CASE OF A.A. AND OTHERS v. SWEDEN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket

SEKTION FEM

MÅLET A.A. OCH ANDRA MOT SVERIGE

(Ansökan nr. 34098/11)

DOMSLUT

STRASBOURG

24 juli 2014

SLUTLIG

2014-10-24

Denna dom har vunnit laga kraft enligt artikel 44 § 2 i konventionen. Den kan komma att revideras redaktionellt.

I målet A.A. och andra mot Sverige

avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (sektion fem), i egenskap av en kammare bestående av:

Mark Villiger, ordförande,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Ann Power-Forde,
Ganna Yudkivska,
André Potocki,
Helena Jäderblom, domare
samt Stephen Phillips, ställföreträdande sektionsregistrator,
efter enskilda överläggningar den 8 juli 2014

följande dom, vilken fastställdes detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet hade sitt ursprung i en ansökan (nr. 34098/11) till Konungariket Sverige inlämnad till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av fyra somaliska medborgare, A.A. och hans tre barn ("sökandena"), den 1 juni 2011. Sektionens ordförande godkände sökandenas begäran om att deras namn inte skulle uppges (regel 47 § 4 i domstolens arbetsordning).

2. Sökandena företräddes av Maria Guzman, en advokat med praktik i Askim. Den svenska regeringen ("regeringen") företräddes av sitt ombud, Hanna Kristiansson, från utrikesdepartementet.

3. Sökandena hävdade i synnerhet att ett verkställande av utvisningsbeslutet att återbörda dem till Somaliland skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

4. Den 12 juli 2011 beslutade ordföranden i femte sektionen att tillämpa regel 39, och påpekade för regeringen att det var önskvärt för parterna och för ett korrekt genomförande av förhandlingarna att sökandena inte utvisades till Somalia tills vidare besked gavs.

5. Den 8 november 2011 meddelades regeringen om ansökan.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

6. Sökandena är födda 1964, 1990, 1994 respektive 1997 och bor i Göteborg.

7. De kom till Sverige den 1 juni 2009, då de var fyrtiofem, nitton, femton respektive tolv år gamla, och sökte asyl och uppehållstillstånd dagen efter.

8. Den första och den andra sökanden hördes av Migrationsverket den 5 och 16 juni och den 26 augusti 2009. Ett språktest utfördes av en analytiker, som var uppvuxen i Mogadishu och kom till Sverige 2003. Efter den inledande intervjun utsågs ett juridiskt biträde att företräda sökandena.

9. Den första sökanden uppgav bland annat att de var medlemmar av Sheikal-klanen och att familjen hade bott tillsammans i en by med namnet Hosingo i södra Somalia sedan 1999. Den första sökanden hade en universitetsexamen från Saudiarabien. Den 16 juni 2009 förklarade han för styrelsen att han inte hade besökt Saudiarabien sedan 1999. Den 26 augusti 2009 ställdes han inför det faktum att hans pass hade stämplats vid två tillfällen, 2000 och 2005 i Djibouti, som ligger nordväst om Somalia, varpå han förklarade att han hade rest via Djibouti till Saudiarabien och att dessa resor måste ha gjorts efter 1999. En gång hade han besökt sin brorsdotter i Saudiarabien. Han mindes inte det andra besöket. Det fanns också andra stämplar i hans pass fram till 2005 från Lowyacado, Borama och Berbera, i Somaliland, men den första sökanden vidhöll att han och hans familj hade befunnit sig i Hosingo under hela denna period.

10. Al-Shabab tog över Hosingo när den etiopiska armén drog sig tillbaka i mitten av 2008. Den 5 juni 2009 förklarade den första sökanden för styrelsen att han hade deltagit i en demonstration för att protestera mot att Al-Shabab tog över deras by, och att han därför stod på deras lista över personer som skulle dödas. Den 16 juni 2009 förklarade han att byäldstena beslutade att de skulle försöka förhandla med Al-Shabab. Förhandlingen slutade i oenighet och byns andlige ledare dödades omedelbart efter mötet av två maskerade män. Den första sökanden fördes upp på listan som en person som skulle dödas och kort efteråt kom två beväpnade och maskerade män till hans hus och frågade efter honom. Den 26 augusti 2009 förklarade han att byns ledare hade dödats sex dagar efter mötet med Al-Shabab. Sökandena skulle inte kunna flytta någon annanstans i Somalia eftersom deras klan inte hade sin hemvist någon annanstans i landet och Al-Shabab fanns överallt.

11. Den andra sökanden uppgav först att hennes mor och hennes make fanns kvar i Hosingo. Senare förklarade hon att hennes make hade lämnat byn. Hon visste inte var han befann sig. Hon hade fortfarande sex syskon kvar i Hosingo samt far-/morbröder och kusiner. År 2006 fick familjen problem med Al-Shabab, som brände ned deras hus. Den andra sökanden hade brännmärken på överkroppen efter händelsen. År 2008 dödades en av byns ledare och hennes far och make tvingades fly. Hon var rädd för att våldtas av av Al-Shabab om hon återvände.

12. Den 11 september 2009 avslog Migrationsverket sökandenas asylansökan. Det konstaterade inledningsvis att det var svårt för somaliska medborgare att styrka sin identitet eftersom det inte fanns någon myndighet som kunde utfärda pass eller andra godtagbara identitetshandlingar. Följaktligen var sökandenas berättelser avgörande för fastställandet av deras ursprung. Verket fann att den första sökanden hade gett detaljerad information om byn Hosingo, som ligger i södra Somalia. Dock var hans uttal av vissa ord typiskt för norra Somalia. Dessutom hade han stämplar i sitt pass, daterade 2000 till 2005, från flygplatser i Somaliland. Det fanns inga inrese- eller utresestämplar från resor till eller från södra Somalia. Slutligen hade han gjort motstridiga uttalanden om den avgörande händelsen 2008, i synnerhet om huruvida ledaren dödades omedelbart eller sex dagar efter förhandlingen med Al-Shabab, och om varför han var eftersökt av dem, och han hade uttalat sig oklart om situationen i södra och centrala Somalia. Språkanalysen av den andra sökanden indikerade att hon var från Somaliland. Dessutom hade hon inte kunnat ge någon detaljerad information om byn eller sin klan som kunde verifieras. Sammanfattningsvis fann Migrationsverket det inte troligt att sökandena hade bott i Hosingo fram till att de lämnade Somalia. Det fann det mycket mer sannolikt att sökandena hade haft sin senaste hemvist i norra Somalia.

13. Sökandena överklagade beslutet till Migrationsdomstolen, där ett muntligt förhör hölls den 12 maj 2010. Migrationsdomstolen avslog en begäran om att höra två vittnen för de sökande, vilka påstods ha kunnat intyga att att de var från Hosingo. De tilläts dock vittna skriftligen.

14. Genom en dom av den 2 juni 2010 fastställde Migrationsdomstolen Migrationsverkets beslut. Migrationsdomstolen ifrågasatte inte att den första sökanden ursprungligen var från Hosingo i södra Somalia. Liksom Migrationsverket fann den dock att språkanalysen av den första och den andra sökanden och deras olika förklaringar inte styrkte deras påstående att de haft sin senaste hemvist i södra Somalia eller att de borde anses vara flyktingar eller behöva skydd på annat sätt.

15. Den 3 september 2010 avslog Migrationsöverdomstolen begäran om prövningstillstånd. Därmed blev utvisningsbeslutet verkställbart.

16. Hösten 2010 hävdade sökandena att det fanns hinder för verkställandet av deras utvisningsbeslut. Den 19 oktober 2010 beslutade Migrationsverket att inte ompröva fallet, då det fann att sökandena inte hade kunnat framlägga nya omständigheter som skulle motivera en omprövning av fallet.

17. I början av 2011 begärde sökandena åter en ny granskning av deras fall, en begäran som avvisades av Migrationsverket den 31 mars 2011. Sökandena överklagade detta beslut till Migrationsdomstolen, som avvisade överklagandet den 6 maj 2011.

18. Den 16 januari 2012 hävdade den tredje sökanden att det fanns hinder för verkställandet av hans utvisningsbeslut. Den 9 februari 2012 beslutade Migrationsverket att inte ompröva fallet, då det fann att inga nya omständigheter som motiverade en omprövning hade framlagts.

19. Likaså hävdade i mars 2012 den första och den fjärde sökanden att det fanns hinder för verkställandet av deras utvisningsbeslut, hävdanden som avvisades av Migrationsverket den 29 mars 2012.

II. RELEVANT NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

20. De grundläggande bestämmelser som är tillämpliga i det aktuella fallet, avseende utlänningars rätt att komma till Sverige och stanna kvar där, anges i Utlänningslagen av 2005 (2005:716 – nedan kallad "2005 års lag").

21. En utlänning som anses vara en flykting eller på annat sätt skyddsbehövande är, med vissa undantag, berättigad till uppehållstillstånd i Sverige (kapitel 5, § 1 i 2005 års lag). Termen "flykting" syftar på en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd (kapitel 4, § 1). Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för förföljelsen eller om dessa myndigheter inte kan förväntas ge skydd mot förföljelse från enskilda. Med "en flykting som på annat sätt är skyddsbehövande" avses bland annat en person som har lämnat det land där han eller hon är medborgare på grund av en välgrundad fruktan för att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (kapitel 4, § 2).

22. Dessutom får, om uppehållstillstånd inte kan beviljas på ovanstående grunder, ett sådant tillstånd beviljas för en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige (kapitel 5, § 6). Vid bedömningen ska bland annat utlänningens hälsotillstånd särskilt beaktas. Enligt förarbetena (regeringsproposition 2004/05:170, ss. 190–191) kan livshotande fysisk eller psykisk sjukdom som inte kan behandlas i utlänningens hemland utgöra ett skäl för beviljande av uppehållstillstånd.

23. När det gäller verkställandet av ett utvisnings- eller avvisningsbeslut måste hänsyn tas till risken för dödsstraff eller tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt en särskild bestämmelse om hinder mot verkställande får en utlänning inte sändas till ett land om det finns skälig anledning att anta att utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (kapitel 12, § 1). Dessutom får en utlänning i princip inte sändas till ett land där han eller hon riskerar förföljelse (kapitel 12, § 2).

24. På vissa villkor får en utlänning beviljas uppehållstillstånd även om ett utvisnings- eller avvisningsbeslut har vunnit laga kraft. Detta är fallet då det har kommit fram nya omständigheter som visar att det finns rimlig anledning att anta bland annat att verkställandet skulle utsätta utlänningen för fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller att det finns medicinska hinder eller någon annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas (kapitel 12, § 18). Om inget uppehållstillstånd kan beviljas på dessa villkor får Migrationsverket i stället besluta att ompröva ärendet. En sådan omprövning ska göras då det på grundval av nya omständigheter som anförs av utlänningen kan antas finnas bestående sådana hinder mot verkställigheten som avses i kapitel 12, § 1 och 2, och då dessa omständigheter inte kunnat åberopas tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare. Om de tillämpliga villkoren inte är uppfyllda ska Migrationsverket besluta att inte bevilja en omprövning (kapitel 12, § 19).

25. Enligt 2005 års lag hanteras frågor gällande utlänningars rätt att komma till Sverige och stanna kvar där av tre instanser: Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen.

III. RELEVANT LANDSINFORMATION

26. Utförlig information om Somalia finns i Sufi och Elmi mot Storbritannien, nr. 8319/07 och 11449/07, §§ 37–195, 28 juni 2011 samt i K.A.B. mot Sverige, nr. 886/11, §§ 28 till 49. Informationen nedan avser händelser och utveckling efter avkunnandet av den senare domen den 5 september 2013.

27. UNHCR:s senaste berättiganderiktlinjer för bedömning av det internationella skyddsbehovet för asylsökande från Somalia ("berättiganderiktlinjerna") publicerades den 17 januari 2014 (se ). I samband med detta gjorde UNHCR följande uttalande i ett pressmeddelande den 28 januari 2014:

"På grund av de pågående striderna och brotten mot de mänskliga rättigheterna tvingas tusentals civilpersoner fly både inom och utanför Somalia. Fler än 57 800 människor tvingades nyligen fly i södra och centrala Somalia mellan januari och september 2013. Den 1 oktober 2013 uppskattades antalet internflyktingar i denna del av Somalia vara 893 000, av sammanlagt 1,1 miljoner internflyktingar i landet som helhet.

UNHCR vädjar till alla stater att följa sina internationella åtaganden när det gäller avstående från påtvingade återvändanden eller non-refoulement. Somaliska medborgare bör inte tvångsåtersändas till Somalia om inte den återsändande staten är övertygad om att de berörda personerna inte skulle löpa risk att förföljas.

I UNHCR:s nya riktlinjer för det internationella skyddsbehovet för människor som flyr från södra och centrala Somalia ingår ett antal riskprofiler. Ansökningar från somaliska asylsökande med sådana profiler kräver särskilt noggrann granskning.

Vi bedömer möjligheterna för somalier att finna skydd mot förföljelse eller allvarlig skada inom södra och centrala Somalia som begränsade. Detta gäller i synnerhet stora områden som fortfarande kontrolleras av Al-Shabab och dess allierade. Samtidigt finns det i Mogadishu i allmänhet inte heller någon möjlighet till skydd för människor som löper risk att förföljas av Al‑Shabab."

28. I mer konkreta ordalag sades följande under riktlinjernas rubrik III. "Utvärdering av det internationella skyddsbehovet för asylsökande från Mogadishu och andra områden i södra och centrala Somalia":

"Då ansökningar om internationellt skydd för asylsökande som har flytt från södra och centrala Somalia bedöms individuellt bör de utvärderas noggrant i enlighet med etablerade procedurer för fastställande av asyl- eller flyktingstatus. De bevis som framläggs av sökanden måste beaktas, liksom tillförlitlig aktuell information om situationen i Mogadishu och andra områden i södra och centrala Somalia. UNHCR anser att personer med någon av profilerna nedan, eller en kombination av dem, kan behöva internationellt skydd enligt betydelsen i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning (‘1951 års konvention’). Då det är lämpligt bör särskild hänsyn tas till eventuella tidigare förföljelser som de som ansöker om flyktingstatus kan ha utsatts för. Med tanke på bakgrunden av våldsamma konflikter och brott mot de mänskliga rättigheterna i Somalia kan tillämpligheten av undantagsklausulerna behöva övervägas i vissa fall. Profilerna som anges här är inte nödvändigtvis uttömmande; de är baserade på information som varit tillgänglig för UNHCR då texten skrevs. Därför ska ett påstående inte automatiskt anses sakna grund bara därför att det inte stämmer med någon av de profiler som anges här. I de kommande berättiganderiktlinjerna kommer dessa profiler att uppdateras efter behov och analyseras ingående.

Potentiella riskprofiler:

1. Personer som har samband med eller (uppfattas som om de) stöder SFG och det internationella samfundet, inklusive Amisom-styrkorna.

2. Personer som (uppfattas som om de) förnekar islamisk sharia och påbud införda av Al-Shabab, inklusive omvända från islam, andra ‘avfällingar’ och moderata islamiska lärda som har kritiserat Al-Shababs extremism.

3. Personer som (uppfattas som om de) motarbetar SFG och relaterade intressen och personer som misstänks ge och/eller ger stöd till väpnade regeringsfientliga grupper.

4. Personer i särskilda yrken, till exempel journalister, medlemmar i domarkåren, biståndsarbetare och människorättsaktivister, lärare och personal på utbildningsanstalter, affärsfolk och andra människor som (uppfattas som om de) är bemedlade.

5. Personer som löper risk att bli eller blivit tvångsrekryterade.

6. Medlemmar i minoritetsgrupper, till exempel medlemmar den kristna religiösa minoriteten och medlemmar i minoritetsklaner.

7. Personer som tillhör en klan som deltar i en blodsfejd.

8. Kvinnor och flickor

9. Barn

10. Offer för människohandel och personer som riskerar att utnyttjas för människohandel.

11. Personer som inte ansluter sig till normerna för sexualitet och/eller kön (lesbiska, homosexuella män, bisexuella, transpersoner och intersexuella [hbti]).

12. Personer som har en mental störning eller lider av en psykisk sjukdom."

29. Den 9 april 2014 gav det brittiska inrikesdepartementet ut en landsinformations- och vägledningsrapport om Somalia där det under rubriken "Modul 1. Säkerhet och humanitär situation i södra och centrala Somalia" stod att läsa följande:

"Inledning

För närvarande är det bara möjligt att förflytta medborgare i Somalia till Mogadishu, eller i vissa fall till Puntland eller Somaliland för dem som tidigare varit bosatta eller har klankontakter i dessa områden. Om personen inte kan förflyttas till Somaliland eller Puntland är därför det som först måste övervägas huruvida personen skulle vara utsatt för risk vid en återkomst till Mogadishu och om personen i så fall rimligen kan förväntas flytta till ett annat område i Somalia. Detta är i sin tur beroende av om personen kan ta sig till detta område på ett säkert sätt och av den allmänna humanitära situationen i detta område."

...

Säkerhetssituationen i Somaliland

1.2.66 FN:s oberoende expert på situationen för de mänskliga rättigheterna i Somalia rapporterade att det vid en jämförelse med södra och centrala Somalia finns tydliga tecken på sociala och ekonomiska framsteg i Somaliland, men att politiska konflikter, säkerhetsproblem och kampen mot terrorismen inverkar negativt på vissa grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive rätten till rättvisa och yttrande- och mediefriheten.

1.2.67 FN:s generalsekreterare rapporterade att situationen mellan den 16 maj och den 15 augusti 2013 förblev förhållandevis stabil i Somaliland trots fortsatta spänningar om de omtvistade regionerna Sool, Sanaag och Cayn och återkommande sammanstötningar mellan Somaliland-styrkor och den självutnämnda staten Khatumos milisgrupper. Somalilands myndigheter ska också ha genomfört ett antal framgångsrika aktioner för att arrestera Al‑Shabab-medlemmar. I slutet av augusti 2013 ledde besöket av Puntlands vicepresident i Talh (Sool) till att motsättningar mellan lokala klaner väcktes till liv på nytt, och dessa trappades upp till två sammanstötningar mellan Khatumo-lojala milisgrupper och styrkor från Somaliland vid Gambadhe (Sool) den 13 och 15 september. Utbrott av social oro, av vilka en del blev våldsamma, rapporterades också i Sanaag i mitten till slutet av september, efter Somalilands myndigheters förbud mot den gamla lokala valutan på grund av återkommande påståenden om att förfalskade somaliska pengar cirkulerade i Somaliland. Somalilands myndigheter rapporterade ett alarmerande stort antal våldtäkter, cirka 239 stycken, för månaderna september och oktober. De flesta offer i södra och centrala Somalia är kvinnor och flickor på flykt. I Somaliland kommer offren inte bara från internflyktingarnas bosättningar utan också från mottagarsamhällena, och bland dem finns barn från förmögna familjer.

1.2.68 FN:s generalsekreterare noterade för perioden 16 november 2013 till 15 februari 2014 att det var relativt lugnt i Somaliland. Enstaka väpnade sammanstötningar rapporterades i de omtvistade regionerna Sool, Sanaag och Cayn den 27 och 28 november. Läget var spänt i början av december efter rapporter om en militär uppladdning längs gränsen mellan Somaliland och Puntland, men inga ytterligare incidenter rapporterades. Mer information finns i: Den oberoende expertens rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i Somalia den 16 augusti 2013 och FN:s generalsekreterares rapporter till säkerhetsrådet i januari, maj, september och december 2013.

30. Under rubriken i modul 3, "Kvinnor", sades bland annat följande:

"Somaliland

3.2.6 I UNHCR:s riktlinjer som publicerades i maj 2009 konstaterades att kvinnor från Somaliland med de specifika profilerna [offer för könsstympning och sexuellt och könsrelaterat våld] är utsatta för risker på grund av att de ingår i en viss social grupp.

3.2.7 Om könsstympning rapporterade USA:s utrikesdepartement att Somalilands myndigheter tillsammans med FN:s arbetsgrupp mot kvinnlig könsstympning arbetade för att ta fram en policy mot kvinnlig könsstympning för Somaliland, men policyn var inte klar vid årets slut [2012].

3.2.8 När det gäller sexuellt våld konstaterades i rapporten från USA:s utrikesdepartement att ... gängvåldtäkter fortfarande var ett problem i städerna, och att de främst utfördes av ungdomsgäng och manliga studenter. Många av dessa fall inträffade i fattigare områden och bland invandrare, flyktingar som återvänt och landsbygdsbefolkning som flytt och bosatt sig i städerna. Enligt en lokal Hargeisa-baserad icke-statlig organisation utgjorde gängvåldtäkterna 30 procent av de rapporterade våldtäktsfallen, och i 55 procent av de rapporterade fallen fanns ett minderårigt offer. Många fall förblev orapporterade. I maj 2013 rapporterade IRIN att strängare straff och en minskad användning av traditionella rättssystem skulle kunna bidra till att hejda ökningen av våldtäkter i Somaliland, där uppskattningsvis 5 000 våldtäkter skedde 2012. I samma nyhetsartikel påpekades att förekomsten av våldtäkter i Somaliland fortfarande är svår att mäta, då de flesta fall inte rapporteras eller löses familjer emellan. Straffet för våldtäkt i Somaliland är fem till 15 års fängelse, men fallen avgörs ofta utanför domstolarna av traditionella ledare, och förövaren betalar oftast en ersättning eller gifter sig med offret. I FN:s generalsekreterares rapport om Somalia i december 2013 rapporterades att Somalilands myndigheter rapporterade ett ... alarmerande stort antal våldtäkter, cirka 239 stycken, för månaderna september och oktober och att offren kom från internflyktingarnas bosättningar och från mottagarsamhällena, och bland dem fanns barn från förmögna familjer."

31. Under rubriken i modul 5, "Aktörer som ger skydd", sades bland annat följande:

"5.2.19 USA:s utrikesdepartement konstaterade att det fanns fungerande domstolar i Somaliland, men att det rådde allvarlig brist på utbildade domare och rättsliga dokument att bygga prejudikat på. Det sades att det var mycket vanligt att tjänstemän blandade sig i domstolsförfaranden. Internationella icke-statliga organisationer rapporterade att lokala tjänstemän ofta blandade sig i rättsliga frågor och att lagen om allmän ordning ofta åberopades för att häkta och fängsla personer utan rättegång. Information om poliskåren och rättssystemet finns i: Migrationsverket: Myndigheter och klansystem i Somalia. Rapport från utredningsresa till Nairobi, Kenya samt Mogadishu, Hargeisa och Boosaaso i Somalia i juni 2012, daterad den 5 mars 2013. Avsnitt 3.4 USA:s utrikesdepartement, Landsrapporter om praxis för mänskliga rättigheter för 2012: Somalia, 19 april 2013 samt Landsrapporter om praxis för mänskliga rättigheter för 2012: Somalia, 27 februari 2014."

32. Under rubriken i modul 6, "Intern förflyttning", sades bland annat följande:

"Somaliland och Puntland

6.2.16 I sina berättiganderiktlinjer från maj 2010 ansåg UNHCR att de allmänt undermåliga levnadsvillkoren för flyktingar i Puntland och Somaliland visar att en intern förflyttning i allmänhet inte var möjlig för personer från södra och centrala Somalia i dessa territorier. Dock sägs också att svaret på frågan om huruvida det finns ett skäl till internflykt i Puntland eller Somaliland avgörs av omständigheterna i det enskilda fallet, bland annat av om personen är medlem av en majoritets- eller minoritetsklan och om personen har sitt ursprung i det territorium denne försöker förflytta sig till. USA:s utrikesdepartement noterade att Somaliland förbjöd federala tjänstemän, även de som hade sitt ursprung i Somaliland, att resa in i Somaliland. Man hindrade också traditionella äldsten i Somaliland att resa till Mogadishu för att delta i federala regeringsprocesser."

33. I danska Migrationsverkets och norska Landinfos rapport från en utredningsresa, Update on security and protection issues in Mogadishu and South-Central Somalia, 1–15 november 2013, publicerad den 3 mars 2014 (se och ) sades bland annat följande:

"2.3 Internflyktingar och flyktingar

UNHCR förklarade att man ser parallellt på somaliska internflyktingar och somaliska flyktingar. UNHCR samarbetar nära med norska Flyktninghjelpen (NRC) och Dansk Flygtningehjælp (DFH) i frågor som rör somaliska internflyktingar och somaliska flyktingar. UNHCR förklarade att trepartsavtalet är ett dialogverktyg för regleringar och konsultationer.

UNHCR tillade att det finns ett antal etiopiska asylsökande och flyktingar i Somalia, främst i Puntland och Somaliland. De har dock begränsad rörelsefrihet på dessa platser.

UNHCR förklarade också att det sedan början av 2013 men särskilt sedan augusti 2013 har funnits ett starkt tryck på internflyktingar att lämna Mogadishus centrala distrikt och slå sig ned i KM 7 och KM 11. Detta är en pågående process. Det har också skett tusentals tvångsavhysningar av internflyktingar. En av följderna är att det finns flera nya bosättningar i Mogadishus utkanter och i Afgoye-korridoren, vilka alla övervakas av vakter."

LAGEN

I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

34. Sökandena påpekade att de om de utvisades från Sverige skulle utsättas för en påtaglig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3 i konventionen, vilken lyder som följer:

Artikel 3:

"Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning."

A. Tillåtlighet

35. Den svarande regeringen hävdade att ansökan var otillåtlig på grund av underlåtenhet att följa sexmånadersregeln i artikel 35 § 1 i konventionen, eftersom det slutliga beslutet i de nationella förhandlingarna hade fattas den 3 september 2010, nästan nio månader innan sökanden inledde de nuvarande förhandlingarna.

36. Sökanden bestred detta argument.

37. Domstolen har redan behandlat denna fråga (senast för T.K.H. mot Sverige, nr. 1231/11, §§ 27–29, 19 december 2013), och funnit följande:

"Även om ... datumet för det slutliga nationella beslut som stadgar ett effektivt rättsmedel normalt är startpunkten för beräkningen av perioden på sex månader betonar domstolen på nytt ... att en sändande stats ansvar enligt artikel 2 eller 3 av konventionen som regel börjar gälla först vid den tidpunkt då en åtgärd vidtas för att förflytta den berörda personen från dess territorium. Specifika bestämmelser i konventionen bör tolkas och förstås i relation till andra bestämmelser och de frågor som är relevanta i en viss typ av fall. Domstolen finner därför att de överväganden som är relevanta för fastställandet av datumet för den sändande statens ansvar måste vara tillämpliga också i fråga om sexmånadersregeln. Med andra ord motsvarar datumet för statens ansvar enligt artikel 2 eller 3 det datum då sexmånadersperioden enligt artikel 35 § 1 inleds för sökanden. Om ett beslut med order om förflyttning inte har verkställts och personen är kvar på territoriet för den stat som som önskar förflytta honom eller henne ... har sexmånadersperioden ännu inte inletts."

38. Domstolen ser inget skäl att finna något annat i det nu aktuella fallet. Regeringens invändning enligt artikel 35 § 1 måste följaktligen avvisas.

39. Ingen annan grund för att förklara ansökan otillåtlig har lagts fram eller fastställts. Den måste därför förklaras tillåtlig.

B. Omständigheter

1. Parternas sakframställningar

40. Sökandena hävdade att de skulle riskera behandling i strid mot artikel 3 i konventionen om de återvände till Somalia.

41. De hade sitt ursprung i Hosingo i södra Somalia, men kunde inte återvända dit eftersom alla delar av södra och centrala Somalia var områden där till och med civilpersoner var utsatta för allvarliga och personliga risker på grund av den väpnade konflikten.

42. Eftersom sökandena varken hade släkt, familj eller klanmedlemmar eller andra kontakter i Somaliland eller norra Somalia kunde de dessutom inte heller bosätta sig eller ens bli insläppta där, vilket den svenska regeringen påstått.

43. I synnerhet bestred den första sökanden de slutsatser som dragits av språkanalysen. Testet hade varit kortvarigt och analytikern som utförde testet var från Mogadishu. Därför hade han kanske inte kunnat urskilja om den första sökanden hade ett visst uttal, till exempel beroende på att han hade rest och studerat i Saudiarabien eller för att han hade tagit till sig vissa drag i den dialekt som talas av medlemmar i Ogarden-klanen, som också bodde i byn, och som talade en dialekt liknande de i norr. Enligt sökandenas mening styrktes de svenska myndigheternas påstående att sökandena hade bott i norr inte av någon bevisning och var helt och hållet spekulativt.

44. Det bör också beaktas att språktestet och de två första intervjuerna hade gjorts innan ett juridiskt biträde utsågs åt sökandena. Dessutom hade Migrationsdomstolen vägrat att höra de två vittnen som kunde ha intygat att de var från Hosingo. Dessa vittnen tilläts bara lämna in skriftliga redogörelser.

45. När det slutligen gäller stämplarna i den första sökandens pass sade sökandena inför domstolen att flygplatsen i Mogadishu vid en viss tidpunkt var stängd, så att den första sökanden tvingades resa med privata företag som flög plan från flygplatser i norr.

46. Regeringen hävdade att sökandena hade bott i Somaliland åren innan de reste, och att det inte fanns något som tydde på att att de inte skulle vara i säkerhet om de återvände dit. Den första sökanden har universitetsexamen från Saudiarabien och har tidigare kunna försörja sig och sina barn i Somaliland. Följaktligen skulle sökandena kunna förvisas till Somaliland, som hade en acceptabel säkerhetsnivå och kunde nås direkt med flyg.

47. Regeringen påpekade att Migrationsverket och domstolarna hade utrett sökandenas fall grundligt. Verket hade gjort fyra intervjuer med den första och den andra sökanden. En tolk hade varit närvarande varje gång och deras juridiska biträde hade varit närvarande under den sista intervjun. Sökandena hade fått möjlighet att lägga fram skriftliga synpunkter på intervjuprotokollen. Dessutom hade Migrationsverket anordnat ett muntligt hörande om fallet. Dessa förfarandeåtgärder förbättrade myndigheternas förmåga att bedöma sökandenas sakframställningar. Mot bakgrund av detta och mot bakgrund av dessa myndigheters expertkunnande om asyllagstiftning och asylpraxis bör stor vikt fästas vid deras slutsatser. För kännedom meddelade regeringen att alla asylsökande från Somalia utom de som hade sitt ursprung i landets norra delar beviljades uppehållstillstånd i Sverige av skyddsskäl vid den aktuella tidpunkten. Det var därför som inget juridiskt biträde behövde utses omedelbart för alla asylsökande från Somalia från den tidpunkt då deras ansökan lämnades in.

48. Till stöd för invandrarmyndigheternas slutsats betonade regeringen bland annat resultatet av språkanalysen, som tydligt pekade på att sökandena hade bott i Somaliland åren innan de lämnade landet. Den hänvisade också till den första sökandens pass, som fram till 2005 innehöll inrese- och utresestämplar från flygplatser och städer i nordvästra Somalia, men inga stämplar från resor till eller från södra Somalia. När det slutligen gällde sökandenas framställningar, bland annat den första sökandens oklara och otillräckliga uppgifter om händelser i centrala Somalia de senaste åren och den andra sökandens brist på detaljerade kunskaper om Hosingo, hävdade regeringen att sökandenas påstående att de hade bott i söder sedan 1999 och fram till att de lämnade landet inte hade styrkts.

2. Rättens bedömning

49. Domstolen betonar på nytt att avtalsstaterna har rätt, genom väletablerad internationell rätt och sina fördragsåtaganden, inklusive konventionen, att kontrollera utlänningars inresa, vistelse och avvisning (se till exempel Üner mot Nederländerna [GC], nr. 46410/99, § 54, ECHR 2006-XII; Abdulaziz, Cabales och Balkandali mot Storbritannien, dom av den 28 maj 1985, serie A nr. 94, s. 34, § 67; och Boujlifa mot Frankrike, dom av den 21 oktober 1997, rapporter 1997‑VI, s. 2 264, § 42). Dock kan en avtalsstats avvisning av en utlänning orsaka ett problem enligt artikel 3, och därmed aktualisera denna stats ansvar enligt konventionen, då påtagliga bevis har framlagts som gör att det finns skäl att tro att den aktuella personen vid en utvisning skulle löpa en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3 i mottagarlandet. Under dessa omständigheter inbegriper artikel 3 förpliktelsen att inte utvisa den aktuella personen till landet i fråga (se, bland andra källor, Saadi mot Italien [GC], nr. 37201/06, §§ 124–125, ECHR 2008–...).

50. Bedömningen av om det finns påtagliga bevis som gör att det finns skäl att tro att sökanden löper en sådan verklig risk kräver oundvikligen att domstolen bedömer förhållandena i mottagarlandet i förhållande till villkoren i artikel 3 i konventionen (Mamatkulov och Askarov mot Turkiet [GC], nr. 46827/99 och 46951/99, § 67, ECHR 2005-I). Dessa villkor inbegriper att den omilda behandling sökanden påstår att han kommer att utsättas för om han återsänds måste nå en lägsta allvarsgrad om den ska omfattas av artikel 3. Bedömningen av detta är relativ och beroende av samtliga omständigheter i fallet (Hilal mot Storbritannien, nr. 45276/99, § 60, ECHR 2001-II). Med tanke på den garanterade rättighetens absoluta natur kan artikel 3 i konventionen också vara tillämplig då faran härrör från personer eller grupper av personer som inte är offentliga tjänstemän. Det måste dock påvisas att risken är verklig och att myndigheterna i mottagarstaten inte kan undanröja risken genom att ge lämpligt skydd (H.L.R. mot Frankrike, dom av den 29 april 1997, rapporter 1997-III, § 40).

51. Bedömningen av om det finns en verklig risk måste ovillkorligen vara strikt (se Chahal mot Storbritannien, dom av den 15 november 1996, rapporter 1996-V, § 96 och Saadi mot Italien, som anförts ovan, § 128). Det är i princip sökandens ansvar att anföra påtagliga bevis som gör att det finns skäl att tro, om den åtgärd som klagomålet gäller skulle verkställas, att han skulle utsättas för en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3 (se N. mot Finland, nr. 38885/02, § 167, 26 juli 2005). När det gäller detta erkänner rätten att det med tanke på asylsökandes ofta speciella situation i många fall är nödvändigt att hellre fria än fälla vid bedömningen av trovärdigheten i deras framställningar och de dokument som framläggs till stöd för dessa. När information presenteras som ger starka skäl att ifrågasätta sanningshalten i en asylsökandes sakframställningar måste dock personen ge en tillfredsställande förklaring av de påstådda avvikelserna (se, bland andra källor, Collins och Akasiebie mot Sverige (dec.), nr. 23944/05, 8 mars 2007 och Hakizimana mot Sverige (dec.), nr. 37913/05, 27 mars 2008).

52. Om sökanden inte har utlämnats eller utvisats när domstolen behandlar fallet måste den väsentliga tidpunkten vara den för domstolens bedömning av fallet (se Chahal mot Storbritannien, § 86, som anförts ovan). Det är de nuvarande förhållandena som är avgörande och det är därför nödvändigt att beakta information som har framkommit efter att det slutliga beslutet fattades av de nationella myndigheterna (se Salah Sheekh mot Nederländerna, nr. 1948/04, § 136, 11 januari 2007 och Sufi och Elmi mot Storbritannien, nr. 8319/07 och 11449/07, § 215, 28 juni 2011).

53. Bedömningen måste inriktas på de förutsebara konsekvenserna av förflyttandet av sökanden till destinationslandet, vilket måste övervägas mot bakgrund av den allmänna situationen där, och hans personliga förhållanden (Vilvarajah och andra mot Storbritannien, dom av den 30 oktober 1991, serie A nr. 215, § 108). I detta sammanhang, och då det är relevant att göra detta, kommer domstolen att beakta om det råder en allmänt våldsam situation i destinationslandet (Sufi och Elmi, som anförts ovan, § 216).

54. I fall som gäller avvisning av asylsökande granskar inte domstolen själv de faktiska asylansökningarna eller kontrollerar hur staterna uppfyller sina åtaganden enligt Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning. Dock måste den vara övertygad om att den bedömning som gjorts av avtalsstatens myndigheter är korrekt och tillräckligt underbyggd av nationella underlag samt av underlag från andra tillförlitliga och objektiva källor, till exempel andra avtalsstater eller icke-avtalsstater, FN-organ och ansedda ickestatliga organisationer (se N.A. mot Storbritannien, nr. 25904/07, § 119, 17 juli 2008).

55. När det gäller omständigheterna i det aktuella fallet konstaterar domstolen inledningsvis att de svenska myndigheterna vid den aktuella tidpunkten inte återsände några asylsökande från Somalia utom sådana som hade sitt ursprung i landets norra delar.

56. I det aktuella fallet fann de svenska myndigheterna, trots sökandens förnekande av detta, att de hade bott i Somaliland i ett antal år innan de inreste till Sverige och att de därmed kunde återsändas dit. Det verkar inte som om några kontakter har tagits med med Somalilands myndigheter för att fastställa om sökandena skulle släppas in där.

57. När det gäller den nuvarande situationen i Somaliland kan det erinras med avseende på K.A.B. mot Sverige, (som anförts ovan, §§ 80–85) att domstolen med hänvisning till Storbritanniens gräns- och invandrarbyrås dokument "Operational Guidance Note on Somalia, dated 15 December 2011" konstaterade att somaliska medborgare inte skulle släppas in i Somaliland om de inte var födda där eller eller hade starka klankontakter till regionen, vilket när det gäller majoritetsklankontakter betyder de som har kontakter med Isaaq-klanen. Dessutom konstaterade den med hänvisning till UNHCR:s berättiganderiktlinjer av den 5 maj 2010 att de utan klanskydd skulle leva under "ett ständigt hot om fördrivning". (Se också M.S. mot Storbritannien (dec.), 56090/08, 16 oktober 2012 och Hassan Ahmed ABDI IBRAHIM mot Storbritannien (dec.), 14535/10, 18 september 2012).

58. Situationen har förblivit i stort sett oförändrad (se bland annat landsinformations- och vägledningsrapporten om Somalia, utgiven av det brittiska inrikesdepartementet den 9 april 2014, stycke 32–35 ovan) och för närvarande har de brittiska myndigheterna uppfattningen att det bara är möjligt att sända somaliska medborgare till Somaliland om de tidigare bott eller har klankontakter i dessa områden.

59. Sökandena i det aktuella fallet tillhör Sheikal-klanen och det finns inget som tyder på att de har någon koppling till Isaaq-klanen i Somaliland.

60. Regeringen ifrågasatte dock sökandenas allmänna trovärdighet och hävdade i likhet med Migrationsverket och domstolarna att sökandena måste ha bott i norra Somalia innan de lämnade landet. Denna slutsats var i synnerhet baserad på språkanalyserna av den första och den andra sökanden. I analysrapporten angavs att den första sökanden hade sitt ursprung i Somalia och att dialekten hade drag som var mer typiska för norra än för södra Somalia, även om vissa delar av hans uttal också förknippades med den somaliska som talas i södra Somalia. När det gäller den andra sökanden fastslogs i språkanalysrapporten att hennes uttal var typiskt för dialekten i norra Somalia och att hon också använde ord som är typiska för södra Somalia. Dessutom visade stämplarna i den första sökandens pass att han under perioden 2000–2005 hade rest in till eller ut från Lowyacado, Borama och Berbera i Somaliland. Han hade också rest in till Djibouti under denna period. Det fanns inga stämplar från södra Somalia.

61. Enligt domstolens mening är det information som denna som ger starka skäl att ifrågasätta sanningshalten i sökandenas påstående att de vistades i Hosingo från 1999 tills de lämnade Somalia 2008 och att de inte har någon anknytning till norra Somalia. Under dessa omständigheter kan sökandena förväntas ge en tillfredsställande förklaring av de påstådda avvikelserna (se stycke 55 ovan).

62. Det verkar dock inte som om sökandena inför de nationella myndigheterna bestred den aktuella språkanalytikerns slutsatser eller kompetens, och de sade heller inget om huruvida de enligt sin egen uppfattning talade en dialekt, och gav heller ingen förklaring till varifrån denna dialekt kunde ha kommit.

63. Det var bara i sina yttranden inför domstolen som sökandena påpekade att testet hade varit kortvarigt och att analytikern som utförde testet var från Mogadishu. Därför, hävdade de, hade han kanske inte kunnat urskilja om den första sökanden hade ett visst uttal, till exempel beroende på att han hade rest och studerat i Saudiarabien eller för att han hade tagit till sig vissa drag i den dialekt som talas av medlemmar i Ogarden-klanen, som också bodde i byn, och som talade en dialekt liknande de i norr. Sökandena nämnde också att de försökte hitta en oberoende språkexpert för att lägga fram en ny språkanalys inför domstolen.

64. Sökandena lade inte fram någon ny språkanalys inför domstolen och meddelade inte heller varför de hade övergett planerna på att att göra det. Domstolen konstaterar också att sökandena inte har lämnat någon förklaring till varför enligt deras uppfattning analytikern fastslog att den andra sökanden, som är född 1990, hade sitt ursprung i Somaliland.

65. När det vidare gäller den första sökandens resor hade han först inför de svenska myndigheterna insisterat på att familjen inklusive han själv hade befunnit sig i Hosingo från 1999 tills de lämnade Somalia 2008. När han tillfrågades om stämplarna från Djibouti i hans pass under perioden 2000–2005 uppgav han till slut att han var tvungen att resa visa Djibouti till Saudiarabien en gång för att besöka sin brorsdotter i Saudiarabien. Han kunde inte minnas det andra besöket. Det är inte känt om han gav någon förklaring till stämplarna i hans pass under perioden 2000–2005 från Lowyacado, Borama och Berbera, som ligger i Somaliland.

66. I sina yttranden inför domstolen hävdade han att flygplatsen i Mogadishu var stängd när han avreste till Saudiarabien, så att han var tvungen att resa med privata företag som flög plan som lämnade Somalia från flygplatser i norr.

67. Den första sökanden har dock inte lämnat någon rimlig förklaring till varför det var viktigt för honom att trots den påstått stängda flygplatsen i Mogadishu ändå resa med privata flygbolag från södra Somalia via Somaliland och Djibouti för att ta sig till Saudiarabien, en gång för att besöka sin brorsdotter och en gång av ett skäl han inte kunde minnas.

68. Domstolen konstaterar dessutom att den första sökanden inför de nationella myndigheterna gjorde motstridiga uttalanden om den avgörande händelsen 2008, i synnerhet om huruvida byns andlige ledare dödades omedelbart efter förhandlingen med Al-Shabab eller sex dagar senare, och om varför Al-Shabab ville döda honom. Han uttalade sig också oklart om situationen i södra och centrala Somalia. Den andra sökanden kunde inte ge någon detaljerad information om byn eller sin klan som kunde verifieras. Slutligen verkar det saknas information exempelvis om hur den första sökanden försörjde sin familj i Somalia, om huruvida hans fru och andra barn lämnades kvar (enligt vad som uppgavs av den andra sökanden i hennes första intervju med de svenska myndigheterna), hur han finansierade sitt påstådda resande till Saudiarabien och hur familjen kom till Sverige.

69. Under dessa omständigheter är domstolen övertygad om att den bedömning som gjorts av de svenska myndigheterna, att sökandena måste ha varit tidigare bosatta i Somaliland innan de lämnade Somalia, var korrekt och tillräckligt underbyggd av nationella underlag samt av underlag från andra tillförlitliga och objektiva källor.

70. Domstolen konstaterar att de svenska myndigheterna avser att sända sökandena direkt till Somaliland men att inga reseförberedelser ännu har gjorts. Domstolen förstår att det praktiska förfarandet i fall där verkställighet inte kan ske på frivillig grund innebär att Migrationsverket begär handräckning av polis. Polisen eskorterar utlänningen till hans eller hennes destination, och om utlänningen inte skulle släppas in i Somaliland vid ankomsten återvänder han eller hon till Sverige med poliseskorten. Domstolen är alltså medveten om att de svenska migrationsmyndigheterna skulle behöva göra en ny bedömning om sökandena inte släpps in i Somaliland. Domstolen finner att sökandena inte har kunnat bevisa att de skulle utsättas för en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3 vid återkomsten till Somaliland.

71. Följaktligen skulle en utvisning av sökandena till Somaliland inte innebära en överträdelse av artikel 3 i konventionen.

II. REGEL 39 I DOMSTOLENS ARBETSORDNING

72. Domstolen påpekar att detta domslut i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen inte kommer att vinna laga kraft förrän (a) parterna tillkännager att de inte kommer att begära att fallet hänskjuts till den stora kammaren, eller (b) tre månader efter domens datum, om hänskjutande av fallet till den stora kammaren inte har begärts, eller (c) den stora kammarens nämnd avvisar en eventuell begäran om hänskjutande enligt artikel 43 i konventionen.

73. Den anser att det påpekande som gjordes för regeringen enligt regel 39 i domstolens arbetsordning (se § 4 ovan) måste fortsätta att gälla tills detta domslut vinner laga kraft eller tills domstolen fattar ett nytt beslut angående detta.

AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT FÖLJANDE:

1. Domstolen förklarar ansökan tillåtlig.

2. Domstolen fastslår att verkställandet av beslutet om utvisning av sökandena inte skulle leda till en överträdelse av artikel 3 i konventionen.

3. Domstolen beslutar att vidhålla det påpekande som gjordes för regeringen enligt regel 39 i domstolens arbetsordning tills detta domslut vinner laga kraft eller tills vidare beslut fattas.

Utfärdat på engelska och meddelat skriftligen den 24 juli 2014, i enlighet med regel 77 §§ 2 och 3 i domstolens arbetsordning.

              Stephen PhillipsMark Villiger
              Ställföreträdande registratorOrdförande

 

Full & Egal Universal Law Academy