CASE OF A.A.M. v. SWEDEN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket

SEKTION FEM

MÅLET A.A.M. mot SVERIGE

(Ansökan nr. 68519/10)

DOMSLUT

STRASBOURG

3 april 2014

SLUTLIG

03/07/2014

Denna dom har vunnit laga kraft enligt artikel 44 § 2 i konventionen. Den kan komma att revideras redaktionellt.

I målet A.A.M. mot Sverige

avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (sektion fem), i egenskap av en kammare bestående av:

Mark Villiger, ordförande,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Ann Power-Forde,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki, domare,
Johan Hirschfeldt, ad hoc-domare
och Claudia Westerdiek, sektionsregistrator,

efter enskilda överläggningar den 4 mars 2014 följande dom, vilken fastställdes detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet hade sitt ursprung i en ansökan (nr. 68519/10) till Konungariket Sverige inlämnad till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga och de grundläggande friheterna ("konventionen") av en irakisk medborgare ("sökanden") den 15 november 2010. Sektionens ordförande godkände sökandens begäran om att hans namn inte skulle uppges (regel 47 § 3 i domstolens arbetsordning).

2. Sökanden företräddes av C.-O. Lindberg, en advokat med praktik i Lund. Den svenska regeringen ("regeringen") företräddes av sina ombud, C. Hellner och H. Lindquist, från utrikesdepartementet.

3. Sökanden hävdade att en utvisning av honom till Irak skulle innebära en överträdelse av artikel 3 i konventionen.

4. Den 15 februari 2011 beslutade ordföranden att tillämpa regel 39 i domstolens arbetsordning, som en upplysning till regeringen om att inte utvisa sökanden till Irak tills vidare besked gavs.

5. Den 18 maj 2011 meddelades regeringen om ansökan.

6. Den domare som valts för Sverige, Helena Jäderblom, avsade sig målet (regel 28). Sektionens ordförande utsåg därför Johan Hirschfeldt till ad hoc-domare (artikel 26 § 4 i konventionen och regel 29 § 1).

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

7. Sökanden är född 1977 och har sitt ursprung i Mosul.

8. Sökanden ansökte om asyl i Sverige den 24 november 2008. Han uppgav i huvudsak följande till stöd för sin ansökan: Han är formellt sunnimuslim, men utövar inte religionen och ser sig själv som ateist. Han hade en butik i Mosul där han hade hyrt ut datorspel och spelkonsoler. I början av augusti 2008 hade han anställt en ung kvinna som inte bar slöja. Efter några dagar, den 7 augusti, hade två maskerade män som sade att de var medlemmar i Tahtim al-Jihad, en irakisk avdelning av al-Qaida, kommit in i butiken. De hade sagt åt honom att det stred mot islam att anställa en kvinna utan slöja och hade krävt att hennes anställning skulle avslutas omedelbart. Sökanden hade vägrat att ge efter för deras krav och sagt att "om detta är islam så är jag inte muslim". Kvinnan hade slutat sin anställning dagen efter. Ändå hade sökanden tre dagar senare fått ett brev med en kula i, där det stod att han måste be om ursäkt inför emiren inom fem dagar, annars skulle han anses ha lämnat islam och kunde bli dödad. Sökanden hade vägrat att be om ursäkt. Några dagar senare hade han blivit hotad till livet och utsatts för skottlossning. Kort därefter hade hans butik förstörts av en bomb. Genom en vän vars bror hade arbetat åt polisen hade sökanden fått veta att polisen letade efter honom eftersom de trodde att sökanden hade förstört butiken själv för att dölja att han gömde vapen åt terrorister där. Hans föräldrars granne hade senare berättat för honom att både polisen och al-Qaida hade kommit till föräldrarnas lägenhet för att leta efter honom vid flera tillfällen. Sökanden hade då flytt till Dahuk i Kurdistanregionen, eftersom al-Qaida var mindre dominerande där. Inget hade hänt honom i Dahuk. Efter en månad där hade han lämnat Irak den 26 september 2008. Sökanden hävdade att han riskerade dödsstraff om han återvände till Irak, eftersom han hade gett uttryck för en oacceptabel åsikt om religionen inför lokala representanter för al-Qaida och eftersom han var efterlyst av polisen för påstått samarbete med terrorister. Både al-Qaida och polisen påstods söka efter honom i hela Irak.

9. Den 29 juli 2009 avslog Migrationsverket ansökan och beslutade att sökanden skulle utvisas till Irak. Verket ifrågasatte sökandens påståenden om att al-Qaida hade sökt honom i hans föräldrars hem och att han var eftersökt av polisen för att ha gömt vapen åt terrorister i sin butik, eftersom han hade uppgett detta först mycket sent i förhandlingarna. Under alla förhållanden, med kommentaren att polisanklagelserna var felaktiga, ansåg verket inte att risken för att bli åtalad kunde betecknas som förföljelse som skulle motivera beviljandet av asyl. Dock accepterade det sökandens påstående om att han hade hotats till livet av al-Qaida och att han därför skulle löpa en påtaglig risk för förföljelse om han återvände till Mosul. Verket fortsatte med att undersöka möjligheten till internflykt och fann att sökanden inte på ett trovärdigt sätt hade lyckats visa att han var utsatt för risk i alla delar av Irak. Han ansågs inte vara i behov av skydd med avseende på områden i landet där al-Qaida inte var starkt. Verket påpekade att al-Qaida visserligen fortfarande hade en stark närvaro i Mosul men att säkerhetssituationen i Kurdistanregionen var stabil och att flyktingar kunde komma dit utan medhjälpare. Mot bakgrund av den allmänna situationen och sökandens personliga förhållanden – inräknat hans kön, ålder, hälsa, religion och etnicitet – fann det vidare att han rimligen kunde flytta till Kurdistanregionen, även om han skulle sakna ett socialt nätverk där. Detta konstaterande underbyggdes av det faktum att han redan hade vistats i Dahuk en månad utan att stöta på några problem.

10. Sökanden överklagade, och vidhöll de anspråk han hade gjort gentemot Migrationsverket.

11. Den 2 december 2009 fastställde Migrationsdomstolen verkets beslut, och instämde i allmänhet i dess slutsatser.

12. I sitt överklagande till Migrationsöverdomstolen ingav sökanden en kopia av ett irakiskt dokument som sades vara en order om arrestering av honom.

13. Den 16 april 2010 avslog Migrationsöverdomstolen begäran om prövningstillstånd för sökanden.

14. Därefter, i maj 2010, hävdade sökanden att det fanns hinder för verkställandet av hans utvisningsbeslut. Han lade till följande till sin berättelse: Hans familj hade tidigare samarbetat med Saddam Hussein och den nya al-Maliki-regeringen ansåg därför att de var anhängare till Saddam Hussein. Flera av sökandens släktingar hade arresterats de senaste månaderna och satt i ett hemligt fängelse som drevs av regeringen.

15. Den 16 juni 2010 avslog Migrationsverket ansökan, då det fann att inga nya omständigheter som motiverade en omprövning hade framlagts.

16. Den 11 augusti 2010 fastställde Migrationsdomstolen verkets beslut. Den påpekade bland annat att sökandens påstående att han var efterlyst av polisen hade undersökts tidigare under förhandlingarna och att den arresteringsorder som ingetts senare därmed inte utgjorde ett nytt faktum som gav skäl att granska hans fall på nytt. Sökanden överklagade inte Migrationsdomstolens domslut.

17. I oktober 2010 ingav sökanden en ny begäran om omprövning och hävdade att nya viktiga fakta hade framkommit i hans fall. Begäran avslogs den 1 november 2010 av Migrationsverket, som påpekade att sökanden inte hade uppvisat något som gav stöd för den. Detta beslut överklagades inte.

18. Ytterligare en begäran om omprövning ingavs senare. Sökanden uppgav nu att han hade blivit felaktigt anklagad för terrorism och dömts i sin frånvaro till tio års fängelse. Han ingav två dokument på arabiska, som påstods vara en kopia av en arresteringsorder och en kopia av domen mot honom.

19. Den 22 november 2010 avslog Migrationsverket ansökan, då det på nytt fann att inga nya omständigheter som motiverade en omprövning hade framlagts. Det påpekade att de ingivna dokumenten var kopior och av mycket enkel beskaffenhet samt att handskriven text hade lagts till i domslutet. Det ansåg därför att deras bevisvärde var mycket lågt.

20. Den 21 december 2010 fastställde Migrationsdomstolen verkets beslut och den 21 januari 2011 avslog Migrationsöverdomstolen begäran om prövningstillstånd.

21. Sökanden ingav en fjärde begäran om omprövning i februari 2011. Den avslogs av Migrationsverket den 9 februari 2011 och av Migrationsdomstolen den 15 februari 2011. Sökanden överklagade inte Migrationsdomstolens domslut.

22. En femte begäran ingavs av sökanden i oktober 2011. Den avslogs av Migrationsverket på ett okänt datum och av Migrationsdomstolen den 25 november 2011. Den 16 december 2011 avslog Migrationsöverdomstolen begäran om prövningstillstånd för sökanden.

II. RELEVANT NATIONELL LAGSTIFTNING

23. De grundläggande bestämmelser som är tillämpliga i det aktuella fallet, avseende utlänningars rätt att komma till Sverige och stanna kvar där, anges i Utlänningslagen (2005:716).

24. En utlänning som anses vara en flykting eller på annat sätt skyddsbehövande är, med vissa undantag, berättigad till uppehållstillstånd i Sverige (kapitel 5, § 1 i lagen). Termen "flykting" syftar på en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd (kapitel 4, § 1). Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för förföljelsen eller om dessa myndigheter inte kan förväntas ge skydd mot förföljelse från enskilda. Med "en flykting som på annat sätt är skyddsbehövande" avses bland annat en person som har lämnat det land där han eller hon är medborgare på grund av en välgrundad fruktan för att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (kapitel 4, § 2).

25. Dessutom får, om uppehållstillstånd inte kan beviljas på ovanstående grunder, ett sådant tillstånd beviljas för en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige (kapitel 5, § 6). Vid bedömningen ska bland annat utlänningens hälsotillstånd särskilt beaktas. Enligt förarbetena (regeringsproposition 2004/05:170, ss. 190–191) kan livshotande fysisk eller psykisk sjukdom som inte kan behandlas i utlänningens hemland utgöra ett skäl för beviljande av uppehållstillstånd.

26. När det gäller verkställandet av ett utvisnings- eller avvisningsbeslut måste hänsyn tas till risken för dödsstraff eller tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt en särskild bestämmelse om hinder mot verkställande får en utlänning inte sändas till ett land om det finns skälig anledning att anta att utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (kapitel 12, § 1). Dessutom får en utlänning i princip inte sändas till ett land där han eller hon riskerar förföljelse (kapitel 12, § 2).

27. På vissa villkor får en utlänning beviljas uppehållstillstånd även om ett utvisnings- eller avvisningsbeslut har vunnit laga kraft. Detta är fallet då det har kommit fram nya omständigheter som visar att det finns rimlig anledning att anta bland annat att ett verkställande skulle utsätta utlänningen för fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller att det finns medicinska hinder eller någon annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas (kapitel 12, § 18). Om inget uppehållstillstånd kan beviljas på dessa villkor får Migrationsverket i stället besluta att ompröva ärendet. En sådan omprövning ska göras då det på grundval av nya omständigheter som anförs av utlänningen kan antas finnas bestående sådana hinder mot verkställigheten som avses i kapitel 12, § 1 och 2, och då dessa omständigheter inte kunnat åberopas tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare. Om de tillämpliga villkoren inte är uppfyllda ska Migrationsverket besluta att inte bevilja en omprövning (kapitel 12, § 19).

28. Frågor gällande utlänningars rätt att komma till Sverige och stanna kvar där hanteras av tre instanser: Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen.

III. RELEVANT INFORMATION OM IRAK

A. Allmän situation för de mänskliga rättigheterna

29. Den 31 maj 2012 utgav FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) den senaste upplagan av Eligibility Guidelines for Assessing the International Protection Needs of Asylum-Seekers from Iraq (nedan "UNHCR-riktlinjerna"). De innehåller följande redogörelse (på s. 8):

"[V]äpnade grupper som är motståndare till den irakiska regeringen fortsätter att vara aktiva och har förmåga att störa säkerhetsmiljön med regelbundna attacker med många dödsoffer, ofta riktade mot shiamuslimska civila och enligt vad som uppges med syftet att återuppliva det sekteristiska våldet. Väpnade grupper tros också vara ansvariga för riktade attacker mot bland annat regerings- och säkerhetstjänstemän, politiker, stamledare och religiösa ledare samt medlemmar av religiösa och etniska minoriteter. Ibland lyckas lokala celler samordna attacker över hela landet. Antalet civila dödsoffer är lägre än vid våldets höjdpunkt 2006 och 2007 men är fortfarande betydande, med cirka 4 000 civila dödsoffer 2010 respektive 2011. Minst 464 civila dödades i januari 2012, i vad som framstod som en våg av dödliga massattacker. Shiamuslimska civila har drabbats hårdast. Efter en kortvarig minskning av våldet rapporterades åter flera stora attacker i centrala Irak under senare delen av februari samt i mars och april 2012.

Dessa dödstal visar de betydande risker som den irakiska civilbefolkningen fortfarande är utsatt för. Antalet dödade civila i självmordsattacker och bilbombsexplosioner minskade 2011 jämfört med de tidigare åren, till i genomsnitt 6,6 per dag. Samtidigt som dessa attacker fortfarande står för det största antalet civila dödsfall varje månad ökade antalet civila som dödades genom skottlossning/avrättningar till i genomsnitt 4,6 per dag 2011. Detta tyder på att allt fler irakier, särskilt regerings- och säkerhetstjänstemän, utsätts individuellt. Våldet är till största delen koncentrerat till de sunnidominerade eller blandade provinserna al-Anbar, Bagdad, Diyala, Nineve, Kirkuk och Saladin, men förflyttas ibland till de shiadominerade provinserna längre söderut. Väpnade sunnigrupper som al-Qaida i Irak och Ansar al-Islam tros vara ansvariga för större delen av våldet. Shiamuslimska väpnade grupper har i stor utsträckning integrerats med ISF [de irakiska säkerhetsstyrkorna] och den politiska processen, även om de sägs ha kvar sin oberoende militära kapacitet och ibland hotar att använda den för att främja sina politiska mål. Väpnade grupper angriper civila baserat på deras (påstådda) politiska åsikter, religion, etnicitet, sociala status eller en kombination av olika skäl. På grund av att rättssystemet är bristfälligt rapporteras att personer som löper risk för förföljelse inte kan få skydd eller väcka talan inför domstol. Observatörer talar om otillbörlig politisk påverkan, en brist på utbildade rättstillämpare och korruption som ytterligare hinder för rättsskipningen, även i Kurdistanregionen. Rättstillämparna arbetar alltjämt i en säkerhetsmässigt mycket svår miljö och är måltavlor för väpnade grupper. Brottsligheten är omfattande, och vissa väpnade grupper sägs ägna sig åt utpressning, kidnappningar och väpnade rån för att finansiera sina andra, politiskt, religiöst eller ideologiskt motiverade aktiviteter, i en kombination av förföljelser och kriminalitet. Skiljelinjen mellan förföljelser och kriminalitet förefaller alltså bli alltmer oklar."

I UNHCR-riktlinjerna beskrivs också al-Qaida i Irak (på s. 10):

"al-Qaida i Irak, en radikal salafistisk organisation, sägs ha varit den främsta kraften bakom sunniupproret sedan 2003 och hålls av många ansvarigt för omfattande attacker mot MNF-I [Multinationella styrkan i Irak]/USF-I [USA:s styrka i Irak], ISF och (den främst shiamuslimska) civilbefolkningen. Sedan 2006 har al-Qaida i Irak sagt sig vara verksamt inom ramen för Islamiska staten i Irak. Enligt amerikanska tjänstemän har gruppen mellan 800 och 1 000 medlemmar i Irak. Den sägs vara mest aktiv i provinserna al-Anbar, Bagdad, Diyala, Kirkuk, Nineve (med Mosul som största kontrollerade stad) och Saladin. Men den finns också i Babil och Karbala och ännu längre söderut, vilket framgår av sporadiska attacker i exempelvis al-Kut, Basra eller an-Nasiriyya. I motsats till andra väpnade grupper sägs al-Qaida i Irak avsiktligt ha angripit irakiska civila i allmänhet, särskilt shiamuslimer, uppenbarligen i syfte att (åter) underblåsa våldet mellan Iraks etniska och religiösa grupper. al-Qaida i Irak tar fortlöpande på sig ansvaret för attacker mot den shiamuslimska befolkningen och deras gudstjänstlokaler – bland annat attacken mot Al-Askari-moskén i Samarra i februari 2006, som ledde till ett omfattande sekteristiskt våld mellan väpnade sunni- och shiamuslimska grupper under 2006 och 2007. al-Qaida i Irak har också tagit på sig ansvaret för attacker mot USF-I och den irakiska regeringen, inräknat dess politiska och administrativa representanter och säkerhetsrepresentanter samt var och en som anses samarbeta antingen med regeringen eller med USF-I. Personer som motarbetar eller öppet kritiserar al-Qaida i Irak riskerar att bli dödade. Beroende på minskat folkligt stöd, motstånd från Sahwa-styrkorna, ökade USF-I/ISF-offensiver och arresteringar av viktiga ledare försvagades gruppen och saknar nu kontroll över mycket stora territorier i centrala Irak. al-Qaida i Irak sägs med tiden ha förändrats till en huvudsakligen inhemsk terroristgrupp bestående av irakiska stridande, även sådana vars åsikter sägs ha radikaliserats efter mångåriga fängelsestraff. Ändå har Islamiska staten i Irak/al-Qaida i Irak fortsatt förmåga att genomföra stora attacker, även flera samordnade attacker i hela landet, och sägs ha återuppstått i tidigare fästen. al-Qaida i Irak stred från början för att driva ut MNF-I/USF-I från Irak, men sägs nu ha ändrat inriktning till att bekämpa den irakiska regeringen, som den anser kontrolleras av det shiamuslimska Iran. al-Qaida i Irak sägs finansiera sina aktiviteter genom utpressning, kidnappningar mot lösensummor och annan kriminell verksamhet, särskilt då finansieringen från utlandet sägs ha minskat. al-Qaida i Irak säger sig ha som långsiktigt mål att upprätta en sunnimuslimsk stat baserad på sharialagar, vilket innefattar att angripa shia- och sunnimuslimer som deltar i den politiska processen samt medlemmar i religiösa minoriteter liksom kvinnor och män för deras beteenden eller klädsel eller yrken som anses strida mot islam. al-Qaida i Irak tros också ägna sig åt tvångsrekrytering, även av kvinnor och barn som självmordsbombare eller för andra uppgifter."

30. I sin rapport Report on Human Rights in Iraq: July – December 2012, som publicerades i juni 2013, gjorde UNAMI (Human Rights Office of the United Nations Mission for Iraq) bland annat följande sammanfattning (på s. vii):

"Våldet och det väpnade våldet fortsätter att skörda civila offer i Irak. Enligt den irakiska regeringen dödades 1 704 och skadades 6 651 civila andra halvåret 2012, vilket betyder sammanlagt 3 102 döda och 12 146 skadade under 2012. Enligt UNAMI dödades 1 892 och skadades 6 719 civila andra halvåret 2012, vilket betyder sammanlagt minst 3 238 döda civila och 10 379 skadade under året. Dessa siffror visar att senare års tendens till färre civila dödsoffer har vänt och att våldet ser ut att kunna drabba civila allt hårdare på kort och medellång sikt. Terrorister och väpnade grupper fortsatte att använda en asymmetrisk taktik med en medveten inriktning på civila eller utan hänsyn till inverkan på civila.

Den politiska instabiliteten och utvecklingen i regionen fortsatte att påverka säkerhetssituationen i Irak negativt, vilket medförde civila offer. Även om regeringen tar våldets inverkan på civila på mycket stort allvar och har vidtagit åtgärder för att öka säkerheten behöver mer göras för att bättre samordna den ekonomiska och medicinska hjälpen och andra typer av stöd till våldets offer."

31. I dokumentet Iraq Operational Guidance Note från UK Border Agency från december 2012 beskrivs den allmänna säkerhetssituationen på följande sätt (på sidorna 21–22):

"3.6.2 Säkerhetssituationen i Irak fortsätter att påverka civilbefolkningen, som utsätts för ständiga våldsdåd utförda av väpnade oppositionsgrupper och kriminella gäng. I synnerhet fortsätter väpnade grupper att använda en taktik som innebär att man avsiktligt inriktar sig på offentliga platser där många människor vistas och dödar och lemlästar civila utan åtskillnad. Medan vissa attacker förefaller vara sekteristiska till sin natur, ofta med inriktning på religiösa samlingsplatser eller bostadsområden, verkar andra vara slumpartade och ha syftet att skapa rädsla hos hela befolkningen och kasta tvivel över regeringens och de irakiska säkerhetsstyrkornas förmåga att hejda våldet. Mord sker också alltjämt över hela landet, bland annat på regeringsanställda, ledare för stammar och samhällsgrupperingar samt medlemmar i domarkåren och därmed förknippade personer.

3.6.3 I ett synbart försök att utnyttja de politiska konflikter som har följt på valet till Iraks representantråd den 7 mars 2010 har väpnade sunnimuslimska grupper (till exempel al-Qaida i Irak) intensifierat sina attacker sedan december 2011. Dessa attacker har riktats främst mot shiamuslimska civila i vad som framstår som ett försök att underblåsa sekteristiska motsättningar och underminera förtroendet för ISF och i slutändan den irakiska regeringen. Det politiska dödläget kommer också i en osäker period i regionen som helhet: återverkningarna av pågående oro och spänningar i Syrien och Iran, som Irak har osäkra gränser mot och politiska och ekonomiska band med, är ännu inte kända. Iraks politiska svårigheter rapporteras också ha ökat spänningarna gentemot grannlandet Turkiet."

32. I en nyligen presenterad vägledande landsrapport, HM och andra (artikel 15(c)) Irak CG [2012] UKUT 00409 (IAC), som levererades den 13 november 2012, kom UK Upper Tribunal (Immigration and Asylum Chamber) bland annat fram till följande slutsatser (på sidan 2):

"ii. När det gäller den nuvarande situationen finns det inget stöd för att påstå att graden av urskillningslöst våld som kännetecknar den pågående väpnade konflikten i de fem centrala provinserna i Irak – Bagdad, Diyala, Tamim (Kirkuk), Nineve och Saladin – är så hög att det finns påtagliga bevis som ger skäl att tro att en civilperson som återsändes dit skulle löpa en verklig risk att utsättas för detta hot genom sin blotta närvaro där.

iii. Beläggen ger inte heller stöd för att det finns en verklig risk för allvarlig skada enligt artikel 15(c) [i skyddsgrundsdirektivet 2004/83/EG] för civila som är sunnimuslimer eller shiamuslimer eller kurder eller har tidigare anknytning till Baathpartiet: dessa egenskaper utgör inte i sig själva "kategorier med ökad risk" enligt den "glidande skalan" i artikel 15(c) ..."

B. Möjlighet till intern förflyttning till Kurdistanregionen

33. I sin rapport av den 16 februari 2011 gjorde representanten för FN:s generalsekreterare för internflyktingars mänskliga rättigheter, Walter Kälin, följande kommentarer (i stycke 65) efter ett besök i Irak i september/oktober 2010:

"I Kurdistanregionen i Irak bekräftar representanten att KRG [Kurdistans regionala regering] har tagit emot och gett skydd åt internflyktingar från hela Irak oavsett deras ursprung, särskilt i efterdyningarna av det sekteristiska våldet i landet 2006. Dock behövs starkare mekanismer för samordning av och samarbete mellan centralregeringen och KRG för att åtgärda situationen för internflyktingar inklusive utsatta grupper i denna region samt ett antal problem med administration och ekonomisk hjälp, till exempel svårigheter med distribution av matransoneringskort och pensioner som inverkar negativt på internflyktingars rättigheter och levnadsstandard. Samtidigt som säkerheten och de sociala och ekonomiska förhållandena förbättras i denna region fortsätter de gränsöverskridande attackerna att periodvis tränga undan gränsbefolkningen. Representanten anser att ett starkare samarbete mellan Iraks regering och KRG samt gemensamma diplomatiska ansträngningar och gränsöverskridande dialoger med relevanta grannländer måste komma till stånd för att det ska gå att förebygga och öka medvetenheten om de gränsöverskridande attackernas följder för civilbefolkningen."

34. UNHCR-riktlinjerna innehåller följande observationer (på sidorna 48–51):

"Ett stort antal personer från de centrala provinserna har funnit en fristad i de tre norra provinserna sedan 2006. Som en motsvarighet till den kraftiga allmänna minskningen av nya omflyttningar har flödet av nykomlingar minskat betydligt; dock har endast ett fåtal av de tidigare internflyktingarna hittills återvänt till sina ursprungsorter. Inflödet av internflyktingar har haft en betydande inverkan på mottagarsamhällena, bland annat höjda bostads- och hyrespriser, ökat tryck på redan ansträngd samhällsservice och oro för säkerhet och demografiska förändringar. Samtidigt har de tre norra provinserna också dragit nytta av yrkesutbildades migration, som har tillfört kompetens och disponibla inkomster som stärker den lokala ekonomin. Internflyktingar utan yrkesutbildning har utgjort en källa till billig arbetskraft för byggnadsindustrin.

KRG-myndigheterna fortsätter att genomföra hårda kontroller av personer som inte har sitt ursprung i Kurdistanregionen. Beroende på vem sökanden är, särskilt med avseende på hans/hennes etniska och politiska profil, kanske han/hon inte tillåts flytta eller lagligen bosätta sig i de tre norra provinserna av säkerhetsmässiga, politiska eller demografiska skäl. Andra kan få komma dit och göra sin vistelse laglig, men kan frukta fortsatt förföljelse eftersom de fortfarande kan vara inom räckhåll för förföljarna eller utsättas för otillbörliga påfrestningar. Därför, trots KRG-myndigheternas gästfria inställning till ett stort antal internflyktingar, måste tillgången till ett IFA/IRA [internflykts-/förflyttningsalternativ] noga bedömas från fall till fall ...

...

Sedan den förra regimens fall är KRG-myndigheterna mycket noga med vilka som får komma in i Kurdistanregionen och har infört strikta säkerhetsåtgärder vid sina kontrollstationer. Dock finns inga officiella och allmänt tillgängliga regler gällande procedurer och praxis vid kontrollstationerna för inresa till Kurdistanregionen. Ett ad hoc-mässigt och ofta inkonsekvent tillvägagångssätt kan förväntas när det gäller vem som släpps in, med variation inte bara mellan olika provinser utan också mellan olika kontrollstationer. Tillvägagångssättet vid en viss kontrollstation kan påverkas av flera faktorer, bland annat den allmänna säkerhetssituationen, den enskilda kontrollstationen och dess personal, de instruktioner som getts den aktuella dagen och den provins där den aktuella kontrollstationen finns. UNHCR har upprepade gånger försökt få information och klargöranden från KRG-myndigheterna om kontrollstationernas rutiner och inresa till/vistelse i Kurdistanregionen, utan framgång. Därför är personer som vill flytta till Kurdistanregionen beroende av informell information när det gäller inreseprocedurer.

Personer/familjer som vill resa in till Kurdistanregionen kan ansöka om ett turist-, arbets- eller uppehållskort. Med turistkortet, som vanligen ges till personer från centrala och södra Irak som vill resa in i Kurdistanregionen, kan innehavaren stanna i upp till 30 dagar. Beroende på personens profil, men också på kontrollstationen och det vakthavande befälet för dagen, kan personer som vill resa in som turister uppmanas att ange en garant. Araber, turkmener och kurder från de omstridda områdena måste vanligen ha en garant, medan kurder (som inte är från de omstridda områdena) och kristna får resa in utan garant.

Alternativt kan personer som har ett anställningsbevis (förordnande) få ett arbetskort, som gäller i 10–15 dagar och i princip kan förnyas. Personer som vill stanna i mer än 30 dagar ska i princip skaffa ett uppehållskort. För långtidsvistelser krävs alltid en garant. UNHCR känner inte till några internflyktingar som har fått uppehållskort.

Garantiprocessen är oklar och det finns ingen enhetlig procedur. I vissa fall måste garanten vara fysiskt närvarande vid kontrollstationen för att personen ska få resa in. I andra fall verkar det räcka att en person som vill flytta till Kurdistanregionen visar upp ett brev bestyrkt av en domstolstjänsteman som bekräftar personens anknytning till garanten. I vissa fall ringer befälet vid kontrollstationen bara upp garanten via telefon för att verifiera bekantskapen. Irakier som saknar en tillräckligt stark anknytning till Kurdistanregionen och som därför inte kan hitta en garant kan nekas inresa till Kurdistanregionen. Det rapporteras också finnas olika krav när det gäller garanten.

UNHCR känner till personer som har nekats inresa till Kurdistanregionen. Araber, turkmener och kurder med vissa profiler brukar förhöras ingående och kan nekas inresa vid kontrollstationen, mestadels av säkerhetsskäl. I synnerhet tenderar ensamkommande arabiska män, inklusive minderåriga, att antingen nekas inresa till Kurdistanregionen eller att få resa in först efter en långdragen administrativ procedur och omfattande förhör. Kontrollstationerna sägs svartlista personer som inte får komma in i Kurdistanregionen, bland dem sådana som bedöms vara säkerhetsrisker, men också personer som tidigare har stannat för länge eller inte förnyat sina uppehållstillstånd. Kristna, särskilt de som flytt på grund av riktade attacker, rapporteras inte ha några svårigheter att få resa in i Kurdistanregionen.

Personer som inte har sitt ursprung i någon av de tre norra provinserna och vill stanna kvar i Kurdistanregionen i mer än 30 dagar måste ta sig till den lokala säkerhetsstationen (Asayish) i området dit de flytt för att få ett uppehållstillstånd ("informationskort" eller karti zaniyari). Liksom för inreseproceduren finns det inga officiella regler eller förordningar för utfärdandet av informationskort. I allmänhet krävs i alla tre provinserna en garant för att man ska få informationskortet. Det betyder att de som kunnat resa in utan en garant då måste hitta en garant. Familjer kan, om de har en garant från den aktuella provinsen och de nödvändiga personliga dokumenten, vanligen få informationskortet. För ensamstående personer är det uppenbarligen svårare. Personer som inte har en garant kommer inte att kunna reglera sin fortsatta vistelse och kan komma att tvingas bort.

Personer som flyr från förföljelse av KRG eller de styrande partierna kan nästan aldrig finna skydd i någon annan del av Kurdistanregionen. Personer som flyr från förföljelse av icke-statliga aktörer (till exempel familj/stam vid fruktan för hedersmord eller blodsfejder) kan fortfarande vara inom räckhåll för sina förföljare. Samma sak gäller för personer som fruktar förföljelse av väpnade islamistiska grupper."

35. När det gäller förvärvet av identitetshandlingar hävdade UK Border Agency följande (Iraq Operational Guidance Note av december 2011, stycke 2.4.5):

"Det är inte nödvändigt för en person att återvända till sin registrerade bostadsort för att överföra dokument till ett nytt område i Irak. Man kan till exempel ansöka på ett registreringskontor i Bagdad om att få dokument överförda från en annan plats i Irak. Dock har flykting- och migrationsministeriet sagt att detta i praktiken inte sker, eftersom det nu är tillräckligt säkert att återvända till sin registrerade bostadsort för att ordna med överföring av dokument. Processerna och procedurerna var likadana i provinserna i södra och centrala Irak."

Gränsmyndigheten instämde inte med UNHCR i fråga om möjligheten till intern förflyttning för irakiska asylsökande, och sade vidare följande (stycke 2.4.14):

"Vi accepterar dock inte UNHCR:s slutsatser om intern förflyttning från de centrala provinserna och bedömer att det sannolikt finns betydande utrymme för intern förflyttning som leder till både säkerhet och rimlighet i alla avseenden. Vi anser att UNHCR:s hållning har att göra med allmänna policybedömningar (till exempel om hantering av återvändandegraderna) som beror på dess generella och Irak-specifika uppdrag. Vi bedömer inte att återvändande civila personer i ljuset av alla fakta löper en verklig risk för förföljelse enligt flyktingkonventionen eller för allvarlig skada enligt antingen [EU:s] skyddsgrundsdirektiv eller artikel 3 [i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna] för närvarande."

I sin kommentar från december 2012 (i stycke 2.4.17) lade gränsmyndigheten till de slutsatser som dragits av UK Upper Tribunal (se det följande stycket).

36. I en vägledande landsrapport, MK (dokument – förflyttning) Irak CG [2012] UKUT 00126 (IAC), som levererades den 25 april 2012, drog UK Upper Tribunal (Immigration and Asylum Chamber) bland annat följande slutsatser (i stycke 88):

"Inresetillstånd till och uppehållstillstånd för KRG kan fås av alla irakiska medborgare som har ett civilstatus-ID, ett irakiskt medborgarintyg och ett matransoneringskort, efter registrering på Asayish (det lokala säkerhetskontoret). En arab måste ha en garant, men en kurd behöver ingen.

Levnadsvillkoren i KRG för en inflyttad person är inte helt oproblematiska, men det finns jobb och det finns tillgång till fri sjukvård, utbildning, hyresbostäder och ekonomiskt och annat stöd från UNHCR."

37. Slutsatserna i MK fick stöd i en nyligen publicerad vägledande landsrapport, HM och andra (artikel 15(c)) Irak CG [2012] UKUT 00409 (IAC), av den 13 november 2012. Med avseende särskilt på den dansk-brittiska rapport som citeras utförligt nedan (i § 39) sade Upper Tribunal följande (i stycke 348):

"Mot bakgrund av samlade fakta anser vi att de tenderar att visa att ingen behöver en garant, snarare än som enligt slutsatsen i MK att en kurd inte behöver någon och att en arab kan behöva en. Med behovet av en garant avser vi inte bara inresa utan också vistelse i KRG. ..."

I fråga om identitetshandlingar påpekade den vidare (i stycke 358):

"... [I MK] kommenterade tribunalen att det inte fanns något som visade att det fördes eller kanske någonsin hade förts ett centralt register i Bagdad. [Y]tterligare bevis [som nu presenteras] gör att vi måste ändra vårt ställningstagande. Med tanke på det nuvarande bevisläget i detta avseende bedömer vi att vi kan göra ett tillägg till vägledningen i MK genom att påpeka att det finns ett centralt arkiv med civilidentitetsuppgifter på mikrokort, som gör det möjligt för en person att på ett ytterligare sätt identifiera sig och få en kopia av sitt civilstatus-ID, från ett annat land eller inom Irak."

38. Det finländska migrationsverket och det schweiziska federala migrationsverket publicerade den 1 februari 2012 Report on Joint Finnish-Swiss Fact-Finding Mission to Amman and the Kurdish Regional Government (KRG) Area, May 10-22, 2011 ("den finsk-schweiziska rapporten"). I dess sammanfattning av situationen (på s. 3) konstaterades bland annat följande:

"Vid tiden för utredningsresan verkade det inte finnas mycket diskriminering av etniska eller religiösa minoriteter. Kristna har fortsatt att fly från centrala Irak till KRG-området efter bombdådet mot en kyrka i Bagdad i oktober 2010. Internflyktingar och andra flyktingar har det bättre i KRG-området än i resten av Irak och kände sig i allmänhet säkra i regionen vid tiden för utredningsresan. Samtidigt lever vissa i fattigdom, förblir oregistrerade och saknar tillgång till bostad, utbildning, sjukvård och anställning."

Vidare sades följande (på sidorna 49–50):

"Intervjuade källor bekräftade att KRG är öppen och liberal mot religiösa minoriteter och normalt också mot etniska minoriteter. De områden som kontrolleras av KRG kan anses säkra för minoriteter. I de irakiska kurdiska områdena lever en majoritet av kurderna nära minoriteter som kristna, araber, turkmener, yazidier, feyli-kurder, shabaker, kakaier, och mandéer/sabéer. Feyli-kurder, yazidier, kakaier och shabaker uppfattas som kurder och förföljs därför i allmänhet inte, men de kan stå under ett socialt tryck att assimileras."

I fråga om inreseprocedurerna vid KRG-områdets gräns sades följande i rapporten (på sidorna 59–60):

"Under utredningsresan framkom att det inte nyligen hade gjorts några relevanta ändringar av KRG:s inrese- och kontrollprocedurer. UNHCR:s irakiska avdelning i Erbil påpekade att det inte finns någon tillgänglig regeringsstatistik om vilka som har rest in till KRG-området och vilka som har nekats inresa. Det finns fyra större kontrollstationer för KRG-området, vilka kontrolleras av KRG:s säkerhetsmyndighet. Vid kontrollstationerna tillämpas i stort sett samma inreseprocedurer.

Samtidigt hävdade internationella organisationer, icke-statliga organisationer och UNHCR att riktlinjerna för inreserutiner inte är enhetliga för de tre norra provinserna i KRG eller för kontrollstationer för en och samma provins. Det finns inte heller några publicerade instruktioner eller förordningar för inreserutiner, då dessa skulle strida mot den irakiska grundlagen. Enligt UNHCR avgörs inresan ofta av den tjänstgörande befälhavaren och befälhavarens dagliga instruktioner på kontrollstationen. Procedurerna kan göras mer eller mindre stränga beroende på den aktuella säkerhetssituationen i området.

Flera icke-statliga organisationer och UNHCR har vid olika tillfällen gjort undersökningar gällande internflyktingar och procedurer för inresa till KRG-regionen vid olika kontrollstationer. En jämförelse av resultaten visar att det finns skillnader i inreserutiner mellan regioner och tidsperioder. Undersökningarna visar till exempel att kravet på en garant i stort sett har upphört vid en kontrollstation för inresa till Dohuk-provinsen, men att det till och med vid en och samma kontrollstation kan finnas brist på överensstämmelse mellan olika tillfällen.

...

Personer som nekas inresa till KRG-området är ofta inte etniska kurder. Kurder och kristna tillåts i allmänhet resa in, medan ensamstående manliga sunnimuslimska araber utan garant i KRG-området nekas inresa. UNHCR konstaterade att arabiska kvinnor också hade problem att få resa in till KRG-området. Ensamstående kvinnor löper också större risk att trakasseras av myndigheterna. En källa nämnde dock att araber från centrala och södra Irak som investerar i KRG-området välkomnas till regionen. Enligt en annan källa kan internflyktingar som har pengar flytta till Erbil och starta ett företag.

Den som vill komma till KRG-området och inte har sitt ursprung i regionen behöver oftast känna någon där (en så kallad garant) eller ha ett rekommendationsbrev från en arbetsgivare i KRG-området. En garant behövs om personen vill stanna i KRG-området i mer än tio dagar eller vill registrera sig och söka uppehållstillstånd i regionen. Om någon kommer till KRG-området och sedan begår ett brott kommer hans eller hennes garant att straffas och kan till och med dömas till fängelse.

Garanten är ofta en familjemedlem eller annan släkting. En institution såsom ett universitet kan också vara garant. Under utredningsresan fick man motstridig information under intervjuer om huruvida en kyrka kan vara garant eller inte. Den policy som tillämpades för kristna sades ha blivit öppnare efter bombdådet mot en kyrka i Bagdad i oktober 2010. Kristna kan för närvarande möjligen ange präster med högre befattningar som garanter. Undersökningsgruppen hörde att det är lättare för kurder som har sitt ursprung utanför KRG-området än för personer med annan etnisk tillhörighet att hitta en garant i regionen."

39. Joint Report of the Danish Immigration Service / UK Border Agency Fact Finding Mission to Erbil and Dahuk, Kurdistan Region of Iraq (KRI), conducted 11 to 22 November 2011 ("den dansk-brittiska rapporten") som publicerades i mars 2012, gav följande information:

"1.02 Enligt chefen för en internationell icke-statlig organisation i Erbil kan alla irakier oavsett etnisk eller religiös tillhörighet resa in i KRI via KRG:s externa kontrollstationer genom att visa upp sitt irakiska civila ID-kort [och] det fanns tusentals personer av arabisk härkomst som levde i KRI, många med sina familjer, medan andra hade kommit till KRI för att arbeta, även enskilda personer.

...

1.08 [Föreståndaren för flykting- och migrationsbyrån på inrikesministeriet i Erbil förklarade att det för] närvarande finns cirka 40 000 internflyktingfamiljer från [södra och centrala] Irak och de omstridda områdena i alla tre provinserna i KRI, det vill säga provinserna Erbil, Sulaymaniyya och Dohuk.

...

2.04 [Chefen för den privata byrån för allmän säkerhet (Asayish)] förklarade att det var viktigt att KRG-myndigheterna visste vilka som reste in till KRI och därför har Asayish ett bra samarbete med den irakiska underrättelsetjänsten, genom ett utbyte av information om personer de ombeds arrestera och stoppa. Dessutom hade Asayish sin egen hemligstämplade information om terroristgrupper, till exempel Ansar-e-Islam eller al-Qaida i Irak. [Han] förklarade att det fanns två aktiva säkerhetslistor, den "svarta listan" med personer för vilka det fanns en arresteringsorder och en andra lista, "stopplistan".

...

2.16 Enligt [chefen för Asayish,] skulle det vid KRG:s externa kontrollstationer krävas dokument för att styrka en persons identitet[. D]etta skulle kunna inkludera deras civila ID-kort, nationalitetskort, pass eller, om de arbetade åt ett regeringsdepartement, deras departements-ID-kort. Dock förklarade [han] vidare att en person inte nödvändigtvis skulle nekas inresa till KRI på grund av att han eller hon saknade några ID-dokument, då systemet är datoriserat. [Han] förklarade vidare att en person som redan fanns i deras databassystem skulle finnas registrerad med foto och namn i systemet. Följaktligen kunde en sådan person få resa in till KRI med bara ett körkort eller liknande dokument som styrkte individens identitet och irakiska medborgarskap.

...

2.28 [Den administrative chefen för Kurdistans kontrollstationer på Kurdistans regionala säkerhetsmyndighet på KRG:s inrikesministerium i Erbil] förklarade [att] en person efter att ha lämnat information om sin identitet till Asayish vid KRG:s externa kontrollstation sedan skulle genomgå en andra procedur vid kontrollstationen för att ansöka om ett lämpligt inresekort. Det fanns tre inresekort: ett turistkort, ett arbetskort och ett informationskort/uppehållskort för dem som sökte uppehållstillstånd i KRI. När rätt kort hade utfärdats skulle personen vara fri att resa inom KRI, också mellan de tre KRI-provinserna, utan att behöva visa upp någon ytterligare dokumentation. [Han] sade att denna procedur gjorde det enkelt för alla att röra sig fritt inom KRI.

...

2.30 Under ett besök av delegationen vid kontrollstationen för Mosul-Erbil, ... som svar på frågan om vad som skulle hända om en person inte hade en adress eller inte kände någon i KRI förklarade [majoren som hade det högsta ansvaret för kontrollstationens verksamhet] att en sådan person ändå skulle tillåtas resa in och att de flesta som kom till KRI var migrerande arbetare som sökte anställning och inte hade några referenser i KRI.

2.31 PAO [Public Aid Organisation, UNHCR:s skydds- och hjälpcenterpartner i Erbil] beskrev inreseprocedurerna vid KRG:s externa kontrollstationer och påpekade att personer som ville resa in i KRI skulle frågas ut och uppmanas att visa en identitetshandling, vanligen ett civilt ID-kort eller nationalitetskort, och sedan skulle de få ett av tre inresekort – ett turistkort som var giltigt mellan en dag och en månad och kunde förnyas, ett arbetskort som var giltigt mellan 10 och 15 dagar och också kunde förnyas eller ett informationskort/uppehållskort för dem som sökte uppehållstillstånd i KRI. Hos PAO visste man inte hur länge detta kort, som utfärdades vid kontrollstationen, skulle vara giltigt.

...

3.05 Chefen för en internationell icke-statlig organisation i Erbil förklarade att procedurerna för säkerhet och inresa anpassas efter situationen när det finns specifika säkerhetsproblem och/eller hot om terroristattacker. Sådana procedurer var bara relaterade till säkerhetsproblem och inte till några andra faktorer, och dessa procedurer är normala till och med i Europa.

3.06 På en fråga om huruvida det kunde finnas variationer i vilka inreseprocedurer som användes vid KRG:s kontrollstationer svarade en internationell organisation (A) att sådana variationer bara är relaterade till säkerhetsproblem och försiktighetsåtgärder och inte till något annat.

3.07 Enligt Harikar NGO är alla inreseprocedurer bara relaterade till säkerhetsöverväganden och inte till något annat. Harikar NGO betonade att dess samarbete med Asayish fungerar bra och att Asayish följer lagen, inklusive de procedurer som tillämpas vid KRG:s kontrollstationer. Harikar NGO har inte lagt märke till några oegentligheter eller godtyckliga förfaranden vid kontrollstationerna.

3.08 [Chefen för Asayish] förtydligade att den policy enligt vilken en person måste ange en referens vid KRG:s externa kontrollstation, det vill säga före inresan, fanns när säkerhetssituationen var mer känslig men avskaffades för ungefär två eller tre år sedan. Dock tillade [han] att det fortfarande i vissa fall kunde ske att en person uppmanades av Asayish vid kontrollstationen att ringa ett telefonsamtal till en bekant för att verifiera sin identitet.

3.09 Vid ett besök på Mosul-Erbil-kontrollstationen förklarade [majoren som hade det högsta ansvaret för kontrollstationens verksamhet] att det inte längre krävdes att en referensperson var närvarande vid KRG:s externa kontrollstation och [att] denna procedur avskaffades för ungefär fyra år sedan.

...

3.11 Chefen för en internationell icke-statlig organisation i Erbil förklarade att det tidigare kravet på att en referensperson skulle vara närvarande vid KRG:s kontrollstation för att en person skulle få resa in i KRI har avskaffats.

3.12 Harikar NGO uppgav att det inte finns något krav på att en referensperson ska vara närvarande vid en KRG-kontrollstation för att en irakier som inte är från KRI ska få resa in.

...

4.01 [Chefen för Asayish] förklarade att personer som inte är från KRI kan uppmanas av Asayish vid kontrollstationen att ringa till en bekant i KRI för att verifiera sin identitet. Som svar på frågan om huruvida en person som inte är från KRI och inte känner någon i KRI skulle kunna passera genom KRG:s externa kontrollstation förklarade [han] att detta skulle bero på de individuella omständigheterna och omständigheterna i det aktuella fallet, men i vissa fall skulle en sådan person betraktas med misstänksamhet. [Han] bekräftade dock [att] sådana fall var mycket sällsynta. Färre än 30 personer per månad på alla KRG:s externa kontrollstationer i alla tre provinserna kan nekas inresa endast på grund av att de ansågs misstänkta av något skäl. I detta ingick personer som hade uppgett motstridig information när de frågades ut. [Han] förtydligade [att] antalet "färre än 30 fall per månad" inte inkluderade personer som nekades inresa på grund av att de inte hade lämplig dokumentation, och bara gällde dem som nekades inresa på grund av att de bedömdes som misstänkta av något skäl.

...

4.34 Som svar på frågan om hur personer utan giltiga identitetshandlingar brukade behandlas av KRG-myndigheterna när de ville resa in i KRI förklarade en internationell organisation (B) att en kurd utan personliga ID-handlingar kan komma att behandlas mer välvilligt och tillåtas att resa in då vederbörande normalt brukade känna någon i KRI som kunde identifiera honom eller henne eller brukade ha ett känt familje-/klannamn som kändes igen. För kristna var inreserutinerna betydligt enklare, och sådana personer kan till och med få resa in i KRI utan att visa upp någon dokumentation alls. Detta berodde på att kristna inte ansågs vara ett terroristhot mot regionen – KRG-myndigheterna var mycket överseende mot kristna. Dock menade den internationella organisationen (B) att en person av arabisk härkomst utan giltiga ID-handlingar inte skulle få inresetillstånd.

...

4.41 Enligt chefen för en internationell icke-statlig organisation i Erbil kan alla irakier oavsett etnisk eller religiös tillhörighet resa in i KRI via KRG:s externa kontrollstationer genom att visa upp sitt irakiska civila ID-kort. Chefen tillade att irakiska turkmener, kristna och feyli-kurder normalt tar sig igenom dessa kontrollstationer utan några svårigheter. Å andra sidan brukade irakier av arabisk härkomst normalt granskas hårdare, och uppmanas att visa upp sitt civila ID-kort vid kontrollstationen och att förklara syftet med sitt besök i KRI. Denna procedur var dock oproblematisk och det krävdes inte att någon referensperson var närvarande vid kontrollstationen. Enligt [chefen] brukade alla personer rutinmässigt uppmanas att visa sitt civila ID-kort vid inresekontrollstationen och personer av arabisk härkomst hade inga problem att stanna i KRI. Dock förtydligade samma källa att personer av arabisk härkomst normalt brukade få sitt civila ID-kort fotokopierat som en extra säkerhetsåtgärd. Chefen betonade att personer av arabisk härkomst inte behöver ha någon referensperson närvarande vid kontrollstationen.

...

4.44 I fråga om inreseprocedurerna vid KRG:s externa kontrollstationer förtydligade PAO Erbil att situationen för kristna som reste in genom [den irakiska regeringens]/KRG:s kontrollstationer kännetecknades av "positiv särbehandling" och att sådana grupper inte upplevde några svårigheter, varken med inresor eller med att få [ett] informationskort som är en identitetshandling som utfärdas för alla internflyktingar. Även om de inte har [någon] garant, vilket är ett av kraven för att få denna ID-handling, tar kyrkorna i Ankawa [ett distrikt i Erbil] på sig ansvaret och blir deras garanter.

....

8.19 [Chefen för Asayish] förklarade [att] personer som flyr från våld och kommer till KRI från resten av Irak skulle behöva ansöka om ett informationskort hos sin lokala Asayish på samma sätt som vilken annan person som helst som ansökte om detta kort och det fanns ingen särskild procedur för att hjälpa dem. ..."

LAGEN

I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

40. Sökanden klagade på att en återsändning av honom till Irak skulle innebära en överträdelse av artikel 3 i konventionen. Denna bestämmelse lyder som följer:

"Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning."

A. Tillåtlighet

41. Den svarande regeringen tog upp frågan om huruvida sökanden hade uttömt alla nationella rättsmedel. Den påpekade att han hade vänt sig till Migrationsverket för att få sitt fall omprövat vid fem tillfällen och inte hade överklagat till högsta instans i tre av dessa fall. Enligt regeringens åsikt kunde det ifrågasättas om han hade uttömt alla nationella rättsmedel för de omständigheter som åberopades i dessa ansökningar.

42. Sökanden hävdade att han inte hade överklagat Migrationsdomstolens domslut när dessa var baserade på bedömningar av bevis eftersom Migrationsöverdomstolen inte godkände sådana överklaganden enligt sina regler. Han vidhöll att han hade uppfyllt kravet på uttömmande av alla nationella rättsmedel.

43. Domstolen betonar på nytt att regeln om uttömmande av alla nationella rättsmedel i artikel 35 § 1 i konventionen anger att sökanden först måste använda de rättsmedel som är tillgängliga i det nationella rättssystemet, och därmed frigöra staterna från ansvaret att svara för sina handlingar inför Europeiska domstolen innan de har fått möjlighet att åtgärda saken via sitt eget rättssystem. För att ett rättsmedel ska vara effektivt måste det vara tillgängligt i teorin och i praktiken vid det aktuella tillfället, vilket betyder att det måste kunna användas, kunna råda bot på sökandens klagomål och ge rimliga möjligheter till framgång. Artikel 35 måste också tillämpas för att återspegla de praktiska realiteterna i sökandens belägenhet för att säkerställa ett effektivt skydd av de rättigheter och friheter som garanteras av konventionen (se NA mot Storbritannien, nr. 25904/07, 17 juli 2008, § 88, med ytterligare hänvisningar).

44. Då en sökande med avseende på artikel 3 vill förhindra sin förflyttning från en avtalsstat kommer ett rättsmedel bara att vara effektivt om det har suspensiv verkan. Omvänt måste sökanden normalt då ett medel har suspensiv verkan uttömma detta rättsmedel. En domstolsprövning, då den är tillgänglig och då ansökan om domstolsprövning kommer att utgöra ett hinder för förflyttning, måste betraktas som ett effektivt rättsmedel som sökande i princip måste uttömma innan de gör en ansökan hos domstolen eller begär tillfälliga åtgärder enligt regel 39 i domstolens arbetsordning för att skjuta upp en förflyttning (ibid., § 90).

45. När det gäller det aktuella målet är det uppenbart att sökanden uttömde alla nationella rättsmedel i de ordinarie förhandlingarna om asyl och uppehållstillstånd. När hans utvisningsbeslut hade vunnit laga kraft bad han fem gånger Migrationsverket att ompröva hans fall, men överklagade vid tre tillfällen inte till högsta instans. Dock hade ansökningarna – eller för den delen de möjliga överklagandena till domstolarna – ingen automatisk suspensiv verkan på beslutet om utvisning av sökanden, och verket fattade inte heller något beslut om att skjuta upp hans utvisning.

46. Under dessa omständigheter kunde inte överklaganden av Migrationsverkets beslut att inte ompröva sökandens fall ses som ett effektivt rättsmedel i förhållande till det utvisningsbeslut som hade fattats och som var verkställbart. Följaktligen, då han inte överklagade till högsta instans i de ordinarie förhandlingarna, måste han anses ha uppfyllt kraven på uttömmande av nationella rättsmedel.

47. Regeringens invändning enligt artikel 35 § 1 i konventionen bör följaktligen avvisas. Ingen annan grund för att förklara ansökan otillåtlig har åberopats eller fastställts. Den måste därför förklaras tillåtlig.

B. Omständigheter

1. Parternas sakframställningar

(a) Sökanden

48. Sökanden gjorde i allt väsentligt samma anspråk och åberopade samma omständigheter som inför de svenska myndigheterna. Han hävdade att han felaktigt hade förklarats skyldig till att och hade dömts till tio års fängelse i sin frånvaro för att ha hjälpt terrorister, och att han riskerade att bli dödad av al-Qaida för att ha uttryckt oacceptabla åsikter om religionen. Han vidhöll att arresteringsordern och domslutet som han hade uppvisat för både de svenska myndigheterna och för domstolen var äkta dokument. Han hade inte kunnat lämna in dem tidigare under de svenska förhandlingarna eftersom han inte hade haft någon kontakt med sin familj och sina vänner i Irak efter att han hade flytt.

49. Sökanden hävdade vidare att det inte framgick av regeringens kommentarer om den svenska ambassaden i Irak vid sin undersökning av de omnämnda dokumenten faktiskt hade besökt den aktuella domstolen.

50. Dessutom hävdade sökanden att han vid intervjun med Migrationsverket i december 2008 inte hade haft något juridiskt ombud och att det han hade sagt under denna intervju därför inte skulle användas mot honom. När han tillfrågades om huruvida han eller hans familj var medlemmar i Baathpartiet hade han tolkat ordet "familj" som att det avsåg hans föräldrar eller bröder och systrar och svaret blev därför nej. Senare i de nationella förhandlingarna hade han omnämnt andra släktingar som medlemmar i Baathpartiet.

51. Sökanden menade slutligen att det inte fanns något relevant internflyktalternativ för honom. Han är arab och talar inte kurdiska. För att etablera sig i Kurdistanregionen skulle han dessutom behöva en garant, vilket han inte har. Han hade bara uppehållit sig i Dahuk medan han flydde från förföljelse: detta kunde inte anses vara en permanent eller laglig vistelse.

(b) Regeringen

52. Regeringen, som inte ville underskatta den välgrundade oro som kunde uttryckas gällande den aktuella situationen för de mänskliga rättigheterna i Irak, vidhöll att detta inte i och för sig var tillräckligt för att slå fast att tvångsförflyttningen av sökanden till detta land skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

53. I fråga om det aktuella målet konstaterade regeringen först att Migrationsverket och domstolarna hade gjort noggranna utvärderingar. Under förhandlingarna hade sökanden fått många möjligheter att lägga fram sin sak. Migrationsverket hade gjort tre intervjuer med sökanden, den sista med hjälp av hans juridiska ombud. Han hade fått möjlighet att lämna in skriftliga kommentarer till intervjuerna. Vidare hävdade regeringen att betydande vikt bör fästas vid migrationsmyndigheternas slutsatser med tanke på deras sakkunskap.

54. I fråga om sökandens personliga risker påpekade regeringen att de dokument som sökanden åberopade hade lämnats in först efter att hans ursprungliga asylansökan hade avvisats av både Migrationsverket och Migrationsdomstolen. Fastän den åberopade arresteringsordern hade utfärdats den 18 augusti 2008 – ungefär en månad innan sökanden lämnade Irak – ingavs ingen kopia förrän den 4 februari 2010 under förhandlingarna med Migrationsöverdomstolen. I ett senare omprövningsfall ifrågasatte både Migrationsverket och Migrationsdomstolen äktheten hos ordern och domen mot sökanden, och påpekade bland annat att handskriven text hade lagts till i domslutet. Regeringen hade begärt hjälp av den svenska ambassaden i Bagdad för att vidare utvärdera dokumentens äkthet. Ambassadpersonal hade besökt den aktuella domstolen, "högre domarrådet", och visat upp dokumenten. Domstolen hade bekräftat att dokumenten med avseende på innehåll, terminologi, struktur och diskurs utan tvekan var falska, och hade gett detaljerad information i dessa avseenden. Regeringen hävdade därför att de aktuella dokumenten inte hade något som helst bevisvärde och att det fanns uppenbara skäl att ifrågasätta trovärdigheten i sökandens påstående att han riskerade att misshandlas av de irakiska myndigheterna på grund av anklagelser om och en dom för terrorismrelaterade brott.

55. När det vidare gällde sökandens allmänna trovärdighet hävdade regeringen att sökanden till stöd för sin första begäran om omprövning i maj 2010 hade uppgett att hans familj av den nuvarande regeringen betraktades som anhängare till Saddam Hussein och att flera av hans släktingar hade blivit arresterade i Irak och hölls inspärrade i ett hemligt fängelse. I kontrast till detta hade han under en intervju med Migrationsverket i december 2008 uppgett att varken han eller hans släktingar hade varit medlemmar i Saddam Husseins Baathparti.

56. I fråga om sökandens påstående att han riskerade att bli dödad av al-Qaida i Irak påpekade regeringen att de nationella myndigheterna inte hade sett någon anledning att ifrågasätta hans påstående, men regeringen menade att de ovanstående omständigheterna undergrävde sökandens allmänna trovärdighet.

57. Om domstolen skulle finna att sökanden var utsatt för en risk med avseende på al-Qaida hävdade regeringen att det under alla omständigheter fanns ett internflyktalternativ. Enligt Migrationsverkets slutsatser var hotet från al-Qaida begränsat till Mosul och vissa andra delar av Irak där al-Qaida hade en stark närvaro. Liksom verket bedömde regeringen därmed att sökanden skulle kunna flytta till Kurdistanregionen. För en sådan flyttning krävdes ingen referensperson och internflyktingar i Kurdistanregionen hade samma rättigheter som andra invånare, inklusive tillgång till sjukvård, utbildning och arbetsmarknad.

2. Rättens bedömning

(a) Allmänna principer

58. Domstolen betonar på nytt att avtalsstaterna har rätt, genom väletablerad internationell rätt och sina fördragsåtaganden, inklusive konventionen, att kontrollera utlänningars inresa, vistelse och avvisning (se till exempel Abdulaziz, Cabales och Balkandali mot Storbritannien, dom av den 28 maj 1985, serie A nr. 94, s. 34, § 67, Boujlifa mot Frankrike, dom av den 21 oktober 1997, rapporter 1997‑VI, s. 2 264, § 42 och Üner mot Nederländerna [GC], nr. 46410/99, § 54, ECHR 2006-XII). Dock kan en avtalsstats avvisning av en utlänning orsaka ett problem enligt artikel 3, och därmed aktualisera denna stats ansvar enligt konventionen, då påtagliga bevis har framlagts som gör att det finns skäl att tro att den aktuella personen vid en utvisning skulle löpa en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3 i mottagarlandet. Under dessa omständigheter inbegriper artikel 3 förpliktelsen att inte utvisa den aktuella personen till landet i fråga (se, bland andra källor, Saadi mot Italien [GC], nr. 37201/06, §§ 124–125, ECHR 2008–...).

59. Bedömningen av om det finns påtagliga bevis som gör att det finns skäl att tro att sökanden löper en sådan verklig risk kräver oundvikligen att domstolen bedömer förhållandena i mottagarlandet i förhållande till villkoren i artikel 3 i konventionen (Mamatkulov och Askarov mot Turkiet [GC], nr. 46827/99 och 46951/99, § 67, ECHR 2005-I). Dessa villkor inbegriper att den omilda behandling sökanden påstår att han kommer att utsättas för om han återsänds måste nå en lägsta allvarsgrad om den ska omfattas av artikel 3. Bedömningen av detta är relativ och beroende av samtliga omständigheter i fallet (Hilal mot Storbritannien, nr. 45276/99, § 60, ECHR 2001-II). Med tanke på den garanterade rättighetens absoluta natur kan artikel 3 i konventionen också vara tillämplig då faran härrör från personer eller grupper av personer som inte är offentliga tjänstemän. Det måste dock påvisas att risken är verklig och att myndigheterna i mottagarstaten inte kan undanröja risken genom att ge lämpligt skydd (H.L.R. mot Frankrike, dom av den 29 april 1997, rapporter 1997-III, § 40).

60. Bedömningen av om det finns en verklig risk måste ovillkorligen vara strikt (Chahal mot Storbritannien, dom av den 15 november 1996, rapporter 1996-V, § 96 och Saadi mot Italien, som anförts ovan, § 128). I princip är det sökanden som måste anföra påtagliga bevis som gör att det finns skäl att tro, om den åtgärd som klagomålet gäller skulle verkställas, att han skulle utsättas för en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3. När det gäller detta erkänner rätten att det med tanke på asylsökandes ofta speciella situation i många fall är nödvändigt att hellre fria än fälla vid bedömningen av trovärdigheten i deras framställningar och de dokument som framläggs till stöd för dessa. När information presenteras som ger starka skäl att ifrågasätta sanningshalten i en asylsökandes sakframställningar måste dock personen ge en tillfredsställande förklaring av de påstådda avvikelserna (se, bland andra källor, Collins och Akaziebie mot Sverige (dec.), nr. 23944/05, 8 mars 2007 och Hakizimana mot Sverige (dec.), nr. 37913/05, 27 mars 2008).

61. I fall som gäller avvisning av asylsökande granskar inte domstolen själv de faktiska asylansökningarna och kontrollerar inte hur staterna uppfyller sina åtaganden enligt Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning. Dock måste den vara övertygad om att den bedömning som gjorts av avtalsstatens myndigheter är korrekt och tillräckligt underbyggd av nationella underlag samt av underlag från andra tillförlitliga och objektiva källor, till exempel andra avtalsstater eller icke-avtalsstater, FN-organ och ansedda icke-statliga organisationer (se NA. mot Storbritannien, nr. 25904/07, § 119, 17 juli 2008).

(b) Den allmänna situationen i Irak

62. Domstolen påpekar att en allmänt våldspräglad situation normalt inte i sig utgör en överträdelse av artikel 3 i händelse av en avvisning (H.L.R. mot Frankrike, som anförts ovan, § 41). Domstolen har dock aldrig uteslutit möjligheten att den allmänt våldspräglade situationen ett destinationsland kan vara av en sådan intensitet att den innebär att en förflyttning till den med nödvändighet skulle leda till en överträdelse av artikel 3 i konventionen. Ändå skulle domstolen inta en sådan hållning endast i de mest extrema fallen av allmänt våld, där det finns en verklig risk för misshandel på grund av det enkla faktum att en person blottställs för sådant våld vid återkomsten (NA. mot Storbritannien, som anförts ovan, § 115).

63. Även om de internationella rapporterna om Irak vittnar om en fortsatt svår situation, med urskillningslösa och dödliga attacker utförda av våldsamma grupper samt diskriminering och hårdhänt behandling från myndigheternas sida, framstår det som att den allmänna situationen sakta har förbättrats sedan våldets höjdpunkt 2007. I målet F.H. mot Sverige (nr. 32621/06, § 93, 20 januari 2009) drog domstolen med tillgång till informationsmaterial som sträckte sig fram till och med 2008 slutsatsen att den allmänna situationen i Irak inte var så allvarlig att den i sig orsakade en överträdelse av artikel 3 i konventionen för en person som återvände till landet. Med beaktande av de internationella och nationella rapporter som är tillgängliga i dag ser domstolen inget skäl att ändra den ståndpunkt som intogs i detta avseende för fyra år sedan.

64. Sökanden hävdar dock i grund och botten inte att det endast är de allmänna omständigheterna i Irak som skulle vara ett hinder för att han återvänder till landet. I stället hävdar han att denna situation tillsammans med de hot han fått från al-Qaida i Irak och de irakiska myndigheternas anklagelser och dom mot honom för terrorismrelaterade brott skulle utsätta honom för en verklig risk att utsättas för behandling som förbjuds i artikel 3.

(c) Sökandens specifika omständigheter

65. Domstolen konstaterar inledningsvis att sökanden förhördes av Migrationsverket, att hans påståenden undersöktes noga av både verket och Migrationsdomstolen och att de fattade beslut som innehöll omfattande motiveringar av slutsatserna. I synnerhet betonar domstolen på nytt att Migrationsverket – som Migrationsdomstolen instämde med – ifrågasatte äktheten av den arresteringsorder och det domslut som åberopats av sökanden, bland annat på grund av deras mycket enkla utförande, och bedömde att de hade mycket lågt bevisvärde. Ännu viktigare är att den svenska ambassaden i Bagdad efter att ha meddelats om det aktuella målet på den svarande regeringens begäran har låtit dokumenten granskas av den aktuella irakiska domstolen, som fann att de var uppenbara förfalskningar och påpekade att de skilde sig från äkta dokument i fråga om innehåll, terminologi, struktur och diskurs. Sökanden har vidhållit att dokumenten är äkta, utan att kommentera de bevis som framlagts av regeringen. Mot bakgrund av detta finner domstolen att de aktuella dokumenten inte styrker sökandens påstående att han har varit efterlyst och senare blivit dömd av de irakiska myndigheterna på grundval av falska anklagelser om att ha hjälpt terrorister. Med avseende även på de möjliga motsägelserna i sökandens påståenden om släktingars medlemskap i Baathpartiet och om att de blivit arresterade av den nuvarande irakiska regeringen anser domstolen vidare att det inte har bevisats att han riskerar förföljelse eller misshandel från regeringens eller andra irakiska myndigheters sida.

66. Det som återstår av sökandens anspråk är det påstådda hotet från al-Qaida i Irak, vilket är baserat på att sökanden har vägrat att be om ursäkt för att ha gett uttryck för oacceptabla åsikter om religionen inför representanter för organisationen och för att ha haft en kvinna utan slöja som anställd. Domstolen betonar på nytt att Migrationsverket, även om det ifrågasatte sanningshalten i vissa detaljer i sökandens berättelse, accepterade hans påstående om att han hade hotats till livet och att han skulle löpa en verklig risk att förföljas av al-Qaida. Verket drog dock slutsatsen att risken var begränsad till områden i landet där al-Qaida var starkt. Samtidigt som domstolen instämmer med regeringen i att sökandens allmänna trovärdighet påverkas av det som har fastslagits ovan i fråga om de dokument som åberopats av honom, ser domstolen inget skäl att avvika från verkets bedömning gällande hotet från al-Qaida. Följaktligen kan sökanden fastän incidenterna inträffade 2008, för fem år sedan, anses löpa en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3 i konventionen från organisationens sida om han återsänds till Mosul eller till andra delar av Irak där den har en stark närvaro.

(d) Möjligheten till flyttning till Kurdistanregionen

67. Det återstår att fastställa om sökanden skulle kunna flytta inom Irak till Kurdistanregionen.

68. Domstolen betonar på nytt att artikel 3 inte i sig förhindrar att avtalsstaterna förlitar sig på tillgången till ett internflykts- eller förflyttningsalternativ i sin bedömning av en persons påstående att ett återvändande till ursprungslandet skulle innebära att han eller hon utsätts för behandling som är förbjuden enligt bestämmelsen. Domstolen har dock ansett att tilliten till ett sådant alternativ inte påverkar den utvisande avtalsstatens ansvar att se till att sökanden inte som ett resultat av dess utvisningsbeslut utsätts för behandling som strider mot artikel 3. Ett villkor för att man ska förlita sig på ett internflykts- eller förflyttningsalternativ är därför att det finns vissa garantier: personen som ska utvisas måste kunna resa till det aktuella området, släppas in och kunna bosätta sig där, annars kan ett problem uppstå med avseende på artikel 3, och i ännu högre grad om det i avsaknad av sådana garantier finns en möjlighet att han eller hon hamnar i en del av ursprungslandet där det finns en verklig risk för misshandel (Sufi och Elmi mot Storbritannien, nr. 8319/07 och 11449/07, § 266, 28 juni 2011, med ytterligare hänvisningar).

69. De tre norra provinserna – Dahuk, Erbil och Sulaymaniyya – som utgör Kurdistanregionen i Irak, eller KRI, är enligt internationella källor ett relativt säkert område, där många internflyktingar har tagits emot oavsett ursprung (se till exempel rapporten från representanten för FN:s generalsekreterare, § 33 ovan). Det viktigaste för sökandens situation är att dessa tre provinser inte tillhör dem där al-Qaida har en betydande närvaro (se UNHCR-riktlinjerna, § 34 ovan).

70. När det gäller möjligheten till inresa i KRI uppger vissa källor att gränskontrollerna ofta är inkonsekventa, och varierar inte bara mellan olika provinser utan också mellan olika kontrollstationer (se UNHCR-riktlinjerna, § 34 ovan, och den finsk-schweiziska rapporten, där man i stor utsträckning verkar förlita sig på UNHCR:s slutsatser i detta avseende, § 38 ovan). UNHCR uppger att ensamstående arabiska män tenderar att nekas inresa eller att tillåtas resa in först efter en långdragen administrativ procedur och omfattande förhör och vanligen måste ha en garant i regionen. I sin nyligen publicerade vägledande landsrapport i HM och andra (§ 37 ovan) kom UK Upper Tribunal dock fram till en delvis annan slutsats, och ansåg att fakta visade att ingen, inte heller araber, behövde en garant för att resa in till eller uppehålla sig i KRI. Den dansk-brittiska rapporten (§ 39 ovan) stöder den senare slutsatsen, och innehåller fakta med innebörden att inresekravet att ha en referensperson närvarande vid kontrollstationerna avskaffades för flera år sedan. Dessutom hade flera tjänstemän berättat för den dansk-brittiska utredningsgruppen att alla irakier oavsett etnisk eller religiös tillhörighet fick resa in i KRI. Tusentals personer med arabiskt ursprung bodde redan där. Araber granskades normalt hårdare än exempelvis kristna, men proceduren sades vara oproblematisk och verkade främst vara inriktad på om den inresande hade korrekta ID-handlingar.

71. Dessutom verkar det inte vara svårt att skaffa identitetshandlingar om de gamla gått förlorade. Enligt slutsatserna från UK Border Agency (§ 35 ovan) och UK Upper Tribunal i det nämnda fallet HM och andra kan en person få ut identitetshandlingar från ett centralt register i Bagdad där det finns identitetsuppgifter på mikrokort, oavsett om han eller hon ansöker från utlandet eller inom Irak.

72. Domstolen konstaterar vidare att det finns reguljära flygningar från Sverige till flygplatserna i Erbil och Sulaymaniyya utan mellanlandningar i Bagdad eller andra delar av Irak. Sökanden skulle därmed kunna komma till Kurdistanregionen utan att behöva resa via de södra eller centrala delarna av landet.

73. En intern förflyttning innebär oundvikligen vissa påfrestningar. Olika källor har bekräftat att personer som flyttar till Kurdistanregionen kan få det svårt att exempelvis hitta lämpliga arbeten och bostäder där, inte minst om de inte talar kurdiska. Ändå talar bevisen inför domstolen för att det finns arbetstillfällen och att nyinflyttade har tillgång till sjukvård och dessutom ekonomiskt och annat stöd från UNHCR och lokala myndigheter. Under alla förhållanden finns det inget som tyder på att de allmänna levnadsförhållandena i KRI för en nyinflyttad arabisk sunnimuslim skulle vara orimliga eller på något sätt vara liktydiga med behandling som är förbjuden enligt artikel 3. Inte heller finns det en verklig risk för att han eller hon hamnar i andra delar av Irak.

74. Sammanfattningsvis anser domstolen därför att en förflyttning till Kurdistanregionen är ett hållbart alternativ för en arabisk sunnimuslim, såsom sökanden, som fruktar förföljelse eller misshandel i andra delar av Irak. En avtalsstats utnyttjande av ett sådant alternativ skulle därmed inte i allmänhet orsaka något problem med avseende på artikel 3 i konventionen.

(e) Slutsats

75. Mot bakgrund av det ovanstående drar domstolen slutsatsen att sökanden, även om han kan löpa en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3 i konventionen från al-Qaida om han återsänds till Mosul eller andra delar av södra och centrala Irak där organisationen har en stark närvaro, rimligen kan flytta till Kurdistanregionen, där han inte kommer att löpa någon sådan risk. Varken den allmänna situationen i denna region eller några av sökandens personliga omständigheter visar att det finns någon sådan risk. Dessutom vittnar det faktum att sökanden reste in till Kurdistanregionen i slutet av augusti 2008 och sedan uppehöll sig i Dahuk i en månad innan han avreste till Sverige om att han kommer att kunna resa in till och bo i denna region.

Följaktligen skulle en utvisning av honom till Irak inte innebära en överträdelse av artikel 3, under förutsättning att han inte återsänds till delar av landet som ligger utanför Kurdistanregionen.

II. REGEL 39 I DOMSTOLENS ARBETSORDNING

76. Domstolen erinrar om att detta domslut i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen inte kommer att vinna laga kraft förrän (a) parterna tillkännager att de inte kommer att begära att fallet hänskjuts till den stora kammaren, eller (b) tre månader efter domens datum, om hänskjutande av fallet till den stora kammaren inte har begärts, eller (c) den stora kammarens nämnd avvisar en eventuell begäran om hänskjutande enligt artikel 43 i konventionen.

77. Den anser att det påpekande som gjordes för regeringen enligt regel 39 i domstolens arbetsordning (se § 4 ovan) måste fortsätta att gälla tills detta domslut vinner laga kraft eller tills domstolen fattar ett nytt beslut angående detta (se domslut).

AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN FÖLJANDE:

1. Domstolen förklarar enhälligt ansökan tillåtlig.

2. Domstolen fastslår, med sex röster mot en, att verkställandet av utvisningsbeslutet mot sökanden inte skulle strida mot artikel 3 i konventionen, under förutsättning att han inte återsänds till delar av Irak som ligger utanför Kurdistanregionen.

3. Domstolen beslutar enhälligt att fortsätta att påpeka för regeringen enligt regel 39 i domstolens arbetsordning att det är önskvärt för ett korrekt genomförande av förhandlingarna att inte utvisa sökanden förrän detta domslut vinner laga kraft eller tills vidare beslut fattas.

Utfärdat på engelska och meddelat skriftligen den 3 april 2014, i enlighet med regel 77 §§ 2 och 3 i domstolens arbetsordning.

              Claudia WesterdiekMark Villiger
RegistratorOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas följande särskilda yttranden till detta domslut:

(a) särskilt yttrande från domaren de Gaetano

(b) reservation från domaren Power-Forde

M.V.
C.W.

SÄRSKILT YTTRANDE FRÅN DOMAREN DE GAETANO

1. Jag har röstat med majoriteten i detta mål, alltså på att det inte skulle innebära någon överträdelse av artikel 3 i konventionen om sökanden skulle utvisas, dock under förutsättning att han inte återsänds till delar av Irak som ligger utanför Kurdistanregionen i landet (se punkt 2 i domslutet).

2. Min röst förutsätter med nödvändighet att den svarande regeringen är fullt medveten om domstolens rättspraxis och verkligen tänker följa den. I sitt utlåtande av den 14 oktober 2011 påpekade den svarande regeringen också, med avseende på det internförflyttningsalternativ den föreslog för domstolen och med särskild hänvisning till Salah Sheekh mot Nederländerna (nr. 1948/04, 11 januari 2007) uttryckligen (och jag citerar från stycke 55 i utlåtandet): "Dock är ett villkor för att man ska förlita sig på ett internflyktsalternativ att det finns vissa garantier: personen som ska utvisas måste kunna resa till det aktuella området, släppas in och kunna bosätta sig där, annars kan ett problem uppstå med avseende på artikel 3."

3. Domstolen har accepterat detta alternativ i form av ett förslag från den svarande regeringen (se styckena 57 och 67 till 75). Genom att göra detta har domstolen som jag förstår saken också accepterat den svarande regeringens underförstådda åtagande att den kommer att se till att alla tre omständigheter som nämnts ovan – säker resa och inresa till Kurdistanregionen samt en faktisk möjlighet att bosätta sig där – råder innan sökanden sätts på ett av de flyg som angetts i stycke 72.

4. Samma överväganden gäller, mutatis mutandis, för min röst i W.H. mot Sverige (nr. 49342/10).

RESERVATION FRÅN DOMAREN POWER-FORDE

1. Jag röstade mot den dispositiva bestämmelsen i förhållande till artikel 3. Den aktuella bestämmelsen hänvisar bara till en av tre garantier som krävs enligt domstolens rättspraxis som förutsättning för utnyttjande av "internförflyttning" som ett säkert alternativ för en asylsökande som en svarande stat vill utvisa. De relevanta principerna formulerades i Salah Sheekh mot Nederländerna och bekräftades i Sufi och Elmi mot Storbritannien.[1] En förutsättning för användandet av ett internflyktsalternativ är att följande garantier finns: -

(i) Personen som ska utvisas måste kunna resa på ett säkert sätt till det aktuella området.

(ii) Han eller hon måste kunna få tillträde till det aktuella området.

(iii) Han eller hon måste kunna bosätta sig i det aktuella området.

2. Som konstaterats i M.Y.H. och andra mot Sverige[2] innebär kravet att denna domstol ska kräva att "garantier" finns innan utvisningar kan verkställas på grundval av internförflyttning att man anger ett högt beviskrav när det gäller en återvändandes framtida säkerhet. "Garantier" är inte detsamma som och kan inte heller realiseras genom blotta sannolikheter, chanser eller positiva indikationer. Detta är helt i sin ordning med tanke på allvaret i att under tvång återsända en person med en tydlig historia av förföljelse i sitt hemland till ett annat område där. Det är helt och hållet lämpligt att domstolen bör ange och har angett nivån som "garanti".

3. Till stöd för sitt ställningstagande hänvisar majoriteten till ett antal publicerade rapporter om situationen i Irak. Med tanke på den instabila och snabbt föränderliga säkerhetssituationen i området riskerar sådana rapporter att snabbt bli inaktuella. Det är den situation som råder på datumet för avvisningen som är relevant för en bedömning enligt artikel 3 i konventionen.

4. Majoriteten stöder sig i synnerhet på information i rapporten från mars 2012 från de danska och brittiska invandrarmyndigheterna (§ 39). Denna rapport baserades på en utvärderingsresa där man beskrev situationen som den var i Irak i november 2011 – för mer än två år sedan. De samverkande myndigheterna rapporterade sedan att behovet för en arab att uppge en referensperson vid KRG-kontrollstationen uppstod "när situationen var mer känslig" och att kravet på att ha en sådan referensperson "avskaffades för två eller tre år sedan". Med tanke på datumet för utvärderingsresan kan man bara dra slutsatsen att förfarandet tydligen avskaffades under eller runt 2008/2009 när de föregående årens "mer känsliga" situation hade förbättrats något.

5. Som läget är i dag råder åter instabilitet och osäkerhet i stora delar av Irak. Det är allmänt känt att situationen i landet har försämrats betydligt de senaste tolv månaderna. 2013 var det värsta året när det gäller civila dödsoffer sedan krigets största omfattning 2006.[3] Mot bakgrund av den snabba ökningen av våldet och den allmänna instabiliteten i Irak i dag kan den nuvarande situationen bara beskrivas som återigen "känslig". Enligt min mening utgör det faktum att kravet på en "garant" kan ha avskaffats av de kurdiska myndigheterna under jämförelsevis säkrare tider därför en ganska osäker grund för att dra slutsatsen att en person med denna sökandes profil inte skulle ha några större svårigheter att släppas in i Kurdistanregionen i dag.

6. De finländska och schweiziska invandringsmyndigheterna påpekade också i en gemensam rapport från februari 2012 angående förfarandena för inresa till KRG-området att kravet på en "garant" inte hade avskaffats för en viss kategori personer. På grundval av sin egen utredningsresa påpekade dessa myndigheter att (ännu i maj 2011) "ensamstående manliga sunnimuslimska araber" som inte har någon garant nekas inresa till KRG-området (§ 38).

7. Med tanke på det ovannämnda kan sannolikheten för att denna sökande får tillstånd att resa in och stanna kvar i Kurdistanregionen i avsaknad av en garant eller referensperson knappast beskrivas som "garanterad". I avsaknad av övertygande bevis kan jag inte dela majoritetens förtröstan om hans framtida möjligheter till en säker förflyttning i området. Materialet inför denna domstol räcker helt enkelt inte till för att jag ska kunna dra slutsatsen att denna ensamstående manliga sunnimuslimska arab i mars 2014 kommer att kunna komma fram på ett säkert sätt till KRG-gränsen, kommer att kunna resa in i Kurdistan utan en garant eller referensperson och tryggt kommer att kunna bosätta sig där.

8. Majoriteten "konstaterar" för sin del att det finns reguljära flygningar från Sverige till Erbil och Sulaymaniyya utan mellanlandningar i Bagdad eller andra delar av Irak (§ 72). Enligt min mening räcker det enkla konstaterandet att flygen går regelbundet knappast till för att slå fast att denna domstols specifika rättsliga krav har uppfyllts.

9. Behandling som strider mot artikel 3 utstås alltid av en individ, av en specifik person. Då det har fastställts att det finns en verklig risk för sådan behandling åligger det staterna att säkerställa att åtgärder som syftar till att förhindra den också är "specifika" för den berörda personen. Det räcker inte med generaliseringar. De garantier som man har angett måste finnas innan utvisningen för att säkerställa att just denna sökande kommer att skyddas mot behandling som är förbjuden enligt artikel 3 har inte realiserats i detta fall.

[1] Salah Sheekh mot Nederländerna, nr. 1948/04, 11 januari 2007 och Sufi och Elmi mot Storbritannien, nr. 8319/07 och 11449/07, 28 juni 2011

[2] Se reservation i M.Y.H. och andra mot Sverige, nr. 50859/10, 27 juni 2013

[3]

Full & Egal Universal Law Academy