CASE OF ALIŠIĆ AND OTHERS v. BOSNIA AND HERZEGOVINA, CROATIA, SERBIA, SLOVENIA AND "THE FORMER YUGOSLAV REPUBLIC OF MACEDONIA" - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket

STORA KAMMAREN
(GRAND CHAMBER)

MÅLET ALIŠIĆ OCH ÖVRIGA MOT BOSNIEN OCH HERCEGOVINA, KROATIEN, SERBIEN, SLOVENIEN SAMT F.D. JUGOSLAVISKA REPUBLIKEN MAKEDONIEN

(Ansökan nr 60642/08)

DOM

STRASBOURG

16 juli 2014

Denna dom är slutgiltig men kan bli föremål för redaktionell granskning.

I målet Ališić och övriga mot Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Serbien, Slovenien samt f.d. jugoslaviska republiken Makedonien,

har Europadomstolen för mänskliga rättigheter, i stora kammaren (Grand Chamber), som består av:

Dean Spielmann, ordförande,
Josep Casadevall,
Guido Raimondi,
Ineta Ziemele,
Mark Villiger,
Isabelle Berro-Lefèvre,
David Thór Björgvinsson,
Danutė Jočienė,
Dragoljub Popović,
Päivi Hirvelä,
Mirjana Lazarova Trajkovska,
Ganna Yudkivska,
Angelika Nußberger,
Linos-Alexandre Sicilianos,
André Potocki,
Faris Vehabović,
Ksenija Turković, domare,
samt Michael O’Boyle, tillförordnad justitiesekreterare,

överlagt i enrum 10 juli 2013 och 28 maj 2014 och

avger härmed följande dom som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i en ansökan (nr 60642/08) mot Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Serbien, Slovenien samt f.d. jugoslaviska republiken Makedonien som lämnats in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av tre medborgare i Bosnien och Hercegovina, Emina Ališić, Aziz Sadžak and Sakib Šahdanović (“klagandena”), den 30 juli 2005. Den förstnämnda klaganden är också tysk medborgare.

2. Klagandena påstod att de inte har kunnat ta ut sina "gamla" besparingar i utländsk valuta från sina konton i Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor och i Investbankas Tuzlakontor efter upplösningen av Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien. De stödde sig på artikel 13 och 14 i konventionen samt artikel 1 i konventionens protokoll nr 1.

3. Ansökan tilldelades domstolens fjärde avdelning (regel 52 § 1 i domstolsreglerna). Den 17 oktober 2011 tillfogade en kammare i sagda avdelning bestående av följande domare: Nicolas Bratza, Lech Garlicki, Nina Vajić, Boštjan M. Zupančič, Ljiljana Mijović, Dragoljub Popović och Mirjana Lazarova Trajkovska, samt Lawrence Early, avdelningens justitiesekreterare, till sakfrågan problemet med att samtliga inhemska rättsmedel uttömts och förklarade ansökan vara tillåtlig.

4. I sin dom från 6 november 2012, avslog kammaren med sex röster mot en regeringarnas protester mot att alla inhemska rättsmedel hade prövats och förklarade:

– enhälligt att Serbien hade kränkt artikel 1 i konventionens protokoll nr 1 när det gäller Sakib Šahdanović,

– med sex röster mot en att Slovenien hade kränkt artikel 1 i konventionens protokoll nr 1 när det gäller Emina Ališić och Aziz Sadžak,

– enhälligt att ingen av de övriga svarandestaterna hade kränkt artikel 1 i konventionens protokoll nr 1;

– enhälligt att Serbien hade kränkt artikel 13 i konventionen när det gäller Sakib Šahdanović,

– med sex röster mot en att Slovenien hade kränkt artikel 13 i konventionen när det gäller Emina Ališić och Aziz Sadžak,

– enhälligt att ingen av de övriga svarandestaterna hade kränkt artikel 13, samt

– enhälligt att det inte fanns något behov av att undersöka klagomålet enligt artikel 14 tillsammans med artikel 13 i konventionen samt artikel 1 i protokoll nr 1 när det gäller Serbien och Slovenien och att ingen av de övriga svarandestaterna hade kränkt artikel 14 tillsammans med artikel 13 i konventionen samt artikel 1 i protokoll nr 1.

Domare Zupančičs skiljaktiga åsikt bifogades domen.

5. Den 18 mars 2013 beslöt stora kammarens panel på begäran av Serbiens och Sloveniens regeringar att i enlighet med artikel 43 i konventionen hänskjuta målet till stora kammaren.

6. Stora kammarens sammansättning fastställdes i enlighet med bestämmelserna i artikel 26 § 4 och 5 i konventionen samt regel 24. Boštjan M. Zupančič, den domare som utsetts för Slovenien, valde att avsäga sig målet i stora kammaren (regel 28). Den slovenska regeringen utsåg därefter Angelika Nußberger, den domare som utsetts för Tyskland att ta dennes plats (artikel 26 § 4 i konventionen samt regel 29). David Thór Björgvinsson och Danutė Jočienė, vilkas tjänster upphörde den 31 oktober 2013, tjänstgjorde också i detta mål (artikel 23 § 3 i konventionen samt regel 24 § 4).

7. Parterna ingav ytterligare skriftliga yttranden (regel 59 § 1).

8. En offentlig förhandling ägde rum i Human Rights Building i Strasbourg den 10 juli 2013 (regel 59 § 3). Inför domstolen framträdde:

(a) för klagandena
B. Mujčin,
E. Eser,Advokat,
A. Mustafić,Rättegångsbiträde,

(b) för regeringen i Bosnien och Hercegovina
M. Mijić,Ombud,
B. Skalonjić,Biträdande ombud,
E. Veledar Arifagić,
Z. Kelić,
T. Ćurak,
S. Bakić,
E. Kubat,
V. Tufek,
N. Trossat,
M. Mahmutović,Rådgivare,

(c) för regeringen i Kroatien
Š. Stažnik,Ombud,
N. Katić,
A. Metelko-Zgombić,
M. Bašić,
J. Vlašić,
B. Grabovac,
V. Zvonar,Rådgivare,

(d) för regeringen i Serbien
S. Carić,Ombud,
V. Rodić,
D. Dobrković,
N. Petković,
B. Milisavljević,
B. Kurbalija,
S. Đurđević,Rådgivare,

(e) för regeringen i Slovenien
N. Pintar-Gosenca,Ombud,
C. Annacker,Advokat,
A. Nee,
M. Prevc,
R. Gabrovec,
A. Polak-Petrič,
A. Kulick,Rådgivare,

(f) För regeringen i Makedonien
K. Bogdanov, Ombud,
V. Stanojevska, Rådgivare

Domstolen hörde anföranden från Mujčin, Mijić, Stažnik, Carić, Annacker samt Bogdanov.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

A. Inledning

9. Klagandena är födda 1976, 1949 respektive 1952 och bor i Tyskland.

10. Före upplösningen av Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien ("SFRJ") hade två av de klagande som var närvarande, nämligen Emina Ališić och Aziz Sadžak, satt in utländsk valuta i Ljubljanska Banka Sarajevo[1]. År 1990 blev Ljubljanska Banka Sarajevo i samband med de ekonomiska reformerna 1989/90 ett lokalkontor till den slovenska banken Ljubljanska Banka Ljubljana. Dessutom hade en tredje klagande, Sakib Šahdanović, före upplösningen av SFRJ, satt in utländsk valuta i den serbiska banken Investbankas Tuzlakontor i Bosnien och Hercegovina. Enligt uppgifter som domstolen har tillgång till uppgick behållningen per den 31 december 1991 på Emina Ališićs och Aziz Sadžaks konton hos Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor till 4 715 tyska mark (DM) respektive 129 874 DM. Den 3 januari 2002 uppgick behållningen på Sakib Šahdanovićs konton hos Investbankas Tuzlakontor till 63 880 DM, 4 österrikiska schilling samt 73 US-dollar (USD).

11. Klagandenas klagomål enligt konventionen rör deras oförmåga att ta ut sina besparingar i utländsk valuta från ovan beskrivna bankkonton. I deras framställningar utgör detta en kränkning av artikel 1 i protokoll
nr 1 ensamt och i förening med artikel 14 i konventionen från samtliga svarandestaters sida. De har också gjort gällande att en kränkning av artikel 13 i konventionen ägt rum.

B. Faktabakgrund

1. Affärsbankssystemet i SFRJ före reformen 1989/90

(a) Sparbanker (basic banks), föreningsbanker (associated banks) och centralbanker (national banks)

12. Före de ekonomiska reformer som genomfördes i SFRJ 1989/90, bestod affärsbankssystemet av sparbanker och föreningsbanker. Sparbankerna var enskilda juridiska personer, men ingick i organisationen i någon av de nio föreningsbankerna. Sparbankerna bildades och kontrollerades vanligtvis av samhällsägda bolag inom samma territoriella enhet (dvs. någon av republikerna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien – eller autonoma områden som Kosovo och Vojvodina). Samhällsägda bolag utgjorde flaggskeppet i den jugoslaviska självstyrningsmodellen. De var varken privata eller statsägda utan kollektiv egendom som kontrollerades av sina anställda utifrån en kommunistisk vision om industriella relationer (själva fenomenet och aktuell status för dessa bolag i Serbien, där de fortfarande existerar, har beskrivits i Kačapor och övriga mot Serbien, nr 2269/06 o.a., § 71-76 och 97, 15 januari 2008). Minst två sparbanker kunde bilda en föreningsbank. Ljubljanska Banka Ljubljana, en av dessa föreningsbanker, bestod av Ljubljanska Banka Sarajevo, i vilken två av de närvarande klagandena hade öppnat konton, Ljubljanska Banka Zagreb[2], Ljubljanska Banka Skopje[3] samt ett antal andra sparbanker. På liknande sätt bildade Investbanka, där en av klagandena hade öppnat konton, tillsammans med några andra sparbanker föreningsbanken Beogradska udružena Banka.

13. I SFRJ fanns det också nio centralbanker, Jugoslaviens nationalbank ("NBY") samt en nationalbank i var och en av de sex republikerna och de två autonoma områdena.

(b) Insättning av utländsk valuta

14. SFRJ, som var i stort behov av hårdvaluta gjorde allt för att underlätta för sina utvandrade och övriga medborgare att sätta in utländsk valuta i sina banker. Sådana tillgodohavanden löpte med hög ränta – årsräntan översteg ofta 10 %, och garanterades av staten (paragraf 14.3 i lagen om överföring av utländsk valuta[4] samt paragraf 76.1 i lagen om banker och andra finansinstitut 1989[5]).15. Den statliga garantin skulle på bankens egen begäran träda i kraft om en bank försattes i konkurs eller uppvisade "uppenbart obestånd" (§ 18 i lagen om bankers och andra finansinstituts obestånd 1989[6] samt dithörande sekundärlagstiftning[7]). Ingen av de banker som är föremål för utredning i det aktuella målet har framfört någon sådan begäran.

16. Sparare kunde inte själva begära att garantin skulle träda i kraft, men hade i enlighet med lagen om privaträttsliga åtaganden 1978[8], rätt att när som helst ta ut sina insatta medel tillsammans med upplupen ränta.

Paragraf 1035 i denna lag föreskrev således:

1. "Ett avtal om insättning av pengar ska utformas när banken samtycker till att ta emot och insättaren samtycker till att sätta in en viss summa pengar i banken.

2. Enligt ett sådant avtal ska banken ha rätt att använda de insatta pengarna och vara skyldig att återbetala dem i enlighet med avtalsvillkoren".

Paragraf 1043.1 i lagen löd:

"Om ett sparkonto öppnas, ska banken eller finansinstitutet utfärda en bankbok till spararen".

Paragraf 1044 i lagen föreskrev:

"1. Alla insättningar och uttag ska noteras i en bankbok.

2. Undertecknade och stämplade noteringar i bankboken ska utgöra bevis på insättningar och uttag.

3. Varje överenskommelse om motsatsen ska vara av noll och intet värde".

Dessutom föreskrev paragraf 1045 i lagen följande:

"Ränta ska betalas på sparmedel".

(c) Återinsättningsprogram

17. Med början i mitten av 1970-talet, ådrog sig bankerna valutaförluster till följd av att dinarkursen försämrades. Som svar införde SFRJ ett system för återinsättning av utländsk valuta, enligt vilket bankerna kunde överföra medborgarnas tillgodohavanden i utländsk valuta till NBY som övertog valutarisken (paragraf 51 i lagen om överföring av utländsk valuta 1977[9]). Även om systemet rättsligt sätt var valfritt, hade bankerna i praktiken inte något annat val eftersom de inte hade rätt att ha konton med utländsk valuta i utländska banker – något som var nödvändigt för att kunna genomföra betalningar utomlands och kunde inte heller bevilja lån i utländsk valuta. Praktiskt taget all utländsk valuta återinsattes därför hos Jugoslaviens nationalbank (NBY) i enlighet med någon av följande två metoder: antingen bokförings- eller "proformametoden" eller genom faktisk överföring av utländsk valuta till utländska konton i NBY. Bokföringsmetoden användes betydligt oftare eftersom den tillät affärsbanker att flytta över valutarisken till NBY utan att behöva betala några avgifter till utländska banker (se Kovačić och övriga mot Slovenien [SK], nr 44574/98, 45133/98 och 48316/99, § 36, 3 oktober 2008; se även beslut AP 164/04 i Bosnien och Hercegovinas konstitutionsdomstol från 1 april 2006, § 53). Enligt en internrapport från NBY i september 1988[10], hade per den 30 juni 1988 motsvarande ca 9 miljarder USD återinsatts hos NBY, varav bara ca 1,4 miljarder USD (dvs. drygt 15 %) hade överförts fysiskt till NBY:s många utländska konton. Det förefaller som om pengarna på NBY:s utländska konton nyligen har fördelats mellan successionsstaterna (se punkt 65 nedan).

18. När det gäller Ljubljanska Banka Sarajevo[11], där de två första klagandena hade sina konton, fungerade återinsättningsprogrammet enligt följande. I enlighet med en serie avtal (mellan Ljubljanska Banka Sarajevo, Ljubljanska Banka Ljubljana samt Bosnien och Hercegovinas och Sloveniens centralbanker) skulle Ljubljanska Banka Sarajevo för Ljubljanska Banka Ljubljanas räkning varje månad överföra mellanskillnaden mellan insatt och uttagen utländsk valuta. Vissa av dessa pengar fördes tillbaka till Ljubljanska Banka Sarajevo på dess begäran för att täcka likviditetsbehovet (under perioder då det togs ut mer utländsk valuta än det sattes in). Sålunda överfördes under perioden från 1984 till 1991 244 665 082 DM till Ljubljana och 41 469 528 DM (dvs. mindre än 17 %) tillbaka till Sarajevo. De pengar som inte hade förts tillbaka till Sarajevo återinsattes hos NBY i enlighet med någon av de två metoder som beskrivs i punkt 17 ovan – bokförings- eller "proformametoden" (i vilket fall det inte finns några bevis på att pengarna faktiskt lämnade Ljubljana), eller metoden med faktisk överföring av utländsk valuta till utländska konton hos NBY. Oavsett vilken återinsättningsmetod som användes, bokfördes alla dessa pengar som en fordran som Ljubljanska Banka Sarajevo hade på NBY.

19. Enligt de avtal som avses i punkt 18 ovan, beviljades Ljubljanska Banka Sarajevo dinarlån (först räntefria) av NBY via Bosnien och Hercegovinas nationalbank som ersättning för värdet av den återinsatta utländska valutan. De dinarer man på detta sätt fick användes av denna sparbank för att erbjuda lån till räntor som låg under inflationstakten till bolag som, i regel, låg i samma territoriella område.

20. I slutet av 1988 avbröts återinsättningssystemet (genom ett tillägg till paragraf 103 i lagen om överföring av utländsk valuta 1985). Bankerna fick tillstånd att öppna konton i utländska banker. Liksom andra banker tog Ljubljanska Banka Sarajevo tillfället i akt och satte in omkring 13,5 miljoner USD i utländska banker under perioden oktober 1988 till december 1989. Det finns inga uppgifter i akten om vad som hände med dessa pengar.

2. 1989/90 års reform av affärsbankssystemet i SFRJ

21. Inom ramen för 1989/90 års reformer, avskaffade SFRJ det ovan beskrivna systemet med spar- och föreningsbanker. Denna förändring av bankreglerna gav vissa sparbanker möjlighet att välja att bli självständiga, medan andra blev lokalkontor (utan juridisk status) till de före detta föreningsbanker som de tidigare hade tillhört. Den 1 januari 1990 blev ovannämnda Ljubljanska Banka Sarajevo på så sätt ett lokalkontor (utan juridisk status) till Ljubljanska Banka Ljubljana – då den senare övertog den förstnämndas rättigheter, tillgångar och åtaganden. Investbanka, som tidigare nämnts, blev en självständig bank med säte i Serbien och med ett antal lokalkontor i Bosnien och Hercegovina.

22. Dessutom tillkännagavs dinarens konvertibilitet vilket ledde till omfattande uttag av utländsk valuta. SFRJ vidtog därför nödåtgärder som i stor omfattning begränsade sådana uttag av insatt utländsk valuta. Från och med december 1990, kunde sparare i och med att paragraf 71 i lagen om överföring av utländsk valuta ändrades, bara ta ut sina besparingar för att betala för importerade varor eller tjänster för eget eller närmaste släktingars bruk, för att köpa obligationer i utländsk valuta, förordna om testamentsgåvor för vetenskapliga eller humanitära syften eller för att ta en livförsäkring hos något lokalt försäkringsbolag. Dessutom begränsade paragraf 3 i SFRJ regerings beslut från april 1991[12], som var i kraft till februari 1992, samt paragraf 17.c i NBY:s beslut från januari 1991[13] och som SFRJ:s konstitutionsdomstol i april 1992 förklarade strida mot konstitutionen, det belopp som sparare kunde ta ut eller använda för ovannämnda syften till 500 DM åt gången, men inte mer än 1 000 DM per månad (se punkt 53 nedan).

3. Upplösningen av SFRJ 1991/92

23. SFRJ upplöstes 1991/92. I successionsstaterna hanterades tidigare besparingar i utländsk valuta enligt ett särskilt system och hänvisas ofta till som "gamla" eller "frysta" besparingar i utländsk valuta. Nedan finns en översikt över inhemsk lagstiftning och praxis rörande dessa besparingar i var och en av de fem successionsstaterna – i bokstavsordning – vilka också är svarande i föreliggande mål.

C. Omständigheter rörande respektive svarandestat

1. Bosnien och Hercegovina

(a) Åtgärder beträffande "gamla" besparingar i utländsk valuta

24. 1992 tog Bosnien och Hercegovina över den lagstadgade garantin för "gamla" besparingar i utländsk valuta från SFRJ (se 6 § i lagstiftningstillämpningslagen i SFRJ [14]). Även om de relevanta lagbestämmelserna inte var tydliga i detta avseende, ansåg Bosnien och Hercegovinas nationalbank att garantin bara omfattade sådana besparingar i inhemska banker (se dess rapport 63/94 från den 8 augusti 1994[15]).

25. Även om alla "gamla" besparingar i utländsk valuta under kriget förblev frysta, medgavs i undantagsfall uttag av humanitära skäl samt i några andra särskilda fall (se hithörande sekundärlagstiftning[16]).

26. Efter kriget 1992-95, antog var och en av entiteterna (Federationen Bosnien och Hercegovina – "FBH" – samt Republiken Serbien) egna lagar om "gamla" besparingar i utländsk valuta. Det är bara lagen i FBH som har någon betydelse för det aktuella målet, förutsatt att lokalkontoren ifråga befinner sig i den entiteten. 1997 övertog FBH ansvaret för de "gamla" besparingarna i utländsk valuta i banker och lokalkontor inom dess territorium (se § 3.1 i lagen om reglering av fordringar 1997[17] samt förordningen om reglering av fordringar för personer som inte är bosatta i landet[18]). Även om dessa besparingar förblev frysta, föreskrev denna lag att de fick användas för att köpa statsägda lägenheter och bolag (se 18 § i lagen om reglering av fordringar 1997 med ändringar 2004).

27. 2004 antog FBH en ny lag. Man åtog sig att betala tillbaka "gamla" besparingar i utländsk valuta i inhemska banker i den entiteten, oavsett vilket medborgarskap den aktuella insättaren hade. Ansvaret för sådana besparingar hos lokalkontoren till Ljubljanska Banka Ljubljana, Investbanka eller andra utländska banker där klagandena hade sina konton, undantogs uttryckligen i enlighet med § 9.2 i lagen om reglering av inhemska skulder 2004[19].

28. 2006 flyttades ansvaret för de "gamla" besparingarna i inhemska banker från entiteterna till staten. Ansvaret för sådana besparingar hos Ljubljanska Banka Ljubljanas och Investbankas lokalkontor undantogs återigen uttryckligen, men det var tänkt att staten skulle hjälpa kunderna till dessa lokalkontor att få sina besparingar från Slovenien och Serbien utbetalda (se § 2 i lagen om gamla besparingar i utländsk valuta 2006[20]). Dessutom upphörde samtliga processer som rörde "gamla" besparingar i utländsk valuta enligt lag (se § 28 i den lagen – den bestämmelsen förklarades vara konstitutionell genom beslut U 13/06 i Bosnien och Hercegovinas konstitutionsdomstol den 28 mars 2006, § 35).

(b) Status för Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor och Ljubljanska
Banka Sarajevo som bildades 1993

29. Såsom framgår av punkt 21 ovan, blev Ljubljanska Banka Sarajevo i januari 1990 ett lokalkontor utan juridisk status till Ljubljanska Banka Ljubljana – den senare övertog den förstnämndas rättigheter, tillgångar och åtaganden. I enlighet med bolagsregistret, agerade lokalkontoret för moderbankens räkning. I slutet av 1991 uppgick besparingarna i utländsk valuta hos detta lokalkontor till ungefär 250 miljoner DM, men mindre än 350 000 DM hade placerats i dess valv (överföringarna av utländsk valuta mellan Sarajevo och Ljubljana beskrivs i punkt 18 ovan).

30. En ny bank med samma namn som föregångaren till Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor – Ljubljanska Banka Sarajevo – bildades 1993 enligt lagen i Bosnien och Hercegovina. Man övertog ensidigt ansvaret för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos till Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor – dvs. en slovensk bank.

31. 1994 genomförde Bosnien och Hercegovinas nationalbank en inspektion och konstaterade många brister. För det första hade ledningen för den nya Ljubljanska Banka Sarajevo inte utsetts på ett korrekt sätt och det var inte klart vilka aktieägarna var. Centralbanken utsåg därför en direktör för banken ifråga. För det andra kunde Ljubljanska Banka Sarajevo i egenskap av inhemsk bank inte ha övertagit en utländsk banks ansvar för "gamla" besparingar i utländska valuta eftersom detta skulle ha inneburit nya ekonomiska åtaganden för staten Bosnien och Hercegovina (eftersom staten enligt lagen var garant för ”gamla” besparingar i utländsk valuta i samtliga inhemska banker). Centralbanken bestämde att en avslutande balansräkning för Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor per den 31 mars 1992 omedelbart skulle upprättas och förhållandet till moderbanken fastställas.

32. Enligt bolagsregistret hade den nybildade Ljubljanska Banka Sarajevo emellertid fortfarande varit ansvarig för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor fram till slutet av 2004 (se punkt 35 nedan). Man fortsatte alltså att hantera "gamla" besparingar i utländsk valuta hos Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor – ca 3 % av dessa besparingar användes i privatiseringsprocessen i FBH (se punkt 26 ovan) och i ett fall beordrade en civildomstol Ljubljanska Banka Sarajevo att betala tillbaka en kund i Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor (se Višnjevac mot Bosnien och Hercegovina (besl.) nr 2333/04, 24 oktober 2006)

33. Bosnien och Hercegovinas konstitutionsdomstol beskrev situationen före 2004 som "kaotisk" (beslut AP 164/04 från 1 april 2006, § 55). Kammaren för de mänskliga rättigheterna i Bosnien och Hercegovina, ett inhemskt organ för mänskliga rättigheter, ansåg att den rättsliga osäkerheten kring frågan om de "gamla" besparingarna i utländsk valuta, bl.a. hos de inhemska lokalkontoren till Ljubljanska Banka Ljubljana och Investbanka, under den aktuella perioden innebar en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen (se beslut CH/98/377 o.a. från 7 november 2003, § 270).

34. 2003 placerade FBH:s banktillsynsorgan den inhemska Ljubljanska Banka Sarajevo under tillfällig förvaltning på grund av att man hade oklara förbindelser med Ljubljanska Banka Ljubljana, en utländsk bank i Slovenien.

35. Genom ett tillägg 2003 till bolagsregisterlagen av år 2000[21], förlängde parlamentet i FBH den lagstadgade tidsgränsen för borttagning av noteringar i bolagsregistret som införts under kriget till 2004. Kort därefter, i november 2004, fastställde kommundomstolen i Sarajevo att den inhemska Ljubljanska Banka Sarajevo inte var efterträdare till den slovenska Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor, att den inte var ansvarig för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos det lokalkontoret och att noteringen i bolagsregistret 1993 om motsatsen som en följd av detta borde tas bort.

36. År 2006 sålde den inhemska Ljubljanska Banka Sarajevo sina tillgångar till ett kroatiskt bolag som, i gengäld, åtog sig att betala bankens skulder. Samtidigt hyrdes den slovenska banken Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontors lokaler som förvaltades av regeringen i FBH i väntan på att det bankkontorets status slutligen skulle fastställas ut till samma kroatiska bolag för Ljubljanska Banka Ljubljanas räkning.

37. 2010 inledde en behörig domstol konkursförfarande mot Ljubljanska Banka Sarajevo i Bosnien och Hercegovina. Förfarandet pågår fortfarande.

(c) Status för Investbankas Tuzlakontor

38. Investbankas Tuzlakontor hade hela tiden status som lokalkontor och var ingen juridisk person Storleken på de "gamla" besparingarna i utländsk valuta i bankkontoret uppgick per den 31 december 1991 ungefär till 67 miljoner USD (ungefär 100 miljoner DM). Det är oklart vad som har hänt med pengarna.

39. År 2002 utfärdade en behörig domstol i Serbien ett konkursbeslut mot Investbanka. Myndigheterna i Serbien sålde sedan Investbankas lokaler i FBH (de i Republiken Serbien hade sålts 1999). För lokaler i Džafer Mahala i Tuzla fick de serbiska myndigheterna t.ex. 2 140 650 EUR. Konkursförfarandet mot Investbanka pågår uppenbarligen fortfarande.

40. År 2010 beslöt regeringen i FBH att själva ta hand om lokalerna och arkiven hos Investbankas lokalkontor i FBH, men det föreföll som om Investbanka inte längre hade några lokaler eller arkiv i FBH.

41. 2011 inledde de serbiska myndigheterna på begäran av myndigheterna i FBH en brottsutredning om hur arkiven hos Tuzlakontoret 2008 hade flyttats över till serbiskt territorium.

2. Kroatien

(a) Åtgärder beträffande "gamla" besparingar i utländsk valuta

42. Den kroatiska regeringen uppgav att man hade betalat tillbaka "gamla" besparingar i utländsk valuta hos inhemska banker och deras utländska bankkontor oavsett insättarens medborgarskap. Det står klart att de betalade tillbaka sådana besparingar som medborgare i Bosnien och Hercegovina satte in på kroatiska bankers lokalkontor i Bosnien och Hercegovina. Den slovenska regeringen presenterade emellertid beslut från Kroatiens högsta domstol (Rev 3015/1993-2 från 1994, Rev 3172/1995-2 från 1996 samt Rev 1747/1995-2 från 1996) och ansåg att uttrycket i aktuell lagstiftning (građanin) betydde en kroatisk medborgare (se och jämför Kovačić och övriga, anfört ovan, § 77).

(b) Status för Ljubljanska Banka Ljubljanas Zagrebkontor

43. Kroatien lät sina medborgare föra över sina "gamla" besparingar i utländsk valuta från Ljubljanska Banka Ljubljanas Zagrebkontor till kroatiska banker (se § 14 i lagen om gamla besparingar i utländsk valuta 1993[22] samt dithörande sekundärlagstiftning[23]). Omkring två tredjedelar av alla kunder i det bankkontoret utnyttjade uppenbarligen den möjligheten. I mars 2013 undertecknade Kroatien och Slovenien en avsiktsförklaring och yrkade på ytterligare successionsförhandlingar beträffande dessa överförda besparingar. Vad beträffar de kunder som inte förde över sina besparingar från Ljubljanska Banka Ljubljanas Zagrebkontor och vars besparingar uppgick till omkring 300 miljoner DM, inledde några av dessa civilprocesser i kroatiska domstolar och sextiotre lyckades få ut sina "gamla" besparingar i utländsk valuta genom en tvångsförsäljning av det bankkontorets tillgångar i Kroatien (beslut i kommundomstolen i Osijek den 8 april 2005 och 15 juni 2010[24]; se även Kovačić och övriga, anfört ovan, § 122-33). Några andra sparare i samma kategori har drivit eller driver för närvarande civilprocesser i slovenska domstolar (se punkt 51 nedan). Enligt officiella handlingar som framlagts av den kroatiska regeringen, har Ljubljanska Banka Ljubljana och deras Zagrebkontor inte längre några tillgångar i Kroatien.

 
3. Serbien

(a) Åtgärder beträffande "gamla" besparingar i utländsk valuta

44. Efter upplösningen av SFRJ, var "gamla" besparingar i utländsk valuta i Serbiska banker fortfarande frysta. Uttag medgavs emellertid i undantagsfall av humanitära skäl oavsett den ifrågavarande spararens medborgarskap och var den aktuella banken var belägen (se dithörande sekundärlagstiftning[25]). Dessutom fastställde serbiska domstolar åtminstone vid ett tillfälle att bankerna i Serbien ansvarade för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos lokalkontor i Bosnien och Hercegovina (se Šekerović mot Serbien (besl.), nr 32472/03, 4 januari 2007).

45. 1998 och sedan igen 2002 gick Serbien med på att, delvis kontant och delvis med statsobligationer, betala tillbaka "gamla" insättningar i utländsk valuta hos inhemska bankers inhemska lokalkontor gjorda av sina medborgare och av medborgare i alla stater förutom successionsstaterna till SFRJ tillsammans med "gamla" besparingar i utländsk valuta i inhemska bankers utländska lokalkontor (som t.ex. Investbankas Tuzlakontor) gjorda av medborgare i alla stater förutom successionsstaterna till SFRJ. Dessa statsobligationer skulle vara amorterade 2016 genom tolv årliga avbetalningar och löpte med 2 % årlig ränta (§ 4 i lagen om gamla besparingar i utländsk valuta 2002[26]). Vad beträffar det belopp som skulle betalas tillbaka, åtog sig Serbien att ersätta ursprungliga insättningar med upplupen ränta per 31 december 1997 till ursprunglig räntesats och upplupen ränta efter detta datum med 2 % (§ 2 i samma lag).

46. Övriga "gamla" besparingar i utländsk valuta (dvs. besparingar tillhörande medborgare i SFRJ:s successionsstater förutom Serbien som satts in i samtliga serbiska bankers lokalkontor både inom och utom landet, liksom besparingar tillhörande serbiska medborgare i serbiska bankers lokalkontor belägna utanför Serbien) skulle emellertid fortfarande vara frysta i avvaktan på successionsförhandlingarna, något som också var fallet t.ex. när det gällde den tredje klagandens insättningar. Alla förfaranden rörande "gamla" besparingar i utländsk valuta upphörde dessutom lagenligt genom § 21 och 22 i lagen om gamla besparingar i utländsk valuta1998[27] samt § 21 och 36 i lagen om gamla besparingar i utländsk valuta 2002.

(b) Status för Investmentbanka och dess lokalkontor

47. Investbanka är enligt bolagsregistret statsägt. Den kontrolleras av Serbiens byrå för insättningsgaranti. I egenskap av statsägt organ, var man tvungen att skriva av sina omfattande fordringar på stats- och samhällsägda bolag för att kunna genomföra privatiseringen av dessa i enlighet med privatiseringslagen 2001[28]. I januari 2002 utfärdade en behörig domstol ett konkursbeslut mot Investbanka. Konkursförfarandet pågår fortfarande. Hundratals sparare i Investbankas lokalkontor i Bosnien och Hercegovina har förgäves ansökt om att få sina pengar tillbaka inom ramen för konkursförfarandet. Tjugo av dessa gick sedan vidare i ett civilmål mot Investbanka, dock utan framgång.

4. Slovenien

(a) Åtgärder beträffande "gamla" besparingar i utländsk valuta

48. 1991 övertog Slovenien från SFRJ den lagstadgade garantin för “gamla” besparingar i utländsk valuta hos alla bankers inhemska lokalkontor (inräknat Investbanka och övriga utländska banker), oavsett insättarens medborgarskap (se § 19.3 i 1991 års konstitutionella lag rörande tillämpningen av den grundläggande konstitutionella stadgan om Republiken Sloveniens suveränitet och självständighet – "1991 års konstitutionella lag[29]), och omvandlade bankens åtaganden gentemot insättarna till offentlig skuld (se lagen om gamla besparingar i utländsk valuta 1993[30]). Slovenien åtog sig således att betala tillbaka ursprungliga insättningar samt upplupen ränta per 31 december 1990 till den ursprungliga räntesatsen, liksom upplupen ränta från 1 januari 1991 till 31 december 1992 med en årlig räntesats om 6 % (§ 2 i lagen om gamla besparingar i utländsk valuta 1993). Beträffande den efterföljande perioden, berodde räntesatsen på huruvida insättare hade valt att få statsobligationer eller kontanter. Insättarna hade rätt att antingen få statsobligationer, som skulle amorteras 2003 med tjugo halvårsvisa avbetalningar och en intjänad årlig ränta på 5 %, eller kontanter från den bank där de hade sina pengar, tillsammans med marknadsränta plus 0,25 % med tio halvårsvisa avbetalningar. I det senare fallet, skulle statsobligationer utfärdas till bankerna. Vissa insättare valde obligationer eftersom dessa kunde användas till att köpa statsägda lägenheter eller bolag och för att betala skatter och pensionspremier.

(b) Status för Ljubljanska Banka Ljubljana och dess lokalkontor

49. Kort efter självständighetsförklaringen nationaliserade Slovenien och omstrukturerade därefter 1994 Ljubljanska Banka Ljubljana genom ett tillägg till 1991 års konstitutionella lag. Det mesta av tillgångarna och delar av skulderna överfördes till en ny bank - Nova Ljubljanska Banka (se § 22.b i ovanstående lag, anfört i punkt 54 nedan). Den gamla banken bibehöll åtagandet för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos sina lokalkontor i de övriga successionsstaterna samt dithörande fordringar på NBY (ibid.) Med utgångspunkt från den lagen avgav inhemska domstolar ett antal domar som ålade den gamla Ljubljanska Banka att betala "gamla" besparingar i utländsk valuta till kunderna vid deras Sarajevokontor – samtidigt ansåg de inhemska domstolarna att den slovenska staten inte hade några egna åtaganden i detta avseende (se högsta domstolens dom II Ips 415/95 från 27 februari 1996, II Ips 613/96 från den 1 april 1998 och II Ips 490/97 från 21 januari 1999). Den gamla Ljubljanska Banka förvaltades inledningsvis av Bankrekonstruktionsbyrån. Den kontrolleras numera av ett slovenskt regeringsorgan – Successionsfonden.

50. 1997 sköts alla förfaranden som rörde "gamla" besparingar i utländsk valuta i den gamla Ljubljanska Banka Ljubljanas lokalkontor i övriga successionsstater (med undantag för processer i högsta domstolen) upp i avvaktan på successionsförhandlingarna (se lagen om Republiken Sloveniens successionsfond 1993[31], med tillägg 1997, samt lagen om successionsfond samt Republiken Sloveniens överordnade successionsföreträdare 2006[32]). I december 2009 förklarade Sloveniens konstitutionsdomstol efter en framställning från två kroatiska sparare åtgärden som författningsstridig[33].51. Sedan dess har distriktsdomstolen i Ljubljana avgett många domar som ålägger Ljubljanska Banka Ljubljana att betala "gamla" besparingar i utländsk valuta i sitt Sarajevokontor tillsammans med ränta (se t.ex. dom P 119/1995-I från 16 november 2010 som vann laga kraft och blev bindande den 4 januari 2012 när den upprätthölls av överrätten i Ljubljana – dom P 9/2007-II från 7 december 2010 samt P 1013/2012-II från 10 januari 2013). Domstolen förklarade att lokalkontoren enligt lagen i SFRJ hade agerat för moderbankens räkning. Dessutom ansvarade den gamla Ljubljanska Banka Ljubljana fortfarande för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos sitt Sarajevokontor Domstolen ansåg det vara ovidkommande att en bank med samma namn, Ljubljanska Banka Sarajevo, hade övertagit den gamla Ljubljanska Banka Ljubljanas åtagande ifråga om besparingar hos Sarajevokontoret 1993 (se punkt 30 ovan) eftersom detta hade skett utan moderbankens eller insättarnas godkännande. Behörig domstol i Bosnien och Hercegovina hade under alla omständigheter tagit bort noteringen om detta i bolagsregistret 2004 (se punkt 35 ovan). Distriktsdomstolen i Ljubljana ansåg också det vara ovidkommande att viss utländsk valuta hade överförts till NBY:s utländska konton i enlighet med ovan beskrivna återinsättningsprogram.

5. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien

52. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien betalade tillbaka "gamla" besparingar i utländsk valuta hos inhemska banker samt utländska bankers lokalkontor som t.ex. Ljubljanska Banka Ljubljanas Skopjekontor oavsett insättarens medborgarskap[34].

II. GÄLLANDE INHEMSK LAG

53. Såsom konstaterats i punkt 22 ovan, fanns det redan vissa restriktioner vad gäller uttag av besparingar i utländsk valuta före upplösningen av SFRJ. Så lyder t.ex. § 17.c i NBY:s beslut från januari1991[35], som konstitutionsdomstolen i SFRJ i april 1992 förklarade vara författningsstridig:

"Godkända banker ska verkställa beslut om att till inhemska medborgare betala utländsk valuta som satts in på deras valutakonton ... efter att från sådana personer ha fått förhandsbesked om deras avsikt att använda den utländska valutan enligt följande:

(i) belopp som inte överstiger 500 DM – 15 dagar för första uttag och 30 dagar för påföljande uttag,

(ii) belopp som inte överstiger 1 000 DM – 30 dagar för första uttag och 45 dagar för påföljande uttag,

(iii) belopp som inte överstiger 3 000 DM – 90 dagar, och

(iv) belopp som inte överstiger 8 000 DM – 180 dagar".

Denna bestämmelse gällde emellertid inte för utvandrade jugoslaver som arbetade och bodde utomlands, som t.ex. klagandena i föreliggande mål (se § 8.6 och 17 i detta beslut). De nuvarande klagandenas oförmåga att ta ut sina besparingar från sina respektive konton är ett resultat av tillämpningen av följande bestämmelser i inhemsk lag – framlagda i kronologisk ordning.

54. Den aktuella delen av Sloveniens konstitutionslag från 1991, med tillägg 1994, lyder enligt följande:

Inledning

"Med tanke på motvilligheten hos vissa stater som har uppstått inom f.d. [SFRJ:s] territorium samt hos bankerna i dessa stater,

Med tanke på rådande omöjlighet att nå en successionsöverenskommelse beträffande f.d. SFRJ:s ekonomiska tillgångar och skulder samt om de juridiska personerna inom dess territorium, på grund av de praktiska och rättsliga konsekvenserna av kriget inom f.d. SFRJ:s territorium, internationella sanktioner som tvingats på det s.k. FRJ (Serbien och Montenegro), sammanbrottet för de finansiella och ekonomiska systemen i vissa successionsstater samt det s.k. FRJ:s användning av f.d. SFRJ:s ekonomiska tillgångar för att finansiera anfallskriget,

...,

Och med syftet att genom förhandlingar med utländska fordringsägare komma fram till en rättvis lösning på antagandet om en tillfredsställande fördelning av statens skulder i f.d. SFRJ i fall där den slutgiltiga förmånstagaren kanske inte kan fastställas..."

§ 22.b

"Ljubljanska Banka Ljubljana och Kreditna Banka Maribor ska föra över sina respektive verksamheter och tillgångar till de nya banker som har bildats enligt denna lag.

Trots bestämmelserna i föregående punkt, ska Ljubljanska Banka Ljubljana och Kreditna Banka Maribor bibehålla:

...

(iii) det fulla ansvaret för vanliga konton och sparkonton med utländsk valuta som inte garanteras av Republiken Slovenien,

...

(v) fordringar som sammanhänger med dessa.

Ljubljanska Banka Ljubljana ska upprätthålla kontakterna med sina befintliga lokalkontor och dotterbolag i de övriga republikerna inom f.d. SFRJ:s territorium och ska bibehålla motsvarande del av fordringarna på Jugoslaviens nationalbank vad gäller konton med utländsk valuta".

55. Tillämpliga delar av lagen om Republiken Sloveniens successionsfond 1993 med ändringar 1997, föreskriver:

§ 1

"För att kunna fastställa fordringar och fullgöra åtaganden för Republiken Slovenien samt för fysiska och juridiska personer inom Republiken Sloveniens territorium i processen med att fördela [SFRJ:s] rättigheter, tillgångar och åtaganden, har Republiken Sloveniens successionsfond härmed bildats".

§ 15.č.1

"Om domstols- eller indrivningsförfaranden pågår mot personer som befinner sig eller är bosatta i Slovenien och klaganden eller fordringsägaren befinner sig eller är bosatt i ... någon av republikerna i f.d. SFRJ ... och anspråket handlar om en laglig transaktion eller ett verkställbart juridiskt beslut, ska domstolen på eget initiativ skjuta upp förfarandet".

56. Tillämpliga delar av Serbiens lag om gamla besparingar i utländsk valuta 2002 lyder:

§ 21.1

“Medborgare i [Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Slovenien samt f.d. jugoslaviska republiken Makedonien] som har besparingar i utländsk valuta i banker med säte i Serbien och Montenegro[36], liksom medborgare i Serbien och Montenegro som har besparingar i utländsk valuta hos sådana bankers lokalkontor i [Bosnien och Hercegovinas, Kroatiens, Sloveniens samt f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens] territorium, ska omsätta sina gamla fordringar i utländsk valuta på ett sätt som successionsstaterna till SFRJ ska komma överens om.”

§ 36

"Alla förfaranden, bl.a. verkställighetsförfaranden, som rör de besparingar i utländsk valuta som omfattas av denna lag ska upphöra därigenom".

57. § 2 i Bosnien och Hercegovinas lag om gamla besparingar i utländsk valuta 2006 lyder:

"1. Enligt denna lag utgör gamla besparingar i utländsk valuta besparingar i utländsk valuta i banker belägna inom Bosnien och Hercegovinas territorium per den 31 december 1991, inklusive intjänad ränta fram till detta datum, minus eventuella betalningar efter detta datum samt medel som överförts till särskilda privatiseringskonton.

2. Gamla besparingar i utländsk valuta såsom fastställts i punkt 1 ovan ska inte omfatta besparingar i utländsk valuta hos Ljubljanska Bankas, Investbankas eller andra utländska bankers lokalkontor inom Bosnien och Hercegovinas territorium.

3. I enlighet med 2001 års överenskommelse om successionsfrågor, ska ansvaret för sådana besparingar i utländsk valuta som fastställts i punkt 2 ligga på den successionsstat där de aktuella bankerna hade sitt säte. Bosnien och Hercegovina ska inom ramen för sin internationella verksamhet ge assistans till innehavarna av sådana konton med utländsk valuta ..."

58. § 23 i lagen om successionsfond och Republiken Sloveniens överordnade successionsföreträdare 2006 föreskriver följande:

"(1) Varje beslut från domstol i Slovenien om att skjuta upp förfaranden som rör besparingar i utländsk valuta i en affärsbank eller något av dess lokalkontor i en successionsstat till f.d. SFRJ som fattats i enlighet med lagen om Republiken Sloveniens successionsfond, ska förbli i kraft. Varje förfarande som avses i föregående mening och som redan har återupptagits, ska vidare skjutas upp eller inställas.

(2) Förfaranden som avses i föregående punkt ska automatiskt återupptas vid reglering av frågan om SFRJ:s eller NBY:s ansvar för besparingar i utländsk valuta i enlighet med artikel 7 i bilaga C till överenskommelsen om successionsfrågor".

Den 3 december 2009 förklarade Sloveniens konstitutionsdomstol bestämmelsen vara författningsstridig.

TILLÄMPLIG INTERNATIONELL RÄTT OCH PRAXIS

I. INTERNATIONELL RÄTT BETRÄFFANDE STATSSUCCESSION

59. Frågan om statssuccession regleras, åtminstone delvis, av allmänna internationella rättsregler som avspeglas i 1978 års Wienkonvention om statssuccession avseende staters egendom, arkiv och skulder[37]. Trots att det senare fördraget ännu inte har trätt i kraft och bara tre av svarandestaterna f.n. är parter till detta (Kroatien, Slovenien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien), är det en väletablerad princip i internationell rätt att, även om en stat inte har ratificerat ett fördrag, kan den vara bunden av en av dess bestämmelser i den mån bestämmelsen avspeglar internationell sedvanerätt, antingen genom att kodifiera den eller skapa en ny sedvaneregel (se Cudak mot Litauen [SK], nr 15869/02, § 66, EKMR 2010, samt dom från Internationella domstolen North Sea Continental Shelf Cases, dom från den 20 februari 1969, § 71, ICJ Reports 1969).

60. Skyldigheten att förhandla i god tro i syfte att nå en överenskommelse utgör grundprincipen för att kunna reglera de olika successionsaspekterna (se slutsats nr 9 från Internationella konferensen om forna Jugoslaviens skiljenämnd[38], samt artikel 6 i 2001 års resolution om statssuccession i frågor som rör egendom och skulder från Institutet för internationell rätt - "2001 års Resolution"). I brist på en överenskommelse är territorialitetsprincipen av yttersta vikt när det gäller succession i förhållande till statlig egendom (artikel 18 i Wienkonventionen och artikel 16 i 2001 års resolution). När det handlar om statens skulder tillämpas principen om "skäliga proportioner". Tillämplig bestämmelse i 1983 års Wienkonvention är artikel 41, som lyder:

"När en stat upplöses och upphör att existera och delar av föregångarstatens               territorium bildar två eller flera successionsstater och såvida inte dessa på annat               sätt samtycker, ska den föregående statens skulder övergå till successionsstaterna i               skäliga proportioner med särskild hänsyn tagen till egendom, rättigheter och               intressen som övergår till successionsstaterna i förhållande till statsskulden".

Artikel 23 § 2 i 2001 års resolution föreskriver på liknande sätt att principen om "skäliga proportioner" är den princip som ska gälla ifråga om statens skulder:

"I brist på överenskommelse om överföring av föregångarstatens skulder, ska statsskulden i varje successionskategori övergå till successionsstaten i skäliga proportioner med särskild hänsyn tagen till egendom, rättigheter och intressen som övergår till successionsstaten(-erna) i förhållande till sådan statsskuld".

Trots detta skiljer artikel 27-29 i 2001 års resolution mellan nationella, begränsade och lokala skulder och föreskriver att territorialitetsprincipen uttryckligen ska gälla för lokala skulder:

Artikel 27 (nationella skulder)

"1. Statliga skulder som föregångarstaten ådragit sig för hela statens bästa (nationella skulder) lyder under reglerna i artikel 22 och följande i denna resolution.

2. Skulder som offentliga institutioner och statsägda företag som är verksamma nationellt har ådragit sig, lyder under samma regler oavsett var deras säte finns".

Artikel 28 (begränsade skulder)

"1. Statsskulder som föregångarstaten alternativt en offentlig institution eller företag som är verksamma nationellt har ådragit sig för särskilda projekt eller syften i en särskild region (begränsade nationella skulder), styrs av reglerna i föregående artikel.

2. Vid fördelningen av denna skuld utifrån rättvisekrav ska hänsyn tas till egendomens övergång (syften/installationer) med koppling till skulden och eventuell vinst av dessa projekt eller syften som tillfaller den successionsstat inom vilkens territorium de befinner sig".

Artikel 29 (lokala skulder)

"1. Skulder som lokala offentliga institutioner (kommuner, regioner, federala organ, departement, allmännyttiga företag och övriga regionala och lokala institutioner) har ådragit sig, övergår till den successionsstat inom vars territorium denna offentliga institution är belägen.

...

6. Föregångarstaten och successionsstaten(-erna) kan i övrigt genom överenskommelse reglera övergången av lokala skulder. När det gäller reglering av privata skulder ska de privata fordringsägarna medverka i framtagning och slutförande av sådan överenskommelse".

Vad beträffar statssuccessionens inverkan på privatpersoner lyder sist och slutligen 2001 års resolution i tillämpliga delar:

Artikel 24 § 1 och 2

"1. Staters succession bör inte påverka privata borgenärers och gäldenärers rättigheter och skyldigheter.

2. Successionsstater ska i sin inhemska rättsordning erkänna förekomsten av borgenärers och gäldenärers rättigheter och skyldigheter som fastställs enligt föregångarstatens rättsordning".

Artikel 25

"Successionsstater ska i mån av möjlighet respektera privatpersoners förvärvade rättigheter enligt föregångarstatens rättsordning".

II. ÖVERENSKOMMELSE OM SUCCESSIONSFRÅGOR OCH TILLÄMPLIG PRAXIS

61. Denna överenskommelse var resultatet av nästan tio års förhandlingar inom ramen för den Internationella konferensen om forna Jugoslavien och den höga representanten (en internationell förvaltare, utsedd i enlighet med bilaga 10 till det generella ramavtalet för fred i Bosnien och Hercegovina). Överenskommelsen undertecknades 29 juni 2001 och trädde i kraft mellan Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Serbien och Montenegro (senare efterträtt av Serbien), Slovenien samt f.d. jugoslaviska republiken Makedonien den 2 juni 2004.

62. Frågan om "gamla" besparingar i utländsk valuta var omstridd. Successionsstaterna hade olika åsikter om huruvida frågan skulle diskuteras som SFRJ:s åtagande enligt bilaga C (ekonomiska tillgångar och skulder) eller som en privaträttslig fråga enligt bilaga G (privat egendom och förvärvade rättigheter)[39]. Inte heller kunde dessa stater komma överens om huruvida SFRJ:s garanti för "gamla" besparingar i utländsk valuta borde tas över av den stat där moderbanken ifråga hade sitt huvudkontor eller av den stat där insättningen faktiskt hade gjorts. Följande bestämmelser kom så småningom att ingå i bilaga C till överenskommelsen:

Artikel 2 § 3.a

"Övriga ekonomiska åtaganden (för SFRJ) omfattar:

(a) garantier från SFRJ eller Jugoslaviens nationalbank rörande besparingar i hårdvaluta som satts in i en affärsbank och något av bankens lokalkontor i en successionsstat före datum då denna förklarade sig självständig, ..."

Artikel 7

"Garantier från SFRJ:s eller [Jugoslaviens nationalbanks] sida för hårdvaluta som satts in hos en affärsbank och något av dess lokalkontor i en successionsstat före datum då den förklarade sin självständighet, ska utan dröjsmål förhandlas med särskild hänsyn tagen till behovet av att skydda enskilda personers besparingar i hårdvaluta. Denna förhandling ska äga rum under överinseende av Banken för internationell betalningsutjämning".

63. Under 2001/2 genomfördes fyra förhandlingsrundor om fördelningen av SFRJ:s garantier för "gamla" besparingar i utländsk valuta. Då successionsstaterna inte kunde komma överens upplyste Banken för internationell betalningsutjämning ("BIS") dem att deras expert, Meyer, hade beslutat sig för att avsluta sitt engagemang i ärendet och att BIS inte längre hade något med saken att göra. Man avslutade med att säga:

“Om alla fem successionsstaterna emellertid vid ett senare tillfälle skulle välja att inleda nya förhandlingar om garantier för hårdvalutabesparingar och ville ha hjälp av BIS, skulle BIS kunna tänka sig att tillhandahålla sådan hjälp på villkor att överenskommas vid det tillfället.”[40]

Det förefaller som om fyra successionsstater (samtliga utom Kroatien) en kort tid därefter informerade BIS om sin beredvillighet att fortsätta diskussionerna. Kroatien gjorde samma sak i oktober 2010 och fick svar i november samma år, vilket i relevanta delar, löd:

... BIS har nyligen tagit frågan under nytt övervägande och anser att en medverkan i en eventuellt ny förhandlingsrunda, som mellanhand, inte skulle tillföra något nytt, också med tanke på den tid som gått sedan den senaste förhandlingsrundan, liksom dess nuvarande prioriteringar när det gäller monetär och ekonomisk stabilitet. Vi vill emellertid understryka att möten i Basel varannan månad skulle erbjuda praktiska möjligheter för de styrande i successionsstaterna att sinsemellan diskutera denna fråga på informella grunder hos BIS"[41].

64. Noteras bör att en jämförbar fråga gällande SFRJ:s garantier för besparingar insatta på postsparbanken och dess lokalkontor hade reglerats vid sidan av förhandlingarna rörande överenskommelsen om successionsfrågor på så sätt att var och en av staterna hade tagit över garantierna för lokalkontoren i sitt territorium.

65. SFRJ:s ekonomiska tillgångar delades upp enligt följande: Bosnien och Hercegovina – 15,5%, Kroatien – 23 %, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien – 7,5 %, Slovenien – 16 %, samt Serbien och Montenegro (senare efterträdda av Serbien) – 38 % (i enlighet med artikel 5 i bilaga C till överenskommelsen). Det förefaller som om praktiskt taget all utländsk valuta på utländska konton i f.d. NBY – ungefär 237 miljoner USD i amerikanska banker och 221 miljoner USD i andra banker - under perioden från 2003 till 2012 på detta sätt delades upp mellan successionsstaterna[42].

66. I enlighet med artikel 4 i överenskommelsen om successionsfrågor, inrättades ett ständigt utskott med överordnade representanter för successionsstaterna i syfte att se till att överenskommelsen faktiskt tillämpades och att tjäna som ett forum där frågor som uppkom vid tillämpningen kunde diskuteras. Utskottet har hittills träffats tre gånger – 2005, 2007 och 2009.

67. Följande bestämmelser i denna överenskommelse har också betydelse för detta mål:

Artikel 5

(1) "Meningsskiljaktigheter som kan uppkomma beträffande tolkning och tillämpning av denna överenskommelse ska först och främst lösas genom diskussion mellan de berörda staterna.

(2) Om meningsskiljaktigheterna inte kan lösas vid sådana diskussioner inom en månad efter det första meddelandet i diskussionen, ska de berörda staterna antingen

(a) hänskjuta frågan till en av dem utsedd oberoende person med syftet att uppnå ett snabbt och officiellt avgörande av frågan, som ska respekteras och som i förekommande fall kan ange en särskild tidsgräns för åtgärder som ska vidtas, eller

(b) hänskjuta frågan till det ständiga utskottet som inrättats genom artikel 4 i överenskommelsen för avgörande.

(3) Meningsskiljaktigheter som i praktiken kan uppkomma beträffande tolkningen av villkoren i överenskommelsen eller i varje påföljande överenskommelse som krävs för tillämpningen av bilagorna till denna överenskommelse, får dessutom på varje berörd stats initiativ hänskjutas till expertavgörande av en enda expert (som inte får vara medborgare i en stat som är part till överenskommelsen) som ska utses genom överenskommelse mellan de tvistande parterna eller, i brist på överenskommelse, av ordföranden för förliknings- och skiljedomstolen inom OSSE. Experten ska avgöra samtliga procedurfrågor efter att ha rådfrågat de parter som eftersträvar sådan expertlösning, om experten anser detta vara lämpligt, med den fasta avsikten att garantera en snabb och effektiv lösning av meningsskiljaktigheten.

(4) Det förfarande som avses i punkt (3) i denna artikel ska vara strikt begränsat till tolkning av villkoren i överenskommelsen ifråga och ska inte under några som helst omständigheter medge experten att fastställa den praktiska tillämpningen av någon av dessa överenskommelser. Det aktuella förfarandet ska i synnerhet inte gälla för

(a) Bilagan till denna överenskommelse,

(b) Artikel 1, 3 och 4 i bilaga B,

(c) Artikel 4 och 5.1 i bilaga C,

(d) Artikel 6 i bilaga D.

(5) Inget i de föregående punkterna i denna artikel ska påverka rättigheter eller skyldigheter som parterna till den ifrågavarande överenskommelsen har enligt någon ikraftvarande bestämmelse som binder dem ifråga om avgörande av tvister".

Artikel 9

"Denna överenskommelse ska i god tro tillämpas av successionsstaterna i enlighet med Förenta Nationernas stadga och med internationell rätt".

III. INTERNATIONELL RÄTTSPRAXIS RÖRANDE PACTUM DE NEGOTIANDO (FÖRHANDLINGSKLAUSUL) I MELLANSTATLIGA MÅL

68. Skyldigheten som följer av pactum de negotiando, att förhandla med syftet att sluta ett avtal, måste fullgöras i god tro i enlighet med den grundläggande principen pacta sunt servanda (avtal ska hållas). Den 26 januari 1972 uttalade sig skiljenämnden för avtalet om tyska externa skulder i målet Grekland mot Förbundsrepubliken Tyskland, i detta avseende, på följande sätt (§ 62-65):

"Nu är emellertid pactum de negotiando inte helt utan rättsliga konsekvenser. Det betyder att båda sidor i god tro ska anstränga sig för att komma fram till en ömsesidigt tillfredsställande lösning genom en kompromiss, även om det skulle innebära ett avstående från tidigare ytterst fasta ståndpunkter. Det förutsätter en vilja att för förhandlingens skull överge tidigare ståndpunkter och att möta den andra parten på halva vägen. Överenskommelsens ordalydelse kan inte tolkas som att endera sidan avser att hålla fast vid sin tidigare ståndpunkt och kräver den andra sidans fullständiga kapitulation. Ett sådant koncept skulle vara oförenligt med uttrycket "förhandling". Det skulle vara raka motsatsen till det avsedda. En förpliktelse att förhandla innebär ett samförstånd om att diskutera med den andra sidan i syfte att komma överens. Även om skiljenämnden inte finner att artikel 19 i förbindelse med punkt II i bilaga I absolut ålägger endera sidan att nå en överenskommelse, anser man att villkoren i dessa bestämmelser kräver att parterna förhandlar, köpslår och i god tro försöker nå ett resultat som är godtagbart för båda parter och på så sätt får ett slut på denna långdragna strid.

Överenskommelsen att förhandla om de omtvistade penningfordringarna i det aktuella målet innefattar med nödvändighet en vilja att överväga en lösning. Detta äger sin riktighet, även om tvisten inte bara omfattar fordringarnas belopp utan också deras existens. Förlikningsprincipen påverkas därmed inte. Artikel 19 kräver inte nödvändigtvis att parterna löser de olika rättsfrågor som de har olika uppfattning om. Man anser t.ex. inte att båda sidor förväntas se likadant på vissa punkter som skiljer dem åt, som t.ex. om de omtvistade fordringarna existerar i rättslig bemärkelse eller ej, eller om det rör sig om statliga eller privata fordringar. När det gäller dessa punkter, har parterna i själva verket kommit överens om att inte vara överens men, oavsett deras åsikter därvidlag, har de åtagit sig att fortsätta förhandlingarna så långt det är möjligt med avsikten att nå en överenskommelse om förlikning ...

Skiljenämnden anser att den underliggande principen för North Sea Continental Shelf Cases kan tillämpas på den föreliggande tvisten. Såsom Internationella domstolen har tillkännagivit, bekräftar den och ger substans till den vanliga betydelsen av "förhandling" För att vara meningsfulla, måste förhandlingar inledas med avsikten att komma fram till en överenskommelse. Även om en överenskommelse att förhandla, som vi har påpekat, inte nödvändigtvis förutsätter en förpliktelse att nå en överenskommelse, innebär den att allvarliga ansträngningar i den vägen kommer att göras".

69. Internationella domstolen har nyligen sammanfattat aktuell rättspraxis enligt följande (dom av den 5 december 2011 i Tillämpning av interimsavtalet från 13 september 1995 ((f.d. jugoslaviska republiken Makedonien mot Grekland), § 132, ICJ Reports 2011):

"Domstolen konstaterar att betydelsen av förhandlingar med avseende på tvistlösning, eller skyldigheten att förhandla, har klargjorts genom rättsfilosofin hos domstolen och dess företrädare, samt genom skiljedomar. Som den permanenta Internationella domstolen redan förklarade 1931 i målet om Järnvägstrafiken mellan Litauen och Polen, innebär skyldigheten att förhandla först och främst "inte bara att inleda förhandlingar utan också att fortsätta med dessa så långt som möjligt med syftet att nå överenskommelser", Detta innebär definitivt inte "en skyldighet att nå en överenskommelse" (Järnvägstrafiken mellan Litauen och Polen, Rådgivande uppfattning, 1931, P.C.I.J., serie A/B nr 42, sid 116, se även Massafabriker vid Uruguayfloden (Argentina mot Uruguay), Dom I.C.J. Reports 2010 (I), sid. 68, stycke 150), eller att långvariga förhandlingar med nödvändighet måste föras (Mavrommatis Palestinakoncessioner, dom nr 2, 1924, P.C.I.J., serie A, nr 1 sid. 13). Staterna måste emellertid sköta sig så att "förhandlingarna blir meningsfulla". Detta krav har t.ex. inte uppfyllts när endera parten "insisterar på sin egen uppfattning utan att överväga någon ändring" (North Sea Continental Shelf (Förbundsrepubliken Tyskland/Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland/Nederländerna), Dom, I.C.J. Reports 1969, sid 47, stycke 85, se också Massafabriker vid Uruguayfloden (Argentina mot Uruguay), Dom I.C.J. Reports 2010 (I), sid. 68, stycke 146) eller om de hindrar förhandlingar, t.ex. genom att störa kommunikationer eller orsaka förseningar på ett omotiverat sätt eller att nonchalera överenskomna procedurer (Skiljedom om Lake Lanoux (Spanien/Frankrike) (1957) Rapporter om internationella skiljedomar (RIAA), vol. XII, sid. 307). Förhandlingar som syftar till att nå en överenskommelse förutsätter också att parterna bör ta skälig hänsyn till den andra partens intresse (Fisheries Jurisdiction (Storbritannien mot Island), Fakta i målet, Dom, I.C.J. Reports 1974, sid 33, punkt 78). Vad beträffar bevis på att det föreligger trolöshet (en omständighet som skulle rättfärdiga att endera parten yrkade på att bli befriad från ansvar), "måste det till något mer än att en viss förhandling har misslyckats" (Skiljedom betr. TacnaArica-frågan (Chile/Peru) (1925), RIAA, vol. II, sid 930). Sådant bevis skulle kunna framkomma genom indicier, men borde stöttas "inte av tveksamma slutledningar utan av klara och övertygande bevis som tvingar fram en sådan slutledning" (ibid.)."

IV. DOM -16/11 FRÅN EFTADOMSTOLEN DEN 28 JANUARI 2013

70. Landsbanki, en privatägd bank på Island, hade lokalkontor i Nederländerna och Storbritannien som erbjöd sparkonton på Internet under namnet Icesave. Dessa insättningar omfattades av den isländska insättningsgarantin liksom av holländska och brittiska motsvarigheter.

71. 2008 kollapsade Landsbanki och den isländska regeringen startade i enlighet med sina krislagar Nya Landsbanki i syfte att förhindra en systemkris. Inhemska insättningar överfördes till Nya Landsbanki. Holländska och brittiska insättningar överfördes inte på detta sätt. Kort efter att Nya Landsbanki hade bildats och efter överföringen av de inhemska insättningarna till denna bank, utlöstes betalningsskyldigheten enligt den isländska insättningsgarantin som också gällde för holländska och brittiska tillgodohavanden. Till skillnad från inhemska sparare, fick de som satte in pengar på lokalkontoren i Nederländerna och Storbritannien ingen ersättning från den isländska garantin, utan fick så småningom betalt genom den holländska och brittiska motsvarigheten.

72. 2011 lämnade den Europeiska frihandelssammanslutningens (EFTA) kontrollmyndighet in en ansökan till EFTA-domstolen. Man begärde ett utslag om att Island, som är en fördragsslutande part till avtalet om det Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet ("EES"), inte hade fullgjort sina åtaganden i enlighet med direktiv 94/19/EG från Europaparlamentet och Rådet den 30 maj 1994 om insättningsgarantiprogram eftersom man inte garanterade betalning av det minsta ersättningsbeloppet 20 000 EUR[43]) till insättare i Nederländerna och Storbritannien inom den givna tidsgränsen. Ansökan stöddes av Europakommissionen i egenskap av intervenient.

73. I sin dom av den 28 januari 2013 kom EFTA-domstolen fram till att även om EU-lagens bestämmelser om den inre marknaden hade överförts till EES rättsordning hade det inte förekommit någon överträdelse av det direktiven från Islands sida. Man ansåg i synnerhet att direktivet inte ålade stater och deras myndigheter att garantera kompensation om ett insättningsgarantisystem inte lyckades fullgöra sin skyldigheter vid en systemkris. Man påpekade också att stater åtnjuter "ett stort mått av bestämmanderätt när det gäller grundläggande val av ekonomisk politik i den särskilda händelsen av en systemkris".

LAGEN

74. Klagandena gjorde gällande att deras oförmåga att ta ut sina "gamla" besparingar i utländsk valuta från sina konton hos en slovensk banks lokalkontor i Bosnien och Hercegovina, i fallet med de två första klagandena och från en serbisk bank i fallet med den tredje klaganden, innebar en kränkning av artikel 1 ensam och i kombination med artikel 14 i konventionen från samtliga svarandestaters sida. De har också påtalat en kränkning av artikel 13 i konventionen.

I. REGERINGARNAS PRELIMINÄRA PROTESTER

75. Regeringarna uppmanade stora kammaren att granska kammarens beslut från 17 oktober 2011om att förklara ansökan tillåtlig. Var och en av svarandestaterna hävdade att klagandena inte befann sig i sitt eget "rättskipningsområde" (artikel 1 i konventionen) utan i de övriga svarandestaternas område. Den serbiska och slovenska regeringen gjorde vidare gällande att klagandenas anspråk inte hade med "egendom" att göra i betydelsen av artikel 1 i protokoll nr 1 och att deras ansökan följaktligen ratione materiae (i materiellt hänseende) var oförenlig med konventionen. Samtliga regeringar stödde sig på exakt samma skäl som i kammaren (se punkt 49-50 i tillåtlighetsbeslutet).

76. Klagandena bestred dessa protester och yrkade, bl.a. med stöd av kammarens slutsatser, på att domstolen skulle avvisa dem.

77. Kammaren förklarade att klagandena befann sig inom samtliga svarandestaters rättskipningsområde, förutsatt att de senare när det gäller successionsförhandlingarna hade godtagit att "gamla" besparingar i utländsk valuta ingick i SFRJ:s ekonomiska åtaganden som dessa skulle dela (se punkt 38 och 58 i tillåtlighetsbeslutet). Man tog vidare hänsyn till successionsstaternas skyldighet enligt internationell rätt att tillsammans reglera samtliga successionsaspekter genom överenskommelse (se punkt 36 och 58 i det beslutet). Vad beträffar frågan om förenlighet i materiellt hänseende, ansåg kammaren det fastställt genom bevis att det inte förelåg några skäl till att ifrågasätta att klagandena faktiskt hade "gamla" besparingar i utländsk valuta i de av dem angivna beloppen. Man hävdade också att klagandenas anspråk av olika orsaker hade överlevt upplösningen av SFRJ (se punkt 52-55 i tillåtlighetsbeslutet). Man underströk särskilt att lagstiftningen i successionsstaterna aldrig hade utplånat klagandenas yrkanden eller på annat sätt tagit bort dessas rättsliga giltighet och det har aldrig förelegat några tvivel om att några eller alla successionsstater i slutändan skulle ha varit tvungna att betala tillbaka besparingarna till klagandena:

"Successionsstaterna har faktiskt vid flera tillfällen klart demonstrerat sitt entydiga åtagande att se till att de som befinner sig i de aktuella klagandenas situation får sina "gamla" besparingar i utländsk valuta utbetalda på ett eller annat sätt (jämför Bata mot Tjeckiska republiken (besl.) nr 43775/05, 24 juni 2008, där svarandestaten aldrig har visat några tecken på att ha accepterat eller bekräftat klagandens yrkande och har förblivit fientligt inställd till alla sådana yrkanden sedan kommunistregimen föll). Dessutom har dessa stater godtagit att de "gamla" besparingarna i utländsk valuta ingick i SFRJ:s ekonomiska åtaganden som de skulle dela upp på samma sätt som man delade upp SFRJ:s övriga ekonomiska åtaganden och tillgångar ... Med tanke på de speciella förhållandena i det här målet, måste det särskiljas från mål som t.ex. X, Y och Z mot Tyskland (nr 7694/76, Kommissionens beslut den 14 oktober 1977, Beslut och rapporter (BR) 12, sid 131, S.C. mot Frankrike (nr 2094492, Kommissionens beslut den 20 februari 1995, BR 80, sid 78) samt Abraini Leschi och övriga mot Frankrike (nr 37505/97, Kommissionens beslut den 22 april 1998, BR 93, sid 120) där det hävdades att de ifrågasatta internationella fördragen, i brist på tillämpningsrelaterad lagstiftning, inte hade skapat individuella rättigheter till ersättning för de klagande som kunde falla inom ramen för artikel 1 i protokoll nr 1".

78. Det noteras att stora kammaren inte är förhindrad att i tillämpliga mål besluta om frågor som rör tillåtligheten för en ansökan enligt artikel 35 § 4 i konventionen, eftersom denna bestämmelse innebär att domstolen kan avvisa varje ansökan som man anser vara otillåtlig "i vilket skede som helst av förfarandet". Domstolen får därför, till och med på faktastadiet och i enlighet med regel 55, ompröva ett beslut som förklarar en ansökan tillåtlig om man konstaterar att den borde ha förklarats otillåtlig p.g.a. något av de skäl som anges i de första tre punkterna i artikel 35 i konventionen (se Odièvre mot Frankrike [SK], nr 42326/98, § 22, EKMR 2003‑III).

79. Stora kammaren finner emellertid, efter att ha granskat regeringarnas protester, att dessa inte rättfärdigar en omprövning av kammarens beslut att avvisa de preliminära protester som regeringarna hade framlagt. Stora kammaren kan faktiskt bara konstatera att förutom de skäl som kammaren stödde sig på, visar besluten från den serbiska och slovenska domstolen såsom framgår av punkt 44, 49 och 51 ovan att anspråk som de som nu är föremål för övervägande i detta mål har överlevt upplösningen av SFRJ. Dessutom har Stora kammaren när det gäller den slovenska regeringens ifrågasättande av förekomst och exakt belopp för klagandenas besparingar återigen granskat allt bevismaterial i akten, särskilt en kopia på kontoutdrag som visar behållningen på Emina Ališićs och Aziz Sadžaks konton per den 31 december 1991, en kopia på Aziz Sadžaks avtal med banken, utdrag från Sakib Šahdanovićs bankbok med uppgifter om behållningen på ett av hans konton per den 17 april 1992, offentliga uppgifter som lämnats av den serbiska regeringen i samband med förfarandet inför kammaren och som visar behållningen på Sakib Šahdanovićs konto per den 3 januari 2002, uppgifter på mikrofiche om Emina Ališićs och Aziz Sadžaks konton som lämnats av regeringen i Bosnien och Hercegovina samt ett dokument som utfärdats av FBH:s privatiseringsorgan och som uppger att klagandena inte hade utnyttjat sina "gamla" besparingar i utländsk valuta i samband med privatiseringsprocessen.

80. Stora kammaren, som också har tagit de exceptionella omständigheterna i det föreliggande målet under övervägande, konstaterar att det har bevisats utom alla rimliga tvivel att klagandena har "gamla" besparingar i utländsk valuta med de belopp som anges i punkt 10 ovan och finner det tillräckligt bevisat att dessa insättningar utgjorde “´egendom” i betydelsen av artikel 1 i protokoll nr 1 (se bland andra myndigheter, Gayduk och övriga mot Ukraina (besl.), nr 45526/99, beslut från 2 juli 2002, rörande ursprungliga insättningar; Merzhoyev mot Ryssland, nr 68444/01, § 48, 8 oktober 2009; Suljagić mot Bosnien och Hercegovina, nr 27912/02, § 35, 3 november 2009; Boyajyan mot Armenien, nr 38003/04, § 54, 22 mars 2011; Kotov mot Ryssland [SK], nr 54522/00, § 90, 3 april 2012; och A. och B. mot. Montenegro, nr 37571/05, § 68, 5 mars 2013).

81. Stora kammaren avvisar följaktligen de svarande regeringarnas preliminära protester. Det noteras att ingen av regeringarna till skillnad från deras ståndpunkt i kammaren framförde någon protest i sina framställningar till Stora kammaren och påstod att klagandena inte hade uttömt alla inhemska rättsmedel.

II. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR 1

82. Artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen lyder:

"Alla fysiska och juridiska personer ska kunna utöva rätten till sin egendom. Ingen ska bli berövad sin egendom förutom i det allmännas intresse och i enlighet med de villkor som framgår av lagen samt av allmänna internationella rättsprinciper.

Föregående bestämmelse ska emellertid inte på något sätt minska rätten för en stat att verkställa sådana lagar som den anser vara nödvändiga för att styra användningen av egendom i enlighet med det allmännas intresse eller för att garantera betalning av skatter eller andra bidrag eller skadestånd".

A. Kammarens slutsatser

83. Kammaren konstaterade att problemet med "gamla" besparingar i utländsk valuta hos Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor och Investbankas Tuzlakontor var en successionsfråga (se tillåtlighetsbeslutet i föreliggande mål). Samtidigt som kammaren underströk att det inte var domstolens uppgift att i stället för svarandestaterna avgöra den här frågan, ansåg man vidare att man inte desto mindre kunde undersöka huruvida klagandenas oförmåga att använda sina besparingar under mer än tjugo år, just för att svarandestaterna inte hade lyckats lösa frågan, faktiskt innebar en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 från någon av dessa staters sida. Kammaren fann att det förhöll sig så ifråga om Slovenien (med Emina Ališić och Aziz Sadžak) och ifråga om Serbien (med Sakib Šahdanović) med hänsyn tagen till ett antal olika faktorer, t.ex. vilka som ägde bankerna, lagrelaterade och andra åtgärder som vidtagits beträffande bankernas tillgångar, status för lokalkontoren efter upplösningen av SFRJ, överföringen av medel från dessa lokalkontor till moderbankerna, sammanbrottet för förhandlingarna inför Banken för internationell betalningsutjämning 2002 samt bristen på meningsfulla förhandlingar om denna fråga därefter (se punkt 66-74 i kammarens dom). Man fastställde vidare att det inte hade förekommit någon kränkning av den artikeln från någon av de övriga svarandestaternas sida.

B. Parternas framställningar

1. Klagandena

84. Klagandena hävdade att samtliga svarandestater i egenskap av successionsstater till SFRJ borde betala tillbaka deras "gamla" besparingar i utländsk valuta med tanke på att de hade misslyckats med att reglera denna återstående successionsfråga. Klagandena gjorde gällande att detta borde göras enligt de proportioner som användes i samband med fördelningen av SFRJ:s tillgångar (se punkt 65 ovan).

2. Svarandestaterna (i bokstavsordning)

(a) Bosnien och Hercegovina

85. Regeringen i Bosnien och Hercegovina hävdade att frågan om klagandenas "gamla" besparingar i utländsk valuta var ett civilrättsligt ärende. Klagandena och ifrågavarande banker hade ingått civilrättsliga avtal som gav klagandena rätt att när som helst ta ut sina besparingar, antingen från något av lokalkontoren eller direkt från huvudkontoret (i enlighet med den jugoslaviska civillagen ansvarade bankerna för lokalkontorens skulder). Visserligen hade samtliga insättningar i utländsk valuta garanterats av SFRJ, men garantin hade aldrig trätt i kraft eftersom de aktuella bankerna hade förblivit solventa fram till dess SFRJ upplöstes. Ansvaret hade således inte övergått från bankerna till SFRJ. Det aktuella problemet med klagandenas besparingar var följaktligen inte någon successionsfråga. Man ansåg att den slovenska och serbiska regeringen skulle hållas ansvarig för Ljubljanska Banka Ljubljanas och Investbanas skulder, eftersom de var ansvariga för dessa bankers oförmåga att betala av sina skulder. Särskilt den slovenska regeringen hade enligt lagen fört över det mesta av Ljubljanska Banka Ljubljanas tillgångar till en ny bank (se punkt 49 ovan), den serbiska regeringen hade skrivit av de statsägda bolagens skuld till Investbanka för att kunna privatisera dem och tjäna miljoner på detta.

86. Regeringen i Bosnien och Hercegovina tillade att Ljubljanska Banka Ljubljanas och Investbankas lokalkontor hade uppmanats att överföra utländsk valuta från sina kunder till huvudkontoret. Som en följd av detta var lokalkontorens kassavalv i Bosnien och Hercegovina nästan tomma när SFRJ upplöstes och detta är ytterligare ett skäl till att hålla Slovenien och Serbien ansvariga i det föreliggande målet.

(b) Kroatien

87. Den kroatiska regeringen gjorde gällande att Slovenien och Serbien borde hållas ansvariga på grund av de skäl som framfördes av regeringen i Bosnien och Hercegovina (punkt 85-86 ovan). De tillade att omstruktureringen av Ljubljanska Banka Ljubljana inte hade behövt göras för att hindra banken från att ramla, såsom den slovenska regeringen har hävdat, utan att den syftade till att skydda den banken från ansvar gentemot sparare i sina lokalkontor utanför Slovenien. I det sammanhanget lämnade den kroatiska regeringen in en kopia på en rapport från Moodys 1997 som visade att tillgångarna i Nova Ljubljanska Banka, som hade bildats med hjälp av tillgångarna i Ljubljanska Banka Ljubljana bara ett par år tidigare (se punkt 49 ovan) låg på omkring 3,7 miljarder USD.

88. Den kroatiska regeringen påpekade också att avsiktsförklaringen mellan Kroatien och Slovenien från 11 mars 2013, som uppmanade till vidare successionsförhandlingar, bara gällde de besparingar som på 1990-talet hade förts över från Ljubljanska Banka Ljubljanas Zagrebkontor till kroatiska banker (se punkt 43 ovan). Tvärt emot vad som hävdades av den slovenska regeringen borde avsiktsförklaringen därför inte tolkas som ett godkännande av att alla "gamla" besparingar i utländsk valuta hos Ljubljanska Banka Ljubljanas lokalkontor utanför Slovenien utgjorde en successionsfråga (se punkt 92 nedan).

(c) Serbien

89. Den serbiska regeringen hävdade att man enligt internationella regler för statssuccession och överenskommelsen om successionsfrågor bara var skyldig att förhandla i god tro om frågan som rörde "gamla" besparingar i utländsk valuta hos Investbankas lokalkontor utanför Serbien. Domstolen borde således begränsa sin analys till huruvida sådana förhandlingar hade förts, snarare än att överväga den faktiska frågan om vilken stat som borde betala tillbaka klagandenas besparingar. Om domstolen detta till trots skulle bestämma sig för att ta upp frågan, vidhöll den serbiska regeringen att Bosnien och Hercegovina borde hållas ansvarigt i det aktuella målet. Den åberopade olika motiv, i synnerhet territorialitetsprincipen och de åtgärder som den staten vidtagit ifråga om "gamla" besparingar i utländsk valuta (se punkt 24-28 ovan). Den hävdade också att Bosnien och Hercegovina hade dragit den största nyttan av de "gamla" besparingarna i utländsk valuta hos Investbankas Tuzlakontor. Som exempel, framlade man en kopia på låneavtal mellan å ena sidan Investbankas Tuzlakontor och ett bolag i Bosnien och Hercegovina, en filial till ett serbiskt bolag beläget i Bosnien och Hercegovina samt en person bosatt i Bosnien och Hercegovina å den andra.

90. Den slovenska regeringens påstående (se punkt 95 nedan) om att utländsk valuta i slutändan hade hamnat antingen på NBY:s utlandskonton eller hos NBY i Belgrad, har inte bekräftats. Den serbiska regeringen underströk det faktum att utländsk valuta som regel hade återinsatts hos NBY i enlighet med bokförings- eller "proformametoden", som inte krävde fysisk överföring av medel (se punkt 17 ovan). Dessutom hade den utländska valuta som hade överförts till NBY:s utlandskonton redan fördelats mellan successionsstaterna (se punkt 65 ovan).

91. Den serbiska regeringen medgav till slut att Sakib Šahdanovićs besparingar hade varit frysta i många år i enlighet med den serbiska lagen (dvs. lagen om gamla besparingar i utländsk valuta från 1998 och 2002), men hävdade att åtgärden varit nödvändig för att "skydda de statliga medlens likviditet med tanke på landets svåra ekonomiska situation och den finansiella kollapsen". Dessutom innebar detta inte någon överdriven enskild börda för klaganden. Frågan om Sakib Šahdanovićs och många andras besparingar hos serbiska bankers lokalkontor belägna utanför Serbien borde diskuteras mellan SFRJ:s successionsstater i samband med successionsförhandlingarna. Den stödde sig vidare på Molnar Gabor mot Serbien (nr 22762/05, 8 december 2998) där domstolen faktiskt hävdade att lagen ifråga hade åstadkommit en rimlig balans mellan samhällets allmänna intresse och klagandens envisa och berättigade anspråk på sina ursprungliga besparingar liksom rätten för alla övriga i samma situation.

(d) Slovenien

92. Den slovenska regeringen bekräftade att problemet med klagandenas "gamla" besparingar i utländsk valuta i Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor och Investbankas Tuzlakontor var en successionsfråga. I det avseendet stödde man sig bl.a. på överenskommelsen om successionsfrågor (se punkt 62-63 ovan) samt avsiktsförklaringen mellan Kroatien och Slovenien 2013 (se punkt 43 ovan). Enligt deras åsikt ska domstolen därför begränsa sin analys till huruvida förhandlingarna om den frågan hade genomförts i god tro snarare än att undersöka den faktiska frågan om vilken stat som borde betala klagandena. Om domstolen detta till trots skulle bestämma sig för att ta upp frågan, hävdade den att Bosnien och Hercegovina på grund av territorialitetsprincipen borde hållas ansvariga för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos ifrågavarande lokalkontor. Ett ytterligare skäl var det faktum att Bosnien och Hercegovina inte uttryckligen hade frånsagt sig ansvar för sådana besparingar förrän 2004 (se punkt24-28 ovan).

93. Eftersom Ljubljanska Banka Ljubljana dessutom hade varit på gränsen till konkurs hade man varit tvungen att omstrukturera den 1994. Den slovenska staten borde emellertid inte hållas ansvarig för en banks skulder bara för att man hade blivit ägare till den som en följd av rekonstruktionsprocessen. I övrigt hävdades det att ingen stat skulle kunna rekonstruera en bank med negativt kapital utan att ådra sig fullt ansvar för dess skulder. Under alla omständigheter gjorde man gällande att Ljubljanska Banka Ljubljana aldrig hade utövat några offentliga funktioner – att den inte hade agerat utifrån särskilda instruktioner från staten om att inte betala ut klagandenas "gamla" besparingar i utländsk valuta och att den lydde under den vanliga lagen (dvs. den slovenska bolagslagen). Bara det faktum att en stat var ägare till ett bolag och i det avseendet kontrollerade bolaget, var inte tillräckligt för att tillskriva staten sådan verksamhet eller hålla staten ansvarig för bolagets skulder enligt internationell sedvanerätt såsom har kodifierats i den internationella lagkommissionens artikelförslag om staters ansvar för avsiktligt felaktiga handlingar.

94. Den slovenska regeringen gjorde vidare gällande att man inte hade blivit tvingad att rekonstruera Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor. Den hänvisade till den insättningsgaranti som antagits av flera av Europarådets medlemsstater, däribland Belgien, Frankrike, Portugal, Schweiz, Storbritannien och Nederländerna, som bara beviljade insättningsgaranti till inhemska bankers lokalkontor i deras respektive territorium. Dessutom stödde den sig på dom E-16/11 i EFTA-domstolen från 28 januari 2013 (se punkt 71-73 ovan). EFTA-domstolen hade understrukit att stater åtnjuter "ett stort mått av bestämmanderätt när det gäller grundläggande val av ekonomisk politik i den särskilda händelsen av en systemkris". Samma gällde enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

95. Även om det var sant att utländsk valuta regelbundet hade överförts från Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor till Sloveniens centralbank, hade slutligen vissa medel därefter skickats tillbaka till Sarajevo (se punkt 18 ovan). De pengar som inte hade skickats tillbaka till Sarajevo hade noterats som Sarajevokontorets fordring på NBY och hade fysiskt överförts till NBY:s utlandskonton. Till stöd för sitt yrkande framlade den slovenska regeringen handlingar som visade på vissa överföringar av utländsk valuta från Ljubljana till NBY:s konton i utländska banker (i synnerhet LBS Bank – New York och LHB Internationale Handelsbank A.G. Frankfurt, båda två ägda av Ljubljanska Banka Ljubljana, men också några andra utländska affärsbanker) under perioden som föregick upplösningen av SFRJ.

(e) F.d. jugoslaviska republiken Makedonien

96. Regeringen i Makedonien, liksom i Bosnien och Hercegovina och Kroatien, hävdade att frågan om klagandenas besparingar var ett civilrättsligt ärende. Enligt deras uppfattning hade regeringen i Makedonien eftersom det inte fanns någon koppling mellan klagandena och myndigheterna i Makedonien klart och tydligt inte brutit mot konventionen.

C. Stora kammarens bedömning

1. Tillämpligheten för artikel 1 i protokoll nr 1

97. Som domstolen redan i punkt 80 ovan har konstaterat, är de insättningar i utländsk valuta som utgör själva sakfrågan i klagandenas yrkande faktiskt "egendom" i betydelsen av artikel 1 i protokoll nr 1. Som en följd av detta kan artikeln tillämpas i föreliggande mål.

2. Överensstämmelse med artikel 1 i protokoll nr 1

(a) Gällande regel

98. Som domstolen vid flera tillfällen har förklarat, omfattar artikel 1 i protokoll nr 1 tre regler: den första regeln som framgår av den första punktens första mening är allmän till sin karaktär och uttrycker principen om utövande av rätten till egendom, den andra regeln som ingår i den första punktens andra mening täcker berövande av egendom och underkastar den vissa villkor, den tredje regeln som återfinns i det andra stycket, erkänner att staterna bl.a. har rätt att kontrollera användning av egendom i enlighet med det allmännas intresse. Den andra och tredje regeln, som behandlar särskilda exempel på hinder mot utövande av rätten till egendom, måste förstås i ljuset av den allmänna princip som framlagts i den första regeln (se bland andra myndigheter Sporrong och Lönnroth mot Sverige, 23 september 1982 § 61, serie A nr 52, Iatridis mot Grekland [SK], nr 31107/96, § 55, EKMR 1999-II, Immobiliare Saffi mot Italien [SK], nr 22774/93, § 44 EKMR 1999-V, Broniowski mot Polen [SK], nr 31443/96, § 134, EKMR 2004-V, samt Vistiņš och Perepjolkins mot Lettland [SK], nr 71243/01, § 93, 25 oktober 2012).

99. Med avseende på föreliggande mål kan man konstatera att klagandena som en följd av olika åtgärder som vidtagits på nationell nivå inte har haft möjlighet att utnyttja sina besparingar på över tjugo år. Även om frysningen av bankkontona åtminstone inledningsvis kunde betraktas som en avsikt att kontrollera användningen av deras egendom i betydelsen av den tredje regeln, kan det dock ifrågasättas om det faktum att deras sparmedel förblev oanvändbara under så lång tid inte innebar ett "berövande" i betydelsen av den andra regeln. Med tanke på vad som framkom i punkt 77-81 ovan att lagstiftningen i svarandestaten inte utplånade klagandenas yrkanden eller på annat sätt berövade dem deras rättsliga giltighet, liksom att dessa stater i princip godtog att innehavare av sparmedel som t.ex. klagandena, också skulle kunna disponera sina besparingar, går det emellertid inte att säga att dessa formellt har berövats sina sparmedel. Av samma skäl finner domstolen inte att ärendet klart och tydligt skulle kunna uppfattas som en faktisk expropriering. Mot denna bakgrund och med tanke på de komplexa rättsliga och faktiska frågorna i målet, anser domstolen att den påstådda kränkningen av egendomsrätten inte kan placeras i någon exakt kategori (se Beyeler mot Italien [SK], nr 33202/96, § 106, EKMR 2000‑I, och Zolotas mot Grekland (nr 2), nr 66610/09, § 47, EKMR 2013). Det föreliggande målet bör således undersökas utifrån den allmänna principen i den första regeln.

(b) Karaktären på den påstådda kränkningen

100. Huvudsyftet med artikel 1 i protokoll nr 1 är att skydda en person mot oberättigad inblandning från statens sida vad gäller utövandet av rätten till sin egendom. I kraft av artikel 1 i konventionen ska varje avtalspart emellertid "för samtliga inom [sitt] rättskipningsområde säkerställa de fri- och rättigheter som fastställts i konventionen". Fullgörandet av denna allmänna skyldighet kan medföra positiva åtaganden som är förbundna med det praktiska utövandet av de rättigheter som konventionen garanterar. När det gäller artikel 1 i protokoll nr 1, kan dessa positiva åtaganden kräva att staten vidtar erforderliga åtgärder för att skydda egendomsrättigheter (se Broniowski, anfört ovan, § 143, med ytterligare referenser samt Likvidējamā p/s Selga och Vasiļevska mot Lettland (besl.), nr. 17126/02 och 24991/02, § 94-113, 1 oktober 2013).

101. Gränsen mellan statens positiva och negativa åtaganden enligt artikel 1 i protokoll nr 1 låter sig emellertid inte definieras exakt. De gällande principerna liknar trots detta varandra. Oavsett om ett mål analyseras utifrån en stats positiva åtagande eller ett ingripande från en offentlig myndighet som behöver rättfärdigas, skiljer sig inte de kriterier som ska tillämpas åt på några väsentliga punkter. I båda sammanhangen måste hänsyn tas till den skäliga balansen mellan de konkurrerande intressena hos den enskilda personen och hos samhället som helhet. Det är också sant att de syften som avses i den bestämmelsen kan ha viss betydelse för bedömningen av huruvida en balans har uppnåtts mellan kraven från det allmännas intresse och klagandens grundläggande egendomsrätt. I båda sammanhang har staten ett visst bedömningsutrymme vad gäller förståelsen vid fastställandet av de åtgärder som behöver vidtas för att garantera överensstämmelse med konventionen (se Broniowski, anfört ovan, § 143, med ytterligare referenser).

102. I föreliggande mål har klagandena klagat på oförmågan att ta ut sina besparingar från sina konton hos ifrågavarande banker. Deras insatta medel hade blivit oåtkomliga till följd av sådana faktorer som brist på pengar i aktuella banker, införandet av lag om frysning av kontona samt de nationella myndigheternas misslyckande med att vidta åtgärder för att sparmedelsinnehavare i samma situation som klagandena skulle kunna disponera sina besparingar. Detta förhållande kan mycket väl undersökas med avseende på hinder mot effektivt utövande av den rättighet som skyddas av artikel 1 i protokoll nr 1 eller på ett misslyckande med att garantera utövandet av denna rättighet (se Zolotas (nr 2), anfört ovan § 40, 47 och 53, där domstolen fann att den åtgärd som klagats på innebar ett hinder samt även att svarandestaten hade vissa positiva åtaganden). Med tanke på de speciella omständigheterna i föreliggande mål, anser domstolen det vara onödigt att kategorisera sin undersökning av målet som att strikt rubriceras i enlighet med svarandestatens positiva eller negativa åtaganden. Domstolen ska fastställa huruvida svarandestaternas uppträdande – oavsett om sådant uppträdande kan karaktäriseras som en inblandning eller som en brist på handling – kunde rättfärdigas med tanke på principen om lagenlighet, rättmätigt syfte och "skälig balans" (se Broniowski, anfört ovan § 136).

(c) Om svarandestaterna har respekterat lagenlighetsprincipen eller ej

103. Det första och viktigaste kravet i artikel 1 i protokoll nr 1 är kravet på lagenlighet. Den andra meningen i den första punkten godkänner ett berövande av egendom "enligt de villkor som lagen föreskriver" och den andra punkten erkänner att staterna har rätt att kontrollera användningen av egendom genom att driva igenom "lagar". Dessutom är rättssäkerheten – en av det demokratiska samhällets grundläggande principer – inbyggd i samtliga konventionens artiklar. Lagenlighetsprincipen förutsätter också att gällande bestämmelser i inhemsk lag är tillräckligt åtkomliga, exakta och förutsägbara i sin tillämpning (ibid., § 147, med ytterligare referenser).

104. Det föreligger ingen uttrycklig tvist mellan parterna ifråga om huruvida lagenlighetsprincipen har respekterats i detta mål. Domstolen finner inga skäl till att anse något annat. Den ifrågavarande situationen, nämligen klagandenas oförmåga att ta ut sina besparingar, åtminstone efter upplösningen av SFRJ, hade klart och tydligt en rättslig förankring i den inhemska lagen (se i synnerhet punkt 54-58 ovan).

(d) Om svarandestaterna hade ett "rättmätigt syfte"

105. Varje inblandning i utövandet av en rättighet enligt konventionen måste ha ett rättmätigt syfte. På samma sätt måste det i mål som innefattar ett positivt åtagande finnas ett legitimt rättfärdigande av statens overksamhet. Principen om en "skälig balans" som ingår i artikel 1 i protokoll nr 1 förutsätter själv förekomsten av samhällets allmänna intresse. Det bör dessutom upprepas att de olika regler som ingår i artikel 1 i protokoll nr 1 inte är tydliga, i den meningen att de inte har något samband och att den andra och tredje regeln enbart handlar om särskilda exempel på inblandning i utövandet av rätten till egendom. En av effekterna av detta är att förekomsten av ett allmänt intresse som krävs enligt den andra meningen, eller det allmänna intresse som hänvisas till i den andra punkten, är en naturlig följd av den princip som framgår av den fösta meningen, så att en inblandning i utövandet av rätten till egendom i betydelsen av den första meningen i artikel 1 i protokoll nr 1, också måste se till det allmänna intresset (se Beyeler, anfört ovan, § 111).

106. På grund av deras direkta kunskaper om sitt samhälle och dess behov är de nationella myndigheterna i princip bättre skickade än den internationella domaren att bedöma vad som ligger "i det allmännas intresse". Enligt det skyddssystem som konventionen har inrättat, är det således de nationella myndigheternas uppgift att göra den inledande bedömningen om de föreligger ett problem av allmänt intresse som berättigar att åtgärder vidtas inom området för utövandet av egendomsrätt. Eftersom det bedömningsutrymme som är tillgängligt för den lagstiftande församlingen vid tillämpning av social och ekonomisk politik är väl tilltaget, kommer domstolen att respektera den lagstiftande församlingens dom ifråga om vad som ligger i det allmännas intresse, såvida inte sådan dom påtagligt saknar skälig grund (se Broniowski, anfört ovan, § 149, med ytterligare referenser). Domstolen har redan förklarat att denna bevisning med nödvändighet gäller för sådana grundläggande förändringar som t.ex. upplösningen av en stat som sedan följs av krig, dvs. fenomen som oundvikligen omfattar storskalig ekonomisk och social lagstiftning (se Suljagić anfört ovan, § 42).

107. Med tanke på det väl tilltagna bedömningsutrymmet, finner domstolen att principen om rättfärdigat syfte också hade respekterats i föreliggande mål. Enligt den serbiska regeringen var syftet att skydda likviditeten för statens medel i ljuset av den besvärliga ekonomiska situationen och den finansiella kollaps som landet genomgick (se punkt 91 ovan). De övriga svaranderegeringarna kommenterade inte denna fråga. Domstolen är emellertid beredd att godta att svarandestaterna efter upplösningen av SFRJ och de påföljande väpnade konflikterna var tvungna att vidta åtgärder för att skydda sina respektive banksystem och de nationella finanserna i allmänhet. Med tanke på den samlade storleken på de "gamla" besparingarna i utländsk valuta står det klart att ingen av successionsstaterna hade kunnat godkänna okontrollerade uttag av dessa besparingar. Domstolen kommer således att undersöka huvudfrågan, dvs. huruvida en "skälig balans" har åstadkommits mellan det allmännas intresse och "klagandenas rättigheter" enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

(e) Om svarandestaterna har respekterat principen om "skälig balans" eller ej

(i) Allmänna principer

108. En inblandning i utövandet av rätten till egendom samt brist på handling måste åstadkomma en skälig balans mellan kraven från samhällets allmänna intressen och kraven på skydda av individens grundläggande rättigheter. I varje fall som handlar om en påstådd kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 måste domstolen m.a.o. ta reda på om personen ifråga till följd av statens agerande eller overksamhet fick bära en oproportionerligt stor och orimlig börda. Vid bedömningen av överensstämmelsen med det kravet, måste domstolen göra en generell undersökning av de olika intressen som är föremål för diskussion, samtidigt som man tar hänsyn till att konventionen är tänkt att skydda rättigheter som är "praktiska och effektiva". I det sammanhanget bör påpekas att osäkerhet – oavsett om den är lagstiftningsrelaterad, administrativ eller uppkommer genom myndighetspraxis – är en faktor som bör beaktas när man bedömer statens uppträdande. Om det faktiskt handlar om en fråga av allmänt intresse, är det myndigheternas ansvar att i god tid agera på ett lämpligt och konsekvent sätt (se Broniowski, anfört ovan, § 147-151).

(ii) Tillämpning av den allmänna principen i föreliggande fall

109. I sitt beslut från 17 oktober 2011 där man förklarade ansökan tillåtlig, fann kammaren att SFRJ:s lagstadgade garanti för de "gamla" besparingarna i utländsk valuta i de aktuella bankerna, inte hade trätt i kraft förrän SFRJ upplöstes och att ansvaret inte hade övergått från dessa banker till SFRJ. Dessutom hade samtliga Ljubljanska Banka Ljubljanas och Investbankas lokalkontor i enlighet med civillagen och bolagsregistret i SFRJ handlat på uppdrag av moderbankerna i samband med upplösningen av SFRJ. Kammaren fastslog därför att Ljubljanska Banka Ljubljana och Investbanka hade fortsatt vara ansvariga för de "gamla" besparingarna i utländsk valuta hos alla sina lokalkontor fram till upplösningen av SFRJ (se punkt 67 i kammarens dom).

110. Parterna godtog, i huvudsak, den slutsatsen i sin faktaframställning i kammaren och gjorde så också fortsättningsvis i framställningarna i stora kammaren.

111. Stora kammaren instämmer med och bekräftar kammarens slutsats.

112. Domstolen konstaterar också att Ljubljanska Banka Ljubljana och Investbanka har förblivit ansvariga för de "gamla" besparingarna i utländsk valuta hos sina lokalkontor i Bosnien och Hercegovina efter upplösningen av SFRJ. Inhemsk lag och praxis som framgår av punkt 44, 45, 49 och 51 ovan, bekräftar också otvivelaktigt detta. I synnerhet inhemska domstolar i Slovenien och Serbien har fortsatt att anse de gamla Ljubljanska Banka Ljubljana och Investbanka vara ansvariga för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos sina utländska lokalkontor.

113. Det är sant att en bank i Bosnien och Hercegovina med namnet Ljubljanska Banka Sarajevo i enlighet med bolagsregistret under perioden 1993-2004 också var ansvarig för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor. Trots detta ansåg inhemska domstolar, både i Bosnien och Hercegovina och Slovenien, att den ifrågasatta noteringen i bolagsregistret under kriget alltid hade varit olaglig (se punkt 30-35 samt 51 ovan). Den togs alltså bort från registret. Domstolen anser sig inte ha några skäl att inte instämma med de inhemska domstolarna i detta avseende. Domstolen har faktiskt vid flera tillfällen hävdat att det främst är inhemska domstolar som ska lösa problem som gäller tolkningen av inhemsk lag för att domstolens roll ska vara begränsad till att avgöra huruvida effekterna av sådan tolkning är förenlig med konventionen (se Waite och Kennedy mot Tyskland [SK], nr 26083/94, § 54, EKMR 1999‑I; Nejdet Şahin och Perihan Şahin mot Turkiet [SK], nr 13279/05, § 49, 20 oktober 2011; samt Vučković och övriga mot Serbien [SK], nr 17153/11, § 80, 25 mars 2014).

114. Efter att ha funnit att Ljubljanska Banka Ljubljana och Investbanka var och fortfarande är ansvariga för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos sina lokalkontor i Bosnien och Hercegovina, måste man precis som kammaren undersöka huruvida Slovenien och Serbien var ansvariga för att dessa banker inte lyckades betala tillbaka sina skulder till klagandena. I detta avseende upprepar domstolen att en stat kan vara ansvarig för skulder hos ett statsägt bolag, även om bolaget utgör en separat juridisk person, förutsatt att den inte åtnjuter tillräcklig institutionell och operationell självständighet från staten för att den senare ska undantas från ansvar enligt konventionen (se bland andra myndigheter, Mykhaylenky och övriga mot Ukraina, nr 35091/02 o.a., § 43-46, EKMR 2004‑XII; Cooperativa Agricola Slobozia-Hanesei mot Moldavien, nr 39745/02, § 17-19, 3 april 2007; Yershova mot Ryssland, nr 1387/04, § 54-63, 8 april 2010; samt Kotov, anfört ovan, § 92-107). De huvudkriterier som användes i ovannämnda mål för att fastställa om staten faktiskt var ansvarig för sådana skulder löd enligt följande: bolagets rättsliga status (enligt offentlig eller privat lag), karaktären på dess verksamhet (offentlig funktion eller vanlig affärsverksamhet), bolagets verksamhet (monopol eller strängt reglerad verksamhet), dess institutionella oberoende (omfattningen av statligt ägande) samt dess verksamhetsmässiga oberoende (omfattningen av statlig tillsyn och kontroll).

115. Ytterligare faktorer att ta hänsyn till är om staten direkt var ansvarig för bolagets ekonomiska svårigheter, om den sög ut bolagets pengar till nackdel för bolaget och dess intressenter, inte lyckades hålla distans till bolaget eller på annat sätt agerade på ett sätt som innebar ett missbruk av bolagsformen (se Anokhin mot Ryssland (besl.), nr 25867/02, 31 maj 2007, samt Khachatryan mot Armenien, § 51-55, nr. 31761/04, 1 december 2009). Till sist ansåg domstolen ifråga om principen med samhällsägda bolag, något som var vanligt förekommande i SFRJ, att dessa som regel inte åtnjöt "tillräckligt institutionellt och operationellt oberoende från staten" för att den senare skulle vara undantagen ansvar enligt konventionen (se bland många andra myndigheter, R. Kačapor och övriga, framfört ovan, § 96-99, samt Zastava It Turs mot Serbien (besl.), nr 24922/12, § 19-23, 9 april 2013).

116. Även om ovannämnda rättspraxis har utvecklats i förhållande till bolag som inte är finansinstitutioner, anser domstolen att den också gäller för de banker som är föremål för utredning i föreliggande mål. I detta avseende konstaterar domstolen att Ljubljanska Banka Ljubljana är statsägt av Slovenien och kontrolleras av ett slovenskt regeringsorgan – Successionsfonden (se punkt 49 ovan). Det är dessutom avgörande att Slovenien genom tillägget till 1991 års konstitutionella lag till nackdel för banken och dess intressenter förde över det mesta av den bankens tillgångar till en ny bank (ibid.). Staten gjorde på så sätt enligt eget gottfinnande av med Ljubljanska Banka Ljubljanas tillgångar (jämför Khachatryan, anfört ovan, § 51). Stora kammaren instämmer därför med och bekräftar kammarens beslut att det föreligger tillräckliga skäl för att förklara Slovenien ansvarigt för Ljubljanska Banka Ljubljanas skuld till Emina Ališić and Aziz Sadžak. I detta sammanhang noterar domstolen förekomsten av vissa bevis i målet som antyder att det mesta av pengarna hos Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor hamnade i Slovenien (se punkt 18 ovan).

117. Vad beträffar Investbanka konstaterar domstolen att den också är statsägd, av Serbien, och kontrolleras av ett serbiskt regeringsorgan – Insättningsgarantibyrån (se punkt 47 ovan). Än viktigare är att den banken i enlighet med privatiseringslagen från 2001 var tvungen att skriva av betydande anspråk på stats- och samhällsägda bolag till nackdel för banken och dess intressenter (ibid.). På samma sätt som Slovenien när det gäller Ljubljanska Banka Ljubljana, gjorde Serbien av med Investbankas tillgångar enligt eget gottfinnande. Stora kammaren instämmer därför med och bekräftar kammarens beslut att det föreligger tillräckliga skäl för att förklara Serbien ansvarigt för Investbankas skuld till Emina Ališić and Aziz Sadžak.

118. Domstolen understryker att dessa slutsatser begränsar sig till omständigheterna i det föreliggande målet och innebär inte att ingen stat någonsin kommer att rekonstruera en bank som kollapsat utan att i enlighet med artikel 1 i protokoll nr 1 ådra sig ett direkt ansvar för bankens skulder (se Kotov, anfört ovan, § 116, samt Anokhin, anfört ovan) och inte heller som Slovenien har föreslagit (se punkt 93-94 ovan), att denna bestämmelse kräver att inhemska bankers utländska lokalkontor alltid ska omfattas av inhemska insättningsgarantier. Domstolen anser att föreliggande mål är speciellt av följande skäl. Först och främst existerade SFRJ fortfarande när klagandena satte in sina pengar och ifrågavarande lokalkontor var inte utländska lokalkontor. Dessutom var Ljubljanska Banka Ljubljana statsägd också före rekonstruktionen. Såväl den banken som Investbanka har alltid varit antingen stats- eller samhällsägd. Det föreliggande målet skiljer sig uppenbarligen från ett normalmål som rör rekonstruktion av en privatbank som kommit på obestånd. EFTA-domstolens dom som den slovenska regeringen stödde sig på har föga betydelse i föreliggande mål eftersom den gällde rekonstruktion av en konkursdrabbad privatbank inom det speciella rättsliga ramverk som gäller på Island. Dessutom hade spararna ifråga, till skillnad från de aktuella klagandena, redan fått betalt av de holländska och brittiska myndigheterna (se punkt 71-73 ovan).

119. Inte heller har domstolen förbisett den serbiska regeringens hänvisning till Molnar Gabor (se punkt 91 ovan). I det målet undersökte domstolen emellertid bestämmelserna i den serbiska lagen om gamla besparingar i utländsk valuta som gällde de som, till skillnad från klagandena, var berättigade till successiv återbetalning av sina besparingar från de serbiska myndigheternas sida. Domstolen ansåg att med tanke på den serbiska ekonomins trängande situation vid det aktuella tillfället och det bedömningsutrymme som staterna hade ifråga om ekonomin, hade den ifrågasatta bestämmelsen åstadkommit en skälig balans mellan det allmännas intresse och klagandenas rättigheter. Sakib Šahdanović var däremot inte berättigad till sådan successiv återbetalning från de serbiska myndigheternas sida. Det föreliggande målet måste således särskiljas från Molnar Gabor.

120. Efter att ha konstaterat att Slovenien är ansvarigt för Ljubljanska Banka Ljubljanas skuld till Emina Ališić och Aziz Sadžak och att Serbien är ansvarigt för Investbankas skuld till Sakib Šahdanović, måste domstolen undersöka huruvida det finns goda skäl till varför dessa stater under så många års tid inte har betalat klagandena. Den serbiska och slovenska regeringens förklaring till dröjsmålet är främst att internationell rätt ifråga om statssuccession bara krävde att successionsfrågorna förhandlades i god tro och inte fastställde några tidsgränser för när dessa frågor skulle ha avgjorts. De hävdade vidare att deras yrkande på Bosnien och Hercegovinas ansvar för "gamla" besparingar i utländsk valuta i slovenska och serbiska bankers lokalkontor i Bosnien och Hercegovina under successionsförhandlingarna var helt i linje med den internationella rättens huvudprincip om statssuccession – territorialitetsprincipen.

121. Domstolen instämmer inte med förslaget från Slovenien och Serbien att territorialitetsprincipen bör tillämpas på klagandenas besparingar. Enligt vad internationell rätt säger om statssuccession ska principen om "skäliga proportioner" gälla ifråga om statsskulder. Även om det är riktigt att 2001 års resolution om statssuccession i frågor om egendom och skulder från Institutet för internationell rätt föreskriver att territorialitetsprincipen uttryckligen gäller för lokala skulder, hörde klagandens besparingar uppenbarligen inte till den kategorin statliga skulder (se punkt 60 ovan). Domstolen instämmer inte med förslaget från Slovenien och Serbien att internationell rätt bara kräver att successionsfrågor ska förhandlas – den föreskriver också att statliga skulder i brist på en överenskommelse måste fördelas på ett rättvist sätt.

122. Det ska vidare konstateras att en skälig fördelning av den ifrågavarande skulden i det aktuella målet skulle kräva en global bedömning av egendom och skulder hos den f.d. staten och av storleken på de delar som hittills har tillerkänts var och en av successionsstaterna. Den frågan ligger långt utanför omfattningen av föreliggande mål samt utanför domstolens behörighet (se Kovačić och övriga, anfört ovan, § 256).

123. Successionsförhandlingarna hindrade emellertid inte successionsstaterna från att vidta åtgärder på nationell nivå som syftade till att skydda spararnas intressen, t.ex. de aktuella klagandena. Den kroatiska regeringen har betalat tillbaka en stor del av dess medborgares "gamla" besparingar i utländsk valuta hos Ljubljanska Banka Ljubljanas Zagrebkontor (se punkt 43 ovan) och den Makedonska regeringen har betalat tillbaka samtliga "gamla" besparingar i utländsk valuta hos den bankens Skopjekontor (se punkt 52 ovan). De två regeringarna har, detta till trots, aldrig övergett sin åsikt att Slovenien till syvende och sist borde hållas ansvarigt och har fortsatt att begära kompensation för de belopp som betalats på mellanstatlig nivå (i synnerhet i samband med successionsförhandlingarna). Samtidigt har den slovenska regeringen betalat tillbaka alla "gamla" besparingar i utländsk valuta hos Investbankas och övriga utländska bankers inhemska lokalkontor (se punkt 48 ovan) och den serbiska regeringen har gått med på att betala tillbaka de "gamla" besparingarna i utländsk valuta som finns hos serbiska bankers utländska lokalkontor (t.ex. Investbankas Tuzlakontor) till personer som var medborgare i alla stater förutom SFRJ:s successionsstater (se punkt 45 ovan).

Detta visar att man har hittat lösningar för vissa kategorier av sparare av "gammal" utländsk valuta i de ifrågasatta lokalkontoren, men inte när det gäller de aktuella klagandena.

124. Även om vissa dröjsmål i exceptionella omständigheter kan motiveras (se Merzhoyev, anfört ovan, § 56, och, med vederbörliga ändringar, Immobiliare Saffi, anfört ovan, § 69), finner domstolen att de aktuella klagandena har fått vänta alldeles för länge. Den är följaktligen inte övertygad om att myndigheterna i Slovenien och Serbien trots väl tilltaget bedömningsutrymme i detta sammanhang såsom avses i punkt 106 ovan, har åstadkommit en skälig balans mellan samhällets allmänna intresse och egendomsrättigheterna hos klagandena, som har fått bära en orimlig börda.

125. Utifrån alla skäl som anförts ovan konstaterar domstolen att det har förekommit en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 från Sloveniens sida vad gäller Emina Ališić och Aziz Sadžak, och att det har förekommit en kränkning av samma artikel från Serbiens sida vad gäller Sakib Šahdanović, och att det inte har förekommit någon kränkning av denna artikel från någon annan svarandestats sida.

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 13 I KONVENTIONEN

126. Artikel 13 i konventionen föreskriver:

"Var och en vars fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts ska genom en nationell myndighet få tillgång till ett effektivt rättsmedel oavsett om kränkningen har gjorts av personer som handlar på officiellt uppdrag".

A. Kammarens slutsatser

127. Efter att ha analyserat olika rättsmedel, konstaterade kammaren att klagandena inte hade några effektiva sådana till förfogande för sina faktiska klagomål. Man avvisade därför regeringarnas protester rörande klagandenas misslyckande med att utnyttja till buds stående inhemska rättsmedel. Eftersom man dessutom förklarade Slovenien ansvarigt för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevokontor och Serbien ansvarigt för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos Investbankas Tuzlakontor, fann kammaren att det förekommit en kränkning av artikel 13 från Sloveniens sida beträffande Emina Ališić and Aziz Sadžak, en kränkning av den artikeln från Serbiens sida beträffande Sakib Šahdanović och ingen kränkning av den artikeln från övriga svarandestaters sida (se punkt 83-90 i kammarens dom).

B. Parternas framställningar

1. Klagandena

128. Klagandena hävdade utan att gå in på några detaljer att de till sitt förfogande inte hade något effektivt rättsmedel för sina faktiska klagomål

2. Svarandestaterna

129. Bara den slovenska regeringen gjorde gällande att klagandena hade effektiva inhemska rättsmedel till sitt förfogande, i synnerhet en process mot den gamla Ljubljanska Banka i slovensk domstol. Klagandena kunde också ha fört process mot den gamla Ljubljanska Banka i kroatisk domstol, där fler än 500 kunder till den gamla Ljubljanska Bankas Zagrebkontor hade utverkat domar mot den banken och sextiotre hade fått sina "gamla" besparingar i utländsk valuta utbetalade genom en tvångsauktion av bankens tillgångar i Kroatien (se punkt 43 ovan).

130. De övriga svaranderegeringarna medgav att det inte fanns några effektiva rättsmedel till klagandenas förfogande. Regeringen i Bosnien och Hercegovina tillade att även om klagandena skulle lyckas utverka domar som ålade den gamla Ljubljanska Banka att betala tillbaka deras "gamla" besparingar i utländsk valuta, skulle ett sådant beslut knappast kunna verkställas eftersom lagarna från 1994 hade medfört att banken inte längre hade tillräckliga tillgångar (se punkt 49 ovan). Den kroatiska regeringen hävdade att en process mot den gamla Ljubljanska Banka i kroatisk domstol skulle vara lika ineffektiv eftersom den banken inte längre hade några tillgångar i Kroatien (se punkt 43 ovan).

C. Stora kammarens bedömning

131. Domstolen har vid många tillfällen hävdat att artikel 13 på nationell nivå garanterar att det finns ett sätt att verkställa huvuddelen av konventionens rättigheter i vilken som helst form som de råkar garanteras i den inhemska rättsordningen. Artikel 13 fungerar alltså på så sätt att den kräver ett inhemskt rättsmedel som kan ta itu med ett "klagomål som framförts på rimliga grunder" enligt konventionen och bevilja lämplig ersättning. Även om omfattningen av de fördragsslutande parternas åtaganden enligt artikel 13 varierar beroende på karaktären av klagandens klagomål, måste det rättsmedel som krävs enligt artikel 13 vara effektivt såväl i praktiken som enligt lagen. "Effektiviteten" hos ett "rättsmedel" i betydelsen av artikel 13 beror inte på vissheten om ett fördelaktigt resultat för klaganden. Inte heller behöver den "myndighet" som hänvisas till i den bestämmelsen nödvändigtvis vara en rättslig myndighet, men om den inte är det, har dess behörighet och de garantier som den kan bevilja betydelse för att fastställa om rättsmedlet är effektivt eller ej. Dessutom kan, även om ett enstaka rättsmedel inte i sig helt och hållet tillgodoser kraven i artikel 13, det totala antal rättsmedel som medges enligt inhemsk lag, göra det (se Kudła mot Polen [SK], nr 30210/96, § 157, EKMR 2000‑XI).

132. Vad beträffar en civilprocess mot den gamla Ljubljanska Banka i slovensk domstol, konstaterar domstolen att distriktsdomstolen i Ljubljana har fattat många beslut som ålägger den gamla Ljubljanska Banka att betala ut "gamla" besparingar i utländsk valuta hos sitt Sarajevokontor tillsammans med ränta (se punkt 51 ovan). Den slovenska regeringen har emellertid inte lyckats påvisa att åtminstone en sådan dom har verkställts. Det finns således till dags dato inga bevis på att detta rättsmedel har kunnat ge klagandena tillfredsställande och tillräcklig upprättelse.

133. Vad beträffar en civilprocess mot den banken i kroatisk domstol kan man av handlingar som domstolen har tillgång till sluta sig till att den gamla Ljubljanska Banka inte längre har några tillgångar i Kroatien. Ett sådant rättsmedel gav inte klagandena någon rimlig chans att lyckas.

134. Domstolen har tagit del av den slovenska regeringens argument att det inte förelåg någon skyldighet att tillhandahålla inhemskt rättsmedel i föreliggande mål, eftersom artikel 13 inte krävde något rättsmedel genom vilket lagen i en fördragsslutande stat kunde ifrågasättas inför en nationell myndighet då de själva var motståndare till konventionen Även om den tolkningen av artikel 13 är korrekt (se Roche mot Storbritannien [SK], nr 32555/96, § 137, EKMR 2005‑X; Sejdić och Finci mot Bosnien och Hercegovina [GC], nr 27996/06 och 34836/06, § 60, EKMR 2009; samt Paksas mot Litauen [SK], nr 34932/04, § 114, EKMR 2011), framförde klagandena faktiskt inga klagomål mot svarandestaternas inhemska lagstiftning eller ens mot något/någon enstaka beslut/åtgärd.

De klagade på svarandestaternas misslyckande med att garantera återbetalning av deras besparingar på ett eller annat sätt. Ett effektivt inhemskt rättsmedel borde således ha tillhandahållits.

135. Vad beträffar Investbanka, noterar domstolen att Serbien inte bestred att Sakib Šahdanović inte hade något effektivt rättsmedel till sitt förfogande.

136. Stora kammaren drar således liksom kammaren slutsatsen att det har förekommit en kränkning av artikel 13 från Sloveniens sida beträffande Emina Ališić och Aziz Sadžak och från Serbiens sida beträffande Sakib Šahdanović. Man fastställde vidare att det inte hade förekommit något brott mot artikel 13 från någon av de övriga svarandestaternas sida.

IV. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 14 I KONVENTIONEN

137. Artikel 14 i konventionen lyder enligt följande:

"Utövandet av de fri- och rättigheter som avses i konventionen ska garanteras utan någon form av diskriminering på grund av kön, ras, färg, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationell eller social tillhörighet, förbindelse med nationell minoritet, egendom, födsel eller annan status".

138. Även om klagandena stödde sig på denna artikel, utvecklade de inte argumentet i sin framställning till stora kammaren. Regeringarnas framställningar i detta avseende är likaledes begränsade. Stora kammaren instämmer av den anledningen med kammaren att det inte finns något behov av att undersöka frågan enligt artikel 14 vad gäller Serbien och Slovenien och att det inte har förekommit någon kränkning av den artikeln från övriga svarandestaters sida.

V. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 46 I KONVENTIONEN

139. Tillämplig del av artikel 46 i konventionen lyder:

"1. De höga fördragsslutande parterna åtar sig att följa domstolens slutgiltiga dom i varje mål som man är part till.

2. Domstolens slutgiltiga dom ska vidarebefordras till ministerkommittén som i sin tur ska övervaka verkställandet. ...”

A. Kammarens slutsatser

140. Kammaren har tillämpat pilotdomsförfarandet i föreliggande mål och har antytt vissa allmänna åtgärder (se punkt 98-101 i kammarens dom).

B. Parternas framställningar

141. Bara den serbiska och slovenska regeringen protesterade mot användningen av pilotdomsförfarandet i föreliggande mål, i synnerhet eftersom de då inte skulle kunna kontrollera behållningen på de "gamla" kontona med utländsk valuta hos Ljubljanska Banka Ljubljanas och Investbankas lokalkontor som var belägna i övriga svarandestater utan deras hjälp. Regeringarna i Bosnien och Hercegovina samt Kroatien hävdade att den serbiska och slovenska regeringen hade tillgång till all erforderlig information.

C. Stora kammarens bedömning

1. Allmänna principer

142. Domstolen upprepar att artikel 46 i konventionen, enligt tolkning i ljuset av artikel 1, ålägger svarandestaterna en rättslig skyldighet att under ministerkommitténs överinseende vidta lämpliga generella och/eller individuella åtgärder för att upprätthålla klagandenas rättigheter som domstolen fann hade kränkts. Sådana åtgärder måste också vidtas ifråga om andra personer i samma situation som klagandenas, framför allt genom att lösa de problem som har lett till domstolens beslut (se Lukenda mot Slovenien, nr 23032/02, § 94, EKMR 2005‑X). Denna skyldighet har understrukits av ministerkommittén när den övervakade verkställandet av domstolens domar (ResDH(97)336, IntResDH(99)434, IntResDH(2001)65 och ResDH(2006)1).

143. I syfte att underlätta effektiv tillämpning av sina domar, kan domstolen komma att använda sig av ett pilotdomsförfarande som medger att den klart och tydligt kan identifiera strukturella problem som ligger bakom överträdelserna och att ge antydningar om åtgärder att vidtas av svarandestaterna för att rätta till dessa (se resolution Res(2004)3 från ministerkommittén rörande domar som avslöjar ett bakomliggande systemproblem från 12 maj 2004, regel 61 i domstolsreglerna samt Broniowski, anfört ovan, § 189-94). Syftet med det förfarandet är att underlätta snabbast och effektivast möjliga lösning av en funktionsbrist som påverkar skyddet av de ifrågasatta rättigheterna i konventionen enligt nationell rättsordning (se Wolkenberg o.a. mot Polen (besl.), nr 50003/99, § 34, EKMR 2007‑XIV). Även om svarandestatens agerande främst borde syfta till att åtgärda en sådan funktionsbrist och att vid behov introducera effektiva rättsmedel mot de aktuella kränkningarna, kan den också ta med särskilda lösningar som t.ex. uppgörelser i godo med klagandena eller ensidiga erbjudanden om rättsmedel i linje med fordringarna i konventionen. Domstolen kan besluta om att skjuta upp undersökningen av liknande mål och således ge svarandestaterna en möjlighet att lösa dem på diverse olika sätt (se t.ex. Burdov mot Ryssland (nr 2), nr 33509/04, § 127, EKMR 2009). Om svarandestaterna emellertid inte lyckas vidta sådana åtgärder efter en pilotdom och fortsätter att kränka konventionen, har domstolen inget annat val än att återuppta undersökningen av alla liknande tillämpningar som man har liggande och avge dom för att garantera effektiv efterlevnad av konventionen (E.G. mot Polen (dec.), nr 50425/99, § 28, EKMR 2008, samt Kurić och övriga mot Slovenien (skälig gottgörelse) [SK], nr 26828/06, § 136, EKMR 2014

2. Tillämpning av den allmänna principen på föreliggande mål

144. De kränkningar som domstolen har konstaterat i detta mål påverkar många människor. Fler än 1 850 liknande ansökningar som lämnats in för mer än 8 000 personers räkning väntar på att behandlas av domstolen. Dessa handlar om "gamla" besparingar i utländsk valuta hos Ljubljanska Banka Ljubljanas Sarajevo- och Zagrebkontor samt motsvarande besparingar i flera serbiska bankers lokalkontor utanför Serbien (se punkt 46 ovan). Dessutom finns det många tusen potentiella klagande. Stora kammaren instämmer av den anledningen med kammaren att det är lämpligt att tillämpa pilotdomsförfarandet på föreliggande mål trots protesterna från Serbiens och Slovakiens regering i det avseendet.

145. Med tanke på den systemsituation som man har fastställt, anser domstolen att generella åtgärder på nationell nivå otvivelaktigt krävs för att verkställa föreliggande dom.

146. I synnerhet Slovenien måste inom ett år och under ministerkommitténs överinseende vidta alla nödvändiga åtgärder, däribland lagtillägg, för att Emina Ališić, Aziz Sadžak och alla övriga i samma situation ska kunna få tillbaka sina "gamla" besparingar i utländsk valuta på samma villkor som de som hade liknande besparingar hos slovenska bankers inhemska lokalkontor (dessa villkor framgår av punkt 48 ovan). Inom samma tidsgräns och under ministerkommitténs överinseende måste Serbien vidta alla nödvändiga åtgärder, däribland lagtillägg, för att Sakib Šahdanović och alla andra i samma situation ska kunna få tillbaka sina "gamla" besparingar i utländsk valuta på samma villkor som serbiska medborgare som hade sådana besparingar hos serbiska bankers inhemska lokalkontor (dessa villkor framgår av punkt 45 ovan).

147. Det måste understrykas att ovanstående åtgärder inte gäller för dem som, även om de befann sig i samma situation som ifrågavarande klagande, redan har fått sina "gamla" besparingar i utländsk valuta utbetalade, dvs. de som av humanitära skäl fick möjlighet att ta ut sina besparingar (se punkt 25 och 44 ovan), eller som använde dem i privatiseringsprocessen i FBH (se punkt 32 ovan), eller som fick sina besparingar i Ljubljanska Banka Ljubljanas Zagreb- och Skopjekontor utbetalda av den kroatiska och makedonska regeringen (se punkt 43 och 52 ovan). Serbien och Slovenien kan komma att undanta sådana personer från sina återbetalningsprogram. Om bara en del av en persons "gamla" besparingar i utländsk valuta har betalats tillbaka på detta sätt är Serbien och Slovenien emellertid nu ansvariga för resten (Serbien för "gamla" besparingar i utländsk valuta hos serbiska bankers alla lokalkontor och Slovenien för sådana besparingar hos slovenska bankers alla lokalkontor, oavsett insättarens medborgarskap och lokalkontorets placering).

148. För att de serbiska och slovenska myndigheterna ska kunna bekräfta behållningen på deras konton, måste klagandena och alla andra i samma situation uppfylla kraven för de bekräftelserutiner som dessa stater kan komma att införa. Med detta sagt, bör inga anspråk avvisas bara för att det saknas ursprungliga avtal eller bankböcker (med tanke på den tid som förflutit samt krigen som på olika sätt påverkade så många människor), förutsatt att ifrågavarande personer kan styrka sina anspråk på andra sätt. Dessutom måste alla verifikationsbeslut underkastas rättslig granskning.

149. Även om det inte föreligger några tvivel om att oförmåga att fritt kunna disponera sina "gamla" besparingar i utländsk valuta under mer än tjugo år har orsakat drabbade personer visst trångmål och viss frustration, finner domstolen inte det för närvarande vara nödvändigt att som en generell åtgärd antyda att samtliga dessa borde beviljas tillfredsställande ersättning för sådan skada från Serbiens och Sloveniens sida. Om någon av dessa stater emellertid inte skulle vidta de åtgärder som avses i punkt 146 ovan och således fortsätter att kränka konventionen, kan domstolen komma att ompröva frågan om ersättning i ett lämpligt framtida mål i detta ärende mot ifrågavarande stat (se Suljagić, anfört ovan, § 64).

150. Domstolen skjuter till sist upp sin undersökning av liknande mål mot Serbien och Slovenien under ett år (se Suljagić, anfört ovan, § 65). Detta beslut gäller utan förfång för domstolens behörighet att när som helst förklara varje sådant mål otillåtligt eller att i enlighet med konventionen stryka det från sin lista

VI. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

151. Artikel 41 i konventionen föreskriver:

"Om domstolen finner att det har förekommit en kränkning av konventionen eller dess protokoll och om den inhemska lagen hos den aktuella fördragsslutande parten bara medger partiell ersättning, ska domstolen vid behov bevilja målsäganden skälig gottgörelse".

A. Skadestånd

152. Klagandena har som ekonomiskt skadestånd yrkat på utbetalning av sina "gamla" besparingar i utländsk valuta Domstolen har redan sörjt för detta i punkt 146 ovan.

153. Var och en av klagandena har dessutom yrkat på 4 000 EUR som ideellt skadestånd.

154. Regeringarna har inte kommenterat detta i sina inlagor till stora kammaren.

155. Stora kammaren godtar, liksom kammaren, att klagandenas oförmåga att fritt kunna disponera sina "gamla" besparingar i utländsk valuta under mer än tjugo år måste ha orsakat dem visst trångmål och viss frustration. Deras trångmål och frustration har ofrånkomligen förvärrats av att de själva tagit på sig besväret och bördan med att agera – åtminstone till en viss del – för alla andras vägnar som befinner sig i samma situation (se Hutten-Czapska mot Polen [SK], nr 35014/97, § 248, EKMR 2006‑VIII). Därför beviljar domstolen utifrån en bedömning på skäliga grunder såsom krävs i artikel 41 i konventionen, de yrkade beloppen (dvs. 4 000 EUR vardera till Emina Ališić och Aziz Sadžak, att betalas av Slovenien och
4 000 EUR till Sakib Šahdanović, att betalas av Serbien).

B. Kostnader och utgifter

156. Klagandena har också yrkat på 27 351 EUR för kostnader och utgifter i samband med domstolsförfarandet.

157. Samtliga regeringar har hävdat att yrkandet var orimligt och ogrundat.

158. Enligt rättspraxis vid domstolen har en klagande rätt till ersättning för kostnader och utgifter bara om det har kunnat påvisas att dessa faktiskt och ovillkorligen har ådragits och är skäliga ifråga om storleken. Det vill säga att klaganden måste ha betalat dem eller vara ålagd att betala dem enligt rättslig eller avtalsenligt åtagande och de måste ha varit oundvikliga för att förhindra den konstaterade kränkningen eller för att få ersättning. Domstolen kräver specificerade räkningar och fakturor som är tillräckligt detaljerade för att den ska kunna fastställa om ovanstående fordringar har uppfyllts. Eftersom inga sådana dokument har framlagts i föreliggande mål, avvisar domstolen yrkandet.

C. Dröjsmålsränta

159. Domstolen anser det vara lämpligt att dröjsmålsräntan grundas på Europeiska centralbankens utlåningsränta till vilken ska läggas tre procentenheter.

AV DESSA SKÄL,

1. Avvisar domstolen enhälligt regeringarnas preliminära protester:

2. Förklarar domstolen enhälligt att Serbien har kränkt artikel 1 i konventionens protokoll nr 1 när det gäller Sakib Šahdanović,

3. Förklarar domstolen enhälligt att Slovenien har kränkt artikel 1 i konventionens protokoll nr 1 när det gäller Emina Ališić och Aziz Sadžak,

4. Förklarar domstolen med femton röster mot två att ingen av de övriga svarandestaterna hade kränkt artikel 1 i konventionens protokoll nr 1,

5. Förklarar domstolen enhälligt att Serbien har kränkt artikel 13 i konventionen när det gäller Sakib Šahdanović,

6. Förklarar domstolen enhälligt att Slovenien har kränkt artikel 13 i konventionen när det gäller Emina Ališić och Aziz Sadžak,

7. Förklarar domstolen med femton röster mot två att ingen av de övriga svarandestaterna hade kränkt artikel 13 i konventionen,

8. Förklarar domstolen enhälligt att det inte finns något behov av att undersöka klagomålet enligt artikel 14 tillsammans med artikel 13 i konventionen samt artikel 1 i protokoll nr 1 när det gäller Serbien och Slovenien och att ingen av de övriga svarandestaterna hade kränkt artikel 14 tillsammans med artikel 13 i konventionen samt artikel 1 i protokoll nr 1.

9. Förklarar domstolen enhälligt att den serbiska och slovenska regeringens misslyckande med att inbegripa de aktuella klagandena och alla övriga i samma situation i sina respektive program för återbetalning av "gamla" besparingar i utländsk valuta innebär ett systemproblem,

10. Förklarar domstolen med sexton röster mot en att Serbien inom ett år och under ministerkommitténs överinseende måste vidta alla nödvändiga åtgärder, däribland lagtillägg, för att Sakib Šahdanović och alla andra i dennes situation ska kunna få tillbaka sina "gamla" besparingar i utländsk valuta på samma villkor som serbiska medborgare som hade sådana besparingar hos serbisk bankers lokalkontor,

11. Förklarar domstolen med sexton röster mot en att Slovenien inom ett år och under ministerkommitténs överinseende måste vidta alla nödvändiga åtgärder, däribland lagtillägg, för att Emina Ališić, Aziz Sadžak och alla andra i deras situation ska kunna få tillbaka sina "gamla" besparingar i utländsk valuta på samma villkor som de som hade sådana besparingar hos slovenska bankers lokalkontor,

12. Beslutar domstolen enhälligt att när som helst under ett års tid och utan förfång för domstolens behörighet att förklara varje sådant mål otillåtligt eller att i enlighet med konventionen stryka det från sin lista, skjuta upp utredningen av alla liknande mål mot Serbien och Slovenien.

13. Förklarar domstolen med sexton röster mot en

(a) att Serbien inom tre månader ska betala 4 000 EUR (fyra tusen euro) till Sakib Šahdanović i form av ideellt skadestånd plus eventuell skatt som kan komma att påföras,

(a) att Slovenien inom tre månader ska betala 4 000 EUR (fyra tusen euro) vardera till Emina Ališić och Aziz Sadžak i form av ideellt skadestånd plus eventuell skatt som kan komma att påföras,

(c) att från och med utgången av ovannämnda tremånadersperiod och fram till dess en uppgörelse har nåtts, ska ränta betalas på ovanstående belopp motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta plus tre procentenheter under dröjsmålet,

14. Avvisar domstolen enhälligt resten av klagandenas yrkande på skälig gottgörelse.

Upprättat på engelska och franska samt framfört vid offentlig förhandling i Human Rights Building i Strasbourg den 16 juli 2014.

              Michael O’BoyleDean Spielmann
Tillförordnad justitiesekreterareOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolsreglerna bifogas följande separata slutsatser denna dom:

(a) delad slutsats med egen motivering från domare Ziemele,

(b) delvis delad slutsats med egen motivering från domare Popović,

(c) delvis skiljaktig slutsats med egen motivering från domare Nuẞberger, till vilken domare Popović har anslutit sig,

D.S.
M.O’B.

DOMARE ZIEMELES DELADE SLUTSATS MED EGEN MOTIVERING

1. Jag röstade med majoriteten i detta mål. Jag noterar att denna dom kommer att bli ett av de ledande fallen om det specifika sammanhanget statssuccession samt tillämpningen av Europakonventionen för mänskliga rättigheter i ett synnerligen känsligt område – det som rör ansvarsfördelning för skulder. Domstolen måste i detta mål fastställa tillämpliga rättsprinciper för statssuccession som kan påverka tolkningen av artikel 1 i protokoll nr 1. Den del av domen som rör "tillämplig internationell rätt och praxis" har således särskilt stor betydelse.

2. Det är viktigt att påpeka att trots en mycket bred syn på källor till internationell rätt som formulerats i Demir och Baykara mot Turkiet ([SK], nr 34503/97, § 85-86, EKMR 2008), finns det vissa gränser inom vilka domstolen måste verka och att en mer djupgående presentation och analys av rättsprinciper som gäller för statssuccession av den anledningen inte lades fram av domstolen i ett område där det i slutänden fortfarande återstår många frågor och där statlig praxis är ytterst varierande (se Kovačić och övriga mot Slovenien [SK], nr 44574/98, 45133/98 och 48316/99, § 256, 3 oktober 2008). Domstolen tar således de väsentliga punkterna från tillämpliga delar i den internationella rätten samtidigt som man givetvis fokuserar på sin egen rättspraxis och egna principer.

3. Det är också sant att det huvudargument som framfördes av Slovenien och Serbien handlade om deras betoning på territorialitetsprincipen med avseende på statens ansvar ifråga om statssuccession. Domstolen besvarar denna framställning med att påpeka att detta definitivt inte är den enda princip som kan tillämpas på problemet med skulder efter upplösningen av en stat (se punkt 121). Domstolen löser i stort frågan genom att upprepa och understryka principerna gällande förhandlingsskyldigheten i statssuccessionssituationer (ibid. domare Ress delade uppfattning med egen motivering, punkt 4) samt principen om skäliga proportioner vid en uppdelning av föregångarstatens skulder. Med tanke på den begränsade omfattningen av föreliggande mål sätter domstolen inte (se punkt 123) högsta fart när det gäller frågan om rättvis fördelning av skulder i sig och funderar definitivt inte på principen om obehörig vinst, något som enligt min uppfattning också skulle kunna ha betydelse för fakta i målet (se artikel 37, 40 och 41 i 1983 års Wienkonvention om statssuccession med avseende på statlig egendom, arkiv och skulder, yttrande nr 1 från Badinter Arbitration Commission, samt artikel 8 i 2001 års resolution från Institutet för internationell rätt). Men, också utan uttrycklig hänvisning till dessa principer kan man hävda att lösningen ligger i linje med andemeningen i dessa och med deras tillämpning i internationell praxis.

4. Vad beträffar huvudpunkten i målet, territorialitetsprincipens roll i situationer med statssuccession, förstärker domstolen uppfattningen hos Institutet för internationell rätt i dess resolution från 2001 när man konstaterar att territorialitetsprincipen bara är en av många betydelsefulla beståndsdelar som behöver tas under övervägande när man ska fastställa de aktuella staternas ansvar. Karaktären på de yrkade rättigheterna är viktig. Domstolen spårar ansvaret för de banker där klagandenas konton med utländsk valuta har frysts till Serbien och Slovenien (se punkt 116-117). Man kan jämföra detta synsätt med det som domstolen har i målet Likvidējamā p/s Selga och Vasiļevska mot Lettland ((besl.), nr 17126/02 och 24991/02, 1 oktober 2013), som handlade om frysta konton med utländsk valuta i banker i Ryska federationen. Det är sant att Lettlands rättsliga sits skiljer sig från svarandestaternas i föreliggande mål, eftersom Lettland inte är en successionsstat när det gäller Sovjetunionens fall. Ryska federationen är emellertid en föregångarstat varför territorialitetsprincipen, som klagandena i Lettlands fall åberopade, inte heller skulle kunna tillämpas i ett sådant scenario.

5. Som redan har nämnts, instämde jag helt och fullt med majoriteten när det gällde fakta i målet. Samtidigt har jag fortfarande allvarliga tvivel när det gäller uttalandena som rör verkställighetsdelen i domen, även om jag i slutänden röstade med majoriteten (se de operativa punkterna 10 och 11). Domstolen har från tid till annan börjat ställa upp tidsgränser inom vilka stater under överinseende av ministerkommittén måste verkställa en dom. I praktiken har det visat sig att domstolen oavsett tidsgränserna gång på gång har fått gå tillbaka till sitt ursprungliga beslut. Detta är ofrånkomligt enligt min åsikt, eftersom domstolens domar normalt handlar om principfrågor och kräver lagrelaterade reformer och sådana politiska processer är komplicerade (se t.ex. L. mot Litauen, nr 27527/03, EKMR 2007‑IV). Det råder inga tvivel om att det ligger i det allmänna intresset i Europa att domar från Europadomstolen för mänskliga rättigheter tillämpas snabbt och att de bredare konsekvenserna i möjligaste mån kan förutsättas. Vad beträffar domstolens del i det gemensamma ansvaret, har den gjort sitt yttersta t.o.m. i förekommande fall antytt tänkbara lösningar på problemet i enlighet med artikel 46. Det är hög tid att staterna gör sina "läxor" när det gäller att efterfölja domstolens rättspraxis eftersom detta dessutom direkt påverkar domstolens effektivitet. Det är i detta sammanhang som domstolen vid behov och inräknat föreliggande mål har beslutat att ställa upp tidsgränser för svarandestaternas samtycke. Detta är en något desperat åtgärd. Det är verkligen tråkigt att domstolen har hamnat i en situation där den blivit tvungen att ta till sådana åtgärder. Det innebär också en risk för domstolen, eftersom den kan bli uppmanad att se över sitt beslut och detta ger upphov till allvarliga frågor om principerna för rättssäkerhet och domens slutgiltighet. Jag skulle mycket hellre föredra att stater som är parter till konventionen samt ministerkommittén stramar upp sin uppfattning vad gäller verkställandet av domarna, snarare än att domstolen måste ta dessa risker.

DOMARE POPOVIĆS DELVIS DELADE SLUTSATS MED EGEN MOTIVERING

Jag röstade med majoriteten för ett beslut om kränkning från Sloveniens och Serbiens sida, men anser att punkt 190-125 i domen behöver förtydligas. Föreliggande dom får på inga villkor innebära att domstolen i framtiden behandlar ansökningar med samma karaktär, om dessa vänder sig mot Bosnien och Hercegovina, Kroatien och/eller Makedonien, med enskild domare. Sådana ansökningar kan inte automatiskt förklaras vara otillåtliga. De måste tvärtom behandlas av en kammare, först ifråga om tillåtligheten och senare, om de skulle förklaras vara tillåtliga, också utifrån fakta.

DOMARE NUβBERGERS DELVIS SKILJAKTIGA SLUTSATS MED EGEN MOTIVERING, TILL VILKEN DOMARE POPOVIĆ HAR ANSLUTIT SIG

A. Historiska dimensioner samt ekonomiska konsekvenser av målet

Det kan inte finnas några tvivel om att klagandenas rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1 samt artikel 13 i konventionen har kränkts. Vad stora kammaren ställdes inför i detta ytterst komplexa och svåra mål var emellertid inte bara att besluta om det hade förekommit en kränkning av mänskliga rättigheter eller ej, utan vem som skulle tillskrivas dessa kränkningar som hade pågått i mer än tjugo år, som ingick i sammanhanget kring upplösningen av SFRJ och som således fick en historisk dimension.

Samtidigt var stora kammaren tvungen att besluta om det penningbelopp som skulle betalas, inte bara till klagandena, utan också till alla som befann sig i samma situation som dessa. Den var alltså tvungen att fatta ett beslut som skulle få enorma ekonomiska konsekvenser.

Tyvärr kan jag inte skriva under på den lösning som majoriteten har antagit.

B. Att förklara Slovenien och Serbien uteslutande vara ansvariga för kränkningen av klagandenas egendomsrättigheter.

Kompensationsansvaret för förlusten av "gamla" besparingar i utländsk valuta kan betraktas antingen som en civilrättslig fråga (detta är uppfattningen hos Bosnien och Hercegovina, Kroatien samt "f.d. jugoslaviska republiken Makedonien", se punkt 85, 87 och 96) eller som en statssuccessionsrelaterad fråga som ska avgöras utifrån internationell rätt (detta är uppfattningen hos Serbien och Slovenien, se punkt 89 och 92). Majoriteten i stora kammaren har valt ett civilrättsligt synsätt[44] och har beslutat att det är Slovenien ensamt som bär ansvaret för kränkningen av Emina Ališićs Aziz Sadžaks rättigheter och Serbien ensamt som är ansvarigt för kränkningen av Sakib Šahdanovićs rättigheter. Sålunda måste de stater där föreningsbankerna inom den socialistiska självstyresmodellen som på "Jugoslavientiden" råkade ha sina huvudkontor nu betala tillbaka alla skulder som uppstod i ett system som skapats av en annan stat innan konventionen trädde i kraft. Enligt min åsikt är den lösningen otillfredsställande och otillräcklig eftersom den grundar sig på en alltför stor förenkling av den komplexa historiska utvecklingen och utelämnar vissa viktiga aspekter. Även om det kan vara lockande att hitta en entydig och "enkel" lösning, borde man ha haft ett mer differentierat synsätt.

1. SFRJ:s ansvar ifråga om att skapa systemet

Det är oomtvistat att det varken var Slovenien eller Serbien ensamt som inrättade hela banksystemet med dess återinsättningsprogram, utan det var SFRJ som var i tvingande behov av utländsk valuta (punkt 14). Det är också oomtvistat att det system som inrättades inte hade någon sund ekonomisk bas (punkt 14 och 17). Det måste betraktas som en riskabel investering som drog till sig spararnas pengar genom en betydligt högre ränta än vad som erbjöds på marknaden – ofta mer än 10 % (punkt 14). Det fanns uppenbarligen inget ekonomiskt underlag för de höga vinster som utlovades.

Detta har redan klart och tydligt förklarats av domstolen (se Suljagić mot Bosnien och Hercegovina, nr 27912/02, § 51, 3 november 2009):

"Det är till att börja med ett välkänt faktum att den globala ekonomiska krisen på 1970-talet drabbade SFRJ särskilt hårt. SFRJ vände sig till internationella kapitalmarknader och blev snart ett av de mest skuldsatta länderna i världen. När det internationella samfundet drog sig undan från 1970-talets frikostiga lånepraxis, började SFRJ använda sig av medborgarnas besparingar i utländsk valuta för att betala utlandsskulder och finansiera importen".

2. Sammanbrott för systemet på "Jugoslavientiden"

Systemet hade redan brutit samman på "Jugoslavientiden" (stopp för återinsättningssystemet 1988 (se punkt 20), avskaffandet av systemet med spar- och föreningsbanker 1989/1990 (se punkt 21), omfattande uttag av utländsk valuta (se punkt 22). Det var SFRJ som först tillgrep de nödåtgärder som i stor utsträckning begränsade uttagen av sparmedel i utländsk valuta (se punkt 22 och 52)). Sådana åtgärder skulle inte ha behövt vidtas om spararnas pengar inte redan hade gått förlorade vid den tidpunkten. Allt detta inträffade i en stat som inte längre existerar.

Detta har redan uttryckligen framlagts i domstolens rättspraxis (se Suljagić, framfört ovan, § 10; jämför också Kovačić och övriga mot Slovenien [SK], nr 44574/98, 45133/98 och 48316/99, § 40, 3 oktober 2008, samt Molnar Gabor mot Serbien, nr 22762/05, § 6, 8 december 2009):

"Problem till följd av SFRJ:s inhemska och utländska skulder orsakade en monetär kris på 1980-talet. Den nationella ekonomin var på gränsen till kollaps och SFRJ tillgrep nödåtgärder, bl.a. lagstadgade restriktioner för återbetalning av insättningar i utländsk valuta (se § 71 i lagen om transaktioner i utländsk valuta 1985). Som en följd frystes i praktiken dessa insättningar".

Även om den statliga garantin enligt civilrätten inte hade trätt i kraft före upplösningen av SFRJ (se punkt 15) ska konsekvenserna av att det system som inrättades av SFRJ inte fungerade betraktas som delat ansvar mellan successionsstaterna.

Den internationella rättsdimensionen i målet får således inte bortses från.

3. Domstolens behörighet tidsmässigt sett

De flesta åtgärder som godkändes av successionsstaterna som en uppföljning till systemets sammanbrott och som införde en särskild princip för "gamla" besparingar i utländsk valuta antogs i början av 1990-talet (se punkt 23 och vidare) alltså innan konventionen trädde i kraft i respektive stat (Slovenien 1994-06-28, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien 1997-04-10, Kroatien 1997-05-11, Bosnien och Hercegovina 2002-07-12, Serbien 2004-03-03).               Kontona med utländsk valuta förblev i stort sett "frysta" i alla successionsstater, men uttag medgavs på särskilda villkor, i synnerhet av humanitära skäl (t.ex. Bosnien och Hercegovina, se punkt 25 och Serbien, se punkt 44. Det material som domstolen har till sitt förfogande innehåller inga uppgifter om de nödåtgärder som vidtogs av Kroatien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien i början av 1990-talet, se punkt 42 och 52). Slovenien övertog f.d. SFRJ:s garanti redan 1991 och gick med på att betala tillbaka ursprungliga insättningar och upplupen ränta 1993, men bara när det gällde besparingar i bankernas inhemska lokalkontor (men som omfattade såväl slovenska banker som utländska bankers inhemska lokalkontor (se punkt 48)). Bosnien och Hercegovinas garantier begränsade sig till inhemska banker (se punkt 24).

Det är uppenbart att samtliga dessa åtgärder som antogs omedelbart efter SFRJ:s sammanbrott var nödåtgärder som syftade till att skapa förtroende för den nya statens strukturer och att undvika mer omfattande missnöje och protester i dessa turbulenta tider. Allt eftersom tiden gick vidtogs kompletterande åtgärder. Samtliga dessa var skräddarsydda för respektive successionsstats konkreta behov, med konsekvensen att vissa ingick och andra inte (t.ex. Bosnien och Hercegovina – garantier och senare betalning enbart av besparingar i inhemska banker (se punkt 24 och 27), Serbien – undantag för medborgare i f.d. SFRJ-stater i återbetalningsprogrammet (se punkt 45)). F.d. jugoslaviska republiken Makedonien betalade däremot tillbaka alla gamla skulder i utländsk valuta (se punkt 52), för Kroatiens del föreföll detta vara kontroversiellt (se punkt 42 samt även Kovačić och övriga, anfört ovan, § 183).

Domstolen hade av tidsmässiga skäl ingen behörighet att analysera i vilken omfattning de åtgärder som antagits innan konventionen trädde i kraft innebar en inblandning i klagandenas rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1 eller om de innebar diskriminering och kränkte den artikeln tillsammans med artikel 14. Status quo vid tidpunkten då konventionen trädde i kraft i respektive stat, var att klagandena redan i flera år inte hade haft tillgång till sina egna pengar. Enligt min uppfattning måste staternas åtaganden enligt konventionen följaktligen analyseras som positiva åtaganden och inte som inblandningar. Pengarna var de facto redan borta. De kunde inte tas bort en gång till, men förlusterna måste kompenseras.

4. Brott mot positiva åtaganden

Ifråga om statssuccession, hade svarandestaterna enligt artikel 1 i protokoll nr 1, dubbla positiva åtaganden. På vertikal nivå var de skyldiga att ersätta de förluster som klagandena hade råkat ut för och att sörja för omedelbar gottgörelse. På horisontell nivå var de tvungna att förhandla sinsemellan för att åstadkomma en tillfredsställande fördelning av de skulder som ansamlats inom det system som de alla hade varit med om att inrätta. Även om det första åtagandet var en direkt följd av artikel 1 i protokoll nr 1, hängde det intimt samman med det andra åtagandet som var ett resultat av internationell rätt i allmänhet och överenskommelsen om successionsfrågorna. Domstolen har många gånger upprepat att de rättigheter som garanteras enligt konventionen inte bara är teoretiska och skenbara utan praktiska och verkliga. Rätten till kompensationsbetalning är endast verklig om det står klart mot vem den ska riktas. Därför har samtliga svarandestater ett positivt åtagande att förhandla om de "gamla" insättningarna i utländsk valuta.

Enligt min uppfattning bröt Kroatien mot detta åtagande genom att vägra fortsätta förhandlingarna 2002 (se punkt 63), medan alla övriga stater var beredda på att återuppta dem.

När det gäller det positiva åtagandet att kompensera för klagandenas förluster, instämmer jag med majoriteten att Slovenien och Serbien inte har uppfyllt sina positiva åtaganden enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Genom att 1994 omstrukturera den gamla Ljubljanska Banka Ljubljana och föra över de flesta av dess tillgångar till Nova Ljubljanska Banka Slovenien, dvs. vid en tidpunkt då konventionen redan hade trätt i kraft, omöjliggjorde Slovenien de facto återbetalningarna, utan att vidta några kompensationsåtgärder (se punkt 49). Samma sak gäller för Serbien, som inte förhindrade att Investbanka försattes i konkurs (se punkt 47).

Jag håller emellertid inte med majoriteten om att Bosnien och Hercegovina inte har något som helst ansvar i detta avseende. De undantog avsiktligt statens garantier för och återbetalning av "gamla" besparingar i utländsk valuta hos inhemska bankers utländska lokalkontor (se punkt 24 och vidare) och lät på så sätt kränkningen av de mänskliga rättigheterna fortgå. Exemplet med "f.d. jugoslaviska republiken Makedonien" (se punkt 52) liksom den lösning man fann ifråga om postsparbanken, där staterna hade övertagit garantierna för lokalkontoren i sitt respektive territorium (se paragraf 64), visar att det inte förelåg något samförstånd ifråga om att undanta ansvaret för den stat där insättningarna hade gjorts. En kategorisk vägran att betala är ännu mer obefogad eftersom det är oomtvistat att en del av pengarna inom återinsättningssystemet hade förts tillbaka till Bosnien och Hercegovina.

På detta sätt har majoriteten i stora kammaren inte lyckats skärskåda de positiva åtagandena hos samtliga svarandestater mot vilka klagandenas yrkanden riktades.

C. Kompensationsprogram

1. Kompensation på grundval av program som tagits fram innan konventionen trädde i kraft.

Majoriteten i stora kammaren har beslutat att "Slovenien måste vidta alla erforderliga åtgärder ... för att Emina Ališić, Aziz Sadžak och alla andra i deras situation ska kunna få tillbaka sina "gamla" besparingar i utländsk valuta på samma villkor som de som hade sådana besparingar i slovenska bankers lokalkontor", dvs. betala tillbaka de ursprungliga insättningarna med ränta (se punkt 146 och 48).[45] Serbien måste betala tillbaka de "gamla" besparingarna i utländsk valuta "på samma villkor som de serbiska medborgare som hade sådana besparingar hos serbiska bankers inhemska lokalkontor", dvs. delvis i kontanter och delvis i statsobligationer (se punkt 146 och 45).

En sådan lösning skulle kunna försvaras om domstolen hade konstaterat en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 tillsammans med artikel 14, eftersom den skulle erbjuda tillfredsställande kompensation för diskriminerande behandling. Den skulle också kunna försvaras på grund av obehörig vinst om det kunde bevisas att Slovenien och Serbien fortfarande äger de pengar som klagandens satte in och att man har tjänat in ränta på dessa under perioden 1990 till 2014.

Inget av dessa villkor har emellertid uppfyllts i föreliggande mål.

Domstolen har uttryckligen undvikit att konstatera en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 tillsammans med artikel 14 i föreliggande mål.

När det gäller "obehörig vinst" måste följande aspekter tas under övervägande.

För det första, eftersom det är oomtvistat att det inte var alla pengar som "hamnade" i Slovenien (se punkt 116), är det olämpligt att begära att bara Slovenien och Serbien ska betala tillbaka de "gamla" besparingarna i utländsk valuta till fullo. På socialisttiden hade föreningsbankerna i Slovenien och Serbien fört tillbaka en del av de pengar som de hade fått för att täcka sparbankernas likviditetsbehov (se punkt 18 och 19). Eftersom dinarlån (ursprungligen räntefria) beviljades av NBY till inhemska bolag med hjälp av återinsatt utländsk valuta och på så sätt befrämjade den lokala ekonomin, är bestämmelsen i internationell rätt om lokala skulder (artikel 29 i 2001 års resolution om statssuccession i frågor som rör egendom och skulder från Institutet för internationell rätt (se punkt 60) inte “uppenbart” oanvändbar, så som majoriteten i stora kammaren ansåg (se punkt 121). För det andra har det faktum att återinsättningar gjordes till Jugoslaviens centralbank (NBY) i Belgrad inte ifrågasatts. För det tredje är det ytterst sannolikt att eftersom nödåtgärder ansågs nödvändiga och antogs av SFRJ (se punkt 22) hade det mesta av pengarna gått förlorade redan på "Jugoslavientiden".

Domstolen har således i Suljagić (anfört ovan, § 51), med hänvisning till den parlamentariska församlingens resolution 1410 (2004) om “Återbetalning av insättningar i utländsk valuta som 1977-1991 gjordes i Ljubljanabankens lokalkontor som inte ligger inom Sloveniens territorium”, från 23 november 2004, samt från motiveringen som tagits fram av rapportören Jurgens, förklarat:

"Europarådets parlamentariska församling har fastställt att huvuddelen av de ursprungliga insättningarna som en följd upphörde att existera före upplösningen av SFRJ."

2. Kompensation i ärenden som rör förändringar i det politiska systemet

Dessutom är stora kammarens synsätt inte förenligt med dess rättsfilosofi i liknande mål. Domstolen är generellt mycket obenägen att döma stater för kränkningar som begåtts innan konventionen trädde i kraft (se Kopecký mot Slovenien [SK], nr. 44912/98, § 53-61, ECHR 2004‑IX; Von Maltzan och övriga mot Tyskland ((besl.) [SK], nr. 71916/01, 71917/01 och 10260/02, § 110-114, EKMR 2005-V; samt Jahn och övriga mot Tyskland [SK], nr 46720/99, 72203/01 och 72552/01, § 99-117, EKMR 2005‑VI). Undantag görs i händelse av fortgående kränkningar (se Loizidou mot Turkiet (fakta), 18d 1996, § 63-64, Rapporter om domar och beslut 1996‑VI) och när det gäller befogade förväntningar som rör äganderättsliga intressen (se Broniowski mot Polen (besl.) [SK], nr 31443/96, § 97-102, EKMR 2002‑X). Närhelst kränkningar av artikel 1 i protokoll nr 1 emellertid har rört händelser som i stor skala ägde rum innan konventionen trädde i kraft, har domstolen godtagit modeller som erbjuder mindre än fullständig kompensation (se Broniowski mot Polen (uppgörelse i godo) [SK], nr 31443/96, § 31 och 43, EKMR 2005‑IX; Hutten-Czapska mot Polen (uppgörelse i godo) [SK], nr 35014/97, § 27, 28 april 2008; samt Vistiņš och Perepjolkins mot Lettland [SK], nr 71243/01, § 115 och 118-131, 25 oktober 2012).

Domstolen förklarade således i målet Vistiņš och Perepjolkins (ibid., § 113):

“Denna princip tillämpas ännu kraftfullare när lagar antas i samband med ett byte av politiska och ekonomiska system, i synnerhet under den inledande övergångsperioden, som med nödvändighet karaktäriseras av omvälvningar och osäkerhet. I sådana fall har staten ett särskilt väl tilltaget bedömningsutrymme (se bl.a. myndigheter, Kopecký mot Slovakien [SK], nr 44912/98, § 35, EKMR 2004‑IX; Jahn och övriga, anfört ovan, § 116 (a); samt Suljagić mot Bosnien och Hercegovina, nr27912/02, § 42, 3 november 2009). Sålunda har domstolen t.ex. förklarat att mindre än fullständig kompensation också kan bli nödvändigt främst när egendom tas på grund av "sådana grundläggande förändringar av ett lands konstitutionella system som övergången från en monarki till en republik" (se Förra kungen av Grekland och övriga (fakta), anfört ovan, § 87).               Domstolen bekräftade på nytt den principen i Broniowski (anfört ovan, § 102), i samband med ett program för återlämning av egendom och kompensation, och angav att ett program för egendomsreglering som är "vittomfattande men kontroversiellt ... med betydande ekonomiska följder för landet som helhet" kunde omfatta beslut som begränsade kompensation för att ha tagit eller återlämnat egendom till en nivå som låg under marknadsvärdet. Domstolen har också upprepat dessa principer rörande antagande av lagar i "det exceptionella sammanhanget med den tyska återföreningen" (se Maltzan och övriga mot Tyskland (besl.) [SK], nr 71916/01, 71917/01 och 10260/02, § 77 och 111-112, EKMR 2005‑V, samt Jahn och övriga, anfört ovan).”

Det är sant att dessa mål handlade om expropriering av fast egendom. Det finns dock inget övertygande skäl för att behandla förlusten av riskabla investeringar bättre än förlust av fast egendom och att inte bara förvänta sig att det förlorade beloppet ska återbetalas i sin helhet utan också att den uteblivna räntan ska kompenseras.

Det är värt att nämna att domstolen har godtagit betydande avdrag på de belopp som betalats tillbaka i mål som rör kompensation för "gamla" besparingar i utländsk valuta som gått förlorade och har beviljat svarandestaterna ett väl tilltaget bedömningsutrymme (se Trajkovski mot f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (besl.), nr 53320/99, 7 mars 2002; Suljagić, anfört ovan, § 27-30 och 52-54 samt Molnar Gabor mot Serbien, nr 22762/05, § 21, 23-25 och 50, 8 december 2009).

När det mer uttryckligen gäller de räntesatser som fastställdes i de ursprungliga program som infördes på 1980-talet, kan det hävdas att det inte längre förelåg någon befogad förväntan vid tiden då konventionen trädde i kraft i Slovenien 1994 och i Serbien 2004. Å andra sidan måste man när tillfredsställande kompensation ska fastställas ta hänsyn till inflationen när det gäller de besparingar som ursprungligen sattes in i tyska mark (se Vistiņš och Perepjolkins mot Lettland (skälig gottgörelse) [SK], nr 71243/01, § 38-44, EKMR 2014).

3. Subsidiaritet och bedömningsutrymme

Vid införande av pilotförfaranden har domstolen till dags dato alltid lämnat ett väl tilltaget bedömningsutrymme till staterna ifråga om att hitta tillfredsställande lösningar på systemproblem. I de två första målen (Broniowski samt Hutten-Czapska, båda anförda ovan), stödde stora kammaren den uppgörelse i godo som parterna kom fram till beträffande såväl allmänna som individuella åtgärder och har således godtagit modeller som erbjuder mindre än fullständig kompensation till andra personer som påverkats negativt. I sin nyligen avgivna dom i Kurić och övriga mot Slovenien (skälig gottgörelse) [SK], nr 26828/06, EKMR 2014), där parterna inte hade lyckats nå en uppgörelse i godo, tog domstolen vederbörlig hänsyn till det faktum att den slovenska regeringen hade inrättat ett tillfälligt kompensationsprogram efter utgången av den tidsgräns som angavs i huvuddomen i syfte att garantera korrekt gottgörelse till de "raderade" på nationell nivå (ibid. § 138-140). Stora kammaren noterade i det sammanhanget att de kompensationsbelopp som i enlighet med subsidiaritetsprincipen och medföljande bedömningsutrymme beviljades på nationell nivå till övriga negativt påverkade personer i samband med de allmänna åtgärderna enligt artikel 46 i konventionen, beviljades med svarandestaternas goda minne, förutsatt att de var förenliga med domstolens som beordrade dessa åtgärder (ibid. § 141, se också, mutatis mutandis, Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz nr 2) [SK], nr 32772/02, § 88, EKMR 2009).

4. Behovet av samarbete för att hitta tillfredsställande lösningar

Som förklarats ovan får man inte bortse från sambandet med statssuccession vid fastställandet av vem som bär ansvaret för kränkningen av de mänskliga rättigheterna i föreliggande mål. Detta gäller också för inrättandet av kompensationsmekanismen. Det är av största vikt att alla successionsstater samarbetar med att fastställa programmet och att verifiera förekomsten av dithörande anspråk. Domstolen har redan ställts inför beklagansvärda oegentligheter i detta avseende. Så har t.ex. två klagande i målet Kovačić och övriga (anfört ovan, § 260), underlåtit att informera domstolen om att de med anledning av beslutet i kommundomstolen i Osijek den 7 juli 2005 hade fått betalt för alla sina besparingar i utländsk valuta.

I målet Suljagić (anfört ovan, § 19) förklarade domstolen:

"Lagstiftning som medger användning av "gamla" besparingar i utländsk valuta i privatiseringsprocessen hade begränsat intresse och ledde dessutom till missbruk: det uppstod en inofficiell marknad där sådana besparingar ibland såldes för så lite som 3 % av sitt nominella värde".

Enligt min åsikt har den viktiga aspekten av samarbete mellan svarandestaterna för att verifiera yrkanden inte behandlats i tillräcklig omfattning i stora kammarens dom.

D. Alternativa lösningar i målet

Sammanfattningsvis är Slovenien, Bosnien och Hercegovina och Kroatien enligt min mening ansvariga för kränkningen av Emina Ališićs och Aziz Sadžaks rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13 och Serbien, Bosnien och Hercegovina samt Kroatien är ansvariga för kränkningen av Sakib Šahdanovićs rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel13. Medan Kroatien bara är ansvarigt för att kränkningen varade så länge och således borde betala en del av ersättningen som ideellt skadestånd, ligger huvudansvaret på Slovenien och Serbien, som borde betala huvuddelen av ersättningen som ideellt skadestånd, medan Bosnien och Hercegovina bara är ansvarigt för betalning av en liten del av skadeståndet under båda rubriker.

På grundval av deras delade ansvar för systemet som inrättades i SFRJ, bör samtliga svarandestater samarbeta för att tänka ut en tillfredsställande kompensationsmekanism.

Utifrån detta borde det vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt kompensera dem som olagligen blivit berövade sina tillgångar och att garantera verkställandet av domen inom en kort tidsperiod.

[1]. Denna bank skiljer sig från och ska inte förväxlas med den bank med samma namn som bildades 1993 och som avses i punkt 30 nedan.

[2]. Se punkt 43 nedan.

[3]. Se punkt 52 nedan.

[4]. Här och i nedanstående fotnoter återges inhemska lagar med hela namnet och på originalspråket: Zakon o deviznom poslovanju, SFRJ:s officiella tidning nr 66/85, 13/86, 71/86, 2/87, 3/88, 59/88, 85/89, 27/90, 82/90 samt 22/91.

[5]. Zakon o bankama i drugim finansijskim organizacijama, SFRJ:s officiella tidning nr 10/89, 40/89, 87/89, 18/90, 72/90 samt 79/90.

[6]. Zakon o sanaciji, stečaju i likvidaciji banaka i drugih finansijskih organizacija, SFRJ:s officiella tidning nr 84/89 samt 63/90.

[7]. Odluka o načinu izvršavanja obaveza Federacije po osnovu jemstva za devize na deviznim računima i deviznim štednim ulozima građana, građanskih pravnih lica i stranih fizičkih lica, SFRJ:s officiella tidning nr 27/90.

[8]. Zakon o obligacionim odnosima, SFRJ:s officiella tidning nr 29/78, 39/85, 45/89 samt 57/89.

[9]. Zakon o deviznom poslovanju i kreditnim odnosima, SFRJ:s officiella tidning nr 15/77, 61/82, 77/82, 34/83, 70/83 samt 71/84.

[10]. En kopia av denna tillhandahölls av den slovenska regeringen (bilaga nr GC10).

[11]. Som framgår av fotnot 2 ovan, ska den här banken inte förväxlas med den bank med samma namn som bildades 1993 och som avses i punkt 30 nedan.

[12]. Odluka o načinu na koji ovlašćene banke izvršavaju naloge za plaćanje domaćih fizičkih lica devizama sa njihovih deviznih računa i deviznih štednih uloga, SFRJ:s officiella tidning nr 28/91, 34/91, 64/91 samt 9/92.

[13]. Odluka o načinu vođenja deviznog računa i deviznog štednog uloga domaćeg i stranog fizičkog lica, SFRJ:s officiella tidning nr 6/91, 30/91, 36/91 samt 25/92.

[14]. Uredba sa zakonskom snagom o preuzimanju i primjenjivanju saveznih zakona koji se u Bosni i Hercegovini primjenjuju kao republički zakoni, Republiken Bosnien och Hercegovinas officiella tidning nr 2/92.

[15]. En kopia av denna tillhandahölls av regeringen i Bosnien och Hercegovina.

[16]. Odluka o uslovima i načinu isplata dinara po osnovu definitivne prodaje devizne štednje domaćih fizičkih lica i korišćenju deviza sa deviznih računa i deviznih štednih uloga domaćih fizičkih lica za potrebe liječenja i plaćanja školarine u inostranstvu, Republiken Bosnien och Hercegovinas officiella tidning nr 4/93; Odluka o uslovima i načinu davanja kratkoročnih kredita bankama na osnovu definitivne prodaje deponovane devizne štednje građana i efektivno prodatih deviza od strane građana, Serbiska Republikens officiella tidning nr 10/93 och 2/94; samt Odluka o ciljevima i zadacima monetarno-kreditne politike u 1995, Republiken Bosnien och Hercegovinas officiella tidning nr 11/95 och 19/95.

[17]. Zakon o utvrđivanju i realizaciji potraživanja građana u postupku privatizacije, FBH:s officiella tidning nr 27/97, 8/99, 45/00, 54/00, 32/01, 27/02, 57/03, 44/04, 79/07 samt 65/09.

[18]. Uredba o ostvarivanju potraživanja lica koja su imala deviznu štednju u bankama na teritoriju Federacije, a nisu imala prebivalište na teritoriju Federacije, FBH:s officiella tidning nr 44/99.

[19]. Zakon o utvrđivanju i načinu izmirenja unutrašnjih obaveza Federacije, FBH:s officiella tidning nr 66/04, 49/05, 35/06, 31/08, 32/09 samt 65/09.

[20]. Zakon o izmirenju obaveza po osnovu računa stare devizne štednje, Bosnien och Hercegovinas officiella tidning nr 28/06, 76/06, 72/07 samt 97/11.

[21]. Zakon o postupku upisa pravnih lica u sudski registar, FBH:s officiella tidning nr 4/00, 49/00, 32/01, 19/03 samt 50/03.

[22]. Zakon o pretvaranju deviznih depozita građana u javni dug Republike Hrvatske, Republiken Kroatiens officiella tidning nr 106/93.

[23]. Pravilnik o utvrđivanju uvjeta i načina pod kojima građani mogu prenijeti svoju deviznu štednju s organizacijske jedinice banke čije je sjedište izvan Republike Hrvatske na banke u Republici Hrvatskoj, Republiken Kroatiens officiella tidning nr 19/94.

[24]. En kopia av denna tillhandahölls av den slovenska regeringen (bilaga nr 273-74).

[25]. Odluka o uslovima i načinu davanja kratkoročnih kredita bankama na osnovu definitivne prodaje deponovane devizne štednje građana, Federativa republiken Jugoslaviens officiella tidning nr 42/93, 49/93, 71/93 samt 77/93; Odluka o uslovima i načinu isplate dela devizne štednje građana koja je deponovana kod NBJ, Officiella tidningen nr 42/94, 44/94 samt 50/94; Odluka o uslovima i načinu isplate dela devizne štednje građana koja je deponovana kod NBJ, Officiella tidningen nr 10/95, 52/95, 58/95, 20/96, 24/96 och 30/96; samt Odluka o privremenom obezbeđivanju i načinu i uslovima isplate sredstava ovlašćenim bankama na ime dinarske protivvrednosti dela devizne štednje deponovane kod NBJ isplaćene građanima za određene namene, Officiella tidningen nr 41/96, 21/98 samt 4/99.

[26]. Zakon o regulisanju javnog duga Savezne Republike Jugoslavije po osnovu devizne štednje građana, Federativa republiken Jugoslaviens officiella tidning nr 36/02.

[27]. Zakon o izmirenju obaveza po osnovu devizne štednje građana, Federativa republiken Jugoslaviens officiella tidning nr 59/98, 44/99 samt 53/01.

[28]. Zakon o privatizaciji, Republiken Serbiens officiella tidning nr 38/01, 18/03, 45/05, 123/07 samt 30/10.

[29]. Ustavni zakon za izvedbo Temeljne ustavne listine o samostojnosti in neodvisnosti RS, Official Gazette of the Republic of Slovenia nos. 1/91 and 45/94.

[30]. Zakon o poravnavanju obveznosti iz neizplačanih deviznih vlog, Official Gazette of the Republic of Slovenia no. 7/93.

[31]. Zakon o Skladu Republike Slovenije za sukcesijo, Republiken Sloveniens officiella tidning nr 10/93, 38/94 samt 40/97.

[32]. Zakon o Skladu Republike Slovenije za nasledstvo in visokem predstavniku Republike Slovenije za nasledstvo, Republiken Sloveniens officiella tidning nr 29/06 och 59/10.

[33]. Beslutet publicerades i Republiken Sloveniens officiella tidning nr 105/09.

[34]. Закон за преземање на депонираните девизни влогови на граѓаните од страна на Република Македонија, “Official Gazette of the Republic of Macedonia” no. 26/92; Закон за гаранција на Република Македонија за депонираните девизни влогови на граѓаните и за обезбедување на средства и начин за исплата на депонираните девизни влогови на граѓаните во 1993 и 1994, Officiella tidningen nr 31/93, 70/94, 65/95 och 71/96; samt Закон за начинот и постапката на исплатување на депонираните девизни влогови на граѓаните по кои гарант е Република Македонија, Officiella tidningen nr 32/00, 108/00, 4/02 samt 42/03.

[35]. Odluka o načinu vođenja deviznog računa i deviznog štednog uloga domaćeg i stranog fizičkog lica, SFRJ:s officiella tidning nr 6/91, 30/91, 36/91 samt 25/92.

[36]. Denna lag antogs av Federativa Republiken Jugoslavien som existerade från 1992 och till 2003. Den utgjordes av Serbien och Montenegro. Serbien är den enda efterträdaren till Federativa Republiken Jugoslavien.

[37]. SFRJ undertecknade det fördraget 1983. 2001 lämnade Federativa Republiken Jugoslavien in en handling som aviserade dess avsikt att hävda SFRY: underskrift.

[38]. Kommisionen inrättades av Europeiska gemenskaperna och dess medlemsstater 1991. Den framlade femton slutsatser beträffande rättsfrågor som uppstod till följd av upplösningen av SFRJ (International Law Reports 92 (1993), sid. 162-208, och 96 (1994), sid. 719-37).

[39]. Se förberedande arbetet till överenskommelsen som tillhandahölls av den slovenska regeringen (bilaga nr 265-70).

[40]. En kopia av det brevet tillhandahölls av den kroatiska regeringen.

[41]. En kopia av det brevet tillhandahölls av den kroatiska regeringen.

[42]. En kopia av dithörande SWIFT- korrespondens och övriga dokument av betydelse tillhandahölls av den serbiska regeringen.

[43]. Täckningsnivån ökades 2010 från 20 000 EUR till 100 000 EUR (Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/14/EG av den 11 mars 2009 om ändring av direktiv 94/19/EG om system för garanti av insättningar).

[44] Det civilrättsliga synsättet är i princip befogat med tanke på rättsfilosofin vid de slovenska och serbiska domstolarna (se punkt 44, 45, 49, 51, 112), som enligt uppgift “otvivelaktigt bekräftar Ljubljanska Banka Ljubljanas och Investbankas ansvar. Åtminstone när det gäller de slovenska domstolarnas rättsfilosofi stämmer detta emellertid inte helt och hållet. De slovenska domstolarna fann att den gamla (inte den nya!) Ljubljanska Banka Ljubljana var ansvarig för betalningen av de “gamla” insättningarna i utländsk valuta. Den gamla Ljubljanska Banka Ljubljana (punkt 49) liksom Investbanka (punkt 47) är emellertid föremål för “rekonstruktion” eller konkurs, varför de civilrättsliga anspråken riktas mot konkursmässiga banker.

[45] Det kan uppstå problem med att verkställa utslaget. Eftersom den lag som stora kammaren åberopar antogs 1993 och reglerar räntesatsen bara fram till den tidpunkten, förefaller det vara oklart vad som gäller för räntan efter 1993.

Full & Egal Universal Law Academy