CASE OF BOUYID v. BELGIUM - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

STORA KAMMAREN

MÅLET BOUYID mot BELGIEN

(Ansökan nr 23380/09)

BESLUT

STRASBOURG

28 september 2015

Detta beslut är slutligt. Det kan bli föremål för redaktionella ändringar.

I målet Bouyid mot Belgien,

avkunnar Europadomstolen för mänskliga rättigheter följande beslut, sammanträdande som en stor kammare (grande chambre) bestående av:

Dean Spielmann, ordförande,
Guido Raimondi,
Isabelle Berro,
Alvina Gyulumyan,
Ledi Bianku,
Nona Tsotsoria,
Nebojša Vučinić,
Vincent A. De Gaetano,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Erik Møse,
Helen Keller,
Paul Lemmens,
Paul Mahoney,
Krzysztof Wojtyczek,
Faris Vehabović,
Egidijus Kūris,
Iulia Antoanella Motoc, domare,
och Johan Callewaert, biträdande justitiesekreterare i stora kammaren,

vilket antogs den 24 juni 2015 efter enskild överläggning den 8 oktober 2014 och den 24 juni 2015:

FÖRFARANDE

1. Målet inleddes med ett klagomål (nr 23380/09) mot Kungariket Belgien som ingavs till Europadomstolen av två belgiska medborgare vid namn Saïd Bouyid (”den förste klagande”) och Mohamed Bouyid (”den andre klagande”) den 28 april 2009 med stöd av artikel 34 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna (”konventionen”).

2. De klagande företräds av Christophe Marchand och Zouhaier Chihaoui, advokater i Bryssel. Den belgiska regeringen (”regeringen”) företräds av dess ombud Marc Tysebaert, rådgivare vid justitieministeriet.

3. De klagande gör särskilt gällande att de har fått varsin örfil av en polis när de befann sig på en polisstation, hävdar att de har blivit utsatta för bland annat förnedrande behandling och säger sig vara drabbade av en kränkning av artikel 3.

4. Klagomålet anvisades till Europadomstolens femte sektion (artikel 52.1 i domstolens arbetsordning). Genom ett beslut av den 21 november 2013 förklarade en kammare i denna sektion klagomålet tillåtligt (admissible) vad beträffade invändningen om kränkning mot artikel 3 i konventionen och otillåtligt (inadmissible) vad beträffade övriga invändningar, och avkunnade ett enhälligt beslut om att denna bestämmelse inte hade kränkts. Kammaren bestod av Mark Villiger, ordförande, Ann Power-Forde, Ganna Yudkivska, André Potocki, Paul Lemmens, Helena Jäderblom och Aleš Pejchal, domare, samt av Stephen Phillips, sektionens biträdande justitiesekreterare. Den 24 januari 2014 begärde de klagande med stöd av artikel 43 i konventionen att målet skulle hänskjutas till domstolen i stor sammansättning (stora kammaren). Stora kammarens kollegium biföll denna begäran den 24 mars 2014.

5. Stora kammarens sammansättning beslutades i enlighet med artiklarna 26.4 och 26.5 i konventionen och artikel 24 i arbetsordningen.

6. Såväl de klagande som regeringen inlämnade kompletterande skriftliga synpunkter i sak (artikel 59.1 i arbetsordningen).

7. Den ickestatliga organisationen Redress och Centre des droits de l’homme de l’Université de Gand (centret för mänskliga rättigheter vid Gents universitet) beviljades rätt att delta i det skriftliga förfarandet (artikel 36.2 i konventionen och artikel 44.3 i arbetsordningen).

8. En offentlig förhandling hölls i Palais des droits de l’homme, i Strasbourg, den 8 oktober 2014 (artikel 59.3 i arbetsordningen).

Följande personer närvarade:

– för regeringen
I. Niedlispacher,ombud;

– för de klagande
advokat C. Marchand,
advokat Z. Chihaoui,juridiska rådgivare.

C. Marchand, Z. Chihaoui och I. Niedlispacher lämnade sina redogörelser i domstolen, och C. Marchand och I. Niedlispacher svarade på frågor från domarna.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

9. De klagande är födda år 1986 respektive 1979 och bor i Saint‑Josse-ten-Noode (en kommun i Brysselregionen).

10. De klagande är bröder. De bor tillsammans med sina föräldrar, sin bror och sina båda systrar bredvid den lokala polisstationen i Saint-Josse-ten-Noode. Båda klagar över att de har fått en örfil av en polis – vilket bestrids av regeringen – den ene den 8 december 2003, den andre den 23 februari 2004, och framhåller att dessa båda händelser inträffade mot bakgrund av spända relationer mellan deras familj och delar av personalen på polisstationen.

A. Händelserna den 8 december 2003 och den 23 februari 2004

1. Händelserna den 8 december 2003

11. De klagande uppger att den förste klagande vid 16-tiden den 8 december 2003 befann sig på gatan med en kamrat utanför porten till det hyreshus där han bodde tillsammans med sin familj, och att han ringde på för att föräldrarna skulle öppna eftersom han hade glömt sina nycklar, då en civilklädd polis, A.Z., uppmanade honom att visa sitt id-kort. Den förste klagande ska inte ha åtlytt uppmaningen utan ha bett polisen att legitimera sig. Denne ska då ha gripit tag i hans jacka – varvid den slets sönder – och fört honom till polisstationen. Den förste klagande ska ha placerats i ett rum där han var ensam med polisen A.Z., som ska ha gett honom en örfil då han protesterade mot att han blivit gripen.

12. De klagande visar ett läkarintyg som utfärdades klockan 19.20 samma dag av en allmänläkare, som konstaterar att den förste klagande var i ”chocktillstånd” och uppvisade följande skador: en ”rodnad på vänster kind (på väg att försvinna)” och en ”rodnad vid vänster hörselgångsmynning”.

13. Regeringen uppger å sin sida att när den förste klagande vägrade att visa sitt id-kort hade polisen A.Z. inte hade annat val än att föra honom till polisstationen för att identifiera honom. Den förste klagande ska då ha ställt till med en scen genom att förklara sig vara utsatt för en orättvisa och en obefogad kontroll, och ska ha förolämpat en polis som sa åt honom att lugna ner sig. Han ska ha tillåtits att lämna polisstationen så fort hans identitet blivit kontrollerad och sedan A.Z. informerat honom om att han skulle bli anmäld för myndighetstrots (rébellion), kränkning och muntliga hotelser. Han ska ha återkommit till polisstationen några minuter senare i sällskap med sina föräldrar, som anklagade A.Z. för att ha slagit honom, något som denne hela tiden ska ha förnekat.

14. A.Z. gjorde en anmälan mot den förste klagande klockan 18, för kränkning, muntliga hotelser och myndighetstrots. Av det protokoll som upprättades vid tillfället framgår bland annat att A.Z. informerade sina överordnade om händelserna klockan 17.30, liksom en poliskommissarie K.

2. Händelserna den 23 februari 2004

15. De klagande uppger att polisen P.P. den 23 februari 2004 någon gång mellan kl 9.44 och kl 10.20 (enligt protokollet från förhöret med den berörda personen) i samband med att den andre klagande befann sig på polisstationen i Saint‑Josse‑ten‑Noode och P.P. genomförde ett förhör med honom angående en ordväxling som han och hans mor varit inblandade i med en tredje person (med påföljd att denne gjorde en anmälan), hade utdelat en örfil till honom efter att ha sagt åt honom att inte stödja sig på armbågarna på hans skrivbord. Han ska sedan ha tvingat den andre klagande att skriva på förhörsprotokollet med hot om att han skulle sättas i fängelsecell.

16. De klagande uppvisar ett läkarintyg upprättat samma dag i deras bostad av en allmänläkare, som konstaterar ett ”blåmärke [på] vänster kind” hos den andre klagande. I intyget preciseras inte tidpunkten då detta upprättades. Det står emellertid klart att det var före kl 11.20, då intyget uppvisades i P-kommittén (punkt 25 nedan).

17. Regeringen förklarar å sin sida att den andre klagande hade uppträtt mycket arrogant under förhöret: han satt hopsjunken i stolen och stödde sig nonchalant på P.P:s skrivbord, skrattade utan anledning och svarade knapphändigt på frågorna som ställdes till honom. Han ska dessutom flera gånger ha begärt att protokollet skulle ändras och påstått att poliserna hade betalt för att göra detta, och han ska när han gick ha hotat poliserna genom att ropa att de skulle få höra av honom. Regeringen understryker att P.P. lyckades behålla sitt lugn och tålamod trots att det var uppenbart att den andre klagande sökte provocera fram bråk genom sin attityd.

B. Bakgrunden till händelserna

18. Enligt de klagande är deras familj föremål för trakasserier från personalen på polisstationen i Saint-Josse-ten-Noode. De uppger att problemen började 1999, då en av poliserna misstänkte att de klagandes bror N. avsiktligt hade repat hans bil. Därefter ska brodern ha anklagats för att ha hotat samme polis och för att ha begått våldsamma stölder, gärningar som han frikändes för genom ett beslut i ungdomsdomstolen i Bryssel den 21 april 2000. Enligt de klagande var hela ärendet en påhittad hämndaktion av några poliser i Saint-Josse-ten-Noode.

19. De klagande tillägger att den förste klagande den 24 juni 1999, då han var 13 år, ”[blev] slagen” av en annan polis då han befann sig på polisstationen dit han blivit förd efter ett slagsmål på allmän väg. Han ska ha fått hål på trumhinnan. Hans mor och en av hans systrar, som under tiden befann sig i väntrummet, ska ha blivit ruskade och misshandlade av poliserna.

20. Den 25 november 1999 ska en av systrarna ha blivit verbalt attackerad ute på gatan av en polis i Saint‑Josse‑ten‑Noode och den 11 mars 2000 ska deras bror N. ha blivit visiterad, knuffad och verbalt attackerad av några poliser.

21. De uppger vidare att ”polisen i Saint-Josse-ten-Noode initierade en utredning mot N. som genomfördes av en undersökningsdomare” under loppet av år 2000, vilken resulterade i att ärendet lades ner. Samma år ska den andre klagande ha ”blivit rapporterad i syfte att hålla förhör”(”signalé aux fins d’audition”) och, trots att polisen i Saint-Josse-ten-Noode den 23 juli 2002 meddelade att en ”avrapportering” (désignalisation) var på gång ska den andre klagande ha behövt kontakta kungliga åklagaren (procureur du roi) upprepade gånger och vänta till i mars 2005 innan så skedde, vilket ska ha lett till åtskilligt obehag.

22. Den 6 april 2001 och den 12 juli 2001 ska deras bror N. och den andre klagande ha blivit föremål för verbala attacker av poliser i Saint-Josse-ten-Noode.

23. De klagande påpekar att de konsekvent har rapporterat incidenter de har utsatts för till rättsliga myndigheter och polismyndigheter och gjort anmälningar.

C. Anmälningar angående händelserna den 8 december 2003 och den 23 februari 2004, yrkande om enskilt anspråk, förundersökning och nedläggning av ärendet

24. Den 9 december 2003 kl. 9.42 ingav den förste klagande en anmälan till polisens permanenta kontrollkommitté (Comité permanent de contrôle des services de police, ”P-kommittén”). Han hördes av en medarbetare på utredningsavdelningen. En kopia av läkarintyget som utfärdades dagen innan fogades som bilaga till det ursprungliga protokollet.

25. Den andre klagande gjorde samma sak den 23 februari 2004 kl. 11.20. Han meddelade särskilt att han ansåg att ”den allmänna attityden från polisen i Saint-Josse till [hans] familj [höll på att bli] rent ut sagt oacceptabel och extrem till den grad [att de övervägde] att flytta”. En kopia av läkarintyget som utfärdades samma dag fogades som bilaga till det ursprungliga protokollet.

26. Också de klagandes mor hördes den 23 februari 2004 av P-kommitténs utredningsenhet gällande de händelser som anmälts av den andre klagande. Hon uppgav bland annat att hon redan vid återkomsten till familjens hem hade ringt upp en viss poliskommissarie K. (punkt 14 nedan) för att han skulle övertala P.P. att ursäkta sig. Kommissarie K. ska omedelbart ha begett sig hem till familjen, där han ska ha befunnit sig samtidigt som läkaren som utfärdade läkarintyget. De klagandes mor gjorde också hon en anmälan, och påpekade för övrigt att hon själv blev illa behandlad av polisen P.P.

27. Den 5 maj 2004 hördes polisen P.P. av chefen för den lokala polisens interna kontrollorgan angående de händelser som påtalades av den andre klagande och hans mor. Han förklarade bland annat att den andre klagande hade uppträtt synnerligen respektlöst mot honom när han genomförde sitt förhör och att han visserligen hade gripit tag om hans arm för att få ut honom från sitt kontor, men inte örfilat honom.

28. Den 17 juni 2004 yrkade de klagande på enskilt anspråk för trakasserier, godtycklig inskränkning av grundläggande friheter, maktmissbruk, godtyckligt frihetsberövande och misshandel. De gav en samlad bild av sina svårigheter med polisen i Saint-Josse-ten-Noode och förklarade uttryckligen att de yrkade på enskilt anspråk för händelserna den 8 december 2003 och den 23 februari 2004.

29. Poliserna A.Z. och P.P. åtalades för att i samband med tjänsteutövning ha använt våld mot personer, och bland annat ha gjort sig skyldiga till misshandel, och för att ha utfört godtyckliga handlingar som kränker [de medborgerliga] friheterna och de rättigheter som garanteras genom [den belgiska] konstitutionen.

30. Den 26 juni 2004 utfärdade en undersökningsdomare vid förstainstansdomstolen i Bryssel en apostille till P-kommitténs utredningsenhet, som uppmanades att ta del av de klagandes yrkande på enskilt anspråk, höra de klagande för att få dem att närmare ange grunderna för sin anmälan, skriva en rapport över familjen Bouyids beteende, upprätta en förteckning över alla pågående ärenden mot familjen och över alla anmälningar den har ingivit samt i detalj ange vilka åtgärder som har vidtagits för familjen.

31. Med tanke på att P-kommitténs utredningsenhet redan hade hört de klagande i samband med att de ingav sina respektive anmälningar (punkterna 24–25 ovan) genomförde den inget nytt förhör med de berörda personerna. Den 26 juli 2004 tillsände den undersökningsdomaren ett uppföljningsprotokoll (procès-verbal subséquent) som grundade sig på handlingar översända av det interna kontrollorganet inom det polisdistrikt där Saint-Josse-ten-Noode ingår, och som beskriver hur relationerna mellan de klagandes familj och polisen i kommunen har utvecklats. I protokollet listas sedan de ärenden där familjens medlemmar varit inblandade, och noterar i sammanhanget att den förste klagande varit aktuell i ett ärende som inleddes i december 2003 för kränkning, hotelser och myndighetstrots, och N. i sju ärenden som inleddes under perioden oktober 1997 till juni 1999. Där noteras också att det utöver de klagomål från de klagande som är aktuella i förevarande fall ingivits tre anmälningar från medlemmar av deras familj (två till P-kommittén, i juni 1999 och juli 2001, och en till ”ungdomssektionen” 1999) och att två klagomål behandlats av det interna kontrollorganet inom det polisdistrikt där Saint-Josse-ten-Noode ingår. Slutligen påpekas med stöd i ett protokoll upprättat i samband med ärendet mot den förste klagande liksom uppgifter som framkommit i administrativa utredningar den problematiska relationen mellan den lokala polisen och familjen Bouyid, varvid familjens ”allmänna beteende” framhålls och följande betonas:

”Sammanfattningsvis och enligt poliserna vägrade familjen Bouyid (framför allt kvinnorna och i synnerhet modern) att på något vis ifrågasätta familjens barn i samband med de begångna övergreppen. Dessa ska därmed ha blivit uppmuntrade i sitt beteende genom den beskyddande hållningen. Mer generellt ska familjens medlemmar ha anammat en aggressiv och provokativ attityd gentemot ordningsmakten.

Till följd av incidenterna med polisen [B.], ska en samrådsassistent ha misslyckats med ett medlingsförsök på grund av den oförsonliga hållningen hos kvinnorna i familjen Bouyid.

År 1999 och 2000 krävde situationen att en polisaspirant utsågs till medlare för familjen.”

32. Den 3 augusti 2004 utfärdade undersökningsdomaren ett meddelandebeslut (ordonnance de soit-communiqué) och överlämnade ärendet till åklagarmyndigheten.

33. Den 16 november 2004 hördes polisen A.Z. av en medarbetare på P-kommitténs utredningsenhet gällande händelserna den 8 december 2003. Han förklarade bland annat att han inte kände den förste klagande den dag då han förde honom till polisstationen i Saint‑Josse‑ten-Noode.

34. Genom en sakframställan av den 10 november 2005 yrkade kungliga åklagaren att ärendet skulle läggas ner med motiveringen att ”det inte utifrån förundersökningen går att fastställa att händelserna utgör ett brott, en överträdelse eller en förseelse och att den inte ger några ledtrådar som motiverar nya utredningsåtgärder (devoirs)”.

35. De klagande informerades om att ärendet skulle behandlas i förundersökningskammaren (chambre du conseil) vid förstainstansdomstolen i Bryssel den 2 mars 2006. Den 1 mars 2006 ingav de till undersökningsdomaren en begäran om att tjugo kompletterande utredningsåtgärder skulle vidtas. Denna begäran ledde till att ärendet ajournerades sine die i förundersökningskammaren.

36. Den 7 mars 2006 fattade undersökningsdomaren beslut om två av de begärda åtgärderna och avvisade resten med motiveringen att de begärda åtgärderna rörde händelser som inträffat före de händelser han hade att pröva och att de begärda åtgärderna inte var nödvändiga för att uppdaga sanningen. De klagande och andra medlemmar av deras familj upprepade följaktligen alla sina invändningar mot polisen i Saint-Josse-ten-Noode och ingav till undersökningsdomaren en begäran om ”utökat enskilt anspråk” (extension de partie civile), vilken emellertid avvisades. De båda kompletterande åtgärderna genomfördes den 25 april, den 15 maj och den 24 maj 2006.

37. Genom ett beslut av den 27 november 2007 godkände förundersökningskammaren skälen i sakframställan och förklarade att det inte fanns skäl att fullfölja talan.

38. De klagande överklagade detta beslut.

39. Genom en sakframställan av den 3 december 2007 begärde den allmänna åklagaren bekräftelse på det fattade beslutet.

40. Den 5 februari 2008 yrkade de klagande och andra medlemmar av deras familj på enskilt anspråk för samtliga de händelser som undersökningsdomaren inte hade ansett sig behöva pröva (punkterna 43-44 nedan).

41. Den 9 april 2008 bekräftades beslutet av åtalskammaren (chambre des mises en accusation) vid appelationsdomstolen i Bryssel, sedan kammaren vägrat utöka det ärende som inleddes till följd av yrkandet om enskilt anspråk av den 5 februari 2008 med ärendet rörande händelserna den 8 november 2003 och den 23 februari 2004. Åtalskammaren bekräftade beslutet i ett beslut med följande lydelse:

”(...)

Med beaktande av att omständigheterna i målet kan sammanfattas som följer:

- Den 8 december 2003 ska den åtalade [A.Z.] ha uppträtt på ett för polisen lagstridigt sätt mot målsäganden Saïd Bouyid, vilket av denne beskrivs som följer: i samband med en kontroll utanför hans bostad ska polisen [A.Z.] ha gripit tag i hans jacka som slets sönder; målsäganden släpades sedan med till den intilliggande polisstationen där polisen i fråga ska ha gett honom en örfil med höger hand.

- Den 23 februari 2004 ska den åtalade [P.P.] ha uppträtt på ett för polisen lagstridigt sätt mot målsäganden Mohamed Bouyid, vilket av denne beskrivs som följer: när målsäganden hade stannat bilen utanför sin bostad för att låta sin mor lasta ur varor uppstod en ordväxling med föraren till den bakomvarande bilen; målsäganden blev kallad till polisstationen efter en anmälan av bilföraren i fråga; i samband med förhöret ska Bouyid Mohamed ha fått en örfil av den åtalade [P.P.] (se läkarintyget av Dr. (...)) och hotats med att hamna i fängelsecell om han inte undertecknade sin utsaga trots att han ville ändra den.

- Sedan i mars 1999 ska familjen Bouyid ha haft mycket stora svårigheter med vissa poliser i Saint-Josse-ten-Noode, från den tidpunkt då polisen [B.] misstänkte att Saïd Bouyid hade repat hans bil, vilket gav upphov till vissa spänningar och en hätsk attityd till familjen från polisens sida.

- Polisen i Saint-Josse-ten-Noode ska ständigt ha uppträtt provocerande vilket gjorde livet outhärdligt för familjen Bouyid.

Såväl det interna kontrollorganet i [det berörda] polisdistriktet som P-kommitténs utredningsenhet har genomfört en grundlig utredning av de händelser som målsägandena har påtalat.

Det framgår av det samlade underlaget i förundersökningen, och framför allt av parternas motstridiga uttalanden, att det inte finns någon bevisning mot de åtalade som motiverar att åtalspunkterna i allmänna åklagarens sakframställan överförs till den angivna överträdelseperioden.

De åtalades uttalanden där de förnekar de händelser de anklagas för är samstämmiga. I sammanhanget är det värt att hänvisa till den ingående rapport om målsägandenas och familjens allmänna beteende som sammanställdes av P-kommittén och som kastar ljus över den allmänna bakgrunden i ärendet.

Målsägandena tillför inte några nya, relevanta och övertygande uppgifter i domstolen eller i åklagarkammaren som inte har kommit till den förste domarens kännedom, och som kan tyda på att det finns någon bevisning rörande de åtalade som motiverar att de återförvisas till den behöriga domstolen.

Förundersökningen har inte heller visat på tillräckligt många omständigheter som utgör grund för en straffbar gärning begången av de åtalade i samband med de händelser de anklagas för.

Dessutom framgår det inte av handlingarna i ärendet att bestämmelserna i artikel 37 i lagen av den 5 augusti 1992 om polisens funktionssätt inte skulle ha följts.

Såsom både kungliga åklagaren framhåller i sin sakframställan av den 10 november 2005 och allmänna åklagaren i sin sakframställan, visar omständigheterna i fallet inte på vare sig brott, överträdelse eller förseelse.

(...).”

42. De klagandes överklagande – som bland annat grundar sig på artiklarna 3, 6 och 13 i konventionen – avslogs av kassationsdomstolen den 29 oktober 2008.

D. Yrkandet på enskilt anspråk rörande händelserna före de som inträffade den 8 december 2003 och den 23 februari 2004

43. Den 5 februari 2008 yrkade sex medlemmar av familjen Bouyid, däribland de båda klagande, på enskilt anspråk hos en undersökningsdomare vid förstainstansdomstolen i Bryssel rörande samtliga de händelser som de menade hade begåtts av poliser på polisstationen i Saint-Josse-ten-Noode, i synnerhet händelserna före den 8 december 2003 och den 23 februari 2004.

44. Detta yrkande på enskilt anspråk ledde till att sex poliser inställde sig i förstainstansdomstolen i Bryssel, som beslutade i frågan. I en dom av den 30 maj 2012 förklarade domstolen talan förlorad på grund av preskription. Det framgår inte av handlingarna i ärendet om denna dom överklagades.

II.TEXTER, INSTRUMENT och internationella handlingar

A. Begreppet värdighet

45. I inledningen till FN-stadgan av den 26 juni 1946 bekräftas beslutsamheten hos Förenta nationernas folk att bland annat ”ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer”. Begreppet värdighet (dignité) återfinns också i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna av den 10 december 1948, där det i förordet anges att ”erkännandet av det inneboende värdet (dignité inhérente) hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”, och där det i artikel 1 föreskrivs att ”alla människor är födda fria och lika i värde (dignité) och rättigheter ”.

46. I många senare internationella texter och instrument om mänskliga rättigheter hänvisas till detta begrepp, däribland i:

- Förenta nationernas deklaration om avskaffande av alla former av rasdiskriminering av den 20 november 1963, som ”högtidligt bekräftar nödvändigheten av att snabbt avskaffa rasdiskriminering i hela världen i alla dess former och yttringar och att säkerställa förståelse och respekt för människovärdet”, liksom den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering av den 21 december 1965 (ratificerad av Belgien), vars inledning hänvisar till deklarationen.

- Den internationella pakten om medborgerliga och politiska rättigheter och den internationella pakten om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter av den 16 december 1966 (som båda ratificerats av Belgien), i vars inledning det sägs att de lika och obestridliga rättigheterna hos alla som tillhör människosläktet ”utgår från det inneboende värdet hos varje människa”, medan det i artikel 10 i den förra pakten dessutom föreskrivs att ”var och en som berövats sin frihet skall behandlas humant och med aktning för människans inneboende värde”, och i artikel 13 i den senare att ”konventionsstaterna (...) erkänner rätten för var och en till utbildning [och] är överens om att utbildningen skall syfta till att till fullo utveckla människans personlighet och insikten om dess värde och stärka respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (...)”.

- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor av den 18 december 1979 (ratificerad av Belgien), i vars inledning det erinras om att diskriminering av kvinnor kränker principerna om lika rättigheter och respekt för människans värdighet”.

- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling av den 10 december 1984 (ratificerad av Belgien), i vars inledning betonas att ”de lika och oförytterliga rättigheter som tillkommer alla människor” ”härrör från människans nedärvda värdighet”.

- Konventionen om barnets rättigheter av den 20 november 1989 (ratificerad av Belgien), där det i förordet anges att ”barnet till fullo bör förberedas för ett självständigt liv i samhället och uppfostras enligt de ideal som proklamerats i Förenta nationernas stadga, och särskilt i en anda av fred, värdighet, tolerans, frihet, jämlikhet och solidaritet”(se även artiklarna 23.1, 28.2, 37, 39 och 40.1).

- Internationella konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden (artiklarna 19.2 och 24.5 c) (som ratificerats av Belgien).

- Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (som ratificerats av Belgien), i vars inledning det betonas att ”diskriminering av en person på grund av funktionsnedsättning är en kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa”, som bland annat syftar till att främja respekten för personer med funktionsnedsättning och deras ”inneboende värde” (artikel 1), en respekt som också utgör en av de allmänna principerna (artikel 3 a)) (se även artiklarna 8 a, 16.4, 24.1 och 25).

- Andra fakultativa protokollet till internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter syftande till dödsstraffets avskaffande, av den 15 december 1989 (som ratificerats av Belgien), där det i inledningen uttrycks en övertygelse om att ”dödsstraffets avskaffande bidrar till att öka människovärdet och till en fortgående utveckling av de mänskliga rättigheterna ”.

- Fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter om en klagomekanism för barn av den 19 december 2011 (som ratificerats av Belgien), där ”barnets ställning som rättssubjekt och mänsklig varelse vars värdighet måste erkännas och vars förmågor utvecklas” åter slås fast i inledningen.

- Fakultativa protokollet till den internationella pakten om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, av den 10 december 2008 (som ratificerats av Belgien) och fakultativa protokollet till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, av den 6 oktober 1999 (som ratificerats av Belgien).

47. I flera regionala texter och instrument om mänskliga rättigheter nämns också begreppet värdighet. Det gäller i synnerhet:

- Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter av den 22 november 1969 (artiklarna 5.2, 6.2 och 11.1).

- Slutakten från Helsingforskonferensen om fred och säkerhet i Europa av den 1 augusti 1975, där det påpekas att staterna ska ” främja och uppmuntra ett verkligt utövande av medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som alla härrör från det inneboende värdet hos varje människa och är väsentliga för hennes fria och fulla utveckling”(punkt VII i dekalogen).

- Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter av den 28 juni 1981, där det i artikel 5 anges att ”alla personer har rätt till respekt för människans inneboende värdighet och till erkännande av sin rättskapacitet”.

- Konventionen för skydd för de mänskliga rättigheterna och människans värdighet med avseende på tillämpning av biologi och medicin av den 4 april 1997 (som Belgien inte har undertecknat), där det i inledningen erinras om ”behovet av att respektera människan som enskild individ och som del av mänskligheten [och] vikten av att säkerställa människans värde”.

- Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, i vars inledning slås fast att, ”i medvetande om sitt andliga och etiska arv bygger unionen på de odelbara och universella värdena människans värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet”, och i vars artikel 1 anges att ”människans värdighet är okränkbar [och] den ska respekteras och skyddas” (se även artikel 31 om hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden).

- Tilläggsprotokoll nr 13 till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna avseende avskaffande av dödsstraffet under alla omständigheter, av den 3 maj 2002 (ratificerat av Belgien), där det i inledningen betonas att avskaffandet av dödsstraffet är grundläggande för skyddet av allas rätt till liv och för det fulla erkännandet av ”alla människors inneboende värdighet”.

- Europarådets konvention om bekämpande av människohandel, av den 16 maj 2005 (som ratificerats av Belgien), där det i ingressen betonas att ”människohandel är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en kränkning av människans värdighet och integritet” (se även artiklarna 6 och 16).

B. Dokument från Europeiska kommittén mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

48. I ett dokument med rubriken ”CPT:s normer”(CPT/Inf/E (2002) 1 - Rev. 2015), påpekar Europeiska kommittén mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT) det följande:

”(...) 97. Med tanke på att CPT ska verka förebyggande prioriterar kommittén vid sina besök att försöka fastställa om frihetsberövade minderåriga har blivit utsatta för misshandel (mauvais traitements). Olyckligtvis har avsiktlig misshandel utförd av ordningsmakten på minderåriga på inga vis utrotats och kvarstår som ett stort problem i vissa europeiska länder. CPT:s delegationer får fortfarande trovärdiga uppgifter från minderåriga som blivit misshandlade när de gripits. Uppgifterna handlar i många fall om sparkar, örfilar, knytnävsslag eller batongslag i samband med gripandet (även när den minderårige är under kontroll), under transport eller i vid senare förhör i ordningsmaktens lokaler. Inte sällan utsätts minderåriga för hot eller förolämpningar, även av rasistisk karaktär, när de är i ordningsmaktens händer.

(...)

126 (...) I ett antal [arrester och häkten för minderåriga] som besöktes av CPT var det inte ovanligt att personalen utdelade så kallat ”pedagogiska örfilar” och andra former av kroppsliga bestraffningar till minderåriga som uppförde sig illa. I sammanhanget påminner CPT om att kroppsstraff ska betraktas som en form av misshandel och vara strikt förbjudna. (...)”.

CPT har också betonat det följande i sin nionde allmänna verksamhetsrapport (CPT/Inf (99) 12) av den 30 augusti 1999:

”(...) 24. I flera andra anläggningar som besökts [där minderåriga är frihetsberövade], har delegationer från CPT fått veta att det inte är ovanligt att personalen vid tillfälle utdelar ”en pedagogisk örfil” till minderåriga som beter sig illa. Mot bakgrund av arbetet med att förebygga misshandel anser kommittén att alla former av kroppsstraff ska vara absolut förbjudna och undvikas i praktiken. Minderåriga som beter sig illa ska enbart behandlas enligt föreskrivna disciplinförfaranden. (...)”

49. I sin rapport till Belgiens regering avseende CPT:s besök i landet den 18 till den 27 april 2005 (CPT/Inf (2006) 15; 20 april 2006) påpekar kommittén det följande:

”(...) 11. På grundval av samtliga insamlade uppgifter under besöket drar CPT slutsatsen – precis som man gjort efter sina tre senaste besök i Belgien – att det inte går att bortse från risken att en person i förvar hos ordningsmakten blir misshandlad. CPT rekommenderar följaktligen de belgiska myndigheterna att fortsätta visa prov på vaksamhet inom området och göra särskilda ansträngningar sig när det gäller frihetsberövade minderåriga.

Vidare rekommenderar CPT att ordningsmaktens företrädare regelbundet och på lämpligt vis påminns om att alla former av misshandel (inbegripet förolämpning) av frihetsberövade personer är oacceptabel, att alla uppgifter om eventuell misshandel ska utredas i vederbörlig ordning, och att förövarna av misshandeln ska få kännbara straff.

12. När det mer specifikt gäller beskyllningar om misshandel i samband med att en misstänkt grips av ordningsmakten har CPT vid flera tillfällen upprepat att det inte är någon tvekan om att detta utgör en svår och farlig åtgärd, i synnerhet när den berörda personen gör motstånd eller när ordningsmakten har goda skäl att anta att personen utgör ett omedelbart hot. När gripandet genomförs ska dock våldsanvändningen begränsas till det som är absolut nödvändigt; så snart den gripna personen är under kontroll finns det inte heller något försvar för att slå personen. (...)”.

Rapporten om kommitténs besök i Belgien den 28 september till den 7 oktober 2009 (CPT/Inf (2010) 24; 23 juli 2010) kan särskilt följande stycke nämnas:

”(...) 13. Under sitt besök på polisstationerna träffade CPT bara enstaka frihetsberövade personer. I samband med sina besök på fängelser samtalade man dock med många som nyligen hade hållits i förvar hos polisen.

En majoritet av de fångar som delegationen träffat har inte berättat om någon avsiktlig fysisk misshandel i samband med att de blivit frihetsberövade av polisen. Till delegationen har emellertid inkommit ett begränsat antal påståenden om överdriven våldsanvändning (exempelvis slag som utdelats trots att personen var under kontroll eller att någon har fått åtsittande handfängsel) i samband med gripanden (bland annat i Bryssel, Charleroi och Marcinelle). Så som CPT ett flertal gånger har framhållit är det ingen tvekan om att gripanden av misstänkta ibland kan vara en svår och farlig uppgift, i synnerhet om den berörda personen gör motstånd eller om polisen har goda skäl att anta att personen utgör ett omedelbart hot. CPT rekommenderar dock att polistjänstemännen påminns om att användning av våld ska begränsas till det som är absolut nödvändigt vid genomförandet av ett gripande; så snart personen är under kontroll finns det inte heller något försvar för att slå personen. (...)”.

C. Den europeiska kodexen för polisetik

50. I sin rekommendation Rec(2001)10 om den europeiska kodex för polisetik som antogs den 19 september 2001 säger sig Europarådets ministerkommitté vara ”övertygad om att befolkningens förtroende för polisen hänger nära samman med polisens attityd och beteende mot samma befolkning, och i synnerhet med respekten för människors värdighet och grundläggande fri- och rättigheter sådana de slås fast bland annat i [Europa]konventionen [om de mänskliga rättigheterna]”. Ministerkommittén rekommenderar medlemsstaternas regeringar att i sin lagstiftning och inhemska praxis, samt i sina uppförandekodexar inom polisens område låta sig inspireras av de principer som anges i ”den europeiska kodexen för polisetik” som fogas som bilaga till rekommendationen, i syfte att säkerställa att den gradvis genomförs och får största möjliga spridning.

51. I kodexen anges särskilt att ett av polisens främsta mål är att skydda och respektera individens grundläggande fri- och rättigheter sådana de anges i exempelvis konventionen (punkt 1). I den del av kodexen som ägnas åt ”vägledande principer vad gäller polisens verksamhet och insatser”, förklaras att ”polisen får inte utföra, uppmuntra eller tolerera tortyr, eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, under några som helst omständigheter” (punkt 36), och att den ”endast får tillgripa våld när så är nödvändigt och enbart för att nå ett legitimt syfte” (punkt 37). I kodexen tilläggs att, ”i fullgörandet av sitt uppdrag ska [polisen] alltid ha allas grundläggande rättigheter i åtanke” (punkt 43) och att ”polisens personal ska uppträda med integritet och respekt gentemot befolkningen, och i synnerhet beakta situationen för individer som tillhör särskilt utsatta grupper” (punkt 44).

D. Minderårigas utsatthet

52. I inledningen till den internationella konventionen om barnets rättigheter (där barnet i artikel 1 definieras som ”varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet”) av den 20 november 1989 (som ratificerats av Belgien), hänvisas till dessa förklaringar och erinras om att behovet av barns rätt till särskild omvårdnad och hjälp har erkänts i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, i den internationella pakten om medborgerliga och politiska rättigheter (i synnerhet i artiklarna 23 och 24), i den internationella pakten om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (i synnerhet i artikel 10) samt i relevanta stadgar och instrument för de specialiserade internationella institutioner och organisationer som värnar om barnens välfärd.

53. Flera internationella och regionala texter utgår från ett erkännande av behovet av att beakta minderårigas utsatthet. Exempelvis står det i inledningen till Europarådets konvention om skydd mot sexuell exploatering av barn av den 25 oktober 2007 (som ratificerats av Belgien) att ”varje barn har rätt till sådana skyddsåtgärder som hans eller hennes ställning som minderårig kräver, från hans eller hennes familj, samhället och staten”, där barn definieras som ”varje person under 18 år” (artikel 3 a). Vidare kan nämnas rekommendationerna CM/Rec(2008)11 om de europeiska reglerna för minderåriga lagbrytare som är föremål för sanktioner eller åtgärder, och rekommendation CM/Rec(2009)10 angående Europarådets riktlinjer om integrerade nationella strategier för att skydda barn mot våld, som antogs av Europarådets ministerkommitté den 5 november 2008 respektive den 18 november 2009. I de senare betonas att ”barnens sårbarhet och utsatthet, och deras beroende av vuxna för att växa upp och utvecklas, motiverar att familjen, samhället och staten ökar sina ansträngningar för att skydda barn mot våld”. I de första betonas att frihetsberövade minderåriga är ytterst utsatta (bilaga till rekommendationen, punkt 52.1). Helt nyligen framhöll dessutom CPT minderårigas särskilda utsatthet i samband med frihetsberövande (tjugofjärde allmänna rapporten från CPT, 2013-2014, januari 2015, minderåriga som frihetsberövats med stöd av strafflagstiftning, punkterna 3, 98 och 99).

LAGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

54. De klagande klagar över att poliser gav dem en örfil när de befann sig på polisstationen i Saint-Josse-ten-Noode. De anser sig ha blivit utsatta för förnedrande behandling. De klagar därtill på den utredning som genomfördes till följd av deras klagomål och som de anser var ineffektiv, ofullständig och partisk, och vars varaktighet de kritiserar. De åberopar sig på artiklarna 3, 6.1 och 13 i konventionen, där den första lyder som följer:

”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling.”

55. Kammaren erinrar om att det är domstolen som beslutar över den rättsliga kvalificeringen av händelserna, konstaterar att invändningarna går in i varandra och bedömer det som lämpligt att pröva klagandenas påståenden enbart mot artikel 3 i konventionen. Stora kammaren ställer sig bakom det tillvägagångssättet. Den kommer därför att förfara på samma vis.

A. Kammarens beslut

56. I sitt beslut hänvisar kammaren till de principer som utgår från domstolens rättspraxis avseende artikel 3 i konventionen. Den hänvisar främst till principen att när de omtvistade händelserna helt eller till stor del enbart är kända av myndigheterna, såsom är fallet med personer underkastade deras kontroll i förvar, ska alla skador som inträffar under den tiden ge upphov till starka presumtioner om sakförhållandet (de fortes présomptions de fait), med följd att det åligger regeringen att presentera en tillfredsställande och övertygande förklaring genom att lägga fram bevis för sakförhållanden som visar att det råder tvivel om offrets berättelse. Kammaren hänvisar även till den princip som säger att när en person frihetsberövas eller mer generellt konfronteras med företrädare för ordningsmakten, är all användning av våld mot honom eller henne som inte är absolut nödvändig på grund av personens beteende en kränkning av den mänskliga värdigheten och utgör i princip en kränkning av den rättighet som garanteras genom artikel 3. Kammaren hänvisar också till den princip som säger att en misshandel måste uppnå en lägsta allvarsgrad för att omfattas av denna bestämmelse. Den påminner vidare om att det finns våldshandlingar som visserligen är klandervärda ur moralisk synpunkt och i allmänhet också enligt signatärstaternas inhemska lag, men som inte omfattas av artikel 3. Den noterar därefter att regeringen bestrider att de klagande fått örfilar av poliserna och hävdar att de framlagda läkarintygen inte klargör att de konstaterade skadorna har ett sådant ursprung. Den anser det emellertid inte vara nödvändigt att uttala sig på den punkten, och slår fast att även om de handlingar som de klagande kritiserar skulle visa sig vara riktiga, utgör de under rådande omständigheter inte en behandling som strider mot artikel 3 i konventionen. Kammaren drog följande slutsats (punkt 51):

”Om vi antar att det förekom örfilar handlade det i båda dessa fall om en enstaka örfil, som oöverlagt utdelades av poliser som var trötta på de klagandes respektlösa och provocerande uppträdande, och som inte syftade till att framtvinga bekännelser. Örfilen ska dessutom ha inträffat mot bakgrund av en spänd stämning mellan de klagandes familjemedlemmar och den lokala polisen i deras stadsdel. Även om en av de klagande då bara var 17 år och om det är begripligt att de upplever stark förbittring om man antar att händelserna utspelade sig så som de själva hävdar, kan domstolen under sådana omständigheter inte bortse från att det vid båda tillfällena rörde sig om en isolerad handling som inträffade i en spänd situation och som inte gav några allvarliga eller varaktiga verkningar. Den anser att handlingar av det här slaget visserligen är oacceptabla men inte kan anses ge upphov till en tillräckligt stor förnedring och degradering för att kunna definieras som brott mot artikel 3 i konventionen. Med andra ord är ovan nämnda krav på lägsta allvarsgrad inte uppfyllda i förevarande fall, med följd att det inte kan bli tal om brott mot bestämmelsen vare sig när det gäller den materiella eller procedurmässiga aspekten”.

B. Parternas synpunkter i stora kammaren

1. De klagande

57. När det gäller den materiella aspekten av artikel 3 klandrar de klagande kammaren för att den frångått de principer som fastställts av stora kammaren. De anser nämligen att kammaren underlåtit att tillämpa de presumtioner om orsakssamband och allvar som gäller i fall med våld mot personer som är frihetsberövade eller i händerna på polisen. De framhåller att det i sådana fall finns en presumtion om orsakssamband mellan märken efter slag och polisens ansvar för slagen, en presumtion som kan brytas om de misstänkta förövarna lämnar rimliga förklaringar. De påpekar att om så inte är fallet börjar den andra presumtionen gälla så fort offret frihetsberövas: användning av fysiskt våld är per se en kränkning av värdigheten, handlingen antas vara allvarlig och strida mot artikel 3, men den misstänkte förövaren kan bryta presumtionen genom att åberopa att det är absolut nödvändigt att använda våld med avseende på offrets beteende. Om domstolen granskar handlingens allvarsgrad är det endast ”i andra hand” (à titre accessoire) för att avgöra om handlingen ska klassas som ”tortyr” eller ”omänsklig eller förnedrande” behandling.

58. De klagande framhåller att läkarintyg som utfärdades snabbt efter händelserna visar att de hade märken efter slag när de lämnade polisstationen. De drar slutsatsen att presumtionen om orsakssamband gäller och konstaterar att regeringen i likhet med polisens interna avdelningar inte har lämnat några förklaringar som gör det möjligt att bryta den, utan nöjer sig med att förneka att örfilar har förekommit. De tillägger att våldsanvändningen mot dem inte var vare sig nödvändig eller proportionerlig. De betonar i sammanhanget att några märken efter slag inte har påvisats på de poliser som utdelade örfilarna, att det inte förekommit något aktivt fysiskt motstånd från deras sida, att polisen och den belgiska staten inte kan göra gällande att örfilarna var nödvändiga eftersom de hela tiden nekat till att ha utdelat dem, samt att man måste beakta att det finns en bakgrund av polisvåld i Belgien. De framhåller dessutom att irritation, respektlöst uppförande och den pågående konflikten mellan den lokala polisen och familjen Bouyid inte gör det nödvändigt att tillgripa våld. Den förste klagande tillägger att id-kontrollen som låg till grund för gripandet av honom inte var motiverad, att skälen till kontrollen är dunkla och att hans jacka slets sönder vid tillfället, att han var betydligt mindre kraftig än polisen som örfilade honom, att han var minderårig, att örfilen som han fick gjorde honom chockad, och att hans rädsla och stress förvärrades av att han fick trumhinnorna spräckta fyra år tidigare efter ett slag av en polis och att han hade polisens kåranda emot sig. Den andre klagande tillägger för sin del att han satt ner när han fick örfilen och inte utgjorde något omedelbart hot.

59. De klagande menar att polisvåld är ett aktuellt problem i Belgien: pressen har rapporterat om många fall och polisens permanenta kontrollkommitté (”P-kommittén”) redovisar i sin årsrapport för 2012 en ökning av antalet anmälningar om polisvåld (468 år 2010 och 576 år 2012). De uppger också att CPT i sin rapport om besöket i Belgien den 18 till 27 april 2005 påpekar att ”det inte går att bortse från risken för att en person i förvar hos ordningsmakten blir misshandlad” (20 april 2006, CPT/inf(2006)15, punkt 11). De tillägger att FN:s kommitté mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling i sina avslutande synpunkter om den tredje periodiska rapporten för Belgien beklagar de ihållande beskyllningarna om överdrivet bruk av våld från ordningsmaktens sida och förordar grundliga, oberoende och opartiska utredningar (28 oktober – 22 november 2013, CAT/C/BEL/CO/3, punkt 13). De påpekar också att fyra anmälningar om polisiärt våld varje vecka inkommer på den webbplats som drivs av observationsorganet mot polisvåld inom den franskspråkiga belgiska människorättsorganisationen Obspol. För övrigt tycks det som om poliserna systematiskt gör en anmälan så fort de får klagomål emot sig och att de oftare än genomsnittet av befolkningen får en senareläggning av meddelande om påföljd (suspension du prononcé) när ett mål tas upp i rätten. Befolkningen kan få intryck av straffrihet som avskräcker offer från att göra en anmälan.

60. När det gäller den procedurmässiga aspekten av artikel 3, anser de klagande att utredningen som har genomförts i deras fall inte uppfyller kraven enligt domstolens rättspraxis.

61. För det första därför att den i huvudsak bygger på en screening av familjens beteende, utifrån protokoll utfärdade av den polisstation där de kritiserade poliserna arbetar. Det förhållande att det sammanfattande protokollet i detalj redogör för anmälningar som familjens medlemmar har ingivit mot poliser på polisstationen i fråga samt att dessa har lämnats utan åtgärd, men inte innehåller några uppgifter om protokoll rörande dessa ärenden, trots att flertalet av dem inte existerar eller har lämnats utan åtgärd, visar att polisernas ansvar inte har beaktats i utredningen. De klagande noterar dessutom att utredningen inte har kunnat kasta ljus över omständigheterna kring polisernas ingripande.

62. För det andra, därför att utredningen ska ha varit mycket bristfällig: trots att undersökningsdomaren begärde att de klagande skulle höras av utredarna skedde så aldrig, ärendet 1999 med reporna på en bil som ägdes av en polis på stationen har inte i sin helhet bilagts ärendet och undersökningsdomaren blev inte informerad om åtgärder som vidtagits i olika ärenden som inletts mot medlemmar i familjen Bouyid (vissa av dem som nämns i det sammanfattande protokollet existerar för övrigt inte, eller är i själva verket ärenden där de klagande är brottsoffer). De klagande påpekar att de konstaterade dessa brister och bad undersökningsdomaren att fullgöra tjugo ytterligare åtgärder (devoirs complémentaires), men att han bara accepterade två: bifogandet av ett e-postmeddelande och ett förhör med en polis som den förste klagande skulle ha förolämpat den 8 december 2003 (handlingar som de för övrigt inte har fått ta del av).

63. För det tredje, därför att lagens tillämpliga föreskrifter om förhör av minderåriga brottsoffer inte har iakttagits (med hänvisning till artiklarna 91a och 92 i lagen om brottsutredningar som ger berörda personer rätt att åtföljas av en vuxen när de förhörs av rättsmyndigheter och föreskriver att förhöret ska kunna spelas in).

64. För det fjärde, därför att undersökningsdomaren omedelbart hade kunnat begära följande kompletterande åtgärder: höra den vän till den förste klagande som var med honom när han blev gripen, bifoga bilder från övervakningskamerorna vid polisstationens entré och utgång, besluta om en medicinsk second opinion, anordna en konfrontation.

65. Enligt de klagande baserar sig således undersökningsdomarnas beslut att sakomständigheterna inte har kunnat fastställas och att det inte fanns skäl att väcka åtal på en ineffektiv utredning som genomförts utan att beakta de kritiserade polisernas ansvar.

2. Regeringen

66. Regeringen förklarar sig instämma i de klagandes analys att det finns en presumtion om orsakssamband mellan märken efter slag på en person och skador hos denne och polisens ansvar om en person hålls i förvar av polisen vid tidpunkten för händelserna, en presumtion som kan brytas med en rimlig förklaring. Regeringen erkänner också att handlingen förutsätts vara allvarlig om en person är i förvar, eftersom domstolen de facto anser att den berörda personens värdighet kränks, en presumtion som kan brytas om det bevisas att våldsanvändningen var absolut nödvändig med avseende på offrets beteende. Regeringen betonar att den inte avser att undandra sig dessa presumtioner, men att den i förevarande fall anser det befogat att inte ifrågasätta polisernas påståenden med tanke på att det inte finns rimliga skäl att bestrida dem utifrån de uppgifter som insamlats i samband med den seriösa och fullständiga utredning som har genomförts.

67. Enligt regeringen måste de rättsliga myndigheterna jämka samman presumtionen om orsakssamband med den lika grundläggande principen om oskuldspresumtion för de kritiserade statliga tjänstemännen: myndigheterna kan inte frångå principen att inte döma en anklagad annat än om de bortom rimligt tvivel är övertygade om att denne har gjort sig skyldig till handlingar som utgjorde en förnedrande behandling av den klagande.

68. Regeringen framhåller i förevarande fall att de klagande har lagt fram läkarintyg som redovisar skador som skulle kunna vara förenliga med de händelser de kritiserar, men att det endast är deras uppgifter som säger att dessa skador har orsakats av en örfil och att örfilen har utdelats av poliser. Regeringen tillägger att de kritiserade poliserna hela tiden med eftertryck har förnekat att de begått sådana handlingar och att inga av de uppgifter som framkommit vid förundersökningen motsäger deras nekande. Regeringen påpekar också att medlemmarna av familjen Bouyid har gjort flera andra anmälningar mot anställda på polisstationen i deras stadsdel, varje gång i samband med en konfrontation med polisen efter ett gripande. Regeringen drar slutsatsen att det med tanke på familjen Bouyids beteende är tänkbart att de klagandes anmälningar var avsedda att misskreditera de poliser som de kritiserar trots att de inte har mottagit några slag. Vid förhandlingen framkastade regeringen hypotesen att de klagande kan ha örfilat sig själva i syfte att bygga ett åtal mot polisen i deras hemkommun, som de hade haft svårigheter med i många år. Enligt regeringen var konfliktnivån så hög att man kan föreställa sig att det gått därhän.

69. I förevarande fall ska det alltså ha funnits ”mer än rimliga tvivel om att de påstådda händelserna var riktiga”.

70. Regeringen anser att detta påstående inte motsäger principen att användning av våld mot en person som är frihetsberövad eller konfronterad med företrädare för ordningsmakten trots att våldet inte är nödvändigt med tanke på personens beteende, kränker den mänskliga värdigheten och i princip utgör en kränkning av artikel 3.

71. Regeringen gör för övrigt gällande att de klagande har haft tillgång till en effektiv officiell utredning, som har analyserat samtliga tillgängliga uppgifter i form av rapporter, protokoll och vittnesmål. Den tillägger att utredningen dock inte har att fastställa om de händelser som de klagande hänvisar till verkligen har inträffat och att man följaktligen inte har kunnat identifiera en eller flera förövare.

72. Slutligen förklarar regeringen att den inte kan acceptera att förevarande fall används som typexempel i kampen mot polisvåld, med tanke på att händelserna inte är tillräckligt klarlagda.

B. Synpunkter från intervenienter (tredje man)

1. Centret för mänskliga rättigheter vid universitetet i Gent

73. Intervenienten konstaterar att kammaren drog slutsatsen att kravet på allvarsgrad enligt artikel 3 inte var uppfyllt med beaktande av de klagandes påstått respektlösa och provocerande beteende, de spända relationerna mellan de klagandes familjemedlemmar och poliserna i stadsdelen, att örfilarna inte syftade till att framtvinga bekännelser, och att det rörde sig om enstaka handlingar utan allvarliga eller varaktiga verkningar. Den anser att de tre första faktorerna saknar relevans enligt domstolens rättspraxis. Den bedömer att den fjärde faktorn visserligen är giltig men anser att en sak bör vara avgörande för att fastställa huruvida när det handlar om en gärning mot en person som är frihetsberövad av polisen, nämligen att det då är fråga om maktmissbruk av poliser gentemot personer som står under deras totala kontroll. Enligt intervenienten ska kravet på allvarsgrad i sådana fall sänkas. Med hänvisning till domarna Salman mot Turkiet ([GC (stora kammaren)] nr 21986/93, CEDH (Europadomstolen för mänskliga rättigheter) 2000‑VII), Denis Vassiliev mot Ryssland (nr 32704/04, 17 december 2009) och Valiulienė mot Litauen (nr 33234/07, 26 mars 2013) framhåller intervenienten att domstolen anser att frihetsberövade personer befinner sig i en utsatt situation och att artikel 3 ålägger stater att skydda den fysiska välmågan för personer som befinner sig i den situationen, och beakta rädslan och känslan av vanmakt hos offret när den ska bedöma om kravet i artikel 3 är uppfyllt. Enligt intervenienten är det speciellt viktigt när det handlar om minderåriga frihetsberövade, då dessa är särskilt utsatta. I det sammanhanget kan en simpel örfil få allvarliga psykologiska konsekvenser som är oförenliga med kraven i artikel 3, särskilt som den kan tolkas som ett hot om allvarligare våldshandlingar vid vägran att samarbeta, eller rentav som en bestraffning.

74. Intervenienten uppmanar domstolen att beakta att CPT i sina rapporter om Belgien för 2006 och 2010 rekommenderade Belgien att ”påminna polistjänstemän om att användning av våld ska begränsas till det som är absolut nödvändigt när de genomför ett gripande [och att] så snart personen är gripen och under kontroll finns det inte heller något försvar för att slå personen” (CPT/Inf(2010)24 och CPT/Inf(2006)15).

75. Intervenienten påminner därefter om att domstolen i sin dom Davydov med flera mot Ukraina (nr 17674/02 och 39081/02, punkt 268, 1 juli 2010), bedömde att artikel 3 medför en förpliktelse för staterna att utbilda ordningsmaktens företrädare till hög kompetens i sitt yrkesmässiga uppträdande, så att ingen utsätts för en behandling som strider mot denna bestämmelse från deras sida.

76. Intervenienten framhåller slutligen att polisvåld inte är ovanligt i Belgien. I likhet med de klagande hänvisar den till statistik publicerad av P-kommittén och Obspol. Den tillägger att den belgiska polisen har varit inblandad i flera fall av polisvåld på senare år och att det har konstaterats att örfilar utdelade med handflatan (för att inte lämna några märken) närmast blivit rutinmässig på vissa polisstationer i Brysselregionen.

2. REDRESS

77. Intervenienten understryker att det enligt internationell människorätt är tillåtet för ordningsmaktens företrädare att använda våld endast om våldet är nödvändigt och proportionerligt i förhållande till ett legitimt syfte. Den hänvisar till artikel 10 i Internationella pakten om medborgerliga och politiska rättigheter, allmänna kommentaren nr 20 av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, FN:s uppförandekod för personal vid brottsbekämpande myndigheter, FN:s grundläggande principer om användning av våld och vapen av tjänstemän inom brottsbekämpande myndigheter, den europeiska kodexen om polisetik (ministerkommittén, Rec(2001)10) och europeiska fängelseregler (som domstolen och CPT hänvisar till i sina arbeten), samt till Organisationens för säkerhet och samarbete i Europa handbok för ett demokratiskt polisväsende. Med den utgångspunkten formulerar intervenienten följande principer: alla har rätt att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, enligt FN:s samlade principer för att skydda alla som underkastas någon form av förvar eller fängelse ska reglerna tolkas så att skyddet mot missbruk blir så vittgående som möjligt, icke våldsamma metoder ska prövas först, våld får tillgripas endast om det är absolut nödvändigt och enbart i syfte att på laglig väg tillse att lagen följs, personal vid brottsbekämpande myndigheter får i sina kontakter med personer i förvar inte använda våld utom när det är absolut nödvändigt för att upprätthålla säkerheten eller ordningen vid en institution eller i händelse av hot mot den personliga säkerheten, inga undantag eller ursäkter får medges vid lagstridig användning av våld, våldsanvändningen ska alltid vara proportionerlig i förhållande till lagstadgade syften, återhållsamhet krävs vid användning av våld, åverkan och skador ska vara minsta möjliga, en rad åtgärder för att möjliggöra differentierad våldsanvändning ska införas, personal vid brottsbekämpande myndigheter ska vara utbildade i olika metoder som möjliggör differentierad våldsanvändning liksom i användning av icke-våldsmetoder.

78. Intervenienten förklarar att den princip som fastlagts av domstolen att en statstjänstemans användning av våld mot en frihetsberövad person som inte är absolut nödvändig på grund av dennes beteende kränker människans värdighet och i princip utgör en kränkning av den rättighet som garanteras genom artikel 3, även stöds av rättspraxis i Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (intervenienten hänvisar till beslut Loayza-Tamayo mot Peru, 17 september 1997, punkt 57). Intervenienten tillägger att domstolen har påpekat att, om det är fastställt att sådan nödvändighet saknas, finns det inte längre skäl att bedöma allvaret i det åsamkade lidandet för att dra slutsatsen att det rör sig om en kränkning av artikel 3 (med hänvisning till beslutet i målet Keenan mot Förenade kungariket, nr 27229/95, punkt 113, CEDH 2001‑III). Om nödvändigheten är fastställd ska alla avgörande faktorer beaktas, däribland behandlingens varaktighet, fysiska och psykiska verkningar och i vissa fall offrets kön, ålder och hälsotillstånd, samt offrets särskilda utsatthet. Frihetsberövade personer är utsatta eftersom de står under polisens eller fängelsepersonalens fullständiga kontroll. Intervenienten tillägger att Spaniens högsta domstol i ett beslut av den 2 juni 2010 (nr 543/2010) med hänsyn till den typen av utsatthet fann att en örfil från en polis till en fånge var förnedrande och nedsättande, även om synliga skador saknades. Samma resonemang återfinns hos den förra särskilda rapportören om främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i kampen mot terrorism, hos CPT och FN:s människorättskommitté.

79. Intervenienten betonar det faktum att frihetsberövade är dubbelt utsatta när det handlar om barn, något som FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling har framhållit. Med hänvisning till FN:s regler om skydd av frihetsberövade minderåriga och till arbeten av FN-kommittén om barnets rättigheter tillägger intervenienten att det är klarlagt att användning av våld mot barn är förbjuden, utom för högst begränsade syften. Enligt kommittén gäller det alla former av våld, inbegripet icke-fysiskt och oavsiktligt våld, oavsett frekvens och allvar, och även om det inte finns någon avsikt att orsaka skada. Precis som CPT gör i sin nionde allmänna rapport fördömer kommittén särskilt ”pedagogisk våldsanvändning” (framför allt ”pedagogiska örfilar”), som består i att använda våld som svar på en vägran att samarbeta eller ett olämpligt uppförande, och CPT noterar vidare att lokala polisstationer är de platser där ungdomar löper störst risk att avsiktligt misshandlas.

80. Intervenienten påpekar slutligen att de nationella rättssystemen avspeglar regionala och internationella normer. Ett förbud mot användning av våld, utom när detta visar sig absolut nödvändigt, ska således vara praxis i Förenade kungariket, i Sverige, Australien, Kanada och Förenta staterna.

C. Domstolens bedömning

1. Den materiella aspekten av invändningen

a) Allmänna principer

81. Artikel 3 i konventionen slår fast en av de demokratiska samhällenas grundläggande värderingar (se exempelvis Selmouni mot Frankrike [GC], nr 25803/94, § 95, CEDH 1999‑V, Labita mot Italien [GC], nr 26772/95, punkt 119, CEDH 2000‑IV, Gäfgen mot Tyskland [GC], nr 22978/05, punkt 87, CEDH 2010, El-Masri mot f.d. jugoslaviska republiken Makedonien [GC], nr 39630/09, punkt 195, CEDH 2012, och Mocanu med flera mot Rumänien [GC], nr 10865/09, 45886/07 och 32431/08, punkt 315, CEDH (utdrag)). Förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling är nämligen ett civilisatoriskt värde som är nära förbundet med respekten för människans värdighet.

Artikeln anger inga inskränkningar, i motsats till en majoritet av de normativa bestämmelserna i konventionen, och enligt artikel 15.2 är inga undantag tillåtna, inte ens i ett allmänt nödläge som hotar nationens existens (ibidem). Till och med under de svåraste omständigheter, som kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, förbjuder konventionen i absoluta termer tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling, oavsett den berörda personens beteende (se bland annat målet Chahal mot Förenade kungariket, 15 november 1996, punkt 79, Recueil des arrêts et décisions 1996‑V och de ovan nämnda målen Labita, Gäfgen och El-Masri, samma referenser, samt Georgien mot Ryssland (I) [GC], nr 13255/07, punkt 192, CEDH 2014 (utdrag), och målet Svinarenko och Slyadnev mot Ryssland [GC], nr 32541/08 och 43441/08, punkt 113, CEDH 2014 (utdrag)).

82. Påståenden om misshandel som strider mot artikel 3 måste styrkas med lämplig bevisning. För att fastställa påstådda händelser använder sig domstolen av beviskriteriet ”bortom varje rimligt tvivel”. En sådan bevisning kan emellertid föreligga om det samtidigt förekommer tillräckligt starka, tydliga och enhetliga indicier eller liknande obestridda antaganden om faktiska omständigheter (se bland annat målet Irland mot Förenade kungariket, 18 januari 1978, punkt 161 in fine, serie A nr 25, det ovan nämnda målet Labita, punkt 121, målet Jalloh mot Tyskland [GC], nr 54810/00, punkt 67, CEDH 2006‑IX, målet Ramirez Sanchez mot Frankrike [GC], nr 59450/00, punkt 117, CEDH 2006‑IX, och det ovan nämnda målet Gäfgen, punkt 92).

83. På den sista punkten påpekar domstolen att när de kritiserade händelserna helt eller till stor del enbart är kända av myndigheterna, såsom är fallet med personer som står under deras kontroll i förvar, ger alla skador som inträffar under den perioden skäl till starka presumtioner om sakförhållanden. Regeringen har i det fallet bevisbördan: det åligger regeringen att lämna en tillfredsställande och övertygande förklaring genom att lägga fram bevis som kastar tvivel över offrets berättelse (se det ovan nämnda målet Salman, punkt 100, Rivas mot Frankrike, nr 59584/00, punkt 38, 1 april 2004, samt bland annat målet Turan Çakır mot Belgien, nr 44256/06, punkt 54, 10 mars 2009, målet Mete med flera mot Turkiet, nr 294/08, punkt 112, 4 oktober 2012, det ovan nämnda målet Gäfgen, punkt 92 och det ovan nämnda målet El-Masri, punkt 152). I brist på en sådan förklaring har domstolen rätt att dra slutsatser som kan vara till nackdel för regeringen (se bland annat det ovan nämnda målet El-Masri, punkt 152). Det motiveras av att personer i förvar befinner sig i en utsatt situation och av att myndigheterna har en skyldighet att skydda dem (se bland annat det ovan nämnda målet Salman, punkt 99).

84. Kammaren har i förevarande fall bedömt att detsamma gällde i samband med en id-kontroll på en polisstation (som i den förste klagandes fall) eller i samband med ett vanligt förhör på en sådan plats (som i den andre klagandes fall). Stora kammaren instämmer. Den framhåller att principen i punkt 83 ovan gäller i samtliga fall då en person är i händerna på polisen eller en jämförbar myndighet.

85. Domstolen har också påpekat i sin ovan nämnda beslut i fallet El-Masri (punkt 155) att, även om den erkänner att den inte utan goda skäl kan axla rollen som domare i ett förstainstansmål när detta inte har gjorts oundvikligt till följd av omständigheterna i målet (McKerr mot Förenade kungariket (dec.), nr 28883/95, 4 april 2000), ska den göra en ”särskilt uppmärksam granskning” när påståenden formuleras inom området för artikel 3 i konventionen (se mutatis mutandis, målet Ribitsch mot Österrike, 4 december 1995, punkt 32, serie A nr 336, och målet Georgiy Bykov mot Ryssland, nr 24271/03, punkt 51, 14 oktober 2010), även om vissa förfaranden och utredningsåtgärder har genomförts internt (Cobzaru mot Rumänien, nr 48254/99, punkt 65, 26 juli 2007). Med andra ord är domstolen i ett sådant sammanhang beredd att göra en ingående granskning av de nationella domstolarnas slutsatser. För det syftet kan den beakta det interna förfarandets kvalitet, liksom alla brister som kan tänkas påverka beslutsprocessen (Denissenko och Bogdantchikov mot Ryssland, nr 3811/02, punkt 83, 12 februari 2009).

86. För att misshandel ska omfattas av artikel 3 måste den uppnå en lägsta allvarsgrad. Bedömningen av den nivån beror på de samlade omständigheterna i fallet, bland annat behandlingens varaktighet och fysiska och psykiska effekter, samt i vissa fall kön, ålder, offrets hälsotillstånd, osv. (se bland annat det ovan nämnda målet Irland mot Förenade kungariket, punkt 162, det ovan nämnda målet Jalloh, punkt 67, det ovan nämnda målet Gäfgen, punkt 88, det ovan nämnda målet El-Masri, punkt 196, och det ovan nämnda målet Svinarenko och Slyadnev, punkt 114). Bland övriga faktorer som ska beaktas finns syftet bakom behandlingen och den bakomliggande avsikten eller motivet (jämför bland annat målet Aksoy mot Turkiet, 18 december 1996, punkt 64, Recueil 1996‑VI, målet Egmez mot Cypern, nr 30873/96, punkt 78, CEDH 2000‑XII, och målet Krastanov mot Bulgarien, nr 50222/99, punkt 53, 30 september 2004; se även exempelvis det ovan nämnda målet Gäfgen, punkt 88, och det ovan nämnda målet El-Masri, punkt 196), med tanke på att den omständigheten att en behandling inte syftade till att förödmjuka eller nedvärdera offret inte helt kan utesluta att det är fråga om en kränkning av artikel 3 (se bland annat målet V. mot Förenade kungariket [GC], nr 24888/94, punkt 71, CEDH 1999‑IX, och det ovan nämnda målet Svinarenko och Slyadnev, punkt 114). Det sammanhang i vilket behandlingen gavs måste också beaktas, som exempelvis en spänd och starkt känslomässigt laddad stämning (jämför exempelvis det ovan nämnda målet Selmouni, punkt 104, och det ovan nämnda målet Egmez, punkt 78; se också det ovan nämnda målet Gäfgen, punkt 88).

87. En misshandel som uppnår en sådan lägsta allvarsgrad förutsätter i allmänhet kroppsskador eller kraftigt fysiskt eller psykiskt lidande. Men även i avsaknad av den sortens skador kan en behandling klassas som förnedrande och därmed falla under förbudet i artikel 3 om den förödmjukar eller degraderar en person genom att brista i respekt för hennes människovärde eller förminska henne, eller genom att hos den berörda personen väcka rädsla, ångest eller underlägsenhetskänslor som kan bryta ner hennes psykiska och fysiska motståndskraft (se bland annat målet Vasyukov Ryssland, nr 2974/05, punkt 59, 5 april 2011, det ovan nämnda målet Gäfgen, punkt 89, det ovan nämnda målet Svinarenko och Slyadnev, punkt 114, och det ovan nämnda målet Georgien mot Ryssland (I), punkt 192). Det ska dessutom påpekas att det kan räcka att offret enligt egen uppfattning blivit förnedrad, även om det inte är andras uppfattning (se bland annat målet Tyrer mot Förenade kungariket, 25 april 1978, punkt 32, serie A nr 26, och målet M.S.S. mot Belgien och Grekland [GC], nr 30696/09, punkt 220, CEDH 2011).

88. När det gäller omständigheterna i förevarande fall anser domstolen vidare att det är särskilt viktigt att framhålla att användning av fysiskt våld mot en person som är frihetsberövad eller som mer allmänt konfronteras med företrädare för ordningsmakten när våldet inte är absolut nödvändigt på grund av personens beteende, utgör en kränkning av människans värdighet och i princip en kränkning av den rättighet som garanteras genom artikel 3 (se bland annat det ovan nämnda målet Ribitsch, punkt 38, det ovan nämnda målet Mete med flera, punkt 106, och det ovan nämnda målet El-Masri, punkt 207).

89. Termen ”värdighet” (dignité) förekommer i många internationella och regionala texter och instrument (punkt 45-47 ovan). Begreppet nämns visserligen inte i konventionen – det förekommer emellertid i inledningen till tilläggsprotokoll nr 13 till konventionen avseende avskaffande av dödsstraffet under alla omständigheter – men domstolen har betonat att respekten för människans värdighet är central i konventionen (det ovan nämnda målet Svinarenko och Slyadnev, punkt 118) och att den tillsammans med människans frihet utgör dess själva kärna, (C.R. mot Förenade kungariket, 22 november 1995, punkt 42, serie A nr 335‑C, och S.W. mot Förenade kungariket, 22 november 1995, punkt 44, serie A nr 335‑B; se även exempelvis målet Pretty mot Förenade kungariket, nr 2346/02, punkt 65, CEDH 2002‑III).

90. Vidare finns en synnerligen stark koppling mellan begreppen ”förnedrande” straff eller behandlingar i den mening som avses i artikel 3 i konventionen, och respekten för ”värdigheten”. Redan 1973 betonade Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna att uttrycket ”förnedrande behandling” i samband med artikel 3 i konventionen visade att bestämmelsen generellt syftade till att förhindra särskilt grova kränkningar mot människors värdighet (Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna, Asiater i Östafrika mot Förenade kungariket, nr 4403/70, 4404/70, 4405/70, 4406/70, 4407/70, 4408/70, 4409/70, 4410/70, 4411/70, 4412/70, 4413/70, 4414/70, 4415/70, 4416/70, 4417/70, 4418/70, 4419/70, 4422/70, 4423/70, 4434/70, 4443/70, 4476/70, 4477/70, 4478/70, 4486/70, 4501/70, 4526/70, 4527/70, 4528/70, 4529/70 och 4530/70, rapport av den 14 december 1973, Décisions et Rapports 78-B, punkt 192). Vad domstolen beträffar yttrade den sig för första gången uttryckligen om detta begrepp i domen i det ovan nämnda målet Tyrer där det inte rörde sig om en förnedrande ”behandling” utan om en förnedrande ”bestraffning”. När domstolen drog slutsatsen att bestraffningen i fråga var förnedrande i den mening som avses i artikel 3 i konventionen, har den bland annat beaktat det faktum att ”även om klaganden inte drabbades av några allvarliga eller långvariga fysiska verkningar, utgjorde straffet – genom vilket han behandlades som ett föremål i myndigheternas våld – ett angrepp på vad som var skyddsobjektet i artikel 3, nämligen en persons värdighet och fysiska integritet” (punkt 33). I många senare domar betonas det nära sambandet mellan begreppen ”förnedrande behandling” och respekten för ”värdigheten” (se exempelvis målet Kudła mot Polen [GC], nr 30210/96, punkt 94, CEDH 2000‑XI, målet Valašinas mot Litauen, nr 44558/98, punkt 102, CEDH 2001‑VIII, målet Yankov mot Bulgarien, nr 39084/97, punkt 114, CEDH 2003‑XII (utdrag), och det ovan nämnda målet Svinarenko och Slyadnev, punkt 138).

b) Tillämpning i förevarande fall

i. Redogörelse för de faktiska omständigheterna

91. Regeringen ifrågasätter inte den tidigare formulerade principen att, om en person uppvisar märken efter slag efter att ha varit i händerna på polisen och hävdar att dessa har orsakats av misshandel, ska det presumeras – en presumtion som kan motbevisas – att så har varit fallet (punkterna 83–84 ovan). Den erkänner dessutom att principen är tillämplig i förevarande fall. Regeringen hävdar dock att läkarintygen som de klagande har lagt fram inte visar att skadorna de redovisar har orsakats av en örfil, och inte heller att de har vållats av polisen, och tilläggar att de berörda poliserna dessutom hela tiden har förnekat händelserna. Den tillägger att ingen av de uppgifter som har framkommit i utredningen motsäger deras förnekande.

92. Domstolen påpekar att personer som uppger sig vara drabbade av en kränkning av artikel 3 i konventionen ska visa att de har märken efter misshandel efter att ha varit i händerna på polis eller jämförbar myndighet för att komma i åtnjutande av den aktuella presumtionen. Såsom framgår av många fall som domstolen har prövat brukar personerna för detta syfte lägga fram läkarintyg som beskriver skador eller märken efter slag, vilka domstolen tillmäter stort bevisvärde.

93. Den konstaterar därefter att de läkarintyg som har uppvisats i förevarande fall – och vars äkthet inte ifrågasätts – för den förste klagande innehåller uppgifter om hans ”chocktillstånd”, en ”rodnad på vänster kind (på väg att försvinna)” och en ” rodnad vid vänster hörselgångsmynning” (punkt 12 ovan) och för den andre klagande, om ett ”blåmärke på vänster kind” (punkt 16 ovan). Det rör sig här om verkningar som kan misstänkas ha orsakats av en örfil.

94. Domstolen noterar vidare att intygen utfärdades samma dag som händelserna inträffade, i nära anslutning till att de klagande lämnade polisstationen i Saint‑Josse-ten-Noode, vilket stärker deras bevisvärde. Det intyg som rör den förste klagande utfärdades nämligen klockan 19.20 den 8 december 2003, då den berörda personen befann sig på polisstationen mellan klockan 16 och 17.30 (punkterna 12 och 14 ovan). Intyget rörande den andre klagande är daterat den 23 februari 2004, före klockan 11.20 – den tidpunkt då det lades fram för P-kommittén (punkt 25 ovan) – då den berörda personen befann sig på polisstationen mellan klockan 9.44 och 10.20 (punkterna 15 och 16 ovan).

95. Domstolen noterar därefter att ingen bestrider att de klagande inte uppvisade sådana märken när de kom in på polisstationen i Saint-Josse-ten-Noode.

96. Vidare stämmer det att de kritiserade poliserna under hela det interna förfarandet konsekvent har förnekat att de har örfilat de klagande. De klagande har emellertid hävdat motsatsen med jämförbar konsekvens. Med tanke på att förundersökningen har stora brister (punkterna 124–134 nedan) kan man inte dra slutsatsen att polisernas uppgifter är sanningsenliga enbart utifrån det faktum att det inte framkommit något i utredningen som motsäger dem.

97. Vad gäller den hypotes som regeringen framkastat vid förhandlingen, enligt vilken de klagande skulle ha örfilat sig själva i syfte i syfte att bygga ett åtal mot polisen (punkt 68 ovan), konstaterar domstolen att det inte finns något som styrker den. Med beaktande av de bevishandlingar som lagts fram av parterna visar det sig också att hypotesen inte nämndes i de inhemska domstolarna.

98. Med tanke på det föregående finner domstolen att det är tillräckligt klarlagt att de rodnader som beskrivs i de intyg som lagts fram av de klagande uppkommit under tiden som de befann sig i händerna på polisen, på polisstationen i Saint-Josse-ten-Noode. Den konstaterar sedan att regeringen inte lägger fram några uppgifter som kan kasta tvivel över de berörda personernas berättelse, enligt vilken rodnaderna orsakades av en örfil utdelad av en polis. Domstolen anser därmed att detta är sant.

99. Återstår att ta reda på om de klagande har grund för att hävda att den behandling de klagar över stred mot artikel 3 i konventionen.

ii. Klassificering av den behandling de klagande har drabbats av

100. Såsom domstolen tidigare har påpekat (punkt 88 ovan) utgör användning av fysiskt våld mot en person som är frihetsberövad eller mer allmänt konfronteras med företrädare för ordningsmakten när våldet inte är absolut nödvändigt på grund av personens beteende en kränkning av människans värdighet och i princip en kränkning av den rättighet som garanteras genom artikel 3.

101. Domstolen understryker att orden ”i princip” inte kan tolkas som att det finns situationer där en sådan slutsats om kränkning inte kommer i fråga på grund av att den tidigare nämnda allvarsgraden (punkterna 86–87 ovan) inte har uppnåtts. I och med att den mänskliga värdigheten påverkas är det själva kärnan i konventionen som berörs (punkt 89 ovan). Av det skälet utgör alla beteenden hos ordningsmakten som kränker människors värdighet en kränkning av artikel 3 i konventionen. Det gäller i synnerhet om ordningsmakten använder fysiskt våld mot en person trots att det inte är absolut nödvändigt på grund av personens beteende, oavsett vilken inverkan detta har haft på den berörda personen.

102. I förevarande fall hävdar regeringen inte att den örfil som båda de klagande har klagat över utgjorde en våldsanvändning som var absolut nödvändig på grund av deras beteende, utan nöjer sig med att förneka att det förekom örfilar. Det framgår av resten av ärendet att det rörde sig om en impulshandling till svar på en attityd som upplevdes som respektlös, något som definitivt inte räcker för att uppfylla kravet på en sådan nödvändighet. Domstolen finner följaktligen att de klagandes värdighet har kränkts och att det därför rör sig om en kränkning av artikel 3 i konventionen.

103. Domstolen vill under de omständigheterna framhålla att en örfil utdelad av en polis mot en person som står under polisens fullständiga kontroll utgör en grov kränkning av personens värdighet.

104. En örfil har i själva verket en avsevärd verkan på mottagaren. Genom att den riktar sig mot ansiktet träffar den en del av kroppen som på samma gång uttrycker personens individualitet, markerar personens sociala identitet och är centrum för de sinnen som används för att kommunicera med andra människor – syn, röst och hörsel. Domstolen har för övrigt redan haft tillfälle att framhålla ansiktets roll för den sociala interaktionen (se domen i målet SAS mot Frankrike [GC] rörande förbud mot att bära klädesplagg avsedda att dölja ansiktet på offentliga platser; nr 43835/11, punkterna 122 och 141 CEDH 2014 (utdrag)). Domstolen har även beaktat ansiktets särskilda karaktär i anslutning till artikel 3 i konventionen, och bedömt att ett knytnävsslag mot huvudet på en person i samband med ett gripande, vilket hade orsakat en två centimeter stor svullnad och rodnad i pannan, ”i synnerhet på grund av dess placering” var tillräckligt allvarligt för att frågan skulle aktualiseras gällande denna bestämmelse (Samüt Karabulut mot Turkiet, nr 16999/04, punkterna 41 och 58, 27 januari 2009).

105. Domstolen vill i det här avseendet påminna om att det kan räcka att offret upplever sig som förödmjukat för att det ska röra sig om en förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3 i konventionen (punkt 87 ovan). Domstolen hyser inga tvivel om att en örfil kan upplevas som förödmjukande av offret, även om den är en engångsföreteelse, impulsartad och inte har några allvarliga eller långvariga verkningar på mottagaren.

106. Detta gäller i än högre grad om örfilen utdelas av företrädare för ordningsmakten till personer som står under deras kontroll eftersom örfilen i det fallet framhäver maktförhållandet, som under sådana omständigheter är helt centralt i förhållandet mellan dessa båda parter. Det faktum att offren vet att en sådan handling är olaglig och innebär att tjänstemannen brister i yrkesetik och professionalitet – något som kammaren med rätta betonade i sitt beslut – är oacceptabelt och kan dessutom väcka känslor av godtycklighet, orättvisa och vanmakt hos offren (angående beaktande av den sortens upplevelser i samband med artikel 3 i konventionen hänvisas bland annat till fallet Petyo Petkov mot Bulgarien, nr 32130/03, punkterna 42 och 47, 7 januari 2010).

107. Till saken hör att personer i förvar, eller som helt enkelt förs till eller kallas till en polisstation för id-kontroll eller förhör – såsom de klagande – och mer generellt personer som är i händerna på polisen eller en jämförbar myndighet, befinner sig i en utsatt position. Det är följaktligen myndigheternas skyldighet att skydda dem (punkterna 83–84 ovan). När en av deras företrädare förödmjukar dem genom att utdela en örfil sviker myndigheterna denna sin skyldighet.

108. I förevarande fall saknar det relevans om örfilen har utdelats oöverlagt av en polis som var utmattad av offrets respektlösa och provocerande beteende. Stora kammaren delar således inte kammarens syn på denna punkt. Som domstolen tidigare har påpekat innehåller konventionen även under de svåraste omständigheter ett absolut förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling, oavsett den berörda personens beteende (punkt 81 ovan). I ett demokratiskt samhälle är misshandel aldrig ett lämpligt svar på problem som myndigheterna ställs inför. I synnerhet när det gäller polisen får denna ”inte utföra, uppmuntra eller tolerera någon form av tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, oavsett omständigheter” (den europeiska koden för polisetik, punkt 36; punkt 51 ovan). Genom artikel 3 i konventionen åläggs signatärstaterna dessutom en positiv skyldighet att utbilda ordningsmaktens företrädare på ett sådant sätt att en hög kompetens i deras yrkesutövande kan garanteras så att ingen drabbas av en behandling som strider mot denna bestämmelse (se det ovan nämnda målet Davydov med flera, punkt 268).

109. Slutligen påpekar domstolen att den förste klagande var född den 22 augusti 1986 och alltså var 17 år den 8 december 2003. Han var med andra ord minderårig vid det aktuella tillfället. Misshandel riskerar dock att få allvarligare konsekvenser – i synnerhet på det psykiska planet – på en minderårig (se exempelvis det ovan nämnda målet Rivas, punkt 42, och målet Darraj mot Frankrike, nr 34588/07, punkt 44, 4 november 2010) jämfört med på en vuxen. Mer generellt har domstolen vid ett flertal tillfällen understrukit minderåriga personers utsatthet i anslutning till artikel 3 i konventionen. Så var exempelvis fallet i målen Okkalı mot Turkiet (nr 52067/99, CEDH 2006‑XII (utdrag)), Yazgül Yılmaz mot Turkiet (nr 36369/06, 1 februari 2011) och Iurcu mot Republiken Moldavien (nr 33759/10, 9 april 2013). Behovet av att beakta minderårigas utsatthet framhålls för övrigt tydligt på internationell nivå (punkterna 52–53 ovan).

110. Domstolen understryker att det är av största vikt att företrädare för ordningsmakten när de under sin tjänstgöring har kontakt med minderåriga vederbörligen beaktar den inneboende utsatthet som deras låga ålder medför (den europeiska koden för polisetik, punkt 44; punkt 51 ovan). Ett beteende från deras sida gentemot minderåriga kan, enbart för att det handlar om minderåriga, vara oförenligt med kraven i artikel 3 i konventionen även när det skulle kunna vara godtagbart gentemot vuxna. Ordningsmaktens företrädare ska därför när de har att göra med minderåriga iaktta särskild vaksamhet och självbehärskning.

111. Sammanfattningsvis innebar den örfil som de klagande tilldelades av poliser när de befann sig under deras kontroll på polisstationen i Saint-Josse-ten-Noode, och som inte kunde kategoriseras som en användning av våld som var absolut nödvändig på grund av deras beteende, en kränkning av deras värdighet.

112. Eftersom de klagande endast redovisar lätta fysiska skador och inte visar att de har uthärdat kraftigt fysiskt eller psykiskt lidande kan behandlingen inte kategoriseras som vare sig omänsklig eller, a fortiori, som tortyr. Domstolen finner därför att det i förevarande fall har varit fråga om förnedrande behandling.

113. Följaktligen har det skett en kränkning av artikel 3 när det gäller den materiella aspekten för båda de klagande.

2. Den procedurmässiga aspekten av invändningen

a) Allmänna principer

114. Domstolen hänvisar till allmänna principer sådana de bland annat formuleras i målen El-Masri (se ovan, punkterna 182–185) och Mocanu med flera (se ovan, punkterna 316–326).

115. Av dessa följer att för att ett generellt förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning som i synnerhet riktar sig till offentliga tjänstemän ska visa sig effektivt i praktiken, måste det finnas ett förfarande som gör det möjligt att utreda påståenden om misshandel av en person som är i deras händer.

116. Bland annat med tanke på den allmänna skyldighet som enligt artikel 1 i konventionen åligger staten att ”garantera var och en, som befinner sig under [dess] jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i (...) denna konvention”, implicerar bestämmelserna i artikel 3 ett krav på att en form av effektiv officiell utredning genomförs om en person på ett försvarbart sätt påstår sig ha blivit utsatt för en behandling som strider mot artikel 3 av exempelvis polis och andra jämförbara myndigheter.

117. Det handlar främst om att med hjälp av en sådan utredning säkerställa en effektiv tillämpning av den lagstiftning som förbjuder tortyr och omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning i fall där statliga tjänstemän eller organ är inblandade, och garantera att dessa ställs till svars för misshandel som sker under deras ansvar.

118. För att en utredning ska kunna kallas effektiv gäller generellt att de institutioner och personer som ansvarar för den måste vara oberoende av de personer den omfattar. Det förutsätter dels att hierarkiska eller institutionella kopplingar saknas, dels ett konkret oberoende.

119. Oavsett i vilken form utredningen bedrivs måste myndigheterna agera på eget initiativ. För att utredningen ska vara effektiv måste den också medge att de ansvariga identifieras och bestraffas. Den ska också vara tillräckligt omfattande för att de ansvariga myndigheterna ska kunna beakta inte bara handlingar begångna av de statstjänstemän som direkt eller indirekt tillgripit våld, utan också samtliga kringliggande omständigheter.

120. Även om skyldigheten inte avser resultat utan metod, riskerar alla brister i utredningen som försvagar dess förmåga att fastställa omständigheterna i målet eller de ansvarigas identitet att utmynna i att utredningen inte uppfyller kravet på effektivitet.

121. Detta implicerar ett krav på rimlig skyndsamhet och snabbhet. Även om det kan finnas hinder eller svårigheter som förhindrar att utredningen går framåt i en given situation, kan en snabb respons från myndigheternas sida när det handlar om att utreda påståenden om misshandel generellt anses vara avgörande för att bevara allmänhetens förtroende för respekten för legalitetsprincipen och undvika allt som kan te sig som delaktighet i eller tolerans för lagstridiga handlingar.

122. Offret måste kunna delta på ett effektivt sätt i utredningen.

123. Utredningen måste vara grundlig, vilket betyder att myndigheterna alltid på allvar måste bemöda sig om att ta reda på vad som hänt och att de inte får dra förhastade eller illa underbyggda slutsatser för att avsluta utredningen.

b) Tillämpning i det aktuella fallet

124. Enligt domstolen var de klagandes påståenden sådana de framställts i de anmälningar som gjorts till de inhemska myndigheterna och som gick ut på att personal från polisstationen i Saint-Josse-ten-Noode utsatt dem för en behandling som strider mot artikel 3 i konventionen, försvarbara. Enligt bestämmelsen var myndigheterna därmed skyldiga att genomföra en effektiv utredning.

125. Regeringen hävdar att utredningen har bedrivits på ett sätt som är tillfredsställande med avseende på de kriterier baserade på rättspraxis som nämns ovan.

126. Domstolen delar inte den analysen.

127. Den konstaterar att en förundersökning inleddes efter det att de klagande yrkade på enskilt anspråk, och de båda poliser som kritiserades av de klagande anklagades för att under tjänsteutövning ha använt våld mot personer och bland annat avsiktligt ha orsakat skador och utdelat slag, och ha utfört en godtycklig handling som kränker de fri- och rättigheter som garanteras genom konstitutionen. Förundersökningen utfördes i enlighet med rättsliga bestämmelser och leddes av en undersökningsdomare. Den bedrevs därmed av en oberoende myndighet. Det finns för övrigt inget som tyder på att de klagande inte har kunnat medverka i den.

128. Undersökningsdomaren, som själv inte tycks ha vidtagit någon särskild utredningsåtgärd, har emellertid nöjt sig med att be P-kommittén att ta del av de klagandes yrkande på enskilt anspråk, att höra dem för att be dem lämna närmare detaljer om sin anmälan, att låta sammanställa en rapport om familjen Bouyids beteende, att upprätta en förteckning över ärenden som inletts mot familjen och anmälningar som gjorts av den och ange vilka åtgärder som vidtagits i dessa ärenden. Han har inte genomfört eller låtit genomföra någon konfrontation mellan poliserna i fråga och de klagande, och inte hört eller låtit höra vare sig de läkare som utfärdade läkarintygen som uppvisades av de berörda personerna, eller den person som befann sig i sällskap med den förste klagande när polisen A.Z. grep honom på gatan den 8 december 2003 (punkt 11 ovan), eller poliskommissarie K., som träffade den andre klagande i dennes hem den 23 februari 2004 strax efter det att han lämnade polisstationen i Saint-Josse-ten-Noode (punkt 26 ovan). Sådana åtgärder hade dock kunnat bidra till att klargöra händelseförloppet.

129. Utredningen har därför i huvudsak inskränkt sig till att poliser vid P-kommitténs utredningsenhet har hållit förhör med de poliser som varit inblandade i händelserna, och till att de förra sammanställt en sammanfattande rapport över uppgifter som också de har insamlats av poliser (den interna kontrollenheten vid det polisdistrikt som omfattar den stadsdel där de klagande bor) och som i första hand beskriver familjen Bouyids ”allmänna beteende”.

130. Vidare är kungliga åklagarens sakframställan och det beslut om nedläggning av ärendet som fattades av förundersökningskammaren vid förstainstansdomstolen i Bryssel inte motiverade i sak. Vad gäller åtalskammaren vid appelationsdomstolen i Bryssel grundade den sig nästan uteslutande på ovan nämnda rapport om familjen Bouyids beteende och på de misstänktas nekanden när den bekräftade beslutet att lägga ner ärendet, utan att bedöma de klagandes trovärdighet och allvaret i deras påståenden att de blivit örfilade av de misstänkta. Påpekas bör för övrigt att appelationsdomstolen i sitt beslut av den 9 april 2008, som bara innehåller en kortfattad hänvisning till det läkarintyg som framlades av den andre klagande, inte ens nämner det läkarintyg som den första klagande lade fram.

131. Dessa förhållanden tyder på att de utredande domstolarna inte har lagt erforderlig vikt vid de klagandes påståenden, trots att dessa styrks av läkarintyg ingivna i ärendet, eller vid arten av den gärning som består i att en företrädare för ordningsmakten utdelar en örfil till en person som är helt utlämnad åt honom.

132. Slutligen noterar domstolen den märkligt utdragna förundersökningen, till vilken regeringen inte lämnar någon förklaring. Händelserna inträffade nämligen den 8 december 2003 vad gäller den förste klagande och den 23 februari 2004 vad gäller den andre klagande, och de berörda personerna gjorde en anmälan till P-kommittén redan den 9 december 2003 respektive den 23 februari 2004, och yrkade därefter på enskilt anspråk den 17 juni 2004. Beslutet att lägga ner ärendet fattades dock först den 27 november 2007. Vad beträffar besluten i åtalskammaren vid appelationsdomstolen i Bryssel och i kassationsdomstolen, avkunnades de den 8 april 2008 respektive den 29 oktober 2008. Närmare fem år förflöt med andra ord mellan den förste klagandes anmälan och kassationsdomstolens beslut som innebär att förundersökningen var avslutad, och närmare fyra år och åtta månader för den andre klagande.

133. Som domstolen vid andra tillfällen har framhållit kan det visserligen föreligga hinder och svårigheter som gör att en utredning inte kan gå framåt i en viss situation, men snabb respons från myndigheterna när det handlar om att utreda påståenden om misshandel kan generellt anses vara avgörande för att bevara allmänhetens förtroende för respekten för legalitetsprincipen och undvika allt som kan te sig som delaktighet i eller tolerans för olagliga handlingar (se målet McKerr mot Förenade kungariket, nr 28883/95, punkt 114, CEDH 2001‑III, och det ovannämnda målet Mocanu med flera, punkt 323).

134. Med hänsyn till det ovanstående anser domstolen att de klagande inte har fått en effektiv utredning. Den drar därför slutsatsen att det rör sig om en kränkning av artikel 3 i konventionen vad gäller den procedurmässiga aspekten.

II. TILLÄMPNINGEN AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

135. Enligt artikel 41 i konventionen gäller följande:

”Om domstolen finner att en kränkning av konventionen eller protokollen till denna har skett och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”

A. Skadestånd

136. Precis som i kammaren kräver de klagande tillsammans 5 000 euro (EUR) för ideell skada till följd av kränkningen av artikel 3 i konventionen vad gäller den materiella aspekten, och 48 110 euro för ideell skada till följd av kränkningen av samma bestämmelse vad gäller den procedurmässiga aspekten. Till stöd för det senare beloppet anför de att den frustration som uppstod den 7 mars 2006 genom beslutet om att avslå begäran om kompletterande utredningsåtgärder, och den frustration de upplevde inför bristerna i utredningen, varade fram till den 14 november 2012; de bedömer det som lämpligt att vardera begära ett skadestånd på 15 euro per dag för perioden fram till kassationsdomstolens beslut av den 29 oktober 2008 (det vill säga niohundrafemtiotvå dagar) och på 5 euro per dag för perioden därefter (det vill säga ett tusen fyrahundrafemtiofem euro).

137. Regeringen, som inte har kommenterat dessa anspråk i stora kammaren, hade i sina synpunkter i kammaren angett att den överlät åt domstolen att ta ställning till det ovan nämnda beloppet på 5 000 euro. Den har vidare uppmanat kammaren att avfärda de klagandes ersättningsanspråk för den skada de lidit till följd av kränkningen av artikel 3 vad gäller den procedurmässiga aspekten, som den bedömde som orimlig och orealistisk. Den hade tillagt att för den händelse att den upprättelse de klagande fick genom att kränkningen fastställdes inte utgjorde en tillräcklig gottgörelse, var det lämpligt att det utdömda beloppet minskades till en rimlig nivå.

138. Domstolen finner att de klagande otvetydigt har lidit en ideell skada till följd av den kränkning av artikel 3 i konventionen som de utsatts för vad gäller både den materiella och den procedurmässiga aspekten. Domstolen ska enligt artikel 41 i konventionen döma i enlighet med skälighet och beviljar därför 5 000 euro till vardera klagande.

B. Kostnader och avgifter

139. Liksom i kammaren begär de klagande 4 088,71 euro för deras kostnader och avgifter i de inhemska domstolarna. Därutöver begär de 25 167,04 euro för kostnader och avgifter som hänför sig till förfarandet i domstolen, motsvarande 7 051,42 euro i arvode till advokat Marchand och 18 115,62 euro i arvode till advokat Chihaoui. De klagande säger sig ha kommit överens med dem om ett timarvode på 85 respektive 125 euro. De påpekar att advokat Marchand fakturerade trettiofem timmar för att förbereda deras talan, cirka tretton timmar för att förbereda deras begäran om hänskjutande av målet till stora kammaren och cirka nio timmar för att förbereda deras inlaga till stora kammaren, och att advokat Chihaoui fakturerade dem femtioen timmar för att förbereda deras synpunkter (observations) till kammaren, sextionio timmar för att förbereda deras begäran om hänskjutande till stora kammaren och cirka nio timmar för att förbereda deras inlaga (mémoire) till stora kammaren. De lägger fram olika dokument till stöd för dessa krav.

140. Regeringen har inte kommenterat dessa krav i stora kammaren, men hade i sina synpunkter till kammaren angett att timarvodet på 85 euro föreföll rimligt. Den framhöll i gengäld att det verkade överdrivet att därutöver konsultera en advokat till ett timarvode på 125 euro, och yrkade därför på att den posten skulle avvisas eller att man åtminstone skulle fastställa ett timarvode på 85 euro.

141. Enligt domstolens rättspraxis har en klagande endast rätt till ersättning för sina kostnader och avgifter om det kan fastställas att dessa är faktiska, nödvändiga och därtill rimliga (se exempelvis målet Jeunesse mot Nederländerna [GC], nr 12738/10, punkt 135, 3 oktober 2014). I förevarande fall finner domstolen att det mot bakgrund av de handlingar den förfogar över och ovan redovisade kriterier är rimligt att bevilja de klagande 10 000 euro tillsammans för deras kostnader och utgifter i både inhemska domstolar och i Europadomstolen.

C. Dröjsmålsränta

142. Domstolen finner det lämpligt att lägga dröjsmålsräntan på samma nivå som räntesatsen för Europeiska centralbankens utlåningsfacilitet plus tre procentenheter.

PÅ DESSA GRUNDER BESLUTAR DOMSTOLEN SOM FÖLJER

1. med fjorton röster mot tre, att det har skett en kränkning av artikel 3 i konventionen vad gäller den materiella aspekten,

2. enhälligt, att det har skett en kränkning av artikel 3 i konventionen vad gäller den procedurmässiga aspekten,

3. med femton röster mot två

a) att svarandestaten inom tre månader ska erlägga följande belopp:

i. 5 000 euro (femtusen euro) till vardera klagande, plus eventuella skattebelopp, för ideell skada;

ii. 10 000 euro (tiotusen euro) till de klagande tillsammans, plus eventuella skattebelopp som dessa är skyldiga, för kostnader och avgifter;

b) att det till dessa belopp ska påläggas ränta som löper från tidsfristens utgång till utbetalningen och som fastställs enligt den för perioden gällande räntesatsen för Europeiska centralbankens utlåningsfacilitet plus tre procentenheter.

4. Begäran om skadeståndsbetalning i övrigt avvisas enhälligt.

Detta beslut har utfärdats på franska och engelska, och därefter avkunnats offentligt i Palais des droits de l’homme i Strasbourg den 28 september 2015.

Johan CallewaertDean Spielmann
Biträdande justitiesekreterareOrdförande

Till detta beslut bifogas i enlighet med artikel 45.2 i konventionen och artikel 74.2 i arbetsordningen en redogörelse för domarna De Gaetano, Lemmens och Mahoneys delvis avvikande mening.

D.S.
J.C.

DOMARNA GAETANO, LEMMENS OCH MAHONEYS DELVIS AVVIKANDE MENING

1. Vi instämmer i den av majoriteten konstaterade kränkningen av artikel 3 i konventionen vad gäller den procedurmässiga aspekten. Vi beklagar att vi emellertid inte kan ansluta oss till majoritetens slutsats att det också rör sig om en kränkning av bestämmelsen vad avser den materiella aspekten.

2. Vi vill först och främst påpeka att vi godkänner de allmänna principer som majoriteten har påmint om (punkterna 81–90 i detta beslut). I likhet med majoriteten tillstår vi också att det med tillämpning av gällande bevisregler i förevarande fall på goda grunder kan fastställas att de klagande mottog varsin örfil när de var i händerna på polisen (punkterna 91–98 i detta beslut).[1]

Det är i fråga om klassificeringen av den behandling som de klagande utsattes för med avseende på artikel 3, som vi inte kan ansluta oss till majoriteten (punkterna 100–113 i detta beslut).

3. I likhet med kammaren (domen av den 21 november 2013, punkt 50) och majoriteten i stora kammaren (punkt 106 i detta beslut), anser vi att det strider mot polisens yrkesetik att slå en person som står under deras kontroll utan att detta är nödvändigt. I ett demokratiskt samhälle vore det för övrigt i högsta grad normalt om en sådan handling också ansågs strida mot civilrätten och sågs som en förseelse.

Vi vill betona att det är oacceptabelt att en polis utdelar en örfil (se, med motsvarande innebörd, domen som avkunnades av kammaren den 21 november 2013, punkt 51). Vår avvikande mening ska därför ingalunda tolkas som ett erkännande av någon sorts straffrihet för poliser, eller ens som ett accepterande av det som hände på polisstationen i Saint-Josse-ten-Noode.

Det är dock inte domstolens uppgift att avge yttranden grundade på yrkesetik eller inhemsk lagstiftning. Frågan som här upptar oss är snävare och handlar om att avgöra huruvida den oacceptabla behandling som de klagande utsattes för utgör en ”förnedrande behandling”, och därmed en kränkning inte enbart av de klagandes rättigheter utan också av deras grundläggande rättigheter som garanteras av konventionen.

4. I likhet med majoriteten är vi beredda att erkänna att polisens användning av fysiskt våld mot en person som är i polisens händer och vars beteende inte gör det absolut nödvändigt att tillgripa våld utgör en kränkning av människans värdighet (punkterna 88 och 100 i detta beslut).

För att komma fram till den slutsatsen behöver vi inte de långa utläggningar om mänsklig värdighet som återfinns såväl i den del av beslutet som rör texter, instrument och internationella handlingar (punkterna 45–47 i detta beslut) som i delen ”Lagen” (punkterna 89–90 i detta beslut). Vi frågar oss vidare vad det finns för praktisk nytta med dessa resonemang eftersom de i huvudsak inte anger hur begreppet mänsklig värdighet ska tolkas. De ger sig ut för att vilja slå fast en doktrin, men lämnar i själva verket läsaren utan större stöd.

5. Med det sagt är frågan om man bör hävda att alla kränkningar av mänsklig värdighet utgör förnedrande behandling och därmed en kränkning av artikel 3? Utan att gå så långt tycks majoriteten antyda att en kränkning av den mänskliga värdigheten på grund av polisens våldsanvändning med nödvändighet innebär en kränkning av artikel 3.

Vi anser att majoriteten därmed avviker från en väl etablerad rättspraxis som går ut på att användning av fysiskt våld som medför en kränkning av den mänskliga värdigheten ”i princip” utgör en kränkning av artikel 3. Denna rättspraxis åberopas för övrigt vid två tillfällen i domen (i punkt 88, med hänvisningar till besluten i målen Ribitsch mot Österrike, 4 december 1995, punkt 38, serie A nr 336, Mete med flera mot Turkiet, nr 294/08, punkt 38, 4 oktober 2011, och El-Masri mot före detta jugoslaviska republiken Makedonien ([GC], nr 39630/09, punkt 207, CEDH 2012, och i punkt 100). Vi anser att användningen av begreppet ”i princip” förutsätter att det finns undantag, det vill säga kränkningar av den mänskliga värdigheten som inte för den skull medför kränkning av artikel 3. Vi stöder oss på den punkten mot beslutet i målet Irland mot Förenade kungariket, i vilket domstolen ansåg att det kan finnas ”våldshandlingar som visserligen är förkastliga enligt rådande moral och i mycket stor utsträckning även enligt signatärstaternas inhemska lagstiftning, men som inte faller under artikel 3 i konventionen” (Irland mot Förenade kungariket, 18 januari 1978, punkt 167, serie A nr 25).

Skälet är att det finns behandlingar som visserligen kränker den mänskliga värdigheten, men inte uppnår den allvarsgrad som krävs för att falla under artikel 3 (se exempelvis det ovan nämnda målet Irland mot Förenade kungariket, punkt 162, och i senare rättspraxis det ovan nämnda målet El-Masri, punkt 196, målet Svinarenko och Slyadnev mot Ryssland [GC], nr 32541/08 och 43441/08, punkt 114, CEDH 2014 (utdrag), och målet Tarakhel mot Schweiz [GC], nr 29217/12, punkt 94, CEDH 2014 (utdrag)).

6. Den centrala frågan i det här målet är att ta reda på om denna nivå har uppnåtts i de klagandes fall.

Majoriteten erinrar inledningsvis om att bedömningen av allvarsgraden beror på de samlade omständigheterna i fallet (punkt 86 i detta beslut). Därefter bekymrar den sig emellertid inte längre om konkreta omständigheter, utan nöjer sig tvärtom med att inta en i högsta grad dogmatisk ståndpunkt: all användning av våld från ordningsmaktens sida som kränker den mänskliga värdigheten utgör en kränkning av artikel 3, oavsett inverkan på den berörda personen (punkt 101 i detta beslut).

För vår del anser vi att de konkreta omständigheterna är av avgörande betydelse. Domstolen ska inte påtvinga ordningsmakten allmänna förhållningsregler, utan inskränka sig till att bedöma de klagandes enskilda situation mot bakgrund av att de klagar över att personligen ha påverkats av den behandling de har kritiserat (se mutatis mutandis, målen Lorsé med flera mot Nederländerna, nr 52750/99, punkt 62, 4 februari 2003, Van der Ven mot Nederländerna, nr 50901/99, punkt 50, CEDH 2003‑II, och Lindström och Mässeli mot Finland, nr 24630/10, punkt 41, 14 januari 2014). Vissa omständigheter kan emellertid påverka allvaret i de våldshandlingar som de klagande har utsatts för. Dessa omständigheter berör bland annat behandlingens varaktighet, dess fysiska och psykiska verkningar, bakomliggande avsikter och skäl, samt bakgrund (se de faktorer som bedömts vara relevanta i domstolens rättspraxis och som anges i punkt 86 i detta beslut). Såsom kammaren har påpekat rör det sig i förevarande fall om en enstaka örfil som i två fall utdelats obetänksamt av två poliser som var utmattade av de klagandes respektlösa eller provocerande beteende, mot bakgrund av en spänd stämning mellan de klagandes familjemedlemmar och poliserna i deras stadsdel, och utan allvarliga eller varaktiga verkningar (domen av den 21 november 2013, punkt 51). Även om den kritiserade behandlingen är oacceptabel (se punkt 3 ovan) kan vi inte anse att den uppnår den lägsta allvarsgrad som krävs för att falla under kategorin ”förnedrande behandling” i den mening som avses i artikel 3 i konventionen.

7. Vi befarar att beslutet kan skapa en orealistisk norm genom att kravet på en lägsta allvarsgrad för våldshandlingar begångna av företrädare för ordningsmakten reduceras till noll. Det hjälper inte att kräva att poliser visar självbehärskning under alla omständigheter, oavsett beteendet hos den person de har att göra med (punkt 108 i detta beslut), det kommer inte att förhindra incidenter som involverar personer som uppträder provocerande mot dem – som i det aktuella fallet – och får dem att förlora behärskningen. Det åligger behörig domstol på nationell nivå att om så krävs avgöra om deras beteende eventuellt kan ursäktas. Att såsom majoriteten har gjort dra slutsatsen att staten i samtliga fall bär ansvaret för en kränkning av offrens grundläggande rättigheter, främst på grund av att den brustit i sin skyldighet att utbilda personalen ”på ett sådant sätt att en hög kompetens i deras yrkesutövande kan garanteras” (punkt 108 i detta beslut), tyder enligt vår mening på en uppenbar underskattning av de olika svårigheter som kan påträffas ute på fältet.

Det här kan inte bemötas med att förbudet mot tortyr och omänsklig och förnedrande bestraffning eller behandling är absolut, oavsett beteendet hos den berörda personen (se punkt 108 i detta beslut). Också vi är angelägna om att förbudet till sin karaktär ska vara absolut. Förbudet inträder dock först när det har fastställts att en viss behandling uppnått den allvarsgrad som krävs.

Det ligger för övrigt nära till hands att tänka att det bland annat är den absoluta karaktären på förbudet i artikel 3 som gjort att domstolen ansett att artikeln kränks endast om allvarsgraden är uppnådd. Domstolen erinrar med jämna mellanrum om att den är uppmärksam på allvaret i ett konstaterande av att en signatärstat har kränkt en grundläggande rättighet (se bland annat målen Natchova med flera mot Bulgarien [GC], nr 43577/98 och 43579/98, punkt 147, CEDH 2005‑VII, Mathew mot Nederländerna, nr 24919/03, punkt 156, CEDH 2005‑IX, och Georgien mot Ryssland (I) [GC], nr 13255/07, punkt 94, CEDH 2014 (utdrag)). Det är så mycket mer giltigt när det gäller en konstaterad kränkning av artikel 3, en bestämmelse som slår fast ”en av de demokratiska samhällenas grundläggande värderingar” (punkt 81 i detta beslut) och som ålägger staterna ett absolut förbud.

Det gäller därför att undvika en banalisering av konstaterade kränkningar av artikel 3. Allvaret i den situation som kritiseras i förevarande fall når långtifrån upp till allvaret i de behandlingar som företrädare för ordningsmakten gjort sig skyldig till i många andra ärenden som domstolen olyckligtvis måste ta ställning till. Vilka konsekvenser får i sådana fall en konstaterad kränkning av artikel 3[2]?

8. Offrets utsatthet är en omständighet som kan vägas in i bedömningen av allvaret på en kränkning av människans värdighet. Majoriteten hänvisar i det fallet, förvisso överdrivet, till den omständighet att den förste klagande var minderårig vid tidpunkten för händelserna (punkterna 109–110 i detta beslut).

Vi anser att domstolen inte förfogar över tillräckligt med fakta för att göra bedömningen att den förste klagandes ålder verkligen är relevant i förevarande fall. Det var inte första gången som den förste klagande hade en konfrontation med polisen. Han tillhörde för övrigt en familj som i åratal haft problematiska kontakter med polisen, och som hade ingivit ett antal anmälningar mot enskilda poliser. Att under de omständigheterna sluta sig till att den klagande var en utsatt person enbart utifrån hans ålder, och att poliserna i förhållande till honom måste ”iaktta särskild vaksamhet och självbehärskning” (punkt 110 i detta beslut), förefaller oss vara ett alltför teoretiskt synsätt. Nämnda slutsats riskerar att krocka fullständigt med verkligheten.

9. Genom att dra slutsatsen att artikel 3 har kränkts vad gäller den materiella aspekten har majoriteten velat visa nolltolerans mot poliser som tillgriper fysiskt våld när detta inte är absolut nödvändigt på grund av beteendet hos den person de konfronteras med. Det syftet är i sig lovvärt. Polisvåld är oacceptabelt.

Vi hade dock föredragit ett mer nyanserat och verklighetsnära tillvägagångssätt. Av de skäl som redovisas ovan anser vi att den kritiserade behandlingen inte uppnår den lägsta allvarsgrad som krävs för att omfattas av artikel 3.

[1]

[2]

Full & Egal Universal Law Academy