CASE OF IBRAHIM AND OTHERS v. THE UNITED KINGDOM - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

FJÄRDE AVDELNINGEN

MÅLET IBRAHIM MED FLERA MOT UK

(Ansökningar nr 50541/08, 50571/08, 50573/08 och 40351/09)

DOM

STRASBOURG

16 december 2014

Avvaktande begäran om hänskjutande till stora kammaren

Denna dom kommer att vinna laga kraft under de omständigheter som anges i artikel 44.2 i konventionen. Den kan bli föremål för redaktionella ändringar.

I fallet med Ibrahim med flera mot UK,

meddelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (fjärde avdelningen), sammanträdande som en kammare bestående av:

Ineta Ziemele, President,
Päivi Hirvelä,
George Nicolaou,
Ledi Bianku,
Zdravka Kalaydjieva,
Paul Mahoney,
Krzysztof Wojtyczek, domare,
och Françoise Elens-Passos, sektionens justitiesekreterare,

efter enskild överläggning den 13 november 2014,

följande dom, vilken antogs samma dag:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i fyra klagomål (nr 50541/08, 50571/08, 50573/08 och 40351/09) mot Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (”UK”). De ingavs till domstolen under åberopande av artikel 34 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”).

2. De första tre klagomålen ingavs av Muktar Said Ibrahim, Ramzi Mohammed och Yassin Omar den 22 oktober 2008. De är somaliska medborgare födda 1978, 1981 respektive 1981. Det fjärde klagomålet ingavs den 29 juli 2009 av Ismail Abdurahman, en brittisk medborgare född i Somalia 1982.

3. Klagandena företräddes enligt följande:

- Muktar Said Ibrahim och Ramzi Mohammed företräddes av Irvine Thanvi Natas, en advokatfirma baserad i London, och biträddes av J. Bennathan (Queen’s Counsel), ombud.

- Yassin Omar företräddes av Muddassar Arani, en advokat verksam i Middlesex hos Arani Solicitors, biträdd av S. Vullo, ombud.

- Ismail Abdurahman företräddes av J. King och A. Faul, ombud.

4. Den brittiska regeringen (”regeringen”) företräddes av sitt ombud, A. Swampillai från utrikesministeriet.

5. Klagandena hävdade brott mot artikel 6.1 och 6.3.c på grund av att de hade utfrågats av polis utan tillgång till advokat, samt att den bevisning som erhållits från dessa utfrågningar användes vid deras respektive rättegångar.

6. Den 14 september 2010 beslutade domstolen att underrätta regeringen om den fjärde klagandens klagomål. Den avgjorde även samtidigt frågan om klagomålets admissibility och sakfråga (artikel 29.1).

7. Den 22 maj 2012 förenades de klagomål som ingavs av Muktar Said Ibrahim, Ramzi Mohammed och Yassin Omar, och de förklarades delvis inadmissible av en kammare av domstolens fjärde avdelning. Samma dag beslutade kammaren att underrätta regeringen om deras klagomål rörande deras bristande tillgång till advokat samt användningen av bevisningen från deras polisutfrågningar vid deras rättegång. Kammaren avgjorde även samtidigt frågan om klagomålens admissibility och sakfrågor (artikel 29.1).

SAKFÖRHÅLLANDENA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

A.  Inledning

8.  Den 7 juli 2005 exploderade fyra självmordsbomber på tre tunnelbanetåg och en buss i centrala London, varvid 52 personer dödades och ytterligare hundratals skadades.

9.  Två veckor senare, den 21 juli 2005, detonerade de tre första klagande, Muktar Said Ibrahim, Ramzi Mohammed och Yassin Omar, samt en fjärde man, Hussain Osman, fyra bomber placerade i ryggsäckar på olika platser i Londons kollektivtrafiksystem. Den 23 juli 2005 påträffades en femte bomb övergiven och odetonerad i en soptunna. Manfo Asiedu identifierades som den femte förövaren.

10. Även om de fyra bomberna detonerades, exploderade inte i något fall den huvudsakliga sprängladdningen: flytande väteperoxid. Efterföljande tester avslöjade att detta förmodligen var resultatet av en otillräcklig koncentration av väteperoxid: den väteperoxid som påträffades i bomberna hade lägre koncentration än vad som skulle ha fordrats för att den skulle explodera.

11. De tre första klagande och Hussain Osman flydde alla från platserna för de tänkta explosionerna. Bilder av de fyra männen togs emellertid av intern-tv- (”CCTV‑”) kameror. En rikstäckande polisjakt inleddes, varvid fotografier och CCTV-bilderna av männen visades i nationell tv. Följande dag, den 22 juli, sköts en ung man till döds av polis på Londons tunnelbana efter att ha misstagits för en av männen. De fyra männen anhölls, de tre första klagandena i England mellan den 27 och 29 juli, och Hussain Osman i Rom den 30 juli. De ställdes inför rätta och dömdes för stämpling till mord.

12. Den fjärde klaganden, Ismail Abdurahman, gav Hussain Osman beskydd i sitt hem i London, under den period när Hussain Osman var på flykt från polis och innan han flydde till Rom. I ett separat förfarande ställdes Ismail Abdurahman inför rätta och dömdes för att ha bistått Hussain Osman och underlåtit att lämna upplysningar efter händelsen.

13. Detaljer om klagandenas anhållanden och inledande polisförhör presenteras mer utförligt nedan.

B. Fallet med de tre första klagandena

1.  Anhållandena och utfrågningarna

(a) Anhållandet och utfrågningen av Yassin Omar

14.  Den förste av attentatsmännen att anhållas var Yassin Omar. Han anhölls den 27 juli 2005 kl. 05.15 i Birmingham.

15.  Efter anhållandet upplystes han av polis som använde förhörsupplysning av ”den nya typen” (se stycke ”Du behöver inte säga någonting, men allt du säger kan användas som bevisning.”

nedan), nämligen att han inte behövde besvara frågor men att allt han sade skulle kunna användas som bevisning, och att negativa slutsatser kunde dras utifrån hans tystnad om han inte nämnde detaljer som han senare skulle komma att åberopa vid rättegång. De poliser som följde med honom till polisstationen vittnade senare om att Yassin Omar hade sagt att han inte hade vetat vad han gjorde, inte hade vetat att bomben skulle explodera och inte hade velat göra någon illa.

16. Yassin Omar anlände till polisstationen Paddington Green i London, kl. 07.20. Kl 07.50 begärde han att en advokat skulle närvara. Han informerades att han var berättigad till att samråda med en advokat men att denna rätt kunde dröja upp till 48 timmar om detta godkändes av en polis med grad kommissarie (superintendent) eller högre. Kl. 07.55 beordrade en kommissarie att Yassin Omar skulle hållas isolerad enligt förteckning 8 i UK:s Terrorism Act 2000 (se punkt 1. Terrorism Act 2000

–f) varning av en person, vilket därigenom skulle göra det svårare att hindra ett terrordåd, och

nedan).

17. Kort därefter bestämde en annan kommissarie att en säkerhetsutfrågning av Yassin Omar skulle genomföras. En ”säkerhetsutfrågning” är en utfrågning som genomförs omedelbart i syfte att skydda liv och hindra allvarlig egendomsskada. Den frihetsberövade förhörs för att säkra information som kan hjälpa till att avvärja skada för allmänheten, exempelvis genom att förhindra en ytterligare terroristattack. Utfrågningen kan äga rum i frånvaro av en advokat och innan den frihetsberövade fått möjlighet till juridisk rådgivning (se punkt 144. Vid tidpunkten i fråga fanns inga specifika uppförandekoder i relation till ovanstående bestämmelser. Code C (se punkt II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

ovan) täckte även dem som hölls häktade på grund av misstanke om terrorism.

ff nedan).

18. Kl. 9 ägde en kort säkerhetsutfrågning rum. Den varade i tre minuter och fokuserade på om det fanns något farligt i en väska som Yassin Omar hade slängt bort när han anhölls.

19.  Kl. 09.15 kontaktade häktespolisen vid Paddington Green jourhavande advokat å Yassin Omars vägnar.

20.  Kl. 10.06 och 10.14 begärde Yassin Omar åter att få tillgång till advokat. Han fick reda på att det skulle ordnas så fort inskrivningsprocessen var klar.

21.  Kl. 10.24 informerades häktespolisen om att en ytterligare säkerhetsutfrågning hade godkänts. Det protokollfördes skriftligen att Yassin Omar inte hade fått tillgång till juridisk rådgivning på grund av att en försening av utfrågningen skulle innebära en överhängande risk för person- eller egendomsskada samt att juridisk rådgivning skulle leda till att andra som misstänktes för att ha begått brott men ännu inte anhållits blev varnade, vilket i sin tur skulle göra det svårare att hindra ett terrordåd eller att säkerställa anhållande, åtal eller fällande dom av personer i samband med terrorbrott. Anledningen till dessa uppfattningar, vilken även den protokollfördes, var att Yassin Omar var misstänkt för att ha deltagit i attackerna den 21 juli tillsammans med minst tre ännu oidentifierade medbrottslingar. Sedan följde fyra säkerhetsutfrågningar.

22. Säkerhetsutfrågning A inleddes kl. 10.25 och avslutades kl. 11.11 I början av utfrågningen fick Yassin Omar förhörsupplysning av den gamla typen (se stycke 134. Sektion 66 PACE kräver att utrikesministern utfärdar en uppförandekod, bland annat för hur personer ska hållas häktade, behandlas och förhöras av polis. Tillämplig uppförandekod är Code C. Sektion 10 i Code C avser förhörsupplysningar, och vid den aktuella tidpunkten lydde punkt 10.1 (i översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta avsnitt):

nedan), nämligen att han inte behövde säga någonting men att allt han sade skulle kunna användas som bevisning.

23.  Säkerhetsutfrågning B inleddes kl. 11.26 och avslutades kl. 12.11. Återigen fick Yassin Omar förhörsupplysning av den gamla typen i början av utfrågningen.

24.  Kl. 12.19 kontaktades jourhavande advokat och informerades om att säkerhetsutfrågningar ägde rum.

25.  Kl. 12.31 inleddes säkerhetsutfrågning C. Denna gång fick Yassin Omar förhörsupplysningen av den nya typen. Utfrågningen avslutades kl 13.17.

26. Kl. 13.35 inleddes säkerhetsutfrågning D, efter förhörsupplysning av den gamla typen. Utfrågningen avslutades kl. 14.20.

27.  Under säkerhetsutfrågningarna hävdade Yassin Omar att han inte kände igen de andra misstänkta från fotona i medierna, eller också gav han en felaktig redogörelse för hur han kände vissa av dem. Han beskrev avsiktligt felaktigt deras inblandning i händelserna den 21 juli.

28. Samtidigt, kl. 14.15, kontaktade häktespolisen jourhavande advokat. Kl. 15.40 anlände jourhavande advokat till häktet och fick läsa häktesprotokollet.

29.  Kl. 16.08 placerades Yassin Omar i ett rum för samråd med jourhavande advokat. Detta samråd avbröts kl. 16.15 för en ytterligare säkerhetsutfrågning, vilken började kl. 16.19 och avslutades kl. 16.21. Den genomfördes i närvaro av advokaten.

(b) Anhållandet och utfrågningen av Muktar Said Ibrahim

30. Nästa misstänkte att anhållas var Muktar Said Ibrahim. Han anhölls den 29 juli 2005 kl. 13.45 i en lägenhet i västra London. Han delgavs förhörsupplysningen och frågades om det fanns något material i lokalen som skulle kunna framkalla fara. Han svarade att så inte var fallet. Han tillfrågades även om det fanns något material någonstans som polis borde ha information om, och han svarade att polisen redan visste om ”58 Curtis” (den lokal där sprängladdningarna antogs ha tillverkats) eftersom de redan hade varit där. Han identifierade den andra mannen som polisen hade sett i lägenheten i västra London samma dag som Ramzi Mohammed, och tillfrågades om Ramzi Mohammed förfogade över några föremål som sannolikt kunde framkalla fara. Han svarade: ”Nej, hör på, jag har sett fotot på mig och jag var på bussen men jag gjorde ingenting, jag var bara på bussen”. Han informerades om att han skulle utfrågas om detta senare och att allt polisen ville veta var huruvida det fanns någonting på någon annan plats vilket sannolikt skulle kunna framkalla fara. Muktar Said Ibrahim uppgav att han var medveten om att polisen försökte ”koppla oss till 7/7” (med hänvisning till händelserna den 7 juli 2005) och sade sedan att han faktiskt ”fixade bussen” men att han inte hade haft någonting att göra med händelserna den 7 juli.

31.  Muktar Said Ibrahim anlände till Paddington Greens polisstation kl. 14.20. Han begärde att bli biträdd av jourhavande advokat.

32.  Kl. 16.20 påmindes han om sin rätt till gratis juridisk rådgivning och svarade att han förstod vad som hade sagts honom. Jourhavande advokat kontaktades kl. 16.42. Kl. 17 ringde han polisstationen och bad att få tala med Muktar Said Ibrahim. Han fick veta att Muktar Said Ibrahim inte var tillgänglig. Advokaten ringde igen kl. 17.40 och fick veta att hans uppgifter skulle skickas till den polistjänsteman som ansvarade för utredningen, men att telefonkontakt var opraktisk eftersom lämpliga samtalsrum inte var tillgängliga.

33.  Kl. 18.10 beordrade en kommissarie en brådskande säkerhetsutfrågning och bestämde att Muktar Said Ibrahim skulle hållas isolerad. I häktesprotokollet förklarades att hans rätt till juridisk rådgivning hade fördröjts eftersom det fanns rimliga skäl att anta att dröjsmål med utfrågning skulle innebära överhängande risk för personskada, eller allvarlig förlust av, eller skada på, egendom, samt att det skulle leda till att andra personer som var misstänkta för att ha begått terroristbrott men som ännu inte anhållits varnades, vilket skulle göra det svårare att hindra ett terrordåd eller säkra anhållande, åtal eller fällande dom mot en person i samband med terrorbrott. Protokollet hänvisade till misstanken att Muktar Said Ibrahim hade detonerat en sprängladdning den 21 juli 2005 som en del av en organiserad attack avsedd att döda och skada folk.

34.  Kl. 19 ringde en annan advokat till polisstationen och bad att få tala med Muktar Said Ibrahim. Hon fick veta att det inte fanns någon vid det namnet på polisstationen. Kl. 19.45, när det hade fastställts att Muktar Said Ibrahim var på polisstationen, informerades hon om att han redan företräddes av jourhavande advokat.

35. Kl. 19.58 hämtades Muktar Said Ibrahim från sin cell för en säkerhetsutfrågning. Kl. 20 kontaktade den andra advokaten häktespolisen. Kl. 20.15, medan Muktar Said Ibrahim utfrågades, ringde den andra advokaten igen för att tala med honom.

36. I början av säkerhetsutfrågningen sade man till Muktar Said Ibrahim:

”...[Jag] ska ställa några frågor till dig, du behöver inte säga någonting om du inte vill men domstolen kan som det heter dra en slutsats av det, och det betyder bara att de eventuellt kan betrakta din tystnad som ett tecken på skuld. Och det som sägs här spelas in så att det kan användas i rättegången.”

Detta var i själva verket förhörsupplysningen av den nya typen (se stycke ”Du behöver inte säga någonting, men allt du säger kan användas som bevisning.”

nedan).

37. Under säkerhetsutfrågningen tillfrågades Muktar Said Ibrahim om han hade några föremål såsom sprängämnen eller kemikalier någonstans. Han sade sig inte veta var några sådana föremål kunde förvaras eller känna till något om planerade attacker som skulle kunna bli en fara för allmänheten. Han sade till polisen att han inte visste någonting om sprängämnen och att han inte hade några kopplingar till några terroristgrupper. Han tillade att han inte kände till någon som sysslade med sprängämnen, var en fara för samhället eller planerade terrordåd. Han erkände att han kände Yassin Omar, men nekade till att känna andra män som var förknippade med händelserna den 21 juli och vilkas bilder hade visats på tv. Han kände inte till att någon han kände hade varit inblandad i dessa händelser. Han sade att Ramzi Mohammed inte var en person som skulle vara beredd att göra någonting sådant. Säkerhetsutfrågningen avslutades kl. 20.35.

38. Kl. 20.45 anlände jourhavande advokat till polisstationen. Muktar Said Ibrahim sov då, och träffade advokaten kl. 22.05.

39.  Vid efterföljande utfrågningar under Muktar Said Ibrahims häktning, vilka skedde i närvaro av en advokat, lämnade han inga kommentarer.

(c) Anhållandet och utfrågningen av Ramzi Mohammed

40.  Den siste av de tre misstänkta att anhållas var Ramzi Mohammed. Han anhölls och delgavs förhörsupplysning den 29 juli 2005 kl. 15.22 i samma lägenhet i västra London som Muktar Said Ibrahim.

41. Han anlände till polisstationen Paddington Green kl. 16.29. Kl. 16.39 begärde han att bli biträdd av jourhavande advokat. Kl. 17.05 bad häktespolisen berörda polismän att informera honom om Ramzi Mohammed skulle hållas isolerad, och kl. 17.48 godkändes detta.

42. Samtidigt godkände en kommissarie en säkerhetsutfrågning. Skälen för att fördröja tillgången till juridisk rådgivning protokollfördes. Kommissarien uppgav att han ansåg att fördröjning av en utfrågning skulle innebära överhängande risk för personskada, eller allvarlig förlust av, eller skada på, egendom, samt att det skulle leda till att andra personer som var misstänkta för att ha begått terroristbrott men som ännu inte anhållits varnades, och att om andra varnades skulle det bli svårare att hindra ett terrordåd eller säkra anhållande, åtal eller fällande dom mot en person i samband med genomförande av, förberedelse till eller anstiftan till terrordåd.

43.  Kl. 18.59 ringde häktespolisen jourhavande advokater. Kl. 19.19 undertecknade Ramzi Mohammed häktesprotokollet, indikerande att han önskade tala med en advokat så fort som möjligt. Kl. 19.34 informerades han om att han hölls isolerad.

44. Cirka kl. 20 anlände jourhavande advokater till receptionen vid polisstationen Paddington Green.

45. Kl. 20.14 inleddes säkerhetsutfrågningen av Ramzi Mohammed utan närvaro av advokat. Han delgavs förhörsupplysning av den nya typen (se punkt ”Du behöver inte säga någonting, men allt du säger kan användas som bevisning.”

nedan). Han informerades om att han var misstänkt för inblandning i attackerna den 21 juli och tillfrågades om han hade någon kännedom om ytterligare sprängämnen – och om personer som hade dem – vilka skulle kunna orsaka skada för allmänheten inom en snar framtid. Han vidhöll att han inte hade någonting att göra med händelserna den 21 juli 2005 och att han inte visste någonting om dem. Han kände inte igen fotografierna av de misstänkta förövarna som han hade sett i medierna. Säkerhetsutfrågningen avslutades kl. 20.22.

46. De jourhavande advokaterna anlände till häktet kl. 20.40 och träffade Ramzi Mohammed kl. 21.45. Fördröjningen var delvis orsakad av Ramzi Mohammeds begäran om tid att be samt servering av en måltid.

47. Den 31 juli 2005 utfrågades Ramzi Mohammed för andra gången, denna gång i närvaro av en advokat. Tidigt i utfrågningen läste advokaten upp följande yttrande från Ramzi Mohammed:

”Jag är inte terrorist och jag är inte på något sätt kopplad till några terrordåd och har inte varit kopplad till några terrordåd ... exempelvis den 21 juli eller den 7 juli 2005.”

48.  Därefter utnyttjade Ramzi Mohammed sin rätt att tiga.

2. Rättegången mot de tre första klagandena

49. Rättegången mot de tre första klagandena för stämpling till mord inleddes i Woolwichs Crown Court den 15 januari 2007, inför domare Fulford och en jury. Den skulle pågå i sju månader. Klagandena var åtalade tillsammans med Hussain Osman, Manfo Asiedu (se punkt A. Inledning

ovan) och Adel Yahya (som anklagades för att ha deltagit i viktiga förberedelser inför attackerna).

50. Klagandenas försvar var att även om de hade varit inblandade i händelserna den 21 juli 2005 och hade detonerat sprängladdningarna, var deras handlingar inte avsedda att döda, utan var blott en utstuderad bluff utformad som en protest mot kriget i Irak. Bomberna hade konstruerats för att se realistiska ut och för att åstadkomma en smäll när de exploderade men hade avsiktligt konstruerats med brister för att huvudladdningen inte skulle detonera.

(a) Säkerhetsutfrågningarnas tillåtlighet

51. I början av rättegången hävdade klagandena att inkluderandet av de yttranden de hade avgett under sina säkerhetsutfrågningar skulle minska sannolikheten för ett rättvist förfarande så mycket att de borde utelämnas i enlighet med sektion 78 i Police and Criminal Evidence Act 1978 (”PACE” – se punkt ska domstolen inte tillåta att erkännandet används som bevisning mot honom utom i den mån som åtalet bevisar utom rimligt tvivel att erkännandet (även om det kan vara sant) inte erhölls på det sätt som nämnts ovan.”

 nedan). De gjorde gällande att deras rätt till advokat före och under säkerhetsutfrågningarna hade kränkts och att man brutit mot deras rätt att inte behöva ange sig själva till följd av användningen av förhörsupplysning av den nya typen, när förhörsupplysning av den gamla typen (vilken klargjorde att inga negativa slutsatser skulle kunna dras utifrån deras tystnad eftersom de inte hade haft tillgång till advokater) borde ha använts i stället. De hävdade även att yttrandena borde strykas av hänsyn till allmän ordning eftersom det, om sådana yttranden rutinmässigt tilläts ingå, skulle vara mer sannolikt att misstänkta vägrade besvara frågor om allmän säkerhet.

52. En voir dire (dvs. en förhandling för att bestämma bevisningens tillåtlighet) ägde rum. Därefter, och efter att ombudens inlagor hade hörts, bestämde rättegångsdomaren att de yttranden som fällts under säkerhetsutfrågningarna skulle tillåtas ingå. Hans skriftliga avgörande omfattade 171 textstycken och kan sammanfattas så här:

53. Inledningsvis hänvisade domaren till den förklaring som gavs av den poliskommissarie som ansvarade för utredningen av den situation han stod inför. Kommissarien hade särskilt fäst uppmärksamheten på påträffandet av kemikalier i en kvantitet som föreföll vara långt mer av vad som krävs för att konstruera de anordningar som användes under attackerna den 21 juli, och på bevisning för att de misstänkta hade fått väsentlig hjälp efter händelsen.

54. Domaren beaktade även de tillgängliga resurserna i häktet på polisstationen Paddington Green, dit klagandena hade förts efter deras anhållande och där säkerhetsutfrågningarna hade ägt rum. Hela häktesanläggningen hade lämnats över till utredningen om bombdådsförsöken. Det fanns 22 celler, rum för medicinska och kriminaltekniska teständamål och fyra rum för samtal mellan misstänkta och deras advokater. Vid tidpunkten för Muktar Said Ibrahims och Ramzi Mohammeds säkerhetsutfrågningar satt emellertid 18 personer misstänkta för terrorbrott häktade på polisstationen. Det viktigaste var att hindra kommunikation mellan de misstänkta och att undvika korskontaminering under eftersökningar och andra kriminaltekniska processer.

55. Rättegångsdomaren hänvisade därnäst till gällande regelverk för tillgång till juridisk rådgivning för dem som frihetsberövats enligt lagstiftningen om terrorism (se punkt B. Säkerhetsutfrågningar

ff nedan), där det framgick att förhörsupplysning av den gamla typen ska ges om en misstänkt förhörs utan juridiskt biträde, eftersom sektion 34.2A i Criminal Justice and Public Order Act 1994 förbjöd negativa slutsatser utifrån tystnad om den misstänkte inte hade haft tillgång till juridisk rådgivning (se punkt 135. Före antagandet av Criminal Justice and Public Order Act 1994 var formuleringen i en sådan förhörsupplysning (vanligen betecknad förhörsupplysning av den gamla typen):

 nedan). Emellertid ansåg han att detta inte utsträckte sig till att hindra domstolen från att inkludera bevisning från sådant som sagts av en misstänkt under förhör, inklusive eventuella osanningar. Domaren angav att juryn skulle instrueras att, i motsats till villkoren vid förhörsupplysning av den nya typen som emellanåt hade meddelats, inga negativa slutsatser fick dras utifrån klagandenas underlåtenhet att under förhör nämna detaljer som senare åberopades vid rättegång.

56. Han gick sedan över till att beakta denna domstols rättspraxis rörande tillgång till juridisk rådgivning och rätten till tystnad, varvid han framhöll (i översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta avsnitt):

”Enligt min mening ska följande slutsatser dras från dessa avgöranden enligt Europakonventionen. För det första kan juridisk rådgivning nekas om det tjänar en rättfärdig sak under de tidiga skedena av utfrågningar, så länge som de betingelser under vilka utfrågningarna äger rum inte är i hög grad tvingande (Magee mot UK, nr 28135/95, ECHR 2000 VI) och så länge som tillgången inte fördröjs alltför länge (John Murray mot UK, 8 februari 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996‑I). Dessutom är inte förhör med en misstänkt som undanhållits juridisk rådgivning och efter en förhörsupplysning av den nya typen avgörande i bedömningen av huruvida det har skett ett brott mot artikel 6 (Averill mot UK, nr 36408/97, ECHR 2000‑VI). I stället måste domstolen beakta de vilka de övergripande omständigheterna är och hur bevisningen används (inklusive huruvida negativa slutsatser dras). Så länge som de övergripande omständigheterna inte har medfört oåterkallelig skada för den åtalades rättigheter kommer följaktligen mycket att bero på de direktiv en jury får rörande hur den ska förhålla sig till en misstänkts tystnad eller yttrande under dessa omständigheter. Såsom domstolen framhöll i Averill krävs betydande försiktighet vid bedömning av det faktum att en person som anhållits i samband med ett allvarligt brott och som nekats tillgång till advokat under de tidiga skedena av hans förhör svarar på ett visst sätt – eller, som i det fallet, inte svarar – på de frågor som ställs till honom. Behovet av försiktighet elimineras inte bara för att en misstänkt till slut får träffa sin advokat och då vägrar besvara frågor. En jury måste få en kraftfull och minutiös förmaning att den måste ta hänsyn till alla relevanta omständigheter; de måste ha uteslutit alla rimliga (‘oskyldiga’) förklaringar av den misstänktes tystnad eller yttranden innan den överväger att använda detta material mot honom, och juryn måste instrueras att vara noga med att inte tillmäta denna bevisning oproportionerligt stor vikt.”

57.  Rättegångsdomaren ansåg att tillämplig uppförandekod (se punkt 143.  Punkt 8.7 stipulerade att den häktade, om godkännande gavs, måste informeras om skälen till fördröjningen så fort det var möjligt, och att skälen måste dokumenteras.

–150. De anvisningar som var bifogade till Code C omfattade punkt C:6A:

nedan) och förhörsupplysningen främst utformades för att skydda en anklagad från att ange sig själv samt att varna honom för konsekvenserna om han valde att besvara frågor och den skada han skulle kunna lida om han underlät att redogöra för detaljer i sitt försvar som han senare åberopade vid rättegång. Varken uppförandekoden eller förhörsupplysningen avsåg att skydda en åtalad från att tala osanning. Domaren förklarade:

”Även om jag inser att en anklagad kan dra nytta av att en advokat påminner honom om hans moraliska plikt att tala sanning, är det enligt min mening inte ett giltigt argument att framkasta att en utfrågning med nödvändighet måste exkluderas eftersom den misstänkte inte haft fördelen av samråd med en advokat, som utestängts för att det tjänat en rättfärdig sak, för att informera honom att han inte ska vilseleda polisen.”

58. Han kom därför fram till att det, trots frånvaron av en advokat under säkerhetsutfrågningarna och användningen av fel förhörsupplysning, inte förekom någon betydande oförrätt eller väsentlig kränkning av klagandenas rätt till en rättvis rättegång.

59.  Som svar på påståendet att klagandena ställdes inför oförenliga krav när de ombads delta i säkerhetsutfrågningarna fann domaren att så inte var fallet. Han konstaterade:

”... De åtalade ställdes inför ett tufft men tydligt val: antingen kunde de hjälpa polisen, med kännedom om att det de sade kunde utnyttjas emot dem, eller så kunde de skydda sig själva och förbli tysta ... Det som står klart utom tvivel är att de åtalade inte vilseleddes eller lurades vad gäller utfrågningarnas underliggande ändamål, de möjliga konsekvenserna av att besvara frågor eller de potentiella riskerna med att inte avslöja detaljer i deras försvar ...”

60.  Han fann vidare att det försvar klagandena valde att inte avslöja i det skedet direkt berörde frågor om allmän säkerhet, och var lätt att beskriva. Det krävde inte någon detaljinsikt om straffrätten eller en komplicerad förklaring av sakför­hållandet. Det kunde ha sammanfattats med det enda ordet ”bluff”. Domaren insåg att det ibland var nödvändigt att få hjälp av en advokat innan en misstänkt kunde förstå och beskriva ett komplicerat försvar, men sade att detta inte var fallet här.

61.  Domaren ansåg att de åtalade skulle ha kunna fått mer trovärdighet om de hade besvarat de ställda frågorna på ett sätt som åtminstone kunde uppfattas som avsedda att hjälpa allmänheten och som därmed utgjorde vittnesmål mot dem själva. Det var dock ostridigt att de antingen hade ljugit eller underlåtit att avslöja vad de visste i säkerhetsutfrågningarna: i stället för att kompromettera sig själva hade de kommit med falska, urskuldande förklaringar. Domaren fann vidare att erbjudandet att samarbeta för att skydda allmänheten inte var ett otillåtet lockbete. Avslutningsvis drog ansåg han att förhörsupplysningen av den nya typen inte var en påtryckning för de åtalade att tillhandahålla någon detalj av deras respektive försvar.

62. Domaren angav i detalj det tillvägagångssätt han hade anammat för att göra en egen bedömning av huruvida bevisningen skulle uteslutas. I synnerhet hade han tillmätt full betydelse åt principen att tillgång till juridisk rådgivning före och under förhör var en av de mest grundläggande rättigheterna, som får nekas enbart av rimliga skäl i specifika fall. Han hade dessutom tagit hänsyn till att den miljö vari klagandena hölls i förvar inte i någon verklig mening var tvingande och att förhören varken var repressiva eller orättvisa. Samtidigt som han insåg att den felaktiga förhörsupplysningen av den nya typen inbegrep ett mått av indirekt tvång var detta enligt hans uppfattning inte avgörande: valet för klagandena var lätt och de hade inte av förhörsupplysningen ”förmåtts” att ange sig själva utan hade i stället levererat avsiktliga, urskuldande lögner. Han konstaterade även att bevisningen från säkerhetsutfrågningarna potentiellt var av stor relevans för den centrala frågan i rättegången, nämligen huruvida de försvarsyttranden som nu framfördes eventuellt var sanna.

63. Vad gäller Yassin Omars säkerhetsutfrågningar konstaterade domaren att han, när han besvarade de frågor som var avsedda att skydda allmänheten, frivilligt hade lämnat en mycket stor mängd missvisande information. Han hade inte erkänt i något skede, utan hade i stället framfört utförliga urskuldande lögner. Domaren betraktade det som uppenbart att poliserna genomgående hade fokuserat på frågor som skulle ha kunnat avslöja information av relevans för att hjälpa dem hitta personer eller föremål som skulle kunna utgöra en risk för allmänheten. Han konstaterade att det inte fanns något som tydde på att polisen hade överskridit kraven för vad som var nödvändigt, samt att det var fastlagt att förhörsmetoderna var relevanta för frågor om allmän säkerhet.

64. Domaren fann att Yassin Omar hade nekats tillgång till advokat i drygt åtta timmar. Säkerhetsutfrågningarna hade ägt rum utan dröjsmål, och så fort de var genomförda hade Yassin Omar fått tillgång till advokat. Utfrågningarna hade inte inslag av vare sig tvång eller hunsning, vilket bekräftades av Yassin Omars ombud. Även om ett brott mot tillämplig uppförandekod hade skett vid förhörsupplysningen av den nya typen i början av säkerhetsutfrågning C, hade det inte påverkat hans inställning till förhöret. Han hade fortsatt att tala osanning i överensstämmelse med vad han hade sagt i säkerhetsutfrågning A och B.

65. Vad gäller Muktar Said Ibrahim bekräftade domaren ”tveklöst”, efter att ha gått igenom den bevisning som visade tidpunkterna och platserna för de olika utfrågningarna och samråden som ägde rum på polisstationen, att det skulle ha varit opraktiskt att anordna ett samtal mellan advokaten och Muktar Said Ibrahim vid tidpunkterna för hennes telefonsamtal (se punkt 32. Kl. 16.20 påmindes han om sin rätt till gratis juridisk rådgivning och svarade att han förstod vad som hade sagts honom. Jourhavande advokat kontaktades kl. 16.42. Kl. 17 ringde han polisstationen och bad att få tala med Muktar Said Ibrahim. Han fick veta att Muktar Said Ibrahim inte var tillgänglig. Advokaten ringde igen kl. 17.40 och fick veta att hans uppgifter skulle skickas till den polistjänsteman som ansvarade för utredningen, men att telefonkontakt var opraktisk eftersom lämpliga samtalsrum inte var tillgängliga.

–33. Kl. 18.10 beordrade en kommissarie en brådskande säkerhetsutfrågning och bestämde att Muktar Said Ibrahim skulle hållas isolerad. I häktesprotokollet förklarades att hans rätt till juridisk rådgivning hade fördröjts eftersom det fanns rimliga skäl att anta att dröjsmål med utfrågning skulle innebära överhängande risk för personskada, eller allvarlig förlust av, eller skada på, egendom, samt att det skulle leda till att andra personer som var misstänkta för att ha begått terroristbrott men som ännu inte anhållits varnades, vilket skulle göra det svårare att hindra ett terrordåd eller säkra anhållande, åtal eller fällande dom mot en person i samband med terrorbrott. Protokollet hänvisade till misstanken att Muktar Said Ibrahim hade detonerat en sprängladdning den 21 juli 2005 som en del av en organiserad attack avsedd att döda och skada folk.

ovan). Han konstaterade att det vid den berörda tidpunkten satt 18 personer häktade på polisstationen, alla anhållna för misstänkt inblandning i händelserna den 21 juli 2005. Polisstationen var exceptionellt ansträngd och i konferensrummen prioriterades samtal ansikte mot ansikte; det skulle inte ha varit ett realistiskt alternativ att ha ett rum ledigt med ett telefonjack för telefonsamtal med advokater. Domaren konstaterade att polisen hade bekräftat att det hade skett en kommunikationsmiss genom att förhörsledarna inte hade informerats om att Muktar Said Ibrahims advokat försökte nå honom via telefon.

66. Domaren menade vidare att det skulle ha varit opraktiskt för Muktar Said Ibrahim att tala med en advokat innan inskrivningsprocessen var genomförd kl. 16.42. Även om det teoriskt fanns tid för ett samtal ansikte mot ansikte mellan kl 18.10, när säkerhetsutfrågningen godkändes, och 19.58, när den inleddes, ansåg domaren att det mot bakgrund av den press under vilken polisen arbetade var fullt begripligt att ingen polistjänsteman hade tyckt att det fanns tid att be jourhavande advokat ha ett möte med Muktar Said Ibrahim innan säkerhetsutfrågningen inleddes. Emellertid var domaren av den uppfattningen att det borde ha varit möjligt, mellan kl. 17 och 19.58, att se till att jourhavande advokat fick komma i kontakt med Muktar Said Ibrahim per telefon, och ansåg följaktligen att denne, i denna begränsade omfattning, felaktigt nekades tillgång till juridisk rådgivning per telefon. Emellertid ansåg han att detta fel inte utgjorde ett väsentligt intrång i hans försvarsrättigheter, utan framhöll:

”145. ... [D]etta intrång i hans rättigheter var av ringa betydelse: det skulle ha varit omöjligt för [jourhavande advokat] att, i samtal med Ibrahim för första gången per telefon, ge detaljerade och välinformerade råd under dessa omständigheter, och hon skulle inte ha kunnat erbjuda väsentligt bistånd rörande de beslut han skulle fatta. Även om valet för den åtalade var enkelt, hade [jourhavande advokat] behövt förstå alla huvudsakliga bakomliggande omständigheter innan hon skulle kunna ge råd som vore användbara för Ibrahim vad avser de alternativ han stod inför. Hon kunde ha informerat honom om hans rättigheter, men med undantag för eventuella problem som uppstod med anledning av den felaktiga förhörsupplysningen av den nya typen, hade hans fundamentala rättigheter redan förklarats för honom: han var berättigad till juridisk rådgivning (vilken hade fördröjts för den allmänna säkerhetens skull), han hade rätt att tiga, och varje yttrande han fällde skulle kunna användas emot honom. Det finns inget som tyder på att han inte förstod dessa enkla fakta.”

67.  Domaren ansåg att den felaktiga användningen av förhörsupplysning av den nya typen var ett simpelt och fullt begripligt misstag från de poliser som genomförde utfrågningen, med tanke på den press under vilken de arbetade. Han konstaterade att säkerhetsutfrågningen var kort, att det inte hade indikerats att den hade haft inslag av tvång, och att frågorna inte gick utöver vad som utgjorde ett legitimt förhör för säkerhetsändamål. Domaren undersökte utskriften av säkerhetsutfrågningen och konstaterade att Muktar Said Ibrahim ståndaktigt hade förnekat kunskap om eventuella planerade framtida attacker eller gömda sprängämnen. Muktar Said Ibrahim träffade en advokat cirka sju och en halv timme efter sin första begäran om att få träffa en sådan.

68. Vad avser Ramzi Mohammed fann domaren att juridisk rådgivning hade fördröjts cirka fyra timmar, varunder åtta minuters förhör hade ägt rum. Det fanns ingen indikation på att utfrågningen hade haft inslag av tvång. Förutom förhörsupplysningen av den nya typen fanns inget som tydde på någon påtryckning. Domaren var säker på att utfrågningen inte överskred den legitima gränsen för eller syftet med en säkerhetsutfrågning utan tvärtom var fokuserad och adekvat.

69. Domaren drog därför slutsatsen att det inte hade skett något väsentligt intrång i rätten för någon av klagandena att utöva deras försvarsrättigheter och att utfrågningarna kunde inkluderas i sin helhet.

(b)  Åtalets övriga bevisning

70.  Huvudfrågan vid rättegången var huruvida det faktum att anordningarna inte exploderade var ett avsiktligt konstruktionsfel (i vilket fall klagandena inte kunde vara skyldiga till stämpling till mord) eller ett misstag i konstruktionen av anordningarna. Åtalet åberopade med kraft klagandenas svar i deras säkerhetsutfrågningar för att undergräva deras försvar att händelserna den 21 juli var avsedda som en bluff.

71.  Åtalet ledde även i bevis att männen hade extremistiska åsikter. De åberopade extremistiskt material (halshuggningar och andra grymheter) som hittats i Yassin Omars och Hussain Osmans bostäder, bevis för att de tre första klagandena och Hussain Osman hade deltagit i ett utbildningsläger i Lake District och att Muktar Said Ibrahim hade rest utomlands för jihad, samt bevisning för att Yassin Omar hade försökt övertyga en person utanför gruppen om självmordsbombningars och andra terrordåds legitimitet, och vid ett annat tillfälle hade skrikit åt en imam som hade fördömt självmordsbombningar. Dessutom presenterades som bevisning anteckningar med hänvisning till martyrskap i samma anteckningsblock som hade använts för att skriva upp den mängd material som skulle ingå i varje bomb.

72.  Åtalet åberopade vidare bevis för inköp av materialet till bomberna och deras tillverkning. Däri fastställdes att 443 liter flytande väteperoxid i låg koncentration hade inköpts av Manfo Asiedu, Muktar Said Ibrahim och Yassin Omar mellan den 28 april och den 5 juli 2005, i tre butiker i norra London i totalt 284 behållare. Det fanns bevis för att de inledningsvis hade efterfrågat flytande väteperoxid av mycket högre styrka, i eller nära den styrka som krävs för att möjliggöra explosion, samt att de hade kokat väteperoxiden för att öka dess koncentration. Ett antal av de tomflaskor som senare påträffades hade handskrivna siffermarkeringar, vilket enligt åtalet var bevis för att de åtalade trodde att den erforderliga koncentrationen för explosion hade uppnåtts. Ett turordningsschema visade på över 200 timmars arbete med att koka väteperoxiden.

73.  Det framfördes även vetenskapliga bevis för konstruktionen av bomberna, vilka hade placerats i ryggsäckar anpassade för ändamålet. Detonatorn var inkapslad i papper från ett A4-block. Splitter hade tillsatts i anordningarna, vilket skulle ha ökat fragmenteringen vid explosion och maximerat sannolikheten för personskador. Både åtalets och försvarets experter var överens om att bomberna inte var funktionella. Åtalets expert förklarade att det berodde på att väteperoxiden inte hade nått den koncentration som erfordrades för explosion. Han konstaterade att det skulle ha varit svårt för dem som konstruerade bomberna att mäta väteperoxidens styrka men påpekade att om syftet endast hade varit en bluff skulle ingen ökning av väteperoxidkoncentrationen ha varit nödvändig: med den initialt låga koncentrationen eller med ett knallskott infört i blandningen skulle samma intryck av oväsen ha producerats. Som svar på försvarets påstående att väteperoxiden hade koncentrerats och sedan utspätts igen med kranvatten (se punkt 76.  Juryn hörde även vittnesmål från passagerare på de tåg där tre av bomberna hade detonerat. En vittnade om att Ramzi Mohammed mumlade nervöst med sig själv på perrongen, en annan att han skrek ”det är fel, det är fel” efter hans bombs detonation, ytterligare andra om hans förvånade, förvirrade och panikslagna blick därpå. Vad gäller Yassin Omar vittnade passagerare om hans förvåning och fruktan. Två vittnen han mötte under sin flykt uppgav att han hade bett dem om hjälp och hade sagt dem att han hade skadats i en bombattack eller explosion. Vad avser Muktar Said Ibrahim vittnade den bussförare som hade ansvarat för den buss där Muktar Said Ibrahims detonation ägde rum om Muktar Said Ibrahims nervositet när han gick på bussen.

nedan), visade en analys av isotopsammansättningen i Londons kranvatten att detta inte var möjligt.

74.  Åtalet hänvisade även till telefon- och CCTV-bevis för omfattande kontakter mellan männen främst före, men även efter, den 21 juli 2005.

75. Ett avskedsbrev skrivet av Ramzi Mohammed, vilket enligt åtalet var ett självmordsbrev, ingick också i bevisningen. Det uppgavs ha kommit från samma anteckningsblock som hade använts för att slå in detonatorn i bomberna. Ett vittne uppgav att han hade fått brevet den 21 juli 2005 från Ramzi Mohammeds bror och hade blivit ombedd att vidarebefordra det till Ramzi Mohammeds partner.

76.  Juryn hörde även vittnesmål från passagerare på de tåg där tre av bomberna hade detonerat. En vittnade om att Ramzi Mohammed mumlade nervöst med sig själv på perrongen, en annan att han skrek ”det är fel, det är fel” efter hans bombs detonation, ytterligare andra om hans förvånade, förvirrade och panikslagna blick därpå. Vad gäller Yassin Omar vittnade passagerare om hans förvåning och fruktan. Två vittnen han mötte under sin flykt uppgav att han hade bett dem om hjälp och hade sagt dem att han hade skadats i en bombattack eller explosion. Vad avser Muktar Said Ibrahim vittnade den bussförare som hade ansvarat för den buss där Muktar Said Ibrahims detonation ägde rum om Muktar Said Ibrahims nervositet när han gick på bussen.

(c)   Försvarets bevisning

77. Klagandena ingav bevisning med innebörden att deras handlingar var avsedda som en bluff. De hade initialt planerat att lämna bomberna utan uppsikt på allmän plats för att framföra en åsikt om Irakkriget. Efter händelserna den 7 juli ändrades planen till att detonera bomberna men inte huvudladdningen med väteperoxid. I detta syfte vidhöll de att fastän de hade försökt koncentrera väteperoxiden genom att koka den hade de sedan spätt ut den så att den inte längre skulle hålla den koncentration som var nödvändig för en explosion. Muktar Said Ibrahim vittnade om att han inte hade avsett att detonera sin bomb på bussen; den hade exploderat av misstag när han kände på batteriet för att försöka avlägsna det. Ramzi Mohammed förklarade sitt avskedsbrev med att hävda att det i själva verket hade skrivits den 23 juli efter skotten mot den man som misstogs för en av de misstänkta (se punkt 9. Två veckor senare, den 21 juli 2005, detonerade de tre första klagande, Muktar Said Ibrahim, Ramzi Mohammed och Yassin Omar, samt en fjärde man, Hussain Osman, fyra bomber placerade i ryggsäckar på olika platser i Londons kollektivtrafiksystem. Den 23 juli 2005 påträffades en femte bomb övergiven och odetonerad i en soptunna. Manfo Asiedu identifierades som den femte förövaren.

ovan) eftersom han trodde att han också skulle bli skjuten av polisen. Det var en ren tillfällighet att det hade skrivits i samma block som det som användes för detonatorn.

78.  Liksom de tre första klagandena uppgav Manfo Asiedu före rättegång att händelserna den 21 juli 2005 var en bluff. Efter Muktar Said Ibrahims vittnesmål vittnade dock Manfo Asiedu muntligen och ändrade sin tidigare ståndpunkt. Han hävdade att han på morgonen den 21 juli 2005 fick veta att anordningarna var riktiga bomber. Han var alltför förvirrad och rädd för att vägra ta emot den anordning han fick, men när han accepterade den hade han inte för avsikt att ansluta sig till eller spela någon roll i sammansvärjningen.

(d) Sammanfattningen

79. Under sin sammanfattning inför juryn gav domaren följande direktiv vad avser de yttranden som hade fällts vid säkerhetsutfrågningarna:

”Hur är det med de osanningar som vissa av de åtalade framförde till polisen? Det har medgetts att de åtalade Ibrahim, Asiedu, Omar och Mohamed ljög för polisen på olika sätt under sina utfrågningar. ... [I]nnan ni ens börjar beakta några osanningar, måste ni noggrant uppmärksamma de omständigheter där osanningar framfördes, och dessa omständigheter varierar mellan de åtalade.

Först drar ni er till minnes att säkerhetsutfrågningar av Ibrahim, Omar och Mohamed godkändes på grund av de exceptionella omständigheterna i juli 2005. Det betydde att dessa åtalade förhördes i ett försök att bevara allmän säkerhet innan de hade tillfälle att samråda med advokat. Det har inte hävdats av någon att juridisk rådgivning nekades av polistjänstemännen till följd av ont uppsåt eller oärlighet. Emellertid är tillgång till juridisk rådgivning före utfrågning en rätt som vanligen erbjuds en misstänkt, och ni bör ta hänsyn till att så inte skedde. Exempelvis skulle en advokat ha kunna råda den åtalade i fråga att tiga, eller så skulle de ha kunnat påminna den åtalade att han borde tala sanning och att det kunde få konsekvenser om han ljög. Kom därför ihåg, när ni överväger att hålla någon åtalad ansvarig för en osanning som han uttalat under en säkerhetsutfrågning, att denna garanti inte erbjöds vid dessa säkerhetsutfrågningar.”

80. Domaren anmodade även juryn att hålla i åtanke att felaktiga förhörsupplysningar hade använts. Han förklarade:

”Följaktligen var det förvirrat och potentiellt förvirrande för alla tre åtalade. Den meddelade förhörsupplysningen av den nya typen kan ha utgjort en olämplig påtryckning på dem att tala. Ta därför, när ni överväger att hålla någon åtalad ansvarig för en osanning som han uttalat under en säkerhetsutfrågning, hänsyn till denna otillfredsställande bakgrund vad avser förhörsupplysningen.

Emellertid får ni även, vad avser förhörsupplysningen av den nya typen, betänka att ingen av dessa tre åtalade i själva verket utsattes för påtryckningar att avslöja någonting som de senare har åberopat i denna rättegång. Tvärtom ljög de på alla eller de flesta väsentliga punkter.”

81. Vad avser dessa osanningar konstaterade domaren:

”Dessutom bör ni, för Ibrahims, Asiedus, Omars, Osmans och Mohammeds del, när ni bedömer osanningar de framförde i häktet, vare sig det var vid en säkerhetsutfrågning eller på annat sätt, beakta två ytterligare frågor: på den specifika punkt ni överväger måste ni avgöra om den berörde åtalade verkligen avsiktligt framförde osanningar. Om ni inte är säkra att han gjorde det, ska ni ignorera den detaljen på den punkten. Om ni är säkra, ska ni fundera över varför den åtalade ljög på den punkten. Enbart det faktum att en åtalad ljuger är inte i sig bevis på skuld. En åtalad kan ljuga av många anledningar och de kan vara harmlösa i så måtto att de inte betecknar skuld. Det har här framhållits att osanningar framfördes av flera anledningar: av rädsla för att erkänna någon grad av inblandning eller kunskaper, men vilka enligt den åtalade inte innebär att han är medskyldig, som i fallet Asiedu; för att skydda andra som de fruktade skulle anklagas falskeligen och därmed skulle kunna dödas eller skadas; av rädsla för att erkänna inblandning i vad de uppger var en bluffattack, eller av panik, stress, förvirring, eller av rädsla för att attackeras.

Om ni tror att det finns, eller kan finnas, en oskyldig förklaring till de osanningar som framförts av den berörde åtalade, ska ni inte ta dem i beaktande. Det är endast om ni är säkra på att han inte ljög av en harmlös anledning som ni kan betrakta hans osanningar som bevis till stöd för åtalet, med beaktande av de övriga direktiv jag här har gett er på denna punkt avseende säkerhetsutfrågningarna.”

82. Rörande klagandenas underlåtenhet att nämna det försvar som drevs vid rättegången under säkerhetsutfrågningarna, gav domaren följande anmodan:

”Låt oss betrakta de åtalades underlåtenhet att besvara frågor under utfrågning. Den första punkten att sätta fingret på är att ni inte får hålla Ibrahim, Omar och Mohammed ansvariga för att de under säkerhetsutfrågningarna underlät att nämna detaljer som de senare åberopade i domstol. Det beror, som jag nyss förklarat för er, på att tillgång till advokat hade nekats i det skedet, och enligt lagen ska en åtalad under dessa omständigheter inte kritiseras för att ha underlåtit att nämna detaljer som senare ingår i hans försvar. Givetvis följer det av det direktiv jag nyss gav er rörande osanningar att om de i stället för att tiga framförde osanningar, får ni fästa avseende vid dessa osanningar, som alltid med beaktande av de punkter jag nyss anmodade er att ta hänsyn till.

...

[M]itt tydliga direktiv till er är att ni inte får hålla Ibrahim, Omar och Mohammed ansvariga för att de under säkerhetsutfrågningarna underlät att nämna detaljer som de senare har åberopat i denna domstol.”

83. För de senare utfrågningar som ägde rum efter att klagandena hade träffat sina juridiska ombud och hade fått förhörsupplysning av den nya typen, riktade rättegångsdomaren juryns uppmärksamhet på att klagandena inte hade redogjort för tre detaljer som de åberopade vid rättegången, fastän de hade fått frågor om dem vid utfrågningarna: i) de verkliga händelser som ledde fram till 21 juli 2005; ii) deras individuella kunskaper om och koppling till deras medmisstänkta; och iii) deras sanna sinnestillstånd, syfte och avsikt i relation till utplaceringen av bomberna. Han förklarade att underlåtenhet att nämna dessa detaljer under de utfrågningar som ägde rum efter att de hade fått juridisk rådgivning skulle kunna användas emot dem.

(e) Domarna och påföljderna

84. Den 9 juli 2007 dömde juryn de tre första klagandena och Hussain Osman för stämpling till mord. Juryn kunde inte komma fram till domar för de två andra åtalade, och en förnyad rättegång för deras mål bestämdes. De erkände sig senare skyldiga till smärre anklagelser.

85. Den 11 juli 2007 dömdes de tre första klagandena till livstids fängelse med ett minimivillkor på fängelse i 40 år.

3. De tre första klagandenas överklagande

86.  Klagandena ansökte om prövningstillstånd för överklagande av sina domar. De hävdade bland annat att rättegångsdomaren felaktigt hade beslutat att säkerhetsutfrågningarna skulle få användas som bevisning.

87. Den 23 april 2008 nekade appellationsdomstolen prövningstillstånd för överklagande av domarna.

88. I sin redogörelse för bakgrunden till klagandenas anhållande och eftersökning konstaterade domstolen:

”5. ... Det är praktiskt taget omöjligt att föreställa sig den press och oro som polisens utredningsgrupper måste ha känt. Två veckor tidigare hade fyra bomber detonerats med de fruktansvärda konsekvenser som vi känner till, och de stod nu inför fyra ytterligare bomber, återigen i transportsystemet, vilka hade detonerats men inte förmåtts att explodera. De skyldiga till bombdåden den 7 juli hade avlidit, men förövarna till det andra attentatsförsöket var på fri fot, med möjlighet att upprepa sina mordplaner, och att göra detta mer effektivt. Det var nödvändigt att finna och frihetsberöva dem, och det omedelbara syftet med utredningen, inklusive utfrågningar av dem som anhållits i samband med dessa incidenter, var inriktat på allmän säkerhet.”

89. I inledningen till sin dom uttryckte appellationsdomstolen följande allmänna slutsats avseende rättegångens beskaffenhet och genomförande:

”7. Det är axiomatiskt att varje åtalad, även en åtalad som påstås vara inblandad i direkt och farligt våld mot detta lands medborgare och institutioner, är berättigad till en rättvis rättegång där hans skuld måste bevisas. Denna rättegång kännetecknades av påtaglig rättvisa och strikt rättslig kontroll av domare Fulford. De åtalade företräddes på det allmännas bekostnad av ledande ombud med kompetens och erfarenhet, med absolut tydlighet avseende deras professionella ansvar både inför deras klienter och inför domstolen. Juryns svårighet att komma överens om domar rörande Asiedu och Yahya demonstrerar att de tog sig an problemen med den vidsynta rättvisa och den avsaknad av fördomar som är en av de vedertagna egenskaperna hos jurysystemet. Nu när klagandena har dömts efter en rättvis rättegång inför en opartisk domstol, har vi rätt att fastslå, efter en långdragen granskning av bevisningen, att deras försvar mot anklagelserna om stämpling till mord var löjeväckande.”

90. Vad avser klagandenas försvar gjorde appellationsdomstolen följande konstaterande:

”17. Om dessa var bluffbomber finner vi det svårt att föreställa sig varför det var nödvändigt att koka peroxiden för att öka dess koncentration, eller varför både Asiedu och Yahya, oberoende av varandra, när de köpte väteperoxid, bad om att få den levererad med [en mycket högre] styrka, eller högsta tillgängliga procenthalt. Likaså är det går det knappt att föreställa sig varför nästan 400 liter väteperoxid behövdes såvida inte dess syfte var att öka dess styrka. De handskrivna siffrorna ... på 36 flaskor utgjorde förödande bevis. Var och en visade att tillverkarna av bomberna trodde att de i själva verket hade uppnått den kritiska koncentrationen som krävdes för att bomberna skulle explodera. Faktum är att en betydande del av rättegången togs upp av klagandenas ansträngningar att bortförklara detta avgörande bevis. Mycket kort sammanfattat gjordes det gällande att väteperoxiden späddes ut efter att koncentrationen hade ökats. Dessutom är det svårt att förstå hur något politiskt budskap, om det alls skulle framföras, skulle kunna förbättras av att splitter placerades inuti bomben. Splittret var avsett att orsaka död och lemlästning. Det kunde inte finnas något annat syfte. Och om detta tilltag var avsett som en bluff eller en politisk demonstration, uppstod en märklig tystnad från klagandena själva efter att de hade flytt undan. Om deras syfte var en bluff, skulle ett halvt ögonblicks uppmärksamhet på det massiva nyhetsflödet om de misslyckade bombningarna ha visat att deras syfte hade uppnåtts. Ändå kom inga sådana påståenden eller yrkanden eller förklaringar, inte heller till polisen eller medierna eller allmänheten innan någon av klagandena anhölls.”

91.  Vad avser den påverkan inkluderandet av säkerhetsutfrågningarna hade, konstaterade domstolen:

”20.  ... I detta skede noterar vi bara att om protokollen från polisförhören rättmätigt tilläts ingå, var de i sig tillräckliga för att helt undergräva försvarets ‘bluff’-tes.”

92. Domstolen var av uppfattningen att en utfrågningsprocess som så långt som möjligt lät polisen skydda allmänheten var en nödvändig plikt. Den ansåg att frågan om huruvida resultaten av sådana utfrågningar skulle användas som bevisning mot de misstänkta var grannlaga. Emellertid betonade den att ingen av klagandena hade sagt någonting som utgjorde direkt vittnesmål mot sig själv, eller som inbegrep något erkännande av deltagande i, eller ens vag kännedom om, stämplingen till mord den 21 juli. Den fann även att det fanns en risk att fästa oproportionerligt stor vikt vid denna specifika detalj i bevisningen i målet. Icke desto mindre, konstaterade den, tillhandahöll utfrågningarna viktig bevisning mot klagandena, inte för att de talade sanning och avslöjade kännedom om eller inblandning i terrordåd, utan för att de hade kommit med ett antal bevisligen osanna påståenden utan att nämna de försvarsargument de senare framförde i rätten.

93. Domstolen medgav att felaktiga förhörsupplysningar, på grund av polisfel, hade delgivits klagandena innan de framförde osanningarna i fråga. Emellertid betonade den att var och en av männen hade varskotts att svaren under säkerhetsutfrågningarna skulle kunna användas som bevisning mot honom. Domstolen fortsatte:

”37.  ... Alltså hade de inga illusioner. De hade över huvud taget ingen avsikt att kompromettera sig själva. De valde att ljuga. Ur varje synvinkel var det ett viktigt övervägande i utövandet av domare Fulfords egen bedömning.”

94. Domstolen var till freds med att rättegångsdomarens utövande av egen bedömning var till fullo välinformerat och att han hade tagit sig an de berörda problemen med noggrannhet.

95. Vad gäller Yassin Omar konstaterade domstolen att han var den förste av de åtalade att anhållas, och att det han skulle kunna säga var följaktligen av absolut avgörande betydelse för de akuta utmaningarna rörande allmän säkerhet som polisen stod inför på den tiden. Den fann att det under voir dire-förhandlingen uttryckligen accepterades att beslutet att hålla en säkerhetsutfrågning innan Yassin Omar fick tillgång till advokat var ett giltigt beslut enligt förteckning 8 i UK:s Terrorism Act 2000 (se punkt B. Säkerhetsutfrågningar

ff nedan). Det framhölls vidare att utfrågningarna utfördes rättvist och rimligt, samt att de inte hade inslag av vare sig tvång eller hunsning. I överklagandet försökte emellertid Yassin Omars ombud hävda att polisåtgärden att fördröja Yassin Omars tillgång till juridisk rådgivning inte var laglig. Domstolen konstaterade:

”För det första gör inte brott mot gällande regelverk efterföljande polisåtgärder olagliga, i alla fall i den meningen att de i sig är eller skulle vara tillräckliga för att leda till exkludering av resultaten från efterföljande utfrågningar. Om, såsom domaren fann, polisen inte avsiktligt försökte manipulera systemet med ont uppsåt, fick han lov att hänvända sig till de befogenheter om uteslutning som ingår i sektion 78 av PACE, varken mer eller mindre. Detta leder till det andra övervägandet, att det alltid står de åtalades företrädare fritt att vid rättegång fatta ett medvetet rättsligt beslut att avstå eller ignorera, och därmed välja att inte åberopa brott mot gällande regelverk, om effekten av att rikta uppmärksamhet mot dem kan öka snarare än minska den åtalades svårigheter. I korthet måste rättegångsadvokaten själv bedöma om han ska framföra argument baserade på brott mot gällande regelverk, eller lyfta fram vissa, eller ett, men inte alla.”

96. Domstolen kunde inte se någonting som stödde slutsatsen att beslutet att i Yassin Omars fall låta bevisningen från säkerhetsutfrågningarna ingå var felaktigt.

97. Vad avser Muktar Said Ibrahim konstaterade domstolen att tre inlagor hade lagts fram av hans ombud. För det första hade det hävdats att kommissariens slutsats att ett samråd mellan Muktar Said Ibrahim och jourhavande advokat före utfrågningen skulle orsaka onödig fördröjning var en allvarlig felbedömning eftersom säkerhetsutfrågningen inte ägde rum förrän över en timme senare. För det andra hade det gjorts gällande att det fortsatta förhöret med Muktar Said Ibrahim efter att han hade förnekat all kännedom utgjorde ett brott mot gällande regelverk, punkt 6.7 (se punkt 144. Vid tidpunkten i fråga fanns inga specifika uppförandekoder i relation till ovanstående bestämmelser. Code C (se punkt II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

ovan) täckte även dem som hölls häktade på grund av misstanke om terrorism.

nedan). Slutligen hade det hävdats att förhörsupplysningen av den nya typen bidrog till orättvisan genom att införa ett inslag av tvång. Appellationsdomstolen förklarade i detalj hur rättegångsdomaren hade tagit sig an dessa frågor och fann att den inte såg något skäl att ändra hans beslut att de påståenden som gjorts under säkerhetsutfrågningarna skulle ingå.

98. Vad gäller Ramzi Mohammed konstaterade domstolen att rättegångsdomaren hade medgett att den felaktiga förhörsupplysningen hade meddelats och att tillgång till juridisk rådgivning hade fördröjts i nästan fyra timmar. Emellertid var han övertygad om att utfrågningen hade varit en äkta säkerhetsutfrågning, med tanke på att den hade varat i åtta minuter och inte hade ägt rum under betingelser av tvång. Domstolen kunde inte se något skäl att ändra beslutet att inkluderingen av bevisningen inte gjorde rättegången orättvis.

C. Fallet med den fjärde klaganden

1. Händelser som ledde fram till polisens förhör med den fjärde klaganden

99.  Den fjärde klaganden var en vän till Hussain Osman, som han hade presenterats för av Hussain Osmans bror, Abdul Sherif, runt 1999. Den 23 juli 2005, två dagar efter försöken till bombattentat, stötte den fjärde klaganden på Hussain Osman på järnvägsstationen Clapham Junction när den förstnämnde skulle kliva på ett tåg hem. De två männen återvände tillsammans till den fjärde klagandens hem. Hussain Osman stannade sedan kvar hos den fjärde klaganden till den 26 juli.

100. Under tiden, på eftermiddagen den 25 juli, filmade en övervakningskamera ingången till den byggnad där den fjärde klaganden bodde. Kameran zoomade därefter in på den fjärde klaganden och hans lägenhet. Kl. 18 var en civilklädd person från övervakningstjänsten placerad i närheten av den fjärde klagandens hem. På morgonen den 26 juli observerade personal den fjärde klaganden och en man som senare identifierades som Hussain Osman på väg från adressen. Den fjärde klaganden följde med Hussain Osman till en busshållplats, där Hussain Osman tog en buss till Waterloo Station. Den fjärde klaganden återvände hem.

101. På morgonen den 27 juli begav sig den fjärde klaganden till arbetet. När han kom tillbaka från arbetet runt 17.30, möttes han av två poliser som ville att han skulle medverka som potentiellt vittne i utredningen. Han gick med på att medverka och följde med dem till Kenningtons polisstation.

2. Polisens utfrågningar

(a) Utfrågningarna som vittne

102.  Poliserna började utfrågningen av den fjärde klaganden kl. 18.15. Cirka 19.15 ansåg poliserna att den fjärde klaganden, till följd av de svar han avgav, löpte risk att röja sig själv och borde få förhörsupplysning och information om sin rätt till juridisk rådgivning. De sökte råd hos en högre polistjänsteman som ansvarade för utredningen. De fick veta att de skulle fortsätta utfrågningen av den fjärde klaganden som vittne och gjorde därmed så.

103. Cirka 00.10 den 28 juli togs den fjärde klaganden med de två poliserna för att peka ut en adress där han trodde att Hussain Osman bodde.

104.  Mellan 13.30 och 17 den 28 juli mottogs på polisstationen ett vittnesmål från den fjärde klaganden.

(b) Vittnesmålet

105.  I yttrandet redogjorde den fjärde klaganden för hur han hade blivit vän med Hussain Osman runt 1999 men hade förlorat kontakt med honom året därpå. Han hävdade att Hussain Osman den 23 juli 2005 hade sprungit fram till honom på järnvägsstationen Clapham Junction när han höll på att kliva på ett tåg, och de två männen hade hälsat på varandra som gamla vänner. De hade gått på samma tåg till Vauxhall, och vid den fjärde klagandens hållplats beslöt Hussain Osman att stiga av med honom under förevändning at han ville tala om någonting. När de gick mot den fjärde klagandens bostad berättade Hussain Osman för den fjärde klaganden att han var i klammeri med polisen. Han hävdade att han stulit pengar och flytt från polishäktet. När de anlände till den fjärde klagandens lägenhet bad Hussain Osman honom at slå på tv:n, och tillsammans såg de ett inslag om försöken till bombattentat där det visades fotografier av de av polisen eftersökta männen. Hussain Osman sade då att han kände männen och att de var bra män. När fotografiet av en fjärde man som var eftersökt för attackerna visades på tv:n, pekade Hussain Osman på bilden och sade: ”det är jag”. Först hade den fjärde klaganden inte trott honom eftersom fotografiet inte liknade Hussain Osman. Men när Hussain Osman fortsatte att diskutera motivet till attackerna, började den fjärde klaganden inse att han talade sanning. Han blev rädd och ville att Hussain Osman skulle lämna hans hem. Hussain Osman bad då att få stanna hos den fjärde klaganden i två nätter, och eftersom han fruktade för sin personliga säkerhet om han vägrade, gick den fjärde klaganden med på begäran.

106.  I vittnesmålet beskrevs även en skada på Hussain Osmans lår, som enligt honom hade uppstått när han flydde efter att hans bomb hade misslyckats att explodera. Hussain Osman förklarade även hur han hade tryckt på knappen för att aktivera sin bomb men att ingenting hade hänt. Han gav detaljuppgifter om sin flykt från tunnelbanetåget och sina rörelser under de nästföljande två dagarna, när han hade åkt för att bo hos en vän i Brighton som hade lånat honom en bil. Han visade den fjärde klaganden fotografier av de andra bombmännen i en rikstäckande tidning som han hade med sig och avslöjade deras namn. Den fjärde klaganden blev av polisen visad ett antal fotografier och bekräftade identiteten av tre av de män som fotograferats enligt den information som tillhandahölls av Hussain Osman. Den fjärde klaganden förklarade även att Hussain Osman hade nämnt en femte förövare som inte hade detonerat sin bomb; den fjärde klaganden kände inte den personens identitet. Den fjärde klaganden förklarade att Hussain Osman hade ringt några samtal från sin mobiltelefon, men hade talat tigrinska.

107.  Nästa dag var samtalet med Hussain Osman begränsat. Emellertid berättade han för den fjärde klaganden hur bombmännen hade preparerat sina bomber, och gav honom detaljer om videofilmer gruppen hade spelat in före bombdåden, där de hade förklarat sina handlingar. Hussain Osman ringde ett annat samtal med sin mobiltelefon på eftermiddagen. Han gick ut en stund senare på kvällen och återvände med kontanter. Han bad att få låna kläder, och den fjärde klaganden sade att han borde ta hand om sig själv.

108. På morgonen den 26 juli packade Hussain Osman en väska och sade åt den fjärde klaganden att han skulle ta ett tåg till Paris från Waterloo Station. Han gav dig av till stationen runt kl. 8 och ringde cirka en timme senare till den fjärde klaganden för att säga att han var på ett tåg. Den fjärde klaganden stängde då av sin mobiltelefon så att Hussain Osman inte skulle kunna kontakta honom vidare.

109.  Den fjärde klaganden beskrev Hussain Osmans hustru och noterade att han hade lett poliser till en byggnad där han trodde att Hussain Osman och hans hustru bodde. Han avslutade vittnesmålet med att betona att det hade varit ett oplanerat möte på Clapham Junction och att han inte hade deltagit i något arrangemang för att bistå eller hysa Hussain Osman. Han sade att han hade låtit Hussain Osman stanna bara eftersom han var rädd.

(c)   Utfrågningarna och yttrandena som misstänkt

110.  Efter att vittnesmålet hade undertecknats ringde en av poliserna till sin överordnade för att få ytterligare instruktioner, och beordrades anhålla klaganden. Den fjärde klaganden anhölls då och delgavs förhörsupplysning. Han tillfrågades om han ville anlita en advokat vid den tidpunkten men avböjde med orden ”Nej, kanske efter utfrågning om det blir allvarligt”.

111. Den 30 juli, efter att ha anlitat juridisk rådgivning, utfrågades den fjärde klaganden som misstänkt i närvaro av sin advokat. Han gav knappt något svar på de frågor han fick. Hans advokat uppgav att han ville läsa upp en förberett yttrande som respons på den mottagna redogörelsen. I det förberedda yttrandet bekräftade den fjärde klaganden att han inte hade haft någon tidigare kännedom om händelserna den 21 juli och beklagade dem. Han hade stoppats av polis den 27 juli och hade gått med på att bistå dem på varje sätt; i detta avseende hänvisade han till sitt vittnesmål den 28 juli. Han korrigerade vittnesmålet vad avser den fysiska beskrivning han hade gett av Hussain Osman. Slutligen betonade han att CCTV-bilden av Hussain Osman som visats på tv hade varit oigenkännlig och att han inte trodde Hussain Osman när denne hävdade att han hade deltagit i försöken till bombattentat.

112.  Den 1 augusti utfrågades den fjärde klaganden en andra gång. Han avböjde åter att besvara frågorna men insisterade att han hade bistått polisen från början och inte önskade göra några vidare yttranden. Han utfrågades vidare den 2 augusti och upprepade att han inte var och aldrig skulle bli terrorist, och inte hade haft någon roll i det som hade hänt. Vid sin sista utfrågning, den 3 augusti, sade han att allt han visste fanns med i hans ursprungliga vittnesmål. Den fjärde klaganden åtalades kl. 14.20 den 3 augusti 2005.

3. Den fjärde klagandens rättegång

(a) Åtalet

113. Den fjärde klaganden ställdes inför rätta med fyra andra män, inklusive Abdul Sherif, vid Crown Court i Kingston inför domare Worsley (Queen’s Counsel) och en jury. Han stod anklagad för att ha bistått Hussain Osman och underlåtit att redogöra för information efter bombdåden. Åtalet gällde att han var beredd att skydda Hussain Osman fastän han visste att Hussain Osman hade varit inblandad i attackerna. Åtalet hävdade även att den fjärde klaganden hämtade Abdul Sherifs pass hos honom och gav det till Hussain Osman. Slutligen uppgavs att den fjärde klaganden även hämtade en videokamera som hade använts för att filma självmordsbrev från de blivande attentatsmännen, och gav den till Hussain Osman. Självmordsbreven påträffades aldrig.

(b) Vittnesmålets tillåtlighet

114.  Den fjärde klaganden yrkade på att få vittnesmålet uteslutet, med åberopande av fyra argument. För det första att yttrandet hade mottagits i strid med tillämplig uppförandekod, i synnerhet som han inte hade fått någon förhörsupplysning eller information om sin rätt till gratis juridisk rådgivning. För det andra att denna överträdelse var avsiktlig. För det tredje att han hade förmåtts att fälla yttrandet under förevändning att han var ett vittne och skulle vara fri att gå hem efter att yttrandet hade lämnats. För det fjärde att yttrandet hade mottagits tidigt på morgonen, när han var trött. Till följd av alla dessa för­hållanden var yttrandet, enligt den fjärde klaganden, ett erkännande från honom som lämnats under omständigheter som sannolikt skulle göra det otillförlitligt i enlighet med sektion 76.2 i PACE. I andra hand hävdade han att det borde uteslutas i enlighet med den allmänna praxisen att utesluta bevisning enligt sektion 78 i samma lag (se punkt 151.  Del B av bilaga B berörde specifikt häktade enligt lagen från år 2000. Den stipulerade att de rättigheter som anges i sektion 5 och 6 i Code C skulle kunna fördröjas upp till 48 timmar om det fanns rimliga skäl att tro att utövandet av rätten skulle leda till konsekvenserna i punkt 8 i förteckning 8 i lagen från år 2000 (se punkt 140.  Punkt 6 i förteckning 8 angav att en fånge, om han så begärde, hade rätt att låta informera en namngiven person så fort som rimligen var möjligt att han hade häktats (”rätten att inte hållas isolerad”). Denna rättighet kunde modifieras av punkt 8.

ovan).

och ska domstolen inte tillåta att erkännandet används som bevisning mot honom utom i den mån som åtalet bevisar utom rimligt tvivel att erkännandet (även om det kan vara sant) inte erhölls på det sätt som nämnts ovan.”

nedan).

115. Åtalet motsatte sig yrkandet men medgav att vittnesmålet utgjorde ett erkännande i den mening som avses i sektion 76 i PACE. Åtalet medgav även att det hade skett ett brott mot tillämplig uppförandekod genom att den fjärde klaganden inte delgavs förhörsupplysning eller erbjöds advokattjänster när de två poliserna drog slutsatsen att de borde be om instruktioner från sina överordnade.

116.  Vid voir dire-förhandlingarna vittnade de två poliserna om att när de första gången kontaktade den fjärde klaganden på eftermiddagen den 27 juli, var det med avsikt att han skulle hjälpa polisen som ett potentiellt vittne. Parterna var även överens om att poliserna i det skedet inte hade tillräckligt med information för att motivera att den fjärde klaganden anhölls eller behandlades som en misstänkt. En av poliserna förklarade att han kl. 19.15 ansåg att den fjärde klaganden, med tanke på de svar han gav, löpte risk att kompromettera sig själv och borde få förhörsupplysning och information om sin rätt till juridisk rådgivning. Poliserna hade följaktligen bett om instruktioner från en av de högre tjänstemännen med ansvar för utredningen. De fick veta att de skulle fortsätta utfrågningen av den fjärde klaganden som vittne och gjorde därmed så. I sitt vittnesmål uttryckte en av poliserna förvåning över att han, när vittnesförhöret var genomfört, fick order att anhålla klaganden.

117.  Den 3 oktober 2007 avvisade rättegångsdomaren den fjärde klagandens yrkan om att få vittnesmålet struket. Han höll med om att det när den fjärde klaganden anlände till polisstationen inte fanns några rimliga objektiva skäl att misstänka honom för något brott och att det var fullt lämpligt att behandla honom som ett vittne. Emellertid, med tanke på åtalets anmärkning att rimliga objektiva skäl att misstänka den fjärde klaganden för ett brott kunde sägas ha uppkommit vid slutet av hans första muntliga redogörelse, var domaren övertygad om att det skedde ett brott mot gällande regelverk vid den tidpunkt när den fjärde klaganden lämnade sitt skriftliga vittnesmål.

118.  Rättegångsdomaren fann det fastställt att det inte fanns något bevis för repression av den fjärde klaganden när han var på polisstationen. Enligt domaren sades eller gjordes inte heller någonting av poliserna som skulle ha kunnat göra vittnesmålet otillförlitligt. Han påpekade att den fjärde klaganden hade ”fritt antagit” vittnesmålet efter att han hade delgivits förhörsupplysningen och mottagit juridisk rådgivning. Han accepterade därför inte att yttrandet skulle strykas enligt vare sig sektion 76 eller sektion 78 i PACE.

119. Slutligen hänvisade domaren till försvarets rätt att inför juryn framlägga sakfrågor rörande den fjärde klagandens ifrågasättande av vittnesmålet. Juryn skulle få lämpliga direktiv i frågan om tillförlitlighet. Under dessa omständigheter skedde inget brott mot artikel 6.3.

120.  Försvaret yrkade därefter på uteslutning av de delar av vittnesmålet som den fjärde klaganden hade dragit tillbaka eller nyanserat i sina efterföljande utfrågningar. Dessa delar rörde den fysiska beskrivningen av Hussain Osman och yttranden som indikerade att den fjärde klaganden hade kommit att tro att Hussain Osman var inblandad i attackerna. Åtalet motsatte sig yrkandet, eftersom de nyanseringar som gjordes senare visade hur noga den fjärde klaganden därefter hade övervägt sitt vittnesmål. Yrkandet avvisades, då rättegångsdomaren fann att strykning av de passagerna skulle vara missvisande för juryn. Han förklarade att juryn skulle kunna höra alla de omständigheter under vilka den fjärde klaganden hade antagit vittnesmålet.

(c) Åtalets övriga bevisning

121. Åtalets övriga bevisning mot den fjärde klaganden innefattade:

i) CCTV-bilder från den 23 juli visande den fjärde klaganden och Hussain Osman tillsammans på Clapham Junctions järnvägsstation, på Vauxhalls järnvägsstation och gående mot den fjärde klagandens lägenhet,

ii) cellägesanalys för mobiltelefoner (analys som visar var mobiltelefonsamtal har ringts), överensstämmande med att Hussain Osman ringde telefonsamtal från den fjärde klagandens lägenhet,

iii) CCTV-bilder visande hur den fjärde klaganden mötte en av sina medåtalade och av honom fick den kamera som ska ha använts för att filma videor om martyrskap som gjordes av attentatsmännen,

iv) cellägesanalys överensstämmande med att den fjärde klaganden mötte Abdul Sherif för att ta emot passet åt Hussain Osman,

v) bilder från en polisövervakningskamera visande Hussain Osman när han lämnade den fjärde klagandens lägenhet den 26 juli på väg till Waterloo station,

vi) en tidningsartikel om försöken till bombattentat, med bilder av attentatsmännen (inklusive Hussain Osman), påträffade i den fjärde klagandens lägenhet med hans fingeravtryck på,

vii) telefonkontakt mellan den fjärde klaganden och Hussain Osman efter att denne hade tagit Eurostar från Waterloo, indikerande att Hussain Osman talade med den fjärde klaganden två gånger via mobiltelefon den 26 juli och två gånger försökte ringa honom den 27 juli från Italien,

viii)  den fjärde klagandens polisutfrågningar från den 30 juli och 1 augusti där han medgav att Hussain Osman hade bott i hans lägenhet och uppgav att innehållet i hans vittnesmål från den 28 juli var korrekt (se punkt (c)   Utfrågningarna och yttrandena som misstänkt

–110. Efter att vittnesmålet hade undertecknats ringde en av poliserna till sin överordnade för att få ytterligare instruktioner, och beordrades anhålla klaganden. Den fjärde klaganden anhölls då och delgavs förhörsupplysning. Han tillfrågades om han ville anlita en advokat vid den tidpunkten men avböjde med orden ”Nej, kanske efter utfrågning om det blir allvarligt”.

ovan).

(d)  Begäran om uppskjutet förfarande på grund av rättegångsmissbruk

122. När åtalet hade lagts fram, framställde den fjärde klaganden en begäran om att förfarandet skulle skjutas upp på grund av att åtalet utgjorde rättegångsmissbruk. Han hävdade att den order som gavs till poliserna att fortsätta behandla honom som ett vittne och inte en misstänkt innebar att han hade lurats att avge sitt vittnesmål. Man hade i praktiken sagt honom att han inte skulle åtalas. Med andra ord var det i sig en orättvisa att han senare behandlades som en misstänkt och åtalades.

123. Den 5 november 2007 avvisade domaren klagomålet. Han menade att rättegångsmissbruk enbart vore att åtala någon som hade fått ett otvetydigt budskap att han inte skulle åtalas och hade agerat utifrån detta budskap till sin egen nackdel. Inget sådant otvetydigt budskap hade framförts till den fjärde klaganden. Även om han trodde att det fanns ett sådant budskap, agerade han inte utifrån det till egen nackdel. Bevisningen måste betraktas som en helhet: efter att ha delgivits förhörsupplysning och fått juridisk rådgivning hade den fjärde klaganden möjlighet att säga att vittnesmålet var osant, oriktigt eller avgivet vid en tidpunkt när han var så trött att det var otillförlitligt. Emellertid valde han att inte göra detta. I stället anslöt han sig genom hela förfarandet till detta vittnesmål; i själva verket höll han sig ”till dags dato” i praktiken till vad han tidigare hade sagt till polisen. Han meddelade sina detaljerade kommentarer om yttrandet när han var misstänkt. Domaren fann att det var långt ifrån en skymf mot rättvisan att låta målet fortsätta; i stället skulle det vara en skymf mot rättvisan att inte låta målet fortsätta.

(e)  Rättegångsförfarandet och domen

124.  Den fjärde klaganden vittade inte vid rättegången. Hans försvar baserades på vittnesmålet den 28 juli 2005.

125. Hussain Osman kallades av Abdul Sherif att vittna. Under korsförhör bekräftade Hussain Osman den redogörelse som lämnats av den fjärde klaganden i dennes vittnesmål, i synnerhet att han hade fått beskydd i den fjärde klagandens lägenhet. Abdul Sherif bekräftade att han hade tillhandahållit passet för Hussain Osmans resa. Han medgav att han genom telefonsamtal med Hussain Osman och genom vad han hade fått reda på av den fjärde klaganden visste att polisen letade efter Hussain Osman.

126.  Den 21 februari 2008 dömdes den fjärde klaganden till totalt tio års fängelse. Fyra av den fjärde klagandens medåtalade, inklusive Abdul Sherif, dömdes också.

4. Den fjärde klagandens överklagande

127. Den fjärde klaganden och ett antal av hans medåtalade överklagade de fällande domarna och påföljderna hos appellationsdomstolen. Den fjärde klaganden hävdade att rättegångsdomaren felaktigt hade låtit vittnesmålet ingå.

128.  Den 21 november 2008 avslog appellationsdomstolen överklagandet mot den fällande domen. Den uttryckte viss otillfredsställelse över händelserna på polisstationen men ansåg att rättegångsdomaren inte hade gjort fel i att låta det ifrågasatta vittnesmålet ingå i bedömningen. Rörande frågan om yttrandet hade fällts i strid med gällande regelverk framhöll domstolen:

”38. Det sätt på vilket polisen agerade är utan tvivel oroande. Beslutet att inte anhålla och delge [den fjärde klaganden] förhörsupplysning när de poliser som utfrågade honom trodde att de hade material som gav dem rimliga skäl att misstänka att han hade begått ett brott var en tydlig och avsiktlig instruktion att ignorera regelverket. Men i det skedet är polisens dilemma begripligt. [Den fjärde klaganden] tillhandahöll information om Osman som skulle ha kunnat vara av kritisk betydelse för att säkra hans anhållande, vilket hade prioritet vid den tidpunkten. Det förefaller oss att domaren hade rätt att dra slutsatsen att åtalet hade fastställt att ingenting sades eller gjordes som skulle kunna undergräva vittnesmålets tillförlitlighet. Han hade rätt att ta hänsyn till att han i det förberedda yttrande han avgav efter förhörsupplysningen påstod att han försökte hjälpa polisen. Detta upprepades i senare utfrågningar. Han sade därför ingenting som antydde att omständigheterna var sådana att de gjorde det sannolikt att det han sade inte var tillförlitligt. Det förefaller oss därför att domaren även hade rätt att utifrån allt material dra slutsatsen att [den fjärde klaganden], med hjälp av juridisk rådgivning, upprepade, som sagt med vissa korrigeringar, det som ingick i vittnesmålet som sin redogörelse avseende den roll såsom den var, som han spelade i relation till Osman under dagarna efter den 21 juli. Vidare, mot bakgrund av [den fjärde klagandens] anslutning till detta vittnesmål, anser vi inte att domarens beslut att låta yttrandet vara av relevans för juryn i utövandet av hans egen bedömning enligt sektion 78 i lagen kan sägas vara orimligt eller påverkat av någon felaktig rättstillämpning.”

129. Vad avser rättegångsdomarens vägran att skjuta upp förfarandet på grund av rättegångsmissbruk förklarade appellationsdomstolen:

”39. ... Den viktigaste delen i argumentet för [den fjärde klagandens] räkning är att åtal baserat på ett yttrande han avgav när han behandlades som vittne helt enkelt är orättvist. Man sade, sägs det, i praktiken till honom att han inte skulle åtalas, och han bistod i enlighet därmed. Enligt vår uppfattning avvisade domaren korrekt detta argument. Det fanns ingen bevisning för att [den fjärde klaganden] avgav sitt yttrande eftersom han trodde att han inte skulle åtalas. Han gav inga belägg för det resonemanget, och det finns ingenting i utfrågningarna efter att han anhölls som antyder att det var anledningen till att han avgav vittnesmålet. Tvärtom avgav han vittnesmålet eftersom han ville bistå polisen. I denna typ av mål är det sannolikt att domstolen drar slutsatsen att det har förekommit rättegångsmissbruk endast om en åtalad kan fastställa att det har funnits ett otvetydigt budskap från de ansvariga för åtalets genomförande och att den åtalade har agerat till egen nackdel: se R mot Abu Hamza [2007] 1 Cr App R 27, [2006] EWCA Crim 2918, i synnerhet punkt 54. Sådan var inte situationen här.”

130.  I sin beskrivning av den allmänna relevansen av en klagandes personliga omständigheter för den påföljd som utdömts bekräftade domstolen att ungdom eller utsatthet skulle kunna vara relevant, men betonade att detta inte var fallet vad avser de flesta av de aktuella klagandena, inklusive den fjärde klaganden. Domstolen konstaterade att de klagande hade agerat utan någon som helst hänsyn till sin offentliga plikt, och fortsatte:

”Ingen utom [den fjärde klaganden] gjorde något avslöjande förrän de anhölls ...”

131.  Sammanfattningsvis biföll appellationsdomstolen delvis den fjärde klagandens överklagande mot påföljden, på grund av den hjälp han gav polisen:

”47. Det bistånd [den fjärde klaganden] gav Osman var av största betydelse. Vi drar emellertid slutsatsen att vi kan och bör ta hänsyn till att han, låt vara endast efter att han kontaktats av polisen, gav åtminstone viss hjälp och information ...”

132. Domstolen minskade därför den totala påföljden till åtta års fängelse. Avseende Abdul Sherifs överklagande mot påföljden noterade domstolen den avgörande roll denne hade spelat i att möjliggöra Hussain Osmans flykt, och ansåg att det motiverade ”en mycket sträng påföljd som inte, såsom i fallet med [den fjärde klaganden], kan mildras av om han gav någon information i något skede till polisen”.

133. Den 3 februari 2009 nekade domstolen tillstånd att klaga hos House of Lords som en fråga av allmänintresse.

II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

A. Förhörsupplysningar

134.  Sektion 66 PACE kräver att utrikesministern utfärdar en uppförandekod, bland annat för hur personer ska hållas häktade, behandlas och förhöras av polis. Tillämplig uppförandekod är Code C. Sektion 10 i Code C avser förhörsupplysningar, och vid den aktuella tidpunkten lydde punkt 10.1 (i översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta avsnitt):

”En person som det finns skäl att misstänka för ett brott måste upplysas om förhöret innan några frågor om ett brott, eller ytterligare frågor om svaren utgör grund för misstanke, ställs till honom om antingen den misstänktes svar eller tystnad (dvs. underlåtenhet eller vägran att svara eller svara på ett tillfredsställande sätt) kan användas som bevisning för en domstol vid ett åtal.”

135.  Före antagandet av Criminal Justice and Public Order Act 1994 var formuleringen i en sådan förhörsupplysning (vanligen betecknad förhörsupplysning av den gamla typen):

”Du behöver inte säga någonting, men allt du säger kan användas som bevisning.”

136. Sektion 34 i Criminal Justice and Public Order Act 1994 gör det möjligt för en jury att dra negativa slutsatser om en åtalad under polisförhör inte nämner något av det som åberopas i hans försvar i efterföljande straffrättsliga förfarande. De exakta omständigheter där sådana negativa slutsatser kan dras förklaras vanligen för juryn i detalj i rättegångsdomarens sammanfattning.

137.  Ordalydelsen av den förhörsupplysning som rutinmässigt har getts sedan ikraftträdandet av 1994 års lag (som vanligen betecknas förhörsupplysning av den nya typen) ingår i punkt 10.5 i Code C och är som följer:

”Du behöver inte säga någonting. Men det kan skada ditt försvar om du när du tillfrågas låter bli att nämna något som du senare åberopar i domstolen. Allt du säger kan användas som bevisning.”

138. I enlighet med sektion 34.2A i 1994 års lag kan inte negativa slutsatser dras vid rättegång om den åtalade inte fått tillfälle att samråda med advokat före förhöret.

B. Säkerhetsutfrågningar

1.  Terrorism Act 2000

139.  I Terrorism Act 2000 (”lagen från år 2000”) regleras anhållande och häktning av misstänkta för terrorbrott. Sektion 41 gör det möjligt för en polis att utan arresteringsorder anhålla en person som han skäligen misstänker för att vara terrorist. I fallet med ett anhållande enligt sektion 41 gäller bestämmelserna i förteckning 8, som bland annat tar upp tillgång till juridisk rådgivning. Den lag som citeras visar läget vid tidpunkten i fråga; förändringar som inte är av betydelse i föreliggande mål har senare införts i de berörda bestämmelserna.

140. Punkt 6 i förteckning 8 angav att en fånge, om han så begärde, hade rätt att låta informera en namngiven person så fort som rimligen var möjligt att han hade häktats (”rätten att inte hållas isolerad”). Denna rättighet kunde modifieras av punkt 8.

141. Punkt 7 stipulerade att en person som anhölls som en misstänkt terrorist, om han så begärde, hade rätt att konsultera en advokat så fort som rimligen var möjligt, i enrum och vid valfri tidpunkt (”rätten till juridisk rådgivning”). Även denna rättighet kunde modifieras av punkt 8.

142. Punkt 8.1 stipulerade att en polis av minst kommissaries grad kunde godkänna en fördröjning av utövandet av de rättigheter som angavs i punkt 6 och 7. I enlighet med punkt 8.2 skulle sådant godkännande kunna ges endast om denna polis hade rimliga skäl att tro att utövandet av rättigheterna skulle få någon av följande konsekvenser:

”a) störning av eller skada på bevis för ett allvarligt brott som föranleder anhållande,

b) störning av eller fysisk skada för någon person,

c) varning av personer som är misstänkta för att ha begått ett allvarligt brott (som föranleder anhållande) men som inte har anhållits för det,

d) förhindrande av beslag av egendom som erhållits till följd av ett allvarligt brott (som föranleder anhållande) eller avseende vilken en konfiskeringsorder skulle kunna utfärdas ...,

e) störning av informationsinhämtning om genomförande av, förberedelse till eller anstiftan till terrordåd,

f) varning av en person, vilket därigenom skulle göra det svårare att hindra ett terrordåd, och

g) varning av en person, vilket därigenom skulle göra det svårare att säkra anhållande av, åtal mot eller fällande dom mot en person i samband med genomförande av, förberedelse till eller anstiftan till terrordåd.”

143. Punkt 8.7 stipulerade att den häktade, om godkännande gavs, måste informeras om skälen till fördröjningen så fort det var möjligt, och att skälen måste dokumenteras.

2. Relevanta bestämmelser i Code C

144. Vid tidpunkten i fråga fanns inga specifika uppförandekoder i relation till ovanstående bestämmelser. Code C (se punkt II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

ovan) täckte även dem som hölls häktade på grund av misstanke om terrorism.

145.  Sektion 5 i Code C tog upp rätten att inte hållas isolerad. Punkt 5.1 och 5.2 stipulerade den allmänna rätten att låta kontakta en namngiven person såsom fastställdes i punkt 6 i förteckning 8 i lagen från år 2000, och förklarade att utövandet av rätten kunde fördröjas endast i enlighet med bilaga B i lagen (se punkt 150.  De anvisningar som var bifogade till Code C omfattade punkt C:6A:

nedan).

146. Sektion 6 i Code C handlade om rätten till juridisk rådgivning. Punkt 6.1 och 6.5 stipulerade den allmänna rätten till juridisk rådgivning såsom fastställdes i punkt 7 i förteckning 8 till lagen från år 2000 och förklarade att utövandet av rätten kunde fördröjas endast i enlighet med bilaga B i lagen.

147. Punkt 6.6 förklarade att en häktad som önskade juridisk rådgivning inte kunde utfrågas förrän han hade fått sådan rådgivning såvida inte:

a) bilaga B gällde, eller

b) en polis av minst kommissaries grad hade rimliga skäl att tro att:

i)  den därav följande fördröjningen bland annat skulle kunna ha de konsekvenser som nämndes i punkt 8 a till d i förteckning 8 i lagen från år 2000 (se punkt 140.  Punkt 6 i förteckning 8 angav att en fånge, om han så begärde, hade rätt att låta informera en namngiven person så fort som rimligen var möjligt att han hade häktats (”rätten att inte hållas isolerad”). Denna rättighet kunde modifieras av punkt 8.

ovan), eller

ii)  inväntandet av en advokat som kontaktats och gått med på att närvara skulle orsaka orimlig fördröjning av utredningsprocessen.

148.  Punkt 6.6 förklarade även att restriktionen för att dra negativa slutsatser av tystnad i dessa fall skulle gälla eftersom den misstänkte då inte hade möjlighet att samråda med en advokat. Av bilaga C framgick att förhörsupplysning av den gamla typen skulle användas.

149. Punkt 6.7 förklarade att när väl tillräcklig information hade erhållits för att avvärja risken, skulle förhöret avbrytas tills den häktade hade fått juridisk rådgivning.

150. De anvisningar som var bifogade till Code C omfattade punkt C:6A:

”Vid bedömningen av om punkt 6.6.b gäller ska polistjänstemannen där så är möjligt be advokaten uppskatta hur lång tid det kommer att ta att anlända till polisstationen, och sätta det i relation till den tillåtna häktningstiden, klockslaget ... och kraven från andra utredningar. Om advokaten är på väg eller står i begrepp att ge sig av, är det normalt inte lämpligt att påbörja en utfrågning innan denne anländer. Om det förefaller nödvändigt att påbörja en utfrågning före advokatens ankomst, bör denne få en indikation på hur länge polisen skulle kunna vänta innan 6.6.b blir tillämplig, så att det finns tillfälle att ordna så att någon annan kan tillhandahålla juridisk rådgivning.”

151.  Del B av bilaga B berörde specifikt häktade enligt lagen från år 2000. Den stipulerade att de rättigheter som anges i sektion 5 och 6 i Code C skulle kunna fördröjas upp till 48 timmar om det fanns rimliga skäl att tro att utövandet av rätten skulle leda till konsekvenserna i punkt 8 i förteckning 8 i lagen från år 2000 (se punkt 140.  Punkt 6 i förteckning 8 angav att en fånge, om han så begärde, hade rätt att låta informera en namngiven person så fort som rimligen var möjligt att han hade häktats (”rätten att inte hållas isolerad”). Denna rättighet kunde modifieras av punkt 8.

ovan).

C. Bevisningens tillåtlighet

152. I sektion 76 PACE stipuleras:

”1) I varje förfarande kan ett erkännande från en anklagad person användas som bevisning mot honom i den mån som det är relevant för någon fråga under behandling i förfarandet och inte utesluts av domstolen i enlighet med detta avsnitt,

2) Om det, i något förfarande där åtalet som bevis vill använda ett erkännande från en anklagad person, uppges för domstolen att erkännandet var eller kan ha erhållits

a) genom repression av den person som framförde det, eller

b) som en följd av något sagt eller utfört, vilket under de aktuella omständigheterna sannolikt kan ha gjort något av honom framfört erkännande otillförlitligt som en följd därav,

ska domstolen inte tillåta att erkännandet används som bevisning mot honom utom i den mån som åtalet bevisar utom rimligt tvivel att erkännandet (även om det kan vara sant) inte erhölls på det sätt som nämnts ovan.”

153. I sektion 82.1 PACE innefattar ett ”erkännande” varje yttrande som ”helt eller delvis är negativt för den person som framförde det, oavsett om det framförs till en myndighetsperson eller inte och oavsett om det framförs i ord eller på annat sätt”.

154. I sektion 78.1 PACE stipuleras:

”I varje förfarande kan domstolen vägra att medge bevisning som åtalet vill åberopa, om det förefaller domstolen att, med avseende på alla omständigheterna, inklusive de omständigheter varunder bevisningen erhölls, bevisningen skulle ha så negativ effekt på förfarandets rättvisa att domstolen inte borde låta den ingå.”

LAGSTIFTNINGEN

I. FÖRENING AV KLAGOMÅLEN

155. De klagomål som ingavs av de tre första klagandena förenades i domstolens delbeslut i deras mål den 22 maj 2012 (se punkt 7 ovan).

156. Med tanke på dess likartade faktamässiga och rättsliga bakgrund beslutar domstolen att den fjärde klagandens mål ska förenas med de tre första klagandenas i enlighet med regel 74.2 i domstolsreglerna.

V. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 6.1 och 6.3.c I KONVENTIONEN

157. Alla fyra klagande hävdade att deras bristande tillgång till advokater under deras inledande polisförhör samt inkluderandet av de yttranden som framfördes vid polisutfrågningarna i fråga var i strid med deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och 6.3.c i konventionen, vilka lyder som följer:

”1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. ...

3. Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:

...

c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar.”

158. Regeringen bestred det argumentet.

A. De fyra klagomålens admissibility

159. Domstolen konstaterar att det klander som framfördes i detta avseende av de tre första klagandena inte är uppenbart ogrundat i den mening som avses i artikel 35.3.a i konventionen och inte är inadmissible på några andra grunder. De måste därför förklaras admissible.

160. Samma slutsatser gäller vad avser det klagomål som ingavs av den fjärde klaganden. Det måste därför också förklaras admissible.

B. Sakfrågan

1. Parternas yttranden rörande de tre första klagandena (Muktar Said Ibrahim, Ramzi Mohammed och Yassin Omar)

(a)   Regeringens inlagor

161. Regeringen hävdade att de tre första klagandena hade fått en rättvis rättegång i enlighet med artikel 6. För det första hade det funnits tvingande skäl i deras fall – i den mening som avses med detta begrepp i Salduz mot Turkiet [GC], nr 36391/02, ECHR 2008 – att motivera begränsningarna av deras rätt till advokat. För det andra hade deras rättigheter enligt artikel 6 inte oåterkalleligen skadats till följd av dessa begränsningar.

162. Som utveckling av sin inlaga angående förekomsten av tvingande skäl hänvisade regeringen till följande:

- Händelserna den 21 juli kom två veckor efter bombdåden den 7 juli, vilka dödade över 50 personer. Att attackerna den 21 juli inte resulterade i ytterligare massmord var resultatet av turen att bomberna var defekta. De utredande myndigheterna var under ett överväldigande nödtvång att häkta de ansvariga och att skydda allmänheten från vidare attacker. Det fanns ett akut behov för dem att fastställa identiteterna för alla ansvariga, var de befann sig, om ytterligare anordningar fanns utplacerade eller gömda, och om ytterligare attacker planerades.

- När klagandena anhölls hade de sammankopplats med händelserna den 21 juli och kunde förväntas ha kritisk information.

- Begränsningarna av deras rätt till advokater hade godkänts av polischefer. Polisernas beslut hade förmedlats till alla tre klagande. Var och en av poliserna hade rimliga skäl att tro att om de fick tillgång till advokat skulle det ha inneburit en överhängande risk för allmänheten och skulle ha varnat andra misstänkta terrorister.

- Säkerhetsutfrågningen var begränsad i omfattning och tid.

- Före deras efterföljande fullständiga polisutfrågningar fick klagandena tillgång till advokater. Detta stod i kontrast mot situationen i John Murray mot UK, 8 februari 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996‑I, och Magee mot UK, nr 28135/95, ECHR 2000‑VI, där tillgång till advokater fördröjdes längre perioder och förhören med klagandena var omfattande och inriktade på att fastställa deras kriminalitet.

163. Regeringen hävdade vidare att omfattningen av begränsningarna klart hade kringskurits av bestämmelserna i förteckning 8 i Terrorism Act 2000. De begränsningar som togs upp i den lagen var inte systematiska och kunde appliceras endast baserat på en bedömning av det enskilda fallets specifika omständigheter. Alla beslut måste bygga på rimliga skäl. I klagandenas fall hade begränsningen haft de legitima syftena att skydda liv och egendom samt att förhindra brott. Konventionssystemet erkände det specifika behovet av att i samband med terrorism göra en korrekt avvägning mellan individers rättigheter och de krav som hör samman med att hantera terrorism. Ändamålet med förhören utan tillgång till advokat var inte att erhålla bevisning mot en misstänkt utan att skyndsamt erhålla information som skulle skydda liv och egendom samt hindra terrordåd. Om grunden för begränsningen upphörde att existera var begränsningen inte längre möjlig. I efterföljande straffrättsliga förfaranden fick inga slutsatser dras av tystnad.

164. Regeringen hävdade att klagandenas rättigheter inte otillbörligen hade påverkats. Det var synnerligen viktigt att de hade klagat med avseende på inkluderingen av osanningar som framförts i deras polisutfrågningar, snarare än negativa slutsatser utifrån tystnad eller inkludering av självkomprometterande yttranden. Domstolens yttrande i Saunders mot UK, 17 december 1996, punkt 71, Reports 1996‑VI, att rätten att inte kompromettera sig själv inte kunde inskränkas till yttranden som var direkt komprometterande utan även utsträckte sig till urskuldande kommentarer, hade fällts i samband med yttranden erhållna under tvång. Detta var inte fallet här, och hur som helst var klagandenas yttranden inte blott urskuldande utan även osanna. Enligt regeringens inlaga var rätten att inte kompromettera sig själv till för att skydda dem som komprometterade sig själva eller teg. Den skyddade inte dem som avsiktligt och utan påtryckningar försökte vilseleda myndigheterna (med hänvisning till tillämpliga delar av Allen mot UK (beslut), nr 76574/01, ECHR 2002‑VIII).

165. Regeringen hävdade vidare att klagandenas falska yttranden endast var en del av åtalet mot dem och inte den främsta bevisningen. Där ingick bevisen för deras extremistiska uppfattningar och stöd för självmordsbombningar, deras tillverkning och utplacering av bomberna, självmordsbrevet och det faktum att de gömde sig efter de misslyckade attackerna. Deras försvar – att allt var en bluff – beskrevs som ”löjeväckande” av appellationsdomstolen (se punkt 88. I sin redogörelse för bakgrunden till klagandenas anhållande och eftersökning konstaterade domstolen:

ovan). Detta var inte ett fall där, för att använda språkbruket i Salduz, komprometterande yttranden under polisförhör utan tillgång till advokat användes för en fällande dom.

166. Det var vidare viktigt att klagandenas rättigheter hade skyddats på korrekt sätt av den kontradiktoriska beskaffenheten av de nationella straffrättsliga förfarandena. Vid rättegången hade de fått korrekt möjlighet att ifrågasätta användningen av deras yttranden. Deras aktuella klagomål var i själva verket en uppmaning till domstolen att förbigå rättegångsdomarens avgörande (som bekräftats av appellationsdomstolen) att låta yttrandena ingå.

167.  Slutligen hade den felaktiga förhörsupplysningen till klagandena inte orsakat någon orättvisa. De hade informerats att de inte behövde säga någonting men att allt de sade skulle kunna användas som bevisning. Den använda förhörsupplysningen förmådde inte klagandena att ange sig själva: de hade framfört urskuldande osanningar. Såsom rättegångsdomaren hade funnit vid rättegången var felen med förhörsupplysningarna simpla och begripliga förbiseenden. Han ansåg att förhörsupplysningarna av den nya typen inte hade pressat klagandena att tillhandahålla någon detalj i deras respektive försvar. Detta resonemang stöddes av appellationsdomstolen.

(b) Klagandenas inlagor

168.  De tre första klagandena medgav att det kan ha varit motiverat att genomföra säkerhetsutfrågningarna innan deras advokater anlände. Emellertid borde polisen åtminstone ha försökt få advokaterna att närvara innan de gick vidare med säkerhetsutfrågningarna. Det hade de inte. Det fanns därför inget tvingande skäl för bristen på juridiskt ombud. I detta avseende underströk klagandena att de inte hade för avsikt att störa rättegångsdomarens observationer rörande polisförhörens stressade takt, resurserna på polisstationen eller avsaknaden av ont uppsåt vid delgivningen av de felaktiga förhörsupplysningarna. De påpekade emellertid att polisen skulle ha kunnat kontakta advokater så fort de hade begärt juridiskt biträde. Hade polisen gjort det, hade klagandena med största sannolikhet företrätts av advokater vid den tidpunkt då polisen var redo att genomföra säkerhetsutfrågningarna. Klagandena hävdade därför att beslutet att hålla dem isolerade var en bekvämlighetsåtgärd för de poliser som arbetade under stor press men inte ett behov.

169.  I varje händelse, oavsett om nekandet av juridiskt ombud var motiverat av tvingande skäl, gjorde klagandena gällande att den efterföljande användningen av deras svar i deras rättegång var en kränkning av artikel 6. Rätten till juridisk rådgivning var inte blott ett skydd mot tvång och misshandel; det fanns en klar koppling mellan rätten till juridisk rådgivning och rätten att inte kompromettera sig själv, och denna koppling löpte genom domstolens rättspraxis både före och efter Salduz.

170. Det fanns ingen relevans i den distinktion regeringen gjorde mellan att framföra osanningar och att avge komprometterande erkännanden eller tiga (se regeringens inlagor i punkt - Före deras efterföljande fullständiga polisutfrågningar fick klagandena tillgång till advokater. Detta stod i kontrast mot situationen i John Murray mot UK, 8 februari 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996‑I, och Magee mot UK, nr 28135/95, ECHR 2000‑VI, där tillgång till advokater fördröjdes längre perioder och förhören med klagandena var omfattande och inriktade på att fastställa deras kriminalitet.

ovan). Varje sådan distinktion saknade grund i såväl nationell lagstiftning som domstolens rättspraxis. Saunders, ovan, punkt 71, klargjorde att rätten att inte kompromettera sig själv inte rimligen kunde inskränkas till erkännanden. Osanningar framställdes ofta som bevis på skuld eftersom en bevisad lögn var ett självkomprometterande yttrande. Dessutom: när klagandena valde att inte utöva sin rätt till tystnad hade de inte tillgång till advokat, och domstolen kunde inte veta huruvida de, om de fått juridisk rådgivning, skulle ha agerat annorlunda. Slutligen skulle regeringens distinktion få ovissa och oförutsägbara konsekvenser: vid en utfrågning skulle en anhållen person kunna tiga, framföra osanningar, erkänna brottet eller avge svar som senare skulle kunna påstås vara osanningar eller erkännanden. Såvida det inte fanns en enskild regel för förhör skulle polisen, förstainstansrätter och appellationsdomstolar inte kunna veta om utfrågningen var förenlig med konventionen.

171.  Klagandena vidhöll att användningen av yttrandena otillbörligt och oåterkalleligen påverkade deras försvar. Även om appellationsdomstolen hade varnat för att fästa oproportionerlig vikt vid yttrandena hade rättegångsdomaren beskrivit dem som av ”potentiellt hög relevans”, och appellationsdomstolen beskrev också yttrandena som ”viktig bevisning” (punkt 60.  Han fann vidare att det försvar klagandena valde att inte avslöja i det skedet direkt berörde frågor om allmän säkerhet, och var lätt att beskriva. Det krävde inte någon detaljinsikt om straffrätten eller en komplicerad förklaring av sakför­hållandet. Det kunde ha sammanfattats med det enda ordet ”bluff”. Domaren insåg att det ibland var nödvändigt att få hjälp av en advokat innan en misstänkt kunde förstå och beskriva ett komplicerat försvar, men sade att detta inte var fallet här.

och 91. Vad avser den påverkan inkluderandet av säkerhetsutfrågningarna hade, konstaterade domstolen:

ovan). Appellationsdomstolen placerade frågan om de fällande domarnas säkerhet framför klagandenas rätt till en rättvis rättegång. I den mån som regeringen åberopade maktfördelning i den nationella rättsordningen hade detta argument övervägts och avvisats för över ett decennium sedan i Magee, ovan, punkt 37.

172. Slutligen var användningen av den felaktiga förhörsupplysningen inte avgörande men en graverande faktor i kränkningen. För det första följde de svar klagandena gav på en förhörsupplysning som tvingade dem att framlägga en redogörelse eller ställas inför negativa konsekvenser. För det andra skulle felet, om advokater hade varit närvarande, ha uppmärksammats och korrigerats. För det tredje borde domstolen vara medveten om rättegångsdomarens slutsats att detta inte skulle ha gjort någon skillnad, eftersom den i John Murray, ovan, punkt 68, betraktade det som synnerligen spekulativt att försöka fastställa hur en häktad person skulle ha betett sig om han fått juridisk rådgivning.

173. Yassin Omar tillade i separata inlagor att appellationsdomstolen inte hade funnit att det inte hade skett någon överträdelse av gällande uppförandekod, utan hade avslagit överklagandena av skälet att det inte var varje överträdelse som diskvalificerade yttrandena som bevisning (se punkt ”37. ... Alltså hade de inga illusioner. De hade över huvud taget ingen avsikt att kompromettera sig själva. De valde att ljuga. Ur varje synvinkel var det ett viktigt övervägande i utövandet av domare Fulfords egen bedömning.”

ovan). Han hävdade att den nekade tillgången till advokat inte skulle kunna berättigas när omständigheterna i målet inte tillhörde någon av de exceptionella och kringskurna omständigheterna för att fördröja tillgång till advokat som ingick i Code C. Det olagliga nekandet av hans rättigheter enligt artikel 6 förvärrades eftersom den nekade tillgången till advokat var avsiktlig. Han omtvistade inte berättigandet av att genomföra säkerhetsutfrågningar i sig, men det skilde sig från berättigandet av att genomföra säkerhetsutfrågningar när en person avsiktligt och olagligen nekades tillgång till advokat.

2. Parternas yttranden rörande den fjärde klaganden (Ismail Abdurahman)

(a) Regeringens inlagor

174. Regeringen hävdade att underlåtenheten att följa gällande uppförandekods skyldighet att meddela förhörsupplysning till en misstänkt och informera honom om hans rätt till kostnadsfritt juridiskt biträde (se punkt II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

ovan) inte nödvändigtvis utgjorde en kränkning av artikel 6, eftersom den artikeln inte krävde att yttranden som framförts i avsaknad av sådana rättssäkerhetsgarantier inte fick ingå i bevisningen.

175. Regeringen medgav att yttranden framförda i avsaknad av förhörsupplysning eller juridiskt biträde i princip ska behandlas med försiktighet, och att det ska finnas en motivering för att neka garanterade rättigheter. Emellertid var man tvungen att betrakta förfarandet som helhet. Vid en korrekt läsning av domstolens rättspraxis, särskilt Aleksandr Zaichenko mot Ryssland, nr 39660/02, 18 februari 2010, framgår att det viktiga var att den anklagade vid rättegången fick tillfälle att ifrågasätta användningen av yttrandet, dess tillförlitlighet skulle bedömas, det rättvisa i att inkludera det skulle beaktas och domstolen skulle ange skälen för sina beslut.

176. I den fjärde klagandens fall fanns det tvingande skäl för polisens åtgärder, och vid rättegången hade hans rättigheter respekterats. Motiveringen för polisens handlande var behovet av att erhålla information om de tre tilltänkta självmordsbombarna som fortfarande gick fria när han förhördes (Muktar Said Ibrahim, Ramzi Mohammed och Hussain Osman). Behovet av att skydda allmänheten uppvägde behovet av att följa uppförandekoden. Att ha behandlat den fjärde klaganden som en misstänkt innan han hade bekräftat innehållet i sitt yttrande skulle ha kunnat hindra den informationsinhämtning som var ytterst viktig för att förebygga en ytterligare terroristattack. Polisens handlingar representerade inte en systematisk praxis utan var konsekvensen av specifika behov i den fjärde klagandens fall.

177. Regeringen betonade även att det inte fanns något inslag av tvång. Den fjärde klaganden befann sig frivilligt på polisstationen. Han hade inte anhållits och hans handlingsfrihet var inte begränsad (i motsats till klagandena i både Aleksandr Zaichenko och Salduz).

178. Det var även relevant att yttrandet före förhörsupplysningen inte hade framförts isolerat. Efter att ha delgetts förhörsupplysning och försetts med juridiskt biträde beslutade den fjärde klaganden att inte fortsätta tiga utan bekräftade i stället att hans vittnesmål var sant (åter i motsats till Aleksandr Zaichenko och Salduz, där klagandena hade försökt dra tillbaka sina yttranden). Faktum är att den fjärde klaganden åberopade sitt yttrande för att visa att han hade bistått polisen med värdefull hjälp. Detta var hans ståndpunkt både vid senare polisutfrågningar (där han delgavs försvarsupplysning och en advokat var närvarande) och i rättegången. Även om detta inte var avgörande för att fastställa huruvida rättegången var rättvis, i motsats till Amutgan mot Turkiet, nr 5138/04, 3 februari 2009 (där en kränkning konstaterades i ett mål med en åtalad analfabet som senare bekräftade korrektheten av ett skriftligt yttrande som framförts utan tillgång till juridisk rådgivning), fanns här ingen häktning eller tvingande behandling från polisens sida, och inget systematiskt nekande av juridiskt biträde; det fanns en motivering till nekandet av juridiskt biträde; och den fjärde klaganden bekräftade inte blott korrektheten i sitt yttrande utan åberopade det för att etablera sitt försvar.

179. Regeringen påpekade även att den fjärde klaganden fick tillfälle att ifrågasätta inkluderandet av vittnesmålet i rättegång och, åter i motsats till Salduz och Aleksandr Zaichenko, rättegångsdomaren hanterade korrekt frågan om tillåtlighet. Han ansåg yttrandet tillförlitligt och konstaterade att det hade bekräftats efter förhörsupplysning och efter juridisk rådgivning. Han betraktade det som viktigt för sin bedömning av yttrandets tillförlitlighet att den fjärde klaganden hade bekräftat det efter att ha fått juridisk rådgivning och i närvaro av sin advokat. Dessa skäl stöddes av appellationsdomstolen.

180. Slutligen var yttrandet endast en del av åtalet, och det kunde inte sägas att den fällande domen baserades på yttrandet. Det fanns en stor mängd bevis för att Hussain Osman hade bott i den fjärde klagandens lägenhet och att den fjärde klaganden hade uträttat ärenden åt Hussain Osman för att bistå vid Hussain Osmans flykt från UK (se punkt 120. Försvaret yrkade därefter på uteslutning av de delar av vittnesmålet som den fjärde klaganden hade dragit tillbaka eller nyanserat i sina efterföljande utfrågningar. Dessa delar rörde den fysiska beskrivningen av Hussain Osman och yttranden som indikerade att den fjärde klaganden hade kommit att tro att Hussain Osman var inblandad i attackerna. Åtalet motsatte sig yrkandet, eftersom de nyanseringar som gjordes senare visade hur noga den fjärde klaganden därefter hade övervägt sitt vittnesmål. Yrkandet avvisades, då rättegångsdomaren fann att strykning av de passagerna skulle vara missvisande för juryn. Han förklarade att juryn skulle kunna höra alla de omständigheter under vilka den fjärde klaganden hade antagit vittnesmålet.

ovan).

(b) Den fjärde klagandens inlagor

181. Den fjärde klaganden hävdade att det inte kunde berättigas att avsiktligt neka en person hans rättigheter baserat på nationell säkerhet och sedan använda den bevisning som erhållits från detta förnekande för att döma honom.

182. Avseende sakförhållandena i hans fall hävdade han att han, även om han inte hade anhållits i juridisk mening eller var häktad när han avgav sitt vittnesmål, i praktiken i var polisförvar under en period av ungefär elva timmar. Han delgavs inte förhörsupplysning, fick inte tillgång till juridisk rådgivning och fick inte adekvat vila i minst åtta timmar; och hans utfrågning spelades inte in. Han var ständigt i närvaro av poliser, antingen i ett rum på polisstationen eller på väg i bil till Hussain Osmans adress. Poliserna sade honom att han skulle vara fri att gå så fort han hade undertecknat vittnesmålet. Följden var att han inte var fri att gå förrän han hade gjort detta. Det innebar också att de komprometterande svaren han gav i utfrågningarna hade erhållits på bedräglig väg.

183. Han gjorde gällande att det inte fanns några tvingande skäl för att neka honom juridisk rådgivning eller att neka honom rätten att inte kompromettera sig själv. Han framförde fyra argument.

184. För det första: att behandla honom som ett vittne snarare än en misstänkt var inte det enda sättet för polisen att erhålla information rörande var de tre misstänkta bombmännen befann sig. De hade redan anhållit Yassin Omar i Birmingham (se punkt 1. Anhållandena och utfrågningarna

ovan). Om de hade anhållit den fjärde klaganden, skulle de haft befogenhet att konfiskera hans ägodelar inklusive hans mobiltelefon. Den telefonen skulle ha varit en värdefull informationskälla. Det bör understrykas att Hussain Osman senare spårades till Rom som ett resultat av telefonsamtal från honom i Rom till den fjärde klagandens mobiltelefon. Dessutom, om polisen hade anhållit den fjärde klaganden skulle man haft befogenhet att göra husrannsakan och utföra kriminaltekniska underökningar i hans bostad, vilket de i sinom tid gjorde.

185. För det andra: om polisen hade fattat ett taktiskt beslut att bryta mot den fjärde klagandens rättigheter för att erhålla information, kunde man ha behandlat den fjärde klaganden som informatör. Det var vanlig praxis för polisen att inte åtala sådana personer i utbyte mot den information de gav.

186.  För det tredje vore det extremt osannolikt att självmordsbombarna skulle ha haft en reservplan om deras ursprungliga plan inte fungerade. Hotet mot allmänheten som påstods härröra från möjligheten av en reservplan var inte någon ursäkt för kränkningen av den fjärde klagandens rättigheter. Detta var hur som helst i strid med åtalet (både vid den fjärde klagandens rättegång och vid rättegången mot attentatsmännen själva) att det inte fanns någon sådan reservplan.

187. För det fjärde: om den allt överskuggande prioriteten för polisen var att erhålla information om de tre misstänkta attentatsmännen, borde förhöret med den fjärde klaganden ha fokuserat enbart på denna fråga. Emellertid gick förhöret långt utöver detta och grävde i den fjärde klagandens sinnestillstånd, hans motivation och detaljerna i det bistånd han kanske gav Hussain Osman.

188. Den fjärde klaganden hävdade även att den inledande kränkningen av rätten att inte kompromettera sig själv oåterkalleligen påverkade hans rättigheter enligt artikel 6. Utfrågningen efter förhörsupplysningen smittades av de utfrågningar som skedde före förhörsupplysningen, och efter att ha anhållits drog den fjärde klaganden omedelbart tillbaka delar av vittnesmålet. När åtalet försökte använda yttrandet i rättegången spelade det i varje fall ingen roll huruvida den fjärde klaganden litade på polisens yttrande eller inte: påverkan hade redan skett. I rättegången försökte han förgäves ifrågasätta inkluderandet av yttrandet. När det yrkandet avslogs, framställdes ett ytterligare yrkande att utesluta vissa delar av yttrandet baserat på felaktigheter. Även detta yrkande avslogs. Vid denna tidpunkt ställdes den fjärde klaganden inför ett fait accompli; hans enda val var att framhäva vissa aspekter av yttrandet som skulle kunna betraktas som gynnsamma för hans sak, fastän detta yttrande förblev bevisning för åtalet, inte försvaret.

189. Den fjärde klaganden bestred också regeringens inlaga att det fanns en stor mängd bevis mot honom. Han ansåg att åtalet väsentligen byggde på hans yttrande och att det utan det inte fanns tillräcklig bevisning för att stödja en fällande dom. När vederbörlig hänsyn gavs till förfarandet i sin helhet fanns det inte tillräckliga skäl för användning av yttrandet vid rättegång, vilket skulle göra rättegången orättvis.

190. Slutligen var de distinktioner regeringen gjorde mellan hans fall och Amutgan, ovan, bristfälliga. För det första hade han i praktiken varit häktad och nekad åtta timmars sömn. För det andra fanns det inte tillräckligt rättfärdigande av den avsiktliga kränkningen av hans rättigheter. Huruvida det fanns systematiska skäl för denna kränkning kunde inte vara avgörande för om hans rätt till en rättvis rättegång hade kränkts. Det fanns ingen grund för att påstå att huvudskälen för konstaterandena av kränkningar i Aleksandr Zaichenko eller Salduz var att de nationella domstolarna inte på korrekt sätt hade behandlat frågan om tillåtlighet eller angivit skäl för att åberopa yttrandena i fråga.

3.  Domstolens bedömning

(a)  Allmänna principer

191.  Domstolens främsta uppgift enligt artikel 6.1 är att bedöma den övergripande rättvisan hos de straffrättsliga förfarandena (se Imbrioscia mot Schweiz, 24 november 1993, punkt 38, serie A nr 275; Taxquet mot Belgien [GC], nr 926/05, punkt 84, 16 november 2010; och Bandaletov mot Ukraina, nr 23180/06, punkt 54, 31 oktober 2013). Garantierna i punkt 3 av artikel 6 är specifika aspekter av rätten till en rättvis rättegång som presenteras i artikel 6.1 vilka måste beaktas i den bedömningen (se Imbrioscia, ovan, punkt 37; Gäfgen mot Tyskland [GC], nr 22978/05, punkt 169, ECHR 2010; Sakhnovskiy mot Ryssland [GC], nr 21272/03, punkt 94, 2 november 2010; och Bandaletov, ovan, punkt 54). Deras inneboende mål är att bidra till att säkerställa rättvisan hos det straffrättsliga förfarandet som helhet (se Mayzit mot Ryssland, nr 63378/00, punkt 77, 20 januari 2005; och Seleznev mot Ryssland, nr 15591/03, punkt 67, 26 juni 2008). Men de är inte ett självändamål: uppfyllandet av kraven för en rättvis rättegång måste i varje mål granskas med avseende på utvecklingen av förfarandet som helhet, och inte baserat på isolerad hänsyn till en specifik aspekt eller incident (se Pishchalnikov mot Ryssland, nr 7025/04, punkt 64, 24 september 2009. Se även Mayzit, ovan, punkt 77; och Seleznev, ovan, punkt 67).

192. Rätten till juridiskt bistånd bidrar i synnerhet till den anklagades skydd mot oegentligt tvång från myndigheternas sida. Det är en grundläggande garanti mot misshandel (Salduz, ovan, punkt 53–54). Om en anklagad som nekats ofördröjligt juridiskt bistånd hävdar att han utsatts för olämpligt uppträdande, i synnerhet tvång eller misshandel, av polisen under förhör, krävs att de nationella domstolarna och denna domstol gör en ytterst noggrann granskning.

193. Domstolen förklarade i John Murray, ovan, punkt 63, att om tillgång till advokat avsiktligt har begränsats i de inledande skedena av polisförhör, är frågan huruvida begränsningen, mot bakgrund av hela förfarandet, har berövat den anklagade en rättvis rättegång (se även Pishchalnikov, ovan, punkt 67). Den framhöll att eftersom nationella lagar kan stipulera konsekvenser av en anklagads attityd i de inledande skedena av polisförhör vilka är avgörande för försvarets utsikter i varje efterföljande straffrättsligt förfarande, kräver artikel 6 vanligen att den anklagade får en advokat från dessa inledande skeden (se även Salduz, ovan, punkt 52). Emellertid har domstolen alltid varit medveten om att rätten till juridiskt bistånd skulle kunna bli föremål för begränsningar för en god sak (se John Murray, ovan, punkt 63; Magee, ovan, punkt 41; Brennan mot UK, nr 39846/98, punkt 45, ECHR 2001‑X; och Pishchalnikov, ovan, punkt 67). I punkt 55 av sin dom i Salduz, ovan, presenterade den stora kammaren den tillämpliga principen som följer (i översättning):

”... Artikel 6.1 kräver att advokat som regel ska erbjudas från polisens första förhör av en misstänkt, såvida det inte kan visas mot bakgrund av de specifika omständigheterna i varje fall att det finns tvingande skäl att inskränka denna rätt. Även om tvingande skäl i exceptionella fall kan berättiga nekandet av advokat, får inte sådan inskränkning – oavsett dess motivering – otillbörligen påverka den anklagades rättigheter enligt artikel 6 ... Försvarets rättigheter blir i princip oåterkalleligen påverkade när komprometterande yttranden från polisförhör utan advokat används för en fällande dom.”

194. Det framgår av Salduz att domstolen, vid bedömningen av huruvida polisförhör utan juridiskt biträde är förenliga med artikel 6, beaktar två separata men sammankopplade frågor. Den första är huruvida det förelåg ”tvingande skäl” att fördröja tillgång till juridiskt biträde. En tillfällig inskränkning av tillgången till juridisk rådgivning utgör inte i sig en kränkning av artikel 6.1 eller 6.3.c där detta kriterium är uppfyllt.

195. Emellertid beklagar sig sällan klagande över begränsningar vad avser enbart juridiskt bistånd. Ett vittne eller en misstänkt som utfrågas av polisen och som släpps utan anklagelser har ringa intresse av att framlägga klagomål om bristande rättssäkerhetsgarantier. Den påstådda orättvisan uppstår i allmänhet om yttranden som avgetts under polisförhör utan juridisk rådgivning därefter erkänns som bevisning i straffrättsliga förfaranden. Alltså innebär den andra aspekten av Salduz-principen att även om en inskränkning i tillgång till juridisk rådgivning var berättigad av tvingande skäl, och alltså i sig förenlig med artikel 6, kan det icke desto mindre vara nödvändigt att i rättvisans intresse från varje efterföljande straffrättsligt förfarande utesluta varje yttrande som avgetts under en polisutfrågning i avsaknad av advokat. Frågan i detta skede av domstolens bedömning är huruvida användningen av ett yttrande som avgetts utan tillgång till juridiskt bistånd orsakade en otillbörlig nackdel för klaganden i det straffrättsliga förfarandet, med beaktande av förfarandets rättvisa som helhet.

196. I detta avseende är de av domstolen tillämpade allmänna principerna för frågor om tillåtlighet av bevisning i straffrättsliga förfaranden relevanta. Såsom domstolen har framhållit vid många tillfällen är tillåtlighet av bevisning föremål för reglering i nationell lagstiftning och nationella domstolar, och denna domstols enda uppgift är att undersöka huruvida förfarandena har genomförts rättvist (se Panovits mot Cypern, nr 4268/04, punkt 81, 11 december 2008; Gäfgen, ovan, punkt 162 och dess hänvisningar). Vid denna bedömning tittar domstolen på förfarandet som helhet, med avseende på huruvida försvarets rättigheter har respekterats (se exempelvis Bykov mot Ryssland [GC], nr 4378/02, punkt 90, 10 mars 2009; Gäfgen, ovan, punkt 164; Lutsenko mot Ukraina, nr 30663/04, punkt 42, 18 december 2008; och Aleksandr Zaichenko, ovan, punkt 57). Yttranden före rättegång som erhållits i avsaknad av rättssäkerhetsgarantier ska behandlas med försiktighet (se Lutsenko, ovan, punkt 51; och Zaichenko, ovan, punkt 56). Vid beslut om huruvida användningen av ett yttrande som avgetts utan juridiskt bistånd var förenligt med artikel 6 kommer domstolen att undersöka, i den mån det är relevant för det aktuella målet:

a) den allmänna lagstiftning som gäller och eventuella garantier den innehåller (se, allmänt, John Murray, ovan, punkt 66; Salduz, ovan, punkt 56; och Yoldaş mot Turkiet, nr 27503/04, punkt 50, 23 februari 2010),

b) kvaliteten hos bevisningen, inklusive huruvida de omständigheter där den erhölls ger anledning att tvivla på dess tillförlitlighet eller korrekthet (se Panovits, ovan, punkt 82; Lutsenko, ovan, punkt 48; och Aleksandr Zaichenko, ovan, punkt 57); i detta avseende är relevanta faktorer olämpligt uppträdande under förhör, speciellt tvång eller misshandel, samt misstänktas utsatthet (se punkt (a) Allmänna principer

ovan),

c) huruvida yttrandet snabbt drogs tillbaka och de framförda erkännandena i det permanent förnekades, särskilt efter att juridisk rådgivning hade erhållits (se Lutsenko, ovan, punkt 51; Yoldaş, ovan, punkt 53; och Bandaletov, ovan, punkt 67),

d) de rättssäkerhetsgarantier som tillämpades under det straffrättsliga förfarandet, och i synnerhet huruvida klaganden gavs tillfälle att ifrågasätta bevisningens sanningshalt och bestrida dess användning (se Panovits, ovan, punkt 82; Lutsenko, ovan, punkt 48; och Aleksandr Zaichenko, ovan, punkt 57),

e) styrkan hos övrig bevisning i målet (se Salduz, ovan, punkt 57; Yoldaş, ovan, punkt 53; och Aleksandr Zaichenko, ovan, punkt 58–59).

(b) Fanns det ”tvingande skäl” att fördröja tillgång till juridisk rådgivning?

197.  Sakförhållandena avseende advokaters tillgänglighet för att företräda eller bistå de tre första klagandena efter deras anhållande har redovisats i detalj ovan. De indikerar tydligt a) när klagandena begärde advokater (se punkt 16 och 20 (Yassin Omar), 31 (Muktar Said Ibrahim) samt 41 och 43 (Ramzi Mohammed)); b) när advokaterna kontaktade polisstationen och/eller kontaktades av polisen (se punkt 19, 24 och 28 (Yassin Omar), 32 och 34–35 (Muktar Said Ibrahim) och 43 (Ramzi Mohammed)); c) när advokaterna anlände till polisstationen (se punkt 28 (Yassin Omar), 38 (Muktar Said Ibrahim) och 44 och 46 (Ramzi Mohammed)); och d) när säkerhetsutfrågningarna skedde (se punkt 18, 22–23 och 25–26 (Yassin Omar), 35 (Muktar Said Ibrahim) och 45 (Ramzi Mohammed)). Alltså är det uppenbart att även om en advokat fysiskt var närvarande på polisstationen (låt vara vid receptionen och inte i häktet) före Ramzi Mohammeds säkerhetsutfrågning, var detta inte fallet för Yassin Omar eller Muktar Said Ibrahim. Vad gäller tillgängligheten av en advokat för att företräda eller bistå den fjärde klaganden visar sakförhållandena att han inte begärde och inte erbjöds bistånd av en advokat under sin inledande polisutfrågning eller när han avgav sitt yttrande (se punkt 102–104 ovan), och att när han därefter anhölls, delgavs förhörsupplysning och erbjöds en advokat, avböjde han inledningsvis (se punkt 110 ovan). Han efterfrågade därefter, och fick, juridisk rådgivning (se punkt 111 ovan).

198. Den första frågan att undersöka är huruvida det fanns tvingande skäl att inskränka klagandenas tillgång till juridisk rådgivning i de tidiga polisutfrågningarna. Domstolen hyser inget tvivel om att sådana fanns (jämför och notera skillnaderna mot Salduz, ovan, punkt 56; och mer allmänt Panovits, ovan).

199.  Det är viktigt att notera, för det första, att det aktuella målet skiljer sig från målet Salduz eftersom frånvaron av en advokat under klagandenas inledande polisförhör inte var följden av systematisk tillämpning av en lagbestämmelse (se Şedal mot Turkiet (beslut), nr 38802/08, punkt 33, 13 maj 2014; jämför Dayanan mot Turkiet, nr 7377/03, punkt 33, 13 oktober 2009; och Çimen mot Turkiet, nr 19582/02, punkt 26, 3 februari 2009). Enligt den lag som var i kraft i England hade alla klagande rätt till juridiskt bistånd efter anhållande, och lagstiftningen krävde att enskilda beslut skulle fattas i varje specifikt fall rörande när ett anhållande skulle ske, och om, med avseende på alla omständigheter, juridiskt bistånd i undantagsfall skulle fördröjas för att möjliggöra ”säkerhetsutfrågningar” (se punkt 15.  Efter anhållandet upplystes han av polis som använde förhörsupplysning av ”den nya typen” (se stycke ”Du behöver inte säga någonting, men allt du säger kan användas som bevisning.”

nedan), nämligen att han inte behövde besvara frågor men att allt han sade skulle kunna användas som bevisning, och att negativa slutsatser kunde dras utifrån hans tystnad om han inte nämnde detaljer som han senare skulle komma att åberopa vid rättegång. De poliser som följde med honom till polisstationen vittnade senare om att Yassin Omar hade sagt att han inte hade vetat vad han gjorde, inte hade vetat att bomben skulle explodera och inte hade velat göra någon illa.

ovan).

200. Såsom regeringen förklarade var pressen på och det ansvar som ålåg polisen under dagarna efter den 21 juli 2005 avsevärda (se punkt (a) Regeringens inlagor

ovan). Två veckor tidigare hade självmordsbombare detonerat sina bomber i Londons kollektivtrafik, med förödande effekt. Attackerna dödade 52 personer och skadade otaliga, och lamslog temporärt hela Londons kollektivtrafiksystem. När de tre första klagandena och Hussain Osman detonerade sina anordningar två veckor senare var polisen tvungen att arbeta under antagandet att deras sammansvärjning var ett försök att kopiera händelserna den 7 juli. I det skedet kunde polisen inte veta varför bomberna den 21 juli inte hade lyckats explodera, och de var tvungna att anta att de ansvariga kunde försöka detonera andra bomber. Risken för ytterligare förluster av människoliv i stor skala var tvivelsutan vad de främst hade i åtanke. Behovet av att ytterst brådskande få fram information om eventuella ytterligare planerade attacker och identiteterna av dem som kunde vara inblandade i sammansvärjningen, och att samtidigt säkerställa att utredningen inte äventyrades av läckor, var helt klart av synnerligen tvingande natur.

201.  Vad gäller de tre första klagandena arbetade polisen även under allvarliga praktiska inskränkningar. Även om det fanns omfattande resurser på polisstationen för häktning av terrormisstänkta och utredning av terrordåd, var häkteslokalerna fulla när säkerhetsutfrågningarna ägde rum. Det fanns 18 häktade personer som anhållits i samband med försöken till bombattentat, varav alla måste hållas åtskilda för att undvika kommunikation och korskontaminering av kriminaltekniska bevis (se rättegångsdomarens avgörande i punkt 52.  En voir dire (dvs. en förhandling för att bestämma bevisningens tillåtlighet) ägde rum. Därefter, och efter att ombudens inlagor hade hörts, bestämde rättegångsdomaren att de yttranden som fällts under säkerhetsutfrågningarna skulle tillåtas ingå. Hans skriftliga avgörande omfattade 171 textstycken och kan sammanfattas så här:

ovan). Trots denna press följde polisen strikt den lagstiftning som reglerade hur de skulle genomföra sin utredning (se punkt 140. Punkt 6 i förteckning 8 angav att en fånge, om han så begärde, hade rätt att låta informera en namngiven person så fort som rimligen var möjligt att han hade häktats (”rätten att inte hållas isolerad”). Denna rättighet kunde modifieras av punkt 8.

ovan), med undantag för misstagen med de felaktiga förhörsupplysningarna (se punkt 14. Den förste av attentatsmännen att anhållas var Yassin Omar. Han anhölls den 27 juli 2005 kl. 05.15 i Birmingham.

, 20. Kl. 10.06 och 10.14 begärde Yassin Omar åter att få tillgång till advokat. Han fick reda på att det skulle ordnas så fort inskrivningsprocessen var klar.

–21. Kl. 10.24 informerades häktespolisen om att en ytterligare säkerhetsutfrågning hade godkänts. Det protokollfördes skriftligen att Yassin Omar inte hade fått tillgång till juridisk rådgivning på grund av att en försening av utfrågningen skulle innebära en överhängande risk för person- eller egendomsskada samt att juridisk rådgivning skulle leda till att andra som misstänktes för att ha begått brott men ännu inte anhållits blev varnade, vilket i sin tur skulle göra det svårare att hindra ett terrordåd eller att säkerställa anhållande, åtal eller fällande dom av personer i samband med terrorbrott. Anledningen till dessa uppfattningar, vilken även den protokollfördes, var att Yassin Omar var misstänkt för att ha deltagit i attackerna den 21 juli tillsammans med minst tre ännu oidentifierade medbrottslingar. Sedan följde fyra säkerhetsutfrågningar.

, 23. Säkerhetsutfrågning B inleddes kl. 11.26 och avslutades kl. 12.11. Återigen fick Yassin Omar förhörsupplysning av den gamla typen i början av utfrågningen.

–24. Kl. 12.19 kontaktades jourhavande advokat och informerades om att säkerhetsutfrågningar ägde rum.

, 29. Kl. 16.08 placerades Yassin Omar i ett rum för samråd med jourhavande advokat. Detta samråd avbröts kl. 16.15 för en ytterligare säkerhetsutfrågning, vilken började kl. 16.19 och avslutades kl. 16.21. Den genomfördes i närvaro av advokaten.

, 34. Kl. 19 ringde en annan advokat till polisstationen och bad att få tala med Muktar Said Ibrahim. Hon fick veta att det inte fanns någon vid det namnet på polisstationen. Kl. 19.45, när det hade fastställts att Muktar Said Ibrahim var på polisstationen, informerades hon om att han redan företräddes av jourhavande advokat.

, 39. Vid efterföljande utfrågningar under Muktar Said Ibrahims häktning, vilka skedde i närvaro av en advokat, lämnade han inga kommentarer.

, 43. Kl. 18.59 ringde häktespolisen jourhavande advokater. Kl. 19.19 undertecknade Ramzi Mohammed häktesprotokollet, indikerande att han önskade tala med en advokat så fort som möjligt. Kl. 19.34 informerades han om att han hölls isolerad.

, 50. Klagandenas försvar var att även om de hade varit inblandade i händelserna den 21 juli 2005 och hade detonerat sprängladdningarna, var deras handlingar inte avsedda att döda, utan var blott en utstuderad bluff utformad som en protest mot kriget i Irak. Bomberna hade konstruerats för att se realistiska ut och för att åstadkomma en smäll när de exploderade men hade avsiktligt konstruerats med brister för att huvudladdningen inte skulle detonera.

, 52. En voir dire (dvs. en förhandling för att bestämma bevisningens tillåtlighet) ägde rum. Därefter, och efter att ombudens inlagor hade hörts, bestämde rättegångsdomaren att de yttranden som fällts under säkerhetsutfrågningarna skulle tillåtas ingå. Hans skriftliga avgörande omfattade 171 textstycken och kan sammanfattas så här:

–57. Rättegångsdomaren ansåg att tillämplig uppförandekod (se punkt 143. Punkt 8.7 stipulerade att den häktade, om godkännande gavs, måste informeras om skälen till fördröjningen så fort det var möjligt, och att skälen måste dokumenteras.

–150. De anvisningar som var bifogade till Code C omfattade punkt C:6A:

nedan) och förhörsupplysningen främst utformades för att skydda en anklagad från att ange sig själv samt att varna honom för konsekvenserna om han valde att besvara frågor och den skada han skulle kunna lida om han underlät att redogöra för detaljer i sitt försvar som han senare åberopade vid rättegång. Varken uppförandekoden eller förhörsupplysningen avsåg att skydda en åtalad från att tala osanning. Domaren förklarade:

, 62. Domaren angav i detalj det tillvägagångssätt han hade anammat för att göra en egen bedömning av huruvida bevisningen skulle uteslutas. I synnerhet hade han tillmätt full betydelse åt principen att tillgång till juridisk rådgivning före och under förhör var en av de mest grundläggande rättigheterna, som får nekas enbart av rimliga skäl i specifika fall. Han hade dessutom tagit hänsyn till att den miljö vari klagandena hölls i förvar inte i någon verklig mening var tvingande och att förhören varken var repressiva eller orättvisa. Samtidigt som han insåg att den felaktiga förhörsupplysningen av den nya typen inbegrep ett mått av indirekt tvång var detta enligt hans uppfattning inte avgörande: valet för klagandena var lätt och de hade inte av förhörsupplysningen ”förmåtts” att ange sig själva utan hade i stället levererat avsiktliga, urskuldande lögner. Han konstaterade även att bevisningen från säkerhetsutfrågningarna potentiellt var av stor relevans för den centrala frågan i rättegången, nämligen huruvida de försvarsyttranden som nu framfördes eventuellt var sanna.

, 66. Domaren menade vidare att det skulle ha varit opraktiskt för Muktar Said Ibrahim att tala med en advokat innan inskrivningsprocessen var genomförd kl. 16.42. Även om det teoriskt fanns tid för ett samtal ansikte mot ansikte mellan kl 18.10, när säkerhetsutfrågningen godkändes, och 19.58, när den inleddes, ansåg domaren att det mot bakgrund av den press under vilken polisen arbetade var fullt begripligt att ingen polistjänsteman hade tyckt att det fanns tid att be jourhavande advokat ha ett möte med Muktar Said Ibrahim innan säkerhetsutfrågningen inleddes. Emellertid var domaren av den uppfattningen att det borde ha varit möjligt, mellan kl. 17 och 19.58, att se till att jourhavande advokat fick komma i kontakt med Muktar Said Ibrahim per telefon, och ansåg följaktligen att denne, i denna begränsade omfattning, felaktigt nekades tillgång till juridisk rådgivning per telefon. Emellertid ansåg han att detta fel inte utgjorde ett väsentligt intrång i hans försvarsrättigheter, utan framhöll:

–”145. ... [D]etta intrång i hans rättigheter var av ringa betydelse: det skulle ha varit omöjligt för [jourhavande advokat] att, i samtal med Ibrahim för första gången per telefon, ge detaljerade och välinformerade råd under dessa omständigheter, och hon skulle inte ha kunnat erbjuda väsentligt bistånd rörande de beslut han skulle fatta. Även om valet för den åtalade var enkelt, hade [jourhavande advokat] behövt förstå alla huvudsakliga bakomliggande omständigheter innan hon skulle kunna ge råd som vore användbara för Ibrahim vad avser de alternativ han stod inför. Hon kunde ha informerat honom om hans rättigheter, men med undantag för eventuella problem som uppstod med anledning av den felaktiga förhörsupplysningen av den nya typen, hade hans fundamentala rättigheter redan förklarats för honom: han var berättigad till juridisk rådgivning (vilken hade fördröjts för den allmänna säkerhetens skull), han hade rätt att tiga, och varje yttrande han fällde skulle kunna användas emot honom. Det finns inget som tyder på att han inte förstod dessa enkla fakta.”

, ”Hur är det med de osanningar som vissa av de åtalade framförde till polisen? Det har medgetts att de åtalade Ibrahim, Asiedu, Omar och Mohamed ljög för polisen på olika sätt under sina utfrågningar. ... [I]nnan ni ens börjar beakta några osanningar, måste ni noggrant uppmärksamma de omständigheter där osanningar framfördes, och dessa omständigheter varierar mellan de åtalade.

, ”20. ... I detta skede noterar vi bara att om protokollen från polisförhören rättmätigt tilläts ingå, var de i sig tillräckliga för att helt undergräva försvarets ‘bluff’-tes.”

och II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

–137. Ordalydelsen av den förhörsupplysning som rutinmässigt har getts sedan ikraftträdandet av 1994 års lag (som vanligen betecknas förhörsupplysning av den nya typen) ingår i punkt 10.5 i Code C och är som följer:

ovan). Det råder inget tvivel om att de kommissarier som godkände inskränkningarna i klagandenas tillgång till juridisk rådgivning hade rimliga skäl för sina förmodanden att sådana inskränkningar var nödvändiga för att motverka ett rimligen uppfattat och allvarligt hot mot allmänhetens säkerhet eftersom dessa skäl samtidigt registrerades av polisen i berörda häktesprotokoll, och dessa var fullständiga, oavvisliga och övertygande (se punkt 19. Kl. 09.15 kontaktade häktespolisen vid Paddington Green jourhavande advokat å Yassin Omars vägnar.

, 31. Muktar Said Ibrahim anlände till Paddington Greens polisstation kl. 14.20. Han begärde att bli biträdd av jourhavande advokat.

och 40. Den siste av de tre misstänkta att anhållas var Ramzi Mohammed. Han anhölls och delgavs förhörsupplysning den 29 juli 2005 kl. 15.22 i samma lägenhet i västra London som Muktar Said Ibrahim.

ovan). Det faktum att det verkligen fanns ett underliggande och brådskande syfte av en så tvingande natur bekräftas av att polisförhören med de tre första klagandena fokuserades och koncentrerades på hotet mot allmänheten, snarare än att inriktas mot att fastställa att de hade begått brott (såsom i målen John Murray och Magee, båda anförda ovan). Det är vidare värt att notera att det vid tiden för inskränkningarna stod klart för polisen att det var minst fyra män inblandade i bombdåden, varav den siste, Hussain Osman, fortfarande var på fri fot. Klagandenas inlaga att polisen kunde ha väntat tills deras advokater anlände innan de påbörjade förhöret är oegentlig eftersom det är uppenbart att åtminstone en del av anledningen till att tillgång till juridisk rådgivning fördröjdes var att polisen var orolig att tillgång till juridisk rådgivning skulle leda till att andra misstänkta varnades (se punkt 19. Kl. 09.15 kontaktade häktespolisen vid Paddington Green jourhavande advokat å Yassin Omars vägnar.

, 31. Muktar Said Ibrahim anlände till Paddington Greens polisstation kl. 14.20. Han begärde att bli biträdd av jourhavande advokat.

och 40. Den siste av de tre misstänkta att anhållas var Ramzi Mohammed. Han anhölls och delgavs förhörsupplysning den 29 juli 2005 kl. 15.22 i samma lägenhet i västra London som Muktar Said Ibrahim.

ovan).

202. Inskränkningen av den fjärde klagandens tillgång till juridisk rådgivning var av en annan beskaffenhet. Han hade frivilligt följt med poliserna till polisstationen efter att ha samtyckt till att bistå i polisutredningen. Som vittne, och inte misstänkt, fanns det inget behov för polisen att överväga huruvida den fjärde klaganden borde erbjudas juridisk rådgivning. Den fjärde klaganden hävdar att han borde ha anhållits och behandlats som en misstänkt, med alla de rättssäkerhetsgarantier denna status medförde. Även om beslutet att inte anhålla och meddela förhörsupplysning till den fjärde klaganden vid den tidpunkt då hans svar började antyda hans inblandning i ett brott var oroande (se punkt 126. Den 21 februari 2008 dömdes den fjärde klaganden till totalt tio års fängelse. Fyra av den fjärde klagandens medåtalade, inklusive Abdul Sherif, dömdes också.

ovan) och stred mot Code C, såsom appellationsdomstolen fann, måste de exceptionella omständigheter under vilka polisen arbetade beaktas. Såsom också påpekades av appellationsdomstolen var polisens dilemma i det skedet fullt begripligt. Klaganden tillhandahöll viktig information om den misstänkte fjärde attentatsmannens identitet, om var han befann sig, såväl som detaljer rörande de andra attentatsmännens identiteter. Vid tidpunkten för den fjärde klagandens första polisutfrågning på kvällen den 27 juli 2005 hade endast Yassin Omar anhållits, och han hade inte tillhandahållit någon användbar information om sammansvärjningens beskaffenhet eller de inblandades identiteter. De tre övriga attentatsmännen var fortfarande på fri fot, och deras identifiering och anhållande var av största betydelse för allmänhetens säkerhet. Det var polisens uppgift att besluta vilket handlingssätt som mest sannolikt skulle leda till information om omfattningen av risken för allmän säkerhet och de övriga attentatsmännens förehavanden. Beslutet att inte anhålla den fjärde klaganden, uppenbarligen baserat på rädslan för att ett formellt anhållande skulle kunna få honom att sluta avslöja information av största relevans för de frågor om allmän säkerhet som polisen stod inför, var inte orimligt under omständigheterna. Det viktigaste för att erhålla denna information rörande allmänhetens omedelbara säkerhet var av större betydelse för polisen vid tidpunkten för förhöret med den fjärde klaganden än eventuella brottsmisstankar mot honom. Med tanke på de extrema omständigheterna och den tidspress varunder de då arbetade är detta inte ett beslut domstolen kan spekulera i.

203. Av ovan framhållna anledningar finner domstolen att det på ett övertygande sätt har fastställts att det vid tidpunkten för de ifrågasatta polisutfrågningarna fanns ett exceptionellt allvarligt och överhängande hot mot den allmänna säkerheten och att detta hot utgjorde tvingande skäl som berättigade den tillfälliga fördröjningen av alla fyra klagandes tillgång till advokater.

c) Påverkades klagandenas rättigheter enligt artikel 6 otillbörligt av användningen av yttranden som utan juridiskt biträde avgavs till polisen?

204. Det återstår att undersöka huruvida den efterföljande användningen av yttranden de avgav utan juridisk rådgivning otillbörligt påverkade deras rätt till rättvis rättegång, fastän beslutet att fördröja klagandenas tillgång till juridisk rådgivning var berättigat under omständigheterna i målet.

(i) De tre första klagandena

(α)   Den allmänna lagstiftningen

205. För det första, såsom nämnts ovan, fanns det detaljerad lagstiftning som föreskrev den allmänna rätten till juridisk rådgivning och beskrev de begränsade inskränkningar som kunde tillämpas från fall till fall (se punkt B. Säkerhetsutfrågningar

–f) varning av en person, vilket därigenom skulle göra det svårare att hindra ett terrordåd, och

och 197. Sakförhållandena avseende advokaters tillgänglighet för att företräda eller bistå de tre första klagandena efter deras anhållande har redovisats i detalj ovan. De indikerar tydligt a) när klagandena begärde advokater (se punkt 16 och 20 (Yassin Omar), 31 (Muktar Said Ibrahim) samt 41 och 43 (Ramzi Mohammed)); b) när advokaterna kontaktade polisstationen och/eller kontaktades av polisen (se punkt 19, 24 och 28 (Yassin Omar), 32 och 34–35 (Muktar Said Ibrahim) och 43 (Ramzi Mohammed)); c) när advokaterna anlände till polisstationen (se punkt 28 (Yassin Omar), 38 (Muktar Said Ibrahim) och 44 och 46 (Ramzi Mohammed)); och d) när säkerhetsutfrågningarna skedde (se punkt 18, 22–23 och 25–26 (Yassin Omar), 35 (Muktar Said Ibrahim) och 45 (Ramzi Mohammed)). Alltså är det uppenbart att även om en advokat fysiskt var närvarande på polisstationen (låt vara vid receptionen och inte i häktet) före Ramzi Mohammeds säkerhetsutfrågning, var detta inte fallet för Yassin Omar eller Muktar Said Ibrahim. Vad gäller tillgängligheten av en advokat för att företräda eller bistå den fjärde klaganden visar sakförhållandena att han inte begärde och inte erbjöds bistånd av en advokat under sin inledande polisutfrågning eller när han avgav sitt yttrande (se punkt 102–104 ovan), och att när han därefter anhölls, delgavs förhörsupplysning och erbjöds en advokat, avböjde han inledningsvis (se punkt 110 ovan). Han efterfrågade därefter, och fick, juridisk rådgivning (se punkt 111 ovan).

ovan). Grunderna och rutinen för att tillämpa undantaget från den allmänna rätten till juridisk rådgivning beskrevs i detalj i förteckning 8 och i Code C (se punkt 140. Punkt 6 i förteckning 8 angav att en fånge, om han så begärde, hade rätt att låta informera en namngiven person så fort som rimligen var möjligt att han hade häktats (”rätten att inte hållas isolerad”). Denna rättighet kunde modifieras av punkt 8.

, 145. Sektion 5 i Code C tog upp rätten att inte hållas isolerad. Punkt 5.1 och 5.2 stipulerade den allmänna rätten att låta kontakta en namngiven person såsom fastställdes i punkt 6 i förteckning 8 i lagen från år 2000, och förklarade att utövandet av rätten kunde fördröjas endast i enlighet med bilaga B i lagen (se punkt 150. De anvisningar som var bifogade till Code C omfattade punkt C:6A:

nedan).

och 150. De anvisningar som var bifogade till Code C omfattade punkt C:6A:

ovan). Beslutet att fördröja tillgång till juridisk rådgivning krävde godkännande av en polis med minst kommissaries grad och tilläts endast om förutsättningarna i punkt 8 i förteckning 8 var uppfyllda (se punkt 140. Punkt 6 i förteckning 8 angav att en fånge, om han så begärde, hade rätt att låta informera en namngiven person så fort som rimligen var möjligt att han hade häktats (”rätten att inte hållas isolerad”). Denna rättighet kunde modifieras av punkt 8.

ovan). Dessa förutsättningar var strikta och uttömmande. Vidare stipulerade förteckning 8 att skälen för beslutet skulle dokumenteras och att den häktade skulle informeras om dem. Ingen inskränkning av tillgång till juridisk rådgivning fick överskrida 48 timmar (se punkt 150. De anvisningar som var bifogade till Code C omfattade punkt C:6A:

ovan). Punkt 6.7 i Code C stipulerade att när tillräcklig information hade erhållits för att avvärja risken för bland annat något av de hot som nämndes i punkt 8 i förteckning 8, måste förhöret avslutas tills den häktade hade erhållit juridisk rådgivning (se punkt ii) inväntandet av en advokat som kontaktats och gått med på att närvara skulle orsaka orimlig fördröjning av utredningsprocessen.

ovan). Bestämmelserna i Terrorism Act 2000 och Code C gjorde en lämplig avvägning mellan vikten av rätten till juridisk rådgivning och det akuta behovet att i exceptionella fall göra det möjligt för polisen att erhålla erforderlig information för att skydda allmänheten.

206. Lagstiftningen tillämpades på vederbörligt sätt i klagandenas fall. Inskränkningen av tillgång till juridisk rådgivning godkändes av en kommissarie i varje enskilt fall, och de skäl som tydligt omfattades av det lagstadgade undantag som tillät fördröjning av juridisk rådgivning dokumenterades (se punkt 19. Kl. 09.15 kontaktade häktespolisen vid Paddington Green jourhavande advokat å Yassin Omars vägnar.

, 31. Muktar Said Ibrahim anlände till Paddington Greens polisstation kl. 14.20. Han begärde att bli biträdd av jourhavande advokat.

och 40. Den siste av de tre misstänkta att anhållas var Ramzi Mohammed. Han anhölls och delgavs förhörsupplysning den 29 juli 2005 kl. 15.22 i samma lägenhet i västra London som Muktar Said Ibrahim.

ovan). Även 48-timmarsbegränsningen för fördröjning av juridisk rådgivning respekterades, eftersom klagandenas tillgång till juridisk rådgivning endast fördröjdes mellan fyra och åtta timmar (se punkt 62. Domaren angav i detalj det tillvägagångssätt han hade anammat för att göra en egen bedömning av huruvida bevisningen skulle uteslutas. I synnerhet hade han tillmätt full betydelse åt principen att tillgång till juridisk rådgivning före och under förhör var en av de mest grundläggande rättigheterna, som får nekas enbart av rimliga skäl i specifika fall. Han hade dessutom tagit hänsyn till att den miljö vari klagandena hölls i förvar inte i någon verklig mening var tvingande och att förhören varken var repressiva eller orättvisa. Samtidigt som han insåg att den felaktiga förhörsupplysningen av den nya typen inbegrep ett mått av indirekt tvång var detta enligt hans uppfattning inte avgörande: valet för klagandena var lätt och de hade inte av förhörsupplysningen ”förmåtts” att ange sig själva utan hade i stället levererat avsiktliga, urskuldande lögner. Han konstaterade även att bevisningen från säkerhetsutfrågningarna potentiellt var av stor relevans för den centrala frågan i rättegången, nämligen huruvida de försvarsyttranden som nu framfördes eventuellt var sanna.

, 66. Domaren menade vidare att det skulle ha varit opraktiskt för Muktar Said Ibrahim att tala med en advokat innan inskrivningsprocessen var genomförd kl. 16.42. Även om det teoriskt fanns tid för ett samtal ansikte mot ansikte mellan kl 18.10, när säkerhetsutfrågningen godkändes, och 19.58, när den inleddes, ansåg domaren att det mot bakgrund av den press under vilken polisen arbetade var fullt begripligt att ingen polistjänsteman hade tyckt att det fanns tid att be jourhavande advokat ha ett möte med Muktar Said Ibrahim innan säkerhetsutfrågningen inleddes. Emellertid var domaren av den uppfattningen att det borde ha varit möjligt, mellan kl. 17 och 19.58, att se till att jourhavande advokat fick komma i kontakt med Muktar Said Ibrahim per telefon, och ansåg följaktligen att denne, i denna begränsade omfattning, felaktigt nekades tillgång till juridisk rådgivning per telefon. Emellertid ansåg han att detta fel inte utgjorde ett väsentligt intrång i hans försvarsrättigheter, utan framhöll:

och ”145. ... [D]etta intrång i hans rättigheter var av ringa betydelse: det skulle ha varit omöjligt för [jourhavande advokat] att, i samtal med Ibrahim för första gången per telefon, ge detaljerade och välinformerade råd under dessa omständigheter, och hon skulle inte ha kunnat erbjuda väsentligt bistånd rörande de beslut han skulle fatta. Även om valet för den åtalade var enkelt, hade [jourhavande advokat] behövt förstå alla huvudsakliga bakomliggande omständigheter innan hon skulle kunna ge råd som vore användbara för Ibrahim vad avser de alternativ han stod inför. Hon kunde ha informerat honom om hans rättigheter, men med undantag för eventuella problem som uppstod med anledning av den felaktiga förhörsupplysningen av den nya typen, hade hans fundamentala rättigheter redan förklarats för honom: han var berättigad till juridisk rådgivning (vilken hade fördröjts för den allmänna säkerhetens skull), han hade rätt att tiga, och varje yttrande han fällde skulle kunna användas emot honom. Det finns inget som tyder på att han inte förstod dessa enkla fakta.”

ovan). Syftet med säkerhetsutfrågningarna – att erhålla information som krävdes för att skydda allmänheten – följdes till punkt och pricka i klagandenas fall. Såsom rättegångsdomaren noterade koncentrerade sig poliserna vid förhöret med Yassin Omar genomgående på frågor som kunde ha avslöjat information av relevans för att bistå dem i att lokalisera personer eller föremål som skulle kunna utgöra en fara för allmänheten. Det fanns inga indikationer under rättegången från dem som företrädde Yassin Omar att polisen hade överskridit kraven för vad som fordrades, eller att förhörsupplägget inte hade varit relevant för frågor om allmän säkerhet (se punkt 61. Domaren ansåg att de åtalade skulle ha kunna fått mer trovärdighet om de hade besvarat de ställda frågorna på ett sätt som åtminstone kunde uppfattas som avsedda att hjälpa allmänheten och som därmed utgjorde vittnesmål mot dem själva. Det var dock ostridigt att de antingen hade ljugit eller underlåtit att avslöja vad de visste i säkerhetsutfrågningarna: i stället för att kompromettera sig själva hade de kommit med falska, urskuldande förklaringar. Domaren fann vidare att erbjudandet att samarbeta för att skydda allmänheten inte var ett otillåtet lockbete. Avslutningsvis drog ansåg han att förhörsupplysningen av den nya typen inte var en påtryckning för de åtalade att tillhandahålla någon detalj av deras respektive försvar.

ovan). Vad avser Muktar Said Ibrahim ansåg domaren att de frågor som ställdes inte överskred gränsen för ett legitimt förhör för säkerhetsändamål (punkt 66. Domaren menade vidare att det skulle ha varit opraktiskt för Muktar Said Ibrahim att tala med en advokat innan inskrivningsprocessen var genomförd kl. 16.42. Även om det teoriskt fanns tid för ett samtal ansikte mot ansikte mellan kl 18.10, när säkerhetsutfrågningen godkändes, och 19.58, när den inleddes, ansåg domaren att det mot bakgrund av den press under vilken polisen arbetade var fullt begripligt att ingen polistjänsteman hade tyckt att det fanns tid att be jourhavande advokat ha ett möte med Muktar Said Ibrahim innan säkerhetsutfrågningen inleddes. Emellertid var domaren av den uppfattningen att det borde ha varit möjligt, mellan kl. 17 och 19.58, att se till att jourhavande advokat fick komma i kontakt med Muktar Said Ibrahim per telefon, och ansåg följaktligen att denne, i denna begränsade omfattning, felaktigt nekades tillgång till juridisk rådgivning per telefon. Emellertid ansåg han att detta fel inte utgjorde ett väsentligt intrång i hans försvarsrättigheter, utan framhöll:

ovan), och vad avser Ramzi Mohammed fann han att förhöret inte överskred den legitima gränsen eller syftet med en säkerhetsutfrågning utan var fokuserat och passande (punkt ”145. ... [D]etta intrång i hans rättigheter var av ringa betydelse: det skulle ha varit omöjligt för [jourhavande advokat] att, i samtal med Ibrahim för första gången per telefon, ge detaljerade och välinformerade råd under dessa omständigheter, och hon skulle inte ha kunnat erbjuda väsentligt bistånd rörande de beslut han skulle fatta. Även om valet för den åtalade var enkelt, hade [jourhavande advokat] behövt förstå alla huvudsakliga bakomliggande omständigheter innan hon skulle kunna ge råd som vore användbara för Ibrahim vad avser de alternativ han stod inför. Hon kunde ha informerat honom om hans rättigheter, men med undantag för eventuella problem som uppstod med anledning av den felaktiga förhörsupplysningen av den nya typen, hade hans fundamentala rättigheter redan förklarats för honom: han var berättigad till juridisk rådgivning (vilken hade fördröjts för den allmänna säkerhetens skull), han hade rätt att tiga, och varje yttrande han fällde skulle kunna användas emot honom. Det finns inget som tyder på att han inte förstod dessa enkla fakta.”

ovan). Inget av dessa konstateranden ifrågasattes inför denna domstol.

(β) Bevisningens kvalitet och de omständigheter där den erhölls

207. Klagandena ifrågasatte inte rättegångsdomarens konstateranden vad avser polisförhörens pressande beskaffenhet eller påfrestningen på resurser på polisstationen (se punkt 167. Slutligen hade den felaktiga förhörsupplysningen till klagandena inte orsakat någon orättvisa. De hade informerats att de inte behövde säga någonting men att allt de sade skulle kunna användas som bevisning. Den använda förhörsupplysningen förmådde inte klagandena att ange sig själva: de hade framfört urskuldande osanningar. Såsom rättegångsdomaren hade funnit vid rättegången var felen med förhörsupplysningarna simpla och begripliga förbiseenden. Han ansåg att förhörsupplysningarna av den nya typen inte hade pressat klagandena att tillhandahålla någon detalj i deras respektive försvar. Detta resonemang stöddes av appellationsdomstolen.

ovan). De framförde inga anklagelser om tvång, påtryckning eller annat olämpligt uppträdande som skulle ha pressat dem att förneka inblandning i händelserna den 21 juli 2005. Såsom nämnts ovan indikerade de inte att deras förhör gick utöver vad som var förutsett och tillåtet inom ramen för en säkerhetsutfrågning (se punkt (α) Den allmänna lagstiftningen

ovan).

208. Det är sant att förhörsupplysningar av den nya typen vid vissa tillfällen felaktigt meddelades före förhör i stället för förhörsupplysningar av den gamla typen. Emellertid vidgår klagandena att den felaktiga förhörsupplysningen meddelades av misstag och att det inte fanns något ont uppsåt från polisens sida (se punkt 167. Slutligen hade den felaktiga förhörsupplysningen till klagandena inte orsakat någon orättvisa. De hade informerats att de inte behövde säga någonting men att allt de sade skulle kunna användas som bevisning. Den använda förhörsupplysningen förmådde inte klagandena att ange sig själva: de hade framfört urskuldande osanningar. Såsom rättegångsdomaren hade funnit vid rättegången var felen med förhörsupplysningarna simpla och begripliga förbiseenden. Han ansåg att förhörsupplysningarna av den nya typen inte hade pressat klagandena att tillhandahålla någon detalj i deras respektive försvar. Detta resonemang stöddes av appellationsdomstolen.

ovan). Det är dessutom diskutabelt att framkasta att klagandena, om de rätta orden hade använts, skulle ha agerat annorlunda och i stället för att ljuga för polisen, skulle ha lagt fram det försvar som talade om en bluff, vilket de senare skulle åberopa vid rättegången. Såsom rättegångsdomaren konstaterade krävde inte det försvar som slutligen åberopades någon detaljförståelse av straffrätt, utan det kunde sammanfattas med det enda ordet ”bluff” (se punkt 59. Som svar på påståendet att klagandena ställdes inför oförenliga krav när de ombads delta i säkerhetsutfrågningarna fann domaren att så inte var fallet. Han konstaterade:

ovan). Varje åtalad som verkligen trodde att hela hans handling hade varit en bluff (och att det sålunda inte fanns något reellt hot mot allmän säkerhet) skulle inte ha behövt fundera över skillnaden mellan förhörsupplysning av den gamla och nya typen innan han informerade polisen om detta. Vidare klargjorde både den gamla och den nya typen av förhörsupplysning att allt som sades skulle kunna användas i domstol. Klagandena hade därför varnats, på skarpaste sätt, att eventuella osanningar i säkerhetsutfrågningarna skulle kunna presenteras som bevisning i rättegång.

(γ) Rättssäkerhetsgarantierna vid rättegång, och i synnerhet möjligheten att ifrågasätta den omtvistade bevisningen

209. Det är värt att notera att klagandena kunde ifrågasätta, och verkligen ifrågasatte, användningen av yttrandena från säkerhetsutfrågningarna. Domarens avgörande i fråga om yttrandenas tillåtlighet föregicks av en voir dire-förhandling (se punkt (a) Säkerhetsutfrågningarnas tillåtlighet

ovan) där han hörde bevisningen om den situation polisen stod inför och inlagor om huruvida yttrandena skulle kunna användas utan att bryta mot artikel 6. Fastän domaren vid tidpunkten för sitt avgörande inte hade fördelen av den stora kammarens dom i Salduz, beaktade han alla relevanta beslut från denna domstol om rätten till juridiskt biträde, särskilt i terrormål. Han tog även rigorösa hänsyn till omständigheterna kring var och en av klagandenas säkerhetsutfrågningar. Efter att ha gjort det lade han ned stor omsorg på att förklara varför han ansåg att användningen av yttrandena från dessa utfrågningar inte skulle äventyra klagandenas rätt till en rättvis rättegång (se punkt 50. Klagandenas försvar var att även om de hade varit inblandade i händelserna den 21 juli 2005 och hade detonerat sprängladdningarna, var deras handlingar inte avsedda att döda, utan var blott en utstuderad bluff utformad som en protest mot kriget i Irak. Bomberna hade konstruerats för att se realistiska ut och för att åstadkomma en smäll när de exploderade men hade avsiktligt konstruerats med brister för att huvudladdningen inte skulle detonera.

–67. Domaren ansåg att den felaktiga användningen av förhörsupplysning av den nya typen var ett simpelt och fullt begripligt misstag från de poliser som genomförde utfrågningen, med tanke på den press under vilken de arbetade. Han konstaterade att säkerhetsutfrågningen var kort, att det inte hade indikerats att den hade haft inslag av tvång, och att frågorna inte gick utöver vad som utgjorde ett legitimt förhör för säkerhetsändamål. Domaren undersökte utskriften av säkerhetsutfrågningen och konstaterade att Muktar Said Ibrahim ståndaktigt hade förnekat kunskap om eventuella planerade framtida attacker eller gömda sprängämnen. Muktar Said Ibrahim träffade en advokat cirka sju och en halv timme efter sin första begäran om att få träffa en sådan.

ovan). Hans beslut prövades efter överklagande, och appellationsdomstolen kommenterade rättegångsdomarens ”påtaglig[a] rättvisa och strikt[a] rättslig[a] kontroll” (se punkt 88. I sin redogörelse för bakgrunden till klagandenas anhållande och eftersökning konstaterade domstolen:

ovan). Appellationsdomstolen konstaterade vidare att det faktum att klagandena hade valt att inte kompromettera sig själva utan att ljuga var ”[u]r varje synvinkel ... ett viktigt övervägande i utövandet av domare Fulfords egen bedömning” (se punkt ”20. ... I detta skede noterar vi bara att om protokollen från polisförhören rättmätigt tilläts ingå, var de i sig tillräckliga för att helt undergräva försvarets ‘bluff’-tes.”

ovan). Den fann inget skäl att rucka på rättegångsdomarens beslut.

210.  I bredare termer har domstolen, i mål inbegripande juryrättegång, regelbundet betonat betydelsen av direktiv till juryn från rättegångsdomaren för att säkerställa förfarandets rättvisa (se exempelvis Mustafa (Abu Hamza) (nr 1) mot UK (beslut), nr 31411/07, punkt 40, 18 januari 2011; Beggs mot UK (beslut), nr 15499/10, punkt 124, 16 oktober 2012 (med ytterligare hänvisningar där)). I klagandenas fall utförde rättegångsdomaren sin ytterst viktiga uppgift med omsorg, möda och rättrådighet (se punkt 78.  Liksom de tre första klagandena uppgav Manfo Asiedu före rättegång att händelserna den 21 juli 2005 var en bluff. Efter Muktar Said Ibrahims vittnesmål vittnade dock Manfo Asiedu muntligen och ändrade sin tidigare ståndpunkt. Han hävdade att han på morgonen den 21 juli 2005 fick veta att anordningarna var riktiga bomber. Han var alltför förvirrad och rädd för att vägra ta emot den anordning han fick, men när han accepterade den hade han inte för avsikt att ansluta sig till eller spela någon roll i sammansvärjningen.

–[M]itt tydliga direktiv till er är att ni inte får hålla Ibrahim, Omar och Mohammed ansvariga för att de under säkerhetsutfrågningarna underlät att nämna detaljer som de senare har åberopat i denna domstol.”

ovan). Hans direktiv distribuerades till och diskuterades med ombuden innan de skickades ut. De delades även ut i skriftlig form till juryn. De innefattade instruktionen till juryn att denna, vid beslut om huruvida klagandenas lögner under säkerhetsutfrågningarna skulle användas emot dem, måste komma ihåg att den garanterade tillgången till juridisk rådgivning hade undanhållits, och att beakta möjligheten av oskyldiga förklaringar till de framförda osanningarna (se punkt 78. Liksom de tre första klagandena uppgav Manfo Asiedu före rättegång att händelserna den 21 juli 2005 var en bluff. Efter Muktar Said Ibrahims vittnesmål vittnade dock Manfo Asiedu muntligen och ändrade sin tidigare ståndpunkt. Han hävdade att han på morgonen den 21 juli 2005 fick veta att anordningarna var riktiga bomber. Han var alltför förvirrad och rädd för att vägra ta emot den anordning han fick, men när han accepterade den hade han inte för avsikt att ansluta sig till eller spela någon roll i sammansvärjningen.

och ”Följaktligen var det förvirrat och potentiellt förvirrande för alla tre åtalade. Den meddelade förhörsupplysningen av den nya typen kan ha utgjort en olämplig påtryckning på dem att tala. Ta därför, när ni överväger att hålla någon åtalad ansvarig för en osanning som han uttalat under en säkerhetsutfrågning, hänsyn till denna otillfredsställande bakgrund vad avser förhörsupplysningen.

ovan). Juryn ombads även att ta hänsyn till underlåtenheten att delge klagandena korrekt förhörsupplysning (se punkt ”Hur är det med de osanningar som vissa av de åtalade framförde till polisen? Det har medgetts att de åtalade Ibrahim, Asiedu, Omar och Mohamed ljög för polisen på olika sätt under sina utfrågningar. ... [I]nnan ni ens börjar beakta några osanningar, måste ni noggrant uppmärksamma de omständigheter där osanningar framfördes, och dessa omständigheter varierar mellan de åtalade.

ovan). Ett uttryckligt direktiv till juryn var att de inte fick lägga klagandena till last att de under säkerhetsutfrågningarna inte hade nämnt detaljer som de senare åberopade i domstolen (se slutet av punkt ”Dessutom bör ni, för Ibrahims, Asiedus, Omars, Osmans och Mohammeds del, när ni bedömer osanningar de framförde i häktet, vare sig det var vid en säkerhetsutfrågning eller på annat sätt, beakta två ytterligare frågor: på den specifika punkt ni överväger måste ni avgöra om den berörde åtalade verkligen avsiktligt framförde osanningar. Om ni inte är säkra att han gjorde det, ska ni ignorera den detaljen på den punkten. Om ni är säkra, ska ni fundera över varför den åtalade ljög på den punkten. Enbart det faktum att en åtalad ljuger är inte i sig bevis på skuld. En åtalad kan ljuga av många anledningar och de kan vara harmlösa i så måtto att de inte betecknar skuld. Det har här framhållits att osanningar framfördes av flera anledningar: av rädsla för att erkänna någon grad av inblandning eller kunskaper, men vilka enligt den åtalade inte innebär att han är medskyldig, som i fallet Asiedu; för att skydda andra som de fruktade skulle anklagas falskeligen och därmed skulle kunna dödas eller skadas; av rädsla för att erkänna inblandning i vad de uppger var en bluffattack, eller av panik, stress, förvirring, eller av rädsla för att attackeras.

ovan). Dessutom gjordes en klar distinktion mellan säkerhetsutfrågningarna och de senare utfrågningarna där klagandena hade tillgång till juridisk rådgivning, och rättegångsdomaren sade uttryckligen till juryn att de fick dra negativa slutsatser endast vad avser de senare utfrågningarna (se punkt [M]itt tydliga direktiv till er är att ni inte får hålla Ibrahim, Omar och Mohammed ansvariga för att de under säkerhetsutfrågningarna underlät att nämna detaljer som de senare har åberopat i denna domstol.”

ovan). Genom hela rättegångsdomarens sammanfattning underströk han juryns behov av att beakta varje åtalads fall och hans yttranden för sig, precis som domaren själv hade gjort i sitt avgörande om dessa yttrandens tillåtlighet.

(δ) Styrkan hos övrig bevisning i målet

211. Slutligen, och detta saknar inte betydelse, var yttrandena i säkerhetsutfrågningarna långt ifrån den enda bevisningen i målet, och måste betraktas tillsammans med den stora mängden övrig åtalsbevisning som framlades under den sju månader långa rättegången. Där ingick bevis för männens extremistiska uppfattningar, deras närvaro på ett utbildningsläger i Lake District, Muktar Said Ibrahims jihadresor utomlands, och hänvisning till martyrskap i samma anteckningsblock som hade använts för att planera konstruktionen av bomberna (se punkt (b) Åtalets övriga bevisning

ovan). Där fanns Ramzi Mohammeds avskedsbrev (se punkt 73. Det framfördes även vetenskapliga bevis för konstruktionen av bomberna, vilka hade placerats i ryggsäckar anpassade för ändamålet. Detonatorn var inkapslad i papper från ett A4-block. Splitter hade tillsatts i anordningarna, vilket skulle ha ökat fragmenteringen vid explosion och maximerat sannolikheten för personskador. Både åtalets och försvarets experter var överens om att bomberna inte var funktionella. Åtalets expert förklarade att det berodde på att väteperoxiden inte hade nått den koncentration som erfordrades för explosion. Han konstaterade att det skulle ha varit svårt för dem som konstruerade bomberna att mäta väteperoxidens styrka men påpekade att om syftet endast hade varit en bluff skulle ingen ökning av väteperoxidkoncentrationen ha varit nödvändig: med den initialt låga koncentrationen eller med ett knallskott infört i blandningen skulle samma intryck av oväsen ha producerats. Som svar på försvarets påstående att väteperoxiden hade koncentrerats och sedan utspätts igen med kranvatten (se punkt 76. Juryn hörde även vittnesmål från passagerare på de tåg där tre av bomberna hade detonerat. En vittnade om att Ramzi Mohammed mumlade nervöst med sig själv på perrongen, en annan att han skrek ”det är fel, det är fel” efter hans bombs detonation, ytterligare andra om hans förvånade, förvirrade och panikslagna blick därpå. Vad gäller Yassin Omar vittnade passagerare om hans förvåning och fruktan. Två vittnen han mötte under sin flykt uppgav att han hade bett dem om hjälp och hade sagt dem att han hade skadats i en bombattack eller explosion. Vad avser Muktar Said Ibrahim vittnade den bussförare som hade ansvarat för den buss där Muktar Said Ibrahims detonation ägde rum om Muktar Said Ibrahims nervositet när han gick på bussen.

nedan), visade en analys av isotopsammansättningen i Londons kranvatten att detta inte var möjligt.

ovan). Där fanns bevis för den omfattande kontakten mellan männen före och efter den 21 juli 2005 (se punkt 72. Åtalet åberopade vidare bevis för inköp av materialet till bomberna och deras tillverkning. Däri fastställdes att 443 liter flytande väteperoxid i låg koncentration hade inköpts av Manfo Asiedu, Muktar Said Ibrahim och Yassin Omar mellan den 28 april och den 5 juli 2005, i tre butiker i norra London i totalt 284 behållare. Det fanns bevis för att de inledningsvis hade efterfrågat flytande väteperoxid av mycket högre styrka, i eller nära den styrka som krävs för att möjliggöra explosion, samt att de hade kokat väteperoxiden för att öka dess koncentration. Ett antal av de tomflaskor som senare påträffades hade handskrivna siffermarkeringar, vilket enligt åtalet var bevis för att de åtalade trodde att den erforderliga koncentrationen för explosion hade uppnåtts. Ett turordningsschema visade på över 200 timmars arbete med att koka väteperoxiden.

ovan). Där fanns beviset för att de hade köpt stora kvantiteter väteperoxid och tålmodigt hade koncentrerat den, samt märkt upp flaskorna på ett sätt som antydde att de ansåg att den hade nått en tillräckligt hög koncentration för att åstadkomma en explosion (se punkt 70. Huvudfrågan vid rättegången var huruvida det faktum att anordningarna inte exploderade var ett avsiktligt konstruktionsfel (i vilket fall klagandena inte kunde vara skyldiga till stämpling till mord) eller ett misstag i konstruktionen av anordningarna. Åtalet åberopade med kraft klagandenas svar i deras säkerhetsutfrågningar för att undergräva deras försvar att händelserna den 21 juli var avsedda som en bluff.

ovan). Där fanns bevis för att konstruktionen av bomberna, vilka i alla andra avseenden var funktionella anordningar, eftersom de innehöll fungerande elektriska kretsar, detonatorer och splitter, avsåg att orsaka maximal effekt vid explosion (se punkt 71. Åtalet ledde även i bevis att männen hade extremistiska åsikter. De åberopade extremistiskt material (halshuggningar och andra grymheter) som hittats i Yassin Omars och Hussain Osmans bostäder, bevis för att de tre första klagandena och Hussain Osman hade deltagit i ett utbildningsläger i Lake District och att Muktar Said Ibrahim hade rest utomlands för jihad, samt bevisning för att Yassin Omar hade försökt övertyga en person utanför gruppen om självmordsbombningars och andra terrordåds legitimitet, och vid ett annat tillfälle hade skrikit åt en imam som hade fördömt självmordsbombningar. Dessutom presenterades som bevisning anteckningar med hänvisning till martyrskap i samma anteckningsblock som hade använts för att skriva upp den mängd material som skulle ingå i varje bomb.

ovan). Åtalets vetenskapliga expert påpekade att om avsikten endast hade varit att åstadkomma en kraftig smäll, skulle ingen koncentration ha varit nödvändig. Detsamma gäller för inlemmandet av splitter. Det fanns ytterligare vetenskaplig bevisning i form av isotopanalysen, vilken motbevisade männens påstående att de koncentrerade väteperoxiden och sedan spädde ut den igen med kranvatten (se punkt 71. Åtalet ledde även i bevis att männen hade extremistiska åsikter. De åberopade extremistiskt material (halshuggningar och andra grymheter) som hittats i Yassin Omars och Hussain Osmans bostäder, bevis för att de tre första klagandena och Hussain Osman hade deltagit i ett utbildningsläger i Lake District och att Muktar Said Ibrahim hade rest utomlands för jihad, samt bevisning för att Yassin Omar hade försökt övertyga en person utanför gruppen om självmordsbombningars och andra terrordåds legitimitet, och vid ett annat tillfälle hade skrikit åt en imam som hade fördömt självmordsbombningar. Dessutom presenterades som bevisning anteckningar med hänvisning till martyrskap i samma anteckningsblock som hade använts för att skriva upp den mängd material som skulle ingå i varje bomb.

ovan). Där fanns vittnesmålet från passagerarna på de tåg som Yassin Omar och Ramzi Mohammed gick på, rörande deras chockade reaktioner när deras bomber inte detonerade (se punkt 74. Åtalet hänvisade även till telefon- och CCTV-bevis för omfattande kontakter mellan männen främst före, men även efter, den 21 juli 2005.

ovan). Slutligen fanns det muntlig bevisning från den femte attentatsmannen, Manfo Asiedu, som totalt motsäger påståendet att attackerna hade varit avsedda som en bluff (se punkt (c) Försvarets bevisning

ovan). Det finns inget tvivel om att detta utgjorde en betydande samling oberoende bevis, tillräcklig för att undergräva klagandenas försvar i rättegång.

(ε) Slutsats

212. I det aktuella målet måste det beaktas att klagandena, inte åtalet, väckte frågan om yttrandena under säkerhetsutfrågningarna i rättegången genom att utnyttja ett försvar som av appellationsdomstolen senare beskrevs som ”löjeväckande” (se punkt 88. I sin redogörelse för bakgrunden till klagandenas anhållande och eftersökning konstaterade domstolen:

ovan). Deras försvar hade alla kännetecken av att vara skräddarsytt för att passa resten av åtalet mot dem. Det skulle inte ha varit en korrekt avvägning mellan klagandenas rättigheter enligt artikel 6 och allmänintresset av deras åtal om åtalet, ställt inför det försvar som talade om en bluff, inte hade kunnat åberopa yttranden från klagandena som inte bara undergrävde detta försvar utan totalt motsade det.

213. Av dessa skäl och av ovan anförda skäl (se punkt (i) De tre första klagandena

–210. I bredare termer har domstolen, i mål inbegripande juryrättegång, regelbundet betonat betydelsen av direktiv till juryn från rättegångsdomaren för att säkerställa förfarandets rättvisa (se exempelvis Mustafa (Abu Hamza) (nr 1) mot UK (beslut), nr 31411/07, punkt 40, 18 januari 2011; Beggs mot UK (beslut), nr 15499/10, punkt 124, 16 oktober 2012 (med ytterligare hänvisningar där)). I klagandenas fall utförde rättegångsdomaren sin ytterst viktiga uppgift med omsorg, möda och rättrådighet (se punkt 78. Liksom de tre första klagandena uppgav Manfo Asiedu före rättegång att händelserna den 21 juli 2005 var en bluff. Efter Muktar Said Ibrahims vittnesmål vittnade dock Manfo Asiedu muntligen och ändrade sin tidigare ståndpunkt. Han hävdade att han på morgonen den 21 juli 2005 fick veta att anordningarna var riktiga bomber. Han var alltför förvirrad och rädd för att vägra ta emot den anordning han fick, men när han accepterade den hade han inte för avsikt att ansluta sig till eller spela någon roll i sammansvärjningen.

–[M]itt tydliga direktiv till er är att ni inte får hålla Ibrahim, Omar och Mohammed ansvariga för att de under säkerhetsutfrågningarna underlät att nämna detaljer som de senare har åberopat i denna domstol.”

ovan). Hans direktiv distribuerades till och diskuterades med ombuden innan de skickades ut. De delades även ut i skriftlig form till juryn. De innefattade instruktionen till juryn att denna, vid beslut om huruvida klagandenas lögner under säkerhetsutfrågningarna skulle användas emot dem, måste komma ihåg att den garanterade tillgången till juridisk rådgivning hade undanhållits, och att beakta möjligheten av oskyldiga förklaringar till de framförda osanningarna (se punkt 78. Liksom de tre första klagandena uppgav Manfo Asiedu före rättegång att händelserna den 21 juli 2005 var en bluff. Efter Muktar Said Ibrahims vittnesmål vittnade dock Manfo Asiedu muntligen och ändrade sin tidigare ståndpunkt. Han hävdade att han på morgonen den 21 juli 2005 fick veta att anordningarna var riktiga bomber. Han var alltför förvirrad och rädd för att vägra ta emot den anordning han fick, men när han accepterade den hade han inte för avsikt att ansluta sig till eller spela någon roll i sammansvärjningen.

och ”Följaktligen var det förvirrat och potentiellt förvirrande för alla tre åtalade. Den meddelade förhörsupplysningen av den nya typen kan ha utgjort en olämplig påtryckning på dem att tala. Ta därför, när ni överväger att hålla någon åtalad ansvarig för en osanning som han uttalat under en säkerhetsutfrågning, hänsyn till denna otillfredsställande bakgrund vad avser förhörsupplysningen.

ovan). Juryn ombads även att ta hänsyn till underlåtenheten att delge klagandena korrekt förhörsupplysning (se punkt ”Hur är det med de osanningar som vissa av de åtalade framförde till polisen? Det har medgetts att de åtalade Ibrahim, Asiedu, Omar och Mohamed ljög för polisen på olika sätt under sina utfrågningar. ... [I]nnan ni ens börjar beakta några osanningar, måste ni noggrant uppmärksamma de omständigheter där osanningar framfördes, och dessa omständigheter varierar mellan de åtalade.

ovan). Ett uttryckligt direktiv till juryn var att de inte fick lägga klagandena till last att de under säkerhetsutfrågningarna inte hade nämnt detaljer som de senare åberopade i domstolen (se slutet av punkt ”Dessutom bör ni, för Ibrahims, Asiedus, Omars, Osmans och Mohammeds del, när ni bedömer osanningar de framförde i häktet, vare sig det var vid en säkerhetsutfrågning eller på annat sätt, beakta två ytterligare frågor: på den specifika punkt ni överväger måste ni avgöra om den berörde åtalade verkligen avsiktligt framförde osanningar. Om ni inte är säkra att han gjorde det, ska ni ignorera den detaljen på den punkten. Om ni är säkra, ska ni fundera över varför den åtalade ljög på den punkten. Enbart det faktum att en åtalad ljuger är inte i sig bevis på skuld. En åtalad kan ljuga av många anledningar och de kan vara harmlösa i så måtto att de inte betecknar skuld. Det har här framhållits att osanningar framfördes av flera anledningar: av rädsla för att erkänna någon grad av inblandning eller kunskaper, men vilka enligt den åtalade inte innebär att han är medskyldig, som i fallet Asiedu; för att skydda andra som de fruktade skulle anklagas falskeligen och därmed skulle kunna dödas eller skadas; av rädsla för att erkänna inblandning i vad de uppger var en bluffattack, eller av panik, stress, förvirring, eller av rädsla för att attackeras.

ovan). Dessutom gjordes en klar distinktion mellan säkerhetsutfrågningarna och de senare utfrågningarna där klagandena hade tillgång till juridisk rådgivning, och rättegångsdomaren sade uttryckligen till juryn att de fick dra negativa slutsatser endast vad avser de senare utfrågningarna (se punkt [M]itt tydliga direktiv till er är att ni inte får hålla Ibrahim, Omar och Mohammed ansvariga för att de under säkerhetsutfrågningarna underlät att nämna detaljer som de senare har åberopat i denna domstol.”

ovan). Genom hela rättegångsdomarens sammanfattning underströk han juryns behov av att beakta varje åtalads fall och hans yttranden för sig, precis som domaren själv hade gjort i sitt avgörande om dessa yttrandens tillåtlighet.

) finner domstolen att de motvägande garantier som ingår i den lagstiftning som styr säkerhetsutfrågningar, polisens noggranna tillämpning av denna lagstiftning i klagandenas fall, rättegångsdomarens avgörande om tillåtlighet och hans direktiv till juryn samt styrkan hos övrig åtalsbevisning mot de tre första klagandena sammantaget innebär att deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 inte kan anses ha utsatts för otillbörlig påverkan som ett resultat av nekandet av juridisk rådgivning till dem före och under deras säkerhetsutfrågningar, följt av användningen av de yttranden som avgavs under dessa utfrågningar i deras rättegång. Följaktligen drar den slutsatsen att det inte har skett någon kränkning av artikel 6.1, i förening med artikel 6.3.c i konventionen vad avser de tre första klagandena.

(ii) Den fjärde klagande

214.  I motsats till de tre första klagandenas yttranden var den fjärde klagandens vittnesmål självkomprometterande. Till dess det avgavs var den fjärde klaganden inte misstänkt; han hjälpte polisen att spåra Hussain Osman. Men det som började som ett vittnesförhör för att få information om en misstänkt terrorbombare på flykt fick en annan karaktär när den fjärde klaganden började lämna information som komprometterande honom själv. Ändå instruerades polisens förhörsledare av en överordnad att inte initiera tillämpliga rättsmekanismer för att säkerställa misstänktas rättigheter (se punkt (a)  Utfrågningarna som vittne

ovan). Domstolen har medgett att de omständigheter polisen stod inför var exceptionella och att följaktligen, även om deras åtgärder var oroande, som appellationsdomstolen uttrycker det, deras skäl för att agera som de gjorde var fullt begripliga och ”tvingande” för det test som angavs i Salduz (se punkt 200. Såsom regeringen förklarade var pressen på och det ansvar som ålåg polisen under dagarna efter den 21 juli 2005 avsevärda (se punkt (a) Regeringens inlagor

ovan). Två veckor tidigare hade självmordsbombare detonerat sina bomber i Londons kollektivtrafik, med förödande effekt. Attackerna dödade 52 personer och skadade otaliga, och lamslog temporärt hela Londons kollektivtrafiksystem. När de tre första klagandena och Hussain Osman detonerade sina anordningar två veckor senare var polisen tvungen att arbeta under antagandet att deras sammansvärjning var ett försök att kopiera händelserna den 7 juli. I det skedet kunde polisen inte veta varför bomberna den 21 juli inte hade lyckats explodera, och de var tvungna att anta att de ansvariga kunde försöka detonera andra bomber. Risken för ytterligare förluster av människoliv i stor skala var tvivelsutan vad de främst hade i åtanke. Behovet av att ytterst brådskande få fram information om eventuella ytterligare planerade attacker och identiteterna av dem som kunde vara inblandade i sammansvärjningen, och att samtidigt säkerställa att utredningen inte äventyrades av läckor, var helt klart av synnerligen tvingande natur.

–201. Vad gäller de tre första klagandena arbetade polisen även under allvarliga praktiska inskränkningar. Även om det fanns omfattande resurser på polisstationen för häktning av terrormisstänkta och utredning av terrordåd, var häkteslokalerna fulla när säkerhetsutfrågningarna ägde rum. Det fanns 18 häktade personer som anhållits i samband med försöken till bombattentat, varav alla måste hållas åtskilda för att undvika kommunikation och korskontaminering av kriminaltekniska bevis (se rättegångsdomarens avgörande i punkt 52. En voir dire (dvs. en förhandling för att bestämma bevisningens tillåtlighet) ägde rum. Därefter, och efter att ombudens inlagor hade hörts, bestämde rättegångsdomaren att de yttranden som fällts under säkerhetsutfrågningarna skulle tillåtas ingå. Hans skriftliga avgörande omfattade 171 textstycken och kan sammanfattas så här:

ovan). Trots denna press följde polisen strikt den lagstiftning som reglerade hur de skulle genomföra sin utredning (se punkt 140. Punkt 6 i förteckning 8 angav att en fånge, om han så begärde, hade rätt att låta informera en namngiven person så fort som rimligen var möjligt att han hade häktats (”rätten att inte hållas isolerad”). Denna rättighet kunde modifieras av punkt 8.

ovan), med undantag för misstagen med de felaktiga förhörsupplysningarna (se punkt 14. Den förste av attentatsmännen att anhållas var Yassin Omar. Han anhölls den 27 juli 2005 kl. 05.15 i Birmingham.

, 20. Kl. 10.06 och 10.14 begärde Yassin Omar åter att få tillgång till advokat. Han fick reda på att det skulle ordnas så fort inskrivningsprocessen var klar.

–21. Kl. 10.24 informerades häktespolisen om att en ytterligare säkerhetsutfrågning hade godkänts. Det protokollfördes skriftligen att Yassin Omar inte hade fått tillgång till juridisk rådgivning på grund av att en försening av utfrågningen skulle innebära en överhängande risk för person- eller egendomsskada samt att juridisk rådgivning skulle leda till att andra som misstänktes för att ha begått brott men ännu inte anhållits blev varnade, vilket i sin tur skulle göra det svårare att hindra ett terrordåd eller att säkerställa anhållande, åtal eller fällande dom av personer i samband med terrorbrott. Anledningen till dessa uppfattningar, vilken även den protokollfördes, var att Yassin Omar var misstänkt för att ha deltagit i attackerna den 21 juli tillsammans med minst tre ännu oidentifierade medbrottslingar. Sedan följde fyra säkerhetsutfrågningar.

, 23. Säkerhetsutfrågning B inleddes kl. 11.26 och avslutades kl. 12.11. Återigen fick Yassin Omar förhörsupplysning av den gamla typen i början av utfrågningen.

–24. Kl. 12.19 kontaktades jourhavande advokat och informerades om att säkerhetsutfrågningar ägde rum.

, 29. Kl. 16.08 placerades Yassin Omar i ett rum för samråd med jourhavande advokat. Detta samråd avbröts kl. 16.15 för en ytterligare säkerhetsutfrågning, vilken började kl. 16.19 och avslutades kl. 16.21. Den genomfördes i närvaro av advokaten.

, 34. Kl. 19 ringde en annan advokat till polisstationen och bad att få tala med Muktar Said Ibrahim. Hon fick veta att det inte fanns någon vid det namnet på polisstationen. Kl. 19.45, när det hade fastställts att Muktar Said Ibrahim var på polisstationen, informerades hon om att han redan företräddes av jourhavande advokat.

, 39. Vid efterföljande utfrågningar under Muktar Said Ibrahims häktning, vilka skedde i närvaro av en advokat, lämnade han inga kommentarer.

, 43. Kl. 18.59 ringde häktespolisen jourhavande advokater. Kl. 19.19 undertecknade Ramzi Mohammed häktesprotokollet, indikerande att han önskade tala med en advokat så fort som möjligt. Kl. 19.34 informerades han om att han hölls isolerad.

, 50. Klagandenas försvar var att även om de hade varit inblandade i händelserna den 21 juli 2005 och hade detonerat sprängladdningarna, var deras handlingar inte avsedda att döda, utan var blott en utstuderad bluff utformad som en protest mot kriget i Irak. Bomberna hade konstruerats för att se realistiska ut och för att åstadkomma en smäll när de exploderade men hade avsiktligt konstruerats med brister för att huvudladdningen inte skulle detonera.

, 52. En voir dire (dvs. en förhandling för att bestämma bevisningens tillåtlighet) ägde rum. Därefter, och efter att ombudens inlagor hade hörts, bestämde rättegångsdomaren att de yttranden som fällts under säkerhetsutfrågningarna skulle tillåtas ingå. Hans skriftliga avgörande omfattade 171 textstycken och kan sammanfattas så här:

–57. Rättegångsdomaren ansåg att tillämplig uppförandekod (se punkt 143. Punkt 8.7 stipulerade att den häktade, om godkännande gavs, måste informeras om skälen till fördröjningen så fort det var möjligt, och att skälen måste dokumenteras.

–150. De anvisningar som var bifogade till Code C omfattade punkt C:6A:

nedan) och förhörsupplysningen främst utformades för att skydda en anklagad från att ange sig själv samt att varna honom för konsekvenserna om han valde att besvara frågor och den skada han skulle kunna lida om han underlät att redogöra för detaljer i sitt försvar som han senare åberopade vid rättegång. Varken uppförandekoden eller förhörsupplysningen avsåg att skydda en åtalad från att tala osanning. Domaren förklarade:

, 62. Domaren angav i detalj det tillvägagångssätt han hade anammat för att göra en egen bedömning av huruvida bevisningen skulle uteslutas. I synnerhet hade han tillmätt full betydelse åt principen att tillgång till juridisk rådgivning före och under förhör var en av de mest grundläggande rättigheterna, som får nekas enbart av rimliga skäl i specifika fall. Han hade dessutom tagit hänsyn till att den miljö vari klagandena hölls i förvar inte i någon verklig mening var tvingande och att förhören varken var repressiva eller orättvisa. Samtidigt som han insåg att den felaktiga förhörsupplysningen av den nya typen inbegrep ett mått av indirekt tvång var detta enligt hans uppfattning inte avgörande: valet för klagandena var lätt och de hade inte av förhörsupplysningen ”förmåtts” att ange sig själva utan hade i stället levererat avsiktliga, urskuldande lögner. Han konstaterade även att bevisningen från säkerhetsutfrågningarna potentiellt var av stor relevans för den centrala frågan i rättegången, nämligen huruvida de försvarsyttranden som nu framfördes eventuellt var sanna.

, 66. Domaren menade vidare att det skulle ha varit opraktiskt för Muktar Said Ibrahim att tala med en advokat innan inskrivningsprocessen var genomförd kl. 16.42. Även om det teoriskt fanns tid för ett samtal ansikte mot ansikte mellan kl 18.10, när säkerhetsutfrågningen godkändes, och 19.58, när den inleddes, ansåg domaren att det mot bakgrund av den press under vilken polisen arbetade var fullt begripligt att ingen polistjänsteman hade tyckt att det fanns tid att be jourhavande advokat ha ett möte med Muktar Said Ibrahim innan säkerhetsutfrågningen inleddes. Emellertid var domaren av den uppfattningen att det borde ha varit möjligt, mellan kl. 17 och 19.58, att se till att jourhavande advokat fick komma i kontakt med Muktar Said Ibrahim per telefon, och ansåg följaktligen att denne, i denna begränsade omfattning, felaktigt nekades tillgång till juridisk rådgivning per telefon. Emellertid ansåg han att detta fel inte utgjorde ett väsentligt intrång i hans försvarsrättigheter, utan framhöll:

–”145. ... [D]etta intrång i hans rättigheter var av ringa betydelse: det skulle ha varit omöjligt för [jourhavande advokat] att, i samtal med Ibrahim för första gången per telefon, ge detaljerade och välinformerade råd under dessa omständigheter, och hon skulle inte ha kunnat erbjuda väsentligt bistånd rörande de beslut han skulle fatta. Även om valet för den åtalade var enkelt, hade [jourhavande advokat] behövt förstå alla huvudsakliga bakomliggande omständigheter innan hon skulle kunna ge råd som vore användbara för Ibrahim vad avser de alternativ han stod inför. Hon kunde ha informerat honom om hans rättigheter, men med undantag för eventuella problem som uppstod med anledning av den felaktiga förhörsupplysningen av den nya typen, hade hans fundamentala rättigheter redan förklarats för honom: han var berättigad till juridisk rådgivning (vilken hade fördröjts för den allmänna säkerhetens skull), han hade rätt att tiga, och varje yttrande han fällde skulle kunna användas emot honom. Det finns inget som tyder på att han inte förstod dessa enkla fakta.”

, ”Hur är det med de osanningar som vissa av de åtalade framförde till polisen? Det har medgetts att de åtalade Ibrahim, Asiedu, Omar och Mohamed ljög för polisen på olika sätt under sina utfrågningar. ... [I]nnan ni ens börjar beakta några osanningar, måste ni noggrant uppmärksamma de omständigheter där osanningar framfördes, och dessa omständigheter varierar mellan de åtalade.

, ”20. ... I detta skede noterar vi bara att om protokollen från polisförhören rättmätigt tilläts ingå, var de i sig tillräckliga för att helt undergräva försvarets ‘bluff’-tes.”

och II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

–137. Ordalydelsen av den förhörsupplysning som rutinmässigt har getts sedan ikraftträdandet av 1994 års lag (som vanligen betecknas förhörsupplysning av den nya typen) ingår i punkt 10.5 i Code C och är som följer:

ovan). Det råder inget tvivel om att de kommissarier som godkände inskränkningarna i klagandenas tillgång till juridisk rådgivning hade rimliga skäl för sina förmodanden att sådana inskränkningar var nödvändiga för att motverka ett rimligen uppfattat och allvarligt hot mot allmänhetens säkerhet eftersom dessa skäl samtidigt registrerades av polisen i berörda häktesprotokoll, och dessa var fullständiga, oavvisliga och övertygande (se punkt 19. Kl. 09.15 kontaktade häktespolisen vid Paddington Green jourhavande advokat å Yassin Omars vägnar.

, 31. Muktar Said Ibrahim anlände till Paddington Greens polisstation kl. 14.20. Han begärde att bli biträdd av jourhavande advokat.

och 40. Den siste av de tre misstänkta att anhållas var Ramzi Mohammed. Han anhölls och delgavs förhörsupplysning den 29 juli 2005 kl. 15.22 i samma lägenhet i västra London som Muktar Said Ibrahim.

ovan). Det faktum att det verkligen fanns ett underliggande och brådskande syfte av en så tvingande natur bekräftas av att polisförhören med de tre första klagandena fokuserades och koncentrerades på hotet mot allmänheten, snarare än att inriktas mot att fastställa att de hade begått brott (såsom i målen John Murray och Magee, båda anförda ovan). Det är vidare värt att notera att det vid tiden för inskränkningarna stod klart för polisen att det var minst fyra män inblandade i bombdåden, varav den siste, Hussain Osman, fortfarande var på fri fot. Klagandenas inlaga att polisen kunde ha väntat tills deras advokater anlände innan de påbörjade förhöret är oegentlig eftersom det är uppenbart att åtminstone en del av anledningen till att tillgång till juridisk rådgivning fördröjdes var att polisen var orolig att tillgång till juridisk rådgivning skulle leda till att andra misstänkta varnades (se punkt 19. Kl. 09.15 kontaktade häktespolisen vid Paddington Green jourhavande advokat å Yassin Omars vägnar.

, 31. Muktar Said Ibrahim anlände till Paddington Greens polisstation kl. 14.20. Han begärde att bli biträdd av jourhavande advokat.

och 40. Den siste av de tre misstänkta att anhållas var Ramzi Mohammed. Han anhölls och delgavs förhörsupplysning den 29 juli 2005 kl. 15.22 i samma lägenhet i västra London som Muktar Said Ibrahim.

ovan).

ovan). Liksom med de tre första klagandena är den centrala frågan vid fastställandet av om det har skett en kränkning av artikel 6.1 och 6.3.c huruvida den fjärde klaganden utsattes för otillbörlig negativ påverkan.

(α) Den allmänna lagstiftningen

215. Det är sant att vägledningen i uppförandekoden Code C med innebörden att en person som misstänks för inblandning i ett brott ska delges förhörsupplysning innan några ytterligare frågor rörande brottet ställs till honom (se punkt II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

ovan) inte följdes i fallet med den fjärde klaganden, vilket medgavs av regeringen och de nationella domstolarna. Emellertid är det av betydelse att det fanns en tydlig lagstiftning som reglerade tillåtligheten av bevisning som erhållits under polisförhör, i varje straffrättsligt förfarande som inletts därefter. Utöver förbudet i sektion 76 PACE mot att i bevisningen använda ett erkännande som erhållits genom repression, eller ett som sannolikt var otillförlitligt, gjorde rättegångsdomaren den egna bedömningen enligt sektion 78 PACE att vägra använda bevisning som enligt hans förmenande skulle ha negativ effekt på förfarandets rättvisa (se punkt 151. Del B av bilaga B berörde specifikt häktade enligt lagen från år 2000. Den stipulerade att de rättigheter som anges i sektion 5 och 6 i Code C skulle kunna fördröjas upp till 48 timmar om det fanns rimliga skäl att tro att utövandet av rätten skulle leda till konsekvenserna i punkt 8 i förteckning 8 i lagen från år 2000 (se punkt 140. Punkt 6 i förteckning 8 angav att en fånge, om han så begärde, hade rätt att låta informera en namngiven person så fort som rimligen var möjligt att han hade häktats (”rätten att inte hållas isolerad”). Denna rättighet kunde modifieras av punkt 8.

ovan).

–ska domstolen inte tillåta att erkännandet används som bevisning mot honom utom i den mån som åtalet bevisar utom rimligt tvivel att erkännandet (även om det kan vara sant) inte erhölls på det sätt som nämnts ovan.”

ovan). Lagstiftningen tillämpades noggrant av rättegångsdomaren i beslutet om den fjärde klagandens ifrågasättande av tillåtligheten av sitt vittnesmål (se vidare punkt 221. Det är sant att domstolen i Titarenko mot Ukraina, nr 31720/02, punkt 87, 20 september 2012, inte ansåg att det faktum att klaganden där hade upprepat sitt erkännande i närvaro av sin advokat hade undergrävt dess konstaterande att hans rättigheter oåterkalleligen hade påverkats. Emellertid kan denna slutsats i det specifika fallet inte tas isolerat: som domstolen redan har betonat måste frågan om huruvida det straffrättsliga förfarandet var rättvist bedömas utifrån förfarandet som helhet (se punkt 3. Domstolens bedömning

–194. Det framgår av Salduz att domstolen, vid bedömningen av huruvida polisförhör utan juridiskt biträde är förenliga med artikel 6, beaktar två separata men sammankopplade frågor. Den första är huruvida det förelåg ”tvingande skäl” att fördröja tillgång till juridiskt biträde. En tillfällig inskränkning av tillgången till juridisk rådgivning utgör inte i sig en kränkning av artikel 6.1 eller 6.3.c där detta kriterium är uppfyllt.

ovan), och sakförhållandena i Titarenko var helt annorlunda. I synnerhet genomfördes den ifrågasatta utfrågningen i det fallet efter att klaganden hade anhållits och var i ofrivilligt polisförvar, och klaganden drog senare tillbaka det han hade sagt i sitt erkännande, hävdade att han hade alibi och gjorde gällande att erkännandet hade erhållits från honom under tvång. Inga av dessa detaljer var vid handen i den fjärde klagandens fall. Såsom nämnts ovan hade klaganden först förhörts som vittne när han frivilligt infunnit sig på polisstationen (se punkt 216. Det är av betydelse att innehållet i den fjärde klagandens vittnesmål stöder påståendet att polisutfrågningen inte var inriktad mot att fastställa omfattningen av hans egen roll i ett brott utan mot att erhålla uppgifter om terrorsammansvärjningen och planeringen, att identifiera de misstänkta attentatsmännen och dem som bistod dem, samt att fastslå Hussain Osmans förehavanden. Den fjärde klaganden redogjorde för hur han stötte ihop med Hussain Osman och att denne sagt att han var den fjärde attentatsmannen (se punkt 104. Mellan 13.30 och 17 den 28 juli mottogs på polisstationen ett vittnesmål från den fjärde klaganden.

ovan). Han tillhandahöll uppgifter om hur länge Hussain Osman hade vistats hos honom och var han hade tillbringat de två nätterna efter bombdådet (se punkt 104. Mellan 13.30 och 17 den 28 juli mottogs på polisstationen ett vittnesmål från den fjärde klaganden.

–(b) Vittnesmålet

ovan). Han skildrade innehållet i sina samtal med Hussain Osman rörande planeringen av bombdåden och identiteterna av de andra attentatsmännen (se punkt (b) Vittnesmålet

–105. I yttrandet redogjorde den fjärde klaganden för hur han hade blivit vän med Hussain Osman runt 1999 men hade förlorat kontakt med honom året därpå. Han hävdade att Hussain Osman den 23 juli 2005 hade sprungit fram till honom på järnvägsstationen Clapham Junction när han höll på att kliva på ett tåg, och de två männen hade hälsat på varandra som gamla vänner. De hade gått på samma tåg till Vauxhall, och vid den fjärde klagandens hållplats beslöt Hussain Osman att stiga av med honom under förevändning at han ville tala om någonting. När de gick mot den fjärde klagandens bostad berättade Hussain Osman för den fjärde klaganden att han var i klammeri med polisen. Han hävdade att han stulit pengar och flytt från polishäktet. När de anlände till den fjärde klagandens lägenhet bad Hussain Osman honom at slå på tv:n, och tillsammans såg de ett inslag om försöken till bombattentat där det visades fotografier av de av polisen eftersökta männen. Hussain Osman sade då att han kände männen och att de var bra män. När fotografiet av en fjärde man som var eftersökt för attackerna visades på tv:n, pekade Hussain Osman på bilden och sade: ”det är jag”. Först hade den fjärde klaganden inte trott honom eftersom fotografiet inte liknade Hussain Osman. Men när Hussain Osman fortsatte att diskutera motivet till attackerna, började den fjärde klaganden inse att han talade sanning. Han blev rädd och ville att Hussain Osman skulle lämna hans hem. Hussain Osman bad då att få stanna hos den fjärde klaganden i två nätter, och eftersom han fruktade för sin personliga säkerhet om han vägrade, gick den fjärde klaganden med på begäran.

ovan). Han ombads av polisen att undersöka fotografier av de misstänkta attentatsmännen och bekräfta deras identiteter (se punkt (b) Vittnesmålet

ovan). Han tillhandahöll information om vart Hussain Osman hade begett sig efter att ha lämnat lägenheten i London (se punkt 106. I vittnesmålet beskrevs även en skada på Hussain Osmans lår, som enligt honom hade uppstått när han flydde efter att hans bomb hade misslyckats att explodera. Hussain Osman förklarade även hur han hade tryckt på knappen för att aktivera sin bomb men att ingenting hade hänt. Han gav detaljuppgifter om sin flykt från tunnelbanetåget och sina rörelser under de nästföljande två dagarna, när han hade åkt för att bo hos en vän i Brighton som hade lånat honom en bil. Han visade den fjärde klaganden fotografier av de andra bombmännen i en rikstäckande tidning som han hade med sig och avslöjade deras namn. Den fjärde klaganden blev av polisen visad ett antal fotografier och bekräftade identiteten av tre av de män som fotograferats enligt den information som tillhandahölls av Hussain Osman. Den fjärde klaganden förklarade även att Hussain Osman hade nämnt en femte förövare som inte hade detonerat sin bomb; den fjärde klaganden kände inte den personens identitet. Den fjärde klaganden förklarade att Hussain Osman hade ringt några samtal från sin mobiltelefon, men hade talat tigrinska.

ovan). Han beskrev Hussain Osmans hustru och visade poliserna var han trodde att Hussain Osman och hans familj bodde (se punkt (a) Utfrågningarna som vittne

och 107. Nästa dag var samtalet med Hussain Osman begränsat. Emellertid berättade han för den fjärde klaganden hur bombmännen hade preparerat sina bomber, och gav honom detaljer om videofilmer gruppen hade spelat in före bombdåden, där de hade förklarat sina handlingar. Hussain Osman ringde ett annat samtal med sin mobiltelefon på eftermiddagen. Han gick ut en stund senare på kvällen och återvände med kontanter. Han bad att få låna kläder, och den fjärde klaganden sade att han borde ta hand om sig själv.

ovan). All denna information var av central betydelse för frågor om den allmänna säkerhet som stod på spel i detta skede i polisutredningen, eftersom den försåg polisen med underrättelser om sammansvärjningens natur samt vissa av de viktigaste aktörernas identiteter och förehavanden. Informationen var desto viktigare eftersom Yassin Omar vid den tidpunkten var den enda av förövarna som hade anhållits, och han hade hävdat att han inte kände till identiteterna av någon av de misstänkta och inte hade någon information om attackerna (se punkt 25. Kl. 12.31 inleddes säkerhetsutfrågning C. Denna gång fick Yassin Omar förhörsupplysningen av den nya typen. Utfrågningen avslutades kl 13.17.

ovan).

ovan). I utfrågningarna som misstänkt den 30 juli, 1 augusti, 2 augusti och 3 augusti, alla genomförda i närvaro av en advokat och efter att klaganden hade fått juridisk rådgivning, valde han att antingen upprepa vad han tidigare hade sagt eller hänvisa till sitt tidigare yttrande. Inte i något skede försökte han framföra någon annan version av händelserna än den han gav till polisen i sin inledande utfrågning (se punkt (c) Utfrågningarna och yttrandena som misstänkt

–110. Efter att vittnesmålet hade undertecknats ringde en av poliserna till sin överordnade för att få ytterligare instruktioner, och beordrades anhålla klaganden. Den fjärde klaganden anhölls då och delgavs förhörsupplysning. Han tillfrågades om han ville anlita en advokat vid den tidpunkten men avböjde med orden ”Nej, kanske efter utfrågning om det blir allvarligt”.

och (γ) Huruvida yttrandet snabbt drogs tillbaka

ovan, samt jämför och notera skillnaderna mot Salduz, ovan, punkt 17; och Alexander Zaichenko, ovan, punkt 14–15).

nedan).

(β) Bevisningens kvalitet och de omständigheter där den erhölls

216.  Det är av betydelse att innehållet i den fjärde klagandens vittnesmål stöder påståendet att polisutfrågningen inte var inriktad mot att fastställa omfattningen av hans egen roll i ett brott utan mot att erhålla uppgifter om terrorsammansvärjningen och planeringen, att identifiera de misstänkta attentatsmännen och dem som bistod dem, samt att fastslå Hussain Osmans förehavanden. Den fjärde klaganden redogjorde för hur han stötte ihop med Hussain Osman och att denne sagt att han var den fjärde attentatsmannen (se punkt 104.  Mellan 13.30 och 17 den 28 juli mottogs på polisstationen ett vittnesmål från den fjärde klaganden.

ovan). Han tillhandahöll uppgifter om hur länge Hussain Osman hade vistats hos honom och var han hade tillbringat de två nätterna efter bombdådet (se punkt 104. Mellan 13.30 och 17 den 28 juli mottogs på polisstationen ett vittnesmål från den fjärde klaganden.

–(b) Vittnesmålet

ovan). Han skildrade innehållet i sina samtal med Hussain Osman rörande planeringen av bombdåden och identiteterna av de andra attentatsmännen (se punkt (b) Vittnesmålet

–105. I yttrandet redogjorde den fjärde klaganden för hur han hade blivit vän med Hussain Osman runt 1999 men hade förlorat kontakt med honom året därpå. Han hävdade att Hussain Osman den 23 juli 2005 hade sprungit fram till honom på järnvägsstationen Clapham Junction när han höll på att kliva på ett tåg, och de två männen hade hälsat på varandra som gamla vänner. De hade gått på samma tåg till Vauxhall, och vid den fjärde klagandens hållplats beslöt Hussain Osman att stiga av med honom under förevändning at han ville tala om någonting. När de gick mot den fjärde klagandens bostad berättade Hussain Osman för den fjärde klaganden att han var i klammeri med polisen. Han hävdade att han stulit pengar och flytt från polishäktet. När de anlände till den fjärde klagandens lägenhet bad Hussain Osman honom at slå på tv:n, och tillsammans såg de ett inslag om försöken till bombattentat där det visades fotografier av de av polisen eftersökta männen. Hussain Osman sade då att han kände männen och att de var bra män. När fotografiet av en fjärde man som var eftersökt för attackerna visades på tv:n, pekade Hussain Osman på bilden och sade: ”det är jag”. Först hade den fjärde klaganden inte trott honom eftersom fotografiet inte liknade Hussain Osman. Men när Hussain Osman fortsatte att diskutera motivet till attackerna, började den fjärde klaganden inse att han talade sanning. Han blev rädd och ville att Hussain Osman skulle lämna hans hem. Hussain Osman bad då att få stanna hos den fjärde klaganden i två nätter, och eftersom han fruktade för sin personliga säkerhet om han vägrade, gick den fjärde klaganden med på begäran.

ovan). Han ombads av polisen att undersöka fotografier av de misstänkta attentatsmännen och bekräfta deras identiteter (se punkt (b) Vittnesmålet

ovan). Han tillhandahöll information om vart Hussain Osman hade begett sig efter att ha lämnat lägenheten i London (se punkt 106. I vittnesmålet beskrevs även en skada på Hussain Osmans lår, som enligt honom hade uppstått när han flydde efter att hans bomb hade misslyckats att explodera. Hussain Osman förklarade även hur han hade tryckt på knappen för att aktivera sin bomb men att ingenting hade hänt. Han gav detaljuppgifter om sin flykt från tunnelbanetåget och sina rörelser under de nästföljande två dagarna, när han hade åkt för att bo hos en vän i Brighton som hade lånat honom en bil. Han visade den fjärde klaganden fotografier av de andra bombmännen i en rikstäckande tidning som han hade med sig och avslöjade deras namn. Den fjärde klaganden blev av polisen visad ett antal fotografier och bekräftade identiteten av tre av de män som fotograferats enligt den information som tillhandahölls av Hussain Osman. Den fjärde klaganden förklarade även att Hussain Osman hade nämnt en femte förövare som inte hade detonerat sin bomb; den fjärde klaganden kände inte den personens identitet. Den fjärde klaganden förklarade att Hussain Osman hade ringt några samtal från sin mobiltelefon, men hade talat tigrinska.

ovan). Han beskrev Hussain Osmans hustru och visade poliserna var han trodde att Hussain Osman och hans familj bodde (se punkt (a) Utfrågningarna som vittne

och 107. Nästa dag var samtalet med Hussain Osman begränsat. Emellertid berättade han för den fjärde klaganden hur bombmännen hade preparerat sina bomber, och gav honom detaljer om videofilmer gruppen hade spelat in före bombdåden, där de hade förklarat sina handlingar. Hussain Osman ringde ett annat samtal med sin mobiltelefon på eftermiddagen. Han gick ut en stund senare på kvällen och återvände med kontanter. Han bad att få låna kläder, och den fjärde klaganden sade att han borde ta hand om sig själv.

ovan). All denna information var av central betydelse för frågor om den allmänna säkerhet som stod på spel i detta skede i polisutredningen, eftersom den försåg polisen med underrättelser om sammansvärjningens natur samt vissa av de viktigaste aktörernas identiteter och förehavanden. Informationen var desto viktigare eftersom Yassin Omar vid den tidpunkten var den enda av förövarna som hade anhållits, och han hade hävdat att han inte kände till identiteterna av någon av de misstänkta och inte hade någon information om attackerna (se punkt 25. Kl. 12.31 inleddes säkerhetsutfrågning C. Denna gång fick Yassin Omar förhörsupplysningen av den nya typen. Utfrågningen avslutades kl 13.17.

ovan).

217. Det är även värt att notera att själva vittnesmålet, även om det blev självkomprometterande efter en viss tids utfrågning, även var urskuldande. Den fjärde klaganden betonade att hans möte med Hussain Osman på järnvägsstationen Clapham Junction var oplanerat, att han vid den tidpunkten var fullständigt ovetande om Hussain Osmans inblandning i försöken till bombattentat, att han inte trodde Hussain Osman när denne påstod sig ha deltagit i försöken till bombattentat, att det var omöjligt att känna igen Hussain Osman i fotografierna på tv och i tidningarna, att han fruktade för sin personliga säkerhet vilket fick honom att ehuru motvilligt gå med på att låta Hussain Osman stanna hos honom några dagar, och han var lättad och bröt kontakten så fort Hussain Osman hade gett sig av (se punkt 104. Mellan 13.30 och 17 den 28 juli mottogs på polisstationen ett vittnesmål från den fjärde klaganden.

–106. I vittnesmålet beskrevs även en skada på Hussain Osmans lår, som enligt honom hade uppstått när han flydde efter att hans bomb hade misslyckats att explodera. Hussain Osman förklarade även hur han hade tryckt på knappen för att aktivera sin bomb men att ingenting hade hänt. Han gav detaljuppgifter om sin flykt från tunnelbanetåget och sina rörelser under de nästföljande två dagarna, när han hade åkt för att bo hos en vän i Brighton som hade lånat honom en bil. Han visade den fjärde klaganden fotografier av de andra bombmännen i en rikstäckande tidning som han hade med sig och avslöjade deras namn. Den fjärde klaganden blev av polisen visad ett antal fotografier och bekräftade identiteten av tre av de män som fotograferats enligt den information som tillhandahölls av Hussain Osman. Den fjärde klaganden förklarade även att Hussain Osman hade nämnt en femte förövare som inte hade detonerat sin bomb; den fjärde klaganden kände inte den personens identitet. Den fjärde klaganden förklarade att Hussain Osman hade ringt några samtal från sin mobiltelefon, men hade talat tigrinska.

ovan). De flesta av faktadetaljerna i den fjärde klagandens redogörelse kunde bli, och blev slutligen, bekräftade av övervakningsdokumentation, fingeravtryck, mobiltelefondata och dokumentation från cellägesanalyser samt Hussain Osmans egna vittnesmål (se punkt 120. Försvaret yrkade därefter på uteslutning av de delar av vittnesmålet som den fjärde klaganden hade dragit tillbaka eller nyanserat i sina efterföljande utfrågningar. Dessa delar rörde den fysiska beskrivningen av Hussain Osman och yttranden som indikerade att den fjärde klaganden hade kommit att tro att Hussain Osman var inblandad i attackerna. Åtalet motsatte sig yrkandet, eftersom de nyanseringar som gjordes senare visade hur noga den fjärde klaganden därefter hade övervägt sitt vittnesmål. Yrkandet avvisades, då rättegångsdomaren fann att strykning av de passagerna skulle vara missvisande för juryn. Han förklarade att juryn skulle kunna höra alla de omständigheter under vilka den fjärde klaganden hade antagit vittnesmålet.

och (e) Rättegångsförfarandet och domen

ovan). Vidare inskränkte sig den fjärde klagandens redogörelse av den hjälp Hussain Osman fick till erkännandet att han hade tillhandahållit beskydd och kläder (se punkt 104. Mellan 13.30 och 17 den 28 juli mottogs på polisstationen ett vittnesmål från den fjärde klaganden.

och 105. I yttrandet redogjorde den fjärde klaganden för hur han hade blivit vän med Hussain Osman runt 1999 men hade förlorat kontakt med honom året därpå. Han hävdade att Hussain Osman den 23 juli 2005 hade sprungit fram till honom på järnvägsstationen Clapham Junction när han höll på att kliva på ett tåg, och de två männen hade hälsat på varandra som gamla vänner. De hade gått på samma tåg till Vauxhall, och vid den fjärde klagandens hållplats beslöt Hussain Osman att stiga av med honom under förevändning at han ville tala om någonting. När de gick mot den fjärde klagandens bostad berättade Hussain Osman för den fjärde klaganden att han var i klammeri med polisen. Han hävdade att han stulit pengar och flytt från polishäktet. När de anlände till den fjärde klagandens lägenhet bad Hussain Osman honom at slå på tv:n, och tillsammans såg de ett inslag om försöken till bombattentat där det visades fotografier av de av polisen eftersökta männen. Hussain Osman sade då att han kände männen och att de var bra män. När fotografiet av en fjärde man som var eftersökt för attackerna visades på tv:n, pekade Hussain Osman på bilden och sade: ”det är jag”. Först hade den fjärde klaganden inte trott honom eftersom fotografiet inte liknade Hussain Osman. Men när Hussain Osman fortsatte att diskutera motivet till attackerna, började den fjärde klaganden inse att han talade sanning. Han blev rädd och ville att Hussain Osman skulle lämna hans hem. Hussain Osman bad då att få stanna hos den fjärde klaganden i två nätter, och eftersom han fruktade för sin personliga säkerhet om han vägrade, gick den fjärde klaganden med på begäran.

ovan). Han utelämnade att han hade mött Abdul Sherif för att hämta ett pass, och en annan av sina medåtalade för att hämta den videokamera som användes för att filma självmordsbreven. Framför allt hämtningen av passet underlättade i hög grad Hussain Osmans flykt från UK och demonstrerade den vitala praktiska hjälp den fjärde klaganden hade tillhandahållit men inte redogjorde för i sitt vittnesmål.

218. Det är vidare av relevans att det inte fanns något tvång mot den fjärde klaganden i den meningen att han inte tvingades kompromettera sig själv. I detta sammanhang är det av betydelse att den fjärde klaganden gick med på att bistå polisen och frivilligt följde med till polisstationen (se punkt 99. Den fjärde klaganden var en vän till Hussain Osman, som han hade presenterats för av Hussain Osmans bror, Abdul Sherif, runt 1999. Den 23 juli 2005, två dagar efter försöken till bombattentat, stötte den fjärde klaganden på Hussain Osman på järnvägsstationen Clapham Junction när den förstnämnde skulle kliva på ett tåg hem. De två männen återvände tillsammans till den fjärde klagandens hem. Hussain Osman stannade sedan kvar hos den fjärde klaganden till den 26 juli.

ovan). Han var förhördes inte som en misstänkt utan som ett vittne och var fri att gå därifrån när som helst. Det fanns följaktligen ingen betydande inskränkning i klagandens handlingsfrihet (se Alexander Zaichenko, ovan, punkt 48–51; och Bandaletov, ovan, punkt 61–62). Denna slutsats undergrävs inte av möjligheten att han, om han hade försökt lämna polisstationen efter han hade börjat diskutera sin roll i beskyddandet av Hussain Osman, hade kunnat anhållas. Till dess ett sådant anhållande ägde rum dikterade hans formella status som vittne, inte misstänkt, hur och under vilka omständigheter yttrandet togs emot. Någon oro för betingelserna av eventuellt tvång i polisförhör och misstänktas utsatthet, vilket uppmärksammas i domstolens rättspraxis som relevant i detta sammanhang (se punkt (a) Allmänna principer

och 194. Det framgår av Salduz att domstolen, vid bedömningen av huruvida polisförhör utan juridiskt biträde är förenliga med artikel 6, beaktar två separata men sammankopplade frågor. Den första är huruvida det förelåg ”tvingande skäl” att fördröja tillgång till juridiskt biträde. En tillfällig inskränkning av tillgången till juridisk rådgivning utgör inte i sig en kränkning av artikel 6.1 eller 6.3.c där detta kriterium är uppfyllt.

b) ovan), uppstod inte. Följaktligen, och såsom konstaterades av de nationella domstolarna, fanns det ingenting som antydde att vittnesmålet var, eller skulle kunna vara, otillförlitligt (se punkt 116. Vid voir dire-förhandlingarna vittnade de två poliserna om att när de första gången kontaktade den fjärde klaganden på eftermiddagen den 27 juli, var det med avsikt att han skulle hjälpa polisen som ett potentiellt vittne. Parterna var även överens om att poliserna i det skedet inte hade tillräckligt med information för att motivera att den fjärde klaganden anhölls eller behandlades som en misstänkt. En av poliserna förklarade att han kl. 19.15 ansåg att den fjärde klaganden, med tanke på de svar han gav, löpte risk att kompromettera sig själv och borde få förhörsupplysning och information om sin rätt till juridisk rådgivning. Poliserna hade följaktligen bett om instruktioner från en av de högre tjänstemännen med ansvar för utredningen. De fick veta att de skulle fortsätta utfrågningen av den fjärde klaganden som vittne och gjorde därmed så. I sitt vittnesmål uttryckte en av poliserna förvåning över att han, när vittnesförhöret var genomfört, fick order att anhålla klaganden.

och 4. Den fjärde klagandens överklagande

ovan).

(γ)  Huruvida yttrandet snabbt drogs tillbaka

219. Genom hela polisutredningen och det straffrättsliga förfarandet försökte klaganden åberopa det faktum att han frivilligt hade erbjudit polisen tidig hjälp för att mildra sina handlingar (se även Bandaletov, ovan, punkt 27 och 61). I sitt förberedda yttrande, som lästes den 30 juli 2005 efter samråd med hans advokat, betonade han den värdefulla hjälp han hade bistått med (se punkt (c) Utfrågningarna och yttrandena som misstänkt

ovan). Han framförde samma budskap i en polisutfrågning den 1 augusti (se punkt 110. Efter att vittnesmålet hade undertecknats ringde en av poliserna till sin överordnade för att få ytterligare instruktioner, och beordrades anhålla klaganden. Den fjärde klaganden anhölls då och delgavs förhörsupplysning. Han tillfrågades om han ville anlita en advokat vid den tidpunkten men avböjde med orden ”Nej, kanske efter utfrågning om det blir allvarligt”.

ovan). I sitt överklagande mot påföljden åberopade han med framgång den tidiga hjälp han tillhandahöll, för att förkorta den fängelsedom han hade dömts till. Appellationsdomstolen ansåg att hjälpen till polisen före anhållandet var relevant för påföljden, och i klagandens fall ledde detta till två års förkortning av påföljden efter överklagandet (se punkt Error! Reference source not found.–131. Sammanfattningsvis biföll appellationsdomstolen delvis den fjärde klagandens överklagande mot påföljden, på grund av den hjälp han gav polisen:

ovan).

220. Det är även av betydelse att klaganden, så fort han anhölls och delgavs förhörsupplysningen, erbjöds juridisk rådgivning, även om han vid den tidpunkten avböjde detta (se punkt 109. Den fjärde klaganden beskrev Hussain Osmans hustru och noterade att han hade lett poliser till en byggnad där han trodde att Hussain Osman och hans hustru bodde. Han avslutade vittnesmålet med att betona att det hade varit ett oplanerat möte på Clapham Junction och att han inte hade deltagit i något arrangemang för att bistå eller hysa Hussain Osman. Han sade att han hade låtit Hussain Osman stanna bara eftersom han var rädd.

ovan). Han utfrågades igen först två och en halv dag senare, varvid han hade utnyttjat sin rätt att erhålla juridiskt biträde. Under denna period hade han gott om tid att reflektera över sitt försvar, med fördelen av juridisk rådgivning, för att välja hur han skulle fortsätta. I det skedet kunde han ha valt att dra tillbaka vittnesmålet och därefter åberopa de argument han nu framför. I stället valde han att anta sitt vittnesmål och bygga vidare på det, att klargöra vissa faktauppgifter och än en gång betona sin önskan att bistå polisen och sin okunskap om Hussain Osmans roll i försöken till bombattentat (se punkt (c) Utfrågningarna och yttrandena som misstänkt

ovan och Bandaletov, ovan, punkt 17–18, 23, 26 och 67; samt jämför och notera skillnaderna mot Lutsenko, ovan, punkt 10 och 51). Beslutet att inte dra tillbaka vittnesmålet när han hade fått juridisk rådgivning var en viktig faktor i rättegångsdomarens konstaterande att yttrandet var tillförlitligt och att det inte skulle vara orättvist att använda det, eller rättegångsmissbruk att fortsätta med rättegången (se punkt 116. Vid voir dire-förhandlingarna vittnade de två poliserna om att när de första gången kontaktade den fjärde klaganden på eftermiddagen den 27 juli, var det med avsikt att han skulle hjälpa polisen som ett potentiellt vittne. Parterna var även överens om att poliserna i det skedet inte hade tillräckligt med information för att motivera att den fjärde klaganden anhölls eller behandlades som en misstänkt. En av poliserna förklarade att han kl. 19.15 ansåg att den fjärde klaganden, med tanke på de svar han gav, löpte risk att kompromettera sig själv och borde få förhörsupplysning och information om sin rätt till juridisk rådgivning. Poliserna hade följaktligen bett om instruktioner från en av de högre tjänstemännen med ansvar för utredningen. De fick veta att de skulle fortsätta utfrågningen av den fjärde klaganden som vittne och gjorde därmed så. I sitt vittnesmål uttryckte en av poliserna förvåning över att han, när vittnesförhöret var genomfört, fick order att anhålla klaganden.

, (d) Begäran om uppskjutet förfarande på grund av rättegångsmissbruk

och 4. Den fjärde klagandens överklagande

ovan). Och omvänt: om klaganden hade dragit tillbaka yttrandet efter att ha fått juridisk rådgivning, skulle detta ha vägt tungt i vågskålen mot att använda det. Domstolen avvisar följaktligen den fjärde klagandens yrkande att han ställdes inför fait accompli så fort yttrandet hade mottagits (se punkt 186. För det tredje vore det extremt osannolikt att självmordsbombarna skulle ha haft en reservplan om deras ursprungliga plan inte fungerade. Hotet mot allmänheten som påstods härröra från möjligheten av en reservplan var inte någon ursäkt för kränkningen av den fjärde klagandens rättigheter. Detta var hur som helst i strid med åtalet (både vid den fjärde klagandens rättegång och vid rättegången mot attentatsmännen själva) att det inte fanns någon sådan reservplan.

ovan). I detta avseende är det även av betydelse att han, samtidigt som han ifrågasatte yttrandets tillåtlighet i rättegång, inte har kunnat förklara varför han inte ansåg sig kunna ifrågasätta det i ett tidigare skede.

221. Det är sant att domstolen i Titarenko mot Ukraina, nr 31720/02, punkt 87, 20 september 2012, inte ansåg att det faktum att klaganden där hade upprepat sitt erkännande i närvaro av sin advokat hade undergrävt dess konstaterande att hans rättigheter oåterkalleligen hade påverkats. Emellertid kan denna slutsats i det specifika fallet inte tas isolerat: som domstolen redan har betonat måste frågan om huruvida det straffrättsliga förfarandet var rättvist bedömas utifrån förfarandet som helhet (se punkt 3. Domstolens bedömning

–194. Det framgår av Salduz att domstolen, vid bedömningen av huruvida polisförhör utan juridiskt biträde är förenliga med artikel 6, beaktar två separata men sammankopplade frågor. Den första är huruvida det förelåg ”tvingande skäl” att fördröja tillgång till juridiskt biträde. En tillfällig inskränkning av tillgången till juridisk rådgivning utgör inte i sig en kränkning av artikel 6.1 eller 6.3.c där detta kriterium är uppfyllt.

ovan), och sakförhållandena i Titarenko var helt annorlunda. I synnerhet genomfördes den ifrågasatta utfrågningen i det fallet efter att klaganden hade anhållits och var i ofrivilligt polisförvar, och klaganden drog senare tillbaka det han hade sagt i sitt erkännande, hävdade att han hade alibi och gjorde gällande att erkännandet hade erhållits från honom under tvång. Inga av dessa detaljer var vid handen i den fjärde klagandens fall. Såsom nämnts ovan hade klaganden först förhörts som vittne när han frivilligt infunnit sig på polisstationen (se punkt 216. Det är av betydelse att innehållet i den fjärde klagandens vittnesmål stöder påståendet att polisutfrågningen inte var inriktad mot att fastställa omfattningen av hans egen roll i ett brott utan mot att erhålla uppgifter om terrorsammansvärjningen och planeringen, att identifiera de misstänkta attentatsmännen och dem som bistod dem, samt att fastslå Hussain Osmans förehavanden. Den fjärde klaganden redogjorde för hur han stötte ihop med Hussain Osman och att denne sagt att han var den fjärde attentatsmannen (se punkt 104. Mellan 13.30 och 17 den 28 juli mottogs på polisstationen ett vittnesmål från den fjärde klaganden.

ovan). Han tillhandahöll uppgifter om hur länge Hussain Osman hade vistats hos honom och var han hade tillbringat de två nätterna efter bombdådet (se punkt 104. Mellan 13.30 och 17 den 28 juli mottogs på polisstationen ett vittnesmål från den fjärde klaganden.

–(b) Vittnesmålet

ovan). Han skildrade innehållet i sina samtal med Hussain Osman rörande planeringen av bombdåden och identiteterna av de andra attentatsmännen (se punkt (b) Vittnesmålet

–105. I yttrandet redogjorde den fjärde klaganden för hur han hade blivit vän med Hussain Osman runt 1999 men hade förlorat kontakt med honom året därpå. Han hävdade att Hussain Osman den 23 juli 2005 hade sprungit fram till honom på järnvägsstationen Clapham Junction när han höll på att kliva på ett tåg, och de två männen hade hälsat på varandra som gamla vänner. De hade gått på samma tåg till Vauxhall, och vid den fjärde klagandens hållplats beslöt Hussain Osman att stiga av med honom under förevändning at han ville tala om någonting. När de gick mot den fjärde klagandens bostad berättade Hussain Osman för den fjärde klaganden att han var i klammeri med polisen. Han hävdade att han stulit pengar och flytt från polishäktet. När de anlände till den fjärde klagandens lägenhet bad Hussain Osman honom at slå på tv:n, och tillsammans såg de ett inslag om försöken till bombattentat där det visades fotografier av de av polisen eftersökta männen. Hussain Osman sade då att han kände männen och att de var bra män. När fotografiet av en fjärde man som var eftersökt för attackerna visades på tv:n, pekade Hussain Osman på bilden och sade: ”det är jag”. Först hade den fjärde klaganden inte trott honom eftersom fotografiet inte liknade Hussain Osman. Men när Hussain Osman fortsatte att diskutera motivet till attackerna, började den fjärde klaganden inse att han talade sanning. Han blev rädd och ville att Hussain Osman skulle lämna hans hem. Hussain Osman bad då att få stanna hos den fjärde klaganden i två nätter, och eftersom han fruktade för sin personliga säkerhet om han vägrade, gick den fjärde klaganden med på begäran.

ovan). Han ombads av polisen att undersöka fotografier av de misstänkta attentatsmännen och bekräfta deras identiteter (se punkt (b) Vittnesmålet

ovan). Han tillhandahöll information om vart Hussain Osman hade begett sig efter att ha lämnat lägenheten i London (se punkt 106. I vittnesmålet beskrevs även en skada på Hussain Osmans lår, som enligt honom hade uppstått när han flydde efter att hans bomb hade misslyckats att explodera. Hussain Osman förklarade även hur han hade tryckt på knappen för att aktivera sin bomb men att ingenting hade hänt. Han gav detaljuppgifter om sin flykt från tunnelbanetåget och sina rörelser under de nästföljande två dagarna, när han hade åkt för att bo hos en vän i Brighton som hade lånat honom en bil. Han visade den fjärde klaganden fotografier av de andra bombmännen i en rikstäckande tidning som han hade med sig och avslöjade deras namn. Den fjärde klaganden blev av polisen visad ett antal fotografier och bekräftade identiteten av tre av de män som fotograferats enligt den information som tillhandahölls av Hussain Osman. Den fjärde klaganden förklarade även att Hussain Osman hade nämnt en femte förövare som inte hade detonerat sin bomb; den fjärde klaganden kände inte den personens identitet. Den fjärde klaganden förklarade att Hussain Osman hade ringt några samtal från sin mobiltelefon, men hade talat tigrinska.

ovan). Han beskrev Hussain Osmans hustru och visade poliserna var han trodde att Hussain Osman och hans familj bodde (se punkt (a) Utfrågningarna som vittne

och 107. Nästa dag var samtalet med Hussain Osman begränsat. Emellertid berättade han för den fjärde klaganden hur bombmännen hade preparerat sina bomber, och gav honom detaljer om videofilmer gruppen hade spelat in före bombdåden, där de hade förklarat sina handlingar. Hussain Osman ringde ett annat samtal med sin mobiltelefon på eftermiddagen. Han gick ut en stund senare på kvällen och återvände med kontanter. Han bad att få låna kläder, och den fjärde klaganden sade att han borde ta hand om sig själv.

ovan). All denna information var av central betydelse för frågor om den allmänna säkerhet som stod på spel i detta skede i polisutredningen, eftersom den försåg polisen med underrättelser om sammansvärjningens natur samt vissa av de viktigaste aktörernas identiteter och förehavanden. Informationen var desto viktigare eftersom Yassin Omar vid den tidpunkten var den enda av förövarna som hade anhållits, och han hade hävdat att han inte kände till identiteterna av någon av de misstänkta och inte hade någon information om attackerna (se punkt 25. Kl. 12.31 inleddes säkerhetsutfrågning C. Denna gång fick Yassin Omar förhörsupplysningen av den nya typen. Utfrågningen avslutades kl 13.17.

ovan).

ovan). I utfrågningarna som misstänkt den 30 juli, 1 augusti, 2 augusti och 3 augusti, alla genomförda i närvaro av en advokat och efter att klaganden hade fått juridisk rådgivning, valde han att antingen upprepa vad han tidigare hade sagt eller hänvisa till sitt tidigare yttrande. Inte i något skede försökte han framföra någon annan version av händelserna än den han gav till polisen i sin inledande utfrågning (se punkt (c) Utfrågningarna och yttrandena som misstänkt

–110. Efter att vittnesmålet hade undertecknats ringde en av poliserna till sin överordnade för att få ytterligare instruktioner, och beordrades anhålla klaganden. Den fjärde klaganden anhölls då och delgavs förhörsupplysning. Han tillfrågades om han ville anlita en advokat vid den tidpunkten men avböjde med orden ”Nej, kanske efter utfrågning om det blir allvarligt”.

och (γ) Huruvida yttrandet snabbt drogs tillbaka

ovan, samt jämför och notera skillnaderna mot Salduz, ovan, punkt 17; och Alexander Zaichenko, ovan, punkt 14–15).

(δ) Rättssäkerhetsgarantierna vid rättegång, och i synnerhet möjligheten att ifrågasätta den omtvistade bevisningen

222.  Det fanns vid rättegången ett antal formella möjligheter för att säkerställa rättvisan i förfarandet. Klaganden åtnjöt rätten att ifrågasätta användningen av yttrandet och utnyttjade denna rätt. Inom ramen för sin granskning av ifrågasättandet var rättegångsdomaren övertygad att det inte fanns någon repression och att poliserna inte sade eller gjorde något som skulle ha kunnat göra yttrandet otillförlitligt (se punkt 116.  Vid voir dire-förhandlingarna vittnade de två poliserna om att när de första gången kontaktade den fjärde klaganden på eftermiddagen den 27 juli, var det med avsikt att han skulle hjälpa polisen som ett potentiellt vittne. Parterna var även överens om att poliserna i det skedet inte hade tillräckligt med information för att motivera att den fjärde klaganden anhölls eller behandlades som en misstänkt. En av poliserna förklarade att han kl. 19.15 ansåg att den fjärde klaganden, med tanke på de svar han gav, löpte risk att kompromettera sig själv och borde få förhörsupplysning och information om sin rätt till juridisk rådgivning. Poliserna hade följaktligen bett om instruktioner från en av de högre tjänstemännen med ansvar för utredningen. De fick veta att de skulle fortsätta utfrågningen av den fjärde klaganden som vittne och gjorde därmed så. I sitt vittnesmål uttryckte en av poliserna förvåning över att han, när vittnesförhöret var genomfört, fick order att anhålla klaganden.

ovan). Han studerade noggrant de omständigheter varunder yttrandet i dess helhet hade antagits av den fjärde klaganden och gav detaljerade skäl för sin slutsats att det inte förelåg någon orättvisa om yttrandet användes i sin helhet och om åtalet tilläts fortsätta (se punkt 115. Åtalet motsatte sig yrkandet men medgav att vittnesmålet utgjorde ett erkännande i den mening som avses i sektion 76 i PACE. Åtalet medgav även att det hade skett ett brott mot tillämplig uppförandekod genom att den fjärde klaganden inte delgavs förhörsupplysning eller erbjöds advokattjänster när de två poliserna drog slutsatsen att de borde be om instruktioner från sina överordnade.

–118. Rättegångsdomaren fann det fastställt att det inte fanns något bevis för repression av den fjärde klaganden när han var på polisstationen. Enligt domaren sades eller gjordes inte heller någonting av poliserna som skulle ha kunnat göra vittnesmålet otillförlitligt. Han påpekade att den fjärde klaganden hade ”fritt antagit” vittnesmålet efter att han hade delgivits förhörsupplysningen och mottagit juridisk rådgivning. Han accepterade därför inte att yttrandet skulle strykas enligt vare sig sektion 76 eller sektion 78 i PACE.

och (d) Begäran om uppskjutet förfarande på grund av rättegångsmissbruk

ovan; samt jämför och notera skillnaderna mot Panovits, ovan, punkt 85; och Alexander Zaichenko, ovan, punkt 58). Hans avgörande prövades noggrant efter överklagande och hans slutsatser fastställdes (se punkt 4. Den fjärde klagandens överklagande

–128. Den 21 november 2008 avslog appellationsdomstolen överklagandet mot den fällande domen. Den uttryckte viss otillfredsställelse över händelserna på polisstationen men ansåg att rättegångsdomaren inte hade gjort fel i att låta det ifrågasatta vittnesmålet ingå i bedömningen. Rörande frågan om yttrandet hade fällts i strid med gällande regelverk framhöll domstolen:

ovan).

(ε) Styrkan hos övrig bevisning i målet

223. Slutligen, vilket var viktigast, presenterades en lång rad övrig komprometterande bevisning för juryn som bevis för anklagelserna mot den fjärde klaganden (se punkt 120. Försvaret yrkade därefter på uteslutning av de delar av vittnesmålet som den fjärde klaganden hade dragit tillbaka eller nyanserat i sina efterföljande utfrågningar. Dessa delar rörde den fysiska beskrivningen av Hussain Osman och yttranden som indikerade att den fjärde klaganden hade kommit att tro att Hussain Osman var inblandad i attackerna. Åtalet motsatte sig yrkandet, eftersom de nyanseringar som gjordes senare visade hur noga den fjärde klaganden därefter hade övervägt sitt vittnesmål. Yrkandet avvisades, då rättegångsdomaren fann att strykning av de passagerna skulle vara missvisande för juryn. Han förklarade att juryn skulle kunna höra alla de omständigheter under vilka den fjärde klaganden hade antagit vittnesmålet.

ovan). CCTV-bilder visade honom i sällskap av Hussain Osman på järnvägsstationerna Clapham Junction och Vauxhall samt på väg mot den fjärde klagandens bostad. Cellägesanalys visade den kontakt som hade ägt rum mellan de två männen och visade att Hussain Osman hade varit i den fjärde klagandens bostad. Den bekräftade även åtalets påstående att den fjärde klaganden hade mött Abdul Sherif för att hämta ett pass åt Hussain Osman. Ett fingeravtryck visade att Hussain Osman hade vidrört en tidning innehållande en artikel om bombdåden med fotografier, vilken påträffades i Hussain Osmans lägenhet. Det fanns muntligt vittnesmål från Abdul Sherif avseende hans kontakt med den fjärde klaganden i samband med Hussain Osmans flykt efter bombdåden, och Hussain Osmans vittnesmål återspeglade i hög grad innehållet i den fjärde klagandens yttrande (se punkt (e) Rättegångsförfarandet och domen

ovan). All denna bevisning var i sig tydligt komprometterande och knöt den fjärde klaganden till Hussain Osmans försök att gömma sig från polisen och att fly från UK efter de misslyckade attackerna.

(ζ) Slutsats

224. Av de skäl som framhållits ovan (se punkt 214. I motsats till de tre första klagandenas yttranden var den fjärde klagandens vittnesmål självkomprometterande. Till dess det avgavs var den fjärde klaganden inte misstänkt; han hjälpte polisen att spåra Hussain Osman. Men det som började som ett vittnesförhör för att få information om en misstänkt terrorbombare på flykt fick en annan karaktär när den fjärde klaganden började lämna information som komprometterande honom själv. Ändå instruerades polisens förhörsledare av en överordnad att inte initiera tillämpliga rättsmekanismer för att säkerställa misstänktas rättigheter (se punkt (a) Utfrågningarna som vittne

ovan). Domstolen har medgett att de omständigheter polisen stod inför var exceptionella och att följaktligen, även om deras åtgärder var oroande, som appellationsdomstolen uttrycker det, deras skäl för att agera som de gjorde var fullt begripliga och ”tvingande” för det test som angavs i Salduz (se punkt 200. Såsom regeringen förklarade var pressen på och det ansvar som ålåg polisen under dagarna efter den 21 juli 2005 avsevärda (se punkt (a) Regeringens inlagor

ovan). Två veckor tidigare hade självmordsbombare detonerat sina bomber i Londons kollektivtrafik, med förödande effekt. Attackerna dödade 52 personer och skadade otaliga, och lamslog temporärt hela Londons kollektivtrafiksystem. När de tre första klagandena och Hussain Osman detonerade sina anordningar två veckor senare var polisen tvungen att arbeta under antagandet att deras sammansvärjning var ett försök att kopiera händelserna den 7 juli. I det skedet kunde polisen inte veta varför bomberna den 21 juli inte hade lyckats explodera, och de var tvungna att anta att de ansvariga kunde försöka detonera andra bomber. Risken för ytterligare förluster av människoliv i stor skala var tvivelsutan vad de främst hade i åtanke. Behovet av att ytterst brådskande få fram information om eventuella ytterligare planerade attacker och identiteterna av dem som kunde vara inblandade i sammansvärjningen, och att samtidigt säkerställa att utredningen inte äventyrades av läckor, var helt klart av synnerligen tvingande natur.

–201. Vad gäller de tre första klagandena arbetade polisen även under allvarliga praktiska inskränkningar. Även om det fanns omfattande resurser på polisstationen för häktning av terrormisstänkta och utredning av terrordåd, var häkteslokalerna fulla när säkerhetsutfrågningarna ägde rum. Det fanns 18 häktade personer som anhållits i samband med försöken till bombattentat, varav alla måste hållas åtskilda för att undvika kommunikation och korskontaminering av kriminaltekniska bevis (se rättegångsdomarens avgörande i punkt 52. En voir dire (dvs. en förhandling för att bestämma bevisningens tillåtlighet) ägde rum. Därefter, och efter att ombudens inlagor hade hörts, bestämde rättegångsdomaren att de yttranden som fällts under säkerhetsutfrågningarna skulle tillåtas ingå. Hans skriftliga avgörande omfattade 171 textstycken och kan sammanfattas så här:

ovan). Trots denna press följde polisen strikt den lagstiftning som reglerade hur de skulle genomföra sin utredning (se punkt 140. Punkt 6 i förteckning 8 angav att en fånge, om han så begärde, hade rätt att låta informera en namngiven person så fort som rimligen var möjligt att han hade häktats (”rätten att inte hållas isolerad”). Denna rättighet kunde modifieras av punkt 8.

ovan), med undantag för misstagen med de felaktiga förhörsupplysningarna (se punkt 14. Den förste av attentatsmännen att anhållas var Yassin Omar. Han anhölls den 27 juli 2005 kl. 05.15 i Birmingham.

, 20. Kl. 10.06 och 10.14 begärde Yassin Omar åter att få tillgång till advokat. Han fick reda på att det skulle ordnas så fort inskrivningsprocessen var klar.

–21. Kl. 10.24 informerades häktespolisen om att en ytterligare säkerhetsutfrågning hade godkänts. Det protokollfördes skriftligen att Yassin Omar inte hade fått tillgång till juridisk rådgivning på grund av att en försening av utfrågningen skulle innebära en överhängande risk för person- eller egendomsskada samt att juridisk rådgivning skulle leda till att andra som misstänktes för att ha begått brott men ännu inte anhållits blev varnade, vilket i sin tur skulle göra det svårare att hindra ett terrordåd eller att säkerställa anhållande, åtal eller fällande dom av personer i samband med terrorbrott. Anledningen till dessa uppfattningar, vilken även den protokollfördes, var att Yassin Omar var misstänkt för att ha deltagit i attackerna den 21 juli tillsammans med minst tre ännu oidentifierade medbrottslingar. Sedan följde fyra säkerhetsutfrågningar.

, 23. Säkerhetsutfrågning B inleddes kl. 11.26 och avslutades kl. 12.11. Återigen fick Yassin Omar förhörsupplysning av den gamla typen i början av utfrågningen.

–24. Kl. 12.19 kontaktades jourhavande advokat och informerades om att säkerhetsutfrågningar ägde rum.

, 29. Kl. 16.08 placerades Yassin Omar i ett rum för samråd med jourhavande advokat. Detta samråd avbröts kl. 16.15 för en ytterligare säkerhetsutfrågning, vilken började kl. 16.19 och avslutades kl. 16.21. Den genomfördes i närvaro av advokaten.

, 34. Kl. 19 ringde en annan advokat till polisstationen och bad att få tala med Muktar Said Ibrahim. Hon fick veta att det inte fanns någon vid det namnet på polisstationen. Kl. 19.45, när det hade fastställts att Muktar Said Ibrahim var på polisstationen, informerades hon om att han redan företräddes av jourhavande advokat.

, 39. Vid efterföljande utfrågningar under Muktar Said Ibrahims häktning, vilka skedde i närvaro av en advokat, lämnade han inga kommentarer.

, 43. Kl. 18.59 ringde häktespolisen jourhavande advokater. Kl. 19.19 undertecknade Ramzi Mohammed häktesprotokollet, indikerande att han önskade tala med en advokat så fort som möjligt. Kl. 19.34 informerades han om att han hölls isolerad.

, 50. Klagandenas försvar var att även om de hade varit inblandade i händelserna den 21 juli 2005 och hade detonerat sprängladdningarna, var deras handlingar inte avsedda att döda, utan var blott en utstuderad bluff utformad som en protest mot kriget i Irak. Bomberna hade konstruerats för att se realistiska ut och för att åstadkomma en smäll när de exploderade men hade avsiktligt konstruerats med brister för att huvudladdningen inte skulle detonera.

, 52. En voir dire (dvs. en förhandling för att bestämma bevisningens tillåtlighet) ägde rum. Därefter, och efter att ombudens inlagor hade hörts, bestämde rättegångsdomaren att de yttranden som fällts under säkerhetsutfrågningarna skulle tillåtas ingå. Hans skriftliga avgörande omfattade 171 textstycken och kan sammanfattas så här:

–57. Rättegångsdomaren ansåg att tillämplig uppförandekod (se punkt 143. Punkt 8.7 stipulerade att den häktade, om godkännande gavs, måste informeras om skälen till fördröjningen så fort det var möjligt, och att skälen måste dokumenteras.

–150. De anvisningar som var bifogade till Code C omfattade punkt C:6A:

nedan) och förhörsupplysningen främst utformades för att skydda en anklagad från att ange sig själv samt att varna honom för konsekvenserna om han valde att besvara frågor och den skada han skulle kunna lida om han underlät att redogöra för detaljer i sitt försvar som han senare åberopade vid rättegång. Varken uppförandekoden eller förhörsupplysningen avsåg att skydda en åtalad från att tala osanning. Domaren förklarade:

, 62. Domaren angav i detalj det tillvägagångssätt han hade anammat för att göra en egen bedömning av huruvida bevisningen skulle uteslutas. I synnerhet hade han tillmätt full betydelse åt principen att tillgång till juridisk rådgivning före och under förhör var en av de mest grundläggande rättigheterna, som får nekas enbart av rimliga skäl i specifika fall. Han hade dessutom tagit hänsyn till att den miljö vari klagandena hölls i förvar inte i någon verklig mening var tvingande och att förhören varken var repressiva eller orättvisa. Samtidigt som han insåg att den felaktiga förhörsupplysningen av den nya typen inbegrep ett mått av indirekt tvång var detta enligt hans uppfattning inte avgörande: valet för klagandena var lätt och de hade inte av förhörsupplysningen ”förmåtts” att ange sig själva utan hade i stället levererat avsiktliga, urskuldande lögner. Han konstaterade även att bevisningen från säkerhetsutfrågningarna potentiellt var av stor relevans för den centrala frågan i rättegången, nämligen huruvida de försvarsyttranden som nu framfördes eventuellt var sanna.

, 66. Domaren menade vidare att det skulle ha varit opraktiskt för Muktar Said Ibrahim att tala med en advokat innan inskrivningsprocessen var genomförd kl. 16.42. Även om det teoriskt fanns tid för ett samtal ansikte mot ansikte mellan kl 18.10, när säkerhetsutfrågningen godkändes, och 19.58, när den inleddes, ansåg domaren att det mot bakgrund av den press under vilken polisen arbetade var fullt begripligt att ingen polistjänsteman hade tyckt att det fanns tid att be jourhavande advokat ha ett möte med Muktar Said Ibrahim innan säkerhetsutfrågningen inleddes. Emellertid var domaren av den uppfattningen att det borde ha varit möjligt, mellan kl. 17 och 19.58, att se till att jourhavande advokat fick komma i kontakt med Muktar Said Ibrahim per telefon, och ansåg följaktligen att denne, i denna begränsade omfattning, felaktigt nekades tillgång till juridisk rådgivning per telefon. Emellertid ansåg han att detta fel inte utgjorde ett väsentligt intrång i hans försvarsrättigheter, utan framhöll:

–”145. ... [D]etta intrång i hans rättigheter var av ringa betydelse: det skulle ha varit omöjligt för [jourhavande advokat] att, i samtal med Ibrahim för första gången per telefon, ge detaljerade och välinformerade råd under dessa omständigheter, och hon skulle inte ha kunnat erbjuda väsentligt bistånd rörande de beslut han skulle fatta. Även om valet för den åtalade var enkelt, hade [jourhavande advokat] behövt förstå alla huvudsakliga bakomliggande omständigheter innan hon skulle kunna ge råd som vore användbara för Ibrahim vad avser de alternativ han stod inför. Hon kunde ha informerat honom om hans rättigheter, men med undantag för eventuella problem som uppstod med anledning av den felaktiga förhörsupplysningen av den nya typen, hade hans fundamentala rättigheter redan förklarats för honom: han var berättigad till juridisk rådgivning (vilken hade fördröjts för den allmänna säkerhetens skull), han hade rätt att tiga, och varje yttrande han fällde skulle kunna användas emot honom. Det finns inget som tyder på att han inte förstod dessa enkla fakta.”

, ”Hur är det med de osanningar som vissa av de åtalade framförde till polisen? Det har medgetts att de åtalade Ibrahim, Asiedu, Omar och Mohamed ljög för polisen på olika sätt under sina utfrågningar. ... [I]nnan ni ens börjar beakta några osanningar, måste ni noggrant uppmärksamma de omständigheter där osanningar framfördes, och dessa omständigheter varierar mellan de åtalade.

, ”20. ... I detta skede noterar vi bara att om protokollen från polisförhören rättmätigt tilläts ingå, var de i sig tillräckliga för att helt undergräva försvarets ‘bluff’-tes.”

och II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

–137. Ordalydelsen av den förhörsupplysning som rutinmässigt har getts sedan ikraftträdandet av 1994 års lag (som vanligen betecknas förhörsupplysning av den nya typen) ingår i punkt 10.5 i Code C och är som följer:

ovan). Det råder inget tvivel om att de kommissarier som godkände inskränkningarna i klagandenas tillgång till juridisk rådgivning hade rimliga skäl för sina förmodanden att sådana inskränkningar var nödvändiga för att motverka ett rimligen uppfattat och allvarligt hot mot allmänhetens säkerhet eftersom dessa skäl samtidigt registrerades av polisen i berörda häktesprotokoll, och dessa var fullständiga, oavvisliga och övertygande (se punkt 19. Kl. 09.15 kontaktade häktespolisen vid Paddington Green jourhavande advokat å Yassin Omars vägnar.

, 31. Muktar Said Ibrahim anlände till Paddington Greens polisstation kl. 14.20. Han begärde att bli biträdd av jourhavande advokat.

och 40. Den siste av de tre misstänkta att anhållas var Ramzi Mohammed. Han anhölls och delgavs förhörsupplysning den 29 juli 2005 kl. 15.22 i samma lägenhet i västra London som Muktar Said Ibrahim.

ovan). Det faktum att det verkligen fanns ett underliggande och brådskande syfte av en så tvingande natur bekräftas av att polisförhören med de tre första klagandena fokuserades och koncentrerades på hotet mot allmänheten, snarare än att inriktas mot att fastställa att de hade begått brott (såsom i målen John Murray och Magee, båda anförda ovan). Det är vidare värt att notera att det vid tiden för inskränkningarna stod klart för polisen att det var minst fyra män inblandade i bombdåden, varav den siste, Hussain Osman, fortfarande var på fri fot. Klagandenas inlaga att polisen kunde ha väntat tills deras advokater anlände innan de påbörjade förhöret är oegentlig eftersom det är uppenbart att åtminstone en del av anledningen till att tillgång till juridisk rådgivning fördröjdes var att polisen var orolig att tillgång till juridisk rådgivning skulle leda till att andra misstänkta varnades (se punkt 19. Kl. 09.15 kontaktade häktespolisen vid Paddington Green jourhavande advokat å Yassin Omars vägnar.

, 31. Muktar Said Ibrahim anlände till Paddington Greens polisstation kl. 14.20. Han begärde att bli biträdd av jourhavande advokat.

och 40. Den siste av de tre misstänkta att anhållas var Ramzi Mohammed. Han anhölls och delgavs förhörsupplysning den 29 juli 2005 kl. 15.22 i samma lägenhet i västra London som Muktar Said Ibrahim.

ovan).

ovan). Liksom med de tre första klagandena är den centrala frågan vid fastställandet av om det har skett en kränkning av artikel 6.1 och 6.3.c huruvida den fjärde klaganden utsattes för otillbörlig negativ påverkan.

–222. Det fanns vid rättegången ett antal formella möjligheter för att säkerställa rättvisan i förfarandet. Klaganden åtnjöt rätten att ifrågasätta användningen av yttrandet och utnyttjade denna rätt. Inom ramen för sin granskning av ifrågasättandet var rättegångsdomaren övertygad att det inte fanns någon repression och att poliserna inte sade eller gjorde något som skulle ha kunnat göra yttrandet otillförlitligt (se punkt 116. Vid voir dire-förhandlingarna vittnade de två poliserna om att när de första gången kontaktade den fjärde klaganden på eftermiddagen den 27 juli, var det med avsikt att han skulle hjälpa polisen som ett potentiellt vittne. Parterna var även överens om att poliserna i det skedet inte hade tillräckligt med information för att motivera att den fjärde klaganden anhölls eller behandlades som en misstänkt. En av poliserna förklarade att han kl. 19.15 ansåg att den fjärde klaganden, med tanke på de svar han gav, löpte risk att kompromettera sig själv och borde få förhörsupplysning och information om sin rätt till juridisk rådgivning. Poliserna hade följaktligen bett om instruktioner från en av de högre tjänstemännen med ansvar för utredningen. De fick veta att de skulle fortsätta utfrågningen av den fjärde klaganden som vittne och gjorde därmed så. I sitt vittnesmål uttryckte en av poliserna förvåning över att han, när vittnesförhöret var genomfört, fick order att anhålla klaganden.

ovan). Han studerade noggrant de omständigheter varunder yttrandet i dess helhet hade antagits av den fjärde klaganden och gav detaljerade skäl för sin slutsats att det inte förelåg någon orättvisa om yttrandet användes i sin helhet och om åtalet tilläts fortsätta (se punkt 115. Åtalet motsatte sig yrkandet men medgav att vittnesmålet utgjorde ett erkännande i den mening som avses i sektion 76 i PACE. Åtalet medgav även att det hade skett ett brott mot tillämplig uppförandekod genom att den fjärde klaganden inte delgavs förhörsupplysning eller erbjöds advokattjänster när de två poliserna drog slutsatsen att de borde be om instruktioner från sina överordnade.

–118. Rättegångsdomaren fann det fastställt att det inte fanns något bevis för repression av den fjärde klaganden när han var på polisstationen. Enligt domaren sades eller gjordes inte heller någonting av poliserna som skulle ha kunnat göra vittnesmålet otillförlitligt. Han påpekade att den fjärde klaganden hade ”fritt antagit” vittnesmålet efter att han hade delgivits förhörsupplysningen och mottagit juridisk rådgivning. Han accepterade därför inte att yttrandet skulle strykas enligt vare sig sektion 76 eller sektion 78 i PACE.

och (d) Begäran om uppskjutet förfarande på grund av rättegångsmissbruk

ovan; samt jämför och notera skillnaderna mot Panovits, ovan, punkt 85; och Alexander Zaichenko, ovan, punkt 58). Hans avgörande prövades noggrant efter överklagande och hans slutsatser fastställdes (se punkt 4. Den fjärde klagandens överklagande

–128. Den 21 november 2008 avslog appellationsdomstolen överklagandet mot den fällande domen. Den uttryckte viss otillfredsställelse över händelserna på polisstationen men ansåg att rättegångsdomaren inte hade gjort fel i att låta det ifrågasatta vittnesmålet ingå i bedömningen. Rörande frågan om yttrandet hade fällts i strid med gällande regelverk framhöll domstolen:

ovan).

) finner domstolen att den fjärde klagandens antagande av sitt yttrande efter att ha fått juridisk rådgivning, de motvägande garantierna som innefattades i lagstiftningen och som var tillgängliga vid rättegång för att kunna säkerställa förfarandets rättvisa, inklusive rättegångsdomarens avgörande om tillåtlighet, samt styrkan i åtalets övriga bevisning mot den fjärde klaganden, sammantaget innebär att hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 inte kan anses ha utsatts för otillbörlig påverkan som ett resultat av underlåtenheten att delge honom förhörsupplysning och ge honom tillgång till advokat under hans inledande polisutfrågning, följt av användningen av hans yttrande i rättegången. Följaktligen drar den slutsatsen att det inte har skett någon kränkning av artikel 6.1, i förening med artikel 6.3.c i konventionen vad avser den fjärde klaganden.

PÅ DESSA GRUNDER BESLUTAR DOMSTOLEN ATT:

1. enhälligt förena den fjärde klagandens klagomål med de tre första klagandenas klagomål,

2. enhälligt förklara admissible de tre första klagandenas klagomål rörande deras polisutfrågningar utan tillgång till advokat och användningen i rättegång av den bevisning som erhölls från dessa utfrågningar,

3. enhälligt förklara den fjärde klagandens klagomål admissible,

4. fastslå, med sex röster mot en, att det inte har skett någon kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3.c vad avser de tre första klagandena,

5. fastslå, med sex röster mot en, att det inte har skett någon kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3.c vad avser den fjärde klaganden,

Utarbetat på engelska, och meddelat skriftligen den 16 december 2014, i enlighet med regel 77.2 och 77.3 i domstolsreglerna.

              Françoise Elens-PassosIneta Ziemele
JustitiesekreterarePresident

I enlighet med artikel 45.2 i konventionen och regel 74.2 i domstolsreglerna bifogas domare Kalaydjievas separata yttrande till denna dom.

I.Z.
F.E.P.

DOMARE KALAYDJIEVAS SKILJAKTIGA MENING

Klagandena i föreliggande förenade mål hävdade (se punkt 169 i domen) att ”rätten till juridisk rådgivning var inte blott ett skydd mot tvång och misshandel; det fanns en klar koppling mellan rätten till juridisk rådgivning och rätten att inte kompromettera sig själv, och denna koppling löpte genom domstolens rättspraxis både före och efter Salduz” (se Salduz mot Turkiet ([GC], nr 36391/02, ECHR 2008). De vidhöll dessutom (se punkt 170) att ”det fanns ingen relevans i den distinktion regeringen gjorde mellan att framföra osanningar och att avge komprometterande erkännanden eller tiga ... Varje sådan distinktion saknade grund i såväl nationell lagstiftning som domstolens rättspraxis”. De principer som fastslogs i synnerhet i målet Saunders mot UK (17 december 1996, punkt 71, Reports 1996‑VI) ”klargjorde att rätten att inte kompromettera sig själv inte rimligen kunde inskränkas till erkännanden”. Enligt deras uppfattning skulle en sådan distinktion ”få ovissa och oförutsägbara konsekvenser”.

Jag beklagar det faktum att majoriteten av mina lärda kollegor verkar ha missat att ta sig an dessa klagomål gemensamt såsom de framfördes av klagandena. Liksom i Gäfgen mot Tyskland ([GC], nr 22978/05, ECHR 2010) åtskildes klagomålen över otillräckliga garantier för förmånen att slippa kompromettera sig själv från anklagelserna om att polisen medvetet hade hindrat tillgång till försvarsadvokater tills efter att klagandena hade frågats ut och hade avgett yttranden rörande de brott för vilka de var misstänkta.

Även om denna domstols rättspraxis håller förmånen att slippa kompromettera sig själv som en av de grundläggande principerna i artikel 6 i konventionen, finns det knappt något tvivel om att den ”minimala rätten till juridiskt biträde” i artikel 6.3.c fungerar som en av de grundläggande garantierna för skyddet av denna förmån. I det aktuella målet höll majoriteten med de nationella myndigheterna och regeringen att ”polisen var orolig att tillgång till juridisk rådgivning skulle leda till att andra misstänkta varnades” (se punkt 201) och var övertygad om att den fördröjda tillgången till juridisk rådgivning, vid tidpunkten för ”säkerhetsutfrågningarna”, var berättigad av ”behovet av att ytterst brådskande få fram information om eventuella ytterligare planerade attacker och identiteterna av dem som kunde vara inblandade i sammansvärjningen, och att samtidigt säkerställa att utredningen inte äventyrades av läckor”, ett behov som ”helt klart [var] av synnerligen tvingande natur” (se punkt 200). Visserligen är jag till fullo medveten om den svåra och brådskande situationen, som krävde ”säkerhetsutfrågningar” i syfte att erhålla information som var akut nödvändig för att avlägsna överhängande fara och rädda många människors liv, men jag kan inte följa resonemanget att förhindrad tillgång till advokat kan berättigas i syfte att ”säkerställa att utredningen inte äventyrades av läckor”. Detta resonemang förefaller i stort sett avfärda själva kärnan i den rätt som garanteras av artikel 6.3.c, som skulle kunna tillämpas på varje utredningsförfarande, och återspeglar en generaliserad uppfattning att advokater utgör ett hot mot rättvisan per definition.

Jag beklagar även att det inte finns någon analys av huruvida den situation klagandena ställdes inför under ”säkerhetsutfrågningarna” – gällande lagstiftning, vilken inte förefaller lämna något utrymme för rätten att tiga, de felaktiga eller utelämnade förhörsupplysningarna mot självkompromettering, tillsammans med frånvaron av juridiskt bistånd – utgjorde ”tvång eller repression i strid med den misstänktes vilja”. En korrekt analys av denna situation kan leda till slutsatsen att dessa omständigheter sammantagna oundvikligen lurar in misstänkta i en situation där både deras tystnad och deras osanningar lagligen kan tolkas till deras nackdel, vilket alltså endast lämnar utrymme för erkännande. Denna situations förenlighet med principerna i Saunders är diskutabel. Det förefaller att majoriteten i detta avseende var nöjd med konstaterandet att de varken var anhållna eller utsatta för någon misshandel. Jag är inte över­tygad om att detta räcker för att utesluta ”tvång” i den mening som avses i domstolens rättspraxis. I detta avseende skulle jag helt enkelt vilja nämna de principer som upprepades i Gäfgen (ovan, punkt 168) där, med avseende på ”användningen av bevisning som erhållits i strid med rätten till tystnad och förmånen att slippa kompromettera sig själv, domstolen upprepa[de] att dessa [var] allmänt erkända internationella normer i kärnan av begreppet rättvis rättegång enligt artikel 6”. Den stora kammaren fortsatte som följer:

”Deras motivering ligger bland annat i den anklagades skydd mot otillbörligt tvång från myndigheternas sida, och bidrar därigenom till att undvika justitiemord och att målen i artikel 6 uppfylls. Rätten att inte behöva kompromettera sig själv förutsätter i synnerhet att åtalet i ett brottmål syftar till att bevisa sin sak mot den anklagade utan att tillgripa bevisning som erhållits genom tvångs- eller repressionsmetoder i strid med den anklagades vilja (se bland annat Saunders mot UK [GC], 17 december 1996, punkt 68, Reports 1996‑VI; Heaney och McGuinness mot Irland, nr 34720/97, punkt 40, ECHR 2000‑XII; och domen i Jalloh, ovan, punkt 100).”

Slutligen väcker målet återigen frågan om lämpliga rättsmedel i fall av intrång i förmånen att inte behöva kompromettera sig själv. I stället för att klargöra omfattningen av denna förmån och lämpliga rättsmedel vid intrång, fokuserade den stora kammaren i målet Gäfgen sin utredning på aspekter av målet enligt artikel 3, låt vara medan den noterade bestämmelserna i andra internationella instrument samt andra domstolars uppfattningar rörande den ”utestängningsregel” som etablerats till skydd för förmånen att inte behöva kompromettera sig själv. I detta avseende medgav den stora kammaren att den ”i sin rättspraxis hittills ännu inte har avgjort frågan om huruvida användning av sådan bevisning alltid kommer att göra en rättegång orättvis, dvs. oavsett andra omständigheter i målet”.

Efter att ha funnit att den fjärde klaganden Ismail Abdurahman, i strid med lagen, avsiktligt hade frågats ut utan korrekt förhörsupplysning mot självkompromettering, ansåg majoriteten det tillräckligt att detta ”inte gav upphov till otillbörlig påverkan av hans försvarsrättigheter” och lämnade i själva verket bedömningen av lämpliga rättsmedel till de nationella brottmålsdomstolarna.

Eftersom man underlät att analysera både om omständigheterna i de tre första fallen utgjorde tvång till självkompromettering och vilka de lämpliga rättsmedlen borde vara vid fastställd självkompromettering, dvs. i fallet med den fjärde klaganden, enligt konventionen snarare än nationell lagstiftning, frågar jag mig om denna domstols granskning alls var nödvändig eller lämplig, eller om den i själva verket var överflödig för att den hamnade utanför domstolens behörighet och även inkräktade på de inhemska myndigheternas utrymme för egna bedömningar.

 

Full & Egal Universal Law Academy