CASE OF CENTRE FOR LEGAL RESOURCES ON BEHALF OF VALENTIN CÂMPEANU v. ROMANIA - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

STORA KAMMAREN

MÅLET CENTRE FOR LEGAL RESOURCES SOM OMBUD FÖR VALENTIN CÂMPEANU MOT RUMÄNIEN

(Ansökan nr. 47848/08)

DOMSLUT

STRASBOURG

17 juli 2014

Detta domslut har vunnit laga kraft men kan komma att revideras redaktionellt.

I målet Centre for Legal Resources som ombud för Valentin Câmpeanu mot Rumänien

avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i egenskap av en stor kammare bestående av:

Dean Spielmann, ordförande,
Guido Raimondi,
Ineta Ziemele,
Isabelle Berro-Lefèvre,
Alvina Gyulumyan,
David Thór Björgvinsson,
Ján Šikuta,
Päivi Hirvelä,
Luis López Guerra,
Ledi Bianku,
Nona Tsotsoria,
Kristina Pardalos,
Vincent A. de Gaetano,
Angelika Nußberger,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Paul Mahoney,
Johannes Silvis, domare,
och Michael O’Boyle, ställföreträdande registrator

efter enskilda överläggningar den 4 september 2013 och den 26 maj 2014

följande dom, vilken fastställdes det
sistnämnda datumet:

FÖRFARANDE

1. Målet hade sitt ursprung i en ansökan (nr. 47848/08) till Rumänien inlämnad till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga och de grundläggande friheterna ("konventionen") av en rumänsk icke-statlig organisation, Centre for Legal Resources ("CLR"), som ombud för Valentin Câmpeanu, den 2 oktober 2008.

2. Interights, som fram till den 27 maj 2014 var juridisk rådgivare för CLR, företräddes av C. Cojocariu, en advokat med praktik i London. Den rumänska regeringen ("regeringen") företräddes av sitt ombud, C. Brumar, från utrikesdepartementet.

3. CLR hävdade som ombud för Valentin Câmpeanu att den senare hade utsatts för brott mot artiklarna 2, 3, 5, 8, 13 och 14 i konventionen.

4. Den 7 juni 2011 meddelades regeringen om ansökan. Man beslutade också att fälla utslag om ansökningens tillåtlighet och grunder samtidigt (artikel 29 § 1).

5. Tredjepartskommentarer togs emot från Human Rights Watch, Euroregional Center for Public Initiatives, Bulgarian Helsinki Committee och Mental Disability Advocacy Center, som alla hade fått tillstånd av ordföranden att delta i förhandlingarna (artikel 36 § 2 i konventionen och regel 44 § 3 i domstolens arbetsordning). Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter utnyttjade sin rätt att delta i förhandlingarna och ingav skriftliga kommentarer (artikel 36 § 3 i konventionen och regel 44 § 2).

Regeringen svarade på dessa kommentarer (regel 44 § 5).

6. Ett offentligt förhör hölls i byggnaden för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg den 4 september 2013 (regel 59 § 3).

Följande inställde sig inför domstolen:

(a) för regeringen
C. Brumar,företrädare,
G. Caian,juridiskt ombud,
D. Dumitrache,biträdande juridiskt ombud

(b) för CLR
G. Iorgulescu, verkställande direktör, CLR,
G. Pascu, programchef, CLR,
C. Cojocariu, advokat, Interights, juridiskt ombud

(c) för Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter
N. Muižnieks, kommissarie för mänskliga rättigheter,
I. Gachet, chef, kontoret för kommissarien för mänskliga rättigheter,
A. Weber, rådgivare, kontoret för kommissarien för mänskliga rättigheter.

Domstolen hörde pläderingar av Brumar, Caian, Cojocariu, Iorgulescu och Muižnieks. Brumar, Cojocariu och Iorgulescu besvarade därefter frågor ställda av domstolen.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

A. Valentin Câmpeanus död

1. Bakgrundsfakta

7. Valentin Câmpeanu, en man av romsk etnicitet, föddes den 15 september 1985. Hans far var okänd, och hans mor Florica Câmpeanu, som dog 2001, övergav honom vid födseln. Valentin Câmpeanu placerades därför på ett barnhem, Corlate-centret, där han växte upp.

År 1990 konstaterades att Valentin Câmpeanu var hiv-positiv. Han fick senare diagnosen "svårt förståndshandikapp, en IQ på 30 och hiv" och klassificerades därmed som tillhörande gruppen med "svåra" funktionshinder. Med tiden utvecklade han också relaterade symptom som lungtuberkulos, lunginflammation och kronisk hepatit.

I mars 1992 förflyttades han till Craiova-centret för funktionshindrade barn och senare till placeringscentret Craiova nr. 7 ("placeringscentret").

2. Bedömningar 2003–2004

8. Den 30 september 2003 beslutade barnavårdsnämnden i länet Dolj ("nämnden") att Câmpeanu inte längre skulle vårdas av staten. Beslutet motiverades med att Câmpeanu nyligen hade fyllt arton år och inte var inskriven på någon form av utbildning vid detta tillfälle.

Trots att den socialarbetare som hade hand om Câmpeanus ärende hade rekommenderat att han skulle förflyttas till det lokala centret för neuropsykologisk rehabilitering beslutade nämnden att en behörig socialarbetare skulle vidta alla åtgärder som var nödvändiga för att förflytta Câmpeanu till Poiana Mares neuropsykiatriska sjukhus ("PMNS"). Enligt gällande lag kunde beslutet överklagas till Craiovas tingsrätt.

Câmpeanu var inte personligen närvarande och hade ingen företrädare vid det förhör som hölls av nämnden.

9. Den 14 oktober 2003 gjorde den medicinska utredningsnämnden för funktionshindrade vuxna i Doljs län en ny bedömning av Câmpeanus hälsa. Bedömningen resulterade enbart i ett konstaterande av hiv-infektion, vilket motsvarade ett "genomsnittligt" funktionshinder. Det nämndes också att patienten var "socialt integrerad".

10. Därefter, på ett inte närmare angivet datum i oktober eller november 2003, gjorde en socialarbetare och en läkare från placeringscentret en medicinsk och social utvärdering av Câmpeanu som skulle utgöra en förutsättning för att han skulle skrivas in på hälso- och socialvårdscentret. Under rubriken "juridiskt ombud" angav de "övergiven vid födseln", medan utrymmet vid "Person att kontakta i ett krisläge" lämnades tomt. Diagnosen som angavs var "svårt förståndshandikapp, hiv-positiv", utan hänvisning till den tidigare diagnosen (se stycke 9 ovan). Följande information inkluderades i utvärderingsrapporten: "behöver tillsyn och ibland hjälp med personlig omvårdnad", och rapporten avslutades med slutsatsen att Câmpeanu kunde ta hand om sig själv men samtidigt behövde betydande stöd.

11. I ett brev daterat den 16 oktober 2003 meddelade PMNS-sjukhuset nämnden att det inte kunde ta emot Câmpeanu, som fått diagnosen hiv och psykisk störning, då sjukhuset saknade de resurser som krävdes för att behandla personer med en sådan diagnos.

12. Efter detta avslag kontaktade nämnden och länsavdelningen för skydd av barns rättigheter ("barnavårdsnämnden") mellan oktober 2003 och januari 2004 ett antal institutioner och bad om hjälp med att hitta en socialvårds- eller psykiatriinrättning som var beredd att ta emot Câmpeanu. Barnavårdsnämnden informerade om att PMNS hade vägrat att ta emot patienten eftersom han hade hiv, bad de berörda institutionerna att samarbeta och nämnde att Câmpeanus tillstånd "inte krävde sjukhusvistelse, utan snarare kontinuerlig tillsyn på en specialistinstitution".

3. Intagning på Cetates hälso- och socialvårdscenter

13. Nämnden fastställde till slut Cetate-Doljs hälso- och socialvårdscenter ("CHS") som en lämplig institution där Valentin Câmpeanu kunde placeras. I sin förfrågan till CHS informerade nämnden bara om att Câmpeanu var hiv-positiv och hade ett genomsnittligt funktionshinder, utan att säga något om hans inlärningssvårigheter.

14. Den 5 februari 2004 skrevs Câmpeanu in på CHS. Enligt en rapport som utfärdats av CHS och skickats till CLR den 5 mars 2004 om Câmpeanus tillstånd vid inskrivningen var han i ett långt framskridet stadium av "psykiskt och fysiskt förfall", var klädd i en trasig träningsoverall, saknade underkläder och skor, fick inga antiretrovirala läkemedel ("ARV"), och ingen information gavs om hans hälsotillstånd. Det noterades att patienten "vägrade att samarbeta".

I sitt utlåtande till åklagaren den 22 juli 2004 i samband med de nationella förhandlingarna (som beskrivs i avsnitt B nedan) motiverade M.V., den läkare som hade behandlat Câmpeanu på placeringscentret, underlåtenheten att tillhandahålla lämplig medicin eller information med att hon inte visste om det beroende på resultaten av den senaste utredningen (se stycke 9 ovan) skulle bli nödvändigt att ändra behandlingen av honom.

Vid en hälsoundersökning som gjordes när Câmpeanu skrevs in på CHS konstaterade man att han led av "svårt förståndshandikapp, hiv-infektion och undernäring". Vid detta tillfälle var han 168 centimeter lång och vägde 45 kilo. Man nämnde att "han kunde inte orientera sig i tid och rum och han kunde inte äta eller sköta sin personliga hygien själv".

15. På kvällen den 6 februari 2004 blev Câmpeanu upprörd. Enligt den ovannämnda rapporten från CHS (se stycke 14 ovan) "blev [han]" på morgonen den 7 februari 2004 "våldsam, attackerade andra patienter, krossade ett fönster samt rev sönder en madrass och sina kläder och lakan". Man gav honom phenobarbital och sedan diazepam för att lugna honom.

4. Undersökning på PMNS

16. Den 9 februari 2004 fördes Câmpeanu till PMNS för undersökning, diagnos och behandling, då detta var den närmaste psykiatriska inrättningen. Han fick återigen diagnosen "svårt förståndshandikapp". Dock beskrevs hans tillstånd som "inte psykiatriskt akut" eftersom "han inte var upprörd". Dr L.G. gav honom diagnosen "medelsvårt förståndshandikapp" och skrev ut lugnande medel (karbamazepin och diazepam).

Enligt de medicinska journalerna på PMNS kunde man inte få fram någon information om Câmpeanus medicinska anamnes när han skrevs in på sjukhuset, eftersom han "inte ville samarbeta". I sitt utlåtande till utredningsmyndigheterna den 8 december 2005 uppgav dr D.M. från PMNS att "patienten var annorlunda på så sätt att det inte gick att kommunicera med honom, och han hade psykiska störningar".

5. Återsändning till CHS

17. Câmpeanu skickades tillbaka till CHS samma dag, och då hade hans hälsotillstånd försämrats betydligt. CHS hade då fått in ARV-läkemedel och behandlingen av honom med ARV-läkemedel återupptogs därmed. Trots dessa åtgärder förbättrades inte hans tillstånd, och i de medicinska journalerna nämns att han fortsatte att vara "upprörd" och "våldsam".

18. På CHS bestämde man sig för att det var omöjligt att ha kvar Câmpeanu eftersom man saknade de resurser som behövdes för att behandla hans sjukdom. Sjukhuset skickade en begäran till placeringscentret om att han skulle förflyttas till en annan institution. Placeringscentret avslog dock begäran med motiveringen att han redan var "utanför dess behörighetsområde".

19. Den 11 februari 2004 ska E.O., föreståndaren för CHS, ha ringt till Dolj-länets folkhälsomyndighet och bett den att hitta en lösning som skulle göra det möjligt att förflytta Câmpeanu till en inrättning som lämpade sig bättre för behandling av hans hälsoproblem. Av allt att döma fick hon rådet att förflytta honom till PMNS under en tidsperiod på fyra till fem dagar för psykiatrisk behandling.

6. Förflyttning till PMNS

20. Den 13 februari 2004 förflyttades Câmpeanu från CHS till PMNS, på villkoret att han skulle vistas på PMNS i tre eller fyra dagar med syftet att försöka ge behandling mot hans mycket aggressiva beteende. Han placerades på psykiatrisk avdelning V.

21. Den 5 februari 2004 kom Câmpeanu under omvårdnad av dr L.G. Med tanke på att Câmpeanu var hiv-positiv beslutade läkaren att förflytta honom till psykiatrisk avdelning VI. Hon fortsatte att vara ansvarig för hans psykiatriska behandling, eftersom denna avdelning bara hade två allmänläkare och inga psykiatrer i sin personal.

22. Den 19 februari 2004 slutade Câmpeanu att äta och vägrade ta sina läkemedel. Man föreskrev därför intravenös behandling med glukos och vitaminer för honom. När han undersöktes av läkaren befanns han vara "allmänt sjuk".

7. Besök av personal från CLR

23. Den 20 februari 2004 gjorde en grupp övervakare från CLR ett besök på PMNS och uppmärksammade Câmpeanus tillstånd. Enligt den information som inkluderades i en rapport från CLR:s personal vid detta besök var Câmpeanu ensam i ett isolerat rum, som var ouppvärmt och låst och där det enda som fanns var en säng utan sängkläder. Han var iförd endast en pyjamasöverdel. Han kunde då varken äta eller gå på toaletten utan hjälp. Personalen på PMNS vägrade dock att hjälpa honom, och detta påstods bero på rädsla för att smittas med hiv. Alltså var den enda näring Câmpeanu fick glukos, via dropp. I rapporten fastslogs att sjukhuset hade underlåtit att ge honom den mest grundläggande behandling och omvårdnad.

Representanterna från CLR uppgav att de hade bett att han omedelbart skulle förflyttas till sjukhuset för infektionssjukdomar i Craiova, där han kunde få lämplig behandling. Sjukhusets chef hade dock beslutat att inte uppfylla denna önskan, och menat att patienten inte var ett "akutfall, utan ett socialt fall", och att han under alla förhållanden inte skulle klara resan.

24. Valentin Câmpeanu dog på kvällen den 20 februari 2004. Enligt den dödsattest som utfärdades den 23 februari 2004 var den direkta dödsorsaken kardiorespiratorisk insufficiens. I attesten konstaterades också att hiv-infektionen var det "ursprungliga sjukdomstillståndet", och "förståndshandikapp" angavs som "ett ytterligare viktigt sjukdomstillstånd".

25. Trots de rättsliga bestämmelser som gjorde det obligatoriskt att genomföra en obduktion när ett dödsfall skedde på ett psykiatriskt sjukhus (gemensam förordning nr. 1134/255/2000 från justitieministern och hälsovårdsministern) gjorde PMNS ingen obduktion av kroppen, och man hävdade att "dödsfallet inte antogs vara misstänkt, med tanke på patientens två allvarliga sjukdomar" (det vill säga förståndshandikapp och hiv-infektion).

26. Ovetande om Câmpeanus död hade CLR den 21 februari 2004 formulerat flera brådskande brev och sedan skickat dem till ett antal tjänstemän på lokal och central nivå, bland dem hälsovårdsministern, landshövdingen i Dolj-länet, borgmästaren i Poiana Mare och chefen för Dolj-länets folkhälsomyndighet, där man betonade Câmpeanus extremt kritiska tillstånd och det faktum att han hade förflyttats till en institution som inte kunde ge honom lämplig vård, med tanke på hans hiv-infektion; CLR kritiserade vidare den otillräckliga behandling han fick och begärde att akuta åtgärder skulle vidtas för att åtgärda situationen. Man uppgav också att Câmpeanus inskrivning på CHS och den följande förflyttningen till PMNS hade utgjort brott mot hans mänskliga rättigheter, och krävde att en lämplig utredning av frågan skulle inledas.

Den 22 februari 2004 skickade CLR ut ett pressmeddelande där man uppmärksammade förhållandena och behandlingen av patienter på PMNS, särskilt nämnde fallet med Câmpeanu och uppmanade till skyndsamma åtgärder.

B. De nationella förhandlingarna

1. Brottsanmälningar gjorda av CLR

27. I ett brev den 15 juni 2004 till Rumäniens riksåklagare begärde CLR en uppdatering angående utredningsläget efter den brottsanmälan man hade gjort till denna institution den 23 februari 2004 gällande de omständigheter som ledde fram till Valentin Câmpeanus död; i anmälan hade man betonat att Câmpeanu inte hade placerats på en lämplig medicinsk inrättning, vilket hans medicinska och mentala tillstånd krävde.

28. Samma dag gjorde CLR ytterligare två brottsanmälningar, en till den åklagarmyndighet som hörde till Craiovas tingsrätt och en annan till den åklagarmyndighet som hörde till Craiovas länsrätt. CLR upprepade sin begäran om att en brottsundersökning skulle inledas angående de omständigheter som ledde fram till och omgav Câmpeanus död, och hävdade att följande brott hade begåtts:

(i) oaktsamhet, av anställda på barnavårdsnämnden och på placeringscentret (artikel 249 § 1 i brottsbalken)

(ii) myndighetsmissbruk och underlåtenhet i förhållande till en persons intressen och framkallande av fara för en person som inte kan ta hand om sig själv, av anställda på CHS (artiklarna 246 och 314 i brottsbalken) och

(iii) vållande till annans död eller framkallande av fara för en person som inte kan ta hand om sig själv, av anställda på PMNS (artikel 178 § 2 och artikel 314 i brottsbalken).

CLR hävdade vidare att den medicinska utredningsnämnden felaktigt hade klassificerat Câmpeanu som medelsvårt funktionshindrad, i strid mot tidigare och senare diagnoser (se stycke 9 ovan). Barnavårdsnämnden hade i sin tur underlåtit att inleda en process för att utse en förmyndare när Câmpeanu hade uppnått myndighetsålder, i strid mot gällande lagstiftning.

Dessutom hade placeringscentret underlåtit att tillhandahålla de nödvändiga ARV-läkemedlen till CHS-personalen när Câmpeanu hade förflyttats dit den 5 februari 2004, vilket kan ha orsakat hans död två veckor senare.

CLR hävdade också att förflyttningen från CHS till PMNS hade varit onödig, olämplig och i strid mot befintlig lagstiftning, då åtgärden hade vidtagits utan patientens eller hans representants samtycke, vilket krävs enligt patienträttslagen (lag nr 46/2003).

Slutligen hävdade CLR att Câmpeanu inte hade fått lämplig omvårdnad, behandling och näringstillförsel på PMNS.

29. Den 22 augusti 2004 informerade den allmänna åklagarmyndigheten CLR om att ärendet hade skickats till åklagarmyndigheten för Doljs länsrätt för utredning.

Den 31 augusti 2004 informerade åklagarmyndigheten för Doljs länsrätt CLR om att en brottsutredning hade inletts med anledning av dess anmälan, och att ansvaret för utredningen hade ålagts kriminalpolisen vid polismyndigheten i Doljs län ("polismyndigheten").

2. Rättsmedicinsk rapport

30. Den 14 september 2004 utfärdades på begäran av åklagarmyndigheten en rättsmedicinsk rapport av Craiovas rättsmedicinska institut. På grundval av de inlämnade medicinska journalerna drogs följande slutsats i rapporten:

"Medicinsk behandling föreskrevs för [patientens] hiv och hans psykiska sjukdom, en behandling [som var] korrekt och lämplig i fråga om dosering, i förhållande till patientens kliniska och immunologiska tillstånd.

Det kan inte fastställas om patienten faktiskt hade tagit sina ordinerade läkemedel, med tanke på hans långt framskridna psykosomatiska förfall."

31. Den 22 oktober 2004 togs Valentin Câmpeanus kropp upp ur graven och obducerades. I en rättsmedicinsk rapport som därefter utfärdades den 2 februari 2005 konstaterades att kroppen uppvisade tecken på långt framskriden kakexi, och följande slutsats drogs:

"...dödsorsaken var inte våld. Den var kardiorespiratorisk insufficiens orsakad av lunginflammation, en komplikation under hiv-infektionens framskridande. Vid gravöppningen upptäcktes inga spår av våld."

3. Åklagarnas beslut

32. Den 19 juli 2005 beslutade åklagarmyndigheten för Doljs länsrätt att inte väcka åtal, bland annat med motiveringen att, enligt de framlagda bevisen, den medicinska behandlingen av patienten hade varit lämplig och att dödsfallet inte hade orsakats av våld, utan snarare av en komplikation som hade uppstått under framskridandet av Câmpeanus hiv-infektion.

33. Den 8 augusti 2005 klagade CLR på detta beslut hos chefsåklagaren på åklagarmyndigheten för Doljs länsrätt, och hävdade bland annat att vissa av de uppgifter man lämnat om den medicinska behandling som patienten fått, ARV-behandlingens påstådda upphörande och levnadsförhållandena på sjukhusen inte hade utretts.

Den 23 augusti 2005 godkände chefsåklagaren klagomålet, ogiltigförklarade beslutet av den 19 juli 2005 och beslutade att utredningen skulle återupptas så att alla aspekter av saken kunde utredas. Särskilda anvisningar gavs för vilka specifika medicinska dokument som måste granskas när de hade erhållits från sjukhuset för infektionssjukdomar i Craiova, placeringscentret, CHS och PMNS. De läkare som hade behandlat Câmpeanu skulle förhöras. De omständigheter under vilka ARV-behandlingen hade eller inte hade getts till patienten medan han var på CHS och på PMNS skulle klargöras, i synnerhet med tanke på att inget nämndes om detta i journalerna på PMNS.

34. Den 11 december 2006 beslutade åklagarmyndigheten för Doljs länsrätt att den enligt nya gällande processregler inte var behörig att göra utredningen, och hänvisade akten till åklagarmyndigheten för Calafats tingsrätt.

4. Disciplinära förfaranden

35. Den 11 januari 2006 bad polismyndigheten Dolj-länets läkarförbund ("läkarförbundet") att lämna ett utlåtande om "huruvida behandlingsmetoden [som använts] var korrekt med tanke på diagnosen [som ställts i obduktionsprotokollet] eller om det finns indikationer på medicinsk felbehandling i den".

Den 20 juli 2006 fastställde läkarförbundets ansvarsnämnd att det saknades grund för att vidta disciplinära åtgärder mot personalen på PMNS:

"... den psykotropa behandlingen, som noterats i de allmänna kliniska observationsanteckningarna från PMNS, var lämplig ... [och därför] ... tyder den information som mottagits på att läkarnas beslut var korrekta, utan att någon misstanke om medicinsk felbehandling [uppkommer genom att] en opportunistisk infektion förknippad med HIV behandlas felaktigt."

Polismyndigheten protesterade mot beslutet, men den 23 november 2006 avslogs protesten som försenad.

5. Nytt beslut om att inte väcka åtal och följande överklaganden

36. Den 30 mars 2007 fattade åklagarmyndigheten för Calafats tingsrätt ett nytt beslut om att inte väcka åtal. Åklagaren stödde sig i sitt resonemang på den bevisning som anförts i ärendet samt på det beslut som fattats av läkarförbundets ansvarsnämnd.

37. CLR klagade på detta beslut, och hävdade att de flesta av de anvisningar som getts i chefsåklagarens beslut av den 23 augusti 2005 (se stycke 33 ovan) hade ignorerats. Klagomålet avvisades av chefsåklagaren på åklagarmyndigheten för Calafats tingsrätt den 4 juni 2007. I den kortfattade motiveringen till beslutet hänvisade man till slutsatserna i den rättsmedicinska rapporten av den 14 september 2004 och till läkarförbundets beslut av den 20 juli 2006.

Den 10 augusti 2007 bestred CLR detta beslut i Calafats tingsrätt.

38. Den 3 oktober 2007 godkände Calafats tingsrätt klagomålet, ogiltigförklarade besluten av den 30 mars 2007 och den 4 juni 2007, beslutade att utredningen skulle återupptas och fastslog att flera aspekter av Câmpeanus död inte hade utretts samt att ytterligare bevisning behövde läggas fram.

Domstolen påpekade bland annat följande brister: de flesta av de dokument som skulle ha inkommit från sjukhuset för infektionssjukdomar i Craiova och placeringscentret hade i själva verket inte lagts till i utredningsunderlaget (de rättsmedicinska dokument på grundval av vilka Câmpeanu hade skrivits in på CHS och förflyttats till PMNS; de kliniska och parakliniska tester som gjorts, protokollen från förhören av de läkare och sjuksköterskor som hade varit ansvariga för vården av Câmpeanu samt riktlinjerna för hiv-testning). Motsägelser i uttalandena från dem som medverkade vid Câmpeanus inskrivning på CHS hade inte klargjorts, och det hade inte heller omständigheterna kring avbrytandet av hans ARV-behandling efter att han förflyttats till PMNS. Dessutom hade inte de motsägelsefulla utsagorna från vårdpersonalen på CHS och PMNS om Câmpeanus påstått "upprörda tillstånd" förtydligats.

Utredarna hade inte heller kunnat fastställa om vårdpersonalen på PMNS hade gjort de nödvändiga testerna efter att Câmpeanu hade skrivits in där och om han hade fått ARV-läkemedel eller andra lämpliga läkemedel. Utredarna hade inte kunnat fastställa orsaken till de ödem som konstaterats på Câmpeanus ansikte och ben och om den behandlingsmetodik som använts på PMNS hade varit korrekt. Med tanke på dessa misslyckanden hade begäran av ett utlåtande från läkarförbundet gjorts för tidigt och borde göras igen när utredningsdokumentationen hade kompletterats.

39. Åklagarmyndigheten för Calafats tingsrätt överklagade detta domslut. Den 4 april 2008 tillstyrkte Doljs länsrätt överklagandet, undanröjde den dom som avkunnats av Calafats tingsrätt och avvisade CLR:s klagomål på beslutet av den 30 mars 2007 om att inte väcka åtal.

Domstolen stödde sig huvudsakligen på slutsatserna från den rättsmedicinska rapporten och obduktionsprotokollet, och dessutom på beslutet i läkarförbundet, enligt vilka det inte hade funnits något orsakssamband mellan den medicinska behandling som Câmpeanu fått och hans död.

C. Andra processer inledda av CLR

1. Gällande Câmpeanu

40. Som svar på de klagomål som ingetts av CLR (se stycke 26 ovan) inrättade landshövdingen i Dolj-länet den 8 mars 2004 en kommission med uppgift att utreda omständigheterna kring Valentin Câmpeanus död. I kommissionen ingick representanter för barnavårdsnämnden, folkhälsomyndigheten, kriminalpolisen inom polismyndigheten och prefekturkontoret. Kommissionen fick tio dagar på sig att slutföra utredningen och lämna in en rapport om sina resultat.

I kommissionens rapport fastslogs att alla förfaranden relaterade till Câmpeanus behandling efter att han lämnat placeringscentret hade varit lagliga och berättigade i förhållande till hans diagnos. Kommissionen fann bara en oegentlighet, i att ingen obduktion hade gjorts omedelbart efter Câmpeanus död, vilket var ett brott mot befintlig lagstiftning (se stycke 25 ovan).

41. Den 26 juni 2004 ingav CLR ett klagomål till den nationella myndigheten för skydd för och adoption av barn ("den nationella myndigheten") där man kritiserade flera brister främst genom underlåtenheten att utse en förmyndare för Câmpeanu och att placera honom på en lämplig vårdinrättning. CLR upprepade sitt klagomål den 4 augusti 2004, och hävdade att den felaktiga förflyttningen av Câmpeanu till PMNS skulle kunna strida mot artikel 5 § 1 (e) i konventionen.

Som svar på dessa anklagelser gav den nationella myndigheten ut en rapport den 21 oktober 2004 om omständigheterna kring Câmpeanus död. Den nationella myndigheten erkände att nämnden hade agerat ultra vires när den beslutade att Câmpeanu skulle skrivas in på PMNS. Dock hävdade den att beslutet under alla förhållanden hade varit utan betydelse med tanke på att institutionen först hade vägrat att ta emot Câmpeanu (se stycke 11 ovan).

Den nationella myndigheten kom fram till att barnavårdsnämnden hade handlat i enlighet med principerna för yrkesetik och bästa praxis när den hade förflyttat Câmpeanu till CHS. Samtidigt konstaterade den nationella myndigheten att den inte var behörig att döma i frågan om Câmpeanus senare förflyttning till PMNS.

Likaledes avstod den nationella myndigheten från att uttala sig om den påstått felaktiga kategoriseringen av Câmpeanu som medelsvårt funktionshindrad, eller om händelserna efter hans inskrivning på CHS.

42. Den 24 mars 2004 informerade Dolj-länets folkhälsomyndighet CLR om att en kommission bestående av olika tjänstemän på länsnivå hade kommit fram till att "inga brott mot mänskliga rättigheter skedde" i samband med Câmpeanus död, då hans på varandra följande sjukhusinskrivningar hade varit berättigade enligt avsnitt 9 i lag nr. 584/2002 om åtgärder för förhindrande av spridning av hiv-infektion och skydd för personer som är infekterade av hiv eller lider av aids.

2. Gällande andra patienter

43. Den 16 mars 2005, efter en brottsundersökning gällande sjutton patienters dödsfall vid PMNS, skickade den allmänna åklagarmyndigheten ett brev till hälsovårdsministeriet där man krävde att det skulle vidta vissa administrativa åtgärder för att ta itu med situationen vid sjukhuset. Samtidigt som det i brevet påpekades att inga lagbrott kunde påvisas i samband med de aktuella dödsfallen betonades "administrativa brister" som hade observerats vid sjukhuset, och lämpliga åtgärder efterlystes för följande problem:

"avsaknad av uppvärmning i patienternas rum, mat med lågt kaloriinnehåll, personalbrist, personalen dåligt utbildad i vård av mentalt funktionshindrade patienter, brist på effektiva läkemedel, extremt begränsade möjligheter att göra parakliniska undersökningar ..., allt detta faktorer som främjat uppkomsten av infektionssjukdomar samt deras dödliga förlopp ..."

44. I ett beslut den 15 juni 2006 gällande en brottsanmälan som CLR gjort som ombud för en annan patient, P.C., som hade dött på PMNS, hade kassationsöverdomstolen avvisat invändningen från den allmänna åklagaren att CLR inte hade locus standi. Den fann att CLR faktiskt hade locus standi för att bedriva processer av detta slag i syfte att klargöra de omständigheter under vilka sjutton patienter hade dött vid PMNS i januari och februari 2004, med tanke på dess verksamhetsområde och uttalade mål som organisation för skyddet av mänskliga rättigheter. Domstolen ansåg följande:

"Överrätten anser att CLR kan betraktas som ‘vilken annan person som helst vars berättigade intressen skadas’ enligt betydelsen av artikel 2781 i rättegångsbalken för brottmål. Det legitima i dess intresse ligger i CLR:s begäran att de omständigheter som ledde till att sjutton patienter dog vid PMNS i januari och februari 2004 ska fastställas och klargöras; dess mål var alltså att värna om rätten till liv och förbudet mot tortyr och misshandel ... genom att inleda en officiell brottsundersökning som skulle bli effektiv och uttömmande så att man skulle kunna identifiera de ansvariga för kränkningarna av ovannämnda rättigheter, i enlighet med kraven i artiklarna 2 och 3 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. [Den strävade också efter att] öka samhällets medvetenhet om behovet att värna om grundläggande mänskliga rättigheter och friheter och att säkerställa tillgång till rättsskipning, vilket motsvarar den icke-statliga organisationens uttalade mål.

Dess legitima intresse har framgått genom inledandet av utredningar, vilka för närvarande pågår.

Samtidigt utgör möjligheten för CLR att inge ett klagomål i enlighet med artikel 2781 ... ett rättsmedel som klaganden använde sig av, också i enlighet med bestämmelserna i artikel 13 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna ..."

D. Sakkunnigrapport inlämnad av CLR

45. CLR ingav ett sakkunnigutlåtande, daterat den 4 januari 2012 och utfärdat av dr Adriaan van Es, medlem i Forensic Advisory Team och föreståndare för International Federation of Health and Human Rights Organisations (IFHHRO), biträdd av Anca Boeriu, projektchef i IFHHRO. Utlåtandet var baserat på kopior av den bevisning som CLR också ingav till domstolen, inklusive journalerna från CHS och PMNS.

I sakkunnigutlåtandet nämndes de "mycket bristfälliga, undermåliga, ofta obefintliga" journalerna vid PMNS och CHS, i vilka beskrivningen av Câmpeanus kliniska situation var "knapphändig". Man påpekade att patienten under sin tid på PMNS aldrig hade undersökts av en specialist på infektionssjukdomar. Dessutom hade i strid mot rumänsk lag ingen obduktion gjorts omedelbart efter patientens död.

I fråga om ARV-behandlingen innehöll de tillgängliga dokumenten ingen tillförlitlig information om huruvida den hade tillhandahållits regelbundet. Därför kan Câmpeanu som ett resultat av olämplig behandling ha lidit av hiv-recidiv, och dessutom av opportunistiska infektioner som pneumocystis pneumoni (lunginflammation förekom i obduktionsprotokollet som dödsorsak). I utlåtandet påpekades att lunginflammation inte hade diagnostiserats eller behandlats medan patienten var på PMNS eller CHS, trots att det var en mycket vanlig sjukdom hos hiv-patienter. Vanliga laboratorietester för att övervaka patientens hiv-status hade aldrig gjorts.

I sakkunnigutlåtandet sades att vissa beteenden som tolkats som psykisk sjukdom kan ha orsakats av blodförgiftning.

Därför borde riskerna med avbruten ARV-behandling, risken för opportunistiska infektioner och patientens historik av tuberkulos ha lett till att Câmpeanu tagits in på en infektionsavdelning på ett allmänt sjukhus, och inte på en psykiatrisk institution.

46. I rapporten drogs slutsatsen att Câmpeanus död på PMNS hade varit resultatet av "grov medicinsk oaktsamhet". Hanteringen av hiv och opportunistiska infektioner hade inte följt internationella standarder och medicinsk etik, och det hade inte heller rådgivningen till och behandlingen av patienten för hans svåra förståndshandikapp. Dessutom hade förfarandet för disciplinärenden i läkarförbundets ansvarsnämnd varit undermåligt och vårdslöst, i avsaknad av viktig medicinsk dokumentation.

E. Bakgrundsinformation om vårdinrättningarna i Cetate och Poiana Mare

1. Poiana Mares neuropsykiatriska sjukhus

47. PMNS ligger i länet Dolj i södra Rumänien, 80 km från Craiova, på en före detta militärbas belägen på ett trettiosex hektar stort landområde. PMNS har kapacitet att ta in 500 patienter, både på frivillig grund och genom tvångsvård, i det senare fallet som ett resultat av antingen civilmål eller brottmål. Fram till för några år sedan hade sjukhuset också en avdelning för tuberkulospatienter. Avdelningen flyttades till en närbelägen stad efter påtryckningar från ett antal nationella och internationella organisationer, bland annat Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr ("CPT").

Vid tiden för de aktuella händelserna, alltså i februari 2004, fanns det 436 patienter på PMNS. I vårdpersonalen ingick fem psykiatrer, fyra ST-psykiatrer och sex allmänpraktiserande läkare.

Enligt CPT:s rapport från 2004 (se stycke 77 nedan), dog under två på varandra följande vintrar 109 patienter under misstänkta omständigheter vid PMNS – 81 mellan januari och december 2003 och 28 de fem första månaderna 2004. CPT hade besökt PMNS tre gånger, 1995, 1999 och 2004; det särskilda målet med dess sista besök var att undersöka den alarmerande ökningen av dödstalen. Efter varje besök gav CPT ut mycket kritiska rapporter, där man betonade de "omänskliga och förnedrande levnadsförhållandena" vid PMNS.

Efter ett besök på flera av de vårdinrättningar som angetts som problematiska i CPT:s rapporter, bland annat PMNS, gav hälsovårdsministeriet ut en rapport den 2 september 2003. Där konstaterades att medicineringen av patienterna på PMNS var otillräcklig, antingen för att det inte fanns någon koppling mellan den psykiatriska diagnosen och den behandling som gavs eller för att hälsoundersökningarna var mycket begränsade. Flera brister upptäcktes i fråga om ledningseffektivitet och det otillräckliga antalet vårdanställda i förhållande till antalet patienter.

2. Cetates hälso- och socialvårdscenter

48. Det framstår genom den information som inkommit från CLR som att CHS var ett litet center för hälso- och socialvård, med en kapacitet på tjugo sängar i början av 2004; vid denna tid fanns det arton patienter på CHS. Innan den 1 januari 2004 – då det fick benämningen hälso- och socialvårdscenter – var CHS ett psykiatriskt sjukhus.

Enligt dess ackrediteringsbevis för 2006–2009 var CHS behörigt att tillhandahålla tjänster för vuxna som hade svåra familjeförhållanden, med tonvikt på den sociala dimensionen av hälso- och socialvården.

II. RELEVANT NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

A. Den rumänska brottsbalken

49. De relevanta delarna av den rumänska brottsbalk som var gällande vid tiden för de bestridda händelserna lyder som följer:

Artikel 114 – inskrivning på en vårdinrättning

"(1) När en lagöverträdare är psykiskt sjuk eller är narkotikamissbrukare och är i ett tillstånd som utgör en fara för samhället kan det beordras att denne tas in på en medicinsk specialistinstitution tills han eller hon tillfrisknar.

(2) Denna åtgärd kan också vidtas tillfälligt under ett åtal eller en rättegång."

Artikel 178 – vållande till annans död

"(2) Vållande till annans död beroende på underlåtenhet att följa rättsliga bestämmelser eller vidta förebyggande åtgärder i fråga om utövandet av ett yrke eller en verksamhet eller beroende på utförandet av en viss aktivitet är straffbart med omedelbart fängelsestraff i två till sju år."

Artikel 246 – myndighetsmissbruk och underlåtenhet i förhållande till en persons intressen

"En tjänsteman som i utövandet av tjänsteplikt medvetet underlåter att utföra en handling eller utför den felaktigt och genom detta gör intrång i en annan persons rättsliga intressen ska dömas till omedelbart fängelsestraff i sex månader till tre år."

Artikel 249 – oaktsamhet i utövandet av en tjänsteplikt

"(1) Brott mot en tjänsteplikt beroende på oaktsamhet från en tjänstemans sida genom att den inte utförs eller utförs felaktigt ska, om ett sådant brott har orsakat betydande störningar av den normala funktionen hos en offentlig myndighet eller institution eller hos en juridisk person eller skada på dess egendom eller allvarlig skada på en annan persons rättsliga intressen, vara straffbart med fängelse i en månad till två år eller med böter."

Artikel 314 – framkallande av fara för en person som inte kan ta hand om sig själv

"(1) Gärningen att överge, skicka iväg eller i ett hjälplöst tillstånd lämna ett barn eller en person som inte kan ta hand om sig själv, som på något sätt begås av en person som anförtrotts tillsyn över eller omvårdnad av honom eller henne, [eller att] utsätta honom eller henne för omedelbar fara för liv, hälsa eller kroppslig integritet, är straffbar med omedelbart fängelsestraff i ett till tre år..."

B. Den rumänska rättegångsbalken för brottmål

50. Proceduren för klagomål ingivna till en domstol mot beslut fattade av en åklagare under brottsundersökningar angavs i artiklarna 275–2781 i den balk som var gällande vid tiden för de bestridda händelserna. De relevanta delarna av dessa artiklar lyder som följer:

Artikel 275

"Envar får inge ett klagomål på åtgärder som vidtagits och beslut som fattats under brottsundersökningsförfaranden, om dessa har skadat hans eller hennes berättigade intressen ..."

Artikel 278

"Klagomål på åtgärder som vidtagits eller beslut som fattats av en åklagare eller verkställts på den senares begäran ska utredas av ... chefsåklagaren på den relevanta avdelningen. ..."

Artikel 2781

"(1) Efter åklagarens avvisande av ett klagomål som ingetts i enlighet med artiklarna 275–278 avseende avbrytandet av en brottsundersökning ... genom ett beslut om att inte väcka åtal (neurmărire penală) ..., kan den förfördelade parten, eller annan person vars berättigade intressen har skadats, inom tjugo dagar efter meddelande om det bestridda beslutet klaga till domaren i den domstol som normalt skulle vara behörig att ta upp fallet i första instans. ...

(4) Den person för vilken åklagaren har beslutat att avbryta brottsundersökningen ska liksom den person som ingav klagomålet på detta beslut kallas till domstolen. Om de lagligen har kallats ska dessa personers underlåtenhet att infinna sig i domstolen inte hindra utredningen av målet. ...

(5) Åklagaren måste närvara i domstolen.

(6) Domaren ska ge ordet till den klagande, sedan till den person för vilken brottsundersökningen har avbrutits och slutligen till åklagaren.

(7) I utredningen av målet ska domaren bedöma det bestridda beslutet på grundval av den befintliga dokumentationen samt eventuella nya ingivna dokument.

(8) Domaren ska döma på ett av följande sätt:

(a) Avvisa klagomålet som försenat, otillåtligt eller ogrundat och godkänna beslutet.

(b) Tillstyrka klagomålet, upphäva beslutet och återsända målet till åklagaren för inledande eller återupptagande av brottsundersökningen. Domaren måste ange skäl till en sådan återförvisning och samtidigt ange vilka fakta och omständigheter som behöver klargöras samt vilken relevant bevisning som måste framläggas.

(c) Tillstyrka klagomålet, upphäva beslutet och, när bevisdokumentationen är tillräcklig, behålla målet för vidare utredning, i enlighet med den arbetsordning som gäller i första instans och, i förekommande fall, vid överklagande. ...

(12) Domaren ska utreda klagomålet senast trettio dagar efter att det ingetts.

(13) Ett klagomål som ingetts till fel instans ska genom en administrativ åtgärd skickas till den instans som är behörig att utreda det."

C. Socialhjälpssystemet

51. I § 2 i den nationella socialhjälpslagen (lag nr. 705/2001), som gällde vid det aktuella tillfället, definieras socialhjälpssystemet på följande sätt:

"... det system av institutioner och åtgärder genom vilket staten, de offentliga myndigheterna och det civila samhället säkerställer förebyggande, begränsning eller undanröjande av de tillfälliga eller permanenta konsekvenserna av situationer som kan orsaka marginalisering eller socialt utestängande av vissa personer."

I § 3 definieras omfattningen av socialhjälpssystemet, som är:

"... att skydda personer som av ekonomiska, fysiska, mentala eller sociala skäl inte har förmåga att tillfredsställa sina sociala behov och utveckla egna förmågor och social integrationsfärdighet."

52. I stadga nr. 68/2003 om socialtjänsten identifieras målen för den statliga socialtjänsten och beskrivs beslutsprocessen för tilldelning av socialhjälp.

D. Lagstiftning för hälso- och sjukvårdssystemet

53. En detaljerad beskrivning av de relevanta rättsliga bestämmelserna om psykisk hälsa finns i B. mot Rumänien (nr. 2) (nr. 1 285/03, §§ 42–66, 19 februari 2013).

I lag nr. 487/2002 om psykisk hälsa och skydd för personer med psykiska sjukdomar ("2002 års lag om psykisk hälsa"), som trädde i kraft i augusti 2002, föreskrivs proceduren för tvångsvård av en person. En särskild psykiatrisk nämnd ska godkänna en behandlande psykiaters beslut om att en person ska stanna kvar på sjukhus för tvångsvård senast sjuttiotvå timmar efter att han eller hon tagits in på ett sjukhus. Dessutom ska detta beslut granskas inom tjugofyra timmar av en allmän åklagare, vars beslut i sin tur kan överklagas till en domstol. Tillämpningen av föreskrifterna i lagen var avhängig av antagandet av de nödvändiga förordningarna för dess verkställande. Förordningarna antogs den 2 maj 2006.

54. I sjukhuslagen (lag nr. 270/2003) föreskrevs i § 4 att sjukhusen var skyldiga att "tillhandahålla lämpligt boende och livsmedel samt förebygga infektioner". Den avskaffades den 28 maj 2006, när 2006 års hälso- och sjukvårdsreformlag (lag nr. 95/2006) trädde i kraft.

55. I patienträttslagen (lag nr. 46/2003) stadgas i § 3 att "patienten ska ha rätt att respekteras som människa, utan diskriminering". I § 35 stadgas att patienten har "rätt till kontinuerlig sjukvård tills hans eller hennes hälsa förbättras eller tills han eller hon blir återställd". Vidare "har patienten rätt till palliativ vård för att kunna dö med värdighet". Patientens samtycke krävs för alla slags medicinska åtgärder.

56. I förordning nr. 1134/25.05.2000, utfärdad av justitieministern, och i förordning nr. 255/4.04.2000, utfärdad av hälsovårdsministern, godkändes reglerna för procedurer för medicinska utlåtanden och andra rättsmedicinska tjänster, vilka anger i artikel 34 att en obduktion ska göras när ett dödsfall sker på ett psykiatriskt sjukhus. Enligt artikel 44 måste ledningen för sjukvårdsinrättningar informera brottsundersökningsmyndigheterna, som måste begära att en obduktion görs.

57. I lag nr. 584/2002 om åtgärder för förhindrande av spridning av hiv-infektion och skydd för personer som är infekterade av hiv eller lider av aids anges i § 9 att medicinska center och läkare måste lägga in sådana personer på sjukhus och ge dem lämplig medicinsk vård med avseende på deras specifika symptom.

E. Förmyndarsystemet

1. Förmyndare för minderåriga

58. I artiklarna 113 till 141 i den familjelag som var gällande vid tiden för de aktuella händelserna reglerades förmyndarskap för en minderårig vars föräldrar var döda, okända, fråntagna sin föräldrarätt, omyndigförklarade, saknade eller dödförklarade av en domstol. I familjelagen reglerades de villkor som gjorde det nödvändigt med förmyndarskap, förordnandet av en förmyndare (tutore), förmyndarens skyldigheter, entledigandet av förmyndaren samt förmyndarskapets slut. Den institution som hade det mest omfattande ansvaret på detta område var förmyndarskapsmyndigheten (autoritatea tutelară), som bland annat ansvarade för tillsynen över förmyndarnas verksamhet.

För närvarande regleras förmyndarskap av artiklarna 110 till 163 i den civilrättsliga lagsamlingen. Den nya civilrättsliga lagsamlingen publicerades i det officiella kungörelseorganets nr. 511 den 24 juli 2009 och publicerades sedan på nytt i det officiella kungörelseorganets nr. 505 den 15 juli 2011. Den trädde i kraft den 1 oktober 2011.

2. Förfarandet för omyndigförklaring och förmyndarskap för personer med funktionshinder

59. Artiklarna 142 till 151 i den familjelag som var gällande vid tiden för fakta i det aktuella målet reglerade förfarandet för omyndigförklaring (interdicţie), varigenom en person som har visat sig vara oförmögen att hantera sina egna angelägenheter förlorar sin rättskapacitet.

En omyndighetsförklaring kan göras och återkallas av en domstol för "dem som saknar förmåga att hantera sina egna angelägenheter på grund av psykisk störning eller sjukdom". Förfaranden för omyndighetsförklaring kunde initieras av en omfattande grupp personer, bland annat av de relevanta statliga myndigheterna för skydd för minderåriga, eller av vilken intresserad person som helst. När en person omyndigförklarats utsågs en förmyndare att företräda denne, med befogenheter liknande dem för en förmyndare för en minderårig.

Även om förfarandet för omyndighetsförklaring också kunde tillämpas på minderåriga var det särskilt inriktat på funktionshindrade vuxna.

De ovannämnda förordningarna har sedan dess inkluderats, med ändringar, i den civilrättsliga lagsamlingen (artiklarna 164 till 177).

60. I artiklarna 152–157 i familjelagen som var gällande vid den relevanta tiden föreskrevs proceduren för tillfälligt förmyndarskap (curatela), som var utformad för att omfatta situationen för dem som även om de inte är omyndigförklarade inte kan tillvarata sina intressen på ett tillfredsställande sätt eller utse en företrädare. De relevanta delarna av dessa föreskrifter lyder som följer:

Artikel 152

"Jämte de andra fall som anges i lagen ska förmyndarskapsmyndigheten utse en tillfällig förmyndare under följande omständigheter:

(a) Då en person på grund av hög ålder, sjukdom eller fysisk svaghet, även om han eller hon har kvar sin rättskapacitet, inte personligen kan hantera sin egendom eller på ett tillfredsställande sätt tillvarata sina intressen och av goda skäl inte kan utse en företrädare.

(b) Då en person på grund av sjukdom eller av andra skäl – även om han eller hon har kvar sin rättskapacitet – varken personligen eller genom en företrädare kan vidta nödvändiga åtgärder i situationer som kräver skyndsamma åtgärder.

(c) Då föräldern eller den utsedda förmyndaren (tutore) på grund av sjukdom eller av andra skäl inte kan utföra den aktuella åtgärden; ..."

Artikel 153

"I de situationer som avses i artikel 152 påverkar tillsättandet av en tillfällig förmyndare (curator) inte befogenheten för den person som företräds av förmyndaren."

Artikel 154

"(1) Tillfälligt förmyndarskap (curatela) kan införas på begäran av den person som vill företrädas, denna persons make/maka eller släktingar, någon av de personer som avses i artikel 115 eller förmyndaren (tutore) i den situation som avses i artikel 152 (c). Förmyndarskapsmyndigheten kan också införa förmyndarskap på eget initiativ.

(2) Förmyndarskapet får bara införas efter samtycke från den som ska företrädas, utom i situationer då sådant samtycke inte kan ges. ..."

Artikel 157

"Om skälen till att tillfälligt förmyndarskap infördes har upphört ska åtgärden återkallas av förmyndarskapsmyndigheten på begäran av förmyndaren, den person som företräds eller av någon av de personer som avses i artikel 115, eller på dess eget initiativ."

De ovannämnda förordningarna har sedan dess inkluderats, med ändringar, i den civilrättsliga lagsamlingen (artiklarna 178 till 186).

61. Undantagsstadga nr. 26/1997 om barn i svåra situationer, som var gällande vid tiden för de aktuella händelserna, skapade undantag från föreskrifterna för förmyndarskap i familjelagen. I artikel 8 (1) i stadgan föreskrevs följande:

"... om barnets föräldrar är döda, okända, omyndigförklarade, dödförklarade av en domstol, saknade eller fråntagna sin föräldrarätt, och om förmyndarskap inte har införts, om barnet har förklarats övergivet genom ett slutligt domstolsutslag, och om en domstol inte har beslutat att placera barnet i en familj eller hos en enskild i enlighet med lagen, ska föräldrarätten utövas av landstinget, ... genom [dess barnavårds]nämnd".

Undantagsstadga nr. 26/1997 avskaffades den 1 januari 2005, när en ny lagstiftning för skydd och främjande av barns rättigheter (lag nr. 272/2004) trädde i kraft.

62. I förordning nr. 726/2002, om kriterierna på grundval av vilka kategorierna för funktionshinder för vuxna fastställdes, beskrevs personer med "svårt förståndshandikapp" på följande sätt:

"de har nedsatt psykomotorisk utveckling och liten eller ingen språkförmåga; de kan lära sig att tala; de kan skaffa sig kännedom om alfabetet och grundläggande räkning. De kan möjligen utföra enkla uppgifter under noggrann tillsyn. De kan anpassa sig till livet på vårdhem eller i sina familjer, så länge de inte har något annat funktionshinder som gör att det behövs särskild omvårdnad."

63. I lag nr. 519/2002 om särskilt skydd och sysselsättning för personer med funktionsnedsättningar angavs de sociala rättigheterna för personer med funktionshinder. Den upphävdes genom lagen om skydd för personer med funktionshinder (lag nr. 448/2006), som trädde i kraft den 21 december 2006. I § 23 i lagen som först var gällande föreskrevs att personer med funktionshinder skyddades mot oaktsamhet och övergrepp, inklusive genom rättshjälpstjänster samt vid behov genom att placeras under förmyndarskap. Enligt § 25 i lagen med ändringar 2008 skyddas personer med funktionshinder mot oaktsamhet och övergrepp samt mot all diskriminering baserat på deras placering. Personer som helt eller delvis saknar förmåga att hantera sina angelägenheter ges rättsligt skydd i form av fullständigt eller delvist förmyndarskap och rättshjälp. Vidare kan en domstol, om en person med funktionshinder inte har några föräldrar eller någon annan person som skulle kunna samtycka till att vara hans eller hennes förmyndare, till förmyndare utse den lokala offentliga myndighet eller civilrättsliga instans som står för omvårdnad av den berörda personen.

III. RELEVANT INTERNATIONELLT LAGSTIFTNINGSMATERIAL

A. Frågan om locus standi

1. Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ("CRPD"), antagen av FN:s generalförsamling den 13 december 2006 (resolution A/RES/61/106)

64. CRPD, som är utformad för att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde, ratificerades av Rumänien den 31 januari 2011. De relevanta delarna av den lyder som följer:

Artikel 5 – Jämlikhet och icke-diskriminering

"1. Konventionsstaterna erkänner att alla människor är lika inför och enligt lagen och utan någon diskriminering berättigade till lika skydd och lika förmåner enligt lagen.

2. Konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning och garantera personer med funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder.

3. För att främja jämlikhet och avskaffa diskriminering ska konventionsstaterna vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att skälig anpassning tillhandahålls.

4. Särskilda åtgärder som är nödvändiga för att påskynda eller uppnå faktisk jämlikhet för personer med funktionsnedsättning ska inte betraktas som diskriminering enligt denna konvention."

Artikel 10 – Rätten till liv

"Konventionsstaterna bekräftar åter att varje människa har en inneboende rätt till livet och ska vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning verkligen får åtnjuta denna rätt på samma villkor som andra."

Artikel 12 – Likhet inför lagen

"1. Konventionsstaterna bekräftar åter att personer med funktionsnedsättning har rätt att i alla sammanhang bli erkända som personer i lagens mening.

2. Konventionsstaterna ska erkänna att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på samma villkor som andra i alla hänseenden.

3. Konventionsstaterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att erbjuda personer med funktionsnedsättning tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin rättskapacitet.

4. Konventionsstaterna ska i fråga om alla åtgärder som hänför sig till utövandet av rättskapacitet säkerställa att det i enlighet med den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter finns ändamålsenliga och effektiva garantier om skydd mot missbruk. Sådana garantier ska säkerställa att åtgärder som hänför sig till utövandet av rättskapacitet respekterar personens rättigheter, önskemål och preferenser, är fria från motstridiga intressen och otillbörlig inverkan, är proportionella och anpassade till personens förhållanden, sätts in under kortast möjliga tid samt är föremål för regelbunden översyn av en behörig, oberoende och opartisk myndighet eller ett rättsligt organ. Garantierna ska stå i proportion till den grad sådana åtgärder inverkar på personens rättigheter och intressen. ..."

Artikel 13 – Tillgång till rättssystemet

"1. Konventionsstaterna ska säkerställa effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra, däribland genom att erbjuda dem processuella och åldersrelaterade anpassningar för att underlätta en verksam roll för dem som direkta och indirekta deltagare, inklusive som vittnen, i alla rättsliga förfaranden, inklusive utredningar och andra förberedande skeden.

2. För att medverka till att säkerställa effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funktionsnedsättning, ska konventionsstaterna främja ändamålsenlig utbildning för dem som arbetar inom rättsväsendet, inklusive polisiär personal och fängelsepersonal."

2. Relevanta synpunkter från FN:s människorättsråd

65. Det första fakultativa protokollet till internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ger människorättsrådet behörighet att granska enskilda klagomål med avseende på påstådda brott mot konventionen av stater som anslutit sig till protokollet (artiklarna 1 och 2 i det fakultativa protokollet). Detta utgör en uttrycklig begränsning till enskilda när det gäller rätten att inge ett meddelande. Därför har klagomål ingivna av icke-statliga organisationer, sammanslutningar, politiska partier eller företag för egen räkning i allmänhet förklarats otillåtliga på grund av avsaknad av personlig ställning (se till exempel Funktionshindrade och handikappade personer i Italien mot Italien (meddelande nr. 163/1984)).

66. I undantagsfall kan en tredje part inge ett meddelande för ett offers räkning. Ett meddelande ingivet av en tredje part för ett påstått offers räkning kan bara tas under övervägande om den tredje parten kan bevisa sin behörighet att inge meddelandet. Det påstådda offret kan utse en företrädare att inge meddelandet för hans eller hennes räkning.

67. Ett meddelande ingivet för ett påstått offers räkning kan också godkännas när det framgår att personen i fråga inte kan inge meddelandet personligen (se regel 96 i människorättsrådets arbetsordning):

Regel 96

"För att kunna besluta om ett meddelandes tillåtlighet ska rådet, eller en arbetsgrupp som inrättats enligt regel 95, stycke 1 i dessa regler, säkerställa följande:

...

(b) Att personen på ett tillräckligt välunderbyggt sätt påstår sig vara offer för ett brott som den aktuella statsparten begått mot någon av de rättigheter som anges i konventionen. Normalt ska meddelandet inges av den enskilde personligen eller av den enskildes företrädare; ett meddelande ingivet för ett påstått offers räkning kan dock godkännas när det framgår att personen i fråga inte kan inge meddelandet personligen;..."

68. Typiska exempel på denna situation skulle vara när offret påstås ha förts bort, har försvunnit eller när det inte finns något annat sätt ta reda på var han eller hon finns, eller när offret sitter i fängelse eller befinner sig på en mentalvårdsinstitution. En tredje part (normalt nära släktingar) kan inge ett meddelande för en avliden persons räkning (se till exempel, Saimijon och Malokhat Bazarov mot Uzbekistan (meddelande nr. 959/2000), Panayote Celal mot Grekland (meddelande nr. 1 235/2003), Yuliya Vasilyevna Telitsina mot Ryska federationen (meddelande nr. 888/1999), José Antonio Coronel et al. mot Colombia (meddelande nr. 778/1997) och Jean Miango Muiyo mot Zaire (meddelande nr. 194/1985)).

3. FN:s särskilda rapportör om funktionsnedsättning

69. I sin rapport om frågan om övervakning, utgiven 2006, skrev den särskilda rapportören följande:

"2. Personer med utvecklingsstörning är särskilt sårbara för brott mot mänskliga rättigheter. Dessutom tas sällan hänsyn till personer med funktionshinder, de har ingen röst i politiken och utgör ofta en undergrupp i redan marginaliserade sociala grupper, och därför har de ingen makt att påverka regeringar. De har stora problem att få tillgång till rättssystemet för att skydda sina rättigheter eller söka gottgörelse för kränkningar, och deras tillgång till organisationer som kan skydda deras rättigheter är i allmänhet begränsad. Samtidigt som personer utan funktionshinder behöver oberoende nationella och internationella organ som skyddar deras mänskliga rättigheter finns det ytterligare skäl att säkerställa att personer med funktionshinder och deras rättigheter uppmärksammas särskilt via oberoende nationella och internationella övervakningsmekanismer."

4. Relevant rättspraxis i den interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna

70. Artikel 44 i den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna ger den interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna behörighet att ta emot ansökningar från vilken person eller grupp av personer som helst, eller vilken icke-statlig instans som helst som är juridiskt erkänd i en eller flera medlemsstater i Amerikanska samarbetsorganisationen (OAS). Den anger följande:

"Personer, grupper av personer eller icke-statliga instanser som är rättsligt erkända i en eller flera av organisationens medlemsstater får inge begäranden till kommissionen med fördömanden av eller klagomål på ett brott mot denna konvention som begåtts av en statspart."

I artikel 23 i arbetsordningen för den interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna står att sådana begäranden kan göras för tredjeparters räkning. Den lyder som följer:

"Personer, grupper av personer eller icke-statliga instanser som är rättsligt erkända i en eller flera av OAS-medlemsstaterna får inge begäranden till kommissionen, för egen räkning eller för tredje mans räkning, avseende påstådda brott mot en mänsklig rättighet som erkänns, allt efter omständigheterna, i den amerikanska förklaringen om mänskliga rättigheter och skyldigheter, den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna ‘San José-pakten, Costa Rica’ ..., i enlighet med deras respektive föreskrifter, kommissionens stadga och denna arbetsordning. Framställaren får utse en advokat eller annan person som företräder honom eller henne inför kommissionen, antingen i själva begäran eller i ett särskilt dokument."

71. Den interamerikanska kommissionen har prövat mål som lagts fram av icke-statliga organisationer för direkta offers räkning, inklusive försvunna eller avlidna personer. Exempelvis i målet Gomes Lund et al. ("Guerrilha do Araguaia") mot Brasilien (rapport nr. 33/01) var framställaren Center for Justice and International Law, som företrädde försvunna personer och deras närmaste anhöriga. I fråga om dess behörighet ratione personae bekräftade kommissionen att den ansökande instansen fick inge ansökningar som representant för de direkta offren i målet, i enlighet med artikel 44 i den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna. I Teodoro Cabrera Garcia och Rodolfo Montiel Flores mot Mexiko (rapport nr. 11/04) bekräftade kommissionen sin behörighet ratione personae att pröva krav framförda av olika organisationer och enskilda som hävdade att två andra personer olagligt hade häktats och torterats samt fängslats efter en orättvis rättegång. I Escher et al. mot Brasilien (rapport nr. 18/06) bekräftade kommissionen sin behörighet ratione personae att pröva en begäran gjord av två sammanslutningar (National Popular Lawyers’ Network och Center for Global Justice) med hävdanden om brott mot rätten till en lämplig rättsprocess, till respekt för personlig heder och värdighet och till tillgång till domstolarna, till skada för medlemmar i två kooperativ i rörelsen för jordlösa arbetare, genom olaglig avlyssning och övervakning av deras telefonförbindelser.

72. Mål som först lagts fram av icke-statliga organisationer kan därefter inges av kommissionen till den interamerikanska domstolen för de mänskliga rättigheterna, efter godkännande av kommissionens rapport om grunderna (se till exempel Målet om "Las Dos Erres"-massakern mot Guatemala, som lades fram av Office of Human Rights of the Archdiocese of Guatemala och Center for Justice and International Law; se också Escher et al. mot Brasilien).

5. Rapport från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter ("FRA"): Access to justice in Europe: an overview of challenges and opportunities

73. I rapporten som utgavs av FRA i mars 2011 betonas att möjligheten att försöka skapa ett effektivt skydd för utsatta personers rättigheter på nationell nivå ofta försämras bland annat av rättegångskostnader och en snäv definition av rättslig ställning (se sida 37–54 i rapporten).

B. Relevanta rapporter rörande förhållandena vid PMNS

1. Rapporter om Rumänien från Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT)

74. CPT har dokumenterat situationen vid PMNS vid tre besök: 1995, 1999 och 2004.

75. År 1995 ansågs levnadsförhållandena vid PMNS vara så eländiga att CPT beslutade att tillämpa artikel 8 § 5 i europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, som gör det möjligt för den att under exceptionella omständigheter göra vissa påpekanden för den berörda regeringen under själva besöket. CPT påpekade särskilt att det under en period på sju månader 1995 hade dött 61 patienter, av vilka 21 hade varit "svårt undernärda" (se stycke 177 i 1995 års rapport). CPT beslutade att uppmana den rumänska regeringen att vidta skyndsamma åtgärder för att se till att "grundläggande levnadsförhållanden" rådde vid PMNS.

Annat som CPT konstaterade gav anledning till oro vid detta tillfälle var bruket att stänga in patienter i isoleringsrum som en form av bestraffning samt avsaknaden av säkerhetsrutiner vid tvångsintagning.

76. År 1999 återvände CPT till PMNS. De allvarligaste brister som upptäcktes vid detta tillfälle gällde det faktum att antalet anställda – både specialister och hjälppersonal – hade minskat från 1995 års nivåer, och bristen på framsteg i fråga om tvångsintagningar.

77. I juni 2004 gjorde CPT ett tredje besök på PMNS, denna gång beroende på rapporter om ett ökat antal döda patienter. Vid tiden för besöket fanns det på sjukhuset – som hade 500 sängplatser – 472 patienter, av vilka 246 hade placerats där enligt artikel 114 i den rumänska brottsbalken (tvångsintagning beordrad av en brottmålsdomstol).

CPT påpekade i sin rapport att 81 patienter hade dött 2003 och 28 stycken de fem första månaderna 2004. Antalet dödsfall hade ökat trots att patienter med aktiv tuberkulos hade förflyttats från sjukhuset 2002. De främsta dödsorsakerna var hjärtstillestånd, hjärtinfarkt och bronkopneumoni.

Den genomsnittliga åldern på de patienter som hade dött var 56, och sexton av dem var under 40 år gamla. CPT skrev: "förtida dödsfall som dessa kunde inte förklaras endast av patienternas symptom vid den tid då de lades in på sjukhus" (se stycke 13 i 2004 års rapport). CPT påpekade också att vissa av dessa patienter "uppenbarligen inte fick tillräcklig omvårdnad" (stycke 14).

CPT konstaterade med oro "bristen på mänskliga och materiella resurser" på sjukhuset (stycke 16). Man pekade på allvarliga kvalitets- och kvantitetsbrister i den mat patienterna fick och den bristfälliga uppvärmningen av sjukhuset.

Mot bakgrund av de brister som upptäckts på PMNS gjorde CPT följande uttalande i stycke 20 i rapporten:

"... vi kan inte utesluta möjligheten att den sammantagna effekten av svåra levnadsförhållanden – särskilt bristen på mat och uppvärmning – ledde till en gradvis försämring av det allmänna hälsotillståndet hos vissa av de svagaste patienterna, och att de bristfälliga tillgängliga medicinska resurserna i de flesta fall inte kunde förhindra deras död.

Enligt CPT:s mening är den situation som upptäckts vid Poiana Mare-sjukhuset mycket bekymmersam och motiverar kraftfulla åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena för och omvårdnaden av patienterna. Efter CPT:s tredje besök vid Poiana Mare-sjukhuset på mindre än tio år är det hög tid att myndigheterna till slut inser den fulla vidden av den situation som råder vid inrättningen."

Slutligen påpekade CPT i fråga om tvångsintagning genom civilrättsliga förfaranden att den nyligen antagna lagen om psykisk hälsa 2002 inte hade tillämpats fullständigt, då man hade påträffat patienter som hade tvångsintagits i strid mot de säkerhetsföreskrifter som inkluderats i lagen (stycke 32).

2. FN:s särskilda rapportör om rätt till hälsa

78. Den 2 mars 2004 skrev den särskilda rapportören om rätt till hälsa, tillsammans med FN:s särskilda rapportör om rätt till mat och FN:s särskilda rapportör om tortyr, till den rumänska regeringen och uttryckte oro för alarmerande rapporter som tagits emot gällande levnadsförhållandena vid PMNS och bad om förtydligande av saken. Regeringen gav följande svar (se sammanfattning av den särskilda rapportören om rätt till hälsa i FN-dokument E/CN.4/2005/51/Add.1):

"54. I ett brev daterat den 8 mars 2004 svarade regeringen på det meddelande som skickats av den särskilda rapportören gällande situationen vid Poiana Mares psykiatriska sjukhus. Regeringen bekräftade att de rumänska myndigheterna till fullo förstod och delade oron för sjukhuset. Att ge handikappade personer skydd var och förblev ett prioriterat område för regeringen, och hälsovårdsministeriet skulle starta utredningar av alla liknande vårdinrättningar för att försäkra sig om att Poiana Mare var ett isolerat fall. I fråga om Poiana Mare hade omedelbara åtgärder vidtagits för att förbättra patienternas levnadsförhållanden, och dessa skulle fortsätta tills sjukhuset var fullständigt återupprättat. Den 25 februari 2004 gjorde hälsovårdsministern en utredning av Poiana Mare. Det fanns brister med uppvärmnings- och vattensystem, matlagning, avfallshantering, boende- och hygienförhållanden samt hälso- och sjukvård. De flesta av problemen med hälso- och sjukvården berodde på resursbrist och dålig ledning. Regeringen bekräftade att följande åtgärder krävdes: rättsmedicinska specialisters klargörande av dödsorsaken för patienter vilkas död inte var relaterad till tidigare sjukdom eller hög ålder, genomförande av sjukhusets plan från 2004, anställning av extra hälsospecialister, omorganisation av läkarnas arbetsschema till att omfatta nattskift, säkerställande av regelbunden specialiserad vård samt tilldelning av extra finansiering för att förbättra levnadsförhållandena. Regeringen bekräftade också att hälsovårdsministern samt ministern med ansvar för den nationella myndigheten för handikappade personer hade entledigats efter konstaterandet av oegentligheterna vid Poiana Mares psykiatriska sjukhus, och att föreståndaren för sjukhuset hade ersatts av en tillfällig föreståndare tills en kvalificerad sökande till den vakanta tjänsten hade tillsatts. Regeringen bekräftade att sjukhuset skulle övervakas noga av representanter för hälsovårdsministeriet under 2004 och att representanter för den lokala förvaltningen skulle delta direkt i arbetet med att förbättra situationen vid sjukhuset. Slutligen bekräftade regeringen att hälsovårdsministeriet mycket snart skulle inleda en oberoende utredning av alla andra liknande enheter och skulle göra allt som behövdes för att förhindra att beklagliga situationer som denna någonsin uppstod igen."

Under sitt officiella besök i Rumänien i augusti 2004 inspekterade den särskilda rapportören om rätt till hälsa flera psykiatriska sjukhus, inklusive PMNS. Den rapport som efter den särskilda rapportörens besök utgavs den 21 februari 2005 lyder i relevanta delar som följer:

"61. Ändå fick den särskilda rapportören under sitt besök intrycket att åtnjutandet av rätten till psykisk sjuk- och hälsovård trots regeringens utfästelser om lagstiftning och politik ännu är mer av en ambition än en verklighet för många personer med psykiska störningar i Rumänien.

Poiana Mares psykiatriska sjukhus

...

63. Under sitt besök fick den särskilda rapportören möjlighet att besöka PMNS och att diskutera förändringar som hade skett sedan februari 2004 samt tillsättandet av en ny föreståndare för sjukhuset. Föreståndaren informerade den särskilda rapportören om att finansiering (5,7 miljarder lei) hade tagits emot från regeringen för genomförandet av förbättringar. Matransonerna hade ökats, uppvärmningssystemet hade reparerats och avdelningar och andra byggnader vid sjukhuset höll på att renoveras. Samtidigt som den särskilda rapportören välkomnar dessa förbättringar och berömmer alla ansvariga uppmanar han regeringen att tillhandahålla lämpliga resurser för att ge stöd för genomförandet av dessa förändringar på ett hållbart sätt. Regeringen bör också ge stöd till andra nödvändiga åtgärder, inklusive följande: att göra en tillräcklig mängd läkemedel tillgänglig, att ge patienterna lämplig rehabilitering, att se till att patienterna har tillgång till lämpliga mekanismer för klagomål samt att ge sjukhuspersonalen utbildning i mänskliga rättigheter. Den särskilda rapportören förstår att brottsundersökningar om dödsfallen fortfarande pågår. Han kommer att fortsätta att noga övervaka utvecklingen vid PMNS. Den särskilda rapportören vill gärna betona den viktiga roll som medier och icke-statliga organisationer har spelat vad gäller Poiana Mare."

LAGEN

I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKLARNA 2, 3 OCH 13 I KONVENTIONEN

79. CLR, som ombud för Câmpeanu, klagade på att han olagligt hade berövats livet som ett kombinerat resultat av ett antal statliga organs handlingar och underlåtenhet att handla, i strid mot deras lagliga skyldighet att ge honom vård och behandling. Dessutom hade organen underlåtit att inrätta en effektiv mekanism för att skydda rättigheterna för personer med funktionshinder placerade vid långvårdinstitutioner, inräknat genomförandet av utredningar om misstänkta dödsfall.

Vidare klagade CLR på att allvarliga brister i omvårdnaden och behandlingen av Câmpeanu vid CHS och PMNS, levnadsförhållandena vid PMNS och den allmänna inställningen hos de myndigheter och enskilda som deltog i omvårdnaden och behandlingen av honom under hans sista månader i livet tillsammans eller var för sig innebar omänsklig och förnedrande behandling. Dessutom hade den officiella utredningen av dessa anklagelser om dålig behandling inte varit i överensstämmelse med statens processuella skyldighet enligt artikel 3.

Enligt artikel 13 tillsammans med artiklarna 2 och 3 hävdade CLR att inget effektivt rättsmedel fanns i det rumänska nationella rättssystemet i fråga om misstänkta dödsfall och/eller fall av omild behandling på psykiatriska sjukhus.

Artiklarna 2, 3 och 13 i konventionen lyder i relevanta delar som följer:

Artikel 2

"1. Envars rätt till liv skall skyddas genom lag. ..."

Artikel 3

"Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning."

Artikel 13

"Var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen utförts av någon i offentlig ställning."

A. Tillåtlighet

80. Regeringen hävdade att CLR inte hade locus standi att inge den aktuella ansökan för den avlidne Valentin Câmpeanus räkning; målet var därför otillåtligt som oförenligt ratione personae med föreskrifterna i artikel 34 i konventionen, vilka lyder som följer:

"Domstolen får ta emot klagomål från enskilda personer, icke-statliga organisationer eller grupper av enskilda personer som påstår sig av någon av de höga fördragsslutande parterna ha utsatts för en kränkning av någon av de i konventionen eller protokollen till denna angivna rättigheterna. De höga fördragsslutande parterna förbinder sig att inte på något sätt förhindra ett effektivt utövande av denna klagorätt."

1. Inlagor till domstolen

(a) Regeringen

81. Regeringen hävdade att de villkor som måste uppfyllas enligt artikel 34 för en ansökan till domstolen inte uppfylldes i det aktuella målet; å ena sidan hade CLR inte offerstatus och å andra sidan hade organisationen inte visat att den var det behöriga ombudet för det direkta offret.

Mot bakgrund av den dynamiska och föränderliga tolkningen av konventionen av domstolen i dess rättspraxis betonade regeringen ändå att även om rättslig tolkning var tillåtlig så var inget slags lagstiftning av domarkåren genom tillägg till konventionstexten acceptabel; därför borde tolkningen av artikel 34 fortfarande vara att avsändarna av den enskilda begäran bara kunde vara enskilda personer, icke-statliga organisationer eller grupper av enskilda som hävdade att de var offer, eller företrädare för påstådda offer.

82. Regeringen ifrågasatte att CLR kunde betraktas som antingen ett direkt offer eller som ett indirekt eller möjligt offer.

För det första hade i det aktuella målet CLR inte hävdat att dess egna rättigheter hade kränkts och därför kunde organisationen inte betraktas som ett direkt offer (regeringen anförde Čonka och andra och Human Rights League mot Belgien (dec.), nr. 51564/99, 13 mars 2001).

För det andra måste enligt domstolens rättspraxis ett indirekt eller möjligt offer genom tillräcklig bevisning påvisa antingen att det fanns en risk för en kränkning, eller den effekt som en kränkning av en tredje parts rättigheter hade haft på honom eller henne, som en konsekvens av en tidigare nära anknytning, antingen naturlig (till exempel i fråga om en familjemedlem) eller rättslig (till exempel som ett resultat av förmyndarskapsförhållanden). Regeringen hävdade därför att det blotta faktum att Câmpeanus personligt utsatta situation hade uppmärksammats av CLR, som sedan hade beslutat att ta upp hans mål i de nationella domstolarna, inte räckte till för att göra CLR till ett direkt offer; i avsaknad av en stark anknytning mellan det direkta offret och CLR, eller av ett beslut varigenom CLR fick i uppdrag att företräda eller ta hand om Câmpeanu kunde inte CLR påstå sig vara ett offer, varken direkt eller indirekt, och detta oaktat Câmpeanus obestridda utsatthet, eller det faktum att han var föräldralös och inte hade fått någon förmyndare utsedd åt sig (regeringen hänvisade som motsats till Becker mot Danmark, nr. 7011/75, kommissionens beslut av den 3 oktober 1975).

83. Vidare kunde CLR i avsaknad av bevis på något slags godkännande inte hävda sig vara det direkta offrets ombud heller (regeringen anförde Skjoldager mot Sverige, nr. 22504/93, kommissionens beslut av den 17 maj 1995).

Regeringen hävdade att CLR:s inblandning i de nationella förhandlingarna om Câmpeanus död inte innebar något erkännande från de nationella myndigheterna av dess locus standi att agera som ombud för det direkta offret. CLR:s status i de nationella domstolarna var densamma som den för en person vars intressen hade skadats av åklagarens beslut, och inte den för ett ombud för den förfördelade parten. I detta avseende innebar den nationella lagstiftningen, som den tolkades av den rumänska kassationsöverdomstolen i dess beslut av den 15 juni 2006 (se stycke 44 ovan), ett erkännande av en actio popularis i nationella förhandlingar.

84. Regeringen hävdade att det aktuella målet i domstolen borde avvisas som en actio popularis, och påpekade att sådana mål accepterades av domstolen endast i fråga om artikel 33 i konventionen i förhållande till staters möjlighet att övervaka varandra. Samtidigt som regeringen konstaterade att andra internationella organ inte uttryckligen uteslöt en actio popularis (och anförde artikel 44 i den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna) så hävdade den att varje mekanism hade sina egna gränser, brister och fördelar, då den antagna modellen helt och hållet var ett resultat av förhandlingar mellan de fördragsslutande parterna.

85. Regeringen hävdade vidare att de rumänska myndigheterna hade vidtagit åtgärder enligt de specifika rekommendationerna från CPT, med resultatet att FN vid en allmän återkommande utvärdering 2013 hade konstaterat en positiv utveckling gällande situationen för personer med funktionshinder i Rumänien. Ytterligare förbättringar hade också gjorts gällande den nationella lagstiftningen för förmyndarskap och skydd för personer med funktionshinder.

Vidare, i den mån domstolen i flera av sina domslut redan hade behandlat frågan om rättigheterna för utsatta patienter placerade på storskaliga institutioner (regeringen anförde C.B. mot Rumänien, nr. 21207/03, 20 april 2010 och Stanev mot Bulgarien [GC], nr. 36760/06, ECHR 2012), hävdade regeringen att inget särskilt skäl gällande respekten för mänskliga rättigheter enligt definitionen i konventionen gjorde det nödvändigt att utreda ansökan.

(b) CLR

86. CLR hävdade att de exceptionella omständigheterna i denna ansökan gjorde det nödvändigt med en utredning av grunderna; domstolen kunde göra en sådan bedömning genom att antingen acceptera att CLR var ett indirekt offer eller genom att anse att CLR agerade som Câmpeanus företrädare.

87. Med tanke på domstolens princip om flexibel tolkning av sina tillåtlighetskriterier när detta krävdes för de mänskliga rättigheternas skull och på grund av behovet att säkerställa praktisk och effektiv tillgång till förhandlingar inför den hävdade CLR att dess locus standi att agera som företrädare för Câmpeanu borde godkännas av domstolen. Vid ett sådant beslut bör man beakta de exceptionella omständigheterna i målet, att det var omöjligt för Câmpeanu att få tillgång till rättssystemet, både direkt och via en företrädare, att de nationella domstolarna hade erkänt CLR:s befogenhet att agera som hans företrädare samt sist men inte minst CLR:s sedan länge etablerade sakkunskap när det gäller att företräda personer med funktionshinder.

CLR nämnde vidare att domstolen hade anpassat sina regler för att ge tillgång till sina förhandlingar för offer som fann det ytterst svårt eller till och med omöjligt att uppfylla vissa tillåtlighetskriterier, på grund av faktorer som var bortom deras kontroll men var relaterade till de brott som klagomålen gällde: svårigheter med bevisning för offer för hemlig övervakning eller utsatthet på grund av faktorer som ålder, kön eller funktionshinder (man anförde till exempel S.P., D.P. och A.T. mot Storbritannien, nr. 23715/94, kommissionens beslut av den 20 maj 1996, Storck mot Tyskland, nr. 61603/00, ECHR 2005‑V och Öcalan mot Turkiet [GC], nr. 46221/99, ECHR 2005‑IV).

Domstolen hade också frångått regeln om "offerstatus" på grundval av "människorättsintresset", och fastslog att dess domslut inte bara syftade till att avgöra de mål som togs upp i den, utan mer allmänt till "att klargöra, garantera och utveckla de regler som instiftats genom konventionen och därmed bidra till staternas efterlevnad av sina åtaganden som fördragsslutande parter" (CLR hänvisade till Karner mot Österrike, nr. 40016/98, § 26, ECHR 2003‑IX).

CLR hävdade vidare att staten hade vissa plikter enligt artikel 2, till exempel, oberoende av förekomsten av nära anhöriga eller en vilja från deras sida att bedriva processer för sökandens räkning; att göra tillsynen över staternas uppfyllande av sina förpliktelser enligt artikel 2 villkorlig i förhållande till förekomsten av nära anhöriga skulle dessutom innebära en risk för att bortse från kraven i artikel 19 i konventionen.

88. CLR hänvisade till internationell praxis för den interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och Afrikanska kommissionen för mänskliga och folkens rättigheter, som under exceptionella omständigheter medgav ingivande av mål av andra för påstådda offers räkning om offren inte kunde inge meddelandet själva. Icke-statliga organisationer fanns bland de mest aktiva försvararna av mänskliga rättigheter i sådana situationer; dessutom var deras inställning att ta upp mål i domstol som företrädare för eller till stöd för sådana offer allmänt accepterad i många av Europarådets medlemsstater (enligt en rapport från 2011 från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter med titeln Access to Justice in Europe: An Overview of Challenges and Opportunities).

89. I fråga om detaljerna i det aktuella målet betonade CLR att en viktig faktor i bedömningen av frågan om locus standi var att dess övervakare hade fått kortvarig visuell kontakt med Câmpeanu under sitt besök på PMNS och uppfattat hans belägenhet; därför hade CLR vidtagit omedelbara åtgärder och vänt sig till olika myndigheter och uppmanat dem att hitta lösningar på hans kritiska situation. I detta sammanhang spelade organisationens sedan länge etablerade sakkunskap inom försvaret av mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder en mycket viktig roll.

CLR påpekade att dess locus standi var erkänd på nationell nivå, och hävdade att domstolen ofta beaktade nationella processregler för representation för att besluta vem som hade locus standi att göra ansökningar som ombud för personer med funktionshinder (man anförde Glass mot Storbritannien, nr. 61827/00, ECHR 2004‑II). Vidare hade domstolen konstaterat överträdelser i mål där nationella myndigheter hade tillämpat processregler på ett inflexibelt sätt som begränsade tillgången till rättssystemet för personer med funktionshinder (till exempel X och Y mot Nederländerna, 26 mars 1985, serie A nr. 91).

I detta sammanhang hävdade CLR att de initiativ organisationen hade tagit inför de nationella myndigheterna i allt väsentligt skilde den från den sökande icke-statliga organisationen i det nyligen behandlade målet Nencheva och andra mot Bulgarien (nr. 48609/06, 18 juni 2013), om femton funktionshindrade barns och ungdomars död på ett socialvårdshem. I detta mål hade domstolen, samtidigt som den gjorde den allmänna iakttagelsen att extraordinära åtgärder kunde krävas för att säkerställa att personer som inte kunde försvara sig själva hade tillgång till representation, påpekat att Association for European Integration and Human Rights inte tidigare hade drivit målet på nationell nivå. Domstolen hade därför avslagit ansökan som oförenlig ratione personae med konventionens föreskrifter i fråga om den aktuella icke-statliga organisationen (ibid., § 93).

90. Med hänvisning till kommentarerna från Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter om de svårigheter som personer med funktionshinder hade att få tillgång till rättssystemet och dessutom till den oro som uttryckts av FN:s särskilda rapportör om tortyr för att övergrepp mot personer med funktionshinder som var isolerade på statliga inrättningar ofta "förblev osynliga", hävdade CLR att "människorättsintresset" skulle göra det nödvändigt med en bedömning av grunderna för det aktuella målet.

CLR pekade dessutom på några kriterier som organisationen ansåg vara användbara för fastställandet av locus standi i mål liknande det aktuella: offrets utsatthet, vilket inbegriper en potentiellt total oförmåga att klaga, praktiska eller naturliga hinder som förhindrar offret att uttömma nationella rättsmedel, såsom frihetsberövande eller oförmåga att kontakta en advokat eller nära anhörig, kränkningens natur, särskilt i fallet med artikel 2, där det direkta offret genom sakens natur inte hade någon möjlighet att lämna en skriftlig fullmakt till tredjeparter, avsaknaden av lämpliga alternativa institutionella mekanismer för att säkerställa en effektiv representation för offret, typen av anknytning mellan den tredje part som hävdar locus standi och det direkta offret, förmånliga nationella regler för locus standi samt huruvida anklagelserna gällde allvarliga problem av allmän vikt.

91. Mot bakgrund av ovannämnda kriterier och i den mån man hade agerat som ombud för det direkta offret, Câmpeanu – både innan hans död, genom att vädja om att han skulle förflyttas från PMNS, och omedelbart efteråt och under de följande fyra åren, genom att utkräva ansvar för hans död i de nationella domstolarna – hävdade CLR att man hade rätt att ta upp detta mål i domstolen.

CLR avslutade med att säga att ett icke-erkännande av dess behörighet att agera som ombud för Câmpeanu skulle vara liktydigt med att låta regeringen utnyttja hans olyckliga omständigheter för att undkomma domstolens granskning, och därmed att förhindra tillgång till domstolen för samhällets mest utsatta medlemmar.

(c) Relevanta inlagor från tredjeparterna

(i) Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter

92. Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, vars medverkan inför domstolen var begränsad till den aktuella ansökningens tillåtlighet, hävdade att tillgången till rättssystemet för personer med funktionshinder var mycket problematisk, särskilt på grund av bristfälliga rättsliga förfaranden för omyndighetsförklaring och restriktiva regler för rättslig ställning. Följaktligen rapporterades ofta inte och ignorerades de vanligen förekommande övergreppen mot personer med funktionshinder till myndigheterna, och en atmosfär av straffrihet omgav dessa kränkningar. I arbetet med att förebygga och få ett slut på sådana övergrepp spelade icke-statliga organisationer en viktig roll, bland annat genom att underlätta utsatta personers tillgång till rättssystemet. Mot bakgrund av detta skulle en tillåtelse för icke-statliga organisationer att göra ansökningar till domstolen som företrädare för personer med funktionshinder vara helt i överensstämmelse med den effektivitetsprincip som ligger till grund för konventionen, och dessutom med de tendenser som finns på nationell nivå i många europeiska länder och i rättspraxis i andra internationella domstolar, såsom den interamerikanska domstolen för de mänskliga rättigheterna, som gav locus standi åt icke-statliga organisationer som agerade som företrädare för påstådda offer, också när offren inte hade utsett dessa organisationer att representera dem (till exempel i målet Yatama mot Nicaragua, domslut av den 23 juni 2005).

Enligt kommissariens mening skulle en strikt inställning till kraven på locus standi gällande personer med funktionshinder (i detta fall psykiska sådana) få den oönskade effekten att beröva denna utsatta grupp alla möjligheter att söka och få gottgörelse för kränkningar av deras mänskliga rättigheter, vilket skulle stå i strid mot konventionens grundläggande syften.

93. Kommissarien hävdade också att icke-statliga organisationer under exceptionella omständigheter, som definieras av domstolen, borde kunna inge ansökningar till domstolen som företrädare för identifierade offer som påverkats direkt av den påstådda överträdelsen. Sådana exceptionella omständigheter kan gälla extremt utsatta offer, till exempel personer som är inspärrade på mental- och socialvårdsinstitutioner, utan familj och utan alternativa representationssätt, vars ansökningar, som ingetts av en person eller organisation till vilken en tillräcklig anknytning fastställts, gav upphov till viktiga frågor av allmänt intresse.

En sådan hållning skulle kunna vara i överensstämmelse med den europeiska tendensen i riktning mot en utökning av rättslig ställning och ett erkännande av den ovärderliga insats som görs av icke-statliga organisationer på området mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder; samtidigt skulle den också stå i överensstämmelse med domstolens relevanta rättspraxis, som hade utvecklats betydligt på senare år, inte minst som ett resultat av icke-statliga organisationers insatser.

(ii) Bulgarian Helsinki Committee

94. Bulgarian Helsinki Committee hävdade, baserat på sin stora erfarenhet som icke-statlig organisation för mänskliga rättigheter, att institutionsplacerade personer med funktionshinder saknade straffrättsligt skydd om inte en icke-statlig organisation agerade som deras företrädare genom att ge juridisk hjälp utöver allmänt påverkansarbete, och även under sådana omständigheter förblev de konkreta resultaten otillräckliga på så sätt att det fortfarande saknades grundläggande tillgång till domstolarna för sådana offer, som för närvarande ofta nekades rättvisa på processuella grunder. Därigenom gavs ett skydd för brott mot institutionsplacerade personer med psykiska störningar mot verkställighet av lagar utformade för att säkerställa förebyggande av samt straff och gottgörelse för dessa.

(iii) Mental Disability Advocacy Center

95. Mental Disability Advocacy Center hävdade att den faktiska eller rättsliga oförmågan för personer med förståndshandikapp att få tillgång till rättssystemet, en fråga som redan utretts av domstolen i flera av dess mål (till exempel Stanev, som anförts ovan), i sista hand skulle kunna leda till straffrihet för kränkningar av deras rättigheter. I situationer där utsatta offer var berövade sin rättskapacitet och/eller satt inspärrade på statliga inrättningar skulle stater kunna "undvika" ett eventuellt ansvar för att skydda deras liv genom att inte ge dem någon hjälp i rättsliga frågor, inte heller för skyddet av deras mänskliga rättigheter. Rättspraxis i kanadensiska högsta domstolen, irländska högsta domstolen och högsta domstolen för England och Wales att ge rättslig ställning åt icke-statliga organisationer i situationer där ingen annan kunde ta upp en fråga av allmänt intresse i domstolarna anfördes. De ovannämnda domstolarnas beslut i frågan om locus standi för icke-statliga organisationer hade främst baserats på en bedömning av om målet rörde ett allvarligt problem, om sökanden hade ett verkligt intresse av att ta upp målet, sökandens sakkunskap om det område som saken gällde och huruvida det fanns några andra rimliga och effektiva sätt att ta upp frågan i domstolarna.

2. Rättens bedömning

(a) Domstolens hållning i tidigare mål

(i) Direkta offer

96. För att kunna inge en ansökan i enlighet med artikel 34 måste en enskild kunna visa att han eller hon blev "direkt påverkad" av den åtgärd som klagomålet avser (se Burden mot Storbritannien [GC], nr. 13378/05, § 33, ECHR 2008 och İlhan mot Turkiet [GC], nr. 22277/93, § 52, ECHR 2000‑VII). Detta är absolut nödvändigt för att konventionens skyddsmekanism ska kunna aktiveras, även om detta kriterium inte ska tillämpas på ett rigoröst, mekaniskt och inflexibelt sätt under förhandlingarna (se Karner, som anförts ovan, § 25, och Fairfield och andra mot Storbritannien (dec.), nr. 24790/04, ECHR 2005‑VI).

Dessutom kan i enlighet med domstolens praxis och artikel 34 i konventionen ansökningar bara inges av personer som är i livet eller i dessas namn (se Varnava och andra mot Turkiet [GC], nr. 16064/90, 16065/90, 16066/90, 16068/90, 16069/90, 16070/90, 16071/90, 16072/90 och 16073/90, § 111, ECHR 2009). I ett antal mål där det direkta offret har dött innan ingivandet av ansökan har därför domstolen inte accepterat att det direkta offret, även vid representation, hade status som sökande enligt artikel 34 i konventionen (se Aizpurua Ortiz och andra mot Spanien, nr. 42430/05, § 30, 2 februari 2010, Dvořáček och Dvořáčková mot Slovakien, nr. 30754/04, § 41, 28 juli 2009 och Kaya och Polat mot Turkiet (dec.), nr. 2794/05 och 40345/05, 21 oktober 2008).

(ii) Indirekta offer

97. Mål av den ovannämnda typen har hållits åtskilda från mål i vilka en sökandes arvingar tillåtits fortsätta med en ansökan som redan hade ingetts. En rättskälla i denna fråga är Fairfield och andra (som anförts ovan), där en dotter ingav en ansökan efter sin fars död och hävdade att en kränkning hade skett av hans tankefrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet (artiklarna 9 och 10 i konventionen). Samtidigt som de nationella domstolarna tillät Fairfield att överklaga efter hennes fars död accepterade domstolen inte dotterns offerstatus och ställde detta mål i kontrast mot situationen i Dalban mot Rumänien ([GC], nr. 28114/95, ECHR 1999‑VI), där ansökan hade ingetts av sökanden själv, och där hans änka hade gått vidare med den först efter hans död.

I detta avseende har domstolen gjort åtskillnad mellan ansökningar där det det direkta offret har dött efter att ansökan har ingetts till domstolen och sådana där han eller hon hade dött redan innan.

Då sökanden har dött efter att ansökan ingavs har domstolen accepterat att den nära anhörige eller arvingen i princip kan göra ansökan, förutsatt att han eller hon har ett tillräckligt intresse av fallet (se till exempel änkan och barnen i Raimondo mot Italien, 22 februari 1994, § 2, serie A nr. 281‑A och Stojkovic mot "f.d. jugoslaviska republiken Makedonien”, nr. 14818/02, § 25, 8 november 2007, föräldrarna i X mot Frankrike, nr. 18020/91, § 26, 31 mars 1992, syskonsonen och möjlige arvingen i Malhous mot Tjeckien (dec.), nr. 33071/96, ECHR 2000‑XII eller den ogifta partnern eller de facto-partnern i Velikova mot Bulgarien (dec.), nr. 41488/98, 18 maj 1999, och som kontrast universalarvingen som inte var släkt med den avlidne i Thévenon mot Frankrike (dec.), nr. 2476/02, ECHR 200 –III, syskondottern i Léger mot Frankrike (avskrivning) [GC], nr. 19324/02, § 50, 30 mars 2009 och dottern till en av de ursprungliga sökandena i ett mål gällande de oöverlåtbara rätterna enligt artiklarna 3 och 8 där inget allmänt intresse stod på spel, M.P. och andra mot Bulgarien, nr. 22457/08, §§ 96–100, 15 november 2011).

98. Dock avviker situationen då det direkta offret dör innan ansökan inges till domstolen. I sådana fall har domstolen med hänvisning till en självständig tolkning av begreppet "offer" varit beredd att erkänna en släktings status antingen då klagomålen avsåg en fråga av allmänt intresse gällande "respekt för mänskliga rättigheter" (artikel 37 § 1 in fine i konventionen) och sökandena som arvingar hade ett berättigat intresse av att inge ansökan, eller på grundval av den direkta effekten på sökandens egna rättigheter (se Micallef mot Malta [GC], nr. 17056/06, §§ 44–51, ECHR 2009 och Marie-Louise Loyen och Bruneel mot Frankrike, nr. 55929/00, §§ 21–31, 5 juli 2005). Det kan påpekas att de senare målen lades fram för domstolen efter eller i samband med nationella förhandlingar som det direkta offret självt hade deltagit i då han eller hon ännu var i livet.

Därmed har domstolen erkänt rätten för offrets nära anhöriga att inge en ansökan då offret har dött eller försvunnit under omständigheter som påstås kräva ett ansvarstagande från staten (se Çakıcı mot Turkiet [GC], nr. 23657/94, § 92, ECHR 1999‑IV och Bazorkina mot Ryssland (dec.), nr. 69481/01, 15 september 2005).

99. I Varnava och andra (som anförts ovan) ingav sökandena ansökningarna både i sitt eget namn och för sina försvunna släktingars räkning. Domstolen ansåg det inte nödvändigt att avgöra om de saknade männen borde ges status som sökande eller inte eftersom de saknade männens nära anhöriga under alla förhållanden hade rätt att inge klagomål rörande deras försvinnande (ibid., § 112). Domstolen utredde målet på grundval av att de saknade personernas anhöriga var sökandena i enlighet med artikel 34 i konventionen.

100. I mål där det påstådda brottet mot konventionen inte hade ett nära samband med de försvinnanden eller dödsfall som gav upphov till rättsfrågor i förhållande till artikel 2 har domstolens inställning varit mer restriktiv, som i målet Sanles Sanles mot Spanien ((dec.), nr. 48335/99, ECHR 2000‑XI), som avsåg förhindrandet av aktiv dödshjälp. Domstolen ansåg att de rättigheter som hävdades av sökanden enligt artiklarna 2, 3, 5, 8, 9 och 14 i konventionen tillhörde kategorin oöverlåtbara rätter, och drog därför slutsatsen att sökanden, som var den avlidnes svägerska och lagliga arvinge, inte kunde hävda sig vara offer för en kränkning för sin avlidne svågers räkning. Samma slutsats har nåtts avseende klagomål enligt artiklarna 9 och 10 som ingetts av det påstådda offrets dotter (se Fairfield och andra, som anförts ovan).

I andra mål gällande klagomål enligt artiklarna 5, 6 eller 8 har domstolen gett status som offer till nära anhöriga, och låtit dem inge en ansökan när de har visat ett moraliskt intresse för att få det avlidna offret frikänt från ett eventuellt konstaterande av skuld (se Nölkenbockhoff mot Tyskland, nr. 10300/83, § 33, 25 augusti 1987 och Grădinar mot Moldavien, nr. 7170/02, §§ 95 och 97–98, 8 april 2008) eller för att värna om sitt eget och sin familjs anseende (se Brudnicka och andra mot Polen, nr. 54723/00, §§ 27–31, ECHR 2005‑II, Armonienė mot Litauen, nr. 36919/02, § 29, 25 november 2008 och Polanco Torres och Movilla Polanco mot Spanien, nr. 34147/06, §§ 31–33, 21 september 2010), eller när de har visat ett väsentligt intresse på grundval av den direkta effekten på deras ekonomiska rättigheter (se Ressegatti mot Schweiz, nr. 17671/02, §§ 23–25, 13 juli 2006 och Marie-Louise Loyen och Bruneel, §§ 29–30, Nölkenbockhoff, § 33, Grădinar, § 97 och Micallef, § 48, som alla anförts ovan). Förekomsten av ett allmänt intresse som gjorde det nödvändigt att gå vidare med bedömningen av klagomålen har också beaktats (se Marie-Louise Loyen och Bruneel, § 29, Ressegatti, § 26, Micallef, §§ 46 och 50, som alla anförts ovan samt Biç och andra mot Turkiet, nr. 55955/00, §§ 22–23, 2 februari 2006).

Sökandens deltagande i de nationella förhandlingarna har befunnits vara endast ett av flera relevanta kriterier (se Nölkenbockhoff, § 33, Micallef, §§ 48–49, Polanco Torres och Movilla Polanco, § 31 och Grădinar, §§ 98–99, som alla anförts ovan, och Kaburov mot Bulgarien (dec.), nr. 9035/06, §§ 52–53, 19 juni 2012).

(iii) Potentiella offer och actio popularis

101. Artikel 34 i konventionen tillåter inte klagomål in abstracto med påståenden om brott mot konventionen. Konventionen tillåter inte inrättandet av en actio popularis (se Klass och andra mot Tyskland, 6 september 1978, § 33, serie A nr. 28, Georgiens arbetarparti mot Georgien (dec.), nr. 9103/04, 22 maj 2007 och Burden, som anförts ovan, § 33), vilket betyder att sökandena inte får klaga på en bestämmelse i en nationell lag, en nationell praxis eller allmänna lagar bara därför att de verkar strida mot konventionen.

För att sökande ska kunna hävda att de är offer måste de framlägga rimliga och övertygande bevis för sannolikheten att ett brott som påverkar dem personligen kommer att ske; en misstanke eller förmodan räcker inte i detta avseende (se Tauira och 18 andra mot Frankrike, ansökan nr. 28204/95, kommissionens beslut av den 4 december 1995, beslut och rapporter (BR) 83-B, s. 131, och Monnat mot Schweiz, nr. 73604/01, §§ 31–32, ECHR 2006-X).

(iv) Representation

102. Enligt domstolens väl etablerade rättspraxis (se stycke 96 ovan) får ansökningar inges till den endast av levande personer eller för deras räkning.

När sökande väljer att låta sig företrädas enligt regel 36 § 1 i domstolens arbetsordning i stället för att inge ansökan själva måste de enligt regel 45 § 3 framlägga en korrekt underskriven skriftlig fullmakt. Det är viktigt att företrädarna kan visa att de har fått specifika och uttryckliga anvisningar från det enligt betydelsen av artikel 34 påstådda offer för vars räkning de påstår sig agera i domstolen (se Post mot Nederländerna (dec.), nr. 21727/08, 20 januari 2009, i fråga om giltigheten av en fullmakt, se Aliev mot Georgien, nr. 522/04, §§ 44–49, 13 januari 2009).

103. Konventionsinstitutionerna har dock fastslagit att särskilda omständigheter kan uppstå i fall med offer för påstådda brott mot artiklarna 2, 3 och 8 från de nationella myndigheternas sida.

Ansökningar ingivna av enskilda personer för ett eller flera offers räkning har därmed förklarats tillåtliga trots att ingen giltig fullmakt har uppvisats. Särskild hänsyn har tagits till offrens utsatthet på grund av deras ålder, kön eller funktionshinder, som gjort att de inte kunnat inge ett klagomål om saken till domstolen, och vederbörlig hänsyn har också tagits till relationerna mellan den person som inger ansökan och offret (se, mutatis mutandis, İlhan, som anförts ovan, § 55, där klagomålen ingavs av sökanden som ombud för sin bror, som hade blivit misshandlad; Y.F. mot Turkiet, nr. 24209/94, § 29, ECHR 2003–IX, där en man klagade på att hans fru hade tvingats genomgå en gynekologisk undersökning, och S.P., D.P. och A.T. mot Storbritannien, som anförts ovan, där ett klagomål ingavs av ett juridiskt ombud som företrädare för barn han hade företrätt i nationella förhandlingar, i vilka han hade utsetts av förmyndaren ad litem).

I Nencheva och andra (som anförts ovan, § 93) accepterade däremot domstolen inte offerstatusen för den sökande organisation som agerade för de direkta offrens räkning, och påpekade att den inte hade drivit målet i de nationella domstolarna samt att de sakförhållanden som klagomålet avsåg inte påverkade dess verksamhet, eftersom organisationen kunde fortsätta att arbeta för att nå sina mål. Samtidigt som domstolen erkände statusen för släktingarna till vissa av offren lämnade den frågan om representation av offer som inte kunde agera inför den för egen räkning öppen, och accepterade att exceptionella omständigheter skulle kunna kräva extraordinära åtgärder.

(b) Frågan om huruvida CLR hade status i det aktuella målet

104. Detta mål rör en mycket utsatt person utan släktingar, Valentin Câmpeanu, en ung romsk man med svåra psykiska funktionshinder som var hiv-smittad, som tillbringade hela sitt liv under statliga myndigheters omvårdnad och som dog på sjukhus, efter vad som påstås beroende på vanvård. Efter hans död, och utan att ha haft någon betydande kontakt med honom medan han levde (se stycke 23 ovan) eller ha fått fullmakt av eller anvisningar från honom eller någon annan behörig person vill nu den sökande organisationen (CLR) ta upp ett klagomål i domstolen gällande bland annat omständigheterna kring hans död.

105. Enligt domstolens åsikt passar det aktuella målet inte på något enkelt sätt in i någon av de kategorier som omfattas av ovanstående rättspraxis, och ger därmed upphov till en svårbesvarad fråga om tolkning av konventionen i förhållande till CLR:s status. Vid behandlingen av denna fråga kommer domstolen att beakta det faktum att konventionen måste tolkas som att den garanterar rättigheter som är praktiska och effektiva i motsats till teoretiska och illusoriska (se Artico mot Italien, 13 maj 1980, § 33, serie A nr. 37 och de rättskällor som anförs där). Den måste också beakta att domstolens domslut "inte bara syftar till att avgöra de mål som tas upp i den, utan mer allmänt till att klargöra, garantera och utveckla de regler som instiftats genom konventionen och därmed bidra till staternas efterlevnad av sina åtaganden som fördragsslutande parter” (se Irland mot Storbritannien, 18 januari 1978, § 154, serie A nr. 25, och Konstantin Markin mot Ryssland [GC], nr. 30078/06, § 89, ECHR 2012). På samma gång, och som framgår av ovanstående rättspraxis gällande offerstatus och begreppet "status", måste domstolen säkerställa att de villkor för tillåtlighet som reglerar tillgången till den tolkas på ett konsekvent sätt.

106. Domstolen anser det obestridligt att Câmpeanu var det direkta offret, i betydelsen av artikel 34 i konventionen, för de omständigheter som till slut ledde till hans död och vilka står i centrum för det huvudsakliga klagomål som läggs fram för domstolen i det aktuella målet, nämligen det klagomål som ingetts enligt artikel 2 i konventionen.

107. Å andra sidan kan inte domstolen se någon tillräckligt relevant grund för att betrakta CLR som ett indirekt offer enligt innebörden av sin rättspraxis. Det är av avgörande betydelse att CLR inte har visat att det har funnits en tillräckligt "nära anknytning" till det direkta offret; inte heller har man hävdat att man har ett "personligt intresse" att driva klagomålen i domstolen, med beaktande av definitionen av dessa begrepp i domstolens rättspraxis (se stycke 97–100 ovan).

108. Medan Câmpeanu var i livet initierade han inga förhandlingar i de nationella domstolarna för att klaga på sin medicinska och rättsliga situation. Även om han formellt ansågs vara en person som hade fullständig rättskapacitet verkar det uppenbart att han i praktiken behandlades som en person som inte hade det (se stycke 14 och 16 ovan). Under alla omständigheter anser domstolen med tanke på hans tillstånd av extrem utsatthet att han inte kunde inleda några sådana förhandlingar själv, utan lämplig rättslig hjälp och rådgivning. Han var därmed i en helt annan och mindre fördelaktig position än de som behandlats av domstolen i tidigare mål. Dessa rörde personer som hade rättskapacitet, eller som åtminstone inte var förhindrade att inleda förhandlingar under sin livstid (se stycke 98 och 100 ovan), och för vilkas räkning ansökningar ingavs efter deras död.

109. Efter Câmpeanus död inledde CLR olika uppsättningar av nationella förhandlingar för att klargöra omständigheterna fram till och kring hans död. Slutligen, när utredningarna hade lett fram till slutsatsen att det inte hade skett några lagbrott i samband med Câmpeanus död, ingav CLR den aktuella ansökan till domstolen.

110. Domstolen fäster stort avseende vid det faktum att varken CLR:s befogenhet att agera för Câmpeanus räkning eller dess framställningar för hans räkning inför de nationella medicinska och rättsliga myndigheterna ifrågasattes eller bestreds på något sätt (se stycke 23, 27–28, 33, 37–38 och 40–41 ovan); sådana initiativ, vilka normalt skulle vara en förmyndares eller företrädares ansvar, togs alltså av CLR utan några protester från de berörda myndigheterna, som var delaktiga i dessa förfaranden och hanterade alla ansökningar som ingavs till dem.

111. Domstolen påpekar också, som nämnts ovan, att Câmpeanu vid tiden för sin död inte hade några kända anhöriga, och att ingen behörig person eller förmyndare när han uppnådde myndighetsålder hade utsetts av staten att tillvarata hans intressen, varken rättsliga eller andra, trots det lagstadgade kravet att göra detta. På nationell nivå blev CLR inblandat som representant först en kort tid innan hans död – vid en tidpunkt då han uppenbarligen saknade förmåga att ge uttryck för några önskningar eller åsikter om sina egna behov eller intressen, än mindre om huruvida några rättsmedel skulle sökas. På grund av myndigheternas underlåtenhet att utse en förmyndare eller annan representant varken var eller hade någon form av representation gjorts tillgänglig för att skydda honom eller för att göra framställningar för hans räkning till sjukhusmyndigheterna, de nationella domstolarna och till domstolen (se, mutatis mutandis, P., C. och S. mot Storbritannien (dec.), nr. 56547/00, 11 december 2001 och B. mot Rumänien (nr. 2), som anförts ovan, §§ 96–97). Det är också av betydelse att det huvudsakliga klagomålet enligt konventionen gäller klagomål enligt artikel 2 ("Rätten till liv"), vilka Câmpeanu trots att han var det direkta offret av uppenbara skäl inte kunde driva på grund av sin död.

112. Mot bakgrund av det ovanstående är domstolen övertygad om att det under de exceptionella omständigheterna i detta mål och med tanke på allvaret i anklagelserna bör vara möjligt för CLR att agera som företrädare för Câmpeanu, oaktat det faktum att man inte hade någon befogenhet att agera för hans räkning och att han dog innan ansökan ingavs enligt konventionen. Att komma fram till något annat skulle vara detsamma som att förhindra att sådana allvarliga anklagelser om ett brott mot konventionen utreddes på internationell nivå, med risk för att den svarande staten skulle kunna undkomma ansvarsskyldighet enligt konventionen genom sin egen underlåtenhet att utse ett juridiskt ombud att agera för hans räkning, vilket den var skyldig att göra enligt nationell lag (se stycke 59 och 60 ovan; se också, mutatis mutandis, P., C. och S. mot Storbritannien, som anförts ovan, och The Argeş College of Legal Advisers mot Rumänien, nr. 2162/05, § 26, 8 mars 2011). Att låta den svarande staten undkomma ansvarsskyldighet på detta sätt skulle inte stå i överensstämmelse med konventionens allmänna anda, och inte heller med de höga fördragsslutande parternas åtagande enligt 34 i konventionen att inte på något sätt förhindra ett effektivt utövande av rätten att inge en ansökan till domstolen.

113. Att ge CLR rätt att företräda Câmpeanu är en hållning som harmonierar med den som gäller rätten till domstolsprövning i artikel 5 § 4 i konventionen för en person som är "psykiskt sjuk" (artikel 5 § 1(e)). I detta sammanhang kan åter påpekas att det är av grundläggande betydelse att den berörda personen får tillgång till domstol och möjlighet att höras personligen eller, då det är nödvändigt, via någon form av representation, annars kommer han inte att ha tillförsäkrats "de grundläggande garantier för handläggning som tillämpas i frågor rörande frihetsberövande" (se De Wilde, Ooms och Versyp mot Belgien, 18 juni 1971, § 76, serie A nr. 12). Psykisk sjukdom kan innebära att man begränsar eller ändrar sättet att utöva en sådan rättighet (se Golder mot Storbritannien, 21 februari 1975, § 39, serie A nr. 18), men detta kan inte rättfärdiga att man inskränker rättighetens själva innebörd. Särskilda procedurgarantier kan vara berättigade för att skydda intressena för personer som på grund av av sina psykiska funktionshinder inte är fullt kapabla att agera för egen räkning (se Winterwerp mot Nederländerna, 24 oktober 1979, § 60, serie A nr. 33). Ett materiellt hinder kan strida mot konventionen på samma sätt som ett rättsligt hinder (se Golder, som anförts ovan, § 26).

114. Följaktligen avslår domstolen regeringens invändning om avsaknad av locus standi för CLR, med tanke på den senares status som de facto-representant för Câmpeanu.

Domstolen konstaterar vidare att klagomålen under denna rubrik inte är uppenbart ogrundade enligt betydelsen av artikel 35 § 3 (a) i konventionen eller otillåtliga på andra grunder. De måste därför förklaras tillåtliga.

B. Omständigheter

1. Inlagor till domstolen

(a) CLR

115. CLR hävdade att myndigheterna genom sina olämpliga beslut rörande Câmpeanus förflyttning till institutioner som saknade de nödvändiga kunskaperna och resurserna för att hantera hans sjukdom, vilket följdes av olämpliga medicinska åtgärder eller underlåtelser, direkt eller indirekt hade bidragit till hans förtida död.

CLR betonade att Câmpeanus hälsa, trots att de hälsoundersökningar som gjordes av honom under månaderna innan hans intagning på CHS och därefter PMNS hade visat hans "allmänt goda tillstånd" utan större hälsoproblem, hade försämrats kraftigt under de två veckorna före hans död, under en tid då han hade stått under myndigheternas överinseende. I enlighet med domstolens omfattande rättspraxis enligt artikel 2, såsom relevant för det aktuella målet, krävdes en förklaring från staten gällande den sjukvård som gavs och orsaken till Câmpeanus död (CLR anförde bland andra rättskällor Kats och andra mot Ukraina, nr. 29971/04, § 104, 18 december 2008, Dodov mot Bulgarien, nr. 59548/00, § 81, 17 januari 2008, Aleksanyan mot Ryssland, nr. 46468/06, § 147, 22 december 2008, Khudobin mot Ryssland, nr. 59696/00, § 84, ECHR 2006‑XII och Z.H. mot Ungern, nr. 28973/11, §§ 31–32, 8 november 2012).

Denna skyldighet hade inte uppfyllts av regeringen, som å ena sidan hade underlåtit att inge viktiga medicinska dokument rörande Câmpeanu och å andra sidan till domstolen hade ingett en journalkopia för patientens vistelse på PMNS i vilken viktig information hade ändrats. Medan det i den ursprungliga journalen – som hade uppvisats i olika skeden av de nationella förhandlingarna – inte hade stått något om att ARV-läkemedel hade getts till Câmpeanu fanns det i det nya dokumentet, som var skrivet med annan handstil, omnämnanden av ARV-läkemedel, vilket fick det att framstå som att sådana läkemedel hade getts till patienten. Då regeringen hade använt det nya dokumentet för att i domstolen ifrågasätta CLR:s påståenden om avsaknaden av ARV-behandling (se stycke 122 nedan) hävdade CLR att dokumentet med all sannolikhet hade framställts efter händelsen, för att ge stöd för regeringens argument i domstolen.

116. CLR hävdade vidare att flera dokument som framlagts i målet, särskilt i samband med CPT:s besök på plats, bevisade att myndigheterna definitivt hade känt till de undermåliga levnadsförhållandena och den undermåliga vården och behandlingen vid PMNS, såväl innan 2004 som vid den aktuella tiden (se stycke 47, 74 och 78 ovan).

117. Underlåtenheten att ge Câmpeanu lämplig vård och behandling framgick ännu tydligare av de mycket bristfälligt förda journalerna och de felaktigt dokumenterade på varandra följande förflyttningarna av patienten mellan olika sjukhusenheter. Sådana försummelser var av stor betydelse, då det var uppenbart att patientens hälsotillstånd hade försämrats under den relevanta perioden och akutbehandling därför hade behövts. Dessutom, som nämnts ovan, var det då patientens ARV-läkemedel hade dragits in under hans korta vistelse vid CHS mycket troligt att Câmpeanu heller inte hade fått några ARV-läkemedel under sin vistelse vid PMNS. Samtidigt hade en serie medicinska tester aldrig gjorts trots att de hade krävts. Den officiella utredningen hade inte kunnat klargöra sådana viktiga aspekter av fallet, trots att det kan ha funnits troligare förklaringar till patientens påstått psykotiska beteende, till exempel blodförgiftning eller den påtvingade isoleringen av honom i ett avskilt rum.

Mot bakgrund av det ovanstående hävdade CLR att de materiella förpliktelserna enligt artikel 2 uppenbart inte hade uppfyllts av den svarande staten.

118. CLR hävdade vidare att levnadsförhållandena vid PMNS och patientens placering i ett avskilt rum i sig utgjorde ett brott mot artikel 3.

Starka bevis i dokumentationen, inklusive dokument utfärdade av rumänska myndigheter, såsom regeringen, åklagarmyndigheten för högsta domstolen, det nationella rättsmedicinska institutet eller personalen på PMNS, visade på de undermåliga levnadsvillkoren vid PMNS vid den aktuella tiden, i synnerhet i fråga om bristen på mat, avsaknaden av uppvärmning och förekomsten av infektionssjukdomar.

Det var obestridligt att Câmpeanu hade placerats ensam i ett separat rum, och CLR-övervakarna hade vid sitt besök på PMNS lagt märke till att patienten inte var ordentligt klädd, det var kallt i rummet och personalen vägrade att hjälpa honom med grundläggande personliga behov. Regeringen hävdade att denna åtgärd hade vidtagits utan avsikt att diskriminera patienten, men hade inte kunnat ge någon giltig motivering till den. Påståendet att det aktuella rummet var det enda utrymme som var tillgängligt motsades av många rapporter som visade att sjukhuset inte var fullbelagt vid tillfället.

119. CLR hävdade att man vid den officiella utredning som hade gjorts i målet inte hade följt kraven enligt konventionen, av följande skäl: den var inte tillräckligt omfattande och var inriktad på endast två läkare, en från CHS och en annan från PMNS, och annan personal och berörda instanser utelämnades, endast den omedelbara orsaken till dödsfallet och perioden närmast innan det hade analyserats och myndigheterna hade underlåtit att inhämta viktiga bevis i god tid samt att klargöra ifrågasatta sakförhållanden, inklusive dödsorsaken i målet. Underlåtenheten att göra en obduktion omedelbart efter patientens död samt försummelser i tillhandahållandet av sjukvård var brister som betonades i förstainstansrättens beslut, som dock hade upphävts av appellationsdomstolen.

CLR hävdade sammanfattningsvis att utredningen inte hade uppfyllt kraven i artiklarna 2 och 3 i konventionen då man i den inte hade kunnat fastställa fakta, identifiera dödsorsaken och straffa förövarna.

120. CLR hävdade att det enligt artikel 13 i fall där personer med funktionshinder satt instängda på statliga institutioner krävdes att stater måste vidta positiva åtgärder för att se till att att dessa personer fick tillgång till rättssystemet, vilket inbegriper att skapa en oberoende tillsynsmekanism för mottagning av klagomål i sådana frågor, att utreda överträdelser, att införa sanktioner eller vidarebefordra fallet till lämplig myndighet.

121. Man hävdade att domstolen i flera tidigare mål mot Rumänien hade konstaterat brott gällande avsaknad av lämpliga rättsmedel för personer med funktionshinder som klagade enligt artiklarna 3 eller 5 i konventionen (man anförde Filip mot Rumänien, nr. 41124/02, § 49, 14 december 2006, C.B. mot Rumänien, som anförts ovan, §§ 65–67, Parascineti mot Rumänien, nr. 32060/05, §§ 34–38, 13 mars 2012 och B. mot Rumänien (nr. 2), som anförts ovan, § 97).

Samma slutsatser uppkom genom den konsekventa dokumentation som utgetts av internationella icke-statliga organisationer som Human Rights Watch och Mental Disability Rights International, och även CLR hade rapporterat om avsaknaden av garantier mot felaktig behandling och det faktum att intagna på psykiatriska institutioner i hög grad var omedvetna om sina rättigheter, samtidigt som personalen inte hade utbildning för att hantera anklagelser om överträdelser.

CLR hävdade vidare att det enligt dess kännedom, trots att det fanns mycket trovärdiga anklagelser om misstänkta dödsfall på psykiatriska institutioner, aldrig hade fattats något slutligt beslut som förklarade en medlem av personalen straffrättsligt eller civilrättsligt skyldig till misskötsamhet med avseende på sådana dödsfall. När det gällde de 129 dödsfall som rapporterades på PMNS under perioden från 2002 till 2004 hade brottsutredningar inte resulterat i några konstateranden av lagbrott, och besluten att inte väcka åtal hade därmed fastställts av domstolarna.

Sammanfattningsvis saknade det rumänska rättssystemet effektiva rättsmedel enligt betydelsen av artikel 13 med avseende på personer med psykiska funktionshinder i allmänhet, men särskilt med avseende på Câmpeanus rättigheter som skyddas av artiklarna 2 och 3.

(b) Regeringen

122. Regeringen hävdade att eftersom hiv var en mycket allvarlig fortskridande sjukdom utgjorde det faktum att Câmpeanu hade dött av den i sig inget bevis på att hans död hade orsakats av brister i sjukvårdssystemet.

Dessutom hade inga bevis anförts som visade att myndigheterna hade underlåtit att ge Câmpeanu ARV-behandling; tvärtom ingav regeringen en kopia av patientens journal från PMNS, som bekräftade att han hade fått den ARV-behandling som krävdes när han var på sjukhuset.

Även slutsatsen i läkarförbundets ansvarsnämnd bekräftade lämpligheten av den behandling Câmpeanu fått (se stycke 35 ovan). Artikel 2 under dess materiella rubrik var därför inte tillämplig på målet.

123. Med avseende på artikel 3 hävdade regeringen att de allmänna förhållandena (hygien, näring, uppvärmning och personal) både vid CHS och PMNS hade varit tillfredsställande och i enlighet med de standarder som fanns vid den aktuella tiden.

Den sjukvård Câmpeanu hade fått hade varit lämplig för hans hälsotillstånd; han hade skrivits in på CHS medan han var i ett "allmänt gott tillstånd" och förflyttats till PMNS när de "våldsamma utbrotten" hade börjat. Patienten hade placerats ensam i ett rum vid PMNS, inte i avsikt att isolera honom, utan därför att det hade det varit det enda lediga rummet. Trots att patienten hade behandlats med intravenös näringstillförsel hade han dött den 20 februari 2004 av kardiorespiratorisk insufficiens.

I detta sammanhang hävdade regeringen att artikel 3 inte var tillämplig på de materiella förhållandena vid sjukhuset med tanke på den korta tid Câmpeanu hade tillbringat vid PMNS.

124. Regeringen hävdade att de brottsanmälningar som gjorts av CLR gällande omständigheterna kring Câmpeanus död hade bedömts noga av de nationella myndigheterna – domstolar, kommissioner eller utredande instanser – som alla hade gett detaljerade och övertygande motiveringar av sina beslut. Därför kunde statens ansvar enligt artiklarna 2 eller 3 inte utkrävas.

125. I fråga om artikel 13 hävdade regeringen att ingen särskild utredning var nödvändig då detta klagomål var relaterat till de andra klagomål som ingetts av CLR; under alla förhållanden var klagomålen enligt denna artikel ogrundade.

I andra hand hävdade regeringen att den nationella lagstiftningen tillhandahöll effektiva rättsmedel enligt betydelsen av artikel 13 för de klagomål som framfördes i ansökan.

Regeringen nämnde den rumänska ombudsmannen som ett av de tillgängliga rättsmedlen. Enligt den statistikinformation som fanns på ombudsmannens webbplats hade ombudsmannen varit engagerad i flera mål gällande påstådda kränkningar av mänskliga rättigheter mellan 2003 och 2011.

Med hänvisning till två nationella domslut som tillhandahölls som bevis på domstolens begäran hävdade regeringen att de rumänska domstolarna hanterade mål som inbegrep personer med psykiska funktionshinder mycket seriöst och regelbundet avkunnade domslut om grunderna.

126. På en mer specifik nivå i relation till artikel 2 hävdade regeringen att situationen vid PMNS hade förbättrats betydligt efter klagomål på levnadsförhållandena och sjukvården på sjukhuset. I detta avseende verkade ett klagomål utgöra ett effektivt rättsmedel, med avseende på konventionens villkor.

Med hänvisning till artikel 3 hävdade regeringen att CLR också kunde ha inlett en process för att söka ersättning för medicinsk felbehandling.

Av de ovannämnda skälen hävdade regeringen att Câmpeanu, antingen personligen eller via representation, hade fått olika effektiva rättsmedel för vart och ett av de klagomål som framförts i ansökan; klagomålet enligt artikel 13 var därför otillåtligt.

(c) Tredjepartsintervenienter

(i) Mental Disability Advocacy Center

127. Mental Disability Advocacy Center (MDAC) hävdade att fall med livshotande förhållanden på institutioner för barn med psykiska funktionshinder eller hiv hade dokumenterats över hela Europa, med rapporter som vittnade om hur sjuka barn tenderade att inte tas in på sjukhus, trots allvaret i deras sjukdom, och att de lämnades att dö på dessa institutioner. I sin rapport om mänskliga rättigheter 2009 om Rumänien hade USA:s utrikesdepartement uppmärksammat de fortsatt svåra förhållandena vid PMNS, med hänvisning till överbeläggning, brist på personal och läkemedel, dålig hygien och omfattande användning av lugnande medel och inspärrning.

Med hänvisning till internationell rättspraxis för rätten till liv (till exempel domsluten i den interamerikanska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Villagrán Morales et al. mot Guatemala, 19 november 1999, om fem gatubarn, och Velásquez Rodríguez mot Honduras, 29 juli 1988), hävdade MDAC att det i statens skyldighet att skydda livet ingick att tillhandahålla nödvändig medicinsk behandling, att vidta nödvändiga förebyggande åtgärder och införa mekanismer för tillsyn över, utredning av och väckande av åtal mot de ansvariga; samtidigt bör offren ges en effektiv eller praktisk möjlighet att söka skydda sin rätt till liv. Statens underlåtenhet att ge extremt utsatta personer en sådan möjlighet medan de är i livet bör inte i slutändan leda till att staten går fri från ansvar efter deras död.

(ii) Euroregional Center for Public Initiatives

128. Euroregional Center for Public Initiatives (ECPI) hävdade att Rumänien hade en av de största grupperna av personer som lever med hiv (PLHIV) i centrala och östra Europa, huvudsakligen därför att runt 10 000 barn som var institutionsplacerade på allmänna sjukhus och barnhem mellan 1986 och 1991 hade utsatts för riskerna för hiv-smitta genom återanvändning av nålar och mikrotransfusioner med okontrollerat blod. I december 2004 hade det funnits 7 088 fall av aids och 4 462 fall av hiv-infektion som registrerats bland barn. Av dessa hade 3 482 barn dött av aids i slutet av 2004.

ECPI hävdade att den höga förekomsten av hiv-infektion bland barn berodde på den behandling de hade utsatts för på barnhem och sjukhus, mot bakgrund av att barn med funktionshinder bedömdes som "obotliga" och "improduktiva" och eftersom personalen saknade kompetens och intresse för att ge dem lämplig medicinsk vård.

ECPI hänvisade till att FN-kommittén för barnets rättigheter 2003 hade uttryckt oro för att ARV-behandling bara var tillgänglig för ett begränsat antal personer i Rumänien och att den ofta avbröts av ekonomiska skäl. Dessutom hade ännu i slutet av 2009 tillgången på ARV-läkemedel varit begränsad på grund av bristande finansiering från den nationella sjukförsäkringsfonden och misskötsel av det nationella hiv-programmet.

ECPI hävdade vidare att när PLHIV bodde på stängda institutioner eller sjukhus under lång tid var deras tillgång till ARV starkt beroende av de åtgärder som vidtogs av institutionen för att få leveranser från den infektionsläkare som patienten var registrerad hos. Ofta saknade hiv-infekterade patienter den information de behövde för att hävda sin lagliga rätt att få vård.

År 2009 hade FN-kommittén för barnets rättigheter uttryckt oro för att barn med hiv ofta upplevde hinder att få tillgång till sjukvård.

I fråga om det särskilda fallet med PLHIV som också hade problem med den psykiska hälsan hävdade ECPI att psykiatriska sjukhus ibland vägrade behandla hiv-positiva barn och ungdomar av rädsla för infektion. Man hänvisade till ett dokument från Human Rights Watch från 2007 där sådana situationer behandlades (Life Doesn’t Wait. Romania’s Failure to Protect and Support Children and Youth Living with HIV).

(iii) Human Rights Watch

129. Human Rights Watch hänvisade i sina skriftliga inlagor till slutsatserna i FN-kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, med innebörden att sjukvårdens resurser och tjänster måste vara tillgängliga för alla, särskilt för den mest utsatta delen av befolkningen, och att regeringars underlåtenhet att tillhandahålla sådana tjänster inbegrep avsaknaden av en folkhälsopolitik utformad att säkerställa allas rätt till hälsa, misskötsel vid fördelningen av tillgängliga allmänna resurser och underlåtenhet att minska barn- och mödradödligheten.

2. Rättens bedömning

(a) Artikel 2 i konventionen

(i) Allmänna principer

130. I första meningen i artikel 2 § 1 åläggs staten att inte bara avstå från att avsiktligt och olagligt beröva någon livet, utan också att vidta lämpliga åtgärder för att skydda livet för dem som omfattas av dess lagstiftning (se L.C.B. mot Storbritannien, 9 juni 1998, § 36, rapporter om domslut och beslut 1998‑III).

De positiva förpliktelserna enligt artikel 2 måste tolkas som tillämpliga i samband med alla aktiviteter, både offentliga och andra, i vilken rätten till liv kan stå på spel. Detta gäller till exempel i sjukvårdssektorn i fråga om sjukvårdspersonals handlingar eller försummelser (se Dodov, som anförts ovan, §§ 70, 79–83 och 87, och Vo mot Frankrike [GC], nr. 53924/00, §§ 89‑90, ECHR 2004‑VIII, med ytterligare hänvisningar), och stater åläggs att skapa bestämmelser som tvingar sjukhus, såväl offentliga som privata, att vidta lämpliga åtgärder för att skydda sina patienters liv (se Calvelli och Ciglio mot Italien [GC], nr. 32967/96, § 49, ECHR 2002‑I). Detta gäller särskilt när patienterna har begränsad förmåga att ta hand om sig själva (se Dodov, som anförts ovan, § 81), med avseende på ledning av farliga verksamheter (se Öneryıldız mot Turkiet [GC], nr. 48939/99, § 71, ECHR 2004‑XII), i samband med skolmyndigheter, som är skyldiga att skydda elevernas hälsa och välbefinnande, särskilt små barn som är särskilt utsatta och helt står under deras kontroll (se Ilbeyi Kemaloğlu och Meriye Kemaloğlu mot Turkiet, nr. 19986/06, § 35, 10 april 2012), eller likaledes gällande den medicinska vård och hjälp som ges till små barn som är institutionsplacerade på statliga anläggningar (se Nencheva och andra, som anförts ovan, §§ 105–116).

Sådana positiva förpliktelser uppstår då det är känt eller borde ha varit känt för myndigheterna med tanke på omständigheterna att offret löpte stor och omedelbar risk genom en tredje parts brottsliga handlingar (se Nencheva och andra, som anförts ovan, § 108) och, om så är fallet, att de underlät att vidta åtgärder inom sin befogenhet som enligt en rimlighetsbedömning kan ha förväntats upphäva denna risk (se A. och andra mot Turkiet, nr. 30015/96, §§ 44–45, 27 juli 2004).

131. Mot bakgrund av vikten av det skydd som ges av artikel 2 måste domstolen granska berövanden av livet mycket noga, och beakta inte bara statliga aktörers handlingar, utan också alla omgivande omständigheter. Personer i förvar är i en utsatt position och myndigheterna har en skyldighet att skydda dem. När myndigheterna fattar beslut om att placera och hålla en person med funktionshinder i förvar bör de vara särskilt noga med att garantera förhållanden som motsvarar de särskilda behov som denne har på grund av sitt funktionshinder (se Jasinskis mot Lettland, nr. 45744/08, §59, 21 december 2010, med ytterligare hänvisningar). Mer allmänt har domstolen slagit fast att stater har en skyldighet att vidta särskilda åtgärder för att effektivt skydda utsatta personer mot felaktig behandling som myndigheterna kände till eller borde ha känt till (Z och andra mot Storbritannien [GC], nr. 29392/95, § 73, ECHR 2001‑V). När en enskild tas i förvar vid god hälsa men senare dör åligger det följaktligen staten att ge en tillfredsställande och övertygande förklaring till de händelser som ledde till hans död (se Carabulea mot Rumänien, nr. 45661/99, § 108, 13 juli 2010) och att lägga fram bevis som kastar tvivel över sanningshalten i offrets anklagelser, särskilt om dessa anklagelser stöds av medicinska rapporter (se Selmouni mot Frankrike [GC], nr. 25803/94, § 87, ECHR 1999‑V, och Abdülsamet Yaman mot Turkiet, nr. 32446/96, § 43, 2 november 2004).

Vid bedömning av bevis följer domstolen beviskravet "bortom rimligt tvivel". Sådana bevis kan dock följa av den samtidiga förekomsten av tillräckligt starka, tydliga och samstämmiga slutsatser eller av liknande icke motbevisade antaganden om fakta (se Orhan mot Turkiet, nr. 25656/94, § 264, 18 juni 2002, § 264, och Irland mot Storbritannien, som anförts ovan, § 161).

132. Statens skyldighet att skydda rätten till liv måste anses inbegripa inte endast vidtagandet av rimliga åtgärder för att säkerställa enskildas säkerhet på offentliga platser utan också, i händelse av allvarlig personskada eller dödsfall, att ha ett effektivt oberoende rättssystem som garanterar tillgången till rättsmedel som gör det möjligt att snabbt fastställa fakta, ställa de ansvariga till svars och ge offret lämplig gottgörelse (se Dodov, som anförts ovan, § 83).

Denna förpliktelse förutsätter inte nödvändigtvis att ett straffrättsligt rättsmedel tillhandahålls i samtliga fall. När exempelvis oaktsamhet har påvisats kan till exempel skyldigheten också fullgöras om rättsystemet tilldömer offer ett rättsmedel i civildomstolarna, antingen endast detta eller tillsammans med ett rättsmedel i brottmålsdomstolarna. Dock uppfylls inte kraven enligt artikel 2 i konventionen om det skydd som ges i nationell lagstiftning bara finns i teorin: framför allt måste det också fungera effektivt i praktiken (se Calvelli och Ciglio, som anförts ovan, § 53).

133. Å andra sidan ska de nationella domstolarna inte tillåta att livshotande lagöverträdelser passerar ostraffade. Detta är mycket viktigt för bevarandet av allmänhetens förtroende och rättssäkerheten och för att förhindra uppkomsten av alla former av tolerans av eller samtycke till olagliga handlingar (se, mutatis mutandis, Nikolova och Velichkova mot Bulgarien, nr. 7888/03, § 57, 20 december 2007). Domstolens uppgift är därför att granska om och i vilken utsträckning domstolarna då de kommit fram till sin slutsats har gjort den noggranna granskning som krävs i artikel 2 i konventionen, för att upprätthålla rättssystemets avskräckande effekt och säkerställa att kränkningar av rätten till liv utreds och gottgörs (se Öneryıldız, som anförts ovan, § 96).

(ii) Tillämpningen av dessa principer i det aktuella målet

(α) Materiell rubrik

134. Med hänvisning till målets bakgrund konstaterar domstolen inledningsvis att Câmpeanu levde hela sitt liv i de nationella myndigheternas händer: han växte upp på ett barnhem efter att ha blivit övergiven vid födseln, förflyttades senare till placeringscentret, därefter till CHS och slutligen till PMNS, där han den 20 februari 2004 dog en för tidig död.

135. Under hela detta förlopp utsågs ingen förmyndare, varken permanent eller tillfällig, efter att Câmpeanu hade fyllt arton; antagandet var därför att han hade full rättskapacitet, trots svåra psykiska funktionshinder.

Om det faktiskt förhöll sig så konstaterar domstolen att det sätt på vilket de medicinska myndigheterna hanterade Câmpeanus fall stred mot kraven i lagen om psykisk hälsa gällande patienter med full rättskapacitet: inget samtycke inhämtades till patientens upprepade förflyttningar från en vårdenhet till en annan efter att han hade fyllt arton, inget samtycke gavs till hans intagning på PMNS, en psykiatrisk institution, patienten varken informerades eller tillfrågades om den medicinska vård han fick, och inte heller informerades han om den möjlighet han hade att invända mot några av de ovannämnda åtgärderna. Myndigheternas motivering var att patienten "inte ville samarbeta" eller "det inte gick att kommunicera med honom" (se stycke 14 och 16 ovan).

I detta sammanhang upprepar domstolen att den i målet B. mot Rumänien (nr. 2) (som anförts ovan, §§ 93–98) uppmärksammade allvarliga brister i det sätt på vilket föreskrifterna i lagen om psykisk hälsa tillämpades av myndigheterna gällande utsatta patienter som varken fick rättshjälp eller skydd vid intagning på psykiatriska institutioner i Rumänien.

136. Vidare konstaterar domstolen att de nationella myndigheternas beslut att förflytta Câmpeanu och först placera honom på CHS och senare på PMNS främst var baserade på vilken inrättning som var beredd att ta emot patienten, snarare än på var han skulle kunna få lämplig vård och hjälp (se stycke 12–13 ovan). I detta sammanhang kan domstolen inte bortse från det faktum att Câmpeanu först placerades på CHS, en enhet som inte hade förutsättningar att hantera patienter med psykiska hälsoproblem, och slutligen togs in på PMNS, trots att detta sjukhus tidigare hade vägrat att ta emot honom därför att det saknade de nödvändiga resurserna för att behandla hiv (se stycke 11 ovan).

137. Domstolen anser därför att förflyttningarna av Câmpeanu från en enhet till en annan gjordes utan lämplig diagnos och eftervård och fullständigt utan hänsyn till hans faktiska hälsotillstånd och hans mest grundläggande medicinska behov. Särskilt värt att beakta är myndigheternas oaktsamhet genom deras underlåtelse att se till att patienten fick lämplig ARV-behandling, först genom att inte ge honom läkemedlen under hans första dagar på CHS och därefter genom att helt underlåta att ge honom läkemedlen när han var på PMNS (se stycke 14 och 115 ovan).

Domstolen stöder sig när den kommer fram till dessa slutsatser på CLR:s inlagor, som stöds av de medicinska dokument som framlades för de nationella domstolarna och slutsatserna från den sakkunnige som anlitats för att göra ett utlåtande om den behandlingsmetodik som använts i Câmpeanus fall (se stycke 33, 38 och 45 ovan) samt på den information som tillhandahållits av ECPI gällande de allmänna villkor enligt vilka ARV-behandling gavs till hiv-smittade barn (se stycke 128 ovan), vilka gör CLR:s påståenden trovärdiga. Mot bakgrund av dessa faktorer anser domstolen att regeringens påståenden om motsatsen är osannolika då de inte styrks av några andra belägg som bevisar dem bortom rimligt tvivel.

138. Vidare pekar fakta i målet på att de medicinska myndigheterna inför en plötslig förändring i beteendet hos patienten, som blev upprörd och mycket aggressiv, beslutade att förflytta honom till en psykiatrisk institution, nämligen PMNS, där han placerades på en avdelning där det inte fanns några psykiatrer i personalen (se stycke 21 ovan). Som redan nämnts saknade PMNS lämpliga resurser för att behandla hiv-smittade patienter vid denna tid; dessutom undersöktes patienten aldrig av en specialist på infektionssjukdomar under sin tid på PMNS.

Den enda behandling Câmpeanu fick var lugnande medel och vitaminer, och ingen meningsfull medicinsk utredning gjordes för att fastställa orsakerna till patientens psykiska tillstånd (se stycke 16 och 22 ovan). Faktum är att inga relevanta medicinska dokument om Câmpeanus kliniska tillstånd under tiden på CHS och PMNS uppvisades av myndigheterna. Informationen om de möjliga orsakerna till Câmpeanus död var likaså inte tillräckligt detaljerad: i dödsattesten nämndes hiv och förståndshandikapp som viktiga faktorer som ledde till hans död, vilket påstods rättfärdiga myndigheternas beslut att inte göra den obligatoriska obduktionen av kroppen (se stycke 24 och 25 ovan).

139. Domstolen hänvisar till slutsatserna i den medicinska rapport som utfärdats av den sakkunnige som anlitats av CLR, som beskriver de "mycket bristfälliga och undermåliga" journalerna om Câmpeanus hälsotillstånd (se stycke 45 ovan). Enligt denna rapport var den medicinska tillsynen på båda inrättningarna "minimal", samtidigt som de medicinska myndigheterna ställda inför patientens försämrade hälsotillstånd hade vidtagit åtgärder som på sin höjd kunde beskrivas som palliativa. Den sakkunnige nämnde vidare att flera möjliga dödsorsaker, inklusive pneumocystis pneumoni (som också nämndes i obduktionsprotokollet), aldrig hade utretts eller diagnostiserats, än mindre behandlats, varken på CHS eller PMNS (ibid.). I rapporten drogs slutsatsen att Câmpeanus död på PMNS hade orsakats av "grov medicinsk oaktsamhet" (se stycke 46 ovan).

140. Domstolen betonar på nytt i detta sammanhang att man vid bedömning av den bevisning som anförts inför den särskilt bör beakta Câmpeanus utsatta ställning (se stycke 7 ovan) och det faktum att han under hela sitt liv var i myndigheternas händer, och att dessa därför är skyldiga att redogöra för behandlingen av honom samt att ge trovärdiga förklaringar gällande denna behandling (se stycke 131 ovan).

Domstolen påpekar först och främst att CLR:s sakframställningar som beskriver de händelser som ledde till Câmpeanus död är starkt underbyggda av förekomsten av allvarliga brister i de medicinska myndigheternas beslut. Sådana brister beskrevs i chefsåklagarens resonemang i beslutet av den 23 augusti 2005 (se stycke 33 ovan), i förstainstansrättens beslut av den 3 oktober 2007, i vilket den beslutade att skicka tillbaka målet för vidare utredning (se stycke 38 ovan) och i slutsatserna i den medicinska rapport som ingetts av CLR i målet.

För det andra har regeringen underlåtit att inge tillräcklig bevisning som kastar tvivel över sanningshalten i de anklagelser som görs för offrets räkning. Samtidigt som domstolen erkänner att hiv kan vara en mycket allvarlig fortskridande sjukdom kan den inte bortse från de tydliga och samstämmiga slutsatser som visar på allvarliga brister i beslutsprocessen för tillhandahållandet av lämplig medicinering och omvårdnad av Câmpeanu (se stycke 137–138 ovan). Regeringen har också underlåtit att förtydliga informationen om bristen på relevanta medicinska dokument som beskriver Câmpeanus situation före hans död och avsaknaden av relevanta förklaringar till den faktiska dödsorsaken.

141. Vidare, för att sätta in Câmpeanus personliga situation i ett allmänt sammanhang, påpekar domstolen att det vid den aktuella tiden redan hade rapporterats om dussintals dödsfall vid PMNS (81 år 2003 och 28 i början av 2004); som nämndes i CPT-rapporten från 2004 konstaterades allvarliga brister vid den aktuella tiden när det gällde den mat som gavs till patienterna, den otillräckliga uppvärmningen och de allmänt svåra levnadsförhållandena, vilket hade lett till en gradvis försämring av patienters hälsotillstånd, särskilt för de mest utsatta (se stycke 77 ovan). De fruktansvärda förhållandena på PMNS hade rapporterats av flera andra internationella organisationer, vilket beskrivits ovan (se stycke 78); de nationella myndigheterna var därför fullt medvetna om den mycket svåra situationen på sjukhuset.

Trots regeringens påståenden om att levnadsförhållandena vid PMNS var tillfredsställande (se stycke 123 ovan) konstaterar domstolen att de nationella myndigheterna vid den aktuella tiden inför de olika internationella organen hade erkänt bristerna vid PMNS gällande uppvärmnings- och vattensystemen, boendeförhållandena och de sanitära förhållandena samt den vård som gavs (se stycke 78 ovan).

142. Domstolen noterar att den bulgariska staten i målet Nencheva och andra (som anförts ovan) befanns ha brutit mot sina förpliktelser enligt artikel 2 då den inte hade vidtagit tillräckligt skyndsamma åtgärder för att ge ett effektivt och fullgott skydd för ungdomars liv på ett socialvårdshem. Domstolen beaktade det faktum att barnens död inte var en plötslig händelse, såtillvida som myndigheterna redan hade känt till de fruktansvärda levnadsförhållandena på socialvårdshemmet och den ökande dödligheten under månaderna innan den aktuella tiden (ibid., §§ 121–123).

143. Domstolen finner att de nationella myndigheternas respons på den allmänt svåra situationen vid PMNS vid den aktuella tiden på ett liknande sätt var otillräcklig i det aktuella målet, med tanke på att myndigheterna var fullt medvetna om att bristen på uppvärmning och lämplig mat samt bristen på vårdpersonal och medicinska resurser, även läkemedel, hade lett till en ökning av antalet dödsfall under vintern 2003.

Domstolen anser att det under dessa omständigheter är än mer uppenbart att de nationella myndigheterna genom sitt beslut att placera Câmpeanu på PMNS trots hans redan förvärrade tillstånd av utsatthet på ett orimligt sätt försatte honom i livsfara. Vårdpersonalens fortlöpande underlåtelse att ge Câmpeanu lämplig vård och behandling var ännu en avgörande faktor som ledde till hans förtida död.

144. Ovanstående skäl är tillräckliga för att domstolen ska kunna slå fast att de nationella myndigheterna har underlåtit att följa de materiella kraven i artikel 2 i konventionen genom att inte ge det nödvändiga skyddet för Câmpeanus liv.

(β) Processrubrik

145. Domstolen anser vidare att myndigheterna inte bara underlät att tillgodose Câmpeanus mest grundläggande medicinska behov medan han var i livet, utan också att klargöra omständigheterna kring hans död, inklusive identifiering av de ansvariga.

146. Domstolen konstaterar att flera procedurrelaterade oegentligheter påtalades i olika rapporter från de nationella myndigheterna vid den aktuella tiden, bland annat underlåtenheten att göra en obduktion omedelbart efter Câmpeanus död, vilket stred mot de nationella rättsliga bestämmelserna, och avsaknaden av en effektiv utredning av den behandlingsmetodik som använts i detta fall (se stycke 33, 38 och 40 ovan).

Vidare uppmärksammades allvarliga procedurbrister i Calafat-tingsrättens domslut, inklusive underlåtenheten att inhämta grundläggande medicinsk bevisning och förklara de motstridiga uttalandena från vårdpersonalen (se stycke 38 ovan). Eftersom detta domslut inte fastställdes av länsrätten har de konstaterade bristerna aldrig behandlats, än mindre åtgärdats. I sitt kortfattade resonemang stödde sig länsrätten främst på beslutet i läkarförbundet och den rättsmedicinska rapporten, vilka uteslöt medicinsk oaktsamhet i fallet och dessutom slog fast att patienten hade fått lämplig medicinsk behandling.

Domstolen finner att dessa slutsatser är slående knapphändiga med tanke på den erkända bristen på medicinsk information som dokumenterar den behandling som gavs till Câmpeanu (se stycke 45 ovan) och med tanke på den objektiva situationen på PMNS i fråga om dess personal- och läkemedelsresurser (se stycke 77–78 ovan).

Domstolen noterar vidare CLR:s påstående att brottsundersökningarna om alla de 129 dödsfall på PMNS som rapporterades mellan 2002 och 2004 alla avslutades utan att någon identifierats eller förklarats civilrättsligt eller straffrättsligt skyldig till misskötsamhet.

147. Mot bakgrund av alla dessa faktorer drar domstolen slutsatsen att myndigheterna har underlåtit att underkasta Câmpeanus fall den noggranna granskning som krävs enligt artikel 2 i konventionen och därmed att effektivt utreda omständigheterna kring hans död.

Det har följaktligen också skett en överträdelse av artikel 2 i konventionen enligt dess procedurled.

(b) Artikel 13 tillsammans med artikel 2

(i) Allmänna principer

148. Artikel 13 i konventionen garanterar tillgången på nationell nivå till ett rättsmedel för verkställigheten av innebörden av konventionens rättigheter och friheter i den form de kan vara skyddade i den nationella lagstiftningen.

Effekten av artikel 13 är alltså att kräva tillhandahållandet av ett nationellt rättsmedel för att hantera innebörden i ett "klagomål som kan hävdas" enligt konventionen och att vidta lämpliga åtgärder, även om avtalsstater ges ett visst handlingsutrymme gällande det sätt på vilket de följer sina konventionsåtaganden enligt denna förordning.

Omfattningen av åtagandet enligt artikel 13 varierar beroende på arten av sökandens klagomål enligt konventionen. Ändå måste det rättsmedel som krävs enligt artikel 13 vara "effektivt" i praktiken såväl som i lagstiftningen. I synnerhet får användandet av det inte på ett orättmätigt sätt förhindras av handlingar eller försummelser från den svarande statens myndigheter (se Paul och Audrey Edwards mot Storbritannien, nr. 46477/99, §§ 96–97, ECHR 2002‑II).

149. När en rättighet av så grundläggande betydelse som rätten till liv eller förbudet mot tortyr och omänsklig och förnedrande behandling står på spel krävs enligt artikel 13, utöver betalning av ersättning då det är lämpligt, en grundlig och effektiv utredning som kan leda till identifiering av och straff för de ansvariga, och med effektiv tillgång för den klagande till utredningsproceduren. Vad gäller myndigheternas påstådda underlåtenhet att skydda personer mot andras handlingar krävs det inte alltid enligt artikel 13 att myndigheterna tar på sig ansvaret för att utreda påståendena. Offret eller offrets familj bör dock ha tillgång till en mekanism för att fastslå statstjänstemäns eller statliga organs eventuella ansvar gällande kränkningen av deras rättigheter enligt konventionen (se Z och andra mot Storbritannien [GC], som anförts ovan, § 109).

Enligt domstolens åsikt behöver den myndighet som åsyftas i artikel 13 inte nödvändigtvis alltid vara en rättslig myndighet i egentlig mening. Ändå är de befogenheter och procedurgarantier som en myndighet har relevanta för att fastslå om rättsmedlet inför den är effektivt (se Klass och andra, som anförts ovan, § 67). Domstolen har slagit fast att rättsmedel ger starka garantier för oberoende, tillgänglighet för offret och familjen samt möjlighet att verkställa tilldelningar i enlighet med kraven i artikel 13 (se Z och andra mot Storbritannien, som anförts ovan, § 110).

(ii) Tillämpningen av dessa principer i det aktuella målet

150. Som redan nämnts måste artikel 13 tolkas som att den garanterar ett "effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet" för envar som hävdar att hans eller hennes rättigheter och friheter enligt konventionen har kränkts. Det grundläggande kravet på ett sådant rättsmedel är att offret har effektiv tillgång till det.

151. I det aktuella målet har domstolen redan slagit fast att Câmpeanus utsatthet i kombination med myndigheternas underlåtenhet att tillämpa den befintliga lagstiftningen och att ge honom lämplig rättslig hjälp var faktorer som gav stöd för den rättsliga grunden för dess undantagsvisa erkännande av locus standi för CLR (se stycke 112 ovan). Om det inte hade varit för CLR skulle varken de nationella eller de internationella myndigheterna ha uppmärksammats på fallet Câmpeanu.

Domstolen påpekar dock att CLR:s initiativ för Câmpeanus räkning var mer av en unik företeelse än något som omfattas av det befintliga rättsliga ramverk som gäller rättigheterna för funktionshindrade personer, med tanke på att detta ramverk inte var lämpat för hantering av sådana personers behov, i synnerhet i fråga om den praktiska möjligheten för dem att få tillgång till tillgängliga rättsmedel. Domstolen har också tidigare funnit att den svarande staten har brutit mot artiklarna 3 eller 5 i konventionen i fråga om avsaknaden av lämpliga rättsmedel för personer med funktionshinder, inräknat deras begränsade tillgång till sådana möjliga rättsmedel (se C.B. mot Rumänien, §§ 65–67, Parascineti, §§ 34–38 och B. mot Rumänien (nr. 2), § 97, som alla anförts ovan).

152. På grundval av den bevisning som anförts i det aktuella målet har domstolen redan funnit att den svarande staten var skyldig enligt artikel 2 till att ha underlåtit att skydda Câmpeanus liv medan han stod under de nationella medicinska myndigheternas vårdnad och för att ha underlåtit att effektivt utreda omständigheterna som ledde till hans död. Regeringen har inte hänvisat till någon annan procedur varigenom myndigheternas ansvar kunde fastställas på ett oberoende, offentligt och effektivt sätt.

Domstolen anser vidare att de exempel regeringen påstår tyder på existensen av lämpliga rättsmedel enligt artikel 13 (se stycke 125 ovan) antingen är otillräckliga eller inte tillräckligt effektiva, med tanke på att de har begränsad effekt och inte ger några procedurgarantier.

153. Mot bakgrund av de ovannämnda skälen anser domstolen att den svarande staten har underlåtit att tillhandahålla en lämplig mekanism för att ge gottgörelse till personer med psykiska funktionshinder som hävdar att de är offer enligt artikel 2 i konventionen.

I synnerhet konstaterar domstolen ett brott mot artikel 13 i kombination med artikel 2 i konventionen, genom statens underlåtenhet att skapa och tillämpa ett lämpligt rättsligt ramverk som skulle ha gjort det möjligt att få Câmpeanus anklagelser om brott mot hans rätt till liv utredda av en oberoende myndighet.

(c) Artikel 3, för sig och i kombination med artikel 13 i konventionen

154. Med beaktande av sina konstateranden i stycke 140 till 147 ovan och sin slutsats i stycke 153 ovan anser domstolen att ingen enskild rättsfråga uppkommer i fråga om de påstådda brotten mot artikel 3, för sig och i kombination med artikel 13 (se, mutatis mutandis, Nikolova och Velichkova mot Bulgarien, som anförts ovan, § 78, och Timus och Tarus mot Republiken Moldavien, nr. 70077/11, § 58, 15 oktober 2013).

II. ANDRA PÅSTÅDDA ÖVERTRÄDELSER AV KONVENTIONEN

155. CLR hävdade vidare att Câmpeanu hade utsatts för en kränkning av de rättigheter som skyddas av artikel 5, 8 och 14 i konventionen.

156. Med beaktande av fakta i målet, parternas sakframställningar och sina konstateranden enligt artiklarna 2 och 13 i konventionen anser dock domstolen att den har utrett de huvudsakliga rättsliga frågor som tas upp i den aktuella ansökan och att det inte behöver fattas ett särskilt beslut om de återstående klagomålen (se, bland andra rättskällor, Kamil Uzun mot Turkiet, nr. 37410/97, § 64, 10 maj 2007, The Argeş College of Legal Advisers, som anförts ovan, § 47, Women On Waves och andra mot Portugal, nr. 31276/05, § 47, 3 februari 2009, Velcea och Mazăre mot Rumänien, nr. 64301/01, § 138, 1 december 2009, Villa mot Italien, nr. 19675/06, § 55, 20 april 2010, Ahmet Yıldırım mot Turkiet, nr. 3111/10, § 72, ECHR 2012 och Mehmet Hatip Dicle mot Turkiet, nr. 9858/04, § 41, 15 oktober 2013; se också Varnava och andra, som anförts ovan, §§ 210–211).

IV. ARTIKLARNA 46 OCH 41 I KONVENTIONEN

A. Artikel 46 i konventionen

157. De relevanta delarna av artikel 46 lyder som följer:

"1. De höga fördragsslutande parterna förbinder sig att rätta sig efter domstolens slutgiltiga dom i varje mål där de är parter.

2. Domstolens slutgiltiga dom skall överlämnas till ministerkommittén, som skall övervaka dess verkställande. ..."

158. Domstolen betonar på nytt att de fördragsslutande parterna enligt artikel 46 i konventionen har förbundit sig att följa domstolens slutliga domar i alla fall där de är parter, och att verkställigheten står under tillsyn av ministerkommittén. Av detta följer bland annat att ett domslut där domstolen konstaterar ett brott mot konventionen eller dess protokoll innebär att den svarande staten blir rättsligt skyldig att inte bara betala de berörda parterna de belopp som tilldelats som skälig gottgörelse, utan också att under tillsyn av ministerkommittén vidta enskilda och/eller om så är lämpligt allmänna åtgärder i sin nationella lagstiftning för att få ett slut på den överträdelse som konstaterats av domstolen och för att gottgöra effekterna så långt som möjligt (se Scozzari och Giunta mot Italien [GC], nr. 39221/98 och 41963/98, § 249, ECHR 2000‑VIII och Stanev, som anförts ovan, § 254). Domstolen konstaterar vidare att det främst är den berörda statens ansvar att under tillsyn av ministerkommittén välja de medel som ska användas i dess nationella lagstiftning för fullgörandet av dess skyldighet enligt artikel 46 i konventionen (se Scozzari och Giunta, som anförts ovan, och Brumărescu mot Rumänien (skälig gottgörelse) [GC], nr. 28342/95, § 20, ECHR 2001‑I).

159. För att hjälpa den svarande staten att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 46 kan domstolen försöka visa vilken typ av enskilda och/eller allmänna åtgärder som kan vidtas för att få ett slut på den situation som den har konstaterat (se, bland många andra rättskällor, Vlad och andra mot Rumänien, nr. 40756/06, 41508/07 och 50806/07, § 162, 26 november 2013).

160. I det aktuella målet erinrar domstolen om att någon form av representation på grund av myndigheternas underlåtenhet att utse en förmyndare eller annan representant varken var eller hade gjorts tillgänglig för att skydda Câmpeanu eller för att göra framställningar för hans räkning till sjukhusmyndigheterna, de nationella domstolarna och till domstolen (se stycke 111 ovan). Under de exceptionella omständigheter som fick den att låta CLR agera som företrädare för Câmpeanu (se slutsatsen i stycke 112 ovan) har domstolen också funnit ett brott mot artikel 13 i kombination med artikel 2 i konventionen genom statens underlåtenhet att skapa och tillämpa ett lämpligt rättsligt ramverk som skulle ha gjort det möjligt att få Câmpeanus anklagelser utredda av en oberoende myndighet (se stycke 150 till 153 ovan; se också stycke 154 gällande klagomålen enligt artikel 3 för sig och i kombination med artikel 13). Därmed framgår genom de sakförhållanden och omständigheter avseende vilka domstolen konstaterade ett brott mot artiklarna 2 och 13 att det finns ett mer allmänt problem som gör att den behöver ange allmänna åtgärder för verkställigheten av dess domslut.

161. Mot bakgrund av detta rekommenderar domstolen att den svarande staten förutser de allmänna åtgärder som behövs för att se till att psykiskt funktionshindrade personer i en situation som är jämförbar med Câmpeanus ges oberoende representation, så att de kan få konventionsklagomål gällande sin hälsa och behandling prövade i domstol eller i annan oberoende instans (se, mutatis mutandis, stycke 113 ovan och Stanev, som anförts ovan, § 258).

B. Artikel 41 i konventionen

162. Artikel 41 i konventionen stadgar följande:

"Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse."

1. Skadestånd

163. CLR ingav inga krav gällande ekonomisk eller icke‑ekonomisk skada.

2. Kostnader och utgifter

164. CLR krävde EUR 11 455,25 för de kostnader och utgifter som uppkommit i de nationella domstolarna för utredningarna om PMNS och i denna domstol; Interights, som var juridisk rådgivare för CLR, krävde EUR 25 800 för de kostnader och utgifter som uppkommit i kammaren, motsvarande 215 timmars arbete, och ytterligare EUR 14 564 för förhandlingarna i den stora kammaren, motsvarande 111 timmars arbete. En specifik sammanställning av dessa kostnader ingavs.

165. Regeringen hävdade att inte alla dessa kostnader och utgifter var dokumenterade och beskrivna på lämpligt sätt och att de under alla förhållanden var orimliga.

166. Enligt domstolens rättspraxis har en sökande rätt till ersättning för kostnader och utgifter endast i den utsträckning det har visats att dessa faktiskt och med nödvändighet har uppkommit och är beloppsmässigt rimliga. I det aktuella målet är domstolen övertygad om att CLR:s anlitande av Interights för förhandlingarna enligt ovanstående beskrivning var berättigat (se till exempel Yaşa mot Turkiet, 2 september 1998, § 127, rapporter 1998‑VI och Menteş och andra mot Turkiet, 28 november 1997, § 107, rapporter 1997‑VIII). Med beaktande av de ingivna dokumenten och de behandlade sak- och rättsfrågornas antal och komplexitet samt ovanstående kriterier anser domstolen att det är rimligt att tilldela EUR 10 000 till CLR och EUR 25 000 till Interights.

3. Dröjsmålsränta

167. Domstolen anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta, med ett tillägg på tre procentenheter.

AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN FÖLJANDE:

1. Domstolen förklarar enhälligt klagomålen enligt artikel 2, 3 och 13 i konventionen tillåtliga.

2. Domstolen fastslår enhälligt att det har skett en överträdelse av artikel 2 i konventionen, i både dess materiella och procedurrelaterade avseenden.

3. Domstolen fastslår enhälligt att det har skett en överträdelse av artikel 13 i kombination med artikel 2 i konventionen.

4. Domstolen fastslår med fjorton röster mot tre att det inte är nödvändigt att utreda klagomålet enligt artikel 3, för sig eller i kombination med artikel 13 i konventionen.

5. Domstolen fastslår enhälligt att det inte är nödvändigt att utreda tillåtligheten och grunderna för klagomålen enligt artikel 5 och 8 i konventionen.

6. Domstolen fastslår med femton röster mot två att det inte är nödvändigt att utreda tillåtligheten och grunderna för klagomålen enligt artikel 14 i konventionen.

7. Domstolen fastslår enhälligt följande:

(a) att den svarande staten inom tre månader ska betala följande belopp för kostnader och utgifter, som ska konverteras till den svarande statens valuta till den kurs som gäller på betalningsdatumet, plus all skatt som kan debiteras:

(i) EUR 10 000 (tio tusen euro) till CLR och

(ii) EUR 25 000 (tjugofem tusen euro) till Interights

(b) att räknat från utgången av den ovannämnda perioden på tre månader fram till betalning enkel ränta ska läggas till de ovanstående beloppen enligt en räntesats som är lika med Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden plus tre procentenheter.

8. Domstolen avslår enhälligt återstoden av kraven på skälig gottgörelse.

Utfärdat på engelska och på franska och avkunnat vid ett offentligt sammanträde i byggnaden för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg den 17 juli 2014.

              Michael O’BoyleDean Spielmann
              ställföreträdande registratorordförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas följande särskilda yttranden till detta domslut:

(a) instämmande yttrande från domaren Pinto de Albuquerque

(b) delvis reservation från domarna Spielmann, Bianku och Nußberger

(c) delvis reservation från domarna Ziemele och Bianku

D.S.
M.O.B.

INSTÄMMANDE YTTRANDE FRÅN DOMAREN
PINTO DE ALBUQUERQUE

1. Valentin Câmpeanu är ett notoriskt fall av prejudikatlag. Förutom den grundläggande frågan om legitimiteten i detta sätt att utöva dömande makt ger majoritetens domslut upphov till den viktiga frågan om den typ av resonemang som använts för att komma fram till slutsatserna i målet och omfattningen av dessa slutsatser. Ytterst står Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ("domstolen") inför dessa frågor: Kan domare skapa lagar? Och om de kan det, hur ska de göra, och inom vilka gränser? Utan att förvänta mig att lösa problem av denna storleksordning inom begränsningarna för ett särskilt yttrande ansåg jag mig ändå ha en skyldighet att förklara min röst för majoritetens ståndpunkt med ett instämmande yttrande, i vilket dessa problem åtminstone kunde dryftas. Vad som verkade vara ett mål som inbegrep ett enkelt procedurmässigt problem gällande rättslig representation kunde ha blivit ett banbrytande mål i vilket domstolen på ett nyskapande och grundligt sätt behandlade samspelet mellan rättsliga principer och regler i arbetet med att tolka fördrag om mänskliga rättigheter och gränserna för domstolens egen rättsliga kreativitet. Olyckligtvis skedde inget av detta.

2. Câmpeanu dog 18 år gammal på Poiana Mares neuropsykiatriska sjukhus. Han var en svårt psykiskt funktionshindrad, hiv‑positiv romsk tonåring som vid en viss tidpunkt led av lungtuberkulos, lunginflammation och kronisk hepatit. Han hade inga släktingar, förmyndare eller företrädare, hade övergivits vid födseln och bodde på olika offentliga barnhem, center för funktionshindrade barn och vårdinrättningar, där han efter vad som påstås inte fick lämplig sjukvårdande och pedagogisk behandling. Då dessa sakförhållanden hade bevisats och med mer än önskvärd tydlighet uppenbarat ett flagrant brott mot den avlidne tonåringens mänskliga rättigheter var den enda synbara frågan att besvara i detta mål huruvida Centre for Legal Resources (CLR) hade rätt att agera för hans räkning inför domstolen. Som kommissarien för mänskliga rättigheter betonade framträdde en oacceptabel rättslig lucka i skyddet för mänskliga rättigheter i denna situation genom Câmpeanus livslånga situation av extrem utsatthet, avsaknaden av släktingar, förmyndare och företrädare samt den svarande statens ovilja att utreda hans död och ställa de ansvariga inför rätta. Detta rättsliga svarta hål, där extremt utsatta offer för allvarliga brott mot mänskliga rättigheter begångna av offentliga tjänstemän kan framleva resten av sina liv utan möjlighet att utöva sina rättigheter, krävde ett principiellt svar från domstolen. Dessvärre skulle inget sådant komma.

Domstolens målspecifika resonemang

3. Det jag är missnöjd med är att majoriteten valde att förhålla sig till den rättsliga fråga som stod på spel på ett kasuistiskt och snävt sätt, och bortsåg från behovet av en tydlig markering i en principfråga, nämligen kraven för representation i internationell människorättslagstiftning. Domslutet nedgraderades helt enkelt till en handling av eftergivenhet från domstolen, som var beredd att blunda för strängheten i kraven i frågan om rättslig representation enligt Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna ("konventionen") och domstolens arbetsordning under "de exceptionella omständigheterna i detta mål" (se stycke 112 och 160 i domslutet), och godkänna CLR som en "de facto-representant för Câmpeanu" (se stycke 114 i domslutet). Med domaren Bonellos ord är detta ännu ett exempel på den "lappverksartade rättspraxis" som domstolen ibland tillgriper inför principfrågor[1].

4. Tvärtemot det som sägs i stycke 110 i domslutet anser jag att det faktum att de nationella domstolarna och andra offentliga myndigheter accepterade CLR som behörig att agera för offrets räkning är irrelevant. I annat fall skulle detta göra ansvarsskyldigheten för en kränkning av mänskliga rättigheter avhängig av de facto-godkännandet av sökanden av just de institutioner som skulle kunna vara ansvariga för kränkningen. Irrelevant är också den nära koppling som etableras i sista meningen i stycke 111 i domslutet mellan arten av klagomålet (ett klagomål enligt artikel 2) och CLR:s rätt att agera för offrets räkning. Denna förmenta koppling inverkar negativt på ansökningar som är enbart eller kumulativt baserade på artiklarna 3, 4 eller 5 i konventionen, och därför på situationer där en extremt utsatt person har torterats, misshandlats, förslavats eller hållits olagligt inspärrad och inte har möjlighet att utöva sin rätt till tillgång till domstol. Vad vidare gäller artikel 2-mål instämmer jag inte i påståendet att sökanden måste ha blivit inblandad som representant innan det påstådda offrets död. I det aktuella målet är det definitivt en ren konstruktion att anta att CLR blev "inblandad som representant" den dag då Câmpeanu dog (se stycke 111 i domslutet). Det enda CLR gjorde var att uppmärksamma Câmpeanus beklagliga situation och föreslå att sjukhuschefen skulle förflytta honom till en annan inrättning, och denna lovvärda men begränsade åtgärd från CLR:s sida kan inte betecknas som "rättslig representation" med avseende på nationell lagstiftning eller konventionen. För att nu lämna rena konstruktioner behöver domstolen inte bedöma om sökanden någonsin har intervjuat det påstådda människorättsoffret, eller ens sett honom eller henne i livet, eftersom det skulle göra ansökan avhängig av tillfälliga faktorer som sökanden inte kan påverka.

5. Ännu viktigare är att majoritetens resonemang är logiskt motsägelsefullt. Å ena sidan hävdar den att det aktuella målet är "exceptionellt" (se stycke 112 i domslutet), men å andra sidan anser den att detta mål visar att "det finns ett mer allmänt problem som gör att [domstolen] behöver ange allmänna åtgärder för verkställigheten av dess domslut" (se stycke 160 i domslutet). Om målet visar att det finns ett allmänt problem så är det inte exceptionellt. I slutändan erkänner majoriteten att detta inte är ett exceptionellt mål, men detta erkännande görs bara i syftet att ålägga den svarande staten en positiv förpliktelse. Detta dubbelmoralistiska tillvägagångssätt är inte acceptabelt. Det är inte acceptabelt att samma uppsättning sakförhållanden är exceptionell när det gäller att definiera domstolens ansvarsområde och villkoren för ansökningars tillåtlighet, medan den inte är exceptionell och till och med "visar att det finns ett allmänt problem" när det gäller att ålägga den svarande staten positiva förpliktelser.

6. Slutligen har majoriteten ett enda verkligt argument till stöd för tillåtligheten för CLR:s ansökan som företrädare för den avlidne tonåringen, ingiven till domstolen efter hans död utan befogenhet. Argumentet är rent konsekvensinriktat: "Att komma fram till något annat skulle vara detsamma som att förhindra att sådana allvarliga anklagelser om ett brott mot konventionen utreddes på internationell nivå..." (se stycke 112 i domslutet). Majoriteten godkänner alltså den sökande organisationen som "representant" för offret eftersom den vill utreda den påstådda överträdelsen, och ett avvisande av ansökan skulle förhindra den att göra det. Genom denna självbekräftande utsaga kringgår man sakfrågan. En sådan helt opportunistisk och nyttoinriktad metodik för urval av mål kan enligt min åsikt inte vara tillräcklig. De ord som följer i argumentationen är ännu mindre lyckade: "...med risk för att den svarande staten skulle kunna undkomma ansvarsskyldighet enligt konventionen". Samtidigt som den ger uttryck för syftet att se till att den svarande staten ställs till svars, vilket åter betonas i den följande meningen i samma stycke, antyder majoriteten att valet av målet för granskning i slutändan bestäms av behovet att straffa den svarande staten med ett konstaterade av en överträdelse och ett följande vidtagande av allmänna avhjälpande åtgärder. För att uttrycka saken på ett enklare sätt hanterar man med detta sätt att argumentera saken helt bakvänt.

7. Slutligen stänger majoriteten dessvärre genom att betona det "exceptionella" med målet dörren till framtida utvidgningar av det aktuella resultatet, gällande situationen för en psykiskt funktionshindrad person, till att omfatta andra offer för brott mot mänskliga rättigheter, till exempel äldre personer eller medlemmar i minoriteter eller grupper som diskrimineras, som kanske inte haft tillgång till rättssystemet i sina egna länder. Skälet är ganska uppenbart: exceptionella resultat kan inte utvidgas till andra situationer. Det jag beklagar mest är att majoriteten genom att behandla detta mål på grundval av de "exceptionella omständigheterna" faktiskt har förutsatt att konventionen inte är ett levande instrument och inte behöver anpassas till andra nya omständigheter där tillämpligheten av ett koncept för de facto-representation kan krävas[2]. Dessutom har det underförstådda påståendet att varje mål är unikt i sitt slag en undergrävande verkan i den internationella rätten, och faktiskt på alla rättsliga områden, eftersom det enligt vad erfarenheten har visat ofta leder till en godtycklig syn på att rättvisa skipas genom icke-rättsliga – alltså politiska, sociala eller rent känslomässiga – överväganden från dem som har som uppgift att välja ut mål. Domstolens insats bestäms inte av det hävdades inneboende berättigande, utan av det önskade strategiska resultatet. Detta för mig närmare målets kärna.

Ett alternativt principiellt resonemang

8. I stället för att stödja mig på målets "exceptionella omständigheter" och basera den påstådda rättsliga lösningen på målspecifika resonemang skulle jag ha föredragit att höja mig över det specifika med målet och inrikta mig på den principfråga som aktualiseras av målet: vilka är grunddragen i begreppet representation för extremt utsatta personer inför domstolen?

För mig framstår det som att denna fråga kunde och borde ha besvarats på grundval av den allmänna principen om likhet inför lagen tillämpad i enlighet med de traditionella instrumenten för tolkning av internationell människorättslagstiftning. Jag syftar på teorin för tolkning av fördrag om mänskliga rättigheter på ett sätt som inte bara garanterar deras ändamålsenliga verkan (ut res magis valeat quam pereat)[3], utan som också är den mest skyddande för de rättigheter och friheter som de omfattar[4]. Båda dessa tolkningsteorier är uppenbarligen tillämpliga på villkoren för tillåtlighet för ansökningar[5].

9. Principen om jämlikhet genomsyrar hela det europeiska systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna, och framgår särskilt tydligt i artikel 14 i konventionen och i artikel 1 i protokoll nr. 12, liksom i artikel 20 och artikel E i del V av den reviderade europeiska sociala stadgan, i artiklarna 4, 6 (2) och 9 i ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, i artikel 3 i Europarådets konvention om bekämpande av människohandel, i artikel 2 (1) i Europarådets konvention om tillgång till officiella handlingar och i artiklarna 3 till 5 i tilläggsprotokollet till konventionen om it-brottslighet[6]. Tillämpad mot bakgrund av de ovannämnda tolkningsteorierna kunde jämlikhetsprincipen ha fyllt i den rättsliga lucka jag nämnde tidigare, genom att ge en principiell grund för att vidga gränserna för begreppet representation för konventionens ändamål. Inför en situation där de nationella myndigheterna inte brydde sig om vad som hände med det påstådda offret för brott mot mänskliga rättigheter, och där han eller hon inte kunde nå fram till domstolen på egen hand eller med hjälp av släktingar, förmyndare eller representanter, måste domstolen tolka villkoren för ansökningars tillåtlighet så generöst som möjligt för att se till att offret har en faktisk rätt till tillgång till det europeiska systemet för skydd av mänskliga rättigheter. Det är bara en sådan tolkning av artikel 34 i konventionen som inrymmer den till sin beskaffenhet speciella faktiska situationen för extremt utsatta personer som är eller har varit offer för brott mot mänskliga rättigheter och inte får rättslig representation[7]. Varje annan tolkning, som skulle likställa situationen för extremt utsatta personer med den för andra offer för brott mot mänskliga rättigheter, skulle i praktiken resultera i diskriminerande behandling av de förra[8]. Olika situationer måste behandlas olika[9]. Därför gör rätten till tillgång till domstolen för extremt utsatta personer det berättigat med positiv särbehandling till förmån för dessa personer vid bedömning av deras behov av representation inför domstolen[10].

10. Den föreslagna principiella tolkningen av konventionen stöds av en bokstavlig tolkning av den sista meningen i artikel 34 i konventionen. Extremt utsatta personer som har hindrats "på något sätt" – alltså genom handlingar eller underlåtelser från den svarande statens sida – i utövandet av sina rättigheter måste ges tillgång till domstolen på ett alternativt sätt. Det aktuella målet är faktiskt ett perfekt exempel på en kontinuerlig underlåtelse från den svarande staten, som – genom att inte ge Câmpeanu någon rättslig representation eller någon förmyndare då han var i livet och då det fanns ett hållbart krav gentemot staten gällande den sjukvårdande och pedagogiska behandling han fick – faktiskt hindrade utövandet av hans konventionsrättigheter och nationella rättigheter[11].

11. Baserat på denna föreslagna principiella tolkning av konventionen borde domstolen ha etablerat ett koncept för de facto-representation, för fall som inbegriper extremt utsatta offer som saknar släktingar, förmyndare eller representanter. Dessa två kumulativa villkor, det vill säga det påstådda offrets extrema utsatthet och avsaknaden av släktingar, förmyndare eller representanter, borde ha fastslagits tydligt av domstolen[12]. En persons extrema utsatthet är ett allmänt begrepp som för ovanstående ändamål bör inbegripa småbarn eller äldre, svårt sjuka eller funktionshindrade personer, personer som tillhör minoriteter eller grupper som diskrimineras på grund av ras, etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning eller på andra grunder. Avsaknaden av släktingar, förmyndare eller representanter är ett ytterligare villkor som måste bedömas i enlighet med med de fakta som myndigheterna känner till vid den aktuella tidpunkten. Det som är relevant är det faktum att offret inte har någon känd släkting och ingen representant eller förmyndare utsedd av den behöriga myndigheten för att ta tillvara hans eller hennes intressen[13]. Dessa två villkor skulle ha gett rättssäkerhet för konventionens fördragsslutande parter och vägledning för intresserade institutioner och personer som i framtiden kanske skulle vilja inge ansökningar som företrädare för andra extremt utsatta offer för brott mot mänskliga rättigheter. Genom att inte tillhandahålla tydliga och generella kriterier, och genom att koppla sin slutsats till de "extraordinära omständigheterna" i målet, försvagar domstolens utslag inte bara dess resonemang och begränsar omfattningen av dess slutsatser och deras tolkningsvärde, utan ger också mindre vägledning, eller ingen vägledning alls, till statsparter och intresserade personer och institutioner som kanske skulle vara beredda att ingripa till förmån för hjälplösa, utsatta offer för brott mot mänskliga rättigheter. I stället för att utöka nyttan av sitt arbete till så många personer som möjligt har domstolen begränsat räckvidden för sitt arbete endast till själva omfattningen av det aktuella målet.

12. Prejudikatlag är oundviklig i internationell rätt, och särskilt i internationell människorättslagstiftning, med tanke på den inneboende obestämbarheten i den juridiska terminologin och den stora risken för konflikter mellan normer på detta rättsliga område, som har ett nära samband med grunddragen i det mänskliga samhällslivet[14]. Obestämbarheten i tolkningen av texter om internationella mänskliga rättigheter – både avhjälpande och bakåtblickande å ena sidan och föreskrivande och framåtblickande å den andra – påverkar domarna ännu mer att bli "hjälplagstiftare" (Ersatzgesetzgeber). Men den föreskrivande rollen för internationella domstolar, som i slutändan syftar till att främja mänskliga rättigheter i de nationella lagstiftningsområden de övervakar, begränsas av domarens ansvar att vara "trogen" redan befintlig fördragslagstiftning, och särskilt de rättsliga principer på vilka den är baserad[15]. I konventionen är dessa principer de "allmänna rättsprinciper som erkänns av civiliserade stater", som nämns uttryckligen i artikel 7. Sådana principer förutsätts alltid i de nationella lagarna i europeiska och icke-europeiska nationer[16]. Det är bara sådana rättsliga principer som kan utgöra en fast grund för den internationella domarens tolkningsarbete, och för att begränsa hans eller hennes ansvarsområde. Det är bara de som kan skapa den intersubjektivt kontrollerbara övergången mellan fördragets ordalydelse och "målets lag" när inga specifika regler är tillämpliga[17]. Det är bara de som kan hjälpa domaren med hans eller hennes uppgifter att optimera motstridiga rättigheter och friheter[18], att skilja olika mål från varandra och upphäva ett prejudikat[19]. Genom att föredra faktakänsliga resonemang baserade på de "exceptionella omständigheterna i detta mål" och inte visa större efterlevnad av konventionens inneboende principer ökar domstolen i praktiskt avseende exponentiellt inverkan av elementet av oreducerbar subjektivitet i fastställelseprocessen, och genom att göra det främjar den just den rättsliga aktivism den uppenbarligen strävar efter att begränsa. Utan en fast principiell grund är prejudikatlagen inget annat än ett maskerat policybeslut i epifenomenform av en självuppfyllande profetia baserad på domarens personliga preferenser[20].

Domstolens domslut som en handling av auctoritas

13. Jag började med att nämna det procedurproblem som aktualiserades av detta mål. Jag tillade att detta var det problem som aktualiserades på ytan, för under ytan finns ett mycket större problem framför domstolen, nämligen hur den ser på sin fastställelsebefogenhet och verkan av dess domslut och beslut på den internationella lagstiftningens utveckling och främjandet av skyddet för mänskliga rättigheter i Europa, som det formuleras i konventionens inledning. Domstolen kan föreställa sig detta på ett av två sätt, som en handling av auctoritas eller som en handling av potestas.

Auctoritas utövas genom resonemang, en förståndsmässig handling som syftar till att övertyga mottagarna av domstolens domslut och beslut samt den mycket bredare publiken i rättssamfundet och allmänheten, och får sitt berättigande genom den inneboende styrkan i de principer på vilka dessa domslut och beslut är baserade samt det sammanhållna och den övertygande kraften i de slutsatser som dras av dessa principer för det aktuella målet[21]. I detta fall vägleds beslutsfattaren – det vill säga domarna i domstolen – av en komplex uppsättning kriterier för praktisk rationalitet för att bedöma vilket av parternas påståenden som är det rimligaste[22].

Potestas utövas genom ett beslut, en viljeakt vars berättigande ligger i den befogenhet som beslutsfattaren tillerkänns i egenskap av att vara den som måste fatta beslutet i enlighet med en procedur. På grundval av en pragmatisk bedömning av konsekvenserna av sitt beslut drivs beslutsfattaren i detta fall att handla när fördelarna med ett handlingssätt uppväger nackdelarna med det[23].

14. Domstolen måste uppenbarligen utöva sin makt inom konventionens begränsningar, och dess domslut och beslut har sitt berättigande i den formella efterlevnaden av tillåtlighetsvillkoren och den procedur som slås fast i konventionen. När domstolen utför sina uppdrag enligt konventionen måste den beakta, men får inte låta sig styras av, konsekvenserna av sina domslut och beslut, inte bara för de berörda parterna, utan också för alla konventionens fördragsslutande parter[24]. I denna bemärkelse är domstolens domslut och beslut handlingar av potestas. Men domstolen bör också sträva efter att göra auktoritativa rättsliga uttalanden baserade på den inneboende styrkan i de principer som anges i konventionen och utvecklas i domstolens egen rättspraxis mot bakgrund av de "allmänna principer som erkänns av civiliserade stater". För det är genom principiella resonemang som juridiska utlåtanden är normativa, och det är bara genom att vara normativa som de kan vara helt begripliga och tillämpas[25]. Till sin innebörd är domstolens domslut och beslut handlingar av auctoritas, där man måste undvika en vilseledande alltför stor förenkling av de faktamässiga och rättsliga problem som målet ger upphov till och motstå den frestelse som lätt uppstår att hemfalla åt bekväma försummelser. En sådan auctoritas kan utövas först när domaren domaren undviker ett ensidigt urval av inrikes och internationell rättspraxis och inte blundar för grundläggande vetenskapliga arbeten som är relevanta för diskussionen av det mål i vilket dom ska avkunnas[26]. Vad som är allra viktigast är att det konsekventa och sammanhållna i domstolens resultat inte kan säkerställas om domaren undviker definitionsfrågor och överlåter åt juridikskribenter att ägna sig åt den ibland extremt svåra uppgiften att skapa ordning i en kaotisk samling olikartade rättsliga utsagor[27]. I annat fall kommer inriktningen i domstolens rättspraxis att vila på ett opportunistiskt selektivt urval mål, som valts ut och avgjorts efter en opålitlig måttstock, som kan variera med den svarande statens makt och ryktbarheten för det påstådda offer som är involverat i tvisten. I annat fall kommer de nationella domstolarna att bli mycket frestade att negligera eller till och med avsiktligt trotsa sin plikt att tillämpa domstolens rättspraxis, när de ställs inför domslut och beslut som är baserade på vaga och knapphändiga formuleringar som de inte förstår. I annat fall kommer bristen på tydlighet och vägledning i domstolens domslut och beslut att leda till fler och fler ansökningar, så att domstolen dras in i en ond cirkel av målspecifik rättspraxis, ett ökande antal ansökningar och en godtycklig behandling av mål. I annat fall kommer domstolen att överlåta till politiker, nämligen ministerkommittén, att utföra de specifikt rättsliga uppgifterna att ange standarder och erbjuda allmänna rättsmedel.

15. Arbetsbelastningen får inte göras till den avgörande faktorn i valet mellan de två förhållningssätt som nämnts. De ökande kraven på att domstolen ska hantera brott mot mänskliga rättigheter i Europa ger institutionen ett ökat ansvar, men frigör inte domstolen från alla dess konventionsåtaganden, och detta inbegriper dem som uppstår genom den övergripande bestämmelsen i artikel 45 i konventionen. Rättvisan får inte offras på nyttohänsynens altare. Det är just under en tid av tillväxt som tillräckligt tydliga skäl behövs som mest, inte bara för alla domstolens slutliga beslut och domslut i kommitté, kammare och stor kammare (resultat), utan också för urval (tillförsel) av mål av den enskilde domaren och den stora kammarens nämnd. En minimalistisk typ av resonemang försvagar bara domstolens trovärdighet. En total avsaknad av resonemang är ännu värre. Det omintetgör helt enkelt all trovärdighet för domstolen som en förkämpe för förmånliga förfaranderegler och undergräver dess pågående ansträngningar för att hantera de många utmaningar den står inför[28].

Slutsats

16. I enlighet med den sökande organisationens huvudargument att "allmänintresset kräver ett beslut om grunderna för detta mål"[29] följde majoriteten den nyttoinriktade maximen salus publica suprema lex est, och drog nytta av den möjlighet som detta mål gav för att ålägga den svarande staten positiva allmänna åtaganden gällande "psykiskt funktionshindrade personer i en situation som är jämförbar med Câmpeanus" (se stycke 161 i domslutet). Jag motsätter mig detta metodologiska tillvägagångssätt. För att göra det här målet till något annat än en uppmuntran att tänja på lagstiftningen med hänsyn till exceptionellt individuellt lidande, och därmed till en lättvindig övning i rättslig kreativitet och omläggning av fördragsåtaganden, borde domstolen ha hanterat målet på grundval av rättsliga principer, nämligen principen om likhet inför lagen. Om vi inte kan hänge oss åt drömmar om unikt korrekta rättsliga responser på svåra mål kan vi åtminstone förutsätta att man genom förfarandet att ur likhetsprincipen, som är helt grundläggande i konventionen och det europeiska systemet för skydd av mänskliga rättigheter, härleda en regel om "de facto-representation" inför domstolen skulle ha undvikit en strikt konsekvensinriktad tillämpning av konventionen.

Domstolens metod för urval och bedömning av mål måste stå över varje misstanke om godtycklighet. Ett intryck av något sådant skulle innebära ett svek mot denna fantastiska institutions remarkabla 60-åriga historia och undergräva det arbete som utförts av många generationer av hängivna domare, advokater och språkvetare i strävan mot idealet att skapa en övergripande europeisk standard för mänskliga rättigheter. Det aktuella målet är ett bra exempel på hur domstolen ibland når rätt resultat på ett föga övertygande och klumpigt sätt. Vissa av dess arbetsmetoder måste förändras för att den ska kunna nå rätt resultat på ett välgrundat sätt. Rättsliga principer kan tillhandahålla lämpliga verktyg för denna uppgift, eftersom en domstol, för att låna en formulering av Ronald Dworkin, är det privilegierade forumet för rättsliga principer[30].

GEMENSAM DELVIS RESERVATION FRÅN DOMARNA
SPIELMANN, BIANKU OCH NUSSBERGER

Vi har röstat mot majoritetens slutsats att det inte är nödvändigt att utreda klagomålet enligt artikel 3, för sig eller i kombination med artikel 13 i konventionen.

För det första anser vi att slutsatsen enligt artikel 2 inte omfattar brottet mot artikel 3 i Câmpeanus fall. Som fakta i målet visar diagnostiserades Câmpeanu som hiv-positiv när han var fem år gammal, och senare fick han diagnosen "svårt förståndshandikapp" (se stycke 7 i domslutet) och utvecklade lungtuberkulos, lunginflammation och kronisk hepatit. Det verkar uppenbart på grundval av fakta i målet att Câmpeanus speciella situation inte hanterades på lämpligt sätt av de behöriga myndigheterna. På grundval av detta konstaterar majoriteten helt korrekt ett brott mot artikel 2 i konventionen. Samtidigt som vi instämmer i denna slutsats håller vi inte med om att inga enskilda rättsfrågor uppkommer enligt artikel 3 i konventionen. Vi anser att de rumänska myndigheterna borde ha vidtagit konkreta åtgärder för att skydda Câmpeanu mot det lidande som var relaterat till hans tillstånd, och som myndigheterna mycket väl kände till (se Z och andra mot Storbritannien [GC], nr. 29392/95, § 73, ECHR 2001–V). Câmpeanus död var resultatet av en lång period under vilken myndigheternas reaktion på hans situation var otillräcklig och olämplig; under denna tid kränktes utan tvekan hans materiella rättigheter enligt artikel 3, då han inte hade fått lämplig medicinsk behandling och inte ens mat och ett fullgott boende på de vårdinrättningar där han vistades. Câmpeanus "psykisk[a] och fysisk[a] förfall" när han togs in på CHS (se stycke 14 i domslutet) eller när han besöktes av CLR-gruppen på PMNS (se stycke 23 i domslutet) utgjorde bevis på långa perioder av försummelse som berodde på en fullständig avsaknad av medkänsla.

Därför måste detta mål särskiljas från de mål i vilka sökandenas dödsfall eller hot mot sökandenas liv har varit en direkt och omedelbar följd av användningen av våld och i vilka domstolen inte har konstaterat någon enskild rättsfråga enligt artikel 3, med avseende på dess konstaterande av ett brott mot artikel 2 (se till exempel Nikolova och Velichkova mot Bulgarien, nr. 7888/03, 20 december 2007, och Shchiborshch och Kuzmina mot Ryssland, nr. 5269/08, 16 januari 2014).

Konstaterandet av ett separat brott mot artikel 3 skulle också kunna bidra till ett utökande av skyddet enligt artikel 2 i sådana mål. Om de positiva förpliktelserna under en lång tidsperiod enligt artikel 3 inte uppfylls av myndigheterna och ingen lämplig behandling ges till de mest utsatta personerna kan det vara för sent för att rädda dessa personers liv och därmed uppfylla myndigheternas förpliktelser enligt artikel 2.

För det andra finner vi det beklagligt att domstolen har försummat möjligheten att ytterligare förtydliga frågan om locus standi för en icke-statlig organisation i samband med ett klagomål på grundval av artikel 3. Det väsentliga i målet är fastställandet av i vilken utsträckning de mest utsatta personernas intressen kan försvaras inför domstolen av icke-statliga organisationer som agerar för deras räkning, men utan att ha någon "nära anknytning" eller något "personligt intresse" enligt vad som krävs i domstolens rättspraxis. Situationen gällande artikel 2-klagomål skiljer sig totalt från artikel 3-klagomål i detta avseende. Artikel 2-klagomål baserade på offrets död kan aldrig tas upp inför domstolen av offren själva, medan detta inte gäller för artikel 3-klagomål. Detta är en av de aspekter som betonas av majoriteten i dess beslut om sökandens locus standi (se stycke 112 i domslutet). En särskild analys av klagomålet på ett brott mot artikel 3 i konventionen skulle ha gjort det möjligt för domstolen att också uttryckligen uttala sig närmare om de relaterade frågorna gällande artikel 3.

GEMENSAM DELVIS RESERVATION FRÅN DOMARNA
ZIEMELE OCH BIANKU

1. Vi instämmer tyvärr inte i majoritetens slutsats att det inte behövs något särskilt beslut om artikel 14 i kombination med artikel 2 i detta mål.

2. När det gäller omständigheterna i det aktuella målet är vi helt förstummade inför Câmpeanus situation. Han föddes i september 1985 och var av romsk etnicitet. Hans far var okänd och han övergavs av sin mor vid födseln; vid fem års ålder fick han diagnosen hiv, och senare konstaterades svårt förståndshandikapp samt andra akuta medicinska problem. Det skulle vara mycket svårt att hitta ett annat fall som prövats av domstolen i vilket ett offers utsatthet är baserad på så många grunder enligt artikel 14 i konventionen. Enligt vår mening skulle det räcka med en av dessa grunder för att de nationella myndigheterna måste ägna särskild uppmärksamhet åt Câmpeanus situation. Fakta i målet, som de anges i domslutet, visar tydligt att att myndigheternas åtgärder var helt otillräckliga för att hantera Câmpeanus omständigheter.

3. Det är ganska oroande att barnavårdsnämnden i länet Dolj redan två veckor efter att Câmpeanu fyllt arton, utan någon individuell utvärdering av hans extremt speciella situation, föreslog att han inte längre skulle vårdas av staten eftersom han inte var inskriven på någon form av utbildning vid detta tillfälle. Detta gör att man kan dra slutsatsen att hans situation ansågs vara densamma som den för vilket annat föräldralöst barn som helst som fyller arton, är helt friskt och kan ta hand om sig själv. Den förvirring som följde när det gällde att hitta rätt institution för att hantera Câmpeanus tillstånd är ett tecken på en brist på förståelse och en vårdslös attityd till Câmpeanus särskilda behov (se stycke 8–22 i domslutet). Dessutom, och detta är enligt vår mening mycket viktigt för analysen enligt artikel 14, verkar det som om PMNS-personalen vägrade hjälpa Câmpeanu, efter vad som påstås av rädsla att smittas med hiv.

4. Mot bakgrund av det ovanstående, och dessutom med hänsyn till den särskilda arten av statens ansvar för personer med funktionshinder (se, bland andra rättskällor, Jasinskis mot Lettland, nr. 45744/08, 21 december 2010 och Kiyutin mot Ryssland, nr. 2700/10, ECHR 2011), är vi av åsikten att det i fallet med Câmpeanu, en person som var i en extremt utsatt position och var helt beroende av de statliga institutionerna, har skett ett brott mot artikel 14 i kombination med artikel 2 i konventionen.

[1] Se domaren Bonellos särskilda yttrande i Al-Skeini och andra mot Storbritannien [GC], nr. 55721/07, ECHR 2011.  Jag har redan haft möjlighet att påpeka denna beklagliga typ av resonemang och de problem den skapar i mina särskilda yttranden bifogade till domsluten i Fabris mot Frankrike [GC], nr. 16574/08, ECHR 2013, och De Souza Ribeiro mot Frankrike [GC], nr. 22689/07, ECHR 2012.

[2] En evolutiv tolkning av fördragslagstiftningen om mänskliga rättigheter har varit den hållning som intagits av domstolen sedan Tyrer mot Storbritannien (25 april 1978, § 31, serie A nr. 26) liksom av den interamerikanska domstolen för de mänskliga rättigheterna sedan The Right to Information on Consular Assistance in the Framework of the Guarantees of the Due Process of Law, serie A nr. 16, rådgivande yttrande OC–16/99, 1 oktober 1999, stycke 114, och Målet om "gatubarnen" (Villagrán Morales et al.), serie C nr. 63, domslut av den 19 november 1999, stycke 193, och FN:s människorättsråd, sedan Judge v. Canada, nr. 829/1998, meddelande av den 5 augusti 2002, UN Doc. CCPR/C/78/D/829/1998, stycke 10.3.

[3] Se Airey mot Irland, 9 oktober 1979, § 24, serie A nr. 32, och i allmän internationell rätt, bland många andra referenser, Lighthouses-målet mellan Frankrike och Grekland, domslut (1934), PCIJ serie A/B nr. 62, s. 27, Territoriell tvist (Libyen/Tchad), domslut, ICJ-rapporter 1994, s. 21, och Tvist mellan Argentina och Chile gällande Beaglekanalen (1977) 21 RIAA 231.

[4] Domstolen etablerade denna princip i Wemhoff mot Tyskland, 27 juni 1968, § 8, serie A nr. 7. Den interamerikanska domstolen för de mänskliga rättigheterna gjorde samma sak i Compulsory Membership in an Association prescribed by Law for the Practice of Journalism (Arts. 13 and 29 American Convention on Human Rights), serie A nr. 5, rådgivande yttrande
OC-5/85, 13 november 1985, stycke 52, och Baena-Ricardo et al. mot Panama, serie C nr. 72, domslut av den 2 februari 2001, stycke 189. Det finns därför ingen in dubio mitius-presumtionsregel om att fördrag om mänskliga rättigheter bör tolkas på ett sådant sätt att intrånget i den statliga suveräniteten minimeras.

[5] Se S.P., D.P., A.T. mot Storbritannien, nr. 23715/94, kommissionens beslut av den 20 maj 1996, İlhan mot Turkiet [GC], nr. 22277/93, § 55, ECHR 2000-VII och Y.F. mot Turkiet, nr. 24209/94, § 29, ECHR 2003-IX.

[6] Det är värt att påpeka att domstolen har tillämpat artikel 14 på grunder av diskriminering som inte uttryckligen nämns i denna förordning, såsom sexuell läggning (Salgueiro da Silva Mouta mot Portugal, nr. 33290/96, ECHR 1999-IX) och psykiska eller fysiska funktionshinder (Glor mot Schweiz, nr. 13444/04, § 53, ECHR 2009). Det senare domslutet är särskilt viktigt med tanke på att man där uttryckligen hänvisade till Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) som grunden för "förekomsten av ett europeiskt och världsomfattande samförstånd om behovet av att skydda personer med funktionshinder mot diskriminerande behandling" trots att de aktuella händelserna hade inträffat innan CRPD antogs av generalförsamlingen, och oavsett det faktum att den svarande staten inte hade undertecknat den. Vid två andra tillfällen har domstolen hänvisat till CRPD, trots att de aktuella händelserna hade inträffat innan de svarande staterna hade undertecknat den (Alajos Kiss mot Ungern, nr. 38832/06, § 44, 20 maj 2010, och Jasinskis mot Lettland, nr. 45744/08, § 40, 21 december 2010).

[7] Trots att domstolen själv i stycke 108 i domslutet erkände att Câmpeanus faktiska situation var en "helt annan" drog den inga rättsliga slutsatser av detta erkännande.

[8] Likställandet av olika situationer skulle innebära "indirekt diskriminering", vilket sker när en föreskrift, ett kriterium eller en praxis skulle försätta personer med ett särdrag förknippat med en förbjuden grund i ett särskilt ofördelaktigt läge jämfört med andra personer. Angående de olika aspekterna av jämlikhetsprincipen samt konventionsförpliktelsen att erbjuda fördelaktiga villkor för personer som diskrimineras, se mitt särskilda yttrande i Vallianatos och andra mot Grekland [GC], nr. 29381/09 och 32684/09, ECHR 2013.

[9] Om omvänd eller positiv särbehandling till förmån för minoriteter och utsatta personer som inte har tillgång till grundläggande kollektiva nyttigheter, såsom utbildning och rättvisa, som ett grundläggande rättvisekrav, se Dworkin, Taking Rights Seriously, 1977, ss. 223–240, A Matter of Principle, 1986, ss. 293–333, Freedom’s Law. The Moral Reading of the American Constitution, 1996, ss. 26–29, Law’s Empire, 1998, ss. 386–397 och Sovereign Virtue, 2001, ss. 409–426.

[10] Se målet "gällande vissa aspekter av lagarna för användning av språk i utbildningen i Belgien" (grunder), 23 juli 1968, s. 34, § 10, serie A nr. 6: "vissa rättsliga ojämlikheter tenderar att endast korrigera befintliga ojämlikheter". Statens förpliktelse att motverka befintliga ojämlikheter och särskilt uppmärksamma de mest utsatta härrör alltså direkt från konventionen. Inom det europeiska ramverket, se artikel 15, stycke 3 i den reviderade europeiska sociala stadgan, rekommendation Rek(2006)5 från ministerkommittén till medlemsstaterna om Europarådets handlingsplan för att främja rättigheter och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i samhället: att förbättra livskvaliteten för personer med funktionsnedsättning i Europa 2006–2015, och särskilt dess handlingslinje nr. 12 om rättsligt skydd, där man nämner målet "Att säkerställa en effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funktionsnedsättning på samma sätt som för andra" och de specifika åtgärder som ska vidtas av staterna för att "uppmuntra icke-statliga stödnätverk som arbetar för att försvara mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning", rekommendation 1592 (2003) från parlamentsförsamlingen om fullständig social inkludering av personer med funktionshinder, rekommendation nr. R (99) 4 från ministerkommittén till medlemsstaterna om principer om rättsskyddet för oförmögna vuxna, Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter och Europarådet, Handbook on European non-discrimination law, 2010, s. 78, byrån för grundläggande rättigheter, Access to justice in Europe: an overview of challenges and opportunities, 2011, ss. 37–54, de europeiska diskrimineringsmyndigheternas nätverk, Influencing the law through legal proceedings – The powers and practices of equality bodies, 2010, s. 6 och Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI), allmän policyrekommendation nr. 7, 13 december 2002, stycke 25. I ett allmänt sammanhang, se också artikel 13 i CRPD, som ålägger en skyldighet att "möjliggöra" tillgång till och delaktighet i rättssystemet för personer med funktionsnedsättning, och den allmänna kommentaren från kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning nr. 1 (2014), CRPD/C/GC/1, 19 maj 2014, stycke 24–31 och 34, om staters förpliktelser som härrör från Förenta nationernas konvention, särskilt förpliktelsen att ge stöd i utövandet av rättskapacitet.

[11] På ett sätt aktualiseras också principen om god tro i verkställandet av fördrag (artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtten), eftersom den svarande staten inte kan plädera för sin egen orätt. Men endast denna princip kunde inte ha löst den procedurfråga som aktualiseras av det aktuella målet, som inte bara krävde ett särskiljande av situationen för extremt utsatta personer, utan också en grad av positiv särbehandling som skulle kunna ge dem tillgång till den rätt de hade berövats. Endast jämlikhetsprincipen, i dess positiva aspekt, skulle kunna föra så långt.

[12] En liknande hållning föreslogs med rätta för domstolen av Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter i hans inlagor till den stora kammaren (14 oktober 2011, stycke 39).

[13] Detta villkor finns uttryckligen formulerat i regel 96 (b) in fine i arbetsordningen för FN:s råd för mänskliga rättigheter.

[14] Detta är inte rätta tillfället att ta ställning i tvisten om den påstådda icke-existensen av en allmän metod för fördragstolkning och den påstådda metodiska skillnaden mellan tolkningen av internationell människorättslagstiftning och annan internationell lagstiftning, eller mellan kontrakts- och lagstiftningsfördrag. Jag vill i detta sammanhang i förbigående nämna att jag avviker från den traditionella ståndpunkten att det finns "självständiga system" inom den internationella rätten (se till exempel, Målet om SS "Wimbledon" (1923), PCIJ serie A nr. 1, s. 15, och Förenta staternas diplomatiska och konsulära personal i Teheran (Amerikas förenta stater mot Iran), domslut, ICJ-rapporter 1980, s. 40). Utan hänsyn till grundsatserna i en systeminriktad tolkning av fördrag tror jag inte att strikta gränser kan upprättas mellan internationell människorättslagstiftning och annan internationell rätt (se till exempel ICJ:s senare praxis i Ahmadou Sadio Diallo (Republiken Guinea mot Demokratiska republiken Kongo), grunder, domslut, ICJ-rapporter 2010, s. 662–673), och därför antar jag att samma tolkningsmetoder kan tillämpas på båda områdena inom den internationella rätten. En av de praktiska konsekvenserna av detta antagande är att jag är för en korsbefruktning mellan icke-bindande instrument och rättspraxis i internationella domstolar och tillsynsorgan. Internationella domstolar är inte isolerade "små riken", som domarna Pellonpää och Bratza formulerade det i sitt instämmande yttrande bifogat till Al-Adsani mot Storbritannien [GC], nr. 35763/97, ECHR 2001-XI.

[15] I de sydvästafrikanska målen (Etiopien mot Sydafrika, Liberia mot Sydafrika), andra fasen, domslut av den 18 juli 1966, ICJ-rapporter 1966, s. 6, sade ICJ att den "kan beakta moraliska principer endast i den mån de formuleras tillräckligt i rättslig form". Om texttrohet eller Gesetztreu som en gräns för prejudikatlag, se Esser, Vorverständnis und Methodenwahl in der Rechtsfindung. Rationalitätsgarantien der richterlichen Entscheidungspraxis, 1970, ss. 196–199, 283–289, Kriele, Recht, Vernunft, Wirklichkeit, 1990, ss. 519–538 och Dworkin, Justice in Robes, 2006, ss. 118–138.

[16] Se Demir och Baykara mot Turkiet [GC], nr. 34503/97, § 71, ECHR 2008. Faktum är att Teitgen vid den parlamentariska församlingens plenarsession den 7 september 1949 (se konventionens Travaux Préparatoires, "Hänvisningar till begreppet rättsprinciper som erkänns av civiliserade stater" (CDH(74)37)) sade följande: "målet med det organiserade internationella skyddet ska bland annat vara att säkerställa att interna lagar om garanterade friheter följer de grundläggande rättsprinciper som erkänns av civiliserade stater. Vilka är dessa principer? De fastställs i mycket doktrinarbete och genom en rättspraxis som är deras stöd. Dessa är de principer och rättsregler som, då de formuleras och stöds av den interna lagstiftningen i alla civiliserade stater vid varje givet tillfälle, därför kan ses som utgörande en allmän sedvanerättslig princip som är tillämplig i hela det internationella samfundet."

[17] Om detta gäller för nationella domare gäller det i ännu högre grad för internationella domare, mot bakgrund av artikel 38 (1) (c) i ICJ-stadgan, inledningen till Wienkonventionen om traktaträtten och Unidroits principer för internationella kommersiella avtal. Om principer som "normkällor", se bland annat Pellet, kommentar till artikel 38, och Kolb, kommentar till General Principles of Procedural Law, i Zimmermann och andra, The Statute of the International Court of Justice: A Commentary, 2006, ss. 766–773 respektive 794–805, Thirlway, The Law and Procedure of the International Court of Justice, volym 1, 2013, ss. 232–246 och volym II, 2013, ss. 1 201–1 205 och Larenz och Canaris, Methodenlehre der Rechtswissenschaft, 1995, ss. 240–241.

[18] Om principer som Optimierungsgebote i nationell lagstiftning, se till exempel bidragen av Alexy och Koch i Alexy och andra, Elemente einer juristischen Begründungslehre, 2003, ss. 217–298, och Alexy, A Theory of Constitutional Rights, 2009, ss. 401 och 405, och i internationell rätt, Ducoulombier, Les conflits de droits fondamentaux devant la Cour européenne des droits de l'Homme, 2011, ss. 564–567.

[19] Se Alexy, A Theory of Legal Argumentation: The Theory of Rational Discourse as Theory of Legal Justification, 2009, ss. 279 och 285.

[20] Den mest emblematiska förespråkaren för denna arbetsmetod, domaren Holmes, hävdade att principer inte löser mål. Lagen är enligt hans synsätt vad domstolarna säger att den är, genom att först avgöra målet och sedan fastställa grunderna för avgörandet. Han var inte ensam om åsikten. I sin självbiografi berättar domaren Douglas att överdomaren Hughes en gång sade till honom: "Domare Douglas, ni måste komma ihåg en sak. På den konstitutionella nivå där vi arbetar är 90 procent av varje beslut känslomässigt. Den rationella delen av oss ger oss skälen att ge stöd till det vi föredrar." Av detta skäl brukade domaren Frankfurter säga: "Konstitutionen är den högsta domstolen". Rawls avvisade allt detta med följande berömda yttrande: "Konstitutionen är inte vad domstolen säger att den är" (Political Liberalism, 1993, s. 237).

[21] Principer är "startpunkter" för urval av mål och utarbetandet av utslaget i målet, på grundval av ett "universellt rationalitetsbundet begrepp för rättslig rationalitet" (Esser, Vorverständnis und Methodenwahl, som anförts ovan, s. 212, och Grundsatz und Norm in der richterlichen Fortbildung des Privatrechts: Rechtsvergleichende Beiträge zur Rechtsquellen- und Interpretationslehre, 1990, ss. 183–186). Ett rättsbeslut handlar alltså om principer, inte om kompromisser och strategier som beslutas utifrån argument om politisk policy, allmän välfärd eller allmänintresse (Dworkin, Freedom’s Law, som anförts ovan, s. 83, och A Matter of Principle, som anförts ovan, s. 11). I detta sammanhang spelar publicerandet av särskilda yttranden en viktig roll för att det ska gå att undvika den skenbara enhällighet som i själva verket är resultatet av en förhandling där man offrar den bästa möjliga lösningen till förmån för den minsta gemensamma nämnaren (Kriele, Theorie der Rechtsgewinnnung entwickelt am Problem der Verfassungsinterpretation, 1976, s. 309).

[22] Utan att gå in på meningsskiljaktigheterna om tillämpligheten av allmänna kriterier för diskurskoherens på de rättsliga resonemangens område är det värt att nämna det grundläggande arbete som utförts av Alexy och Peczenik, som angav följande tio kriterier för utvärdering av diskurskoherens: (1) antalet stödjande relationer, (2) längden på stödkedjorna, (3) stödets styrka, (4) kopplingen mellan stödkedjorna, (5) prioritetsordningar mellan argument, (6) reciprok motivering, (7) generalitet, (8) begreppsmässiga korskopplingar, (9) det antal fall en teori täcker och (10) mångfalden av områden i livet som teorin kan tillämpas på (Alexy och Peczenik, "The Concept of Coherence and Its Significance for Discursive Rationality”, i Ratio Juris, 1990,
ss. 130–147). Ett av de grundläggande kriterier som formulerades av författarna var: "När man motiverar ett påstående bör man ge stöd för det med en så lång kedja av skäl som möjligt". Faktum är att användningen av rättsprinciper innebär att domaren åläggs en särskild skyldighet till argumentation och motivering (se Larenz och Canaris, Methodenlehre, som anförts ovan, s. 247; Bydlinski, Grundzüge der juristischen Methodenlehre, 2005, s. 72, och Progl, Der Prinzipienbegriff: Seine Bedeutung für die juristische Argumentation und seine Verwendung in den Urteilen des Bundesgerichtshofes für Zivilsachen, 2001, s. 132).

[23] Se Esser, Grundsatz und Norm, som anförts ovan, ss. 235–241, och Dworkin, Taking Rights Seriously, som anförts ovan, ss. 22–28, 90–100, 273–278, och Justice in Robes, som anförts ovan, ss. 80–81, 248–250, om de två olika typerna av argumentation baserade på principargument och argument på grundval av en nyttoinriktad eller idealistisk policy.

[24] Bedömningen av konsekvenser i rättsliga resonemang är inte bara ett resultat av rättsliga bestämmelsers finalistiska struktur, som Esser har visat i sin Vorverständnis und Methodenwahl, som anförts ovan, s. 143, utan mer allmänt av användningen av sådana argument som ad absurdum-argumentet och maximer som summum ius summa iniuria, som Perelman förklarade i Logique juridique. Nouvelle rhétorique, 1979, ss. 87–96, och som Deckert förklarade i sin lista med 23 argument härledda ur konsekvenser, i Folgenorientierung in der Rechtsanwendung, 1995, s. 252.

[25] Normativ används här i betydelsen generaliserbar, som till exempel i Kaufmann, Das Verfahren der Rechtsgewinnung. Eine rationale Analyse, 1999, s. 85, och MacCormick, Rhetoric and The Rule of Law: A Theory of Legal Reasoning, 2005, ss. 148–149.

[26] Som Wittgenstein formulerade det i Philosophische Untersuchungen, I, nr. 593, är en av huvudorsakerna till tankefel en "ensidig diet" (einseitige Diät), där man matar sina tankar med endast en typ av exempel.  Detta "pragmatiska fel" (pragmatische Fehler) är vanligt i rättsliga resonemang (Haft, Juristiche Rhetorik, 2009, s. 149).

[27] I detta sammanhang är det bra att minnas Cardozos ord om domstolarnas underlåtenhet att ge en uttömmande definition av bestämmelsen om korrekt rättsförfarande: "Frågan är hur länge vi ska behöva nöja oss med en serie ad hoc-slutsatser. Vi kan gott och väl fortsätta att staka ut linjerna, men förr eller senare måste vi se över dem och se om de bildar ett mönster eller en oorganiserad samling fragment och delar" (Selected Writings, 1947, s. 311).

[28] Se Maria Cruz Achabal Puertas mot Spanien, FN:s råd för mänskliga rättigheter, meddelande nr. 1945/2010, 18 juni 2013, där författaren informerades om att en domstolskommitté bestående av tre domare hade beslutat att förklara hennes ansökan otillåtlig eftersom den inte fann "någon förekomst av en kränkning av de rättigheter och friheter som garanteras av konventionen eller dess protokoll", men rådet för mänskliga rättigheter konstaterade att "det begränsade och kortfattade resonemanget i domstolens brev gör att rådet inte kan förutsätta att utredningen inbegrep en tillräcklig bedömning av grunderna", och beslutade därför att det inte fanns något hinder för att den granskade meddelandet enligt artikel 5, stycke 2 (a) i det fakultativa protokollet till internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och fann att sakförhållandena i ärendet visade på ett brott mot artikel 7 i konventionen, för sig och i kombination med artikel 2, stycke 3 i konventionen. Det material som ingavs till domstolen av författaren liknade det som framlades för rådet för mänskliga rättigheter. Domstolen kan inte, som den så ofta gör, kräva att de nationella domstolarna tillräckligt tydligt visar på vilka grunder de fattar sitt beslut när den samtidigt inte själv når upp till denna nivå. Man kan tolka meddelandet från rådet för mänskliga rättigheter som en antydan om att tålamodet med en oacceptabel policy av rättslig pragmatism nu är slut, som Schwarzenberger en gång skrev (International Law as applied by International Courts and Tribunals, volym IV, 1986, s. 627).

[29] Se sidan 8 i den sökande organisationens inlagor till den stora kammaren den 3 juni 2013.

[30] Dworkin, A Matter of Principle, 1986, s. 33.

Full & Egal Universal Law Academy