CASE OF CHIRAGOV AND OTHERS v. ARMENIA - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

STORA KAMMAREN
(Grand Chamber)

MÅLET CHIRAGOV M.FL. mot ARMENIEN

(Ansökan nr 13216/05)

DOM

STRASBOURG

16 juni 2015

Denna dom är slutlig men kan bli föremål för redaktionella ändringar.

I målet Chiragov m.fl. mot Armenien

avkunnar Europadomstolen för mänskliga rättigheter, i stor kammare (Grand Chamber) bestående av:

Dean Spielmann, president,
Josep Casadevall,
Guido Raimondi,
Mark Villiger,
Isabelle Berro,
Ineta Ziemele,
Boštjan M. Zupančič,
Alvina Gyulumyan,
Khanlar Hajiyev,
George Nicolaou,
Luis López Guerra,
Ganna Yudkivska,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Ksenija Turković,
Egidijus Kūris,
Robert Spano,
Iulia Antoanella Motoc, domare,
och Michael O’Boyle, biträdande justitiesekreterare,

efter enskilda överläggningar den 22–23 januari 2014, samt den 22 januari 2015,

följande dom, vilken antogs sistnämnda datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (ansökan nr 13216/05) mot Republiken Armenien, ingiven till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) av sex azerbajdzjanska medborgare: Elkhan Chiragov, Adishirin Chiragov, Ramiz Gebrayilov, Akif Hasanof, Fekhreddin Pashayev och Qaraca Gabrayilov (”klagandena”), den 6 april 2005. Den sjätte klagande avled i juni 2005. Ansökan fullföljdes å hans vägnar av hans son, Sagatel Gabrayilov.

2. Klagandena, som hade beviljats rättshjälp, företräddes av M. Muller QC, C. Vine, M. Butler, M. Ivers, B. Poynor och S. Swaroop, advokater verksamma i London, samt K. Yıldız. Den armeniska regeringen (”regeringen”) företräddes av sitt ombud G. Kostanyan, som representerade Armenien inför domstolen.

3. Klagandena hävdade bland annat att de hindrades från att återvända till distriktet Latjin inom territorium som ockuperades av svarandestatens regering, att de alltså inte kunde komma i åtnjutande av sin egendom och sina hem där, och att de inte hade fått någon ersättning för sina förluster. De gjorde gällande att detta utgjorde kontinuerliga kränkningar av artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen och av artikel 8 i konventionen. Dessutom hävdade de en kränkning av artikel 13 i konventionen i och med att inget effektivt rättsmedel var tillgängligt med avseende på ovanstående klagomål. Slutligen hävdade de, med tanke på alla ovan angivna klagomål, att de utsatts för diskriminering på grund av etniskt ursprung och religiös tillhörighet i strid med artikel 14 i konventionen.

4. Ansökan tilldelades domstolens tredje av­del­ning (regel 52.1 i domstolsreglerna). Den azerbajdzjanska regeringen utnyttjade sin rätt att intervenera enligt artikel 36.1 i konventionen. Den företräddes av sitt ombud, C. Asgarov.

5. Den 9 mars 2010 avstod en kammare av den tredje avdelningen, bestående av domarna Josep Casadevall, Elisabet Fura, Corneliu Bîrsan, Boštjan M. Zupančič, Alvina Gyulumyan, Egbert Myjer och Luis López Guerra, samt av Stanley Naismith, av­del­ningens biträdande justitiesekreterare, domstolsbehörighet till förmån för den stora kammaren, då ingen av parterna hade motsatt sig detta (artikel 30 i konventionen och regel 72).

6. Den stora kammarens sammansättning fastställdes enligt bestämmelserna i artikel 26.4 och 26.5 i konventionen samt regel 24 i domstolsreglerna. Domstolens president beslutade att föreliggande mål, för att säkra korrekt rättskipning, skulle tilldelas samma sammansättning av den stora kammaren som målet Sargsyan mot Azerbajdzjan (ansökan nr 40167/06) (domstolsregel 24, 42.2 och 71).

7. En offentlig förhandling om ansökans admissibility och sakfråga ägde rum i Mänskliga rättigheter-byggnaden, Strasbourg, den 15 september 2010 (regel 59.3).

8. Den 14 december 2011 förklarades ansökan admissible av en stor kammare bestående av domarna Nicolas Bratza, Jean-Paul Costa, Christos Rozakis, Françoise Tulkens, Josep Casadevall, Nina Vajić, Corneliu Bîrsan, Peer Lorenzen, Boštjan M. Zupančič, Elisabet Fura, Alvina Gyulumyan, Khanlar Hajiyev, Egbert Myjer, Sverre Erik Jebens, Giorgio Malinverni, George Nicolaou och Luis López Guerra, samt av Michael O’Boyle, biträdande justitiesekreterare.

9. Såväl klaganden som regeringen lämnade in ytterligare skriftliga yttranden (regel 59.1) i sakfrågan. Dessutom inhämtades tredjepartskommentarer från den azerbajdzjanska regeringen.

10. En offentlig förhandling i sakfrågan ägde rum i Mänskliga rättigheter-byggnaden, Strasbourg, den 22 januari 2014.

Där inställde sig inför domstolen:

a) för svarandestatens regering
G. Kostanyan,ombud,
G. Robertson, QC,biträde,
E. Babayan,
T. Collis,rådgivare,

b) för klagandena
M. Muller, QC,
M. Ivers,
S. Swaroop,
M. Butler,biträde,
C. Vine,
B. Poynor,
S. Karakaş,
A. Evans,rådgivare,

(c) för den azerbajdzjanska regeringen
C. Asgarov,ombud,
M.N. Shaw, QC,
G. Lansky, biträde,
O. Gvaladze,
H. Tretter,
T. Urdaneta Wittek,
O. Ismayilov, rådgivare.

Klagandena A. Hasanof och F. Pashayev var också närvarande.

Domstolen hörde anföranden från M. Muller, S. Swaroop, M. Ivers, M. Butler, G. Robertson, M.N. Shaw och G. Lansky.

11. Efter förhandlingen beslutade domstolen att prövningen av ärendet inte krävde att den skulle genomföra något undersökningsuppdrag eller vittnesförhör.

SAKFÖRHÅLLANDEN

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

A. Bakgrund

12. Vid tiden för Sovjetunionens upplösning var det autonoma området Nagorno-Karabach (”NKAO”) en autonom provins i den azerbajdzjanska socialistiska sovjetrepubliken (”azerbajdzjanska SSR”). Det låg inuti azerbajdzjanska SSR:s territorium och täckte 4 388 km2. Det fanns vid den tidpunkten ingen gemensam gräns mellan Nagorno-Karabach (Artsach på armeniska) och den armeniska socialistiska sovjetrepubliken (”armeniska SSR”), vilka var separerade av azerbajdzjanskt territorium, som kortast av Latjindistriktet, omfattande en landremsa som ofta betecknas ”Latjinkorridoren” och som är mindre än tio kilometer bred.

13. Enligt den sovjetiska folkräkningen från 1989 hade NKAO en befolkning på 189 000, bestående av 77 % etniska armenier och 22 % etniska azerier, med ryska och kurdiska minoriteter. Latjindistriktet hade en annan demografisk struktur: en stor majoritet av befolkningen på 60 000 var kurder och azerier. Endast 5–6 % var armenier.

14. I början av 1988 hölls demonstrationer i Stepanakert, regionhuvudstad i NKAO, samt i den armeniska huvudstaden Jerevan, där man krävde att Nagorno-Karabach skulle införlivas i Armenien. Den 20 februari framförde NKAO:s sovjet en begäran till Högsta sovjet i såväl armeniska SSR som azerbajdzjanska SSR och Sovjetunionen att NKAO skulle tillåtas bryta sig ut ur Azerbajdzjan och förenas med Armenien. Begäran avvisades av Sovjetunionens Högsta sovjet den 23 mars. I juni avvisades den även av Azerbajdzjans Högsta sovjet medan dess motsvarighet i Armenien röstade för enandet.

15. Under hela 1988 fortsatte demonstrationerna för ett enande. Latjindistriktet utsattes för vägspärrar och angrepp. Sammandrabbningarna resulterade i många offer, och hundratusentals flyktingar på båda sidor strömmade mellan Armenien och Azerbajdzjan. Därför ställde Sovjetunionens regering NKAO under Moskvas direkta styre den 12 januari 1989. Emellertid återgick styret av provinsen till Azerbajdzjan den 28 november samma år. Några dagar senare, den 1 december, antog Högsta sovjet i armeniska SSR och regionrådet i Nagorno-Karabach en gemensam resolution, ”Om Nagorno-Karabachs återförening med Armenien”. Till följd av denna resolution upprättades en gemensam budget för de två politiska enheterna i januari 1990, och ett beslut att inkludera Nagorno-Karabach i det kommande armeniska valet fattades på våren samma år.

16. I början av 1990, efter en upptrappning av konflikten, anlände sovjetiska trupper till Baku och Nagorno-Karabach, och i denna provins infördes undantagstillstånd. De våldsamma sammandrabbningarna mellan armenier och azerier fortsatte, dock med enstaka ingripanden från sovjetiska styrkor.

17. Den 30 augusti 1991 förklarade sig Azerbajdzjan självständigt från Sovjetunionen. Detta formaliserades därefter genom antagandet av grundlagen om statens självständighet den 18 oktober. Den 2 september tillkännagav NKAO:s sovjet inrättandet av Republiken Nagorno-Karabach (nedan ”RNK”), bestående av NKAO:s territorium och Azerbajdzjans Sjahumjandistrikt, och förklarade att det inte längre stod under azerbajdzjansk jurisdiktion. Den 26 november avskaffade det azerbajdzjanska parlamentet den autonomi som tidigare åtnjutits av Nagorno-Karabach. I en folkomröstning som organiserades i Nagorno-Karabach den 10 december röstade 99,9 % av de deltagande för en utbrytning. Emellertid bojkottade den azeriska befolkningen folkomröstningen. Samma månad upplöstes Sovjetunionen, och sovjetiska trupper började dras tillbaka från regionen. Den militära kontrollen över Nagorno-Karabach höll snabbt på att överföras till Karabachs armenier. Den 6 januari 1992 bekräftade åter ”RNK” sin självständighet från Azerbajdzjan, mot bakgrund av resultaten från folkomröstningen.

18. I början av 1992 trappades konflikten gradvis upp till ett fullskaligt krig. De etniska armenierna erövrade flera azeriska byar, vilket ledde till minst flera hundra dödsoffer och evakuering av befolkningen.

19. Latjindistriktet, i synnerhet staden Latjin, angreps många gånger. Klagandena hävdade att angreppen utfördes av trupper från både Nagorno-Karabach och Armenien. Svarandestatens regering vidhöll emellertid att Armenien inte deltog i händelserna, utan att de militära operationerna utfördes av Nagorno-Karabachs försvarsstyrkor samt frivilliggrupper. I nästan åtta månader under 1991 var vägarna till Latjin under kontroll av styrkor av armenisk etnicitet, som bemannade och kontrollerade vägspärrar. Staden Latjin blev fullständigt isolerad. I mitten av maj 1992 utsattes Latjin för flygbombningar, varvid många hus förstördes.

20. Den 17 maj 1992 flydde byborna när de insåg att trupper snabbt drog fram mot Latjin. Följande dag intogs staden Latjin av styrkor av armenisk etnicitet. Det förefaller som om staden plundrades och brändes under de dagar som följde på erövringen. Enligt information som erhållits av svarandestatens regering från myndigheterna i ”RNK”, förstördes staden Latjin och de omgivande byarna Ağbulaq, Tjirag och Tjiragli fullständigt under den militära konflikten.

21. I juli 1992 meddelade det armeniska parlamentet att det inte skulle skriva under något internationellt avtal som föreskrev att Nagorno-Karabach skulle förbli en del av Azerbajdzjan.

22. Enligt en rapport från Human Rights Watch (HRW) (”Seven Years of Conflict in Nagorno-Karabakh”, december 1994) medförde erövringen av Latjindistriktet att ungefär 30 000 azeriska personer fördrevs, många av dem av kurdisk härkomst.

23. Efter erövringen av Latjin gick etniska armeniska styrkor vidare med att inta fyra mer azerbajdzjanska distrikt runt Nagorno-Karabach (Kerbakhiar, Cəbrayıl, Qubadlı och Zəngilan) och avsevärda delar av två andra (Ağdam och Füzuli).

24. Den 5 maj 1994 undertecknades ett avtal om eldupphör (Bisjkekprotokollet) av Armenien, Azerbajdzjan och ”RNK” efter rysk medling. Det trädde i kraft den 12 maj.

25. Enligt ovannämnda HRW-rapport tvingades mellan 1988 och 1994 uppskattningsvis 750 000–800 000 azerier ut ur Nagorno-Karabach, Armenien, och de sju azerbajdzjanska distrikten runt Nagorno-Karabach. Enligt information från armeniska myndigheter har 335 000 armeniska flyktingar från Azerbajdzjan och 78 000 internt fördrivna personer (från regioner i Armenien på gränsen mot Azerbajdzjan) registrerats.

B. Aktuell situation

26. Enligt svarandestatens regering kontrollerar ”RNK” 4 061 km2 av det före detta autonoma området Nagorno-Karabach. Även om det är omtvistat hur mycket av de två delvis erövrade distrikten som ockuperas av ”RNK”, förefaller det att den ockuperade ytan av de sju omgivande distrikten totalt uppgår till cirka 7 500 km2.

27. Uppskattningar av dagens befolkning i Nagorno-Karabach varierar mellan 120 000 och 145 000 personer, varav 95 % är av armenisk etnicitet. Praktiskt taget inga azerbajdzjaner finns kvar. Latjindistriktet har en befolkning på mellan 5 000 och 10 000 armenier.

28. Ingen politisk lösning av konflikten har hittills nåtts. ”RNK”:s självutropade självständighet har inte erkänts av någon stat eller internationell organisation. Återkommande brott mot avtalet om eldupphör från 1994 längs gränserna har lett till många dödsfall, och den officiella retoriken är fortsatt fientlig. Enligt internationella rapporter har dessutom spänningen ökat på senare år, och militärutgifterna i Armenien och Azerbajdzjan har stigit betydligt.

29. Flera förslag till en fredlig lösning av konflikten har misslyckats. Förhandlingar har genomförts inom ramen för OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och dess så kallade Minskgrupp. I Madrid i november 2007 presenterade gruppens tre ordförande – Frankrike, Ryssland och USA – för Armenien och Azerbajdzjan en uppsättning grundprinciper för en lösning. Enligt grundprinciperna, vilka sedan dess har uppdaterats, krävs bland annat att de territorier som omger Nagorno-Karabach ska återlämnas till azerbajdzjansk kontroll, en interimsstatus för Nagorno-Karabach som ger garantier för säkerhet och självstyre, en korridor som förbinder Armenien och Nagorno-Karabach, ett framtida fastställande av den slutliga rättsliga ställningen för Nagorno-Karabach genom en rättsligt bindande folkomröstning, rätten för alla internflyktingar och flyktingar att återvända till sina tidigare hemvister, samt internationella säkerhetsgarantier som innefattar en fredsbevarande insats. Tanken var att Armeniens och Azerbajdzjans godkännande av dessa principer skulle möjliggöra utarbetandet av en heltäckande och detaljerad uppgörelse. Efter intensiv skytteldiplomati från diplomaterna i Minskgruppen och ett antal möten mellan de båda ländernas presidenter under 2009, tappade processen fart under 2010. Hittills har parterna i konflikten inte undertecknat någon formell överenskommelse om grundprinciperna.

30. Den 24 mars 2011 presenterade Minskgruppen en rapport om gruppens ordförandes utredningsuppdrag i fält till de ockuperade områdena i Azerbajdzjan runt Nagorno-Karabach, vars sammanfattning lyder som följer (i icke-officiell översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta dokument):

”Ordförandena för OSSE:s Minskgrupp genomförde ett utredningsuppdrag i fält till de sju ockuperade områdena i Azerbajdzjan runt Nagorno-Karabach (NK) 7–12 oktober 2010, för att bedöma den övergripande situationen där, inklusive humanitära och andra aspekter. Till ordförandena anslöt sig den personliga representanten för OSSE:s sittande ordförande och hans team, som gav logistiskt stöd, samt två experter från UNHCR och en deltagare i OSSE:s undersökningsuppdrag från 2005. Det var det internationella samfundets första uppdrag till områdena sedan 2005, och det första besöket av FN-personal på 18 år.

Under sin mer än 1 000 kilometer långa resa genom hela området såg ordförandena starka bevis för de förödande konsekvenserna av konflikten i Nagorno-Karabach och misslyckandet att nå en fredlig uppgörelse. Städer och byar som fanns före konflikten är övergivna och nästan helt i ruiner. Även om det inte finns några tillförlitliga siffror, uppskattas den totala befolkningen grovt till 14 000 personer, som bor i mindre byar samt i städerna Latjin och Kerbakhiar. Ordförandena bedömer att det inte har skett någon betydande befolkningstillväxt sedan 2005. Bosättarna, för det mesta etniska armenier som flyttades till områdena från andra håll i Azerbajdzjan, lever under ogynnsamma förhållanden, med dålig infrastruktur, ringa ekonomisk aktivitet och begränsad tillgång till offentliga tjänster. Många saknar identitetshandlingar. Av administrativa skäl har de sju territorierna, det före detta NK-området och andra områden införlivats i åtta nya distrikt.

Den bistra verkligheten i områdena har förstärkt ordförandenas bild att status quo är oacceptabelt, och att endast en fredlig förhandlingslösning kan ge möjlighet till en bättre, säkrare framtid för de människor som tidigare bodde i områdena och för dem som bor där nu. Ordförandena uppmanar ledarna för alla parter att undvika all verksamhet i de berörda och andra omtvistade områden som skulle inverka menligt på en slutlig uppgörelse eller ändra karaktären på dessa områden. De rekommenderar också att åtgärder vidtas för att bevara kyrkogårdar och helgedomar i områdena, samt att klargöra den rättsliga ställningen för bosättare som saknar identitetshandlingar. Ordförandena avser att genomföra ytterligare uppdrag till andra områden som berörs av NK-konflikten, och att i sådana uppdrag inkludera experter från relevanta internationella organ som kan bli engagerade i genomförandet av en fredsuppgörelse.”

31. Den 18 juni 2013 gjorde presidenterna i de länder som delar på ordförandeposten i Minskgruppen ett gemensamt uttalande om Nagorno-Karabach-konflikten:

”Vi, presidenterna i de länder som delar på ordförandeposten i OSSE:s Minskgrupp – Frankrike, Ryska federationen och USA– är fast beslutna att hjälpa parterna i Nagorno-Karabach-konflikten att nå en varaktig och fredlig lösning. Vi uttrycker vårt djupa beklagande över att parterna, i stället för att försöka hitta en lösning baserad på gemensamma intressen, alltjämt söker ensidiga fördelar i förhandlingsprocessen.

Vi är fortsatt övertygade om att de komponenter som lyfts fram i våra länders uttalanden under de senaste fyra åren måste vara grunden för varje rättvis och varaktig lösning på konflikten i Nagorno-Karabach. Dessa komponenter bör ses som en helhet, eftersom varje försök att välja ut vissa delar framför andra skulle göra det omöjligt att uppnå en balanserad lösning.

Vi upprepar att endast en förhandlingslösning kan leda till fred, stabilitet och försoning, nya möjligheter till regional utveckling och samarbete. Användningen av militära maktmedel, som redan har skapat den nuvarande situationen av konfrontation och instabilitet, kommer inte att lösa konflikten. Förnyade fientligheter skulle vara förödande för befolkningen i regionen, med förlust av människoliv, mer förstörelse, ytterligare flyktingar och enorma kostnader. Vi uppmanar kraftfullt ledarna för alla parter att återupprätta sina utfästelser för Helsingforsprinciperna, särskilt de som rör undvikande av våld eller hot om våld, samt territoriell integritet och folkens lika rättigheter och självbestämmande. Vi vädjar också till dem att avstå från åtgärder eller retorik som kan öka spänningarna i regionen och leda till en upptrappning av konflikten. Ledarna bör förbereda sitt folk för fred, inte krig.

Våra länder står redo att bistå parterna, men ansvaret för att sätta stopp för Nagorno-Karabach-konflikten ligger fortfarande hos dem. Vi är övertygade om att ytterligare dröjsmål av en balanserad överenskommelse om ramarna för en omfattande fred är oacceptabelt, och uppmanar ledarna för Azerbajdzjan och Armenien att med förnyad energi fokusera på de frågor som fortfarande är olösta.”

C. Klagandena och den egendom som enligt uppgift ägs av dem i Latjindistriktet

32. Klagandena har uppgivit att de är azerbajdzjanska kurder som bodde i Latjindistriktet, där deras förfäder hade bott i hundratals år. Den 17 maj 1992 tvingades de fly från distriktet till Baku. De har sedan dess inte kunnat återvända till sina hem och egendomar på grund av den armeniska ockupationen.

1. Elkhan Chiragov

33. Elkhan Chiragov föddes 1950. Han bodde i Latjindistriktet. I den ursprungliga ansökan nämndes att han bodde i byn Tjirag, men i svaret på regeringens yttrande uppgavs att hans rätta hemby var Tjiragli, där han arbetade som lärare i 15 år. Han hävdade att hans tillhörigheter innefattade ett stort möblerat hus på 250 m2, 55 bikupor, 80 mindre boskapsdjur och 9 större boskapsdjur, samt 5 handknutna mattor.

34. Den 27 februari 2007 lämnade han, tillsammans med klagandenas svar på svarandestatens regerings yttranden, in ett officiellt intyg (”tekniskt pass”), daterat den 19 juli 1985, enligt vilket ett bostadshus med två våningar, tolv rum och en total yta på 408 m2 (bostadsyta 300 m2 och biyta 108 m2) samt en lagerbyggnad på 60 m2, på en 1 200 m2 stor tomt, hade registrerats i hans namn.

35. Han framlade även ett yttrande från tre tidigare grannar, som bekräftade att han ägde ett bostadshus med två våningar, 16 rum, 260 m2 och en personbil, samt ett yttrande från A. Jafarov och A. Halilov, representanter för styrelsen för Latjins lokala administration i Azerbajdzjan, enligt vilket Elkhan Chiragov tidigare bodde i byn Tjiragli.

36. Inför den stora kammaren presenterade klaganden bland annat ett vigselbevis enligt vilket han föddes i Tjiragli och gifte sig där 1978, födelseattester för sin son och dotter, båda födda i Tjiragli 1979 respektive 1990, samt ett brev från 1979 och ett anställningsbevis från 1992 utfärdat av Latjindistriktets utbildningsavdelning, visande att han arbetade som lärare i Tjiragli.

2. Adishirin Chiragov

37. Adishirin Chiragov föddes 1947. Han bodde i Latjindistriktet. I den ursprungliga ansökan nämndes att han bodde i byn Tjirag, men i svaret på regeringens yttrande uppgavs att hans rätta hemby var Tjiragli, där han arbetade som lärare i 20 år. Han hävdade att hans tillhörigheter innefattade ett stort möblerat hus på 145 m2, en ny personbil av märket ”Niva”, 65 mindre boskapsdjur och 11 större boskapsdjur, samt 6 handknutna mattor.

38. Den 27 februari 2007 lämnade han in ett tekniskt pass, daterat den 22 april 1986, enligt vilket ett bostadshus med två våningar, åtta rum och en total yta på 230,4 m2 (bostadsyta 193,2 m2 och biyta 37,2 m2) samt en lagerbyggnad på 90 m2, på en 1 200 m2 stor tomt, hade registrerats i hans namn.

39. Han framlade även ett yttrande från tre tidigare grannar, som bekräftade att han ägde ett bostadshus med två våningar och åtta rum, samt ett yttrande från A. Jafarov och A. Halilov, representanter för styrelsen för Latjins lokala administration i Azerbajdzjan, enligt vilket Adishirin Chiragov tidigare bodde i byn Tjiragli.

40. Inför den stora kammaren presenterade klaganden bland annat ett vigselbevis enligt vilket han föddes i Tjiragli och gifte sig där 1975, födelseattester för sin son och två döttrar, alla födda i Tjiragli 1977, 1975 respektive 1982, samt ett sovjetiskt inrikespass utfärdat 1981, angivande Tjiragli som födelseort och innehållande en registreringsstämpel från 1992 som angav Tjiragli som bostadsort.

3. Ramiz Gebrayilov

41. Ramiz Gebrayilov föddes i Tjiragli 1960. 1988 tog han examen i maskinteknik vid Bakus polytekniska institut. 1983, medan han fortfarande studerade i Baku, besökte han staden Latjin och tilldelades en tomt på 5 000 m2 av staten. Han hävdade att han byggde ett sexrumshus med garage på tomten och bodde där med sin hustru och sina barn tills han tvingades därifrån 1992. Det fanns även några boskapsskjul. Han ägde även en bilverkstad kallad ”Auto Service”, en butik och ett kafé, vilka var placerade på en annan 5 000 m2 stor tomt som han ägde. Dessutom hade han 12 kor, 70 lamm och 150 får.

42. Ramiz Gebrayilov hade inte kunnat återvända till Latjin sedan han gav sig av därifrån 1992. År 2001 begav sig armeniska vänner till Latjin och videofilmade husens skick i staden. Enligt vad klaganden uppgav kunde han se i videofilmen att hans hus hade bränts ned. Av personer som lämnade Latjin efter honom fick han även reda på att hans hus hade bränts ned av armeniska styrkor några dagar efter att han hade lämnat Latjin.

43. Den 27 februari 2007 lämnade han in ett tekniskt pass, daterat den 15 augusti 1986, enligt vilket ett bostadshus med två våningar, åtta rum och en total yta på 203,2 m2 (bostadsyta 171,2 m2 och biyta 32 m2), på en 480 m2 stor tomt, hade registrerats i hans namn.

44. Han framlade även ett yttrande från tre tidigare grannar, som bekräftade att han ägde ett bostadshus med två våningar och åtta rum, samt ett yttrande från V. Maharramov, representant för styrelsen för Latjins lokala administration i Azerbajdzjan, enligt vilket Ramiz Gebrayilov tidigare bodde i sitt eget hus i Latjin.

45. Inför den stora kammaren presenterade klaganden bland annat en födelseattest och ett vigselbevis enligt vilka han föddes i Tjiragli och gifte sig där 1982, födelseattester för sin dotter och sina två söner, alla födda i Latjin 1982, 1986 respektive 1988, samt ett militärt tjänstgöringsintyg utfärdat 1979.

4. Akif Hasanof

46. Akif Hasanof föddes 1959 i byn Ağbulaq i Latjindistriktet. Han arbetade där som lärare i 20 år. Han hävdade att hans tillhörigheter innefattade ett stort möblerat hus på 165 m2, en ny personbil av märket ”Niva”, 100 mindre boskapsdjur och 16 större boskapsdjur, samt 20 handknutna mattor.

47. Den 27 februari 2007 lämnade han in ett tekniskt pass daterat den 13 september 1985, enligt vilket ett bostadshus med två våningar, nio rum och en total yta på 448,4 m2 (bostadsyta 223,2 m2 och biyta 225,2 m2) samt en lagerbyggnad på 75 m2, på en 1 600 m2 stor tomt, hade registrerats i hans namn.

48. Han framlade även ett yttrande från tre tidigare grannar, som bekräftade att han ägde ett bostadshus med två våningar och nio rum, samt ett stall för boskap samt ekonomibyggnader, och dessutom ett yttrande från V. Maharramov, representant för styrelsen för Latjins lokala administration i Azerbajdzjan, enligt vilket Akif Hasanof hade bott i sitt eget hus i Ağbulaq.

49. Inför den stora kammaren presenterade klaganden en födelseattest, ett sovjetiskt inrikespass utfärdat 1976 och ett anställningsbevis utfärdat av Latjindistriktets utbildningsförvaltning, visande att han föddes i Ağbulaq och hade arbetat som lärare och skolchef i den byn mellan 1981 och 1988.

5. Fekhreddin Pashayev

50. Fekhreddin Pashayev föddes 1956 i byn Kamalli i Latjindistriktet. Efter att ha tagit examen i maskinteknik vid Bakus polytekniska institut 1984 återvände han till staden Latjin, där han var anställd som ingenjör och, från 1986, som chefsingenjör vid transportministeriet. Han hävdade att han ägde och bodde i ett tvåvåningshus med tre rum i Latjin, vilket han hade byggt själv. Huset var beläget på nr 50, 28 Aprel Kucesi, Laçın Seheri, Laçın Rayonu. Fekhreddin Pashayev gjorde gällande att husets aktuella marknadsvärde skulle vara 50 000 USA-dollar (USD). Han ägde även marken runt sitt hus och en andel (cirka tio hektar) i ett kollektivjordbruk i Kamalli. Dessutom ägde han lite mark genom ”kollektivt ägande”.

51. Den 27 februari 2007 lämnade han in ett tekniskt pass daterat i augusti 1990, enligt vilket ett bostadshus med två våningar och en total yta på 133,2 m2 (bostadsyta 51,6 m2 och biyta 81,6 m2), på en 469,3 m2 stor tomt, hade registrerats i hans namn.

52. Han framlade även ett yttrande från tre tidigare grannar, som bekräftade att han ägde ett bostadshus med två våningar och fyra rum, samt ett yttrande från V. Maharramov, representant för styrelsen för Latjins lokala administration i Azerbajdzjan, enligt vilket Fekhreddin Pashayev tidigare bodde i sitt eget hus på adressen 28 Aprel Kucesi i Latjin.

53. Inför den stora kammaren presenterade klaganden bland annat ett vigselbevis enligt vilket han föddes i Kamalli och gifte sig där 1985, födelseattester för sina två döttrar, födda i Kamalli 1987 respektive i Latjin 1991, en födelseattest för sin son, registrerad som född i Kamalli 1993, samt ett militärt tjänstgöringsintyg utfärdat 1978 och ett anställningsbevis daterat år 2000. Han förklarade att även om hans son i själva verket hade fötts i Baku, var det normalt enligt Sovjetunionens propiska-system att registrera föräldrarnas registrerade bostadsort som födelseorten för deras barn.

6. Qaraca Gabrayilov

54. Qaraca Gabrayilov föddes i staden Latjin 1940 och avled den 19 juni 2005. Den 6 april 2005, vid tidpunkten för inlämnandet av föreliggande ansökan, uppgav han att han, när han tvingades bort den 17 maj 1992, hade bott på gatan N. Narimanov nr 580, lägenhet 128a i staden Latjin, en fastighet som han ägde och som omfattade ett bostadshus med två våningar, byggt 1976 och med en yta på 187,1 m2 och en tomtyta på 453,6 m2. Han hävdade även att han ägde en ytterligare tomt på 300 m2 på samma gata. Bifogat ansökan var ett tekniskt pass daterat augusti 1985, enligt vilket ett tvåvåningshus med en tomt av nämnda storlek hade registrerats i hans namn.

55. Den 27 februari 2007 uppgav dock klagandens representanter att han hade bott på gatan H. Abdullajev nr 41 i Latjin. Han ägde ändå de två fastigheterna på gatan N. Narimanov. Till dessa inlagor bifogades ett yttrande från tre tidigare grannar och ett yttrande från V. Maharramov, representant för styrelsen för Latjins lokala administration i Azerbajdzjan, enligt vilka Qaraca Gabrayilov tidigare bodde i sitt eget hus på gatan H. Abdullajev i Latjin. Bifogade var även ett beslut daterat den 29 januari 1974 från Latjins lokala folkdeputerades sovjet att tilldela ovannämnda tomt på 300 m2 till klaganden samt flera fakturor för djurfoder, byggmaterial och byggsubventioner som enligt uppgift användes under byggnationen av hans fastigheter.

56. Den 21 november 2007 uppgav Sagatel Gabrayilov, klagandens son, att familjen tidigare hade bott på gatan N. Narimanov men att gatans namn och numrering vid något ospecificerat datum hade ändrats och att deras adress därefter var gatan H. Abdullajev. Alltså avsåg de båda ovannämnda adresserna samma fastighet.

57. Till den stora kammaren lämnade klagandens representanter in bland annat en födelseattest och ett vigselbevis enligt vilka han föddes i Tjiragli och gifte sig där 1965, en födelseattest för hans son, född i byn Alchasli i Latjindistriktet 1970, samt ett militärt tjänstgöringsintyg utfärdat 1963.

D. Relationerna mellan Armenien och ”Republiken Nagorno-Karabach”

58. På frågan om huruvida Armenien utövar myndighet i eller kontroll över ”RNK” och omgivande territorier har klagandena och svarandestatens regering såväl som tredjepartsintervenienten, den azerbajdzjanska regeringen, inlämnat omfattande dokumentation och yttranden. Den information som sålunda mottagits sammanfattas nedan, i den mån domstolen finner den relevant.

1. Militära aspekter

59. 1993 antog FN:s säkerhetsråd fyra resolutioner avseende Nagorno-Karabach-konflikten.

Resolution 822 från den 30 april (S/RES/822 (1993)):

”Säkerhetsrådet,

...

som med bestörtning betraktar upptrappningen av väpnade fientligheter och i synnerhet lokala armeniska styrkors senaste invasion av distriktet Kəlbəcər i Azerbajdzjan,

...

1. kräver ett omedelbart upphörande av alla fientligheter och fientliga handlingar i syfte att upprätta ett beständigt eldupphör, samt omedelbart tillbakadragande av alla ockupationsstyrkor från distriktet Kəlbəcər och andra nyligen ockuperade områden i Azerbajdzjan,

...”

Resolution 853 från den 29 juli (S/RES/853 (1993)):

”Säkerhetsrådet,

...

som uttrycker sin djupa oro över de försämrade relationerna mellan Armenien och Azerbajdzjan, samt spänningarna mellan dem,

...

som med bestörtning betraktar upptrappningen av väpnade fientligheter och i synnerhet erövringen av distriktet Ağdam i Azerbajdzjan,

...

3. kräver ett omedelbart upphörande av alla fientligheter samt ett omedelbart, fullständigt och ovillkorligt tillbakadragande av de ockupationsstyrkor som engagerats från distriktet Ağdam och andra nyligen ockuperade distrikt i Azerbajdzjan,

...

9. uppmanar regeringen i Armenien att fortsätta utöva sitt inflytande för att förmå armenierna i regionen Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan att respektera rådets resolution 822 (1993) och föreliggande resolution, och att acceptera förslagen från [OSSE:s] Minskgrupp,

...”

Resolution 874 från den 14 oktober (S/RES/874 (1993)):

”Säkerhetsrådet,

...

som uttrycker sin djupa oro över att en fortsättning på konflikten i och runt regionen Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan, och på spänningarna mellan Armenien och Azerbajdzjan, kan äventyra fred och säkerhet i regionen,

...

5. uppmanar till omedelbart genomförande av de ömsesidiga och brådskande åtgärder som föreskrivs i [OSSE:s] Minskgrupps ”justerade tidsplan”, inklusive tillbakadragande av styrkor från nyligen ockuperade territorier och avlägsnande av alla hinder för kommunikation och transport,

...”

Resolution 884 från den 12 november (S/RES/884 (1993)):

”Säkerhetsrådet,

...

som med bestörtning betraktar upptrappningen av väpnade fientligheter som [en] konsekvens av kränkningarna av eldupphöret och den överdrivna våldsanvändningen som respons på dessa kränkningar, i synnerhet ockupationen av distriktet Zəngilan och staden Horadiz i Azerbajdzjan,

...

2. uppmanar Armeniens regering att använda sitt inflytande för att förmå armenierna i regionen Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan att respektera resolutionerna 822 (1993), 853 (1993) och 874 (1993), och att säkerställa att de inbegripna styrkorna inte förses med medel för att ytterligare utvidga sin militärinsats,

...

4. kräver av de berörda parterna ett omedelbart upphörande av de väpnade fientligheterna och fientliga handlingarna, ensidigt tillbakadragande av ockupationsstyrkor från distriktet Zəngilan och staden Horadiz, samt tillbakadragande av ockupationsstyrkor från de andra nyligen ockuperade områdena i Azerbajdzjan i enlighet med den ”justerade tidsplanen för brådskande åtgärder för att genomföra säkerhetsrådets resolutioner 822 (1993) och 853 (1993)” ..., i deras modifierade lydelse enligt [OSSE:s] Minskgrupps möte i Wien den 2 till 8 november 1993,

...”

60. ovannämnda HRW-rapport från december 1994 (se punkt 22 ovan) innehåller redogörelser för Nagorno-Karabach-konflikten. Där sägs att ”[en] Karabach-armenisk militäroffensiv under maj/juni 1992 erövrade en stor del av provinsen Latjin”, och händelserna under 1993 och 1994 sammanfattas som följer (på s. 58):

”... armeniska trupper från Karabach – ofta med stöd av styrkor från Armenien – erövrade de återstående azerbajdzjanska provinserna runt Nagorno-Karabach och tvingade bort den azeriska civilbefolkningen: resten av provinsen Latjin, samt provinserna Kerbakhiar, Ağdam, Füzuli, Cəbrayıl, Qubadlı och Zəngilan.”

HRW-rapporten presenterar flera uppgifter som pekar på inblandning från Armeniens armé i Nagorno-Karabach och omgivande territorier (s. 67–73). Enligt uppgift skickade Armenien till och med personal ur sin poliskår för att utföra polisiära uppgifter i de ockuperade territorierna. HRW tillbringade två dagar i april 1994 med att intervjua soldater i armenisk uniform på gatorna i Jerevan. 30 procent av dem var värnpliktiga i Armeniens armé som antingen hade stridit i Karabach, hade order att resa till Karabach eller skenbart frivilligt hade anmält sig för tjänstgöring där. Dessutom räknade HRW-forskare på en enda dag i april 1994 till fem bussar med uppskattningsvis 300 soldater ur den armeniska armén som reste in i Nagorno-Karabach från Armenien. Andra västjournalister rapporterade till HRW-forskarna att de hade sett åtta ytterligare bussar fulla med armeniska armésoldater på väg mot azerbajdzjanskt territorium från Armenien. Enligt HRW gjorde den armeniska militärens inblandning i Azerbajdzjan i rättsligt hänseende Armenien till en part i konflikten, och kriget blev en internationell väpnad konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan.

61. Flera förslag till lösning av konflikten har presenterats i OSSE:s Minskgrupp. I en föreslagen ”paketlösning” från juli 1997, under rubriken ”Avtal I – Slutet på väpnade fientligheter”, beskrevs en tvåstegsprocess för tillbakadragandet av väpnade styrkor. Det andra steget omfattade bestämmelsen att ”Armeniens väpnade styrkor ska dras tillbaka till positioner innanför Armeniens gränser”.

Den ”steg-för-steg”-strategi som presenterades i december 1997 innehöll även en tillbakadragandeprocess i två steg och föreskrev, som en del av den andra fasen, att ”[a]lla armeniska styrkor utanför Armeniens gränser ska dras tillbaka till positioner inom dessa gränser”. I stort sett samma formulering ingick i ”gemensam stat”-förslaget från november 1998.

Även om dessa dokument diskuterades i Minskgruppens förhandlingar, ledde inget av dem till någon överenskommelse mellan Armenien och Azerbajdzjan.

62. Klagandena hänvisade till yttranden från diverse politiska ledare och observatörer. Exempelvis uppgav Robert Kotjarjan, dåvarande premiärminister i ”RNK”, i en intervju med den armeniska tidningen ”Golos Armenii” i februari 1994 att Armenien levererade luftvärnsvapen till Nagorno-Karabach.

Dessutom medgav Vazgen Manukjan, armenisk försvarsminister 1992–1993, i en intervju med den brittiske journalisten och författaren Thomas de Waal i oktober 2000 att de offentliga förklaringarna om att den armeniska armén inte hade deltagit i kriget enbart hade varit avsedda för utlandet (se Thomas de Waal, ”Black Garden: Armenia and Azerbaijan through Peace and War”, New York University Press 2003, s. 210):

”Du kan vara säker på att vad vi än sade politiskt var Karabach-armenierna och den armeniska armén förenade i militära operationer. Det var inte viktigt för mig om någon var från Karabach eller från Armenien.”

63. Enligt årsrapporten från International Institute for Strategic Studies (IISS), ”The Military Balance”, för åren 2002, 2003 och 2004 var 8 000 av de 18 000 militärerna i Nagorno-Karabach personal från Armenien. I 2013 års rapport från samma institut stod det bland annat: ”sedan 1994 har Armenien kontrollerat det mesta av Nagorno-Karabach, och även sju intilliggande regioner av Azerbajdzjan, ofta kallade de ‘ockuperade territorierna’” (”The Military Balance” 2002, s. 66; 2003, s. 66; 2004, s. 82; och 2013, s. 218).

64. David Atkinson, rapportör för Europarådets parlamentariska församling, uppgav i november 2004 i sin andra rapport till utskottet för politiska frågor rörande Nagorno-Karabach (PACE-dok. 10364):

”Enligt den informationen jag fick deltog armenier från Armenien i de väpnade striderna om regionen Nagorno-Karabach utöver lokala armenier inifrån Azerbajdzjan. I dag har Armenien soldater stationerade i Nagorno-Karabach och omgivande distrikt, personer i regionen har armeniska pass, och den armeniska regeringen överför stora penningresurser till detta område.”

Baserat på denna rapport antog den parlamentariska församlingen den 25 januari 2005 resolution 1416, där det bland annat stod:

”1. Den parlamentariska församlingen beklagar att konflikten om regionen Nagorno-Karabach, mer än ett decennium efter att de väpnade fientligheterna inleddes, fortfarande inte är löst. Hundratusentals människor är fortfarande på flykt och bor under eländiga förhållanden. Betydande delar av Azerbajdzjans territorium är fortfarande ockuperat av armeniska styrkor, och separatiststyrkor har alltjämt kontroll över regionen Nagorno-Karabach.

2. Församlingen är oroad över att de militära aktiviteterna och de omfattande etniska fientligheterna som föregick dem ledde till storskalig etniskt grundad förvisning och upprättande av monoetniska områden som liknar det fruktansvärda begreppet etnisk rensning. Församlingen bekräftar att ett regionalt territoriums självständighet och utbrytning från en stat endast kan uppnås genom en laglig och fredlig process baserad på det demokratiska stödet från invånarna i detta territorium – inte till följd av en väpnad konflikt som medför etnisk fördrivning och en annan stats de facto-annektering av detta territorium. Församlingen erinrar om att en medlemsstats ockupation av främmande territorium utgör en allvarlig kränkning av denna stats skyldigheter som medlem av Europarådet, och bekräftar att personer på flykt från konfliktområdet har rätt att återvända till sina hem på ett säkert och värdigt sätt.”

65. I sin rapport ”Nagorno-Karabakh: Viewing the Conflict from the Ground” från den 14 september 2005 framhöll den internationella krisgruppen följande med avseende på de väpnade styrkorna i ”RNK” (s. 9–10):

”[Nagorno-Karabach] kan vara världens mest militariserade samhälle. Nagorno-Karabachs välutbildade och ‑utrustade försvarsarmé är främst en markstyrka vars grundstruktur till stor del tillhandahålls från Armenien. En offentlig tjänsteman från Nagorno-Karabach berättade för krisgruppen att det fanns runt 20 000 soldater, medan en oberoende expert [amerikanske militäranalytikern Richard Giragosian, juli 2005] uppskattade antalet till 18 500. Ytterligare 20 000 till 30 000 reservister skulle enligt uppgift kunna mobiliseras. Med tanke på dess befolkning kan inte Nagorno-Karabach upprätthålla en så stor styrka utan att förlita sig på ett ansenligt antal utomstående. Enligt en oberoende bedömning [från Richard Giragosian] finns det 8 500 Karabach-armenier i armén och 10 000 från Armenien. ...

Icke desto mindre fortsätter många värnpliktiga och yrkesmilitärer från Armenien att tjänstgöra i NK. (De facto-) försvarsministern medger att hans styrkor har 40 procent yrkesmilitärer, inklusive armeniska medborgare. Han hävdar att inga armeniska medborgare mot sin vilja tvingas till militärtjänstgöring och påpekar att 500 000 armenier härstammande från Nagorno-Karabach lever i Armenien, av vilka vissa tjänstgör i Nagorno-Karabachs styrkor. Tidigare värnpliktiga från Jerevan och andra städer i Armenien har berättat för krisgruppen att de till synes godtyckligt skickades till Nagorno-Karabach och de ockuperade distrikten omedelbart efter att ha anmält sig hos rekryteringsbyrån. De förnekar att de någonsin ställt upp frivilligt att resa till Nagorno-Karabach eller det närliggande ockuperade territoriet. De betalades inte någon bonus för tjänstgöring utanför Armenien, och de gjorde militärtjänst i Nagorno-Karabachs uniform, under Nagorno-Karabachs militära befäl. Unga armeniska rekryters motstånd mot att tjänstgöra i Nagorno-Karabach har ökat, vilket kan bidra till att förklara en tydlig minskning av den numerär som skickas till NK.

Det finns en hög grad av integration mellan styrkorna från Armenien och från Nagorno-Karabach. Högre armeniska myndigheter medger att de i avsevärd omfattning bidrar med utrustning och vapen. Nagorno-Karabachs myndigheter bekräftar även att armeniska officerare bistår med utbildning och tillhandahållande av specialfärdigheter. Emellertid vidhåller Armenien att inga av dess militära förband är i Nagorno-Karabach eller de ockuperade territorierna runtomkring.”

Den armeniska regeringen motsatte sig rapporten från den internationella krisgruppen, en organisation som inte hade inget kontor i Armenien eller ”RNK”. Vidare härrörde yttrandet om antalet armeniska militärer i ”RNK” från e‑postkommunikation med Richard Giragosian, som hade kontaktats av regeringen och gjort följande uttalande:

”Även om jag har denna uppfattning menade jag inte att de människor som tjänstgör i Nagorno-Karabachs väpnade styrkor är soldater. Jag menade att ungefär detta antal frivilliga är inbegripna i Nagorno-Karabachs väpnade styrkor från Armenien och andra stater enligt mina beräkningar. Vad avser det antal jag nämnde kan jag inte bekräfta att det är korrekt eftersom det är konfidentiell information och ingen har det exakta antalet. Bakgrunden till min uppfattning var mitt intryck att många armenier från olika delar av världen deltar i Nagorno-Karabachs självförsvarsstyrkor.”

66. Den 19 april 2007 publicerade den österrikiska tidningen ”Der Standard” en intervju med Armeniens dåvarande utrikesminister, Vartan Oskanian. Angående de omtvistade territorierna ska Vartan Oskanian ha kallat dem ”de territorier som nu kontrolleras av Armenien”.

Några dagar senare utfärdade den armeniska ambassaden i Österrike ett pressmeddelande där det uppgavs att Vartan Oskanian hade misstolkats och att det korrekta uttrycket var ”de territorier som nu kontrolleras av armenier”.

67. Den 14 mars 2008 antog FN:s generalförsamling en resolution om situationen i Azerbajdzjans ockuperade territorier (A/RES/62/243). Där erinrades om 1993 års resolutioner i säkerhetsrådet (se punkt 59 ovan), och den innehöll följande passager:

”Generalförsamlingen,

...

2. kräver omedelbart, fullständigt och ovillkorligt tillbakadragande av alla armeniska styrkor från alla ockuperade territorier i Azerbajdzjan,

3. bekräftar den från de ockuperade territorierna av Azerbajdzjan förvisade befolkningens oförytterliga rätt att återvända till sina hem, och understryker behovet av att skapa rimliga förutsättningar för detta återvändande, inklusive omfattande rehabilitering av de konfliktdrabbade områdena,

...”

68. I en intervju med Armenia Today, publicerad den 29 oktober 2008, ska Zjirair Sefiljan, en i Libanon född armenisk militärbefälhavare och politiker som var inblandad i erövringen av staden Sjusja/Sjusji i början av maj 1992 och senare fortsatte att tjänstgöra i både ”RNK”:s och Armeniens väpnade styrkor, ha gjort följande uttalande:

”Vi måste vända blad i historien, eftersom vi från och med 1991 har betraktat Karabach som en självständig stat och förklarat att de borde förhandla. Vem försöker vi lura? Hela världen vet att RNK:s armé är en del av Armeniens väpnade styrkor, att budgeten för RNK finansieras av Armeniens budget, de politiska ledarna i RNK utses från Jerevan. Det är dags att betrakta Karabach som en del av Armenien, en av dess regioner. I förhandlingsprocessen bör Karabachs territorium betraktas som ett territorium i Armenien, och inget territoriellt frånträdande får göras.”

69. I en resolution från den 20 maj 2010 om behovet av en EU-strategi för södra Kaukasus framhöll Europaparlamentet bland annat följande:

”[Europaparlamentet är] allvarligt oroat över att hundratusentals flyktingar och internflyktingar som flytt från sina hem under eller i samband med kriget i Nagorno-Karabach fortfarande är på flykt och nekas sina rättigheter, däribland rätten att återvända, äganderätten och rätten till personlig säkerhet; uppmanar alla parter att otvetydigt och ovillkorligt erkänna dessa rättigheter, behovet av att de snabbt realiseras och av att detta problem får en snabb lösning som respekterar de folkrättsliga principerna; kräver i detta avseende att de armeniska styrkorna dras tillbaka från alla ockuperade territorier i Azerbajdzjan, samt att basering av internationella styrkor organiseras enligt FN-stadgan för att tillhandahålla nödvändiga säkerhetsgarantier under en övergångsperiod, vilket kommer att garantera säkerheten för befolkningen i Nagorno-Karabach och göra det möjligt för fördrivna personer att återvända till sina hem samt att förhindra ytterligare konflikter orsakade av hemlöshet; uppmanar Armeniens och Azerbajdzjans myndigheter samt ledarna för berörda samhällen att visa sitt engagemang för att skapa fredliga förbindelser mellan olika etniska grupper genom praktiska arrangemang för fördrivna personers återvändande; anser att situationen för internflyktingar och flyktingar ska hanteras i enlighet med internationella normer, bland annat den nyligen utfärdade PACE-rekommendation 1877 (2009), ‘Europas bortglömda folk: att skydda de mänskliga rättigheterna hos människor som har varit fördrivna under lång tid’.”

70. I april 2012 antog Europaparlamentet en ytterligare resolution, där det bland annat konstaterades att ”det finns djupt oroande rapporter om otillåtna handlingar utförda av armeniska trupper på de ockuperade azerbajdzjanska territorierna, nämligen regelbundna militärmanövrer, förnyelse av militär utrustning och personal samt fördjupning av försvarsställningar”. Europaparlamentet rekommenderade att förhandlingar om associeringsavtalen mellan EU och Armenien skulle kopplas till utfästelser avseende ”tillbakadragandet av armeniska styrkor från ockuperade territorier runt Nagorno-Karabach och deras återförande till azerbajdzjansk kontroll” och ”uppmana[de] Armenien att sluta skicka vanliga värnpliktiga för att tjänstgöra i Nagorno-Karabach” (Europaparlamentets resolution från den 18 april 2012 innehållande Europaparlamentets rekommendationer till rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten om förhandlingarna om associeringsavtalet mellan EU och Armenien).

71. Klagandena uppgav att den armeniske presidenten, försvarsministern och högt uppsatta militärer vid olika tillfällen under 2012 och 2013 besökte de omtvistade territorierna för att inspektera trupper, närvara vid militärövningar och hålla möten med militära och andra tjänstemän i ”RNK”. I juli 2013 höll Armeniens högsta armégeneraler och andra militära tjänstemän, inklusive den armeniske försvarsministern och befälhavarna för ”RNK”:s väpnade styrkor, ett möte i Nagorno-Karabach, med fokus på insatser för att förstärka den armeniska militären.

72. Den 15 januari 2013 höll den armeniske presidenten Serzj Sargsian ett möte med ledarna för de lagstiftande, verkställande och rättstillämpande grenarna av Armeniens försvarsministerium. Hans tal på mötet publicerades samma dag på Armeniens presidents officiella webbplats. Det innehöll bland annat följande yttranden:

”Från de första åren av självständighet har armén spelat en särskild roll i vårt samhälle. Det var kriget, vars anda kändes över hela Armenien – på vissa platser mer än andra. På den tiden hade varje familj en nära eller avlägsen släkting i den armeniska armén; och armén fanns i vars och ens hjärta. Den känslan blev starkare när vår armé uppnådde den seger som var så viktig, som var vital.

...

Det yttersta målet för vår utrikespolitik är den slutliga rättsliga utformningen av den seger som nåddes i det anfallskrig som inleddes av Azerbajdzjan mot Artsach. Republiken Nagorno-Karabach måste erkännas av det internationella samfundet eftersom det inte finns någon logisk förklaring till varför det folk som utövade sin lagliga rätt till självbestämmande och senare skyddade den i detta ojämna krig, någonsin skulle ingå i Azerbajdzjan. Varför skulle dessa människors öde definieras av det rättsvidriga beslut som en gång fattades av Stalin?

...

Armenien och Artsach vill inte ha krig; men var och en måste veta att vi på lämpligt sätt kommer att ge svar på tal för varje utmaning. Folket i Artsach kommer aldrig att riskera fysisk utrotning igen. Armenien kommer att garantera det.

...

Artsachs säkerhet är inte en prestigefråga för oss; det är en fråga om liv och död i dessa ords mest direkta betydelse. Hela världen måste veta och inse att vi, Armeniens och Artsachs maktstrukturer, står upp mot den armé som betalar mördare, om den skocken över huvud taget kan kallas armé.”

73. I ett yttrande som avgavs på begäran av den armeniska regeringen hävdade Dr Hari Bucur-Marcu, en rumänsk militärexpert, att han inte hade funnit något i den armeniska militärpolitiken som syftade till någon form av kontroll över ”RNK”:s styrkor eller några indikationer på marken att armeniska styrkor var närvarande eller aktiva i ”RNK”. Han ansåg vidare att det inte fanns några bevis för att Armenien utövade kontroll eller myndighet över ”RNK” eller dess försvarsmakt, eller att armeniska styrkor utövade någon kontroll över ”RNK”:s regering eller styrning. Regeringen påpekade att Hari Bucur-Marcu hade beretts möjlighet att intervjua högre militärofficerare i Armenien och fått tillgång deras noteringar. Genom arrangemang med utrikesministeriet för ”RNK” hade han vidare fått möjlighet att resa dit och tala med militära och politiska tjänstemän samt undersöka dokument.

74. Den 25 juni 1994 slöts ett ”avtal om militärsamarbete mellan regeringarna för Republiken Armenien och Republiken Nagorno-Karabach”. Där står bland annat följande:

”Regeringen för Republiken Armenien och regeringen för Republiken Nagorno-Karabach (nedan kallade ‘parterna’),

som beaktar det ömsesidiga intresset inom militärt samarbete, som tar hänsyn till behovet av att utveckla bilaterala relationer och ömsesidigt förtroende genom samarbete mellan de väpnade styrkorna för parternas stater, och som strävar att stärka det militära och militärtekniska samarbetet,

har enats om följande:

...

Artikel 3

Båda parter ska genomföra det militära samarbetet i riktning mot:

(1) upprättande av armén och reformering av de väpnade styrkorna,

(2) militär vetenskap och utbildning,

(3) militär lagstiftning,

(4) logistik för de väpnade styrkorna,

(5) militär medicinsk rehabilitering av militärer och deras familjemedlemmar,

(6) kultur- och idrottsaktiviteter, turism.

Samarbete inom andra områden ska ske efter ömsesidig skriftlig överenskommelse.

Artikel 4

Parterna ska samarbeta genom:

(1) besök och arbetsmöten på försvarsminister- eller stabschefsnivå eller andra av försvarsministrarna godkända representanter,

(2) samråd, erfarenhetsutbyte, utbildning av militär personal och kompetensutveckling,

(3) genomförande av ömsesidiga militärövningar,

(4) deltagande i konferenser, konsultationer, seminarier,

(5) utbyte av information, dokument och tjänster enligt särskilda arrangemang,

(6) kulturevenemang,

(7) tillhandahållande av militära tjänster,

(8) upprättande av förutsättningar för ömsesidig användning av infrastruktur tillhörande parternas väpnade styrkor inom ramen för detta avtal,

(9) utbildning av synnerligen kvalificerad militär och teknisk personal samt specialister.

Inom ramen för samarbetet enligt detta avtal är parterna överens om att värnpliktiga från Armenien och Nagorno-Karabach har rätt att göra sin fastställda periods militärtjänst i Nagorno-Karabach respektive Armenien. Den som gör sin fastställda periods militärtjänst på denna stats territorium ska vara undantagen från den fastställda periodens militärtjänst i det land där han är medborgare.

Artikel 5

Inom ramen för detta avtal är parterna även överens om att:

(1) om medborgare i Armenien som gör sin fastställda periods militärtjänst i Nagorno-Karabach begår ett krigsbrott, ska åtal och rättegång mot dem ske på Armeniens territorium av Armeniens myndigheter i enlighet med det förfarande som fastställts enligt Armeniens lagstiftning,

(2) om medborgare i Nagorno-Karabach som gör sin fastställda periods militärtjänst i Armenien begår ett krigsbrott, ska åtal och rättegång mot dem ske på Nagorno-Karabachs territorium av Nagorno-Karabachs myndigheter i enlighet med det förfarande som fastställts enligt Nagorno-Karabachs lagstiftning,

Inom ramen för detta avtal ska parterna ge varandra tekniskt stöd i fråga om vapen samt återställande och underhåll av militär utrustning.

Tecknande av avtal med dem som utför verksamhet på vapen samt återställande och underhåll av militär utrustning, och även garanterar levnadsvillkoren för företrädarna för de tillverkande företagen på territorium tillhörande parternas stater ska genomföras av uppdragsgivarstatens försvarsministerium.

Andra former av samarbete ska ske efter ömsesidig skriftlig överenskommelse.

...”

75. Den armeniska regeringen hävdade att de armeniska värnpliktiga som i enlighet med artikel 4 i 1994 års avtal tjänstgjorde i ”RNK” huvudsakligen var av lägre militärgrad och utgjorde högst 5 % (upp till 1 500 personer) av ”RNK”:s försvarsmakt. Emellertid uteslöt inte regeringen möjligheten att vissa armeniska medborgare kan ha tjänstgjort i ”RNK”:s försvarsmakt som frivilliga på kontrakt. Bland dem som tjänstgjorde i ”RNK”:s försvarsmakt, sida vid sida med invånarna i Nagorno-Karabach, fanns även frivilliga av armeniskt ursprung från diverse länder där det finns en armenisk diaspora. Enligt uppgift stod de armeniska soldater som tjänstgjorde i ”RNK” under direkt befäl från ”RNK”:s försvarsmakt, vilket var den enda aktiva väpnade styrkan i ”RNK”. Regeringen vidhöll att de armeniska värnpliktiga som tjänstgjorde i ”RNK” enligt 1994 års avtal gjorde detta i enlighet med sina egna önskemål (se emellertid den internationella krisgruppens rapport, punkt 65 ovan).

Den armeniska regeringen framhöll vidare att den armeniska armén och ”RNK”:s försvarsmakt samverkar i en försvarsallians i frågor som utbyte av underrättelser, besök av högre officerare, seminarier, gemensamma militärövningar, paradinspektioner och dylikt.

76. Den 11 oktober 2007 utfärdade domstolen ett delbeslut avseende admissibility för målen Zalyan, Sargsyan och Serobyan mot Armenien (ansökningarna 36894/04 och 3521/07), vilket avser den påstådda misshandeln och det utomrättsliga frihetsberövandet av tre militärer. De faktiska omständigheterna i målet visar att klagandena hade inkallats till den armeniska armén i maj 2003 och hade tilldelats till militärförband nr 33651, som var stationerat nära byn Madagiz i regionen Martakert i ”RNK”. Två militärer från samma militära förband hittades döda i januari 2004. En mordutredning följde, och klagandena förhördes under ett antal dagar i april 2004 i Nagorno-Karabach – först på deras militärförband, sedan hos militäråklagaren vid Martakert-garnisonen och slutligen vid Stepanakerts militärpolisavdelning – innan de fördes till Jerevan för vidare förfaranden. Bland de officerare som ledde förhören av klagandena i Nagorno-Karabach ingick två utredare från Armeniens militäråklagarmyndighet, en utredare från militäråklagarkontoret vid Martakert-garnisonen och en armenisk militärpolisofficer. En bataljonschef från militärförbandet var också närvarande vid det första förhöret. Klagandena anklagades därefter för mord och rättegången mot dem inleddes i november 2004 vid Siuniks regiondomstol, med säte i Stepanakert. Klagandena var närvarande vid rättegången. Den 18 maj 2005 fann domstolen klagandena skyldiga till mord och dömde dem till 15 års fängelse.

77. På liknande sätt, såsom rapporterades av både människorättsorganisationen Forum 18 och HRW, fördes Armen Grigoryan, en armenisk medborgare och vapenvägrare, från ett militärt rekryteringskontor i Jerevan i juni 2004 och överfördes till ett militärförband i Nagorno-Karabach. Efter att ha rymt från förbandet greps Armen Grigoryan och befanns i slutänden av en domstol i Stepanakert den 9 juni 2005 skyldig till att ha avvikit från militärtjänst, och dömdes till två års fängelse.

2. Politiska och juridiska förbindelser

78. Flera framträdande armeniska politiker har vid olika tidpunkter innehaft höga poster i både Armenien och ”RNK” eller har på annat sätt haft nära band till Nagorno-Karabach. Den första presidenten i Armenien, Levon Ter-Petrosian, var ledamot i den armeniska ”Karabach-kommittén”, som i slutet av 1980‑talet ledde rörelsen för Nagorno-Karabachs anslutning till Armenien. I april 1998 efterträddes han som Armeniens president av Robert Kotjarjan, som tidigare hade tjänstgjort som premiärminister i ”RNK” från augusti 1992 till december 1994, som president i ”RNK” från december 1994 till mars 1997, och som premiärminister i Armenien från mars 1997 till april 1998. I april 2008 blev Serzj Sargsian Armeniens tredje president. I augusti 1993 utsågs han till försvarsminister i Armenien efter att från 1989 till 1993 ha tjänstgjort som ordförande i ”Kommittén för republiken Nagorno-Karabachs självförsvarsstyrkor”. År 2007 övergick dessutom Seiran Oganian från att vara försvarsminister i ”RNK” till att bli överbefälhavare för de armeniska väpnade styrkorna. I april 2008 utsågs han till Armeniens försvarsminister.

79. Klagandena hävdade att Armeniens lagar gäller i ”RNK”. Enligt den armeniska regeringen antogs emellertid 609 olika lagar i ”RNK”, mellan januari 1992 och augusti 2006, varav en av de första var ”lagen om grunden för Republiken Nagorno-Karabachs självständighet som stat”. Enligt artikel 2 i denna lag ska ”RNK självständigt besluta i alla ärenden rörande republikens politik, ekonomi, sociala och kulturella frågor, bebyggelse, administration och territoriella uppdelning”. I januari 1992 skapades även organ inom den verkställande och dömande makten, inklusive ministerrådet (regeringen), högsta domstolen och förstainstansrätter för ”RNK” samt ”RNK”:s åklagarmyndighet. ”RNK” har även en egen president, ett eget parlament och en egen polisstyrka samt organ för lokalt självstyre, inklusive förvaltningar som styr territorierna runt ”RNK”, vilkas representanter utses av ”RNK”:s myndigheter. Det hålls presidents- och parlamentsval. Även om flera lagar har övertagits från den armeniska lagstiftningen vidhöll den armeniska regeringen att de inte gäller automatiskt, det vill säga genom beslut från armeniska domstolar, utan tolkades och tillämpades självständigt av ”RNK”:s domstolar, både i Latjindistriktet och på annat håll.

3. Ekonomiskt och annat stöd

80. I sin rapport för 2005 (se ovan, punkt 65) framhöll den internationella krisgruppen följande (s. 12–13):

”Nagorno-Karabachs ekonomi var tidigare integrerad med det sovjetiska Azerbajdzjans men förstördes i hög grad av kriget. I dag har den nära band till Armenien och är synnerligen beroende av dess ekonomiska bidrag. Alla transaktioner sker via Armenien, och produkter som framställs i Nagorno-Karabach anges ofta vara tillverkade i Armenien för export. Jerevan står för halva budgeten. ...

Nagorno-Karabach är synnerligen beroende av externt ekonomiskt stöd, främst från Armenien men även från USA och diasporan över hela världen. Man kan inte få tillräckligt med intäkter för att tillgodose sina budgetbehov, och mottar i absoluta termer ett ökande externt stöd. 2005 års budget uppgick till totalt 24,18 miljarder dram (cirka 53,73 miljoner USD). Lokala intäkter förväntas uppgå till 6,46 miljarder dram (cirka 14,35 miljoner USD), 26,7 procent av utgifterna.

Sedan 1993 har Nagorno-Karabach utnyttjat ett armeniskt ‘mellanstatligt lån’. Enligt den armeniske premiärministern kommer det att uppgå till 13 miljarder dram (28,88 miljoner USD) 2005, en betydande ökning från 2002, när det var 9 miljarder dram (16,07 miljoner USD). Emellertid hävdar Nagorno-Karabachs (de facto-) premiärminister att en del av detta lån – 4,259 miljarder dram (cirka 9,46 miljoner USD) – i själva verket är Armeniens återbetalning av moms, tullar och punktskatter som Armenien tar ut på varor som passerar genom dess territorium på väg till Nagorno-Karabach. Återstoden av lånet har en tioårig återbetalningsperiod med obetydlig ränta. Fastän Armenien har tillhandahållit sådana lån sedan 1993 har ingenting återbetalats. Enligt den armeniske premiärministern är Stepanakert ‘ännu inte i stånd att återbetala ... . Under de närmaste åren kommer vi att behöva fortsätta tillhandahålla detta lån för att hjälpa dem att fortsätta bygga sin infrastruktur ... vi ser inte att de kommer att kunna fortsätta på egen hand inom den närmaste framtiden’.

USA är den enda andra nation som tillhandahåller direkt statligt bistånd. 1998 angav den amerikanska kongressen för första gången Nagorno-Karabach som mottagare av humanitär hjälp skild från Azerbajdzjan. Pengarna från USA administreras av dess biståndsorgan (USAID), vilket har fördelat biståndet till sådana frivilligorganisationer som Fund for Armenian Relief, Rädda Barnen och Internationella rödakorskommittén. Till och med september 2004 hade USA lovat 23 274 992 USD till Nagorno-Karabach och bidragit med 17 831 608. Armeniska lobbygrupper har haft stort inflytande för att möjliggöra detta bistånd.”

Den internationella krisgruppen framhöll vidare att det armeniska ”mellanstatliga lånet” utgjorde 67,3 % av ”RNK”:s budget 2001 (enligt ”Statistisk årsbok för Nagorno-Karabach”) och 56,9 % 2004 (enligt en den internationella krisgruppens kommunikation med chefen för ”RNK”:s nationella statistiktjänst).

81. Det lån som tillhandahölls av Armenien till ”RNK” för 2004 och 2005 uppgick till 51 000 000 USD. 40 000 000 USD gick till återuppbyggnad av utbildningsinrättningar och 11 000 000 USD till att hjälpa familjerna till dödade soldater.

82. Hajastans all-armeniska fond grundades genom ett armeniskt presidentdekret den 3 mars 1992. Enligt dess officiella webbplats är dess uppgift följande:

”[A]tt förena armenier i Armenien och utomlands för att övervinna landets svårigheter och bidra till att upprätta hållbar utveckling i Armenien och Artsach. Utöver [de] problem som är förknippade med Sovjetunionens upplösning var regeringen tvungen att finna lösningar på efterdyningarna av 1988 års jordbävning i Spitak, en ekonomisk blockad och återställandet av områden som drabbats av Artsach-konflikten.”

Fondens årsrapport för 2012 innehåller budskap från Serzj Sargsian, Armeniens president, och Bako Sahakian, ”Republiken Artsachs president” – budskap som bland annat innehåller följande yttranden:

Serzj Sargsian:

”Hajastans all-armeniska fond är ett förkroppsligande av enheten mellan Armenien, Artsach och diasporan. Som sådant håller fonden på att varaktigt, resolut, och inför våra ögon omdana vår allnationella inre styrka till konkret makt.”

Bako Sahakian:

”År 2012 var ett jubileumsår för det armeniska folket. Som nation firade vi 20-årsdagen av grundandet av RNK:s försvarsarmé och befriandet av Sjusji, en magnifik seger som möjliggjordes genom hela det armeniska folkets förenade insatser och okuvliga vilja, dess tappra söners och döttrars osjälviska mod och djärvhet.”

Fonden har 25 underavdelningar i 22 olika länder. Dess resurser kommer från enskilda donationer, huvudsakligen från personer i den armeniska diasporan. Den samlar nu in cirka 21 000 000 USD årligen.

Styrelsen är fondens högsta styrande organ. Enligt fondens stadga är Armeniens president ex officio ordförande i styrelsen. I styrelsen, som sedan den bildades har haft mellan 22 och 37 ledamöter, ingår många framträdande individer och representanter för politiska, icke-statliga, religiösa och humanitära inrättningar från Armenien och diasporan. 2013 utgjordes styrelsen, utöver den armeniske presidenten Serzj Sargsian, av den tidigare armeniske presidenten Robert Kotjarjan; den armeniske premiärministern samt utrikes-, finans- och diasporaministrarna; presidenten, den tidigare presidenten och premiärministern i ”RNK”; ordförandena för den armeniska författningsdomstolen, nationalförsamlingen och centralbanken; fyra armeniska religiösa ledare; tre representanter för armeniska politiska partier; en representant för Armeniens producenters och affärsidkares förbund (arbets­givarna); och representanter för fyra ickestatliga organisationer inlemmade i USA och Kanada. Resten av den 37 personer starka styrelsen utgjordes av 13 personer från den armeniska diasporan. Styrelsens sammansättning har varit liknande sedan fondens tillkomst.

Hajastans all-armeniska fond har finansierat och vakat över ett flertal projekt sedan sin tillkomst, inklusive byggen eller renoveringar av vägar, bostäder, skolor, sjukhus samt vatten- och gasnät. I mitten till slutet av 1990‑talet byggde den motorvägen mellan staden Goris i Armenien och Latjin samt mellan Sjusja/Sjusji och Stepanakert i Nagorno-Karabach. 2001 finansierade den bygget av den nord-sydliga motorvägen i Nagorno-Karabach. Enligt fondens årsrapport för 2005 hade den under året betalat ungefär 11 000 000 USD till diverse projekt, varav cirka 6 100 000 USD hade gått till projekt i Nagorno-Karabach. Enligt siffror från den armeniska regeringen uppgick de inte helt kompletta utgifterna för 2012 till 10 700 000 USD i Nagorno-Karabach och 3 100 000 USD i Armenien. Under 1995–2012 anslog fonden totalt cirka 111 000 000 USD – eller cirka 6 000 000 USD årligen – till projekt i Nagorno-Karabach, även detta enligt regeringens siffror. Under 1992–2012 anslog fonden 115 000 000 USD till projekt i Armenien.

83. Klagandena och den azerbajdzjanska regeringen hävdade att armeniska pass rutinmässigt utfärdas till invånarna i ”RNK” och de omgivande territorierna. Den internationella krisgruppen har uppgivit att ”Armenien har utfärdat sina pass för utlandsresor till en majoritet av invånarna” (2005 års rapport, se ovan, s. 5). Den azerbajdzjanska regeringen framhöll även möjligheten för invånarna i nämnda territorier att förvärva armeniskt medborgarskap. De hänvisade till artikel 13 (”Medborgarskap genom naturalisation”) i Armeniens lag om medborgarskap i Armenien, vilken lyder som följer:

”Varje person som är över 18 år och i stånd att arbeta samt som inte är RA-medborgare kan ansöka om RA-medborgarskap, om han/hon

1) lagligen har bott på Armeniens territorium under de tre föregående åren,

2) besitter färdigheter i det armeniska språket, och

3) är bekant med Armeniens konstitution.

En person som inte är RA-medborgare kan beviljas RA-medborgarskap utan att omfattas av de villkor som anges i punkt 1) och 2) i den första delen av denna artikel, om han/hon:

1) gifter sig med en medborgare i Armenien eller har barn som innehar RA-medborgarskap,

2) har föräldrar eller minst en förälder som tidigare innehade RA-medborgarskap eller föddes på Armeniens territorium och ansökte om RA-medborgarskap högst tre år efter att ha uppnått 18 års ålder,

3) är armenier till börden (är av armeniskt ursprung), eller

4) självmant har avsagt sig RA-medborgarskap efter den 1 januari 1995.”

Den armeniska regeringen hävdade för sin del att både Armenien och ”RNK” har bestämmelser avseende dubbelt medborgarskap. Dessutom utfärdar Armenien pass till invånare i ”RNK” under vissa omständigheter, i enlighet med ett avtal med ”RNK” om ”organiseringen av passystemet” från den 24 februari 1999. Artikel 1 i avtalet lyder:

”Parterna är överens om att deras medborgare har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på var och en av parternas territorium.

Inom ramen för detta avtal, till dess Republiken Nagorno-Karabach blir internationellt erkänd, får medborgare i Nagorno-Karabach som önskar lämna antingen Nagorno-Karabachs eller Armeniens territorium ansöka om och erhålla armeniska pass.

Parterna är överens om att Nagorno-Karabachs medborgares erhållande av armeniska pass inte betyder att medborgarskap i Armenien beviljas. Dessa pass får användas endast för Nagorno-Karabachs medborgares resor utanför Armeniens och Nagorno-Karabachs territorium, och får inte användas som identitetshandling för internt bruk i Nagorno-Karabach och i Armenien.”

Bestämmelser om tillämpning av detta avtal utfärdades även 1999, och föreskriver att ett armeniskt pass utfärdas till en ”RNK”-invånare endast i exceptionella fall där syftet med att resa utomlands är medicinsk behandling, utbildning eller en annan personlig angelägenhet. Den armeniska regeringen hävdade att färre än 1 000 personer hade erhållit pass enligt 1999 års avtal.

84. Klagandena och den azerbajdzjanska regeringen uppgav att armenisk dram var huvudvaluta i ”RNK”, medan den armeniska regeringen vidhöll att de valutor som accepterades där även omfattade euro, US-dollar, brittiska pund och till och med australiska dollar.

85. Den azerbajdzjanska regeringen påpekade att Armeniens nationalatlas, publicerad 2007 av det statliga kommittén för fastighetsregistret, med band till Armeniens regering och alltså enligt uppgift en officiell publikation, konsekvent på diverse typer av kartor inlemmade ”RNK” och de omgivande ockuperade territorierna inom Armeniens gränser.

86. Klagandena och den azerbajdzjanska regeringen gjorde gällande att det finns en armenisk regeringspolicy att uppmuntra bosättare att flytta till ”RNK” från Armenien och, på senare tid, Syrien.

I februari 2005 publicerades rapporten från OSSE:s undersökningsuppdrag till de ockuperade territorierna i Azerbajdzjan runt Nagorno-Karabach (NK). Utredarnas uppdrag var att fastställa huruvida det fanns bosättningar på territorierna; militärstrukturer och ‑personal samt politiska överväganden låg enligt strikta direktiv utanför uppdraget. Med avseende på bosättningar i Latjindistriktet drogs följande slutsats i rapporten:

”I huvudsak är mönstret för bosättarnas ursprung i Latjin detsamma som i de andra territorierna. Alltså har den överväldigande majoriteten kommit till Latjin från olika delar av Azerbajdzjan, främst efter att ha bott flera år med tillfälligt tak över huvudet i Armenien. En jämförelsevis liten minoritet är armenier från Armenien, inklusive jordbävningsoffer. De hörde ryktesvis talas om Latjin som ett boplatsalternativ, genom medier eller från frivilligorganisationer i Armenien och NK. Det fanns inga bevis för tvångsflyttning eller systematisk rekrytering.”

Rapporten påpekade vidare:

”Den direkta inblandningen från NK i Latjindistriktet är oomtvistad. Nagorno-Karabach står för Latjins budget och bekräftar öppet det direkta ansvaret för distriktet. Latjins invånare deltar i både lokal- och NK-val.

Även om kopplingarna mellan Nagorno-Karabach och Armenien ligger utanför ramen för denna rapport fann utredarna inga bevis för Armeniens regerings direkta inblandning i bosättning i Latjin. Emellertid intervjuade utredarna vissa Latjin-invånare som hade armeniska pass och hävdade att de deltog i armeniska val.”

II. ARMENIENS OCH AZERBAJDZJANS GEMENSAMMA UTFÄSTELSE

87. Innan Armenien och Azerbajdzjan anslöt sig till Europarådet gjorde de utfästelser till ministerkommittén och den parlamentariska församlingen, där de åtog sig att följa den fredliga uppgörelsen av Nagorno-Karabach-konflikten (se den parlamentariska församlingens yttranden 221 (2000) och 222 (2000) samt ministerkommitténs resolutioner Res (2000)13 och (2000)14).

De relevanta delarna av den parlamentariska församlingens yttrande 221 (2000) om Armeniens ansökan om medlemskap i Europarådet lyder som följer:

”10. Församlingen noterar brevet från Armeniens president, där han åtar sig att respektera avtalet om eldupphör tills en slutlig lösning på konflikten [i Nagorno-Karabach] hittas, samt att fortsätta ansträngningarna för att nå en fredlig förhandlingslösning baserad på kompromisser som kan accepteras av alla berörda parter.

...

13. Den parlamentariska församlingen noterar breven från Armeniens president, parlamentets talman, premiärministern och ordförandena för de politiska partier som är representerade i parlamentet, och konstaterar att Armenien åtar sig att respektera följande utfästelser:

...

ii. konflikten i Nagorno-Karabach:

a. att fortsätta ansträngningarna för att lösa denna konflikt med endast fredliga medel,

b. att använda sitt inflytande över armenierna i Nagorno-Karabach för att främja en lösning på konflikten,

c. att lösa internationella och nationella tvister med fredliga medel och enligt folkrättens principer (en skyldighet som åvilar alla Europarådets medlemsstater), och att resolut avvisa varje hotande användning av våld mot sina grannar,

...”

Resolution Res (2000)13 från ministerkommittén rörande inbjudan till Armenien att bli medlem i Europarådet hänvisade till de utfästelser som Armenien gjort, så som anges i yttrande 221 (2000), och de försäkringar om deras fullgörande som gavs av den armeniska regeringen.

III. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING

A. Lagarna i azerbajdzjanska SSR

88. De lagar som är relevanta för fastställandet av klagandenas rätt till egendom var 1978 års konstitution för azerbajdzjanska SSR och dess marklag från 1970 och bostadslag från 1983.

1. 1978 års konstitution

89. I konstitutionen föreskrevs följande:

Artikel 13

”Grunden till personlig egendom för medborgare i azerbajdzjanska SSR är förvärvsinkomst. Personlig egendom kan omfatta hushållsartiklar; artiklar för personlig konsumtion, komfort och nytta; ett hus; och intjänade besparingar. Medborgarnas personliga egendom och rätten att ärva den skyddas av staten.

Medborgarna kan erhålla tomter så som föreskrivs i lag för lantbruk till husbehov (inklusive hållande av boskap och fjäderfä), trädgårdsskötsel och uppförande av enskilda bostäder. Medborgarna måste använda sin mark rationellt. Stats- och kollektivjordbruk erbjuder hjälp till medborgare för deras små markinnehav.

Personlig egendom eller egendom med nyttjanderätt får inte användas för att generera kapitalinkomster till nackdel för allmänintresset.”

2. 1970 års marklag

90. De relevanta bestämmelserna i marklagen föreskrev följande:

Artikel 4. Statens (folkets) markägande

”I enlighet med Sovjetunionens konstitution och azerbajdzjanska SSR:s konstitution ägs mark av staten – den är hela det sovjetiska folkets gemensamma egendom.

I Sovjetunionen ägs mark uteslutande av staten och tilldelas endast för nyttjande. Gärningar som direkt eller indirekt bryter mot statens äganderätt till mark är förbjudna.”

Artikel 24. Dokument som styrker nyttjanderätten till mark

”Kollektivjordbruks, statsjordbruks och andras nyttjanderätt till tomter godkänns med ett statligt intyg om nyttjanderätt.

Intygets form bestäms av Sovjetunionens ministersovjet i enlighet med Sovjetunionens och sovjetrepublikernas marklagstiftning.

Rätten att tillfälligt nyttja mark godkänns med ett intyg i den form som fastställs av ministersovjeten i azerbajdzjanska SSR.”

Artikel 25. Regler om utfärdande av intyg om nyttjanderätt till mark

”De statliga intygen om rätt till obegränsat nyttjande av mark, och intygen om rätten till tillfälligt nyttjande av mark utfärdas till kollektivjordbruk, statsjordbruk och andra statliga, kooperativa och offentliga inrättningar, organ och organisationer samt medborgare, av den verkställande kommittén inom distriktets eller stadens folkdeputeradesovjet (under republikens styrning) i vars territorium den tomt som ska tilldelas för nyttjande är placerad.”

Artikel 27. Nyttjande av mark för specifikt ändamål

”De som nyttjar mark har rätt att och ska använda de tomter som tilldelats dem för det ändamål för vilket tomterna tilldelades.”

Artikel 28. Markanvändares nyttjanderätt till tilldelade tomter

”Beroende på det avsedda ändamålet med en tilldelad tomt har markanvändarna rätt till följande i enlighet med gällande regler:

– att uppföra byggnader för bostäder, industrier och offentlig rekreation samt andra byggnader och strukturer,

– att plantera jordbruksväxter, skog samt frukt­bärande, dekorativa och andra träd,

– att nyttja avverkningsområden, betesfält och annan jordbruksmark,

– att nyttja utbredda naturliga mineraltillgångar, torv, och vattendrag för ekonomiska behov samt att utnyttja andra värdefulla egenskaper hos ett markområde.

Artikel 126–1. Nyttjanderätt till mark vid arv av äganderätt till en byggnad

”Om ägandet av en byggnad placerad i en by ärvs och om arvingarna inte har rätt att köpa en tomt för hushållet i enlighet med gällande rutin, ska de erhålla en nyttjanderätt till en tomt som krävs för att behålla byggnaden, i den storlek som bestäms av ministersovjeten i azerbajdzjanska SSR.”

Artikel 131. Tilldelning av tomter till medborgare för uppförande av egna bostadslägenheter

”Tomter för uppförande av bostadshus med vardera en lägenhet avsedda att bli personlig egendom ska tilldelas medborgare som bor på befolkade orter i azerbajdzjanska SSR där uppförande av egna bostadslägenheter inte är förbjudet enligt gällande lagstiftning, från mark tillhörande städer och tätorter; från byars mark som inte används av kollektivjordbruk, statsjordbruk eller andra jordbruksverksamheter; från statens markreserv; och från sådan mark tillhörande statens skogsfond som inte ingår i städers miljöförbättringszoner. Mark ska tilldelas för nämnda ändamål i enlighet med det förfarande som föreskrivs i ... denna lag.

Uppförande av egna bostadslägenheter i städer och arbetares bostadsorter ska ske på tomma ytor som inte kräver kostnader för sitt nyttjande eller sina tekniska förberedelser, samt som regel nära järnvägar och motorvägar som tillhandahåller reguljär passagerarkommunikation, i form av fristående bostadsområden eller bosättningar.”

3. 1983 års bostadslag

91. Artikel 10.3 i bostadslagen lyder som följer:

”Medborgarna har rätt till ett hus som personlig egendom i enlighet med lagstiftningen i Sovjetunionen och azerbajdzjanska SSR.”

4. 1985 års instruktion om regler för registrering av bostäder

92. I 1985 års instruktioner, i artikel 2, förtecknades de dokument som fungerade som bevis för rätten till ett bostadshus. Instruktionerna godkändes av Sovjetunionens centrala statistikbyrå genom förordnande nr 380 av den 15 juli 1985. I artikel 2.1 förtecknades de olika typer av dokument som utgjorde primärt rättighetsbevis. I artikel 2.2 angavs att om det primära beviset saknades, kunde rätten påvisas indirekt med hjälp av andra dokument, inklusive:

”inventarietekniska dokument om de innehåller en exakt hänvisning till ägarens innehav genom vederbörligen formaliserade handlingar som styrker hans rätt till bostadshuset”

B. Azerbajdzjans lagar

93. Efter självständigheten antog Azerbajdzjan, den 9 november 1991, lagar rörande egendom, vilka för första gången angav mark som föremål för privat ägande. Emellertid infördes först senare detaljerade regler om privatisering av mark som tilldelats medborgare, genom 1996 års jordreformslag. Eftersom klagandena lämnade Latjin 1992, kunde de därför inte ansöka om att bli ägare till den mark de nyttjade.

1. 1991 års egendomslag

94. 1991 års egendomslag i Azerbajdzjan trädde i kraft den 1 december 1991. Där stod bland annat följande:

Artikel 21. Ändamål med medborgares äganderätt

”1. En medborgare får äga:

– tomter,

– hus, lägenheter, fritidshus, garage, hushållsredskap och artiklar för privat bruk,

– aktier, obligationer och andra värdepapper,

– anläggningar för massmedier,

– företag och fastighetskomplex för produktion av varor avsedda för konsumenter, sociala och kulturella marknader, med undantag för vissa typer av egendom som anges i lag och som inte kan ägas av medborgare på grund av statlig eller allmän säkerhet eller på grund av internationella förpliktelser.

...

5. En medborgare som äger en lägenhet, ett bostadshus, ett fritidshus, ett garage eller andra lokaler eller strukturer har rätt att förfoga över denna egendom efter eget gottfinnande: att sälja, testamentera, ge bort, hyra ut eller vidta annan åtgärd som inte står i strid med lagen.”

2. 1992 års marklag

95. Den nya marklagen, som trädde i kraft den 31 januari 1992, innehöll följande bestämmelser:

Artikel 10. Privat ägande av tomter

”Tomter tilldelas för privat ägande till medborgare i Azerbajdzjan i enlighet med förfrågningar från de lokala verkställande myndigheterna baserat på beslut i ett distrikts eller en stads folkdeputeradesovjet för följande ändamål:

1) till personer som permanent bor på territoriet för att uppföra privata hus och tillhörande strukturer samt för upprättande av privata jordbruk till husbehov,

2) för lantbruk och andra organisationer som är inbegripna i produktion av jordbruksprodukter för försäljning,

3) för uppförande av privata och kollektivägda fritidshus och privata garage inom stadsgränser,

4) för konstruktioner kopplade affärsverksamhet,

5) för traditionellt konsthantverk.

Enligt Azerbajdzjans lagstiftning får tomter tilldelas för privat ägande till medborgare för andra ändamål.”

Artikel 11. Villkor för tilldelning av tomter för privat ägande

”För de ändamål som anges i artikel 10 i denna lag ska äganderätten till en tomt beviljas utan kostnad.

Tomter som tilldelats medborgare för deras privata hus, fritidshus och garage före denna lags ikraftträdande överförs till deras ägande.

Rätten till privat ägande eller livstids ärftligt innehav av en tomt får inte beviljas utländska medborgare eller utländska juridiska personer.

En tomt ska inte återföras till tidigare ägare och deras arvingar. De kan erhålla äganderätt till tomten enligt vad som föreskrivs i denna lag.”

Artikel 23. Tilldelning av tomter

”Tomter ska tilldelas medborgare, företag och organisationer för deras ägande, innehav, bruk eller uthyrning genom beslut i ett distrikts eller en stads folkdeputeradesovjet, i enlighet med marktilldelningsförfarandet och i enlighet med dokument för markanvändning.

Det avsedda ändamålet med en tomt ska anges i marktilldelningsintyget.

Förfarandet för inlämnande och utredning av en förfrågan om tilldelning eller övertagande av en tomt, inklusive övertagande av en tomt för statligt eller offentligt behov, ska fastställas av Azerbajdzjans ministerråd.

Medborgares förfrågningar om tilldelning av tomter ska utredas inom en period av högst en månad.”

Artikel 30. Dokument som styrker äganderätt till mark samt rätt till besittning och permanent nyttjande av mark

”Äganderätten till mark samt rätten till besittning och permanent nyttjande av mark ska styrkas av ett statligt intyg utfärdat av ett distrikts eller en stads folkdeputeradesovjet.

Nämnda statliga intygs form ska godkännas av Azerbajdzjans ministerråd.”

Artikel 31. Formalisering av rätten till tillfällig markanvändning

”Rätt till tillfällig markanvändning, inklusive arrenderätt, ska dokumenteras i ett avtal och ett intyg. Dessa dokument ska registreras av ett distrikts eller en stads folkdeputeradesovjet och ska vara utfärdade till markanvändaren. Formerna för avtalet och intyget ska godkännas av Azerbajdzjans ministerråd.”

Artikel 32. Skäl för uppsägning av rätt till ägande, besittning, nyttjande eller arrende av en tomt

”Det distrikts eller den stads folkdeputeradesovjet som tillhandahållit äganderätt till en tomt eller del därav, samt rätt till besittning, nyttjande eller arrende därav, ska säga upp dessa rättigheter i följande fall:

1) ägarens frivilliga överlämnande eller överlåtelse av tomten,

2) utgång av den period för vilken tomten tillhandahölls,

3) upphörande av verksamheten hos ett företag, en myndighet, en organisation eller ett lantbruk,

4) markanvändning för andra ändamål än dess avsedda ändamål,

5) upphörande av det anställningsförhållande varpå en marktilldelning grundades, utom i fall som föreskrivs i lag,

6) underlåtenhet att uppfylla villkoren i ett arrendeavtal,

7) underlåtenhet att betala fastighetsskatt eller arrende som föreskrivits i lag eller i ett arrendeavtal under två på varandra följande år, utan godtagbart skäl,

8) underlåtenhet att, under ett år och utan godtagbart skäl, nyttja den tilldelade tomten för jordbruksproduktion, eller underlåtenhet att, under två år och utan godtagbart skäl, nyttja den tilldelade tomten för annan produktion än jordbruk,

9) behov att överta tomter för statligt eller offentligt behov,

10) överlåtelse av äganderätten till byggnader eller strukturer eller överlåtelse av en rätt att bedriva verksamhet på dem,

11) ägarens eller användarens död.

Azerbajdzjans lagstiftande organ kan tänka sig andra skäl för uppsägning av rätt till ägande, besittning, nyttjande eller arrende av en tomt.”

IV. TILLÄMPLIG FOLKRÄTT

96. Artikel 42 i konventionen angående lagar och bruk i lantkrig, Haag, 18 oktober 1907 (nedan ”1907 års Haagkonvention”), definierar ockupation som följer (i svensk översättning enligt /wp-content/uploads/2012/01/Konvention-i-Haag-den-18-oktober-1907.pdf):

”Ett område anses vara ockuperat, då detsamma faktiskt befinner sig under den fientliga arméns herravälde. Ockupationen omfattar endast de områden, å vilka detta herravälde upprättats och kan utövas.”

Följaktligen föreligger ockupation i den mening som avses i 1907 års Haagkonvention när en stat utövar faktiskt herravälde över territorium, eller del av territorium, tillhörande en fiendestat. Kravet på faktiskt herravälde anses allmänt vara synonymt med krav på verklig kontroll.

Militärockupation anses föreligga i ett territorium eller en del av ett territorium, om följande kan påvisas: närvaro av utländsk trupp i stånd att utöva verklig kontroll utan den suveräna partens samtycke. Enligt den utbredda uppfattningen hos experter är främmande truppers fysiska närvaro ett sine qua non-krav för ockupation, vilket betyder att ockupation inte är tänkbar utan ”stövlar på marken”, så därför är styrkor som utövar herravälde till sjöss eller i luften genom sjö- eller luftblockad inte tillräckligt.

97. Reglerna inom internationell humanitär lagstiftning berör inte uttryckligen frågan om förhindrande av tillträde till hem eller egendom. Emellertid reglerar artikel 49 i konventionen (IV) angående skydd för civilpersoner under krigstid, 12 augusti 1949, (”den fjärde Genèvekonventionen”) frågor om tvångsförflyttning i eller från ockuperade territorier. Där står följande:

”Tvångsförflyttning, enskilt eller i massa, eller deportation av skyddade personer från ockuperat område till ockupationsmaktens eller annat lands territorium, ockuperat eller icke ockuperat, är oavsett de skäl, som må anföras därför, förbjuden.

Ockupationsmakt må dock, då befolkningens säkerhet eller tvingande militära skäl gör det erforderligt, verkställa total eller partiell utrymning av viss trakt av ockuperat område. Sådan utrymning må endast omfatta förflyttning av skyddade personer inom det ockuperade området, utom då detta faktiskt är omöjligt. På så sätt förflyttad befolkning skall återföras till sina hem, så snart fientligheterna i den berörda trakten upphört.

Ockupationsmakten skall, vid genomförandet av sådan förflyttning eller utrymning, i största möjliga utsträckning sörja för att lämplig inkvartering tillhandahålles skyddade personer, att förflyttningarna genomföras under förhållanden, som ur renlighets-, hälsovårds-, säkerhets- och livsmedelssynpunkt äro betryggande samt att medlemmar av samma familj ej åtskiljas.
Skyddsmakten skall underrättas om förflyttningar och utrymningar, så snart de ägt rum.

Ockupationsmakt må icke kvarhålla skyddade personer inom område, som är särskilt utsatt för krigets faror, med mindre befolkningens säkerhet eller tvingande militära skäl göra detta erforderligt.

Ockupationsmakt må icke deportera eller överflytta delar av sin egen civilbefolkning till område, som den ockuperar.”

Artikel 49 i den fjärde Genèvekonvention gäller på ockuperat territorium även om det inte finns några specifika regler avseende tvångsförflyttning på territorium tillhörande en part i konflikten. Icke desto mindre betraktas rätten för fördrivna personer ”att frivilligt återvända i säkerhet till sina hem eller normala hemvister så fort skälen för deras fördrivning upphör att existera” som en regel inom internationell sedvanerätt (se regel 132 i ICRC:s studie om internationell humanitär sedvanerätt) som gäller varje typ av territorium.

V.  RELEVANT MATERIAL FRÅN FÖRENTA NATIONERNA OCH EUROPARÅDET

A. Förenta Nationerna

98. Principerna för återlämning av bostäder och egendom för flyktingar och fördrivna personer (”Principles on Housing and Property Restitution for Refugees and Displaced Persons”, kommissionen för mänskliga rättigheter, underutskottet för främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna, 28 juni 2005, E/CN.4/Sub.2/2005/17, bilaga) är de mest kompletta normerna i frågan. De kallas även Pinheiro-principerna. Målet med dessa principer, vilka grundas på befintlig internationell människorättslagstiftning och humanitär rätt, är att förse stater, FN-organ och det bredare internationella samfundet med internationella normer och praktiska riktlinjer för hur man bäst hanterar de komplexa juridiska och tekniska frågor som omger återlämning av bostäder och egendom.

Där står bland annat följande:

2. Rätten till återlämning av bostad och egendom

”2.1 Alla flyktingar och fördrivna personer har rätt att återfå bostad, mark och/eller egendom som de godtyckligt eller olagligen berövats, eller att ersättas för bostad, mark och/eller egendom som är praktiskt omöjlig att återlämna enligt vad som fastställs av en oberoende, opartisk domstol.

2.2 Staterna ska tydligt prioritera rätten till återlämning som önskat rättsmedel vid fördrivning och som en viktig del av reparativ rättvisa. Rätten till återlämning föreligger som en särskild rätt, oavsett om flyktingar och fördrivna personer som har rätt till bostäder, mark och återlämning av egendom återvänder eller ej.

3. Rätten till icke-diskriminering

”3.1 Var och en har rätt att skyddas mot diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, funktionshinder, börd eller ställning i övrigt.

3.2 Staterna ska tillse att de facto- och de jure-diskriminering av ovanstående skäl förbjuds och att alla personer, inklusive flyktingar och fördrivna personer, behandlas lika inför lagen.

12. Nationella förfaranden, institutioner och mekanismer

”12.1 Staterna bör inrätta och stödja rättvisa, snabba, oberoende, öppna och icke-diskriminerande förfaranden, institutioner och mekanismer för att bedöma och verkställa krav på återlämning av bostäder, mark och egendom. ...

...

12.5 Om det har skett en allmän kollaps av rättsstaten, eller om staterna inte kan upprätta de förfaranden, institutioner och mekanismer som fordras för att underlätta processen att återlämna bostäder, mark och egendom på ett rättvist sätt inom rimlig tid, bör staterna begära teknisk assistans och samverkan från relevanta internationella organ för att upprätta provisoriska arrangemang för att erbjuda flyktingar och fördrivna personer de förfaranden, institutioner och mekanismer som fordras för att trygga effektiva rättsmedel för återlämning.

12.6 Staterna bör i fredsöverenskommelser och överenskommelser om frivilligt återvändande inkludera förfaranden, institutioner och mekanismer för återlämning av bostäder, mark och egendom. ...”

13. Tillgänglighet av förfaranden för återlämningskrav

”13.1 Alla som godtyckligt eller olagligen har berövats bostad, mark och/eller egendom bör kunna inge krav på återlämning och/eller ersättning till ett oberoende och opartiskt organ, få en bedömning av sina krav och få besked om en sådan bedömning. Staterna bör inte ställa upp villkor för ingivande av återlämningskrav.

...

13.5 Staterna bör sträva efter att upprätta mottagningscentrum och kontor runtom i berörda områden där potentiella kravställare har sina aktuella bostäder. För att underlätta största möjliga tillgång för de berörda bör det vara möjligt att inge återlämningskrav via post eller genom ombud, samt personligen. ...

...

13.7 Staterna bör ta fram formulär för återlämningskrav som är enkla och lättbegripliga ...

...

13.11 Staterna bör tillse att adekvat rättshjälp tillhandahålls, om möjligt utan kostnad ...

...”

15. Register och dokumentation över bostäder, mark och egendom

”...

15.7 Staterna kan, vid massfördrivning och bristande dokumentation av ägande eller besittningsrätt, anta den icke motbevisbara presumtionen att personer som flyr sina hem under en viss period som präglas av våld eller katastrof har gjort detta av skäl relaterade till våld eller katastrof och därför är berättigade till återlämning av bostad, mark och egendom. I sådana fall kan administrativa och rättsliga myndigheter självständigt fastställa fakta avseende odokumenterade återlämningskrav.

...”

21. Ersättning

”21.1 Alla flyktingar och fördrivna personer har rätt till full och effektiv ersättning som en integrerad komponent i återlämningsprocessen. Ersättningen kan vara finansiell eller in natura. Staterna ska, för att följa principen om reparativ rättvisa, se till att rättsmedlet ersättning används endast om rättsmedlet återlämning inte är praktiskt möjligt, eller om den skadelidande parten medvetet och frivilligt accepterar ersättning i stället för återlämning, eller om villkoren för en framförhandlad fredsuppgörelse föreskriver en kombination av återlämning och ersättning.

...”

B. Europarådet

99.  Europarådets organ har vid upprepade tillfällen behandlat frågor om återlämning av egendom till internt fördrivna personer (internflyktingar) och flyktingar. Följande resolutioner och rekommendationer är av särskild relevans för föreliggande fall:

1. ”Att lösa egendomsfrågor rörande flyktingar och fördrivna personer”, den parlamentariska församlingens resolution 1708 (2010)

100. Den parlamentariska församlingen noterade att så många som 2,5 miljoner flyktingar och internflyktingar stod inför fördrivning i Europarådets medlemsstater, i synnerhet i norra och södra Kaukasus, på Balkan och vid östra Medelhavet, samt att fördrivningen ofta förlängdes, varvid berörda personer inte kunnat återvända till eller få tillträde till sina hem och sin mark sedan 1990‑talet och tidigare (punkt 2). Församlingen underströk betydelsen av återlämning:

”3. Förstörelse, ockupation eller konfiskering av övergiven egendom kränker de berörda personernas rättigheter, permanentar fördrivning och försvårar försoning och fredsbyggande. Därför är återlämning av egendom – det vill säga återupprättandet av rättigheter och fysiskt innehav till förmån för fördrivna tidigare invånare – eller ersättning former av gottgörelse som är nödvändiga för att återupprätta den enskildes rättigheter och rättsstatsprincipen.

4. Den parlamentariska församlingen anser att återlämning är den optimala responsen på förlust av tillträde och rätt till bostad, mark och egendom eftersom det är den enda formen av gottgörelse som underlättar valet mellan tre ‘robusta lösningar’ på fördrivningen: att återvända till sitt ursprungliga hem i säkerhet och med värdighet; att integreras lokalt på den plats dit man flyttats; eller att finna ny bosättning antingen på någon annan plats inom landet eller utanför dess gränser.”

Den parlamentariska församlingen hänvisade sedan till Europarådets människorättsinstrument, i synnerhet Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, den europeiska sociala stadgan och ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, liksom till FN:s Pinheiro-principer, och uppmanade medlemsstaterna att vidta följande åtgärder:

”9. Mot bakgrund av det ovanstående uppmanar församlingen medlemsstaterna att lösa de frågor om bostäder, mark och egendom som uppstått efter konflikten för flyktingar och internflyktingar, med hänsyn till Pinheiro-principerna, relevanta instrument från Europarådet och ministerkommitténs rekommendation Rec (2006)6.

10. Utifrån dessa relevanta internationella normer och erfarenheten från de program som hittills genomförts i Europa för att lösa egendoms- och ersättningsfrågor uppmanas medlemsstaterna att:

10.1. garantera skyndsam och effektiv gottgörelse för förlusten av tillträde och rätt till bostäder, mark och egendom som övergivits av flyktingar och internflyktingar utan hänsyn till pågående förhandlingar om lösningen på väpnade konflikter eller ett visst områdes status,

10.2. se till att sådan gottgörelse sker genom återlämning i form av bekräftelse av flyktingars och fördrivna personers lagliga rätt till sin egendom samt återställning av deras säkra fysiska tillgång till, och innehav av, sådan egendom. Om återlämning inte är möjlig måste tillräcklig ersättning tillhandahållas, genom bekräftelse av den tidigare lagliga rätten till egendom och tillhandahållande av pengar och varor i rimligt förhållande till deras marknadsvärde eller andra former av rättvis gottgörelse,

10.3 se till att flyktingar och fördrivna personer som inte hade formellt erkända rättigheter innan de fördrevs, men vilkas åtnjutande av den egna egendomen behandlades som de facto-giltig av myndigheterna, ges likvärdig och effektiv tillgång till rättsmedel och gottgörelse för att de berövats sin egendom. Detta är särskilt viktigt om de berörda personerna är socialt sårbara eller tillhör minoritetsgrupper,

...

10.5 se till att innehavare av besittnings- och hyresrätt som har tvingats överge sina hem ska anses ha goda skäl att frånvara från sitt boende tills de omständigheter som möjliggör frivilligt återvändande i säkerhet och med värdighet har återupprättats,

10.6 tillhandahålla skyndsamma, tillgängliga och effektiva rutiner för att kräva gottgörelse. Om fördrivning och berövande har skett på ett systematiskt sätt, bör särskilda rättsorgan inrättas för att bedöma kraven. Sådana organ bör tillämpa snabbförfaranden som inbegriper mindre strikta beviskrav och underlättande rutiner. Alla egendomstyper av relevans för fördrivna personers bostads- och försörjningsbehov bör befinna sig inom deras jurisdiktion, inklusive hem, jordbruksmark och affärsfastigheter,

10.7 garantera rättsorganens oberoende, opartiskhet och expertis, inbegripande lämpliga regler för deras sammansättning, eventuellt med medverkan av internationella ledamöter. ...

...”

2. ”Flyktingar och fördrivna personer i Armenien, Azerbajdzjan och Georgien”, PF-resolution 1497 (2006)

101. I denna resolution uppmanade den parlamentariska församlingen särskilt Armenien, Azerbajdzjan och Georgien:

”12.1. att fokusera alla sina ansträngningar på att finna en fredlig lösning på konflikterna i regionen i syfte att skapa förutsättningar för flyktingar och fördrivna personer att frivilligt återvända till sina ursprungsorter, säkert och med värdighet,

...

12.4. att prioritera de fördrivna personernas återvändande och göra vad de kan i sina förhandlingar för att möjliggöra för dessa människor att återvända i säkerhet, även före en allmän lösning,

...

12.15. att utveckla praktiskt samarbete vad avser utredning av saknade personers öde samt att underlätta återlämning av identitetshandlingar och egendom i synnerhet, med användning av erfarenheten av hanteringen av liknande problem på Balkan.”

3. Ministerkommitténs rekommendation till medlemsstater om internt fördrivna personer, Rec(2006)6

102. Ministerkommittén rekommenderade särskilt följande:

”8. Internt fördrivna personer har rätt att åtnjuta sin egendom och sina innehav i enlighet med människorättslagstiftning. Mer specifikt har internt fördrivna personer rätt att återfå sin egendom som de lämnade när de fördrevs. Om internt fördrivna personer berövas sin egendom, bör sådant berövande ge upphov till adekvat ersättning.”

LAGSTIFTNINGEN

I. INLEDNING

103. Genom sitt beslut den 14 december 2011 förklarade domstolen klagandenas klagomål admissible. Den prövade även de sex formella invändningar som framförts av svarandestatens regering enligt artikel 35 i konventionen. Tre av dem – rörande frågan om huruvida ärendet redan hade ingivits till ett annat internationellt utrednings- eller förlikningsförfarande, den bristande behörigheten av tidsmässiga skäl samt underlåtenheten att respektera sexmånadersregeln – avvisades. De tre andra invändningarna förenades med sakfrågan och utreds nedan i följande ordning: uttömmande av inhemska rättsmedel, klagandens ställning som offer samt svarandestatens regerings jurisdiktion över territoriet i fråga.

II. UTTÖMMANDE AV INHEMSKA RÄTTSMEDEL

A. Parternas framställningar

1. Klagandena

104. Klagandena hävdade att de armeniska myndigheterna hade hindrat dem som fördrivna personer från att återvända till sina hem och att detta återspeglade en erkänd officiell hållning, och följaktligen en administrativ praxis. Under dessa omständigheter hade de inte tillgång till några inhemska rättsmedel.

105. Därtill fanns det inga rättsmedel som var bekanta för dem – vare sig i Armenien eller i ”RNK” – och som skulle kunna vara effektiva med avseende på deras klagomål. Enligt uppgift visades bristen på inhemska rättsmedel tydligast genom de internationella diskussionerna avseende internflyktingars rätt att återvända. Den frågan, som utgjorde en av viktigaste skillnaderna mellan parterna i de pågående förhandlingarna med OSSE:s Minskgrupp, förblev olöst. Klagandena hade inte ingivit några ”ansökningar” om återvändande och ifrågasatte huruvida det fanns något forum till vilket en sådan begäran skulle kunna skickas. Enligt uppgift skulle en begäran i varje händelse vara helt fruktlös. Dessutom, med tanke på att Armenien förnekade all inblandning i händelserna avseende konflikten i Nagorno-Karabach, hävdade klagandena att det skulle vara motsägelsefullt att förvänta sig att de skulle ha kontaktat myndigheterna i Armenien.

106. Klagandena vidhöll vidare att svarandestatens regering hade bevisbördan att visa att det fanns ett rättsmedel och att det var effektivt både i teorin och i praktiken, och i synnerhet att det hade använts med framgång av rättssökande parter i en situation liknande deras. De hävdade att regeringen inte hade lyckats avhända sig den bördan. Mer specifikt gällde inget av de exempel på mål som presenterades av regeringen i dess yttranden till kammaren i juli 2007 rätten att återvända för att komma i åtnjutande av egendom, eller privat- och familjeliv. Det var endast i sina yttranden från juli 2012 som regeringen hade pekat på några konstitutionella rättsmedel i Armenien och ”RNK” och hävdat att klagandena alltid hade kunnat komma in i de omtvistade territorierna, åtminstone i syfte att utöva sina lagliga rättigheter. Med beaktande av regeringens tidigare yttranden, där dessa rättsmedel inte hade nämnts och där återvändande för och ersättning till fördrivna personer villkorades med ett heltäckande och slutligt avtal om konfliktlösning, saknade inlagorna från 2012 trovärdighet. Dessutom innehöll de inte några exempel på gottgörelse som faktiskt erbjudits azerbajdzjanska medborgare för brott mot den typ av rättigheter som angavs i föreliggande mål.

2. Svarandestatens regering

107. Den armeniska regeringen gjorde gällande att klagandena inte hade uttömt inhemska rättsmedel, eftersom de inte hade visat att de hade vidtagit några åtgärder för att skydda eller återupprätta sina rättigheter. Exempelvis hade klagandena inte ansökt hos något rättsligt eller administrativt organ i Armenien. Dessutom vidhöll regeringen att territorierna i fråga var under ”RNK”:s jurisdiktion och kontroll, och hävdade att ”RNK” hade alla rättsliga och administrativa organ för att skydda individers rättigheter. Klagandena hade enligt uppgift kunnat få visum till både Armenien och ”RNK” för att söka juridisk rådgivning, även kostnadsfritt genom ”offentliga försvarare”, och framföra krav på återlämning eller ersättning mot Armeniens armé och myndigheter eller ”RNK” inför oberoende och opartiska domstolar. Vad avser Armenien hade denna möjlighet funnits allt sedan ratificeringen av konventionen i april 2002. De ståndpunkter som intogs i förhandlingarna med OSSE:s Minskgrupp rörde alla fördrivna personers återvändande och hade ingen relevans för situationen för de individer som ville utöva sina lagliga rättigheter.

108. Därtill hävdade regeringen att grundlagarna och andra lagar i Armenien och ”RNK”, i synnerhet deras marklagar och civillagar, skyddade individers rätt till egendom, innehöll bestämmelser om återlämning av eller ersättning för fråntagen mark och gjorde ingen skillnad mellan medborgares och utlänningars rättigheter.

109. För att visa effektiviteten hos armeniska rättsmedel för personer av kurdisk eller azerisk härkomst framförde regeringen i juni 2007 tre rättsfall: ett rörde den amnesti som beviljades en dömd person av, enligt uppgift, azerbajdzjansk nationalitet, ett gällde förliknelsen i godo mellan en kurdisk person och hans arbets­givare i en tvist om obetalad lön, och en rörde tvisten mellan en annan kurdisk person och en lokal armenisk administration om förlängningen av ett arrendeavtal. Dessutom presenterade regeringen tre fall som prövats av ”RNK”-domstolar för att demonstrera att det fanns effektiva rättsmedel i den regionen: två rörde domar mot personer av armenisk härkomst som bodde i ”RNK”, och det tredje handlade om en arvstvist mellan två privatpersoner, synbarligen av armenisk härkomst.

3. Den azerbajdzjanska regeringen, tredjepartsintervenient

110. Enligt den azerbajdzjanska regeringen hade svarandestatens regering inte fullgjort sin skyldighet att specificera vilka rättsmedel som förelåg i vare sig Armenien eller ”RNK” och som skulle kunna vara effektiva under omständigheterna, och hade inte heller tillhandahållit något exempel på någon fördriven azerbajdzjansk medborgare som med framgång hade utnyttjat sådana påstådda, ehuru fullständigt ospecificerade, rättsmedel. I detta sammanhang uppgav den azerbajdzjanska regeringen att Armeniens och ”RNK”:s marklagar inte tillhandahöll några regler eller mekanismer genom vilka personer som fördrivits under omständigheter liknande klagandenas skulle kunna erhålla återlämning av eller ersättning för sin fråntagna egendom.

111. Dessutom fanns det, mot bakgrund av det allmänna sammanhanget, enligt uppgift inget behov av att uttömma inhemska rättsmedel på grund av administrativ praxis eller särskilda omständigheter. Man hänvisade bland annat till den pågående spänningen och fientligheten i regionen, tillämpningen av undantagslagar inom Nagorno-Karabach och de andra ockuperade territorierna samt den avsiktliga politiken att uppmuntra armeniska bosättare att flytta in i speciellt Latjindistriktet.

112. Den azerbajdzjanska regeringen hävdade vidare att alla rättsmedel som enligt svarandestatens regering var tillgängliga inför de armeniska domstolarna och organen inte kunde vara effektiva per definition med tanke på Armeniens uttalade åsikt att ”RNK” var en självständig stat inom vars jurisdiktion och kontroll Latjin befann sig. Därtill omfattade inte det territoriella ramverk som var relevant för ”RNK”:s ”självständighetsförklaring” i september 1991 de andra områdena i Azerbajdzjan som ockuperades senare, inklusive Latjin, över vilka följaktligen ”RNK”:s domstolar konstitutionellt inte kunde utöva behörighet.

B. Domstolens bedömning

1. Ytterligare inlagors tillåtlighet

113. Det bör först noteras att den 20 januari 2014 – två veckor efter den förlängda tidsfristen som stipulerats av domstolen för inlämnande av ytterligare dokumentation – presenterade svarandestatens regering flera dokument, inklusive två domar som påstods bekräfta äganderätten till privata bostäder och omgivande mark inom de omtvistade territorierna för två fördrivna kärande av azerbajdzjansk nationalitet. Domarna hade avkunnats 2003 respektive 2005, av ”förstainstansrätten i Republiken Nagorno-Karabach”.

114. Den 22 januari 2014 beslutade domstolens president, efter att ha rådgjort med den stora kammaren, i enlighet med regel 38.1 och 71.1 i domstolsreglerna, att nämnda dokument inte skulle ingå i målets akt, på grund av att de inlämnandes för sent. Svarandestatens regering hade inte lämnat någon tillfredsställande förklaring till varför dokumenten inte kunde ha insänts i tid. Domstolen konstaterar i detta sammanhang att svarandestatens regering den 8 juni 2006 inbjöds att lämna in skriftliga yttranden i ärendet och att den, både då och senare i förfarandet, ombads att specifikt behandla frågan om uttömmande av rättsmedel. Ingenting nämndes om 2003 och 2005 års domar vid något av dessa tillfällen. Följaktligen kommer dessa dokument inte att beaktas.

2. Allmänna principer för uttömmande av inhemska rättsmedel

115. Domstolen erinrar om att det är fundamentalt att den skyddsmekanism som upprättats genom konventionen är underordnad de nationella systemen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Domstolens uppgift är att övervaka hur de fördragsslutande staterna fullgör sina skyldigheter enligt konventionen. Den kan inte, och får inte, påta sig rollen som fördragsslutande stat, vars ansvar det är att säkerställa att de grundläggande fri- och rättigheter som anges där respekteras och skyddas på nationell nivå. Regeln om uttömmande av inhemska rättsmedel är därför en oumbärlig del av detta skyddssystems funktion. Stater behöver inte svara inför ett internationellt organ för sina handlingar innan de har haft möjlighet att ställa saker till rätta genom sin egen rättsordning, och de som vill åberopa domstolens tillsynsbehörighet i fråga om klagomål mot en stat är således skyldiga att i första hand använda de rättsmedel som den nationella rättsordningen tillhandahåller (se bland andra referenser Akdivar m.fl. mot Turkiet, 16 september 1996, punkt 65, Reports of Judgments and Decisions 1996‑IV). Domstolen kan inte tillräckligt betona att den inte är en domstol i första instans; den har inte kapacitet, och inte heller är det lämpligt för dess funktion som en internationell domstol, att pröva ett stort antal mål som kräver fastställande av grundläggande fakta eller beräkning av ekonomisk ersättning – vilka båda principiellt och praktiskt bör falla inom ramen för inhemsk behörighet (se Demopoulos m.fl. mot Turkiet (beslut) [GC], nr 46113/99, 3843/02, 13751/02, 13466/03, 10200/04, 14163/04, 19993/04 och 21819/04, punkt 69, ECHR 2010; och Niazi Kazali och Hakan Kazali mot Cypern (beslut), nr 49247/08, punkt 132, 6 mars 2012).

116. Domstolen har fastställt de allmänna principerna för uttömmande av inhemska rättsmedel i ett antal domar. I Akdivar m.fl. mot Turkiet (ovan) framhöll domstolen följande (ytterligare målreferenser – inom parentes – utelämnade):

”65. Domstolen erinrar om att regeln om uttömmande av inhemska rättsmedel som anges i artikel [35] i konventionen ålägger dem som önskar driva sitt fall mot staten inför en internationell rättsinstans eller skiljedomstol att först använda de rättsmedel som tillhandahålls av det nationella rättssystemet. Följaktligen behöver staterna inte svara för sina handlingar inför ett internationellt organ innan de har haft möjlighet att rätta till förhållandena genom sin egen rättsordning. Denna regel bygger på antagandet, återspeglat i konventionens artikel 13 – med vilken den hänger nära samman – att det finns ett effektivt rättsmedel i det inhemska systemet med avseende på den påstådda överträdelsen, oavsett om konventionens bestämmelser är införlivade i nationell lagstiftning eller ej. Därmed är den en viktig aspekt av principen att den skyddsmekanism som upprättats genom konventionen är underordnad de nationella systemen till skydd för de mänskliga rättigheterna (...).

66. Enligt artikel [35] ska en klagande ha normal tillgång till rättsmedel som är tillgängliga och tillräckliga för att ge upprättelse för de påstådda överträdelserna. Förekomsten av rättsmedlen i fråga måste vara tillräckligt säker, inte bara i teorin utan även i praktiken; annars saknas den nödvändiga tillgängligheten och effektiviteten (...).

Artikel [35] kräver även att de klagomål som därefter är tänkta att framföras i Strasbourg ska ha framförts till tillämpligt inhemskt organ, åtminstone i sak och i enlighet med de formella krav och tidsfrister som fastställts i den nationella lagstiftningen, och vidare att eventuella processuella medel som kan förhindra brott mot konventionen ska ha använts (...).

67. Emellertid finns det, såsom påpekats ovan, ingen skyldighet att anlita rättsmedel som är otillräckliga eller ineffektiva. Dessutom kan det, enligt ”folkrättens allmänt erkända regler” finnas särskilda omständigheter som befriar klaganden från skyldigheten att uttömma de inhemska rättsmedel som står till hans förfogande (...). Regeln gäller inte heller om en administrativ praxis bestående av en upprepning av handlingar oförenliga med konventionen, och officiell tolerans av staten, har visat sig föreligga och är av sådan beskaffenhet att den gör förfaranden fruktlösa eller ineffektiva (...).

68. När det gäller uttömmande av inhemska rättsmedel är bevisbördan delad. Det ankommer på den regering som hävdar att rättsmedlen inte uttömts att övertyga domstolen om att rättsmedlet var effektivt samt tillgängligt i teorin och i praktiken vid den aktuella tidpunkten, det vill säga att det stod till buds, var i stånd att tillhandahålla gottgörelse med avseende på klagandens klagomål och erbjöd rimliga utsikter till framgång. Om emellertid denna bevisbörda har fastslagits faller det på klaganden att visa att det rättsmedel som framförts av regeringen verkligen hade uttömts, eller av någon anledning var otillräckligt och ineffektivt under fallets specifika omständigheter, eller att det fanns särskilda omständigheter som befriade honom eller henne från detta krav (...). En sådan anledning kan vara att de nationella myndigheterna förblivit totalt passiva inför allvarliga påståenden om felaktigt agerande eller tillfogande av skada från statliga företrädares sida, exempelvis om de inte har genomfört utredningar eller erbjudit hjälp. Under sådana omständigheter kan det sägas att bevisbördan växlar än en gång, så att det ankommer på svarandestatens regering att visa vad den har gjort som respons på den omfattning och allvarlighetsgrad av det som klagomålet gällde.

69. Domstolen vill betona att tillämpningen av regeln måste ta vederbörlig hänsyn till att den tillämpas inom ramen för en mekanism till skydd för mänskliga rättigheter som de fördragsslutande parterna har kommit överens om att upprätta. Följaktligen har den medgivit att artikel [35] måste tillämpas med viss flexibilitet och utan överdriven formalism (...). Den har vidare medgivit att uttömmanderegeln inte är vare sig absolut eller möjlig att tillämpa automatiskt; vid bedömning av huruvida den har följts är det väsentligt att beakta de specifika omständigheterna i varje enskilt fall (...). Detta betyder bland annat att domstolen måste ta realistiska hänsyn såväl till förekomsten av formella rättsmedel i den berörda fördragsslutande statens rättssystem som till det allmänna och politiska sammanhang där de föreligger, samt klagandenas personliga omständigheter.”

3. Tillämpning av dessa principer på målets sakförhållanden

117. Även om svarandestatens regering vidhöll att Armenien inte har jurisdiktion över Nagorno-Karabach, och i synnerhet Latjindistriktet, hävdade man att klagandena kunde ha erbjudits gottgörelse av rättsliga och administrativa organ i Armenien och ”RNK”. Man hänvisade till bestämmelser i de två territoriernas lagar rörande marktvister, inklusive frågor om återlämning och ersättning vid otillåten besittning från någon annans sida. Man presenterade även uttalanden från inhemska domare och tjänstemän med innebörden att Armeniens och ”RNK”:s domstolar är oberoende och opartiska samt redo att pröva mål som väcks av azerbajdzjanska medborgare utan diskriminering. Klagandena och den azerbajdzjanska regeringen, för sin del, hävdade att Armeniens och ”RNK”:s lagar inte tillhandahöll någon gottgörelse för fördrivna personer som hade fråntagits sin egendom under omständigheter liknande klagandenas.

118. Domstolen finner att den, i frågan om uttömmande av inhemska rättsmedel, inte behöver fastställa huruvida Armenien kan anses ha jurisdiktion över området i fråga och huruvida sådan jurisdiktion skulle påverka funktionen hos dess inhemska rättsmedel avseende frågorna om återlämning av eller ersättning för egendom i de omtvistade territorierna. Anledningen till detta är att svarandestatens regering inte har visat att det finns något rättsmedel – vare sig i Armenien eller i ”RNK” – som kan tillhandahålla gottgörelse avseende klagandens klagomål. De lagbestämmelser man hänvisade till är av allmän art och behandlar inte den specifika situationen med berövande av egendom till följd av väpnad konflikt och avser inte heller på något annat sätt en situation liknande klagandenas. Vad gäller de inhemska domar som framlades som exempel i juni 2007 (se punkt 109 ovan), avser inga av dem krav rörande förlust av hem eller egendom för personer fördrivna i samband med Nagorno-Karabach-konflikten.

119. Det bör även noteras att Armenien har förnekat att deras väpnade styrkor eller andra myndigheter skulle ha varit inbegripna i de händelser som givit upphov till klagomålen i föreliggande mål, eller att Armenien skulle utöva – eller vid någon tidpunkt har utövat – jurisdiktion över Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna. Med tanke på ett sådant förnekande av inblandning eller jurisdiktion skulle det inte vara rimligt att förvänta sig att klagandena skulle framföra krav på återlämning eller ersättning hos de armeniska domstolarna och myndigheterna. Vidare måste man beakta det politiska och allmänna sammanhanget. Som en konsekvens av kriget har praktiskt taget alla azerbajdzjaner lämnat de omtvistade territorierna. Ingen politisk lösning av konflikten har nåtts. I stället verkar den fientliga retoriken mellan ledarna för Armenien och Azerbajdzjan ha intensifierats, brott mot eldupphöret förekommer regelbundet och den militära uppladdningen i regionen har trappats upp de senaste åren. Under dessa omständigheter är det inte realistiskt att något som helst rättsmedel i det ej erkända territoriet ”RNK” i praktiken skulle kunna erbjuda fördrivna azerbajdzjaner effektiv gottgörelse.

120. Under dessa omständigheter anser domstolen att svarandestatens regering inte har lyckats bevisa att klagandena har tillgång till ett rättsmedel i stånd att tillhandahålla gottgörelse avseende deras klagomål enligt konventionen och att erbjuda rimliga utsikter till framgång. Regeringens invändning att inhemska rättsmedel inte har uttömts avvisas därför.

III. KLAGANDENAS STÄLLNING SOM OFFER

A. Parternas framställningar

1. Klagandena

121. Klagandena vidhöll att de hade ingivit dokumentation med sin ansökan och sina efterföljande yttranden i målet, vilka utgjorde tillräckliga bevis för deras identitet och för det faktum att de ägde eller hade rätt att använda identifierbar egendom i territoriet i fråga samt att de hade bott där när de hade tvingats fly i maj 1992. De hänvisade bland annat till de tekniska passen, vittnesmål och fakturor för byggmaterial samt byggsubventioner. Vad gäller de tekniska passen vidhöll klagandena att de i alla delar uppfyllde de formella kraven enligt den nationella lagstiftning som gällde vid den aktuella tidpunkten. De förklarade att avvikelserna mellan utsagorna i ansökningsformuläret och specifikationerna i passen berodde på att yttrandena hade avgivits till deras representant under svåra omständigheter i Baku i början av 2005 under ett kort möte. De ursprungliga yttrandena hade avgivits ur minnet, utan tillgång till dokument, och det var därför informationen i passen som var korrekt och borde beaktas. Klagandena hävdade vidare att passen utgjorde sekundär bevisning för deras innehav. Dessutom hade den sjätte klaganden ingivit primär bevisning i form av en sammanfattning av mötesprotokollet från folkdeputeradesovjeten i Latjindistriktet den 29 januari 1974, vilket innehöll beslutet att tilldela honom mark. När de flydde hade de inte haft tid att ta med alla sina papper. Dessutom hade det vid den tiden inte funnits något centraliserat fastighetsregister varifrån de skulle ha kunnat erhållna ytterligare dokument.

122. Klagandena uppgav att en medborgare, enligt 1970 års bostadslag och 1983 års marklag i azerbajdzjanska SSR, vilka fortfarande gällde vid tidpunkten för deras flykt, hade äganderätt till sitt enskilda hus och en ärftlig rätt att använda en tomt i enlighet med de ändamål för vilka den hade tilldelats. Båda rättigheterna utgjorde enligt uppgift innehav i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen. Därtill avsåg en tomt, enligt 1991 års fastighetslag i Azerbajdzjan, föremålet för enskilt ägande, och därmed gavs klagandena berättigade förväntningar om att bli markägare.

2. Svarandestatens regering

123. Den armeniska regeringen gjorde gällande att klagandena, med undantag för den sjätte klaganden, inte med sin ansökan hade ingivit något som skulle kunna bevisa att de i själva verket hade någon egendom, och ännu mindre att egendomen var placerad på det hävdade territoriet och att de hade ägt den vid den aktuella tidpunkten. Enligt regeringens uppfattning var det anmärkningsvärt att de tekniska passen för de övriga fem klagandena, trots att de alla påstod sig ha flytt tomhänta, senare dök upp från ingenstans. Vidare utgjorde de yttranden från vänner och grannar som lämnats in till domstolen inget annat än rykten. Vad avser alla klagande vidhöll regeringen att de inte hade bevisat ”bortom rimligt tvivel” att de var de personer de påstod sig vara, att de hade bott i de territorier de hade uppgivit eller att de ägde egendomen i fråga. Exempelvis innehöll de dokument de presenterade ett flertal motsägelser och felaktigheter. Exempelvis hade den andra klaganden först hävdat att han hade bott i byn Tjirag och hade sedan ändrat detta till Tjiragli. Därtill angav de flesta av de tekniska pass som presenterats som ägarbevis andra siffror med avseende på husens storlek än de siffror som uppgavs av klagandena själva. Regeringen hävdade även att ett tekniskt pass är ett dokument som visar det tekniska skicket hos en byggnad och ingenting annat, såvida inte dess ursprung och härkomst har fastställts.

124. Regeringen ifrågasatte vidare huruvida klagandena någonsin hade haft rätt till den påstådda egendomen, erkänd enligt den lag som gällde 1992 eller styrkt av behörig myndighet. Exempelvis var mark enligt Sovjetunionens socialistiska system före 1991 enbart statens egendom. Även om 1991 års fastighetslag erkände möjligheten till privat ägande, överförde den inte mark som upptogs av privatpersoner till deras privata ägande. Med avseende på enskilda markanvändare och arrendatorer stipulerade lagstiftningen att deras rättigheter formaliserades genom ett intyg som registrerades i ett fastighetsregister som fördes av den lokala folkdeputeradesovjeten. Alltså kunde ingen rätt till mark hävdas utan ett sådant registrerat intyg. Dessutom föreskrev den azerbajdzjanska marklagen från 1992 att en användares eller arrendators rättigheter skulle kunna dras tillbaka om marken inte hade använts under en period av två år. Eftersom klagandena inte hade återvänt till Latjindistriktet sedan 1992, antog regeringen att deras hävdade rättigheter hade upphört innan Armenien omfattades av domstolens behörighet 2002. Dessutom var klagandenas hävdade berättigade förväntningar att bli markägare inte längre realistiska förväntningar 2002. Dessutom hade klagandenas påstådda egendom dessförinnan tilldelats andra individer, vilkas namn var registrerade i fastighetsregistret i enlighet med lagarna i ”RNK”. Alltså hade klagandena inga ”befintliga innehav” utan var blott kärande som ville ha sin egendom återlämnad eller få ersättning. Den armeniska regeringen vidhöll att det inte fanns någon nationell lagstiftning eller något domstolsbeslut som gav upphov till berättigade förväntningar om sådan återlämning eller ersättning. Emellertid uppgav regeringen i samma yttranden att ”RNK” inte hade antagit någon lag som berövade klagandena rätten till inresa i Latjinterritoriet eller rätten att fredligt komma i åtnjutande av sin egendom.

3. Den azerbajdzjanska regeringen, tredjepartsintervenient

125. Den azerbajdzjanska regeringen påpekade att nästan alla fördrivna personer hade tvingats fly skyndsamt från sina hem i de ockuperade territorierna, utan att få tid att inhämta dokument. Vid den aktuella tiden var det omöjligt att erhålla egendomsdokument eftersom registren hade skötts av de lokala myndigheterna, och deras arkiv sannolikt hade förstörts. Icke desto mindre klassificerades ett tekniskt pass som ett ”inventarietekniskt” dokument som indirekt fastställer rätten till ett enskilt hus om det ursprungliga dokumentet saknades. Detta dokument utgjorde sekundär bevisning för rätten till ett hus och en tomt om dess text direkt hänvisade till dokument som bekräftade äganderätten. En sådan hänvisning ingick i klagandenas tekniska pass. Alltså visade de, tillsammans med de vittnesmål och byggfakturor som presenterats, att klagandena ägde enskilda hus och hade rätt att använda de tomter de tilldelats. Dessa rättigheter förelåg fortfarande.

126. Den azerbajdzjanska regeringen hävdade vidare att privat ägande av enskilda hus vid tidpunkten för klagandenas flykt skyddades av de lagar i azerbajdzjanska SSR som fortfarande gällde. Det fanns dock inget privat ägande av mark; den ägdes exklusivt av staten. Alla marktransaktioner var förbjudna, men tomter tilldelades genom beslut av den lokala myndigheten, folkdeputeradesovjeten, till medborgare för deras nyttjande under en begränsad eller obegränsad tidsperiod, utan kostnad. Nyttjanderätten, som var en ärftlig rätt, beviljades för ändamål såsom enskild bostad, det vill säga uppförande av privatägda hus, liksom för bete, slåtter och lantbruk. Dessutom hade 1991 års fastighetslag i Azerbajdzjan, även om den ännu inte kunde verkställas vid den aktuella tidpunkten, utgjort en berättigad förväntning hos klagandena att bli markägare.

B. Domstolens bedömning

127. Utredningen av frågan om klagandenas ställning som offer har två delar. Först måste det bedömas huruvida klagandena har ingivit tillräckliga bevis för sina personliga identiteter och tidigare adresser samt förekomsten av de tillgångar de enligt uppgift lämnade. Om så är fallet måste det fastställas huruvida dessa tillgångar utgör ”egendom” och bidrar till att skapa ”hem” enligt konventionen. För den andra frågan är den nationella juridiska klassificeringen eller innebörden av betydelse.

1. Allmänna principer för bedömning av krav avseende fördrivna personers egendom och hem

128. Domstolen har tidigare behandlat mål rörande egendoms- och bostadsrättigheter för personer som har fördrivits till följd av en internationell eller intern väpnad konflikt. Dessa frågor har väckts i samband med ockupationen av norra Cypern, säkerhetsstyrkors handlingar i Turkiet och Ryssland, samt i vissa andra konfliktsituationer.

129. Domstolen undersökte för första gången fördrivna personers rättigheter till deras hem och egendom i målet Loizidou mot Turkiet ((sakfråga), 18 december 1996, Reports 1996‑VI). Klaganden påstod sig vara ägare till ett antal tomter i norra Cypern. Den turkiska regeringen ifrågasatte inte giltigheten i klagandens rätt, men hävdade att hon hade förlorat ägandet av marken i kraft av artikel 159 i 1985 års konstitution för ”Turkiska republiken norra Cypern” (”TRNC”), enligt vilken alla övergivna fastigheter förklarades vara ”TRNC”:s egendom. Eftersom ”TRNC” inte var erkänt som en stat av det internationella samfundet, tillmätte inte domstolen bestämmelsen någon juridisk giltighet utan fann att klaganden inte kunde anses ha förlorat rätten till sin egendom till följd av den (punkt 42–47).

130. I ett antal mål förknippade med denna konflikt har domstolen fastställt klagandenas ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen baserat på prima facie-bevisning som regeringen inte på ett övertygande sätt lyckats vederlägga, inklusive kopior av ursprungliga lagfarter, registreringsintyg, köpekontrakt och bekräftelser av ägarskap utfärdade av Republiken Cypern. Såsom förklarades av klaganden i målet Solomonides mot Turkiet (nr 16161/90, punkt 31, 20 januari 2009), hade hans lagfart registrerats hos distriktets lantmäterimyndighet. Emellertid hade han vid tidpunkten för den turkiska militära interventionen tvingats till fly och kunde inte ta med sig lagfarten. Myndigheterna i Republiken Cypern rekonstruerade fastighetsregistret och utfärdade intyg som bekräftade äganderätten. Dessa intyg var den bästa tillgängliga bevisningen i avsaknad av de ursprungliga noteringarna eller dokumenten. Det är värt att notera att man i Saveriades mot Turkiet (nr 16160/90, 22 september 2009) tog särskilda hänsyn till skälen för att klaganden inte kunde inge lagfarten i original. Klaganden hävdade att han hade tvingats lämna sina lokaler där dokumenten förvarades i stor hast och därefter inte hade kunnat återvända dit eller på annat sätt återfå lagfarten. Domstolen godtog att de dokument som klaganden presenterade (såsom ett säljkontrakt, ägarintyg och ett bygglov) utgjorde prima facie-bevisning att han hade äganderätt till fastigheterna i fråga, och fortsatte (punkt 18):

”... Eftersom svarandestatens regering inte lyckades framställa övertygande vederläggande bevisning, och med hänsyn till de omständigheter under vilka klaganden hade tvingats lämna norra Cypern, anser domstolen att han hade en ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1.”

131. I målet Doğan m.fl. mot Turkiet (nr 8803‑8811/02, 8813/02 och 8815‑8819/02, ECHR 2004‑VI (utdrag)) vilka rörde tvångsförflyttningen av bybor i regionen med undantagstillstånd i sydöstra Turkiet och vägran att låta dem återvända under flera år, invände svarandestatens regering att vissa av klagandena inte hade ingivit lagfarter som styrkte att de hade ägt egendom i byn i fråga. Domstolen ansåg att det inte var nödvändigt att avgöra, oavsett om det saknades lagfarter, om klagandena hade rätt till egendom enligt nationell lagstiftning. Frågan var snarare huruvida den allmänna ekonomiska verksamhet som klagandena bedrev utgjorde ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen besvarade frågan jakande, och framhöll följande (punkt 139):

”... [D]omstolen konstaterar att det är oomtvistat att alla klagande bodde i byn Boydaş till 1994. Även om de inte hade registrerad egendom, var deras egna hus uppförda på mark tillhörande deras äldre släktingar eller också bodde de i de hus som ägdes av deras fäder och odlade mark tillhörande dessa. Domstolen konstaterar vidare att klagandena hade obestridda rättigheter till den gemensamma marken i byn, såsom betes- och skogsmark, och att de förtjänade sitt uppehälle genom boskapsskötsel och skogsbruk. Följaktligen kan, enligt domstolens uppfattning, alla dessa ekonomiska resurser och de intäkter som klagandena erhöll från dem betecknas som ”egendom” enligt vad som avses i artikel 1.”

132. Den autonoma innebörden av begreppet ”egendom” (”possessions”) har förklarats i flera domar och beslut från domstolen. I Öneryıldız mot Turkiet (nr 48939/99, punkt 124, ECHR 2004‑XII), sammanfattades den så här:

”Domstolen erinrar om att begreppet av ”egendom” i den första delen av artikel 1 i protokoll nr 1 har en autonom innebörd, som inte begränsas till ägande av fysiska föremål och är oberoende av den formella klassificeringen i nationell lagstiftning: den fråga som måste undersökas är huruvida omständigheterna i målet, betraktade som en helhet, kan anses ha förlänat klaganden äganderätten till en väsentlig tillgång som skyddas av den bestämmelsen ... . Följaktligen kan inte bara fysiska föremål utan även vissa rättigheter och ägarintressen som utgör tillgångar betraktas som ”äganderätt”, och alltså som ”egendom” i den mening som avses i denna bestämmelse ... . Begreppet ”egendom” är inte begränsat till ”befintlig egendom” utan kan även omfatta tillgångar, inklusive fordringar, avseende vilka klaganden kan hävda att han har åtminstone en rimlig och ”berättigad förväntning” att komma i praktiskt åtnjutande av en äganderätt ... .”

I det målet fann domstolen att en bostad som olagligen uppförts på allmän mark nära en soptipp, där klaganden och hans familj hade bott i lugn och ro, ehuru utan tillstånd, samtidigt som de betalade kommunalskatt och offentliga serviceavgifter, representerade ett ägarintresse vilket de facto hade erkänts av myndigheterna och vilket var av sådan beskaffenhet att det utgjorde en egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1.

133. Frågan om huruvida klagandena hade styrkt sina krav enligt artikel 1 i protokoll nr 1 väcktes även i ett antal mål mot Ryssland där klagandenas hus eller annan egendom förstördes eller skadades till följd av flygangrepp mot de städer där de bodde. I exempelvis Kerimova m.fl. mot Ryssland (nr 17170/04, 20792/04, 22448/04, 23360/04, 5681/05 och 5684/05, punkt 293, 3 maj 2011), godtog domstolen det ägarskap som hävdades av vissa av klagandena baserat på utdrag från ett fastighetsregister utfärdade av stadsförvaltningen efter angreppet, vilka visade att klagandena var ägare till sina hus. Vad gäller de klagande som inte hade företett något bevis för äganderätt fastställde domstolen deras äganderätt baserat på annan bevisning, såsom ett hemvistintyg utfärdat av stadsförvaltningen. Domstolen fann det även sannolikt att eventuella dokument som bekräftade klagandenas äganderätt till husen hade förstörts under angreppet.

134. I fall där det har fastställts att klaganden var ägare till ett hus har domstolen inte krävt ytterligare dokumentation som bevisar hans eller hennes hemvist där för att visa att huset utgjorde ett ”hem” i den mening som avses i artikel 8 i konventionen. Exempelvis framhöll domstolen i Orphanides mot Turkiet (nr 36705/97, punkt 39, 20 januari 2009), följande:

”Domstolen konstaterar att regeringen inte har lyckats presentera någon bevisning som kan väcka tvivel om klagandens påstående att han vid tidpunkten för den turkiska invasionen regelmässigt hade sin bostad i Lapithos och att hans hus av honom och hans familj betraktades som ett hem.”

135. Om en klagande emellertid inte presenterar någon bevisning för ägarskap eller hemvist, är hans klagomål dömda att misslyckas (se exempelvis Lordos m.fl. mot Turkiet, nr 15973/90, punkt 50, 2 november 2010, där domstolen förklarade att ett klagomål föll utanför det materiella tillämpningsområdet i avsaknad av bevisning för ägarskap; se även slutsatsen avseende vissa klagande i ovannämnda mål Kerimova m.fl. mot Ryssland). I flera mål har domstolen upprepat att klagandena måste tillhandahålla tillräcklig prima facie-bevisning till stöd för sina klagomål. I Damayev mot Ryssland (nr 36150/04, punkt 108–111, 29 maj 2012) fann domstolen att en klagande som klagade över förstörelsen av hans hem måste tillhandahålla åtminstone en kort beskrivning av egendomen i fråga. Eftersom inga dokument eller detaljerade krav inlämnades, befanns hans klagomål vara ogrundat. Såsom ytterligare exempel på prima facie-bevisning av ägarskap till eller boende på egendom har domstolen nämnt dokument såsom lagfarter för mark eller fastigheter, utdrag från fastighets- eller skatteregister, dokument från den lokala förvaltningen, kartor, fotografier och underhållsverifikationer samt bevis på postleveranser, vittnesmål eller varje annan relevant bevisning (se exempelvis Prokopovich mot Ryssland, nr 58255/00, punkt 37, ECHR 2004‑XI, och Elsanova mot Ryssland (beslut), nr 57952/00, 15 november 2005).

136. Sammanfattningsvis har domstolens rättspraxis utvecklat en flexibel strategi när det gäller den bevisning som ska tillhandahållas av klagande som påstår sig ha förlorat sin egendom och sitt hem i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt. Domstolen konstaterar att en liknande strategi återspeglas i artikel 15.7 i FN:s Pinheiro-principer (se punkt 98 ovan).

2. Tillämpning av dessa principer på målets sakförhållanden

(a) Bevis för identitet och bosättningsort

137. Även om klagandena då föreliggande ansökan ingavs inte lämnade in dokument som visade deras identitet och bosättningsort, gjorde de detta efter den stora kammarens begäran i april 2010. Bland dokumenten fanns födelseattester, för dem själva och för deras barn, vigselbevis, sovjetiska pass, arbetsintyg och utdrag från militära tjänstgöringsböcker (mer information finns i punkt 33–57 ovan). Enligt domstolens uppfattning visar dessa dokument att alla klagande föddes i Latjindistriktet och att de bodde och arbetade där, åtminstone under större delen av sina liv. Med avseende på klagandens egna yttranden – och i avsaknad av bevis för motsatsen – måste de anses ha bott där med sina familjer ännu vid den tidpunkt när de flydde den 17 maj 1992.

(b) Bevis för innehav

138. Klagandena hävdade att de ägde eller hade skyddade rättigheter till mark, hus och viss lösegendom som de var tvingade att lämna när de flydde. Det är inte känt huruvida några av husen fortfarande är intakta, och den hävdade lösegendomen lär med största sannolikhet inte längre finnas kvar. Vad som sålunda återstår är huvudsakligen tomterna.

139. Ursprungligen var det endast den sjätte klaganden som lämnade in ett dokument avseende egendom, ett så kallat tekniskt pass. De andra klagandena presenterade sådana bevis först när de svarade på svarandestatens regerings första yttranden. Utöver tekniska pass presenterade samtliga av dem vittnesmål från före tidigare grannar som bekräftade att klagandena ägde hus i de respektive byarna samt yttranden från representanter för en azerbajdzjansk förvaltning för Latjin. Den sjätte klaganden presenterade även ett beslut om marktilldelning som fattades av Latjindistriktets folkdeputeradesovjet, samt fakturor för djurfoder, byggmaterial och byggsubventioner.

140. Den viktigaste bevisning som presenterades av klagandena är de tekniska passen. De innehåller alla, såsom officiella dokument, husritningar och anger bland annat deras storlekar, mått och antal rum. Även storleken på tomterna i fråga anges. Passen är daterade mellan juli 1985 och augusti 1990, och innehåller klagandenas namn. Därtill förefaller det att passen innehåller hänvisningar till respektive marktilldelningsbeslut.

141. Med avseende på den azerbajdzjanska regeringens inlagor anser domstolen att klagandenas tekniska pass måste ses som ”inventarietekniska dokument” utgörande indirekta bevis för äganderätt till hus och mark, och vilka dessutom överensstämmer med artikel 2.2 i 1985 års instruktioner för registreringsregler för bostadsinrättningar (se punkt 92 ovan). Dessutom utgör det marktilldelningsbeslut som presenterades av den sjätte klaganden primär bevisning enligt artikel 2.1 i denna instruktion. Även om den armeniska regeringen har ifrågasatt passens bevisvärde, eftersom man uppger att de visar en byggnads tekniska skick och ingenting annat, påpekar domstolen att de inte bara innehåller specifikationer för husen i fråga utan även klagandenas namn. Under rådande omständigheter utgör de sådan prima facie-bevisning på äganderätt till egendom som har accepterats av domstolen i många tidigare mål.

142. Det är värt att notera att det, utom för den femte och den sjätte klaganden, finns avvikelser mellan klagandenas ursprungliga beskrivningar av deras hus och siffrorna i de tekniska pass som presenterades senare i förfarandet. Exempelvis hävdade den första klaganden ursprungligen att han ägde ett hus på 250 m2. Det inlämnade tekniska passet gäller emellertid ett hus på 408 m2 totalyta och 300 m2 boyta (samt en förrådsbyggnad på 60 m2 som inte tidigare nämnts). På liknande sätt hävdade den fjärde klagande ursprungligen att hans hus hade en yta på 165 m2, medan det hus som anges i passet mäter totalt 448 m2 och har en boyta på 223 m2 (till vilket även här kommer en tidigare ej nämnd förrådsbyggnad på 75 m2). Klagandena har hävdat att det är informationen i passen som är korrekt och att deras ursprungliga påståenden togs ur minnet vid ett kort möte med deras representant när de inte hade tillgång till dokumenten.

Domstolen kan godta klagandenas förklaring; avvikelserna mellan deras ursprungliga yttranden och de tekniska passen är under rådande omständigheter inte sådana att de komprometterar dokumentens sanningshalt, i synnerhet när de siffror som initialt gavs av klagandena jämförs med boytornas mått enligt passen.

143. Klagandena har presenterat ytterligare prima facie-bevisning med avseende på egendom, inklusive yttranden från tidigare grannar. Även de dokument som undersöktes ovan avseende klagandenas identitet och hemvist, vilka visar att de bodde i Latjindistriktet, stöder deras egendomskrav. Därtill, även om ingen utom den sjätte klaganden har presenterat lagfarter eller annan primär bevisning, måste hänsyn tas till de omständigheter under vilka de tvingades lämna distriktet, då de övergav det när det utsattes för militärangrepp. Följaktligen, med hänsyn till den samlade bevisningen som presenterats, har klagandena i tillräcklig utsträckning styrkt sina påståenden att de ägde hus och mark vid tidpunkten för sin flykt.

(c) Huruvida klagandenas rättigheter omfattas av artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 8 i konventionen

144. Det återstår att fastställa huruvida klagandena hade – och fortfarande har – rätt till egendom på så sätt som skyddades av artikel 1 i protokoll nr 1, och huruvida egendomen, betraktad tillsammans med klagandenas övriga personliga omständigheter, utgjorde deras hem i den mening som avses i artikel 8 i konventionen. Såsom nämnts ovan (se punkt 132) är begreppet ”egendom” i artikel 1 i protokoll nr 1 autonomt och inte beroende av den formella klassificeringen i nationell lagstiftning. Emellertid är en utgångspunkt för fastställandet att bestämma huruvida nationell lagstiftning och praxis förlänade eller erkände rättigheter som är skyddade enligt konventionen.

145. Först bör det noteras att även om den marklagstiftning som antogs kort efter Azerbajdzjans självständighet för första gången erkände rätten till privat ägande av mark, infördes inte någon rutin varigenom mark kunde privatiseras vid den aktuella tidpunkten, det vill säga i maj 1992. I varje händelse är det oomtvistat att ingen ansökan om att bli markägare hade lämnats in av klagandena. Eftersom för övrigt de rättigheter som förvärvats av personer enligt den gamla lagstiftningen inte upphävdes genom antagandet av 1991/1992 års lagar om äganderätt, måste klagandenas lagliga rätt till de hus och den mark som de ägde vid tidpunkten för deras flykt bedömas med hänvisning till lagstiftningen i azerbajdzjanska SSR.

146. Enligt det sovjetiska rättssystemet hade medborgare rätt att äga bostäder, men det fanns inget privat ägande av mark – den ansågs i stället vara statlig egendom. För azerbajdzjanska SSR (inklusive Nagorno-Karabach och Latjindistriktet samt de övriga omgivande territorier som nu var under ockupation) fastställdes dessa regler i 1978 års konstitution samt 1970 års marklag och 1983 års bostadslag. Artikel 10.3 i bostadslagen föreskrev ägande av hus, och marklagen, särskilt artikel 4, 25, 27 och 28, innehöll regler och rutiner för tilldelning av mark till privatpersoner för deras bruk. Följaktligen var de hus som klagandena bebodde i Latjindistriktet en del av deras personliga egendom medan de tomter varpå dessa hus stod omfattades av deras ”nyttjanderätt”. Såsom har redan nämnts (se punkt 138) förstördes sannolikt den lösegendom – boskap, mattor, bilar – som klagandena påstod sig ha ägt (till vilka rättigheterna också skyddades av lagarna i azerbajdzjanska SSR) under militärangreppet mot Latjin eller under åren som följde. Det är vidare oklart huruvida deras hus har förstörts eller fortfarande är delvis eller helt intakta. Följaktligen är det av yttersta vikt att undersöka innebörden av ”nyttjanderätten”.

147. ”Nyttjanderätten” var den enda rätten till mark som en privatperson kunde förvärva. Denna rätt, som beviljades av den lokala folkdeputeradesovjeten, kunde förlänas för flera olika ändamål, inklusive bete och jordbruk samt – vilket är viktigast för föreliggande mål – uppförande av ett hus. Mottagarna var tvungna att använda tomterna uteslutande för de ändamål för vilka de hade tilldelats. ”Nyttjanderätten” förlänades för en obegränsad eller begränsad tidsperiod. Om sålunda privatpersonen innehade en obegränsad ”nyttjanderätt” och respekterade det angivna ändamålet, kunde han eller hon använda marken livet ut. Dessutom var rätten ärftlig.

Det finns därför inte några tvivel om att den ”nyttjanderätt” som förlänades klagandena var en stark och skyddad rätt som representerade ett väsentligt ekonomiskt intresse. Även om det inte finns någon indikation på att klagandenas rättigheter var av tillfällig art, noterar domstolen för fullständighetens skull att denna slutsats är tillämplig för både obegränsade och begränsade ”nyttjanderätter”. Med avseende på den autonoma innebörden av artikel 1 i protokoll nr 1 utgjorde ”nyttjanderätten” till mark sålunda en ”egendom” enligt denna bestämmelse. Denna slutsats gäller även de rättigheter som innehades av privatpersoner med avseende på bostadshus och lösegendom.

148. I sina yttranden från den 11 juli 2012 uppgav svarandestatens regering att klagandenas rättigheter till mark antagligen skulle ha upphört i kraft av artikel 32, sektion 1(8) i 1992 års marklag, eftersom de inte hade återvänt till sin mark sedan maj 1992 och alltså inte hade använt den under två på varandra följande år. Regeringen hävdade vidare att marken i varje händelse hade tilldelats andra personer i enlighet med lagarna i ”RNK”. Till stöd för det andra påståendet presenterade man ett antal dokument ur ”RNK”:s fastighetsregister från 2000 och 2001.

Med avseende på regeringens första påstående noterar domstolen att upphörandet av markrättigheterna enligt artikel 32 i 1992 års marklag krävde ett beslut med den innebörden i den lokala folkdeputeradesovjeten, och därtill krävde att underlåtenheten att använda marken var utan godtagbart skäl. Det senare kan knappast sägas vara fallet här med tanke på den militära närvaron i de berörda territorierna sedan 1992/93. Under dessa omständigheter måste påståendet, som enbart utgör en spekulation, avvisas. Vad gäller regeringens andra påstående är det oklart vilken mark eller vilka ägare de presenterade dokumenten från fastighetsregistret avser. Dessutom förefaller påståendet motsäga yttrandet att ”RNK” inte hade antagit någon lag som berövade klagandena rätten att fredligt komma i åtnjutande av sin egendom. I varje händelse har denna fråga redan undersökts i admissibilityfasen med avseende på domstolens tidsmässiga behörighet efter ett liknande yrkande från svarandestatens regering. Yrkandet avvisades på följande grunder (se punkt 102 i admissibilitybeslutet):

”I ett sent skede av förfarandet uppgav den armeniska regeringen att myndigheterna i ”RNK” 1998 hade antagit en lag om privatisering och en marklag, som eliminerade markrättigheterna för klagandena och andra personer som hade flytt de ockuperade territorierna. Texterna i dessa lagar har inte lämnats in till domstolen. I varje händelse noterar domstolen att ”RNK” inte av några länder eller internationella organisationer är erkänt som en stat enligt folkrätten. Mot denna bakgrund kan de åberopade lagarna inte anses vara rättsligt giltiga i konventionens mening, och klagandena kan inte anses ha förlorat sina påstådda rättigheter till marken i fråga i kraft av dessa lagar (se Loizidou (sakfråga), ovan, punkt 42–47).”

149. Sammanfattningsvis innehade klagandena när de lämnade Latjindistriktet rättigheter till mark och hus som utgjorde ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Det finns inte någon indikation på att dessa rättigheter därefter har eliminerats – legitimt eller på annat sätt – vare sig före eller efter Armeniens ratificering av konventionen. Deras äganderätter är alltså fortfarande giltiga. Eftersom klagandena följaktligen innehar befintlig egendom, finns det inget behov av att undersöka deras påstående att de hade ”berättigade förväntningar” om att bli formella ägare till sin mark efter antagandet av 1992 års marklag.

150. Mot bakgrund av ovannämnda slutsats att klagandena bodde i Latjindistriktet med sina familjer vid tidpunkten för sin flykt och tjänade sitt levebröd där, måste dessutom deras mark och hus också anses ha utgjort deras ”hem” enligt vad som avses i artikel 8 i konventionen.

151. Regeringens invändning rörande klagandenas ställning som offer avvisas därför.

IV. REPUBLIKEN ARMENIENS JURISDIKTION

A. Parternas framställningar

1. Klagandena

152. Klagandena hävdade att Armenien utövade faktisk kontroll över Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna, i synnerhet Latjindistriktet, och att det som klagomålet gäller därför omfattades av Armeniens jurisdiktion i enlighet med artikel 1 i konventionen. Alternativt härrörde sådan jurisdiktion från Armeniens herravälde eller kontroll över området i fråga genom att dess företrädare var verksamma där. Klagandena hävdade att domstolens rättspraxis i denna fråga var etablerad och hänvisade bland annat till målen Loizidou mot Turkiet (ovan), Ilaşcu m.fl. mot Moldavien och Ryssland ([GC], nr 48787/99, ECHR 2004‑VII) och Al‑Skeini m.fl. mot UK ([GC], nr 55721/07, ECHR 2011). Vad gäller bevisbördan vidhöll de att testet inte gällde ”bortom rimligt tvivel”; i stället fanns det i föreliggande mål ett antagande att Armenien hade jurisdiktion över nämnda territorier, ett antagande som svarandestatens regering inte hade lyckats vederlägga.

153. Klagandena hävdade att Armeniens militära deltagande i Nagorno-Karabach-konflikten hade varit betydande och att bevisningen för detta var överväldigande. De hävdade bland annat att armeniska värnpliktiga hade tjänstgjort i Nagorno-Karabach. Enligt ovannämnda HRW-rapport från 1994 hade armeniska värnpliktiga skickats till Nagorno-Karabach och de omgivande azerbajdzjanska provinserna, och militärstyrkor från Armenien hade deltagit i strider i Azerbajdzjan. Klagandena hänvisade även till uttalanden från diverse politiska ledare och observatörer, vilka indikerade inblandning från den armeniska arméns sida, inklusive ovannämnda uttalanden från Robert Kotjarjan och Vazgen Manukjan (se punkt 62).

154. Klagandena anförde även som bevis för den armeniska arméns inblandning i de militära insatserna att ett antal av dess soldater tillfångatogs av azerbajdzjanska förband, och att kraven på armenisk värnplikt ökade vid den aktuella tidpunkten. De hävdade vidare att värnpliktiga i den armeniska armén fortfarande skickades att tjänstgöra i Nagorno-Karabach, att sådan tjänstgöring berättigade officerarna och soldaterna till högre löner än om de hade tjänstgjort i Armenien, samt att värnpliktiga inte kunde välja var de skulle baseras, i Armenien eller i Nagorno-Karabach. Till stöd för detta påstående hänvisade de bland annat till flera rättsliga och administrativa förfaranden som hade drivits i Stepanakert mot armenisk militär personal och en armenisk vapenvägrare.

155. Utöver att skicka trupper till konflikten hade Armenien enligt klagandena försett Nagorno-Karabach med materiellt bistånd. Enligt uppgift tillhandahöll landet så mycket som 90 % av enklavens budget i form av räntefria krediter. Dessa krediter utgjorde ekonomiskt bistånd som bidrog till Armeniens faktiska kontroll över Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna. Vad avser Hajastans all-armeniska fond hävdade klagandena att den inte kunde betraktas som ett eget organ som var oberoende av den armeniska regeringen, eftersom den hade upprättats genom ett presidentdekret, eftersom den armeniske presidenten enligt dess stadga utsågs till ordförande för styrelsen, och eftersom denna styrelse i övrigt innefattade flera av de högsta representanterna för Armeniens regering, parlament, författningsdomstol och centralbank. Dessutom var dess uppdrag att stödja hållbar utveckling i både Armenien och Nagorno-Karabach.

156. Därtill hade Armenien tillhandahållit och fortsatte att tillhandahålla politiskt stöd till Nagorno-Karabach. Ett flertal nyckelfigurer inom den armeniska politiken hade nära band till, och fortsatte att vara involverade i, Nagorno-Karabachs politiska sfär. Exempelvis utsåg den armeniska regeringen i augusti 1993 Serzj Sargsian, Nagorno-Karabachs försvarsminister, till Armeniens försvarsminister, och 1998 blev Robert Kotjarjan Armeniens president, efter att tidigare ha varit premiärminister och president i Nagorno-Karabach. Dessutom, eftersom ”RNK” fortfarande inte erkändes av det internationella samfundet, förlitade det sig på Armenien för politiskt stöd och möjlighet att inleda relationer med andra stater.

157. Klagandena hävdade vidare att många armeniska lagar tillämpades i Nagorno-Karabach, och att armenisk dram var den huvudsakliga valutan. Dessutom fick personer från Nagorno-Karabach armeniska pass för att resa utomlands.

2. Svarandestatens regering

158. Den armeniska regeringen gjorde gällande att Armeniens jurisdiktion inte sträckte sig till territoriet Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna; enligt uppgift hade Armenien inte och kunde inte ha faktisk kontroll över dessa territorier, och utövade inte heller någon offentlig makt där. Regeringens uppfattning var att faktisk kontroll underförstod detaljerad styrning eller kontroll över specifik verksamhet inom det kontrollerade området, med kapacitet att påbörja och avsluta den samt att fastställa dess inriktning. Regeringen, som påpekade att utomterritoriell jurisdiktion var ett undantag från principen att en stat hade jurisdiktion över sitt eget territorium, vidhöll att det åvilade klagandena att bevisa sådan kontroll, med höga beviskrav, och att de inte kunde avhända sig denna börda, eftersom bevisningen snarare visade att det inte fanns något armeniskt inflytande, och i ännu mindre grad kontroll, över ”RNK”. Regeringen var av uppfattningen att målet Al‑Skeini (ovan) inte var relevant för föreliggande omständigheter eftersom den domen avsåg ”statsföreträdares myndighet och kontroll”, vilket inte gällde sakförhållandena i föreliggande mål. Dessutom var den rent stödjande roll som spelades av Armenien i relation till ”RNK” i grunden en annan än antalet turkiska soldater engagerade i norra Cypern eller storleken av den ryska militärarsenalen i Transnistrien (såsom fastställdes i Loizidou och Ilaşcu m.fl., ovan), och utgjorde inte enligt någon rimlig definition faktisk kontroll.

159. Regeringen hävdade att Armenien inte hade deltagit i den militära konflikten i fråga. Angreppet mot Latjin den 17–18 maj 1992 – såväl som intagandet av Sjusja/Sjusji den 9 maj – hade utförts av ”RNK”:s försvarsmakt, vilken till 90 % utgjordes av folk från Nagorno-Karabach. De militära handlingarna motarbetade i själva verket Armeniens regering, som vid den tiden förhandlade om ett eldupphöravtal med de azerbajdzjanska ledarna; ett möte hade hållits den 8–9 maj i Teheran. Icke desto mindre hade intagandet av dessa båda städer ansetts nödvändigt av ”RNK”:s styrkor för att stoppa azerbajdzjanska krigsförbrytelser och öppna en humanitär korridor till Armenien.

160. Regeringen vidhöll vidare att Armenien inte hade deltagit i några senare militära insatser heller. Detta demonstrerades enligt uppgift av det faktum att det inte i något internationellt dokument fanns ett enda omnämnande av deltagande från den armeniska arméns sida. I stället talade dessa dokument om ”lokala armeniska styrkor”. Inte heller hade myndigheterna i Armenien antagit några lagar eller program eller vidtagit andra officiella åtgärder för att blanda sig i insatserna. I stället hade självförsvaret till fullo utförts av ”RNK”:s försvarsmakt, vilken hade upprättats i början av 1992 efter införandet av ”RNK”:s värnpliktslag. Den hade fått hjälp av den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna samt av frivilliga av armeniskt ursprung från olika länder. Armenien hade endast varit inbegripet i kriget i så måtto att det hade försvarat sig mot azerbajdzjanska angrepp på territorium inom Armeniens erkända gränser. Emellertid, eftersom Armenien och ”RNK” hade en gemensam fiende, samverkade deras väpnade styrkor på olika sätt.

161. Armenien hade för närvarande inte någon militär närvaro i Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna. Inga militära utstationeringar, förband eller organ var baserade där. I Latjindistriktet fanns det inga militärförband alls, eftersom Latjin befann sig på ett betydande avstånd från ”RNK”:s gräns med Azerbajdzjan och det alltså inte fanns något militärt behov av att ha förband där. Det kunde inte uteslutas att vissa armeniska medborgare kan ha tjänstgjort i ”RNK”:s försvarsmakt som frivilliga på kontrakt. Dessutom får värnpliktiga från Armenien, enligt 1994 års avtal om militärt samarbete, som undertecknats av regeringarna för Armenien och ”RNK”, efter eget samtycke göra sin militärtjänst i ”RNK” och vice versa, samt delta i militärövningar organiserade i ”RNK” eller i Armenien. De rättsliga förfaranden som gällde armeniska värnpliktiga som hade tjänstgjort i ”RNK” hade en enkel förklaring: enligt 1994 års avtal hanterades åtal mot armeniska värnpliktiga av de armeniska åklagarna, och motsvarande åtal mot värnpliktiga från Karabach hanterades av ”RNK”:s myndigheter. Emellertid hade endast ett litet antal armeniska frivilliga värnpliktiga tjänstgjort i Nagorno-Karabach, där de dessutom hade varit under ”RNK”:s försvarsmakts direkta befäl.

162. Regeringen gjorde vidare gällande att ”RNK”, sedan sitt bildande, hade genomfört sin politiska, sociala och ekonomiska verksamhet självständigt. Armenien hade inte lämnat något ekonomiskt bistånd till ”RNK” utom att man i flera år hade försett ”RNK” med långfristiga lån för genomförandet av specifika projekt, såsom återuppbyggnad av skolor och andra utbildningsinrättningar, samt tillhandahållandet av ekonomiskt stöd till dödade soldaters familjer. Sådan hjälp hade tillhandahållits även av andra länder. Dessutom spelade Hajastans all-armeniska fond en stor roll i utvecklingen av ”RNK”. Dess huvudsakliga uppdrag var att tillhandahålla ekonomiskt bistånd till Armenien och ”RNK”, med hjälp av resurser insamlade av den armeniska diasporan. Även om det fanns representanter för Armenien i styrelsen, kom majoriteten av styrelseledamöterna från den armeniska diasporan och ”RNK”. Fondens agenda utformades inte av den armeniska regeringen; ofta beslutade donatorerna själva till vilka projekt deras pengar skulle gå. Det enda bidraget från regeringen till fonden var tillhandahållandet av hyresfria kontor i en regeringsbyggnad i Jerevan. Alltså var det inte ett styrinstrument utan en ickepolitisk välgörenhetsorganisation som hade bidragit med 111 000 000 USD till ”RNK” för uppförande av skolor och sjukhus, återuppbyggnad av vägar och byar, assistans vid kulturevenemang och subventioner av arbete och utbildning för fattiga. Ytterligare resurser tillhandahölls av andra fonder och internationella organisationer. Välgörenhet och internationella investeringar i ”RNK” utgjorde årligen 20–30 respektive 30–40 miljoner US-dollar.

163. I den armeniska regeringens ögon var ”RNK” en suverän, självständig stat med alla egenskaper hos en självständig stat enligt folkrätten. Den utövade kontroll och jurisdiktion över Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna. Endast ”RNK”:s lagar och andra rättsakter tillämpades på dessa territorier, och det var normalt för ”RNK” att ha lånat eller övertagit vissa lagar från Armenien. ”RNK” hade sitt eget domstolssystem, vilket fungerade helt oberoende. Politiska val hölls i ”RNK”, och det faktum att vissa personer hade innehaft höga politiska ämbeten i både ”RNK” och Armenien var ingenting ovanligt i början av båda ländernas självständighet. Armeniens politiska stöd var begränsat till deltagande i de fredsförhandlingar som bedrevs inom ramen för OSSE:s Minskgrupp, i syfte att reglera Nagorno-Karabach-konflikten. ”RNK”-pass utfärdades till dess medborgare, som hade politiska rättigheter och medborgerliga skyldigheter som utgick från deras medborgarskap. Armeniska pass hade utfärdats endast till vissa invånare i Nagorno-Karabach för att de skulle kunna resa utomlands. Flera valutor användes i ”RNK”, inte bara armenisk dram.

164. Regeringen hävdade även att de enda fakta av relevans för domstolens undersökning av jurisdiktionsfrågan var de från maj 1992 (”frågan om orsakssamband”) och efter april 2002 (”frågan om jurisdiktion”). Bevisningen sedan 2002 visade att Armenien och ”RNK” var vänligt sinnade länder, med mycket gemensamt och med nära ekonomiska och sociala band, en militärallians och en gemensam etnicitet. Armenien hade haft visst inflytande i så måtto att det emellanåt hade lämnat ekonomiskt och annat bistånd till ”RNK”. Dessutom hade landet, som en god granne och allierad, hjälpt till att från sin sida underhålla den humanitära korridoren i Latjindistriktet. Men Armenien och ”RNK” var olika länder.

3. Den azerbajdzjanska regeringen, tredjepartsintervenient

165. Den azerbajdzjanska regeringen var överens med klagandena om att Armenien utövade faktisk kontroll över Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna, inklusive Latjinområdet. Man åberopade yttranden från olika internationella och ickestatliga organisationer samt USA:s utrikesdepartement liksom många politiska ledare, för att hävda att armeniska styrkor i början av 1990‑talet, stridande tillsammans med separatistiska Karabach-styrkor, hade ockuperat Nagorno-Karabach samt Latjin och övriga omgivande territorier, och att dessa territorier fortsatte att vara ockuperade av Armenien, som hade soldater stationerade där. Med avseende på det senare hänvisade de till domstolens mål Harutyunyan mot Armenien (nr 36549/03, ECHR 2007‑III) och Zalyan, Sargsyan och Serobyan mot Armenien (ovan). ”RNK” var inte en självständig stat, såsom hävdades av svarandestatens regering, utan en underordnad lokal administration som överlevde i kraft av militärt och annat stöd från Armenien. Enligt uppgift var det inte tänkbart att ”RNK”:s försvarsmakt skulle existera i någon igenkännbar form utan omfattande stöd från Armenien, vilket kom till uttryck exempelvis i vapen, utrustning, utbildning och framför allt det kontinuerliga tillhandahållandet av en synnerligen betydande andel – kanske till och med en faktisk majoritet – av soldater baserade i de ockuperade territorierna.

166. Den azerbajdzjanska regeringen gjorde även gällande att ”RNK” inte skulle kunna överleva – politiskt, ekonomiskt eller militärt – utan det betydande stödet från Armenien. Man pekade bland annat på de nära politiska banden mellan Nagorno-Karabach och Armenien, vilka dessutom hade ett starkt personligt inslag på högsta nivå. Dessutom var det ekonomiska biståndet från Armenien väsentligt för ”RNK”. Regeringen hänvisade till Hajastans all-armeniska fond, vilken enligt uppgift måste betraktas som ett organ för den armeniska staten med avseende på den hjälp som lämnades till Nagorno-Karabach. Fonden hade haft ett betydande inflytande i ”RNK”, inte bara finansiellt utan även socialt. Enligt uppgift baserades den på politisk vilja, som förstärkte Nagorno-Karabachs ekonomiska beroende av Armenien och ytterligare integrerade ”RNK” i Armenien. Man hänvisade även till den armeniska statens lån, som utgjorde en större del av ”RNK”:s budget. Därtill hävdade den azerbajdzjanska regeringen att personer som bodde i Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna innehade armeniska pass.

B. Domstolens bedömning

167. Även om en stats jurisdiktionsmässiga behörighet främst är territoriell är begreppet jurisdiktion i den mening som avses i artikel 1 i konventionen inte begränsat till de höga fördragsslutande parternas nationella territorium, och statens ansvar kan impliceras på grund av sådana gärningar och försummelser från deras myndigheters sida som får effekter utanför dess eget territorium.

Artikel 1 i konventionen lyder som följer (i svensk översättning enligt /Documents/Convention_SWE.pdf):

”De höga fördragsslutande parterna skall garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i avdelning I av denna konvention.”

1. Allmänna principer för utomterritoriell jurisdiktion

168. Domstolen har erkänt en fördragsslutande stats utövande av utomterritoriell jurisdiktion när den, efter samtycke, inbjudan eller medgivande från regeringen för detta territorium utövar alla eller vissa av de offentliga befogenheter som vanligen utövas av denna regering. Principerna har fastslagits i flera mål, inklusive Ilaşcu m.fl. (ovan, punkt 311–319), Al‑Skeini m.fl. (ovan, punkt 130–139) och Catan m.fl. mot Moldavien och Ryssland ([GC], nr 43370/04, 8252/05 och 18454/06, ECHR 2012 (utdrag)). De relevanta passagerna i sistnämnda dom citeras här:

”103. Domstolen har upprättat ett antal tydliga principer i sin rättspraxis enligt artikel 1. I enlighet med denna artikel är alltså det ingripande som genomförs av en fördragsslutande stat begränsat till att ‘säkra’ (‘securing’ i den engelska texten, ‘reconnaître’ i den franska) de förtecknade rättigheterna och friheterna för personer inom sin egen ‘jurisdiktion’ (se Soering mot UK, 7 juli 1989, punkt 86, serie A nr 161; Banković m.fl. mot Belgien m.fl. [GC] (beslut), nr 52207/99, punkt 66, ECHR 2001‑XII). ‘Jurisdiktion’ enligt artikel 1 är ett tröskelkriterium. Utövandet av jurisdiktion är en nödvändig förutsättning för att en fördragsslutande stat ska kunna hållas ansvarig för gärningar eller försummelser som kan tillskrivas den och som ger upphov till hävdade inskränkningar i de fri- och rättigheter som anges i konventionen (se Ilaşcu m.fl. mot Moldavien och Ryssland [GC], nr 48787/99, punkt 311, ECHR 2004‑VII; Al‑Skeini m.fl. mot UK [GC], nr 55721/07, punkt 130, 7 juli 2011).

104.  En stats jurisdiktionsmässiga behörighet enligt artikel 1 är primärt territoriell (se Soering, ovan, punkt 86; Banković, ovan, punkt 61 och 67; Ilaşcu, ovan, punkt 312; Al‑Skeini, ovan, punkt 131). Jurisdiktion antas normalt bli utövad på statens territorium (Ilaşcu, ovan, punkt 312; Assanidze mot Georgien [GC], nr 71503/01, punkt 139, ECHR 2004‑II). Omvänt kan handlingar av de fördragsslutande staterna som utförs, eller får konsekvenser, utanför deras territorier endast i exceptionella fall utgöra utövande av jurisdiktion i den mening som avses i artikel 1 (Banković, ovan, punkt 67; Al‑Skeini, ovan, punkt 131).

105. Hittills har domstolen erkänt ett antal exceptionella omständigheter som kan ge upphov till en fördragsslutande stats utövande av jurisdiktion utanför dess egna territoriella gränser. I varje sådant fall måste frågan om huruvida det föreligger exceptionella omständigheter som kräver och motiverar att domstolen finner att staten utövade jurisdiktion utanför sitt territorium besvaras med hänvisning till de specifika sakför­hållandena (Al‑Skeini, ovan, punkt 132).

106. Ett undantag från principen att jurisdiktion enligt artikel 1 är begränsad till en stats eget territorium är när en fördragsslutande stat, till följd av lagligt eller olagligt militärt agerande, utövar faktisk kontroll över ett område utanför dess nationella territorium. Skyldigheten att i ett sådant område säkra de fri- och rättigheter som anges i konventionen härrör från en faktisk sådan kontroll, oavsett om den utövas direkt, via den fördragsslutande statens egna väpnade styrkor eller via en underordnad lokal administration (Loizidou mot Turkiet (formella invändningar), 23 mars 1995, punkt 62, serie A nr 310; Cypern mot Turkiet [GC], nr 25781/94, punkt 76, ECHR 2001‑IV, Banković, ovan, punkt 70, Ilascu, ovan, punkt 314–316; Loizidou (sakfråga), ovan, punkt 52; Al‑Skeini, ovan, punkt 138). Om sådan dominans över territoriet är upprättad är det inte nödvändigt att fastställa huruvida den fördragsslutande staten utövar detaljkontroll över den underordnade lokala administrationens politik och agerande. Det faktum att den lokala administrationen överlever till följd av den fördragsslutande statens militära och övriga stöd medför denna stats ansvar för dess politik och agerande. Den kontrollerande staten har enligt artikel 1 ansvar för att inom det område som är under dess kontroll garantera alla väsentliga rättigheter som anges i konventionen och de ytterligare protokoll som staten har ratificerat. Den blir ansvarig för alla kränkningar av dessa rättigheter (Cypern mot Turkiet, ovan, punkt 76–77; Al‑Skeini, ovan, punkt 138).

107. Det är en fråga om sakförhållanden huruvida en fördragsslutande stat utövar faktisk kontroll över ett område utanför sitt eget territorium. Vid fastställandet av huruvida faktisk kontroll föreligger utgår domstolen främst från styrkan hos statens militära närvaro i området (se Loizidou (sakfråga), ovan, punkt 16 och 56; Ilaşcu, ovan, punkt 387). Även andra indikatorer kan vara relevanta, såsom i vilken omfattning dess militära, ekonomiska och politiska stöd för den lokala underordnade administrationen ger den inflytande och kontroll över regionen (se Ilaşcu, ovan, punkt 388–394; Al‑Skeini, ovan, punkt 139).

...

115. ... Såsom sammanfattningen av domstolens rättspraxis ovan visar, har testet för att fastställa förekomsten av ‘jurisdiktion’ i enlighet med artikel 1 i konventionen aldrig likställts med testet för att fastställa en stats ansvar för en internationellt otillåten gärning enligt folkrätten.”

2. Tillämpning av dessa principer på målets sakförhållanden

169. Domstolen anser först och främst att situationen i Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna inte handlar om armeniska statsföreträdare som utövar myndighet och kontroll över personer utomlands, såsom i andra hand hävdas av klagandena. I stället är den fråga som ska utredas avseende omständigheterna i målet huruvida Armenien utövade och fortsätter att utöva faktisk kontroll över nämnda territorier och följaktligen kan hållas ansvarigt för de påstådda kränkningarna. Såsom noterades av domstolen i Catan m.fl. (ovan, punkt 107) kommer denna bedömning främst att avgöras av militär inblandning, men även andra indikatorer, såsom ekonomiskt och politiskt stöd, kan vara av relevans.

170. Även om klagandena bodde Latjindistriktet gäller frågan om jurisdiktion inte enbart detta område. Faktum är att Latjin är en av de delar av nämnda territorier som är placerade längst bort från skiljelinjen med Azerbajdzjan. Distriktet är skyddat bakom Nagorno-Karabach i öster, av distrikten Kerbakhiar, Qubadlı och Cəbrayıl i norr och söder samt av Armenien i väster. För att fastställa huruvida Armenien har jurisdiktion i föreliggande mål är det alltså nödvändigt att bedöma huruvida det utövar faktisk kontroll över Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna som helhet.

171. Därtill, även om Armeniens ansvar för en påstådd kränkning inte kan fastställas baserat på händelser som ägde rum före den 26 april 2002, då landet ratificerade konventionen, kan hänsyn ändå tas till tidigare händelser såsom indikationer på en pågående situation som fortfarande kvarstod efter detta datum.

(a) Militär inblandning

172. Nagorno-Karabach-konflikten trappades upp till ett fullskaligt krig 1992 men hade inletts några år tidigare, med krav på Nagorno-Karabachs införlivande i Armenien från båda håll. Betecknande är att Högsta sovjet i armeniska SSR och Nagorno-Karabachs regionala råd i december 1989 antog en gemensam resolution om ”återförening” av de båda politiska enheterna, och i januari 1990 upprättades en gemensam budget. Det står klart att armeniska SSR och Armenien från konfliktens början har givit kraftigt stöd åt kraven på Nagorno-Karabachs införlivande i Armenien, eller alternativt dess självständighet från Azerbajdzjan.

173. Det material som är tillgängligt för domstolen tillhandahåller inte – och kunde inte förväntas tillhandahålla – avgörande bevis för sammansättningen av de väpnade styrkor som ockuperade och säkrade kontrollen över Nagorno-Karabach och de sju omgivande distrikten mellan krigsutbrottet i början av 1992 och eldupphöravtalet i maj 1994. Exempelvis talades i FN:s säkerhetsråds resolutioner från 1993, även om man uttryckte allvarlig oro över spänningen mellan Armenien och Azerbajdzjan, om invasion och ockupation av ”lokala armeniska styrkor”, och där uppmanades Armenien att utöva sitt inflytande över ”armenierna i regionen Nagorno-Karabach” (se punkt 59 ovan). Icke desto mindre vittnar rapporten från Human Rights Watch (punkt 60) om inblandning från Armeniens väpnade styrkorna vid denna tidpunkt. Även den armeniska försvarsministern 1992–93, Vazgen Manukjan, bekräftade denna situation (punkt 62).

174. Dessutom är det i domstolens ögon knappast tänkbart att Nagorno-Karabach – en politisk enhet med en befolkning på mindre än 150 000 etniska armenier – utan omfattande militärt stöd från Armenien kunde upprätta en försvarsmakt i början av 1992, vilken mot landet Azerbajdzjan med ungefär sju miljoner människor inte endast upprättade kontroll över det före detta NKAO utan även, före utgången av 1993, erövrade hela eller större delen av sju omgivande azerbajdzjanska distrikt.

175. I varje händelse formaliserades Armeniens militära inblandning i Nagorno-Karabach i flera avseenden i juni 1994 genom ”avtalet om militärsamarbete mellan regeringarna för Republiken Armenien och Republiken Nagorno-Karabach” (se punkt 74 ovan). Utöver att identifiera många militära områden där de två politiska enheterna kommer att arbeta tillsammans, föreskriver avtalet bland annat att värnpliktiga i Armenien och ”RNK” kan göra sin militärtjänst på det territoriet.

176. Senare rapporter och uttalanden bekräftar Armeniens styrkors deltagande i konflikten. Exempelvis föreskrevs i det ”paketavtal” och den ”steg-för-steg”-strategi som utarbetades inom OSSE:s Minskgrupp 1997, även om de inte ledde fram till något avtal mellan parterna, att Armeniens väpnade styrkor skulle dras tillbaka till positioner inom Armenien (se punkt 61 ovan). Liknande krav framställdes av FN:s generalförsamling i mars 2008 (punkt 67) och av Europaparlamentet i april 2012 (punkt 70). I januari 2005 bekräftade åter Europarådets parlamentariska församling, som konstaterat armeniska styrkors ockupation av ”betydande delar av Azerbajdzjans territorium”, att ett territoriums självständighet och utbrytning inte kan uppnås i kölvattnet av ”en annan stats de facto-annektering av detta territorium” (punkt 64). I den internationella krisgruppens rapport från september 2005 drogs slutsatsen, baserat på yttranden från armeniska soldater och tjänstemän, att ”det finns en hög grad av integration mellan styrkorna från Armenien och från Nagorno-Karabach” (punkt 65). Det finns också indikationer på armeniska soldaters tjänstgöring i ”RNK” i mål inför denna domstol och på annat håll (punkt 76 och 77).

177. Såsom domstolen framhöll i El-Masri mot f.d. jugoslaviska republiken Makedonien ([GC], nr 39630/09, punkt 163, ECHR 2012), kommer den i princip att med försiktighet behandla påståenden från regeringsministrar eller andra höga tjänstemän, eftersom de tenderar att favorisera den regering de representerar eller representerade. Emellertid är uttalanden från höga tjänstemän, även ministrar och tjänstemän, som spelat en central roll i tvisten i fråga, av specifikt bevisvärde när de bekräftar fakta eller beteenden som framställer myndigheterna i en ofördelaktig dager. De kan då tolkas som en form av erkännande (se i detta sammanhang tillämpliga delar i Internationella domstolens dom i målet om de militära och paramilitära aktiviteterna i och mot Nicaragua (Nicaragua mot Amerikas förenta stater), sakfråga, dom, ICJ Reports 1986, s. 14, punkt 64).

178. Följaktligen är det slående att notera uttalanden från företrädare för Armenien som tycks motsäga den officiella hållningen att Armeniens väpnade styrkor inte har baserats i ”RNK” eller de omgivande territorierna. Uttalandet från Vazgen Manukjan, den tidigare försvarsministern, har redan nämnts (se punkt 62 ovan). Ännu större betydelse har talet av den sittande presidenten i Armenien, Serzj Sargsian, till ledare inom försvarsministeriet i januari 2013, där han förklarade att målet med den armeniska utrikespolitiken var att åstadkomma rättsligt erkännande av den seger som uppnåddes av ”vår armé” i Nagorno-Karabach-kriget (punkt 72). Det bör även noteras att den armeniska regeringen i föreliggande mål har bekräftat, med hänvisning till 1994 år militära samarbetsavtal, att den armeniska armén och ”RNK”:s försvarsmakt samverkar i en försvarsallians.

179. Även om Zjirair Sefiljan inte kunde betraktas som en officiell representant för Armenien, har domstolen fäst vikt vid hans uttalande i en intervju från oktober 2008, eftersom han var en framträdande politisk figur och tidigare militär befälhavare som tjänstgjorde under kriget: ”Hela världen vet att RNK:s armé är en del av Armeniens väpnade styrkor” (punkt 68).

Däremot noterar domstolen att Hari Bucur-Marcus uttalande (punkt 73) gavs på uppdrag av svarandestatens regering och alltså måste tolkas med viss försiktighet under rådande omständigheter.

180. Antalet armeniska soldater som tjänstgör i ”RNK” är omtvistat; svarandestatens regering har hävdat att de är högst 1 500 personer även om klagandena förlitar sig på de siffror som tillhandahållits av IISS och den internationella krisgruppen 2002–2005, där det uppges att 8 000 eller 10 000 armeniska militärer är baserade i Nagorno-Karabach (se punkt 63 och 65 ovan). Domstolen behöver inte besvara denna fråga eftersom den, baserat på det flertal rapporter och yttranden som presenterats ovan, finner det fastställt att Armenien genom sin militära närvaro och tillhandahållandet av militär utrustning och expertis i väsentlig grad har varit inblandat i Nagorno-Karabach-konflikten från ett tidigt skede. Detta militära stöd har varit – och är fortfarande – avgörande för erövringen av och den fortsatta kontrollen över territorierna i fråga, och bevisningen, inte minst 1994 års militära samarbetsavtal, visar på ett övertygande sätt att Armeniens och ”RNK”:s väpnade styrkor är synnerligen integrerade.

(b) Annat stöd

181. Integreringen av de två politiska enheterna demonstreras vidare av antalet politiker som har fått de högsta ämbetena i Armenien efter att tidigare ha haft liknande positioner i ”RNK” (se punkt 78 ovan). Det allmänna politiska stödet till ”RNK” från Armenien är även uppenbart utifrån ovannämnda yttranden med avseende på Armeniens militära inblandning.

182. Den armeniska regeringen har hävdat att ”RNK” har sin egen lagstiftning och sina egna oberoende politiska och rättsliga organ. Emellertid är dess politiska beroende av Armenien uppenbart, dels utifrån nämnda utbyte av framträdande politiker, dels utifrån det faktum att dess invånare får armeniska pass för utlandsresor eftersom ”RNK” inte är erkänt av någon stat eller internationell organisation (se punkt 83 ovan). Med avseende på lagstiftningen och rättsväsendet finns det ytterligare bevis för integrering. Den armeniska regeringen har bekräftat att flera lagar i ”RNK” har övertagits från armenisk lagstiftning. Än viktigare är att fakta i domstolens mål Zalyan, Sargsyan och Serobyan mot Armenien (punkt 76) visar på såväl armeniska truppers närvaro i Nagorno-Karabach som armenisk brottsbekämpningspersonals verksamhet och armeniska domstolars utövande av domstolsbehörighet på detta territorium. Fallet med Armen Grigoryan (punkt 77) ger en liknande indikation.

183. Slutligen är det ekonomiska stöd som ges till ”RNK” från eller via Armenien omfattande. Den internationella krisgruppen rapporterade att endast 26,7 procent av utgifterna i 2005 års budget för ”RNK” täcktes av lokalt erhållna intäkter. Ett armeniskt ”mellanstatligt lån” har försett ”RNK” med betydande penningsummor, vilka under 2004 och 2005 totalt uppgick till 51 000 000 USD. Enligt den internationella krisgruppen, som använder officiella källor, utgjorde lånet 67,3 % av ”RNK”:s budget 2001 och 56,9 % 2004. Trots att det existerat sedan 1993, hade 2005 ingenting av lånet återbetalats (se punkt 80 och 81 ovan).

184. Ytterligare bistånd tillhandahålls av Hajastans all-armeniska fond, som enligt den armeniska regeringen anslog cirka 111 000 000 USD till projekt i ”RNK” mellan 1995 och 2012. Även om fonden inte är en officiell inrättning och dess resurser kommer från enskilda donationer, är det värt att notera att den skapades genom ett presidentdekret. Dessutom är den armeniske presidenten ex officio ordförande i styrelsen, som bland sina ledamöter har flera aktuella och tidigare presidenter och ministrar i Armenien och ”RNK” samt andra framträdande tjänstemän i Armenien. Även om dessa ledamöter inte utgör en majoritet, är det tydligt utifrån styrelsens sammansättning att Armeniens officiella representanter – tillsammans med sina motsvarigheter från ”RNK” – är i en position där de i hög grad kan påverka fondens verksamhet.

185. Det är sant att omfattande ekonomiskt bistånd till ”RNK” även kommer från andra källor, inklusive USA:s regering och direkta bidrag från den armeniska diasporan. Icke desto mindre visar ovannämnda siffror att ”RNK” inte skulle kunna överleva ekonomiskt utan det ansenliga stöd som härrör från Armenien.

(c) Slutsats

186. Allt det ovanstående avslöjar att Armenien, från ett tidigt skede av Nagorno-Karabach-konflikten, har haft ett betydande och avgörande inflytande över ”RNK”, att de två politiska enheterna är synnerligen integrerade i praktiskt taget alla viktiga frågor, och att denna situation fortfarande kvarstår. Med andra ord överlever ”RNK” och dess administration i kraft av det militära, politiska, ekonomiska och övriga stöd det får av Armenien, som följaktligen utövar faktisk kontroll över Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna, inklusive Latjindistriktet. Det som klagomålet gäller hamnar därför inom Armeniens jurisdiktion enligt vad som avses i artikel 1 i konventionen.

187. Regeringens invändning rörande Armeniens jurisdiktion över Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna avvisas därför.

V. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR 1 TILL KONVENTIONEN

188. Klagandena klagade att förlusten av all kontroll över, och all möjlighet att använda, sälja, testamentera, belåna, utveckla och komma i åtnjutande av deras egendom utgjorde en pågående kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1, som lyder som följer (i svensk översättning enligt /Documents/Convention_SWE.pdf):

”Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.

Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.”

A. Parternas framställningar

1. Klagandena

189. Klagandena hävdade att deras rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1 hade kränkts som en direkt följd av utövande av offentlig myndighet från Armeniens sida. De fruktade att deras egendom hade förstörts eller plundrats strax efter att de hade tvingats fly Latjindistriktet. Icke desto mindre handlade deras klagomål om ett störande ingrepp i all deras egendom, inklusive mark som fanns kvar i Latjin och som de fortfarande ägde eller hade rätt att använda. Klagandena hävdade att de fortlöpande hade nekats tillträde till sin egendom, och att detta utgjorde ett ingripande som var långt från i enlighet med lagen. Dessutom kunde inte det totala utestängandet av klagandena från deras egendom samt dennas möjliga förstörelse utan betalning av ersättning, vad än målet med ockupationen av Latjin var, anses stå i proportion till uppnåendet av det målet. Klagandena hade inte några utsikter att tillåtas återvända till fastigheterna eller någon annan plats i de ockuperade territorierna inom överskådlig framtid.

2. Svarandestatens regering

190. Den armeniska regeringen vidhöll att klagandena inte hade hindrats från att komma in i staden Latjin eller de omgivande byarna; i själva verket hade de aldrig försökt komma in i dessa territorier sedan deras påstådda flykt och hade inte ansökt hos myndigheterna i Armenien eller ”RNK” om att få några av sina rättigheter skyddade eller återupprättade. Såsom redan nämnts med avseende på frågan om uttömmande av inhemska rättsmedel, avsåg Armeniens ståndpunkt i förhandlingarna med OSSE:s Minskgrupp – att fördrivna personers återvändande kan övervägas först efter att en överenskommelse nåtts om en slutlig reglering av ”RNK”:s status – fördrivna personer som grupp och hade ingen relevans för personer som kunde få inträdesvisum om de hade en legitim anledning att resa in i ”RNK” eller Armenien. Inresa i ”RNK” medförde ingen risk, eftersom den enda öppna inträdespunkten – vägen från Jerevan till Stepanakert – ligger långt från skiljelinjen. Regeringen hävdade vidare att intagandet av Latjin – liksom Sjusji/Sjusja – var en laglig självförsvarshandling mot krigsförbrytelser som begåtts av Azerbajdzjan, i synnerhet militära angrepp på Stepanakert. Det var nödvändigt att skapa en ”humanitär korridor” till Armenien, eftersom ett stort antal människor i Nagorno-Karabach hade dödats eller riskerade att svälta ihjäl. Regeringen upprepade att Armenien inte hade något ansvar för de gärningar som påstods av klagandena, och hävdade att det inte hade skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

3. Den azerbajdzjanska regeringen, tredjepartsintervenient

191. Den azerbajdzjanska regeringen hävdade att klagandena inte hade utvisats från de ockuperade territorierna i fråga genom någon laglig handling utan hade tvingats fly i kraft av de armeniska militärstyrkornas aktiviteter. De var fortfarande fysiskt hindrade från att resa in i territorierna och komma i åtnjutande av sin egendom, genom utplaceringen av armeniska trupper och landminor på skiljelinjen, samtidigt som armenier erbjöds incitament för att bosätta sig i territorierna. Denna situation framgick även av Armeniens ståndpunkt om återvändande i förhandlingarna med OSSE:s Minskgrupp. Enligt uppgift hade inte nivån på och kraften hos det armeniska understödet av den underordnade lokala administrationen minskat, utan snarare intensifierats genom åren. Den azerbajdzjanska regeringen gjorde därför gällande att Armenien var ansvarigt för en kontinuerlig kränkning av klagandenas rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

B. Domstolens bedömning

192. Domstolen hänvisar först till sitt ovanstående konstaterande (se punkt 149) att även om det är osäkert huruvida klagandenas hus fortfarande står kvar, har de alla befintlig rätt till sina tomter, vilka utgör ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Då det som klagomålet gäller omfattas av Armeniens jurisdiktion (se punkt 186), är den fråga som ska undersökas huruvida Armenien ansvarar för en kränkning av klagandenas rätt till sin egendom.

193. Klagandena tvingades lämna Latjin när distriktet blev utsatt för ett militärt angrepp i maj 1992. Emellertid är inte domstolens arbetsuppgift att granska denna händelse som sådan, utan att fastställa huruvida klagandena har nekats tillträde till sin egendom efter den 26 april 2002, det datum då Armenien ratificerade konventionen, och huruvida de därigenom har drabbats av en kontinuerlig kränkning av sina rättigheter. Tidigare händelser kan ändå vara ett tecken på en sådan kontinuerlig situation.

194. Såsom har nämnts ovan (se punkt 119–121) har inga effektiva inhemska rättsmedel identifierats, vare sig i Armenien eller i ”RNK”. Följaktligen har klagandena inte haft tillgång till något juridiskt verktyg med vilket de skulle kunna erhålla ersättning för förlust av egendom eller – vilket är viktigare i föreliggande sammanhang – med vilket de skulle kunna vinna fysiskt tillträde till de platser där de tidigare bodde och sålunda till den egendom och de hem de lämnade. Det kontinuerliga nekandet av tillträde framgår ytterligare av svarandestatens regerings påstående, ehuru obevisat, att klagandenas egendom – och antagligen egendom tillhörande andra fördrivna personer – av ”RNK”:s administration hade tilldelats andra personer som hade registrerats i fastighetsregistret.

195. Därtill, tjugo år efter eldupphöravtalet, har de personer som fördrevs under konflikten inte kunnat återvända till Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna. Domstolen noterar i detta avseende de resolutioner som antogs av FN:s generalförsamling och Europaparlamentet (se punkt 67 och 69 ovan). Enligt domstolen är det inte realistiskt, och än mindre möjligt i praktiken, för azerbajdzjaner att återvända till dessa territorier under de omständigheter som har rått under hela denna period och som omfattar den fortsatta närvaron av armeniska och armeniskstödda trupper, brott mot eldupphöravtalat på skiljelinjen, ett allmänt fientligt förhållande mellan Armenien och Azerbajdzjan och ännu inget hopp om en politisk lösning i sikte.

196. Följaktligen har det skett ett intrång i klagandenas rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1 genom att de kontinuerligt har nekats tillträde till sin egendom och därigenom har förlorat kontrollen över den samt varje möjlighet att använda och komma i åtnjutande av den (se Loizidou mot Turkiet, ovan, punkt 63). Detta utgör ett intrång i det fredliga åtnjutandet av deras egendom.

197. Den armeniska regeringen hävdade att intagandet av Latjin och upprättandet av en landförbindelse mellan Armenien och Nagorno-Karabach utgjorde en laglig självförsvarshandling. Domstolen noterar påståendena att Latjindistriktet var av militärstrategisk betydelse och att det fanns ett behov av att leverera livsmedel, medicin och andra förnödenheter till Nagorno-Karabach. Emellertid, oavsett om dessa omständigheter skulle kunna utgöra ett rättfärdigande för att göra intrång i de personliga rättigheterna för invånare i området, har intagandet av Latjin i maj 1992 ingen direkt bäring på frågan under utredning, vilken är huruvida klagandenas oförmåga att återvända samt det konsekventa och kontinuerliga nekande av tillträde till deras egendom kunde anses berättigat.

198. Inte heller finner domstolen att de pågående förhandlingarna inom OSSE:s Minskgrupp angående frågorna om fördrivna personer utgör ett lagligt rättfärdigande av intrånget i klagandenas rättigheter. Dessa förhandlingar fritar inte regeringen från skyldigheten att vidta andra åtgärder, speciellt som förhandlingarna har pågått under så lång tid (se tillämpliga delar av Loizidou, ovan, punkt 64; Cypern mot Turkiet, ovan, punkt 188). I detta sammanhang hänvisar domstolen till resolution 1708 (2010) ”Att lösa egendomsfrågor rörande flyktingar och fördrivna personer” från Europarådets parlamentariska församling, där man på grundval av relevanta internationella principer uppmanar medlemsstaterna att ”garantera skyndsam och effektiv gottgörelse för förlusten av tillträde och rätt till bostäder, mark och egendom som övergivits av flyktingar och internflyktingar utan hänsyn till pågående förhandlingar om lösningen på väpnade konflikter eller ett visst områdes status” (se punkt 100 ovan).

199. Vägledning avseende vilka åtgärder svarandestatens regering skulle kunna och bör vidta för att skydda klagandens rätt till egendom kan härledas ur relevanta internationella principer, i synnerhet FN:s Pinheiro-principer (se punkt 98 ovan) och ovannämnda resolution från Europarådets parlamentariska församling. I det aktuella skedet, och i avvaktan på en heltäckande fredsöverenskommelse, skulle det vara särskilt viktigt att upprätta en mekanism för egendomsanspråk, vilken ska vara lättillgänglig och tillhandahålla rutiner som bygga på flexibla beviskrav, så att klagandena och andra i deras situation kan få sin rätt till egendom återupprättad och erhålla ersättning för förlusten av åtnjutandet av sina rättigheter.

200. Domstolen är fullt medveten om att svarandestatens regering har måst bistå hundratusentals armeniska flyktingar och internt fördrivna personer. Emellertid, även om behovet av att sörja för en så stor grupp människor kräver betydande resurser, befriar inte skyddet av denna grupp regeringen från dess skyldigheter gentemot en annan grupp, nämligen azerbajdzjanska medborgare såsom klagandena, som tvingades fly under konflikten. I detta sammanhang hänvisas till principen om icke-diskriminering i artikel 3 i ovannämnda Pinheiro-principer. Slutligen noterar domstolen att situationen i fråga inte längre är en nödsituation utan har pågått under en mycket lång period.

201. Sammanfattningsvis, vad avser den granskade perioden, det vill säga från den 26 april 2002, har inget ändamål angivits som skulle kunna berättiga nekandet av klagandenas tillträde till deras egendom och avsaknaden av ersättning för detta intrång. Följaktligen finner domstolen att det har skett och alltjämt sker en kränkning av klagandenas rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1, för vilken Armenien är ansvarigt.

VI. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN

202. Klagandena hävdade att deras oförmåga att återvända till Latjindistriktet även utgjorde en kontinuerlig kränkning av deras rätt till respekt för hem samt till privat- och familjeliv. De åberopade artikel 8, vilken lyder som följer:

”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”

A. Parternas framställningar

1. Klagandena

203. Utgångspunkten för klagandenas klagomål var i mångt och mycket densamma som för det som hävdades enligt artikel 1 i protokoll nr 1: de vidhöll att svarandestatens regerings kontinuerliga vägran att låta dem återvända till Latjindistriktet även kränkte deras rättigheter enligt artikel 8. I detta avseende hänvisade de till målet Cypern mot Turkiet (ovan). För att särskilja deras mål från situationen i Loizidou mot Turkiet (ovan) påpekade klagandena att de, i motsats till Titina Loizidou, alla hade bott i många år i Latjinområdet och hade etablerade hem samt privat- och familjeliv där. Det fanns enligt uppgift inget rättfärdigande enligt artikel 8.2 av intrånget i deras rättigheter.

2. Svarandestatens regering

204. Den armeniska regeringens inlagor återspeglade också väsentligen dess argument enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Dessutom vidhöll man att klagandena, eftersom husen och övrig egendom som enligt uppgift ägdes av klagandena hade förstörts 1992, inte kunde hävda att de därefter hade haft något privat- eller familjeliv eller något hem i området i fråga. Till stöd för detta påstående liknade regeringen klagandenas situation vid målet Loizidou mot Turkiet (ovan) och hänvisade till domstolens konstaterande (i punkt 66 i domen): ”[D]et skulle töja på innebörden av begreppet ”hem” i artikel 8 att utsträcka det till att innefatta egendom där det finns planer på att bygga ett hus för bostadsändamål. Inte heller kan det begreppet tolkas så att det omfattar ett område i en stat där man har vuxit upp och där familjen har sina rötter men där man inte längre bor.” I varje händelse, hävdade regeringen, var det påstådda intrånget i enlighet med lagen och nödvändigt i ett demokratiskt samhälle: genom att tillhandahålla en ”humanitär korridor” som förband ”RNK” med yttervärlden, tjänade kontrollen över Latjindistriktet den nationella säkerhetens, den allmänna säkerhetens och landets ekonomiska välstånds intressen.

3. Den azerbajdzjanska regeringen, tredjepartsintervenient

205. Den azerbajdzjanska regeringen stödde klagandenas ståndpunkt.

B. Domstolens bedömning

206. Begreppen ”privatliv”, ”familjeliv” och ”hem” enligt artikel 8 är, liksom ”egendom” enligt artikel 1 i protokoll nr 1, autonoma begrepp; deras skydd beror inte på klassificeringen enligt nationell lagstiftning, utan på de faktiska omständigheterna i målet. Såsom nämnts ovan (punkt 137 och 150) föddes alla klagandena i Latjindistriktet. Fram till sin flykt i maj 1992 hade de bott och arbetat där under hela eller större delen av sina liv. Nästan alla av dem hade gift sig och fått barn i distriktet. Dessutom förtjänade de sitt levebröd där, och deras förfäder hade bott där. Dessutom hade de byggt och ägt hus där de bodde. Det är alltså tydligt att klagandena hade sedan länge etablerade liv och hem i distriktet, och att deras situation skiljer sig från den för Titina Loizidou i målet Loizidou mot Turkiet (ovan). Klagandena har inte frivilligt bosatt sig någon annanstans, utan lever som internt fördrivna personer i Baku och på annat håll av nödtvång. Under omständigheterna i målet kan deras tvångsförflyttning och ofrivilliga frånvaro från Latjindistriktet inte anses ha brutit deras koppling till distriktet, trots den tid som har gått sedan deras flykt.

207. Av samma skäl som vad som framfördes enligt artikel 1 i protokoll nr 1 finner domstolen att nekandet av tillträde till klagandenas hem utgör ett oberättigat intrång i deras rätt till respekt för deras privat- och familjeliv samt deras hem.

208. Följaktligen beslutar domstolen att det har skett och alltjämt sker en kränkning av klagandenas rättigheter enligt artikel 8 i konventionen, samt att Armenien ansvarar för denna kränkning.

VII. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 13 I KONVENTIONEN

209. Klagandena hävdade att inga effektiva rättsmedel hade varit tillgängliga för dem med avseende på deras klagomål. De åberopade artikel 13, vilken lyder som följer:

”Var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen utförts av någon i offentlig ställning.”

A. Parternas framställningar

1. Klagandena

210. Klagandena vidhöll att inget rättsmedel hade tillhandahållits för personer som fördrivits från de ockuperade territorierna. De hävdade att det skulle ha varit helt fruktlöst för dem att söka gottgörelse från myndigheterna i Armenien eller ”RNK” eftersom de inte var etniska armenier. I deras ögon fanns det inte något rättsmedel som var tillgängligt, i teorin och i praktiken, för deras klagomål. Avsaknaden av inhemska rättsmedel blev ännu mer uppenbar om man beaktade det faktum att frågan om internt fördrivna personers rätt att återvända utgjorde en av de viktigaste meningsskiljaktigheterna mellan parterna i den pågående fredsprocessen, och följaktligen inte hade blivit löst.

2. Svarandestatens regering

211. Den armeniska regeringen hävdade att klagandena hade haft effektiva administrativa och juridiska rättsmedel till sitt förfogande, både i Armenien och i ”RNK”, vilka inte gjorde skillnad mellan fördrivna personer och personer med annan ställning. Vad gäller rättsmedlen i ”RNK” hänvisade regeringen till domstolens slutsatser i målet Cypern mot Turkiet (ovan, punkt 98), och vidhöll att rättsmedlen i ett internationellt icke erkänt område ska uttömmas såvida man inte kunde bevisa att de var obefintliga eller ineffektiva. Regeringen hänvisade vidare till argumenten och exemplen i mål som framförts i samband med frågan om uttömmande av inhemska rättsmedel, och hävdade att klagandena hade underlåtit att utnyttja tillgängliga rättsmedel och inte hade lagt fram några bevis för att rättsmedlen var obefintliga eller ineffektiva.

3. Den azerbajdzjanska regeringen, tredjepartsintervenient

212. Den azerbajdzjanska regeringen instämde väsentligen i de argument som framfördes av klagandena. Dessutom, med hänvisning till målet Doğan m.fl. mot Turkiet (ovan, punkt 106), hävdade man att Armenien både hade underlåtit att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel och hade underlåtit att genomföra en utredning av vilka som var ansvariga för vägran lämna tillträde till egendom och hem.

B. Domstolens bedömning

213. Domstolen har redan funnit kränkningar av artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 8 i konventionen med avseende på det kontinuerliga nekandet av tillträde till klagandenas egendom och hem. Deras klagomål är därför ”befogade” för tillämpning av artikel 13 (se exempelvis Doğan m.fl. mot Turkiet (ovan, punkt 163).

214. Föreliggande klagomål innehåller samma eller liknande element som de som redan hanterats i samband med invändningen rörande uttömmande av inhemska rättsmedel. Domstolen erinrar om sitt ovanstående konstaterande att svarandestatens regering inte har lyckats bevisa att klagandena har haft tillgång till ett rättsmedel i stånd att tillhandahålla gottgörelse avseende deras klagomål enligt konventionen och att erbjuda rimliga utsikter till framgång (se punkt 120 ovan). Av samma skäl finner domstolen att det inte fanns något tillgängligt effektivt rättsmedel i fråga om nekat tillträde till klagandenas egendom och hem i Latjindistriktet.

215. Följaktligen beslutar domstolen att det har skett och alltjämt sker en kränkning av klagandenas rättigheter enligt artikel 13 i konventionen, samt att Armenien ansvarar för denna kränkning.

VIII. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 14 I KONVENTIONEN

216. Klagandena hävdade att de, med avseende på ovanstående klagomål, hade utsatts för diskriminering från svarandestatens regering i kraft av etnisk och religiös tillhörighet. De åberopade artikel 14, som lyder som följer:

”Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan diskriminering på någon grund såsom kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åsikt, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.”

A. Parternas framställningar

1. Klagandena

217. Klagandena hävdade att de, om de hade varit etniska armenier och kristna i stället för azerbajdzjanska kurder och muslimer, inte skulle ha fördrivits från sina hem av de armeniskstödda styrkorna. De hänvisade till rapporten från David Atkinson och resolutionen i Europarådets parlamentariska församling, enligt vilka ”de militära aktiviteterna och de omfattande etniska fientligheterna som föregick dem ledde till storskalig etniskt grundad förvisning och skapandet av monoetniska områden som liknar det fruktansvärda begreppet etnisk rensning” (se punkt 64 ovan). I andra hand hävdade klagandena att de hade utsatts för indirekt diskriminering från Armeniens sida, eftersom de handlingar som utförts av den armeniska militären och de armeniskstödda Karabach-styrkorna på ett oproportionerligt sätt hade påverkat azerbajdzjanska kurder, som var personer tillhörande en identifierbar grupp.

2. Svarandestatens regering

218. Den armeniska regeringen hävdade att det inte uppstod några frågor enligt artikel 14 i konventionen eftersom det inte förelåg några kränkningar av de övriga artiklar som åberopats av klagandena. I varje händelse hade klagandena inte utsatts för diskriminerande behandling, eftersom de militära insatserna i Latjin bara hade syftat till att öppna en ”humanitär korridor” mellan Armenien och Nagorno-Karabach och inte hade riktats mot invånarna i distriktet, oavsett deras etniska eller religiösa tillhörighet. Därtill hade aldrig kurder utsatts för diskriminering i Armenien eller ”RNK”, och befolkningen på ungefär 1 500 kurder som för närvarande bodde i Armenien deltog aktivt i det sociala och politiska livet samt åtnjöt alla rättigheter.

3. Den azerbajdzjanska regeringen, tredjepartsintervenient

219. Den azerbajdzjanska regeringen gjorde gällande att de militära insatserna i ”RNK” och de omgivande distrikten hade haft målet att skapa ett monoetniskt område. Man hävdade vidare att klagandena och andra azerbajdzjanska internflyktingar fortfarande hindrades från att återvända till sina hem och ägodelar, medan armenier erbjöds diverse incitament (inklusive fri bostad, pengar, boskap och skattemässiga fördelar) för att bosätta sig i territoriet, speciellt i Latjin. Intervenienten hävdade även att de azerbajdzjanska kurderna skiljer sig från de kurder som bor i Armenien genom att de förstnämnda är muslimer medan de sistnämnda praktiserar den yazidiska religionen.

B. Domstolens bedömning

220. Domstolens konstateranden av kränkningar av artikel 1 i protokoll nr 1 samt artikel 8 och 13 i konventionen i föreliggande mål avser en allmän situation som inbegriper praktiskt taget alla azerbajdzjanska medborgares flykt, där antagligen de flesta av dem var muslimer, från Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna samt deras oförmåga att återvända till dessa territorier. Klagandenas klagomål enligt artikel 14 i konventionen är alltså oupplösligt förbundet med de andra klagomålen. Följaktligen, med tanke på de kränkningar som konstaterades enligt de andra bestämmelserna, anser domstolen att det inte uppstår någon separat fråga med avseende på artikel 14 (se exempelvis Cypern mot Turkiet, ovan, punkt 199; Xenides-Arestis mot Turkiet, nr 46347/99, punkt 36, 22 december 2005; Catan m.fl., ovan, punkt 160).

IX. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

221. Artikel 41 i konventionen lyder:

”Om domstolen finner att en kränkning av konventionen eller protokollen till denna har skett och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”

222. Klagandena hävdade ekonomisk skada i enskilda belopp varierande från 808 950 till 2 093 050 azerbajdzjanska (nya) manat (AZN), till en total summa – för alla sex klagande – av 8 386 600 AZN. Detta belopp motsvarar ungefär 7 900 000 euro (EUR). Dessutom krävde de 50 000 EUR var för ideell skada. Slutligen belöpte de rättsliga kostnaderna och utgifterna, fram till den 6 oktober 2013, till 41 703,37 brittiska pund (GBP). Vid domstolens för­handling den 22 januari 2014 begärde klagandenas representanter emellertid att en expert skulle utses för att avge ett yttrande om värderingen av den skada som uppstått för klagandena.

223. Svarandestatens regering motsatte sig alla klagandenas anspråk.

224. Domstolen finner, med tanke på målets exceptionella art, att frågan om tillämpning av artikel 41 inte är redo för beslut. Den måste följaktligen reserveras och det vidare förfarandet fastläggas.

AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN ATT

1. avslå, med 14 röster mot 3, svarandestatens regerings preliminära invändning rörande att inhemska rättsmedel inte uttömts,

2. avslå, med 15 röster mot 2, svarandestatens regerings preliminära invändning rörande klagandenas ställning som offer,

3. fastslå, med 14 röster mot 3, att det som klagomålet gäller omfattas av Armeniens jurisdiktion, och avslå svarandestatens regerings preliminära invändning rörande jurisdiktion,

4. fastslå, med 15 röster mot 2, att det har skett en kontinuerlig kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen,

5. fastslå, med 15 röster mot 2, att det har skett en kontinuerlig kränkning av artikel 8 i konventionen,

6. fastslå, med 14 röster mot 3, att det har skett en kontinuerlig kränkning av artikel 13 i konventionen,

7. fastslå, med 16 röster mot 1, att inget separat ärende uppstår enligt artikel 14 i konventionen,

8. fastslå, med 15 röster mot 2, att frågan om tillämpning av artikel 41 inte är redo för beslut, varför domstolen

a) reserverar nämnda fråga,

b) uppmanar den armeniska regeringen och klagandena att inom tolv månader från dagen för delgivning av denna dom inkomma med sina skriftliga yttranden i ärendet, och i synnerhet underrätta domstolen om eventuell överenskommelse de når,

c) reserverar det vidare förfarandet och delegerar till domstolens president befogenheten att vid behov fastlägga det.

Utarbetat på engelska, och meddelat vid en offentlig förhandling i Mänskliga rättigheter-byggnaden i Strasbourg den 16 juni 2015.

              Michael O’BoyleDean Spielmann
              Biträdande justitiesekreterarePresident

I enlighet med artikel 45.2 i konventionen samt regel 74.2 i domstolsreglerna bifogas följande separata yttranden denna dom:

(a) domare Motocs instämmande yttrande,

(b) domare Ziemeles delvis instämmande, delvis skiljaktiga mening,

(c) domare Hajiyevs delvis skiljaktiga mening,

(d) domare Gyulumyans skiljaktiga mening,

(e) domare Pinto de Albuquerques skiljaktiga mening.

D.S.
M.O’B.

DOMARE MOTOCS INSTÄMMANDE YTTRANDE

Domstolen, som har ombetts uttala sig om en aspekt av en mångfasetterad och komplex tvist, och samtidigt utesluta övriga aspekter, hamnar oundvikligen i ett svårt läge. Icke desto mindre måste dess avgörande strikt hålla sig till föremålet för tvisten så som den avgränsas av klagandena. En internationell domstol kan inte vägra att lämna ett avgörande baserat på ett svårt politiskt sammanhang eller pågående Minskförhandlingar; non liquet kan inte accepteras.

Denna dom har särskild betydelse på grund av sammanhanget, Nagorno-Karabach-konflikten, och väcker även frågan om huruvida det är en dom i rätt tid. De juridiska, historiska och politiska aspekterna av Nagorno-Karabach-konflikten är extremt komplexa. ”Vad är orsaken till historiska händelser? Makt. Vad är makt? Makt är summan av viljor överförda till en person. På vilka villkor överförs massornas viljor till en person? På villkoret att personen uttrycker hela folkets vilja. Det betyder att makt är makt. Det betyder att makt är ett ord vars innebörd vi inte förstår.” (Leo Tolstoj, ”Krig och fred”.)

Hur kan vi förvänta oss att domstolen ske leverera ett fullständigt svar? Följaktligen kommer domstolens domar rörande Nagorno-Karabach-konflikten att bli ytterligare ett exempel på domstolens empiriska tillvägagångssätt. ”Jag sitter med en filosof i trädgården; han säger om och om igen ‘Jag vet att det är ett träd’, och pekar på ett träd bredvid oss. Någon annan anländer och hör detta, och jag säger till honom: ‘Denna man är inte galen. Vi sysslar bara med filosofi.’” Så säger den enastående empirikern Ludwig Wittgenstein. Begränsningarna hos domstolens empiriska tillvägagångssätt blir verkligen synliga i dess andra dom avseende Nagorno-Karabach-konflikten, Sargsyan mot Azerbajdzjan (mål nr 40167/06).

Låt mig i korthet klargöra tre frågor: 1) frågan om bevis, 2) frågan om jurisdiktion och 3) frågan om utbrytning.

1. Frågan om bevis

Enligt min åsikt fanns det inget behov av något undersökningsuppdrag i detta fall. Den punkten i domen citerar bevisen på ett uttömmande sätt, såsom med bevis som krävs av Internationella domstolen. Domstolen gjorde omfattande hänvisningar till de beviskrav som användes i Nicaragua-domen.

2. Frågan om jurisdiktion

I föreliggande mål använder domstolen, för att fastställa Armeniens utövande av utomterritoriell jurisdiktion, begreppet ”faktisk kontroll” och anser (se punkt 186) att den centrala komponenten i utövandet av denna jurisdiktion ligger i det faktum att Armenien och Nagorno-Karabach är ”synnerligen integrerade”:

”... Armenien, från ett tidigt skede av Nagorno-Karabach-konflikten, har haft ett betydande och avgörande inflytande över ‘RNK’, ... de två politiska enheterna är synnerligen integrerade i praktiskt taget alla viktiga frågor och ... denna situation fortfarande kvarstår. ... ‘RNK’ och dess administration [överlever] i kraft av det militära, politiska, ekonomiska och övriga stöd det får av Armenien, som följaktligen utövar faktisk kontroll över Nagorno-Karabach och de omgivande territorierna, inklusive Latjindistriktet.”

Domstolen använder även ett annat begrepp av stark juridisk betydelse, nämligen militär ockupation och närvaro.

Innan vi fortsätter med en analys av domstolens tillämpning av dessa olika juridiska begrepp, i synnerhet ”faktisk kontroll”, är det nödvändigt att fastställa vilka begrepp som är tillämpliga i detta mål. Det är sant att de olika grenarna av folkrätten, eftersom de är lex specialis, har givit olika juridiska svar på frågan om tolkning av begreppet faktisk kontroll. Domstolen själv nödgades klargöra detta i Catan m.fl. mot Moldavien och Ryssland, vars punkt 115 citeras i föreliggande dom. För att redogöra för de komponenter utifrån vilka domstolens rättspraxis kan göras mer systematisk och konsekvent inom området jurisdiktion, måste dessa olika svar undersökas.

a) Den allmänna folkrätten

De tillämpliga reglerna avseende att fastställa en extern makts ansvar för gärningar utförda av en utbrytarenhet presenteras i artikel 4 till 8 och 11 i utkasten till FN:s folkrättskommissions artiklar om staters ansvar för internationellt otillåtna gärningar. De relevanta delarna av dessa artiklar är formulerade så här:

Artikel 4. Statsorgans agerande

”1. Ett statsorgans handlande ska anses som en gärning från denna stats sida enligt folkrätten, oavsett om organet utövar lagstiftande, verkställande, juridisk eller några andra funktioner, oavsett vilken position det har i statens organisation, och oavsett dess karaktär som organ för den centrala regeringen eller för en territoriell enhet inom staten.

...”

Artikel 5. Agerande av personer eller organ vilka utövar komponenter av statlig myndighet

”Agerande av en person eller ett organ som inte är ett statligt organ enligt artikel 4 men som av statens lag har fått befogenhet att utöva komponenter av statlig myndighet ska betraktas som en gärning från statens sida enligt folkrätten, förutsatt att personen eller organet verkar i den egenskapen i det enskilda fallet.”

Artikel 6. Agerande av organ ställda till en stats förfogande av en annan stat

”Agerande av ett organ som ställts till en stats förfogande av en annan stat ska betraktas som en handling från den första statens sida enligt folkrätten om organet verkar inom ramen för utövandet av den myndighet som tillhör den stat till vars förfogande det har ställts.”

Artikel 7. Överskridande av befogenhet eller brott mot instruktioner

”Agerande av ett statligt organ eller en person eller ett organ som har befogenhet att utöva komponenter av statlig myndighet ska betraktas som en gärning från statens sida enligt folkrätten om organet eller personen verkar i denna egenskap, även om organet eller personen överskrider sin befogenhet eller bryter mot instruktioner.”

Artikel 8. Agerande som styrs eller kontrolleras av en stat

”En persons eller grupps agerande ska betraktas som en stats gärning enligt folkrätten om personen eller gruppen i själva verket agerar utifrån instruktioner från, eller under ledning eller styrning av, denna stat.”

För att en extern makts internationella ansvar för det internationellt otillåtna agerandet av en utbrytarenhet ska kunna fastställas, måste det påvisas att omfattningen av den externa maktens internationella skyldighet sträcker sig bortom dess eget territorium till utbrytarenheten – att den internationella skyldigheten i fråga sålunda kan gälla utomterritoriellt och att utbrytarenhetens gärningar eller försummelser som bryter mot den skyldigheten kan tillskrivas denna externa makt.

Internationella domstolen har fastslagit två kriterier för att fastställa förekomsten av utomterritoriell jurisdiktion. Ett av dessa är ”faktisk kontroll”-testet.

”Faktisk kontroll”-kriteriet gäller om det finns bevis för utbrytarenhetens ”partiella beroende” av den externa makten. Sådant partiellt beroende kan antas föreligga bland annat om den externa makten förser utbrytarenheten med ekonomiskt, logistiskt och militärt bistånd, samt information baserad på underrättelser, och om den väljer och betalar ledarna för den enheten. Detta partiella beroende ger den externa makten möjlighet att styra enheten.

Men i motsats till fullständigt beroende låter inte det partiella beroendet domstolen betrakta utbrytarenhetens myndigheter som de facto-organ för den externa makten och anse att dessa myndigheters agerande i allmänhet kan betraktas som gärningar från denna makts sida; ansvaret för specifikt agerande måste fastställas från fall till fall. Den externa maktens myndigheters ansvar kan inte automatiskt fastslås enbart på grund av agerande av utbrytarenhetens myndigheter; det måste kunna tillskrivas agerandet av denna makts organ när de verkar i enlighet med sina egna regler. Dessutom är kontrollen i fråga är inte längre den som utövas över själva utbrytarenheten utan den som utövas över den verksamhet eller de insatser som ger upphov till den internationellt otillåtna gärningen.

Bortsett från några undantag hänvisar internationella juridiska kommentarer och rättspraxis endast till ett av Internationella domstolens kriterier: ”faktisk kontroll”. Emellertid tillämpade Internationella domstolen i själva verket två olika kriterier på kontroll i de två vägledande domar den har avkunnat på detta område: Militära och paramilitära aktiviteter i och mot Nicaragua (Nicaragua mot Amerikas förenta stater), sakfråga, dom, I.C.J. Reports 1986, s. 14, och Tillämpning av konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmord (Bosnien och Hercegovina mot Serbien och Montenegro), dom, I.C.J. Reports 2007, s. 43. Den förstnämnda gällde USA:s ansvar för gärningar utförda av contras, en väpnad oppositionell grupp som var verksam i Nicaragua, medan den sistnämnda gällde Serbien och Montenegros ansvar för aktiviteter genomförda av Republika Srpska, en utbrytarrepublik som skapades 1992 med bistånd från Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRY) på territorium tillhörande Bosnien och Hercegovina och som hade ”åtnjutit visst de facto-oberoende”.

I Nicaragua-målet fastslog Internationella domstolen tre komponenter som måste föreligga för att upprätta strikt kontroll:

– utbrytarenheten måste vara fullständigt beroende av den externa makten,

– detta fullständiga beroende måste täcka alla utbrytarenhetens verksamhetsområden,

– den externa makten måste faktiskt ha utnyttjat den möjlighet till kontroll som ligger i detta fullständiga beroende, vilket betyder att den faktiskt måste ha utövat en särskilt hög grad av kontroll.

Utbrytarenheten måste vara ”fullständigt beroende av hjälp” från den externa makten för att en strikt kontroll ska uppstå till följd av detta fullständiga beroende. Fullständigt beroende betyder att utbrytarenheten inte har ”någon reell autonomi” och ”enbart är ett instrument” eller en ”företrädare” för den externa makten, vilken verkar genom den. Användning av samma valuta eller det faktum att en avsevärd andel av utbrytarenhetens befolkning har haft, har hävdat, eller kan hävda, den externa maktens nationalitet eller medborgarskap, är inte i sig en tillräcklig grund för att betrakta utbrytarenheten som en ”företrädare” för den externa makten. Detsamma gäller utbetalning av löner, pensioner och andra förmåner som kan komma ledarna för utbrytarenheten till del. I allmänhet kan inte vare sig nära politiska, militära, ekonomiska, etniska eller kulturella relationer mellan den externa makten och utbrytarenheten, eller tillhandahållandet av logistiskt stöd i form av vapen, utbildning eller ekonomiskt bistånd medföra ett förhållande av fullständigt beroende utan andra bevis, inte ens om utbrytarenheten och det stöd den tar emot utifrån, om det så är i hög grad militärt, kompletterar varandra eller eftersträvar samma syften.

I Nicaragua-målet fastslog Internationella domstolen två faktorer utifrån vilka den ansåg att ”fullständigt beroende” skulle kunna fastställas. Enligt dess uppfattning föreföll det faktum att den externa makten hade utarbetat, skapat och organiserat utbrytarenheten, eller den väpnade oppositionella grupp som skapade utbrytarenheten, vara en grund för ett starkt antagande att utbrytarenheten var fullständigt beroende av den externa makten – vars skapelse den var – och inte var något annat än dess instrument eller företrädare. Emellertid räckte det inte att den externa makten hade dragit nytta av förekomsten av en utbrytarrörelse och använt den i sin hållning gentemot moderstaten. För att beroendet av den externa makten ska vara fullständigt måste denna även tillhandahålla bistånd som antar olika former (ekonomiskt bistånd, logistiskt stöd, information baserad på underrättelser) och som var av avgörande betydelse för genomförandet av utbrytarenhetens verksamhet. Med andra ord är utbrytarenheten fullständigt beroende av den externa makten om den kan utföra sina aktiviteter endast med de olika formerna av stöd som tillhandahålls av denna makt, så att ett tillbakadragande av detta bistånd skulle resultera i att enhetens verksamhet upphörde.

I Nicaragua-målet gjorde Internationella domstolen skillnad mellan det bistånd som tillhandahölls av USA till contras under de första åren och det som tillhandahölls därefter. Domstolen fann att contras var fullständigt beroende av USA i början men att så inte längre var fallet när contras hade fortsatt sin verksamhet trots att de inte längre mottog militärt bistånd från USA. Vad avser den senare perioden drog Internationella domstolen följaktligen slutsatsen att USA inte utövade ”faktisk kontroll” i Nicaragua, då denna stat inte lyckades visa att USA hade styrt varje aktivitet hos contras på marken.

b) Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna

Det finns inget behov av att upprepa vår domstols rättspraxis här; hänvisningar till relevanta prejudikat finns i domen. Sålunda upprepas i punkt 168 att domstolen har erkänt en fördragsslutande stats utövande av utomterritoriell jurisdiktion när denna stat, genom faktisk kontroll av det berörda territoriet och dess invånare utomlands, till följd av militär ockupation eller genom samtycke, inbjudan eller medgivande från detta territoriums regering, utövar all eller delar av den offentliga makt som normalt skulle utövas av denna regering. Detta följs av relevanta utdrag från Catan, där domstolens rättspraxis på området sammanfattas och illustreras med ett antal exempel. Emellertid citeras inte i föreliggande dom vare sig punkterna i beslutet i Banković (se Banković m.fl. mot Belgien m.fl. (beslut) [GC], nr 52207/99, ECHR 2001‑XII), vilka i stor utsträckning åberopar folkrätten, eller punkt 152 i domen i Jaloud (se Jaloud mot Nederländerna [GC], nr 47708/08, ECHR 2014), där domstolen för första gången prövade begreppet ”tillskrivande” (eng. attribution) enligt folkrätten.

Alltså, även om man kan tala om lex specialis med avseende på domstolens rättspraxis, upprättar denna lex specialis, utom i Jaloud (ovan, punkt 154), en automatisk koppling mellan kontroll och jurisdiktion.

c) Tillämpning av principerna

Domstolen använder ett antal juridiska begrepp i föreliggande mål: ockupation, militär närvaro och, slutligen, faktisk kontroll.

Det kan nämnas att domstolen i Chiragov höjer den tröskel för faktisk kontroll som den hade fastslagit i tidigare mål. I målet Loizidou (se Loizidou mot Turkiet (sakfråga), 18 december 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996‑VI) beaktade domstolen det avsevärda antalet militärofficerare i Cypern – ett kriterium den åter använde i målet Issa (se Issa m.fl. mot Turkiet, nr 31821/96, 16 november 2004), där den fann att Turkiet inte utövade sin jurisdiktion. I föreliggande mål konstaterar dock domstolen att ”[a]ntalet armeniska soldater som tjänstgör i ‘RNK’ är omtvistat”, men den ”behöver inte besvara denna fråga eftersom den, baserat på det flertal rapporter och yttranden som presenterats ovan, finner det fastställt att Armenien genom sin militära närvaro och tillhandahållandet av militär utrustning och expertis i väsentlig grad har varit inblandat i Nagorno-Karabach-konflikten från ett tidigt skede.” Den anser att ”detta militära stöd har varit – och är fortfarande – avgörande för erövringen av och den fortsatta kontrollen över territorierna i fråga, och bevisningen, inte minst 1994 års militära samarbetsavtal, visar på ett övertygande sätt att Armeniens och ‘RNK’:s väpnade styrkor är synnerligen integrerade” (se punkt 180 i domen).

Domstolen, som finner att den ”synnerligen” starka integreringen mellan ”RNK” och Armenien – ett kriterium som den här använder för första gången – även föreligger inom den politiska och juridiska sfären, slår fast att Armenien utövar ”faktisk kontroll” över ”RNK”.

Den anser det dock inte nödvändigt att göra skillnad mellan faktisk kontroll och den typ av kontroll som den fastslog i målet Ilaşcu (se Ilaşcu m.fl. mot Moldavien och Ryssland [GC], nr 48787/99, ECHR 2004‑VII).

Det är sant att domstolen i föreliggande mål inte prövade frågan om tillskrivande av de gärningar på grund av vilka klagandena har berövats sin egendom. Emellertid är inte situationen enligt den allmänna folkrätten densamma som i de tidigare målen. Här har domstolen redan fastslagit förekomsten av en hög grad av integrering mellan de två politiska enheterna. En stat har kanske kunnat bevisa de armeniska väpnade styrkornas inblandning i ”RNK”-myndigheternas gärningar, men för en privatperson som ville hävda sina grundläggande rättigheter skulle det ha varit mycket svårt, om inte omöjligt. Det är därför denna lex specialis infördes. Domstolens logik är mycket lättare att se i föreliggande mål än i de tidigare målen: även om den inte prövar frågan om tillskrivande och inte försöker fastställa de armeniska styrkornas faktiska deltagande i de gärningar som resulterade i att klagandena berövades sin egendom, har svarandestatens utövande av jurisdiktion på ett övertygande sätt fastslagits här.

I detta avseende förefaller mig Chiragov-målet närmare kriterierna för faktisk kontroll, så som de fastställts av Internationella domstolen. Även om orden ”fullständig kontroll” inte används av domstolen, använder den faktiskt ”ockupation” och ”hög grad av integrering”. Domstolens resonemang följer säkerhetsrådets resolutioner, där orden ”lokala armeniska styrkor” används och gör indikationer på säkerhetsrådets speciella sätt (se min uppfattning i I. Motoc, ”Interpréter la guerre, les exceptions de l’article 2&4 devant le Conseil de Securité de l’ONU”). Såsom jag ser det representerar denna dom en av de tydligaste återgångarna till den allmänna folkrätten eller, för att uttrycka det plastiskt, till ”Oppenheims värld”.

3. Frågan om utbrytning

Den armeniska regeringen har åberopat det faktum att ”RNK” är en stat. Domstolen är inte i stånd att uttala sig i frågor om skapandet av en stat och utbrytning i det här fallet, eller om självbestämmande. Domare Wildhaber uttryckte en liknande uppfattning i sitt instämmande yttrande i Loizidou-målet. Varje yttrande från domstolen i detta avseende blir en ren spekulation eftersom domstolen inte har tillgång till några argument för att avgöra frågan om utbrytning (secession), avhjälpande eller ej. Domstolen är inte i stånd att fälla något avgörande utanför den ram av argument och bevis den har tillgång till, eller att utveckla teorier om självbestämmande.

DOMARE ZIEMELES DELVIS INSTÄMMANDE, DELVIS SKILJAKTIGA MENING

1. Enligt min mening är budskapet i denna dom inte särskilt tydligt. Denna svårighet beror delvis på den metodik som majoriteten valde att följa i ett mål som i huvudsak handlar om en internationell konflikt med alltför många öppna och dolda dimensioner att undersöka för Europadomstolen för mänskliga rättigheter inom ramen för dess traditionella behörighet. Om det budskap som ska förmedlas är att Armenien bör göra sitt yttersta för att effektivt göra gemensam sak med Azerbajdzjan för att finna en lösning på konflikten genom Minskprocessen eller andra processer, kan jag instämma i konstaterandet av ett brott mot artikel 8 i konventionen och artikel 1 i protokoll nr 1. Jag röstade faktiskt med majoriteten med denna förståelse i åtanke. Det finns inget tvivel om att personer som klagandena, som inte kan få tillträde till eller ersättning för sin egendom, ska ha den möjligheten. I mina ögon ligger emellertid Armeniens ansvar i dess positiva skyldigheter enligt dessa artiklar. Domstolen har inte tidsmässig behörighet att bedöma hur egendomen förlorades eller utsattes för intrång vid den berörda tidpunkten. I dag kan domstolen endast undersöka huruvida Armenien, vid den tid då klagandena ingav ett klagomål till domstolen, hade gjort vad som omfattas av dess ansvar rörande normaliseringen av dessa personers situation. Jag anser att denna skyldighet är av positiv karaktär.

2. De mest komplexa frågorna i målet är återigen de som rör jurisdiktion och tillskrivande av ansvar. I målet Jaloud mot Nederländerna ([GC], nr 47708/08, ECHR 2014), med hänvisning till Catan m.fl. mot Republiken Moldavien och Ryssland ([GC], nr 3370/04, 418454/06, 8252/05, ECHR 2012), försökte domstolen ge ett ytterligare klargörande av tanken att dessa begrepp inte är identiska. De kan överlappa, men de kan även vara åtskilda. I punkt 154 av den domen återupprepade domstolen att ”testet för att fastställa förekomsten av ‘jurisdiktion’ enligt artikel 1 i konventionen aldrig har likställts med testet för att fastställa en stats ansvar för en internationellt otillåten gärning enligt allmän folkrätt (se Catan m.fl., ovan, punkt 115)”. Med andra ord kan domstolen inte anta att jurisdiktion automatiskt leder till den berörda statens ansvar för de påstådda brotten mot skyldigheterna enligt konventionen. Samtidigt betyder inte frånvaron av territoriell jurisdiktion att staten aldrig kommer att ha ansvar för de gärningar den har givit upphov till, åtminstone enligt den allmänna folkrätten. Domstolens rättspraxis har kritiserats för att skapa osäkerhet eller till och med förvirring mellan dessa två begrepp. Domstolens argument har varit att den inom omfattningen av artikel 1 i konventionen inte kan agera på annat sätt, eftersom förutsättningen för dess bedömning av ansvar, enligt den normala innebörden av artikel 1, är upprättandet av svarandestatens jurisdiktion. Med denna logik är jurisdiktion ett tröskelkriterium, vilket domstolen alltid har betonat.

3. Behovet av att fastställa Armeniens jurisdiktion i Latjindistriktet för att kunna bedöma huruvida Armenien har några skyldigheter enligt konventionen i relation till klagandenas fastigheter är exakt den fråga som gör detta till ett omöjligt mål. Såsom påpekades ovan har jag, även om jag anser att Armenien har viktiga skyldigheter, stor svårighet att följa domstolens resonemang i punkt 169–187, så därför röstade jag mot att fastställa Armeniens jurisdiktion på det sätt som föreslogs i de punkterna. På liknande sätt kan jag inte instämma i införandet av hänvisningar till Haag- och Genèvekonventionerna i avsnittet om relevant folkrätt. Det finns inte några ytterligare hänvisningar till dessa internationella texter i domstolens dom. Den antydda juridiska tyngden av hänvisningen till de dokument som reglerar krigsockupation är inte alls tydlig.

4. Tidigare har domstolen prövat mål som Loizidou mot Turkiet (sakfråga), 18 december 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996‑VI, eller Ilaşcu m.fl. mot Moldavien och Ryssland [GC], nr 48787/99, ECHR 2004‑VII, där det fanns en uppenbar och betydande närvaro av turkiska respektive ryska väpnade styrkor i de omtvistade eller ockuperade territorierna. Situationen i norra Cypern har tydligt angivits som stridande mot FN-stadgan. Situationen efter Sovjetunionens sönderfall, med dess 14:e armé kvar i territoriet Transnistrien, väcker inte särskilt mycket tvivel om styrningen av detta territorium. Vad gäller vårt mål har vi dock information som i viss mån är ifrågasatt. Domstolen accepterade inte förslaget om ett undersökningsuppdrag, vilken liksom i Ilaşcu-målet skulle ha kunnat tillhandahålla välbehövlig bevisning. Enligt min mening borde domstolen tillmätt korrekt vikt till FN:s säkerhetsråds bedömning. I FN:s säkerhetsråd resolutioner har det framhållits att ”lokala armeniska styrkor” är välorganiserade och har skapat sin egen styrning av de territorier de ockuperar. Det framgår även av FN:s säkerhetsråds resolutioner att Armenien kan utöva inflytande över armenierna i Nagorno-Karabach. Frågan kvarstår huruvida det är tillräckligt för att fastställa Armeniens jurisdiktion i de omtvistade territorierna och att komma fram till att det finns hög grad av integrering i praktiskt taget alla viktiga frågor mellan Armenien och ”RNK”.

5. I motsats till det synnerligen noggranna fastställandet av fakta som normalt utförs av Internationella domstolen (”ICJ”) i fall som rör tvister om områden, jurisdiktion och tillskrivande av ansvar, förefaller domstolen urvattna vissa beviskrav i mycket kontroversiella situationer. För att konstatera kränkningar av konventionen är det dessutom nödvändigt att tillskriva Armeniens dessa påstådda kränkningar, även om Armenien faktiskt har jurisdiktion över Nagorno-Karabach, så man behöver ha bevis för att Armenien hindrar klagandena från att få tillträde till deras egendom i Latjin. Domstolen kanske inte behöver göra det om den gör en annan tolkning av jurisdiktion och ansvar i konventionens mening, fastän den alltid har upprepat att den avser den definition av jurisdiktion som traditionellt används i folkrätten. Vad gäller folkrätten betyder inte fastslåendet av jurisdiktion att Armenien a) hade specifika skyldigheter enligt konventionen och b) begick en internationellt otillåten gärning. I båda avseendena behövs en noggrann prövning.

6. Följande utdrag från domstolens rättspraxis anger faktiskt att den har utvecklat sin egen tolkning av ”jurisdiktion och ansvar” när det gäller att fullgöra skyldigheterna enligt konventionen. Domstolen har framhållit: ”Om sådan dominans över territoriet är upprättad är det inte nödvändigt att fastställa huruvida den fördragsslutande staten utövar detaljkontroll över den underordnade lokala administrationens politik och agerande. Det faktum att den lokala administrationen överlever till följd av den fördragsslutande statens militära och övriga stöd medför denna stats ansvar för dess politik och agerande” (se punkt 168 i föreliggande dom, med hänvisning till Catan m.fl., punkt 106). Denna hållning står i kontrast mot den metodik som används av Internationella domstolen, vilken använder kriteriet ”fullständigt beroende”. Dessutom är detta kriteriet för statligt ansvar, oavsett frågan om jurisdiktion.

7. Internationella domstolen återupprepade sin hållning i frågan om tillskrivande av ansvar vad avser underordnade lokala administrationer eller liknande grupper i målet om tillämpningen av konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmord (Bosnien och Hercegovina mot Serbien och Montenegro, Internationella domstolens dom den 26 februari 2007). Den påpekade att ”[d]en första frågan som väckts ... är huruvida det i princip är möjligt att tillskriva en stat agerande av personer – eller grupper av personer – som, även om de inte har rättslig status som statliga organ, i själva verket agerar under sådan strikt kontroll från statens sida att de måste betraktas som dess organ med avseende på det nödvändiga tillskrivandet som leder fram till statens ansvar för en internationellt otillåten gärning. Domstolen har i själva verket redan behandlat denna fråga, och givit ett principiellt svar på den, i sin dom den 27 juni 1986 i målet rörande militära och paramilitära aktiviteter i och mot Nicaragua (Nicaragua mot Amerikas förenta stater) (sakfråga, dom, I.C.J. Reports 1986, s. 62–64). I punkt 109 av den domen påpekade domstolen att den hade att ‘fastställa ... om förhållandet mellan contras och USA:s regering var så mycket ett beroendeför­hållande från den ena sidan och kontroll från den andra att det skulle vara rätt att i juridiskt hänseende likställa contras med ett organ för USA:s regering, eller såsom agerande å denna regerings vägnar’ (s. 62). Då konstaterade domstolen, efter att ha undersökt sakförhållandena mot bakgrund av den information den hade tillgång till, att ‘det inte finns några klara bevis för att USA faktiskt utövade en sådan grad av kontroll på alla områden att det kunde motivera uppfattningen att contras verkade å dess vägnar’ (punkt 109), och fann därmed att ‘den för domstolen tillgängliga bevisningen ... är otillräcklig för att påvisa [contras’] fullständiga beroende av USA:s bistånd’, så domstolen var ‘inte i stånd att konstatera att contrasstyrkan i juridiskt hänseende kan likställas med USA:s styrkor’ (s. 62–63, punkt 110)” (se Internationella domstolen, punkt 391). Internationella domstolen sammanfattade genom att påpeka (i punkt 392 och 393 av ovannämnda dom) att ”[d]e citerade passagerna visar att personer, grupper av personer eller enheter, enligt domstolens rättspraxis och med avseende på internationellt ansvar, kan likställas med statliga organ även om denna status inte är en följd av inhemsk lagstiftning, förutsatt att personerna, grupperna eller enheterna i själva verket agerar i ‘fullständigt beroende’ av staten, för vilken de i slutänden enbart är ett instrument. I ett sådant fall är det lämpligt att inte bara betrakta juridisk status, för att förstå verkligheten i förhållandet mellan den person som agerar, och den stat som han är så nära knuten till att han förefaller vara enbart dess företrädare: någon annan lösning skulle göra det möjligt för stater att undkomma sitt internationella ansvar genom att välja att agera genom personer eller enheter vilkas förmodade oberoende skulle vara rent fiktivt. Men att likställa personer eller enheter med statsorgan när de inte har den ställningen enligt inhemsk lagstiftning måste vara exceptionellt, för det kräver bevis för en särskilt hög grad av statlig kontroll över dem, ett förhållande som i den ovan citerade domen uttryckligen beskrivs som ‘fullständigt beroende’” (min kursivering).

8. De av Internationella domstolen krävda beviskraven är höga och den har genom flera mål utvecklat en detaljerad metodik avseende olika beviskomponenter som framlagts av parterna. Exempelvis framförde i vårt mål klagandena inför domstolen uttalanden som ska ha gjorts av högt uppsatta armeniska politiker. Domstolen har valt att hänvisa till Nicaragua-målet för att förklara sitt beslut att som bevis godta dessa uttalanden, vilka enligt domstolens tolkning visar på den höga nivån av integrering mellan Armeniens väpnade styrkor och enheten RNK (se punkt 178–179). Domstolen hänvisar till punkt 64 i Nicaragua-domen, vilken faktiskt förklarar att ”domstolen har uppfattningen att uttalanden av detta slag, vilka härrör från höga officiella politiska figurer, ibland även på högsta nivå, är av särskilt bevisvärde”. Samtidigt, i punkt 65 i samma dom – som domstolen inte hänvisar till – förklarar Internationella domstolen begränsningarna hos en sådan metod. Där sägs: ”Emellertid är det även naturligt att domstolen bör hantera sådana uttalanden med försiktighet, oavsett om det officiella uttalandet gjordes av en myndighet hos svarandeparten eller av klaganden. Varken artikel 53 i stadgan eller något annat skäl skulle kunna berättiga en selektiv hållning, vilken skulle ha undergrävt enhetligheten i domstolens metoder och dess grundläggande plikt att säkerställa jämlikhet mellan parterna. Domstolen måste ta hänsyn till det sätt varpå uttalandena tillkännagavs; uppenbarligen kan den inte tillmäta dem samma värde oavsett om texten står att finna i en officiell nationell eller internationell publikation, eller i en bok eller tidning. Den måste även beakta huruvida texten i det officiella uttalandet i fråga var skriven på det språk som användes av författaren eller byggde på en översättning (se I.C.J. Reports 1980, s. 10, punkt 13). Det kan även vara relevant huruvida ett sådant uttalande kom till domstolens kännedom via officiella kanaler i överensstämmelse med relevanta krav i domstolens stadga och regler. Dessutom har domstolen oundvikligen ibland tvingats tolka uttalandena för att förvissa sig om exakt i vilken utsträckning de utgjorde bekräftelser av ett faktum.” Enligt de faktiska omständigheterna i det aktuella målet hänvisade klagandena till uttalanden från armeniska ledare och en intervju som publicerades i tidningen (se punkt 62 och 68). I enlighet med de principer som angivits av Internationella domstolen i Nicaragua-målet är under sådana omständigheter principen om jämlikhet mellan parterna av yttersta vikt, liksom en korrekt bedömning av källan till sådana uttalanden. Domstolens tillvägagångssätt rörande dessa uppgifter förblir oklar och verkar inte överensstämma med principerna om rättvisa och försiktighet.

9. Vad gäller avtalet om militärsamarbete mellan Armenien och Nagorno-Karabach (se punkt 175) finns det många sådana avtal mellan två eller flera stater. Man skulle hoppas att de inte automatiskt resulterar i förlust av jurisdiktion eller tagande av kontroll över nya territorier med avseende på internationellt ansvar, och inte i sig representerar ett hot för intilliggande länder. Avtalets ordalydelse, juridiska karaktär och praktiska konsekvenser måste granskas noggrant. Det kan mycket väl vara så att ett sådant avtal mellan en stat och en ej erkänd politisk enhet i folkrättsligt hänseende inte har något juridiskt värde. Det kan även vara så att det internationella samfundet, i sin strävan att sätta stopp för konflikten i regionen, inte erkänner ett sådant dokument och fördömer det. Emellertid kan domstolens sätt att åberopa 1994 års avtal tillsammans med påståendet att Armenien ”i väsentlig grad har varit inblandat i Nagorno-Karabach-konflikten från ett tidigt skede” (se punkt 180) få en att fundera över vad målets omfattning är. Är det verkligen ett mål om avsaknaden av tillträde till egendom efter Armeniens ratificering av konventionen eller är det ett mål om 1992 års krig i Azerbajdzjan och dess konsekvenser (se punkt 18–20)?

10. Det råder inget tvivel om att domstolen har många valmöjligheter. Den kan välja om den ska uttala sig i bredare folkrättsliga frågor, såsom kriget och dess konsekvenser. Med detta mål har den valt att göra vissa uttalanden. Den har gjort detta även i tidigare mål, men ett sådant val är ändå ovanligt för domstolen. Jag har inget emot att en internationell domstol, såsom Europadomstolen för mänskliga rättigheter, beaktar den större bilden. Tvärtom. Men i så fall måste domstolen vara konsekvent och göra det i alla relevanta fall. Det har funnits fall då domstolen tvärtom öppet har vägrat att ta hänsyn till argument som härrör från folkrätten. Detta besvarar dock inte den svårare frågan om huruvida Europadomstolen för mänskliga rättigheter ska tillämpa ett annat kriterium för tillskrivande av ansvar än den inom folkrätten, och huruvida mer eller mindre samma kriterium ska avgöra frågan om jurisdiktion. Jag har allvarliga betänkligheter i det avseendet.

11. Domstolen har nu slagit fast att Armenien kontrollerar ”RNK” på samma sätt som Turkiet kontrollerar norra Cypern eller Ryssland kontrollerar Transnistrien. Från och med nu förefaller det att presumtionen kommer att vara att Armenien ska ställas till svars för påstådda kränkningar av mänskliga rättigheter inom ”RNK”. Det finns inte några tvivel om att man inte bör stödja ett konventionsvakuum i Europa. Jag anser inte att Nagorno-Karabach är ett sådant vakuum. Det är uppenbart att domar ska avkunnas i mål som kommer därifrån.

12. Emellertid det är enligt min mening viktigt att det i detta slags mål, liksom i andra mål, utförs ett korrekt test avseende tillskrivande av ansvar efter att domstolen har identifierat vilket slags konventionsskyldighet det är fråga om. Domstolen har redan gjort detta, exempelvis i mål som väckts efter upplösningen av Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien och i synnerhet i de så kallade ”bankbesparingsmålen”. I Kovačić m.fl. mot Slovenien prövade domstolen frågan om tillskrivande av ansvar med avseende på den specifika situationen med statssuccession (se Kovačić m.fl. mot Slovenien [GC], nr 44574/98, 45133/98 och 48316/99, 3 oktober 2008) och även domare Ress’ instämmande yttrande). I det aktuella målet är slutsatsen att ”nekandet av tillträde till klagandenas hem utgör ett oberättigat intrång i deras rätt till respekt för deras privat- och familjeliv samt deras hem” (se punkt 207). Det förklarades inte tidigare med vilka medel Armenien har nekat tillträde till deras hem, såvida man inte anser att Armenien, bara genom att det enligt domstolens uppfattning har jurisdiktion över Nagorno-Karabach, nekar tillträde till hem. Det är med detta i åtanke som jag röstade mot att finna en kränkning av artikel 13 eftersom domstolen enligt min mening inte hade tillräckligt med information om huruvida egendomskraven faktiskt inte prövades av lokala domstolar. Såsom jag förklarade ovan underlåter man med denna hållning att hantera den verkliga frågan i målet. Enligt min uppfattning är frågan huruvida Armenien, om det kan påverka den lokala armeniska regeringen i Nagorno-Karabach och om det är en av förhandlingsparterna, har ansvar för att inte under många år ha vidtagit positiva åtgärder som skulle ha tillåtit fördrivna personer att återvända eller få ersättning. Jag kan inte betrakta det som ett förnekande av äganderätten. Det är en fråga om positiva skyldigheter med avseende på folkrättens mer allmänna sammanhang. Av alla dessa skäl fann jag inte att Armenien har jurisdiktion över Nagorno-Karabach på det sätt som anges i domen. Dock fann jag att Armenien har underlåtit att fullgöra sina positiva skyldigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen samt artikel 8 i konventionen.

DOMARE HAJIYEVS DELVIS SKILJAKTIGA MENING

Det uppenbara faktum att Armenien ockuperar Nagorno-Karabach och den omgivande regionen, som utgör nästan en femtedel av Azerbajdzjans territorium, har erkänts politiskt genom fyra resolutioner i FN:s säkerhetsråd, resolutioner i FN:s generalförsamling, av Europeiska unionens parlament, Europarådets parlamentariska församling och genom beslut i andra internationella organisationer. Jag noterar med tillfredsställelse att Europadomstolen med föreliggande dom har bekräftat detta faktum, ytterligare en gång, genom ett domstolsbeslut. Domstolen har kommit fram till denna slutsats baserat på ovedersägliga bevis som indikerar att Armenien, genom sin militära närvaro och sitt tillhandahållande av militärutrustning, i väsentlig grad har varit inblandat i Nagorno-Karabach-konflikten från ett tidigt skede. Det militära understödet har varit – och är fortfarande – avgörande för erövringen av och den fortsatta kontrollen över de azerbajdzjanska territorierna. Enligt domstolen visar bevisningen, inte minst 1994 års avtal om militärsamarbete, på ett övertygande sätt att Armeniens väpnade styrkor och ”RNK” är synnerligen integrerade, att det så kallade ”RNK” är under inflytande från Armenien och åtnjuter dess militära, ekonomiska och politiska stöd, samt att Nagorno-Karabach och alla de omgivande ockuperade regionerna i Azerbajdzjan är underställda Armeniens direkta kontroll. Såsom korrekt konstaterades av T. Ferraro är faktisk kontroll det främsta kännetecknet för ockupation eftersom det enligt internationell humanitär lag inte kan föreligga ockupation av ett territorium utan att faktisk kontroll där utövas av fientliga främmande styrkor (se T. Ferraro, ”Determining the beginning and the end of an occupation under international humanitarian law” (International Review of the Red Cross, 2012, s. 140). Detta är enligt min uppfattning fullständigt konsekvent med kraven i artikel 42 i konventionen angående lagar och bruk i lantkrig, Haag, 18 oktober 1907, som domstolen hänvisar till i punkt 96 i domen: ”... ockupation i den mening som avses i 1907 års Haagkonvention när en stat utövar faktiskt herravälde över territorium, eller del av territorium, tillhörande en fiendestat” (se exempelvis E. Benvenisti, ”The International Law of Occupation” (Oxford: Oxford University Press, 2012), på s. 43; Y. Arai‑Takahashi, ”The Law of Occupation: Continuity and Change of International Humanitarian Law, and its Interaction with International Human Rights Law” (Leiden: Martinus Nijhoff Publishers, 2009), s. 5–8; Y. Dinstein, ”The International Law of Belligerent Occupation” (Cambridge: Cambridge University Press, 2009), s. 42–45, punkt 96–102; och A. Roberts, ”Transformative Military Occupation: Applying the Laws of War and Human Rights”, 100 American Journal of International Law 580 (2006), s. 585–586). Kravet på faktiskt herravälde anses allmänt vara synonymt med kravet på faktisk kontroll. Militärockupation anses föreligga i ett territorium eller en del av ett territorium, om följande kan påvisas: närvaro av utländska trupper i stånd att utöva verklig kontroll utan den suveräna partens samtycke. Enligt den utbredda uppfattningen bland experter är främmande truppers fysiska närvaro ett sine qua non-krav för ockupation (de flesta experter som ICRC samrått med inom ramen för projektet om ockupation och andra former av förvaltning av främmande territorium var överens om att ”stövlar på marken” behövs för att upprätta en ockupation – se T. Ferraro, ”Occupation and other Forms of Administration of Foreign Territory” (Genève: ICRC, 2012), s. 10, 17 och 33; se även E. Benvenisti, ovan, s. 43ff; och V. Koutroulis, ”Le debut et la fin de l’application du droit de l’occupation” (Paris: Editions Pedone, 2010), s. 35–41).

I punkt 174 i domen konstaterar domstolen med rätta att ”knappast [är] tänkbart att Nagorno-Karabach – en politisk enhet med en befolkning på mindre än 150 000 etniska armenier – utan omfattande militärt stöd från Armenien kunde upprätta en försvarsmakt i början av 1992, vilken mot landet Azerbajdzjan med ungefär sju miljoner människor inte endast upprättade kontroll över det före detta NKAO utan även, före utgången av 1993, erövrade hela eller större delen av sju omgivande azerbajdzjanska distrikt”. Jag skulle vilja tillägga att ockupationen åtföljdes av tvångsfördrivning av nästan 800 000 personer, vilket i sig krävde ansenlig militär kraft, militär utrustning och kvarhållande med (hot om) våld. Följaktligen kräver den pågående ockupationen inte mindre mänskliga och materiella resurser. Trots den frustration som uttrycks av armeniska föräldrar rörande deras söners militärtjänst i de ockuperade territorierna, vilken kan ses i medierna (, nyhetsbulletin från den 11 juni 2014), fortsätter ockupationen. Så nyligen som i november 2014 genomförde Armenien militärmanövrer i de ockuperade territorierna under det symboliska namnet ”Enhet” med deltagande av 47 000 militärer och en stor mängd militär utrustning (, nyhetsbulletin från den 12 november 2014). Den befintliga situationen var i strid med själva kärnan i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna vid tidpunkten för dess ratificering av Armenien och är i dag fortfarande i strid med den. I konventionens inledning förklaras att de stater som undertecknade konventionen och som är medlemmar i Europarådet måste demonstrera en djup tro på dessa grundläggande friheter, vilka är grunden till rättvisa och fred i världen. Denna paradox har alltid påmint mig om Oscar Wildes ord: ”Jag kan tro på allt förutsatt att det är otroligt”.

Europarådet har reagerat på den aktuella situationen i resolution nr 1416 från den parlamentariska församlingen, antagen den 25 januari 2005, där det framhölls att ”församlingen uttrycker sin oro för att de militära aktiviteterna och de omfattande etniska fientligheterna som föregick dem ledde till storskalig etniskt grundad förvisning och skapandet av monoetniska områden som liknar det fruktansvärda begreppet etnisk rensning. Församlingen bekräftar att ett regionalt territoriums självständighet och utbrytning från en stat endast kan uppnås genom en laglig och fredlig process baserad på det demokratiska stödet från invånarna i detta territorium och inte till följd av en väpnad konflikt som medför etnisk fördrivning och en annan stats de facto-annektering av detta territorium. Församlingen erinrar om att en medlemsstats ockupation av främmande territorium utgör en allvarlig kränkning av denna stats skyldigheter som medlem av Europarådet och bekräftar att personer fördrivna från konfliktområdet har rätt att återvända till sina hem på ett säkert och värdigt sätt.”

Såsom framgår av ovannämnda resolution framhåller församlingen, genom att återspegla den befintliga bilden, den etniska karaktären av fördrivningen av människor från deras hemland.

Med hänsyn till klagandenas omständigheter och argument, vilka enligt min mening krävde adekvata svar, instämde jag inte i majoritetens slutsats att inget separat ärende uppstår enligt artikel 14 i konventionen.

Alltså är klagandenas förlust av all kontroll över, såväl som varje möjlighet att använda, sälja, testamentera, belåna, utveckla eller komma i åtnjutande av, deras egendom, men även svarandestatens regerings fortsatta vägran att låta dem återvända sina hem i Latjin, samt dess underlåtenhet att tillhandahålla ett effektivt eller ens något som helst rättsmedel till personer som fördrivits från ockuperade territorier, resultatet av diskriminering, och strider följaktligen enligt min uppfattning mot artikel 14 tillsammans med artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen samt artikel 8 och artikel 13 i konventionen. Domstolen har vid upprepade tillfällen framhållit att artikel 14 i konventionen inte förbjuder all särbehandling. Enligt domstolen är det nödvändigt att utveckla kriterier baserat på vilka det kan fastställas huruvida en given särbehandling vid säkerställande av de mänskliga fri- och rättigheter som garanteras i konventionen står i motsats till artikel 14. Om domstolen följer de principer som kan härledas ur rättspraxis i de många demokratiska länderna, kommer den att finna att det sker brott mot principen om likabehandling där särbehandling inte har något syfte eller rimligt rättfärdigande. En särbehandling vid säkerställande av de mänskliga fri- och rättigheter som garanteras i konventionen måste inte bara syfta till ett legitimt mål; brott mot artikel 14 sker också om det inte finns ett ”rimligt proportionalitetsförhållande mellan de medel som utnyttjas och det ändamål som eftersträvas” (se exempelvis Rasmussen mot Danmark, 28 november 1984, punkt 38, serie A nr 87, och Lithgow m.fl. mot UK, 8 juli 1986, punkt 177, serie A nr 102).

Domstolens ovannämnda juridiska hållning, när den tillämpas på omständigheterna i föreliggande mål, demonstrerar en uppenbar särbehandling för klagandenas del. Denna särbehandling syftar inte till något legitimt mål och har inget ändamål eller rimligt rättfärdigande. Klagandena betonar, inte utan anledning, att de har utsatts för diskriminering eftersom de åtgärder som vidtogs av de armeniska militära styrkorna påverkade dem på ett oproportionerligt sätt. Jag instämmer även i att de beviskrav domstolen fastslår, vid bedömning av klagandenas anspråk enligt artikel 14, inte bör likställas med de beviskrav som gäller i brottmål vid allmänna nationella domstolar. Andra människorättsdomstolar har inte så höga krav. Domare Mularoni skrev i sin delvis skiljaktiga mening i Hasan Ilhan mot Turkiet: ”Eftersom domstolen alltjämt, i samband med klagomål rörande diskriminering på grund av ras eller nationellt ursprung enligt artikel 14, tillämpar beviskravet ‘bortom rimligt tvivel’, anser jag att detta kommer att resultera i en faktisk nedmontering av det skydd av de mänskliga rättigheterna som garanteras av artikel 14 på områden där den högsta skyddsnivån, snarare än den högsta bevisnivån, borde prioriteras. Det kan inte finnas något effektivare verktyg för att säkerställa att skyddet mot diskriminering på grunds av ras eller nationellt ursprung blir illusoriskt och verkningslöst än att förvänta sig att offer ska underkasta sig så höga beviskrav. I realiteten är tillämpning av så höga krav liktydigt med att omöjliggöra för klagande att bevisa att det skett en kränkning av artikel 14. Jag vill tillägga att dessa höga krav inte krävs av andra ledande människorättsdomstolar.” Den angivna principen erkändes av domstolen i målet Nachova mot Bulgarien ([GC], nr 43577/98 och 43579/98, ECHR 2005‑VII). Om det, som i detta mål, finns klara bevis för särbehandling av två olika etniska grupper bör det åligga staten att visa att sådan behandling inte är diskriminerande. Det beror på att den har exklusiv tillgång till skälen bakom sina gärningar och följaktligen är medveten om huruvida den synbarliga särbehandlingen har någon annan rättmätig förklaring.

Bevisningen antyder både att fördrivningarna var diskriminerande och att svarandestaten sedan dess har låtit fördrivna icke-azerier återvända. Detta är inte bara klart bevis för en diskriminerande politik utan illustrerar kränkningarnas kontinuerliga karaktär. Dessutom kan vi, till stöd för ett konstaterande att behandlingen av klagandena var diskriminerande, lägga till att det efter den etniska rensningen av icke-armeniska invånare i Latjinregionen fördes en politik för att befolka regionen med armenier från Armenien: enligt rapporten från OSSE:s undersökningsuppdrag till de ockuperade territorierna i Azerbajdzjan runt Nagorno-Karabach gjorde utredarna intervjuer i Latjindistriktet med vissa invånare i Latjin som hade armeniska pass och påstod sig delta i armeniska val.

Följaktligen är inte klagandena, som utvisades från Latjin för mer än tjugo år sedan och inte har tillträde till sina hem i Latjin, i stånd att hävda sina rättigheter som garanteras i konventionen eftersom de utsattes för diskriminering, i strid med artikel 14 i konventionen tillsammans med artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen samt artikel 8 och artikel 13 i konventionen.

DOMARE GYULUMYANS SKILJAKTIGA MENING

Jag beklagar att jag är djupt oenig med den stora kammarens dom i föreliggande mål, och jag kan inte instämma i vare sig majoritetens resonemang eller dess slutsatser av flera skäl.

För det första har domstolen, genom att underlåta att ta upp frågan om RNK som internationell juridisk person (frågor om självbestämmande och ställning som stat) översimplifierat den juridiska fråga det handlar om. Jag tror att domstolen vid konstaterandet att de påstådda kränkningarna omfattades av Armeniens jurisdiktion har blandat ihop två helt olika begrepp inom folkrätten – jurisdiktion och tillskrivande av ansvar – och i praktiken har skapat en sammanslagning av de två begreppen. Därmed har domstolen indirekt sänkt tröskeln för staters ansvar för tredjeparters gärningar till dess lägsta nivå någonsin, och även bidragit till fragmentering av folkrätten.

För det andra var enligt min mening bevisningen inför domstolen inte tillräcklig för att befria från den tunga bevisbörda som måste gälla i detta slags känsliga mål. Dessutom var det sätt på vilket domstolen hanterade admissibilityfrågan och bedömningen av bevisen oacceptabelt: ett olyckligt exempel på tillämpning av olika normer i olika mål. Jag finner det svårt att godta majoritetens selektiva hållning avseende internationella organisationers resolutioner – att acceptera dem som är fördelaktiga för klagandena och tredjepartsintervenienten, medan man fullständigt ignorerade dem som var till fördel för svarandestaten.

Jag kommer här att framlägga mina egna uppfattningar om vissa av de viktiga frågorna för att klargöra grunderna för min meningsskiljaktighet.

Frågor om ställning som stat och folks självbestämmande: RNK:s status enligt folkrätten

1. Domstolen underlät att ens närma sig frågan om RNK:s status. Denna fråga är enligt min mening av största vikt, med tanke på de olika regler som gäller för tillskrivande och olika normer för att hålla stater ansvariga vid gärningar från icke-statliga aktörer och grupper å ena sidan, och stater (oavsett om de är erkända eller ej) å andra sidan.

2. Alltså skulle inte en stat som tillhandahåller ekonomiskt och annat bistånd till en annan stat vara ansvarig för den senares gärningar, utan endast för den hjälp och det bistånd som tillhandahålls (artikel 16 i FN:s folkrättskommissions artiklar om staters ansvar för internationellt otillåtna gärningar (nedan ”ASA”), kommissionens rapport till generalförsamlingen om arbetet under dess 53:e möte, FN:s folkrättskommissions årsbok (2001) vol. 2, s. 26) givetvis såvida det inte är bevisat att sistnämnda stat agerat under förstnämnda stats styrning och kontroll (ASA, artikel 17) eller tvång (ASA, artikel 18), vilket är extremt svårt att bevisa. Enligt folkrättskommissionen hänvisar termen ”kontroll” (eng. control) ”till fall av dominans över genomförandet av” agerande, medan termen ”styrning” (eng. direction) inte underförstår ”enbart anstiftan eller propå utan snarare innebär faktisk ledning av operativ karaktär” (kommentarer till utkast till artiklar om staters ansvar för internationellt otillåtna gärningar, FN-dokument A/56/10, Folkrättskommissionens årsbok, 2001, vol. 2, s. 69).

3. Om alltså RNK är en stat skulle ingen hjälp och inget bistånd den får av Armenien placera de territorier som kontrolleras av RNK under Armeniens jurisdiktion, såvida det inte kan visas att de gärningar som utförs av RNK domineras av och är under operativ ledning från Armenien.

4. Det är viktigt att skilja mellan föreliggande mål och andra situationer som tidigare prövats av domstolen, för att visa varför frågan om status har betydelse nu medan den faktiskt inte hade det i tidigare mål. Sålunda fanns det i fallet med den så kallade ”Turkiska republiken Norra Cypern – TRNC” resolutioner från säkerhetsrådet som uttryckligen ”beklagade” TRNC:s självständighetsförklaring och kallade den ”juridiskt ogiltig” samt ”fördömde” TRNC:s utbrytning i allmänhet, och uppmanade det internationella samfundet att avstå från att erkänna landet (säkerhetsrådets resolution 541, FN-dokument S/RES/541, 18 november 1983; säkerhetsrådets resolution 550, FN-dokument S/RES/550, 11 maj 1984).

5. I Cyperns fall fanns det helt enkelt inget behov av att fastställa TRNC:s status. Det senares status hade redan fastställts av säkerhetsrådet, vilket hade ansett det vara en otillåten regim. TRNC:s status kunde inte spela någon roll vid fastställandet av Turkiets ansvar; den hade helt enkelt ingen juridisk betydelse.

6. Situationen här är en helt annan. FN:s säkerhetsråd har aldrig förklarat Nagorno-Karabach-rörelsen juridiskt ogiltig. Dessutom antyder det blotta faktum att fredsprocessen är i gång även att frågan om RNK:s status fortfarande är öppen och förblir en politisk förhandlingsfråga (se punkt 29 i föreliggande dom).

7. Följaktligen betyder avsaknaden av ett internationellt fördömande och en ogiltigförklaring av RNK och dess självständighetsförklaring att även dess internationella erkännande som stat i framtiden är ett möjligt alternativ. Med detta sagt är en viktig fråga här definitionen av en stat.

8. Enligt den klassiska ordalydelsen för en stat enligt Montevideokonventionen om staters rättigheter och skyldigheter (”Montevideokonventionen”) ska en stat ”som en politisk enhet enligt folkrätten ha ... a) en permanent befolkning; b) ett definierat territorium; c) regering; och d) förmåga att inleda relationer med andra stater” (art. 1, 26 december 1933, 165 LNTS 19).

9. Denna definition av en stat är allmänt accepterad bland internationell expertis (Sh. Rosenne, ”The Perplexities of Modern International Law”, Hague Recueil, vol. 291 (2001), s. 262; A. A. C. Trindade, ”International Law for Humankind: Towards a New Jus Gentium”, Hague Recueil, vol. 316 (2005), s. 205), olika internationella institutioner (rapport från arbetsgruppen om immunitet för stater och deras egendom, bilaga till folkrättskommissionens rapport om arbetet under dess 51:a möte, FN-dokument A/54/10 (1999), s. 157) och till och med domstolar (Deutsche Continental Gas‑Gesellschaft mot Polen, [1929] ILR, vol. 5, s. 13). Dessutom har stater ständigt och konsekvent åberopat dessa kriterier vid fastställande av sina principer för erkännande (se exempelvis säkerhetsrådets 383:e mötesprotokoll, FN-dokument S/PV.383 (2 december 1948)).

10. Alltså har RNK en regering, en permanent befolkning och är i stånd att inleda relationer, vilket bevisas av det faktum att RNK faktiskt har representationer i ett antal stater. RNK kontrollerar även territorium; den centrala frågan är emellertid huruvida RNK är berättigat till hela eller åtminstone en del av detta territorium. Och det är i detta avseende som frågan om självbestämmande blir viktig.

Relevansen av folks rätt till självbestämmande

11. Domstolens konstaterande att RNK är synnerligen integrerat med Armenien är i praktiken en intervention i konstaterandet av RNK:s status och ställning som juridisk person, något som till och med säkerhetsrådet har avstått ifrån.

12. Värt att notera, vilket också påpekats ovan, är att RNK:s självständighetsförklaring aldrig har kritiserats eller ogiltigförklarats av säkerhetsrådet, i motsats till liknande förklaringar i Sydrhodesia, norra Cypern eller Republika Srpska.

13. I detta avseende är Internationella domstolens tolkning av säkerhetsrådets inställning till vissa självständighetsförklaringar av stor relevans, så som den uttrycks i det rådgivande yttrandet Accordance with International Law of the Unilateral Declaration of Independence in Respect of Kosovo (”det rådgivande yttrandet om Kosovo”). I det yttrandet framhöll Internationella domstolen:

”Flera deltagare har åberopat resolutioner i säkerhetsrådet som fördömt specifika självständighetsförklaringar: se bland annat säkerhetsrådets resolutioner 216 (1965) och 217 (1965), rörande Sydrhodesia; säkerhetsrådets resolution 541 (1983), rörande norra Cypern; och säkerhetsrådets resolution 787 (1992), rörande Republika Srpska.

Domstolen konstaterar emellertid att säkerhetsrådet i alla dessa fall uttalade sig om den konkreta situationen vid den tidpunkt då dessa självständighetsförklaringar skapades; den olaglighet som kopplades till självständighetsförklaringarna härrörde alltså inte från dessa förklaringars ensidighet som sådan, utan från att de var, eller skulle ha varit, kopplade till utomrättslig användning av våld eller andra flagranta kränkningar av den allmänna folkrättens normer, i synnerhet de som har en tvingande karaktär (jus cogens). I samband med Kosovo har säkerhetsrådet aldrig intagit denna ståndpunkt. Den exceptionella karaktären av de ovan uppräknade resolutionerna förefaller i domstolens ögon bekräfta att inget allmänt förbud mot ensidiga självständighetsförklaringar kan härledas ur säkerhetsrådets praxis” (2010 ICJ Reports 403, s. 437–438, punkt 81).

14. Alltså var de säkerhetsrådsresolutioner som granskades av Internationella domstolen manifestationer av doktrinen om kollektivt icke-erkännande, det vill säga situationer där säkerhetsrådet uppmanar det internationella samfundet att avstå från att erkänna vissa nya politiska enheter som stater, mot bakgrund av att det förekom brott mot grundläggande internationella skyldigheter under deras tillkomst (se exempelvis J. Dugard & D. Raič, ”The role of recognition in the law and practice of secession”, Secession: International Law Perspectives (M. G. Kohen, red., Cambridge University Press 2006), s. 100–101).

15. Inget sådant konstaterande av olagligt agerande eller uppmaning till det internationella samfundet att avstå från att erkänna RNK gjordes i säkerhetsrådets resolutioner 822, 853, 874 och 884, rörande RNK-konflikten. Alltså har säkerhetsrådet lämnat möjligheten öppen för RNK att bli fullvärdig och legitim medlem av det internationella samfundet och att utöva sin rätt till självbestämmande.

16. Trots det, och i stark kontrast mot säkerhetsrådets hållning, har domstolen nu infört kvalifikationer som tvärtom är menliga för utövandet av denna rätt och erkänner alltså inte att upprättandet av RNK och dess uthållighet inte endast var ett uttryck för lokalbefolkningens vilja, utan även skedde mot bakgrund av Azerbajdzjans diskriminerande politik.

17. I detta avseende är den sentida utvecklingen av folks rätt till självbestämmande och manifestationen av denna rätt, vilken alltmer har betecknats som en rätt till ”avhjälpande secession”, av primär betydelse.

18. Begreppet avhjälpande secession betecknar möjligheten för vissa sammanhållna grupper av människor att bryta sig ut ur en stat vid brutala kränkningar av mänskliga rättigheter och förtryck från den senares sida, eller vid oförmåga att realisera deras rätt till självbestämmande internt (C. Tomuschat, ”Secession and Self-Determination”, i Secession: International Law Perspectives (M. G. Kohen, red., Cambridge University Press 2006), s. 35; A. Cassese, Self-Determination of Peoples: A Legal Reappraisal (Cambridge University Press 1995, s. 120).

19. Begreppet är baserat på en a contrario-tolkning av ”skyddsklausulen” i förklaringen om de folkrättsliga principerna rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN-stadgan (generalförsamlingens resolution 2625 (XXV) (24 oktober 1970)) (”förklaringen om vänskapliga förbindelser”), ett dokument som beskrevs av Internationella domstolen såsom återspeglande internationell sedvanerätt (det rådgivande yttrandet om Kosovo, s. 436, punkt 80) och som allmänt accepteras av framträdande experter som en vederhäftig tolkning av FN-stadgan (G. Arangio-Ruiz, The United Nations Declaration on Friendly Relations and the System of Sources of International Law (Sijthoff & Noordhoff 1979), s. 73–88; I. Brownlie, Principles of Public International Law (7:e uppl., University Press 2008, s. 581).

20. I förklaringen står följande att läsa:

”Ingenting i de ... stycken [som berör folks rätt till självbestämmande] ska tolkas som ett godkännande av eller en uppmuntran till någon gärning syftande till att skada eller försämra, helt eller delvis, den territoriella integriteten eller politiska enheten hos suveräna och oberoende stater som agerat i enlighet med principen om lika rättigheter och självbestämmande för folk ... och vars regering representerar hela territoriets folk utan hänsyn till ras, tro eller hudfärg.”

21. Samma ”skyddsklausul” används också i Wiendeklarationen och det tillhörande handlingsprogrammet, som antogs av världskonferensen om mänskliga rättigheter (FN-dokument A/CONF.157/23, punkt 2 (25 juni 1993). Enligt ”skyddsklausulen” förtjänar inte stater som inte följer det agerande som beskrivs i den andra delen av klausulen skydd av sin territoriella integritet (D. Murswiek, ”The Issue of a Right of Secession – Reconsidered”, i Modern Law of Self-Determination (C. Tomuschat, red., Martinus Nijhoff Publishers 1993, s. 92).

22. Insikten om att kränkningar av de mänskliga rättigheterna skapar situationer där en förföljd grupp får rätt att skapa sin egen stat stöds också av ett stort antal beslut från internationella och inhemska institutioner.

23. Denna rätt var underförstådd i målen Kevin Mgwanga Gunme m.fl. mot Kamerun (Kevin Mgwanga Gunme m.fl. mot Kamerun, Afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och folkens rättigheter, kommuniké nr 266/03 (2009), punkt 199) och i Katangese Peoples’ Congress mot Zaire vid Afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och folkens rättigheter, som angav att skyldigheten att ”utöva en variant av självbestämmande som är förenlig med Zaires suveränitet och territoriella integritet” föreligger i frånvaron av ”konkreta bevis för kränkningar av mänskliga rättigheter till den grad att Zaires territoriella integritet bör ifrågasättas” (Katangese Peoples’ Congress mot Zaire, Afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och folkens rättigheter, kommuniké nr 75/92 (1995), punkt 6).

24. Samma ståndpunkt återspeglades även i domarna Wildhabers och Ryssdals instämmande yttrande i Loizidou mot Turkiet, samt i Reference Re Secession of Quebec vid Kanadas högsta domstol, där det föreslogs att ”när ett folk blockeras från det meningsfulla utövandet av sin rätt till självbestämmande internt, har det rätt att som en sista utväg utöva den genom utbrytning” ([1998] 2 S.C.R. 217, punkt 134 (Kan.)).

25. Denna rätt till avhjälpande secession har vidare bekräftats av många framträdande folkrättsexperter, såsom Thomas Franck (”Postmodern Tribalism and the Right to Secession”, i C. Brölmann et al. (red.), Peoples and Minorities in International Law (Martinus Nijhoff Publishers 1993, s. 13–14) eller James Crawford (”The Creation of States in International Law”, (2:a uppl., Clarendon Press 2006, s. 126).

26. Denna ståndpunkt är tydlig även i staters praxis. Sålunda hade 47 stater erkänt staten Bangladesh bara två år efter antagandet av förklaringen om vänskapliga förbindelser, på grund av det våld som riktades mot lokalbefolkningen, trots att Pakistan erkände landet först 1976. 110 stater erkänner i dag staten Kosovo.

27. Alltså bekräftas nu allmänt rätten till avhjälpande secession i internationella instrument, domar och beslut i internationella domstolar och institutioner, staters praxis och folkrättens doktrin.

28. Mot bakgrund av det ovanstående måste det noteras att det antiarmeniska våldet i Sumgait i februari 1988, förföljelsen av armenier i Baku i januari 1990, den så kallade ”Operation Ring” våren 1991, som fick till följd att mer än tjugo armeniska byar tömdes, alla var händelser som föregick RNK:s självständighetsförklaring, som helt enkelt var en logisk reaktion. Det är värt att notera att alla dessa händelser har erkänts av oberoende människorättsorganisationer, EU- och FN-organ (se exempelvis Human Rights Watch, Azerbaijan: Seven Years of Conflict in Nagorno-Karabakh (Human Rights Watch: New York, Washington, Los Angeles, London, Bryssel 1994); kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor, behandling av rapporter inlämnade av fördragsslutande stater enligt artikel 18 i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor: Armenien (FN-dokument CEDAW/C/ARM/1/Corr.1, 11 februari 1997).

29. Azerbajdzjans pågående politik med etnisk diskriminering har i dag uppmärksammats av Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering (kommitténs sammanfattande anmärkning: Azerbajdzjan, FN-dokument CERD/C/AZE/CO/4 (14 april 2005), Europarådets kommission mot rasism och intolerans i alla dess tre rapporter om Azerbajdzjan (antagna den 28 juni 2002, den 15 december 2006 respektive den 23 mars 2011, samt den rådgivande kommittén för ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter (yttrande om Azerbajdzjan, ACFC/INF/OP/I(2004)001 (22 maj 2003); andra yttrandet om Azerbajdzjan, ACFC/OP/II(2007)007 (9 november 2007)).

30. Den etniska hatpropagandan på statsnivå mot armenier bekräftas vidare av den kontinuerliga förstörelsen av det armeniska kulturarvet – där förstörelsen av gravmonumentet Dzjulfa var den mest barbariska manifestationen – eller förhärligandet av den azerbajdzjanska officer som dömdes för att ha mördat en armenisk kollega i Ungern under dennes sömn.

31. Det är mot denna bakgrund som frågan om RNK:s folks självbestämmande ska ses, eftersom RNK:s folks självbestämmande har varit det enda sättet att säkerställa deras skydd från denna diskriminerande politik, och det är denna bakgrund som domstolen fullständigt har bortsett ifrån när den utövat sin behörighet. Denna bakgrund är i synnerhet en människorättsbakgrund, och domstolen, vars funktion det är att skydda mänskliga rättigheter, har i själva verket avkunnat en dom som, såsom jag angav ovan, i praktiken är menlig för utövandet av rätten till självbestämmande och därför de grundläggande fri- och rättigheterna för folket i RNK.

Uttömmande av inhemska rättsmedel

32. En fråga som är nära förknippad med frågan om RNK:s status som internationell juridisk person är frågan om uttömmande av inhemska rättsmedel. När domstolen avvisade svarandestatens regerings invändning om att rättsmedlen inte uttömts, hävdade den att det inte var realistiskt att något som helst rättsmedel ”i det ej erkända territoriet ‘RNK’” i praktiken skulle kunna erbjuda fördrivna azerbajdzjaner effektiv gottgörelse (se punkt 119 i domen). Denna hållning är i konflikt med etablerad rättspraxis.

33. Det är värt att notera att domstolen i målet Demopoulos m.fl. bekräftade att även de facto-enheter kan ha effektiva rättsmedel, och att det var egenskaperna hos de tillgängliga rättsmedlen som gjorde dem ineffektiva. Alltså fann domstolen att det inte fanns någon direkt, eller automatisk, korrelation mellan frågan om erkännande av den självutropade staten och dess påstådda suveränitet över norra Cypern på ett internationellt plan och tillämpningen av artikel 35.1 (se Demopoulos m.fl. mot Turkiet (beslut) [GC], nr 46113/99, 3843/02, 13751/02, 13466/03, 10200/04, 14163/04, 19993/04 och 21819/04, ECHR 2010, punkt 100). Baserat på domstolens konstateranden i målet Demopoulos m.fl. mot Turkiet måste det noteras att det faktum att Nagorno-Karabachs suveränitetsstatus inte erkänns av någon stat inte befriar klagandena från plikten att uttömma inhemska rättsmedel inom RNK.

34. Det finns absolut inget tvivel om att det finns ett etablerat och fungerande rättsväsende inom Nagorno-Karabach. Emellertid försökte klagandena aldrig väcka talan vid RNK:s domstolar och underlät att lägga fram någon bevisning för att det fanns oöverstigliga hinder för att väcka talan vid dessa domstolar. Det faktum att klagandena bor utanför RNK:s territorium är inget godtagbart skäl för deras underlåtenhet att söka sådana rättsmedel.

35. Gränser, oavsett om de är de facto eller de jure, är inte ett hinder för uttömmande av inhemska rättsmedel. Sålunda godkände domstolen, i Pad m.fl. mot Turkiet ((beslut), nr 60167/00, 28 juni 2007, punkt 69) angående iranska bybor som sköts i gränsområdet av turkiska säkerhetsstyrkor, regeringens invändning avseende att inhemska rättsmedel inte uttömts, och konstaterade att klagandena, eftersom de kunde ha anlitat en advokat i Storbritannien, inte kunde hävda att rättsmekanismen i Turkiet – ett främmande land – var fysiskt och finansiellt otillgängligt för dem. Det faktum att klagandena i föreliggande mål med framgång har anlitat engelska advokater för att agera för deras räkning visar att deras möjligheter inte var begränsade.

36. Det enda hindret för klagandenas möjlighet att uttömma de rättsmedel som var tillgängliga för dem i RNK ställdes upp av deras egen regering. Azerbajdzjan har tillkännagivit sin avsikt att ”straffa” personer som besöker RNK utan dess tillstånd genom att förklara dem ”persona non grata” och vägra dem vidare inträde i Azerbajdzjan. Bland dem på den ”svarta listan” finns parlamentsledamöter från Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Ryssland och flera andra europeiska länder, samt andra så långväga som från Australien och Uruguay. Det kan vara anledningen till att klagandenas advokater inte försökte väcka talan vid RNK:s domstolar.

37. Majoritetens slutsats att svarandestatens regering inte lyckades avhända sig bördan att bevisa att det fanns ett lämpligt och effektivt rättsmedel tillgängligt för klagandena är resultatet av brister i förfarandet.

Såsom framgår av punkt 113–114 i domen avhände sig svarandestatens regering bördan att bevisa att det fanns ett effektivt rättsmedel tillgängligt för klagandena, men domstolens president beslutade att ytterligare dokumentation, inklusive två domar som bekräftade äganderätten för två fördrivna kärande av azerisk etnicitet och som avkunnades av förstainstansrätten i RNK, inte skulle ingå i målets handlingar.

38. I frånvaron av uttryckliga bestämmelser i konventionen när det gäller giltigheten av bevis intar domstolen som regel en flexibel hållning, och ger sig själv ett stort utrymme för egen bedömning i fråga om giltigheten och utvärderingen av bevis. Det finns inga formella hinder för giltigheten av bevis, som domstolens stora kammare återupprepade i Nachova mot Bulgarien ([GC], nr 43577/98 och 43579/98, punkt 147, ECHR 2005‑VII). I vissa fall har domstolen accepterat nya bevis även efter överläggningarna i sakfrågan före avkunnandet av en dom (se Vučković m.fl. mot Serbien [GC], nr 17153/11, 25 mars 2014, och W.A. mot Frankrike (beslut), nr 34420/07, 21 januari 2014).

39. I ett brev daterat den 7 juni 2013 informerade den stora kammarens biträdande justitiesekreterare svarandestatens regerings företrädare att den stora kammarens president hade beslutat att ta emot parternas muntliga inlagor. Därtill tillät anvisningarna för personer som infinner sig till förhandlingar vid domstolen, som bifogades ovannämnda brev, att parterna kunde åberopa ”valfri ytterligare dokumentation” med det enda förbehållet att det skulle ”lämnas in minst tre veckor före förhandlingen eller införlivas ordagrant i deras muntliga inlagor”. Efter justitiesekreterarens anvisning angående möjligheterna att lämna in bevis åberopade regeringen i sina muntliga inlagor två domar (som införlivades ordagrant) avkunnade av RNK-domstolar i två azeriers favör.

40. Med tanke på domstolens etablerade praxis avseende giltigheten av bevis som inlämnats till domstolen, och med hänsyn till betydelsen av de två ovannämnda domarna för bedömningen av föreliggande mål och det faktum att detta bevis framlades åtminstone muntligen av regeringen i vederbörlig tid, är vägran att ta emot ytterst viktiga bevis på grund av att dokumenten inlämnades för sent inte övertygande, utan ger intryck av att domstolen helt enkelt bortsåg från bevis som var obekväma för dess slutsatser. Jag hoppas att detta är den första och sista gången som domstolen för de mänskliga rättigheterna själv uraktlåter att garantera att rättvisa skipas.

41. Mot bakgrund av ovanstående överväganden kan jag inte instämma i den uppfattning som hävdades av majoriteten i den stora kammaren att klagandena inte behövde uttömma inhemska rättsmedel.

Fastställande av sakförhållandena

42. I de allra flesta mål har domstolen kunnat fastställa sakförhållandena utifrån den dokumentation den har tillgång till. Med tanke på konventionens krav att uttömma inhemska rättsmedel innan en ansökan inges till domstolen, är i de flesta fall betydande fakta inte längre omtvistade efter beslut i de nationella domstolarna. I exceptionella situationer, som i föreliggande mål, där de nationella myndigheterna inte kunde utföra någon utredande funktion på grund av klagandenas underlåtenhet att väcka talan inför dem, ankommer det på domstolen att fastställa målets omständigheter. Det är uppenbart att det fanns grundläggande faktamässiga meningsskiljaktigheter mellan parterna i föreliggande mål, vilka inte var möjliga att lösa genom att enbart betrakta inlämnade dokument. Klagandena framlade dussintals motsägelsefulla påståenden och bevis vilkas tillförlitlighet kan bedömas endast genom utredningsåtgärder. Det är värt att notera att klagandena gjorde motsägelsefulla påståenden avseende storleken på marken och hemmen i fråga, och senare inlämnade tekniska pass med avsevärt annorlunda siffror.

43. Därtill kan inte närvaron av armeniska väpnade styrkor på RNK:s territorium styrkas av domstolen på grundval av den ryktesbaserade bevisning som klagandenas representanter och tvivelaktiga expertutlåtanden hänvisade till. Därför var utredning av sakförhållandena en förutsättning för, och en integrerad del i, varje bindande juridiskt fastställande avseende huruvida det förelåg armenisk militär kontroll över RNK. Det enda sättet för domstolen att fastställa de faktiska omständigheterna i målet var därför att genomföra ett undersökningsuppdrag såsom i målen Loizidou mot Turkiet och Ilaşcu m.fl. mot Moldavien och Ryssland, eller att höra vittnesmål och utföra en utredning såsom i målet Georgien mot Ryssland (I). Enligt artikel 19 i konventionen måste domstolen ”säkerställa att de förpliktelser fullgörs som de höga fördragsslutande parterna åtagit sig”, vilket kräver ingående granskning av varje ansökans admissibility och sakfråga. Om de faktiska omständigheterna inte kan fastställas baserat på parternas skriftliga inlagor, förvandlas domstolens rätt att påbörja ett undersökningsuppdrag till en juridisk skyldighet att göra detta för att uppfylla dess skyldigheter enligt konventionen.

44. Ett undersökningsuppdrag var nödvändigt inte endast för beslut avseende målets admissibility, utan även för bedömningen av sakfrågan. Domstolen kan inte fatta något rimligt beslut avseende storleken på hus och mark som enligt uppgift ägdes av klagandena enbart baserat på de motsägelsefulla dokument som de lämnade in. Exempelvis rörande Adishirin Chiragovs påstådda egendom hävdade hans representanter att han hade ett hus med en yta på 250 m2. Emellertid hävdas i det dokument som lämnades in för att bevisa hans ägande av huset att detta var 260 m2 stort. Men i det tekniska passet avseende huset anges att det hade en yta på 408 m2. Domstolen hänvisade i detta avseende till artikel 15.7 i FN:s Pinheiro-principer (se punkt 136), vilken inte är relevant eftersom den handlar om avsaknaden av dokumentation, medan vi här har motstridiga dokument rörande samma person.

45. I detta avseende hade domstolen, vad avser de faktiska omständigheterna, inget alternativ utom att gå igenom faktainsamlingsförfarandet eller vidta andra utredningsåtgärder som anges i regel A1 i bilagan till domstolsreglerna för att på ett korrekt och tillbörligt sätt skipa rättvisa. Utan att genomföra något av dessa förfaranden kunde inte domstolen komma fram till en definitiv slutsats, åtminstone för att bedöma klagandenas ställning som offer (admissibilitykriterier) och målets sakfråga.

46. Det är även minst sagt besynnerligt att domstolen har accepterat resolutionerna från vissa av de internationella organisationerna som fakta, medan den fullständigt bortsett från andra. I detta avseende är det viktigt att notera rapporten från OSSE:s undersökningsuppdrag, där det mycket tydligt står att utredarna ”fann ... inga bevis för Armeniens regerings direkta inblandning i bosättning i Latjin.” FN:s säkerhetsråds resolutioner, som jag kommer att citera nedan, är ytterligare en grupp viktiga dokument och som, även om de nämns i domen, ignoreras i domstolens bedömning.

Jurisdiktion och tillskrivande

47. En central fråga i föreliggande mål är huruvida klagandena ska anses ha befunnit sig inom Armeniens jurisdiktion enligt vad som avses i artikel 1 i konventionen. Min uppfattning är att domstolens tidigare rättspraxis i frågan om utomterritoriell jurisdiktion var i linje med de allmänt accepterade normerna för staters ansvar för internationellt otillåtna gärningar så som de har kodifierats av folkrättskommissionen (”ILC”) eller tillämpats och tolkats av Internationella domstolen (”ICJ”). Den uppfattning som uttrycks av domstolen i det aktuella målet är emellertid en ny och – enligt min åsikt – beklaglig tendens.

48. Grundfrågan här ligger i den metod enligt vilken domstolen anser att Armeniens jurisdiktion ska fastställas. Såsom domstolen uppger i punkt 169 hänvisar den inte till undantaget för statsföreträdare, utan till undantaget för ”faktisk kontroll över nämnda territorier”. Domstolen anger följande:

”I stället är den fråga som ska utredas avseende omständigheterna i målet huruvida Armenien utövade och fortsätter att utöva faktisk kontroll över nämnda territorier och följaktligen kan hållas ansvarigt för de påstådda kränkningarna.”

49. Den springande punkten i domen i frågan om jurisdiktion finns i punkt 180, där domstolen uppger följande:

”[B]aserat på det flertal rapporter och yttranden som presenterats ovan, finner det fastställt att Armenien genom sin militära närvaro och tillhandahållandet av militär utrustning och expertis i väsentlig grad har varit inblandat i Nagorno-Karabach-konflikten från ett tidigt skede. Detta militära stöd har varit – och är fortfarande – avgörande för erövringen av och den fortsatta kontrollen över territorierna i fråga, och bevisningen, inte minst 1994 års militära samarbetsavtal, visar på ett övertygande sätt att Armeniens och ”RNK”:s väpnade styrkor är synnerligen integrerade.

Alltså är detta mål enligt majoriteten – liksom Catan m.fl. mot Moldavien och Ryssland ([GC], nr 43370/04, 8252/05 och 18454/06, ECHR 2012) – en situation där det utomterritoriella utövandet av jurisdiktion baseras på undantaget om ”faktisk kontroll av ett område”. Det skiljer sig emellertid från andra tidigare mål som prövats av domstolen genom att denna kontroll enligt uppgift utövas genom ”en underordnad lokal administration”. (Som jag kommer att framhålla nedan var sådan kontroll i Cypernfallet upprättad på grundval av den direkta inblandningen från Turkiets militära styrkor och inte genom ”en underordnad lokal administration”.)

50. Grundproblemet ligger i att domstolen inte kunde särskilja situationer där kontrollen över territoriet är upprättad genom ”en underordnad lokal administration” från situationer där kontrollen är upprättad genom ”den fördragsslutande statens egna väpnade styrkor”. Och detta är inte bara en skillnad i faktiska omständigheter; det är en skillnad i lagen, eftersom båda situationerna handlar om olika regler för tillskrivande.

I Catan-målet hävdade domstolen att den över huvud taget inte hanterade tillskrivande, utan angav att ”testet för att fastställa förekomsten av ‘jurisdiktion’ enligt artikel 1 i konventionen aldrig har likställts med testet för att fastställa en stats ansvar för en internationellt otillåten gärning enligt folkrätten” (se Catan, ovan, punkt 115; se även Jaloud mot Nederländerna ([GC], nr 47708/08, punkt 154, ECHR 2014)). Detta är enligt min uppfattning en ödesdiger förenkling och den främsta anledningen till att domstolen kom fram till slutsatsen att Armenien ansvarar för händelserna i Latjinterritoriet.

51. Denna förenkling är även den främsta anledningen till att jag inte kan dela domstolens uppfattning. Jag kommer nedan att försöka förklara exakt varför.

Jurisdiktion kan inte upprättas utan tillskrivande av agerande

52. Enligt min uppfattning innebär själva tanken på en ”underordnad lokal administration” att reglerna för tillskrivande måste kopplas in (se exempelvis A. Cassese, ”The Nicaragua and Tadić Tests Revisited in Light of the ICJ Judgment on Genocide in Bosnia”, European Journal of International Law, vol. 18 (2007), s. 658, fotnot 17).

53. En lokal administrations kontroll över ett territorium, oavsett hur effektiv eller uppenbar sådan kontroll är, kan inte ha några konsekvenser för en fördragsslutande stats ansvar såvida inte denna lokala administrations gärningar kan tillskrivas den staten eller – på det språk som domstolen använde – den lokala administrationen är ”underordnad” staten. I frånvaron av sådant tillskrivande (eller sådan ”underordning”) finns det inte någon kontroll över territoriet från statens sida och alltså kan inte dess jurisdiktion fastslås, varför dess ansvar inte kan kopplas in.

54. I själva verket handlar det om tillskrivande av ansvar när kontroll utövas genom ”den fördragsslutande statens egna väpnade styrkor”. Skillnaden ligger endast i vilken regel för tillskrivande som gäller.

Dessa regler för tillskrivande står – givetvis – att finna i folkrättskommissions artiklar om staters ansvar för internationellt otillåtna gärningar (kommissionens rapport till generalförsamlingen om arbetet under dess 53:e möte, FN:s folkrättskommissions årsbok (2001) vol. 2, s. 26) (nedan ”ASA”), vilka har föredragits av generalförsamlingen (generalförsamlingens resolution 56/83, FN-dokument A/56/589, 28 januari 2002) och allmänt har accepterats såsom återspeglande sedvanerätten på området. Mer specifikt har hänvisningar till ASA även gjorts av Europadomstolen i ett antal mål (se bland annat Blečić mot Kroatien [GC], punkt 48, nr 59532/00, ECHR 2006‑III; se även Ilaşcu m.fl. mot Moldavien och Ryssland [GC], nr 48787/99, punkt 319–321, ECHR 2004‑VII).

55. I ett fall rörande kontroll över ett territorium vilken utövas genom ”den fördragsslutande statens egna väpnade styrkor” är alltså den relevanta regeln tillskrivande av ”ett statsorgans agerande” (artikel 4 i ASA), medan den relevanta regeln i ett fall rörande kontroll över ett territorium vilken utövas genom ”en underordnad lokal administration” är tillskrivande av ansvar för ”agerande under ledning eller kontroll av en stat” (artikel 8 i ASA).

56. Följaktligen är det alltid en fråga om tillskrivande. Skillnaden är att när en stat tillskrivs sina väpnade styrkors agerande, sker detta underförstått, medan tillskrivande av en lokal administrations gärningar måste bevisas, och den tröskel av kontroll som erfordras för sådant tillskrivande måste fastställas (med tanke på den pågående debatten på området inom folkrättens doktrin).

57. Alltså vore det inte överflödigt att än en gång betona att begreppet ”faktisk övergripande kontroll av ett område”, vilket används av domstolen i Cypernmålen, är ett test av jurisdiktion och bestämmer vilken nivå av kontroll som utövas av staten över territorier utanför dess erkända gränser, medan begreppen ”faktisk kontroll” eller ”övergripande kontroll” är tillskrivandetester som avser statens kontroll över personer, grupper eller enheter (se exempelvis M. Milanovič, ”State Responsibility for Genocide”, 17 European Journal of International Law (2006), s. 586).

58. Att likställa de båda begreppen är också oacceptabelt; det är ett försök att visa behovet av att bevisa en faktor i stället för två.

Det vore relevant att här än en gång upprepa att trots den speciella karaktären hos Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna som ett människorättsfördrag (se bland annat McElhinney mot Irland [GC], nr 31253/96, punkt 36, ECHR 2001‑XI (utdrag)), har domstolen vid ett antal tillfällen framhållit att ”de principer som ligger till grund för konventionen inte kan tolkas och tillämpas i ett vakuum” och att domstolen ”även måste ta hänsyn till alla relevanta folkrättsliga regler när den prövar frågor rörande sin behörighet, och följaktligen fastställa statens ansvar i överensstämmelse och harmoni med de styrande principerna inom den folkrätt som den ingår i ...” (se Behrami och Behrami mot Frankrike, och Saramati mot Frankrike, Tyskland och Norge (beslut) [GC], nr 71412/01 och 78166/01, min fetstilsmarkering, punkt 122; se även Bankovič m.fl. mot Belgien och andra NATO-medlemsstater (beslut) [GC], nr 52207/99, punkt 57).

59. Med detta i åtanke är den hållning som intogs av domstolen i förevarande fall inget annat än att kringgå och blunda för den allmänna folkrättens regler. Denna hållning resulterar i praktiken i förvirring och sammansmältning av begreppen jurisdiktion och tillskrivande, samt skapandet av en ansvarsnorm som aldrig tidigare tillämpats av internationella domstolar – och det är exakt vad domstolen varnade för tidigare: tillämpning av konventionen i ett vakuum.

Domstolens tidigare rättspraxis är implicit i överensstämmelse med den differentierade tillämpningen av regler för tillskrivande och jurisdiktion

60. Såsom påpekats ovan var domstolens tidigare rättspraxis i frågan om utomterritoriell jurisdiktion enligt min uppfattning i linje med de allmänt accepterade normerna för staters ansvar för internationellt otillåtna gärningar, så som de har kodifierats av folkrättskommissionen eller tillämpats och tolkats av Internationella domstolen. Därför kan det inte finnas något stöd för domstolens aktuella ståndpunkt i denna rättspraxis.

Låt oss börja med Cypernmålen. Trots att Europadomstolen vid ett antal tillfällen har framhållit att en stats faktiska övergripande kontroll över ett territorium kan fastslås genom en underordnad lokal administration, hade domstolen tills helt nyligen inte haft något tydligt fall där kontroll kunnat fastslås enbart genom sådan administration, och Cypernmålen är inget undantag. Faktum är att den fördragsslutande staten, i alla mål som prövades av Europadomstolen utom Catan, var direkt inblandad antingen på grund av sin betydande militära närvaro (se Loizidou mot Turkiet (sakfråga), 18 december 1996, punkt 56, Reports of Judgments and Decisions 1996‑VI; Cypern mot Turkiet [GC], nr 25781/94, punkt 77, ECHR 2001‑IV) eller genom sin direkta inblandning i kränkningarna i fråga (vilket redan är ett exempel på undantag för ”statsföreträdares myndighet”).

I detta avseende framstår Cypernmålen som en viktig vägledning. Det är sant att Europadomstolen i både Loizidou mot Turkiet och Cypern mot Turkiet framhöll att ”faktisk övergripande kontroll över ett territorium” kunde utövas genom en underordnad lokal administration (se Loizidou mot Turkiet (formella invändningar), 23 mars 1995, punkt 62, serie A nr 310, och Loizidou mot Turkiet (sakfråga), ovan, punkt 52). Emellertid fastslogs slutligen sådan kontroll i själva verket inte på grund av TRNC:s kontroll över territoriet, utan på grund av Turkiets betydande militära närvaro i norra Cypern och landets direkta inblandning i både ockupationen av norra Cypern och förhindrandet av klaganden från att vinna tillträde till hennes egendom (se Loizidou (formella invändningar), ovan, punkt 63). Domstolen konstaterade följande i Loizidou (se Loizidou (sakfråga), punkt 56):

”Det framgår klart av det stora antalet [turkiska] trupper som deltog i aktiv tjänst i norra Cypern ... att dess armé utövar faktisk övergripande kontroll över den delen av ön”

Domstolen kom sedan fram till att Turkiet hade ansvar för TRNC:s gärningar, men det var inte nivån av kontroll över TRNC som var avgörande, utan den direkta kontrollen över själva territoriet.

61. Det betyder att den grad av kontroll som utövades över den underordnade lokala administrationen egentligen inte var viktig för domstolen, eftersom det faktum att Turkiet hade direkt kontroll över ön genom sina egna styrkor skulle innebära Turkiets positiva och negativa skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter, oavsett graden av kontroll över själva TRNC.

62. Alltså är den relevanta ASA-regel som är tillämplig i dessa mål tillskrivande av en stats organs agerande (artikel 4):

”1. Ett statsorgans handlande ska anses som en gärning från denna stats sida enligt folkrätten, oavsett om organet utövar lagstiftande, verkställande, juridisk eller några andra funktioner, oavsett vilken position det har i statens organisation, och oavsett dess karaktär som organ för den centrala regeringen eller för en territoriell enhet inom staten.

2. Ett organ omfattar varje person eller enhet som har denna ställning i enlighet med statens inhemska lagstiftning.

Alltså var de turkiska styrkorna, vars agerande uppenbarligen kan tillskrivas Turkiet, kriteriet för att fastslå kontroll över territoriet.

63. Såsom domstolen framhöll i Cypern mot Turkiet (ovan, punkt 77):

”Med faktisk övergripande kontroll över norra Cypern kan dess [Turkiets] ansvar inte inskränkas till dess egna soldaters eller tjänstemäns gärningar i norra Cypern utan måste även inträda i kraft av den lokala administrationens gärningar ...”

Alltså gällde den kontrollen norra Cyperns territorium (en fråga om jurisdiktion) och inte TRNC (en fråga om tillskrivande), och i det avseendet är det av underordnad betydelse om denna lokala administration överlever genom Turkiets stöd eller inte, eller vilken grad av kontroll Turkiet utövar över denna administration; det är Turkiets direkta kontroll över territoriet som har betydelse (och därför saknar tredjepartsintervenientens påstående att dessa mål stöder testet av ”övergripande kontroll” grund).

64. Alltså erbjuder Cypernmålen faktiskt inte heller någon avgörande motivering för att fastslå en stats indirekta kontroll över ett territorium genom en underordnad administration, eftersom den underordnade lokala administrationen i dessa mål i själva verket inte var medlet för att upprättande faktisk övergripande kontroll över territoriet – det var den turkiska armén.

65. Under förhandlingarna hänvisade både klagandenas representanter och tredjepartsintervenientens representanter till domstolens dom i Ilaşcu m.fl. mot Moldavien och Ryssland (ovan) som ett exempel på statskontroll utövad över en underordnad lokal administration.

66. Jag tror emellertid att Ilaşcu inte var ett fall av faktisk övergripande kontroll över ett territorium – vare sig direkt eller indirekt – utan ett fall av undantag för en statsföreträdares myndighet och därför fullständigt åtskilt och irrelevant.

67. Ingenstans i domstolens analys i Ilaşcu av Rysslands utomterritoriella utövande av jurisdiktion (punkt 379–394) står begrepp såsom ”faktisk övergripande kontroll över ett territorium”, ”marionettstat” eller ”underordnad lokal administration” att finna; dessa begrepp används endast i domstolens allmänna beskrivning av situationer där en stats utomterritoriella jurisdiktion kan fastslås (granskning av lagstiftningen i frågan om utomterritoriell jurisdiktion) – inte där domstolen tillämpar lagen på målets faktiska omständigheter.

68. Alltså baserades domstolens resonemang på en tillfällig koppling mellan de ryska styrkornas gärningar och den lokala administrationens efterföljande frihetsberövande av klagandena. Även om administrationen fick visst politiskt och militärt stöd från Ryska federationen, var inte det stödet den avgörande faktorn för att fastslå Rysslands ansvar.

69. Om Rysslands stöd till de transnistriska myndigheterna i sig hade varit tillräckligt för att beteckna dessa som en ”underordnad lokal administration” varigenom Ryssland utövade faktisk övergripande kontroll över territoriet, skulle det absolut inte ha funnits något behov av att fastslå de ryska styrkornas direkta inblandning i gripandet och den efterföljande behandlingen av klagandena i det målet, eftersom, som domstolen förklarade, den ”faktiska övergripande kontrollen över ett territorium” medför statens ansvar för alla händelser som ägde rum på detta territorium oavsett statens direkta inblandning, förutsatt att den ”kontrollerande staten ... enligt artikel 1 [har] ansvar för att inom det område som är under dess kontroll garantera alla väsentliga rättigheter som anges i konventionen och de tilläggsprotokoll som den har ratificerat. Den blir ansvarig för eventuella kränkningar av dessa rättigheter” (se Ilaşcu, ovan, punkt 316, och Cypern mot Turkiet [GC], nr 25781/94, punkt 77, ECHR 2001‑IV).

70. Alltså visade inte domstolen i Ilaşcu att alla gärningar utförda av de transnistriska myndigheterna kunde tillskrivas Ryska federationen, utan endast att på grund av det stöd som erbjöds dessa myndigheter ”Ryska federationen hölls ansvarigt för de utomrättsliga gärningar som begicks av de transnistriska separatisterna, med hänsyn tagen till det militära och politiska stöd landet gav dem för att hjälpa dem upprätta den separatistiska regimen och dess militära personals deltagande i striderna” (min fetstilsmarkering, punkt 382).

71. Vad gäller folkrätten är detta inte att tillskriva Ryska federationen de transnistriska myndigheternas gärningar som sådana (vilket är liktydigt med att beteckna moldaviska republiken Transnistrien som en ”marionettstat”), utan att fastslå en stats ansvar för hjälp och bistånd till en annan politisk enhet. Alltså föreskrivs i artikel 16 i folkrättskommissionens artiklar om staters ansvar för internationellt otillåtna gärningar staters ansvar för ”[h]jälp eller bistånd vid genomförandet av en internationellt otillåten gärning”. Denna föreskriver:

”En stat som hjälper eller bistår en annan stat vid dennas genomförande av en internationellt otillåten gärning är internationellt ansvarig för detta om:

denna stat gör det med kännedom om omständigheterna kring den internationellt otillåtna gärningen,

gärningen skulle vara internationellt otillåten om den begåtts av denna stat.”

72. Sådant ansvar kan emellertid inte fastslås in abstracto, utan måste relateras till varje specifik gärning eller kränkning i fråga, vilket är skälet till kravet i artikel 16.a att den hjälpande och bistående staten måste ha ”kännedom om omständigheterna kring den internationellt otillåtna gärningen”. Och domstolen följde uppenbarligen det resonemanget när den fastslog de ryska myndigheternas direkta inblandning i frihetsberövandet av klagandena och betonade dess kännedom om de efterföljande händelserna i fråga, vilka ägde rum efter att klagandena överlämnats till de transnistriska myndigheterna (punkt 384, min fetstilsmarkering):

”... de händelser som gav upphov till Ryska federationens ansvar måste anses omfatta inte endast de gärningar där denna stats företrädare deltog, samt gripandet och frihetsberövandet av klagandena, utan även deras överföring till den transnistriska polisen och regimen, liksom den efterföljande misshandel som de utsattes för av dessa poliser, eftersom företrädarna för Ryska federationen, när de agerade på detta sätt, var fullt medvetna om att de överlämnade dem till en otillåten och ickekonstitutionell regim.

Dessutom, med hänsyn till de gärningar som klagandena anklagades för, kände den ryska regeringens företrädare till, eller borde åtminstone ha känt till, det öde som väntade dem”

73. Alltså kom inte domstolen fram till att de transnistriska myndigheternas gärningar kunde tillskrivas Ryska federationen, vilket vore den logiska konsekvensen om dessa myndigheter betraktades som en ”marionettstat”, utan endast att Ryska federationen skulle hållas ansvarigt för de specifika gärningarna, vilket är ett besynnerligt språk med avseende på statens ansvar för hjälp och bistånd (ibid., punkt 385):

”Enligt domstolens uppfattning kan alla gärningar begångna av ryska soldater med avseende på klagandena, inklusive deras överföring till den separatistiska regimen, inom ramen för de ryska myndigheternas samverkan med denna otillåtna regim, medföra ansvar för den regimens gärningar”

74. Alltså är det den kumulativa kombinationen av Rysslands samverkan med de transnistriska myndigheterna (inte kontroll därav), dess kännedom om vad som väntade offren, och Ryska federationens företrädares direkta inblandning i händelserna i fråga, som tillsammans medförde denna stats ansvar. Dessa komponenter är fullständigt i linje med ovannämnda regel om staters ansvar för hjälp och bistånd vid genomförandet av otillåtna gärningar.

75. En annan viktig komponent här är orsakssambandet mellan gärningar utförda av företrädarna för Ryska federationen och den efterföljande behandlingen av offren.

76. Det definierades dock inte av domstolen för första gången i Ilaşcu, utan i det tidigare målet Soering mot UK, där domstolen använde samma språk som i Ilaşcu (se Soering mot UK, 7 juli 1989, punkt 88, serie A nr 161):

”Frågan kvarstår huruvida utlämningen av en flykting till en annan stat där han (sannolikt) skulle utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i sig skulle medföra en fördragsslutande stats ansvar ... Det vore knappast förenligt med konventionens underliggande värden om ‘ett gemensamt arv i sina politiska traditioner, sina ideal, sin frihet och sin grundläggande rättsuppfattning’ som inledningen hänvisar till, om en fördragsslutande stat medvetet överlämnade en flykting till en annan stat där det fanns betydande skäl att tro att han skulle riskera att utsättas för tortyr, oavsett hur avskyvärt det brott var som ska ha begåtts.”

77. ovanstående formulering från Soering-domen visar tydligt och uppenbart att det blotta faktum att en stat hålls ansvarig för vissa gärningar inte har någonting att göra med tillskrivande. Motsatt uppfattning skulle föra oss till den befängda slutsatsen att USA-myndigheternas potentiella gärningar skulle tillskrivas Storbritannien. Alltså hanterade vi även i fallet med Soering-domen i själva verket ansvar för hjälp och bistånd.

78. I Ilaşcu fastslogs Ryska federationens ansvar på grund av den kumulativa kombinationen av flera faktorer: (1) de ryska truppernas direkta inblandning i frihetsberövandet av klagandena, (2) de ryska truppernas överlämnande av klagandena till de transnistriska myndigheterna och deras kännedom om vad som väntade klagandena, (3) det stöd som tillhandahölls av de ryska myndigheterna till Transnistrien. Därför fastslogs i Ilaşcu statens ansvar på grund av dess hjälp och bistånd till den grupp som genomförde de otillåtna gärningarna, medan tröskelkriteriet om utomterritoriellt utövande av jurisdiktion fastslogs genom undantaget för statsföreträdare och inte alls genom undantaget för ”faktisk övergripande kontroll över ett territorium”, vilket framgår tydligt av domstolens åberopande av orsakssambandet mellan de ryska truppernas gärningar och den efterföljande behandling och det frihetsberövande som klagandena utsattes för.

79. Därför ger inte heller Ilaşcu-målet något stöd för den ståndpunkt hos domstolen som uttrycks i föreliggande mål, vilket är helt annorlunda. I brist på direkta bevis för Armeniens styrkors inblandning i att beröva klagandena deras egendom eller bevis för enorma antal av dessa styrkor med direkt kontroll över territorierna i fråga, är det enda sättet att bevisa Armeniens utomterritoriella utövande av jurisdiktion att bevisa RNK:s underordning till Armenien, varpå RNK måste vara medlet för att upprätta kontroll över territoriet.

80. Vid första anblicken kan en avvikelse från nämnda hållning konstateras i Catan-domen. I den domen framhöll domstolen att målet över huvud taget inte hade något att göra med tillskrivande (punkt 115). Emellertid kom sedan Europadomstolen fram till att ”‘MRT:s höga nivå av beroende av ryskt stöd ger en stark indikation på att Ryssland utövade faktisk kontroll och avgörande påverkan på ‘MRT:s administration under skolkrisen” (punkt 122). Alltså är inte detta, i motsats till den formulering som användes i Cypernmålen, kontroll över territoriet (jurisdiktion), utan kontroll över en politisk enhet.

81. Emellertid hade domstolen vid den tid då Catan-domen avkunnades redan prövat Ilaşcu-målet. Alltså kan domstolens konstateranden i viss mån förklaras av domstolens benägenhet att tillämpa samma normer för skyddet av alla mänskliga rättigheter i samma geopolitiska situation.

Den norm för tillskrivande som ska tillämpas

82. Efter konstaterandet att frågan om tillskrivande är nödvändig för att fastslå utövandet av extraterritoriell jurisdiktion via en underordnad lokal administration, blir nästa fråga som ska besvaras vilket kriterium för tillskrivande som ska tillämpas, det vill säga vilket kriterium för tillskrivande som ska användas för att avgöra om den lokala administrationen verkligen är underordnad eller ej, eller med andra ord om den lokala administrationen kan betraktas som ett de facto-organ för svarandestaten.

83. Vid fastställandet av detta kriterium måste vi ha i åtanke att det ingår i den allmänna folkrätten om staters ansvar och därför måste återfinnas i staternas praxis. En annan fråga som måste beaktas vid fastställandet av detta kriterium är varje internationell domstols skyldighet att undvika att bidra till fragmenteringen av folkrätten, eller snarare en specifik typ av detta fenomen, där samma internationella juridiska begrepp tolkas på olika sätt av olika forum.

84. Såsom folkrättskommissionen har framhållit i sin rapport om fragmentering finns det en stark strävan att undvika normkonflikter i folkrätten. Folkrättskommissionen har vidare framhållit att ”[s]kiljaktiga åsikter om innehållet i allmän lag ... minskar rättssäkerheten” och ”sätter rättssubjekt i en ojämlik ställning gentemot varandra”, med tanke på att ”[d]e rättigheter de åtnjuter beror på vilken domstolsbehörighet som har att tillämpa dem” (”Fragmentation of International Law: Difficulties Arising from the Diversification and Expansion of International Law”, FN-dokument A/CN.4/L.682, punkt 52).

85. Därmed framstår olika domstolars och andra institutioners likformighet i tolkning och tillämpning av den allmänna folkrätten som en grundförutsättning för internationell rättvisa och rättsordning. Med detta övervägande i åtanke måste alltså hänsyn tas även till andra internationella institutioners praxis.

86. Den allmänna regeln beskrivs i folkrättskommissionens artiklar om staters ansvar för internationellt otillåtna gärningar (ASA), nämligen artikel 8 (”agerande under ledning eller kontroll av en stat”), där det står:

”En persons eller grupps agerande ska betraktas som en stats gärning enligt folkrätten om personen eller gruppen i själva verket agerar baserat på instruktioner från, eller under ledning eller kontroll av, denna stat.”

87. Den relevanta frågan är därför vilken sorts kontroll som måste utövas av en stat för att den ska tillskrivas gärningar utförda av personer eller av en grupp av personer (eller faktiskt av en politisk enhet med alla utmärkande egenskaper hos en stat).

88. Enligt Internationella domstolens resonemang i målet om militära och paramilitära aktiviteter i och mot Nicaragua:

”En stats deltagande, även om det är dominerande eller avgörande, i finansiering, organisering, utbildning, försörjning och utrustande [av ickestatliga aktörer] samt planering av hela dess verksamhet, är fortfarande i sig inte tillräckligt, ... för tillskrivande. [...T]ill och med [statens] allmänna kontroll ... över en styrka som i hög grad är beroende av den skulle inte i sig innebära, utan ytterligare bevis, att [... staten] styr eller verkställer ... gärningarna. ... För att detta handlande ska ge upphov till rättsligt ansvar för [... staten] skulle det i princip behöva bevisas att det landet hade faktisk kontroll över de militära eller paramilitära operationerna under vilka de påstådda kränkningarna begicks” (1986 ICJ Reports 14, s. 65, punkt 115, min fetstilsmarkering.)

89. Det är värt att notera att Internationella domstolen aldrig har avvikit från regeln om ”faktisk kontroll”, utan konsekvent tillämpat den i alla liknande mål. Alltså tillskrev inte Internationella domstolen, i målet Väpnade aktiviteter på Demokratiska republiken Kongos territorium (Demokratiska republiken Kongo mot Uganda), Uganda gärningar utförda av den så kallade Kongos befrielserörelse, trots att det hade fastställts att Uganda försåg den med ekonomiskt stöd och utbildning, varvid den avgörande faktorn var att Kongos befrielserörelse inte var skapad av Uganda och att Uganda inte kontrollerade det sätt varpå det bistånd som tillhandahölls användes (2005 ICJ Reports 168, s. 226, punkt 160).

90. I sitt senaste mål av relevans för frågan, Tillämpning av konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, bekräftade Internationella domstolen än en gång sin hållning genom att inte tillskriva Serbien och Montenegro gärningar utförda av Republika Srpska, trots det militära, ekonomiska och logistiska stöd som det fick av Serbien, det aktiva utbytet av militärpersonal mellan de två politiska enheterna, vilket var långt större än något stöd som Republiken Nagorno-Karabach fick av Armenien, och trots att många av de höga militärerna i Republika Srpska samtidigt innehade positioner i Serbien och i själva verket gick i pension i Serbien, och trots att, i motsats till målen om Nicaragua och Kongo, Republika Srpskas styrkor i själva verket skapats av Serbien (se exempelvis M. Milanovič, ”State Responsibility for Genocide”, ovan, s. 598). Internationella domstolen konstaterade:

”Det måste emellertid visas att denna ‘faktiska kontroll’ utövades, eller att statens anvisningar gavs, med avseende på varje insats där de påstådda kränkningarna ägde rum, inte i allmänhet med avseende på de övergripande handlingar som utfördes av de personer eller grupper av personer som begick kränkningarna” (Tillämpning av konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (Bosnien och Hercegovina mot Serbien och Montenegro), 2007, ICJ Reports 43, s. 208, punkt 400).

91. Alltså är praxis i Internationella domstolens – den främsta rättsinstans som hanterar staters ansvar – på området absolut konsekvent. Emellertid har ett andrahandsyrkande väckts av tredjepartsintervenienten om att ”övergripande kontroll är tillräcklig”, så även denna fråga måste därför belysas här.

92. Begreppet ”övergripande kontroll” har utvecklats och tillämpats av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (”ICTY”) (Åklagare mot Tadič, mål nr IT‑94‑1‑A, dom i överklagandekammaren den 15 juli 1999, punkt 137).

93. Emellertid hanterar inte ICTY frågor om staters ansvar, utan frågor om individers internationella straffrättsliga ansvar. Därför var dess främsta syfte (eller snarare dess enda syfte) vid tillämpningen av ”övergripande kontroll”-testet att fastställa beskaffenheten av den väpnade konflikten i fråga, det vill säga att bevisa Serbien och Montenegros eventuella inblandning i den konflikt som ägde rum på Bosnien och Hercegovinas territorium – inte att fastställa om gärningar utförda av lokala serbiska styrkor skulle tillskrivas Serbien.

94. Alltså avvisade Internationella domstolen öppet eventuell användning av ”övergripande kontroll”-testet med avseende på frågor om staters ansvar (se Bosnien och Hercegovina mot Serbien och Montenegro, ovan, s. 209, punkt 403). Enligt Internationella domstolen kan alltså ”övergripande kontroll”-testet användas exempelvis vid fastställande av huruvida konflikten är internationell eller inte, men inte i något fall vid hantering av frågor om staters ansvar (ibid., s. 210, punkt 404). Därmed är tredjepartsintervenientens hänvisning till ”övergripande kontroll”-testet enligt min uppfattning irrelevant.

95. Med tanke på det ovanstående är, enligt min uppfattning, fastställandet av huruvida Armenien utövar utomterritoriell jurisdiktion över Latjinterritoriet direkt beroende av frågan om huruvida Armenien har faktisk kontroll över Nagorno-Karabachs styrkor, vilka i sin tur faktiskt kontrollerar territoriet i fråga.

Användning av ”faktisk kontroll”-testet för relationerna mellan Armenien och Republiken Nagorno-Karabach

96. För att sammanfatta ”faktisk kontroll”-testet, såsom det beskrivits ovan, kräver dess användning bevis för styrning och verkställande av statens agerande. Det kräver inte bara att materiellt bistånd tillhandahålls av staten, utan även bevis för kontroll över det sätt varpå sådant bistånd används. Dessutom kan bevis för att styrka konstaterandet att staten själv har skapat enheten i fråga bidra till att fastslå att staten utövar faktisk kontroll över denna enhet. Inget av det ovanstående har dock påvisats i förevarande mål.

97. Det vi vet är att (i) Armenien har bidragit med finansiering till RNK, men har faktiskt inte varit den enda stat som gjort det; (ii) några högt uppsatta statstjänstemän hade gjort politisk karriär i Armenien efter att först ha gjort detta i RNK; (iii) flera statstjänstemän hade gjort uttalanden om sammanhållningen mellan människorna i Armenien och människorna i RNK. Enligt min uppfattning bevisar dessa fakta knappast att RNK är underordnat Armenien.

98. Domstolen har funnit det fastslaget att Armenien och den all-armeniska fonden har tillhandahållit ekonomiskt bistånd. Ingenting i målet stöder påståendet att Armenien faktiskt på något sätt har påverkat hur det ekonomiska biståndet har använts av RNK.

99. Innan jag tar upp den frågan i mer detalj finns det emellertid en sak som ska betonas här och som domstolen glömmer: anledningen till att sådant bistånd tillhandahålls. Det som inte återspeglades i domen är att detta bistånd tillhandahålls för att förbättra de omänskliga förhållandena för människorna i RNK till följd av den blockaden och de militärangrepp som pågår från dess enda andra granne – Azerbajdzjan.

100. Den viktigaste frågan är dock naturligtvis huruvida Republiken Armenien kan styra eller faktiskt har styrt de handlingar som utförts av RNK. Enligt min uppfattning är de relevanta resolutionerna i säkerhetsrådet och andra FN-dokument av stor betydelse för att bedöma denna fråga.

101. För att börja med tolkningen av de relevanta resolutionerna i säkerhetsrådet bör det framhållas att dessa dokument, liksom alla andra juridiska dokument, är föremål för exakta och strikta tolkningsregler.

102. Sådana tolkningsregler påträffas i den allmänna folkrätten. Följande har framhållits av folkrättskommissionen: ”När man försöker fastställa förhållandet mellan två eller flera normer bör normerna tolkas i enlighet eller analogt med WKT [Wienkonventionen om traktaträtten] och speciellt bestämmelserna i dess artiklar 31–33, som berör tolkningen av traktat” (slutsatser från arbetet i studiegruppen om fragmentering av folkrätten: Difficulties Arising from the Diversification and Expansion of International Law, FN-dokument A/61/10, punkt 251).

103. Följaktligen ger dessa regler vägledning vid tolkning av säkerhetsrådets resolutioner, som därför bör tolkas i god tro i enlighet med den gängse innebörd som ska ges begreppen i resolutionerna i deras sammanhang och mot bakgrund av deras syfte och ändamål (Wienkonventionen om traktaträtten, 1155 UNTS 331, 23 maj 1969, art. 31).

104. Å andra sidan har emellertid Internationella domstolen riktat uppmärksamheten mot ”skillnader mellan säkerhetsrådets resolutioner och fördrag [vilket betyder] att tolkningen av säkerhetsrådets resolutioner även kräver att andra faktorer beaktas” (Accordance with International Law of the Unilateral Declaration of Independence in Respect of Kosovo (rådgivande yttrande), 2010 ICJ Reports, s. 442, punkt 94). Därför framhöll Internationella domstolen:

”Tolkningen av säkerhetsrådets resolutioner kan kräva ... en analys av uttalanden från representanter för säkerhetsrådets medlemmar, gjorda vid tidpunkten för deras antagande, andra resolutioner från säkerhetsrådet i samma fråga, såväl som efterföljande praxis i relevanta FN-organ och stater som berörs av dessa resolutioner.”

105. Alltså måste även de relevanta bestämmelserna i säkerhetsrådets resolutioner tolkas i sitt sammanhang, med hänsyn till all utveckling – uttalanden, rapporter och så vidare – som åtföljde överläggningarna i säkerhetsrådet vid den tiden.

106. Den första av säkerhetsrådets resolutioner i frågan – resolution 822 (30 april 1993) – hänvisar uttryckligen i sin inledning till ”lokala armeniska styrkors invasion av distriktet Kəlbəcər i Azerbajdzjan” (SR-resolution 822, FN-dokument S/RES/822, 30 april 1993, inledning, min fetstilsmarkering) – inte Armeniens. Samma distinktion mellan Armenien och de lokala armeniska styrkorna framgår av meddelandet från ordföranden i säkerhetsrådet, vilket citeras i inledningen till resolutionen, där ordföranden, som vänder sig till rådet å SR:s vägnar, drar en klar skiljelinje mellan frågan om relationer mellan Armenien och Azerbajdzjan och fientligheterna på marken (meddelande från säkerhetsrådets ordförande, FN-dokument S/25539, 6 april 1993):

”Säkerhetsrådet uttrycker sin djupa oro över de försämrade relationerna mellan Armenien och Azerbajdzjan, samt upptrappningen av fientliga gärningar i Nagorno-Karabach-konflikten, speciellt lokala armeniska styrkors invasion av distriktet Kəlbəcər i Azerbajdzjan.”

107. Ytterligare ett dokument som SR-resolution 822 (1993) hänvisar till i sin inledning – rapporten från generalsekreteraren, daterad den 14 april 1993 (FN-dokument S/25600, punkt 7 och 8) – indikerar tydligt att även om de armeniska regionerna nära gränsen var föremål för granatattacker från den azerbajdzjanska sidan, vidtogs inga fientliga åtgärder som respons från själva Armenien:

”På sitt första fältuppdrag, den 9–10 april, besökte den ställföreträdande FN-representanten i Armenien de södra provinserna i Ararat och Goris. I flera byar nära den azeriska gränsen blev gruppen visad tecken på betydande förstörelse, till följd av artilleriattacker. Under besöket i byn Khndzoresk exploderade en granat endast cirka 20 meter från FN-fordonet, vilket var tydligt markerat som ett sådant. Gruppen var även tvungen att lämna byn Korndzor när beskjutning från stridsvagnar inleddes, uppenbarligen från Azerbajdzjans territorium.

... den 12 april kunde FN-representanten utföra ett spaningsuppdrag, från armeniskt luftrum, över gränsen mellan Armenien och Kəlbəcərdistriktet i Azerbajdzjan. Inga tecken på fientligheter, militärrörelser eller närvaro av Armeniens väpnade styrkor observerades.”

108. I ett uppföljande anförande efter antagandet av SR-resolution 822 bekräftade representanten för den permanenta medlemmen Frankrike denna ståndpunkt. Där betonades att inledningen till resolutionen återspeglade ”en rimlig balans mellan att bekräfta spänningen mellan Armenien och Azerbajdzjan, och att erkänna stridernas lokala beskaffenhet” (provisoriskt ordagrant protokoll från säkerhetsrådets 3 205:e möte, FN-dokument S/PV.3205, 30 april 1993, s. 11). Det konstaterades vidare att sammandrabbningarna måste hindras från att förvandlas till en konflikt mellan stater – det vill säga Armenien och Azerbajdzjan (ibid.).

109. Alltså finns det ingenting i texten till SR-resolution 822, de dokument den hänvisar till eller uttalandena från staterna i detta avseende, som direkt eller indirekt stöder påståendet att RNK:s styrkor kontrollerades av Armenien och att Armenien utövade kontroll över regionen genom RNK:s styrkor. Därtill var Latjin vid tidpunkten för antagandet av nämnda resolution redan under RNK:s kontroll.

110. Detsamma gäller de tre övriga av säkerhetsrådets resolutioner. I resolution 853 anges ”armenierna i Nagorno-Karabach” som den part som var tänkt att rätta sig efter både resolution 822 och 853 (SR-resolution 853, FN-dokument S/RES/853, 29 juli 1993, punkt 9).

111. Vidare uppmanades ”regeringen i Armenien att fortsätta utöva sitt inflytande för att förmå armenierna i regionen Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan att respektera rådets resolution 822 (1993) och föreliggande resolution...” (ibid.). Bekräftelsen av inflytande har emellertid ingenting att göra med de facto-kontroll. Ordalydelsen ”fortsätta utöva” är alltså otvetydig och kan bara tolkas som följer: (1) Armenien utövade inflytande på RNK, och (2) Armenien hade tidigare utövat sitt inflytande på RNK för att åstadkomma efterlevnad av resolutioner.

112. Även i sina uppföljande anföranden till resolutionen hänvisade säkerhetsrådets medlemmar – Frankrike, Ryssland, USA, Brasilien, Spanien, Venezuela – tydligt och otvetydigt till ”armenierna i Nagorno-Karabach”, ”den armeniska folkgruppen i Nagorno-Karabach” eller ”lokala armeniska styrkor” (provisoriskt ordagrant protokoll från säkerhetsrådets 3 259:e möte, FN-dokument S/PV.3259, 29 juli 1993). Det enda land som talade om Armeniens inblandning var Pakistan – en stat som fortfarande inte har erkänt Armenien.

113. I ytterligare ett dokument, som nämns i inledningen till resolution 853 – rapporten från ordföranden för ESK:s Minskkonferens – bekräftas de åtskilda politiska strategierna i RNK och Armenien. Enligt denna rapport bekräftade Armeniens president sitt stöd för ESK:s Minskgrupps tidtabell under ordförandens besök i Jerevan, medan den ståndpunkt som intogs av ledarna i RNK var en helt annan (”I Nagorno-Karabach fann jag en helt annan attityd hos den lokala armeniska folkgruppens ledare”, rapport från ordföranden för Minskkonferensen vid konferensen om säkerhet och samarbete i Europa om Nagorno-Karabach till säkerhetsrådets ordförande, daterad 27 juli 1993, FN-dokument S/26184, 28 juli 1993, punkt 4–5.) Detta är ytterligare en indikation på att Armenien och RNK inte vägleddes av samma politiska vilja.

114. Säkerhetsrådets resolutioner 874 och 884 är inte annorlunda. Säkerhetsrådets resolution 874 vidhöll samma skiljelinje mellan ”konflikten i och runt Nagorno-Karabach” och ”spänningar mellan Armenien och Azerbajdzjan” (FN-dokument S/RES/874, 14 oktober 1993, inledning), medan SR-resolution 884 också använde formuleringar liknande den i resolution 853, där ”Armeniens regering [uppmanas] att använda sitt inflytande för att förmå armenierna i regionen Nagorno-Karabach ... att respektera resolutionerna ...” (FN-dokument S/RES/884, 12 november 1993, punkt 2).

115. Alltså finns det ingenting i säkerhetsrådets fyra resolutioner som stöder ståndpunkten att Armenien utövade kontroll över RNK.

116. Ett annat argument som åberopas som stöd för påståendet om Armeniens kontroll över RNK är det så kallade ”utbyte av tjänstemän”-argumentet. I detta avseende måste det först och främst, och än en gång, noteras att det är en faktor som tillämpats av ICTY i samband med ”övergripande kontroll”-testet, nämligen vid fastställandet av en konflikts karaktär – inte för att lösa frågor om tillskrivande. Det klassiska målet i detta avseende är Åklagare mot Blaskič (mål nr IT‑95‑14-T, dom i rättegångskammaren den 3 mars 2000), vilket gällde karaktären av den väpnade konflikten mellan Bosnien och Hercegovina och det kroatiska försvarsrådet i den så kallade ”Kroatiska republiken Herceg-Bosna”.

117. I Blaskič var emellertid inte det faktum att kroatisk militärpersonal tjänstgjorde i det kroatiska försvarsrådets styrkor den enda faktor som fastställde förekomsten av övergripande kontroll. Faktiskt ansåg rättegångskammaren att kriterierna för övergripande kontroll var uppfyllda på grund av ett antal faktorer, bland annat (i) utbytet av personal; (ii) Kroatiens direkta utnämning av generaler; (iii) det faktum att Kroatien fortsatte att avlöna personalen; (iv) det faktum att de fick direkta order från Kroatien; och (v) deras mottagande av ekonomiskt och logistiskt stöd (ibid., punkt 100–120).

118. Inget av detta har bevisats med avseende på relationerna mellan Armeniens och RNK:s styrkor. Varken direkta utnämningar från Armenien, eller löner direkt utbetalade från Armenien, eller order från Armenien har bevisats av fakta i detta mål. I stället talar domstolen om det generaliserade begreppet hög grad av integrering.

119. Dessutom var utbytet av personal i Blaskič ömsesidigt till sin natur, med kroatiska officerare som tjänstgjorde i det kroatiska försvarsrådet under viss tid och sedan återvände till tjänst i Kroatien (ibid., punkt 115). Under dessa omständigheter var det uppenbart att tjänstgöring i det kroatiska försvarsrådet helt enkelt var en del av deras tjänst i Kroatiens styrkor och ingick i detta lands politiska agenda. Ingen sådan situation förelåg emellertid i relationerna mellan Armenien och RNK, och de få exempel som framlades av tredjepartsintervenienten indikerar inte någon politisk agenda med överföring av statstjänstemän, utan illustrerar i stället de specifika detaljerna i dessa få personers politiska karriärer, oavsett hur inflytelserika deras positioner var.

120. Dessutom har denna rörelse gått från RNK till Armenien och inte vice versa, så jag kan inte se hur det kan bidra till konstaterandet att Armenien kontrollerade RNK, även om vi tillämpar och håller oss till de kriterier för ”övergripande kontroll” som användes av ICTY.

121. Ytterligare en faktor som enligt domstolen visar på den ”höga graden av integrering” mellan Armeniens och RNK:s styrkor, och som jag inte heller kan instämma i, avser uttalandena från statstjänstemän.

Alltså, som domstolen indikerar i punkt 177, ”är uttalanden från höga tjänstemän, även ministrar och tjänstemän, som spelat en central roll i tvisten i fråga, av specifikt bevisvärde när de bekräftar fakta eller beteenden som framställer myndigheterna i en ofördelaktig dager” (se även El-Masri mot f.d. jugoslaviska republiken Makedonien [GC], nr 39630/09, punkt 175, ECHR 2012). Detta resonemang är taget ord för ord från Internationella domstolens dom i målet Nicaragua mot USA (ovan, s. 41, punkt 64).

122. Enligt min uppfattning har dock domstolen tillämpat Internationella domstolens logik på ett fundamentalt annorlunda och felaktigt sätt.

123. Internationella domstolen har använt uttalanden från tjänstemän för att bedöma påståenden avseende de faktiska omständigheterna (såsom huruvida USA hade skickat stöd till contras i Nicaragua) och inte för att bedöma påståenden om lagstiftningen (huruvida contras’ gärningar kunde tillskrivas USA).

124. Alltså är frågor om jurisdiktion, tillskrivande av agerande, ”hög grad av integrering” av styrkor, en lokal administrations underordning och så vidare, frågor om lagstiftning vilka ska fastställas av domstolen baserat på faktiska omständigheter – inte uttalanden från statstjänstemän. Hänvisning till sådana påståenden kan göras enbart för att bevisa faktiska omständigheter på vilka i sin tur fastställande av juridiska frågor kan baseras. Sådant fastställande kan inte baseras direkt på allmänna uttalanden.

125. Det som domstolen vidare har underlåtit att ta hänsyn till är att sådana uttalanden kan vara styrda av patriotiska och interna, såväl som externa, politiska överväganden. Alltså konstaterade Internationella domstolen även att den måste ”tolka uttalandena, för att förvissa sig om exakt i vilken grad de utgjorde bekräftelser av ett faktum” (Nicaragua, ovan s. 41, punkt 65, min kursivering). Emellertid kan jag inte se någon sådan bedömning från domstolens sida i detta mål.

126. I varje händelse är även sådana uttalanden långt ifrån en tillräcklig grund för att fastslå att Armenien i själva verket kontrollerar och styr RNK:s handlande, och att RNK är en underordnad lokal administration som installerats av Armenien.

127. Alltså blir min slutsats att domstolen inte tolkade uttalandena i deras sammanhang, och att det även var fel att använda sådana uttalanden som direkta bevis för integreringen mellan Armeniens och RNK:s väpnade styrkor, i stället för att använda dem som ett verktyg för att bevisa faktiska omständigheter, vilket i sin tur hade kunnat användas för att bevisa sådan integrering.

128. Mot bakgrund av det ovanstående kan jag inte instämma i domstolens konstaterande att Armenien har jurisdiktion över de territorier som kontrolleras av RNK och att Armenien ansvarar för eventuella påstådda kränkningar av mänskliga rättigheter som kan äga rum på dessa territorier.

DOMARE PINTO DE ALBUQUERQUES SKILJAKTIGA MENING

Innehållsförteckning

 Inledning (punkt 1–2)Uttömmande av inhemska rättsmedel (punkt 3–12)A.Den konstitutionella och rättsliga ramen för ”Republiken Nagorno-Karabach” (punkt 3–5)De tillgängliga inhemska rättsmedlen (punkt 6–8)Preliminär slutsats: avvikelse från Cypern mot Turkiet (punkt 9–12)Avsaknad av ställning som offer (punkt 13–16)Ställning som offer med avseende på klagandenas hus (punkt 13)Ställning som offer med avseende på klagandenas tomter (punkt 14–15)Preliminär slutsats: Pinheiro-principernas begränsningar (punkt 16)Avsaknad av jurisdiktion (punkt 17–36)Tidsramen för domstolens bedömning (punkt 17–18)Bedömningen av bevis av militär beskaffenhet (punkt 19–25)

(i) 1994 års militäravtal mellan Armenien och ”Republiken Nagorno-Karabach” (punkt 19–21)

(ii) Internationella organisationers språk (punkt 22‑23)

(iii) Armeniska statsmäns politiska retorik (punkt 24‑25)Bedömningen av bevis av politisk beskaffenhet (punkt 26–30)

(i) FN:s officiella ståndpunkt (punkt 26)

(ii) Europarådets officiella ståndpunkt (punkt 27)

(iii) Europeiska unionens officiella ståndpunkt (punkt 28)

(iv) Den officiella ståndpunkten hos Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (punkt 29)

(v) Den externa representationen från ”Republiken Nagorno-Karabach” (punkt 30)Bedömningen av bevis av juridisk, administrativ och ekonomisk beskaffenhet (punkt 31–33)

(i) Rättsväsendets oberoende (punkt 31)

(ii) Administrationens autonomi (punkt 32)

(iii) Det externa ekonomiska stödet (punkt 33)Preliminär slutsats: Al‑Skeini m.fl. i urvattnad tappning (punkt 34–37)Rätten till avhjälpande secession i folkrätten (punkt 38–49)Presumtionen mot utbrytning (punkt 38–40)Utbrytning utan samtycke som ett uttryck för självbestämmande (punkt 41–47)

(i) De faktiska och juridiska kraven på utbrytning (punkt 41–42)

(ii) Montevideo-kraven för att betecknas som stat (punkt 43)

(iii) Avsaknaden av internt självbestämmande hos utbrytarbefolkningen (punkt 44)

(iv) Det systematiska angreppet på utbrytarbefolkningens mänskliga rättigheter (punkt 45–47)Preliminär slutsats: målets obesvarade frågor (punkt 48–49)Avslutande slutsats (punkt 50–51)

I. Inledning

1. Chiragov m.fl. är ett förlorat tillfälle att behandla det viktigaste problemet inom folkrätten i början av det tjugoförsta århundradet, nämligen erkännandet av en rätt till avhjälpande secession i ett ickekolonialt sammanhang. Kärnan i detta mål avser den internationella lagligheten i ”Republiken Nagorno-Karabachs” utbrytning, efter Azerbajdzjans självständighet från Sovjetunionen, och dess konsekvenser för rättigheterna och skyldigheterna för de personer som påståtts ha fördrivits från den nya, utbrutna ”republiken”, inklusive deras rätt att komma i åtnjutande av sin egendom och sitt familjeliv i Latjindistriktet samt skyldigheten att uttömma ”Republiken Nagorno-Karabachs” lokala rättsmedel.

2. Utöver komplexiteten i dessa juridiska frågor har målet extremt invecklade faktiska omständigheter, vilka har utvecklats under de senaste tjugo åren. De många svagheterna hos den bevisning som framfördes av parterna, samt det olyckliga avvisandet av både inhämtandet av vittnesmål och en utredning på platsen från Europadomstolen för mänskliga rättigheter (domstolen) gjorde det bara än svårare, faktiskt omöjligt, att fastställa de flesta av de fakta som hävdades av parterna. Enbart av denna anledning, och oavsett de juridiska problem som har att göra med klagandenas omtvistade ställning som offer och svarandestatens ännu mer omdiskuterade jurisdiktion över det territorium där de påstådda kränkningarna av Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (konventionen) ägde rum, är det min inre övertygelse att det är för tidigt att göra ett konstaterande i sakfrågan. Ett konstaterande i sakfrågan utan en grundlig bedömning av kärnfakta i målet, som mycket lämpligt ersattes av ett urval synnerligen osäkra antaganden, löper risk att låta skogen skymmas av alla träd, eller ännu värre, av en del av träden.

II. Uttömmande av inhemska rättsmedel

A.Den konstitutionella och rättsliga ramen för ”Republiken Nagorno-Karabach”

3.  Ansökan faller redan på att inhemska rättsmedel inte uttömts. Flera skäl kan framföras för att stödja denna slutsats. För det första finns det inga konstitutionella eller juridiska bestämmelser i ”Republiken Nagorno-Karabach” som förbjuder personer av azeriskt eller kurdiskt etniskt ursprung att äga mark eller annan egendom. För det andra har alla som har laglig hemvist i ”Republiken Nagorno-Karabachs” territorium, oavsett nationalitet, rätt att återvända dit. Alltså kan personer med azeriskt eller kurdiskt etniskt ursprung återvända till sina tidigare hemvister och göra anspråk på sina tomter och hem samt ersättning för otillåtna gärningar från ”Republiken Nagorno-Karabachs” armé.

4. Även om man accepterar att ”Republiken Nagorno-Karabach” inte har erkänts av det internationella samfundet, måste de inhemska medlen för gottgörelse för eventuella påstådda brott mot mänskliga rättigheter vara uttömda om de är tillgängliga för klagandena inom Nagorno-Karabachs territorium eller de omgivande distrikten, inklusive Latjin. Det så kallade ”Namibia-undantaget” har ingått i domstolens rättspraxis, sedan målen angående den turkiska invasionen av Cypern, med den praktiska konsekvensen att de nuvarande och tidigare invånarna i ett territorium, när de möter kränkningar av artikel 8 i konventionen och artikel 1 i protokoll nr 1, måste uttömma de lokala rättsmedlen även i fallet med ett rättssystem som upprättats av en ej erkänd politisk regim, och även om de inte frivilligt valt att befinna sig inom dess jurisdiktion. Den stat som uppges ha brutit mot sin internationella skyldighet måste först ges möjlighet till gottgörelse för de påstådda felen med egna medel och i sitt eget rättssystem.

5. Därmed, eftersom det inte finns någon korrelation mellan det internationella erkännandet av en stat och artikel 35 i konventionen, betyder en uppmaning till klagandena att uttömma inhemska rättsmedel i Nagorno-Karabach uppenbarligen inte ett erkännande av ”Republiken Nagorno-Karabach”. Klagandena måste uttömma tillgängliga rättsmedel i ”Republiken Nagorno-Karabach” helt enkelt eftersom det finns ett de facto-fungerande rättssystem i det territoriet vilket skulle kunna erbjuda dem effektiv gottgörelse.

B. De tillgängliga inhemska rättsmedlen

6. Faktum är att den behöriga domstolen i Latjin är tillgänglig för att ta emot klagandenas klagomål avseende återlämning av egendom till internationellt fördrivna personer av azerisk och kurdisk härkomst samt ersättning för att de berövats sin egendom. Beviset på den tillgängligheten tillhandahölls av domaren i Latjins behöriga domstol själv. Den lokala domaren framhöll otvetydigt att han enligt det juridiska ramverket i ”Republiken Nagorno-Karabach” kunde beordra återlämning av egendom och skälig gottgörelse till offren för tvångsförflyttning. Eftersom sanningshalten och rättsverkan av detta bevis inte vederlades av klagandena, kan det inte ignoreras av domstolen. Icke desto mindre gjordes inget försök att lämna in klagandenas klagomål till behörig domstol.

7. Dessutom borde det noteras, med avseende på Nagorno-Karabach-myndigheternas påstådda vägran att låta personer av azeriskt eller kurdiskt etniskt ursprung återvända till sina fastigheter i Nagorno-Karabach eller de omgivande distrikten, att det inte nämndes några konkreta fall med personer som hade hindrats från att göra detta. Med tanke på klagandenas möjlighet att anlita en advokat i Storbritannien, kunde de i varje fall inte hävda att rättssystemet i ”Republiken Nagorno-Karabach” var fysiskt och ekonomiskt otillgängligt för dem.

8. Alltså är inte majoritetens korta motivering till avfärdandet av svarandestatens regerings invändning på något sätt övertygande. Endast två argument framförs i punkt 118 i domen: den nationella lagstiftningens otillräcklighet och avsaknaden av inhemska domar i precis den fråga som det handlar om här. Dessutom avvisade majoriteten att bestämmelser av ”allmän art” rörande egendom skulle kunna tillämpas på klagandenas anspråk, och menade underförstått utan någon vidare förklaring att bedömningen av målets faktiska omständigheter inte kunde baseras på dessa bestämmelser, och förutsatte därmed det som skulle bevisas. Det logiska felslut som uppkom är uppenbart. Circulus in demonstrando!

Genom att göra detta införde majoriteten sin egen bedömning av nationell lagstiftning, som om den vore en första instans, utan att ge de nationella domstolarna möjlighet att uttrycka sina egna åsikter om tillämpningen av nationell lagstiftning i en ny juridisk fråga, med eventuella systemövergripande, stora juridiska konsekvenser med tanke på det uppskattade antalet fördrivna personer.

C. Preliminär slutsats: avvikelse från Cypern mot Turkiet

9.  En jämförelse mellan föreliggande mål och Cypern mot Turkiet ([GC], nr 25781/94, ECHR 2001‑IV) är avslöjande. I det mellanstatliga målet mellan Cypern och Turkiet presenterade den turkiska regeringen en förteckning över de mål som väckts av grekcyprioter i turkcypriotiska domstolar, däribland mål rörande andra personers intrång samt olaglig odling av mark tillhörande grekcypriotiska målsägare i området Karpas, och där yrkandena från målsägarna godtogs av de behöriga domstolarna i ”Turkiska republiken norra Cypern” (TRNC). Den cypriotiska regeringen hävdade att eventuella rättsmedel i Turkiet eller i ”TRNC” inte var praktiskt tillgängliga eller effektiva för grekcyprioter boende i det regeringskontrollerade området och att de var ineffektiva för grekcyprioter i enklaven, med hänsyn till klagomålens särskilda karaktär samt den rättsliga och administrativa struktur som upprättats i den norra delen av Cypern. Vad gäller den rättspraxis i ”TRNC”:s domstolar som den turkiska regeringen hänvisade till hävdade den cypriotiska regeringen att den avsåg situationer som skilde sig från dem som klagomålen i ansökan gällde, det vill säga tvister mellan enskilda parter och inte ifrågasättanden av lagstiftning och andra författningar. Det öde som drabbade den cypriotiska regeringens argument är välkänt: domstolen ansåg att den cypriotiska regeringen inte hade lyckats vederlägga den bevisning som framlagts inför kommissionen att drabbade grekcyprioter hade tillgång till lokala domstolar för att hävda civilrättsliga anspråk mot lagbrytare, och fastslog att det inte hade skett någon överträdelse av artikel 13 i konventionen på grund av den påstådda avsaknaden av rättsmedel rörande privatpersoners intrång i rättigheter för grekcyprioter boende i norra Cypern i enlighet med artikel 8 i konventionen och artikel 1 i protokoll nr 1. Detsamma borde gälla i föreliggande mål.

10. Domstolen ska inte ha olika måttstockar, där man följer ett resonemang med avseende på Cypern och det motsatta med avseende på Armenien. I det cypriotiska mellanstatliga fallet krävde domstolen inte att de mål som avgjordes av ”TRNC”-domstolar i den ockuperade delen av Cypern skulle behandla just krav på återlämning av egendom. Det räckte att civilrättsliga anspråk från grekcyprioter hanterades av ”TRNC”-domstolarna för att dra slutsatsen att dessa domstolar måste anses ha erbjudit rättsmedel att uttömma. Den armeniska regeringen framlade bevis till stöd för sitt påstående att rättsmedel i domstol var tillgängliga och betonade de framgångsrika anspråken från ett antal azeriska och kurdiska tvisteparter i domstolar i Armenien och i ”Republiken Nagorno-Karabach” i civil- och brottmål. Denna obestridliga bevisning borde ha räckt för att få regeringens invändning accepterad.

11. Majoriteten anser det klokt att avsluta sin bedömning av invändningen om uteblivet uttömmande av inhemska rättsmedel genom att överväga ”det politiska och allmänna sammanhanget” (punkt 119). Tyvärr leder det domstolen till en onödig politisk bedömning av konflikten, baserad på intryck (”verkar ... ha intensifierats”). Den här övningen är inte välkommen, eftersom de politiska övertonerna i vissa uttalanden från domstolen kan ge intryck, säkert ogrundat, men i varje fall beklagligt, att domstolen är en spelare med sina egna politiska åsikter om Nagorno-Karabach-konflikten.

12. Sammanfattningsvis är jag inte övertygad om att varje försök att använda tillgängliga inhemska rättsmedel var dömt att misslyckas. Hade samma måttstock tillämpats som i Cypern mot Turkiet skulle majoriteten ha nödgats komma fram till att det fanns inhemska rättsmedel även i detta fall, med tanke på den nationella juridiska strukturen och den rättspraxis som framlades av svarandestaten. Dessutom är en nationell domstol beredd att behandla klagandenas klagomål, och det kunde ha skett, åtminstone från 2006 och framåt. Även om den parlamentariska församlingen har uppgivit att Nagorno-Karabach är ett av de ”geografiska ‘svarta hål’ där Europarådets människorättsmekanismer inte kan genomföras till fullo”, befriar inte förekomsten av tvivel angående inhemska rättsmedels effektivitet klaganden från skyldigheten att åtminstone försöka använda dem. Det är beklagligt att denna princip inte upprätthölls i föreliggande mål. För majoriteten spelar subsidiaritet med andra ord ingen roll i denna del av Europa.

III. Avsaknad av ställning som offer

A. Ställning som offer med avseende på klagandenas hus

13.  Klagandena klagade över att ha berövats möjligheten att få tillträde till och komma i åtnjutande av sina hem och tomter. Jag kommer att hantera dessa frågor separat.

Avseende klagandenas hus har domstolen inte resurser för att ta reda på om de existerade, och i så fall när, hur och av vem de förstördes. Förutsatt att dessa hus förstördes 1992 skulle de därmed förknippade klagomålen ligga utanför konventionens tidsmässiga tillämpningsområde, eftersom Armenien ratificerade den först tio år senare. Klagandena förutsåg denna invändning och åberopar inte bara sin rätt till egendom, utan även den permanenta känslomässiga kopplingen till området där de tidigare bodde. Att bevisa denna känslomässiga koppling, för att inte tala om känslor som upplevts under en period på mer än tjugo år, är en gigantisk uppgift, som klagandena inte lyckades fullgöra. Ingen bevisning framlades inför domstolen för att stödja påståendet att klagandena hade – och fortfarande har – en permanent känslomässig koppling till ett område som de lämnade för mer än 22 år sedan. I varje fall tjänar detta rent fiktiva påstående bara syftet att ersätta det ogrundade klagomålet om klagandenas rätt till sina hem med en vag ”rätt att bo i en by”, och breddar därigenom tillämpningsområdet för artikel 8 långt utanför dess kända gränser.

B. Ställning som offer med avseende på klagandenas tomter

14. När det gäller klagandenas rättigheter avseende tomterna i fråga är situationen ingalunda tydligare. Klagandena bekräftade att de aldrig hade haft rätt till egendom enligt Sovjetunionens konstitution, sovjetrepubliken Azerbajdzjans konstitution och artikel 4 (statligt ägande av mark) i 1970 års marklag, utan endast rätt att nyttja marken. De hävdade att de fortfarande hade denna rätt 2005, när de ingav sina klagomål, även om de hade lämnat Latjin 13 år tidigare, 1992. I ärendet föreligger inga tillräckliga bevis för någon sådan rätt, vare sig som dokumentation eller som vittnesmål.

De allvarliga avvikelserna mellan de olika versionerna av klagandenas klagomål som gavs i olika skeden av förfarandet, och mellan dessa versioner och dokumentationen, de så kallade tekniska pass som de själva presenterade för domstolen, har inte kunnat förklaras på ett övertygande sätt. Informationen i de tekniska passen avvek avsevärt från vad som uppgavs i ansökningsformuläret. Exempelvis hävdade den första klaganden ursprungligen att han ägde ett hus på 250 m2, men det tekniska passet gäller ett hus på 408 m2 och en förrådsbyggnad på 60 m2 som inte tidigare nämnts. På liknande sätt hävdade den fjärde klaganden ursprungligen att hans hus hade en yta på 165 m2, medan det hus som anges i det ”tekniska passet” mäter totalt 448 m2, till vilket även här kommer en tidigare ej nämnd förrådsbyggnad på 75 m2. Klagandena har vid upprepade tillfällen ombetts att lämna in ytterligare dokumentation om sin egendom och att förklara avvikelserna mellan de ursprungliga påståendena och de ”tekniska passen”. Ingen ytterligare dokumentation om den egendom som enligt uppgift ägdes av klagandena har lämnats in, eftersom klagandena sade att de inte kunde erhålla ytterligare dokument. Vad avser de ovannämnda avvikelserna har klagandena hävdat att de, när de mötte sin representant i Baku i början av 2005, på grund av mötets korthet endast gav honom allmän information, och de kom överens om att de skulle skicka kopior av officiella dokument via post vid ett senare datum. Enligt uppgift lämnades de ursprungliga yttrandena ur minnet, utan tillgång till dokumenten, och det är därför informationen i de ”tekniska passen” som bör beaktas.

De förklaringar som tillhandahölls av klagandena är inte övertygande, eftersom deras ursprungliga yttranden inte var av allmän beskaffenhet utan snarare detaljbeskrivningar av omfattningen av den egendom de hävdade att de ägde, samt storleken på marken och husen. Dessutom hade klagandenas ursprungliga anspråk – nu förändrade genom att ”tekniska pass” lämnades in – i vissa fall bekräftats i yttranden från tidigare grannar. Utsagorna från vittnena, som inte korsförhördes, kan verkligen inte fylla luckan i klagandenas bevisning, med tanke på sådana uppenbara motsägelser.

15. Majoriteten medger att husen och annan lösegendom som klagandena gjorde anspråk på mötte ett ”oklart” öde. Med avseende på marken, och för att fastslå förekomsten av ”privat ägande” eller ”personlig egendom” med avseende på denna, snärjer majoriteten in sig i ett resonemang om tolkningen av 1970 års marklag och 1983 års bostadslag i sovjetrepubliken Azerbajdzjan, utan någon hänvisning till relevant nationell rättspraxis eller rättsutlåtanden. Denna virtuella övning blir ännu mer komplex när majoriteten beaktar den efterföljande processen för markprivatisering, vilken ägde rum i maj 1992. Majoritetens förkastande av rättsverkan hos denna process, i slutänden på grund av att den härrörde från en ej erkänd stat och därför inte är rättsligt giltig, kan inte accepteras, eftersom det helt enkelt väcker frågan om privatiseringsprocessens legitimitet, baserat på antagandet om den internationella ogiltigheten av all lagstiftning i Republiken Nagorno-Karabach, och alltså såsom nämnts ovan motsäger domstolens tidigare ståndpunkter avseende giltigheten hos lagstiftning som godkänts av ej erkända stater. Det inte finns några bevis i ärendet som kan motivera antagandet att privatiseringslagen antogs för att förankra en gynnsam position för etniska armenier eller för att försvåra för medborgare av azeriskt och kurdiskt etniskt ursprung. Slutligen verkar majoriteten ha glömt rättigheterna för behöriga sekundära invånare, vilkas rättsliga position också skyddas av folkrätten, nämligen av princip 17 i Pinheiro-principerna.

C. Preliminär slutsats: Pinheiro-principernas begränsningar

16. När juridiska myndigheter ställs inför odokumenterade återlämningsanspråk som rör egendom och som kommer från flyktingar och fördrivna personer, kan ett visst mått av flexibilitet krävas, enligt Pinheiro-principerna. Visst kan det i situationer av påtvingad massfördrivning av människor vara omöjligt för offren att tillhandahålla formella bevis för deras tidigare hem, mark, egendom eller till och med normala hemvist. Icke desto mindre, även om viss flexibilitet kan medges vad gäller domstolens beviskrav i samband med egendomsanspråk från särskilt sårbara personer, såsom flyktingar och fördrivna personer, bör det finnas rimliga begränsningar för domstolens flexibla hållning, eftersom erfarenheten visar att massfördrivning främjar oegentliga egendomsanspråk från opportunister som hoppas dra nytta av kaoset. Obegränsad flexibilitet kommer annars att kompromettera domstolens faktabedömning. Eftersom klagandena inte lyckades uppfylla sitt beviskrav, förlitade man sig på domstolens flexibilitet, vilken i detta fall överskred alla rimliga gränser eftersom den accepterade tydligt motstridiga vittnesmål och dokumentation såsom riktiga och tillförlitliga. Sådana uppenbara motsägelser antyder starkt en fabricerad version av de faktiska omständigheterna, och undergräver sålunda klagandenas ställning som offer.

IV. Avsaknad av jurisdiktion

A. Tidsramen för domstolens bedömning

17. Ännu värre än någon annan av de ovannämnda bristerna i klagandenas ärende är invändningen om avsaknad av jurisdiktion, vilken restes av svarandestaten. Med bevisningen samlad i ärendets akt kan det inte på allvar fastslås att den armeniska staten har faktisk kontroll över ”Republiken Nagorno-Karabachs” territorium. Inte heller kan det fastslås att den armeniska staten har myndighet och kontroll över den ”republikens” statsföreträdare. Det finns helt enkelt ingen faktagrund för dessa slutsatser så som ärendet ligger.

Under omständigheterna i föreliggande mål hade domstolen att förvissa sig om huruvida Armenien egentligen utövade faktisk kontroll över ”Republiken Nagorno-Karabachs” territorium och de omgivande distrikten, åtminstone efter den 18 maj 1992, det vill säga dagen för intagandet av Latjin och dess invånares flykt, fram till dagen då föreliggande dom avkunnadesx2. Liksom i Šilih utgjorde inte de militära insatserna i Latjindistriktet vid den aktuella tidpunkten (18 maj 1992) ”källan till tvisten”; i stället var de ”källan till den rättighet som åberopades” av klagandena, och hamnar i så måtto inom denna domstols tidsmässiga behörighet.

Faktum är att majoriteten godtog bevis relaterade till händelser som inträffade före konventionens ikraftträdande för Armeniens del, av det skälet att ”[t]idigare händelser kan ändå vara ett tecken på en sådan kontinuerlig situation” (punkt 193). Detta bevis bedömdes i syfte att konstatera en ”kontinuerlig kränkning” så som hävdades av klagandena, men inte i syfte att ”rättfärdiga” berövandet av klagandenas rättigheter såsom hävdades av svarandestaten (punkt 197). Jag kan inte godta denna ensidiga hållning rörande bevisningen.

18. Vid en sådan bedömning kunde domstolen som utgångspunkt ta allt det material den hade tillgång till, och vid behov material som erhållits på eget initiativ. Tyvärr avhjälptes inte bristerna i den bevisning som tillhandahölls av klagandena genom något försök från domstolen att samla in andra bevis på eget initiativ.

Jag kommer att bedöma invändningen om avsaknad av jurisdiktion baserat på den tillgängliga bevisningen, som accepterats av majoriteten, med avseende på olika militära, politiska, administrativa och ekonomiska argument som framfördes av klagandena för att stödja påståendet om Armeniens faktiska kontroll över ”Republiken Nagorno-Karabach”. För det ändamålet kommer jag att i tur och ordning granska alla bevis som åberopades av majoriteten i domen.

B. Bedömningen av bevis av militär beskaffenhet

(i) 1994 års militäravtal mellan Armenien och ”Republiken Nagorno-Karabach”

19. Majoriteten kom fram till att Armenien ”i väsentlig grad har varit inblandat i Nagorno-Karabach-konflikten från ett tidigt skede. Detta militära stöd har varit – och är fortfarande – avgörande för erövringen av och den fortsatta kontrollen över territorierna i fråga” (punkt 180). Faktum är att majoritetens resonemang bygger på ett falskt argumentum ad ignorantum, vilket drar en slutsats som är till skada för svarandestaten utifrån avsaknad av information, eller ofullständiga eller otillräckliga informationskällor och den antagna omöjligheten att erhålla den nödvändiga informationen (se punkt 173: ”och kunde inte förväntas” göra det), för att hävda att klagandenas påståenden har bevisats och de motsatta påståendena från svarandestatens regering inte har bevisats. Detta resonemang kullkastar den grundläggande principen om onus probandi, genom att i praktiken befria de personer som har framfört anklagelserna från deras bevisbörda och ålägga svarandeparten att bemöta dessa anklagelser.

20. Ännu värre är den synnerligen spekulativa karaktären av majoritetens övergripande bedömning av den militära verkligheten (se punkt 174: ”är ... knappast tänkbart att”) visar tydligt att det efterföljande resonemanget syftade till att bevisa en på förhand given slutsats. Inget av majoritetens tre efterföljande argument ger tillräckligt stöd för nämnda övergripande bedömning, vars korrekthet måste ifrågasättas. Varken det militära avtalet mellan Armenien och ”Republiken Nagorno-Karabach” (se punkt 175), eller de olika politiska uttalanden som gjorts av internationella organisationer (se punkt 176) och av armeniska politiker (punkt 177) kan accepteras som ”avgörande bevis” för Armeniens militära kontroll över ”Republiken Nagorno-Karabach”.

21. I ovannämnda militäravtal från 1994 talas bland annat om ”ömsesidiga militärövningar” och ”ömsesidigt tekniskt stöd”, inklusive möjligheten för armeniska värnpliktiga att göra sin militärtjänst i ”Republiken Nagorno-Karabach”. Avtalets ordalydelse är klar, med uttrycklig hänvisning till ”rätten” för värnpliktiga i den armeniska republiken att genomföra sin fastställda periods militärtjänst i Nagorno-Karabachs armé, samt rätten för värnpliktiga i ”Republiken Nagorno-Karabach” att göra sin militärtjänst i den armeniska armén (punkt 4 i avtalet). Avtalets ordalydelse bör därför inte misstolkas som att det innebär en juridisk skyldighet för armeniska värnpliktiga att tjänstgöra i ”Republiken Nagorno-Karabach”. Dessutom finns det inga bevis för en skriftlig eller oskriven politisk strategi med obligatorisk militärtjänst för armeniska soldater i ”Republiken Nagorno-Karabach”. Det exakta antalet värnpliktiga från Armenien som gjorde sin militärtjänst i ”Republiken Nagorno-Karabach” avslöjades inte av svarandestatens regering, som ansåg att det var en militärhemlighet. Eftersom domstolsreglerna inte har någon specifik regel om att inte avslöja bevis för parterna, är svarandestaten klart och tydligt befriad från skyldigheten att förse domstolen med synnerligen konfidentiell bevisning som skulle kunna vara känslig för nationell och militär säkerhet, och den kan inte klandras för att inte ha gjort det. I varje händelse tillhandahöll svarandestaten faktiskt vissa antydande uppgifter med avseende på armeniska värnpliktigas militära närvaro i enlighet med artikel 4 i 1994 års avtal (se punkt 75 i domen).

Dock innehåller inte militäravtalet i sig självt något unikt. Tusentals soldater från andra europeiska nationer har gjort sin militärtjänst på främmande mark, sida vid sida med de lokala militära styrkorna, baserat på internationella överenskommelser mellan de mottagande staterna och de utstationerande staterna, vissa av dem med FN:s stöd. Inte i något av dessa fall, inklusive dem där samarbetet har inneburit en avsevärd mängd personal och ekonomiska medel, har någon slutsats om den utstationerande statens kontroll dragits.

(ii) Internationella organisationers språk

22. Majoriteten medger att det inte finns några ”avgörande bevis” om sammansättningen av de väpnade styrkor som ockuperade och tog kontroll över Nagorno-Karabach, och man hänvisar även till det oklara språk som användes i FN:s säkerhetsråds resolutioner (se punkt 173). Faktum är att formuleringarna i resolutionerna 822 (1993) från den 30 april 1993, 853 (1993) från den 29 juli 1993, 874 (1993) från den 14 oktober 1993 och 884 (1993) från den 12 november 1993, samt i generalförsamlingens resolution 62/243 från den 14 maj 2008, om situationen i Azerbajdzjans ockuperade territorier, inte ger stöd för klagandenas påstående om den armeniska statens direkta militära inblandning i Nagorno-Karabach, det vill säga dess ockupation av azerbajdzjanskt territorium. Det görs ingen uttrycklig hänvisning till inblandning från Armeniens armés sida i Azerbajdzjan eller till kriget som en internationell väpnad konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan, utan texterna hänvisar endast till ”spänningar mellan Armenien och Azerbajdzjan”, vilka ”kan äventyra fred och säkerhet i regionen”.

Dessutom uppmanas i säkerhetsrådets resolution 884 (1993) ”Armeniens regering att använda sitt inflytande för att förmå armenierna i regionen Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan att respektera resolutionerna 822 (1993), 853 (1993) och 874 (1993)”. Därmed medges att de tidigare resolutionerna främst riktades mot ”armenierna i regionen Nagorno-Karabach” som motpart och inte mot den armeniska staten, som framställdes som en utomstående part i konflikten mellan armenierna i Nagorno-Karabach och staten Azerbajdzjan.

23. Majoriteten hänvisar även till den föreslagna ”paketlösningen” från juli 1997 och ”steg-för-steg”-strategin som presenterades i december 1997 av Minskgruppen inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) (punkt 176), men utelämnar viktiga detaljer i båda förslagen. För det första omfattade ”paketlösningen” även följande: ”Nagorno-Karabachs väpnade styrkor dras tillbaka till positioner innanför 1988 års gränser för det autonoma området Nagorno-Karabach (NKAO, med de undantag som specificeras nedan i punkt VIII och IX); Azerbajdzjans väpnade styrkor dras tillbaka till de positioner som överenskommits i bilaga I baserat på rekommendationerna från högnivågruppen för planering [HLPG]”. För det andra var ”steg-för-steg”-strategin från december 1997 och ”gemensam stat”-förslaget från november 1998 ännu mer detaljerade, med hänvisningar till Latjinkorridoren och Azerbajdzjans invasion av Armenien: ”Nagorno-Karabachs styrkor dras tillbaka till positioner innanför 1988 års gränser för det autonoma området Nagorno-Karabach (NKAO), med undantag för Latjinkorridoren. Azerbajdzjanska väpnade styrkor dras tillbaka till den linje som anges i bilaga 1 baserat på högnivågruppens rekommendationer, och dras tillbaka från alla territorier i Armenien.” Dessa utelämnade aspekter visar tydligt att den militära situationen 1997 och 1998 var mycket mer komplicerad än den förenklade bild som ges av majoriteten.

(iii) Armeniska statsmäns politiska retorik

24. De retoriska politiska uttalanden som gjordes av armeniska statsmän och offentliga tjänstemän, och som hänvisas till i domen, bör behandlas med yttersta försiktighet, och detta av två skäl: för det första eftersom de uppenbarligen inte är uttalanden med någon rättsverkan, och för det andra eftersom förhastade generaliseringar och felaktiga slutsatser utifrån citat ur dessa politiska uttalanden är en stark frestelse som bör motstås. Frestelsen blir ännu starkare när dessa uttalanden tas ut ur sina sammanhang. Ett olyckligt exempel är citeringen av Serzj Sargsians tal (se punkt 178). Det är missvisande att citera enbart orden ”vår armé” och relatera detta till Nagorno-Karabach-konflikten, som om dessa ord hade använts av upphovsmannen i detta sammanhang. De användes inte så, vilket kan bekräftas genom att helt enkelt läsa upphovsmannens föregående meningar.

Den efterföljande användningen av ett personligt argument för att misskreditera Hari Bucur-Marcus uppfattning, på grund av hans påstådda avsaknad av oberoende (se punkt 179), utan att ifrågasätta experten personligen eller ge honom åtminstone tillfälle att besvara domstolens tvivel, bidrar ytterligare till den allmänna bilden av en illa balanserad bedömning av bevisningen i ärendet.

25. När det kommer till krita har majoriteten inte en aning om hur många soldater från Armenien som enligt uppgift har tjänstgjort, eller fortfarande tjänstgör, i ”Republiken Nagorno-Karabach” och de omgivande distrikten (punkt 180: ”Domstolen behöver inte besvara denna fråga”). Ändå är dessa fakta ytterst viktiga. En jämförelse med domstolens relevanta prejudikat skulle även här ha kunnat sprida lite ljus över den fråga som diskuteras. Föreliggande mål kan inte likställas med den turkiska invasionen av Cypern, där domstolen faktiskt fastslog att en 30 000 man stark turkisk militärstyrka hade invaderat och ockuperat Norra Cypern, eller med den transnistriska konflikten, där domstolen likaså fastslog att separatister beväpnades och stöddes av militärförband från Sovjetunionens 14:e armé, som var stationerad i Transnistrien och som mottog direkta order från Moskva. Så är inte fallet här, eftersom det inte fanns några bevis för armeniska enheters stationering i ”Republiken Nagorno-Karabach”, massiv överföring till ”Republiken Nagorno-Karabachs” försvarsstyrkor av vapen och ammunition, direkta order från Jerevan till styrkorna på marken i ”Republiken Nagorno-Karabach”, eller direkta angrepp organiserade av den armeniska militärstyrkan för att stödja separatisterna.

C. Bedömningen av bevis av politisk beskaffenhet

(i) FN:s officiella ståndpunkt

26. Majoriteten framhåller att ”Republiken Nagorno-Karabach” inte är formellt erkänd av någon stat som är medlem i FN, inklusive Armenien (se punkt 182). Därtill hänvisade ovannämnda säkerhetsrådsresolutioner (822 (1993), 853 (1993), 874 (1993) och 884 (1993)), samt generalförsamlingens resolution 62/243 från den 14 mars 2008, till Nagorno-Karabach som en region inom Azerbajdzjan. Emellertid antogs inga av säkerhetsrådets resolutioner enligt kapitel VII i FN-stadgan, och generalförsamlingens resolution godkändes med mycket svag majoritet, ett betydande antal nedlagda röster och med opposition från de länder som var inbegripna i fredsförhandlingsprocessen, såsom USA, Frankrike och Ryssland. De två tidigare resolutionerna i generalförsamlingen – 48/114 från den 23 mars 1994, ”Internationellt katastrofbistånd till flyktingar och fördrivna personer i Azerbajdzjan”, och 60/285 från den 7 september 2006, ”Situationen i de ockuperade territorierna i Azerbajdzjan” – nämnde inte ens Nagorno-Karabach.

Dessutom betecknade varken säkerhetsrådet eller generalförsamlingen den armeniska staten som ”ockupationsmakt” eller ”angripare”. Eftersom båda FN-organens främsta oro rörde den ”allvarliga humanitära nödsituationen i regionen”, uppmanade de alla parter att avstå från alla kränkningar av internationell humanitär rätt och att tillåta obehindrat tillträde för internationella humanitära biståndsinsatser i alla områden som berördes av konflikten. De bekräftade även suveräniteten och den territoriella integriteten för såväl Azerbajdzjan som ”alla andra stater i regionen”, och fördömde därför ”kränkningarna av eldupphöret”, ”fientligheterna”, ”angreppen på civila och bombattackerna” samt uppmanade ”alla stater i regionen” att avstå från alla fientliga handlingar och från alla intrång eller interventioner som skulle kunna leda till utvidgning av konflikten samt undergräva fred och säkerhet i regionen.

(ii) Europarådets officiella ståndpunkt

27. 1994 välkomnade Europarådets parlamentariska församling det avtal som undertecknades den 26 juli 1994 av Armeniens och Azerbajdzjans försvarsministrar samt befälhavaren för Nagorno-Karabachs armé. Framför allt uppmanade man bestämt Azerbajdzjan och Turkiet ”att omedelbart avbryta blockaden av sina förbindelser med Armenien” och uppmanade parterna i konflikten att skyndsamt organisera återvändandet för flyktingar och att respektera minoriteters rättigheter så som förespråkades i dess rekommendation 1201.

1997 underströk församlingen att den politiska lösningen av konflikten måste förhandlas fram av alla inblandade parter, med utgångspunkt framför allt i följande principer, baserade på 1975 års slutliga Helsingforsdokument och 1990 års Parisstadga: gränsernas okränkbarhet; garanterad säkerhet för alla folk i de berörda områdena, särskilt genom multinationella fredsbevarande styrkor; omfattande autonom ställning för Nagorno-Karabach att förhandlas fram av alla berörda parter; rätt att återvända för flyktingar och fördrivna personer samt deras återintegrering med respekt för mänskliga rättigheter.

2002 bekräftade och välkomnade församlingen ”de obestridliga insatser Armenien har gjort för att bibehålla regelbundna högnivåkontakter med Azerbajdzjan samt dess positiva inflytande på armenierna i Nagorno-Karabach i syfte att nå fram till en lämplig fredslösning”.

Efter att ha framhållit att ”[b]etydande delar av Azerbajdzjans territorium är fortfarande ockuperat av armeniska styrkor, och separatiststyrkor har fortfarande kontroll över regionen Nagorno-Karabach”, återbekräftade församlingen 2005 att ”ett regionalt territoriums självständighet och utbrytning från en stat endast kan uppnås genom en laglig och fredlig process baserad på det demokratiska stödet från invånarna i detta territorium – inte till följd av en väpnad konflikt som medför etnisk fördrivning och en annan stats de facto-annektering av detta territorium”. Församlingen återupprepade att en medlemsstats ockupation av främmande territorium utgjorde en allvarlig kränkning av denna stats skyldigheter som medlem i Europarådet samt återbekräftade rätten för fördrivna personer från konfliktområdet att återvända till sina hem säkert och med värdighet. Den hänvisade även till resolutionerna 822 (1993), 853 (1993), 874 (1993) och 884 (1993) från FN:s säkerhetsråd samt uppmanade berörda parter att följa dem, i synnerhet genom att avstå från alla väpnade fientligheter och genom att dra tillbaka militärstyrkor från alla ockuperade territorier. Församlingen konstaterade att både Armenien och Azerbajdzjan vid sin anslutning till Europarådet i januari 2001 hade utfäst sig att använda endast fredliga medel för att lösa konflikten, genom att avstå från varje hot om våld mot sina grannar. Samtidigt utfäste sig Armenien att använda sitt betydande inflytande över Nagorno-Karabach för att främja en lösning på konflikten. Församlingen uppmanade båda regeringarna att uppfylla dessa åtaganden och avstå från att använda väpnade styrkor mot varandra och från att utöka militärinsatserna.

(iii) Europeiska unionens officiella ståndpunkt

28. Europeiska unionen (EU) har fyra politiska huvudverktyg för att hantera konflikten om territoriet Nagorno-Karabach: den europeiska grannskapspolitiken, utvecklad och genomförd av Europeiska kommissionen genom handlingsplaner, EU-strategin för Sydkaukasien, förhandlingarna rörande associeringsavtalet mellan EU och Armenien och EU:s särskilda representant i Sydkaukasien, som arbetar under mandat från Europeiska unionens råd.

Enligt dessa instrument är EU:s ståndpunkt att om ett land i det östliga partnerskapet ockuperar territorium tillhörande ett av de andra länderna, är detta en kränkning av det östliga partnerskapets grundprinciper och ändamål, och att lösningen av Nagorno-Karabach-konflikten bör överensstämma med FN:s säkerhetsråds resolutioner 822, 853, 874 och 884 från 1993 och OSSE:s Minskgrupps grundprinciper, så som de kommer till uttryck i de gemensamma ”Aquila”-uttalandena. EU fördömer idén om en militär lösning och de allvarliga konsekvenserna av militärt våld som redan använts, och uppmanar båda parter att undvika alla vidare brott mot 1994 års eldupphör. Man uppmanar även till tillbakadragande av ”armeniska styrkor” från alla ockuperade territorier i Azerbajdzjan, åtföljt av stationering av internationella styrkor, organiserad i enlighet med FN-stadgan för att ge erforderliga säkerhetsgarantier under en övergångsperiod, vilket kommer att trygga säkerheten för befolkningen i Nagorno-Karabach och låta fördrivna personer återvända till sina hem, så att ytterligare konflikter orsakade av hemlöshet undviks. Slutligen uppmanar man Armenien och Azerbajdzjan att genomföra väsentliga förtroendeskapande åtgärder, såsom allmän demilitarisering och tillbakadragande av prickskyttar från skiljelinjen.

(iv) Den officiella ståndpunkten hos Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa

29. OSSE har åtagit sig att eftersträva ett avtal som framför allt baseras på principerna i Helsingforsslutakten om icke-våld och undvikande av hot om våld, samt territoriell integritet, liksom folkens lika rättigheter och självbestämmande. Denna ansträngning har hittills varit utan framgång.

1992 skapade konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) Minskgruppen, i syfte att uppmuntra till en fredlig förhandlingslösning på Nagorno-Karabach-konflikten. Vid OSSE:s toppmöte 1996 i Lissabon satte medlemsstaterna upp tre principer som rättslig grund för en fredsprocess. Principerna var följande: Armeniens och Azerbajdzjans territoriella integritet; Nagorno-Karabachs rättsliga status, definierad i ett avtal baserat på självbestämmande, vilket ger Nagorno-Karabach den högsta graden av självstyre inom Azerbajdzjan; och garanterad säkerhet för Nagorno-Karabach och dess befolkning, inklusive ömsesidiga skyldigheter för att säkerställa andra parters efterlevnad av bestämmelserna i uppgörelsen.

Året därpå föreskrevs i Minskgruppens ”paket” för ett heltäckande avtal om lösning på Nagorno-Karabach-konflikten följande åtgärder rörande Latjinkorridoren: ”A. Azerbajdzjan ska arrendera ut korridoren till OSSE, som ska sluta ett avtal om Nagorno-Karabach-myndigheternas exklusiva användning av korridoren (med undantag planerade för genomresa, vilket förklaras nedan i klausul E). B. OSSE ska övervaka säkerhetsförhållandena tillsammans med Nagorno-Karabachs myndigheter. C. Överenskommelse om Latjinkorridorens gränser är träffad i bilaga II med vederbörlig hänsyn till rekommendationerna från högnivågruppen för planering. D. OSSE ska övervaka vägbyggen runt staden Latjin. Efter slutförda vägbyggen ska staden Latjin inte längre tillhöra Latjinkorridoren. Den ska återföras till azerbajdzjansk jurisdiktion (som en del av den delade zonen) och dess tidigare invånare ska kunna återvända. E. Permanent bosättning eller väpnade styrkor är inte tillåtna i korridoren, med undantag för tillåtna säkerhetsstyrkor. Representanter för officiella organ, observatörer och OSSE:s fredsbevarande styrkor har rätt till genomresa efter underrättelse i förväg, liksom azerbajdzjanska invånare i regionen på genomresa från Latjindistriktet till distriktet Qubadlı Rayonu eller vice versa. Territorium tillhörande Latjindistriktet men utanför korridoren ingår i den delade zonen.”

Minskgruppens förslag om en ”gemensam stat” från november 1998 omfattade följande förslag rörande Latjinkorridoren: ”Frågan om användningen av Latjinkorridoren i Nagorno-Karabach för obehindrad kommunikation mellan Nagorno-Karabach och Armenien är föremål för ett separat avtal, om inte andra beslut om en särskild ordning i Latjindistriktet fattas med utgångspunkt i avtalet mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach. Latjindistriktet måste förbli en permanent och till fullo demilitariserad zon.”

OSSE:s Minskgrupps undersökningsuppdrag till bosättningar i de ockuperade territorierna av Azerbajdzjan (Ağdam, Cəbrayıl, Füzuli, Zəngilan, Qubadlı, Kəlbəcər och Latjin), vilket ägde rum från den 30 januari till den 5 februari 2005, kom fram till att: ”Utredarna har inte sett några bevis för armeniska myndigheters direkta inblandning i territorierna, utom tillhandahållandet av elektricitet till delar av distrikten Cəbrayıl och Qubadlı från Kapan i Armenien”. Särskilt när det gäller situationen i Latjin ”genomförde [utredarna] ett flertal intervjuer i hela Latjindistriktet, vilka avslöjade att privata initiativ snarare än myndighetsåtgärder var drivkraften bakom en flytt till Latjin. Utredarna har inte sett några bevis för att myndigheterna, på ett planerat och organiserat sätt, faktiskt ombad eller valde personer att bosätta sig i staden Latjin. ... Det fanns inga bevis för tvångsflyttning eller systematisk rekrytering. ... utredarna fann inga bevis för Armeniens regerings direkta inblandning i bosättning i Latjin.”

USA:s, Frankrikes och Rysslands ministrar presenterade en preliminär version av grundprinciperna för en uppgörelse för Armenien och Azerbajdzjan i november 2007 i Madrid. Enligt grundprinciperna föreskrevs bland annat: återlämning av de territorier som omger Nagorno-Karabach till azerbajdzjansk kontroll, en interimsstatus för Nagorno-Karabach som skulle ge garantier för säkerhet och självstyre, en korridor som skulle förbinda Armenien och Nagorno-Karabach, ett framtida fastställande av den slutliga rättsliga ställningen för Nagorno-Karabach genom en rättsligt bindande viljeyttring, rätten för alla internflyktingar och flyktingar att återvända till sina tidigare bostadsorter, samt internationella säkerhetsgarantier som skulle innefatta en fredsbevarande insats.

Den 20 juli 2009 gjorde presidenterna i de länder som delar på ordförandeposten i OSSE:s Minskgrupp – Frankrike, Ryska federationen och USA – ett gemensamt uttalande, där de bekräftade sin utfästelse att stödja ledarna i Armenien och Azerbajdzjan i arbetet med en slutversion av grundprinciperna för en fredlig lösning på Nagorno-Karabach-konflikten. De instruerade även sina medlare att för presidenterna i Armenien och Azerbajdzjan presentera en uppdaterad version av Madriddokumentet från november 2007.

OSSE:s Minskgrupps ordförandes andra utvärderingsuppdrag i fält till de sju ockuperade territorierna i Azerbajdzjan runt Nagorno-Karabach, vilket ägde rum i oktober 2010, men publicerades först i mars 2011, bekräftade att det inte hade skett någon betydande befolkningstillväxt sedan 2005. Bosättarna, för det mesta etniska armenier som fått flytta tillbaka till territorierna från andra håll i Azerbajdzjan, lever under svåra förhållanden, med dålig infrastruktur, ringa ekonomisk aktivitet och begränsad tillgång till offentliga tjänster.

(v) Den externa representationen från ”Republiken Nagorno-Karabach”

30. ”Republiken Nagorno-Karabach” representerades av sina egna företrädare i Bisjkekprotokollet från den 5 maj 1994 samt det därpå baserade avtalet om eldupphör, vilka undertecknades av M. Mamedov i Baku den 9 maj, S. Sargsian i Jerevan den 10 maj respektive S. Babayan i Stepanakert den 11 maj 1994. Därtill föreskrevs följande i slutsats nr 9 vid ESK-rådets ytterligare möte i Helsingfors den 24 mars 1992: ”Valda och andra representanter för Nagorno-Karabach kommer att bjudas in till konferensen som intressenter av konferensens ordförande efter samråd med de stater som deltar i konferensen.” Representanterna för Nagorno-Karabach var en officiell part vid fredssamtalen tills Azerbajdzjan vägrade att fortsätta förhandlingarna med dem 1998.

Europarådets parlamentariska församlings kommitté för förbindelser med europeiska tredje länder har sedan 1992 arrangerat en serie utfrågningar med delegationer från det armeniska och det azerbajdzjanska parlamentet, ”ledarskapet för Nagorno-Karabach” och ”azeriska intressenter i Nagorno-Karabach”.

2005 uppmanade Europarådets parlamentariska församling Azerbajdzjans regering att förutsättningslöst upprätta kontakt med de ”politiska representanterna för båda samfunden från regionen Nagorno-Karabach” avseende regionens framtida status. Man tillade att man var beredda att tillhandahålla arrangemang för sådana kontakter i Strasbourg, och erinrade om att man gjort detta i form av en utfrågning vid tidigare tillfällen med armeniskt deltagande.

Alltså har den externa representationen för ”Republiken Nagorno-Karabachs” intressen med lokala företrädare erkänts av centrala samtalspartner. Om armeniska statsmän och offentliga tjänstemän också påtar sig sådana arbetsuppgifter, är inte detta ovanligt vad gäller diplomatisk praxis. Inte heller är det ovanligt att utländska medborgare utses till höga ämbeten i andra stater i Östeuropa, såsom i fallet med den första och den tredje utrikesministern i Armenien, som båda var USA-medborgare. Alltså kan inte sådan praxis i sig betraktas som ett hot mot den berörda statens oberoende.

D. Bedömningen av bevis av juridisk, administrativ och ekonomisk beskaffenhet

(i) Rättsväsendets oberoende

31. En medlemsstats kontroll över den juridiska, administrativa och ekonomiska organisationen i ett territorium tillhörande en annan medlemsstat, med samtidigt utövande av offentlig makt, kan medföra att den förstnämnda har jurisdiktion över den sistnämndas territorium. I föreliggande mål framfördes inget ”avgörande bevis” för sådan kontroll inför domstolen.

Armenisk lag gäller inte automatiskt i ”Republiken Nagorno-Karabach”. Så länge som armeniska lagar frivilligt antas samt tillämpas och tolkas självständigt, kan det inte föreligga något intrång i kontrollen. Alltså bevisas ingenting av majoritetens argument att ”flera lagar i ‘RNK’ har övertagits från armenisk lagstiftning” (punkt 182). Baserat på bevis från presidenten i högsta domstolen och ordföranden i advokatsamfundet för ”Republiken Nagorno-Karabach” samt andra lokala domare och advokater, vilka inte motsades av klagandena och majoriteten föredrog att bortse ifrån, måste slutsatsen dras att ”republiken” dels har ett annat domstolssystem än Armenien, dels inte godtar armeniska domstolsbeslut som prejudikat eller ens som auktoriteter. Domstolarna i ”republiken” fungerar till fullo oberoende och bemannas inte av armeniska domare, åklagare eller domstolstjänstemän.

(ii) Administrationens autonomi

32. Utfärdande av armeniska pass till medborgare i ”Republiken Nagorno-Karabach” regleras av ett internationellt avtal från den 24 februari 1999 mellan den armeniska staten och ”Republiken Nagorno-Karabach”, vilket tillåter denna möjlighet endast i ”exceptionella” fall (se punkt 83 i domen). Varken det ”exceptionella” utfärdandet av armeniska pass till medborgare i ”Republiken Nagorno-Karabach”, eller den aktuella användningen av armenisk dram i det sistnämndas territorium bevisar att den stat som utfärdade passen eller valutan styr ”Republiken Nagorno-Karabachs” administration eller territorium. Det bästa beviset för Nagorno-Karabachs administrations autonoma karaktär ges av de två OSSE-undersökningsuppdragen till territorierna under dess kontroll, varvid man bedömde att det inte fanns några bevis för den armeniska statens direkta inblandning i administrationen av dessa territorier.

(iii) Det externa ekonomiska stödet

33. Ännu mindre trovärdigt är påståendet att det ekonomiska stödet till ”Republiken Nagorno-Karabach” från den armeniska staten och den världsomspännande diasporan, eller från USA-medborgare och organisationer med armeniskt ursprung eller vänligt sinnade till Armenien, legitimerar en presumtion om faktisk kontroll från Armeniens sida över det berörda territoriet. Vart och ett för sig eller tillsammans utgör inte dessa olika ekonomiska bidrag något övertygande argument mot bakgrund av modern praxis för internationellt ekonomiskt samarbete.

E. Preliminär slutsats: Al‑Skeini m.fl. i urvattnad tappning

34. I Al‑Skeini m.fl. mot UK sammanfattade domstolen sin rättspraxis, där den framhöll ”styrkan hos statens militära närvaro i området” som det ”främsta” kriteriet för att bedöma huruvida det förelåg faktisk kontroll över ett område utanför det nationella territoriet. Andra indikatorer, såsom ”i vilken omfattning dess militära, ekonomiska och politiska stöd för den lokala underordnade administrationen g[av] den inflytande och kontroll över regionen”, var ”relevanta” men kunde uppenbarligen inte ersätta den ”främsta” faktorn. Det är exakt vad som hände i föreliggande mål. Domstolens kriterier har alltså vänts upp-och-ned. I Chiragov m.fl. överger majoriteten i den stora kammaren den ”främsta faktorn”, nämligen ”stövlar på marken”, och ersätter den med en otydlig blandning av andra faktorer, inbegripande ”militärt stöd”. Insnärjd i sina motsägelser överger majoriteten de väletablerade kriterier som tidigare använts av domstolen med avseende på den militära kontrollen över ett främmande territorium, och väljer att blunda för den verkliga storleken och slagkraften hos den militära styrka som tjänstgör på främmande mark. Sådan metodik öppnar portarna till ett halt sluttande plan utan några förutsebara begränsningar för utvidgningen av begreppet ”faktisk kontroll” över ett främmande territorium.

”Stövlar på marken”, i betydelsen den fientliga arméns fysiska närvaro i det ockuperade territoriet, är inte längre ett sine qua non-kriterium för ockupation. Genom att medge ett på långt avstånd fjärrkontrollerat utövande av den armeniska statens herravälde i Nagorno-Karabach frångår majoriteten även den sedan länge etablerade internationella humanitära sedvane- och traktaträtten, vilken, baserat på artikel 42 i 1907 års Haagkonvention, bekräftar att det inte finns någon ockupation om inte den främmande armén är fysiskt närvarande på marken utan samtycke och om den inte ersätter den lokala administrationen med sin egen myndighet.

35. I detta skede har domstolen helt enkelt inte bevis för att med erforderlig säkerhet fastslå de fakta som styrker klagandenas påståenden. Domstolen kan inte gå vidare baserat på skenbara utsagor och ogrundade påståenden, utan vare sig ett juridiskt undersökningsuppdrag eller inhämtande av vittnesmål, eller ens tidigare bedömning av de faktiska omständigheterna, vilken utförts av behöriga domstolar på nationell nivå. Majoriteten i den stora kammaren har vägrat att vidta sådana åtgärder trots att domstolen i mål av liknande relevans har visat sig beredd att genomföra förfrågningar, exempelvis ”riktade mot att fastställa relevanta faktiska omständigheter för att kunna avgöra huruvida Moldavien och Ryska federationen hade jurisdiktion, särskilt över situationen i Transnistrien, relationerna mellan Transnistrien, Moldavien och Ryska federationen, samt klagandenas villkor vid frihetsberövandet” (Ilaşcu m.fl., ovan, punkt 12), vilka även omfattade domstolens domares inhämtande av vittnesmål från personer tillhörande Ryska federationens väpnade styrkor vid högkvarteret för den ryska operativa gruppen i regionen Transnistrien i Moldavien. Faktum är att inte ens möjligheten att höra vittnen vid domstolen har övervägts, så som har varit fallet i mål av liknande slag, tydligast i Georgien mot Ryssland (I) ([GC], nr 13255/07, ECHR 2014). Med tanke på att domstolen är en europeisk författningsdomstol, och mot bakgrund av subsidiaritetsprincipen, bör uppgiften att ta reda på de faktiska omständigheterna och att inhämta bevis förbli exceptionell och reserverad exempelvis för mål med allvarliga konsekvenser för hela Europa. Detta var ett sådant mål.

36. Sammanfattningsvis vet domstolen helt enkelt inte, till följd av sitt eget förbiseende, vad som händer i ”Republiken Nagorno-Karabachs” territorium och de omgivande distrikten i dag, och ännu mindre vad som har pågått under de senaste 23 åren sedan 1992. Det skulle kunna hävdas att detta mål handlar om att få ett allmänt intryck av situationen i ”Republiken Nagorno-Karabach”, baserat på ett aggregerat urval av olika komponenter, och att hela intrycket förblir detsamma även om en eller flera komponenter i detta urval visar sig vara falska. Detta resonemang bör avvisas med eftertryck.

37. I princip ska en internationell domstol inte fatta beslut baserat på intryck, utan på fakta, företrädesvis fastställda av nationella domstolar. Det är en självklarhet att en okoordinerad samling tvivelaktiga beviselement inte utgör ett mål. Sanningen kan inte uppnås baserat på ett brett penseldrag av diskutabla påståenden från de påstådda offren tillsammans med motsägelsefulla vittnesmål, vaga antaganden om fakta från utomstående och slingrande slutsatser från den skriftliga bevisningen. Domstolens mångåriga beviskriterium – ”omständigheter som fastställts bortom rimligt tvivel” – får inte bytas ut mot en impressionistisk bevisöversikt. Samtidigt får inte domstolens väsentliga kriterium om ”effektiv kontroll” urvattnas för att underlätta målet. Chiragov m.fl. blir alltså ihågkommet som ett olyckligt exempel på en negativ korrelation mellan rättslig tröghet, bristfällig bevisning, avsaknad av fakta och utspädning av etablerade rättsliga kriterier.

V. Rätten till avhjälpande secession i folkrätten

A. Presumtionen mot utbrytning

38. Det bekräftades av svarandestaten att erövringen av Latjin rättfärdigades enligt krigets lagar, eftersom den uppenbarligen var av stor militärstrategisk betydelse för att skapa en markförbindelse mellan Nagorno-Karabach och Armenien för att transportera militärutrustning, livsmedel och andra förnödenheter till förstnämnda område. Med andra ord var erövringen av Latjin en nödvändig militär försvarsåtgärd för att undvika blockad av regionen Nagorno-Karabach från Azerbajdzjans militära styrkor. Därtill åberopade svarandestaten rätten till utbrytning för den armeniska befolkningen i det tidigare sovjetiska området Nagorno-Karabach med tanke på de hävdade brotten mot mänskligheten som begåtts mot dem, nämligen den azeriska befolkningens och arméns angrepp mot Stepanakert och andra platser. Dessa frågor ignorerades i majoritetens dom.

39. Inte med ett ord nämns problemet med den armeniska befolkningens ”självförsvar” i regionen Nagorno-Karabach och det närbesläktade problemet med avhjälpande secession i folkrätten, vilket i stor omfattning har diskuterats både i litteraturen och av nationella och internationella domstolar, speciellt efter 2010 års rådgivande yttrande från Internationella domstolen om Kosovos ensidiga självständighetsförklaring och 1998 års mål i Kanadas högsta domstol om provinsen Quebecs rätt till ensidig utbrytning ur den kanadensiska federationen. Domstolens tystnad är ännu mindre begriplig i ljuset av den senaste tidens internationella praxis, där avhjälpande secession erkänns som en rätt, tydligast i 1999 års överenskommelse mellan Indonesien och Portugal om erkännandet av Östtimors rättigheter till självbestämmande och avhjälpande secession i samråd med det östtimorianska folket i form av en folkomröstning.

40. Folkrätten reglerar bildandet av nya stater, inklusive utbrytarstater. Eftersom bildandet av stater, genom utbrytning eller på annat sätt, inte är en fråga om ren politik, är inte erkännandet ett självsvåldigt, och än mindre godtyckligt, beslut för varje stat. Det finns en princip i folkrätten om förbud mot utbrytning utan samtycke, vilken är härledd från principerna om territoriell integritet och suveränitet, så som fastställdes i artikel 10 i akten om Nationernas förbunds grundande och artikel 2.4 i FN-stadgan. Presumtionen mot utbrytning är ännu kraftfullare om utbrytningen skett med användning av våld, eftersom det är i strid med sedvane- och traktaträttens förbud mot våldsanvändning, vilket bekräftades genom 1928 års Briand-Kelloggpakt, artikel 10 och 11 i 1933 års Montevideokonvention om staters rättigheter och skyldigheter, samt artikel 2.4 i FN-stadgan. Detsamma gäller för användningen av ”andra flagranta kränkningar av den allmänna folkrättens normer, i synnerhet de som har en tvingande karaktär (jus cogens)”. Ex injuria jus non oritur.

B. Utbrytning utan samtycke som ett uttryck för självbestämmande

(i) De faktiska och juridiska kraven på utbrytning

41. Liksom koloniserade befolkningar har icke-koloniserade befolkningar rätt till självbestämmande, vilket har bekräftats av 1966 års internationella tvillingkonventioner om medborgerliga och politiska rättigheter samt om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, FN:s generalförsamlings resolution 2625 (XXV) från den 24 oktober 1970, innehållande förklaringen om de folkrättsliga principerna rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN-stadgan och FN:s generalförsamlings resolution 48/121 från den 14 februari 1994, som godkände Wienkonferensens förklaring och åtgärdsprogram, som antogs av FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter; för Afrika genom artikel 20 i den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter; för Amerika genom domen i Kanadas högsta domstol angående Quebecs utbrytning (1998); och slutligen, för Europa genom slutakten från 1975 års konferens om säkerhet och samarbete i Europa (Helsingforsöverenskommelsen) och 1991 års riktlinjer för europeiska gemenskapens erkännande av nya stater i Östeuropa och Sovjetunionen.

42. I sin strävan efter rätten till självbestämmande kan nya stater bildas genom utbrytning utan samtycke, om och när de uppfyller följande faktiska och juridiska krav: (1) Montevideokriterierna för en stat, nämligen en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och förmågan att ingå förbindelser med andra stater; (2) före utbrytning tilläts utbrytarbefolkningen inte på ett rättvist sätt delta i en regering som representerade hela moderstatens befolkning; och (3) utbrytarbefolkningen behandlades systematiskt av regeringen, eller en del av befolkningen i moderstaten vars agerande skedde med regeringens goda minne, på ett diskriminerande sätt eller på ett sätt som åsidosatte respekten för deras mänskliga rättigheter. I dessa inskränkande termer har icke-koloniserade befolkningars rätt till avhjälpande secession kontinuerligt fått ökat stöd i praxis angående nya stater och opinio juris, och har kristalliserats till en norm inom internationell sedvanerätt.

(ii) Montevideo-kraven för att betecknas som stat

43. Diskussionen om huruvida den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach ska betraktas som ett ”folk” är överflödig, med tanke på dess oomtvistat etniska, religiösa, språkliga och kulturella identitet och dess historiska band till det territoriet. Om Kosovoalbaner utgör ett ”folk”, vilket Internationella domstolen vidhöll, måste oundvikligen armenierna i Nagorno-Karabach betraktas på samma sätt. Dessutom måste det omvänt följa, om enligt Internationella domstolens logik ”principen om territoriell integritet inskränks till relationer mellan stater”, att samma princip inte begränsar ickestatliga aktörers utbrytning ur en flernationell stat i ett ickekolonialt sammanhang. Med denna bakgrund skulle Montevideokriterierna för befolkning och territorium inte utgöra något problem för erkännande av rätten till utbrytning för den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach. Den tillgängliga bevisningen för de andra juridiska kriterierna för en stat, det vill säga regering och förmåga att ingå förbindelser med andra stater, är också oomtvistade.

(iii) Avsaknaden av internt självbestämmande hos utbrytarbefolkningen

44. En rätt att skapa en ny, självständig stat (det vill säga rätten till externt självbestämmande) uppstår när utbrytarbefolkningen inte har de juridiska och faktiska medlen att uttrycka sin egen politiska vilja inom moderstatens konstitutionella struktur, det vill säga när deras rätt till internt självbestämmande har ignorerats. Militärinsatserna i Latjindistriktet, som är målets kärna, ägde rum den 18 maj 1992, åtta månader efter förklaringen om utbrytning den 2 september 1991, och två år före undertecknandet av Bisjkekprotokollet och eldupphöravtalet i maj 1994 och dettas genomförande den 12 maj 1994.

För att klargöra den påstådda avsaknaden av internt självbestämmande för den armeniska befolkningen ska följande väsentliga frågor ställas: Representerade den azerbajdzjanska regeringen den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach före den 2 september 1991? Åtnjöt den armeniska befolkningen en konstitutionell status som lät dem fritt uttrycka sin politiska vilja inom ramen för den azerbajdzjanska staten? Utövade den armeniska befolkningen sin rätt till internt självbestämmande inom dessa ramar?

(iv) Det systematiska angreppet på utbrytarbefolkningens mänskliga rättigheter

45. En rätt till externt självbestämmande kräver vidare konstaterandet av ett systematiskt angrepp från moderstatens regering, eller från en del av dess befolkning vars handlingar sker med regeringens goda minne, i strid med utbrytarbefolkningens mänskliga rättigheter. Med Grotius’ ord har ett folk ingen rätt till utbrytning ”såvida inte det är uppenbart att det är absolut nödvändigt för dess eget bevarande”.

För att klargöra förekomsten av detta krav ska det framhållas att de väsentliga frågorna att behandla gäller sammandrabbningarna mellan den armeniska och den azeriska befolkningen i Azerbajdzjan före det kritiska datumet, och de är följande: Begick den azerbajdzjanska regeringen, eller såg den mellan fingrarna på privatpersoners, systematiska angrepp på den armeniska befolkningens mänskliga rättigheter inom det nationella territoriet? Skedde dessa angrepp före eller efter det kritiska datumet, den 2 september 1991?

46. Slutligen, för att förvissa sig om svarandestatens eventuella internationella ansvar för handlingar som ägde rum under utbrytningskriget, och i synnerhet för förstörelsen av egendom och fördrivningen av civilbefolkningen, är följande frågor av största betydelse: Intervenerade den armeniska staten militärt före det kritiska datumet – den 2 september 1991 – i Nagorno-Karabach eller de omgivande distrikten? Intervenerade den armeniska staten militärt vid öppnandet av Latjinkorridoren och erövringen av detta distrikt, och hade den i så fall något berättigande för den åtgärden, såsom blockaden, aggressionen och den överhängande risken för utrotning av den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach? Gick den armeniska staten vidare med förstörelse av civil egendom, inklusive klagandenas, vid detta tillfälle eller senare, och hade den i så fall något berättigande för den åtgärden? Utvisade eller fördrev den armeniska staten lokalbefolkningen, inklusive klagandena, vid detta tillfälle eller senare, och hade den i så fall något berättigande för den åtgärden? Hindrade den armeniska staten lokalbefolkningens, inklusive klagandenas, återvändande till Latjindistriktet, och hade den i så fall något berättigande för den åtgärden? Gäller detta berättigande än i dag?

47. Om den armeniska befolkningen hade nekats rätten till internt självbestämmande inom den azerbajdzjanska staten, och hade den azerbajdzjanska regeringen begått, eller sett mellan fingrarna på privatpersoners, systematiska angrepp mot den armeniska befolkningens mänskliga rättigheter inom det nationella territoriet före det kritiska datumet, den 2 september 1991, skulle den armeniska statens militära intervention efter detta datum till förmån för den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach, inklusive öppnandet av Latjinkorridoren, om detta ägde rum, behöva bedömas mot bakgrund av det internationella samfundets humanitära skyldigheter och ”ansvar för att skydda”.

C. Preliminär slutsats: målets obesvarade frågor

48. Enligt min mening är föreliggande måls öde nära förknippat med svaren på ovanstående frågor. I brist på en logiskt konsekvent tankemässig färdväg för bedömningen av målet är domstolens besynnerliga resultat inte trovärdigt. Genom att inskränka sin behandling till den snävaste av gränser undgår domstolen ett fullständigt förtydligande av utgångspunkterna för sitt resonemang, vilket ytterligare misskrediterar detta resultat. Även om man erkänner att klagandena hade bott i Latjinområdet och hade ägt egendom där, vilket de har hävdat men inte i tillräcklig grad bevisat, skulle inte målet kunna lösas utan en grundlig analys av lagligheten i militärinsatserna i Latjindistriktet vid den aktuella tidpunkten (18 maj 1992) inom ramen för ”Republiken Nagorno-Karabachs” utbrytning, inbegripande öppnandet av en humanitär korridor mellan Nagorno-Karabach och Armenien för att skydda en hotad armenisk befolkning och slutligen den därpå följande fördrivningen av civila och förstörelsen av civil egendom för detta ändamål.

Den fullständiga bedömningen av de juridiska konsekvenserna av öppningen av Latjinkorridoren som en ytterst viktig militärinsats under utbrytningskriget är uppenbarligen relevant i syfte att avgöra lagligheten och proportionaliteten av de påstådda fortsatta inskränkningarna av klagandenas rätt att komma i åtnjutande av deras egendom och familjeliv i Latjindistriktet. Alltså borde inte domstolen ha fattat beslut om det påstådda berövandet av dessa rättigheter utan att bedöma ”källan till den rättighet som åberopades”.

49. För att uttrycka det konventionens termer är den slutliga fråga som detta mål väcker, och som majoriteten valde att bortse ifrån, i vilken omfattning ”folkrättens allmänna principer”, inklusive lagstiftningen om staters utbrytning och internationell humanitär rätt, kan inskränka åtnjutandet av rätten till egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1 (andra meningen). Effekten av en sådan återförvisning är att tillämpningen av artikel 1 i protokoll nr 1 villkoras efter hur domstolen i förbigående tolkar regelverket om utbrytning och internationell humanitär rätt. Hur kan bestämmelserna i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och dess protokoll nr 1 förenas med kraven i regelverket om staters utbrytning och internationell humanitär rätt? Hur kan de mänskliga rättigheterna i konventionen och protokoll nr 1 skyddas inom ramen för en stats avhjälpande secession och de militärinsatser som utförs av en hotad etnisk och religiös minoritets försvarsstyrkor? Dessa frågor skulle ha lett oss till en helt annan infallsvinkel i målet.

VI. Avslutande slutsats

50. Självbestämmande är inte passé. Det är inte bara ett politiskt stridsrop, utan en laglig rätt, utvecklad från ett historiskt antikolonialt krav till ett bredare människorättsbaserat krav. Av principskäl erkänns rätten till externt självbestämmande i folkrätten, inte bara i ett kolonialt utan även i ett ickekolonialt sammanhang. När en del av befolkningen i en stat inte representeras av sin regering, och denna befolknings mänskliga rättigheter systematiskt kringskärs av dess egen regering, eller av enskilda företrädare vars agerande tolereras av denna regering, kan den drabbade befolkningen som en sista utväg ”tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck”, för att använda den kraftfulla formuleringen i inledningen till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

51. Denna domstol är i materiellt hänseende behörig att förvissa sig om sådana kränkningar av mänskliga rättigheter och de juridiska konsekvenser som följer därav, nämligen vad gäller egendomsrättigheter för fördrivna civilpersoner. Icke desto mindre borde föreliggande mål ha avvisats på grund av att inhemska rättsmedel inte har uttömts, att klagandena inte kunde visa ställning som offer, och att det saknades jurisdiktion. Hade domstolen tagit sin roll i inhämtandet av bevis mer på allvar, skulle dessa invändningar möjligen ha kunnat övervinnas. Då, men bara då, skulle domstolen ha varit i en position att till fullo ta itu med de väsentliga frågor som detta mål handlade om. Det gjorde den inte. De som drabbas mest av dessa försummelser är just de armeniska och azeriska kvinnor och män med goda avsikter som bara vill leva i fred i Nagorno-Karabach och de omgivande distrikten.

Full & Egal Universal Law Academy