FÖRSTA AVDELNINGEN
MÅLET CHITOS mot GREKLAND
(Ansökan nr 51637/12)
DOM
[Utdrag]
STRASBOURG
4 juni 2015
SLUTLIG
2015-10-19
Denna dom har vunnit laga kraft i enlighet med artikel 44.2 i konventionen. Den kan bli föremål för redaktionella ändringar.
I målet Chitos mot Grekland
avkunnar Europadomstolen för mänskliga rättigheter (första avdelningen), i kammare bestående av:
Isabelle Berro, president,
Khanlar Hajiyev,
Mirjana Lazarova Trajkovska,
Julia Laffranque,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Linos-Alexandre Sicilianos,
Erik Møse, domare,
och Søren Nielsen, avdelningens justitiesekreterare,
efter enskilda överläggningar den 12 maj 2015,
följande dom, som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 51637/12) mot Republiken Grekland. Det ingavs till domstolen under åberopande av artikel 34 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) av en grekisk medborgare, Georgios Chitos (”klaganden”), den 31 juli 2012.
2. Klaganden företräddes av K. Giannakopoulos, en advokat med verksamhet i Aten. Den grekiska regeringen (”regeringen”) företräddes av sina ombud, F. Dedousi och K. Nasopoulou, rådgivare vid statens rättsliga råd, och V. Stroubouli, juristassistent vid statens rättsliga råd.
3. Klaganden hävdade en kränkning av artikel 4.2 i konventionen, separat och i förening med artikel 14 i konventionen.
4. Den 27 september 2013 informerades regeringen om klagomålet.
SAKFÖRHÅLLANDEN
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
5. Klaganden föddes 1968 och bor i Thessaloniki.
6. Den 15 september 1986 antogs han till officerskårens militärakademi (sjukvårdssektionen). Han fick lön och åtnjöt sociala förmåner. Han bedrev kostnadsfria akademiska studier vid Thessalonikis universitets medicinska fakultet, och gick den sexåriga examensutbildningen för vårdpersonal i det nationella hälsovårdssystemet.
7. Den 3 juni 1993, när han slutfört sina studier, fick han fänriks grad vid försvarets sjukvårdskår.
8. I enlighet med artikel 64.1 i lagdekret nr 1400/1973 om status för officerare i försvarsmakten, vilken var i kraft vid den aktuella tidpunkten, hade klaganden åtagit sig att tjänstgöra i försvaret under en period motsvarande tre gånger längden på hans studier vid militärakademin – det vill säga 18 år. Den berörda bestämmelsen ändrades senare genom sektion 1 i lag nr 3257/2004, och perioden i fråga minskades till två gånger längden på hans studier – det vill säga tolv år.
9. Den 18 januari 1996 organiserade försvarets generalstab ett uttagningsprov för rekrytering av specialistläkare. Officerarna i sjukvårdskåren, såsom klaganden, inbjöds att ansöka om specialistutbildning. Klaganden var knuten till allmänna militärsjukhus 424 i Thessaloniki, där han arbetade som praktikant från den 26 juli 1996 till den 30 juli 1997. Därefter, från den 30 juli 1997 till den 27 juli 2001, innehade han en betald extraordinarie tjänst (i kraft av sektion 8 i lag nr 123/1975) vid Papanikolaous allmänna regionsjukhus i Thessaloniki som narkosläkare under utbildning.
10. Efter att ha slutfört sin specialistutbildning, vilket tog ungefär fem år – varunder han fick lön som arméofficer – åtog sig klaganden att i enlighet med artikel 64.7 i lagdekret nr 1400/1973 tjänstgöra i försvaret i ytterligare fem år. Han avgav en försäkran under ed med den innebörden, såsom föreskrivs i artikel 67.10 i lagdekretet.
11. Klaganden tjänstgjorde vid försvarsmakten till den 22 januari 2006, när han slutade sin tjänst vid 37 års ålder som narkosläkare med överstes grad.
12. I en underrättelse den 12 september 2006 informerade försvarets generalstab klaganden om att han, i enlighet med artikel 6 i dekret nr 1400/1973, var skyldig att antingen tjänstgöra i försvaret i ytterligare nio år, fyra månader och tolv dagar, eller betala staten en avgift beräknad utifrån den återstående tjänstgöringsperioden.
13. I ett beslut den 26 maj 2007 bestämde ekonomiavdelningen vid försvarets generalstab avgiftens belopp till 106 960 euro (EUR). I beslutet framhölls att klaganden kunde vända sig till revisionsrätten för rättsprövning, men att ansökan inte skulle få suspensiv verkan med avseende på betalningsförfarandet.
14. Den 25 juni 2007 vände sig klaganden till den revisionsrättens femte avdelning för rättsprövning av underrättelsen från den 12 september 2006. Han hävdade att artikel 64 i dekret nr 1400/1973 stred mot artikel 22.4 i konstitutionen (förbud mot alla former av obligatoriskt arbete) och artikel 4.2 i konventionen, separat och i förening med artikel 14. Den 27 juni 2007 ansökte klaganden även om uppskov med verkställigheten av beslutet från den 26 maj 2007.
15. Den 5 juli 2007 utfärdade en avdelningspresident vid revisionsrätten ett interimistiskt beslut att inhibera verkställigheten av beslutet från den 26 maj 2007. Den 29 oktober 2007 bekräftade den revisionsrättens femte avdelning den inhibition som yrkades av klaganden.
16. Den 5 juli 2007 utfärdade en avdelningspresident vid revisionsrätten ett interimistiskt beslut att inhibera verkställigheten av beslutet från den 26 maj 2007. Den 29 oktober 2007 bekräftade den revisionsrättens femte avdelning den inhibition som yrkades av klaganden.
17. Den 3 mars 2009 överklagade klaganden avseende rättsfråga till revisionsrättens plenardomstol. Den 4 mars 2009 ansökte han hos samma domstol om inhibition av verkställigheten av beslutet från den 26 maj 2007.
18. Den 17 mars 2009 fattade presidenten i revisionsrättens plenardomstol ett interimistiskt beslut om att inhibera verkställigheten av beslutet i fråga. Den 18 mars och 9 april 2009, medan detta förfarande pågick, krävde Thessalonikis skattekontor klaganden på summan 106 960 EUR, plus 2 139,20 EUR i stämpelskatt och 427,84 EUR till jordbruksförsäkringsfonden.
19. Den 17 mars 2009 fattade presidenten i revisionsrättens plenardomstol ett interimistiskt beslut om att inhibera verkställigheten av beslutet i fråga. Den 18 mars och 9 april 2009, medan detta förfarande pågick, krävde Thessalonikis skattekontor klaganden på summan 106 960 EUR, plus 2 139,20 EUR i stämpelskatt och 427,84 EUR till jordbruksförsäkringsfonden.
20. Den 10 maj 2010 informerade finansministeriets skatteavdelning klaganden om att eftersom det belopp som angivits i beslutet från den 26 maj 2007 inte hade betalats före det senaste årsskiftet, hade en dröjsmålsränta på 13 143,24 EUR debiterats. Man upplyste honom även om att han, om han betalade det utestående beloppet senast den 31 maj 2010, skulle vara berättigad till 80 % rabatt på räntan.
21. Den 10 maj 2010 informerade finansministeriets skatteavdelning klaganden om att eftersom det belopp som angivits i beslutet från den 26 maj 2007 inte hade betalats före det senaste årsskiftet, hade en dröjsmålsränta på 13 143,24 EUR debiterats. Man upplyste honom även om att han, om han betalade det utestående beloppet senast den 31 maj 2010, skulle vara berättigad till 80 % rabatt på räntan.
22. I dom nr 3230/2011 den 7 december 2011 (som delgavs klaganden den 10 februari 2012) biföll revisionsrättens plenardomstol delvis överklagandet avseende rättsfråga.
23. Man fann att underlåtenheten att inkludera en period av fem år – som klaganden hade behövt för att genomföra sin specialistutbildning – i hans totala tjänstgöringstid stred mot proportionalitetsprincipen i konstitutionens artikel 25.
24. Man framhöll att den period varunder en läkarofficer utbildade sig till specialist ingick i hans faktiska militärtjänst. Följaktligen upphävde man den femte avdelningens beslut vad avser konstaterandet att klagandens specialistutbildning utgjorde studieår som inte skulle ingå i beräkningen av hans totala obligatoriska tjänsteperiod.
25. Man avvisade överklagandeskälet om en kränkning av konventionen som ogrundat, med följande motivering (i icke-officiell översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta dokument):
”Punkt 7 i artikel 64 i dekretet ... är förenlig med konstitutionens bestämmelser, den sociala stadgan och konventionen, mot bakgrund av att läkarofficeren under denna femårsperiod tjänstgör i den försvarsmakt som har utbildat honom eller henne, och som därmed uppnår det åsyftade ändamålet, nämligen att tillhandahålla tillsynspersonal för försvaret, utan att läkarofficeren måste arbeta. Den avgift som ska beräknas i enlighet med punkt 16 i samma artikel är ett sätt att kompensera staten för kostnaderna för att utbilda officerare, och utgör under inga omständigheter något straff.”
26. Revisionsrättens plenardomstol återförvisade målet till en annan domarsammansättning av den femte avdelningen. Den enda fråga som skulle tas upp var en förnyad beräkning av avgiften, genom inkludering av klagandens fem års specialistutbildning som en del av hans totala tjänstgöring.
27. I dom nr 4909/2013 den 12 december 2013 (som delgavs klaganden den 10 januari 2014) modifierade revisionsrättens femte avdelning beslutet från den 26 maj 2007, vilket meddelades av ekonomiavdelningen vid försvarets generalstab, genom att reducera det belopp klaganden skulle betala till 49 978,33 EUR.
28. Exempelvis framhöll revisionsrätten inledningsvis att beslutet från den 26 maj 2007 var lagligt genom att klaganden hade lämnat försvaret innan han slutfört den obligatoriska tjänstgöringsperioden på 18 år. Emellertid fann man att längden på hans återstående obligatoriska tjänstgöringsperiod inte var nio år, fyra månader och tolv dagar, som försvarets generalstab hade räknat ut, utan fyra år, fyra månader och tio dagar. Man påpekade att den period klaganden redan arbetat borde ha omfattat hans specialistutbildning, vilken påbörjades den 26 juli 1996 och avslutades den 27 juli 2001, eftersom, som framgick av dom nr 3230/2011, specialistutbildningen skulle räknas som en del av den faktiska tjänstgöringen.
29. Den 13 mars 2014 ersatte staten klaganden med beloppet 59 749,61 EUR, vilket motsvarade skillnaden mellan den betalning han redan hade gjort och det belopp som fastställts i dom nr 4909/2013.
30. Enligt information från regeringen arbetar klaganden nu på ett stort privatsjukhus i Thessaloniki.
...
LAGSTIFTNINGEN
I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 4.2 I KONVENTIONEN
53. Klaganden gjorde gällande att det krav som den nationella lagstiftningen ställde på honom att kvarstå i försvaret under vad han betraktade som en mycket lång period eller att betala en överdrivet stor avgift till staten som kompensation för att han avslutade sin anställning utgjorde tvångsarbete eller annat påtvingat arbete, eftersom det ålade honom en oproportionerlig börda och en onödig begränsning av hans anställningsfrihet. Han åberopade artikel 4.2 i konventionen, vilken lyder (i översättning enligt ):
”Ingen får tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete.”
54. Europadomstolen anser det även lämpligt att i föreliggande mål hänvisa till de relevanta partierna av artikel 4.3:
”3. Med ‘tvångsarbete eller annat påtvingat arbete’ enligt denna artikel förstås inte:
...
b) tjänstgöring av militär art eller, i länder där samvetsbetänkligheter mot sådan tjänstgöring beaktas, tjänstgöring som i dessa fall utkrävs i stället för militär värnpliktstjänstgöring, ...”
...
B. Sakfrågan
1. Parternas framställningar
(a) Regeringen
68. Regeringen hävdade att den situation klagomålet gällde i föreliggande mål inte utgjorde tvångsarbete i den mening som avses i artikel 4.2 i konventionen. Man gjorde gällande att klaganden efter sina studier vid militärakademin, sin befordran till fänrik och sin specialistutbildning, frivilligt hade åtagit sig att tjänstgöra i försvaret under tolv år, plus ytterligare fem år. Han hade varit medveten om denna skyldighet, vilken uttryckligen föreskrevs i lagen, eftersom de relevanta lagbestämmelserna ingick i den lagstiftning som reglerade karriären för en läkarofficer, och han hade även personligen dragit nytta av rutinerna och privilegierna inom denna lagstiftning.
69. Regeringen hävdade vidare att klagandens påstående att han hade varit tvungen att skaffa en specialistutbildning var ogrundat. Det fanns ingen sådan skyldighet att genomgå specialistutbildning, vilken var relevant enbart för klagandens egen karriär. Han hade av egen fri vilja deltagit i det uttagningsprov som organiserades av försvaret för rekrytering av specialistläkare; han hade fått förmånlig behandling genom att läkarofficerare erbjöds extraordinarie tjänster som specialister; och han hade dragit nytta av befordringstillfällen som ett resultat av hans specialistkompetens (när han befordrades till överste). Klaganden hade även – i kraft av artikel 63.4 i lagdekret nr 1400/1973, enligt regeringen – fått tillfälle att praktisera som läkare på privatbasis.
70. Dessutom betonade regeringen att klaganden hade erbjudits en extraordinarie tjänst för att få sin specialistutbildning, medan civil sjukvårdspersonal var tvungen att vänta på att eventuella lediga platser skulle uppkomma innan de tilldelades tjänster, vare sig det skedde baserat på kompetens eller genom lottdragning, när nya tjänster tillkom. Klaganden hade alltså fått en specialistutbildning utan att behöva vänta, genomgå några administrativa formaliteter eller belastas med några kostnader. Dessutom hade han under hela sin specialistutbildning fått lön som läkarofficer.
71. Regeringen hävdade vidare att klaganden inte klagade över ett brott mot proportionalitetsprincipen i sitt fall och att domstolen därför inte hade behörighet att pröva denna fråga. Han hävdade inte ens i andra hand att längden på hans obligatoriska tjänstgöring borde ha varit kortare eller att han borde ha betalat en mindre avgift, utan hävdade helt enkelt att han borde ha kunnat avsluta sin anställning utan några restriktioner och att välja när han skulle lämna försvaret.
72. Vad avser ändamålet med och proportionaliteten hos de restriktioner som gällde för läkarofficerare enligt artikel 64 i dekret nr 1400/1973 hänvisade regeringen till motiveringarna till revisionsrättens domar nr 2763/2013 och 3822/2013 ...
73. Slutligen påpekade regeringen att klaganden hade haft tillfälle att undvika att betala summan till skattekontoret omedelbart och att invänta domen i revisionsrättens plenardomstol genom att i förväg yrka inhibition av verkställighet enligt artikel 94 i dekret nr 721/1970 samt artikel 51 i dekret nr 1225/1981. Han hade även rätt att enligt nationell lagstiftning ansöka om tillstånd från försvaret att reglera sin skuld genom avbetalningar. Regeringen var övertygad om att försvaret, som själv kunde besluta i sådana angelägenheter, skulle ha tagit hänsyn till klagandens ekonomiska situation, det belopp han var skyldig och praxis på detta område.
(b) Klaganden
74. Klaganden, som åberopade Van der Mussele mot Belgien (23 november 1983, punkt 34–35, serie A nr 70) och Mihal mot Slovakien ((beslut), nr 23360/08, punkt 44–47, 28 juni 2011), hävdade att även om den börda som ålades honom inte var av brottslig natur, utgjorde den ”hot om straff”. I synnerhet hade den haft betydande potentiella konsekvenser som var tillräckligt skrämmande för att förmå honom att erbjuda sina tjänster mot sin vilja under ”hot om straff”. I detta sammanhang anförde regeringen helt enkelt exempel på liknande bestämmelser i andra stater, och räknade upp vissa fördelar som enligt uppgift skulle ha lättat hans börda.
75. Klaganden, som uppgav att han åberopade prejudikatet från Van der Mussele (ovan), bedyrade att han aldrig frivilligt hade åtagit sig arbetet i fråga. Han medgav att han hade valt att bli officer och därför var skyldig att uppfylla alla krav förknippade med detta val. Emellertid hade han blott accepterat en allmän status, vilket enligt hans inlaga inte kunde sägas utgöra uttryckligt samtycke att påta sig skyldigheter som stred mot de rättigheter som angavs i konventionen. Dessutom hade försvarsmyndigheterna aldrig informerat honom om hans föregivna skyldighet att tjänstgöra i försvaret i ytterligare fem år. Den inbjudan som utfärdades den 18 januari 1991 till officerare – inklusive honom – hade helt enkelt syftat till att uppmuntra dem att ansöka om att genomgå specialistutbildning och därigenom få ytterligare erfarenhet som skulle kunna förbättra deras karriärmöjligheter i försvaret.
76. Vad avser huruvida bördan var rimlig hävdade klaganden att hans möjlighet att publicera vetenskapliga artiklar eller utöva läkaryrket på privat basis inte var tillräcklig för att väga upp för den börda som ålades honom av staten. Han påpekade att han var narkosläkare och inte allmänläkare. Om ändamålet med avgiften i fråga hade varit, som regeringen vidhöll, att kompensera staten för kostnaderna för att utbilda officerare, borde den ha beräknats baserat på utbildningens längd (och inte på hela den obligatoriska tjänstgöringsperioden) och de motsvarande omkostnaderna. Ändå kunde inte regeringen kvantifiera den berörda summan.
77. Klaganden hävdade vidare att föreliggande fall, trots regeringens inlagor, inte omfattades av artikel 4.3 b) i konventionen; den passagen handlade om värnplikt och var inte tillämplig för fast anställda inom försvaret.
78. Slutligen hävdade klaganden dels att myndigheterna aldrig hade givit honom möjlighet att betala den begärda summan som flera avbetalningar, dels att han även hade varit tvungen att betala tillbaka sin skuld senast den 31 maj 2010 för att undvika att debiteras hela dröjsmålsräntan.
2. Domstolens bedömning
(a) Målets omfattning
79. Domstolen återupprepar att det första ordet i frasen ”tvångsarbete eller annat påtvingat arbete” för tankarna till fysiskt eller psykiskt tvång. Vad gäller ”påtvingat” kan det inte avse alla former av juridisk påtryckning eller skyldighet. Exempelvis kan inte arbete som ska utföras i enlighet med ett fritt framförhandlat avtal anses ingå i omfattningen av artikel 4 av det enda skälet att en av parterna har åtagit sig gentemot den andra att utföra detta arbete och kommer att bli föremål för sanktioner om han inte håller titt löfte. Det som måste föreligga är arbete som utkrävs under hot om straff och även utförs mot den berörda personens vilja, alltså arbete som han inte har erbjudit frivilligt (se Van der Mussele, ovan, punkt 34).
80. Såsom domstolen tidigare har framhållit är inte artikel 4.3 avsedd att begränsa utövandet av den rätt som garanteras i punkt 4.3, utan att avgränsa själva innehållet i denna rätt, för den utgör en helhet med punkt 4.2 och indikerar vad som inte anses vara tvångsarbete eller annat påtvingat arbete (ibid., punkt 38). I enlighet med punkt 4.3 innefattar inte tvångsarbete eller annat påtvingat arbete (i översättning enligt ): b) ”tjänstgöring av militär art eller, i länder där samvetsbetänkligheter mot sådan tjänstgöring beaktas, tjänstgöring som i dessa fall utkrävs i stället för militär värnpliktstjänstgöring”.
81. I sitt beslut den 19 juli 1968 i W, X, Y och Z mot UK (nr 3435/67, 3436/67, 3437/67 och 3438/67, årsbok 11, s. 594) menade Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna att artikel 4.3 b) gällde inte bara obligatorisk militärtjänst utan all militärtjänst, även när den genomförs frivilligt av fast anställd försvarspersonal. Denna omfattande tolkning av undantaget i fråga, avseende soldater som skrivits in innan de nått myndighetsålder, förefaller ha baserats enbart på den första delen av underpunkt b), som avser ”tjänstgöring av militär art”.
82. Icke desto mindre noterar domstolen att svarandestatens regering i föreliggande fall inte har åberopat undantaget i artikel 4.3 b), förmodligen eftersom man ansåg att denna bestämmelse inte var tillämplig för klaganden, en fast anställd medlem i försvarets sjukvårdskår.
83. I varje händelse anser domstolen att artikel 4.3 b) måste ses som en helhet. Vid läsning av hela denna underpunkt i dess sammanhang förefaller det, av två skäl, att den gäller obligatorisk militärtjänst i stater där ett sådant system existerar: för det första genom hänvisningen till vapenvägrare, som uppenbarligen är värnpliktiga och inte professionell militär personal, och för det andra genom det uttryckliga omnämnandet av militär värnpliktstjänstgöring i slutet av underpunkten. Domstolen hänvisar i detta sammanhang till den allmänna principen att undantag från en regel måste tolkas strikt. Detta gäller i ännu högre grad eftersom de förbud som presenteras i artikel 4.1 och 4.2 i konventionen hör till konventionens centrala rättigheter.
84. Domstolen konstaterar vidare att artikel 2 a) i Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) konvention nr 29 föreskriver att ”tvångs- eller obligatoriskt arbete” inte omfattar ”[a]rbete eller tjänst, som avfordras någon i kraft av lagar om obligatorisk militärtjänst och avser arbete av rent militär karaktär” (översättning enligt ), vilket innebär att detta undantag gäller enbart i fallet med värnplikt.
85. På liknande sätt skilde Europarådets europeiska kommitté för sociala rättigheter, när den undersökte frågan om tvångsarbete, mellan situationen för fast anställd försvarspersonal och för värnpliktiga. Kommitténs slutsatser rörande olika länder, inklusive Grekland, antyder att den fann att den överdrivna längden av den period under vilken stamanställda officerare var tvungna att kvarstå i tjänst var en grund för avvikelse från artikel 1.2 i den europeiska sociala stadgan, om förbudet mot tvångsarbete ...
86. Dessutom anges i rekommendation CM/Rec(2010)4 från ministerkommittén till medlemsstaterna om mänskliga rättigheter för försvarspersonal att myndigheterna inte bör ålägga försvarspersonal ett krav på att tjänstgöra under en period som skulle vara orimlig och skulle utgöra tvångsarbete ...
87. Baserat på alla dessa faktorer anser domstolen, i enlighet med konventionens ändamål och syfte, att underpunkt 3 b) i artikel 4 inte omfattar arbete som utförs av fast anställd försvarspersonal. Domstolen anlitas därför i föreliggande fall för att pröva frågan om huruvida bestämmelserna i artikel 4.2 följs.
(b) Uppfyllande av kraven i artikel 4.2
88. Med detta i åtanke måste domstolen i föreliggande mål förvissa sig om huruvida klaganden ”anmälde sig frivilligt” för arbetet i fråga, med kunskaper om alla möjliga konsekvenser, och huruvida hans beslut att inte fortsätta arbetet till slutet av den period som föreskrevs i lag kan ha påverkats av ”hot om straff”.
89. Domstolen noterar att klaganden antogs till officerskårens militärakademi (sjukvårdssektionen) 1986, och skrev därigenom in sig på en sexårig examensutbildning för vårdpersonal vid Thessalonikis universitets medicinska fakultet. Under denna tid uppbar han lön. Den 3 juni 1993, efter att ha slutfört utbildningen, befordrades han till fänrik och åtog sig i enlighet med artikel 64.1 i lagdekret nr 1400/1973 om officerares status att tjänstgöra under en period motsvarande tre gånger längden på hans studier – det vill säga 18 år.
90. Senare beslutade klaganden, efter ett erbjudande från försvaret, att specialisera sig på anestesiologi och erhöll genom försvaret en plats som praktikant på allmänna militärsjukhus 424 i Thessaloniki från den 26 juli 1996 till den 30 juli 1997. Han erbjöds därefter en betald tjänst, åter genom försvaret, vid Papanikolaous allmänna regionsjukhus i Thessaloniki från den 30 juli 1997 till den 27 juli 2001, som narkosläkare under utbildning. Efter att ha slutfört sin specialistutbildning var han enligt artikel 64.7 i lagdekret nr 1400/1973 skyldig att tjänstgöra i försvaret i ytterligare fem år.
91. Domstolen noterar att en ny lag (nr 3257/2004) trädde i kraft medan klaganden genomgick sin specialistutbildning. Den lagen ändrade förutsättningarna för officerare som tog avsked i förtid. Enligt sektion 1 i lagen minskades längden på obligatorisk tjänstgöring för officerare till två gånger längden av deras studier vid militärakademi, medan skyldigheten att tjänstgöra i ytterligare fem år kvarstod för officerare som hade förvärvat specialistkompetens. De fick dock möjlighet att avsluta sin anställning innan de hade fullgjort den föreskrivna tjänstgöringsperioden genom att betala staten en avgift motsvarande grundlönen för deras lönegrad multiplicerat med antalet återstående tjänstgöringsmånader. Följaktligen kommer domstolens prövning av huruvida det arbete som avkrävdes klaganden var tvångsarbete eller annat påtvingat arbete att beakta den lagstiftning som var i kraft den 22 januari 2006, den dag han bestämde sig för att ta avsked vid 37 års ålder.
92. Domstolen noterar inledningsvis att klaganden inte med fog kan hävda att han var omedveten om motiveringen för och omfattningen av de skyldigheter som han påtog sig när han inledde en karriär som officer i försvarets sjukvårdskår. En av de viktigaste förmånerna av att ta värvning i försvaret är möjligheten att studera gratis. Försvaret betalar terminsavgifterna för berörda officerare under deras utbildning, betalar dem lön och ger dem tillgång de sociala förmåner som tillkommer fast anställd försvarspersonal. I gengäld krävs att de förbinder sig att tjänstgöra ett visst antal år efter att ha fått sin examen.
93. Domstolen noterar att kravet i den ursprungliga versionen av artikel 64 i lagdekret nr 1400/1973 – att officerare ska tjänstgöra under en period motsvarande tre gånger längden på deras studier utan möjlighet att avsluta sin anställning – av den högsta förvaltningsrätten (dom nr 1571/2010) befanns strida mot artikel 1.2 i den europeiska sociala stadgan. Detta krav mildrades med ikraftträdandet av lag nr 3257/2004 den 29 juli 2004, vilken utgjorde grund för beräkningen av den avgift klaganden skulle betala.
94. Domstolen anser att skyldigheten för officerare att fortsätta tjänstgöra under en given period efter slutet på deras utbildning är en integrerad del av de förpliktelser de åtar sig. Beräkningen av längden på anställningen för officerare som har fått utbildning genom försvaret, liksom villkoren för uppsägning, är frågor som omfattas av statens utrymme för egen bedömning. Statens omsorg om att säkra avkastning på investeringen i utbildning av officerare samt se till att försvaret har tillräckligt med tillsynspersonal för en lämplig period i relation till dess behov rättfärdigar förbud för officerare att säga upp sig inom en viss tid samt beläggandet av förtida uppsägningar med en avgift som täcker levnadskostnader och terminsavgifter som staten betalat under deras utbildning, när den även betalade dem lön och gav dem tillgång till sociala förmåner.
95. I detta sammanhang anser domstolen det relevant att hänvisa till resonemanget i revisionsrättens domar nr 2763/2013 och 3822/2013 med den effekten att bestämmelserna i fråga var avsedda att bland annat undvika plötsliga och förtida massuppsägningar bland officerare samt risken för att landets försvarsförmåga undergrävdes.
96. Det återstår att avgöra huruvida klaganden utsattes för en oproportionerlig börda, den enda faktor som skulle kunna få domstolen att konstatera en kränkning av artikel 4.2 i konventionen i föreliggande mål.
97. I Van der Mussele (ovan, punkt 37) menade domstolen att om en tjänst som krävdes för att få tillgång till ett visst yrke innebar en börda som var så tung eller oproportionerlig i förhållande till de fördelar som var knutna till det framtida utövandet av detta yrke att tjänsten inte kan anses ha accepterats frivilligt, skulle tjänsten i fråga omfattas av förbudet mot tvångsarbete. För att avgöra om klagandens skyldigheter överskuggade de fördelar som var kopplade till hans valda yrke kommer domstolen inte att beakta situationen vid den tidpunkt när han antogs till militärakademin och valde att skaffa sig specialistkompetens, utan i stället 2004, när den lag som ändrade lagdekret nr 1400/1973 trädde i kraft, eftersom det förändrade lagdekretet var den lag som gällde när klaganden beslutade att avsluta sin anställning och han hade att uppfylla kraven där.
98. Domstolen kan inte bortse från att det var via försvaret som klaganden genomgick sina medicinstudier och fick sin specialistkompetens som narkosläkare genom att arbeta från 1996 till 2001, först på allmänna militärsjukhus 424 i Thessaloniki och senare på Papanikolaous allmänna regionsjukhus i Thessaloniki. Den noterar i detta sammanhang att sektion 38(2) i lag nr 1397/1983 förbjöd läkare att genomgå specialistutbildning på sjukhus utöver antalet tillgängliga platser, men föreskrev att extraordinarie tjänster av detta slag kunde skapas för fast anställda läkarofficerare, en möjlighet som klaganden utnyttjade. Dessutom ger den grekiska lagstiftningen officerare såsom klaganden möjlighet att välja mellan att tjänstgöra under en given period i försvaret och att säga upp sig före utgången av deras fasta anställning mot en avgift.
99. Domstolen konstaterar även att officerare i försvarets sjukvårdskår, såsom klaganden, efter ikraftträdandet av lag nr 3257/2004, fick utöva läkaryrket på privat basis utanför arbetstid.
100. Dessa aspekter visar att läkarofficerare under sin allmän- och specialistutbildning är berättigade till privilegier som inte är tillgängliga för civila läkarstudenter, såsom anställningstrygghet. Med tanke på det ytterligare faktum att läkarofficerare får lön under sina studier, finns det gott om berättigande för kravet på dem som vill lämna försvaret före slutet på sin obligatoriska tjänstgöringsperiod att betala vissa belopp till staten som ersättning för kostnaderna för att utbilda dem. Domstolen anser därför att själva idén med att köpa tillbaka återstående tjänstgöringsår inte utgör några problem vad gäller proportionalitetsprincipen.
101. Emellertid menar domstolen att de villkor som styr återköpsprocessen i vissa fall kan bidra till att rubba den jämvikt som måste finnas mellan skyddet för den berörda officerens individuella rätt och skyddet för samhällets intressen.
102. I föreliggande mål konstaterar domstolen för det första att när klaganden lämnade in sin avskedsansökan, informerade försvarets generalstab honom om att han var tvungen att tjänstgöra ytterligare nio år, fyra månader och tolv dagar eller, om så inte skedde, betala staten en avgift på 106 960 EUR (beslut den 26 maj 2007). Den noterar för det andra att revisionsrätten slutligen, den 12 december 2013, ansåg att klagandens fem års specialistutbildning borde räknas som en del av den totala perioden av 18 års obligatorisk tjänstgöring, och minskade följaktligen den avgift som skulle betalas till staten till 49 978,33 EUR.
103. Domstolen konstaterar att varken klaganden eller regeringen kunde ange det exakta beloppet för den lön och de ersättningar klaganden tog emot under sitt examensprogram och sin specialistutbildning till narkosläkare. Emellertid noterar domstolen att klaganden och regeringen, enligt sina egna uppskattningar enades om att han måste ha fått ett totalt belopp på mellan 86 976 EUR och 91 476 EUR från september 1986 till juni 1993 samt från augusti 1996 till juli 2001.
104. Domstolen konstaterar att summan 49 978,33 EUR, som klaganden slutligen ombads betala i enlighet med revisionsrättens dom den 12 december 2013, representerade mindre än två tredjedelar av det totala belopp han hade fått under den berörda tiden (mellan 86 976 EUR och 91 476 EUR), och av det skälet inte kan betraktas som orimlig.
105. Domstolen konstaterar vidare att presidenten i revisionsrättens plenardomstol, efter en begäran från klaganden med den innebörden, utfärdade ett interimistiskt beslut den 17 mars 2009 att inhibera verkställigheten av beslutet den 26 maj 2007, och att denna inhibition bekräftades den 21 oktober 2009 av revisionsrättens plenardomstol.
106. Inhibitionen hindrade inte Thessalonikis skattekontor från att den 18 mars och den 9 april 2009 begära att klaganden skulle betala summan 109 527 EUR, vari ingick ovannämnda avgift på 106 960 EUR, plus 2 139,20 EUR i stämpelskatt och 427,84 EUR till jordbruksförsäkringsfonden. Den 10 maj 2010 informerade finansministeriets skatteavdelning klaganden om att eftersom skuldbeloppet inte hade betalats före det senaste årsskiftet, hade en dröjsmålsränta på 13 143,24 EUR debiterats. Man upplyste honom även om att han, om han betalade det utestående beloppet senast den 31 maj 2010, skulle vara berättigad till 80 % rabatt på räntan. Den 26 maj 2010 satte klaganden in summan 112 155,69 EUR hos Thessalonikis skattekontor.
107. Trots den inhibition av verkställighet som beviljades klaganden, först av presidenten i revisionsrättens plenardomstol och därefter av revisionsrättens plenardomstol själv, och trots att förfarandet inför revisionsrättens plenardomstol knappt hade påbörjats, innebar ingripandet från finansministeriets skatteavdelning den 10 maj 2010 att han krävdes på skuldbeloppet, till vilket en ränta på mellan 12 % och 13 % redan hade lagts. Om han inte accepterade att betala hela beloppet, skulle det ökas ytterligare på grund av den tid revisionsrätten behövde för att fatta sitt beslut.
108. Dessutom noterar domstolen att även om artikel 3.1 i lagen om statens skatteuppbörd och artikel 96 i lagdekret nr 721/1970, såsom det tolkats av kommentar nr 120/2002 från statens rättsliga råd, föreskriver att officerares skulder till försvaret kan regleras som avbetalningar, måste detta alternativ omnämnas i det beslut som påför avgiften. Emellertid innehöll beslutet från den 26 maj 2007 ingen sådan information.
109. Mot bakgrund av dessa omständigheter hyser domstolen inget tvivel om att klaganden var under tvång att agera som han gjorde (se tillämpliga delar av Deweer mot Belgien, 27 februari 1980, punkt 51, serie A nr 35). Domstolen konstaterar att myndigheterna underlät att beakta två rättsliga beslut som var bindande för dem, och framhärdade i att vidhålla sitt ursprungliga beslut från den 26 maj 2007, där det hävdades att betalningsprocessen inte kunde läggas på is i händelse av ett överklagande från klagandens sida (se tillämpliga delar av Georgoulis m.fl. mot Grekland, nr 38752/04, punkt 25, 21 juni 2007). Genom att kräva omedelbar betalning av summan 109 527 EUR, som ökats till 112 155,69 EUR med ränta, ålade skattemyndigheterna klaganden en oproportionerlig börda.
Det har därför skett en kränkning av artikel 4.2 i konventionen.
...
AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT ATT
...
2. fastställa att det har skett en kränkning av artikel 4.2 i konventionen,
...
Utarbetat på franska, och meddelat skriftligen den 4 juni 2015, i enlighet med regel 77.2 och 77.3 i domstolsreglerna.
Søren NielsenIsabelle Berro
JustitiesekreterarePresident
Full & Egal Universal Law Academy