STORA KAMMAREN
COUDERC OCH HACHETTE FILIPACCHI ASSOCIÉS MOT FRANKRIKE
(Klagomål nr 40454/07)
UTSLAG
STRASBOURG
den 10 november 2015
Detta utslag är slutgiltigt men kan bli föremål för redaktionell omarbetning.
I målet Couderc och Hachette Filipacchi Associés mot Frankrike,
avger Europadomstolen för mänskliga rättigheter (stora kammaren), i kammare bestående av:
Dean Spielmann, ordförande,
Josep Casadevall,
Işıl Karakaş,
Khanlar Hajiyev
Päivi Hirvelä,
Mirjana Lazarova Trajkovska,
Ledi Bianku,
Julia Laffranque,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Erik Møse,
Helen Keller,
André Potocki,
Aleš Pejchal
Johannes Silvis,
Valeriu Griţco,
Robert Spano,
Branko Lubarda, domare,
samt Søren Prebensen, biträdande justitiesekreterare
som den 15 april 2015 och den 19 oktober 2015 har överlagt i enrum,
härmed följande utslag som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 40454/07) mot Republiken Frankrike som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av den franska medborgaren fr Anne-Marie Couderc och Hachette Filipacchi Associés, ett företag bildat i enlighet med lagstiftningen i Frankrike, (”de klagande) den 24 augusti 2007.
2. De klagande företräddes av fr de Percin, medlem av advokatsamfundet i Paris. Den franska regeringen (”regeringen”) företräddes av sitt biträdande ombud herr de Bergues, biträdande rättschef vid utrikesministeriet.
3. De klagande påstod att en obefogad överträdelse av deras yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen ägt rum.
4. Klagomålet tilldelades femte avdelningen (regel 52, § 1 i domstolens arbetsordning). Den 13 maj 2014 förklarade en kammare i denna avdelning, bestående av följande domare: Mark Villiger, Angelika Nußberger, Boštjan M. Zupančič, Ann Power-Forde, André Potocki, Paul Lemmens och Helena Jäderblom, samt även Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare, klagomålet som godtagbart och avkunnade sin dom. Den 11 september 2014 begärde regeringen att målet skulle hänvisas till stora kammaren i enlighet med artikel 43 i konventionen. Stora kammarens panel beviljade denna begäran den 13 oktober 2014.
5. Stora kammarens sammansättning fastställdes enligt bestämmelserna i artikel 26 § 4 och 5 i konventionen samt regel 24.
6. De klagande och regeringen lämnade båda in vidare skriftliga observationer gällande föreliggande fakta (regel 59 § 1 i domstolens arbetsordning). Dessutom mottogs tredje parters kommentarer från Monacos regering och från den icke-statliga organisationen Media Legal Defense Initiative, som fått tillstånd av stora kammarens ordförande att delta i förfarandet (artikel 36 § 2 i konventionen och regel 44 § 3).
7. En offentlig förhandling hölls i Europadomstolens byggnad den 15 april 2015 (regel 59 § 3).
Följande personer närvarade i rätten:
(a) för regeringen
herrG. de Bergues biträdande rättschef vid utrikesministeriet,
biträdande ombud
frE. Jung,
frP. Rouault-Chalier,
frC. Fabre,
frT. Jewcsuk,rådgivare;
(b) för de klagande
frM.-C. de Percin, medlem av advokatsamfundet i Paris, advokat.
Rätten hörde anföranden av fr de Percin och herr de Bergues.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
8. De klagande är redaktionschefen respektive förlaget till veckotidningen Paris Match. Fr Anne-Marie Couderc föddes 1950 och är bosatt i Levallois-Perret. Företaget Hachette Filipacchi Associés har sitt säte i Levallois-Perret.
A. Målets faktabakgrund
9. Den 3 maj 2005 publicerade den brittiska dagstidningen Daily Mail en artikel med rubriken ”Är den här pojken Monacos tronarvinge?” som beskrev avslöjanden från en kvinna, fr Coste, som hävdade att hennes sons far var Albert Grimaldi, som blivit Monacos kronprins (hädanefter ”prinsen”) efter att hans far avlidit den 6 april 2005. Artikeln nämnde en kommande publicering i Paris Match och beskrev huvudelementen i denna. Den åtföljdes av tre fotografier, varav ett visade prinsen med barnet i sina armar, med bildtexten ”Hans tronarvinge? Prins Albert med Alexandre”.
10. Samma dag överlämnade prins Albert, efter att han informerats om att en artikel skulle publiceras i Paris Match, en formell anmodan till de klagande att avstå från att publicera artikeln.
11. Den 4 maj 2005 publicerade den tyska veckotidningen Bunte en intervju med fr Coste. På veckotidningens framsida sågs rubriken ”Prinz Albert ist der Vater meines Kindes” (”Prins Albert är mitt barns far”). Detta illustrerades av två fotografier av prinsen: På det ena sågs han tillsammans med fr Coste och på det andra med barnet i sina armar.
12. Samma dag återgavs nyheten på ett antal olika webbplatser. I Frankrike inkluderades information från den kommande artikeln i Paris Match i en artikel på radiostationen RTL:s webbplats, under rubriken, ”Le prince Albert II aurait un fils, silence au Rocher” (”Prins Albert II påstås ha en son, ingen kommentar från Monaco”). TV-kanalen LCI publicerade i sin tur en artikel med rubriken ”Albert : la rumeur d’un fils” (”Albert: ryktet om en son”) på sin webbplats. Nyheten visades också på webbplatsen tillhörande MEDEF (Frankrikes arbetsgivarorganisation) med följande text: ”L’enfant caché du prince Albert de Monaco : selon certains journaux britanniques et allemands, Albert de Monaco serait le papa d’un petit garçon de 19 mois” (”Prins Albert av Monacos hemliga son: Enligt vissa brittiska och tyska tidningar är Albert av Monaco far till en 19 månader gammal pojke”).
13. Den 5 maj 2005 publicerade veckotidningen Paris Match, trots prinsens anmodan att avstå från detta, en artikel i sitt nummer 2920, som presenterades på tidningens framsida med rubriken ”Albert av Monaco: Alexandre, det hemliga barhet” (”Albert de Monaco: Alexandre, l’enfant secret”), illustrerad av ett litet fotografi som visade prinsen med barnet i sina armar. Artikeln, som publicerades på sidan 50–59 i tidningen, bestod av en intervju med fr Coste som svarade på frågor från en journalist och angav att prinsen var far till hennes son Alexandre, född den 24 augusti 2003. Intervjun beskrev särskilt omständigheterna då fr Coste träffat prinsen, deras intima relation, deras känslor och hur prinsen hade reagerat på nyheten om fr Costes graviditet samt hur han betett sig mot barnet vid födelsen och därefter.
14. Här följer de relevanta delarna av denna intervju:
”Paris Match: När träffade du Albert av Monaco?
Nicole Coste: För åtta år sedan, på ett flyg mellan Nice och Paris ... Innan vi landade bad han om mitt telefonnummer. Två veckor senare fick jag ett meddelande på min mobiltelefon ...
... Han ville bjuda mig till Monaco ... Jag reste dit följande veckoslut ... Vi hade en mycket ömsint natt tillsammans, det var mycket romantiskt! Efter det veckoslutet ringde han mig och sade att han hade haft en mycket angenäm tid med mig och att han vill träffa mig igen.
...
Allt eftersom månaderna gick blev jag mycket kär. Jag spenderade veckoslut i Monaco. Han tog med mig överallt när han inte hade officiella plikter ...
...
Min uppfattning var att något höll på att hända. Han talade inte om sina känslor, men jag kunde höra hur hans hjärta bankade. Det finns tecken det inte går att ta miste på när man befinner sig i någons armar ... Han sade ingenting till mig och jag frågade honom ingenting. Men hans blick och hans gester var ömsinta, även ute bland folk, och framför andra unga kvinnor. Jag tror att han uppskattade min tillgivenhet. Han berättade för sina vänner att jag var väldigt kärleksfull och att han tyckte om mina moderliga egenskaper. Jag å min sida fann honom rörande.
P.M. Träffades ni ofta?
N.C. Under de första fem åren åkte jag till Monaco ungefär en gång i månaden ... Ibland tog han med mig på officiella evenemang, som t.ex. World Music Awards och tennisturneringar ...
P.M. Träffade du någonsin hans far, prins Rainier?
N.C. Ja. Vid en middag med ungefär tjugo gäster. Albert sade till mig att vi inte kunde gå dit tillsammans eftersom hans far [skulle vara] där. På eftermiddagen gav han mig indirekt sin finaste kärleksförklaring då han framför alla andra sa till en vän ‘Ta väl hand om Nicole. Jag tycker väldigt mycket om henne.’ Och han kysste mig ...
P.M. Vad berättade han för dig om sitt samtal med sin far?
N.C. Vi talade om det följande dag. Jag tyckte han betedde sig konstigt. Jag blev orolig. ‘Jag har funderat’, sa han. ‘Jag tror det är bättre om vi bara är vänner.’
P.M. Hur reagerade du?
N.C. ... Jag grät. Jag ringde honom för att fråga om det verkligen var slut. ‘Om du var i min situation, vad skulle du göra?’ Han svarade: ‘Jag skulle vänta. Inte länge, men jag skulle vänta ...’ ...
P.M. Man får känslan att Alberts samtal med sin far var en vändpunkt i ert förhållande.
N.C. Det stämmer, förhållandet försämrades efter det. Men samtidigt verkade han rädd för att fatta ett beslut. Han tvekade, tog ett steg framåt och två steg tillbaka ...
... Albert är inte en person som ger uttryck för sina känslor eller grälar. Han har ett gott sinne för humor. Jag hade intrycket att han fortfarande hade känslor för mig. Vi träffades mer eller mindre lika ofta, men under kortare perioder, en dag istället för tre. Jag fick intrycket att han var rädd för att bli för fäst vid mig. I december 2002 ville jag att vi skulle fira min ... födelsedag tillsammans. Han föreslog att jag skulle komma till Monaco ... Vi gick [ut] och tog en drink. Massor av unga kvinnor kom fram till honom och jag lät honom förstå att jag inte gillade det. När vi kom tillbaka till lägenheten blev vi åter älskare, något jag inte ville den kvällen. Kvällen hade irriterat mig.
P.M. Var det då som du blev gravid?
N.C. Ja. Varken han eller jag hade planerat det. Jag använde skydd ... När jag träffade Albert den 11 december hade jag ömmande bröst. Jag sa till honom: ‘Vad kommer du att göra om jag är gravid?’ Han svarade: ‘Om du är gravid så måste du behålla barnet’. Det han sade kom från hjärtat. Han började genast fundera över pojknamn och jag föreslog flicknamn eftersom jag redan hade två pojkar. Han sa: ‘Jag försöker komma på pojknamn – det är det enda du vet hur man tillverkar!” ...
...
En kort tid därefter tog jag ett graviditetstest och det var positivt ... Jag ville att han skulle fatta ett beslut mycket snabbt ... Jag var väl medveten om vad ett barn betydde för Albert på grund av hans position. Jag ansåg att det var upp till honom att fatta ett beslut ... Han sa till mig: ‘Behåll det. Jag tar hand om allt. Du kommer inte att sakna någonting. Jag lovar inte att gifta mig med dig, men behåll honom och oroa dig inte: Jag kommer att föra in honom i familjen, så småningom. Jag vill att vi håller nyheten för oss själva för tillfället. Den enda jag behöver berätta det för är min rådgivare och barndomsvän, som du känner väl.’
P.M. Kontaktade han dig för att få nyheter under din graviditet?
N.C. Nu och då. Han talade mycket fint till mig. Sedan en dag kom han och hälsade på mig i Paris tillsammans med sin rådgivare ... Jag var i tredje månaden. Han verkade ha ändrat sig, men för min del ansåg jag att det var för sent. Rådgivaren sade till mig: ‘Inser du att om det är en pojke, så kommer det att hindra Albert från att tillträda tronen, och barnet kommer att kunna göra anspråk på tronen.’ Jag var förvånad över att han tog upp saker som bara var smådetaljer för mig. Jag tänkte inte ens på de här frågorna ... för mig står det klart att ett barn fött utanför äktenskapet inte kan tillträda tronen.
P.M. Vad hände sedan?
N.C. Jag fick reda på att jag väntade en pojke. Jag var mycket orolig ... Jag frågade honom om det skulle bli svårigheter om det var en pojke ... ‘Inte mer än om det är en flicka.’ Han lade sin hand på min mage och vi pratade än en gång om namn ...
...
När jag var fem och en halv månad gravid ringde jag honom. Han betedde sig inte mot mig så som han vanligtvis gjorde. Jag förstod att någonting hade hänt och att han ville avsluta vårt förhållande. Han sa: ‘Jag har tänkt igenom det. Jag har bett om råd. Barnet är en omöjlighet.’
...
Jag gick till en advokat som tog kontakt med Alberts advokat. Albert ringde mig genast och var mycket irriterad: ‘Du har fångat mig i en fälla ...’ Han talade till mig som om han blivit hjärntvättad. Jag var i åttonde månaden och hade blivit gravid sex år efter vårt första möte. Jag skulle ha haft många tillfällen att bli gravid.
P.M. Hur gick förlossningen?
N.C. Den 24 augusti 2003 är inte mitt lyckligaste minne. Jag kände mig mycket ensam. Dagen då jag lämnade sjukhuset besöktes jag av ett franskt laboratorium som godkänts av Schweiziska kriminaltekniska institutet och som tog ett DNA-test från min son. Det hade organiserats av hans rådgivare.
...
Mina två äldre barn vet fortfarande inte vem som är far till deras lillebror ... Alexandre sov i en babysäng i mitt sovrum ... Han led av astma och låg på sjukhus i sex veckor ... Jag var tvungen att klara detta själv, utan någon att anförtro mig åt.
...
P.M. När såg han Alexandre för första gången?
N.C. Två och en halv månad efter födelsen ... det viktigaste för mig var att Alexandre skulle erkännas. Det kom inte på fråga att mitt barn skulle vara faderlöst. Det var så jag förklarade det för dem. Det enda som för min del skulle betytt att jag tog ärendet till en domstol var om han inte erkändes. Det var upp till Albert att ordna så att hans lilla baby fick ett mer eller mindre normalt liv, även om det allra först i början varit nödvändigt att hålla honom hemlig. Men jag ville inte att han skulle växa upp som t.ex. Mazarine. Det var det enda jag tänkte på, och jag tänkte inte en sekund på det faktum att han var en potentiell arvtagare. Under tiden betalade Albert ett belopp till mig var tredje månad som jag fortfarande får.
P.M. Vad hände efter det?
N.C. Eftersom jag inte riktigt litade på min advokat längre kontaktade jag en annan för vilken jag förklarade att det enda viktiga var att Albert skulle erkänna sin son. Jag anser att om man inte erkänner ett barn, så förnekar man honom hans rötter ...
...
P.M. Insåg Albert hur viktigt det var för dig att han erkände sitt barn?
N.C. Ja, till slut, till min stora lycka: Den 15 december 2003 ordnade han ett möte med mig på en notaries kontor, tillsammans med sin rådgivare ...
P.M. Vad hände under mötet på notariens kontor?
N.C. Albert undertecknade en faderskapsbekräftelse. Han gjorde det av respekt för mig, samtidigt som han gav instruktioner om att denna bekräftelsehandling inte skulle införas i det officiella registret förrän efter hans fars död.
P.M. Har du en kopia på den här faderskapsbekräftelsen?
N.C. Jag fick inga papper, bara registreringsnumret för bekräftelsehandlingen. Jag bad notarien flera gånger om att få ett intyg som visade att han hade ett dokument rörande min son i sin ägo. Jag fick svaret, ”senare”. Efter Rainiers begravning kontaktade jag notarien på nytt och bad att Alberts åtagande skulle infrias, och att det officiella erkännandet av vem som var far till min son skulle införas i registret för födslar och dödsfall. Än en gång sade notarien till mig att det kunde vänta ... Jag bad än en gång om en kopia på faderskapsbekräftelsen. Han vägrade ...
P.M. Hur gick det med din lägenhet? Flyttade du till slut?
N.C. ... Jag hittade ett hus i april 2004 och det håller för närvarande på att renoveras.
P.M. Vem tillhör det?
N.C. Ett fastighetsinvesteringsföretag (ett société civile immobilière). 50 % av andelarna står i Alexandres namn ...
P.M. Hur mycket kontakt hade du med Albert efter mötet med honom på notariens kontor där han undertecknade faderskapsbekräftelsen för din son?
N.C. Jag ville att han skulle träffa sin son regelbundet, och också ringa för att höra hur han har det. Det har han gjort ... Under ett av sina besök sade jag, ‘Det behöver inte vara helt slut mellan oss bara för att vi fått ett barn’. Han svarade, ‘För tillfället föredrar jag att vi gör slut på förhållandet, för om vi fortsätter kommer det att sluta med att vi får ett andra barn!’
...
P.M. Varför har du beslutat att tala ut?
N.C. Jag har redan givit dig några anledningar. Jag vill att Alexandre ska växa upp normalt, med en far. Jag vill att lögnerna ska upphöra. Jag är, för min del, trött på att ljuga, gömma mig och låtsas vara någon av hans vänners älskarinna. Tack vare den här tystnaden har jag ingen identitet längre och lever nästan som en fredlös. Jag oroar mig över min sons psykiska hälsa. Jag skulle vilja få honom döpt så snart som möjligt, med ett korrekt födelsecertifikat. Dessutom har jag förstått att det går rykten om det här barnet, och jag vill att sanningen ska komma fram så att hans två äldre bröder ska ha en värdig bild av sin mor.
...”
15. Den här intervjun illustrerades av fem fotografier av prinsen med barnet och tre av prinsen med fr Coste. Särskilt inkluderades en dubbelsida (sidan 50 och 51) med ett fotografi av prinsen där han höll barnet i sina armar, med rubriken ”Alexandre är Alberts son, säger hans mor”, följd av denna text:
”En liten pojke som bara kan säga två ord: pappa och mamma. En liten pojke som inte verkar besväras av den stora klyftan mellan de två kulturerna han kommer från. Hans namn är Alexandre, namnet på en erövrare, en kejsare. Han föddes i Paris den 24 augusti 2003. Hans mor begär att han inte ska behöva växa upp i det fördolda, ‘som Mazarine’. Därför avslöjar hon nu att han finns, vilket inte hotar någon republik eller dynasti. För i Togo, det land hans mors familj kommer från, har alla barn rätt till en officiell far, oavsett om de fötts inom eller utom äktenskapet. För tillfället är den lilla pojken med sina svarta lockar inte intresserad av om han är en prins eller inte. Allt han behöver för att vara glad är att vara nära sin mor. Det finns redan en kung i huset ... han själv.”
Fotografiet åtföljdes också av följande bildtext:
”Det har inte varit känt att Monacos nye, 47-årige regent haft något långvarigt förhållande. Idag hävdar Nicole Coste, en flygvärdinna han träffade för åtta år sedan, att de har en son tillsammans.”
”Han har aldrig setts le så här förut: Prins Albert faller för Alexandres charm.”
16. Fyra fotografier av prinsen med barnet i sina armar publicerades på sidan 52, 53, 56 och 57 och åtföljdes också av bildtexter och/eller underrubriker. Särskilt bildtexten på sidan 52 anger ”Mildhet, ömsinthet och tålamod, nyckelord för en prins som älskar barn”, och på sidan 53, ”Prinsen har alltid varit barnkär” och ”Albert, ordförande för Monacos olympiska kommitté, iklädd en olympisk tröja, med Alexandre i sina armar”. Följande underrubrik syntes på sidan 56 och 57: ”Alexandre vid 6 månaders ålder. Han försöker redan stå upp. Det här är ett av hans allra första möten med Albert. Han sover i sin mors sovrum. Nicole och hennes tre söner har redan flyttat in i en lägenhet i 16:earrondissementet i Paris.”
Till sist publicerades tre fotografier av prinsen tillsammans med fr Coste på sidan 58 och 59. Fotografiet på sidan 58 hade följande bildtext:
”De träffades på ett flyg från Nice till Paris, Nicole var flygvärdinna. Hon hade lämnat Lomé i Togo åtta år tidigare, vid 17 års ålder. ‘I mitt land skulle en far ha tvingat sin son att erkänna sitt barn.’”
Fotografierna på sidan 59 hade följande underrubrik:
”Nicole närvarade också vid officiella evenemang. I maj 2001 sågs hon vid prinsens högra sida då han hälsade sångaren Yannick vid Monte-Carlo Music Awards. År 2002 (till vänster) syns hon i den kungliga logen vid Grand Prix.”
17. Den 10 maj 2005 gjorde fr Coste ett uttalande som angav att hon samtyckt till en intervju med Paris Match som skulle publiceras i numret som kom ut den 5 maj 2005, att hon noggrant läst igenom formuleringarna och att hon själv överlämnat fotografierna som visade prinsen med Alexandre. Hon specificerade att det var hon som tagit de här fotografierna och att hon tagit dem med prinsens fulla medgivande. Hon gjorde ett ytterligare uttalande där hon angav att hon utan betalning överlämnat dessa fotografier till media för publicering. Hon tillade att hennes son erkänts inför en notarie, att notariatshandlingen undertecknats den 15 december 2003 och att man det datumet kommit överens om att bekräftelsen skulle skickas till distriktskontoret för 14:e arrondissementet i Paris omedelbart efter prins Rainiers död. Hon angav att hon gjort allt för att få till stånd en vänskaplig kompromiss med prinsens advokat, och att det var det faktum att prinsen inte uppfyllt sitt åtagande som fått henne att informera allmänheten om saken. Beträffande media, angav hon: ”De har bara hjälpt mig och min son att få Alexandre officiellt erkänd.”
B. Förfarandena inför de franska domstolarna
18. Med motiveringen att artikeln i Paris Match inkräktat på hans rätt till skydd av sitt privatliv och sin egen bild, lämnade prinsen den 19 maj 2005 enligt artikel 8 i konventionen och artikel 9 och 1382 i civillagen in en stämningsansökan med fastställt datum mot de svarande med begäran om att förlaget skulle betala skadestånd samt beordras att publicera domstolens beslut på tidningens framsida, och han begärde att domstolens beslut skulle bli omedelbart verkställbart.
19. Den 29 juni 2005 beordrade Tribunal de Grande Instance (”TGI”) i Nanterre förlaget Hachette Filipacchi Associés att betala 50 000 euro (EUR) till prinsen för ideell skada. Domstolen beordrade också att innehållet, på förlagets bekostnad, samt med hot om dagsböter, skulle publicera innehållet i domen över hela tidningens framsida under rubriken ”Dom mot Paris Match på begäran av prins Albert II av Monaco”. Domen var omedelbart verkställbar.
20. TGI noterade särskilt att tidningen, på framsidan och vidare inne i tidningen, hade avslöjat prinsens utomäktenskapliga faderskap under rubriken ”Albert av Monaco: Alexandre, det hemliga barnet”, åtföljd av ett fotografi som visade honom med barnet i sina armar. Domstolen noterade också att artikeln behandlade prinsens faderskap på tio sidor inuti tidningen, genom en intervju i vilken frågorna fick fr Coste att tala om sitt förhållande med prinsen, parets känslor för varandra samt prinsens privatliv, reaktioner och erkännande av barnet inför en notarie. Domstolen betonade att tidningen för att illustrera och stödja avslöjandet medvetet valt flera fotografier som tagits under privata stunder i de två huvudpersonernas liv och att dessa fotografier åtföljdes av tidningens egna bildtexter som också de hänvisade till prinsens kärleksliv och de omständigheter under vilka han mött den intervjuade, analyserade hans beteende och reaktioner mot den unga kvinnan och barnet samt spekulerade över hans känslor för detta hemliga barn.
21. TGI ansåg att hela artikeln, inklusive de åtföljande fotografierna rörde den intima sfären kärlek och familjeliv och inte berörde någon debatt av allmänintresse. Domstolen tillade:
”... den sökandes tillträde till Furstendömet Monacos tron medför inte att han förlorat rätten till skydd av sitt privatliv och sin egen bild, enbart för att det förekommit rykten gällande ett barns civila status, vilket under alla omständigheter inte skulle kunna tjäna som en legitim anledning till att sprida information till en sensationslysten och nyfiken allmänhet om offentliga personers liv, känslor och privata beteende i syfte att skapa medieuppmärksamhet i en tidning, något som inte på allvar kan hävdas ersätta en domstol, vilket är den plats där barns rättigheter försvaras juridiskt, utan att inverka på kvinnors rättigheter;
Den omtvistade artikeln, som behandlar rykten på ett sensationslystet sätt både beträffande formuleringar och beträffande de åtföljande bilderna – vilka är fullständigt irrelevanta och bidrar till det omtvistade privatlivsintrånget – utgör en allvarlig och medveten överträdelse av den sökandes fundamentala personliga rättigheter, efter att den sistnämnda specifikt, via utomrättsligt förfarande den 3 maj 2005, begärt att förlaget skulle respektera dessa rättigheter ...”
22. Den klagandes överklagan av domen.
23. I ett pressmeddelande den 6 juli 2005 bekräftade prinsen offentligt att han var far till Alexandre.
24. Den 13 juli 2005 hävde appellationsdomstolen i Versailles den omedelbara verkställbarheten av TGI:s dom beträffande ordern att publicera domstolens utslag.
25. Den 24 november 2005 avkunnade appellationsdomstolen i Versailles sin dom. Appellationsdomstolen noterade att den omtvistade artikeln var inriktad på ett avslöjande av barnets födelse och att barnet presenterades som ett resultat av ett intimt förhållande mellan den intervjuade och prinsen som pågått från 1997 och framåt. Appellationsdomstolen noterade också att även om den sistnämnda redan på en notaries kontor gjort ett uttalande där han erkänt sitt faderskap – dvs. inom särskilt utvalda, konfidentiella omständigheter – hade detta uttalande vid tiden för artikelns publicering inte resulterat i en notering i marginalen på barnets födelseattest, vilket betydde att hans födelse och faderns identitet förblivit okänd för allmänheten.
26. Appellationsdomstolen konstaterade också att en persons känslor, kärleksliv, familjeliv och frågor gällande fader- eller moderskap omfattas av privatlivets sfär och åtnjuter skydd enligt artikel 9 i civillagen och artikel 8 i konventionen, samt att dessa bestämmelser inte gjorde skillnad mellan anonyma och offentliga personer, oavsett civila, politiska eller religiösa funktioner. Däremot noterade appellationsdomstolen att denna princip tillät undantag i fall där avslöjade fakta kunde ge upphov till debatt på grund av potentiell inverkan eller konsekvenser baserat på de ifrågavarande personernas status eller funktioner, varvid plikten att sprida information tog företräde framför respekten för privatlivet.
27. Appellationsdomstolen resonerade enligt följande:
”Det faktum att Albert Grimaldis faderskap aldrig offentliggjorts, att Monacos författning gör det omöjligt för ett utomäktenskapligt barn att tillträda tronen och att Albert Grimaldi inte samtyckt till avslöjandet att han möjligtvis var far till fr Costes barn, samt att han den 3 maj 2005 hade meddelat Hachette Filippachi Associés att han motsatte sig publiceringen av dessa fakta, betydde att Hachette Filippachi Associés medvetet hade överträtt bestämmelserna i artikel 9 i civillagen och artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, utan att kunna rättfärdiga detta brott med hjälp av de obefintliga kraven på rapportering av aktuella händelser, informationens legitimitet eller läsarnas rätt till information, vilket inte omfattade Albert Grimaldis hemliga faderskap, även om han vid sin faders död i april 2005 blivit furstendömets regent;
Detta intrång i hans privata sfär, då artikeln inte bara avslöjade att det fanns ett ”hemligt” barn utan även innehöll ett stort antal sidoanmärkningar införskaffade genom fr Costes bekännelser gällande omständigheterna kring deras möte, den svarandes känslor, hans allra intimaste reaktioner på nyheten om fr Costes graviditet och hans förhållningssätt till barnet under privata möten in hennes lägenhet, kunde inte rättfärdigas av den åtföljande publiceringen av dessa fakta i tidningen Bunte, eller av det genomslag i media som artikels innehåll orsakade, eller av det faktum att andra publikationer senare upprepat dessa rapporter (vilka hade blivit allmänt kända tack vare förlaget), eller av ett sådant avslöjandes påstådda legitimitet för att barnet saknade officiell status vilket därför skulle ha gjort hans födelse och avslöjandet av faderns identitet till ett ämne som media och särskilt företaget Hachette Filippachi Associés var förpliktigad att informera om i syfte att uppmärksamma allmänheten på det faktum att Albert Grimaldi, som mot sin vilja utsatts för mediapådraget efter avslöjande av information om hans privatliv som han ämnat hålla hemlig och kanske även konfidentiell, hade tvingats ge en offentlig förklaring, eller genom artikelns tonläge som, Hachette Filippachi Associés av irrelevanta skäl anger, var ämnad att ge den svarande en ytterst positiv framtoning;
Även om fotografierna som åtföljde artikeln och som visar barnet tillsammans med den svarande togs av fr Coste med Albert Grimaldis samtycke, och även om fr Coste, den enda person som har föräldraansvar för barnet, överlämnade dem till Paris Match för publicering, kvarstår det faktum att Albert Grimaldi inte samtyckte till att de skulle publiceras tillsammans med en artikel som utgör ett intrång på hans privatliv, vilket gör publiceringen av desamma olaglig ...”
28. Appellationsdomstolen fastslog att den ifrågavarande publiceringen hade orsakat prinsen oåterkallelig skada då hans faderskap, som han önskat hålla hemligt och som hade hållits hemligt från barnets födelse fram till publiceringen av den omtvistade artikeln, plötsligt och mot hans vilja offentliggjorts. Appellationsdomstolen ansåg att den ideella skadan därför som en extra kompensation rättfärdigade ett beordrande av publicering av domstolsbeslutet och att denna åtgärd, med tanke på överträdelsens natur och de allvarliga konsekvenserna, inte var oproportionerlig med tanke på de inblandade motstridiga intressena, utan tvärtom utgjorde den mest korrekta gottgörelsen under de speciella omständigheterna i målet. Därför beslöt appellationsdomstolen att den överklagade domen skulle kvarstå, utom beträffande villkoren för publiceringen av domstolsbeslutet, som inte längre skulle visas under en rubrik och som endast skulle uppta en tredjedel av framsidan. Därmed beordrade appellationsdomstolen att den nedre tredjedelen av framsidan på det första numret av Paris Match publicerat veckan efter att domen utfärdats skulle visa en vit ruta med följande text i rött och att om detta inte skedde skulle det klagande förlaget bötfällas med 15 000 EUR per nummer från och med att tidsfristen gått ut:
”Enligt en dom i Versailles appellationsdomstol, vilken bekräftar den dom som utfärdats av Tribunal de Grande Instance i Nanterre, har förlaget Hachette Filippachi Associés genom en artikel med rubriken ‘Albert av Monaco: Alexandre. Det hemliga barnet’ i nummer 2920 av tidningen Paris Match från den 5 maj 2005 gjort sig skyldigt till överträdelse av prins Albert II av Monacos rätt till skydd av sitt privatliv och sin egen bild.”
29. Detta uttalande publicerades på framsidan av tidningens utgåva nr 2955, daterat den 5 januari 2006, under ett fotografi av prinsen. På framsidan sågs rubriken ”Albert av Monaco. Sanningen har bestraffats”, vilken åtföljdes av följande kommentar:
”Paris Match avslöjade att han hade en son, Alexandre. Domstolarna har bestraffat rätten att sprida information. Vi har fått stöd av den internationella pressen som en reaktion på detta.”
30. De klagande lämnade också in en överklagan på grund av rättsfrågor av appellationsdomstolens dom. I sin motivering för överklagan utvecklade de följande argument: avslöjandet av en regents faderskap var en nyhetshändelse som rörde offentligheten på grund av den ifrågavarande individens funktioner och då regeringspositionen i Furstendömet Monaco är ärftligt; avslöjandet av denna information var nödvändig för att informera allmänheten; publiceringen av observationer och sidoanmärkningar tillsammans med information om en nyhetshändelse som en regents faderskap var laglig, förutsatt att dessa var oskadliga och enbart tjänade till att skapa ett sammanhang kring informationen; och publiceringen av fotografier tagna inom familjen, som illustrerade nyhetshändelsen beskriven i artikeln, var inte av sådan art att den gjorde intrång på respekten för privatlivet.
31. Med stöd av artikel 10 i konventionen och med citat från domstolens rättspraxis, hävdade de klagande också att allmänheten hade rätt till information och att denna rättighet omfattade information gällande vissa offentliga personers privatliv. De hänvisade särskilt till att domstolens beslut i målet Von Hannover mot Tyskland (nr 59320/00, § 62 och 76, ECHR 2004‑VI) skulle ha blivit det motsatta om, som i det föreliggande målet, den berörda medlemmen av den kungliga familjen varit prinsen själv, staten Monacos regent. Som stöd för detta argument citerade de målet Krone Verlag GmbH & Co. KG mot Österrike (nr 34315/96, 26 februari 2002), som de angav visade att en person som verkar som politiker blir en offentlig person, med därpå följande konsekvenser. Vidare argumenterade de att kassationsdomstolen också bekräftade allmänhetens rätt till information, inklusive fakta om privatliv, även om den ifrågavarande personen inte innehade en officiell befattning. Till sist angav de att prioriteringen av rätten att informera och rätten att informeras hade fastställts under liknande omständigheter, även när saken gällde en persons rätt till deras egen bild.
32. De klagande argumenterade särskilt att i en ärftlig monarki var bara det faktum att prinsen saknade kända arvingar ett ämne för diskussion och att informationen om att han hade ett barn bidrog till denna diskussion. De angav också att barnet var en potentiell arvtagare till Monacos tron eftersom hans far när som helst skulle kunna legitimera honom. De ansåg att, även om det inte var troligt, var detta scenario juridiskt möjligt och kunde därför bli ett ämne för allmän debatt gällande den monegaskiska monarkins framtid, samt att det faktum att barnet dessutom var av togolesiskt ursprung kunde bidra till en debatt av allmänintresse som potentiellt kunde förändra synen på ett visst konservativt furstendöme.
33. De klagande påtalade också de mycket starka band som de påstod knöt samman Furstendömet och Frankrike. De angav dessutom att det omtvistade materialets världsomfattande genomslag, inklusive i ytterst seriösa och prestigefyllda tidningar, bevisade att informationen som avslöjats av Paris Match var av en sådan art att den bidrog till en debatt av allmänintresse, och att det här inte bara rörde sig om en artikel som skrivits i underhållningssyfte.
34. Vidare argumenterade de att fotografierna som åtföljde artikeln och som visade prinsen med barnet eller med fr Coste, illustrerade en nyhetshändelse, och att de inte medförde något brott mot respekt eller mänsklig värdighet eftersom de gav en positiv bild av prinsen. De försäkrade att dessa fotografier inte tagits utan prinsens vetskap, utan av fr Coste själv, och de specificerade att hon frivilligt och utan betalning överlämnat dem till Paris Match för publicering.
35. Till sist betonade de att tidningen Bunte hade publicerat en nästan identisk artikel i Tyskland den 4 maj 2005, innan publiceringen av den omtvistade artikeln, och att de tyska domstolarna hade ogillat prinsens talan mot tidningen.
36. I en dom den 27 februari 2007 ogillade kassationsdomstolen överklagan på grund av rättsfrågor grundat på bland annat följande:
”... var och en har – oavsett status, härkomst, förmögenhet, samt aktuella eller framtida funktioner – rätt till skydd av sitt privatliv; ... I domen noteras för det första att barnets existens och härkomst var okända för allmänheten det datum artikeln publicerades, och för det andra att furstendömets författning utesluter möjligheten att han skulle komma att tillträda tronen eftersom han var född utanför äktenskapet, något som dessutom förlagets inlagor inte hävdade var ett debattämne i det franska eller monegaskiska samhället eller behandlades i den omtvistade publikationen, samt till sist, [att] artikeln innehöll flera sidoanmärkningar gällande omständigheterna kring mötet mellan fr Coste och prins Albert samt om deras förhållande, prinsens reaktion på nyheten om graviditeten och hans senare förhållningssätt mot barnet; ... i skenet av dessa bedömningar och hänsyn noterade appellationsdomstolen, med rätta, att det saknades nyhetsvärde eller debattämne av allmänintresse i publiceringen som vid den tidpunkten skulle ha kunnat rättfärdiga en rapportering av legitim information till allmänheten; ... dessutom är publiceringen av fotografier av en person för att illustrera efterföljande innehåll som utgör intrång i personens privatliv automatiskt en överträdelse av personens rätt till kontroll över sin egen bild ...”
C. Förfarandena inför de tyska domstolarna
37. Efter publiceringen av den första artikeln den 4 maj 2005 (se punkt 11 ovan) publicerade veckotidningen Bunte den 12 maj 2005 ännu en artikel om avslöjandet av prinsens faderskap, denna gång åtföljd av flera fotografier som visade prinsen och barnet.
38. Prinsen väckte omedelbart talan mot tidningen i syfte att förhindra vidare publicering, men denna talan ogillades den 19 juli 2005 genom en dom i Freiburgs regionala domstol (Landgericht), och bekräftades den 18 november 2005 av Karlsruhe appellationsdomstol (Oberlandesgericht).
39. Freiburgs regionala domstol noterade särskilt att prinsen i egenskap av en framstående person i det moderna samhället måste tolerera detta omtvistade intrång i privatlivet eftersom informationen hade ett informationsvärde. Domstolen noterade att det aldrig ifrågasatts huruvida den information tidningen publicerat beträffande uttalanden från barnets mor och den sökandes faderskap var korrekt. Domstolen ansåg att publiceringen inte var oacceptabel vad gäller skyddet av en persons intima sfär eftersom avslöjandena inte gällde denna sfär utan privatlivets sfär, vilken åtnjuter ett svagare skydd. Domstolen ansåg att allmänhetens rätt till information berodde på den sökandes samhällsställning och att det tryck han kan ha upplevt som ett resultat av dessa avslöjanden, vilka hade som syfte att tvinga honom att erkänna sitt barn, inte medförde att publiceringen var förbjuden utan helt enkelt var en oundviklig konsekvens av desamma, något som han var tvungen att tolerera. Domstolen noterade att de publicerade fotografierna hade tagits med den sökandes samtycke, inom hans privata sfär, och hade gjorts tillgängliga för pressen genom en person som hade lika mycket rätt att göra detta som den sökande. Domstolen ansåg att skyddet av den sökandes privata sfär och hans rätt till sin egen bild måste underställas pressfriheten eftersom det var viktigt att informera allmänheten om den sökandes utomäktenskapliga son och om barnets mor. Till sist, ansåg domstolen att det var modern, och inte prinsen som inte erkänt barnet, som hade rätt att besluta huruvida avslöjandet av barnets existens föll inom den skyddade privata sfären.
40. Efter prinsens överklagan förbjöd appellationsdomstolen tidningen att återpublicera eller tillåta publicering av ett fotografi som publicerats i Buntes utgåva från den 4 maj 2005 och som visade den sökande i ett intimt ögonblick tillsammans med fr Coste. Däremot ansåg domstolen att frågan om en manlig arvinge till prinsen av Monaco – som är en arvsmonarki – var av avgörande betydelse, och att det intresse som inte bara Monacos medborgare, utan också många utanför furstendömets gränser, hade av saken förtjänade skydd och inte borde underordnas den sökandes intresse av att skydda sin privata sfär, vilket den sökande motiverar med att den aktuella juridiska situationen enbart tillåter barn inom äktenskapet att tillträda tronen.
II. RELEVANTA FRANSKA OCH MONEGASKISKA LAGAR OCH EUROPEISKA JURIDISKA TEXTER
A. Relevant nationell lagstiftning
41. De relevanta bestämmelserna i civillagen anger följande:
Artikel 9
”Var och en har rätt till skydd av sitt privatliv.
Domare kan, utan påverkan av rätten till kompensation för skador, beordra vilka åtgärder som helst, så som beslag, kvarstad och annat, som kan förhindra intrång i en persons privatliv eller få detta intrång att upphöra; i brådskande fall kan dessa åtgärder beordras i brådskande förfaranden.”
Artikel 1382
”Alla handlingar som skadar en annan ska göra den person som är skyldig till skadan förpliktigad till gottgörelse för skadan.”
B. Furstendömet Monacos författning
42. De relevanta styckena i artikel 10 i Furstendömet Monacos författning från den 17 december 1962 (efter ändringar genom lag nr 1.249 den 2 april 2002) anger:
”Tronen tillfaller efter dödsfall eller abdikering direkta och legitima barn till den reagerande prinsen i födelseordning, med företräde givet till manliga arvingar inom samma släktled.
Om legitima barn saknas övergår tronen till den reagerande prinsens bröder och systrar och dessas legitima arvingar i födelseordning, med företräde givet till manliga arvingar inom samma släktled.
Om den arvinge som enligt föregående paragrafer skulle tillträtt tronen avlider eller avsäger sig tronen innan tronen blir tillgänglig, går tronen till dennes direkta legitima arvingar i födelseordning, med företräde givet till manliga arvingar inom samma släktled.
Om ovanstående paragrafer inte går att tillämpa för att fylla vakansen på tronen går tronen till en sidosläkting som utses av kronans råd efter samma råd från regeringsrådet. Prinsens makt förvaltas tillfälligt av regeringsrådet.
Tronen kan endast tillfalla en monegaskisk medborgare den dag då tronen blir tillgänglig.
...”
C. Relevant europeiska juridiska texter
1. Resolution 1165 (1998) från Europarådets parlamentariska församling
43. De relevanta styckena i Resolution 1165 (1998) om rätten till privatliv, antagen i Europarådets parlamentariska församling den 26 juni 1998, anger följande:
”1. Församlingen erinrar sig den samhällsdebatt som hölls gällande rätten till privatliv under sammanträdet i september 1997, några veckor efter den olycka där prinsessan av Wales miste livet.
2. Vi detta tillfälle krävde en del människor att skydd av privatlivet och särskilt offentliga personers privatliv skulle skyddas på europeisk nivå genom en konvention, medan andra ansåg att privatlivet åtnjöt tillräckligt skydd genom nationella lagstiftningar och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och att man inte borde äventyra yttrandefriheten.
3. För att undersöka frågan vidare organiserade Utskottet för rättsliga frågor och mänskliga rättigheter en utfrågning i Paris den 16 december 1997 där offentliga personer eller deras representanter samt media deltog.
4. Rätten till privatlivet som garanteras i artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har redan definierats av församlingen i deklarationen gällande massmedia och mänskliga rättigheter i resolution 428 (1970) som ‘rätten att leva sitt eget liv med ett minimum av inblandning’.
5. Med tanke på de nya kommunikationsteknologier som gör det möjligt att lagra och använda personliga data, bör rätten att kontrollera egna data läggas till i denna definition.
6. Församlingen är medveten om att intrång i privatlivet sker ofta, även i länder med specifik lagstiftning som är till för att skydda detta, eftersom människors privatliv kommit att bli en ytterst lukrativ handelsvara för vissa mediasektorer. Offren är främst offentliga personer eftersom information om dessa personers liv stimulerar försäljningen.
Samtidigt måste offentliga personer inse att deras samhällsställning – i många fall frivillig – automatiskt medför ett ökat intresse för deras privatliv.
7. Offentliga personer är personer som innehar offentliga uppdrag och/eller använder offentliga resurser samt, i bredare benämning, alla som spelar en roll i det offentliga livet, oavsett om detta sker inom politik, ekonom, konst, den sociala sfären, idrott eller andra områden.
8. Det är ofta med hänvisning till en ensidig tolkning av yttrandefriheten, som garanteras i artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som media inkräktar på människors privatliv, med motivationen att deras läsare har rätt att veta allt om offentliga personer.
9. Vissa fakta gällande offentliga personers, särskilt politikers, privatliv kan faktiskt vara av intresse för medborgarna och det kan därför vara legitimt att informera läsare, som också är röstberättigade, om dessa fakta.
10. Därför måste man finna ett sätt att balansera två fundamentala rättigheter, som båda garanteras i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna: rätten till skydd för privat- och familjeliv och yttrandefriheten.
11. Församlingen bekräftar åter att allas rätt till skydd för privat- och familjeliv samt yttrandefriheten är fundamentala rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Dessa rättigheter är inte absoluta och har inte heller någon inbördes hierarkisk ordning eftersom de båda är av lika värde.
12. Däremot påpekar församlingen att rätten till skydd för privat- och familjeliv i artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna inte enbart bör skydda en individ mot intrång från offentliga myndigheter, utan också mot intrång från privatpersoner eller privata institutioner, inklusive massmedia.
13. Församlingen anser att då alla medlemsstater nu ratificerat Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och eftersom många nationella lagstiftningssystem omfattar lagar som garanterar detta skydd, finns inget behov av att föreslå antagandet av en ny konvention som garanterar rätten till skydd för privat- och familjeliv.
14. ...”
2. Deklarationen om journalisters rättigheter och skyldigheter
44. Deklarationen gällande journalisters rättigheter och skyldigheter som av medlemsstaternas fackförbund antogs i München den 24 och 25 november 1971 godkändes av International Federation of Journalists vid kongressen i Istanbul 1972. Deklarationen anger bland annat:
”Inledning
Rätten till information, att yttra sig och kritisera, är en av de fundamentala mänskliga rättigheterna.
Alla en journalists rättigheter och skyldigheter har sin grund i allmänhetens rätt till information om händelser och åsikter.
Journalistens ansvar gentemot allmänheten har företräde framför alla andra förpliktelser, i synnerhet gentemot arbetsgivare och offentliga myndigheter.
Informationsuppdraget omfattar av nödvändighet vissa begränsningar som journalister själva spontant och frivilligt tillämpar. Det är detta som är syftet med deklarationen av förpliktelser som formuleras här nedanför.
En journalist kan dock endast uppfylla dessa skyldigheter i sitt yrkesutövande under omständigheter med oberoende och professionell värdighet. Det är detta som är syftet med följande deklaration om rättigheter.
Deklaration om skyldigheter
De grundläggande skyldigheterna för en journalist som samlar in, redigerar och kommenterar nyheter är:
1. Att respektera sanningen, oavsett konsekvenser för journalisten själv, eftersom allmänheten har rätt att få veta sanningen;
2. Att försvara rätten till information, kommentarer och kritik;
3. Att endast rapportera fakta där källan är känd av journalisten; att inte förtiga viktig information och inte heller ändra i texter och dokument;
4. Att inte använda orättfärdiga metoder för att skaffa nyheter, fotografier eller dokument;
5. Att respektera människors privatliv;
6. Att korrigera publicerad information som visar sig vara felaktig;
7. Att iaktta tystnadsplikt och inte avslöja källan till information om erhållits konfidentiellt;
8. Att betrakta följande som grova tjänstefel: plagiat, förtal, smutskastning, smädelse och ogrundade anklagelser, mottagande av alla former av mutor för att publicera eller förtiga nyheter;
9. Att aldrig sammanblanda journalism med marknadsföring eller propaganda samt att vägra alla direkta eller indirekta beställningar från marknadsförare.
10. Att motstå alla påtryckningar samt att endast acceptera redaktionella order från ansvarig redaktionell personal.
Varje person, värdig titeln journalist, ser det som sin plikt att troget följa ovanstående principer. I yrkesfrågor erkänner journalisten, inom ramarna för varje lands allmänna lagstiftning, endast sina kollegors jurisdiktion; han vägrar varje typ av inblandning från regeringsmakter och andra.
Deklaration om rättigheter
1. Journalister kräver fri tillgång till alla informationskällor och rätten att fritt göra förfrågningar gällande alla händelser som rör det offentliga livet. Därför får begränsningar av journalisters tillgång till information om offentliga eller privata ärenden ske endast i undantagsfall och av tydligt uttalade skäl;
2. Journalisten har rätt att vägra åtlyda sådant som strider mot den allmänna policyn för det informationsorgan som han samarbetar med, så som skriftligen angetts och införlivats i hans anställningskontrakt, samt har rätt att vägra åtlyda allt som inte tydligt anges i denna allmänna policy;
3. En journalist kan inte tvingas att utöva sitt yrke eller ge uttryck för en åsikt som strider mot hans övertygelse eller samvete;
...”
LAGEN
I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 10 I KONVENTIONEN
45. De klagande påstod att domen mot dem utgjorde obefogad begränsning av deras rätt att sprida information. De stödde sig på artikel 10 i konventionen som anger följande:
”1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.
2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.”
A. Kammarens dom
46. Kammaren noterade att domen mot de klagande inte skilde mellan information som utgjorde en del av ett debattämne av allmänintresse och information som endast rörde detaljer i prinsens privatliv. Därmed ansåg kammaren, trots det utrymme för egen bedömning som staterna har i denna sak, att det saknades rimlig proportionerlighet mellan, å ena sidan, de begränsningar domstolarna ålagt de klagandes rätt till yttrandefrihet och, å andra sidan, det legitima syftet. Därför fastställde kammaren att en överträdelse av artikel 10 i konventionen ägt rum (kammarens dom, § 51 till 75).
B. Parternas inlagor till stora kammaren
1. De klagandes inlagor
47. De klagande angav att domen mot en tidning för publicering av information som redan avslöjats i andra media och för illustration av denna information med relaterade fotografier utgjorde en begränsning av rätten att sprida information av allmänintresse. De ansåg att denna dom var ytterst allvarlig och saknade motstycke samt att den måste betraktas som en överdriven begränsning av rätten till yttrandefrihet och spridande av information, vilket var verkligt skrämmande.
48. De klagande bestred inte det faktum att den ifrågavarande begränsningen hade en laglig grund, nämligen artikel 9 i civillagen, och inte heller att den hade ett legitimt syfte, nämligen ”skydd av andras rättigheter”, nämligen prinsens rätt till skydd av sitt privatliv och sin egen bild. Trots detta uttryckte de en reservation och hävdade att de nationella domstolarna gjort en alltför bred tolkning av konceptet privatliv i den mening som avses i artikel 9 i civillagen och artikel 8 i konventionen.
49. De klagande ansåg att rätten till respekt för privatlivet naturligtvis måste skyddas, men att denna rättighet inte var absolut, särskilt om den kom i konflikt med rätten till yttrandefrihet och spridning av information samt rättigheterna tillhörande andra personer som berörs av publiceringen. De kritiserade de nationella domstolarna för att de inte skapat balans mellan prinsens rättigheter och andra rättigheter, vilka de bekräftade hade lika stort värde: moderns rättigheter, som de inte ansåg mindre legitima i ett demokratiskt samhälle; barhets rättigheter att bli officiellt erkänt; samt tidningens rätt att sprida information av allmänintresse som vid publiceringsdatumet inte längre var konfidentiell.
50. De klagande ansåg också att det i de omtvistade besluten inte gjorts någon skillnad mellan vanliga medborgare och offentliga personer (a fortiori politiker och statsöverhuvuden, som oundvikligen utsätts för intresse från media) och därmed avvikit från domstolens rättspraxis och aktuell fransk rättspraxis. Som stöd för detta argument inlämnade de den rättspraxis som utvecklats av de nationella domstolarna där man erkänt allmänhetens rätt till information om fakta gällande privatliv, och de citerade som exempel flera mål där de nationella domstolarna fattat beslut på denna grund.
51. De klagande angav vidare, beträffande den omtvistade begränsningens nödvändighet, att alla undantag från en fundamental frihet måste tolkas snävt och att oproportionerliga straffpåföljder därför inte kunde tillämpas vid undantag från yttrandefriheten. De angav att rätten till respekt för privatlivet inte var absolut och argumenterade att de nationella domarnas beslut i det föreliggande målet inte motsvarade ett akut socialt behov då domstolarna inte hade genomfört en noggrann avvägning beträffande de ifrågavarande motsatta rättigheterna, och inte heller tagit hänsyn till de kriterier som fastställts i domstolens rättspraxis.
52. I detta sammanhang argumenterade de bland annat att i en arvsmonarki är information om att en arvinge fötts utanför äktenskapet och inte ännu officiellt erkänts av sin far en fråga som är av intresse för allmänheten, både beträffande monarkins framtid och beträffande prinsens attityd, då han är en offentlig person. Frågan om hans faderskap rör inte bara hans egen civila status – det var inte helt oviktigt att få veta huruvida han hade en utomäktenskaplig son och i så fall huruvida han hade erkänt denna son – utan också födelseordningen bland arvingarna eller till och med möjliga efterträdare på tronen eftersom monarkin i Monaco är ärftlig och eftersom det vid den relevanta tidpunkten saknades en känd arvinge. De klagande betonade i detta sammanhang att lagarna i den monegaskiska författningen, en kort tid före prins Rainiers död, ändrats och att vidare ändringar inte kunde uteslutas. Det var också troligt att den ifrågavarande informationen skulle komma att upplysa prinsens undersåtar om hans etiska beteende och hans personliga respekt för de fundamentala rättigheter han anser gäller honom själv, och som han förespråkat i både offentliga och politiska sammanhang.
53. De klagande argumenterade också att prinsen använde sig av offentliga resurser varav vissa reserverades för hans sons framtid och utbildning, vilket var en fråga som direkt påverkade monegaskiska och franska skattebetalare. De hävdade också att de tyska domstolarna, då de ombads undersöka en i de flesta hänseenden liknande tvist, bedömde att den ifrågavarande informationen berättigade en debatt gällande en fråga av allmänintresse. Vidare hävdade de att det faktum att prinsen till slut erkänt sin son i samband med en storskalig mediahändelse gjorde spridningen av nyheten till allmänheten ännu mer legitim. De tillade att han genom att göra ett uttalande gällande tronföljden bekräftat att de ifrågavarande nyheterna var en fråga som gällde allmänheten.
54. De klagande angav vidare att prinsens officiella profil som Monacos statsöverhuvud inte gick att förneka. Beträffande rapportens innehåll ansåg de att detta inte inskränkte sig till prinsens privata sfär, utan även omfattade den privata sfären tillhörande barnets mor, vilken hade rätt att uttrycka sig, samt den privata sfären tillhörande barnet, vilket hade rätt att erkännas offentligt. I detta sammanhang angav de att i ett demokratiskt samhälle kunde inte en persons önskemål, inte ens en regents, åtnjuta sådana privilegier att de inkräktade på andras rättigheter, och att de i synnerhet inte fick fungera som ett ”hinder för hans sons krav då denne önskade hävda sin existens och få sin identitet erkänd”.
55. Vidare betonade de klagande att det inte bestridits att artikeln innehöll information och fotografier som överlämnats av barnets mor, som själv kontaktat Paris Match i syfte att erhålla ett officiellt erkännande av sin son. De hävdade att alla de omtvistade fotografierna tagits i en lägenhet, med fullt medgivande från prinsen, och att de ansåg att de inte innehöll några intima detaljer eller osmickrande framställningar av någon av de berörda personerna. Fotografierna som visar prinsen tillsammans med fr Coste hade enligt dem tagits i samband med officiella evenemang, så tidningen kunde inte kritiseras för att de publicerat dem. Endast fotografier som överlämnats av barnets mor hade publicerats, i syfte att stödja trovärdigheten i hennes uttalanden. Dessutom hade det aldrig ifrågasatts huruvida den publicerade informationen var korrekt eller under vilka omständigheter informationen och de åtföljande fotografierna överlämnats till tidningen. Därför var det fel av Nantes TGI att beskriva informationen som ”enbart rykten”.
56. De klagande hävdade också att principen om fritt val gällande metod för spridande av information – följdsatsen till rätten att sprida information – inte kunde angripas utan att utarma substansen i denna rättighet. I detta sammanhang hävdade de att de hade haft rätt att illustrera den omtvistade artikeln med relevanta fotografier. Vilket de publicerade fotografierna också gjorde. Beträffande konsekvenserna av artikeln, förnekade de klagande att den kunde ha avslöjat något som inte redan avslöjats offentligt i brittisk, amerikansk, tysk och fransk press samt i audiovisuella media och på Internet. Därför bad de att artikelns inverkan skulle sättas i perspektiv. De argumenterade också att prinsen efter den omtvistade publiceringen officiellt erkänt sitt faderskap vid en storskalig mediahändelse där han samtidigt erkänt ett annat barns existens.
57. De klagande hävdade därför att de utsatts för en begränsning av yttrandefriheten som, för det första inte varit ”nödvändig” då den inte motsvarat ett ”akut socialt behov”, och för det andra, hade haft oproportionerliga konsekvenser i förhållande till det legitima syftet. De ansåg att endast prinsens rätt till privatliv hade beaktats vid bedömningen av den påstådda överträdelsen och den därav följande skadan. Dessutom ansåg de att straffpåföljden varit ytterst sträng: enligt deras mening var en domstolsorder gällande publicering lika allvarlig som en expropriering av en tidning och eliminering av utrymme för utövandet av yttrandefrihet samt hade en betydelse och effekt som motsvarade en offentlig reprimand utformad i syfte att diskreditera tidningen.
58. Till sist argumenterade de klagande att prinsen då appellationsdomstolen och kassationsdomstolen fastställt sina domar redan bekräftat att han hade en utomäktenskaplig son i ett offentligt uttalande och i flera pressintervjuer. De kritiserade de nationella domstolarna för att de underlåtit att ta hänsyn till detta faktum i sin bedömning av den påstådda skadans omfattning. De avslutade med att den ifrågavarande publiceringen hade varit uppenbart legitim och att det därför inte funnits någon rimlig proportion mellan de stränga domarna mot dem, med publiceringen av ett domstolsbeordrat uttalande på tidningens framsida, och det eftersträvade syftet.
2. Regeringens inlagor
59. Efter en granskning av kassationsdomstolens rättspraxis i gällande skydd av privatlivet, hävdade regeringen, för det första, att en persons privatliv hade bedömts omfatta personliga eller familjerelaterade relationer, samt kärleksliv, graviditet, sjukdom, kirurgiska ingrepp, religiös övertygelse, hem och kontroll över sin egen. De specificerade också att endast sådant som var relevant för allmänhetens rätt till information kunde avslöjas. I fall där det påstådda intrånget gällde en person vars liv eller status som offentlig person medförde att de var välkända, gjordes i rättspraxis en distinktion grundad på den ifrågavarande informationens art.
60. Regeringen betonade i detta sammanhang att även om kassationsdomstolen angett att ”var och en har – oavsett status, härkomst, förmögenhet, samt aktuella eller framtida funktioner – rätt till skydd av sitt privatliv”, hade kassationsdomstolen ändå rättfärdigat avslöjande av information om detta var nödvändigt för att det gällde allmän debatt.
61. Efter att ha beskrivit detta nationella juridiska sammanhang, bestred regeringen inte att domstolarnas domar mot de klagande utgjorde en begränsning av deras utövande av yttrandefrihet. Däremot hävdade de att denna begränsning var föreskriven i lag – något som de klagande så som yrkesutövare inom mediebranschen inte enligt regeringens mening kunde ha varit omedvetna om – och att den hade ett legitimt syfte, nämligen att försvara prinsens rätt till skydd av sitt privatliv och sin egen bild.
62. Regeringen angav också att de nationella domstolarna följt domstolens rättspraxis. I detta sammanhang argumenterade de att de omtvistade kommentarerna borde undersökas i skenet av fallet som helhet och att man borde ta hänsyn till de termer som använts, sammanhanget och på vilket sätt kommentarerna gjorts. Med hänvisning till staternas utrymme för egen bedömning inom detta område, argumenterade de att det inom området yttrandefrihet, vilket medför ett subjektivt synsätt, var de nationella domstolarna som var bäst utrustade att klassificera fakta i ett mål, och att domstolen i sin övervakning inte borde försöka ersätta de nationella domstolarnas bedömning av fakta med sin egen bedömning. I det föreliggande målet hade de nationella domstolarna genomfört en noggrann analys och försökt skapa balans mellan skydd av privatlivet och yttrandefriheten. Det fanns därför inget som kunde rättfärdiga en avvikelse från kassationsdomstolens bedömning.
63. Regeringen angav också inför stora kammaren att det vid bedömning av omständigheterna i målet inte var nödvändigt att ta hänsyn till fr Costes önskan att publicera vem som var far till hennes barn i syfte att få barnet erkänt. De ansåg att om Paris Match önskat använda fr Costes intressen i sitt försvar, borde de ha kallat henne till förhör inför de nationella domstolarna. Därmed gäller det föreliggande målet endast en klassisk konflikt mellan rättigheter och intressen tillhörande en pressorganisation som stödjer sig på sin yttrandefrihet, och rättigheter och intressen tillhörande en person som blivit föremål för en nyhetsartikel och som klagat på en överträdelse av hans rätt till respekt för privatlivet.
64. Regeringen ansåg att det i det föreliggande målet funnits akut behov av att skydda prinsen. De hävdade att den omtvistade publiceringen inte gällt ett ämne av allmänintresse. De bekräftade att viss information gällande prinsen kunde offentliggöras på grund av hans funktioner, men ansåg att de omtvistade avslöjandena, förutom att de var ytterst intima, på inget sätt påverkade den monegaskiska statens organisation.
65. Regeringen ansåg också att kammaren haft fel i sin tolkning av konceptet bidrag till en debatt av allmänintresse och hade öppnat för möjligheten till omfattande juridisk osäkerhet. Beträffande detta argumenterade de att en alltför vid tolkning av detta koncept nästan helt skulle omintetgöra omfattningen av konventionens princip gällande skydd av offentliga personers privatliv och skulle öppna möjligheten för att, i enbart kommersiellt syfte, göra upprepade intrång i privatliv och kränka offentliga personers rätt att kontrollera sin egen bild.
66. Inför stora kammaren angav de att domstolen i målet Von Hannover mot Tyskland (nr 2) dom ([GC], nr 40660/08 och 60641/08, ECHR 2012), hade accepterat en extra vid tolkning av konceptet debatt av allmänintresse. Juridiska kommentatorer hade också påpekat att denna tolkning avvek från den första domen i målet Von Hannover (ovan) och öppnade förmöjligheten till publicering av fotografier och artiklar som kränkte offentliga personers privatliv, med en flyktig hänvisning till en debatt av allmänintresse som vid det tillfället verkade tillräcklig för att rättfärdiga publiceringen. Regeringen ansåg att konceptet debatt av allmänintresse, som de menade var ämnad att garanterad respekten för offentliga personers privatliv, skulle reduceras till ett tomt skal om denna tolkning skulle bli den rådande.
67. Regeringen ansåg att det faktum att kammaren fastställt att artikeln innehöll element som gällde prinsens privata, eller till och med intima sfär, borde få stora kammaren att bedöma domen mot de klagande som rättfärdigad. De hävdade att elementen av privatliv som beskrevs i artikeln borde ha prioriterats och att det huvudsakliga, om inte enda, syftet med publiceringen hade varit att tillfredsställa en viss läsekrets nyfikenhet beträffande detaljer i prinsens privatliv.
68. Inför stora kammaren argumenterade de också att kammaren felaktigt hävdat att ”artikelns kärnmeddelande” varit möjligheten att en utomäktenskaplig son möjligtvis skulle komma att ärva furstendömets tron: i själva verken innehöll artikeln endast två hänvisningar till denna fråga, eller åtta textrader av femhundra som täckte fyra sidor och åtföljdes av sex sidor med fotografier utöver fotografiet på framsidan. Regeringen bekräftade åter att det faktum att prinsen hade en utomäktenskaplig son, som saknade officiell status, inte bidrog till någon debatt av allmänintresse.
69. Regeringen angav att de var medvetna om att de tyska domstolarna ogillat prinsens krav då han väckte talan mot veckotidningen Bunte för en artikel som var jämförbar med artikeln som publicerats i Paris Match, men argumenterade vidare att staterna hade olika traditioner beträffande medias respekt för privatlivet, särskilt offentliga personers privatliv. De menade att den franska lagstiftningen och rättspraxisen värnade mer om privatlivet än den tyska och brittiska. Däremot är syftet med konventionen inte att harmonisera nationell lagstiftning. De franska domstolarna hade därför rätt att i motsats till de tyska bedöma att födelsen av prinsens son inte bidrog till en debatt av allmänintresse: detta var ett rimligt ställningstagande vid jämkningen mellan de inblandade motstridiga intressena.
70. Regeringen tillade att även om man antar att stora kammaren bedömer den ifrågavarande födelsen som en del av en debatt som berör allmänheten, rättfärdigade det faktum att den omtvistade artikeln innehöll flera intima detaljer i prinsens liv ändå att skyddet av privatlivet i det föreliggande målet prioriterades framför yttrandefriheten.
71. De ansåg att publiceringen av artikeln och flera fotografier som visade prinsen med sin son utgjort ett synnerligen stort intrång i prinsens privatliv. Därutöver innehöll artikeln avslöjanden om verkligt intima detaljer i prinsens liv. Prinsen hade dessutom samtyckt till att bilder togs av honom med sonen för privat bruk, inte för publicering. Beträffande detta kritiserade regeringen de klagande för att de underlåtit att filtrera den information som tillhandahållits av fr Coste för att utesluta de intima detaljerna om prinsen och i stället valt att publicera dessa intima detaljer och därmed underlåtit att uppfylla sina plikter och skyldigheter.
72. Regeringen ansåg vidare att tidningen givit denna ”scoop” en sensationell infallsvinkel med hjälp av fotografierna och bildtexterna. De tillade att de klagande inte kunde luta sig mot händelser som inträffat efter publiceringen, nämligen prinsens uttalande om saken, för att undgå sitt ansvar.
73. Till sist förklarade de att Paris Match var en ekonomiskt lönsam tidning som ofta exploaterade individers privatliv för att tillfredsställa sina läsares nyfikenhet, och att denna kommersiella exploatering var länkad till avslöjandets mer eller mindre skandalösa natur. I det föreliggande målet hade över en miljon exemplar av det ifrågavarande numret av Paris Match tryckts. Därför ansåg regeringen att den omtvistade begränsningen i det föreliggande målet varit nödvändig och uppfyllde kraven på proportionerlighet i domstolens rättspraxis, samt att skadeståndets belopp enligt deras mening borde ställas mot tidningens intäkter.
C. Tredje parters observationer
1. Observationer från Monacos regering
74. Monacos regering ansåg att kammarens dom tog upp en allvarlig fråga gällande tolkningen och tillämpningen av artikel 8 och 10 i konventionen. I detta sammanhang angav de att kriteriet ”bidrag till en debatt av allmänintresse”, hur relevant den än är, i praktiken, endast garanterar den föreskrivna balansen mellan yttrandefrihet och skydd av privatlivet om den tillämpas på rätt sätt och inte förvanskas. I det föreliggande målet kunde frågan om faderskap till ett barn som helt klart var uteslutet från tronföljden inte sägas omfattas av en debatt av allmänintresse. Enligt den monegaskiska regeringen var det huvudsakliga – om inte enda – syftet med artikeln att tillfredsställa en viss läsekrets nyfikenhet beträffande offentliga personers privatliv. Dessutom fanns risken att synsättet i kammarens dom i framtiden skulle resultera i en alltför vid tolkning av rättfärdigandet när det gäller bidrag till en debatt av allmänintresse, vilket allvarligt skulle underminera det skydd av privatlivet som offentliga personer hade legitim rätt att förvänta sig, särskilt personer med politiska funktioner.
75. Monacos regering ansåg också att kategorin ”offentliga personer” inkluderade en mycket speciell undergrupp, nämligen ”politiska personligheter”, som var ännu mer utsatt för medias intresse. De argumenterade att det var viktig att garantera att pressartiklar om ”politiska personligheter” inte i praktiken, skulle medföra ett mer eller mindre obestridligt antagande att de automatiskt bidrog till en debatt av allmänintresse. Ändå skapade kammaren med sin dom en allvarlig risk beträffande detta, nämligen att skyddet för politiska personligheters privatliv hädanefter skulle bli ytterst begränsat, eller till och med obefintligt. Det var extra viktigt att ta upp detta problem med tanke på att den tolkning domstolen föreslog kunde förväntas fungera som en referens för varje hög fördragsslutande part.
2. Observationer från Media Legal Defence Initiative (”MLDI”)
76. Den icke-statliga organisationen MLDI ansåg att frågan om tronföljden i en arvsmonarki var en fråga som gällde allmänheten. MLDI instämde med kammarens tolkning av detta koncept. De noterade att en vid tolkning av konceptet debatt av allmänintresse redan tillämpades i Tyskland och Belgien, och de menade att journalister och redaktörer borde ha en viss handlingsfrihet i den yrkesmässiga bedömningen av vilka detaljer som ska inkluderas vid förmedlandet av ett budskap, särskilt i fall där det står klart att budskapet gäller en fråga av allmänintresse. En sådan handlingsfrihet erkänns redan i Storbritannien och andra av Europarådets medlemsstater.
77. MLDI menade att i en konstitutionell monarki har statsöverhuvudet en fundamental representativ roll som han utövar genom att bland annat ge offentliga kommentarer eller privat uttrycka sina åsikter för politiker inom ett stort antal ämnen. Dessutom är frågan om tronföljd i en konstitutionell monarki en fråga av legitimt allmänintresse och har implikationer för den handlingsfrihet som pressen måste tillåtas i sin rapportering av sådana ämnen samt för allmänhetens rätt till information gällande dessa, där så är lämpligt.
78. MLDI ansåg också att straffpåföljderna i det föreliggande målet hade varit ytterst stränga. Enligt den icke-statliga organisationen kunde förpliktelsen att publicera ett uttalande potentiellt, inte bara skada tidningens rykte, utan även avsevärt påverka tidningens framtida försäljning. Vidare ansåg MLDI, med tanke på domstolens rättspraxis, att det beviljade skadeståndsbeloppet måste betraktas som en form av censur.
D. Rättens bedömning
79. Rätten noterar att parterna är överens om att den omtvistade domen utgjorde en begränsning av de klagandes utövande av deras rätt till yttrandefrihet, vilken skyddas av artikel 10 i konventionen. Det bestrids inte heller att begränsningen var föreskriven i lag då den grundades på artikel 9 och 1382 i civillagen samt hade ett legitimt syfte, nämligen skydd av andras rättigheter i den mening som avses i artikel 10 § 2 i konventionen – vilket i det föreliggande målet gäller prinsens rätt till skydd av sitt privatliv och sin egen bild. Rätten instämmer med denna bedömning.
80. Däremot har de klagande uttryckt reservationer gällande huruvida den ifrågavarande begränsningen var laglig och legitim, då man anser att de nationella domstolarnas tolkning av konceptet privatliv var alltför vid, och de klagade över att ingen noggrann avvägning av de inblandade motstridiga intressena genomförts (se punkt 48 till 50 ovan). Däremot anser rätten att dessa argument gäller bedömningen av huruvida begränsningen var nödvändig och vill inte ta ställning till huruvida den var laglig eller hade ett legitimt syfte.
81. Tvisten i det föreliggande målet handlar därför om huruvida begränsningen ”i ett demokratiskt samhälle var nödvändig”.
1. De allmänna principer som fastställts i domstolens rättspraxis
82. Då rätten vid många tillfällen behövt ta ställning till tvister som kräver en bedömning av rätt balans mellan rätten till respekt för privatlivet och rätten till yttrandefrihet har rätten utvecklat en omfattande rättspraxis inom detta område. Med tanke på omständigheterna i det föreliggande målet anser rätten det lämpligt att upprepa de allmänna principerna gällande var och en av de ifrågavarande rättigheterna och att sedan beskriva kriterierna för att göra en avvägning mellan dessa.
(a) Allmänna principer gällande rätten till respekt för privatlivet
83. Rätten upprepar att begreppet privatliv är ett brett koncept för vilket det är svårt att ge en uttömmande definition. Det omfattar aspekter av personlig identitet, så som en persons namn, fotografi samt fysiska och moraliska integritet. Detta koncept inkluderar också rätten att leva privat utan oönskad uppmärksamhet (se Smirnova mot Ryssland, nr 46133/99 och 48183/99, § 95, ECHR 2003‑IX (utdrag)). Garantin i artikel 8 i konventionen gällande detta är främst ämnad att garantera utveckling utan yttre inblandning av varje persons personlighet i sin relation med andra människor. Därför finns en sfär som rör en persons samröre med andra, även i offentliga sammanhang, som kan omfattas av begreppet privatliv.
84. En person som är okänd för allmänheten kan kräva extra starkt skydd av sin rätt till privatliv, men detta gäller dock inte offentliga personer (se Minelli mot Schweiz (dec.), nr 14991/02, 14 juni 2005). Trots detta kan även en person som är känd bland allmänheten under vissa omständigheter åberopa ett ”legitimt undantag” för skydd av och respekt för sitt privatliv (se bland annat Von Hannover (nr 2), ovan, § 97).
85. Publicering av ett fotografi kan därmed inkräkta på en persons privatliv även om denna person är en offentlig person (se ovanstående § 95). Rätten har vid många tillfällen angett att ett fotografi kan innehålla mycket personlig eller till och med intim ”information” om en person eller dennas familj (se ovanstående § 103). Därför har rätten erkänt varje person rätt till skydd av sin egen bild och betonat att en persons bild utgör ett av de främsta attributen för hans eller hennes personlighet då den avslöjar en persons unika egenskaper och skiljer personen från andra människor. Rätten till skydd av den egna bilden är därför en av de viktigaste komponenterna av personlig utveckling. Den ger framför allt personen rätt att kontrollera användningen av denna bild, inklusive rätten att vägra publicering av densamma (se ovanstående § 96).
86. Vid en bedömning av huruvida publicering av en bild utgör en överträdelse av en klagandes rätt till respekt för sitt privatliv tar rätten hänsyn till på vilket sätt informationen eller fotografiet införskaffats. Rätten betonar särskilt vikten av att erhålla tillstånd från de berörda personerna samt hur stark känslan av intrång som orsakades av fotografiet var (se Von Hannover, ovan, § 59; Gurgenidze mot Georgien, nr 71678/01, § 55–60, 17 oktober 2006; och Hachette Filipacchi Associés mot Frankrike, nr 71111/01, § 48, 14 juni 2007). I detta sammanhang har rätten haft tillfälle att notera att fotografier som publiceras i ”sensationspressen” eller ”romanstidningar”, som i allmänhet har som syfte att tillfredsställa allmänhetens nyfikenhet på detaljer gällande en persons privatliv (se Société Prisma Presse mot Frankrike (dec.), nr 66910/01 och 71612/01, 1 juli 2003, och Hachette Filipacchi Associés mot Frankrike (ICI PARIS), nr 12268/03, § 40, 23 juli 2009), ofta införskaffats i ett klimat av kontinuerliga trakasserier som kan ge den berörda personen en mycket stark känsla av intrång i privatlivet eller till och med förföljelse (se Von Hannover, ovan, § 59). En annan faktor i rättens bedömning är i vilket syfte ett fotografi använts och hur det kan komma att användas i framtiden (se Reklos och Davourlis mot Grekland, nr 1234/05, § 42, 15 januari 2009, och Hachette Filipacchi Associés (ICI PARIS), ovan, § 52).
87. Däremot täcker dessa beaktanden inte alla situationer. Andra kriterier som man kan komma att ta hänsyn till beror på de speciella omständigheterna i ett visst fall. Här betonar rätten hur viktigt det är att bedöma hur allvarligt intrånget i privatlivet var och vilka konsekvenser publiceringen av fotografierna fått för den berörda personen (se Gurgenidze, ovan, § 41).
(b) Allmänna principer gällande rätten till yttrandefrihet
88. Yttrandefrihet är en av de viktigaste grunderna för ett demonkaotiskt samhälle samt en av de grundläggande förutsättningarna för samhällets framsteg och varje individs självförverkligande. Enligt paragraf 2 i artikel 10 gäller denna frihet inte endast rätten till information eller åsikter som mottas positivt eller som betraktas som oförargliga eller likgiltiga, utan även information och åsikter som är stötande, chockerande eller störande. Detta är förutsättningarna för pluralism, tolerans och vidsynthet, utan vilka ett ”demokratiskt samhälle” inte existerar. I artikel 10 fastslås att det finns undantag från yttrandefriheten, men att dessa undantag måste tolkas strikt och att alla behov av restriktioner måste fastställas på ett övertygande sätt (se Handyside mot Storbritannien, 7 december 1976, § 49, serie A nr 24, och bland annat, Lindon, Otchakovsky-Laurens och July mot Frankrike [GC], nr 21279/02 och 36448/02, § 45, ECHR 2007‑IV, och Von Hannover (nr 2), ovan, § 101).
89. Även om pressen inte får överskrida vissa gränser, särskilt beträffande andras rykte och rättigheter, har den ändå som uppgift att på ett sätt som överensstämmer med dess skyldigheter och förpliktelser sprida information och åsikter kring alla ämnen av allmänintresse. Därför omfattar spridningen av information automatiskt både ”plikter och skyldigheter” och begränsningar som pressen självmant och spontant måste tillämpa (se Mater mot Turkiet, nr 54997/08, § 55, 16 juli 2013). Pressen har inte bara som uppgift att sprida sådan information och sådana åsikter; allmänheten har också rätt att ta emot dem. I annat fall skulle pressen inte kunna spela sin viktiga roll som ”offentlig bevakare” (se Bladet Tromsø och Stensaas mot Norge [GC], nr 21980/93, § 59 och 62, ECHR 1999‑III; Pedersen och Baadsgaard mot Danmark, nr 49017/99, § 71, ECHR 2004‑XI och Von Hannover (nr 2), ovan, § 102). Det är varken rättens eller de nationella domstolarnas uppgift att ersätta pressens åsikter med sina egna beträffande vilka rapporteringsmetoder som ska användas i ett visst fall (se Jersild mot Danmark, 23 september 1994, § 31, serie A nr 298, och Stoll mot Schweiz [GC], nr 69698/01, § 146, ECHR 2007‑V). Yttrandefriheten inkluderar publicering av fotografier. Detta är dock ett område där skyddet av andras rättigheter och rykte är extra viktigt, då fotografier kan innehålla mycket personlig eller till och med intim information om en person eller dennas familj (se Von Hannover (nr 2), ovan, § 103). Till sist, även om publiceringen av nyheter om offentliga personers privatliv i allmänhet sker i underhållningssyfte snarare än informationssyfte, bidrar den till det varierade utbudet av information som allmänheten har tillgång till och skyddas onekligen av artikel 10 i konventionen. Däremot kan detta skydd ersättas av kraven i artikel 8 om den ifrågavarande informationen är av privat och intim natur och om spridning av informationen inte tjänar ett allmänt intresse (se Mosley mot Storbritannien, nr 48009/08, § 131, 10 maj 2011).
(c) Allmänna principer gällande utrymme för egen bedömning och avvägning mellan rättigheter
90. Valet av metoder för att bedöma efterlevnaden av artikel 8 i konvention inom sfären av relationer mellan individer omfattas i princip av medlemsstaternas utrymme för egen bedömning, oavsett om statens förpliktelser är positiva eller negativa (se Von Hannover (nr 2), ovan, § 104, med vidare referenser). Enligt artikel 10 i konvention har medlemsstaterna också ett visst utrymme för egen bedömning då de ska avgöra huruvida och i vilken grad det behövs en begränsning av yttrandefriheten som skyddas av denna bestämmelse (se ovanstående). Däremot är detta utrymme för egen bedömning föremål för europeisk övervakning, både gällande lagstiftningen och beträffande beslut enligt lagstiftningen, även då dessa beslut fattas av en oberoende domstol. Vid utövandet av sin övervakande funktion är rättens uppgift inte att anta de nationella domstolarnas roll, utan snarare att, i skenet av målet som helhet, granska huruvida de beslut domstolarna fattat i enlighet med sin bedömning är kompatibla med bestämmelserna i konventionen (se ovanstående § 105, med vidare referenser).
91. I mål där rätten till respekt för privatlivet måste balanseras med rätten till yttrandefrihet anser rätten att resultatet av tillämpningen teoretiskt sett inte bör skilja sig beroende på om målet har inlämnats till rätten enligt artikel 8 i konventionen av personen som utsatts för en nyhetsrapportering, eller enligt artikel 10 av den publicerande parten. Dessa rättigheter förtjänar i själva verket av princip samma respekt (se ovanstående § 106). Därför bör det i teoretiskt sett finnas samma utrymme för egen bedömning i båda fallen.
92. Enligt domstolens fastställda rättspraxis kräver testet med ”i ett demokratiskt samhälle nödvändig” att rätten avgör huruvida den bestridda begränsningen uppfyllde ett ”akut socialt behov”, huruvida den var proportionerlig med tanke på det legitima syftet och huruvida de grunder de nationella myndigheterna baserade den på var relevanta och tillräckliga (se The Sunday Times mot Storbritannien (nr 1), 26 april 1979, § 62, serie A nr 30). Det utrymme för egen bedömning som de nationella myndigheterna har i bedömningen av huruvida ett sådant ”behov” föreligger och vilka åtgärder som bör vidtas för att hantera detta, är dock inte obegränsat utan är föremål för europeisk övervakning utförd av rätten vars uppgift det är att fatta ett slutgiltigt avgörande av huruvida en begränsning är förenlig med yttrandefriheten som skyddas av artikel 10. I fall där de nationella myndigheterna har åtagit sig att skapa balans mellan intressena i enlighet med kriterier fastställda i domstolens rättspraxis, kräver rätten starka skäl för att ersätta sitt eget synsätt med de nationella domstolarnas synsätt (se Von Hannover (nr 2), ovan, § 107).
93. Rätten har redan haft tillfälle att fastställa relevanta principer som måste leda rättens bedömning inom detta område. Rätten har tagit fram ett antal kriterier i samband med uppgiften att skapa balans mellan motstridiga rättigheter (se Von Hannover (nr 2), ovan, § 109–13, och Axel Springer AG mot Tyskland [GC], nr 39954/08, § 90–95, 7 februari 2012). De relevanta kriterier som därvid fastställts är: bidrag till en debatt av allmänintresse, hur välkänd den berörda personen är, ämnet för nyhetsrapporteringen, den berörda personens tidigare beteende, publiceringens innehåll, form och konsekvenser, samt där så är tillämpligt, de omständigheter under vilka fotografierna tagits. I fall där rätten prövar ett klagomål enligt artikel 10 undersöker rätten också på vilket sätt informationen införskaffats och om den är korrekt samt hur stränga straffpåföljder som tilldelats journalisterna eller förlagen (se ovanstående). Rätten anser att dessa fastställda kriterier kan tillämpas på det föreliggande målet.
2. Tillämpning av dessa principer på det föreliggande målet
94. Rätten noterar att den omtvistade artikeln bestod av en intervju med fr Coste som avslöjade att prinsen var far till hennes son. Artikeln innehöll också detaljer om under vilka omständigheter hon träffat prinsen, deras intima relation, deras känslor för varandra, hans reaktion på nyheten om hennes graviditet och hur han betett sig mot barnet. Den illustrerades av fotografier av prinsen med barnet i sina armar eller tillsammans med fr Coste, både i privata och offentliga sammanhang (se punkt 14–16 ovan).
95. I detta sammanhang, samt med tanken på parternas argument (se punkt 53 och 69 ovan) gällande de tyska domstolarnas bedömning av i de flesta hänseenden liknande artiklar som publicerats av Bunte, finner rätten att det lämpligt att göra den preliminära observationen att rättens roll i detta mål främst består i att granska huruvida de nationella domstolarna, vars beslut bestrids av de klagande, skapade en rättvis balans mellan de ifrågavarande rättigheterna, och om de fattade sina beslut i enlighet med de kriterier som fastställts för detta syfte (dessa kriterier beskrivs i paragraf 93 ovan). Bedömningen av omständigheterna i det föreliggande målet kan därför inte grundas på en komparativ prövning av de franska respektive tyska domstolarnas beslut gällande den avslöjade informationen.
(a) Frågan om bidrag till en debatt av allmänintresse
96. Rätten upprepar att det enligt artikel 10 § 2 i konvention finns litet utrymme för begränsningar av yttrandefriheten när det handlar om ett ämne av allmänintresse (se bland annat, Wingrove mot Storbritannien, 25 november 1996, § 58, Reports of Judgments and Decisions 1996‑V). Staternas utrymme för egen bedömning är mindre när det gäller en debatt av allmänintresse (se Éditions Plon mot Frankrike, nr 58148/00, § 44, ECHR 2004‑IV). Under omständigheterna i det föreliggande målet är det därför viktigt att först avgöra huruvida intervjuns innehåll, som avslöjade prinsens faderskap, kunde anses utgöra information som ”bidrar till en debatt av allmänintresse”.
(i) Konceptet ”bidrag till en debatt av allmänintresse”
97. Regeringen argumenterade att en alltför vid tolkning av detta koncept skulle kunna omintetgöra skyddet av offentliga personers privatliv (se punkt 65–66 ovan). I detta sammanhang betonar rätten att definitionen av vad som kan betraktas som ett ämne av allmänintresse beror på omständigheterna i varje enskilt fall (se Von Hannover (nr 2), ovan, § 109, och Axel Springer, ovan, § 90).
98. Rätten upprepar också att man haft tillfälle att fälla avgöranden i olika situationer där man bedömt att information legitimt kunde göras tillgänglig för allmänheten även om den var relaterad till personers privatliv. I dessa mål tog rätten hänsyn till ett antal faktorer för att avgöra huruvida en publicering som avslöjade delar av en persons privatliv också berörde ett ämne av allmänintresse. Relevanta faktorer inkluderar hur viktig frågan är för allmänheten och den avslöjade informationens art (se Von Hannover (nr 2), ovan, § 109, samt, i samband med rätten till det egna ryktet Axel Springer, ovan, § 90, med vidare referenser).
99. Rätten har tidigare särskilt accepterat att aspekter av privatlivet kan avslöjas grundat på att allmänheten kan ha intresse av att få information om vissa personlighetsdrag hos en offentlig person (se målen Ojala och Etukeno Oy mot Finland, nr 69939/10, § 54‑55, 14 januari 2014, och Ruusunen mot Finland, nr 73579/10, § 49‑50, i vilka rätten ansåg att det datum då den före detta finska premiärministern inlett ett förhållande och på vilket sätt detta skett samt den snabba utvecklingen av förhållandet kunde vara av allmänintresse då det ifrågasatte hans ärlighet och omdömesförmåga i detta sammanhang). Faktum kvarstår dock att en persons romantiska förhållanden i princip är en strikt privata. Därför bör i allmänhet detaljer kring ett pars sexliv eller intima relation endast under exceptionella omständigheter tillåtas spridas till allmänheten utan föregående tillstånd.
100. Rätten har också vid flera tillfällen betonat att, även om allmänheten har rätt till information och detta är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle samt under vissa särskilda omständigheter även kan omfatta aspekter av offentliga personers privatliv, kan artiklar som endast är ämnade att tillfredsställa nyfikenheten hos en viss läsekrets kring detaljer om en person privatliv, hur välkänd personen än är, inte anses bidra till någon debatt av allmänintresse (se Von Hannover, ovan, § 65; MGN Limited mot Storbritannien, nr 39401/04, § 143, 18 januari 2011; och Alkaya mot Turkiet, nr 42811/06, § 35, 9 oktober 2012).
101. Därmed bidrog en artikel om ett påstått utomäktenskaplig förhållande mellan välkända offentliga personer med hög ställning inom statlig förvaltning endast till ryktesspridning, och tjänade endast till att tillfredsställa nyfikenheten hos en viss läsekrets (se Standard Verlags GmbH mot Österrike (nr 2), nr 21277/05, § 52, 4 juni 2009). På samma sätt var publiceringen av fotografier som visade vardagliga situation med en prinsessa som saknade officiell funktion endast ämnad att tillfredsställa nyfikenheten hos en viss läsekrets (se Von Hannover, ovan, § 65, med vidare referenser). Rätten upprepar i detta sammanhang att allmänintresset inte kan reduceras till allmänhetens törst efter information om andras privatliv, eller läsares sensationslystnad eller till och med voyeurism.
102. För att kunna avgöra huruvida en publicering om en persons privatliv inte endast varit ämnad att tillfredsställa nyfikenheten hos en viss läsekrets utan också behandlar ämnen av allmänintresse, måste man bedöma publiceringen som helhet och undersöka huruvida den med tanke på sammanhanget där den publicerats relaterar till en fråga av allmänintresse (se Tønsbergs Blad A.S. och Haukom mot Norge, nr 510/04, § 87, 1 mars 2007; Björk Eiðsdóttir mot Island, nr 46443/09, § 67, 10 juli 2012; och Erla Hlynsdόttir mot Island, nr 43380/10, § 64, 10 juli 2012).
103. I detta sammanhang specificerar rätten att med allmänintresse menas ämnen som berör allmänheten till en sådan grad att det finns ett legitimt allmänintresse, som blivit allmänt uppmärksammade, eller som har en avgörande inverkan på allmänheten (se Sunday Times, ovan, § 66), i synnerhet om de påverkar medborgarnas välmående eller samhällslivet (se Barthold mot Tyskland, 25 mars 1985, § 58, serie A nr 90). Detta gäller även ämnen som kan orsaka omfattande kontrovers, som gäller en viktig social fråga (se t.ex. Erla Hlynsdόttir, ovan, § 64), eller som involverar ett problem som allmänheten har intresse av att informeras om (se Tønsbergs Blad A.S. och Haukom, ovan, § 87).
(ii) Den omtvistade artikelns bidrag till en debatt av allmänintresse
104. I det föreliggande målet fann de nationella domstolarna ”att det saknades nyhetsvärde” och ”debattämne av allmänintresse” i den omtvistade publiceringen då barnet var uteslutet från tronföljden, något som ”förlagets inlagor inte hävdade var ett debattämne i det franska eller monegaskiska samhället eller behandlades i den omtvistade publikationen”. Därmed hävdade de att den omtvistade artikeln utgjorde ett intrång i prinsens privatliv vilket inte på något sätt kunde rättfärdigas av ”kraven på rapportering av aktuella händelser” som de hävdade var ”obefintliga” (se punkt 27 och 36 ovan).
105. Rätten för sin del anser att man för att kunna avgöra huruvida innehållet i intervjun som avslöjade prinsens faderskap kunde anses utgöra information om en fråga av allmänintresse, måste bedöma både artikeln som helhet samt substansen i den avslöjade informationen. I detta sammanhang och med hänsyn till observationerna från de nationella domstolarna (se punkt 20, 27 och 36 ovan) och regeringen (se punkt 70 ovan), accepterar rätten att intervjun med fr Coste innehöll många detaljer om prinsens privatliv och hans verkliga eller påstådda känslor, vilket under omständigheterna i målet inte direkt relaterar till en debatt av allmänintresse.
106. Däremot anser rätten att artikelns ämne inte utan att man i hög grad inskränker konceptet allmänintresse kan betraktas som enbart ett avslöjande av förhållandet mellan fr Coste och prinsen. Det står utom allt tvivel att publiceringen, beaktad i sin helhet och sitt sammanhang samt analyserad i skenet av ovannämnda prejudikat i rättspraxis (se punkt 98–103 ovan), även berörde ett ämne av allmänintresse.
107. I detta sammanhang anser rätten det lämpligt att först påpeka att, även om en födelse är en händelse av intim karaktär, ligger denna händelse inte helt inom de berörda personernas privata sfär, utan också inom den offentliga sfären, eftersom den i princip åtföljs av ett offentligt uttalande (dokument gällande civil status) och fastställande av juridiska relationer mellan föräldrar och barn. Därför åtföljs det privata och familjerelaterade intresset som representeras av en persons härkomst av en offentlig aspekt relaterad till den sociala och juridiska släktskapsstrukturen. Nyhetsrapportering av en födelse kan därför inte, i sig, betraktas som ett avslöjande gällande exklusiva detaljer i en persons privatliv, endast ämnad att tillfredsställa allmänhetens nyfikenhet.
108. Med tanke på furstendömet Monacos speciella karaktär, där ”banden mellan statsöverhuvudet och den monegaskiska familjen är mycket starka” och ”monarkin ... grundas på unionen mellan prinsen och det nationella samhället”[1], anser rätten att nyheten om att prinsen, som vid den relevanta tidpunkten troddes vara ensamstående och barnlös, hade ett barn (speciellt en son), onekligen var av allmänintresse – åtminstone för furstendömets medborgare. Det faktum att prinsens son föddes utom äktenskapet är i detta sammanhang irrelevant. Vid den relevanta tidpunkten saknade detta barns födelse inte helt möjliga dynastiska och finansiella implikationer: prinsen var fortfarande ogift och frågan om att sonen kunde göra legitim genom äktenskap kunde uppstå, även om detta inte var troligt.
109. Födelsens konsekvenser för tronföljden nämndes också i artikeln som relaterade en varning som sades härstamma från prinsens rådgivare, som påstås ha sagt: ”Inser du att om det är en pojke, så kommer det att hindra Albert från att tillträda tronen, och barnet kommer att kunna göra anspråk på tronen.” De märktes också i fr Costes anmärkning då hon sade: ”Jag ville inte att han skulle växa upp som Mazarine ... Det var det enda jag tänkte på, och jag tänkte inte en sekund på det faktum att han var en potentiell arvtagare.” Därmed gjordes också en hänvisning till de skäl som kan ha fått prinsen att vägra erkänna sitt faderskap offentligt och i stället föredrog att hålla det hemligt. Genom fr Costes kommentarer, där hon anger att hon ”oroar sig för [sin] sons psykiska hälsa” och vill att han ”ska växa upp normalt, med en far”, berör artikeln också barnets intresse av att få relationen till sin far, en viktig aspekt av den personliga identiteten, offentligt fastställd.
110. I detta skede upprepar rätten beträffande regeringens argument att artikeln endast innehöll några få rader gällande frågan om barnets status som potentiell tronföljare (se punkt 68 ovan) att den enda avgörande frågan är huruvida en nyhetsrapport potentiellt kan bidra till en debatt av allmänintresse, och inte huruvida den helt och hållet uppnår detta syfte (se Haldimann m.fl. mot Schweiz, nr 21830/09, § 57, ECHR 2015). Rätten noterar att för att en artikel ska bidra till en debatt av allmänintresse krävs inte att den helt och hållet ägnas åt detta; det kan vara tillräckligt att artikeln berör debatten och innehåller ett eller flera element med detta syfte (se Lillo-Stenberg och Sæther mot Norge, nr 13258/09, § 37, 16 januari 2014; Ojala och Etukeno Oy, ovan, § 54; och Ruusunen, ovan, § 49).
111. I det föreliggande målet var den omtvistade informationen inte helt politiskt oviktig, och kunde ha väckt allmänhetens intresse beträffande furstendömets gällande tronföljdsregler (vilka hindrar barn födda utom äktenskapet att tillträda tronen). Även prinsens förhållningssätt då han önskade hemlighålla sitt faderskap och vägrade erkänna det offentligt (se punkt 25 och 27 ovan) kunde vara att allmänintresse i en arvsmonarki vars framtid är nära sammanlänkad med förekomsten av tronarvingar. Detta gäller också hans beteende mot barnets mor – som varken kunde få tillgång till notariatshandlingen med erkännandet av hennes son eller få den inskriven i registret över födslar, giftermål och dödsfall (se punkt 17 ovan) – och barnet självt: om denna information kunde tillhandahålla kunskap om prinsens personlighet, särskilt beträffande det sätt han såg på sina skyldigheter och tog sitt ansvar.
112. I detta sammanhang är det viktigt att upprepa arvsmonarkins symboliska roll. I en arvsmonarki personifierar prinsen nationens enighet. Därför utgör vissa händelser som påverkar medlemmarna i den kungliga familjen en del av samtidshistorien, även om de är en del av deras privatliv. Detta är något som rätten kommit fram till, särskilt beträffande prins Rainier III:s sjukdom (se Von Hannover (nr2), ovan, § 38 och 117). Rätten anser att detta även gäller ett barns födelse, även om det fötts utom äktenskapet, särskilt då barnet vid tiden för de omtvistade händelserna troddes vara prinsens enda arvinge. I en konstitutionell arvsmonarki representerar också prisen och hans direkta arvingar nationens kontinuitet.
113. Därför anser rätten att den omtvistade artikeln, även om den definitivt innehöll många detaljer som endast rörde prinsens privata eller till och med intima liv, också var ämnad att bidra till en debatt av allmänintresse (se punkt 105–112 ovan), vilket hävdades av de klagande både inför de nationella domstolarna och inför rätten (se punkt 30–33 och 52–53 ovan).
114. Med tanke på de nationella domstolarnas bedömning i denna fråga (se punkt 104 ovan) anser rätten det lämpligt att betona att pressens bidrag till en debatt av allmänintresse inte kan begränsas till enbart aktuella händelser eller redan pågående debatter. Pressen är naturligtvis ett organ för spridning av debattämnen av allmänintresse, men har också till uppgift att avslöja och uppmärksamma information som kan väcka intresse och skapa debatt i samhället. Med tanke på artiklarna som publicerades i Daily Mail och Bunte (se punkt 9 och 11 ovan) noterar rätten också att barnets status som potentiell tronarvinge redan var föremål för en allmän debatt.
115. Därför anser rätten att de nationella domstolarna, istället för att undersöka kommentarerna om prinsens privatliv tagna ur sitt sammanhang, borde ha bedömt publiceringen som helhet för att fastställa dess verkliga innehåll. I detta fall vägrade de dock att ta hänsyn till det intresse allmänheten kunde ha av artikelns centrala innehåll – nämligen att prinsen fått ett barn – och fokuserade i stället på de detaljer om parets intima relation som fr Coste avslöjade. På så sätt omintetgjorde de det rättfärdigande gällande allmänintresse som de klagande åberopade.
116. Med tanke på den ifrågavarande informationens natur finner dock rätten i detta fall utom allt tvivel att de klagande då de publicerade fr Costes berättelse kan anses ha bidragit till täckningen av ett ämne av allmänintresse.
(b) Hur välkänd är den berörda personen och vad är nyhetsrapportens innehåll?
(i) Konsekvenserna av klassificeringen som ”offentlig person”
117. Rätten upprepar att ett annat viktigt kriterium som bör beaktas är den berörda personens roll eller funktion samt typen av aktiviteter som nyhetsrapporten och/eller fotografierna förmedlar (se Von Hannover (nr 2), ovan, § 110, och Axel Springer, ovan, § 91). Hur offentlig eller välkänd en person är påverkar i vilken mån hans eller hennes privatliv kan skyddas. Därför har rätten vid flera tillfällen bekräftat att allmänheten hade rätt att informeras om vissa aspekter av offentliga personers privatliv (se bland annat, Karhuvaara och Iltalehti mot Finland, nr 53678/00, § 45, ECHR 2004‑X).
118. Därför måste man skilja mellan privatpersoner och personer som agerar i ett offentligt sammanhang, i en politisk eller offentlig roll. Man måste göra en fundamental distinktion mellan rapportering av information om en individs privatliv och rapportering av fakta som kan bidra till en debatt i ett demokratiskt samhälle, t.ex. rörande politiker i deras utövande av officiella funktioner (se Von Hannover, ovan, § 63, och Standard Verlags GmbH och Krawagna-Pfeifer mot Österrike, nr 19710/02, § 47, 2 november 2006).
119. Därför åtnjuter en person större eller mindre rätt till skydd av privatlivet beroende på om han eller hon innehar en offentlig funktion: i detta fall är offentliga personers rätt att hålla sitt privatliv hemligt i princip större om de inte innehar någon offentlig funktion (även om de som medlemmar av en regerande familj representerar denna familj vid vissa evenemang; se Von Hannover, ovan, § 76–77) och är mer begränsade om de innehar en sådan funktion (se t.ex. Lingens mot Österrike, 8 juli 1986, § 42, serie A nr 103, och Ojala och Etukeno Oy, ovan, § 52).
120. En person som innehar en offentlig funktion eller som ställt upp som kandidat för ett politiskt ämbete utsätts automatiskt för de andra medborgarnas uppmärksamhet, även gällande områden som ligger inom det privata. Därför kan vissa privata handlingar utförda av offentliga personer inte betraktas som privata, då de potentiellt kan påverka den politiska eller sociala roll personen innehar och då allmänheten därför kan ha intresse av att informeras om dessa handlingar. Rätten instämmer med den analys som gjorts av Europarådets parlamentariska församling då de fastställde att ”offentliga personer måste inse att deras samhällsställning – i många fall frivillig – automatiskt medför ett ökat intresse för deras privatliv” (paragraf 6 i Resolution 1165 (1998), se punkt 43 ovan).
121. Därför gjorde rätten bedömningen att i synnerhet politiker automatiskt och medvetet utsätter sig för närgången granskning av allt de säger och gör, både av journalister och från allmänheten (se bland annat, Lingens, ovan, § 42). Vidare gäller denna princip inte bara politiker, utan även personer som tillhör den offentliga sfären, antingen genom sina handlingar (beträffande detta, se Krone Verlag GmbH & Co. KG, ovan, § 37, och News Verlags GmbH & Co.KG mot Österrike, nr 31457/96, § 54, ECHR 2000‑I) eller genom sin position (se Verlagsgruppe News GmbH mot Österrike (nr 2), nr 10520/02, § 36, 14 december 2006).
122. Trots detta kan även en person som är känd bland allmänheten under vissa omständigheter åberopa ett ”legitimt undantag” för skydd av och respekt för sitt privatliv (se bland annat, Von Hannover (nr 2), ovan, § 97). Därför kan det faktum att en person tillhör kategorin offentliga personer aldrig rättfärdiga att media bryter mot de yrkesmässiga och etiska principer som måste styra över deras handlingar, även om personen innehar en officiell funktion, och kan inte heller rättfärdiga intrång i en persons privatliv.
123. Därmed kan en persons berömmelse eller funktion under inga omständigheter rättfärdiga förföljelse av media eller publicering av fotografier införskaffade på falska premisser eller i smyg (beträffande fotografier tagna med teleobjektiv och utan de berörda personernas vetskap, se Von Hannover, ovan, § 68) eller fotografier som visar detaljer i en persons privatliv och som utgör ett intrång i deras intima sfär (beträffande publicering av fotografier rörande ett påstått utomäktenskapligt förhållande, se Campmany och Lopez Galiacho Perona mot Spanien (dec.), nr 54224/00, ECHR 2000‑XII).
124. I det föreliggande målet noterar rätten att prinsen otvivelaktigt är en betydelsefull offentlig person, både genom att han är född inom en regerande familj och genom sina offentliga – politiska och representativa – funktioner som statsöverhuvud. Därför borde de ha tagit hänsyn till i vilken mån hans betydelsefullhet och hans offentliga funktioner kunde påverka hur mycket hans privatliv kunde skyddas. Ändå underlät de att ta med denna omständighet i sin bedömning av de fakta som inlämnats till dem. Därmed drog Versailles appellationsdomstol inga slutsatser av detta i det föreliggande målet, även om de upprepade att undantag från principen för skydd av privatlivet kunde göras i fall där avslöjade fakta kunde ge upphov till debatt på grund av den berörda personens status eller funktion (se punkt 26 ovan). Även kassationsdomstolen gjorde bara ett allmänt konstaterande att ”var och en har – oavsett status, härkomst, förmögenhet, samt aktuella eller framtida funktioner – rätt till skydd av sitt privatliv” (se punkt 36 ovan).
125. Med tanke på att undantaget som gör att en person med offentliga funktioner kan åtnjuta ett mindre skydd av privatlivet anser rätten att de nationella domstolarna för att garantera en rättvis avvägning mellan de ifrågavarande intressena vid sin bedömning av inlämnade fakta borde ha tagit hänsyn till potentiell inverkan av prinsens status som statsöverhuvud och borde i samband med detta ha försökt avgöra vilka delar av den omtvistade artikeln som tillhörde den strikt privata sfären och vilka som föll inom den offentliga sfären.
(ii) Publikationens innehåll
126. Rätten observerar först att den omtvistade publiceringen handlade om prinsens privatliv då den beskrev hans kärleksliv och hans relation till sin son. Däremot anser rätten, med hänvisning till tidigare bedömningar (se punkt 106–114 ovan), att kärnan i artikelns innehåll – barnets existens – gick utöver den privata sfären eftersom prinsens funktion som Monacos statsöverhuvud är en ärftlig position. Eftersom prinsen flera gånger visat sig offentligt tillsammans med fr Coste (se punkt 14 och 16 ovan) anser rätten vidare att förhållandet med henne inte längre enbart var en privat fråga.
127. Rätten vill betona att artikeln inte uteslutande handlade om prinsens privatliv, utan även om fr Costes och hennes sons privatliv, en son hon ensam hade föräldraansvar för. Den innehöll även detaljer om den intervjuades graviditet, hennes egna känslor, hennes sons födelse, ett hälsoproblem som barnet hade samt deras liv tillsammans (se punkt 14 ovan). Dessa element gällde fr Costes privatliv som hon definitivt inte var förbjuden att berätta om. I samband med detta kan rätten inte ignorera det faktum att den omtvistade artikeln förmedlade den intervjuades och hennes sons berättelse.
128. Dessutom motiverades fr Coste då hon såg till att den omtvistade publiceringen kom till av ett personligt intresse, nämligen att erhålla officiellt erkännande för sin son, något som tydligt framkommer i artikeln (se punkt 14 och 15 ovan). Därmed tog intervjun upp en fråga av allmänintresse, men handlade också om motstridiga privata intressen: fr Costes intresse av att säkra erkännandet av sin son, vilket var orsaken till att hon kontaktat media (se punkt 17 ovan), barnets intresse av att få faderskapet fastställt samt prinsens intresse av att hålla faderskapet hemligt.
129. Rätten instämmer dock med regeringens inlaga (se punkt 63 ovan) att det inte är fr Costes rätt att yttra sig om sig själv och sin son som är den direkta frågan i det föreliggande målet, då fr Coste inte deltog i förhandlingarna i de nationella domstolarna och inte deltar i förhandlingarna inför rätten. Däremot betonar rätten att kombinationen av element rörande fr Costes privatliv och prinsens privatliv måste tas i beaktande vid bedömningen av vilket skydd han åtnjuter.
(c) Den berörda personens tidigare beteende
130. Rätten noterar att varken de nationella domstolarna eller parterna kommenterade prinsens tidigare beteende. Med tanke på omständigheterna i målet anser rätten att, om man inte vill göra rena spekulationer, är materialet i ärendeakten inte tillräckligt för att rätten ska kunna bedöma eller granska prinsens tidigare beteende gentemot media. Dessutom kan det faktum att en person vid tidigare tillfällen samarbetat med media inte i sig tjäna som ett argument för att frånta personen allt skydd då han omtalas i en artikel (se Egeland och Hanseid mot Norge, nr 34438/04, § 62, 16 april 2009). En persons påstådda eller verkliga tidigare tolerans beträffande publicering av information om hans eller hennes privatliv gör inte att den berörda personen automatiskt fråntas rätten till privatliv.
(d) Metoden för införskaffande av informationen och huruvida den är korrekt
131. Rätten betonar först hur allvarligt rätten ser på journalisters iakttagande av sina plikter och skyldigheter samt de etiska principer som styr deras yrkesutövande. I detta sammanhang upprepar rätten att artikel 10 skyddar journalisters rätt att sprida information om ämnen av allmänintresse, förutsatt att de handlar i god tro och baserar sin rapportering på fakta samt tillhandahåller ”tillförlitlig och exakt” information i enlighet med journalistyrkets etiska regler (se Fressoz och Roire mot Frankrike [GC], nr 29183/95, § 54, ECHR 1999‑I).
132. Andra viktiga kriterier som bör beaktas är huruvida metoderna för införskaffandet och spridningen av informationen till allmänheten varit korrekt samt huruvida de personer som gestaltas i nyhetsrapporteringen respekterats (se Egeland och Hanseid, ovan, § 61). En artikels sparsmakade och förkortade språk, som lätt kan vilseleda läsaren, kan också lätt minska artikelns värde som bidrag till en debatt av allmänintresse (se Stoll, ovan, § 152).
133. Rätten vill också betona de speciella omständigheterna i det föreliggande målet jämfört med andra mål man granskat där pressen utlämnat information om offentliga personers privatliv, inklusive medlemmar av Monacos kungliga familj: det var fr Coste själv som, efter ett beslut som verkar ha varit personligt, medvetet och väl underbyggt, kontaktade Paris Match (se punkt 17 ovan).
134. Prinsen har inte bestridit att fr Costes uttalande gällande hans faderskap var korrekt och han erkände det själv en kort tid efter att den omtvistade artikeln publicerats. I detta sammanhang upprepar rätten att informationen som spreds definitivt var korrekt: respekt för denna princip är avgörande för skyddet av andras rykte.
135. När det gäller fotografierna som illustrerade intervjun överlämnades de frivilligt – vilket noteras av Versailles appellationsdomstol (se punkt 27 ovan) – och utan betalning av fr Coste till Paris Match (se punkt 17 ovan). Dessutom hade fotografierna av prinsen med barnet inte tagit utan hans vetskap (se skillnaden mot Von Hannover, ovan, § 68), eller i omständigheter som visade honom i ett negativt sken (jämför med Von Hannover (nr 2), ovan, § 121‑123). Rätten noterar naturligtvis, precis som de nationella domstolarna, att fotografierna visade prinsen i ett privat sammanhang och publicerades utan hans medgivande. Däremot visade de honom definitivt inte i ett sken som skulle kunna undergräva hans officiella position inför läsarna. De gav inte heller någon förvrängd bild av honom och, framför allt, stödde de innehållet i intervjun då de visade att informationen i densamma var sann.
136. Beträffande fotografierna av prinsen tillsammans med fr Coste går det inte att förneka att dessa tagits på offentliga platser, vid evenemang som också var offentliga, så publiceringen av dem är inte problematisk i samband med det föreliggande målet.
(e) Den omtvistade artikelns innehåll, form och konsekvenser
137. Regeringen kritiserade de klagande för att de givit den publicerade informationen en sensationell infallsvinkel och för att de inte gallrat bland fr Costes avslöjanden för att ta bort sådant som gällde intima detaljer i prinsens liv (se punkt 71–72 ovan). De nationella domstolarna å sin sida noterade att den omtvistade publiceringen innehöll flera sidoanmärkningar gällande omständigheterna kring mötet mellan fr Coste och prinsen, prinsens reaktion då han informerades om fr Costes graviditet samt hans senare beteende mot barnet (se punkt 27 och 36 ovan).
138. I detta sammanhang noterar rätten först att journalister i sin yrkesutövning dagligen fattar beslut där de gör en avvägning mellan allmänhetens rätt till information och andras rätt till respekt för privatlivet. Därmed har de det primära ansvaret för att skydda personer, inklusive offentliga personer, från intrång i privatlivet. De val de gör i detta sammanhang måste baseras på yrkets etiska regler och uppförandekoder.
139. För det andra upprepar rätten att den metod som använts för att täcka ett ämne omfattas av journalistisk frihet. Det är varken upp till rätten eller de nationella domstolarna att ersätta pressens åsikter med sina egna inom detta område (se Jersild, ovan, § 31). Artikel 10 i konventionen lämnar också över avgörandet kring vilka detaljer som ska publiceras för att en artikel ska vara trovärdig till journalisterna (se Fressoz och Roire, ovan, § 54). Dessutom har journalister rätt att välja bland de nyheter som de får in, vilka de ska ta upp och hur de ska göra detta. Denna frihet medför dock även skyldigheter (se punkt 131–132 ovan).
140. Varje gång det är frågan om information som berör en annan persons privatliv måste journalister i mjöligaste mån, innan informationen och bilderna sprids, ta hänsyn till vilken inverkan detta kommer att få. I synnerhet vissa händelser rörande privat- och familjeliv åtnjuter särskilt skydd enligt artikel 8 i konventionen och måste därför få journalister att iaktta försiktighet då de täcker dessa (se Editions Plon, ovan, § 47 och 53, och Hachette Filipacchi Associés, ovan, § 46‑49).
141. I det föreliggande målet presenterades den omtvistade publiceringen som en intervju med frågor och svar och återgav fr Costes uttalanden utan några journalistiska kommentarer. Dessutom verkade tonen i intervjun återhållsam och inte sensationsinriktad. Det går att se att fr Costes kommentarer är citat och hennes motiv beskrivs också tydligt för läsarna. Det är också lätt för läsarna att skilja mellan material som består av fakta och material som utgörs av den intervjuades intryck av händelserna, hennes åsikter och hennes personliga känslor (se punkt 14 ovan).
142. Rätten har redan haft tillfälle att fastställa att straffåtgärder mot en journalist för bidragande till spridning av uttalanden gjorda av en annan person i en intervju, skulle skapa allvarliga hinder för pressens bidrag till diskussioner av allmänintresse och bör därför inte beaktas utan synnerligen starka skäl (se Jersild, ovan, § 35, och Polanco Torres och Movilla Polanco mot Spanien, nr 34147/06, § 47–48, 21 september 2010). Rätten anser att samma synsätt bör gälla omständigheterna i det föreliggande målet, eftersom den omtvistade artikeln, i mycket högre grand än prinsens privatliv, handlade om en fråga av allmänintresse, och särskild eftersom den information fr Coste gav om sitt förhållande med prinsen inte var av en sådan art att den skulle kunna undergräva hans rykte eller leda till förakt för honom (se skillnaden mot Ojala och Etukeno Oy, ovan, § 56, och Ruusunen, ovan, § 51). Det har inte ifrågasatts att fr Costes givit en ärlig beskrivning av sitt liv och hennes personliga relation till prinsen och att de klagande korrekt återgett denna beskrivning. Dessutom finns ingen orsak att tvivla på att de klagandes syfte då de publicerade denna berättelse var att till allmänheten sprida nyheter som var av allmänintresse (se punkt 116 ovan).
143. Det var också de nationella domstolarnas uppgift att bedöma den omtvistade intervjun för att särskilja och avväga vilka delar av fr Costes personliga kommentarer som kunde anses tillhöra prinsens privatliv (jämför med Ojala och Etukeno Oy, ovan, § 56, samt Ruusunen, ovan, § 51) och vad som kunde anses vara av legitimt allmänintresse. De underlät dock att göra detta och angav att det i informationen om att prinsen hade en son inte fanns något ”nyhetsvärde” eller ”debattämne av allmänintresse i publiceringen som ... skulle ha kunnat rättfärdiga en rapportering av legitim information till allmänheten” (se punkt 36 ovan).
144. Det stämmer att intervjun hade placerats i ett berättande sammanhang och åtföljdes av grafik som rubriker som var ämnade att tilldra sig läsarnas uppmärksamhet och provocera fram en reaktion (se punkt 15‑16 ovan). Beträffande regeringens kritik på denna punkt (se punkt 72 ovan), betonar rätten att en artikels presentation och stil är ett redaktionellt beslut som i princip varken rätten eller de nationella domstolarna har till uppgift att bedöma. Däremot upprepar rätten att den journalistiska friheten inte är obegränsad och att det finns gränser som pressen inte får överskrida i detta sammanhang, särskilt ”skyddet ... av andras rättigheter” (se bland annat, Mosley, ovan, § 113, och MGN, ovan, § 141). I det föreliggande målet anser rätten att den berättande presentationen som helhet, som skapats med hjälp av tillagda rubriker, fotografier och bildtexter, inte förvanskade eller förvrängde innehållet i informationen, utan måste betraktas som återspeglingar och illustrationer.
145. Dessutom kan användningen av vissa uttryck (se punkt 15-16 ovan), som i praktiken utformats för att dra till sig allmänhetens uppmärksamhet, enligt domstolens rättspraxis, inte i sig, tas upp som en fråga (se Tănăsoaica mot Rumänien, nr 3490/03, § 41, 19 juni 2012): tidningen kan inte kritiseras för att de förhöjt innehållet i artikeln och strävat efter att presentera den på ett attraktivt sätt, förutsatt att den publicerade informationen inte förvanskats eller förvrängts och inte vilseleder läsaren.
146. Beträffande fotografierna som illustrerade artikel och som visar prinsen med barnet i sina armar, upprepar rätten för det första att artikel 10 i stort sätt ger journalister rätt att besluta huruvida det är nödvändigt att publicera sådana dokument för att säkerställa trovärdigheten (se särskilt, Fressoz och Roire, ovan, § 54, och Pinto Coelho mot Portugal, nr 28439/08, § 38, 28 juni 2011).
147. Vidare noterar rätten att kassationsdomstolen ansåg att ”publiceringen av fotografier av en person för att illustrera efterföljande innehåll som utg[jorde] intrång i personens privatliv automatiskt [var] en överträdelse av personens rätt till kontroll över sin egen bild (se punkt 36 ovan).
148. Rätten anser att även om det i det föreliggande målet kan anses tveksamt huruvida dessa fotografier omfattades av prinsens privatliv och han inte givit sitt samtycke till publiceringen av dem, var deras sammanhörande med den omtvistade artikeln inte svagt, artificiellt eller godtyckligt (se Von Hannover mot Tyskland (nr 3), nr 8772/10, § 50 och 52, 19 september 2013). Publiceringen kunde rättfärdigas av att de tillförde trovärdighet till berättelsen. Eftersom fr Coste vid tiden för publiceringen inte lyckats införskaffa den notariatshandling som erkände hennes son (se punkt 14 och 17 ovan), hade hon inte tillgång till några andra bevis som kunde ha givit henne möjlighet att styrka sin berättelse och de klagande möjlighet att låta bli att publicera fotografierna. Därför anser rätten att även om publiceringen av dessa fotografier medförde att prinsens privatliv utelämnades inför allmänheten fungerade de som stöd för berättelsen i artikeln, vilken redan bedömts bidra till en debatt av allmänintresse (se punkt 113 ovan).
149. Dessutom var dessa fotografier, ensamma eller i kombination med den medföljande texten (såsom rubriker, underrubriker, bildtexter eller själva intervjun), inte ärekränkande, förringande eller nedsättande för prinsens offentliga framtoning (se skillnaden mot Egeland och Hanseid, ovan, § 61); han påstod i själva verket inte att hans rykte hade skadats.
150. Till sist noterar rätten beträffande konsekvenserna av den omtvistade artikeln, att prinsen en kort tid efter att den publicerats officiellt erkände sitt faderskap. Versailles appellationsdomstol hävdade i detta sammanhang att han ”tvingats” ge en offentlig förklaring till något som rörde hans privatliv (se punkt 27 ovan). Rätten å sin sida anser att konsekvenserna av publiceringen måste sättas i sitt sammanhang, och betraktas i skenet av de artiklar som tidigare publicerats i Daily Mail och Bunte. I det föreliggande målet verkar de nationella domstolarna dock inte att ha utvärderat konsekvenserna i ett vidare perspektiv där internationella medier redan täckt de i artikeln beskrivna händelserna. Därför lade de ingen vikt vid det faktum att sekretessen kring prinsens faderskap redan underminerats av tidigare artiklar i andra medier (se punkt 9 och 11 ovan).
(f) De påförda straffpåföljdernas stränghet
151. Rätten upprepar att det som är viktigt i samband med bedömning av proportionerlighet, oavsett om de påförda straffpåföljderna var milda, är det faktum att en dom utfärdats mot den berörda personen, även om det endast rör sig om en civil dom (se tillämpliga delar av Roseiro Bento mot Portugal, nr 29288/02, § 45, 18 april 2006). Alla omotiverade begränsningar av yttrandefriheten medför i praktiken en risk att framtida mediatäckning av liknande frågor hämmas eller förhindras.
152. I det föreliggande målet beordrades det klagande förlaget att betala 50 000 EUR i skadestånd samt att publicera ett uttalande som beskrev domen. Rätten kan inte betrakta dessa straffpåföljder som obetydliga.
(g) Slutsats
153. I skenet av alla de ovanstående beaktandena, anser rätten att regeringens argument rörande skyddet av prinsens privatliv och hans rätt till sin egen bild, även om dessa är relevanta, inte kan betraktas som tillräckliga för att rättfärdiga den ifrågavarande begränsningen. Vid sin bedömning av de omständigheter som de nationella domstolarna ombetts beakta tog de inte tillräcklig hänsyn till de principer och kriterier som fastställts i domstolens rättspraxis beträffande balans mellan rätten till respekt för privatlivet och rätten till yttrandefrihet (se punkt 142 och 143 ovan). Därmed överskred de sitt utrymme för egen bedömning och underlät att skapa en rimlig och proportionerlig balans mellan de åtgärder de vidtog för att begränsa de klagandes rätt till yttrandefrihet och det legitima syftet.
Därför fastställer rätten att en överträdelse av artikel 10 i konventionen ägt rum.
II. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN
154. Artikel 41 i konventionen anger:
”Om rätten finner att en överträdelse av konventionen eller därtill hörande protokoll har ägt rum, och om ifrågavarande hög fördragsslutande part endast tillåter delvis gottgörelse ska rätten om nödvändigt endast ge gottgörelse till den drabbade parten.”
A. Skadestånd
155. De klagande angav att de hoppades erhålla gottgörelse som kompensation för skadeståndskostnaderna och den påtvingade publicering som beordrats av de nationella domstolarna. Däremot har de inte kvantifierat sina krav under denna rubrik.
156. Regeringen gav inga kommentarer på dessa krav inför stora kammaren.
157. Rätten upprepar att specificerade detaljer, tillsammans med relevanta styrkande handlingar eller kvitton enligt regel 60 § 2 i domstolens arbetsordning måste inlämnas tillsammans med eventuella krav enligt artikel 41 i konventionen och om detta inte görs kan kravet helt eller delvis avslås. I det föreliggande målet har de klagande inte inlämnat några detaljer rörande sina krav gällande förluster och har inte heller lämnat in några styrkande handlingar. Därför kan rätten inte bifalla deras ersättningskrav.
B. Kostnader och utgifter
158. De klagande begärde ett belopp på 38 463,61 EUR som ersättning för kostnader i samband med förfarandena i de nationella domstolarna. De inlämnade kvitton och fakturor som stöd för sitt krav.
159. Regeringen gav inga kommentarer på dessa krav inför stora kammaren.
160. Rätten upprepar att kostnader och utgifter inte ersätts under artikel 41 med mindre än att det fastställts att dessa kostnader var verkliga och nödvändiga samt att beloppets storlek är rimligt. Rätten upprepar också att de klagande kan få ersättning, inte bara för kostnader och utgifter i samband med förfarandet inför rätten, utan även för kostnader de ådragit i de nationella domstolarna under förebyggande och kompenserande åtgärder i samband med överträdelsen (se Elsholz mot Tyskland [GC], nr 25735/94, § 73, ECHR 2000‑VIII).
161. I det föreliggande målet fastställer stora kammaren att det med hänsyn till de dokument som inlämnats och de ovannämnda kriterierna är rimligt att bevilja de klagande tillsammans ett belopp på 15 000 EUR under denna rubrik.
C. Dröjsmålsränta
162. Rätten anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta, med ett tillägg av tre procentenheter.
AV DESSA SKÄL,
1. Anför rätten att en överträdelse av artikel 10 i konventionen ägt rum;
2. Anför rätten
(a) att svarandestaten, inom tre månader ska betala den klagande 15 000 EUR (femtontusen euro), plus alla eventuella skatter, för täckande av kostnader och utgifter;
(b) att enkel ränta motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden, plus tre procentenheter, ska betalas på ovanstående belopp från och med slutet på ovanstående tremånadersperiod fram till dess betalningen erlagts;
3. Avslår rätten resten av de klagandes begäran om gottgörelse.
Upprättat på engelska och franska, och meddelat vid en förhandling i Europadomstolens byggnad, Strasbourg, den 10 november 2015.
Søren PrebensenDean Spielmann
biträdande justitiesekreterareordförande
[1]
Full & Egal Universal Law Academy