CASE OF CYPRUS v. TURKEY - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

STORA KAMMAREN

MÅLET CYPERN MOT TURKIET

(Ansökan nr. 25781/94)

DOMSLUT

(Skälig gottgörelse)

STRASBOURG

12 maj 2014

Detta domslut har vunnit laga kraft men kan komma att revideras redaktionellt.

I målet Cypern mot Turkiet

avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i egenskap av en stor kammare bestående av:

Josep Casadevall, ordförande,
Françoise Tulkens,
Guido Raimondi,
Nina Vajić,
Mark Villiger,
Corneliu Bîrsan,
Boštjan M. Zupančič,
Alvina Gyulumyan,
David Thór Björgvinsson,
George Nicolaou,
András Sajó,

Mirjana Lazarova Trajkovska,
Ledi Bianku,
Ann Power-Forde,
Işıl Karakaş,
Nebojša Vučinić,
Paulo Pinto de Albuquerque, domare,

och Michael O’Boyle, ställföreträdande registrator,

efter enskilda överläggningar den 14 mars 2012, den 10 april 2013, den 27 juni 2013 och den 12 mars 2014,

följande dom, vilken fastställdes det sistnämnda datumet:

FÖRFARANDE

1. Målet hänsköts till domstolen, i enlighet med de förordningar som var tillämpliga innan ikraftträdandet av protokoll nr. 11 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen"), av Republiken Cyperns regering ("den sökande regeringen") den 30 augusti 1999 och av Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna den 11 september 1999 (artikel 5 § 4 i protokoll nr. 11 och de tidigare artiklarna 47 och 48 i konventionen).

2. Under förhandlingarna om grunden för målet, den 27 oktober 1999, mötte domstolens ordförande den sökande regeringens företrädare och företrädaren för Republiken Turkiets regering ("den svarande regeringen") för att diskutera vissa förberedande procedurfrågor för målet. Företrädarna accepterade, om domstolen skulle upptäcka en överträdelse, att en särskild förhandling skulle krävas för att hantera anspråk enligt artikel 41 i konventionen.

3. I ett brev av den 29 november 1999 gav domstolen båda parterna följande instruktioner:

"Den sökande regeringen behöver inte inge något krav på skälig gottgörelse enligt artikel 41 i konventionen i denna fas av förhandlingarna. En ytterligare förhandling om denna fråga kommer att anordnas beroende på domstolens slutsatser om grunderna för klagomålen."

4. I ett domslut som avkunnades den 10 maj 2001 ("huvuddomslutet"), fann domstolen (stora kammaren) många brott mot konventionen från Turkiets sida, vilka uppstod genom de turkiska militäroperationerna i norra Cypern i juli och augusti 1974, den varaktiga delningen av Cyperns territorium och aktiviteterna utförda av "Turkiska republiken Norra Cypern" ("TRNC") (Cypern mot Turkiet [GC], nr. 25781/94, ECHR 2001‑IV). I fråga om skälig gottgörelse ansåg domstolen enhälligt att frågan om den möjliga tillämpningen av artikel 41 i konventionen inte var redo för beslut och sköt upp behandlingen av den.

5. Målet om verkställighet av huvuddomslutet väntar för närvarande på avgörande i Europarådets ministerkommitté.

6. Den 31 augusti 2007 informerade den sökande regeringen domstolen om att den avsåg att lämna in en "ansökan till den stora kammaren om att den skulle återuppta sin bedömning av den möjliga tillämpningen av artikel 41 i konventionen". Den 11 mars 2010 ingav den sökande regeringen till domstolen sina krav på skälig gottgörelse för saknade personer för vilka domstolen hade konstaterat en överträdelse av artiklarna 2, 3 och 5 i konventionen (se kapitel II, punkterna 2, 4 och 7 i huvuddomslutet och de motsvarande stycken de hänvisar till). Den hävdade att frågan om skälig gottgörelse med avseende på de återstående överträdelserna, särskilt dem som gäller grekcyprioters hem och egendom, fortfarande var föremål för förbehåll och att den eventuellt skulle återkomma till denna fråga senare. Både den sökande och den svarande regeringen lämnade därefter in kommentarer.

7. Den 7 april 2011 fastställde domstolens ordförande den stora kammarens sammansättning för avgörandet av tillämpningen av artikel 41 i konventionen, genom lottning (reglerna 24 och 75 § 2 i domstolens arbetsordning). Lotter drogs sedan av domstolens ordförande för att bestämma sammansättningen (regel 24 § 2 [e] i domstolens arbetsordning).

8. Den 25 november 2011 skickade den sökande regeringen till domstolen en begäran med titeln "Ansökan om skälig gottgörelse (artikel 41) till Republiken Cypern", gällande förfarandena för verkställighet i huvuddomslutet från Europarådets ministerkommitté och med en begäran om att domstolen skulle vidta vissa åtgärder för att underlätta verkställigheten av huvuddomslutet.

9. I ett brev den 21 mars 2012, efter överläggningarna den 14 mars 2012, bad domstolen den sökande regeringen att svara på några ytterligare frågor och lämna in en slutlig version av sina krav på skälig gottgörelse. Som svar ändrade den sökande regeringen den 18 juni 2012 sina inledande anspråk enligt artikel 41 i konventionen om saknade personer och ställde nya krav på skälig gottgörelse avseende brott mot mänskliga rättigheter (mer exakt artiklarna 3, 8, 9, 10 och 13 i konventionen och artikel 2 i protokoll nr. 1) avseende de grekcypriotiska invånarna i enklaven Karpasshalvön (se kapitel IV, punkterna 4, 6, 11, 12, 15 och 19 i huvuddomslutet och de motsvarande paragrafer de hänvisar till). Den 26 oktober 2012 ingav den svarande regeringen sina kommentarer till dessa krav.

LAGEN

10. Artikel 41 i konventionen stadgar följande:

"Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse."

11. De relevanta delarna av artikel 46 i konventionen lyder som följer:

"1. De höga fördragsslutande parterna förbinder sig att rätta sig efter domstolens slutgiltiga dom i varje mål där de är parter.

2. Domstolens slutgiltiga dom skall överlämnas till ministerkommittén, som skall övervaka dess verkställande."

12. I regel 60 i domstolens arbetsordning anges följande:

"1. En sökande som vill få skälig gottgörelse enligt artikel 41 i konventionen om domstolen konstaterar en överträdelse av hans eller hennes rättigheter enligt konventionen måste ställa ett specifikt krav på detta.

2. Sökanden måste lämna in specifika beskrivningar för alla anspråk, tillsammans med eventuella relevanta stödjande dokument, inom den tidsfrist som fastställts för inlämnandet av sökandens synpunkter på grunderna om inte kammarens ordförande ger anvisningar om annat.

3. Om sökanden inte följer de krav som anges i de föregående styckena kan kammaren avvisa anspråken helt eller delvis.

4. Sökandens anspråk ska vidarebefordras till den svarande fördragsslutande parten för kommentarer."

I. DEN SÖKANDE REGERINGENS KRAV PÅ SKÄLIG GOTTGÖRELSE

A. Tillåtlighet

1. Huruvida den sökande regeringens krav på skälig gottgörelse kommit för sent

a. Parternas sakframställningar

i. Den cypriotiska regeringen

13. Den cypriotiska regeringen erkände att dess anspråk på skälig gottgörelse lämnades in först den 11 mars 2010, alltså nästan nio år efter avkunnandet av huvuddomslutet. Dock ansåg den att dess inaktivitet mellan 2001 och 2010 var fullt berättigad. För det första hade domstolen i domslutet om grunderna sine die skjutit upp frågan om den möjliga tillämpningen av artikel 41 i konventionen, och lämnat denna fråga öppen. Både före och efter domslutet hade den sökande regeringen bara väntat på vidare instruktioner från domstolen, som skulle fastställa de vidare förhandlingarna enligt sina egna regler. För det andra hade Cypern efter avkunnandet av huvuddomslutet i god tro hoppats att det skulle verkställas på lämpligt sätt genom den vanliga mekanismen i Europarådets ministerkommitté. Först flera år senare, när det hade blivit uppenbart att Turkiet inte ville lösa problemet med politiska medel (det vill säga genom vidtagandet av allmänna och specifika åtgärder), hade den cypriotiska regeringen insett att den inte hade något annat alternativ än att vända sig till domstolen igen, för att säkerställa ett korrekt avkunnande av domslutet genom tilldelning av skälig gottgörelse. I synnerhet rådde det ett dödläge beroende på olika tolkningar av beslutet i Demopoulos och andra mot Turkiet (dec. [GC], nr. 46113/99, 3843/02, 13751/02, 13466/03, 10200/04, 14163/04, 19993/04 och 21819/04, ECHR 2010); i motsats till Turkiet ansåg den cypriotiska regeringen inte att det kunde tolkas som ett konstaterande av att Turkiet hade fullgjort sina skyldigheter för att följa huvuddomslutet. Dessutom framstod det av de relevanta slutsatserna från ministerkommittén som att de undersökningsåtgärder som krävdes i domslutet inte hade vidtagits.

14. Mot bakgrund av att ett antal enskilda ansökningar som överlappade det mellanstatliga målet väntade på att tas upp i domstolen ansåg den sökande regeringen att sådana enskilda anspråk måste ges prioritet. Mot bakgrund av de "nyligen omformulerade tidsgränserna" i Varnava och andra mot Turkiet ([GC], nr. 16064/90, 16065/90, 16066/90, 16068/90, 16069/90, 16070/90, 16071/90, 16072/90 och 16073/90, ECHR 2009), måste de dock ställa detta anspråk för att inte förlora sina rättigheter enligt artikel 41.

15. När det gäller frågan om huruvida tidsfaktorn förhindrar domstolen att utreda kraven på skälig gottgörelse ansåg den cypriotiska regeringen att det fanns sex relevanta principer i den internationella rätten: preskription, avstående och passivitet, estoppel, res judicata, plikt att upprätthålla status quo samt god tro. Ingen av dem rättfärdigar ett avvisande av målet baserat på tidsfaktorer. Nedanstående grundläggande argument åberopades av den sökande regeringen för alla de sex principer som anförts ovan. För det första hade domstolen i huvuddomslutet tydligt sagt att frågan bara hade skjutits upp – därför hade den uttryckligen lämnats öppen på obestämd framtid. Dessutom måste ett avstående av en rättighet vara klart och entydigt; det kan inte förutsättas. Cypern hade varken uttryckligen eller underförstått påstått eller uppträtt på ett sådant sätt att man gjorde gällande att man hade gett upp eller avstått från sitt anspråk på skälig gottgörelse. Tvärtom hade man 2007 uttryckligen hävdat denna rätt inför domstolen, och ingen invände mot detta. Det är snarare Turkiet som nu har förverkat sin rätt att åberopa estoppel då man inte gjorde detta 2007.

16. Enligt den cypriotiska regeringen har den tid som gått inte orsakat någon uppenbar nackdel för den turkiska regeringen, eftersom sakförhållandena inte hade förändrats, utan i grund och botten var desamma som 2001. Dessutom kunde Turkiet inte rimligen ha förväntat sig att anspråket på skälig gottgörelse inte längre skulle ställas. Slutligen hade det 2001 beslutats av domstolen att parterna skulle invänta ett slutligt beslut i frågan om skälig gottgörelse, och enligt principen om god tro måste de upprätthålla den aktuella situationen så långt möjligt så att det slutliga beslutet inte skulle påverkas negativt. Det skulle underminera effektivitetsprincipen om Turkiet genom sin underlåtenhet att följa domslutet tilläts motverka fattandet av detta slutliga beslut.

17. Den cypriotiska regeringen åberopade också de enskilda offrens berättigade förväntningar. Den åberopade artikel 55 i konventionen, enligt vilken de fördragsslutande parterna har kommit överens om att "[avstå] /.../ från att begagna sig av de fördrag, konventioner eller förklaringar som gäller mellan dem för hänskjutande av en tvist rörande tolkningen eller tillämpningen av denna konvention till reglering i annan ordning än som föreskrivs i konventionen". Det skulle strida mot principen om berättigade förväntningar att avvisa ett lämpligt rättsmedel i mål mellan två stater, som båda specifikt har kommit överens om att överlåta rättsskipningen till domstolen och utesluta andra sätt att lösa frågan.

ii. Den turkiska regeringen

18. Den svarande regeringen ansåg att den sökande regeringens krav på skälig gottgörelse kom för sent. Inget, eller mycket lite, hände mellan 2001 och 2010, med undantag för brevet som skickades till domstolen i augusti 2007. Även vid antagandet att artikel 41 i konventionen gäller i mellanstatliga mål är den sökande regeringen bunden av ett krav på minimal efterlevnad enligt regel 60 i domstolens arbetsordning, som anger att det inte får ske några olämpliga förseningar vid kraven på skälig gottgörelse enligt artikel 41. I det aktuella målet hade den sökande regeringen orsakat en sådan oacceptabel försening.

19. Den turkiska regeringen påminde om att den cypriotiska regeringen inte hade lämnat in några krav på skälig gottgörelse under förhandlingarna om grunderna för målet. I sina skriftliga inlagor av den 22 november 1994 hade den sökande regeringen inte ansökt om skälig gottgörelse, utan i stället hävdat att den mellanstatliga ansökan hade gjorts "utan förbindelse med enskilda ansökningar mot Turkiet enligt artikel 25 [nu artikel 34] i konventionen som redan har gjorts eller kommer att göras i framtiden". Detta betydde att Cypern faktiskt hade valt att ge företräde för ministerkommitténs tillsynsfunktion och att inte ansöka om skälig gottgörelse hos domstolen. Detta var dess val vid det aktuella tillfället, men man kunde också ha valt något annat: faktum är att artiklarna 41 och 46 i konventionen har olika syften, och ingenting förhindrade den cypriotiska regeringen att i god tid ställa krav på skälig gottgörelse samtidigt med tillsynsförhandlingarna i ministerkommittén. Under alla förhållanden var det upp till den sökande regeringen att inleda processen snart efter huvuddomslutet och inte förvänta sig att domstolen skulle anordna förhandlingarna på eget initiativ. Eftersom den sökande regeringen inte gjorde detta har den underlåtit att göra allt den rimligen kunnat göra för att upprätthålla och genomdriva sitt anspråk, och dess uppträdande måste tolkas som ett underförstått avstående av kraven på skälig gottgörelse i det aktuella målet.

20. Den svarande regeringen pekade också på det faktum att kraven på skälig gottgörelse hade ställts till domstolen först efter att den stora kammaren hade fällt sitt utslag i målet Varnava och andra mot Turkiet, som anförts ovan, gällande en serie enskilda ansökningar som gjorts enligt artikel 34, och de belopp som först krävdes av den cypriotiska regeringen uppgick till 12 000 euro (EUR) i varje fall, vilket är exakt det belopp som tilldelades varje enskild sökande i målet Varnava och andra. Detta betyder att domstolens utslag i målet Varnava och andra som hade minskat chanserna till framgång för enskilda sökande hade blivit en väckarklocka för den sökande regeringen och fick den att vända sig till domstolen igen. Enligt den turkiska regeringen bör dock både principen om god tro och respekten för regeln om res judicata göra det omöjligt för den cypriotiska regeringen att återuppväcka denna fråga nu; alla krav på skälig gottgörelse bör ställas i sådana individuella ansökningar (som Varnava och andra) snarare än i det aktuella mellanstatliga målet.

21. Enligt den turkiska regeringen skulle en tillämpning av artikel 41 vara oberättigad, då FN:s kommitté för saknade personer har utvecklats betydligt sedan huvuddomslutet avkunnades. Tvärtemot vad den cypriotiska regeringen påstår har det skett betydande framsteg i arbetet med att hitta och identifiera offrens kvarlevor – och detta har uttryckligen erkänts av domstolen (se Charalambous och andra mot Turkiet (dec.), nr.46744/07 et al., 3 april 2012). Därför håller frågan om "saknade personer" gradvis på att förvandlas till en fråga om "döda personer", och enligt domstolens domslut i målet Brecknell mot Storbritannien (nr. 32457/04, 27 november 2007), skapar detta helt nya procedurrelaterade förpliktelser med nya tidsgränser. Därmed fortsätter dels tillsynsförhandlingarna i ministerkommittén att vara gällande, och dels bör släktingarna till de saknade personerna nu invänta återinförandet av den procedurrelaterade förpliktelsen enligt Brecknell-regeln för att värna om sina berättigade intressen.

22. Den turkiska regeringen insisterade på att de specifika tidsgränsföreskrifterna i konventionen (enligt tolkningen i Varnava och andra) bör ha företräde framför den internationella rättens allmänna principer. Mer exakt är det inte möjligt att lägga fram krav i en mellanstatlig ansökan om anspråk som skulle ha varit preskriberade om de hade ställts i en enskild ansökan enligt artikel 34. Det skulle vara till mycket stor nackdel för Turkiet om enskilda anspråk som är preskriberade kunde tas upp till ny prövning i en ansökan om skälig gottgörelse som görs nästan nio år efter domslutet om grunderna.

b. Rättens bedömning

23. Domstolen betonar på nytt att föreskrifterna i konventionen inte kan tolkas och tillämpas i ett vakuum. Trots dess specifika karaktär som ett instrument för mänskliga rättigheter är konventionen ett internationellt fördrag som ska tolkas i enlighet med de relevanta normerna och principerna i folkrätten, och i synnerhet i ljuset av Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 ("Wienkonventionen"). Faktum är att domstolen aldrig har ansett att föreskrifterna i konventionen är den enda referensramen för tolkningen av de rättigheter och friheter den anger. Tvärtom måste den också ta hänsyn till alla relevanta regler och principer i den internationella rätten som är tillämpliga i relationerna mellan de fördragsslutande parterna (se bland många andra fall Loizidou mot Turkiet, 18 december 1996, § 43, Rapporter 1996-VI, Al‑Adsani mot Storbritannien [GC], nr. 35763/97, § 55, ECHR 2001‑XI, Bosphorus Hava Yolları Turizm ve Ticaret Anonim Şirketi mot Irland [GC], nr. 45036/98, § 150, ECHR 2005‑VI, Demir och Baykara mot Turkiet [GC], nr. 34503/97, § 67, ECHR 2008 och artikel 31 § 3 (c) i Wienkonventionen).

24. Domstolen bekräftar att den allmänna internationella rätten i princip erkänner den sökande regeringens skyldighet i en mellanstatlig tvist att agera utan olämplig försening för att upprätthålla rättssäkerheten och inte orsaka oproportionerlig skada för den svarande statens berättigade intressen. Därför, i målet Certain Phosphate Lands in Nauru (Nauru mot Australien, preliminära invändningar, 1992 ICJ Rep. 240), ansåg Internationella domstolen följande:

"32. Domstolen bekräftar att en sökande stats försening kan göra en ansökan otillåtlig även om det inte finns någon tillämplig konventionsförordning. Den påpekar dock att den internationella rätten inte anger någon specifik tidsgräns i detta avseende. Det är därför domstolen som mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall ska avgöra om den tid som gått har gjort en ansökan otillåtlig.

...

36. ...Med tanke på typen av relationer mellan Australien och Nauru samt de åtgärder som följaktligen vidtogs anser domstolen att Naurus ansökan inte blev otillåtlig genom tidens gång. Ändå kommer det att bli domstolens ansvar att i sinom tid säkerställa att Naurus försenade utnyttjande av möjligheten inte på något sätt blir till nackdel för Australien med avseende på både fastställandet av fakta och fastställandet av innehållet i den tillämpliga lagstiftningen."

25. Först och främst erinrar domstolen om att den aktuella ansökan gjordes 1994, till den tidigare Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, inom det system som fanns innan protokoll nr. 11 trädde i kraft (stycke 1 ovan). Enligt arbetsordningen för kommissionen som då var gällande var varken en sökande regering i ett mellanstatligt mål eller en enskild sökande tvungen att göra en allmän angivelse av sina anspråk på skälig gottgörelse i sitt ansökningsformulär. Domstolen betonar vidare på nytt att den i sitt brev av den 29 november 1999 som skickades till båda regeringarna uttryckligen hade anvisat den sökande regeringen att inte lämna in något krav på skälig gottgörelse enligt artikel 41 i konventionen i fasen som gällde grunderna (stycke 3 ovan); det är därför förståeligt att de inte gjorde detta. Den påpekar också att den i sitt domslut av den 10 maj 2001 har ansett "att frågan om den möjliga tillämpningen av artikel 41 i konventionen inte var redo för beslut och sköt upp behandlingen av den" (kapitel VIII i domslutet). Inga tidsfrister angavs för parternas inlämnande av sina krav på skälig gottgörelse (stycke 2–4 ovan). Domstolen måste fastställa om, trots denna avsaknad av tidsgränser, det faktum att den cypriotiska regeringen inte hade inlämnat sitt krav på skälig gottgörelse före den 11 mars 2010 ändå har gjort dessa krav otillåtliga enligt de grundläggande kriterier som anges i Nauru-målet.

26. Domstolen anser att detta inte är fallet. För det första, i motsats till i fallet med Nauru som undersöktes av Internationella domstolen, uppstod den ifrågasatta förseningen inte innan inlämnandet av den mellanstatliga ansökan, utan under tiden mellan denna domstols domslut om grunden för målet och den fortsatta tillsynen över verkställandet av detta domslut av ministerkommittén. Under denna fas av målet hade båda regeringarna skäl att tro att frågan som gällde en möjlig tilldelning av skälig gottgörelse ännu inte var avgjord i väntan på vidare utveckling. Dessutom nämndes frågan om skälig gottgörelse upprepade gånger under förhandlingarna om grunden för målet (stycke 2–3 ovan). I huvuddomslutet lämnades frågan om en möjlig tilldelning av skälig gottgörelse öppen, vilket klart och entydigt angav att domstolen inte hade uteslutit möjligheten att återuppta utredningen av denna fråga vid en lämplig senare tidpunkt. Ingen av parterna kunde därför rimligen förvänta sig att denna fråga skulle lämnas oåtgärdad, eller att den skulle upphävas eller annulleras med tiden. Slutligen, som den cypriotiska regeringen mycket riktigt har påpekat, hade den aldrig gjort något uttalat eller underförstått påstående som visade att den hade avvisat eller avstått från sin rätt att kräva skälig gottgörelse; tvärtom bör dess brev av den 31 augusti 2007 ses som ett klart och entydigt förnyat hävdande av denna rätt. Mot bakgrund av detta finns det ingen grund för den svarande regeringen att hävda att ett återupptagande av utredningen av den sökande regeringens krav skulle vara till nackdel för dess berättigade intressen, eftersom den rimligen borde ha förväntat sig att denna fråga någon gång åter skulle tas upp i domstolen. Mot bakgrund av Nauru-domslutet som anförts ovan anser domstolen att "nackdelen" i detta sammanhang först och främst har att göra med den svarande regeringens procedurrelaterade intressen ("fastställandet av fakta och fastställandet av innehållet i den tillämpliga lagstiftningen") och att det var den svarande regeringen som på ett övertygande sätt måste bevisa den överhängande faran för eller sannolikheten för en sådan nackdel. Dock ser domstolen inga sådana bevis i det aktuella målet.

27. I den mån den turkiska regeringen har hänvisat till tillsynsförhandlingarna i ministerkommittén betonar domstolen på nytt att konstaterandet av en överträdelse i dess domslut i grund och botten är fastställande och att de höga fördragsslutande parterna genom artikel 46 i konventionen har förbundit sig att följa domstolens slutliga domar i alla fall där de är parter, och att verkställigheten står under tillsyn av ministerkommittén (Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz (nr. 2) [GC], nr. 32772/02, § 61, ECHR 2009). I fråga om detta ska man inte förväxla å den ena sidan förhandlingar i den domstol som är behörig att konstatera överträdelser av konventionen i slutliga domar som är bindande för statsparterna (artikel 19, i samband med artikel 46 § 1), och att tilldela skälig gottgörelse (artikel 41) där det är relevant, med å den andra sidan mekanismen för tillsyn av verkställigheten av domar, under ansvar av ministerkommittén (artikel 46 § 2). Enligt artikel 46 är statsparten skyldig att inte bara betala de berörda parterna de belopp som tilldelats av domstolen som skälig gottgörelse, utan också att vidta enskilda eller om så är lämpligt allmänna åtgärder i sin nationella lagstiftning, eller både och, för att få ett slut på den överträdelse som konstaterats av domstolen och för att gottgöra effekterna, med målet att så långt möjligt försätta sökanden i den ställning där han skulle ha varit om konventionens krav inte hade åsidosatts (ibid., § 85). Även om det finns en koppling mellan de två är skyldigheten att vidta individuella och/eller allmänna åtgärder och betalningen av skälig gottgörelse två olika typer av gottgörelse, och den förra utesluter på inget sätt den senare.

28. När det gäller utvecklingen mellan 2001 och 2010, under eller i samband med tillsynsförhandlingarna i ministerkommittén, anser domstolen att denna utveckling utan tvekan är relevant vid bedömningen av innebörden av den sökande regeringens krav på skälig gottgörelse; dock hindrar den inte att domstolen utreder detta krav.

29. Med tanke på det ovanstående ser domstolen inget välgrundat skäl att bedöma den cypriotiska regeringens krav på skälig gottgörelse som försenade och förklara dem otillåtliga. Den turkiska regeringens invändning måste därför avvisas.

30. Samtidigt betonar domstolen på nytt att den den 14 mars 2012 hade anmodat den sökande regeringen att lämna in en "slutlig" version av sina krav på skälig gottgörelse, och att denna regerings resulterande inlagor av den 18 juni 2012 måste ses som slutliga. Följaktligen anser domstolen att det aktuella domslutet avslutar bedömningen av frågan.

2. Tillämpligheten av artikel 41 i konventionen i det aktuella målet

a. Parternas sakframställningar

i. Den cypriotiska regeringen

31. Den sökande regeringen hävdade att artikel 41 i konventionen är tillämplig i mellanstatliga mål i allmänhet och i det aktuella målet i synnerhet. För det första pekade den på det faktum att det i själva texten i artikel 41 inte görs någon skillnad mellan enskilda mål och mellanstatliga mål, och de senare undantas inte uttryckligen från omfattningen av regeln om skälig gottgörelse. Den hänvisade också till effektivitetsprincipen för enskilda rättigheter som skyddas av konventionen. Den sökande regeringen föreslog att denna norm skulle ses i ljuset av två andra principer definierade av domstolens rättspraxis: å ena sidan konventionens status som ett instrument för folkrätten som måste tolkas i enlighet med med de regler och principer som slås fast i Wienkonventionen om traktaträtten av 1969, och å andra sidan konventionens specifika mål och syfte som internationellt fördrag om mänskliga rättigheter. Enligt den cypriotiska regeringen är dessa principer särskilt relevanta för domstolens möjlighet att tilldela skälig gottgörelse enligt artikel 41 i konventionen, vilket säkerställer att det finns ett effektivt sätt att tillämpa konventionen och uppmuntra de fördragsslutande parterna att inte ignorera domstolens utslag. Med andra ord måste artikel 41 uppfattas som ett viktigt verktyg som står till domstolens förfogande för att skapa efterlevnad av dess egna domslut, både i enskilda mål enligt artikel 34 och i mellanstatliga mål enligt artikel 33.

32. Den sökande regeringen hänvisade också till artikel 32 § 1 i konventionen, enligt vilken "[d]omstolen är behörig i alla frågor som rör tolkningen och tillämpningen av konventionen och protokollen till denna vilka hänskjuts till den enligt artiklarna 33, 34, 46 och 47". Enligt dess åsikt måste dessa fyra artiklar ses som en del av ett unikt strukturerat system tillsammans med artikel 32 § 1: artiklarna 33, 34, 46 och 47 fastställer olika sätt på vilka ett mål kan tas upp i domstolen, men de fastställer inte olika områden eller typer av behörighet för domstolen. Oavsett hur en ansökan mot en stat hamnar i domstolen förblir den senares behörighet densamma och inbegriper behörigheten att tilldela skälig gottgörelse. Det finns inget bra skäl att anse något annat, eftersom de mänskliga rättigheter som står på spel är desamma och möjligen väger ännu tyngre än i ett enskilt mål; dessutom har konventionens författare inte begränsat möjligheten att tilldela skälig gottgörelse uttryckligen i texten i artikel 41, och slutligen finns det inget som tyder på att det finns en underförstådd begränsning som följer logiskt av denna bestämmelse (eller av artikel 33). Därför kan det inte sägas att domstolen har mindre behörighet när det gäller mål som den tar upp genom en mellanstatlig ansökan än den har när det gäller mål som läggs fram genom en enskild ansökan.

33. Enligt den cypriotiska regeringen har domstolen själv alltid underförstått betraktat artikel 41 som tillämplig i mellanstatliga fall, och detta visar sig både i domstolens arbetsordning och i domstolens rättspraxis. I fråga om detta hänvisade den till regel 46 (e), enligt vilken den sökande regeringen i ett mellanstatligt mål måste lämna in en ansökan där man gör "en allmän angivelse av alla krav på skälig gottgörelse som ställs enligt artikel 41 i konventionen för den eller de påstått förfördelade parternas räkning" samt reglerna 60 och 75 § 1, där ingen skillnad görs mellan enskilda och mellanstatliga ansökningar.

34. I fråga om domstolens rättspraxis ansåg den cypriotiska regeringen att domstolen själv underförstått men mycket tydligt hade erkänt att regeln om skälig gottgörelse faktiskt är tillämplig i mellanstatliga mål. Därför, i Irland mot Storbritannien (18 januari 1978, § 244–246, serie A nr. 25) hade domstolen i stället för att förklara f.d. artikel 50 icke-tillämplig helt enkelt ansett att det "inte [var] nödvändigt att tillämpa den". På samma sätt sköt domstolen i det aktuella målet bara upp bedömningen av frågan om skälig gottgörelse i stället för att avvisa den.

35. Slutligen påpekade den sökande regeringen att domstolen har diskretionär befogenhet enligt artikel 41. I både domstolens rättspraxis och i juridikforskningen har det alltid betonats att när domstolen tilldelar skälig gottgörelse är tillämpningen av artikel 41 en fråga helt inom domstolens bestämmanderätt, i varje givet fall inräknat en mellanstatlig ansökan. I det aktuella målet är den cypriotiska regeringens krav på skälig gottgörelse inte ett krav gällande ekonomisk skada som direkt tillfogats Cypern som stat, utan snarare ett krav på tilldelning av skälig gottgörelse till de enskilda förfördelade parterna, dess medborgare, för redan konstaterade begångna överträdelser.

ii. Den turkiska regeringen

36. Den turkiska regeringen ansåg att artikel 41 i allmänhet inte är tillämplig på mellanstatliga mål. För det första kan inte huvuddomslutets operativa del tolkas som ett erkännande, låt vara outtalat, av tillämpligheten för regeln om skälig gottgörelse i mellanstatliga mål. I domslutet talade domstolen om en endast "möjlig" tillämpning av artikel 41. Den turkiska regeringen anförde också att den stora kammarens utslag i målet Varnava och andra, som anförts ovan, måste tolkas som ett erkännande av domstolens avsaknad av behörighet att tilldela skälig gottgörelse i ett mellanstatligt mål (se § 118 i det domslutet). Vidare föreslog den svarande regeringen en utredning av artikel 41 i konventionen i allmän relation till lagstiftningen om internationellt ansvar, lagstiftningen om diplomatiskt skydd och principerna för det internationella skyddet för mänskliga rättigheter. Medan artikel 33 i grund och botten motsvarar det diplomatiska skyddets klassiska logik (ett direkt ansvar stat till stat) utgör artikel 34 en avvikelse från denna logik: de enskilda kan genom enskilda ansökningar agera direkt mot den påstått överträdande staten och begära skälig gottgörelse utan att behöva söka diplomatiskt skydd från sin nationalstat. För den turkiska regeringen berättigar denna beskrivning slutsatsen att artikel 41 i konventionen inte är tillämplig för mellanstatliga mål, utom möjligen då överträdelsen har orsakat en direkt skada för den klagande statsparten. Med andra ord är omfattningen av artikel 41 som sådan i princip begränsad till mekanismen för enskilda ansökningar.

37. Ett annat argument som används av den svarande regeringen för icke-tillämpligheten av artikel 41 på mellanstatliga mål är att sådana mål inte är motiverade av sökandens egenintresse. I fråga om detta hänvisade den turkiska regeringen till rättspraxisen för Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, enligt vilken den sökande staten i ett mellanstatligt mål inte hävdar sina egna rättigheter eller sina medborgares rättigheter, utan snarare försvarar Europas allmänna ordning (se Österrike mot Italien, nr. 788/60, beslut av den 11 januari 1961, årsbok 4, s. 116). Syftet med mellanstatliga ansökningar är mycket riktigt att klaga på ett mönster av officiellt uppträdande som ger upphov till kontinuerliga brott mot konventionen. Mellanstatliga klagomål bör definitionsmässigt vara bredare än enskilda klagomål; de bör gälla systemfel snarare än enskilda överträdelser. I detta sammanhang uppnår man genom själva konstaterandet av en överträdelse syftet med en mellanstatlig rättsprocess. Å andra sidan har varje enskild sökande möjlighet att lämna in sin egen ansökan till domstolen enligt artikel 34 i konventionen, och att få skälig gottgörelse; därför skulle det vara fel att blanda samman dessa procedurer som har så olika syften.

38. Med hänvisning till domstolens rättspraxis ansåg den svarande regeringen att skälig gottgörelse enligt artikel 41 i konventionen var avsedd att inbegripa fysiskt eller psykiskt trauma, smärta och lidande, nöd, ångest, frustration, känslor av orättvisa eller förödmjukelse, långvarig ovisshet, störningar i livsföringen osv. Dessa faktorer gäller uteslutande lidandet hos en enskild sökande, det vill säga hos en fysisk person, och är utan betydelse i ett mellanstatligt mål. I fråga om domstolens arbetsordning anförde den svarande regeringen att användningen av de animata personliga pronomina "hans" eller "hennes" (i stället för "dess") i regel 60 § 1 visade att denna regel endast gäller enskilda personer, och inte stater.

b. Rättens bedömning

39. Domstolen erinrar om att det hittills enda mål där den har behövt bedöma tillämpligheten av regeln om skälig gottgörelse i ett mellanstatligt mål var vid domslutet i målet Irland mot Storbritannien, som anförts ovan. I detta mål fann domstolen att det inte var nödvändigt att tillämpa denna regel (den tidigare artikeln 50 i konventionen) då den sökande regeringen uttryckligen hade förklarat att den "inte uppmanade domstolen att tilldela skälig gottgörelse ..., i form av ekonomisk kompensation, till något enskilt offer för ett brott mot konventionen" (ibid., §§ 245–246).

40. Domstolen betonar vidare på nytt att den allmänna logiken i regeln om skälig gottgörelse (artikel 41, eller den tidigare artikeln 50 i konventionen) enligt dess upphovsmäns syften direkt hänför sig till de folkrättsliga principer som gäller staters ansvar, och måste förstås i detta sammanhang. Detta bekräftas i konventionens Travaux préparatoires, enligt vilka:

"...[d]enna förordning står i överensstämmelse med den faktiska internationella rätt som avser en stats brott mot ett åtagande. I fråga om detta kommer det genom Europeiska domstolens rättspraxis därför aldrig att införas ett element som är nytt eller som strider mot befintlig internationell rätt ..." (Rapport presenterad av expertkommittén för Europarådets ministerkommitté den 16 mars 1950 (dok. CM/WP 1(50)15)).

41. Den viktigaste principen i den internationella rätten som avser en stats brott mot ett fördragsåtagande är "att brottet mot ett åtagande inbegriper en förpliktelse att ge gottgörelse i lämplig form" (se domslutet i Permanenta internationella domstolen i målet Factory at Chorzów (behörighet), domslut nr. 8, 1927, PCIJ, serie A, nr. 9, s. 21). Trots konventionens specifika karaktär skiljer sig den allmänna logiken i artikel 41 inte väsentligen från logiken för gottgörelser i folkrätten, enligt vilken "det är en väletablerad regel i den internationella rätten att en förfördelad stat har rätt att få kompensation från den stat som har begått en internationellt olaglig handling för den skada som orsakats av den" (se Internationella domstolens domslut i Gabčikovo-Nagymaros Project (Ungern mot Slovakien), ICJ-rapporter 1997, s. 81, § 152). Lika väletablerat är att en internationell domstol eller tribunal som är behörig med avseende på ett krav om statsansvar som en aspekt av denna behörighet får tilldela kompensation för åsamkad skada (se Internationella domstolens domslut i Fisheries Jurisdiction Case (Förbundsrepubliken Tyskland mot Island), grunder, ICJ-rapporter 1974, ss. 203–205, §§ 71–76).

42. Mot bakgrund av detta, med tanke på den specifika arten av artikel 41 som lex specialis i relation till den internationella rättens allmänna regler och principer, kan domstolen inte tolka denna bestämmelse på ett så begränsat sätt att mellanstatliga ansökningar undantas från dess omfattning. Tvärtom bekräftas en sådan tolkning av ordalydelsen i artikel 41 som medger att man "tillerkänn[er] den förfördelade parten skälig gottgörelse" (på franska – "à la partie lésée"); en "part" (med gement "p") måste förstås som en av de faktiska parterna i förhandlingarna i domstolen. Den svarande regeringens hänvisning till den aktuella ordalydelsen i regel 60 § 1 i domstolens arbetsordning (stycke 12 och 38 ovan) kan inte anses övertygande i detta avseende. Faktum är att denna norm, som är hierarkiskt underordnad själva konventionen, endast återspeglar det uppenbara sakförhållande att alla tilldelningar som gjorts av domstolen enligt denna bestämmelse i praktiken hittills har gjorts direkt till enskilda sökande.

43. Domstolen anser därför att artikel 41 i konventionen som sådan är tillämplig på mellanstatliga mål. Dock måste frågan om huruvida tilldelning av skälig gottgörelse till en sökande stat är berättigad bedömas och avgöras av domstolen från fall till fall, bland annat med hänsyn till typen av klagomål från den sökande regeringen, huruvida brottsoffren kan identifieras samt huvudsyftet med att inleda förhandlingarna i den mån detta kan urskiljas i den inledande ansökningen till domstolen. Domstolen erkänner att en ansökan som läggs fram för den enligt artikel 33 i konventionen kan innehålla olika slags klagomål som har olika syften. I sådana fall måste varje klagomål hanteras separat för fastställande av om tilldelning av skälig gottgörelse för det skulle vara berättigad.

44. Därför kan till exempel en sökande fördragsslutande part klaga på allmänna förhållanden (systemrelaterade problem och brister, administrativa förfaranden osv.) hos en annan fördragsslutande part. I sådana fall är den sökande regeringens främsta mål att försvara Europas allmänna ordning inom ramen för det gemensamma ansvaret enligt konventionen. Mot bakgrund av detta kan vara olämpligt att tilldela skälig gottgörelse enligt artikel 41 även om den sökande regeringen skulle ställa ett sådant krav.

45. Det finns också en annan kategori mellanstatliga klagomål där den sökande staten anmäler en annan fördragsslutande part för brott mot dess medborgares (eller andra offers) grundläggande mänskliga rättigheter. Det är ett faktum att sådana anspråk i allt väsentligt liknar inte bara dem som görs i en enskild ansökan enligt artikel 34 i konventionen, utan också anspråk som görs i fråga om diplomatiskt skydd, det vill säga "en stats åberopande, genom diplomatiska åtgärder eller andra medel för fredliga uppgörelser, av en annan stats ansvar för en skada som orsakats av en internationellt olaglig handling som denna stat begått mot en fysisk eller juridisk person som är medborgare i den förra staten med syftet att utkräva detta ansvar" (artikel 1 i International Law Commission Draft Articles on Diplomatic Protection, 2006, se Official Records of the General Assembly, Sixty-first Session, Supplement No. 10 (A/61/10) samt Internationella domstolens domslut i målet Diallo (Guinea mot Demokratiska republiken Kongo) (preliminära invändningar), ICJ Rep. 2007, s. 599, § 39). Om domstolen godkänner detta slags klagomål och konstaterar ett brott mot konventionen kan en tilldelning av skälig gottgörelse vara lämplig med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet och de kriterier som angetts ovan (se stycke 43).

46. Dock måste man alltid ha i åtanke att det enligt konventionens själva beskaffenhet är den enskilde, och inte staten, som direkt eller indirekt lider skada av ett brott mot en eller flera konventionsrättigheter. Om skälig gottgörelse tilldelas i ett mellanstatligt mål ska detta därför alltid göras till enskilda offer. I fråga om detta konstaterar domstolen att det i artikel 19 bland de ovannämnda artiklarna om diplomatiskt skydd rekommenderas "[ö]verför[ing] till den skadelidande personen av all kompensation för skadan från den ansvariga staten efter rimliga avdrag" (ibid.). Dessutom har i det ovannämnda Diallo-målet Internationella domstolen uttryckligen påpekat att "den summa som tilldelas [den sökande staten] för diplomatiskt skydd av Diallo är avsedd att utgöra gottgörelse för den senares skada" (se Diallo (Guinea mot Demokratiska republiken Kongo) (ersättning), ICJ Rep. 2012, § 57).

47. I det aktuella målet finner domstolen att den cypriotiska regeringen har lämnat in krav på skälig gottgörelse för brott mot konventionsrättigheterna för två tillräckligt bestämda och och objektivt identifierbara grupper av personer, som utgörs av 1 456 saknade personer och de grekcypriotiska invånarna i enklaven Karpasshalvön. Med andra ord söks inte skälig gottgörelse för att ersätta staten för ett brott mot dess rättigheter utan till förmån för enskilda offer, som beskrivits i stycke 45 ovan. Mot bakgrund av detta, och vad gäller de saknade personerna och Karpassinvånarna, anser domstolen att den sökande regeringen har rätt att ställa ett krav enligt artikel 41 i konventionen, och att en tilldelning av skälig gottgörelse i det aktuella målet skulle vara berättigad.

B. Den cypriotiska regeringens krav på skälig gottgörelse

1. Parternas sakframställningar

a. Krav gällande saknade personer

i. Den cypriotiska regeringen

48. Den cypriotiska regeringen förklarade att, mot bakgrund av utgången i målen Varnava och andra, som anförts ovan, och Karefyllides och andra mot Turkiet (dec., nr. 45503/99, 1 december 2009), "det nu verka[de] som om enskilda sökande i fråga om fortsatta överträdelser gällande familjemedlemmars försvinnanden inte [kunde] (om det inte [fanns] ny[a] bevis eller information som gav upphov till nya åtaganden för myndigheterna att vidta ytterligare utredningsåtgärder) inge krav till domstolen på grund av de nya utslagen om tillåtlighet". Den sökande regeringen erkände att vissa av de 1 485 saknade personer som nämns i § 119 i huvuddomslutet bör undantas. För det första omfattades nio saknade personer redan av enskilda ansökningar i Varnava-målet. För det andra har kvarlevorna av tjugoåtta personer grävts upp och identifierats, men det hade inte fastställts att de hade dött som ett resultat av Turkiets aktion; därför kunde inga krav ställas för dessa personer. Å andra sidan insisterade den sökande regeringen på den faktamässiga riktigheten hos den befintliga listan över saknade personer, och den turkiska parten hade aldrig förnekat listans giltighet. Därför söks skälig gottgörelse för 1 456 personer.

49. I sina inledande kommentarer begärde den cypriotiska regeringen EUR 12 000 per saknad person, en summa som motsvarade det belopp som tilldelades av domstolen i Varnava och andra mot Turkiet. I den slutliga versionen av sina kommentarer gav den upp detta krav och begärde i stället att domstolen skulle tilldela skälig gottgörelse "enligt en standardtaxa i enlighet med rättviseprinciper". I fråga om detta ansåg den cypriotiska regeringen att den summa på 12 000 som tilldelades i Varnava-målet inte motsvarade de betydligt högre belopp som tilldelats i andra senare och juridiskt liknande mål. Beloppen för skälig gottgörelse bör beviljas av domstolen till den cypriotiska regeringen, som sedan skulle fördela dem bland de enskilda offren, det vill säga mellan de saknade personernas familjemedlemmar.

ii. Den turkiska regeringen

50. Den turkiska regeringen hävdade att domstolen inte hade kommit fram till någon specifik slutsats gällande antalet saknade personer i domslutet om grunderna. Därför hade den sökande regeringen ingen rätt att ställa hypotetiska krav för oidentifierade förmånstagares räkning. De saknade personernas släktingar skulle nu få vänta på återinförandet av den processuella skyldigheten enligt principerna som anges i Brecknell mot Storbritannien, som anförts ovan. På grund av tidens gång kan antalet möjliga förmånstagare ha varit varierande, vissas rättsliga intressen kan ha upphört osv. Dessutom är det svårt att beräkna skadorna exakt. Denna situation har försvårats genom avsaknaden av åtgärder under närmare nio års tid sedan domslutet om grunderna, något som inte kan tillskrivas Turkiet.

b. Krav gällande invånarna på Karpasshalvön

i. Den cypriotiska regeringen

51. I sina kommentarer av den 18 juni 2012 krävde den cypriotiska regeringen skälig gottgörelse inte bara för de saknade personerna, utan också för de brott mot mänskliga rättigheter som begåtts mot grekcyprioterna på Karpasshalvön som konstaterats av den stora kammaren. Mer exakt avsåg dessa nya krav brotten mot artiklarna 3, 8, 9, 10 och 13 i konventionen och mot artikel 2 i protokoll nr. 1 som konstaterats av domstolen. Den cypriotiska regeringen betonade att dessa nya krav inte avsåg brotten mot äganderätten enligt artikel 1 i protokoll nr. 1.

52. I fråga om detta begärde den cypriotiska regeringen följande:

"Med tanke på det faktum att Karpassinvånarna inte var offer enbart för ett enstaka och isolerat brott (som i de fall som nämnts ovan) utan var offer för många statsstödda och folkgruppsmässigt motiverade brott under många år skulle det enligt ovanstående måttstockar vara lämpligt med en blygsam ersättning för icke-ekonomiska förluster på minst £ 50 000 per person. Man bör komma ihåg att domstolen ansåg att Turkiet genom sina handlingar i grunden kränkte Karpassinvånarnas människovärde.

(1) Domstolen bör ålägga Turkiet att till Cypern betala ett belopp av £ 50 000 per grekcypriotisk invånare på Karpasshalvön mellan juli 1974 och datumet för den stora kammarens domslut i maj 2001 (Cypern kommer sedan att fördela summorna till offren eller deras arvingar ...).

(2) Antalet sådana invånare ska avtalas parterna emellan senast sex månader efter domstolens order, och i avsaknad av ett avtal fastställas av domstolens ordförande på grundval av skriftlig bevisning och inlagor gällande antal och platser för invånare och deras arvingar."

ii. Den turkiska regeringen

53. Den turkiska regeringen betonade inledningsvis att det tog mer än elva år efter att huvuddomslutet avkunnats för den cypriotiska regeringen att ställa sina krav. Dessutom hade den inte gjort något för att fastställa antalet möjliga förmånstagare. Slutligen avsåg den sökande regeringens påståenden fakta ända tillbaka till 1974, medan den förra kommissionen hade slagit fast i sin rapport att den bara kunde utreda anklagelser om brott som påstods ha begåtts inom en sexmånadersperiod innan datumet för ansökan.

54. Den turkiska regeringen förklarade vidare att levnadsvillkoren på Karpasshalvön hade förbättrats, och att det fanns ett fungerande domstolssystem i "TRNC" som är tillgängligt för grekcyprioter som bor i norr.

55. Enligt den turkiska regeringen ger artikel 41 inte något berättigande till skälig gottgörelse, och själva bestämmelsetexten ger ett visst mått av handlingsfrihet. När det gäller det aktuella målet måste domstolen ta hänsyn till den pågående verkställighetsprocessen i ministerkommittén. Slutligen garanterar konventionen ingen rätt till straffskadestånd; domstolen har konsekvent avvisat sådana krav. I det aktuella målet ansåg den svarande regeringen att domstolen ska besluta att konstaterandet av ett brott i domslutet om grunderna är tillräckligt.

2. Rättens bedömning

56. Domstolen vill på nytt betona sitt allmänna uttalande i målet Varnava och andra, som anförts ovan och som också är relevant för en tilldelning av skadestånd i ett mellanstatligt mål (ibid., § 224):

" Domstolen konstaterar att det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om icke-ekonomisk eller ideell skada. Genom en utveckling fall för fall har domstolen genom sitt sätt att tilldela skälig gottgörelse definierat situationer där sökanden har vållats ett uppenbart trauma, som kan vara fysiskt eller psykiskt, kännetecknas av smärta och lidande, nöd, ångest, frustration, känslor av orättvisa eller förödmjukelse, långvarig ovisshet, störningar i livsföringen eller konkret förlust av möjligheter ... och situationer där den offentliga bekräftelsen av den orätt sökanden drabbats av, i ett domslut som är bindande för avtalsstaten, är en kraftfull form av gottgörelse i sig. I många fall där en lag, procedur eller praxis har konstaterats inte leva upp till konventionsvillkoren räcker detta för att ställa saken till rätta. ... I vissa situationer kan dock brottets verkan ses som varande av en sådan beskaffenhet och grad att den inverkar så mycket på sökandens andliga välbefinnande att det krävs något ytterligare. Sådana faktorer låter sig inte beräknas eller kvantifieras exakt. Det ingår inte heller i domstolens roll att fungera som en nationell skadeståndsdomstol för att fördela skuld och skadestånd mellan civila parter. Dess vägledande princip är rättvisan, vilket framför allt kräver flexibilitet och en objektiv bedömning av vad som är riktigt, rättvist och rimligt under alla målets omständigheter, inte bara med tanke på sökandens ställning utan med tanke på det allmänna sammanhang i vilket brottet begicks. Dess icke-ekonomiska tilldelningar syftar till att erkänna det faktum att en ideell skada har uppstått på grund av ett brott mot en grundläggande mänsklig rättighet och återspeglar på allmännast möjliga sätt skadans allvarsgrad; de varken har eller bör ha syftet att ge ekonomisk lättnad eller att av medkänsla berika någon på den berörda fördragsslutande partens bekostnad."

Domstolen betonade också att "de sökande [i det målet] ha[de] utstått årtionden av ovisshet, vilket måste ha satt djupa spår hos dem" (ibid., § 225).

57. Det enda domstolen kan tillägga om detta är att det inte råder något tvivel om de utdragna känslorna av hjälplöshet, nöd och ångest hos Karpassinvånarna vars rättigheter enligt artiklarna 3, 8, 9, 10 och 13 i konventionen och i artikel 2 i protokoll nr. 1 har kränkts enligt slutsatsen i huvuddomslutet.

58. Mot bakgrund av alla relevanta omständigheter i målet och genom sin skälighetsbedömning anser domstolen att det är rimligt att tilldela den cypriotiska regeringen ett totalbelopp på EUR 30 000 000 för icke-ekonomisk skada som åsamkats de överlevande släktingarna till de saknade personerna och EUR 60 000 000 för icke-ekonomisk skada som åsamkats invånarna i enklaven Karpasshalvön, plus all skatt som kan debiteras på dessa belopp. De ovannämnda beloppen ska distribueras av den sökande regeringen till de enskilda offren för de brott som konstaterats i huvuddomslutet under dessa två rubriker (se, mutatis mutandis, domslutet i Internationella domstolen i målet Diallo (ersättning), som anförts ovan, loc.cit.).

59. Domstolen erinrar vidare om att det enligt artikel 46 § 2 i konventionen är ministerkommitténs ansvar att utöva tillsyn över tillämpningen av domstolens domslut. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet anser domstolen att det måste överlåtas till den cypriotiska regeringen att under tillsyn av ministerkommittén skapa en effektiv mekanism för att distribuera den ovannämnda summan till de enskilda offren. Denna distribution måste göras senast arton månader från datumet för betalningen från den svarande regeringen eller inom en annan period som bedöms som lämplig av ministerkommittén.

C. Dröjsmålsränta

60. Domstolen anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta, med ett tillägg på tre procentenheter.

II. DEN CYPRIOTISKA REGERINGENS ANSÖKAN OM ETT "FASTSTÄLLANDE DOMSLUT"

61. I sin ansökan av den 25 november 2011 begärde den cypriotiska regeringen att domstolen skulle avkunna ett "fastställande domslut" som anger följande:

"(i) Att Turkiet enligt artikel 46 måste följa domslutet i Cypern mot Turkiet genom att avstå från att tillåta, delta i eller samtycka till eller på annat sätt vara delaktigt i den olagliga försäljningen och exploateringen av grekcypriotiska hem och egendomar på norra delen av Cypern.

(ii) Att detta krav som uppkommer enligt artikel 46 inte upphävs av domstolens tillåtlighetsbeslut i Demopoulos."

62. Domstolen noterar att den svarande staten är bunden av artikel 46 och därmed av sina internationella åtaganden att följa huvuddomslutet. Den bekräftar på nytt den allmänna principen att det står den svarande staten fritt att välja hur den ska fullgöra sin lagliga skyldighet enligt den ovannämnda bestämmelsen, och att ministerkommittén ansvarar för tillsynen över verkställandet av domstolens domslut.

63. Domstolen anser att det inte är nödvändigt att utreda frågan om huruvida den är behörig enligt konventionen att avkunna ett "fastställande domslut" på det sätt som begärs av den sökande regeringen eftersom det är uppenbart att den svarande regeringen under alla förhållanden är formellt bunden av de relevanta villkoren i huvuddomslutet. I detta sammanhang påminns om att domstolen har ansett att det har skett en fortlöpande överträdelse av artikel 1 i protokoll nr. 1 genom det faktum att grekcypriotiska ägare av egendom på norra Cypern nekas tillträde till samt kontroll, användning och besittning av sin egendom samt kompensation för intrånget i deras äganderätt (avsnitt III, punkt 4 i huvuddomslutet). Det är därmed ministerkommitténs ansvar att se till att detta beslut, som är bindande i enlighet med konventionen och som ännu inte har efterlevts, verkställs av den svarande regeringen. En sådan efterlevnad kan inte enligt domstolens åsikt vara förenlig med något slags tillåtelse av, deltagande i, samtycke till eller annan delaktighet i olaglig försäljning eller exploatering av grekcypriotiska hem och egendomar på norra delen av Cypern. Vidare kan domstolens beslut i målet Demopoulos och andra, som anförts ovan, med innebörden att mål som tas upp av enskilda med klagomål på brott mot äganderätten skulle avvisas för icke-uttömmande av nationella rättsmedel, inte i sig anses innebära att man kan avfärda frågan om Turkiets efterlevnad av avsnitt III i huvuddomslutet i det mellanstatliga målet.

AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN FÖLJANDE:

1. Domstolen fastslår, med sexton röster mot en, att den tid som gått sedan huvuddomslutet avkunnades den 10 maj 2001 inte har gjort den sökande regeringens krav på skälig gottgörelse otillåtliga.

2. Domstolen fastslår, med sexton röster mot en, att artikel 41 är tillämplig på det aktuella målet med avseende på de saknade personerna.

3. Domstolen fastslår, med femton röster mot två, att artikel 41 är tillämplig på det aktuella målet med avseende på de grekcypriotiska invånarna i enklaven Karpasshalvön.

4. Domstolen fastslår, med femton röster mot två:

(a) att den svarande regeringen inom tre månader ska betala EUR 30 000 000 (trettio miljoner euro) till den sökande regeringen, plus all skatt som kan debiteras, för icke-ekonomisk skada som åsamkats släktingarna till de saknade personerna.

(b) att räknat från utgången av den ovannämnda perioden på tre månader fram till betalning enkel ränta ska läggas till det ovanstående beloppet enligt en räntesats som är lika med Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden plus tre procentenheter.

(c) att det ovanstående beloppet ska distribueras av den sökande regeringen till de enskilda offren under tillsyn av ministerkommittén senast arton månader från datumet för betalningen eller inom en annan period som bedöms som lämplig av ministerkommittén.

5. Domstolen fastslår, med femton röster mot två:

(a) att den svarande regeringen inom tre månader ska betala EUR 60 000 000 (sextio miljoner euro) till den sökande regeringen, plus all skatt som kan debiteras, för icke-ekonomisk skada som åsamkats de grekcypriotiska invånarna i enklaven Karpasshalvön.

(b) att räknat från utgången av den ovannämnda perioden på tre månader fram till betalning enkel ränta ska läggas till det ovanstående beloppet enligt en räntesats som är lika med Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden plus tre procentenheter.

(c) att det ovanstående beloppet ska distribueras av den sökande regeringen till de enskilda offren under tillsyn av ministerkommittén senast arton månader från datumet för betalningen eller inom en annan period som bedöms som lämplig av ministerkommittén.

Utfärdat på engelska och franska och avkunnat vid ett offentligt sammanträde i byggnaden för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg den 12 maj 2014.

              Michael O’BoyleJosep Casadevall              ställföreträdande registrator              ordförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas följande särskilda yttranden till detta domslut:

(a) gemensamt instämmande yttrande från domarna Zupančič, Gyulumyan, David Thόr Björgvinsson, Nicolaou, Sajό, Lazarova Trajkovska, Power-Forde, Vučinić och Pinto de Albuquerque.

(b) instämmande yttrande från domaren Pinto de Albuquerque samt från domaren Vučinić.

(c) delvis instämmande yttrande från domarna Tulkens, Vajić, Raimondi och Bianku samt från domaren Karakaş.

(d) delvis instämmande yttrande och delvis reservation från domaren Casadevall.

(e) reservation från domaren Karakaş.

J.C.M
M.O’B

GEMENSAMT INSTÄMMANDE YTTRANDE FRÅN DOMARNA ZUPANČIČ, GYULUMYAN, DAVID THÓR BJÖRGVINSSON, NICOLAOU, SAJÓ, LAZAROVA TRAJKOVSKA, POWER‑FORDE, VUČINIĆ OCH PINTO DE ALBUQUERQUE.

Det aktuella domslutet förebådar en ny epok i upprätthållandet av mänskliga rättigheter genom domstolens beslut och utgör ett viktigt steg i arbetet för att säkerställa respekten för rättssäkerheten i Europa. Det är första gången i domstolens historia som domstolen har gjort ett specifikt juridiskt utlåtande om betydelsen och effekten av ett av dess domslut i fråga om verkställigheten.

Domstolens utlåtande, som är klart och tydligt, avser en särskild aspekt av den verkställighetsprocess som fortfarande väntar på avgörande i ministerkommittén. Det blir än mer kraftfullt till sin betydelse genom domstolens uttalade åsikt att ett sådant utlåtande under de aktuella omständigheterna i sig självt undanröjer behovet av att utreda huruvida ett formellt fastställande domslut med avseende på artikel 46 i konventionen kan avkunnas enligt artikel 41. Domstolen har gjort sitt uttalande – nu ska det bara tas emot.

INSTÄMMANDE YTTRANDE FRÅN DOMAREN PINTO DE ALBUQUERQUE SAMT FRÅN DOMAREN VUČINIĆ.

1. Målet Cypern mot Turkiet (skälig gottgörelse) är det viktigaste bidraget till freden i Europa under den tid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ("domstolen") har funnits. Domstolen har inte bara bekräftat tillämpligheten av artikel 41 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna ("konventionen") på mellanstatliga ansökningar och fastställt kriterier för bedömningen av tidsgränsen för dessa krav på skälig gottgörelse, utan också tilldelat straffskadestånd till den sökande staten[1]. Budskapet till de stater som är medlemmar i Europarådet är tydligt: medlemsstater som bedriver krig mot, invaderar eller stöder utländsk väpnad intervention i andra medlemsstater måste betala för sina olagliga handlingar och konsekvenserna av sina handlingar, och offren, deras familjer och de stater där dessa är medborgare har en lagstadgad och försvarbar rätt att få vederbörlig och fullständig kompensation av den stat som är ansvarig för kriget. Kriget och dess tragiska konsekvenser kan inte längre tolereras i Europa, och de medlemsstater som inte följer denna princip måste hållas rättsligt ansvariga för sina handlingar, utan hänsyn till ytterligare politiska konsekvenser.

Med tanke på den historiska vikten av detta domslut och de alltför återhållsamma och ibland tvetydiga resonemangen i domslutet känner jag att jag har en plikt att säga varför jag instämmer i domstolens slutsatser. Därför kommer jag i detta yttrande att behandla följande frågor: domstolens behörighet att tilldela kompensation i mellanstatliga mål, tidsgränsen för krav på skälig gottgörelse i mellanstatliga mål, straffkaraktären hos de skadestånd som tilldelas enligt konventionen i allmänhet och under omständigheterna i detta mål samt domstolens behörighet att avkunna ett fastställande domslut om upphörandet av pågående överträdelser[2].

Domstolens behörighet att tilldela skälig gottgörelse i mellanstatliga mål

2. Artikel 41 i konventionen hindrar inte tilldelning av skälig gottgörelse vid mellanstatliga krav. Dessutom fastställs i regel 46 i domstolens arbetsordning denna möjlighet att kräva skadestånd i mellanstatliga mål på ett mycket tydligt sätt. Det faktum att det i regel 60 talas om "hans eller hennes" och inte "dess" konventionsrättigheter är inte av avgörande betydelse, eftersom denna bestämmelse är uppenbart underordnad regel 46, som anger innehållet i en mellanstatlig i ansökan, och under alla förhållanden konventionen som sådan.

3. Under de tidigare faserna i detta mål erkände domstolen uttryckligen denna tolkning av konventionen genom att i tre olika formella utlåtanden bekräfta att frågan om skälig gottgörelse kunde tas upp av den sökande staten i en separat förhandling efter domslutet om grunderna. Dessa utlåtanden finns i (a) orienteringsmeddelandet från domstolens ordförande den 10 november 1999, enligt vilket "[e]tt sammanträde bör ägnas åt tillåtligheten och grunderna för ansökan som leder till ett domslut. Detta gäller utan hänsyn till behovet att anordna en separat förhandling för krav enligt artikel 41 om domstolen skulle konstatera ett brott mot konventionen i fråga om grunderna"[3], (b) anvisningarna från domstolen till parterna den 29 november 1999, där det står att "[d]en sökande regeringen måste inte inge något krav på skälig gottgörelse enligt artikel 41 i konventionen i denna fas av förhandlingarna. En vidare förhandling om denna fråga kommer att anordnas beroende på domstolens slutsatser om grunderna för klagomålen" och (c) själva domslutet i den stora kammaren den 10 maj 2001, enligt vilket domstolen "[a]nser enhälligt att frågan om den möjliga tillämpningen av artikel 41 i konventionen inte är redo för beslut och skjuter upp behandlingen av den"[4]. I fråga om den specifika icke-ekonomiska skada som åsamkats Karpassinvånarna var det den stora kammaren som anmodade den sökande regeringen att lägga fram en "slutlig version" av sitt krav på skälig gottgörelse. Det fanns inget som hindrade att den sökande staten hänvisade till nya civilrättsliga krav i sitt svar på domstolens anmodan, så länge dessa gällde brott som erkänts i den stora kammarens domslut från 2001. Det civilrättsliga kravet för Karpassinvånarna avser brott som erkänts i den stora kammarens domslut och befinner sig därmed inom den stora kammarens ansvarsområde.

4. Den svarande statens huvudsakliga argument mot det aktuella kravets tillåtlighet var att konventionssystemet i princip inte medgav att enskilda krav enligt artikel 41 tillfördes till en mellanstatlig ansökan. Detta synsätt är felaktigt. Domstolens principutlåtande om tillåtligheten för kompensation i mellanstatliga mål står i överensstämmelse med den traditionella betydelsen av den tidigare artikel 50 i konventionen, som en norm som fastställer endast mellanstatliga åtaganden[5], och med rätten till diplomatiskt skydd, enligt vilket alla stater får inta rollen av sökande för skador som åsamkats dess medborgare[6]. Det faktum att enskilda numera genom enskilda ansökningar får agera mot den överträdande staten utan att behöva be om diplomatiskt skydd från den stat där de är medborgare betyder inte att det diplomatiska skyddet inte längre är tillgängligt eller ens att det har förlorat sin tidigare vikt. En rättslig möjlighet utesluter inte en annan. Krav enligt artikel 33 har inte bara syftet att upprätthålla Europas allmänna ordning, utan kan samtidigt också syfta till att skydda och tillgodose intressena för en eller flera av den sökande statens medborgare[7]. Faktum är att de rättigheter som saken gäller i ett krav enligt artikel 41 är desamma som de i ett krav enligt artikel 33, och beslutet att använda den senare återspeglar bara de påstådda brottens större skala, vilket i sin tur motiverar att domstolen får större snarare än mindre befogenheter.

5. Slutligen skulle domstolen berövas ett mycket viktigt instrument för att kunna utföra sitt uppdrag att skydda de mänskliga rättigheterna om den inte fick befogenhet att fastställa skadestånd i mellanstatliga mål. Tilldelning av skadestånd i sådana mål kan alltså ses, om inte som en uttalad befogenhet, så åtminstone som en underförstådd befogenhet för domstolen[8]. Sammanfattningsvis underbygger den teleologiska tolkningen av konventionen den slutsats som redan fastlagts av den textmässiga, historiska och systematiska konstruktionen av både konventionen och domstolens arbetsordning, domstolens praxis och de relevanta principer i folkrätten som fastställts i Wienkonventionen om traktaträtten och vidareutvecklats i Draft Articles on Diplomatic Protection och Draft Articles on Responsibility of States for Internationally Wrongful Acts samt i internationell rättspraxis.

Tidsgränsen för mellanstatliga krav på skälig gottgörelse

6. En allmän princip är att en stats rätt att åberopa en annan stats ansvar kan förverkas i två fall: avstående eller passivitet. På samma sätt som en stat uttryckligen kan avstå rätten att åberopa ansvar kan den genom sitt uppträdande medge ett kravs utlöpande. Ett sådant uppträdande kan inbegripa en orimlig fördröjning mellan den tidpunkt då de sakförhållanden som är grunden för dess krav uppstod, eller den tidpunkt då de blev kända för den, och den tidpunkt då kravet framlades.

7. Vid den tidpunkt då ärendet först ingavs till den förra kommissionen, det vill säga 1994, sades varken i konventionen eller i domstolens arbetsordning att ett krav på skälig gottgörelse måste ställas. I den internationella rätten angavs dessutom i allmänhet vid denna tid ingen specifik tidsgräns för krav på skälig gottgörelse, något som fortfarande är fallet. Det relevanta prejudikatet inom internationell rätt är Nauru mot Australien, där två slutsatser drogs: för det första att tidens gång faktiskt har betydelse för frågan om tillåtligheten för mellanstatliga krav på skälig gottgörelse, och för det andra att en fördröjning på tjugoett år från den tidpunkt då sökanden har möjlighet att ställa ersättningskravet till den tidpunkt då kravet ställs inte gör kravet otillåtligt[9]. Men det är tveksamt om Nauru är tillämpligt på en försening i rättegångsförfaranden som redan pågår[10]. Det finns också fog för att hävda att Nauru inte är tillämpligt vid krav baserade på situationer med fortsatta överträdelser såsom påtvingade försvinnanden och de fortsatta brotten mot konventionsrättigheterna för Karpassinvånarna[11]. Även om Nauru vore tillämpligt på det aktuella målet skulle det aktuella kravet vara otillåtligt. I Nauru var den relevanta tidsperioden tjugoett år, medan perioden i Cypern mot Turkiet är mycket kortare. I Nauru gick det tjugoett år från den tidpunkt då sökanden hade möjlighet att ställa ersättningskravet (1968) till den tidpunkt då kravet formellt ställdes (1989)[12]. I Cypern mot Turkiet gick det nio år från domstolens domslut 2001 till framläggandet av kravet på skälig gottgörelse för de saknade personerna (2010) och bara sex år från datumet för domslutet 2001 till datumet för tillkännagivandet att detta krav skulle ställas (2007)[13]. I fråga om Karpassinvånarna var den tidsperiod som förflöt mellan den stora kammarens domslut år 2001 och ansökningen den 21 juni 2012 elva år, men domstolen hade redan uppmärksammats på situationen två år tidigare[14], vilket innebär en total fördröjning på nio år[15].

8. Dessutom finns det en trovärdig orsak till den tid det tog för den cypriotiska regeringen att lägga fram det aktuella ersättningskravet, och detta är helt enkelt den turkiska regeringens ovilja att reagera på ministerkommitténs försök att lösa frågan. Dödläget i ministerkommittén är uppenbart med tanke på den hållning som intagits av den svarande staten under senare år, särskilt men inte endast efter Demopoulos-beslutet[16]. Den sökande staten väntade i sex år på att ministerkommittén skulle slutföra sin uppgift, vilket den inte gjorde. Efter att ha insett situationen vände sig den sökande staten till domstolen. Den sökande staten kan inte kritiseras för att ha förlitat sig på systemet för tillämpning av konventionen då det borde ha fungerat men inte gjorde det.

9. Den svarande staten hävdade att de nio år som tilläts gå innan ett krav på skälig gottgörelse ställdes var en alltför lång tid, men sade samtidigt att de nya gravöppningarna motiverade nya ansökningar från släktingarna till de personer som erkändes vara döda. Frågan om saknade personer borde enligt dess mening utvecklas till en om döda personer, och nya utredningar borde göras av omständigheterna kring dödsfallen[17]. Denna argumentation är motsägelsefull: å ena sidan kritiserar den turkiska regeringen kravets försening, men å den andra hävdar den att nya krav bör läggas fram i framtiden baserat på samma fakta. Allegans contraria non est audiendus[18]. Det är inte den sökande staten som är sen med att kräva ersättning och begära att de pågående brotten mot mänskliga rättigheter upphör. Det är den svarande staten som är sen med att fullständigt följa den stora kammarens domslut från 2001 och gottgöra de brott mot mänskliga rättigheter som konstaterats där. Turkiet har trotsat den stora kammarens domslut i tretton år och detta uppträdande kan inte tolereras. Om domstolen skulle tolerera det skulle det inte finnas någon rättssäkerhet i Europa, och domstolens auktoritet skulle berövas all konkret innebörd, i detta fall för de försvunnas familjer och för de grekcyprioter i Karpassregionen vars rättigheter enligt artiklarna 3, 8, 9, 10 och 13 har kränkts. Processen för tillsyn över verkställandet av den stora kammarens domslut genom ministerkommittén motverkades på olika sätt och visade sig vara ineffektiv. Domstolen kan inte lägga rättsvägran till ministerkommitténs oförmåga.

10. Den svarande staten hävdade också föga övertygande att rätten till ersättning hade avståtts, om inte uttryckligen så i alla fall underförstått, med avseende på offrens och den sökande statens overksamhet[19]. Men detta argument tjänar ingenting till. Den sökande staten har envist år efter år – hittills utan framgång – försökt få gottgörelse för de brott mot mänskliga rättigheter som blev resultatet av invasionen av Cypern, i olika internationella forum, bland annat i ministerkommittén, och har aldrig uttryckt någon avsikt att upphöra med dessa försök. Dessutom kunde den cypriotiska regeringen inte avstå rätten för de enskilda offer den representerar utan deras samtycke. Och varken offren själva eller deras familjer har någonsin sagt att de accepterar underlåtenheten att ge gottgörelse för de brott mot mänskliga rättigheter som de utsattes för under så lång tid.

11. Slutligen finns det inga alternativa nationella rättsmedel för kraven i detta mål. Demopoulos är inte tillämpligt på detta mål, då Demopoulos avser endast ersättningskrav enligt artikel 1 i protokoll nr. 1 i enskilda mål[20] och det aktuella målet inte avser sådana krav. Dessutom måste det på nytt betonas att regeln om uttömmande av nationella rättsmedel inte är tillämplig på krav på skälig gottgörelse överhuvudtaget[21].

Straffkaraktären hos den skäliga gottgörelsen enligt konventionen

12. Enligt den sökande staten ska skälig gottgörelse tillhandahållas till de rättmätiga arvingarna till 1 456 saknade personer[22] och till alla de grekcyprioter som bodde i Karpassregionen mellan 1974 och datumet för den stora kammarens domslut om grunderna i maj 2001[23]. Den svarande staten invände mot dessa siffror som endast "hypotetiska", och hävdade att antalet saknade personer kan ha varierat med tiden, att vissa av dem kanske saknade rättmätiga arvingar och att det helt enkelt var omöjligt att identifiera alla invånare i Karpassregionen sedan 1974. Den stora kammaren fann att det inte var nödvändigt att fastställa det exakta antalet enskilda offer för brott mot mänskliga rättigheter, och fastställde två klumpsummor som skulle tillfalla respektive grupp personer, med skyldighet för den sökande staten att distribuera penningbeloppen till offren eller deras rättmätiga arvingar. Faktum är att antalet saknade personer har minskat genom de gravöppningar som har gjorts under senare år, och offren i Karpassregionen är varken identifierade eller identifierbara enbart på grundval av den dokumenterade bevisningen. Domstolen krävde inte ens, som den sökande staten hade föreslagit, att antalet Karpassinvånare skulle avtalas mellan parterna eller, i avsaknad av avtal, fastställas av domstolens ordförande "på grundval av skriftlig bevisning och inlagor gällande antal och platser för invånare och deras arvingar". Vidare fastställde domstolen inga kriterier, praktiska arrangemang eller belopp som reglerade distributionen av ersättningen bland offren eller deras rättmätiga arvingar i enlighet med deras olika individuella omständigheter (till exempel fruar, mödrar, barn), och framför allt angav den inget villkor för överlåtelse av ersättningen i fall där offren och deras rättmätiga arvingar inte hittas. I sådana fall blir den sökande staten den slutliga förmånstagaren för de belopp som betalas av den svarande staten.

13. Straffkaraktären hos denna ersättning är slående[24]. Trots det faktum att identiteten hos offren för den svarande statens handlingar och underlåtelser och de följande enorma och grova brott mot mänskliga rättigheter som begicks i Karpassenklaven inte kunde fastställas, att kraven för saknade personer skulle ha varit preskriberade om de ställts enskilt av deras respektive familjer[25] och att det inte går att vara säker på att de ersättningar som fås kommer att tillfalla de berörda personerna straffade domstolen den svarande staten för dess olagliga handlingar och deras skadliga konsekvenser. Det finns inget nytt med denna procedur. Faktum är att domstolens praxis visar att straffskadestånd har tillämpats i sju typfall[26]. För det första har domstolen beslutat om ersättning utan att något krav på skälig gottgörelse överhuvudtaget har ställts av sökanden. På grundval av den kränkta rättighetens "absoluta natur"[27], "brottens särskilt allvarliga natur"[28], "brottens allvar"[29] eller "rättighetens grundläggande vikt"[30] är domstolen beredd att besluta om ersättning för brott mot artiklarna 3 och 5 utan att några specifika skadeståndskrav ställs. I andra fall ber sökanden domstolen om ersättning men anger inte beloppet, och domstolen beslutar om det den anser vara rimligt i det aktuella målet[31]. Det finns också fall där sökanden kräver skälig gottgörelse och anger ett visst belopp för icke-ekonomisk skada, men där domstolen tilldelar ett högre belopp[32]. När domstolen tilldelar ersättning med ett belopp som överstiger den påstådda skadan eller till och med oberoende av ett påstående om skada är den skäliga gottgörelsen inte längre ersättande utan straffande till sin natur. Det inneboende syftet med detta rättsmedel är inte att försätta den förfördelade parten i den ställning han eller hon skulle ha varit i om det konstaterade brottet inte hade skett, eftersom den förfördelade parten inte ens påstår sig ha åsamkats någon skada eller påstår sig ha åsamkats mindre skada. Det grundläggande syftet med detta rättsmedel är därmed att straffa den överträdande staten och förhindra en upprepning av samma mönster av olagliga handlingar eller underlåtelser från den svarande staten och andra parter som slutit fördrag om konventionen. För det andra har domstolen i vissa fall fastställt en "symbolisk ersättning"[33], med det uppenbara syftet att klandra och vanära den svarande staten, och på så sätt genom straffet statuera exempel för andra stater. För det tredje har domstolen också tilldelat skälig gottgörelse i fall där sökanden klagat på den nationella lagen utan att ange någon annan personlig specifik skada än den oro som orsakats av lagens blotta existens[34]. Det är tydligt att tilldelningen av skälig gottgörelse då utgör en avskräckande bestraffning av den svarande staten för att ha stiftat lagar som inte står i överensstämmelse med konventionen. För det fjärde har domstolen beslutat om skälig gottgörelse för ett "potentiellt brott" mot konventionen[35]. Även här är syftet med den skäliga gottgörelsen att fördöma och bestraffa den svarande statens beteende snarare än att ge ersättning för skador som ännu inte har skett. För det femte har domstolen inte ens uteslutit möjligheten att sökanden som ett resultat av de "potentiella effekterna av den överträdelse som konstaterats" åsamkats en förlust av verkliga möjligheter som måste beaktas, "trots det faktum att utsikterna för ett förverkligande skulle ha varit tvivelaktiga"[36]. I fall som dessa fall råder den skäliga gottgörelsen inte ens bot på en faktisk skada som åsamkats sökanden, eftersom det är tveksamt om den någonsin skulle bli verklighet. Det är den svarande statens vållandebaserade beteende som domstolen vill straffa. För det sjätte tilldelar domstolen ibland till och med ersättning trots frånvaro av stödjande dokument och motsägelser i de uttalanden som görs av sökandena om kraven för förluster[37]. När inga bevis läggs fram för den påstådda skadan beslutar domstolen om tilldelning av ersättning helt efter eget omdöme. Under dessa omständigheter av total avsaknad av bevis och diskretionär tilldelning av skadestånd rymmer en skälig gottgörelse ett inneboende element av bestraffning, eftersom den inte åtgärdar en bevisad skada, som förblir hypotetisk, utan i ställer straffar den svarande statens olagliga handling. För det sjunde fastställer domstolen i mål av allmänt intresse skälig gottgörelse med hänsyn till dess avskräckande effekt[38].

14. Förekomsten av straffskadestånd enligt konventionen är alltså ett faktum i domstolens praxis. Eftersom skälig gottgörelse bara ska tilldelas när den nationella lagstiftningen inte har gett fullständig gottgörelse utesluter artikel 41 all ersättning som överstiger fullständig gottgörelse, men "fullständig" gottgörelse kan bara uppnås om och när behovet av förebyggande och bestraffning i målets specifika omständigheter också har tillgodosetts. Först då är gottgörelsen "skälig". Ersättningen för kvantifierbara förluster kanske inte är tillräcklig och kravet på fullständig gottgörelse kan inkludera straffskadestånd som går utöver gottgörelsen för den ekonomiska och icke-ekonomiska skada som åsamkats identifierade personer.

15. Straffskadestånd erkänns också i internationell praxis och lagstiftning, till exempel i diplomatisk praxis[39], skiljedomsförfaranden[40], internationell arbetspraxis[41] och särskilt i internationell privaträtt, EU-lagstiftning och internationell människorättslagstiftning. Inom den internationella privaträtten hänvisas varken i New York-konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar av den 10 juni 1958, med 149 fördragsslutande parter, eller i Haagkonventionen om erkännande och tillämpning av utländska domar på privaträttens område av den 1 februari 1971, med endast fem fördragsslutande parter, till straffskadestånd som en grund för att neka erkännande och verkställighet av en skiljedom eller en utländsk dom. Å andra sidan anges i artikel 29 i Montrealkonventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter av den 28 maj 1999, med 105 fördragsslutande parter, att straffskadestånd inte ska vara ersättningsgillt. I artikel 11 (1) i Haagkonventionen om avtal om val av domstol av den 30 juni 2005 anges att erkännande eller verkställighet av ett domslut kan nekas om och i den utsträckning straffskadestånd tilldelas genom det, men denna konvention har bara undertecknats av Europeiska unionen, USA och Mexiko och har ännu inte trätt i kraft. Dessutom är denna bestämmelse inte kopplad till ordre public-klausulen i artikel 9 (e), vilket gör att denna klausul inte kan användas för att neka erkännande av tilldelningar av straffskadestånd. I artikel 74 i FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor av den 11 april 1980, med åttio fördragsslutande parter, anges också att skadestånd för en parts kontraktsbrott inte får överstiga den förlust som den överträdande parten förutsåg eller borde ha förutsett vid tiden för tecknandet av kontraktet, mot bakgrund av de fakta och sakförhållanden han då kände till eller borde ha känt till, som en möjlig konsekvens av kontraktsbrottet[42].

16. Inom Europeiska unionen har det funnits ett erkännande av de utomkompensatoriska syftena med det civilrättsliga ansvaret och följaktligen av berättigandet av straffskadestånd när de inte är alltför höga. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr. 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) sägs att "tillämpningen av en bestämmelse i den lag som anvisas i denna förordning, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och rättsordningen i den medlemsstat där talan väckts, [kan] anses stå i strid med grunderna för domstolslandets rättsordning om den leder till utdömande av ett orimligt icke-kompensatoriskt skadestånd, vars syfte är att avskräcka eller bestraffa." Ändå är det relevant att påpeka att bestämmelsen i artikel 24 i förslaget till Rom II-förordning (COM (2003) 427) föreskrev att "[d]et strider särskilt mot grunderna för gemenskapens rättsordning att tillämpa en bestämmelse i den lag som anvisas i denna förordning, om den leder till utdömande av icke-kompensatoriskt skadestånd, såsom skadestånd vars enda syfte är att avskräcka eller bestraffa". Med den nya ordalydelsen införlivades proportionella straffskadestånd i EU-lagstiftningen[43]. Dessutom nämns varken i rådets förordning (EG) nr. 44/2001 av den 22 december 2000 om behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område eller i rådets förordning (EG) nr. 2201/2003 av den 27 november 2003 om behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål, mål om föräldraansvar straffskadestånd som en grund för att avvisa erkännande och verkställighet av ett utländskt domslut.

17. I Europarådet påpekade ministerkommittén att "inrättandet av ett endast kompensatoriskt eller påskyndande rättsmedel kanske inte räcker till för att säkerställa en snabb och fullständig efterlevnad av skyldigheterna enligt konventionen, och ... ytterligare möjligheter måste undersökas, till exempel genom den kombinerade påtryckningen av olika nationella rättsmedel (straffskadestånd, dröjsmålsränta, lämpliga möjligheter till utmätning av statlig egendom, osv.), under förutsättning att deras tillgänglighet, tillräcklighet och effektivitet i praktiken visas på ett övertygande sätt"[44]. Detta tydliga ställningstagande för straffskadestånd från Europarådets högsta politiska organ var ingen engångsföreteelse[45]. I det interamerikanska systemet för skyddet för mänskliga rättigheter råder det fortfarande delade meningar. Medan den interamerikanska kommissionen uttalade sig till förmån för straffskadestånd eller åtminstone för ett straffande syfte med ersättningen hade den interamerikanska domstolen till en början en mer reserverad hållning[46]. Senare, i Myrna Mack Chang-målet närmade sig den interamerikanska domstolen kommissionens hållning genom att besluta om betalning av skadestånd vid avsiktlig skada baserat på det extremt allvarliga i den svarande statens företrädares beteende[47].

18. Sammanfattningsvis har domstolen gått i främsta ledet i en internationell trend, och använt skälig gottgörelse för att förebygga ytterligare brott mot mänskliga rättigheter och straffa överträdande regeringar. Erkännandet av straffskadestånd enligt konventionen är viktigt i minst tre fall: (1) vid grova brott mot mänskliga rättigheter skyddade av konventionen eller tilläggsprotokollen, särskilt vid flera samtidiga brott, upprepade brott under en betydande tidsperiod eller ett enda pågående brott under en betydande tidsperiod[48], (2) vid långvarig, avsiktlig brist på efterlevnad av ett av domstolens domslut som avkunnats med avseende på den motsträviga fördragsslutande parten[49] och (3) vid en betydande inskränkning, eller hot om sådan, av sökandens mänskliga rättigheter med syftet att undvika, minska eller begränsa hans eller hennes tillgång till domstolen samt domstolens tillgång till sökanden[50]. I alla dessa tre fall är den bakomliggande förutsättningen för straffskadestånd inte bara orsakssambandet mellan den olagliga handlingen och skadan, utan också avsikt eller vårdslöshet (grov oaktsamhet) från den överträdande statens sida, det vill säga av dess organ och företrädare. Därmed står domstolens rättsliga och moraliska befogenhet och den praktiska tillförlitligheten hos hela det europeiska systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna i särskilt hög grad på spel här. Allvaret i brott som dessa kräver engagemang från alla konventionens fördragsslutande parter, Europarådet som institution och Europa som helhet. Principen om statlig suveränitet kan inte mot bakgrund av artikel 26 i Wienkonventionen om traktaträtten åberopas för att rättfärdiga ett sådant grovt brott[51]. Medan frågan om befogenheten för straffbeläggande är politisk snarare än juridisk mellan självständiga nationer blir slutsatsen en annan mellan nationer som är bundna av ett fördrag om mänskliga rättigheter, såsom konventionen, som ger rättigheter till fysiska och juridiska personer och innebär negativa och positiva förpliktelser för de fördragsslutande parterna som kan upprätthållas av en internationell domstol genom bindande domslut. Inom detta ramverk inbegriper skälig gottgörelse genom straffskadestånd inte en påföljd som en stat utdömer för en annan, utan motsvarar i stället en bindande och nödvändig respons från en internationell domstol till den överträdande staten. Domstolen talar då för alla de fördragsslutande parternas räkning, och fungerar som den yttersta försvararen av ett Europa som är grundat på rättssäkerhet och står fast vid de mänskliga rättigheterna. Ett förbiseende av behovet av en sådan respons skulle i sin tur uppmuntra stater, särskilt de mäktigaste, att förutsätta att brott mot mänskliga rättigheter helt enkelt kan gottgöras genom ekonomisk ersättning. Genom att fastställa straffskadestånd agerar dessutom domstolen inom de ramar som etablerats genom proportionalitetsprincipen och med fullständig hänsyn till faktorer såsom den objektiva vikten av den olagliga handlingen, graden av det klandervärda i lagbrytarens avsikt eller vårdslöshet, omfattningen av den skada som åsamkats sökanden och tredjeparter, lagbrytarens och tredjeparters följdvinster och sannolikheten för ett uteblivet upprätthållande av den kränkta rättigheten.

19. Därför är straffskadestånd ett lämpligt och nödvändigt instrument för att fullgöra domstolens uppdrag att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i Europa och säkerställa efterlevnaden av de fördragsslutande parternas åtaganden i konventionen och dess protokoll (artikel 19 i konventionen). Denna slutsats gäller ännu tydligare i det aktuella målet, där den svarande staten inte bara begick ett stort antal grova brott mot mänskliga rättigheter under en betydande tidsperiod i norra Cypern, och inte utredde de mest betydande av dessa brott på ett lämpligt sätt och i god tid, utan dessutom avsiktligt år efter år underlät att följa den stora kammarens domslut om grunderna som avkunnades för länge sedan med avseende på dessa specifika brott.

Domstolens behörighet att avkunna ett fastställande domslut om upphörandet av pågående överträdelser

20. Den sökande staten begärde i en inlaga den 25 november 2011 att domstolen skulle avkunna ett fastställande domslut om upphörandet av (den använde orden "avståendet från") pågående brott mot mänskliga rättigheter efter den stora kammarens domslut från 2001 och om irrelevansen i Demopoulos-beslutet om fullgörandet av den skyldighet som uppstår enligt artikel 46[52]. Den sökande statens begäran har alltså en dubbel innebörd: medan upphörandet av den olagliga handlingen avser ett framtida fullgörande av en internationell skyldighet som beror på domslutet om grunderna i Cypern mot Turkiet avser tolkningen av Demopoulos-beslutet fullgörandet av samma lagliga skyldighet i det förflutna. Domstolen fann att den var behörig att behandla och tillmötesgå denna begäran, men den fann det inte nödvändigt att ange skälen till att den var behörig. Det finns mycket starka skäl att styrka denna behörighet, både i princip och i de särskilda omständigheterna i detta mål[53].

21. I princip har varje stat som får åberopa ansvar rätt att kräva av den ansvariga staten att den internationellt olagliga handlingen upphör[54]. Den sökande staten får därför begära, enligt artikel 41 i konventionen, ett fastställande domslut som säger att ett pågående brott måste upphöra, särskilt men inte endast när det pågående brottet mot mänskliga rättigheter bryter mot domstolens domslut som redan är res judicata. Skälig gottgörelse ges då genom lämplig fastställelse för att klargöra effekterna av domstolens domslut i ljuset av en pågående olaglig handling. Den teleologiska tolkningen av artikel 41 i konventionen ger sådana befogenheter. Befogenheten att besluta om upphörandet av ett pågående brott mot mänskliga rättigheter följer logiskt av befogenheten att fastställa existensen av själva brottet mot mänskliga rättigheter och att besluta om ersättning för det. Tilldelningen av ersättning som gottgörelse för ett brott mot mänskliga rättigheter ska inte förväxlas med staters skyldighet att inte begå och att upphöra med brott mot konventionen. Om det vore på annat sätt skulle det europeiska systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna vara bristfälligt, då stater kunde begå brott ostraffat så länge de gav ersättning till offren för brotten efter att ha begått olagliga handlingar. Som kommissionen har sagt i ett antal fall "[kan] staten inte undgå sitt ansvar bara genom att betala ersättning"[55]. En sådan tolkning skulle på ett bedrägligt sätt beröva konventionen dess ändamålsenliga verkan.

22. Dessutom finns det ett stort behov av ett fastställande domslut i de särskilda omständigheterna i detta mål. Begäran gäller ett pågående brott mot den stora kammarens domslut från 2001 och minst fram till november 2011 och ligger därför inom denna stora kammares ansvarsområde. Den sökande statens begäran är baserad på obestridda fakta. Det bestrids inte att ministerrådet för "TNRC" förfogade över land och egendom som tillhörde grekcyprioter minst fram till november 2011[56]. Faktum är att dessa pågående överträdelser inte avslutades genom antagandet av "TNRC"-lag 67/2005[57], eftersom den olagliga försäljningen och exploateringen av grekcypriotiska egendomar och hus i den ockuperade delen av Cypern, med aktiv uppmuntran från Turkiet, fortsatte efter att denna lag trätt i kraft, vilket skapade en situation som kommer att bli svår och kanske till och med omöjlig att åtgärda ex post facto. Vidare har varken kommissionen för fast egendom (Immovable Property Commission) eller domstolarna i "TNRC" befogenhet att göra slut på denna pågående olagliga handling[58]. Ställd inför denna svåra situation kunde ministerkommittén så långt inte nå fram till en gemensam ståndpunkt. Den kunde inte ens få fram den information som den flera gånger bad att få om Turkiets pågående misskötsamhet i norra Cypern. Situationen förvärrades av att ministerkommittén var lamslagen av ett allvarligt dödläge gällande betydelsen och verkan av Demopoulos-beslutet med avseende på frågan om fördrivna grekcyprioters egendom i norra Cypern och andra ytterligare krav. Generaldirektoratet för mänskliga rättigheter och rättsliga frågor tillkännagav följande i september 2010: "Det framgår av den stora kammarens slutsatser i dess Demopoulos-beslut att ingen ytterligare åtgärd behövs för verkställighet i de aktuella målen, för det första gällande de fördrivna grekcyprioternas hem och andra ägodelar och för det andra existensen av ett effektivt rättsmedel i detta avseende."[59] Detta ställningstagande efterlevdes inte av ministerkommittén, eftersom tillämpningen av domstolens domslut från 2001 om grunderna var och fortfarande är mycket långt ifrån fullständig i detta avseende. Ännu värre var att Turkiet drog tillbaka allt samarbete från processen för ministerkommitténs tillsyn över den stora kammarens domslut från 2001 "gällande alla Cypernrelaterade mål" tills kommittén upphörde att utöva tillsyn över verkställigheten av domstolens slutsatser gällande brott avseende egendom och hem[60]. Den turkiska regeringen använder alltså Demopoulos-beslutet för att blockera verkställigheten in totum av den stora kammarens domslut i Cypern mot Turkiet från 2001, även för krav som inte gäller brott avseende egendom och hem.

23. Domstolen var tvungen att ingripa för rättssäkerhetens skull och för att värna om sin egen auktoritet. Domstolen, och endast domstolen, har sista ordet när det gäller tolkningen av dess Demopoulos-beslut, och avgör därmed denna tvist på ett sätt som minskar sannolikheten för framtida konflikter mellan parterna samtidigt som det upprätthåller rättssäkerheten och säkerställer fullständig verkställighet av domslutet om grunderna i Cypern mot Turkiet. Domstolens svar på den sökande statens begäran är kristallklart: domstolen beslutade inte i Demopoulos att Turkiets skyldigheter enligt artikel 46 att verkställa den stora kammarens domslut från 2001 hade fullgjorts, och domstolen fastslog inte heller att de pågående brott som konstaterats av den stora kammaren i dess domslut om grunderna hade upphört genom antagandet av lag 67/2005, och detta av det enkla men uppenbara skälet att Demopoulos bara avsåg nationella rättsmedel för brott mot artikel 1 i protokoll nr. 1 i enskilda mål. För att förtydliga inkräktade Demopoulos-beslutet inte på den sökande statens rätt till fullständig tillämpning av den stora kammarens domslut från 2001, inräknat det omedelbara upphörandet av det pågående olagliga förfogandet (inklusive försäljning, uthyrning, användning eller andra former av exploatering) av grekcyprioters landområden och egendomar i norra Cypern av "TNRC"-myndigheterna med den turkiska statens delaktighet. Detta är inte bara ett uttalande om tolkningen av ett tidigare domslut i domstolen. Domstolens avsikt är mycket mer långtgående. Detta är också ett erkännande av att det finns en situation av icke-tillämpning av den stora kammarens domslut från 2001, och därmed av den svarande statens åsidosättande av sina förpliktelser enligt artikel 46 i konventionen, något som domstolen vill få ett slut på[61].

Slutsats

24. Det finns till slut ett straff för ett orättfärdigt krig och dess tragiska konsekvenser i Europa. Detta straff kan utmätas i mellanstatliga mål i domstolen, som är behörig att fastställa straffskadestånd vid särskilt allvarliga fall av brott mot mänskliga rättigheter. Detta var fallet här. Den svarande staten är ansvarig för det långvariga sökandet efter de saknade personerna och det utdragna lidandet och förnedringen för grekcyprioter ända sedan invasionen av norra Cypern, och har slagit dövörat till för ministerkommitténs upprepade uppmaningar om en fullständig verkställighet av domstolens domslut gällande dessa brott. Som Blackstone en gång formulerade saken behövs straffskadestånd som mest i de fall där de som orsakat en allvarlig olägenhet inte ser till att denna olägenhet upphör efter den första domen mot dem[62].

DELVIS INSTÄMMANDE YTTRANDE FRÅN DOMARNA TULKENS, VAJIĆ, RAIMONDI OCH BIANKU SAMT FRÅN DOMAREN KARAKAŞ

(Översättning)

1. Vi röstade med majoriteten och instämmer därmed i alla punkter i den operativa delen i detta viktiga domslut[63].

2. Skälet till att vi vill göra ett särskilt yttrande är endast en aspekt, nämligen de kommentarer – som vi inte kan ställa oss bakom – som finns i den sista meningen i stycke 63 i domslutet. Detta stycke handlar om den begäran som gjordes av den cypriotiska regeringen den 25 november 2011 under de förhandlingar som, fastän de har titeln "Ansökan om skälig gottgörelse (artikel 41)", i själva verket handlar om förfarandet för verkställighet av huvuddomslutet genom Europarådets ministerkommitté och där domstolen ombeds vidta vissa åtgärder för att underlätta verkställigheten av detta domslut (se stycke 8 i det aktuella domslutet).

3. I stycke 63 i domslutet beskriver domstolen vissa principer för verkställigheten av dess domslut som vi till fullo instämmer i. Den säger särskilt att "den svarande regeringen under alla förhållanden är formellt bunden av de relevanta villkoren i huvuddomslutet" och följaktligen att "det inte är nödvändigt att utreda frågan om huruvida [domstolen] är behörig enligt konventionen att avkunna ett ‘fastställande domslut’ på det sätt som begärs av den sökande regeringen ...". Den "påminn[er] [i] detta sammanhang /.../ om att domstolen har ansett att det har skett en fortlöpande överträdelse av artikel 1 i protokoll nr. 1 genom det faktum att grekcypriotiska ägare av egendom på norra Cypern nekas tillträde till samt kontroll, användning och besittning av sin egendom samt kompensation för intrånget i deras äganderätt (avsnitt III, punkt 4 i huvuddomslutet)." Domstolen drar därmed slutsatsen att "[d]et är /.../ ministerkommitténs ansvar att se till att detta beslut, som är bindande i enlighet med konventionen och som ännu inte har efterlevts, verkställs av den svarande regeringen."

4. Domstolens följande uttalande, enligt vilket "[e]n sådan efterlevnad /.../ inte enligt domstolens åsikt [kan] vara förenlig med något slags tillåtelse av, deltagande i, samtycke till eller annan delaktighet i olaglig försäljning eller exploatering av grekcypriotiska hem och egendomar på norra delen av Cypern", och som i grund och botten inte är något annat än en upprepning av yttrandet i huvuddomslutet om denna fråga, ger inte upphov till några särskilda svårigheter, även om denna upprepning kan sägas vara helt överflödig med tanke på syftet med artikel 41-domslutet.

5. Den mening som vi ser som problematisk är den följande: "Vidare kan domstolens beslut i målet Demopoulos och andra /.../ med innebörden att mål som tas upp av enskilda med klagomål på brott mot äganderätten skulle avvisas för icke-uttömmande av nationella rättsmedel, inte i sig anses innebära att man kan avfärda frågan om Turkiets efterlevnad av avsnitt III i huvuddomslutet i det mellanstatliga målet."

6. Enligt vår åsikt syftar ett sådant påstående – även om det inte ingår i de operativa föreskrifterna – till att utöka domstolens befogenheter och strider mot artikel 46 § 2 i konventionen genom att inkräkta på befogenheterna för Europarådets ministerkommitté, som enligt konventionen har anförtrotts uppgiften att utöva tillsyn över domstolens domslut.

7. Domstolen är inte behörig att kontrollera om en fördragsslutande part har uppfyllt de förpliktelser den har ålagts genom ett av domstolens domslut (se Oberschlick mot Österrike, nr. 19255/92 och 21655/93, kommissionens beslut av den 16 maj 1995, beslut och rapporter 81-A, s. 5 och Mehemi mot Frankrike (nr. 2), nr. 53470/99, § 43, ECHR 2003‑IV).

8. Det är sant att den nuvarande versionen av artikel 46 i konventionen, med ändringar genom konventionens protokoll nr. 14, tillåter att ministerkommittén hänvisar en fråga till domstolen under två uppsättningar av omständigheter: för det första när tillsynen över verkställigheten av ett slutligt domslut förhindras av ett problem med tolkningen av domslutet, för att domstolen ska kunna fatta ett beslut i tolkningsfrågan (§ 3), och för det andra när ministerkommittén anser att en hög fördragsslutande part vägrar att följa ett slutligt domslut i ett mål där den är part (§ 4). I båda fallen måste dock ministerkommittén ha fattat hänvisningsbeslutet med en kvalificerad majoritet av två tredjedelar av de representanter som är berättigade att sitta med i kommittén.

9. En hög fördragsslutande part får inte hänvisa en fråga enligt styckena 3 och 4 i artikel 46 i konventionen direkt till domstolen utan att gå igenom den procedur som fastställts i de bestämmelserna. Om en sådan möjlighet tillåts, vilket verkar göras i domslutet, leder det till att en risk för en obalans skapas i den fördelning av befogenheter mellan de två institutionerna som konventionens författare tänkte sig.

10. Naturligtvis, som domstolen ansåg till exempel i sitt domslut i Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz (nr. 2) ([GC], nr. 32772/02, § 67, ECHR 2009), kan det inte sägas att något intrång görs i de befogenheter som ges till ministerkommittén genom artikel 46 när domstolen måste hantera relevant ny information i samband med en ny ansökan, särskilt då ministerkommittén har avslutat sin tillsyn över verkställigheten av domstolens domslut genom ett slutligt beslut.

11. Ändå är det tydligt att detta inte är fallet här, vilket förklarar varför vi inte kan ställa oss bakom den sista meningen i stycke 63 i domslutet.

DELVIS INSTÄMMANDE YTTRANDE OCH DELVIS RESERVATION FRÅN DOMAREN CASADEVALL

(Översättning)

1. "Med tanke på den specifika arten av artikel 41 som lex specialis i relation till den internationella rättens /.../ regler och principer", som majoriteten formulerar det (se stycke 42 i domslutet), är jag av uppfattningen att regeln om skälig gottgörelse i princip inte bör gälla för mellanstatliga mål. Man kan också hävda motsatsen och säga att den i princip är tillämplig och sedan, med hänsyn till målets specifika omständigheter och särskilt identifieringen av den förfördelade parten (den enskilde och inte staten), fastställa relevansen av skälig gottgörelse från fall till fall. Vad jag vet har domstolen hittills aldrig uttryckligen sagt att regeln om skälig gottgörelse är tillämplig på mellanstatliga mål. Å andra sidan har den inte sagt att den inte är det.

2. Även om det var med stor tvekan, med tanke på de olika faktorer som framträdde i detta mål mellan den 10 maj 2001 (datumet för avkunnandet av domslutet om grunderna) och den 18 juni 2012 (datumet för de sista kommentarer som ingetts av den sökande regeringen), och utan att gå in på procedurerna i detalj, röstade jag med majoriteten på att finna artikel 41 tillämplig gällande de saknade personer som identifierats med namn. Dock röstade jag mot tillämpligheten av denna bestämmelse i fråga om de invånare i enklaven Karpasshalvön som inte har identifierats. I mellanstatliga mål måste man göra åtskillnad mellan två helt olika situationer, av vilka båda finns i detta mål.

3. Den första situationen är en där den sökande staten klagar på ett brott mot vissa grundläggande rättigheter för en eller flera av dess medborgare – enskilda som är identifierade och namngivna – från en annan fördragsslutande parts sida (se målen Österrike mot Italien och Danmark mot Turkiet). I det aktuella målet är dessa de 1 456 saknade personer som namngavs av den sökande regeringen vid hela rättsprocessens början. Här är vi mycket nära det klassiska scenariot, och det verkar rimligt att påstå att syftet först och främst är att försvara den enskilda rättigheterna och de berättigade intressena för de berörda personerna. Därmed kan vi sluta oss till att regeln om skälig gottgörelse är tillämplig, samtidigt som vi har i åtanke att de tilldelade summorna bör gå till de enskilda som direkt eller indirekt lidit skada och främst "förfördelats" genom brottet mot deras rättigheter (offren), och inte till den stat som företräder dem (se stycke 46 i domslutet).

4. Den andra situationen (se stycke 44 i domslutet) är en där den sökande staten klagar, i allt väsentligt och i allmänhet, på systemrelaterade problem och brister eller administrativa förfaranden hos en annan fördragsslutande part, och där syftet främst är att upprätthålla Europas allmänna ordning, även om regeringen i fråga också kan ha egna tydliga politiska intressen (se det "grekiska målet", kommissionen, 1989). I det aktuella målet innebär detta invånarna i enklaven Karpasshalvön som definieras på ett abstrakt sätt av den sökande regeringen, enskilda som återstår att identifiera och förteckna ex post facto elva år efter avkunnandet av domslutet om grunderna. I stycke 43 i domslutet nämns frågan om "huruvida brottsoffren kan identifieras samt huvudsyftet med att inleda förhandlingarna i den mån detta kan urskiljas i den inledande ansökningen till domstolen". I denna andra situation bör slutsatsen som jag ser det bli att artikel 41 inte är tillämplig.

5. Efter att ha röstat för att regeln om skälig gottgörelse är tillämplig på de 1 456 saknade personerna, och med inriktning bortom de praktiska svårigheterna med att korrekt identifiera förmånstagarna (barn, föräldrar, arvingar), en uppgift som är den den sökande regeringens, anser jag att det hade varit lämpligt att tilldela en enskild summa – på per capita-basis – till vart och ett av offren (på ett liknande sätt som i Varnava och andra mot Turkiet) i stället för att tilldela en klumpsumma till den cypriotiska staten utan att ange några villkor för distributionen. Som verkligheten ser ut har i praktiken alla tilldelningar som hittills gjorts av domstolen genom skälig gottgörelse gjorts direkt till enskilda sökande (se stycke 42 in fine i domslutet).

6. Efter att ha röstat mot att finna artikel 41 tillämplig när det gäller invånarna i enklaven Karpasshalvön röstade jag också mot den klumpsumma som tilldelats av majoriteten. Om många svårigheter förväntas uppstå i arbetet med att tilldela ersättning (inom arton månader) till de 1 456 saknade personernas arvingar vågar jag knappt tänka på de svårigheter som säkert kommer att uppstå då man ska identifiera och förteckna de tusentals flyktingarna. Att utöva tillsyn över verkställigheten av detta domslut blir ingen enkel uppgift.

7. Avslutningsvis vill jag betona att jag ansluter mig till den ståndpunkt som mina kollegor gett uttryck för i sitt instämmande yttrande som bifogas till det aktuella domslutet gällande den sista meningen i stycke 63 i domslutet.

RESERVATION FRÅN DOMAREN KARAKAŞ

(Översättning)

Jag kan inte instämma med majoriteten i fråga om det följande:

(a) konstaterandet att den tid som gått sedan huvuddomslutet avkunnades den 10 maj 2001 inte har gjort den sökande regeringens krav på skälig gottgörelse otillåtliga

(b) tillämpligheten av artikel 41 i det aktuella målet vad gäller de saknade personerna

(c) tillämpligheten av artikel 41 i det aktuella målet vad gäller de grekcypriotiska invånarna i enklaven Karpasshalvön, och

(d) de summor som tilldelas som skälig gottgörelse

A. Tidsfaktorn

Den stora kammarens domslut om grunderna i Cypern mot Turkiet ([GC], nr. 25781/94, ECHR 2001‑IV) avkunnades den 10 maj 2001. I de operativa bestämmelserna i detta domslut ansåg domstolen enhälligt att "frågan om den möjliga tillämpningen av artikel 41 i konventionen inte är redo för beslut och [domstolen] skjuter upp behandlingen av den". Frågan tas upp enbart i den operativa delen; den nämns inte i själva domslutet, i motsats till i målet Irland mot Storbritannien (nr. 5310/71, 18 januari 1978, serie A nr. 25), där domstolen tydligt förklarade varför den inte hade tillämpat artikel 50 (i det målet hade den irländska regeringen inte sökt ersättning för någon enskild).

I alla mål som domstolen behandlar kan den skjuta upp/ajournera frågan om skälig gottgörelse om, och bara om, en begäran om detta har gjorts av parterna inom den tillåtna tiden.

I det aktuella målet ingav den cypriotiska regeringen inget krav på skälig gottgörelse inom den tidsfrist som anges i regel 60 § 1 i domstolens arbetsordning i 1998 års version, som gällde vid den aktuella tidpunkten:

"Varje krav som den sökande fördragsslutande parten eller sökanden vill ställa på skälig gottgörelse enligt artikel 41 i konventionen ska, om inte kammarens ordförande ger anvisningar om annat, anges i de skriftliga synpunkterna på grunderna eller, om inga sådana skriftliga synpunkter inges, i ett särskilt dokument ingivet senast två månader efter beslutet om att förklara ansökan tillåtlig."

Enligt denna ordalydelse måste alla sökande, både stater och fysiska och juridiska personer, normalt inge kvantifierade krav inom den tillåtna tiden för inlämning av skriftliga synpunkter på grunderna. Det är alltså helt uppenbart att, om inte ordföranden gav anvisningar om annat, dessa tidsfrister var bindande; detta är dessutom fallet i alla följande versioner av domstolens arbetsordning. Av detta följer att den cypriotiska regeringens enda återstående alternativ i det aktuella målet, eftersom den inte ingav sina krav tillsammans med sina synpunkter på grunderna, var att inge dem senast två månader efter beslutet om att förklara ansökan tillåtlig.

I sitt brev av den 29 november 1999 krävde inte domstolen att den sökande regeringen skulle inge något krav på skälig gottgörelse "i denna fas av förhandlingarna". Den cypriotiska regeringen ingav inte vid något tillfälle under förhandlingarna något sådant krav, varken i sin inledande ansökan eller under förhöret den 20 september 2000.

Inget, eller praktiskt taget inget, hände mellan 2001 och 2010, med undantag för avsiktsförklaringen som skickades till domstolen den 31 augusti 2007.

Detta datum, alltså sju år senare, skickade den cypriotiska regeringen plötsligt ett brev där den informerade domstolen om sin avsikt att inge en särskild ansökan om tillämpning av artikel 41. Hur skulle domstolen ha svarat på detta brev? I alla händelser bestämde sig den sökande regeringen för att inge krav på skälig gottgörelse den 11 mars 2010, alltså nästan tre år efter detta brev, och endast gällande de saknade personerna. Därefter, den 18 juni 2012, efter inbjudan av domstolen, utökade den cypriotiska regeringen sina krav till att omfatta de grekcypriotiska invånarna i enklaven Karpasshalvön. Därmed blev denna nya version av kravet "slutlig" (se stycke 30 i domslutet om detta).

I det aktuella målet förblev den sökande regeringen, i strid mot regel 60 i domstolens arbetsordning som krävde att krav på skälig gottgörelse enligt artikel 41 skulle inges utan olämplig försening, tyst och inaktiv i nästan tio års tid.

I detta sammanhang bör påpekas att det enligt regel 46 i domstolens arbetsordning är den sökande staten som har ansvar för krav på skälig gottgörelse enligt artikel 41, och att domstolen absolut inte själv kunde ha agerat för att åtgärda bristerna i detta avseende. Kravet på skälig tid gäller både enskilda sökande och sökande stater, och all underlåtenhet att uppfylla detta krav leder till en konflikt med begränsningsregeln.

I Varnava och andra mot Turkiet ([GC], nr. 16064/90, 16065/90, 16066/90, 16068/90, 16069/90, 16070/90, 16071/90, 16072/90 och 16073/90, ECHR 2009) formulerade domstolen följande princip för tillämpningen av tidsgränsen på sex månader för varaktiga situationer, särskilt i fall av försvinnanden:

"165. Ändå anser domstolen att ansökningar kan avvisas som försenade i fall av försvinnanden där det har funnits en överdriven eller oförklarad försening från sökandena när de har eller borde ha blivit medvetna om att ingen utredning har inletts eller att utredningen har blivit inaktiv eller ineffektiv och, vid vilken som helst av dessa eventualiteter, att det inte finns någon omedelbar, realistisk utsikt till att en effektiv utredning genomförs i framtiden. Om det pågår åtgärder gällande en försvinnandesituation får sökandena i rimlig utsträckning invänta händelser som skulle kunna innebära en lösning på avgörande faktamässiga eller rättsliga frågor. Så länge det finns en meningsfull kontakt mellan familjer och myndigheter gällande klagomål och förfrågningar om information eller någon indikation på eller realistisk möjlighet till framsteg i utredningen uppstår i allmänhet inga frågor kring olämpliga förseningar. Om det har gått lång tid och det har förekommit betydande förseningar och uppehåll i utredningsarbetet kommer det dock en tidpunkt då släktingarna måste inse att ingen effektiv utredning har bedrivits eller kommer att bedrivas. När detta skede inträder beror oundvikligen på omständigheterna i det aktuella målet."

På ett liknande sätt erkänns i rättspraxis i Internationella domstolen ("ICJ") i allmänhet sökande staters skyldighet att agera i rimlig tid. Prejudikatet när det gäller detta är domslutet av den 26 juni 1992 i målet Certain Phosphate Lands in Nauru (Nauru mot Australien)[64].

I detta mål hade Republiken Naurus regering lämnat in en ansökan 1989 om att inleda processer mot Australien gällande en tvist om återställning av vissa fosfatområden (gruvor och brott) där arbeten utförts före Naurus självständighet, under tiden för det australiska mandatet. I sin ansökan hävdade Nauru att Australien hade underlåtit att uppfylla sina åtaganden om förvaltning enligt artikel 76 i Förenta nationernas stadga och förvaltningsavtalet av den 1 november 1947. Australien gjorde en serie preliminära invändningar, och i en av dem hävdades att ansökan hade lämnats in för sent. Enligt den australiska regeringen hade Nauru blivit självständigt den 31 januari 1968 och hade i fråga om återställningen av landområdena inte formellt "tagit upp [sin ståndpunkt] med Australien och de andra tidigare förvaltarna" förrän i december 1988. Den australiska regeringen hävdade att förseningen med att ställa kravet var särskilt skadlig för Australien då det mesta av den dokumentation som gällde mandatet och förvaltarskapet kunde ha gått förlorad eller skingrats under tiden, och då den rättsliga utvecklingen under tiden gjorde det svårare att fastställa de rättsliga förpliktelser som åvilade den svarande staten vid tiden för de påstådda brotten mot dessa förpliktelser. Australien hävdade därför att Naurus ansökan var otillåtlig eftersom den inte hade lämnats in i rimlig tid. ICJ avvisade denna preliminära invändning, men ansåg ändå följande:

"32. Domstolen bekräftar att en sökande stats försening kan göra en ansökan otillåtlig även om det inte finns någon tillämplig konventionsförordning. Den påpekar dock att den internationella rätten inte anger någon specifik tidsgräns i detta avseende. Det är därför domstolen som mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall ska avgöra om den tid som gått har gjort en ansökan otillåtlig.

33. I det aktuella målet var det välkänt, vid den tid då Nauru blev självständigt, att frågan om återställning av fosfatområdena inte hade avgjorts. ...

36. Domstolen noterar i detta sammanhang det faktum att Nauru officiellt informerades, senast via brev den 4 februari 1969, om Australiens ståndpunkt i frågan om återställning av fosfatområdena som utarbetades före den 1 juli 1967. Nauru invände skriftligen mot detta ställningstagande först den 6 oktober 1983. Dock hade under tiden, vilket påpekats av Nauru och inte motsagts av Australien, frågan vid två tillfällen tagits upp av Naurus president med behöriga australiska myndigheter. Med tanke på typen av relationer mellan Australien och Nauru samt de åtgärder som följaktligen vidtogs anser domstolen att Naurus ansökan inte blev otillåtlig genom tidens gång. Ändå kommer det att bli domstolens ansvar att i sinom tid säkerställa att Naurus försenade utnyttjande av möjligheten inte på något sätt blir till nackdel för Australien med avseende på både fastställandet av fakta och fastställandet av innehållet i den tillämpliga lagstiftningen."

Nauru-målet avgjordes till slut genom en uppgörelse i godo. Det intressanta med detta mål är dock det faktum att ICJ tydligt konstaterade en skyldighet för den sökande staten att agera inom rimlig tid. Med andra ord måste den berörda internationella domstolen fastän inga specifika tidsgränser anges i allmän internationell rätt bedöma de relevanta omständigheterna för att fastställa om tidens gång har gjort ansökan otillåtlig, med hänsyn till alla relevanta faktorer (inklusive den svarande statens rättigheter och berättigade intressen, särskilt då dessa löper risk att skadas).

I Nauru-domslutets anda, och i motsats till majoritetens uppfattning, angav den cypriotiska regeringen inga övertygande skäl för den långa perioden av overksamhet mellan avkunnandet av domslutet om grunderna (2001) och kravet på skälig gottgörelse (2010).

Det visar sig dessutom att det krav på skälig tid som tillämpats av domstolen i Varnava och andra var förenligt med den allmänna regel i folkrätten som fastställts av ICJ i Nauru-domslutet och därför i princip också bör tillämpas i relation till en separat ansökan gjord enligt artikel 41 vid ett mellanstatligt mål som det aktuella.

Följaktligen anser jag att den tidsfaktor som beskrivs ovan gör den cypriotiska regeringens ansökan otillåtlig.

B Tillämpligheten av artikel 41 i det aktuella målet vad gäller de saknade personerna

Artikel 33 i konventionen stadgar att "[e]n hög fördragsslutande part får till domstolen hänskjuta ett påstående om brott mot bestämmelserna i konventionen och i protokollen till denna begånget av en annan hög fördragsslutande part", och det är underförstått att "ett ... brott" avser påståenden om både de självständiga bestämmelserna och procedurbestämmelserna. Ändå bör det betonas från början att när en stat avser att göra en mellanstatlig ansökan så är tillåtlighetskraven inte desamma som för enskilda ansökningar. Enligt artikel 35 i konventionen måste mellanstatliga mål inte följa regeln om uttömmande av nationella rättsmedel eller sexmånadersregeln. Vi drar därför slutsatsen att ingen sammanblandning kan tillåtas mellan den procedur som gäller för mellanstatliga mål och den som gäller för enskilda ansökningar, eftersom artikel 33 i konventionen annars enkelt skulle kunna kringgås av stater för att ställa enskilda krav enligt syftet i artikel 34 och bortse från de uttryckliga kraven i artikel 35 §§ 2 till 4.

Mot bakgrund av detta konstaterar jag att mellanstatliga mål i domstolen kan indelas i tre kategorier.

1. Den första utgörs av de mål där de fördragsslutande parterna agerar enbart som försvarare av Europas allmänna ordning. Ett exempel skulle vara målet Danmark, Norge, Sverige och Nederländerna mot Grekland ("det grekiska målet" – ansökningar nr. 3321/67, 3322/67, 3323/67 och 3344/67, resolution från Europarådets ministerkommitté den 15 april 1970). Man kan också nämna målet Frankrike, Norge, Danmark, Sverige och Nederländerna mot Turkiet (ansökningar nr. 9940-9944/82, kommissionens beslut av den 6 december 1983). Denna kategori är inte relevant för förståelsen av sammanhanget i det här målet.

2. Den andra kategorin, å andra sidan, är relevant i jämförelsesyfte. Detta är mål där en fördragsslutande stat uttryckligen söker gottgörelse för brott mot dess medborgares rättigheter. Denna kategori illustreras av målet Danmark mot Turkiet (ansökan nr. 34382/97, ECHR 2000-IV) gällande behandling i strid mot artikel 3 som en dansk medborgare, Koç, utsattes för av turkiska polistjänstemän. Det som tvisten gällde i detta mål var den behandling Koç utsattes för genom förhörsmetoder. Jag tror att detta är det enda mål där doktrinen om "diplomatiskt skydd" i enlighet med med internationell rätt har tillämpats för en enskild person som var identifierbar från den tid då ansökan ingavs. Turkiet betalade visserligen i detta mål en summa pengar till den danska regeringen, men detta skedde enligt en uppgörelse i godo snarare än enligt artikel 41 i konventionen. Dessa två punkter bör beaktas för att ge en bättre förståelse för det aktuella målet, som i själva verket hamnar i den tredje kategorin, i vilken det inte fanns något identifierbart offer när ansökan ingavs.

3. Denna tredje kategori inbegriper de specifika intressen som en fördragsslutande stat försöker hävda i den utsträckning den representerar eller har en nära koppling till enskilda som påstås vara offer för handlingar som sker i samband med en politisk tvist mellan två länder. I denna kategori, bortsett från de två mellanstatliga målen Grekland mot Storbritannien från 1956 (ansökan nr. 176/56, ministerkommitténs resolution av den 20 april 1959) och 1957 (ansökan nr. 299/57, ministerkommitténs resolution av den 14 december 1959) och målet Österrike mot Italien ansökan nr. 788/60, kommissionens beslut av den 11 januari 1961), kan vi först hänvisa till målet Irland mot Storbritannien gällande de fem förhörsmetoder som användes av säkerhetsstyrkorna på fångar som var medlemmar i IRA men som inte var identifierade; de omnämndes som "personer" eller "män" och betecknades med förkortningarna T1, T2, T3 osv. I detta mål konstaterade domstolen bland annat ett brott mot artikel 3 i konventionen. Då den irländska regeringen hade uppgett att den inte sökte "[få] ersättning för någon enskild person" var den tidigare artikel 50 i konventionen (nya artikel 41) inte tillämplig.

Konventionens travaux préparatoires och de allmänna principerna i folkrätten gällande diplomatiskt skydd och gottgörelse ledde till slutsatsen att regeln om skälig gottgörelse som anges i artikel 41 i princip är tillämplig i mellanstatliga mål framlagda enligt artikel 33 i konventionen. I detta avseende instämmer jag med majoriteten (se stycke 43 i domslutet).

Artikel 33 stöder sig på begreppet diplomatiskt skydd (se till exempel ICJ-domslutet i målet Ahmadou Sadio Diallo (Republiken Guinea mot Demokratiska republiken Kongo) av den 19 juni 2012[65]), som det erkänns i folkrätten. Domstolen kunde därför tilldela skälig gottgörelse i mellanstatliga mål vilka till sin beskaffenhet är mer besläktade med typiska fall av diplomatiskt skydd i folkrätten, med andra ord där ansökan ingavs i stället för av och för vissa identifierbara enskilda (se till exempel Danmark mot Turkiet).

Med tanke på dessa principer är det enligt min mening inte möjligt att tillämpa artikel 41 i det aktuella målet och tilldela någon gottgörelse under denna rubrik.

Som betonats i Cypern mot Turkiet-domslutet av den 10 maj 2001 var det inte förrän i förhöret om tillåtlighet den 20 september 2000 som den cypriotiska regeringen uppgav att antalet saknade grekcyprioter var 1 485 (se stycke 119 i domslutet om grunderna). Vid det laget var inga av offren identifierbara. Domstolen gick dock med på att gå vidare på antagandet att dessa saknade personer fortfarande var i livet och konstaterade ett pågående brott mot artikel 2 i Turkiets underlåtenhet att göra en effektiv utredning med målet att kasta ljus över de saknade grekcyprioternas öde.

Jag skulle vilja peka på den allmänna omfattningen av detta konstaterande, som inte gäller enskilda grekcypriotiska medborgare utan är en anmärkning om en varaktig situation. Brotten i fråga konstaterades inte med avseende på enskilda offer, utan i fråga om en faktisk och rättslig situation.

Det bör betonas att den enda förmånstagaren enligt artikel 41 är "den förfördelade parten". I det aktuella målet avser termen "part" obestridligen "den fördragsslutande part" som ingett ansökan, nämligen Cypern. Varje försök att förlita sig på den hållning som intogs i Diallo – som är ett bra exempel på statens tillhandahållande av diplomatiskt skydd – för att rättfärdiga en tilldelning av skälig gottgörelse är därför ogrundat och står till och med i strid mot fakta i det aktuella målet.

I motsats till majoriteten anser jag att "doktrinen om diplomatiskt skydd" inte träder i funktion i det aktuella målet. Detta mål gäller bara den förmodade situationen för en grupp personer som inte var identifierbar när domstolen konstaterade brotten mot konventionen.

Även om man antog att ansökan inte ingetts för sent kunde därför den cypriotiska regeringen bara kräva tilldelning av gottgörelse avseende det brott som konstaterats i punkt II. 2 i den operativa delen av huvuddomslutet[66].

Enligt folkrättens principer om gottgörelse för icke-ekonomisk skada i mål som inte gäller diplomatiskt skydd ska konstaterandet av brottet i domslutet om grunderna utgöra tillräcklig skälig gottgörelse, utan att det uppstår någon nödvändighet att tilldela klumpsummor, för att inte säga spekulativa summor sådana som dem som krävs av den cypriotiska regeringen för "icke-ekonomisk skada" för ett oklart och oidentifierbart antal personer som påstås fortfarande vara i livet.

Enligt min åsikt kan inte en grupp personer av detta slag utgöra en "förfördelad part" enligt betydelsen i artikel 41 i ett mellanstatligt mål. I det aktuella målet är den faktiska förfördelade parten den sökande staten, och enligt konventionens logik måste icke-ekonomisk skada i sig vara enskild.

Därför bör alla penningkrav för icke-ekonomisk skada avvisas, med tanke på att gottgörelse under denna rubrik i internationell rätt kan anta formen av domstolens erkännande av ett brott mot en stats rättighet från en annan stats sida, förutsatt att intrång har gjorts endast i statens moraliska eller politiska intressen. Detta var situationen i Korfukanalmålet, där ICJ ansåg att "Storbritannien genom den brittiska flottans handlingar på albanskt vatten under operationen den 12 och 13 november 1946 kränkte Folkrepubliken Albaniens suveränitet, och att detta uttalande från domstolen i sig självt utgör lämplig gottgörelse"[67].

Samma sak gällde i skiljedomen den 30 april 1990 i målet om Rainbow Warrior-affären. Skiljedomstolen ansåg efter att offentligt ha gjort "fyra uttalanden om Frankrikes väsentliga brott mot sina förpliktelser" att detta "under omständigheterna utgör lämplig gottgörelse för den rättsliga och ideella skada som åsamkats Nya Zeeland"[68].

Senare, i målet om arresteringsordern av den 11 april 2000 (Demokratiska republiken Kongo mot Belgien), ansåg ICJ att "de konstateranden ... som gjorts av den utgör en form av gottgörelse som kommer att kompensera den ideella skada som Kongo klagat på"[69].

I internationell rätt utgör därför ett rättsligt konstaterande av ett brott en tillräcklig form av gottgörelse. Detta gäller också bedömningen av lagenlighet i mellanstatliga mål i vår domstol.

Inom konventionssystemet måste för att gottgörelse ska ges enligt artikel 41 den "förfördelade" parten alltid vara den enskilde (se stycke 46 i domslutet). Därmed måste också i ett mellanstatligt mål den ersättning som tilldöms den sökande staten vara avsedd att gottgöra den skada som åsamkats en eller flera tydligt definierade personer.

I det aktuella målet skulle en tilldelning till den sökande staten av en klumpsumma som den efter eget gottfinnande kan distribuera till enskilda personer vilkas existens och antal uppgavs först vid förhöret strida mot själva innebörden av artikel 41.

Under förhållanden som de som var föremål för huvuddomslutet kommer varje tillvägagångssätt som rimmar illa med existensberättigandet för artiklarna 33, 34, 35 och 41 i konventionen att ge upphov till allvarliga problem gällande effektiviteten inte bara för verkställigheten av rättsmedlet för skälig gottgörelse genom ett artikel 41-domslut, utan också för staternas tillämpning av ett sådant domslut och ministerkommitténs tillsyn över dess verkställighet.

Majoriteten i den stora kammaren beslutade att göra en tilldelning till grekcyprioter som saknas men förmodas vara vid liv, på grundval av det lidande som den sökande staten nu uttrycker för deras räkning. Låt mig därför genom att följa detta resonemang som en arbetshypotes betrakta dessa personer som enskilda sökande, med villkoret att de inte får behandlas mer fördelaktigt än någon annan sökande som har gjort en jämförbar erfarenhet.

Denna hypotes visar att majoriteten i praktiken indirekt har tilldelat ekonomisk ersättning till vissa enskilda personer som de senare inte skulle ha haft rätt till på grundval av enskilda ansökningar (se, med denna innebörd, Varnava och andra, §§ 151–172), för vilket kraven på tillåtlighet och grunderna definitivt inte är desamma.

C. Tillämpligheten av artikel 41 i det aktuella målet vad gäller invånarna på Karpasshalvön

Det bör också påpekas att domstolen från och med detta mål förutsätts acceptera tillämpligheten av artikel 41 i mellanstatliga mål, genom hänvisning till diplomatiskt skydd och beroende av möjligheten att identifiera offren för brott på grundval av den information som framkommer av den inledande ansökan. För det ändamålet har domstolen sagt att den kommer att utreda varje klagomål separat för att fastställa om skälig gottgörelse ska tilldelas eller inte (se stycke 43 i domslutet).

Ingenstans i domslutet förklaras dock på vilken faktisk grund majoriteten tilldelade summor till de grekcypriotiska invånarna i enklaven Karpasshalvön, som utgör en grupp som definieras på ett abstrakt sätt.

I samband med detta sade den cypriotiska regeringen att "[a]ntalet sådana invånare ska avtalas parterna emellan senast sex månader efter domstolens order, och i avsaknad av ett avtal fastställas av domstolens ordförande på grundval av skriftlig bevisning och inlagor gällande antal och platser för invånare och deras arvingar". Här kan vi tydligt se den grundläggande skillnaden mellan klagomålen gällande de saknade personerna och de som gäller Karpassinvånarna. För de senare ville den cypriotiska regeringen försöka identifiera och förteckna dem ex post facto elva år efter avkunnandet av domslutet om grunderna! Man undrar hur det kan komma sig att detta inte har utgjort det minsta problem för majoriteten, som inte kommenterade denna begäran och tilldelade en enorm klumpsumma utan att ha en aning om hur många personer det rörde sig om.

Jag kan därför inte förstå den rättsliga logiken bakom majoritetens synsätt som anges i stycke 43 till 46 i domslutet, där den beslutar sig för att tillämpa artikel 41 till och med på de abstrakta och generella mellanstatliga klagomålen.

Mot en sådan bakgrund förblir varje hänvisning till Diallo-domslutet irrelevant och ogrundad, för att inte säga missvisande.

D. Vissa faktamässiga felaktigheter

Under denna rubrik kommer jag helt enkelt att upprepa vissa fakta och ta upp en del frågor av faktamässig natur.

(1) Vad gäller i fråga om det faktiska antalet saknade personer (med tanke på alla de handlingar som klagats på hittills och som omprövats av den stora kammaren)?

Ansökan nr. 8007/77 hänvisade till cirka 2 000 saknade grekcyprioter. I den inledande ansökan av den 22 november 1984 gällande det aktuella målet hänvisade den sökande regeringen till 1 619 personer. Sex år senare, vid förhöret den 20 september 2000, minskade detta antal till 1 485. Nu är regeringens slutliga antal 1 456. Enligt den statistik som presenterades i februari 2014 av FN:s kommitté för saknade personer hade 358 kroppar – som förmodades vara saknade grekcyprioters – upptäckts under tiden[70]. Man kunde därmed förvänta sig att antalet offer inte längre skulle vara 1 456. Dock hänvisas i den första officiella lista (som publicerats i Cyprus Government Gazette) som medföljde det krav på skälig gottgörelse som ingavs 2010 till 1 493 personer.

Kan majoriteten med tanke på det ovannämnda säga sig veta det verkliga antalet saknade personer? Är majoriteten säker på att de saknade personer som redan har varit föremål för runt åttio ansökningar som granskats av domstolen inte har räknats in en andra gång i de siffror som anges i det aktuella målet? Om svaret är nej, hur tänker sig majoriteten att man ska fastställa det belopp som ska tilldelas för icke-ekonomisk skada?

En uppdatering av denna lista var av största vikt för att skilja de personer som fortfarande saknas från de vars kroppar har hittats, med tanke på att kraven för de senare definitivt bör avvisas som "förhastade" i enlighet med beslutet i Despina Charalambous och andra mot Turkiet (nr. 46744/07, 3 april 2012); se också domstolens beslut i Papayianni mot Turkiet (nr. 479/07, 2 april 2013), Ioannou Iacovou och andra mot Turkiet (nr. 24506/08, 5 oktober 2010), och Efthymiou och andra mot Turkiet (nr. 40997/02, 7 maj 2013).

Majoriteten underlät att beakta detta argument och beslutade att tilldela ett belopp av trettio miljoner euro, som en så kallad klumpsumma som man beräknade genom att multiplicera 20 000 euro med 1 456. Det bör vidare påpekas att denna bedömning var baserad på en felaktig tillämpning av teorin om diplomatiskt skydd och på ovetskap om det faktiska antalet saknade personer.

(2) När det gäller de sextio miljoner euro som tilldelas av majoriteten till de grekcypriotiska invånarna i enklaven Karpasshalvön kan detta beslut på inga villkor förklaras av teorin om diplomatiskt skydd.

I fråga om denna del av kravet känner domstolen varken till de berörda personernas antal eller identitet, och därmed förblir den tilldelade summan helt godtycklig.

(3) Vad gäller i fråga om arrangemangen för verkställighet av ett domslut för tilldelning av ett belopp som ska distribueras av den cypriotiska regeringen?

Det finns ett flertal frågor som uppstår gällande verkställandet av en sådan operativ bestämmelse, inte bara när det gäller de fördragsslutande parterna, utan också i fråga om ministerkommittén.

I det aktuella målet sade den cypriotiska regeringen att det skulle vara upp till den att distribuera den tilldelade klumpsumman i detta mål till de berörda personerna, på grundval av den ovannämnda listan över personer.

Detta uttalande accepterades av majoriteten.

(a) Av den cypriotiska regeringens begäran kan man därför sluta sig till att det är ett faktum att den redan har bestyrkta bevis för att var och en av de berörda personerna är en arvinge till en saknad person eller en berättigad medlem av en saknad persons familj.

(b) Om detta inte är fallet måste den sökande regeringen naturligtvis kräva att varje person som ger sig till känna bevisar att han eller hon faktiskt är arvinge till offret eller en berättigad medlem av dennes familj. Med tanke på att varje offer utan tvekan har fler än en arvinge eller familjemedlem, hur många veckor, månader eller till och med år kommer dessa förfaranden att ta? Ändå fastställs i den operativa delen en tidsgräns, nämligen arton månader eller en annan period som bedöms som lämplig av ministerkommittén. Medan vart och ett av dessa förfaranden pågår, vad kommer att ske med den enorma summa som redan betalats ut, som den sökande regeringen kommer att vara fri att disponera som den vill?

(c) Vilka åtgärder tänker den sökande regeringen dessutom i detta sammanhang vidta för att hantera oriktiga eller bedrägliga krav från personer som inte har någon egentlig koppling till något av offren?

(d) Om vissa av de personer som för närvarande förmodas vara i livet skulle avlida, kommer den sökande regeringen att återbetala det motsvarande belopp som betalats av Turkiet, under förutsättning att detta scenario skulle komma att hamna inom tillämpningsområdet för Despina Charalambous och andra (som anförts ovan)?

(e) Än större försiktighet krävs när det gäller distributionen, under tillsyn av ministerkommittén, av ersättning för icke‑ekonomisk skada till de grekcypriotiska invånarna i enklaven Karpasshalvön i deras egenskap av "enskilda offer". När allt kommer omkring har den cypriotiska regeringen när det gäller detta inte förmått lämna in en lista eller på något sätt uppge antalet inblandade personer; alla försök till utvärdering och eventuell verkställighet kommer att visa sig fruktlösa.

Alla dessa frågor är problem som kommer att försvåra verkställigheten av detta domslut.

Slutligen, i fråga om stycke 63 i domslutet, ansluter jag mig till det delvis instämmande yttrandet från domarna Tulkens, Vajić, Raimondi och Bianku.

[1]. "Punitive damages" är det uttryck som brukar användas i USA, Kanada och kontinentaleuropa, medan termen "exemplary damages” används i andra länder inom samväldet; de betecknar dock båda samma sak: "straffskadestånd".  Syftet med straffskadestånd är att ge gottgörelse för den överträdande partens gärningar och förebygga att lagbrytaren upprepar den olagliga handlingen eller att den efterliknas av tredje part, utan att det är begränsat till enbart kompensation för de ekonomiska och icke-ekonomiska förluster som åsamkats den sökande, inklusive förlorade vinster.

[2]. Enligt min åsikt borde frågan om domstolens behörighet att tilldela kompensation i mellanstatliga mål ha behandlats före frågan om tidsgränsen för det civilrättsliga kravet. Domstolen måste först besluta om den hade behörighet att hantera kravet, och bara om så var fallet skulle den ha beslutat om kravet var preskriberat. Behörighet ratione materiae måste fastställas innan behörighet ratione temporis. Det handlar om enkel logik.

[3]. Faktum är att Turkiets företrädare i ett möte den 27 oktober 1999 med Cyperns företrädare och domstolens ordförande hade accepterat att "om domstolen skulle upptäcka en överträdelse, [att] en särskild förhandling skulle krävas för att hantera anspråk enligt artikel 41 i konventionen."

[4]. Detta utlåtande stämde överens med domstolens hållning i Irland mot Storbritannien om skälig gottgörelse, där det sades att det "inte var nödvändigt att tillämpa [den]". I det målet sökte den irländska regeringen inte kompensation för någon enskild (se Irland mot Storbritannien, 18 januari 1978, § 245, serie A nr. 25).

[5]. Se rapporten från expertkommittén som presenterades för ministerkommittén den 16 mars 1950, i Travaux Préparatoires för Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vol. IV, 1979, s. 44. 

[6]. Artikel 19 (c) i Draft Articles on Diplomatic Protection (2006) och artikel 48 (2) (b) i Draft Articles on Responsibility of States for Internationally Wrongful Acts (2001), som införlivar den princip som redan angetts i målet Mavrommatis Palestine Concessions (P.C.I.J., serie A nr. 2, s. 12), och nyligen bekräftades i målet Ahmadou Sadio Diallo (Republiken Guinea mot Demokratiska republiken Kongo), kompensation, ICJ-rapporter 2012, § 57).

[7]. Danmark mot Turkiet (dec.), nr. 34382/97, 8 juni 1999.

[8]. Om internationella domstolars underförstådda befogenheter, se mitt särskilda yttrande i Fabris mot Frankrike [GC], nr. 16574/08, ECHR 2013 (utdrag).

[9]. Certain Phosphate lands in Nauru, ICJ-rapporter 1992, stycke 32 och 36.

[10]. Av samma skäl är Varnava och andra mot Turkiet ([GC], nr. 16064/90, 16065/90, 16066/90, 16068/90, 16069/90, 16070/90, 16071/90, 16072/90 och 16073/90, ECHR 2009), inte tillämpliga på det aktuella målet. Varnava är inte tillämpligt på en fördröjning av ställandet av krav på skälig gottgörelse efter att beslut har fattats om grunderna. I det aktuella målet ställde den sökande staten dessutom inte något krav för de nio sökande som tilldelats ersättning för icke-ekonomisk skada i Varnava.

[11]. Vidare har FN angett en internationell standard, enligt vilken civilrättsliga krav relaterade till påtvingade försvinnanden inte omfattas av lagen om tidsfrist (allmän kommentar om artikel 19 i FN:s deklaration om skydd mot påtvingat försvinnande).

[12]. Kravet hade ställts men frågan hade inte lösts innan Naurus självständighet 1968. Det är också relevant att Naurus president 1983 skrev till Australiens premiärminister och begärde en omprövning av frågan, och redan innan detta initiativ hade tagit upp frågan vid två tillfällen med de behöriga australiska myndigheterna.

[13]. Se den cypriotiska regeringens brev till domstolen av den 31 augusti 2007. Detta brev avbröt tidens gång för sökandens del, precis som uttalandena från Naurus president gjorde.

[14]. Se den cypriotiska regeringens brev av den 25 februari 2010.

[15]. Nauru är inte det enda prejudikatet. I LaGrand blev tyska konsulattjänstemän medvetna om LaGrands-målen 1992, men den tyska regeringen varken uttryckte sin oro inför eller protesterade hos Förenta staternas myndigheter på cirka sex och ett halvt år. Förenta staterna invände att den senkomna åtgärden inte var tillåtlig. Ändå accepterade Internationella domstolen ansökan (LaGrand (Tyskland mot Amerikas förenta stater), domslut, ICJ-rapporter 2001, stycke 53 och 57). I skiljedomsmålet Tagliaferro ansåg skiljedomare Ralston att kravet trots trettioett års fördröjning var tillåtligt, eftersom det hade meddelats omedelbart efter att skadan hade skett (UNRIAA, vol. X, s. 592). Se också skiljedomare Plumleys liknande beslut i målet Stevenson (UNRIAA, vol. IX, s. 385). Om Internationella domstolen ansåg att Nauru och LaGrand var tillåtliga är Cypern mot Turkiet tillåtligt a fortiori. De anförda skiljedomsmålen stärker denna slutsats.

[16]. Demopoulos mot Turkiet (dec.) [GC], nr. 46113/99, 3843/02, 13751/02, 13466/03, 10200/04, 14163/04, 19993/04 och 21819/04, ECHR 2010. Ministerkommitténs resolutioner av den 7 juni 2005 och den 4 april 2007 ledde inte till någon positiv utveckling. Denna fråga kommer att behandlas vidare längre fram i detta yttrande.

[17]. Den svarande staten åberopar Brecknell mot Storbritannien, nr. 32457/04, 27 november 2007. Denna rättspraxis kan inte tillämpas på den mycket speciella situationen för Karpassinvånarna. Vidare skulle den extrema längden på den procedur som föreslås av den svarande staten knappast stå i överensstämmelse med ett effektivt skydd för de mänskliga rättigheterna för de saknade personernas familjer. Ett sådant krav skulle leda till en situation som är oförenlig med konventionens själva syfte.

[18]. Man kan inte hävda en ståndpunkt och samtidigt förneka den. Detta är en princip om god tro (artikel 26 i Wienkonventionen om traktaträtten).

[19]. Artikel 45 i Draft Articles on Responsibility of States for Internationally Wrongful Acts.

[20]. Demopoulos, som anförts ovan, § 127.

[21]. De Wilde, Ooms och Versyp mot Belgien (artikel 50), 10 mars 1972, § 16, serie A nr. 14. Därmed är den svarande statens argument att det för utövandet av diplomatiskt skydd av den sökande staten krävs att uttömmandet av nationella rättsmedel av den enskilde inte tillämpligt på gottgörelsekrav.

[22]. Denna summa är resultatet av den lista med 1 493 namn som publicerades i Cypriot Government Gazette den 10 juli 2000, minus 28 personer som identifierats efter 2000 som grekcyprioter vars gravar har öppnats på territorium under den cypriotiska regeringens kontroll och nio saknade personer vars fall utreddes i Varnava och andra (som anförts ovan). Antalet hade tidigare meddelats till kommissionen den 7 juli 1998 och till domstolen den 30 mars 2000. Trepartskommittén för saknade personer (en grekcypriotisk och en turkcypriotisk ledamot samt en ICRC-ledamot utsedd av FN:s generalsekreterare) fastställde också listan med 1 493 saknade personer. Den stora kammaren accepterade inte uttryckligen detta antal, som varken omnämns i stycke 58 i domstolens bedömande del av domslutet eller i dess operativa del. I stycke 47 i domslutets tillåtlighetsdel hänvisas bara till den sökande statens sakframställningar, utan något godkännande från domstolens sida.

[23]. I fråga om detta hänvisar den sökande staten till rapporten från FN:s generalsekreterare om antalet grek- och maronitcyprioter i enklaver i de ockuperade områdena, som presenterades för kommissionen för första gången den 1 juni 1998. I rapporten står att det i augusti 1974 bodde 20 000 grekcyprioter i enklavregionen. Domstolen godkände varken detta eller något annat antal.

[24]. Den svarande regeringen var fullt medveten om möjligheten av detta resultat, som den ansåg vara "hypotetiskt" (se stycke 84 i dess kommentarer av den 26 oktober 2012).

[25]. Varnava och andra, som anförts ovan, § 170, och Costas och Thomas Orphanou mot Turkiet (dec.), nr. 43422/04, 1 december 2009. I enlighet med Varnava skulle det efter slutet av 1990 inte vara möjligt att framföra enskilda klagomål avseende skyldigheten enligt procedurledet i artikel 2 i konventionen. Den cypriotiska regeringen har uttryckligen erkänt att den med tanke på de "nyligen omformulerade tidsgränserna" i Varnava var tvungen att ställa detta mellanstatliga krav för att inte förlora sina rättigheter enligt artikel 41. Eftersom det mellanstatliga ersättningskravet är baserat på ett mål där ett beslut redan fattats om grunderna gäller inte sexmånadersregeln (se fotnot 10 ovan).

[26]. Se mitt yttrande i Trévalec mot Belgien (skälig gottgörelse), nr. 30812/07, 25 juni 2013. Som jag konstaterade där är stycke 9 i domstolens praktiska anvisning av den 28 mars 2007 inte längre aktuell.

[27]. Chember mot Ryssland, nr. 7188/03, § 77, 3 juli 2008 (10 000 euro), X. mot Kroatien, nr. 11223/04, § 63, 17 juli 2008 (8 000 euro), Igor Ivanov mot Ryssland, nr. 34000/02, § 50, 7 juni 2007 (5 000 euro), Mayzit mot Ryssland, nr. 63378/00, §§ 87–88, 20 januari 2005 (3 000 euro) och Nazarenko mot Ukraina, nr. 39483/98, § 172, 29 april 2003 (2 000 euro).

[28]. Bursuc mot Rumänien, nr. 42066/98, § 124, 12 oktober 2004 (10 000 euro).

[29]. Gorodnitchev mot Ryssland, nr. 52058/99, § 143, 24 maj 2007 (10 000 euro).

[30]. Rusu mot Österrike, nr. 34082/02, § 62, 2 oktober 2008 (3 000 euro); Crabtree mot Tjeckien, nr. 41116/04, § 60, 25 februari 2010 (2 000 euro) och Khudyakova mot Ryssland, nr. 13476/04, § 107, 8 januari 2009 (5 000 euro).

[31]. Till exempel Celik och Yildiz mot Turkiet, nr. 51479/99, §§ 30–31, 10 november 2005 och Davtian mot Georgien, nr. 73241/01, § 70, 27 juli 2006.

[32]. Till exempel Stradovnik mot Slovenien, nr. 24784/02, §§ 23–25, 13 april 2006, där domstolen tilldelade 6 400 euro för förhandlingarnas orimliga längd, när sökanden hade krävt 5 000 euro.

[33]. Till exempel, Engel och andra mot Nederländerna (artikel 50), 23 november 1976, § 10, serie A nr. 22 (100 nederländska gulden) och Vaney mot Frankrike, nr. 53946/00, § 57, 30 november 2004 (en euro).

[34]. Till exempel, i S.L. mot Österrike, nr. 45330/99, § 52, ECHR 2003‑I (utdrag), gjorde domstolen en tilldelning för icke‑ekonomisk skada trots att den ifrågasatta bestämmelsen i den österrikiska brottsbalken redan hade upphävts och sökanden därför "delvis [hade ] nått målet med sin ansökan".

[35]. Till exempel Mokrani mot Frankrike, nr. 52206/99, § 43, 15 juli 2003 och Gürbüz mot Turkiet, nr. 26050/04, § 75, 10 november 2005 (se det kritiska yttrandet från domarna Caflisch och Türmen).

[36]. Sporrong och Lönnroth mot Sverige (artikel 50), 18 december 1984, § 25, serie A nr. 88, Bönisch mot Österrike (artikel 50), 2 juni 1986, § 11, serie A nr. 103 och Sara Lind Eggertsdóttir mot Island, nr. 31930/04, § 59, 5 juli 2007.

[37]. Till exempel Barberà, Messegué och Jabardo mot Spanien (artikel 50), 13 juni 1994, §§ 18–20, serie A nr. 285‑C, trots det faktum att de spanska domstolarna genom sina beslut efter huvuddomslutet redan hade tilldömt sökandena gottgörelse för icke-ekonomisk skada.

[38]. Till exempel Xenides-Arestis mot Turkiet (skälig gottgörelse), nr. 46347/99, 7 december 2006 och Ananyev och andra mot Ryssland, nr. 42525/07 och 60800/08, 10 januari 2012.

[39]. Se hänvisningarna i Second report on State responsibility av Gaetano Arangio-Ruiz, särskild rapportör, A/CN.4/425 och korr.1 och till. 1 och korr. 1, ss. 35–40, med särskild hänvisning till Rainbow Warrior-målet och till beslutet av den 6 juli 1986 av generalsekreteraren (UNRIAA, vol. XIX, ss. 197 ff.).

[40]. Se Laura M. B. Janes et al. (USA) mot Mexikos förenta stater, 16 november 1925, i UNRIAA, vol. IV, 82–98, Naulilaa-målet (Portugal mot Tyskland), 31 juli 1928 och 30 juni 1930, i UNRIAA, vol. II, 1 011–1 077, S.S. "I’m alone"-målet (Kanada mot Förenta staterna), 30 juni 1933 och 5 januari 1935, i UNRIAA, vol. III, 1 609–1 618 och Lighthouses-målet (Frankrike mot Grekland), 24–27 juli 1956, i UNRIAA, vol. XII, 161–269. Därför är det inte avgjort att Draft Articles on State Responsibility anger att gottgörelsens syfte och omfattning är begränsade till avhjälpande åtgärder, med undantag för straffskadestånd (kommentar till artiklarna 36 och 37). Detta synsätt ansluter sig ändå till den försiktiga hållning som kommer till uttryck i de inaktuella Lusitania-målen, enligt vilken: "Rättsmedlet bör stå i proportion till förlusten, så att den förfördelade parten kan få fullständig kompensation" (yttrande i Lusitania-målen, 1 november 1923, UNRIAA, vol. VII, 32–44). I vissa moderna modeller för bilaterala investeringsavtal avvisas straffskadestånd uttryckligen (se artikel 34 (3) i 2012 års US Model BIT och artikel 44 (3) i 2004 års Canadian Model BIT), vilket indirekt visar att de skulle ha tillämpats om de inte vore uteslutna. Detta är fallet i de flesta av dessa avtal.

[41]. I domslutet i Bluske mot Wipo av den 13 juli 1994 beslutade Internationella arbetsorganisationens förvaltningsdomstol att den svarande organisationen skulle betala 10 000 schweizerfranc till den klagande parten "i böter för varje ytterligare månads försening" med att fullgöra sina skyldigheter.

[42]. Ändå fastställs i Uncitrals sammanfattning av rättspraxis i FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor, 2012 års upplaga, sida 346, att "[n]ationell lagstiftning kan också tillämpas på frågor såsom straffskadestånd. I ett mål accepterade en domstol till synes giltigheten i ett krav på straffskadestånd i samband med ett skadeståndskrav med avseende på FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor, även om frågan om fastställandet av skadeståndsbeloppen lämnades öppen."

[43]. Inom vissa av unionens rättsliga områden, till exempel regleringen av jordbruks- och värdepappersmarknaderna, har det funnits en policy av tydligt straffande civilrättsliga krav, såsom i artikel 18 i förordning nr. 1768/95 (där det talas om "särskilda civilrättsliga krav") eller i artikel 28 i direktiv 2004/109/EG (där det talas om "civilrättsliga och/eller administrativa sanktioner"). Denna trend har fått stöd av domstolen både i Von Colson och Kamann mot Land Nordrhein Westfalen, mål C-14/83, och i Harz mot Deutsche Tradax GmbH, mål C-79/83, där domstolen ansåg att ersättningen måste vara tillräckligt hög för att verka avskräckande mot könsdiskriminering vid anställning. I Manfredi mot Lloyd Adriatico et al., förenade mål C‑295/04 till C-298/04, gick domstolen ännu längre och slog fast att nationella domstolar enligt likvärdighetsprincipen kunde utdöma straffskadestånd för brott mot EG:s konkurrenslagstiftning om och när sådana skadestånd också var tillgängliga för brott mot nationell lag. Kommissionen har uttryckt sin positiva inställning till denna rättspraxis, till exempel i sin vitbok om skadeståndstalan för brott mot EG:s kartellregler, 2008, stycke 2.5.

[44]. Preliminär resolution CM/ResDH(2008)1 av den 6 mars 2008.

[45]. Till exempel påpekas i den förklarande rapporten om den civilrättsliga konventionen om korruption (ETS nr. 174, stycke 36) att statsparter vars nationella lagstiftning medger straffskadestånd inte behöver undanta deras tillämpning utöver fullständig ersättning. På området sociala rättigheter utövar Europeiska kommittén för sociala rättigheter tillsyn gällande kravet på att de skadestånd som utdöms i praktiken ska vara tillräckligt avskräckande för att förebygga framtida överträdelser (andra rapporten inlämnad av Ungerns regering, för perioden från den 1 januari 2007 till den 31 december 2010, s. 83).

[46]. Velasquez Rodriguez mot Honduras (gottgörelser och kostnader), domslut av den 21 juli 1989, stycke 38; Godinez Cruz mot Honduras (gottgörelser och kostnader), domslut av den 21 juli 1989, stycke 36 och Garrido och Baigorria mot Argentina (gottgörelser och kostnader), domslut av den 27 augusti 1998, stycke 43–44.

[47]. Myrna Mack Chang mot Guatemala (grunder, gottgörelser och kostnader), domslut av den 25 november 2003, stycke 246–286, och särskilt det särskilda yttrandet från domaren Cançado Trindade.

[48]. Exempelvis skulle dödandet av en politisk motståndare eller tystandet av en kritisk tv-kanal kunna motivera ett sådant straffskadestånd.

[49]. Till exempel en statsparts långvariga likgiltighet inför ett domslut i domstolen där den hade konstaterats bryta mot konventionen, trots ministerkommitténs och den förfördelade partens upprepade försök att se till att domslutet efterlevdes. Straffskadestånd kan utdömas i förhandlingar som initierats av ministerkommittén själv enligt dess nya befogenheter som anges i artikel 46 i konventionen eller i icke‑efterlevnadsförhandlingar som initierats av den förfördelade parten (se mitt särskilda yttrande i Fabris, som anförts ovan).

[50]. Allvaret i vissa metoder som används för att tysta sökanden, som att direkt eller indirekt hota honom eller hans närstående till livet eller initiera godtyckliga brottmålsprocesser mot sökanden, kan göra det motiverat med straffskadestånd. Principen etablerades i Oferta Plus SRL mot Moldavien (skälig gottgörelse), nr. 14385/04, § 76, 12 februari 2008.

[51]. H. Lauterpacht, "Règles générales du droit de la paix", i Recueil des cours, 1937-IV, vol. 62, s. 350: "Ett brott mot internationell rätt kan vara sådant att det i rättvisans namn krävs ett uttryck av ogillande som går utöver materiell gottgörelse. Att begränsa ansvaret inom staten till restitutio in integrum skulle vara att avskaffa straffrätten och en stor del av skadeståndsrätten. Att avskaffa dessa aspekter av ansvaret mellan stater skulle vara att på suveränitetens grunder anta en princip som strider mot rättvisan och medför en uppmuntran till olaglighet".

[52]. Denna fråga ställdes redan i brevet från den cypriotiska regeringen till domstolen den 31 augusti 2007, där den hävdade att det skulle bli nödvändigt att tillämpa artikel 41 om processen för ministerkommitténs tillsyn över verkställandet av den stora kammarens domslut från 2001 motverkades. Budskapet upprepades i brevet från samma regering till domstolen den 25 februari 2010. I inlagan den 25 november 2011 förklarade den sökande staten att den "som respons på domstolens konstaterande av en pågående statspolicy och -praxis i det aktuella fallet" krävde att Turkiet fogade sig fullständigt efter domslutet om grunderna, upphörde med det beteende som befunnits stå i strid mot konventionen och undvek vidare upprepning. 

[53]. Domstolens befogenhet att tolka sina egna domslut är obestridlig, också på begäran av den förfördelade parten (se mitt särskilda yttrande i Fabris, som anförts ovan). I det aktuella mellanstatliga målet går domstolen ytterligare ett steg och accepterar sin behörighet att tolka sitt Demopoulos-beslut på begäran av staten för offrens medborgarskap.

[54]. Artikel 48 (2) (a) i Draft Articles on Responsibility of States for Internationally Wrongful Acts (2001).

[55]. Till exempel Andersen mot Danmark, nr. 12860/87 och Frederiksen och andra mot Danmark, nr. 12719/87, kommissionens beslut av den 3 maj 1988.

[56]. Se "TNRC"-myndigheternas officiella dokument i bilaga C till Cyperns ansökan av den 25 november 2011, de turkcypriotiska och turkiska pressklippen i bilaga D och rapporterna om olagliga utvecklings- och byggarbeten i den ockuperade delen av Cypern i bilagorna A och B.

[57]. Lag om ersättning, utbyte och återlämnande av fast egendom som omfattas av punkt (b) i stycke 1 i artikel 159 i konstitutionen, med ändringar genom lagarna nr. 59/2006 och 85/2007 (nedan "lag 67/2005").

[58]. Enligt avsnitt 8 i "TNRC"-lag 67/2005 får kommissionen återlämna fast egendom till grekcyprioter om ägandet eller användningen av denna egendom inte har överförts till en annan fysisk eller juridisk person som inte är staten. Men villkoret för denna återlämning är att den inte får äventyra "statens säkerhet och den allmänna ordningen", inte görs i "det allmännas intresse" och ligger utanför militära områden eller anläggningar. Annan fast egendom får återlämnas på villkor att den inte har tilldelats i "allmänt intresse eller för social rättvisa". Det är uppenbart att kommissionen med ett sådant begränsat ex post facto-ansvarsområde inte ensam kan förhindra någon försäljning eller exploatering av egendom, än mindre göra slut på ett pågående brott.

[59]. CM/inf/DH (2010)36. Som förklaras i texten var detta ställningstagande baserat på rättsliga fel och faktafel. Sammanblandningen av regeln om nationella rättsmedel enligt artikel 35 i konventionen med staternas skyldighet att följa och verkställa domslut enligt artikel 46 påverkade uttalandet. Konkreta fakta visade dessutom att allvarliga brott mot grekcyprioters äganderätt fortsatte att begås i det ockuperade området.

[60]. "Därför, i väntan på dessa beslut om avslutning, kommer den turkiska delegationen inte att delta i någon diskussion, om procedurer eller sakfrågor, gällande alla Cypernrelaterade mål". Detta uttalande gjordes i ett brev från den turkiska regeringen till ministerkommittén den 12 september 2011, som den cypriotiska regeringen reagerade på genom sitt brev till ordföranden för ministrarnas ställföreträdare den 2 december 2011.

[61]. Enligt min åsikt borde domstolens kommentar ha inkluderats i domslutets operativa del, för rättssäkerhetens skull och för att göra domslutet tydligt. I vilket fall som helst står den rättsliga styrkan i domstolens fastställande domslut inte på spel. Det aktuella domslutet kan inte rimligen tolkas så att det motsäger domstolens tydliga avsikt att göra ett avgörande uttalande om effekterna av Demopoulos, som begärts av den sökande staten. I så kallade "kvasipilotdomslut" innehåller resonemanget föreskrifter som sedan inte nämns i den operativa delen. Ändå är dessa föreskrifter bindande. Denna metod användes också i det aktuella domslutet.

[62]. Commentaries on the Laws of England, 1768, bok 3, kapitel 13.

[63]. Med undantag för domare Karakaş, som medverkar i vårt yttrande.

[64]. Preliminära invändningar, ICJ-rapporter 1992, s. 240.

[65]. Ersättning, ICJ-rapporter 2012, s. 324.

[66]. ... att det har skett ett pågående brott mot artikel 2 genom den svarande statens myndigheters underlåtenhet att göra en effektiv utredning för att utröna belägenheten och ödet för grekcypriotiska saknade personer som försvunnit under livshotande omständigheter (§ 136).

[67]. Rapporter 1949, s. 36

[68]. Punkt 8 i den operativa delen av skiljedomen av den 30 april 1990, UNRIAA, vol. XX, s. 273.

[69]. 14 februari 2002, § 75. Se också ICJ-domslutet i LaGrand (Tyskland mot Amerikas förenta stater) av den 27 juni 2001, § 116.

[70]. Se den officiella webbplatsen för kommittén för saknade personer i Cypern: 

Full & Egal Universal Law Academy