STORA KAMMAREN
MÅLET DVORSKI MOT KROATIEN
(Klagomål nr 25703/11)
UTSLAG
STRASBOURG
den 20 oktober 2015
Detta utslag är slutgiltigt men kan bli föremål för redaktionell omarbetning.
I målet Dvorski mot Kroatien,
avger Europadomstolen för mänskliga rättigheter (stora kammaren), i kammare bestående av:
Dean Spielmann, ordförande,
Josep Casadevall,
Guido Raimondi,
Mark Villiger,
Boštjan M. Zupančič,
Ján Šikuta,
Päivi Hirvelä,
Luis López Guerra,
Zdravka Kalaydjieva,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Helen Keller,
Paul Mahoney,
Johannes Silvis,
Valeriu Griţco,
Faris Vehabović,
Ksenija Turković,
Jon Fridrik Kjølbro, domare,
och Lawrence Early, jurist,
som den 21 januari och den 26 augusti 2015 har överlagt i enrum,
härmed följande utslag som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 25703/11) mot Republiken Kroatien som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av en kroatisk medborgare ("klaganden") den 16 april 2011.
2. Klaganden företräddes av fr. S. Maroševac Čapko, advokat med verksamhet i Rijeka. Den kroatiska regeringen ("regeringen") företräddes av sin representant fr. Š. Stažnik.
3. Klaganden påstod särskilt att han inte hade fått en rättvis rättegång eftersom han inte tillåtits anlita ett juridiskt ombud som han själv utsett under polisförhöret och att komprometterande uttalanden han gjort hade använts för att döma honom.
4. Klagomålet tilldelades första avdelningen (regel 52, § 1 i domstolens arbetsordning). Den 28 juni 2011 beslöt ordförande för första avdelningen att meddela regeringen om detta klagomål. Den 5 november 2013 gavs utslaget i en kammare i denna avdelning, sammansatt av Isabelle Berro, ordförande, Mirjana Lazarovska-Trajkovska, Julia Laffranque, Linos-Alexandre Sicilianos, Erik Møse, Ksenija Turković och Dmitry Dedov, domare samt Søren Nielsen, justitiesekreterare. De förklarade enhälligt klagomålet enligt artikel 6 § 1 i konventionen som godtagbart samt resten av klagomålet som icke godtagbart. Efter majoritetsbeslut anfördes att ingen överträdelse av artikel 6 § 1 i konventionen ägt rum. Ett gemensamt avvikande yttrande från domare Berro och Laffranque bifogades utslaget.
5. I ett brev den 21 februari 2014 begärde klaganden att målet skulle hänvisas till stora kammaren i enlighet med artikel 43 i konventionen. Stora kammarens panel beviljade begäran den 14 april 2014.
6. Stora kammarens sammansättning fastställdes i enligt bestämmelserna i artikel 26 § 4 och 5 i konventionen samt regel 24.
7. Domare Işil Karakaş förhindrades senare från att delta i målet och ersattes av förste vicedomare Ján Šikuta (regel 28).
8. Klagande och regeringen lämnade båda in vidare skriftliga observationer gällande föreliggande fakta (regel 59 § 1).
9. En offentlig förhandling hölls i Europadomstolens byggnad den 21 januari 2015 (regel 59 § 3).
Följande personer närvarade i rätten:
(a) för regeringen
fr.Š. Stažnik,ombud,
fr.N. Katić,
fr.M. Briški,
fr.S. Raguž,
fr.Z. Budimir,rådgivare,
(b) för klaganden
fr.S. Maroševac-Čapko,advokat.
Domstolen hörde anföranden av fr. Maroševac-Čapko och fr. Stažnik samt deras svar på frågor från domarna Griţco, López Guerra, Vehabović, Hirvelä, Pinto de Albuquerque, Zupančič, Kalaydjieva och Šikuta.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
10. Klaganden föddes 1986 och är bosatt i Rijeka.
A. Målets Bakgrund
11. Den 13 mars 2007, mellan 02.00 och 03.30 begicks tre mord, ett väpnat rån och en mordbrand i Vežica, ett bostadsområde i Rijeka.
12. Senare samma dag togs ett antal personer från Vežica in för förhör till Primorsko-Goranska-polisens tredje polisstation i Rijeka (Policijska uprava Primorsko-goranska, Treća policijska postaja Rijeka; hädanefter ”Rijekas polisstation”).
13. Omkring kl. 13.00 samma dag togs klaganden in för förhör på Rijekas polisstation. Blodprov togs på honom för DNA-analys och polisen genomsökte hans lägenhet och mobiltelefon samt beslagtog ett antal av hans personliga tillhörigheter.
14. Klaganden kvarhölls på Rijekas polisstation fram till dess att han formellt häktades kl. 09.50 den 14 mars 2007 i samband med ovannämnda brott.
B. Polisförhör av klaganden den 14 mars 2007
1. Klagandens version av händelserna
15. Enligt klaganden ringde klagandens mor, som bodde och arbetade i Italien, advokaten G.M. omkring kl. 10.40 den 14 mars 2007 och bad honom företräda klaganden. G.M. anlände till Rijekas polisstation kl. 10.45, men poliserna vägrade honom tillträde till klaganden. G.M. stannade kvar på Rijekas polisstation fram till kl. 12.00. Han ville lämna in en brottsanmälan mot en okänd person gällande maktmissbruk och olagligt framtvingat erkännande, men poliserna vägrade ta emot hans brottsanmälan med motiveringen att han saknade fullmakt och de knuffade ut honom från polisstationen. G.M. informerade omedelbart Rijekas biträdande statsåklagare, D.K. och I.B. om incidenten och dessa gjorde en anteckning om detta i sina ärendeakter. Även distriktsdomstolen i Rijeka informerades omedelbart.
16. Omkring kl. 13.30 undertecknade klagandens far en fullmakt som gav advokaten G.M. rätt att försvara hans son. En biträdande jurist, B.P., försökte därefter lämna in fullmakten till polisen men ombads lämna polisstationen.
17. Någon gång mellan kl. 15.00 och 15.30 försökte G.M. än en gång kontakta klaganden på Rijekas polisstation men nekades tillträde till honom.
18. Omkring kl. 15.30 rapporterade G.M. ovan beskrivna händelser till polischefen vid Primorsko-Goranska-polisen, hr V., som gjorde en anteckning om deras samtal.
19. Polisen informerade aldrig klaganden om att G.M. hade anlitats och hade kommit till Rijekas polisstation.
20. Enligt klaganden bad han flera gånger poliserna på Rijekas polisstation om att de skulle ringa G.M., men han informerades om att de försökt kontakta honom, men att ingen svarat.
2. Regeringens version av händelserna
21. Enligt regeringen samtyckte klaganden den 14 mars 2007 kl. 18.00 till att advokat M.R., en före detta polischef vid Primorsko-Goranska-polisen, skulle tjäna som hans juridiska ombud. Denne anlände till Rijekas polisstation omkring kl. 19.45. Regeringen anger att klaganden valde M.R. från en lista med advokaten från Rijekas advokatsamfund som polisen visade för honom och att förhöret av klaganden påbörjades kl. 20.10. Enligt protokoll från förhöret med klaganden informerades klaganden om att han hade rätt att låta bli att kompromettera sig och rätt att tiga. Protokollet anger också att han uttryckligen uppgav att M.R. var hans advokat.
3. Utdrag ur protokoll från förhör av klaganden
22. Den relevanta delen av protokollet från polisförhör med klaganden utfört av poliserna T.K. och Z.N. den 14 mars 2007, vilket påbörjades kl. 20.10 och avslutades kl. 23.00, lyder:
”Jag har informerats om anledningen till min häktning, om brottet jag anklagas för, om mina rättigheter, om min rätt att låta bli att svara, min rätt till juridiskt ombud samt min rätt att få familjemedlemmar informerade om min häktning. Jag har utsett försvarsadvokaten M.R. från Rijeka och givit honom fullmakt att företräda mig under dessa förhandlingar, och jag har haft en överläggning i enrum med honom; efter överläggning med advokat [M.]R. har jag beslutat att avlägga vittnesmål.
...”
Protokollet anger därefter klagandens beskrivning av de relevanta händelserna i samband med anklagelserna mot honom: han erkänner att han natten den 13 mars 2007 tillsammans med L.O. och R.Lj. gick till Đ.V.:s lägenhet i Vežica, där han tog en viss summa pengar från Đ.V. och sedan sköt och dödade honom, hans flickvän och hans far. Han satte därefter eld på lägenheten för att förstöra alla spår av sin närvaro på platsen. Han angav också att han lovat L.O. och R.Lj. att han skulle erkänna brotten och själv ta på sig skulden ifall de skulle gripas.
Sista delen av rapporten lyder:
”Jag har inga abstinensbesvär eller andra krisartade problem. Jag har anlagt mitt vittnesmål av fri vilja i närvaro av min advokat och en av distriktets statsåklagare. Jag har läst igenom hela vittnesmålet och undertecknar det därefter som sanningsenligt.”
Varje sida av protokollet med sökandes vittnesmål har undertecknats av honom.
C. Förhör utfört av en undersökningsdomare den 15 mars 2007 kl. 13.15
23. Den relevanta delen av protokollet från förhör med klaganden skrivet av en undersökningsdomare lyder:
”Som svar på en fråga från rätten om valet av försvarsadvokat, då ärendeakten innehåller ett protokoll från förhöret av den misstänkta i närvaro av försvarsadvokat M.R. liksom en fullmakt för advokaten G.M. undertecknad av föräldrarna, anger den misstänkta:
”Jag kommer att underteckna en fullmakt för hr G.M., en advokat från Rijeka, och jag återkallar härmed fullmakten för advokaten M.R.”
...
Som svar på en fråga från försvarsadvokaten om huruvida han hade anlitat advokaten [M.]R., anger den misstänkta:
”Nej, jag anlitade honom inte. Jag talade specifikt om för poliserna att jag ville företrädas av G.M.
Jag vet ingenting om att G.M. skulle ha kommit till polisstationen.”
...
Som svar på en vidare fråga från försvarsadvokaten om huruvida han var drogpåverkad, anger den misstänkta:
”Jag var påverkad av alkohol och droger.”
...”
24. Den 16 mars 2007 bad G.M. undersökningsdomaren om att Rijekas statsåklagare och alla dennes biträdande jurister skulle uteslutas från målet. Undersökningsdomaren vidarebefordrade anhållan till Rijekas statsåklagarkontor. Den relevanta delen av anhållan lyder:
”För omkring trettio minuter sedan, fick försvarsadvokaten information om att Rijekas statsåklagare D.H. var närvarande då Ivan Dvorski förhördes som misstänkt av poliser på Rijekas polisstation den 14 mars 2007 omkring kl. 19.00 i närvaro av ‘försvarsadvokaten’ M.R.
Samma dag, omkring kl. 10.40, ringde Ivan Dvorskis mor, Lj.D., som bor och arbetar i Italien, till [G.M.] och bad honom försvara hennes son Ivan som var misstänkt för överlagt mord. Omkring kl. 10.45 anlände [G.M.] till Rijekas polisstation, men poliserna vägrade honom tillträde till Ivan Dvorski och informerade inte heller [Ivan Dvorski] om att hans mor anlitat en advokat. [G.M.] stannade kvar på Rijekas polisstation fram till kl. 12.00. Han ville lämna in en brottsanmälan mot en okänd person gällande maktmissbruk och olagligt framtvingat erkännande, men poliserna vägrade ta emot hans brottsanmälan med motiveringen att han saknade fullmakt och de knuffade ut honom från polisstationen. [G.M.] informerade omedelbart Rijekas biträdande statsåklagare, D.K. och I.B. om incidenten och dessa gjorde en officiell anteckning om detta i sina ärendeakter.
Därför visste Rijekas statsåklagare redan omkring kl. 12.30 att [G.M] hade anlitats av [Ivan Dvorskis] mor och att han inte haft möjlighet att kontakta sin klient.
Även distriktsdomstolen i [Rijeka] informerades omedelbart.
Omkring kl. 13.30 undertecknade Ivan Dvorskis far en fullmakt för försvar av sin son. En biträdande jurist, B.P., försökte [därefter] lämna in fullmakten till polisen men ombads ”dra åt helvete med den där fullmakten” och därför lämnades fullmakten inte in.
Någon gång mellan kl. 15.00 och 15.30 försökte [G].M. än en gång kontakta sin klient på Rijekas polisstation men nekades tillträde till honom ... Svaranden informerades dock aldrig om att en försvaradvokat hade anlitats och hade kommit till Rijekas polisstation.
Omkring kl. 15.30 informerade [G.M.] polischefen vid Primorsko-Goranska-polisen ... hr V., som tydligen gjorde en officiell anteckning om deras samtal. Däremot informerades svaranden aldrig om att en försvarsadvokat anlitats och han tillfrågades heller aldrig om han ville företrädas av den advokat som anlitats av hans familj.
Dessutom hade [Ivan Dvorski] ända sedan han förts till Rijekas polisstation, vid ett antal tillfällen, begärt att [G.M.] skulle ringas, men poliserna sade till honom att de försökt ringa men att ingen svarat. När svaranden fördes till polisstationen togs blodprov på honom. Dessa visar att han hade höga halter av alkohol och droger i blodet.
Svaranden fick ingen mat under perioden mellan kl. 13.00 den 13 mars 2007 och omkring kl. 19.00 den 14 mars 2007 ([G.M.] har endast erhållit information om dessa tidperioder från informella källor eftersom han inte hade tillgång till Rijekas statsåklagares ärendeakt).
Det står klart att Rijekas statsåklagare D.H. ignorerade alla dessa fakta trots att han var medveten om dem, samt att han, även om han var personligen närvarande, tillät förhör av svaranden i närvaro av en advokat som [varken begärts av honom] eller ... anlitats av hans familj. Detta utgör därmed olagligt framtvingat erkännande i strid med artikel 225, § 8 i straffprocesslagstiftningen, eftersom Rijekas statsåklagare sedan omkring kl. 12.30 [den 14 mars 2007] kände till vem som var [klagandens valda] försvarsadvokat.
Samma datum skickade [G.M] fullmakten till Primorsko-Goranska-polisen och ett skriftligt klagomål skickades också till Republiken Kroatiens högsta domstol, Republiken Kroatiens statsåklagare, Rijekas statsåklagarkontor, kroatiska advokatsamfundet, justitieministeriet, inrikesministeriet, polischefen vid Primorsko-Goranska-polisen samt distriktsdomstolen i Rijeka. ...”
D. Utredning
25. Den 16 mars 2007 påbörjades en utredning gällande klaganden, L.O. och R.Lj. som misstänktes ha begått de tre överlagda morden och mordbranden i Vežica den 13 mars 2007.
26. Den 23 mars 2007 avslog Republiken Kroatiens statsåklagare (Glavni državni odvjetnik Republike Hrvatske) G.M.:s begäran om att Rijekas statsåklagare skulle uteslutas från målet med motiveringen att det inte förelåg några skäl att diskvalificera honom från hantering av målet. Den relevanta delen av beslutet lyder:
”... ett uttalande från D.H., Rijekas Statsåklagare, har erhållits.
I sitt uttalande anger Rijekas statsåklagare att han den 14 mars 2007 omkring kl. 10.00 befann sig på Rijekas tredje polisstation tillsammans med sin kollega I.B.-L., där de informerades om de bevis som dittills framskaffats samt om alla de bevis som återstod att insamla i samband med den ifrågavarande händelsen. Han kom tillbaka till statsåklagarkontoret omkring kl. 13.00, och då informerade biträdande statsåklagare D.K. och I.B. honom om att advokat G.M. hade kommit till statsåklagarkontoret och lämnat in ett klagomål gällande polisernas uppträdande på Rijekas tredje polisstation då de vägrat honom tillträde till Ivan Dvorski trots att han av Ivan Dvorskis mor [som ringt honom från] Italien givits en muntlig fullmakt att försvara Ivan Dvorski. Advokaten hade inte uppvisat något bevis på sin rätt att företräda Ivan Dvorski eller på sitt telefonsamtal med Ivan Dvorskis mor. Han hade inte haft möjlighet att kontakta den misstänktes far som han inte lyckats hitta eftersom denne inte hade någon fast adress.
Efter att [Rijekas statsåklagare D.H.] lämnade statsåklagarkontoret fick han ingen vidare information om ovannämnda advokats aktiviteter.
Kl. 17.00 återvände [D.H.] till Rijekas tredje polisstation i samband med det ifrågavarande ärendet. Där informerade en kommissarie på Primorsko-Goranska-polisen honom om att den misstänkta Ivan Dvorski var villig att försvara sig i närvaro av sin försvarsadvokat M.R. och man kom överens om att förhöret skulle påbörjas omkring kl. 19.00. M.R. anlände till tredje polisstationen kl. 18.40 och de gick tillsammans in i det rum där den misstänkta Ivan Dvorski hölls. Där undertecknade den misstänkta en fullmakt för advokaten M.R. och samtyckte till att [M.R.] skulle närvara vid hans polisförhör. Därefter tilläts den misstänkta på begäran av M.R. att tala med advokaten i enrum. Efter tio minuter gick de alla in i ett annat rum där den misstänkta i närvaro av sin advokat, statsåklagaren, två poliskomissarier och en maskinskrivare framlade sitt försvar, vilket protokollfördes skriftligen, och allt detta tog över tre timmar. Därefter undertecknade de alla det skriftliga [förhörs]protokollet och lämnat rummet tillsammans med advokat M.R.
...”
27. Den 26 mars 2007 avslog Rijekas statsåklagare på samma grunder begäran om att hans biträdande jurister skulle uteslutas från målet. Den relevanta delen av detta beslut lyder:
”En biträdande statsåklagare vid Rijekas statsåklagarkontor, I.B.-L., angav att hon inte över huvud taget deltagit i polisförhöret av Ivan Dvorski och att hon inte kände till något om förfarandena samt att hon i synnerhet inte hade någon kännedom om huruvida Ivan Dvorskis företrätts av en försvarsadvokat han själv utsett under förhöret. Det enda hon kände till var att advokat G.M. den 14 mars 2007 hade kommit till Rijekas statsåklagarkontor där hon träffat honom. Han hade klagat på valet av försvarsadvokat för Ivan Dvorski. Han hade sagt att han var Ivan Dvorskis försvarsadvokat, för vilket Ivan Dvorskis mor givit honom fullmakt under ett telefonsamtal. Hon [I.B.-L] anmärkte att detta inte utgjorde en giltig fullmakt ...
Uttalandena från Rijekas biträdande statsåklagare D.K och I.B. visar att den enda information de hade om polisens uppträdande kom från advokat [G.]M., som ville klaga på polisernas uppträdande i samband med valet av juridiskt ombud och försvarsadvokat för Ivan Dvorski. ... D.K. skrev en officiell anteckning om detta och visade den för G.M. Uttalandena från Rijekas biträdande statsåklagare D.K. och I.B. visar att [G.M.] hade nämnt en fullmakt som han fått av Ivan Dvorski mor, vilken bodde Italien och med vilken G.M. hade talat i telefon. De biträdande statsåklagarna hade sagt till honom att en fullmakt per telefon inte kunde anses som giltig. De kände inte till några andra handlingar, inklusive något införskaffande av fullmakt från Ivan Dvorskis far ...”
28. Den 28 mars 2007 informerade G.M. distriktsdomstolen i Rijeka om att han inte längre skulle tjäna som juridiskt ombud för den klagande och den 30 mars 2007 utsåg ordföranden för distriktsdomstolen i Rijeka en rättshjälpsadvokat, S. Maroševac-Čapko, till juridiskt ombud för den klagande.
29. Under utredningen hördes ett antal vittnen och en rapport om brottsplatsutredningen, husrannsakan och beslag samt rapporter från medicinska, brandtekniska och ballistiska experter erhölls av undersökningsdomaren.
E. Åtalsförfarande
30. Den 12 juli 2007 åtalade Rijekas statsåklagarkontor den klagande, L.O. och R.Lj. i distriktsdomstolen i Rijeka för tre fall av överlagt mord och ett fall av mordbrand som begåtts den 13 mars 2007 i Vežica.
31. Den klagande, som företräddes av rättshjälpsadvokaten S.M.Č., lämnade den 24 juli 2007 in en invändning mot åtalet till distriktsdomstolen i Rijeka med motiveringen att åtalet innehöll flera faktiska och processrelaterade felaktigheter. Han framhöll också att han gett sitt uttalande inför polisen medan han varit påverkad av alkohol och droger. Han gjorde inga kommentarer om sitt juridiska ombud under polisförhöret.
32. Den klagandes invändning mot åtalet avvisades den 28 augusti 2007 som ogrundad av en rättsinstans med tre domare vid distriktsdomstolen i Rijeka.
33. På rättegångens första dag, den 9 oktober 2007, nekade den klagande och övriga anklagade till alla åtalspunkter och rätten hörde sju vittnen.
34. En ytterligare förhandling hölls den 11 oktober 2007 vid vilken rätten såg videoinspelningar från brottsplatsutredningen och obduktionen av offren.
35. Ytterligare förhandlingar hölls den 12 november 2007 och den 11 januari 2008, vid vilka rätten hörde nio vittnen.
36. Vid en förhandling den 14 januari 2008 avgavs vittnesmål av två toxikologiexperter, en ballistikexpert och en DNA-expert. Försvaret gjorde inga invändningar gällande deras vittnesmål. Vid samma förhandling avgavs vittnesmål av fyra andra vittnen.
37. Vid en förhandling den 15 januari 2008 hörde rätten vittnesmål från en ytterligare toxikologiexpert och en patolog samt tretton andra vittnen. Försvaret gjorde inga invändningar gällande expertvittnenas vittnesmål med bad rätten att beställa en psykiatrisk rapport gällande den klagande.
38. Vid samma förhandling bad försvarsadvokaten att en rapport från en handskriftsexpert skulle beställas gällande den klagandes namnteckning på protokollet med uttalandet han gav till polisen den 14 mars 2007. Hon hävdade att den klagande inte undertecknat något protokoll under polisförhöret.
39. Rätten ansåg att det för tillfället inte förelåg något behov att beställa en psykiatrisk rapport och avslog därmed den klagandes begäran om detta. Däremot beställde rätten en rapport från en handskriftsexpert gällande namnteckningen på protokollet med den klagandes uttalande inför polisen.
40. Den 23 januari 2008 lämnade handskriftsexperten in sin rapport. Hon fann att den klagande hade undertecknat protokollet med sitt uttalande inför polisen den 14 mars 2007.
41. En ytterligare förhandling hölls den 12 mars 2008, vid vilken vittnesmål gavs av en medicinsk expert, ett brandtekniskt expertvittne och ytterligare ett vittne. Handskriftsexperten avgav också ett muntligt vittnesmål och bekräftade sina tidigare resultat. Den klagandes advokat ifrågasatte resultatens riktighet och begärde att en ytterligare rapport skulle beställas, men rätten avslog denna begäran. Vid samma förhandling beställde rätten en psykiatrisk rapport gällande den klagande och de övriga anklagade parterna.
42. Den 2 april 2008 bad den klagande distriktsdomstolen i Rijeka att man skulle kalla in advokat G.M. som vittne i samband med påståendet om att polisen framtvingat hans erkännande på olagligt sätt. Han påpekade att G.M. inte tillåtits träffa honom medan han befunnit sig i polisförvar och han angav att han poliserna tvingat honom att erkänna.
43. Den 24 april 2008 lämnade två psykiatriska experter in sina rapporter till distriktsdomstolen i Rijeka. De fann att den klagande led av borderline personlighetsstörning samt beroende av heroin och alkohol. Däremot fann de inga specifika mentala störningar eller sjukdomar. Deras slutsats var att han, även om han antas varit påverkad vid tiden då morden begicks, hade tillräcklig mental kapacitet för att vara medveten om sina handlingars natur även om denna kapacitet till viss grad varit nedsatt. Beträffande hans mentala kapacitet gällande åtalet för mordbrand, drog de slutsatsen att den klagande vid tiden då brottet begicks hade förmåga att förstå sina handlingars natur samt att kontrollera sina handlingar.
44. Vid en förhandling den 26 juni 2008 bekräftade de psykiatriska experterna sina resultat och parterna gjorde inga invändningar gällande deras vittnesmål. Rätten avslog också den klagandes begäran om att advokat G.M. skulle höras som vittne med motivationen att alla relevanta fakta redan fastställts.
45. Vid samma förhandling bekräftade en av de anklagade, R.Lj., händelseförloppet så som det beskrivits av den klagande i dennes uttalande vilket givits inför polisen den 14 mars 2007. R.Lj. hävdade emellertid att han inte personligen deltagit i morden eftersom han gripits av panik och lämnat lägenheten då han hörde ljudet av strid.
46. Efter att R.Lj. givit sitt uttalande, ändrade biträdande statsåklagare åtalet. Den klagande åtalades för tre fall av överlagt mord, väpnat rån och mordbrand, och L.O. och R.Lj. åtalades för väpnat rån samt anstiftan av och medhjälp till brott. Den klagande och de övriga anklagade nekade till brotten i det ändrade åtalet.
47. Den 27 juni 2008 lämnade L.O. muntligt vittnesmål som bekräftade händelseförloppet så som det beskrivits av R. Lj. Han angav att han efter att den klagande börjat strida med Đ.V., hörde skott av eldvapen, varefter han greps av panik och lämnade lägenheten.
48. Vid samma förhandling avgav parterna sina slutpläderingar. Den klagandes försvarsadvokat hävdade att det inte bevisats att den klagande hade begått de brott han anklagats för. Hon påpekade dock, att om rätten antog en annorlunda ståndpunkt måste den klagandes erkännande för polisen och hans uppriktiga beklagande tas i beaktande vid utdömande av hans straff.
49. Den 30 juni 2008 fann Rijekas distriktsdomstol den klagande skyldig till tre fall av överlagt mord samt till väpnat rån och mordbrand, och han dömdes till fyrtio års fängelse. Rätten jämförde först den klagandes erkännande med erkännandena från de medåtalade, L.O. och R.Lj., och fann att hans erkännande i stora drag överensstämde med dessas vittnesmål. Vid beslutet att förklara den klagande skyldig gjorde rätten även en bedömning av hans erkännande i förhållande till bevisen i ärendeakten.
50. Rätten baserade sitt beslut särskilt på rapporterna om husrannsakan och beslag samt fotografier av den anklagade L.O. hållande ett eldhandvapen av samma typ som det som använts vid morden. Baserat på vittnesuttalanden och inspelning av en videoövervakningskamera i närheten fastslog rätten att den klagande och övriga medanklagade hade kommit till Đ.V.:s lägenhet det ifrågavarande datumet. Vidare visade den ballistiska rapporten och brottsplatsrapporten att informationen i uttalandena från den klagande och hans medåtalade var korrekta samt att händelseförloppet bekräftats med hjälp av brand-, ballistik-, toxikologi- och DNA-rapperoterna. Rätten fann också att den åtalades uttalande om hur morden begåtts stöddes avobduktionsrapporten, patologens vittnesmål i rättegången, brottsplatsrapporten och vittnesuttalandena gällande de skott som hörts i Đ.V.:s lägenhet. Vidare undersökte rätten materialet från brottspaltsutredningen och vittnesmålet från den brandtekniska experten gällande åtalet för mordbrand samt de medicinska rapporterna och skaderepporterna som inlämnats av offren och uttalanden från ett antal boende i byggnaden där branden skett.
51. Beträffande den klagandes polisförhör och försvarets begäran om att vittnesmål från advokat G.M. skulle höras, (se punkterna 41 och 43 ovan) noterade Rijekas distriktsdomstol:
”Den första anklagade, Ivan Dvorski, bekände i närvaro av polis och en försvarsadvokat brotten rån och överlagt mord av Ɖ.V., M.Š. och B.V. ... i exakt överensstämmelse med uttalandet i de operativa delarna i detta utslag. Han försökte senare bestrida detta uttalande med hjälp av påståenden om att han inte anlitat advokat M.R., att han omtalat för poliserna att han ville har G.M. som sin advokat, att han vid tiden då han tagits till polisstationen varit påverkad av alkohol och droger och så vidare. Detta försvar är dock inte acceptabelt. Den skriftliga häktningsrapporten visar att den första anklagade Ivan Dvorski häktades den 14 mars 2007 kl. 09.50 på Rijekas tredje polisstation och att advokat [M.]R. för vilken den första anklagade Ivan Dvorski tecknat en fullmakt, kom till polisstationen den 14 mars 2007 kl. 19.45. Det skriftliga protokollet från förhöret med den misstänkta Ivan Dvorski visar att M.R. informerades kl. 18.15 och att förhöret påbörjades kl. 20.10. Förutom poliserna från Rijekas polisstation, närvarade en maskinskrivare, den misstänkta Ivan Dvorskis försvarsadvokat och statsåklagaren vid förhöret. Den inledande delen av det skriftliga protokollet [visar] att den då misstänkta Ivan Dvorski tydligt anger att han valt och givit M.R. fullmakt att agera som hans försvarsadvokat samt att han rådgjort med densamma och därefter fattat beslutet att göra sitt uttalande. Det skriftliga protokollet är korrekt undertecknat av de närvarande personerna. Den första anklagade Ivan Dvorski hade läst igenom det skriftliga protokollet innan han undertecknade det. Ovanstående visar därmed otvetydigt att den första anklagade Ivan Dvorskis påstående att han inte anlitat M.R. som sin advokat är ogrundat. Under rättegången gav en handskriftsexpert på begäran av Ivan Dvorskis försvar sitt utlåtande gällande Ivan Dvorskis namnteckning på det skriftliga protokollet som förts över polisförhöret med honom. Detta expertutlåtande bevisade otvetydigt att den omtvistade namnteckningen var Ivan Dvorskis egen. Rättsinstansen godkände dessa resultat i sin helhet; resultaten förklarades också mer ingående vid en förhandling av experten Lj.Z. Hennes utlåtande gavs på ett objektivt, opartiskt och professionellt sätt. Därmed skedde polisens förhör av den första anklagade Ivan Dvorski i enlighet med bestämmelserna i straffprocesslagstiftningen.
...
Begäran från [Ivan Dvorskis] försvar att kalla advokat G.M. som vittne ... avslogs som irrelevant eftersom dokumenten från ärendeakten inte visar att polisen framtvingat ett erkännande, utan enbart [anger] den tid då advokat [M.]R. kom [till polissationen], varefter förhöret av [Ivan Dvorski] påbörjades i närvaro av den advokat för vilken han tecknat en fullmakt ... Ingen, inklusive [Ivan Dvorskis] försvarsadvokat – [M.]R. – vilken var närvarande under polisförhöret har hävdat att något erkännande framtvingats på olagligt sätt och det finns inga tecken på detta i protokollet med uttalandet av Ivan Dvorski [som] vid den tiden [var] den enda misstänkte.”
52. Den klagande lämnade den 6 november 2008 in en överklagan av domen i första instansen till högsta domstolen (Vrhovni sud Republike Hrvatske). Han klagade bland annat på att domen baserats på hans erkännande för polisen, vilken inte givits i närvaro av en advokat som han själv utsett, d.v.s. G.M., utan i närvaro av advokat M.R. som polisen erbjudit honom. Den klagande hänvisade också till den begäran om avlägsnande av Rijekas statsåklagare och alla dennes biträdande statsåklagare som G.M. inlämnat den 16 mars 2007 samt betonade den del av denna begäran som angav att han nekats tillgång till mat under den tid han befann sig i polisförvar. Den relevanta delen av överklagan lyder:
”Det uttalande av den första anklagade inför polisen erhölls på olagligt sätt av följande orsaker. När den första anklagade fördes till Rijekas tredje polisstation kränktes hans rätt till försvar på ett allvarligt sätt. Denna kränkning ignorerades dock under rättegången. Den 14 mars 2007 anlitade den första anklagades mor och därefter även hans nu avlidne far G.M. som hans försvarsadvokat, före polisen, efter att han häktats. G.M. tilläts dock inte träffa den anklagade och informerade senare relevanta myndigheter om detta, vilket dock ignorerades av dessa myndigheter. Därför väckte G.M. talan hos Rijekas distriktsdomstol gällande olagligt förfarande samt en begäran om att Rijekas statsåklagare och alla dennes biträdande skulle avlägsnas. I detta sammanhang angav han att den första anklagade inte fått någon mat av polisen under tiden mellan den 13 mars 2007 klockan 13.00, då han förts till Rijekas tredje polisstation, och den 14 mars omkring kl. 19.00, då han accepterade advokat M.R. som juridiskt ombud, detta för att han skulle förmås göra ett självkomprometterande uttalande, vilket är en överträdelse av artikel 225 § 8 i straffprocesslagstiftningen. Av denna anledning bad försvaret att advokat G.M. skulle utfrågas [vid rättegången] eftersom han hade kunskap om polisförhöret med den första anklagade.”
53. Den 8 april 2009 avslog högsta domstolen den klagandes överklagan såsom ogrundad. Beträffande hans klagan gällande sitt uttalande inför polisen angav rätten:
“... Lagligheten hos [det uttalande som gjorts inför polisen] ifrågasattes inte på grund av den överklagandes klagomål om att M.R. inte var hans advokat och att G.M., vilken samma dag anlitats av hans far och mor, var hans advokat, och inte heller på grund av den överklagandes klagomål att han nekats mat under tiden mellan kl. 13.00 den 13 mars 2007 och 19.00 den 14 mars 2007 då han samtyckte till att anlita M.R. som sin advokat, eftersom den överklagande enligt häktningsrapporten (sidan ...) häktats kl. 09.50 den 14 mars 2007 och advokat M.R. anlänt [till polisstationen] kl. 18.45 samma dag.”
54. Den klagande överklagade även appellationsdomstolens dom i högsta domstolen den 14 september 2009, vari han upprepade sina tidigare argument. Den relevanta delen av överklagan lyder:
”Den första anklagade måste kommentera appellationsdomstolens slutsats att påståendet att han nekats mat under tiden mellan kl. 13.00 den 13 mars 2007 och kl. 19.00 den 14 mars 2007 då han accepterade advokat M. R. som juridiskt ombud, inte har någon inverkan på vittnesmålets laga kraft [protokollet från förhöret med honom] eftersom den skriftliga häktningsrapporten visade att han häktats den 14 mars 2007 kl. 09.50 och att advokat M.R. anlänt samma dag kl. 18.45. Närvarorapporten F/949 som ingår i ärendeakten visar att den första anklagade fördes till polisstationen den 13 mars 2007 kl. 14.00 och kvarhölls där. Han häktades följande dag vilket konstaterades av den första rättsinstansen. Däremot stämmer det inta att advokat M.R. anlände till polisstationen kl. 18.45: han anlände kl. 19.45, vilket visar att den första anklagades påståenden är korrekta. Detta faktum hade kunnat verifieras genom vittnesmål från advokat G.M. som tjänade som juridiskt ombud för den första anklagade under utredningen ...”
55. Den 17 december 2009 avslog högsta domstolen, som sista instans, den klagandes överklagan såsom ogrundad. Denna domstol påpekade att protokollet från den klagandes uttalande antydde att han valt M.R. som juridiskt ombud under polisförhöret och att M.R. hade försett honom med adekvat juridisk rådgivning. Högsta domstolen noterade också att det inte fanns något i ärendeakten som visade att den klagande hade behandlats illa eller tvingats erkänna. Den relevanta delen av domen lyder:
”Den överklagande hävdar, på felaktiga grunder, att den första rättsinstansen begick en allvarlig överträdelse mot processlagstiftningen enligt artikel 367 § 2 i straffprocesslagstiftningen genom att basera den fällande domen över honom på det försvar han gav polisen i närvaro av en försvarsadvokat vilket [enligt den klagandes åsikt] utgör olagligt införskaffande av vittnesmål enligt artikel 9 § 2 i straffprocesslagstiftningen, samt att protokollet från förhöret med honom som misstänkt av polisen (i närvaro av en försvarsadvokat) därmed borde ha uteslutits från ärendeakten. I och med detta ifrågasätter den överklagande motivationen i den andra instansens dom där det anges att vittnesmålets laga kraft inte påverkades av den överklagandes påstående att han i samband med gripandet och häktningen inte fick någon mat före han accepterade M.R. som sitt juridiska ombud. Dessa argument från den överklagande avvisades av den andra rättsinstansen baserat på all den formellt fastställda information som fanns i protokollet från [hans] förhör i närvaro av en försvarsadvokat den 14 mars 2007.
Denna tredje rättsinstans noterar att [klagomålet] gällande närvaron av en advokat [under förhöret] som ett juridiskt krav för att vittnesmålet ska räknas som lagligen införskaffat relaterar till två invändningar. Den första invändningen gäller restriktionen i tillgång till den advokat [den svarande] själv utsett och den andra invändningen gäller den press som den misstänkta utsattes för genom att han nekades mat (artikel 225 § 8 i straffprocesslagstiftningen), vilket enligt överklagan till slut fick honom att acceptera det juridiska ombud som anvisats honom, nämligen M.R., trots att hans föräldrar redan anlitat advokaten G.M. på morgonen den 14 mars 2007.
Det bör noteras att ett antal personer med drogmissbrukarbakgrund och med förbindelser till offret Đ.V., särskilt från bostadsområdet Gornja Vežica, häktades under polisens brottsutredning samt att det var under denna utredningsperiod som även den anklagade Ivan Dvorski greps. Det var först när det på sannolika skäl fastställts att den anklagade kunde vara förövaren av de ifrågavarande brotten som han häktades den 14 mars 2007 kl. 09.50.
Vid samma tid, kl. 14.10, informerade polisen den anklagades far, som befann sig i Kroatien medan den anklagades mor befann sig i Italien, [om häktningen] vilket visar att den anklagades far, från och med det tillfället (efter telefonsamtal med den anklagades mor), kunde ha anlitat en advokat för den anklagade, vilket definitivt måste ha tagit en viss tid. Dessa omständigheter gör att denna tredje rättsinstans inte anser att den anklagades föräldrar redan kl. 13.30 ifrågavarande dag kunde ha tecknat en fullmakt för en advokat vald av den anklagade.
Den övriga informationen i dokumentationen gällande häktningen och polisförhöret av den anklagade visar att den anklagade den 14 mars 2007, så som anges i häktningsrapporten, fördes till Rijekas tredje polisstation och att försvarsadvokat M.R., så som anges i protokollet från polisförhöret av Ivan Dvorski, informerades kl. 18.15 och anlände till polisstationen kl. 19.45. Själva förhöret påbörjades kl. 20.10 och avslutades kl. 23.00, med en paus mellan kl. 22.35 och 22.38.
Det bör betonas att den misstänkta Ivan Dvorski i den inledande delen av protokollet [från hans förhör], uttryckligen anger att han valt M.R. som sin försvarsadvokat och att han tecknat en fullmakt för densamma, samt att protokollet från förhöret visar att försvarsadvokaten innan förhöret hade nära trettio minuter på sig för att rådgöra med den misstänkta vilket gav honom möjlighet att ge den misstänkta råd gällande hans rättigheter.
De relevanta fakta som framgår av det formella förfarandet beskrivet i protokollet från förhöret av den misstänkta är därmed att den valda advokaten anlände minst en halvtimme innan förhöret påbörjades samt att han rådgjorde med [den misstänkte] innan förhöret vilket gav honom tillfälle att ge [den misstänkte] reella juridiska råd i egenskap av hans valda advokat.
Det bör även noteras att kärnan i den misstänktes rätt att ha en advokat närvarande under sitt polisförhör är behovet av juridiskt skydd av hans rättigheter, vilket är orsaken till att påbörjandet, genomförandet och avslutandet av detta formella [processrelaterade] förfarande i sin helhet noterats i protokollet [för förhöret].
Det är därför som alla argument som bestrider detta, såsom anges i överklagandet av den andra rättsinstansens dom, samt särskilt de argument som relaterar till behovet av att höra advokat G.M. som en andra efterföljande advokat vald av [den misstänkte], inte stöds av innehållet i det formella protokollet från förhöret av den misstänkta den 14 mars 2007, eftersom protokollet innehåller formellt registrerad information om kontakten med den utsedda advokaten, tidpunkten då den utsedda advokaten anlände till Rijekas tredje polisstation, tidpunkten då förhöret av den misstänkta påbörjades, tiden för en kort paus, samt tidpunkten då förfarandet avslutades, vilket allt bekräftades av den misstänkta och den av honom utsedda försvarsadvokaten genom att de undertecknade protokollet utan några invändningar mot innehållet.
Oavsett det faktum att den anklagades försvar i samband med polisförhöret formellt uppfyllde kraven i artikel 177 § 5 i straffprocesslagstiftningen samt försvarets allmänna hållning och innehåll gällande vissa förfaranden, erkände den misstänkte av fri vilja, och hans valda advokat hade säkerligen inte möjlighet att påverka detta, vilket samtidigt utesluter möjligheten att den misstänkta utsatts för mental press, liksom hans senare argument om att advokaten påtvingats honom under polisutredningen. Tvärtom uppfylldes den misstänktes rätt till försvar helt och hållet i enlighet med författningen och straffprocesslagstiftningen.
Därför förekom ingen överträdelse av artikel 367 § 2 tillsammans med artikel 9 § 2 i straffprocesslagstiftningen. Avslaget på begäran att från ärendeakten utesluta protokollet från polisförhöret av den misstänkta i närvaro av en av honom utsedd advokat såsom olagligt införskaffat vittnesmål utgör inte ett brott mot hans rätt till försvar eftersom protokollet från polisförhöret av den misstänkta tydligt och klart visar att den advokat som närvarade [under förhöret] var den advokat som den misstänkta själv av fri vilja utsett, vilket även framgår av den undertecknade fullmakt för den ifrågavarande advokaten som skyddade den misstänktes rättigheter under förhöret. Därför hade avslaget på försvarets begäran inte någon inverkan på domens giltighet eller korrekthet. Det var inte heller nödvändigt att höra den nya valda advokaten som vittne, och fakta i ärendet hade, av de anledningar som beskrivs ovan, inte, så som hävdades i den svarandes överklagan av domen i den andra rättsinstansen, fastställs på ett otillfredsställande eller felaktigt sätt .”
56. Den klagande lämnade den 11 mars 2010 in ett författningsbesvär till författningsdomstolen (Ustavni sud Republike Hrvatske). Hans klagan angav bland annat att han behandlats illa medan han befann sig i polisförvar och att han tvingats erkänna. Hans klagan angav också att han nekats möjligheten till försvar av en advokat han själv utsett. Han upprepade argumenten från sina tidigare överklaganden och tillade:
”Det är också viktigt att poängtera att försvaret vid förhandlingen den 17 december 2009 i högsta domstolen som tredje rättsinstans, angav att den klagande hade förts till polisstationen kl. 14.00 den 13 mars 2007 och att detta faktum framgår av närvarorapport F/949 vilken ingår i ärendeakten. Försvaret bad att [högsta domstolens] rättsinstans skulle läsa dokumentet. Efter en snabb kontroll av ärendeakten fastställdes dock att det ifrågavarande dokumentet inte kunde hittas samt att man skulle undersöka det vid ett senare tillfälle. Högsta domstolens dom som tredje rättsinstans visar dock att dokumentet [fortfarande] inte hittats ...”
57. Den 16 september 2010 avslog författningsdomstolen den klagandes författningsbesvär. Författningsdomstolen stödde högsta domstolens motivation och noterade att förfarandet i sin helhet varit korrekt och att ärendeakten inte innehöll några bevis på att den klagande behandlats illa medan han befunnit sig i polisförvar.
II. RELEVANT LAGSTIFTNING
A. Nationell lagstiftning
58. De relevanta bestämmelserna i Republiken Kroatiens författning (Ustav Republike Hrvatske, Official Gazette nr 56/1990, 135/1997, 113/2000, 28/2001, 76/2010) anger följande:
Artikel 23
”Ingen får utsättas för någon form av dålig behandling ...”
Artikel 29
”Var och en ska, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.
Vid brottsmisstanke eller brottsanklagelse har den misstänkta, svarande eller anklagade rätt att:
...
– försvara sig, själv eller med hjälp av en försvarsadvokat som han själv utsett, och om han inte har tillräckliga medel att betala för rättsligt bistånd, ska sådant enligt lag ges honom utan kostnad,
...”
59. De relevanta bestämmelserna i brottsbalken (Kazneni zakon, Official Gazette nr 110/1997, 27/1998, 129/2000, 51/2001, 105/2004, 84/2005, 71/2006) anger:
ÖVERLAGT MORD
Artikel 91
”Fängelsestraff på minst tio år eller långvarig fångenskap ska tilldelas en person som:
...
6. mördar en annan person i syfte att begå eller dölja ett annat brott,
...”
RÅN
Artikel 218
”(1) En person som genom våld mot en annan person eller genom hot om direkt attack mot en persons liv eller hälsa, tar rörlig egendom från en annan person i syfte att olagligen tillgodogöra sig denna egendom, ska straffas med fängelse i ett till tio år.
(2) Om förövaren begår rånet som medlem av en grupp eller kriminell organisation, eller om ett vapen eller farligt föremål används under rånet ska förövaren straffas med fängelse i tre till femton år.”
VÅLLANDE AV FARA FÖR LIV OCH EGENDOM GENOM FARLIGA HANDLINGAR ELLER METODER
Artikel 263
”(1) En person som vållar fara för en annan persons liv, hälsa eller egendom av betydande värde genom att [tända] eld ... ska straffas med fängelse i sex månader till fem år.
...
(3) Om brottet som refereras till i punkt 1 och 2 i denna artikel begås på en plats där flera personer samlats ... ska förövaren straffas med fängelse i ett till åtta år.
...”
ÖVERLAGT BROTT MOT ALLMÄN SÄKERHET
Artikel 271
(1) Om brottet som refereras till i artikel 263 paragraf 1 ... i denna lag resulterar i allvarlig personskada eller omfatande materiell skada ska förövaren straffas med fängelse i ett till åtta år.”
60. De relevanta bestämmelserna i straffprocesslagstiftningen (Zakon o kaznenom postupku, Official Gazette nr 110/1997, 27/1998, 58/1999, 112/1999, 58/2002, 143/2002 och 62/2003) anger följande:
Artikel 62
”(1) En svarande har rätt att företrädas av en advokat under alla steg i förfarandet, liksom innan dessa påbörjas då detta föreskrivs i denna lag. ...
(4) Den svarandes vårdnadshavare, äkta hälft, sambo, direkta anförvant, adoptivförälder, adoptivbarn, syskon eller fosterförälder har rätt att anlita en advokat för den svarande om inte den svarande uttryckligen motsätter sig detta.
...
(6) En försvarsadvokat måste uppvisa sin fullmakt för den myndighet som genomför förfarandet. Den svarande har också rätt att muntligen ge fullmakt åt en advokat i närvaro av den myndighet som genomför förfarandet, vilket i sådana fall måste införas i protokollet.”
Artikel 177
” ...
(5) Under utredningens gång ska polismyndigheten informera den misstänkta i enlighet med artikel 225, paragraf 2 i denna lag. På den misstänktes begäran ska polismyndigheten ge denna möjlighet att anlita en advokat och ska göra en paus i förhöret av den misstänkta tills dess advokaten anländer, eller i upp till tre timmar efter att den misstänkta begärt att få anlita advokaten. ... Om omständigheterna gör att den valda advokaten inte kan infinna sig inom denna tid, ska polismyndigheten ge den misstänkta möjlighet att utse en advokat från en lista med tjänstgörande advokater som det kroatiska advokatsamfundets regionala avdelningar försett den behöriga polismyndigheten med. Om den misstänkta inte anlitar en advokat, eller om den begärda advokaten inte infinner sig inom den utsatta tiden, får polismyndigheten fortsätta förhöret av den misstänkta ... Statsåklagaren har rätt att närvara under förhöret. Protokoll med [eventuellt] uttalande från den svarande inför polismyndigheten i närvaro av en advokat får användas som bevis i straffrättsliga förfaranden.
...”
Artikel 225
“...
(2) Den anklagade ska informeras om åtalet och grunden till misstanke mot honom samt om sin rätt att tiga.
...”
61. Straffprocesslagstiftningen, i dess ändrade lydelse från 2011, anger följande:
Artikel 502
“...
(2) Bestämmelserna om återupptagande av straffrättsliga förfaranden ska gälla vid begäran om revidering av ett slutligt beslut gällande en slutlig dom i Europadomstolen för mänskliga rättigheter där man funnit en kränkning av de fri- och rättigheter som anges i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
(3) En begäran om återupptagande av förfaranden gällande en slutlig dom i Europadomstolen för mänskliga rättigheter kan lämnas in inom trettio dagar från och med det datum då domen in Europadomstolen för mänskliga rättigheter vinner laga kraft.”
Artikel 574
“...
(2) Om ett beslut tagits innan denna lag vunnit laga kraft, där ett juridiskt rättsmedel finns tillgängligt enligt bestämmelserna i den lagstiftning som är relevant för förfarandena [i vilka beslutet fattades], ... ska bestämmelserna i denna lagstiftning gälla [för förfarandena gällande rättsmedlet], om inte annat anges i denna lag.
(3) Artikel 497-508 i denna lag ska därmed gälla vid begäran om återupptagande av straffrättsliga förfaranden som görs enligt straffprocesslagstiftningen (Official Gazette nr 110/1997, 27/1998, 58/1999, 112/1999, 58/2002, 143/2002, 62/2003 och 115/2006).”
B. Relevant internationellt juridiskt material
Rätten till tillgång till en advokat som man själv utsett under polisförvar
(a) Europarådet
(i) Regler antagna av ministerkommittén
62. Regel 93 i Regler om minimistandarder för behandlingen av fångar (Resolution (73)5 utfärdad av Europarådets ministerkommitté) anger:
”En fånge vars brott inte prövats av domstol har rätt att omedelbart efter fängslandet välja juridiskt ombud ... och att motta besök av sitt juridiska ombud i syfte att förbereda sitt försvar samt överlämna och motta konfidentiella instruktioner av densamma. Fången ska på begäran ges alla nödvändiga resurser för detta syfte. ... Samtal mellan fången och dennes juridiska rådgivare får ske inom synhåll men inte inom direkt eller indirekt hörhåll från polis eller tjänsteman på institutionen.”
63. Vidare anges följande i den relevanta delen av rekommendation Rec (2006)2 från ministerkommittén till Europarådets medlemsstater gällande europeiska fängelseregler, antagen den 11 januari 2006 vid det 952a mötet mellan ministrarnas företrädare:
Juridisk rådgivning
23.1 Alla fångar har rätt till juridisk rådgivning och kriminalvårdsmyndigheten ska erbjuda rimliga resurser för att ge fångar tillgång till sådan rådgivning.
23.2 Fångar har rätt att rådgöra om alla typer av juridiska frågor med en juridisk rådgivare som de själva valt och anlitat på egen bekostnad.
...
23.5 En rättslig myndighet får under exceptionella omständigheter tillåta restriktioner i denna sekretess för att förhindra allvarliga kriminella handlingar eller brott mott fängelsets skydd och säkerhet.”
(ii) Rapport till den kroatiska regeringen gällande besök i Kroatien den 4 till 14 maj 2007 av Europeiska kommittén för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT)
64. Den relevanta delen av denna rapport lyder:
”18. Majoriteten av de personer som utfrågats av delegationen under besöket 2007 angav att de en kort tid efter att de gripits informerats om sin rätt att få tillgång till en advokat. Däremot visade det sig, liksom det visat sig under ett tidigare besök, att många personer som gripits av polisen enbart hade tillåtits utnyttja denna rättighet efter en tid i polisförvar, och särskilt först efter att de givit ett uttalande gällande ett specifikt brott.
Det faktum att personer som kallats till en polisstation för ”informationssamtal” fortfarande inte tilläts ha tillgång till en advokat är också något som kommittén finner bekymmersamt. Poliser som utfrågades av delegationen angav att i samband med sådana ”samtal” kunde tillgång till advokat endast beviljas efter att en person formellt förklarats som misstänkt.
Med anledning av ovanstående, uppmanar CPT än en gång de kroatiska myndigheterna att utan dröjsmål vidta effektiva åtgärder för att garantera att alla personer som befinner sig i polisförvar erbjuds rätten till advokat (inklusive rätten att ha en advokat närvarande under polisförhör) omedelbart efter frihetsberövandet. Denna rätt ska inte enbart gälla brottsmisstänkta personer utan även personer med juridisk plikt att infinna sig – och vistas på – en polisstation. Om nödvändigt bör en lagändring göras. Det faktum at en anhållen person uttryckt önskan om att få tillgång till en advokat bör naturligtvis inte hindra polisen från att påbörja utfrågning/förhör av personen gällande brådskande ärenden innan advokaten anländer. Det bör också införas en bestämmelse som gör det möjligt att byta ut en advokat som hindrar korrekt genomförande av förhöret, med förbehållet att denna möjlighet bör vara strikt begränsad och omfatta lämpliga säkerhetsföreskrifter.
19. CPT finner det bekymmersamt att det kroatiska rättshjälpssystemet under besöket 2007 verkade ha samma brister som 2003. I många fall hade advokater som anlitats på polisens initiativ ingen kontakt med de frihetsberövade personerna innan den första domstolsförhandlingen. Dessutom uttryckte frihetsberövade personer i vissa fall att de tvivlade på om de advokater som anlitats på polisens initiativ verkligen var oberoende av polisen. CPT upprepar sin rekommendation att systemet med fri rättshjälp för frihetsberövade personer bör ses över för att garantera att systemet fungerar effektivt omedelbart efter att en person satts i polisförvar. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt frågan om att advokater som anlitats på polisens initiativ bör vara oberoende av polisen,”
(iii) Rapport till den kroatiska regeringen gällande CPT:s besök i Kroatien den 19 till 27 september 2012
65. Den relevanta delen av denna rapport lyder:
”19. Delegationen från CPT hörde också vissa påståenden om att frihetsberövade personer inte fått tillgång till en advokat de själva utsett eftersom poliserna ansåg att de endast hade ansvar för att på eget initiativ kontakta advokater från en standardlista snarare än att kontakta en specifik advokat direkt.
CPT rekommenderar att poliserna påminns om att personer som frihetsberövats av polisen har rätt till en advokat de själva utsett; om en frihetsberövad person begär tillgång till en specifik advokat ska denna kontakt ordnas; polisen ska endast kontakta en advokat på eget initiativ från standardlistan om den förstnämnda advokaten inte går att nå eller inte infinner sig.”
(b) Förenta nationerna
Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
66. Artikel 14 § 3 (b) i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) anger att alla som åtalas för ett brott har rätt ”[a]tt få tillräckligt med tid och resurser för att förbereda sitt försvar och att få meddela sig med ett juridiskt ombud som personen själv utsett.
LAGEN
I. PÅSTÅDDA ÖVERTRÄDELSER AV ARTIKEL 6 § 1 OCH 3 (c) I KONVENTIONEN
67. Den klagande angav att han inte fått en rättvis rättegång eftersom han inte tillåtits ha G.M. som juridiskt ombud under polisförhöret. Han baserar detta på artikel 6 § 1 och 3 (c) i konventionen vars relevanta delar lyder:
”1. Var och en ska, vid prövningen ... en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis ... rättegång ... inför [en] ... domstol ...
3. Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:
...
(c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar;
...”
A. Kammarens slutsatser
68. Kammaren koncentrerade sin bedömning på frågan om den klagandes rätt till ett juridiskt ombud som han själv utsett och huruvida han på grund av att han inte haft möjlighet till detta utsatts för en tvingande situation som förmått honom att göra komprometterande uttalanden utan tillfälle till effektiv juridisk rådgivning. Eftersom den klagande aldrig klagat på kvaliteten hos de tjänster han erhållit av advokat M.R. fastslog kammaren att domstolen redan tagit upp den klagandes klagomål om sitt juridiska ombud under polisförhöret; den klagandes erkännande utgjorde inte en central del av åklagarens åtal och det förelåg inga bevis på att den klagande tvingats erkänna. Beträffande rättvisan i förfarandet som helhet fann kammaren att den klagandes rätt till försvar inte skadats på ett oåterkalleligt sätt samt att hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i konvention inte heller påverkats negativt. Kammaren fastslog att ingen överträdelse av artikel 6 ägt rum.
B. Parternas inlämnande skrivelser till stora kammaren
1. Den klagande
69. Den klagande angav att han velat ha advokat G.M. som juridiskt ombud under sitt polisförhör eftersom G.M. varit hans advokat i ett annat ärende och den klagande litade på honom. Dessutom hade hans föräldrar anlitat G.M. som hans juridiska ombud. Polisen hade dock hindrat G.M. från att träffa honom.
70. Polisen hade inte visat en lista med advokater att välja försvarsadvokat från för honom. An annan advokat, M.R. hade kallats av polisen och hade givits bara tjugofem minuter att rådgöra med den klagande, vilket definitivt inte var tillräckligt med tanke på hur allvarliga och komplexa anklagelserna mot den klagande var. M.R. hade bett polisen påbörja förhöret så snart som möjligt eftersom det var sent på kvällen.
2. Regeringen
71. Regeringen hävdade att den klagande redan omkring kl. 14.00 den 13 mars 2007 varit medveten om att polisen önskade förhöra honom angående tre mord, rån och mordbrand, men trots detta gjorde han inga försök att kontakta advokat G.M. före förhöret.
72. Då den klagande arresterades av polisen kl. 09.50 den 14 mars 2007 avstod han först från rätten till en advokat. Omkring åtta timmar senare hade han ändrat sig och bad om en advokat. Polisen hade då visat för honom en lista med försvarsadvokater från Primorje-Gorskis län från vilken han av egen fri vilja valde M.R. Då M.R. anlände hade han undertecknat en fullmakt utan att tvingats till detta av polisen. Därför var M.R. den advokat som den klagande själv utsett. Regeringen betonade att detta var fakta och att den klagandes övriga påståenden, dvs. hans påståenden gällande advokat G.M. utgjorde ren spekulation.
73. Regeringen angav också att det inte fanns några bevis på att G.M. den 14 mars 2007 innehade en fullmakt undertecknad av endera av den klagandes föräldrar. Även om advokaten G.M. anlitats av endera av den klagandes föräldrar, hade han inte varit den advokat som den klagande själv utsett, eftersom den överklagande utsett M.R. till sitt juridiska ombud.
74. Den klagande hade förhörts av polisen vid flera tidigare tillfällen (han hade arresterats tjugotvå gånger förut) och han var därför välbekant med den situation han befann sig i. Han hade företrätts av olika advokater vid vart och ett av dessa tillfällen. Om han önskat ha G.M. som juridiskt ombud skulle han ha angett detta för polisen. Men han gjorde det inte.
75. Den klagande hade aldrig inför de nationella domstolarna klagat på kvaliteten hos de tjänster han erhållit av advokat M.R. Regeringen hävdade att de nationella domstolarna på ett adekvat sätt motiverat sitt svar på den klagandes klagomål om att han inte företrätts av en advokat han själv utsett under förhöret på polisstationen. Det faktum att den klagande valt att erkänna brotten han anklagats för var inte ovanligt eftersom den klagande tidigare hade erkänt brott som han åtalats för under olika straffrättsliga förfaranden, bland annat en gång i närvaro av advokat G.M.
C. Stora kammarens bedömning
1. Allmänna principer
76. Rätten upprepar att, även om det primära syftet med artikel 6 i konventionen, när det gäller straffrättsliga förfaranden, är att garantera en rättvis rättegång i en ”domstol” med behörighet att avgöra ”alla typer av kriminella åtal”, medför detta inte att artikeln inte skulle gälla förfaranden under förundersökning. Därför kan artikel 6 – särskilt paragraf 3 i densamma – vara relevant innan ett ärende prövats i rättegång i fall där det är troligt att rättegångens rättvisa på ett allvarligt sätt kan skadats om bestämmelserna i artikeln inte följts under ett tidigare skede. Som rätten redan angett i sina tidigare utslag, är rättigheterna som beskrivs i artikel 6 § 3 (c) i konventionen ett av många element i konceptet rättvis rättegång vid straffrättsliga förfaranden som beskrivs i artikel 6 § 1 (se Imbrioscia mot Schweiz, 24 november 1993, § 36 och 37, serie A nr 275, och Salduz mot Turkiet [GC], nr 36391/02, § 50, ECHR 2008).
77. Rätten har hävdat att den anklagade för att kunna utnyttja sin rätt till försvar normalt ska erbjudas effektivt rättsligt bistånd av en advokat redan i förfarandets initialskede eftersom nationell lagstiftning kan lägga vikt vid den anklagads attityd under polisförhörets initialskede, vilket i sin tur kan bli avgörande för möjligheten till försvar under efterföljande straffrättsliga förfaranden (se Salduz, § 52, som citeras ovan). Rätten har också bekräftat att en anklagad person ofta befinner sig i en synnerligen sårbar position under detta skede av förfarandet, samt att detta i de flesta fall endast kan uppvägas med hjälp av en advokat vars uppgift bland annat är att se till att den anklagades rätt att inte kompromettera sig själv respekteras (se ovanstående, § 54; se även Pavlenko mot Ryssland, nr 42371/02, § 101, 1 april 2010).
78. Under sådana omständigheter betraktar rätten det som viktigt att en person som anklagas för ett brott, och som inte önska försvara sig själv personligen, redan från förfarandets initialskede, ska få tillgång till ett juridiskt ombud som han själv utsett (för mer detaljerad motivering, se Martin mot Estland, nr 35985/09, § 90 och 93, 30 maj 2013). Detta framgår av själva ordalydelsen i artikel 6 § 3 (c) som garanterar att ”[v]ar och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter: ... att försvara sig ... genom juridiskt ombud som han själv utsett ...”, och är allmänt erkänt i internationella standarder för mänskliga rättigheter som en mekanism för att garantera ett effektivt försvar av den anklagade. Rätten betonar att, för att förfaranden ska vara rättvisa krävs att en anklagad får tillgång till alla de tjänster som är specifikt förknippade med rättsligt bistånd (se Dayanan mot Turkiet, nr 7377/03, § 32, 13 oktober 2009, samt punkt 110 nedan).
79. Trots att den konfidentiella relationen mellan advokat och klient är viktig, är denna rättighet inte absolut. Vissa begränsningar gäller nödvändigtvis i samband med kostnadsfri rättshjälp samt även där det är upp till rätten att besluta huruvida rättvisans intresse kräver att den anklagade försvaras av en advokat som utsetts av den anklagade själv (se Croissant mot Tyskland, 25 september 1992, § 29, serie A nr 237-B). Rätten har konsekvent hävdat att de nationella myndigheterna måste ta hänsyn till den svarandes önskan att själv utse ett juridiskt ombud, men kan förbigå denna önskan om man kan hävda att det i rättvisans intresse är nödvändigt av relevanta och tillräckliga skäl (se ovanstående, § 29; se även Meftah m.fl. mot Frankrike [GC], nr 32911/96, 35237/97 och 34595/97, § 45, ECHR 2002‑VII; Mayzit mot Ryssland, nr 63378/00, § 66, 20 januari 2005; Klimentyev mot Ryssland, nr 46503/99, § 116, 16 november 2006; Vitan mot Rumänien, nr 42084/02, § 59, 25 mars 2008; Pavlenko, ovan, § 98; Zagorodniy mot Ukraina, nr 27004/06, § 52, 24 november 2011; och Martin, ovan, § 90). Där sådana grunder saknas skulle en begränsning av rätten att själv utse en försvarsadvokat utgöra en överträdelse av artikel 6, § 1 tillsammans med paragraf 3 (c), om detta negativt påverkat den klagandes försvar i förfarandet som helhet (se ovanstående § 31; se även Meftah m.fl., ovan, § 46-47; Vitan, ovan, § 58-64; Zagorodniy, ovan, § 53-55; samt Martin, ovan, § 90-97).
80. Med hänsyn till ovanstående, vilket rätten bekräftade i sitt utslag i Salduz, kräver artikel 6 § 1, för att rätten till rättvis rättegång ska vara ”praktiskt och effektiv”, dessutom att tillgång till advokat som regel bör tillhandahållas från och med det första polisförhöret av en misstänkt, såvida det inte kan visas att de specifika omständigheterna i ett enskilt fall utgör tvingande skäl att begränsa denna rättighet. Även i exceptionella fall där tvingande skäl kan motivera att den anklagade nekas tillgång till advokat, får denna restriktion – oavsett motiveringen – inte på ett otillbörligt sätt äventyra den anklagades rättigheter enligt artikel 6. Om ett komprometterande uttalande som gjorts under polisförhör utan tillgång till advokat används för en fällande dom medför detta att försvarets rättigheter i princip äventyrats på ett oåterkalleligt sätt (se Salduz, ovan, § 55-57 och se även Panovits mot Cypern, nr 4268/04, § 66, 11 december 2008).
81. Till skillnad från i Salduz, där den anklagade i polisförvar hade nekats tillgång till en advokat under polisförhöret, gäller det nuvarande fallet en situation där den klagande gavs tillgång till en advokat redan vid det första förhöret, men – enligt hans klagomål – inte till en advokat han själv utsett. Till skillnad från fallen som gäller nekad tillgång, har det mildare kravet på ”relevanta och tillräckliga” skäl tillämpas i situationer som gäller det mindre allvarliga ”nekad rätt till val”. I sådana fall blir rättens uppgift att bedöma huruvida försvarets rättigheter har ”påverkats negativt” i en omfattning som underminerar rättvisan i förfarandet som helhet, (se t.ex. Croissant, ovan, § 31; Klimentyev, ovan, § 117-118; samt Martin, ovan, § 96-97).
82. I detta fall bör det senare alternativet prövas. Mot ovansåtende bakgrund anser rätten att det första steget bör vara att bedöma huruvida det bevisats att de specifika omständigheterna i ett fall gör att relevanta och tillräckliga skäl föreligger att åsidosätta eller avslå den svarandes önskan att själv utse ett juridiskt ombud. Om inga sådana skäl föreligger bör rätten därefter bedöma rättvisan i de straffrättsliga förfarandena som helhet. Vid rättens bedömning kan ett antal olika faktorer komma att beaktas, bland annat typen av förfaranden och tillämpningen av vissa professionella krav (se Meftah m.fl., ovan, § 45-48, och Martin, ovan, § 90); omständigheterna i samband med utseende av juridiskt ombud och tillfällen att ifrågasätta detta (se ovanstående, § 90-97); det juridiska ombudets effektivitet (se Croissant, ovan § 31, och Vitan, ovan § 58-64); huruvida den anklagades skydd mot självkomprometterande respekterats (se Martin, ovan, § 90); den anklagades ålder (se ovanstående, § 92); och rättens användande av uttalanden givna av den anklagade vid den avgörande tidpunkten (se, t.ex. Croissant, ovan, § 31, Klimentyev, ovan, § 117-118; och Martin, ovan, § 94-95). Vidare bör beaktas att konventionen är ämnad att garantera rättigheter som är praktiska och effektiva, inte teoretiska och illusoriska (se, Airey mot Irland, 9 oktober 1979, § 24, serie A nr 32; Imbrioscia, ovan, § 38; Goddi mot Italien, 9 april 1984, § 30, serie A nr 76; och Salduz, ovan, § 55) samt att man vid fastställande av de rättigheter som anges i konventionen ofta bör se vad som döljer sig under ytan och fokusera på den verkliga situationen, (se bland annat, Delcourt mot Belgien, 17 januari 1970, § 31, serie A nr 11; De Jong, Baljet och Van den Brink mot Nederländerna, 22 maj 1984, § 48, serie A nr 77; Pavlenko, ovan, § 112; och Erkapić mot Kroatien, nr 51198/08, § 80-82, 25 april 2013). I fall där den anklagade inte hade något juridiskt ombud tog rätten även hänsyn till vilka möjligheter den anklagade fått att bestrida bevisens äkthet och motsätta sig användandet av desamma (se Panovits, ovan, § 82), huruvida den anklagade befann sig i polisförvar (Salduz, ovan, § 60); huruvida dessa uttalanden utgjorde en viktig del av grunden till den fällande domen samt styrkan hos övriga bevis i fallet (Salduz, ovan, § 57; och Panovits ovan, § 76 och 82).
2. Tillämpning av dessa principer på det aktuella fallet
(a) Företräddes den klagande av en advokat som utsetts på basen av hans eget välgrundade val?
83. Den 14 mars 2007 mellan kl. 20.10 och 23.00 förhördes den klagande som misstänkt av polisen i närvaro av advokat M.R. (se punkterna 20 och 21 ovan). Den klagandes uttalande inför polisen användes som bevis i de straffrättsliga förfarandena mot honom (se skillnaden mot, Bandaletov mot Ukraina, nr 23180/06, § 60 och 68, 31 oktober 2013).
84. Enligt regeringen var det enda som kunder säkerställas beträffande den klagandes juridiska ombud under polisförhöret att han av egen fri vilja valt att företrädas av M.R.; alla påståenden gällande den klagandes önskan att företrädas av en annan advokat, nämligen G.M, utgjorde rena spekulationer (se punkterna 68-70 ovan).
85. Kammaren avvisade den klagandes påståenden gällande tvång (se kammarens utslag från den 28 november 2013, § 73). Rätten noterar också de nationella domstolarnas bedömning, som gjorts med hjälp av en handskriftsexpert, att den klagande faktiskt undertecknade en fullmakt för advokat M.R. (se punkt 39 ovan).
86. Däremot observerar rätten att advokat G.M. redan på morgonen den 14 mars 2007 informerade Rijekas biträdande statsåklagare D.K. och I.B. om sitt misslyckade försök att kontakta den klagande som befann sig på Rijekas polisstation. En officiell anteckning gjordes om detta och Rijekas distriktsdomstol informerades också omedelbart (se punkt 14 ovan). I sitt klagomål, som G.M. på eftermiddagen den 14 mars 2007 lämnade in till herr. V., polischef på Primorsko-Goranska-polisen, angav han att han åter försökt träffa den klagande mellan kl. 15.00 och 15.30, men att polisen än en gång hade bett honom lämna polisstationen.
87. Dagen efter polisförhöret, då den klagande ställdes inför en undersökningsdomare och tillfrågades om vem som var hans advokat, klagade han på att han inte anlitat M.R. och att han uttryckligen begärt att få företrädas av G.M. under polisförhöret. Han påstod att polisen aldrig informerat honom om att G.M. hade försökt kontakta honom. Vid detta tillfälle, under undersökningsdomarens prövning, företräddes den klagande inte längre av M.R. utan av G.M. (se punkt 22 ovan).
88. I en efterföljande begäran till undersökningsdomaren, den 16 mars 2007, beskrev G.M. polisens uppträdande i detalj och gav uttryck för sitt missnöje med detta uppträdande (se punkt 23 ovan).
89. Under rättegången klagande den klagande också på polisens vägran att låta advokat G.M. kontakta honom den 14 mars 2007 och han bad rätten att höra vittnesmål från G.M., men denna begäran avslogs som irrelevant (se punkt 44 ovan).
90. I alla dessa skrivelser angavs att G.M. anlitats av den klagandes föräldrar som juridiskt ombud för den klagande under polisförhöret samt att polisen nekat G.M. tillgång till honom trots att han faktiskt infunnit sig på polisstationen innan förhöret med den klagande påbörjats, och innan advokat M.R. kallats till polisstationen. Det påstods också att, även om G.M. på morgonen den 14 mars 2007 endast hade en muntlig fullmakt från den klagandes mor, hade hans biträdande jurist på eftermiddagen inlämnat en skriftlig fullmakt från den klagandes far (se punkt 16 ovan).
91. Därmed fäste den klagande genom sina egna och sin advokats handlingar uppmärksamhet på omständigheterna då G.M. försökt kontakta honom innan polisförhöret.
92. Mot bakgrund av detta finner rätten att det står tillräckligt klart att G.M. anlitades av en eller båda den klagandes föräldrar, att han mer än en gång den 14 mars 2007 försökte träffa den klagande på Rijekas polisstation och att poliserna där bad honom lämna polisstationen utan att informera den klagande om att G.M. kommit för att träffa honom. Rätten anser också att det står tillräckligt klart att G.M.:s besök och begäran att träffa den klagande på polisstation ägde rum innan polisförhöret av den klagande påbörjats.
93. Även om den klagande formellt utsett advokat M.R. som sitt juridiska ombud under polisförhöret var detta val därför inte välgrundat eftersom den klagande inte visste att en annan advokat som anlitats av hans föräldrar hade kommit till polisstationen för att träffa honom, sannolikt i syfte att företräda honom.
(b) Förelåg det relevanta och tillräckliga skäl att i rättvisans intresse begränsa den klagandes tillgång till G.M.?
94. Rätten noterar att det enda skäl regeringen angav till varför G.M. inte tillåtits träffa den klagande var det faktum att G.M. enligt regeringens åsikt inte hade en korrekt fullmakt att företräda honom. Regeringen bestred inte heller det faktum att den klagande vid det relevanta tillfället inte informerats om att G.M. försökt träffa honom på polisstationen.
95. Rätten noterar dock att G.M. påstod inför de nationella myndigheterna att han faktiskt hade fått en skriftlig fullmakt från den klagandes föräldrar den 14 mars 2007. Det verkar som om detta påstående aldrig avvisats på ett övertygande sätt under de nationella förfarandena. Dessutom hade en skriftlig fullmakt bifogats den ärendeakt som sammanställts av undersökningsdomaren den 15 mars 2007 då polisen ställde den klagande inför honom.
96. Den relevanta nationella lagstiftningen anger tydligt att en försvarsadvokat får anlitas av en misstänkt person själv eller av dennes släktingar, inklusive hans föräldrar (se artikel 62 i straffprocesslagstiftningen, paragraf 59 ovan). Enligt paragraf 6 i artikel 62 har en misstänkt rätt att ge muntlig fullmakt åt en advokat att tjäna som hans juridiska ombud under förfarandet. Syftet med artikel 62, paragraf 4 i straffprocesslagstiftningen, vilken anger att en försvarsadvokat får anlitas av den anklagades nära släktingar men att den anklagade har rätt att uttryckligen vägra att utnyttja den utsedda advokaten, kan inte uppfyllas om den anklagade inte informeras om att hans eller hennes nära släktingar har anlitat en advokat för hans eller hennes räkning. Detta innebär att polisen under alla omständigheter var förpliktigade att åtminstone informera den klagande om att G.M. kommit till polisstationen och att han fått fullmakt av den klagandes föräldrar att företräda honom. Polisen underlät dock att informera den klagande om detta och vägrade också att låta G.M. träffa honom.
97. Detta underlåtande och denna vägran kan knappast förklaras av det faktum att den klagande senare hade tecknat en fullmakt som gav M.R. tillstånd att närvara medan han förhördes av polisen. Som tidigare nämnts gjorde han detta under en period då han var helt omedveten om att advokat G.M. på hans föräldrars anmodan försökt hjälpa honom.
98. Dokumenten i ärendeakten visar inte heller någon motivation till polisens underlåtande och handlingar vilka resulterade i att den klagande inte fick tillfälle att välja huruvida han ville företräs av G.M. under förhöret. Enligt ett skriftligt protokoll från den klagandes muntliga vittnesmål inför undersökningsdomaren samma dag som han arresterades, den 15 mars 2007, angav den klagande dessutom att han utsett G.M. till sin advokat och att poliserna hade nekat honom tillgång till G.M. Han angav också att han inte anlitat M.R. som sin advokat (se punkt 22 ovan).
99. Under dessa omständigheter är rätten inte övertygad om att det förelåg relevanta och tillräckliga skäl till den, genom polisens uppträdande uppkomna, ifrågasatta restriktionen av den klagandes möjlighet att utse G.M. till sitt juridiska ombud under polisförhörets initialskede (för exempel på relevanta och tillräckliga skäl, se Meftah m.fl., ovan, § 45; Mayzit, ovan, § 68; Popov mot Ryssland, nr 26853/04, § 173, 13 juli 2006; samt även Zagorodniy, ovan, § 53, gällande det juridiska ombudet brist på kvalifikationer; Vitan, ovan, § 59-63, där den av den svarande utsedda advokaten utan giltigt skäl underlät att infinna sig vid rättegången Croissant, ovan, § 30, där en ytterligare advokat utsetts för att garantera ett korrekt förfarande; Prehn mot Tyskland (dec.), nr 40451/06, 24 augusti 2010, gällande ersättning av en advokat som inte praktiserade i samma domstol och som befann sig långt borta vilket hindrade ett korrekt förfarande; och Klimentyev, ovan, § 118, där den svarande företräddes av ett antal advokater som inte alla hade möjlighet att delta i förfarandet).
(c) Huruvida den klagande avstod från sin rätt att företrädas av en advokat han själv utsett
100. Rätten har angett att artikel 6 i konventionen, vare sig bokstavligen eller till innehållet, hindrar en person från att av egen fri vilja, uttryckligen eller genom tyst medgivande, avstå från sin rätt till en garanterat rättvis rättegång. Detta avstående från rättigheter måste dock, för att vara giltigt enligt konventionen, fastställas på ett otvetydigt sätt; det får inte strida mot viktiga allmänna intressen (se Sejdovic mot Italien [GC], nr 56581/00, § 86, ECHR 2006-II), samt måste åtföljas av ett minimum av säkerhetsåtgärder som står i proportion till dess betydelse (se Poitrimol mot Frankrike, 23 november 1993, § 31, serie A nr 277-A).
101. I detta sammanhang kan upprepas att eftersom rätten till juridiskt ombud är en fundamental rättighet när det gäller att uppfylla kriterierna för en rättvis rättegång och garantera effektiviteten hos resten av garantierna i artikel 6 i konventionen, är den ett primärt exempel på dessa rättigheter och kräver särskilt skydd enligt standard för ”medvetet och informerat avstående” som fastställs i domstolens rättspraxis (se Pishchalnikov mot Ryssland, nr 7025/04, § 77-79, 24 september 2009). Denna standard bör enligt rättens åsikt gälla den klagandes val av advokat i det aktuella fallet.
102. Som rätten redan nämnt, kände den klagande inte till att G.M. anlitats av hans föräldrar och kommit till polisstationen för att träffa honom. Rätten noterar också att den klagande protesterade mot det han beskrev som att advokat M.R. ”påtvingats” honom under polisförhöret, först under hans första prövning inför undersökningsdomaren och senare under hela förfarandet. Dessa omständigheter gör att man inte kan hävda att den klagande genom att teckna fullmakten och göra ett uttalande inför polisen, otvetydigt, genom tyst medgivande eller uttryckligen, avstod från någon av sina rättigheter enligt artikel 6 i konventionen att företrädas av en advokat han själv utsett genom ett välgrundat val.
(d) Huruvida rättvisan i förfarandet som helhet äventyrades
103. Därefter noterar rätten beträffande frågan om huruvida den påföljande inskränkningen av den klagandes rätt att utse en advokat genom ett välgrundat val på ett negativt sätt påverkade rättvisan i förfarandet som helhet, först att den klagandes uttalande inför polisen användes för en fällande dom, även om detta inte utgjorde en central grund för åklagarens åtal (se skillnaden mot Magee mot Storbritannien, nr 28135/95, § 45, ECHR 2000‑VI). Det stämmer också att domstolen betraktade uttalandet i skenet av omfattande presenterade bevis (jämför med Bykov mot Ryssland [GC], nr 4378/02, § 103, 10 mars 2009). Domstolen grundade mer specifikt sin fällande dom på vittnesmål från ett antal vittnen som korsförhördes under rättegången, ett flertal expertrapporter, dokumentering från brottspaltsutredningen och husrannsakan och beslag samt relevanta fotografier och andra fysiska bevis. Domstolen hade också till sitt förfogande erkännanden från den klagandes medåtalade i rättegången, och varken den klagande eller hans medåtalade angav att någon av deras rättigheter kränkts då de gjort dessa uttalanden.
104. Den klagande klagade heller aldrig under de straffrättsliga förfarandena på att advokat M.R. skulle ha underlåtit att ge honom adekvat juridisk rådgivning. Vidare bad den klagandes juridiska ombud i sitt slutanförande vid rättegången att rätten – om man skulle välja att avvisa hennes klients nekande till brotten – skulle ta hänsyn till den klagandes erkännande inför polisen och hans uppriktiga beklagande vid eventuellt utdömande av straff (se punkt 47 ovan).
105. Beträffande det sätt på vilket M.R. valdes till juridiskt ombud för den klagande, hänvisar rätten till artikel 177, § 5 i straffprocesslagstiftningen där det anges att en anklagad först bör ges tillfälle att anlita en advokat han eller hon själv valt (se punkt 60 ovan). Det är endast om den advokat som först utsetts av en misstänkt inte har möjlighet att infinna sig till polisförhöret inom en viss tidsperiod som en annan advokat ska väljas från en lista med tjänstgörande advokater som det kroatiska advokatsamfundets regionala avdelningar försett den behöriga polismyndigheten med. Det finns dock inga avgörande bevis i de dokument som inlämnats till rätten för huruvida detta förfarande tillämpats i den klagandes fall. Rätten finner det olyckligt att de förfaranden som tillämpades och de beslut som fattades inte dokumenterades på ett korrekt sätt så att tvivel gällande det angivna olämpliga tvånget i val av advokat kunde ha undvikits (se tillämpliga delar av Martin, ovan, § 90, samt Horvatić mot Kroatien, nr 36044/09, § 80-82, 17 oktober 2013).
106. Rätten noterar att protokollet från polisförhöret med den klagande anger att M.R. anlände till polisstationen omkring kl. 19.45 den 14 mars 2007 och att förhöret med den klagande påbörjades kl. 20.10 (se punkt 21 ovan). Det finns inga anteckningar om den exakta tiden då den klagande och M.R. faktiskt påbörjade sitt samtal, och inte heller någon förklaring till varför denna information inte finns i protokollet från förhöret. Rätten noterar också att uttalandet från D.H., Rijekas statsåklagare, antyder att M.R. talade i enrum med den klagande i cirka tio minuter (se punkt 25 ovan). Domen i Rijekas distriktsdomstol anger att M.R. kom till polisstationen kl. 19.45 och att förhöret påbörjades kl. 20.10 (se punkt 50 ovan). Detta bekräftades i högsta domstolens dom (se punkt 54 ovan). Rätten ansåg, utan att spekulera över effektiviteten hos det rättsliga bistånd M.R. erbjöd, att denna tid var relativt kort med tanke på hur omfattande och allvarliga anklagelserna var då de omfattade tre anklagelser för överlagt mord och vidare anklagelser för rån och mordbrand. I detta sammanhang bör man också beakta kraven i artikel 6 § 3 (b), att en anklagad ska erbjudas tillräckligt med tid och resurser för att förbereda sitt försvar.
107. G.M. hade funnits tillgänglig för att hjälpa den klagande redan på morgonen, långt innan förhöret påbörjades, och var en advokat som den klagande kände från ett tidigare fall. Om polisen informerat den klagande om att G.M. befann sig på plats, och om han faktiskt utsett G.M. till sitt juridiska ombud, skulle den klagande haft avsevärt mer tid på sig att förbereda sig för förhöret.
108. I detta sammanhang betonar rätten än en gång vikten av utredningsskedet när det gäller förberedelser inför straffrättsliga förfaranden eftersom bevis som insamlas under detta skede avgör inom vilket ramverk brottet kommer att betraktas under rättegången (se Salduz, ovan, § 54), och betonar också att en person som åtalats för ett brott redan i detta skede bör ha givits tillgång till juridiskt ombud som han eller hon själv utsett (se Martin, ovan, § 90). För att förfaranden ska vara rättvisa krävs att en anklagad får tillgång till alla de tjänster som är specifikt förknippade med rättsligt bistånd. I detta sammanhang måste det juridiska ombudet ha möjlighet att utan restriktioner garantera de fundamentala aspekterna av personens försvar: diskutera fallet, organisera försvaret, samla in bevis som är till fördel för den anklagade, förbereda förhör, ge stöd till en anklagad i nöd och kontrollera förhållandena i häktet (se Dayanan, ovan, § 32).
109. Om det, som i det här fallet, påstås att den anklagades möjlighet at utse eller välja sin advokat har påverkat eller lett till att den misstänkta gjort ett komprometterande uttalande i brottsutredningens initialskede, bör myndigheterna, särskilt de nationella domstolarna, genomföra en noggrann granskning. De nationella domstolarnas motivering i det aktuella fallet när det gäller den klagandes juridiska protester beträffande de metoder polisen använde för att erhålla hans erkännande var dock långt från fullständig. Varken domstolen, undersökningsdomaren eller någon annan nationell myndighet vidtog några åtgärder för att införskaffa vittnesmål från G.M. eller de poliser som var involverade, för att fastställa de relevanta omständigheterna kring G.M.:s besök på Rijekas polisstation den 14 mars 2007 i samband med den klagandes polisförhör. De nationella domstolarna gjorde inga reella försök att förklara grunden eller motiveringen till besluten i förhållande till kravet på en rättvis rättegång i artikel 6 i konventionen.
110. Under dessa omständigheter, och med hänsyn till konventionens syfte att skydda rättigheter på ett praktiskt och effektivt sätt (se Lisica mot Kroatien, nr 20100/06, § 60, 25 februari 2010), är rätten inte övertygad om att den klagande fick effektiv möjlighet att protestera mot de omständigheter som resulterade i att M.R. valdes som hans juridiska ombud under polisförhöret.
111. För att fastställa huruvida den klagande, beträffande de straffrättsliga förfarandena som helhet, fick en ”rättvis rättegång” enligt artikel 6 § 1, måste rätten beakta polisens agerande i inledningsskedet av utredningen, då de i realiteten hindrade den klagande från tillgång till den advokat som utsetts av hans familj och från att själv utse sin egen advokat, samt de konsekvenser polisens agerande fick för efterföljande förfaranden. Teoretiskt sett, om en misstänkt får hjälp av en kvalificerad advokat som är bunden av professionella etiska regler i stället för en annan advokat som han eller hon kanske skulle ha föredragit, är detta i sig inte tillräckligt bevis på att hela rättegången var orättvis – förutsatt att inga bevis om inkompetens eller partiskhet föreligger (se Artico mot Italien, 13 maj 1980, § 33, serie A nr 37). I det här fallet kan man förutsätta att polisens agerande resulterade i att den klagande i sitt allra första uttalande erkände inför polisen istället för att tiga, vilket han kunde ha gjort, och att detta senare användes som bevis mot honom. Det är också anmärkningsvärt att den klagande under utredningen och den därpå följande rättegången inte stödde sig på sitt erkännande, utom som en förmildrande omständighet i samband med utmätande av straff, utan i stället tog första möjliga tillfälle i akt att inför undersökningsdomaren protestera mot det sätt polisen förmått honom att erkänna (se punkt 23 ovan). Även om det förelåg andra bevis mot honom kan rätten inte ignorera den betydande inverkan hans ursprungliga erkännande hade på den fortsatta utvecklingen av de straffrättsliga förfarandena mot honom. Sammantaget var, enligt rättens åsikt, den objektiva konsekvensen av polisens agerande då de hindrade den av den klagandes familj utsedda advokaten från att träffa den klagande av en sådan art att den underminerade rättvisan i de efterföljande straffrättsliga förfarandena i och med att den klagandes första komprometterande uttalande användes som bevis.
(e) Slutsats
112. Rätten har funnit att polisen inte informerade den klagande vare sig om att advokaten G.M. var tillgänglig att tjäna som hans juridiska ombud eller om att G.M. befann sig på Rijekas polisstation; att den klagande under polisförhör erkände de brott han anklagats för och att detta erkännande användes som bevis i hans rättegång; samt att de nationella domstolarna inte på ett korrekt sätt tog upp problemet och i synnerhet underlät att vidta adekvata åtgärder för att garantera rättvisan. Dessa faktorer äventyrade sammantaget den klagandes rätt till försvar på ett oåterkalleligt sätt och underminerade rättvisan i förfarandet som helhet.
113. Därför finner rätten att det en överträdelse av artikel 6 § 1 och 3 (c) i konventionen har ägt rum i detta fall.
II. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN
114. Artikel 41 i konventionen anger:
”Om rätten finner att en överträdelse av konventionen eller därtill hörande protokoll har ägt rum, och om ifrågavarande hög fördragsslutande part endast tillåter delvis gottgörelse ska rätten om nödvändigt endast ge gottgörelse till den drabbade parten.”
A. Skadestånd
115. Den klagande begärde 1 795 200 kroatiska kuna (HRK) för ideell skada samt ett ytterligare belopp på 400 HRK per dag, från och med den 26 december 2011 fram till och med hans frigivning från fängelse, som kompensation för det lidande de straffrättsliga förfarandena och hans fängelsestraff åsamkat honom.
116. Regeringen gjorde inga observationer i detta avseende.
117. Rätten kan inte spekulera över resultatet av förfarandena mot den klagande. Det faktum att man funnit en överträdelse av artikel 6 § 1 och 3 (c) i det aktuella fallet innebär inte att den klagande dömdes på felaktiga grunder. Rätten anser att det faktum att man funnit en överträdelse av konventionen utgör tillräcklig gottgörelse. Rätten noterar att artikel 502 i straffprocesslagstiftningen tillåter möjlighet att återuppta förfaranden (se punkt 61 ovan). Därför avslår rätten den klagandes begäran (se Moser mot Österrike, nr 12643/02, § 108, 21 september 2006; Maresti mot Kroatien, nr 55759/07, § 75, 25 juni 2009; Baloga mot Ukraina, nr 620/05, § 38, 16 september 2010; Hanif och Khan mot Storbritannien, nr 52999/08 och 61779/08, § 155, 20 december 2011; Gürkan mot Turkiet, nr 10987/10, § 26, 3 juli 2012; Denk mot Österrike, nr 23396/09, § 24, 5 december 2013; samt Aras mot Turkiet (nr 2), nr 15065/07, § 62, 18 november 2014).
B. Kostnader och utgifter
118. Den klagande begärde inför kammaren 5 000 HRK för kostnader i samband med inlämnandet av författningsbesvär. Han begärde också inför rätten 15 683 HRK för kostnader han ådragit sig.
119. Regeringen protesterade mot begäran gällande kostnader under de nationella förfarandena.
120. Utöver den begäran klagande lämnade in till kammaren, lämnade han den 31 juli 2014 och den 21 januari 2015 in ytterligare begäran om ersättning av kostnader och utgifter. Denna ytterligare begäran gällde kostnader för förberedelser och juridiskt ombud för förhandlingen den 21 januari 2015. De ytterligare kostnaderna uppgick till 29 279,60 HRK.
121. Enligt domstolens rättspraxis har en klagande rätt till ersättning för kostnader och utgifter endast i den mån det kan bevisas att dessa kostnader var verkliga och nödvändiga kostnader och att beloppets storlek är rimligt. I det aktuella fallet noterar rätten att det av den klagande inlämnade författningsbesväret gällande de straffrättsliga förfarandena hade som mål att gottgöra den av rätten funna överträdelsen av artikel 6 § 1 och 3 (c) i konventionen. Med beaktande av de dokument rätten har i sin ägo, samt i enlighet med rättspraxis, anser rätten beloppet 6 500 EUR som rimligt för att täcka alla tillämpliga kostnader och beviljar den klagande detta belopp plus alla eventuella skatter han kan bli skyldig.
C. Dröjsmålsränta
122. Rätten anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta, med ett tillägg av tre procentenheter.
AV DESSA SKÄL,
1. Fastställer domstolen, med sexton röster mot en, att en överträdelse av artikel 6 § 1 och 3 (c) i konventionen ägt rum
2. Fastställer domstolen, med sexton röster mot en, att fastställande av en överträdelse i sig själv utgör tillräcklig gottgörelse för eventuell ideell skada som åsamkats den klagande
3. Fastställer domstolen med sexton röster mot en,
(a) att svarandestaten, inom tre månader ska betala den klagande 6 500 EUR (sextusen femhundra euro), plus alla eventuella skatter som den klagande kan bli skyldig, för täckande av kostander och utgifter samt att detta belopp ska omvandlas till svarandestatens nationella valuta enligt den kurs som gäller på datum för uppgörelsen
(b) att enkel ränta motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden, plus tre procentenheter, ska betalas på ovanstående belopp från och med slutet på ovanstående tremånadersperiod fram till dess betalningen erlagts
4. Avslår domstolen enhälligt resten av den klagandes begäran om gottgörelse.
Upprättat på engelska och franska, och meddelat vid en förhandling i Europadomstolens byggnad, Strasbourg, den 20 oktober 2015.
Lawrence EarlyDean Spielmann
Jurist Ordförande
I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning, bifogas fölande skiljaktiga uppfattning till detta utslag:
(a) Instämmande yttrande från domare Zupančič
(b) Gemensamt instämmande yttrande från domarna Kalaydjieva, Pinto de Albuquerque och Turkoviċ
(c) Instämmande yttrande från domare Silvis och domare Spielmann
(c) Avvikande yttrande från domare Vehabović
D.S.
T.L.E.
INSTÄMMANDE YTTRANDE FRÅN DOMARE ZUPANČIČ
1. Jag instämmer med utslaget i detta mål. Däremot skulle jag vilja göra ett påpekande gällande den nationella tillämpningen av denna dom – nämligen att det naturliga rättsmedlet för att åtgärda den överträdelse i förfarandet som Europadomstolen för mänskliga rättigheter (ECtHR) funnit, självklart bör vara en ny rättegång.
2. Artikel 502 i den kroatiska straffprocesslagstiftningen, i dess ändrade lydelse från 2011, anger att ett förfarande ska återupptas vid en begäran om ändring av en slutgiltig nationell dom efter att ECtHr funnit en överträdelse. Denna begäran att återuppta förfarandet kan lämnas in inom 30 dagar från och med datumet då ECtHR:s dom vunnit laga kraft (§ 60 i huvuddomen). 3. Det handlar dock i alla liknande fall inte bara om att återuppta förfarandet. Syftet med en ny nationell rättegång under sådana omständigheter har naturligtvis som syfte att korrigera allvarliga fel, så som ”väsentliga fel i förfarandet”, i den nationella lagstiftningen som ledde till att vi faktiskt fastställde att en överträdelse ägt rum. Det aktuella fallet är förstås ett gränsfall och gäller den misstänktas rätt till en advokat han själv utsett. Detta minskar dock inte statens förpliktelse att korrigera de fel i förfarandet som ledde till vår slutsatts att en överträdelse ägt rum. Majoritetsutslaget fastställer den förutsatta rätten till skydd mot självkomprometterande uttalanden och betonar att en ny rättegång bör hållas, men specificerar inte inom vilka förfarandeparametrar den nya rättegången ska äga rum.
4. I detta fall begicks felet att förhöra den misstänkta utan juridiskt ombud under det så kallade kritiska skedet i brottsutredningen, innan rättegången, dvs. under det stadium där resultatet kan påverka resultatet av själva rättegången. Som George Feifer uttryckte det: ”Den sovietiska brottsbalken tillåter inte närvaron av en advokat under utredningen. De sovietiska rättegångarna har därför passande beskrivits som ‘överklagan av den utredning som skett före rättegången’.” (Feifer, Justice in Moscow, 1964, s. 86.) Metaforen har upprepats av domaren i USA:s högsta domstol, A. J. Goldberg, i det berömda fallet Escobedo mot Illinois, 378 U.S. 478 (1964), en föregångare till Miranda mot Arizona, 384 U.S. 436 (1966). Förtiotvå år senare angavs också i vårt eget fall, Salduz mot Turkiet, 36391/02 (2008), § 50: ”Rätten upprepar att, även om det primära syftet med artikel 6 i konventionen, när det gäller straffrättsliga förfaranden, är att garantera en rättvis rättegång i en ‘domstol’ med behörighet att avgöra ‘alla typer av kriminella åtal’, medför detta inte att artikeln inte skulle gälla förfaranden under förundersökning. Därför kan artikel 6 – särskilt paragraf 3 i densamma – vara relevant innan ett ärende prövats i rättegång i fall där det är troligt att rättegångens rättvisa på ett allvarligt sätt kan skadats om bestämmelserna i artikeln inte följts under ett tidigare skede. [...] Som rätten redan angett i sina tidigare utslag, är rättigheterna som beskrivs i artikel 6 § 3 (c) i konventionen ett av många element i konceptet rättvis rättegång vid straffrättsliga förfaranden som beskrivs i artikel 6 § 1 [...].”
5. Det är här vi ställs inför frågan om ett adekvat rättsmedel som de nationella domstolarna kan tillämpa för en ny rättegångsprövning av fallet. Vad ska man göra med bevisen som polisen inte skulle ha erhållit om den misstänkta inte saknat legitimt juridiskt ombud under förhören? Frågan är också i vilken mån bevisen som införskaffats under den klagandes rättegång är frukter från ett förgiftat träd och tydlig är ett resultat av den tidigare kränkningen av den klagandes rättigheter enligt konventionen. Som nämnts ovan, bör ett oeftergivlighetstest tillämpas, dvs. frågan gäller alla de bevis som direkt eller indirekt härstammar från det inkorrekta förhöret i det nationella förfarandets kritiska inledningsskede.
6. Frågan gäller därför uteslutningsregeln. För att rätten till juridiskt ombud ska ha någon betydelse i den nya rättegången, bör de tidigare införskaffade, besmittade bevisen – ”besmittade” då de införskaffats utan närvaro av legitimt juridiskt ombud – noggrant uteslutas från den klagandes akt och den nya domstolen som handhar fallet bör dessutom inte ha någon kännedom om de besmittade bevisen, så att de inte kan grunda sina beslut på dessa under den efterföljande rättegången.
7. I det kontinentala rättssystemet är detta inte särskilt lätt att uppnå eftersom detta förfarande inte omfattar den så kallade ”voir-dire”-processen när det gäller val av jurymedlemmar. Med voir-dire-processen kan personer uteslutas från juryn och kan uteslutas på grund av en viss orsak. I vårt fall skulle personer med tidigare kännedom om detta välkända fall uteslutas från juryn, eftersom de kan ha bildat sig en uppfattning om den svarandes skuld, mm. Slutresultatet vore då en jury som bestod av personer helt utan förutfattad mening beträffande Dvorski-fallet.
8. Enligt nationell lagstiftning kan man anta att fallet kommer att tilldelas en ny uppsättning domare, av vilka vissa är professionella domare medan andra är lekmän, och där samtliga valts i enlighet med den svarandes författningsmässiga rätt till opartiska domare. Det faktum att fallet är mycket välkänt gör dock att man inte kan garantera att dessa domare saknar en tidigare formad uppfattning om fallet och därmed skulle kunna betrakta det utan förutfattad mening. När anden en gång släppts ur flaskan är det svårt att stoppa den tillbaka.
9. Uteslutningsregeln å sin sida härstammar från systemet, common law, där utslaget skyldig eller oskyldig ges av en jury. Juryn känner till specifika godtagbara bevis. Om ett bevis inte är godtagbart, inklusive enligt uteslutningsregeln, kommer juryn aldrig att se eller höra talas om det. I common law-systemet är domarens roll att kontrollera huruvida bevis är godtagbara i enlighet med en välutvecklad doktrin i bevisrelaterad lagstiftning.
10. Det kontinentala rättssystemet saknar helt och hållet denna samling lagar gällande godtagvara bevis. I stället finns en princip kallad ”fritt omdöme gällande bevis” som historiskt sett varit svaret på de tidigare mekaniska reglerna gällande värdet av ett visst bevis. Den berömda kroatiska professorn och juridiska teoretikern Vladimir Bayer hävdade för många årtionden sedan att försöket att introducera jurysystemet i det kontinentala rättssystemet hade misslyckats just precis för att det inte fanns någon lagstiftning gällande bevis som reglerade huruvida bevis var godtagbara under rättegång.
11. Detta ställer oss naturligtvis inför ett problem när det gäller att utesluta de besmittade bevisen, dvs. uteslutningsregeln, under en viss rättegång, eftersom ett bevis inte kan uteslutas från domarnas medvetande efter att det presenterats.
12. Den tyska regeln som anger att domaren inte får grunda sitt motiveringsresonemang kring till utslaget på sådana bevis är minst sagt naiv eftersom den förutsätter att domare har förmåga att ignorera de besmittade eller på annat sätt icke godtagbara bevisen.
13. Det är det av Bishop Berkeley demaskerade, felaktiga antagandet att beskrivningen av beviset på en idé förklarar på vilka vägar man kommit fram till idén, som ligger till grund för förbudet att i motiveringen av utslaget citera bevis som uteslutits enligt uteslutningsregeln. Detta kommer av tydliga skäl inte att hindra domaren från att i efterhand rationalisera det fransmännen kallar hans ”intime conviction”.
14. Om det inte går att garantera att uteslutningsregeln i detta återupptagande av rättegången fungerar effektivt, verkar det som om den enda lösningen vore att den klagande än en gång lämnar in målet till ECtHR. Om detta skulle ske står det klart att rätten skulle bli tvungen att hantera denna svåra fråga. Märk väl att detta problem inte är unikt för Kroatien, utan att de flesta av de kontinentala jurisdiktionerna som saknar jury skulle ha samma problem. Detta är anledningen till att jag tar upp frågan här: eftersom jag förutser problem med uteslutande av icke godtagbara och besmittade bevis.
GEMENSAMT INSTÄMMANDE YTTRANDE FRÅN DOMARNA KALAYDJIEVA, PINTO DE ALBUQUERQUE OCH TURKOVIĊ
1. Vi instämmer med majoriteten om att en överträdelse av artikel 6 § 1 och 3 (c) i konventionen ägt rum i detta fall, men vi instämmer inte helt med majoritetens resonemang. Enligt vår åsikt tar detta fall upp fyra viktiga frågeställningar som förtjänar ett principiellt resonemang. Den första frågan är huruvida rätten till en advokat, i sig, medför att man har rätt till ett juridiskt ombud man själv utsett från och med inledningsskedet av förfarandet. Den andra frågan handlar om vad rätten att välja en advokat innebär. Den tredje frågan är huruvida rätten till en advokat man själv utsett har ett svagare skydd än rätten till en advokat. Den fjärde frågan är huruvida rätten bör utvärdera rättvisan i en rättegång som helhet och göra ett avvägningstest (analys av harmlöshet/felaktighet) i en situation där en klagande har nekats rätten att utse en advokat vid en polisutredning under vilken han eller hon gjort självkomprometterande uttalanden. Vi kommer att ta upp dessa frågor med beaktande av domstolens rättspraxis och de nuvarande standarderna i internationell människorättslagstiftning och internationell brottslagstiftning.
Rätten till en advokat man själv utsett från och med förfarandets initialskede
2. I Salduz angav rätten att tillgång till en advokat i regel bör erbjudas från och med det första polisförhöret av en misstänkt, om det inte kan visas att de specifika omständigheterna i fallet utgör tvingande skäl att begränsa denna rättighet. Även i fall där en misstänkt tigit och inte förhörts under tiden i häktet, kan en restriktion av hans eller hennes rätt till juridiskt ombud från och med anhållningsögonblicket strida mot kraven i artikel 6 § 1 och 3 (c) i konventionen. Anledningen till detta är att rätten inte ska spekulera om på vilket sätt den klagandes tillgång till en advokat under tiden i polisförvar kan ha påverkat de efterföljande förfarandena. Däremot lämnade Salduz öppen frågan om huruvida och i vilken mån rätten till en advokat skulle omfatta rätten till en advokat man själv utsett. Sedan Salduz har frågan om rätten till en advokat man själv valt under förundersökning diskuterats, men aldrig som en central fråga. Vi välkomnar majoritetens beslut (i punkt 78 och 108 i domen) att uttryckligen erkänna rätten till en advokat man själv utsett redan från förfarandets initialskede och att därmed tolka texten i artikel 6 § 3 (c) i enlighet med internationella juridiska normer. Vi anser dock att denna slutsats borde ha åtföljts av en mer detaljerad motivering.
3. I internationella instrument som är jämförbara med konventionen, så som den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 14 § 3 (b)), den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna (artikel 8 § 2 (d)) och den afrikanska stadgan om de mänskliga rättigheterna (artikel 7 § 1 (c)), anges inte uttryckligen att en misstänkt har rätt till en advokat han eller hon själv utsett under förundersökning, men denna rättighet har i praktiken erkänts.
4. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (UNHRC) har i ett antal fall fastställt att tilldelning av en advokat av domstolen under en förundersökning (till och med för en dag) strider mot principen om en rättvis rättegång ifall en behörig advokat som den anklagade själv valt finns tillgänglig och är villig att företräda den anklagade, och om utredningsförfaranden genomförs. Vidare betonar UNHRC i sin allmänna kommentar nr 32 att rätten att kommunicera med ett juridiskt ombud förutsätter att den anklagade snabbt får tillgång till det juridiska ombudet. Dessutom har UNHRC angett att ”alla personer som arresteras omedelbart måste få tillgång till juridiskt ombud”. Denna rättighet har också konsekvent bekräftats i rättspraxis i den interamerikanska domstolen för de mänskliga rättigheterna samt i den afrikanska kommissionen om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter.
5. Europeiska unionens direktiv 2013/48/EU, garanterar alla misstänkta rätten till en advokat från och med första skedet i polisförhöret och under alla skeden i därpå följande straffrättsliga förfaranden och europeiska arresteringsorder, samt att de vid anhållan och under tiden i häkte har rätt att kommunicera med sin familj samt med konsulära myndigheter om de skulle befinna sig utanför sitt hemland.
6. Rätten till en advokat man själv utsett under förundersökning återfinns även i europeisk icke-bindande lagstiftning (se punkterna 62-65 i domen) samt i universell icke-bindande lagstiftning. Detta ligger helt i linje med princip 1 i FN:s grundläggande principer om advokatens roll, vilken bekräftar att ”alla har rätt att be om bistånd från en advokat de själva utsett för att skydda och fastställa sina rättigheter samt för försvar under alla skeden av straffrättsliga förfaranden”. Princip 5 i de grundläggande principerna om advokatens roll samt princip 17 i samlingen med principer om rätten till rättvis rättegång och rättsmedel anger särskilt att när en person arresteras, åtalas eller häktas måste han eller hon snabbt informeras om rätten till juridiskt ombud som han eller hon själv utsett. Slutligen, kräver artikel 7 i de grundläggande principerna om advokatens roll att en regering ska garantera att alla som arresteras eller häktas får tillgång till en advokat inom förtioåtta timmar från och med tiden för anhållan eller häktning.
7. I internationell brottslagstiftning är rätten att välja en advokat under förundersökning väl etablerad, både i lagar och i bevis- och förfaranderegler för de olika internationella domstolarna, samt i praktiken. På basen av artikel 21 § 4 i stadgan för den internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY), artikel 20 § 4 i stadgan för den internationella tribunalen för Rwanda (ICTR), artikel 17 § 4 i stadgan för den särskilda domstolen för Sierra Leone (SCSL) samt artikel 55 § 2, artikel 56 och artikel 67 § 1 (d) i stadgarna för den internationella brottmålsdomstolen (ICC), har enligt praxis endast en liten andel av de anklagade personerna företrätts av privat bekostade advokater som de själva utsett. I de flesta fallen har domstolen försett den svarande med en lista med godkända advokater att välja bland. I sådana fall är domstolarna förpliktigade att snabbt utse en advokat som ska tjäna under hela förfarandet, inklusive under förhör av den svarande. I fall där rätten till advokat inte uppfyllts måste de resulterande bevisen uteslutas.
Välgrundat och fritt val av advokat
8. Enligt vår mening är den centrala frågan beträffande Dvorski huruvida myndigheterna aktivt vidtog de nödvändiga åtgärderna för att garantera att den klagandes rätt till juridiskt ombud som han själv utsett uppfylldes – med andra ord, att ge honom den information de själva hade tillgång till och som enligt den nationella lagstiftningen var nödvändig för att den klagande skulle kunna göra ett välgrundat val av advokat. Majoriteten fastställde ”att polisen inte informerade den klagande vare sig om att advokaten G.M. var tillgänglig att tjäna som hans juridiska ombud eller om att G.M. befann sig på Rijekas polisstation” (se punkt 112 i domen) och därmed, vilket domen betonar (se punkt 93) ”Även om den klagande formellt utsett advokat M.R. som sitt juridiska ombud under polisförhöret var detta val därför inte välgrundat”.
9. Enligt den kroatiska straffprocesslagstiftningen är polisen förpliktigad att hjälpa en misstänkt att ta fram den information som behövs för att göra ett välgrundat val av juridiskt ombud genom att förse den misstänkta med en lista med behöriga advokater. Enligt de nationella bestämmelserna, som ger en svarandes släktingar rätt att anlita en advokat för honom eller henne och som ger en svarande rätt att vägra använda en advokat som anlitats av hans eller hennes släktingar samt att ge muntlig fullmakt till en advokat inför den myndighet som genomför förfarandet, krävdes det – efter att den klagande uttryckt en önskan att anlita en advokat – att den klagande informerades om att hans föräldrar redan anlitat en advokat för honom.
10. Den svarande regeringen motsade aldrig att polisen underlåtit att informera den klagande om den advokat som anlitats av hans föräldrar, och gav inte heller någon objektivt rimlig förklaring till detta underlåtande, samtidigt som den klagande avvisade den advokat som valts för honom och drog tillbaka sitt självkomprometterande uttalande så snart detta var möjligt – redan följande dag. Regeringen presenterade inte heller tillräckliga bevis på att den klagande fick en rättvis möjlighet att utöva sin rätt till en advokat han själv utsett.
11. Den enda orsaken regeringen angav till varför den klagande inte informerats om att hans föräldrar anlitat G.M. som hans advokat var det faktum att G.M. enligt polisens och de nationella domstolarnas åsikt vid den relevanta tidpunkten inte hade en korrekt fullmakt att företräda den klagande. I detta sammanhang har rätten noterat att G.M. inför de nationella myndigheterna påstått att han innehade en skriftlig fullmakt som den klagandes föräldrar givit honom den 14 mars 2007 (se punkt 24 i domen). Detta avvisades, om dock inte övertygande, i de nationella förfarandena (se punkterna 55 och 95 i domen). Oavsett detta kunde det inte rimligtvis motiveras att denna information undanhölls av rent formella skäl – till exempel för att advokaten inte hade en skriftlig fullmakt – i en situation där advokaten hade företrätt den klagande i ett tidigare fall och hade haft telefonkontakt med den klagandes mor i Italien och då polisen hade vetskap om allt detta.
12. Slutligen påstod regeringen också att den klagande hade fått tillfälle att fritt välja från en lista med tjänstgörande advokater den 14 mars 2007, däremot lämnades ingen kopia av denna lista in till rätten. Den klagande hävdade att det aldrig funnits någon sådan lista. Regeringen svarade att arkiven på polisstationen inte sparade sådana listor. I stället lämnade de in en lista som de påstod hade samma innehåll som listan för 2007. Med tanke på att det finns två motsägande uttalanden om huruvida det fanns en lista år 2007, anser vi att det är regeringen som hade skyldighet att bevisa sitt påstående att en sådan lista fanns och gavs till den klagande. Det var regeringens förpliktelse att bevisa att listan faktiskt existerade och att den klagande hade valt en advokat från listan; det var inte den klagandes förpliktelse att bevisa att listan inte existerade och att han inte fått tillfälle att välja en advokat på detta sätt. Regeringen har underlåtit att presentera relevanta bevis för rätten.
13. Enligt vår åsikt räcker detta för att fastställa att underlåtandet att förse den klagande med relevant information var en olovlig underlåtelse, vilken resulterade i att den klagande inte fick tillgång till sitt förstahandsval av juridiskt ombud. Med andra ord, hans rätt till fritt och välgrundat val av advokat förhindrades. Detta förhindrande väcker misstanken om att poliserna inte agerade i god tro och att de därmed hindrade den klagande från att nyttja sin rätt till försvar enligt artikel 6 § 3 (c) och väcker också misstanken att rättegången inte var rättvist enligt artikel 6 § 1.
Felaktigt förhindrande av val av advokat
14. Syftet med rätten att själv utse en advokat är att rättvisan i det straffrättsliga förfarandet ska garanteras genom adekvat professionellt bistånd. Om inte motsatsen kan bevisas, skapar obefogad kränkning, begränsning eller inskränkning av denna rättighet oundvikligen ett intryck av att myndigheterna har försökt påverka den misstänktas val av professionellt bistånd för att påtvinga honom en advokat som är ”bekväm” för polisen eller den anklagande parten, och detta väcker tvivel och misstanke om att syftet var att lura eller vilseleda den misstänkta för att skaffa fram bevis i strid med rättvisans principer. Själva misstanken om att polisen inte agerat i god tro räcker för att man ska tvivla på om ett självkomprometterande erkännande som givits under sådana omständigheter verkligen var frivillig.
15. Av denna anledning betraktar vi det inte som ”mindre allvarligt” att obefogat eller felaktigt ”neka rätten till val” än att obefogat eller felaktigt ”neka tillgång”. Därför anser vi, i motsats till majoriteten, att situationen i fallet Dvorski borde ha analyserats enligt liknande argumenterat som situationen i fallet Salduz. Därmed ber vi att få framföra att vi inte håller med om att Croissant och Klimentyev, som berör påstådda situationer med rättfärdigad ”nekad rätt till val” av advokat, kan tillämpas på det aktuella fallet.
Strukturella fels inverkan på rättvisan i straffrättsliga förfaranden
16. När det gäller straffrättsliga förfaranden finns det vissa processuella rättigheter som är så grundläggande för en rättvis rättegång att man aldrig kan betrakta en kräkning av dem som berättigad. Kränkning av dessa rättigheter resulterar i strukturella fel som påverkar det ramverk där rättegången hålls.
17. Rätten har redan accepterat att sådana strukturella fel kan uppstå i samband med erkännanden som erhålls i strid med artikel 3, där reella bevis erhållits som ett direkt resultat av tortyr samt med felaktigt nekad rätt till advokat. Som rätten betonade i Salduz, avgör de bevis som erhålls under förundersökningsstadiet inom vilket ramverk brottet kommer att betraktas under rättegången, och därför kommer alla fel i förfarandet som begås under detta stadium ovillkorligen att påverka rättvisan i förfarandet. Eftersom ”uteslutningsregeln” införts som ett skydd mot självkomprometterande kommer bevis som införskaffats i strid med denna grundläggande rättighet alltid att göra rättegången orättvis, oavsett fallets övriga omständigheter. Därför fann rätten i fallet Salduz att ett utslag baserat på ett erkännande eller uttalande som givits i strid med rätten till advokat utgjorde ett brott mot den allmänna rätten till en rättvis rättegång som garanteras i artikel 6 § 1 i konventionen. Med andra ord införde fallet Salduz en automatisk uteslutningsregel för självkomprometterande uttalanden som givits under förhör där ingen advokat varit närvarande och där det inte funnits någon övertygande anledning att neka den förhörda personen tillgång till en advokat (dvs. i situationer med obefogat nekad rätt till advokat).
18. Vi vill understryka att felaktigt nekad rätt till val av advokat utgör ännu ett exempel på ett strukturellt fel i de straffrättsliga förfarandena som automatiskt borde medföra att alla självkomprometterande uttalanden som givits i samband med detta fel utesluts. Om ett självkomprometterande uttalande som givits i samband med detta fel inte utesluts före rättegången bör detta fel i sig själv betraktas som ett brott mot konventionen utan att man behöver bedöma rättvisan i förfarandet som helhet. Om domarna som dömer i målet blir medvetna om bevisen som påverkats av felet, bör utslaget automatiskt ogillas. Inga andra juridiska rättsmedel kan uppväga sådana fel på ett sätt som definitivt garanterar den grundläggande rätten till en rättvis rättegång. Enligt vår mening hotar alla typer av avvägningstest i sådana situationer att underminera den grundläggande rätten till rättsligt bistånd som man själv valt till fördel för intressen som har mindre, eller ingen, betydelse när det gäller konventionen.
19. Om man läser paragraf 111 och 112 i utslaget noggrant märker man att de endast är tomma ord om principen för bedömning av rättvisan hos förfarandet som helhet, eftersom majoriteten i slutligen bedömer att den ”betydande troliga inverkan” av den klagandes erkännande på vidare utveckling av det straffrättsliga förfarandet mot honom måste tas i beaktande. Detta betyder att majoriteten inte anser att den negativa påverkan den klagande utsattes för då han inte erbjöds välja en advokat måste bedömas i samband med andra framförda bevis för att man ska kunna fastställa huruvida felet var harmlöst och förfarandet som helhet var rättvist. Den ”troliga inverkan” av felet i förfarandet räcker för att majoriteten ska finna att artikel 6 överträtts. Denna formulering skiljer sig i sak inte mycket från den i Salduz eller Huseyn m.fl.
20. Därför är en bedömning av rättvisan i förfarandet som helhet genom ett avvägningstest en metod som inte är tillräckligt rigid. Det finns en potentiell fara att det här skapar överdriven diskretion som gör att brott mot grundläggande processuella rättigheter. t.ex. till advokat som man själv utsett, vägs mot andra processuella intressen. På samma sätt som avvägningen mellan harmlöshet och fel, kan en bedömning av rättvisan i förfarandet som helhet ge mycket negativa resultat om t.ex. övertygande bevis, så som ett erkännande från en svarande som gjorts utan närvaro av oberoende juridiskt ombud, hamnar i ärendeakten och därefter används under rättegången. Att tro något annat vore antingen ren okunnighet om advokatens unika roll som ”vakthund för processuella regler” under ett straffrättsligt förfarande, eller en medveten kränkning av rättsstatliga regler. Andrew Ashworth säger ”kriterierna för en rättvis rättegång är tillräckligt flexibla och omfattar så många faktorer att varje domare kan sätta sin egen prägel på vad som utgör en ‘rättvis rättegång’”. Därför borde majoriteten uttryckligen ha avvisat alla typer av avvägningar mellan felaktigt nekad rätt till val av advokat och andra intressen, vilket rätten konsekvent har fastställt i Salduz, Dayanan och Huseyn m.fl. i jämförbara situationer med obefogad ”nekad tillgång till” advokat.
Slutsats
21. Vi anser att rätten till advokat medför rätten till ett juridiskt ombud man själv utsett, från och med inledningsskedet av förfarandet, vilket underförstått inkluderar rätten till ett välgrundat och fritt val. Att medvetet undanhålla relevant information från en misstänkt då han eller hon ska välja en advokat utgör därmed felaktigt nekad rätt till val av advokat. När det gäller juridiska konsekvenser, är nekad rätt till val av advokat är inte ”mindre allvarligt” än nekad rätt till advokat. Därför utgör både nekad rätt till advokat och felaktigt nekad rätt till val av advokat strukturella fel i straffrättsliga förfaranden och bör automatiskt medföra att självkomprometterande uttalanden som påverkats av detta fel utesluts före rättegången inleds. Om den svarande döms efter att domarna som dömer i målet blivit medvetna om bevisen som påverkats av felet, bör utslaget automatiskt ogillas. Brottet är fortfarande inte preskriberat, en ny rättegång där materialet som påverkats av felet utesluts kan hållas.
INSTÄMMANDE YTTRANDE FRÅN DOMARE SILVIS OCH DOMARE SPIELMANN
1. Jag håller med om bedömningen att en överträdelse av artikel 6 § 1 och 3 (c) har ägt rum i detta fall. Jag ber däremot om att få framföra att jag inte håller med om huvuddelen av motiveringen i detta utslag.
2. Kärnfrågan som kommer att tas upp i detta yttrande är det sätt rätten tillämpar distinktionen mellan två olika situationer: (1) nekad rätt till advokat, vilket kräver en ”övertygande anledning” och att rätten till försvar inte äventyras på ett otillbörligt sätt (se Salduz mot Turkiet [GC], nr 36391/02, § 55, ECHR 2008), och (2) ”nekad rätt till val” av advokat, vilket kräver ”relevant och tillräcklig” anledning samt att rättvisan i förfarandet som helhet inte undergrävs (se Croissant mot Tyskland, 25 september 1992, § 31, serie A nr 237-B). I paragraf 81 i domen anger rätten att nekad rätt till val är ”mindre allvarligt” och anser att fallet som granskas bör klassificeras i enlighet med detta. Då majoriteten stöder detta synsätt missar de enligt min mening en viktig faktor i detta fall, nämligen att polisen verkar ha haft för avsikt att arrangera försvaret under förfarandets initialskede, vilket strider både mot bestämmelser i nationell lagstiftning och mot konventionen. Polisens agerande då de nekade den klagande tillgång till en advokat som anlitats, i kombination med att de genom att undanhålla relevant information nekade den klagande rätten att fritt utse en advokat är enligt min mening inte alls ”mindre allvarligt” än en tydligt nekad rätt till advokat.
3. Fakta i fallet kan sammanfattas enligt följande. Den klagande arresterades som misstänkt i samband med tre mord, ett väpnat rån och en mordbrand. Innan polisförhöret påbörjades anlitade den klagandes förälder/föräldrar en advokat (G.M.) som förberedde sig att försvara den klagandes, vilket är tillåtet enligt kroatisk lagstiftning. Den anlitade advokaten G.M. begav sig omedelbart till polisstationen för att träffa sin klient. Polisen nekade dock denna advokat tillgång till den klagande, med motiveringen att han inte lämnat in en skriftlig fullmakt. Den klagande informerades inte heller om att advokaten infunnit sig på polisstationen eller om de åtgärder hans förälder/föräldrar vidtagit. Under det första polisförhöret erkände den klagande sig skyldig till brotten i närvaro av en annan advokat, som råkade vara före detta polischef för det polisdistrikt där den klagande hölls häktad. Regeringen hävdade att den klagande hade valt denna advokat från en lista som polisen visade för honom, vilket skulle innebära att han hade en advokat som han själv utsett. Enligt de nationella domstolarna, erkände den klagande i närvaro av en advokat han själv utsett. Det ursprungliga erkännandet användes som bevis.
4. Först och främst bör observeras att den kroatiska straffprocesslagstiftningen (CCP) reglerar valet av advokat på ett sätt som ger den svarandes föräldrar möjlighet att anlita en advokat för den svarande, om inte den svarande uttryckligen vägrar till detta (CCP, artikel 62 § 1 och 4). Paragraf 6 i artikel 62 anger att försvarsadvokaten måste uppvisa sin fullmakt för den myndighet som genomför förfarandet. Den svarande har också rätt att muntligen ge fullmakt åt en advokat i närvaro av den myndighet som genomför förfarandet, vilket i sådana fall måste införas i protokollet. Artikel 177 § 5 anger att på den misstänktas begäran ska polismyndigheten ge den misstänkta möjlighet att anlita en advokat och ska göra en paus i förhöret av den misstänkta till dess advokaten anländer, eller i upp till tre timmar efter att den misstänkta begärt att få anlita advokaten. Om omständigheterna gör att den valda advokaten inte kan infinna sig inom denna tid, ska polismyndigheten ge den misstänkta möjlighet att utse en advokat från en lista med tjänstgörande advokater som det kroatiska advokatsamfundets regionala avdelningar försett den behöriga polismyndigheten med.
5. Rätten noterar att det ända skälet regeringen angav till varför G.M. inte tillåtits träffa den klagande var det faktum att G.M. enligt regeringens åsikt inte hade en korrekt fullmakt att företräda honom. Regeringen bestred inte heller det faktum att den klagande vid det relevanta tillfället inte informerats om att G.M. försökt träffa honom på polisstationen. Rätten noterar dock att G.M. påstod inför de nationella myndigheterna att han faktiskt hade fått en skriftlig fullmakt från den klagandes föräldrar den 14 mars 2007. Detta påstående avvisades aldrig på ett övertygande sätt under de nationella förfarandena. Dessutom hade en skriftlig fullmakt bifogats den ärendeakt som sammanställts av undersökningsdomaren den 15 mars 2007 då polisen ställde den klagande inför honom.
6. Principen med rätten till rättsligt bistånd anges i artikel 6 § 3 (c) i konventionen: ”Var och en som blivit anklagad för ett brott har [rätt] att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett.” Skyddet av en person som åtalats för ett brott gäller inte bara vid rättegången. I Imbriosca mot Schweiz angav rätten (§ 36): ”Det primära syftet med artikel 6 i konventionen, när det gäller straffrättsliga förfaranden, är naturligtvis att garantera en rättvis rättegång i en domstol med behörighet att avgöra ‘alla typer av kriminella åtal’, men detta medför inte att artikeln inte skulle gälla förfaranden under förundersökning.”
Artikel 6 § 3 (c) omfattar vissa aspekter av rätten till en rättvis rättegång som ingår i artikel 6 § 1 (se Correia de Matos mot Portugal (dec.), och Foucher mot Frankrike, § 30). Detta stycke garanterar att förfaranden mot en anklagad person inte sker utan adekvat rättsligt bistånd för försvar (se Pakelli mot Tyskland, kommissionens rapport, § 84). Garantierna i paragraf 3 i artikel 6 utgör specifika aspekter av rätten till en rättvis rättegång som beskrivs i artikel 6 § 1, och måste beaktas vid bedömningen av denna fråga. Deras inneboende syfte är att bidra till att garantera rättvisan i det straffrättsliga förfarandet som helhet. Men de är inte ett mål i sig: uppfyllandet av kraven på en rättvis rättegång måste granskas i varje enskilt fall med hänsyn till utvecklingen av förfarandet som helhet, och inte grundat på en enda isolerad aspekt eller incident.
7. När det gäller distinktionen mellan fall som har att göra med ”nekad tillgång” och ”nekad rätt till val” hänvisar rätten till tre fall där fritt val av advokat begränsades eller nekades (Croissant, ovan; Klimentyev mot Ryssland, nr 46503/99, 16 november 2006; samt Martin mot Estland, nr 35985/09, 30 maj 2013). Mitt förslag är att dessa fall granskas mer ingående.
(a) I fallet Croissant klagade den klagande på att han nekats byta ut en advokat som han inte hade förtroende för, men som den nationella domstolen ändå hade utsett, trots att den klagande redan representerades av två advokater som han visat förtroende för. I detta sammanhang fastslog rätten att de nationella domstolarna hade relevant och tillräcklig orsak att åsidosätta den klagandes önskemål.
(b) I fallet Klimentyev klagade den klagande på att de nationella domstolarna avslagit hans begäran om en ytterligare försvarsadvokat. Rätten noterade att det inte förelåg några tecken på att den klagandes försvarsteam, som bestod av en advokat och en civil försvarsadvokat, saknade förmåga att företräda honom på ett adekvat sätt och delta i förhandlingarna på ett effektivt sätt. Därför kunde rätten inte fastslå att den klagande saknat adekvat rättsligt bistånd vid förhandlingen eller att domstolens avslag på hans begäran, med motiveringen att den klagande inte hade behov av rådgivning gällande internationell lagstiftning, utgjorde en orimlig och oproportionerlig begränsning av den klagandes rätt att försvara sig med hjälp av juridiska ombud han själv utsett.
(c) Fallet Martin mot Estland gällde följande klagomål: advokaten som den klagande själv utsett nekades tillgång till den klagande, som tvingades säga upp advokaten; rättshjälpsadvokaten tjänade myndigheternas intressen i stället för den klagandes; den klagande dömdes för mord grundat på bevis som erhållits under förundersökningen i strid med den klagandes rätt till försvar; och trots att appellationsdomstolen hade förklarat bevisen som icke godtagbara, grundades beslutet ändå på dessa bevis. Rätten ansåg inte att den klagandes önskan att byta ut den advokat som han själv (hans föräldrar) utsett under dessa omständigheter kunde anses som genuin. Rätten ansåg att man kränkt den klagandes rätt att försvara sig med hjälp juridiskt ombud han själv utsett. I detta fall uttryckte rätten oro över att den klagandes rätt till försvar och skydd mot självkomprometterande uttalanden inte respekterats. Frågan om huruvida det fanns relevant och tillräcklig orsak att begränsa valet av advokat – ett test som rätten faktiskt citerat – var enligt min mening inte alls det centrala i detta fall.
8. Enligt min mening utgör inte fallen Croissant, Klimentyev och Martin som grupp en kategori där fallet Dvorski passar in. Fallen Croissant och Klimentyev kan klassificeraras som fall gällande tillräcklig motivering som grund för att neka eller begränsa valet av advokat. Martin mot Estland handlar inte om motiveringen för sådana beslut, utan om att den klagandes rätt till försvar och skydd mot självkomprometterande uttalanden inte respekterats med tanke på händelseförloppet. Rätten analyserade främst detta problem i linje med fallet Salduz. I fallet Martin mot Estland fastslog rätten att den klagandes rätt till försvar hade påverkats negativt, trots att de nationella domstolarna bekräftat en kränkning av hans rätt till en advokat han själv utsett, och trots att hans erkännande formellt uteslutits. Den viktigaste punkten då rätten fastslog att en kränkning ägt rum, var bristen på nationell granskning för att garantera att alla negativa konsekvenser för resultatet av förfarandena tagits bort efter att man bekräftat en kränkning av den klagandes rätt till försvar. Rättens analys i fallet Martin mot Estland bör inte minimeras till ett enkelt test av huruvida resultatet av förfarandet påverkades negativt av att den klagande nekats rätten att själv utse en advokat. Ett sådant begränsat synsätt åsidosätter på ett obefogat sätt den viktiga aspekten att de nationella domstolarna bekräftade en kränkning av rätten till försvar.
9. I fallet Dvorski hölls den klagande ovetande om alternativen beträffande val av advokat, samtidigt som en advokat anlitad av hans förälder/föräldrar hindrades från att träffa honom. Då förekomsten av sådana fakta väcker misstanken att polisen hade för avsikt att arrangera försvaret och sedan skaffade fram ett erkännande som användes som bevis i de nationella domstolarna, utan att påståendet om kränkning av den klagandes rättigheter på allvar granskades, är frågan inte huruvida polisen möjligtvis kan ha haft relevant, tillräcklig eller övertygande orsak att neka eller begränsa den klagandes rätt att välja advokat, eftersom rätten från början inte borde ha accepterat en sådan brist på respekt för rätten till försvar, oavsett bakomliggande anledning eller motivering. En sådan fråga hör inte hemma i kategorin ”nekad rätt till val”, vilket betraktas som en mindre allvarlig förseelse – inte ens i jämförelse med en situation där tillgång till advokat nekats helt och hållet.
10. Slutligen anser jag att rätten inte borde ha accepterat den klagandes advokats senare begäran om nåd, där hon bad att hennes klients ursprungliga erkännande skulle tolkas som ett tecken på uppriktigt beklagande och ånger, som en korrekt indikation på den klagandes skuld (punkt 104 i domen).
AVVIKANDE YTTRANDE FRÅN DOMARE VEHABOVIĆ
Jag kan inte hålla med majoriteten i stora kammaren om att fakta i den klagandes klagan visar på en överträdelse av artikel 6 § 1 och 3 (c) i konvention, vilken anger:
”1. Var och en ska, vid prövningen ... en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis ... rättegång ... inför [en] ... domstol ...
...
3. Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:
...
(c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar,
...”
Den relevanta delen av protokollet från polisförhör med klaganden den 14 mars 2007 lyder:
”Jag har informerats om anledningen till min häktning, om brottet jag anklagas för, om mina rättigheter, om min rätt att låta bli att svara, min rätt till juridiskt ombud samt min rätt att få familjemedlemmar informerade om min häktning. Jag har utsett försvarsadvokaten M.R. från Rijeka och givit honom fullmakt att företräda mig under dessa förhandlingar, och jag har haft en överläggning i enrum med honom; efter överläggning med advokaten har jag beslutat att avlägga vittnesmål.”
Den klagande avslutade sitt uttalande enligt följande:
”Jag har inga abstinensbesvär eller andra krisartade problem. Jag har anlagt mitt vittnesmål av fri vilja i närvaro av min advokat och en av distriktets statsåklagare. Jag har läst igenom hela vittnesmålet och undertecknar det därefter som sanningsenligt.”
Under rättegången i Rijekas distriktsdomstol fick den klagande tillfälle att framlägga alla sina argument gällande de omständigheter under vilka han gjort sitt uttalande, och efter att han framlagt argumentet att han aldrig undertecknat protokollet över uttalandet, fick han en reell möjlighet att bevisa att hans namnteckning förfalskats. Det bevis som lades fram, d.v.s. handskriftsexpertens rapport, bekräftade dock slutgiltigt att den klagande hade undertecknat uttalandet där han erkände brottet för polisen.
Å andra sidan, fastställde rätten att advokat G.M. hade nekats tillgång till den klagande medan den klagande befann sig i polisförvar, även efter att G.M. erhållit en fullmakt undertecknad av den klagandes far.
Artikel 6 § 3 (c) garanterar den klagandes rätt till en advokat han själv utsett, men inte hans rätt till en advokat hans föräldrar utsett.
Den klagande angav att den advokat hans föräldrar anlitat, G.M. hade hindrats från att kontakta honom under hela den tid han kvarhölls på Rijekas polisstation.
Med beaktande av den klagandes klagomål, står det klart att den centrala frågan i detta fall är den klagandes rätt till ett juridiskt ombud och huruvida han på grund av att han ”inte haft” möjlighet till detta utsatts för en tvingande situation som förmått honom att göra komprometterande uttalanden utan tillfälle till effektiv juridisk rådgivning.
Jag har ingen orsak att betvivla regeringens argument, att den klagande fick tillgång till en officiell lista med advokater tillhörande det kroatiska advokatsamfundet, samt att han från denna lista valde M.R. som advokat. Därför anser jag, i likhet med kammaren, att detta fall inte gäller en situation där polisen försåg den klagande med en rättshjälpsadvokat, utan en situation där polisen gav honom en lista med advokater, från vilken han av egen fri vilja valde M.R.
Jag håller helt och hållet med majoriteten om att polisens beteende då de förhindrade kontaken mellan G.M. och den klagande, väcker oro över på vilket sätt de nationella myndigheterna hanterade den klagandes frihetsberövande före rättegången, samt skapar tvivel över huruvida det därpå följande förfarandet som helhet uppfyllde kraven på en rättvis rättegång enligt artikel 6 i konventionen.
Därför måste detta fall tydligt särskiljas från huvudprincipen i fallet Salduz, beträffande det faktum att en anklagad under polisförhörets initialskede, vilket kan bli avgörande för möjligheten till försvar under efterföljande straffrättsliga förfaranden, normalt bör få tillgång till effektivt rättsligt bistånd av en advokat (se Salduz mot Turkiet [GC], nr 36391/02, § 52, ECHR 2008). Stora kammaren (punkt 78 i domen) hänvisar också till fallet Martin mot Estland (nr 35985/09, 30 maj 2013), där rätten angav att en person som anklagas för ett brott och som inte vill försvara sig själv personligen ska få tillgång till ett juridiskt ombud han själv utsett.
Detta fall som helhet handlar naturligtvis om två grundläggande frågor: huruvida den klagandes val gjordes utan att polisen utsatte honom för någon form av press eller tvång; samt, om polisen inte utsatte honom för någon form av press eller tvång, huruvida den klagande borde ha företrätts av den advokat han själv utsett, eller en advokat som hans föräldrar eller en tredje part utsett, även under omständigheter där den klagande, antagligen under avsevärd psykisk press, beslöt att göra ett uttalande där han erkände sig skyldig till brotten.
Rätten noterar (se punkt 81 i domen), att till skillnad från i Salduz, där den anklagade i polisförvar hade nekats tillgång till en advokat under polisförhöret, gäller det nuvarande fallet en situation där den klagande gavs tillgång till en advokat redan vid det första förhöret, men – enligt hans klagomål – inte till en advokat han själv utsett. Beträffande denna fråga beslöt rätten att bedöma huruvida försvarets rättigheter har ”påverkats negativt” i en omfattning som underminerat rättvisan i förfarandet som helhet.
Utan att gå in på alla detaljer i detta test, anser jag att den klagandes önskan om en advokat han själv utsett respekterades under hela det straffrättsliga förfarandet mot honom. Det står klart att han bytte juridiskt ombud flera gånger. Förfarandet mot den klagande var av en allvarlig natur på grund av brotten han anklagats för, men det betyder inte att kraven på en rättvis rättegång skiljer sig beroende på hur allvarligt förfarandet är. Det stämmer att ett av de bevis som användes mot den klagande var hans uttalande som gavs på polisstationen i närvaro av den offentliga åklagaren, men detta uttalande var inte det enda beviset mot honom. Faktum är att den klagande då han först gjorde sitt självkomprometterande uttalande i detta fall, gjorde detta av egen fri vilja och utan några tecken på att polisen utsatt honom för någon fysisk eller psykisk press. Detta uttalande undertecknades av den klagandes, vilket bekräftades av en handskriftsexpert inför de nationella domstolarna.
Jag skulle ha delat majoritetens åsikt att den klagande utsatts för irreparabel skada som ledde till en överträdelse av artikel 6 § 1 i konventionen beträffande rättvisan i förfarandet som helhet, om det bevisats att den klagandes självkomprometterande uttalande gjordes i strid med artikel 3, eller utan närvaro av ett juridiskt ombud, eller till och med i närvaro av ett juridiskt ombud som han inte själv utsett av fri vilja; men jag anser inte att något av dessa element kunde styrkas av den klagande i hans överklagan och jag anser att hans klagan helt saknar stöd av relevanta argument.
Under rättegången, innan rätten behandlade fallet, framlade den klagande alla sina argument beträffande de omständigheter under vilka han gjort sitt uttalande samt sitt argument att hand aldrig undertecknat protokollet. Däremot bekräftade handskriftsexpertens rapport slutgiltigt att den klagande faktiskt undertecknat uttalandet. Därför kan man inte säga att den klagandes protester gällande huruvida hans uttalande var godtagbart som bevis ignorerades av domstolen (se skillnaden mot Desde mot Turkiet, nr 23909/03, § 130, 1 februari 2011).
Den klagande hade tillgång till effektiv juridisk rådgivning under hela förfarandet, och domstolen gav honom adekvat möjlighet att delta i förhandlingarna samt att framlägga sina argument gällande anklagelserna och alla de relevanta bevis som lades fram; hans argument beaktades på ett korrekt sätt. Det bör nämnas att den klagande i sitt slutanförande vid rättegången, via sitt juridiska ombud, framlade det erkännande som han givit polisen medan han företräddes av advokat M.R., som bevis på sitt uppriktiga beklagande av de brott han begått, i hopp om att detta skulle betraktas som en förmildrande omständighet vid utdömandet av straff.
Dessutom var den klagandes erkännande inte en central del av åklagarens åtal (se skillnaden mot Magee mot Storbritannien, nr 28135/95, § 45, ECHR 2000‑VI), och domstolen stödde sig på hans uttalande tolkat i samband med den komplexa samling bevis som sammanställts av rätten (jämför med Bykov mot Ryssland [GC], nr 4378/02, 10 mars 2009). Domstolen grundade mer specifikt sin fällande dom på vittnesmål från ett antal vittnen som korsförhördes under rättegången, ett flertal expertrapporter, dokumentering från brottspaltsutredningen och husrannsakan och beslag samt relevanta fotografier och andra fysiska bevis. Domstolen hade också till sitt förfogande erkännanden från den klagandes medåtalade i rättegången, och varken den klagande eller hans medåtalade angav att någon av deras rättigheter kränkts då de gjort dessa uttalanden.
Under dessa omständigheter vore det svårt för mig att dra slutsatsen att förfarandet som helhet var orättvist (jämför med O’Kane mot Storbritannien (dec.), nr 30550/96, 6 juli 1999), eftersom alla den klagandes rättigheter respekterades på ett korrekt sätt under rättegången och eftersom hans erkännande inte var det enda, inte ens det avgörande, beviset i fallet och hans dom och straff därmed inte ifrågasattes (jämför med Gäfgen mot Tyskland [GC], nr 22978/05, § 187, ECHR 2010, samt skillnaden mot Martin, ovan, § 95-96).
Grundat på och med hänsyn till principen att kraven i artikel 6 § 3 ska ses som speciella aspekter av rätten till en rättvis rättegång som garanteras i artikel 6 § 1 i konventionen (se t.ex. Zagorodniy mot Ukraina, nr 27004/06, § 51, 24 november 2011) och kravet att utvärdera rättvisan i de straffrättsliga förfaranden som helhet (se Al-Khawaja och Tahery mot Storbritannien [GC], nr 26766/05 och 22228/06, § 118, ECHR 2011), anser jag att det inte bevisats att den klagandes rätt till försvar skadats på ett oåterkalleligt sätt, eller att hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 har påverkats negativt (se tillämpliga delar av, Mamaç m.fl. mot Turkiet, nr 29486/95, 29487/95 och 29853/96, § 48, 20 april 2004, och Sarıkaya mot Turkiet, nr 36115/97, § 67, 22 april 2004; samt, skillnaden mot Martin, ovan).
Jag undrar varför den klagande aldrig vidtog några åtgärder mot M.R. om han ansåg att han givit honom juridisk assistans som var inadekvat eller som stred hans vilja, trots att han hade flera olika tillfällen att göra detta. Han klagade aldrig under de efterföljande straffrättsliga förfarandena på att M.R. underlåtit att ge honom adekvat juridisk rådgivning. Varken han eller hans advokat lämnade in något klagomål mot M.R. för att åberopa disciplinära åtgärder hos relevanta avdelningar av det kroatiska advokatsamfundet, vilket de hade rätt att göra. Varken den klagande eller hans advokat vidtog några åtgärder i samband med detta. Jag undrar hur han då kan klaga på M.R.:s professionella attityd i detta fall?
Vidare, på vilken grund kan den klagande hävda att hans första uttalande, som gjordes under en period på flera timmar – en tid under vilken han aldrig vägrade ge mer information, och efter vilken han bekräftade att den information han lämnat var korrekt genom att underteckna protokollet över uttalandet – medför problem enligt konventionen, då polisen helt klart inte behandlade honom illa enligt artikel 3 i konventionen? Jag håller fullständigt med kammarens slutsats att ”det inte fanns någon orsak att misstänka att han utsatts för någon typ av press eller att man motsatt sig hans vilja” (se kammarens dom, § 102).
Låt oss för ett ögonblick föreställa oss en hypotetisk situation där polisen hade låtit advokat G.M. närvara under förhöret med den klagande. Jag antar att den klagande i så fall skulle ha klagat på att den advokat han själv valt inte var G.M., utan M.R. och att polisen, eller hans föräldrar, hade tvingat på honom advokat G.M., mot hans vilja, vilket tydligt framgår av det uttalande han gjort utan något tecken på att polisen behandlat honom illa. Därför missade rätten ett tillfälle att dra en tydlig linje mellan två distinkta skeden av förfarandet – ett med M.R. och ett med G.M. som den advokat den klagande utsett enligt sin klagan. Efter som ingen dålig behandling förekommit och det inte finns några relevanta faktorer som skulle ha gjort förfarandet som helhet orättvist, fins det ingen fast grund för den klagandes klagan.
Slutligen är jag mycket nyfiken på hur denna dom kommer att påverka den framtida utvecklingen av rättspraxis beträffande rättvisan i straffrättsliga förfaranden och frågan om rättsligt bistånd i dagens Europa.
Full & Egal Universal Law Academy