FEMTE AVDELNINGEN
MÅL EBRAHIMIAN mot FRANKRIKE
(TALAN nr. 64846/11)
BESLUT
STRASBOURG
Den 26 november 2015
SLUTGILTIGT
2016-02-26
Detta beslut har blivit slutgiltigt i kraft av artikel 44.2 i konventionen. Det kan komma att genomgå ändringar av utformningen.
I målet Ebrahimian mot Frankrike
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (femte avdelningen) som sammanträder i en avdelning bestående av:
Josep Casadevall, ordförande
Ganna Yudkivska,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Helena Jäderblom,
Aleš Pejchal,
Síofra O’Leary, domare,
och Milan Blaško, biträdande justitiesekreterare från avdelningen
Efter att ha överlagt i rådkammaren den 20 oktober 2015
Meddelas följande beslut som har antagits vid detta datum:
FÖRFARANDE
1. Upphovet till målet utgörs av en talan (nr. 64846/11) riktad mot Republiken Frankrike och där medborgaren av denna stat, fru Christiane Ebrahimian (”kärande”) har anhängiggjort målet i domstolen den 12 oktober 2011 i enlighet med artikel 34 i Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
2. Kärande har företrätts av herr W. Word, advokat i Paris. Den franska regeringen (”regeringen”) har företrätts av dess ombud herr François Alabrune, rättschef vid utrikesministeriet.
3. Kärande gör gällande att det faktum att hennes avtal som socialassistent inte förnyades på grund av att hon vägrade ta av slöjan som hon bär utgör ett brott mot artikel 9 i konventionen.
4. Den 10 juni 2013 meddelades regeringen grunden för talan gällande artikel 9a och talan förklarades ogrundad till överhängande del.
FAKTAOMSTÄNDIGHETER
I. OMSTÄNDIGHETERNA I SAKEN
5. Kärande föddes 1951 och är bosatt i Paris.
6. Kärande anställdes med ett tidsbestämt avtal på tre månader från den 1 oktober till den 31 december 1999, vilket förlängdes med ett år från den 1 januari till den 31 december 2000, avtalet gällde kontraktsanställning på offentligt sjukhus för att utföra funktionerna som socialassistent inom psykiatrin vid ”Mottagningscenter och sjukhusvård” i Nanterre (CASH), en offentlig inrättning för socialvård och hälsovård för staden Paris.
7. Den 11 december informerade direktören för personella resurser kärande om att hennes kontrakt inte skulle förnyas fr.o.m. den kommande 31 december. Detta beslut motiverades med kärandes vägran att ta av huvudbonaden hon bar, och det hade fattats på grund av klagomål från vissa patienter på centret.
8. Den 28 december 2000 svarade direktören för personella resurser på ett meddelande från kärande, där hon åberopade det lagstridiga i icke-förnyelsen av hennes kontrakt på grund av hennes tro och hennes tillhörighet till islam, att han under samtalet den 30 november 2000 som hade föregått administrationens beslut, inte hade förebrått henne hennes religionstillhörighet, utan helt enkelt erinrat om tjänstemäns rättigheter och skyldigheter, dvs. förbudet mot att skylta med en sådan tillhörighet. Han fortsatte således:
”Jag har understrukit att jag blivit tvungen att ta emot er på grund av klagomål som har gjorts hos fru M., överordnad socialpedagogisk tjänsteman, både av patienter som har vägrat att träffa er på grund av detta skyltande och av socialarbetare som har fått det allt svårare att hantera denna delikata situation. Det ska påpekas att fru M. har tagit upp dessa svårigheter med er och försökt övertyga er att inte skylta med era religiösa övertygelser, även innan klagomålen kom ända till avdelningen för personella resurser. Det var bara strax innan samtalet med er den 30 november som administrationen blev officiellt informerat om problemet som uppstått med anledning av er huvudbonad.
När det gäller er huvudbonad vid anställningsintervjun: som ni vet varar anställningsintervjun högst en timme. Personer kommer som klädda ”till vardags” utan att ens ta av rock eller halsduk/slöja. Det faktum att ni var täckt vid tidpunkten för detta samtal tolkades inte som att det kunde vara tecken på en tillhörighet, utan som helt enkelt som en klädstil.
Att ert kontrakt avbryts grundar sig på en rättslig grund, inte på en situation av diskriminerande natur. ”
Direktören för personella resurser erinrade vidare käranden i detta meddelande om betänkandet från Conseil d'État av den 3 maj 2000. Detta betänkande anger att principen om samvetsfrihet, liksom statens konfessionslöshet (sekularism) och offentliga tjänsters neutralitet gäller för alla offentliga tjänster, och utgör hinder för att anställda inom ramen för offentliga tjänster har rätt att ge uttryck för sina religiösa trosåskådningar, och slutligen utgör det en försummelse av tjänstemannens skyldigheter att bära en symbol för att markera en religionstillhörighet (paragraf 26 nedtill).
9. Genom en talan registrerad den 7 februari 2001 begärde käranden av Paris förvaltningsdomstol att beslutet av den 11 december 2000 skulle ogiltigförklaras.
10. Den 15 och 28 februari 2001 informerades käranden brevledes om ett beslut från direktören för personella resurser vid CASH om att anmäla henne till urvalsförfarandet för socialpedagogiska assistenter och ge henne tillstånd att delta. Detta beslut fattades i kraft av dekretet av den 26 mars 1993 som gäller särskilda ställningar för socialpedagogiska assistenter vid offentliga sjukhus. Denna text angav att assistenterna har som uppdrag att hjälpa patienter och deras familjer med sociala problem med deras tillvägagångssätt, genom att delta i att ta fram och starta etableringsprojekt i särskild samordning med andra sociala inrättningar och tjänster, vilka dessutom ersätter både sociala och pedagogiska projekt. Käranden infann sig inte till urvalsförfarandet.
11. Genom en dom av den 17 oktober fattade förvaltningsdomstolen dom om icke-förnyelsen av kontraktet i enlighet med principerna om offentliga tjänsters konfessionslöshet och neutralitet:
« (...) Med hänsyn till lag nr. 83-634 av den 13 juli 1983 [som gäller rättigheter och skyldigheter för tjänstemän, stycke 25 nedtill] (...)
Med hänsyn till att även om offentligt anställda , liksom alla medborgare, åtnjuter samvetsfrihet och religionsfrihet som föreskrivs av författningstexter, lagstiftande och konventionella texter som förbjuder all diskriminering utifrån deras religiösa övertygelser eller deras ateism, i synnerhet för tillträde till funktioner, karriärsutveckling, eller det disciplinära systemet, så uppställer principen om statens konfessionslöshet och dess uppdelningar, och den rörande neutralitet, hinder för hur mycket dessa företrädare förfogar över av rätten att ge uttryck för sina religiösa övertygelser, i synnerhet genom yttre beklädnad, eftersom denna princip som syftar till att skydda avnämarna av tjänsten från varje risk för påverkan eller inskränkning av deras egen samvetsfrihet berör alla offentliga tjänster och inte endast den utbildningsmässiga, och denna skyldighet finner tillämpning med en särskild rigör inom offentliga tjänster där avnämarna är i ett sådant tillstånd av sårbarhet eller avhängighet; (...) ”
Förvaltningsdomstolen avvisade kärande med en erinran om att beslutet gällande icke-förnyelsen hennes kontrakt togs på grund av hennes vägran att ta av slöjan som hon bar ”till följd av klagomål som hade ingetts vissa av vårdcentrets patienter och trots upprepade varningar från överordnande och vänliga råd från hennes arbetskamrater”. Förvaltningsdomstolen fann att utifrån de framförda principerna gällande att ge uttryck för religiösa åskådningar inom offentlig service hade den administrativa auktoriteten inte gjort en felaktig bedömning genom att vägra förnya kontraktet på grund av den underförstådda orsaken i form av bärandet av ”ett klädesplagg som på demonstrativt sätt angav en religionstillhörighet”. Den avslutade ”att således, även om kärandes arbetsgivare tolererade bärandet av slöjan under flera månader, och att detta beteende inte kan anses vara avsiktligt provocerande eller i omvändelseinriktat, har inte vårdcentret begått någon olaglighet genom att inte förnya kontraktet till följd av hennes vägran att avlägsna slöjan. ”
12. Genom ett beslut av den 2 februari 2004 fann kammarrätten [appellationsdomstolen för förvaltningsärenden] att det bestridda beslutet var av en disciplinär karaktär, eftersom ”det framgår både av brevet daterat den 28 december från direktören för personella resurser liksom från inlagor till försvar för inrättningen att beslutet togs på grund av att [käranden] framhärdade i att under sin tjänstgöring bära en huvudbonad av religiösa skäl (...). ”. Till följd av detta annullerade den beslutet på grund av procedurfel, eftersom käranden inte hade underrättats om skälen till den föreslagna åtgärden innan det fattades beslut om den, och inte heller fick hon se sin akt.
13. Under genomförandet av appellationsbeslutet erbjöd direktören för CASH käranden att ta del av sin akt. Genom motiverat beslut av den 13 maj 2005 bekräftade han för henne icke-förnyelsen av hennes kontrakt:
”Till följd av ingripandet i form av beslutet från kammarrätten i Paris av den 2 februari 2004 som har gjort gällande att orsaken till icke-förnyelsen av ert tidsbegränsade kontrakt som skulle ha utlöpt den 31 december 2000 är av disciplinär karaktär, har vi, i syfte att reglera förfarandet, erbjudit er att ta del av er personalakt senast den 10 maj .
Vi informerar er vid dags datum, och eftersom det behövs under genomförandet av detta nämna beslut, att den disciplinära orsaken som ledde till icke-förnyelse av ert kontrakt är i samband med er vägran att ta av er huvudbonad, eftersom den på ett demonstrativt sätt ger uttryck för er religiösa tillhörighet.
I själva verket, genom tillämpning av principerna för statens konfessionslöshet och neutralitet för den offentliga sektorns tjänster vilket grundlägger plikten till en reserverad hållning som varje statlig tjänsteman lyder under, utgör er vägran att avtäcka er under utövandet av era funktioner ett brott mot era skyldigheter och gör er föremål för en legitim disciplinär åtgärd sådan den görs gällande som princip i betänkandet från Conseil d’État, fröken Marteaux, daterat den 3 maj 2000.
Beslutet om icke-förnyelse av kontraktet som vi har tagit visar sig desto mer berättigat i detta fall eftersom ni har utövat era funktioner i kontakt med patienter. ”
14. Genom ett meddelande av den 29 juni 2005 informerade kammarrätten kärande att CASH hade vidtagit åtgärderna som angavs i beslutet av den 2 februari 2004. Den angav att då ett beslut ogiltigförklaras på grund av procedurfel kan den administrativa myndigheten åter fatta beslut som är identiska med de som har ogiltigförklarats, men behöver iaktta de föreskrivna formerna, och att det nya beslutet av den 13 maj 2005 kunde bestridas inför förvaltningsdomstolen.
15. I januari 2006 yrkade käranden på ogiltigförklarande av beslutet av den 13 maj 2005 vid förvaltningsdomstolen i Versailles. Hon gjorde särskilt gällande att Conseil d'États betänkande av den 3 maj 2000 som hade framförts av hennes arbetsgivare var endast behörigt för lärare.
16. Genom ett beslut av den 26 oktober ogillade domstolen talan på grundval av principen om statens konfessionslöshet och offentliga tjänsters neutralitet
” (...) Emellertid, med beaktande av att även om Conseil d'États betänkande av den 3 maj 2000 i synnerhet gäller fallet med en tjänsteman inom den offentliga undervisningstjänsten, så preciserar den i lika hög grad att det framgår av konstitutionella och lagstiftande texter att principen om samvetsfrihet, liksom den om den statens konfessionslöshet och neutralitet för offentliga tjänster, tillämpas på samtliga offentliga tjänster, och att även om offentliga tjänstemän, liksom alla andra medborgare, åtnjuter samvets- och religionsfriheten som föreskrivs av konstitutionella, konventionella och lagstiftande texter, som förbjuder all diskriminering utifrån deras trosåskådningar eller deras ateism, i synnerhet när det gäller tillträde till funktioner, karriärsutveckling eller det disciplinära systemet, så utgör principen om den sekulära staten och dess uppdelningar och den gällande offentliga tjänsters neutralitet ett hinder av vad för rätt dess tjänstemän under utövandet av sina funktioner förfogar över när det gäller att förevisa sina trosåskådningar genom yttre beklädnad, denna princip syftar till att skydda användarna av tjänsten från all risk för påverkan eller inskränkning av deras egen samvetsfrihet.
Med hänsyn till ovannämnda principer gällande att förevisa sina religiösa övertygelser inom offentlig service har den administrativa myndigheten inte begått någon slags olaglighet när den fattade beslutet om att inte förnya socialassistentens [kärandens] kontrakt, på grund av det angivna skälet att hon bar ett klädesplagg som på uppenbart sätt förevisade religiös tillhörighet. ”
17. Käranden överklagade domen.
18. Genom ett beslut av den 26 november 2009 bekräftade kammarrätten i Versailles domen genom upprepa domskälen som gjorts gällande av de första domarna.
19. Käranden upprättade en fullföljd av talan. I sina skäl till att upphäva domen underströk hon att kammarrätten hade berövat sitt beslut rättslig grund genom att inte precisera vilket slags klädesplagg vars bärande hade berättigat dess påföljd. Hon åberopade den oproportionerliga karaktären av detta ‑ och att den stred mot artikel 9 i konventionen.
20. Genom ett beslut av den 9 maj 2011 förklarade Conseil d'État fullföljden otillåtlig.
II. RELEVANT INHEMSK LAGSTIFTNING OCH PRAXIS
A. Principerna om offentliga tjänsters konfessionslöshet och neutralitet
21.I målet Dogru mot Frankrike (nr. 27058/05, 4 december 2008), angående att bära religiösa symboler i skolan har domstolen haft tillfälle att klart och tydligt formulera konceptet konfessionslöshet i Frankrike. Den har i detta fall erinrat om att den religiösa friheten i allmänna utrymmen är direkt kopplad till principen om konfessionslöshet. Denna princip som följer av en lång fransk tradition finner ‑ sitt ursprung i deklarationen om människors och medborgares rättigheter från 1789, vars artikel 10 lyder ”Ingen ska vara orolig över sina övertygelser, även religiösa, förutsett att uttrycket för dessa inte stör den allmänna ordningen som har inrättats av lagen”. Den dök likaså upp i de stora skollagarna av 1882 och 1886 som inrättade den obligatoriska grundskolan som allmän och sekulär. Men den springande punkten i den franska konfessionslösheten är lagen av den 9 december 1905, kallad lagen om separation mellan kyrkan och staten som markerar slutet på en lång konflikt mellan republikanerna från revolutionen och den katolska kyrkan. Dess första artikel lyder: ”Republiken garanterar samvetsfriheten. Den garanterar det fria utövandet av religioner under de enda begränsningar som föreskrivs nedtill i den allmänna ordningens intresse”. Separationsprincipen bekräftas av artikel 2: ”Republiken erkänner inte, avlönar inte eller subventionerar någon religion (...) ». Från denna ”sekulära pakt” springer en rad konsekvenser som är lika bra för de offentliga tjänsterna som för avnämarna. Denna innebär erkännandet av den religiösa pluralismen och statens neutralitet gentemot religioner.
Principen om konfessionslöshet, kravet på statens neutralitet och dess konsekvens jämlikhet upphöjs av artikel nr. 1 i konstitutionen av den 4 oktober 1958, formulerad på följande vis:
Frankrike är en odelbar, konfessionslös, demokratisk och social republik. Den garanterar jämlikhet inför lagen för alla medborgare utan åtskillnad på grund av ursprung, ras eller religion. Den respekterar alla trosåskådningar. Dess organisation är decentraliserad. ”
22. Sedan 1980 har en praxis att bära religiösa symboler på skola och sjukhus utvecklats i Frankrike, vilket har frammanat reaktioner utifrån principen om konfessionslöshet (stycke 29 nedtill). Den 1 juli inrättade Republikens president ”en kommission för att reflektera över tillämpningen av principen om konfessionslöshet i Republiken”, vilken fick i uppgift att leda ”en fördjupad och ogrumlad reflektion (...) över de konkreta krav som för var och en måste utmynna ur respekten för konfessionslösheten”. Denna kommissions rapport som lämnades den 11 december 2003 till Republikens president upprättar ett protokoll om hotet mot konfessionslösheten i skolan och de offentliga tjänsterna. Det är på grund av denna rapport som lagen av den 15 mars 2004, vilken innefattar bärandet av symboler eller klädsel som på ett demonstrativt sätt demonstrerar en religiös tillhörighet, har antagits (Dogru, tidigare citerat, §§ 30 et 31).
23. Det är även på grund av denna rapport som Höga rådet för integration [Haut Conceil à l’intégration] på anmodan av premiärministern i januari 2007 presenterade ett betänkande som innehöll ”projekt för en stadga om konfessionslöshet i de offentliga tjänsterna”. Detta projekt återupptogs i premiärministerns rundskrivelse nr. 5209/SG ´av den 13 april 2007 gällande stadgan om konfessionslöshet inom de offentliga förvaltningarna som gör gällande rättigheter och skyldigheter för anställda inom och avnämare av den offentliga förvaltningen.
« Varje offentligt anställd har en skyldighet till strikt neutralitet. Han/hon måste behandla alla människor lika och respektera deras samvetsfrihet.
Det faktum att en offentlig anställd ger uttryck för sina religiösa övertygelser under utövandet av sina funktioner utgör en överträdelse av dennes skyldigheter.
Ansvariga för den offentliga förvaltningen ska se till att principen om konfessionslöshet respekteras inom ramen för dessa tjänster.
Samvetsfriheten garanteras offentligt anställda. De åtnjuter tillstånd att frånvara från arbetet för att delta i en religiös högtidlighet så länge som dessa är förenliga med nödvändigheterna för tjänstens normala fungerande. » (...)
”Alla avnämare är jämlika inför den offentliga förvaltningen.
Avnämarna av de offentliga tjänsterna har rätt att uttrycka sina religiösa övertygelser inom gränserna för att offentliga förvaltningens neutralitet respekteras, att den fungerar väl och att kraven på allmän ordning, säkerhet, hälsa och hygien uppfylls.
Avnämare av offentliga tjänster måste avstå från alla former av omvändelseförsök.
Avnämare av offentliga förvaltningen får inte jäva en offentligt anställd eller andra avnämare, inte heller fordra en anpassning av den offentliga förvaltningens fungerande eller av offentlig utrustning. Emellertid ska förvaltningen bemöda sig om att ta hänsyn till avnämarnas övertygelser inom respekten för reglerna som den lyder under och för dess goda fungerande.
När verifiering av identitet är nödvändig måste avnämare efterkomma skyldigheter som följer av detta.
Avnämare som mottas på heltid inom offentlig förvaltning, särskilt vid medicinska och sociala inrättningar, sjukhus eller straffanstalter har rätt till att deras tro respekteras och får delta i utövandet av sin gudstjänstform under förbehåll av begränsningar som följer av förvaltningens goda fungerande. ”
24. Konstitutionsrådet (Conseil Constitutionnel) har nyligen påvisat att principen om konfessionslöshet förekommer i en rad rättigheter och friheter som konstitutionen garanterar och att den ska definieras på följande sätt:
”[...] att i enlighet med de tre första meningarna i första stycket i artikel i konstitutionen: ”Frankrike är en odelbar, konfessionslös, demokratisk och social republik. Den garanterar jämlikhet inför lagen för alla medborgare utan åtskillnad på grund av ursprung, ras eller religion. Den respekterar alla trosåskådningar; att principen om konfessionslöshet förekommer i ett antal rättigheter och friheter som konstitutionen garanterar; att det resulterar i statens neutralitet; att resultaten av det även är att republiken inte erkänner någon religion; att principen om konfessionslöshet särskilt ålägger en respekt för alla trosåskådningar, alla medborgares likhet inför lagen utan särindelning på grund av religion och att republiken garanterar fritt utövande av religioner; att av detta följer att den inte avlönar någon religion (...) ”(Beslut nr. 2012-297 QPC, den 21 februari 2013, Föreningen för främjande och utbredning av konfessionslöshet [behandling av pastorer vid konsistoriekyrkor i Bas-Rhin, Haut-Rhin och Moselle]). ”
25. Allmänna tjänster omfattar samtliga offentligt anställda, det‑vill‑säga personal anställda av en offentlig person, i princip berörda i en offentlig förvaltnings tjänst, och som lyder under offentligrättslig reglering. Den offentliga förvaltningens allmänna status är organiserad i tre grenar: statens offentliga förvaltning, den territoriella offentliga förvaltningen och sjukvårdens offentliga förvaltning. Åsiktfriheten, i synnerhet den religiösa för offentligt anställda garanteras av artikel 3 i lagen av den 13 juli 1983 som gäller rättigheter och skyldigheter för tjänstemän. Religionstillhörigheten får inte inskrivas i en offentligt anställds personalakt, det får inte utgöra en diskriminerande beståndsdel mot en kandidat eller en kontraktsanställd för en viss upplåtelseform, och vissa arbetstidsarrangemang godkänns i namn av den religiösa friheten, ifall de är förenliga med att tjänsten fungerar på ett bra sätt.
På samma gång måste samvetsfriheten gå hand i hand med kravet på vederbörlig religiös neutralitet inom den offentliga förvaltningen. Tjänstemän lyder under en etisk plikt till neutralitet. Tjänstemannen måste säkerställa en strikt likabehandling av medborgare under deras utövande av sina funktioner, oavsett deras övertygelse eller trosåskådningar. Neutralitetsprincipen innebär att ”administrationen av den offentliga förvaltningen måste lämna alla garantier om neutralitet, men måste också förevisa utåt att avnämaren inte behöver betvivla denna neutralitet. Till följd av det åläggs det varje offentligt anställd en skyldighet till strikt neutralitet (Nationella konsultativa kommissionen för mänskliga rättigheter, Betänkande om konfessionslöshet, EUT nr. 0235 av den 9 oktober 2013). Neutralitetsförpliktelsen för tjänstemän preciseras av rättspraxis (paragraf 26 nedtill). Emellertid har ett lagförslag gällande etik och de rättigheter och förpliktelser för tjänstemän som för närvarande diskuteras antagits av Nationalförsamlingen, vid första läsningen, den 7 oktober 2015. Denna text föreskriver att det i lagen av den 13 juli 1983 ska skrivas in skyldigheten för offentligt anställda att utöva sina funktioner inom respekt för konfessionslösheten genom att de avstår från att ge uttryck för sina religiösa övertygelser under utövandet av sin funktion.
Konstitutionsrådet har i flera omgångar dömt att neutraliteten är ”en grundläggande princip för den offentliga förvaltningen” och att jämlikhetsprincipen är följden av detta (CC, nr. 86-217 DC av den 18 september 1986 ; CC, nr 96-380 DC av den 23 juli 1996).
26. Enligt Conseil d'États rättspraxis rättfärdigar principen om den offentliga förvaltningens neutralitet att begränsningar införs när det gäller uttryck för anställdas religiösa övertygelser under deras utövande av sina funktioner Conseil d'État (CE) har när det gäller utbildningsområdet sedan länge meddelat: att en offentligt anställd inom utbildningsområdet ger uttryck för sina religiösa övertygelser är en överträdelse av ”plikten till strikt neutralitet som åläggs varje anställd som arbetar inom en offentlig förvaltning” (CE, 8 december 1948, Demoiselle Pasteau, nr. 91.406 ; CE, 3 maj 1950, Demoiselle Jamet, nr. 98.284). I sitt betänkande av den 3 maj 2000 (CE, betänkande, fröken Marteaux, nr. 217017) som gällde beslutet från akademisk rektor att avsluta uppgifterna för en slöjbärande handledare för en högskola, har han bekräftat att principerna om konfessionslöshet och neutralitet gäller samtliga offentliga tjänster och preciserar förbudet som har gjorts mot anställda att uppvisa sina religiösa övertygelser i sin funktion:
” 1. Det framgår av konstitutionella och lagstiftande texter att principen om samvetsfrihet och den om statens konfessionslöshet och offentliga förvaltningens neutralitet gäller samtliga dessa.
2. Även om anställda vid det allmänna skolväsendet, liksom alla andra offentligt anställda åtnjuter rätten till samvetsfrihet som förbjuder all slags diskriminering när det gäller tillträde till funktioner liksom karriärsutveckling, som skulle grunda sig i deras religion, utgör principen om konfessionslöshet ett hinder för vad de förfogar över när det gäller rätten att ge uttryck för sina religiösa övertygelser
Det finns inte utrymme för att inrätta en åtskillnad mellan anställda inom denna offentliga förvaltning utifrån om de har som uppdrag att undervisa eller ej.
3. Av det ovannämnda blir följden att det utgör en överträdelse av förpliktelserna för en anställd i det offentliga skolväsendet att under utövandet av sina funktioner ge uttryck för sina religiösa övertygelser, och i synnerhet att bära en symbol som markerar sin religionstillhörighet.
Följderna som denna brist ska ges i synnerhet på det disciplinära planet ska bedömas av administrationen under kontroll av en domare med beaktande av denna symbols natur och hur demonstrativt den förevisas, liksom andra omständigheter där överträdelsen konstateras. ”
Denna rättspraxis har utsträckts till hela den offentliga förvaltningen. I en grundakt med titeln ”Förvaltningsdomaren och uttrycket för religiösa övertygelser” som har publicerat på dess internetwebbplats i november 2014 uttrycker Conseil d'État det nedanstående gällande förbudet som införts mot offentligt anställda att förevisa sin religion i sina funktioner, och vidare i betänkandet av den 3 maj 2000 (paragraf 26 ovantill:
« (...) förvaltningsdomaren anhängiggörs i allmänhet av dessa frågor inom ramen för disciplinära förfaranden. Lagligheten i påföljden kommer då att baseras på av vilken typ uttrycket för religiösa övertygelser är, den anställdes hierarkiska position, liksom funktionerna som denne utövar, samt varningar som denna redan kan ha mottagit. Påföljden måste även vara proportionerlig. Conseil d'État har sålunda bekräftat påföljden som har vidtagits mot en offentligt anställd som lät visa sin yrkesmässiga adress på en religiös förenings webbplats (CE, den 15 oktober 2003, M. O. nr. 244428) eller mot en offentligt anställd som under sin tjänstgöring hade distribuerat handlingar av religiös natur (CE, den 19 februari, M. B. nr. 311633). ”
27. Kravet på neutralitet gäller för den offentliga förvaltningen, även om den drivs av privaträttsliga organ (CE, Sekt, 31 januari 1964, CAF, arrondissemanget Lyon). Det är detta som kassationsdomstolen har erinrat om i ett mål rörande Caisse primaire d’assurance maladie de la Seine Saint-Denis som gäller en person som arbetade som försäkringsagent för sjukersättning och som fick sparken för att hon bar en islamisk slöja i form av en mössa, vilket stred mot arbetsordningsreglerna. Sociala avdelningen vid kassationsdomstolen ansåg att ”principerna om neutralitet och konfessionslöshet för den offentliga förvaltningen gäller samtliga officiella tjänster, däribland när dessa ombesörjs av privaträttsliga organ” och att ”anställda vid primära sjukkassor (...) lyder under (...) speciella begränsningar på grund av det faktum att de medverkar i ett offentligt förvaltningsuppdrag, vilket förbjuder dem att ge uttryck för sina religiösa övertygelser genom externa symboler, i synnerhet i form av beklädnad (Cass. Somot Den 19 mars 2013, nr. 12‑11.690)
” (...9 med hänsyn till att det slagits fast att den anställda utövade sina funktioner inom en offentlig förvaltning med avseende på arten av den verksamhet som kassan bedrev, vilket i synnerhet består av att lämna sjukersättning till socialförsäkringstagare i Seine-Saint-Denis, att hon specifikt arbetar som sjukersättningshandläggare” på ett center som mottar i genomsnitt sexhundra avnämare per dag, spelar det inte så stor roll om den anställda är i mer eller mindre kontakt med allmänheten, appellationsdomstolen kunde av det dra slutsatsen att begränsningen som inrättats av kassans arbetsordning var nödvändig för att genomföra principen om konfessionslöshet i syfte för att i avnämarnas ögon kunna säkerställa den offentliga förvaltningens neutralitet. ”
28. Nyligen, under loppet av ett judiciellt medlingsförfarande, olagligförklarade den sociala avdelningen vid en kassationsdomstol i ett beslut av den 19 mars 2013 avskedandet av en anställd vid en privat förskola vars arbetsordning manade till ”respekt för principerna om konfessionslöshet och neutralitet, på grund av hennes vägran att avlägsna sin islamiska slöja. Sedan, efter att ha stött på motstånd från Paris appellationsdomstol inför vilken målet hade hänskjutits, validerade slutligen kassationsdomstolens plenarförsamling detta förfarande genom ett beslut av den 25 juni 2014. På grund av beslutet av den 19 mars 2013 och det av samma dag som beskrivs i stycke 27 ovantill begärde rättsförsvaren en studie av Conseil d'État (Studien antogs av Conseil d'États generalförsamling den 19 december 2013). Försvararen önskade få Conseil d'États betänkande angående diverse frågor som gällde principen om religiös neutralitet inom den offentliga förvaltningen, syftet var att bemöta ersättningsanspråk som lyfte frågan om skiljelinjen mellan uppdrag i offentlig tjänst, deltagande i offentlig tjänst, uppdrag av allmänt intresse som vissa privata strukturer hade i uppgift, och tillämpningen av principen om neutralitet och konfessionslöshet. I denna studie gjorde Conseil d'État i synnerhet gällande detta:
1. Den religiösa åsiktsfriheten är allmän. I gengäld kan begränsningar införas mot att de uttrycks under särskilda förhållanden. Statens konfessionslöshet, som berör relationen mellan offentliga myndigheter och privatpersoner och principen om den offentliga förvaltningens neutralitet, som en följd av jämlikhetsprincipen som styr driften av offentliga förvaltningen, utgör källan till att det ställs ett speciellt krav på dessa tjänsters religiösa neutralitet. Detta krav gäller i princip för alla offentliga tjänster, men ska inte vara tillämpligt som sådant utanför dessa tjänster.
2. Arbetsrätten respekterar anställdas samvetsfrihet och förbjuder diskrimineringar, vilka de än är. Den kan emellertid tillåta begränsningar av friheten att ge uttryck för religiösa åsikter eller övertygelser på villkor att dessa begränsningar är rättfärdigade av vilken sorts uppgift som ska utföras och proportionerliga gentemot det eftersträvade ändamålet. (...)
4. Kravet på religiös neutralitet förbjuder tjänstemän vid offentliga personer och anställda vid privaträttsliga juridiska personer som har anförtrotts författningen av en offentlig tjänst att ge uttryck för sina religiösa övertygelser under utövandet av sina funktioner. Detta förbud måste emellertid förenas med principen om proportionalitet för inskränkningar av friheten till religiöst uttryck som följer av artikel 9 i Europeiska konventionen för försvar av mänskliga rättigheter och fundamentala friheter (...)”
B. Principer om neutralitet i den offentliga sjukhussektorn
29. Den årliga rapporten från Observatoriet för konfessionslöshet (Observatoire de la laïcité) anger för sin del ”Lägesrapport för konfessionslöshet i hälso- och sjukvårdsinrättningar” att till följd av rapporten från Kommissionen för reflektion över tillämpningen av principen om konfessionslöshet (Commission de réflexion sur l’application du principe de laïcité) (paragraf 22 ovantill) har en lag om konfessionslöshet på sjukhus emotsetts. Rapporten från denna kommission angav det följande:
” (...) Sjukhuset är inte längre skonat från denna typ av ifrågasättande. Det har redan konfronterat vissa religiösa förbud som motståndet mot transfusioner från Jehovas vittnen. På senare tid har det ökat kraftigt med fall där en make eller fader av religiösa skäl har vägrat låta sina fruar eller döttrar vårdas eller förlösas av manliga läkare. Kvinnor har även berövats möjligheten till epidural. Vårdgivare har ifrågasatts under förevändning av deras förmodade trosåskådning. Mer allmänt kan patienters vissa religiösa betänkligheter störa sjukhuset fungerande, korridorer förvandlas till privata böneplatser, parallella matsalar till sjukhuset matsalar organiseras för att servera traditionell mat i strid med hygienregler. (...)
Vissa religiösa anspråk görs nu gällande av offentliga tjänstemän. Tjänstemän har begärt att få bära kippa eller slöja på arbetsplatsen och ge uttryck för sin trostillhörighet. Nyligen har även läkarkandidater uttryckt detta önskemål.
Sådana beteenden som står i strid med principen om neutralitet som strukturerar den offentliga sektorn är gravt oroande. (...) ”
Observatoriet för konfessionslöshet förklarar att hälso- och sjukvårdsministern ”i faktiskt har tagit upp frågan genom en rundskrivelse (stycke 30 nedtill) och att den rättsliga arsenalen vid detta stadium är tillräcklig. Den klargör att informationer som har inhämtats från vårdinrättningarna indikerar en lugnare situation som befinner sig under kontroll. De mer frekvent förekommande problemen när det gäller sjukhuspersonalen utgörs av bärandet av slöja, böner vid vissa tillfällen under dagen och önskemål om schemaläggning för att inte arbeta under religiösa helgdagar. Den klargör att informationerna som den förfogar över ”visat att med en lämplig dialog så utmynnar dessa situationer i regel i offentliga tjänstemäns respekt för principen om neutralitet.
30. Rundskrivelsen av den 6 maj 1995 gällande inlagda patienters rättigheter och som innehåller en stadga för inlagda patienter anger att patienternas rättigheter ”utövas inom respekt för andras friheter” (Rundskrivelse DHGS/DH/95, nr. 22). Bortsett från indikationerna som rör avnämarna av offentliga sjukhustjänster som omnämns ovantill (stycke 23 ovantill), framför rundskrivelsen nr. DHOS/G/2005/57 av den 2 februari 2005 med avseende på att konfessionslöshet på hälso- och sjukvårdsinrättningar det följande:
” (...) I. – Religionsfrihet, principer för neutralitet och icke-diskriminering
Som det påpekas av Stasirapporten (s. 22), som ingavs till Republikens president den 11 december 2003 så ålägger konfessionslösheten, som stadfästs av artikel 1 i konstitutionen av 1958, Republiken att säkerställa ”likhet inför lagen för alla medborgare utan åtskillnad på grund av ursprung, ras, eller religion.” För sjukhuset så innebär detta att:
- alla patienterna behandlas på samma sätt, vilken deras trosåskådning än är.
- att patienterna inte behöver betvivla de sjukhusanställdas neutralitet.
A. Jämlikhet när det gäller behandlingen av patienter
(...) Den tidigare nämnda stadgan för sjukhusinlagda patienter, erinrar om, samtidigt som den bekräftar handlings- och uttrycksfriheten för patienter på det religiösa området: ”Dessa rättigheter utövas inom respekten för andra frihet” All omvändelseförsök är förbjudna oavsett om det gäller sådana från en person som har mottagits på inrättningen, från en välvillig person, från en besökare eller från någon ur personalen. »
I detta avseende gäller det att vara vaksam på att uttrycket för trosåskådningar inte påverkar.
- vårdkvalitén och hygienregler (den sjuke måste acceptera att bära kläder som har tilldelats denne/denna för den vård som ges till honom/henne;
- lugn och ro för andra sjukhusinlagda personer och deras närstående;
- att tjänsterna fungerar som vanligt (...)
B. Neutralitet för offentliga sjukhustjänster och offentliga tjänstemän och offentligt anställda.
Förpliktelsen till neutralitet har förelegat sedan mer än ett halvsekel inom rättspraxisen (Conseil d’État, den 8 december 1948, D, fröken Pasteau - 3 maj 1950 fröken Jamet). Conseil d'État lämnade ett betänkande i en tvist som rörde en skolinrättning den 3 maj 2000 (...) [stycke 26 ovantill]
I ett beslut av den 17 oktober 2002 (fru E.) [se stycke 11 ovantill] (...), erinrar domstolen om att neutralitetsprincipen gäller alla offentliga anställda, och inte endast de anställda inom utbildning (...).
I ett beslut av den 27 november 2003 (fröken Nadjet Ben Abdallah), gjorde kammarrätten i Lyon bedömningen att: ”Det faktum att fröken Baen Abdallah (...) bar en slöja med vilken hon gjorde uttryckligt anspråk på den religiösa aspekten, och hennes upprepade vägran att lyda ordern som hon fick om att avlägsna den, liksom att hon hade getts en entydig förklaring om gällande rätt, (...) utgjorde en grav försummelse av en sådan natur att det juridiskt rättfärdigar åtgärden i form av avstängning från tjänst som hon hon blev föremål för”.
Dessa principer gäller alla tjänstemän och offentligt anställda, med undantag för präster inom olika religioner som omnämns i artikel R. 1112-46 i lagen om allmän hälsa. Det erinras om att offentligt anställda är representanter som bidrar till utförande av offentliga tjänster: kontraktsanställda, praktikanter... Ni ska se till att direktörerna för hälso- och sjukvårdsinrättningar, i enlighet med artikel L. 6143-7 i lagen om allmän hälsa, strikt respekterar dessa principer genom att systematisk bestraffa varje försummelse av dessa förpliktelser, eller genom att signalera till avdelningsdirektörerna för sanitära och sociala ärenden varje försummelse som har gjorts av en företrädare vars utnämnande myndighet är prefekten eller ministern. (...)
II. Fritt val av läkare och diskriminering av en tjänsteman.
(...) Slutligen, detta patientens fria val tillåter inte att den ansvarige personen kan invända mot att en medlem i värdteamet genomför en diagnostisk handling eller vårdhandling på grund av denna senare persons kända eller antagna religion. (...) »
C. Relevant rättpraxis
31. De relevanta besluten som rör offentliganställdas bärande av slöja anges i det tidigare omnämnda rundskrivelsen (stycke 30 ovantill). Domen som kammarrätten fattade den 17 oktober 2002 i det aktuella fallet citeras väldigt ofta som exempel, därför att den bekräftar att neutralitetsprincipen gäller för samtliga offentliga tjänster, och inte bara för utbildningsområdet. Beslutet som fattades den 27 november 2003 av Lyons kammarrätt i målet fröken Ben Abdallah (stycke 30 ovantill), gällande en kvinnlig arbetsinspektör som vägrade ta av sin slöja, är även ett referensbeslut. Conseil d'État anhängiggjordes emellertid inte i detta mål. Beslutet anger att avstängningen av en anställd från tjänst i väntan på en påföljd beslutas i kraft av ”sammantagna omständigheter i fallet, och bland annat, denna symbols art och till vilken grad den förevisats, vilken art av funktioner som har anförtrotts den anställde, samt om funktionerna som utövas av denna antingen är förbehållet offentliga myndigheter, eller representationsfunktioner. I detta mål underströk regeringsombudet det följande:
” (...) En differentierad bedömning av neutralitetsprincipen i offentlig tjänst av det slag som förespråkas av Strasbourgdomstolen (Dahlab mot Suisse (déc.), nr. 42393/98, Europadomstolen 2001‑V ), skulle ligga helt i linje med tillvägagångssättet som har antagits av den judiciella rättspraxisen för anställda inom privata sektorn. Den judiciella domaren beaktar faktiskt redan, när det gäller det speciella fallet med bära en islamisk slöja, de utövade funktionerna och företagets image, som utgör en kanal för det faktum att en anställd skyltar med denna symbol. Detta tillvägagångssätt skulle även leda till att fastställa bedömningskriterier som utan att förneka neutralitetsprincipen, gör det till en mer pragmatisk tillämpning, som beaktar de utövade funktionerna (utbildning, maktfunktioner), och villkoren för deras utövande (kontakter med allmänheten, om en uniform bärs eller ej, eller en reglementsenlig klädsel, sårbarhetsgrad eller känslighet för avnämare som elever eller patienter). »
Han föreslog emellertid att inte inleda ett sådant tillvägagångssätt, utan pekade på att det i slutändan inte verkade möjligt att kompromissa med tjänstemäns neutralitetsskyldighet.
”I första hand på grund av principskäl. Tillhör tjänstemannen, vare sig han vill eller inte, men även till viss del för att han har velat, först och främst den offentliga sfären, vilkas existensberättigande är att tjäna allmänintresset och att likabehandla alla avnämare. Såsom regeringsombudet Rémy-Schwartz erinrar om; neutralitetsprincipen ”har framtagits framför allt för avnämarens skull”, det är för deras övertygelsers skull som staten är neutral i syfte att tillåta deras uttryck”, det är denna sociala funktion som rättfärdigar att en individ som fortsätter vara offentligt anställd ställer sig i skuggan bakom en representant för ett stycke offentlig myndighet, bakom tjänstemannen som har som har bemyndigats med ett uppdrag i allmänhetens tjänst. Om begreppet offentlig tjänst i framtiden effektivt kan utvecklas mot ett snävare tillämpningsområde, skulle det slutligen inte verka möjligt att kompromissa med irreducibla principer som utgörs dess egenart, och i synnerhet med att dess ombuds underkastas en deontologi, en etik, tvärs över den rättsliga ställningen.
Vi kommer dessutom inte längre att insistera på de farhågor som redan har frammanats vad beträffar det gradvisa sönderfallet under kommunalismens drivkraft, av vad som utgör sammanhållningen av den sociala strukturen som kännetecknas av anslutningen till universella värden som garanteras av staten.
För närvarande understryker Rémy-Schwartz slutsatser även hur opraktisk en differentierad lösning baserad på funktionernas art och på hur mogen den berörda allmänheten är med tanke på variationen och variationsrikedomen vid tiden för emotsebara situationer; man ser dessutom inte varför samvetsfriheten för en anställd, genom ett överdrivet krav för sina religiösa övertygelser, skulle rättfärdiga en förväntan om samvetsfriheten som dennes arbetskollegor har rätt till; intresset för tjänsten kan sålunda i lika hög grad rättfärdiga att en anställds frihet att uttrycka religiösa övertygelser är begränsad, även i frånvaro av direkt kontakt med avnämarna. (...)
Bekräftelsen om den absoluta neutralitetsprincipen i tjänsten utmynnar alltså i den nödvändiga uppmaningen att betrakta varje bedömd avvikelse i sig som en disciplinär försummelse: med utgångspunkt i detta konstaterande så är det ingenting som hindrar den disciplinära myndigheten att enligt själva orden i betänkandet från Fröken Marteaux distinkt bedöma specialfallen och beakta särskilda omständigheter, för, att efter att fått det felaktiga beteendet att upphöra, bedöma konsekvenserna genom att utan något tvivel inkludera den i sin bedömning, graden av tjänstemannens lydnad eller i motsatt fall kompromisslöshet, då denne har erbjudits att respektera tjänstens neutralitet. (...) »
III. JÄMFÖRANDE RÄTT
32. I beslutet Eweida med flera mot Storbritannien (nr. 48420/10, 59842/10, 51671/10 och 36516/10, § 47, Europadomstolen 2013 (utdrag), angav domstolen att det var resultatet av en analys av rätt och praxis i de tjugosex medlemmarna av Europarådet, att:‑
” (...) mestadels är inte bärandet av kläder eller symboler av religiös art på arbetsplatsen reglerat. I tre stater, dvs. Ukraina, Turkiet och Schweiz (vissa kantoner) är bärandet av kläder eller symboler av denna typ förbjudet för tjänstemän och andra anställda inom offentliga sektorn, men i princip tillåtet för anställda inom privata sektorn. I fem stater - Tyskland, Belgien, Danmark, Frankrike och Nederländerna - har de inhemska domstolarna erkänt, åtminstone i princip, rätten för varje arbetsgivare att införa vissa restriktioner för de anställda att bära religiösa symboler, emellertid så finns det ingen lagstiftande eller reglerande text som tillåter en arbetsgivare att göra det. I Tyskland och i Frankrike är det strikt förbjudet för tjänstemän och statligt anställda att bära religiösa symboler, medan det i de tre andra länderna råder ett mjukare system. Ingenstans tillåts ett totalförbud mot att anställda inom privata sektorn bär kläder eller symboler av religiös art på arbetsplatsen. Tvärtom, i Frankrike är ett sådant förbud uttryckligen uteslutet i lagen. För att en sådan restriktion ska vara laglig enligt den franska lagstiftningen måste det eftersträva ett legitimt ändamål som hänför sig till sanitära normer, hälsoskydd och goda seder, och när det gäller arbetsgivarens kredibilitet gentemot kunden, samt tillgodose ett proportionalitetskriterium. »
33. Nyligen har den tyska författningsdomstolen i ett beslut av den 27 januari 2015 gjort bedömningen att ett allmänt förbud mot att elever bär slöja i allmänna skolor skulle strida mot konstitutionen, såvida det inte utgör en tillräckligt konkret fara mot statens neutralitet eller skolfriden (1 BvR 471/10, 1 BvR 1181/10).
I LAGEN
I. ANGÅENDE DEN FÖRMENTA ÖVERTRÄDELSEN AV ARTIKEL 9 I KONVENTIONEN
34. Kärande gör gällande att icke-förnyelsen av hennes kontrakt som socialassistent strider mot hennes rätt att ge uttryck för sin religion såsom det föreskrivs av artikel 9 konventionen, som har följande lydelse:
1. Varje människa har rätt till fritt tänkande, samvete och religion; denna rätt gör gällande friheten att byta religion eller övertygelse, liksom friheten att ge uttryck för sin religion och övertygelse individuellt eller kollektivt, offentligt eller privat, genom religionen, utbildningen, praktiskt utövande och fullföljande av riter.
2. Friheten att ge uttryck för sin religion eller sina övertygelser får inte utgöra föremål för andra restriktioner än de som, föreskrivna av lagen, utgör nödvändiga åtgärder i ett demokratiskt samhälle för den allmänna säkerheten, skyddandet av den allmänna ordningen, hälsan eller moralen, eller skyddandet av andra personers rättigheter och friheter. »
A. Om tillåtligheten
35. Domstolen konstaterar att talan inte är uppenbart ogrundad i lydelsen av artikel 35 § 3a i konventionen. Domstolen finner att den i övrigt inte står i konflikt med något annat skäl till otillåtlighet. Den ska därför förklaras tillåtlig.
B. Om bakgrunden
1. Parternas inlagor
A) Käranden
36. Käranden har gjort gällande att vid datumet den 11 december 2000 förbjöd ingen lagtext uttryckligen för en offentliganställd, vare sig tjänsteman eller kontraktsanställd, att bära religiösa symboler under utövandet av sina funktioner. Betänkandet från Conseil d'État av den 3 maj 2000 (stycke 26 ovantill‑) som åberopades av staten hänförde sig bara till tjänster inom det offentliga utbildningsväsendet och rundskrivelsen från 2005 som gällde konfessionslöshet vid sjukhus (stycke 30 ovantill) hade inte ännu publicerats. Hon gör tvärtemot bedömningen att det vid detta datum inte fanns särskilda restriktioner mot att ge uttryck för sin religion, däribland för en offentliganställd. Enligt henne formulerades gällande rätt i betänkandet från Conseil d'État av den 27 november 1989 som gäller förenligheten med att bära symboler för tillhörigheten till ett religiöst samfund i skolinrättningarna; i detta betänkande medgav Conseil d'État att neutralitetsprincipen inte på något sätt utmanas av det enkla bärandet av en religiös symbol, så länge som bäraren inte kan klandras för någon slags omvändelseiver (betänkandet är citerat i sin helhet i målet Dogru som har omnämnts tidigare i stycke 26). Hon drar av det slutsatsen att intrånget inte föreskrivs av ”lagen” i lydelsen av konventionen.
37. Käranden gör i övrigt bedömningen att det bestridda intrånget inte eftersträvar ett legitimt ändamål, eftersom ingen händelse eller något problem uppstod under det att hon utövade sina funktioner vid CASH. Hon drar av domstolens rättspraxis slutsatsen att en stat kan begränsa friheten att ge uttryck för en religion, till exempel att bära en islamisk slöja, om användningen av denna frihet eftersträvar målet med att skydda andra personers rättigheter och friheter, den allmänna ordningen och säkerheten (Leyla Şahin mot Turkiet [GC], nr. 44774/98, § 111, Europadomstolen 2005‑XI ; Refah Partisi (Parti de la prospérité [Välståndspartiet]) med flera mot Turkiet [GC], nr. 41340/98, 41342/98, 41343/98 och 41344/98, § 92, Europadomstolen 2003‑II).
38. I övrigt anger käranden att hon bär en simpel huvudbonad, vilket utgör en banal sak, i avsikt att dölja sitt hår, och vilket i sig inte påverkar de offentliga tjänsternas neutralitet. Hon gör gällande att bärandet av denna huvudbonad inte har orsakat något hot mot den allmänna ordningen och säkerheten och ingen störning av hennes tjänst, att hon bär den i sig inte utgör någon handling i form av omvändelseiver, vilket förutsätter att man har antagit en attityd med mål att framkalla anslutning till någon trosåskådning. Enligt kärande kan bara bärandet av en komplett klädsel som burkha eller nikkab uppfattas som ett tecken på social separatism, eller en symbol för vägran att integreras, och riskera att bli föremål för ett särskilt förbud.
39. Käranden preciserar att hon kunde bära sin huvudbonad ända fram tills ett byte av tjänst inom inrättningens förvaltning, och att hon inte hade fått någon anmärkning innan denna ändring, vare sig från sjukhuspersonal eller själva patienterna. Hon tillhandahåller flera vittnesmål från december 2000 som har författats av läkare inom den berörda psykiatriska tjänst vilka hyr ut sina professionella tjänster. Hon anser att regeringen inte motiverar dysfunktionerna inom tjänsten som den rapporterar, och hon vidhåller att icke-förnyelsen av hennes kontrakt bara motiverades av att hon tillhör den islamiska religionen och att detta är oproportionerligt i ett demokratiskt samhälle.
40. Käranden understryker i detta avseende att Frankrike är isolerat. Hon gör gällande att inom majoriteten av de europeiska länderna så utgör bärandet av en religiös symbol som en slöja av elever eller offentligt anställda inte föremål för särskilda förbudsåtgärder. När det gäller de förra, gör hon gällande att den franska lagen av den 15 mars 2004 (Dogru, tidigare citerat § 30), otillämpligt i fallet, som omfattar bärandet av symboler eller kläder som ger uttryck för en religiös tillhörighet i allmänna skolor, gymnasier och högskolor, har framkallat allmän oförståelse. När det gäller offentligt anställda så har de tillåtelse att bära slöja i en rad länder: i Danmark, i Sverige, i Spanien, i Italien, i Grekland och i Storbritannien. Käranden dröjer vid situationen i dessa senare länder där det är tillåtet att bära den islamiska slöjan i skolor och inom offentliga tjänster, liksom religiösa huvudbonader när det gäller polis, soldater, motorcyklister och byggnadsarbetare. Slutligen finner den kärande det på sin plats att erinra om att att kristna symboler tolereras i offentliga utrymmen (kors i klassrummet, domstolar och förvaltningar) i Italien, på Irland och i Österrike, liksom även icke-kristna symboler.
B) Regeringen
41. Regeringen anser att det bestridda intrånget ”föreskrivs av lagen”, för när situationer uppstår klargör inhemsk rätt tydligt den strikta neutralitetsprincipen för alla offentligt anställda, liksom de påföljder som man utsätter sig för om man inte respekterar dessa principer. ”Lagen” ifråga i betydelsen av domstolens rättspraxis omfattar först och främst lagen av 1905 som stadfäste statens neutralitet gentemot religioner, och artikel 1 i författningen som bekräftar principen om jämlikhet inför lagen för alla medborgare (stycke 21 ovantill Den innefattar även lagen av den 13 juli 1983 som gäller rättigheter och skyldigheter för tjänstemän, och som i sin artikel 29 föreskriver att varje försummelse som har begåtts av en tjänsteman i utövandet av, eller med händelse av, sina funktioner utsätter denna för en disciplinär påföljd. Yttermera, både rättspraxis från förvaltningsjurisdiktioner sedan mer än ett halvsekel tillbaka (artikel 26 ovantill) som den från författningsrådet (stycke 25 ovantill) erinrar om skyldigheten till neutralitet för offentligt anställda i deras funktion. Conseil d'État har i sitt betänkande av den 3 maj 2000, publicerat i Republiken Frankrikes Officiella tidning, kommit att erinra om den tidigare existerande allmänna princip som är neutralitetsprincipen för att ändra den i fallet den underkastas.
42. Regeringen tillägger att käranden frivilligt anslöt sig till ställningen för funktionen vid offentligt sjukhus och till sina förpliktelser när hon ingick olika kontrakt med CASH, och bland dem återfinns förpliktelsen för varje anställd att vara neutral i sina funktioner. Hon kunde inte bortse från dessa regler, med tanke på uppmaningar om sina förpliktelser från direktören för personella resurser den 30 november 2000, och tidigare av en överordnad socialpedagog vid inrättningen under ett samtal som gjordes till följd av klagomål från vissa patienter som vägrade träffa henne på grund av hennes beklädnad.
43. Enligt regeringen motiveras förbudet för en offentligt anställd att ge uttryck för sina religiösa övertygelser av skyddet av den konstitutionella princip om konfessionslöshet som Republiken Frankrike vilar på. Såsom domstolen redan har medgett eftersträvar neutraliteten som en stat ålägger sina företrädare sålunda det legitima ändamål att skydda andras rättigheter och friheter (Dahlab tidigare citerat).
44. Regeringen vidhåller att icke-förnyelsen av kärandens kontrakt var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Neutralitetsprincipen för offentlig förvaltning innebär att en anställd inte kan bära någon religiös symbol av något slag, även om personen inte utför någon omvändningshandling. Regeringen hänvisar i detta avseende till domstolens rättspraxis gällande medlemmar i den offentliga funktionen när det gäller deras skyldighet till diskretion och hur de klär sig (Vogt mot Tyskland, den 26 september 1995, § 53, serie A nr. 323 ; Kurtulmuş mot Turkiet (déc.), nr. 65500/01, Europadomstolen 2006‑II). Den understryker den alldeles särskilda vikt som omger neutralitetsprincipen i fallets omständigheter där det är svårt att bedöma vilken påverkan som en extern symbol som är särskilt synlig kan ha på samvetsfriheten för sköra och påverkbara patienter. Staten tillägger att vissa patienter uttryckligen har vägrat att träffa käranden och att denna situation har skapat ett allmänt spänd atmosfär och svårigheter inom enheten vilket har medfört att dennas kollegor och vissa socialarbetare har fått hantera svåra situationer. Det är med hänsyn till denna allmänna atmosfär som CASH har fattat det bestridda beslutet efter att vid ett flertal tillfällen ha uppmanat käranden om hennes neutralitetsskyldighet, och inte på grund av hennes kompetenser, vilka fortfarande erkänns. Regeringen anser att det bestridda beslutet har respekterat kravet på att balansera förevarande intressen, det är ett resultat av kärandens vägran att följa gällande regler för varje offentligt anställd, vilka hon har informerats utmärkt väl om, och inte, som hon påstår, på grund av hennes religiösa övertygelser. Slutligen, även om kärandens bärande av religiösa symboler har tillåtits ända fram till år 2000 av sjukhusinrättningen, så berövar detta faktum enligt staten inte nödvändigheten av det bestridda intrånget . Den erinrar om att ”en mindre sträng tillämpning av en föreliggande regel i ett givet sammanhang berövar den inte dess rättfärdiganden och gör den inte icke-tvingande ur juridisk synvinkel” (Kurtulmuş mot Turkiet (déc.), nr. 65500/01, Europadomstolen 2006‑II).
45. Regeringen vidhåller slutligen att åtgärden verkade rimlig för det eftersträvade ändamålet. Den understryker att i fransk rätt finns det ingen rättighet för en offentligt anställd (utan fast anställning) till förnyelse av sitt kontrakt Den offentliga myndigheten uppskattar alltför villigt möjligheten till förnyelse och endast en orsak grundad i den anställdes sätt att utföra sin tjänst, eller om det ligger i tjänstens intresse, kan rättfärdiga vägran till förnyelse. I fallet, och som de nationella domstolarna har kommit fram till, ligger det i tjänstens intresse att beslutet om icke-förnyelse har fattats, och detta beslut är inte påtagligt oproportionerligt. Staten drar slutsatsen att ingripandet var rättfärdigat som princip och proportionerligt i relation till det eftersträvade ändamålet.
2. Domstolens bedömning
46. Inledningsvis, gör domstolen observationen att CASH alltid har använt ordet huvudbonad (”coiffe”) för att beskriva kärandens klädsel. Denna har har förevisat ett foto för domstolen med henne omgiven av kollegor i tjänsten där hon framträdde i en huvudbonad som täckte hennes hår, hennes nacke och öron, och hennes ansikte är helt framträdande. Denna huvudbonad (”couvre-chef”) som liknar en slöja eller islamisk slöja har främst beskrivits av de nationella domstolarna som har anhängiggjorts i tvistemål om slöja (”voile”) [ö a: istället för ”foulard” som annars har använts i texten], och det är denna senare benämning som domstolen kommer att använda för att pröva kärandens grund för överklagan.
a) Angående existensen av ett intrång
47. Domstolen konstaterar att icke-förnyelsen av kärandens kontrakt motiveras av hennes vägran att avlägsna sin slöja, som, även om den inte betecknades så av förvaltningen, var det ej bestridda uttrycket för hennes tillhörighet till religionen islam. Domstolen har inte haft skäl att betvivla att bärandet av denna slöja utgjorde ett ”uttryck” för en innerlig religiös övertygelse som skyddas av artikel 9 i konventionen (mutatis mutandis, Leyla Şahin, tidigare citerat, § 78 ; Bayatyan mot Armenien [GC], nr. 23459/03, § 111, Europadomstolen 2011 ; Eweida med flera, tidigare citerat, §§ 82, 89 och 97). Det är staten, i egenskap av kärandens arbetsgivare, som måste tillskrivas beslutet att inte förnya hennes kontrakt, och som måste inleda ett disciplinärt förfarande mot henne. Denna åtgärd måste som konsekvens av detta analyseras som ett intrång i hennes rätt till friheten att ge uttryck för sin religion eller övertygelse så som den återfinns garanterad av artikel 9 i konventionen ((Eweida med flera tidigare citerat §§ 83, 84 och 97).
b) Angående rättfärdigandet av intrånget
i. Föreskrivet av lagen
48. Orden ”föreskrivet av lagen” kräver först och främst att den ifrågasatta åtgärden bör ha en grund i den nationella lagstiftningen, men orden bär även spår av egenskapen i ifrågavarande lag; de kräver att de berör den berörda personen, som dessutom måste kunna förutse följderna för sig själv, och förenligheten med rättssäkerheten. Detta uttryck anger alltså i synnerhet att den inhemska lagstiftningen måste använda begrepp som är tillräckligt tydliga för att på ett helt tillräckligt sätt ange under vilka omständigheter och på vilka villkor den gör det möjligt för den offentliga myndigheten att ta till åtgärder som påverkar deras rättigheter som skyddas av författningen. Enligt fast rättspraxis vid domstolen ska begreppet ”lag” förstås i dess ”materiella” mening och inte i dess ”formella”. Följaktligen ska den där inkludera allt som utgörs av skriven lag, däribland texter av lägre rang än lagar, samt rättspraxis som tolkar den (Fernández Martínez mot Spanien [GC], nr. 56030/07, § 117, Europadomstolen 2014 (utdrag) ; Dogru, tidigare citerat, § 52).
49. I detta fall understryker käranden frånvaron av texter i den franska lagstiftningen den 11 december 2000 som syftar till att förbjuda bärandet av religiösa symboler. Hon bedömer det som att betänkandet från Conseil d'État av den 3 maj 2000 bara gällde lärarna och att endast det av den 27 november 1989 gällande att bära religiösa symboler på skolinrättningar utgjorde gällande ”lag” (stycke 36 ovantill). Domstolen gör observationen av detta senare betänkande bara berör den erkända rätten för elever att ge uttryck för sina religiösa övertygelser och att den inte behandlar situationen med offentligt anställda.
50. Domstolen konstaterar att första artikeln i Frankrikes författning särskilt fastslår att Frankrike är en konfessionslös republik som garanterar likhet inför lagen för alla sina medborgare. Den observerar att i rätten när staten är svarande inrättar denna bestämmelse grundvalen för skyldigheten till neutralitet och opartiskhet från statens sida gentemot alla religiösa trosåskådningar, eller variationer på uttryck för dessa och att den tolkas och läses tillsammans med tillämpningen som de nationella domstolarna har gjort. I detta avseende fann domstolen att det framgår av förvaltningsmässig rättspraxis att offentliga tjänsters neutralitet utgör en del av statens konfessionslöshet och att Conseil d'État sedan 1950 har bekräftat ”plikten till strikt neutralitet som åläggs vare företrädare”, i synnerhet inom utbildningsområdet (stycken 26 och 27 ‑ ovantill). I övrigt finner den att författningsrådet har understrukit att neutralitetsprincipen som har jämlikheten som följd utgör en grundläggande princip för offentliga tjänster (stycke 25 ovantill). Domstolen drar av det slutsatsen att Conseil d’État och författningsrådets rättspraxis utgör en rättsgrund av tillräckligt viktig grad för att tillåta nationella myndigheter att inskränka kärandens religiösa frihet.
51. Domstolen förklarar icke desto mindre innehållet i neutralitetsskyldigheten bekräftat på så vis att även om den var en art som borde ha gjort kärande uppmärksam, innehöll den inte något omnämnande eller någon tillämpning som uttryckligen hänförde sig till yrket som hon utövade. Den accepterar alltså att kärande när hon upptog sina funktioner inte kunde ha förutsett att uttrycket för sina religiösa övertygelser skulle underkastas restriktioner. Den anser dock att från och med publiceringen av Conseil d'États betänkande den 3 maj 2000, som lämnades mer än sex månader innan beslutet om icke-förnyelse av hennes kontrakt, och vars villkor hon hade erinrats om av administrationen (stycke 8 ovantill), var dessa begränsningar framförda med tillräcklig tydlighet för att hon skulle kunna förutse att vägran att ta av sin slöja utgjorde en försummelse som skulle utsätta henne för en disciplinär åtgärd. Även om detta betänkande svarar specifikt på en fråga gällande den offentliga utbildningstjänsten så anger det faktiskt att principen om statens konfessionslöshet och offentliga tjänsters neutralitet är tillämpliga på samtliga offentliga tjänster. Det understryker att den anställda måste åtnjuta samvetsfrihet, men att denna frihet måste vara uttrycksmässigt förenlig med principen om tjänstens neutralitet, vilket utgör ett hinder när det gäller att bära en symbol för att markera sin religionstillhörighet. Dessutom, i händelse av överträdelse av denna neutralitetsförpliktelse, så preciserar det att följderna som ska ges på den disciplinära nivån måste bedömas från fall till fall utifrån de särskilda omständigheterna (stycke 26 ovantill). Domstolen konstaterar således att betänkandet av den 3 maj 2000 tydligt fastställer villkoren för kravet på religiös neutralitet för offentligt anställda inom utövandet av sin funktion med hänsyn till principen om konfessionslöshet och neutralitet, och uppfyller kravet om förutsebarhet och tillgänglighet för ”lagen” i den mening som återfinns i domstolens rättspraxis. Den kritiserade åtgärden var alltså förutsebar i lagen i meningen av stycke 2 i artikel 9.
ii. Legitimt ändamål
52. Till skillnad mot parterna i målet Leyla Sahin som tidigare har citerats (§ 99), så kommer inte käranden och regeringen överens om ändamålet med den bestridda begränsningen. Regeringen åberopar det legitima ändamålet att skydda rättigheter och friheter för andra som den konstitutionsenliga principen om konfessionslöshet förutsätter, medan käranden nekar till någon som helst incident under loppet av det att hon har utövat sina funktioner som skulle ha kunnat motivera intrång i hennes rätt att fritt ge uttryck för sina religiösa övertygelser.
53. Med hänsyn till målets omständigheter och orsaken som har gjorts gällande för icke-förnyelse av kärandens kontrakt, dvs. kravet på religiös neutralitet i ett sammanhang med sårbara avnämare av offentliga tjänster, gör domstolen bedömningen av det bestridda intrånget på det hela taget har eftersträvat det legitima ändamålet att skydda andra rättigheter och friheter (mutatis mutandis, Leyla Şahin, tidigare citerat, §§ 99 et 116 ; Kurtulmuş précité ; Ahmet Arslan med flera mot Turkiet, nr. 41135/98, § 43, 23 februari 2010). Det handlade i det här fallet om att bevara respekten för alla religiösa trosåskådningar och andliga inriktningar hos patienter, avnämare av en offentlig tjänst och mottagare för kravet om neutralitet som hade ålagts käranden, genom att de säkerställdes en strikt jämlikhet. Ändamålet var även att se till att avnämarna fick motta en jämlik behandling utan åtskillnad på grund av religion. Domstolen erinrar i detta hänseende om att den har ansett att en arbetsgivares policy, som syftar till att främja jämlika möjligheter, eller till att undvika allt diskriminerande beteende gentemot andra, har eftersträvat det legitima ändamålet att skydda andras rättigheter (mutatis mutandis, målen Ladele och McFarlane, i Eweida med flera tidigare citerat, §§ 105, 106 och 109). Denna påminner även om att värnandet av principen om konfessionslöshet utgör ett mål i linje med konventionens underliggande värden (Leyla Şahin, tidigare citerat, § 114). Under dessa förhållanden är domstolen av åsikten att förbudet som käranden har ålagts om att ge uttryck för sina religiösa övertygelser under utövandet av sina funktioner eftersträvade ändamålet att ”skydda andras rättigheter och friheter” och att denna begränsning inte nödvändigtvis behövde vara ytterligare motiverad av begränsningar på grund av ”den allmänna säkerheten eller ”för att ”skydda ordningen” vilket förekommer i andra stycket av artikel 9 i konventionen.
iii. Nödvändigt i ett demokratiskt samhälle
α. Allmänna principer
54. När det gäller allmänna principer hänvisar domstolen till beslutet Leyla Şahin tidigare citerat (§§ 104 à 111) i vilket den har erinrat om att ifall samvets- och religionsfriheten en av grundvalarna för ”ett demokratiskt samhälle” (§ 104 ; se även angående allmänna principer, Kokkinakis mot Grekland, 25 maj 1993, § 31, serie A nr. 260‑A), skyddar artikel 9 i konventionen emellertid inte vilken handling som helst som är motiverad eller inspirerad av en religion eller övertygelse. I ett demokratiskt samhälle där flera religioner samexisterar i samma befolkning kan det visa sig nödvändigt att sammanföra friheten att ge uttryck för sin religion eller sina övertygelser med egna begränsningar för att balansera intressena mellan olika grupper och för att garantera respekten för varje persons övertygelser. Detta följer av såväl stycke 2 i artikel 9 som av positiva skyldigheter som åligger staten i kraft av artikel 1 i konventionen om att för varje person i sin jurisdiktion erkänna de friheter och rättigheter som fastställs i konventionen (§ 106).
55. I detta beslut erinrade domstolen vid flera tillfällen om att den hade betonat statens roll både som neutral och opartisk organisatör för utövandet av olika religioner, kulter och trosåskådningar, och anger att denna roll bidrar till att säkerställa den allmänna ordningen, den religiösa friheten och toleransen i ett demokratiskt samhälle. På så vis är statens skyldighet till neutralitet och opartiskhet oförenlig med någon slags befogenhet att för egen del del bedöma legitimiteten i religiösa övertygelser eller sätt att uttrycka dem på, och det anses att denna skyldighet ålägger staten att säkerställa att konkurrerande grupper tolererar varandra. Därför är det inte myndigheternas roll i detta fall att undertrycka orsakerna till spänningarna genom att eliminera pluralismen, utan att säkerställa att grupper som står i opposition med varandra tolererar varandra (§ 107).
56. När det dessutom står på spel frågor om förhållandena mellan staten och religionerna, för vilka stora skillnader rimligtvis kan föreligga i ett demokratiskt samhälle, så finns det utrymme för att tillskriva en särskild vikt åt rollen som nationell beslutsfattare. Domstolen har understrukit att sådant var fallet när det gällde regleringen av att bära religiösa symboler vid utbildningsinrättningar, i desto högre grad med tanke på mångfalden av nationella strategier i denna fråga. Med särskild hänvisning till målet Dahlab, tidigare citerat, har domstolen klargjort att det inte var möjligt att urskilja ett enhetligt koncept runtomkring i Europa om religionens betydelse i samhället, och att innebörden eller påverkan från handlingar som motsvarar det offentliga uttrycket för en religiös övertygelse inte var det samma under olika tidsepoker och sammanhang. Den konstaterade att regleringen vad gäller detta kunde variera i sig från ett land till ett annat på grund av nationella traditioner och krav som ålagts för att skydda andra människors fri- och rättigheter, och för att upprätthålla den allmänna ordningen. Den drog slutsatsen att valet när det gäller utsträckningen och villkoren för en sådan reglering i kraft av sakernas tillstånd i viss grad måste lämnas åt den berörda staten, eftersom det beror på den berörda nationella kontexten (Leyla Şahin tidigare citerat, § 109).
57. I det tidigare citerade målet Kurtulmuş, som gällde förbudet mot en lärare vid Istanbuls universitet att bära en islamisk slöja, har domstolen understrukit att de principer som det har erinrats om i stycke 51 ovantill gäller medlemmar av den offentliga förvaltningen i lika hög grad. ”Om det verkar legitimt för staten att på grund av deras ställning underkasta dessa senare en diskretionsskyldighet när det gäller uttrycket för deras religiösa övertygelser, så gäller det icke desto mindre individer som med anledning av detta åtnjuter skyddet i konventionens artikel 9. Den har vid detta tillfälle, genom att hänvisa till målen Leyla Şahin och Dahlab , tidigare citerade, angett att ”i ett demokratiskt samhälle kan staten begränsa bärandet av den islamiska slöjan om detta hjälper målsättningen som syftar till att skydda andra människors fri- och rättigheter och ordningen. Genom tillämpning av dessa principer har domstolen funnit att ”regler gällande tjänstemäns klädedräkt gäller alla tjänstemän i lika hög grad, vilka än deras funktioner och religiösa övertygelser är. Reglerna innebär att varje tjänsteman som företräder staten i utövandet av sina funktioner, har ett neutralt yttre för att bevara principen om konfessionslöshet och neutralitet för den offentliga funktion som följer av detta. Enligt dessa regler måste en tjänsteman vara barhuvad på sin arbetsplats.” (Kurtulmuş, tidigare citerat). Den har medgett, med särskild hänsyn till principen om konfessionslöshet, grundaren av den turkiska staten, att ”förbudet att bära slöja var rättfärdigat av imperativen i samband med principerna om neutralitet för den offentliga förvaltningen” och erinrade i detta hänseende, genom att hänvisa till beslutet Vogt mot Tyskland, tidigare citerat, om att den hade ”i det förflutna medgett att en demokratisk stat kunde vara i sin rätt att kräva av sina tjänstemän att de var lojala mot de konstitutionella principer som den stödjer sig på”.
58. Domstolen betonade, fortfarande inom ramen för allmän utbildning, vikten av att respektera statens neutralitet inom utbildningsverksamheten i offentliga grundskolan där barnen är lättpåverkbara i låg ålder (Dahlab, tidigare citerat).
59. Nyligen har domstolen i flera mål gällande religionsfriheten på arbetet konstaterat att ”med hänsyn till betydelsen av religionsfrihet i ett demokratiskt samhälle, anser domstolen, att eftersom det har förekommit klagomål om begränsning av denna frihet på arbetsplatsen, så hellre än att säga att möjligheten att byta arbete skulle utesluta varje intrång i utövandet av rättigheten i fråga, så är det bättre att uppskatta denna möjlighet bland alla omständigheter som vägs då den proportionerliga arten av begränsningen prövas” (Eweida med flera, tidigare eciterat § 83).
β. Tillämpning i fallet
60. Domstolen konstaterar inledningsvis att utöver uppmaningen om neutralitetsprincipen för offentliga tjänster, har administrationen angett orsaker till käranden om varför denna princip rättfärdigar en särskild tillämpning för en socialassistent som verkar inom ett sjukhus psykiatriska verksamhet. Administrationen hade fastslagit problemen som hennes attityd medförde inom den berörda tjänsten och hade försökt att få henne att avstå från att skylta med sina religiösa övertygelser (paragraf 8 ovantill).
61. Domstolen gör observationen att de nationella domstolarna har validerat icke-förnyelsen av kärandens kontrakt genom att uttryckligen bekräfta att principen om anställdas neutralitet tillämpas för alla offentliga tjänster, och inte endast de som gäller utbildning, och att det syftar till skydda avnämare från all påverkan eller inskränkningar av deras egen samvetsfrihet. Kammarrätten (tribunal administratif) hade i domen av den 17 oktober 2002 lagt vikt vid sårbarheten hos dessa avnämare, och ansett att kravet på neutralitet som ålagts käranden var desto mer tvingande, eftersom hon var i kontakt med patienter som befann sig i ett sådant tillstånd av sårbarhet eller avhängighet (stycke 11 ovantill).
62. Domstolen gör vidare observationen att käranden inte har förebråtts för påtryckningar, provokation eller omvändelseiver gentemot patienterna och kollegor vid sjukhuset. Bärandet av hennes slöja betraktades emellertid som ett demonstrativt uttryck för hennes religion som var inkompatibelt med det neutrala utrymme som en offentlig tjänst fordrar. Det beslutades alltså om att inte förnya hennes kontrakt och att inleda ett disciplinärt förfarande mot henne på grund av att hon envisades med att bära den i tjänsten.
63. Det är principen om konfessionslöshet i meningen av artikel i den franska författningen och principen om offentliga tjänsters neutralitet som den utmynnar i som har ställts upp mot käranden, på grund av nödvändigheten att säkerställa likabehandling av avnämarna vid den offentliga inrättning som hade anställt henne och som, vilka än hennes religiösa övertygelse eller slag var, krävde att hon åtlyddeden strikta plikten till neutralitet under utövandet av sina funktioner. Det gällde enligt de nationella domstolarna att garantera statens neutralitet i syfte att garantera dess konfessionslösa karaktär och på så sätt skydda avnämarna av tjänsten, sjukhusets patienter, från all risk för påverkan eller partiskhet, för deras rätt till samvetsfrihets skull (stycke 11. 16 och 25 ovantill; se även formuleringen som används senare i rundskrivelsen gällande konfessionslöshet vid hälsoinrättningar, stycke 30 ovantill). Det framgår även tydligt från akten att det verkligen är nödvändigt för att skydda fri- och rättigheter för andra personer, dvs. respekten för allas religionsfrihet, och inte hennes religiösa övertygelser, som gav upphov till det bestridda beslutet.
64. Domstolen har redan medgett att staterna kan åberopa principerna om statens konfessionslöshet och neutralitet för att rättfärdiga begränsningar för tjänstemäns bärande av religiösa symboler, i synnerhet när det gäller lärare vid offentliga inrättningar (stycke 57 ovantill). Det är deras status som offentligt anställda som utmärker dem från vanliga medborgare ”som på intet sätt är företrädare för staten under utövandet av en offentlig funktion” och som inte ”på grund av sin officiella status lyder under en diskretionsförpliktelse i det offentliga uttrycket av sina religiösa övertygelser” (Ahmet Arslan med flera mot Turkiet nr. 41135/98, § 48, 23 februari 2010), som ålägger dem en religiös neutralitet gentemot eleverna. På samma sätt och vis kan domstolen under omständigheterna i fallet acceptera att staten, som har anställt käranden inom ett offentligt sjukhus där hon befinner sig i kontakt med patienter, i syfte att garantera likabehandling av patienterna bedömer det som nödvändigt att hon inte gör en sak av sina religiösa övertygelser under utövandet av sina funktioner. I denna anda kan neutraliteten för den offentliga sjukhustjänsten anses förbunden med dess anställdas attityd och kräva att patienterna inte behöver betvivla dras neutralitet.
65. Det vilar dock på domstolen att verifiera att det omtvistade intrånget är proportionerligt i relation till detta ändamål. När det gäller utrymmer för skönsmässig bedömning som har erkänts staten i fallet, observerar domstolen att en majoritet av stater i Europarådet inte reglerar bärandet av kläder eller symboler av religiös karaktär på arbetsplatsen, däribland för tjänstemän (stycke 32 ovantill) och att endast fem stater (av tjugosex‑) inklusive Frankrike, listas som att ha totalförbud mot bärande av religiösa symboler. Likväl, som det har erinrats om (stycke 56 ovantill) är det lämpligt att ta med den nationella kontexten i beräkningen med avseende på relationerna mellan staten och kyrkorna som utvecklas under tid, jämte samhällets förändringar. Sålunda erinrar sig domstolen att Frankrike har bedrivit en harmonisering mellan neutralitetsprincipen för den offentliga myndigheten och den religiösa friheten, som har fastställt den slags jämvikt som staten måste ta hänsyn till mellan privata intressen och konkurrerande allmänna, eller olika rättigheter som skyddas av konventionen (stycke 21 och 28 ovantill), vilket lämnar den svarande staten ett gott utrymme för skönsmässig bedömning (Leyla Şahin, tidigare citerat, § 109 ; Obst mot Tyskland nr. 425/03, § 42, 23 september 2010). Domstolen har dessutom redan angett att sjukhusmiljön medför ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, de ansvariga sjukhusanställda är bättre lämpade för att fatta beslut i sin inrättning än domaren, eller i desto högre grad än en internationell domstol (Eweida med flera, tidigare citerat, § 99).
66. Huvudfrågan som ställs i fallet är alltså att ta reda på om staten har överträtt sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att besluta om att inte förnya kärandens kontrakt. I detta hänseende konstaterar domstolen att i Frankrike åtnjuter anställda vid offentlig tjänst rätten till respekt för deras samvetsfrihet, vilken i synnerhet förbjuder all diskriminering baserad på religion när det gäller tillträde till funktioner eller deras karriärsutveckling. Denna frihet är speciellt garanterad av artikel 6 i lagen av den 13 juli 1983 som gäller rättigheter och skyldigheter för tjänstemän och måste förenas med nödvändigheterna för tjänstens fungerande (stycke 15 ovantill). Det är emellertid förbjudet för dem att ge uttryck för sina religiösa övertygelser under utövandet av sina funktioner (styckena 25 och 26 ovantill). Betänkandet av den 3 maj 2000, som tidigare har citerats, uttrycker sålunda klart att företrädares samvetsfrihet måste, uteslutande när det gäller deras uttryck, förenas med skyldigheten till neutralitet. Domstolen upprepar att en sådan begränsning finner sitt ursprung i statens princip om konfessionslöshet, som enligt Conseil d'État” berör relationerna mellan myndigheter och privatpersoner” (stycke 28 ovantill) och den gällande offentliga tjänsters neutralitet, som är en följd av jämlikhetsprincipen som styr dessa tjänsters fungerande och syftar till respekt för alla övertygelser.
67. Men, domstolen understryker att den redan har godkänt en strikt tillämpning av principerna om konfessionslöshet (nu uppförda under de rättigheter och friheter som garanteras av författningen, stycke 24 ovantill) och neutralitet när det gäller en grundläggande princip för staten, vilket är fallet för Frankrike (mutatis mutandis, Kurtulmuş och Dalhab, tidigare citerade). Principen om konfessionslöshet och neutralitet utgör uttrycket för en regel för att organisera relationerna mellan staten och religionerna, vilken medför dess opartiskhet i förhållande till alla religiösa övertygelser med respekt för pluralism och mångfald. Domstolen gör bedömningen att det faktum att de nationella domstolarna har lagt mera vikt åt denna princip och åt statens intresse, än åt kärandens intresse att inte begränsa uttrycket för sina religiösa övertygelser, inte utgör något problem med avseende på konventionen (styckena 54 och 55 ‑ovantill).
68. Den gör observationen i detta hänseende att skyldigheten till neutralitet gäller för samtliga offentliga tjänster, såsom Conseil d'État vid ett flertal tillfällen har erinrat, samt nyligen kassationsdomstolen (styckena 26 och 27 ‑ovantill), Det framgår faktiskt inte från någon text eller något beslut från Conseil d'État att den omtvistade neutralitetsprincipen skulle kunna anpassas efter de anställda och deras funktioner som de utövar (styckena 26 och 31 ovantill). Domstolen är medveten om att det gäller en strikt skyldighet som har sina rötter i det traditionella förhållandet som statens konfessionslöshet och samvetsfriheten upprätthåller, såsom det uttrycks i artikel i i författningen (stycke 21 ‑ovantill). Enligt den franska modellen, som det inte är domstolens sak att bedöma som sådan, åläggs statens neutralitet de företrädare som representerar den. Domstolen anser emellertid att det åligger förvaltningsdomaren av vaka över att administrationen inte gör en orimlig inskränkning av offentligt tjänstemäns samvetsfrihet då statens neutralitet åberopas (stycke 26 och 28 ovantill).
69. I detta sammanhang gör domstolen observationen att de disciplinära följderna av kärandens vägran att ta av sin slöja under sin tjänst har uppskattats av administrationen ”med beaktande av arten och symbolens demonstrativa karaktär, liksom andra omständigheter (stycke 26 ovantill”. Administrationen har när det gäller detta på ett användbart sett understrukit att det erforderliga kravet på neutralitet var tvingande med beaktande av kontakterna som hon hade med patienterna Hon har för övrigt på ett sätt som skulle ha förtjänat att utvecklas mera, ställt till med problem i tjänsten (stycke 8 ovantill). Domarna har för sin del väsentligen vidmakthållit det franska konceptet med offentlig tjänst och den demonstrativa karaktären med slöja för att pröva att det inte har gjorts en överdriven inskränkning av kärandens religionsfrihet. Således, om bärandet av en religiös symbol av käranden utgjorde en felaktig överträdelse av hennes plikt till neutralitet, har denna beklädnads påverkan under utövandet av hennes funktioner tagits med i beräkning för att för att uppskatta allvaret i denna överträdelse, och för att besluta om att inte förnya hennes kontrakt. Domstolen konstaterar att artikel 29 i lagen av den 13 juli 1983 inte ger en definition av försummelsen (stycke 41 ovantill) och att administrationen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning i frågan. Den konstaterar att den senare har mottagit vittnesutsagor för att anse att den har förfogat över tillräckliga bevis för att inleda ett disciplinärt förfarande mot käranden (stycke 8 ‑ovantill ). Förvaltningsdomaren har i övrigt inte fördömt åtgärden i form av icke-förnyelse av kontraktet, då den har funnit den proportionerlig för överträdelsen, med hänsyn till offentliga tjänstemäns neutralitet. Domstolen anser att de nationella myndigheterna är bättre lämpade för att bedöma proportionaliteten i åtgärden, vilken ska fastställas med hänsyn till samtliga omständigheter under vilka en förseelse fastslås, i syfte att respektera artikel 9 i konventionen.
70. Domstolen finner att käranden, för vilken det var viktigt att ge uttryck för sin religion genom att på ett synligt vis bära en slöja på grund av sina religiösa övertygelser, utsatte sig för den tunga påföljden i form av ett disciplinärt förfarande. Emellertid råder det inget tvivel om att hon efter publiceringen av Conseil d'États betänkande av den 3 maj 2000 visste om att hon var bunden att rätta sig efter en skyldighet till neutral klädsel under det att hon utövade sina funktioner (stycke 26 och 51 ovantill) Administrationen hade erinrat henne om detta och bett henne att tänka om angående att bära sin slöja. Det är på grund av hennes vägran att rätta sig efter denna skyldighet som käranden informerades om att det disciplinära förfarandet inleddes, oberoende av hennes yrkesrelaterade egenskaper. Hon har alltså åtnjutit garantier från det disciplinära förfarandet liksom även rättsmedel vid förvaltningsdomstolarna. Hon avstod i övrigt att infinna sig till urvalsförfarandet för socialassistenter som organiserades av CASH, samtidigt som hon var inskriven på listan över kandidater som denna inrättning hade upprättat i perfekt kunskap om de faktiska omständigheterna (stycke 10 ovantill). Mot bakgrund av dessa förhållanden gör domstolen bedömningen att de nationella myndigheterna inte har överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den har konstaterat att det inte föreligger en möjlig förlikning med kärandens religiösa övertygelser och skyldigheten att inte ge uttryck för dem, sedan hon har gett dem företräde framför kravet om statens neutralitet och opartiskhet.
71. Det framgår från rapporten från Observatoriet för konfessionslöshet i sin del ”Lägesrapport för hälsoinrättningar” (stycke 29 ovantill) att meningsskiljaktigheter som uppstår på grund av uttryck för religiösa övertygelser av personer som arbetar inom sjukhustjänster bedöms från fall till fall, förlikningen av föreliggande intressen görs av administrationen för att försöka hitta samförståndslösningar. Denna vilja till förlikning bekräftas av hur sällsynt det är med att tvistemål av detta slag hamnar inför domstolarna, vilket även framgår av rundskrivelsen av 2005 eller nyligen genomförda studier om konfessionslösheten (styckena 26 och 30 ovantill) Slutligen observerar domstolen att sjukhuset är en plats där det i lika hög grad krävs av avnämare, som ändå har friheten att ge uttryck för sina religiösa övertygelser, att tillämpa principen om konfessionslöshet genom att avstå från alla omvändelseförsök och att respektera organisationen av tjänsten och i synnerhet krav på hälsa och hygien (styckena 23, 29 och 30 ovantill), med andra ord, den berörda statens reglering ger företräde åt andra personers rättigheter, likabehandling av patienter och tjänstens fungerande framför uttryck för religiösa övertygelser, vilket alltså noteras.
72. Med hänsyn till allt det föregående gör domstolen bedömningen att det bestridda intrånget kan anses som proportionerligt för det eftersträvade ändamålet. Följaktligen var intrånget i utövandet av friheten att ge uttryck för sin religion nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, och det har inte skett någon överträdelse av artikel 9 i konventionen.
AV DESSA SKÄL FÖRKLARAR DOMSTOLEN
1. Enhälligt talan tillåtlig
2. Meddelar med sex röster mot en att det inte har skett någon överträdelse av artikel 9 i konventionen;
Upprättat på franska, sedan skriftligen kommunicerat den 26 november 2015 genom tillämpning av artikel 77 §§ 2 och 3 i förordningen.
Milan BlaškoJosep Casadevall
Biträdande justitiesekreterareOrdförande
Till detta beslut har det bilagts i enlighet med artiklarna 45 § 2 i konventionen och 74 § 2 i förordningen, en framställning av de avskiljande meningarna från domarna De Gaetano och O’Leary
J.C.M.
M.B.
DELVIS SAMMANFALLANDE OCH DELVIS AVSKILJANDE MENING FRÅN DOMARE O’LEARY
(Översättning)
I detta fall röstade jag för protokollet för icke-överträdelse av artikel 9 i konventionen av två skäl. Å ena sidan skulle domstolens rättspraxis med avseende på artikel 9 - i synnerhet länderna som behandlar principer om neutralitet och konfessionslöshet i vissa sektorer, främst inom utbildning, och i vissa medlemsstater, framförallt Frankrike och Turkiet - kunna åberopas till stöd för majoritetens slutsats enligt vilket intrånget i kärandens utövande av sin rätt till att ge uttryck för sin religiösa övertygelse på arbetsplatsen var rättfärdigat och proportionerligt (I). Å andra sidan är det klart fastställt att medlemsstaterna åtnjuter ett stort, rentav väldigt stort utrymme för skönsmässig bedömning när det står frågor med avseende på relationer mellan staten och religionerna på spel (II).
Mot bakgrund av detta manar majoritetens bedömning av vissa aspekter av detta mål till andra observationer och reflektioner.
I. Beslutet Ebrahimian mot bakgrund av domstolens föreliggande rättspraxis med avseende på artikel 9
Såsom har angetts ovantill skulle domstolens rättspraxis som har citerats i paragraferna 52 till 58 från majoritetens beslut kunna åberopas till stöd för förbudet som har gjorts i Frankrike mot att offentliga tjänstemän klär sig i religiösa symboler.
Emellertid hade alla omnämnda mål, med undantag av ett, som målsättning att begränsa en individs rätt att ge uttryck för sin religionsfrihet i ett utbildningssammanhang. När det gäller lärarna undersökte domstolen i var och en av dessa mål frågan om en rättvis jämvikt hade inrättats mellan, å ena sidan, rätten för lärare att ge uttryck för sina religiösa övertygelser och, å andra sidan, respekten för den allmänna utbildningens neutralitet och skyddet av eleverna och studenternas legitima intressen med ändamålet att säkerställa den fredliga samlevnaden mellan studenter av olika trosåskådningar och även för att skydda den allmänna ordningen och andra personers trosåskådningar. I dessa mål var domstolens resonemang, då den drog slutsats om icke-överträdelse eller avvisade överklagandena som uppenbart ogrundade, intimt förknippat med utbildningens och lärarnas roll i samhället, med elevernas relativa sårbarhet, och med den effekt eller påverkan religiösa symboler kunde ha på dessa senare. [1] När det gäller rättspraxis rörande eleverna, framkommer samma farhågor med avseende på den allmänna utbildningens neutralitet och nödvändigheten att skydda sårbara elever och studenter som är lättpåverkade av påtryckningar och omvändelseförsök.[2] Endast i ett av dessa mål, Kurtulmuş mot Turkiet uttrycker sig domstolen i bredare ordalag, och begränsar sig uppenbarligen inte till detaljerna inom utbildningssektorn, emedan den finner att den kärande läraren hade valt att bli tjänsteman och att reglerna gällande beklädnad ålades alla tjänstemän jämlikt, vilka än deras funktioner och religiösa övertygelser var.[3]
Det enda mål som undersökts med avseende på artikel 9 om att bära religiösa religiösa symboler på arbetsplatsen är målet Eweida med flera mot Storbritannien,[4] som både är relevant i förevarande mål (se nedtill ‑) och skiljer sig åt totalt från det. Det skiljer sig åt mot det aktuella fallet i det att när det gäller fru Eweida, den första käranden i nämnda mål, drog domstolen sin slutsats i överträdelse av artikel 9; samtidigt som den ansåg att önskemålet från kärandens privata arbetsgivare om att skydda sitt märke var legitimt, gjorde den bedömningen att intrånget i utövandet av kärandens rätt var oproportionerligt. När det gäller fru Chaplin, den andra kärande, som var sjuksköterska på ett offentligt sjukhus, var förbudet som hon fick mot att skylta med ett kors motiverat av allmänna hälsoskäl och säkerheten för en sjukhustjänst. Under dessa omständigheter kunde domstolen inte dra slutsatsen att åtgärderna ifråga var oproportionerliga.
En översikt över befintlig rättspraxis innehåller alltså tydliga exempel i mål riktade mot Turkiet och Frankrike, där domstolen har beaktat principer om konfessionslöshet och neutralitet för att rättfärdiga förbud mot att bära religiösa symboler. En noggrann läsning av dessa mål gör det emellertid möjligt att konstatera att dessa abstrakta principer i varje fall har översatts till en mer konkret form [5] än i det föreliggande beslutet, innan de kunde åberopas för att sätta stopp för ifrågavarande kärandes individuella rätt att ge uttryck för sina religiösa övertygelser. Dessutom har besluten från domstolen i alla dessa mål, och trots den rikliga hänvisningen till tjänstemän i målet Kurtulmuş, anpassats till utbildningssammanhanget som har stått på spel.
Majoritetens beslut som sådant i fallet omfattar den offentliga sektorn rent allmänt med en rättspraxis som tidigare har varit begränsad till en sektor och grundad på ett rättfärdigande som är speciellt förknippat med denna sektor och utbildningens roll i samhället. Dessutom, även om resultatet av detta mål till en viss grad är begränsat - käranden, anställd på grundval av av ett tidsbegränsat kontrakt, har upptäckt att detta inte har förnyats på grund av hennes vägran att ta sin slöja - så är inte konsekvenserna av beslutet det. Enligt tolkningen av den senare delen av beslutet som gäller proportionaliteten (del V) är det synliga bärandet av religiösa symboler av anställda vid franska offentliga organ förbjudet och leder till deras uppsägning eller till icke-förnyelse av deras kontrakt. [6] Ett allmänt förbud rättfärdigas alltså med hänsyn till principer om konfessionslöshet och neutralitet, och bedöms vara proportionerligt. Emellertid behandlar beslutet knappt alls denna betydande utvidgning av en rättspraxis som har utvecklats exklusivt inom utbildningsområdet.
II. Medlemsstaters rikliga utrymme för skönsmässig bedömning och artikel 9
Det rikliga utrymme för skönsmässig bedömning som har getts medlemsstater i detta sammanhang utgör ett annat skäl, kanske mycket starkare därtill, för att rösta för ett protokoll om icke-överträdelse med avseende på nyligen fattade beslut av stora avdelningen (Grande Chambre) gällande artikel 9 och andra äldre beslut. [7] Såsom majoritetens beslut erinrar om, då det står på spel frågor angående relationerna mellan staten och religioner för vilka djupa motsättningar rimligtvis kan föreligga i ett demokratiskt samhälle, är det på sin plats att ge en särskild betydelse åt den nationella beslutsfattaren. Som vi har sett här ovantill är det sådant verkligen fallet när det gäller reglering av bärandet av symboler vid utbildningsinstitutioner, i desto högre grad med hänsyn till mångfalden av nationella tillvägagångssätt när det gäller denna fråga.[8]
I ljuset av denna konstanta rättspraxis, med hänsyn till domstolens underordnade roll och med beaktande av den grundläggande betydelse i det franska samhället för principerna som staten åberopar, får man inte tolka den föreliggande avskiljande meningen som ett förnekande av den franska statens utrymme för skönsmässig bedömning på detta område. Det är inte domstolens sak, liksom majoritetsbeslutet understryker i stycke 68, att bedöma den franska modellen med konfessionslöshet som sådan.
Emellertid går ett stor utrymme för skönsmässig bedömning hand i hand med en europeisk kontroll i de fall där konventionen tillämpas, vilket det tydligt är fråga om i detta fall, och utrymmet för skönsmässig bedömning, hur omfattande det än är, kan inte räcka till för att undgå denna kontroll.
III. Angående frågan om åtgärden var ”föreskriven av lagen” vid den aktuella tidpunkten
När slutsatsen drogs om att begränsningen som gjordes av kärandens rättigheter föreskrevs av lagen, stödde sig majoritetsbeslutet på den franska författningen liksom på Conseil d'États och konstitutionsrådet rättspraxis, och citerar särskilt ett betänkande från 2000 som gällde bärandet av religiösa symboler vid utbildningsinrättningar.
Men om man uppmärksamt studerar den lagstiftnings- och rättspraxisram som finns i stycke 21 och 31 i beslutet och riktar särskild uppmärksamhet mot kronologin, så är det inte säkert att förbjudet i fråga i det föreliggande målet var tillgängligt och förutsebart i meningen av vår domstols rättspraxis 1999, då käranden anställdes, eller år 2000 då hennes kontrakt inte förnyades. Lagen av 1983 som gäller tjänstemäns rättigheter och skyldigheter (omnämnt i stycke 25 av majoritetsbeslutet) verkar vag och svävande, precis som rundskrivelsen av 1995 gällande patienters rättigheter. Endast ett relevant beslut från Conseil d'État som föregår datumet för icke-förnyelsen av kärandens kontrakt åberopas och det föregår det inte med mer än några månader.[9] Beslutet i detta mål gällde bärandet av religiösa symboler vid utbildningsinrättningar och innehöll bara en obiter [ö a: Obiter Dictum, latin ("Vid sidan om saken"], bestående av en rad enligt vilken det inte var på sin plats att fastställa en åtskillnad mellan anställda inom den offentliga sektorn efter huruvida de var ålagda undervisningsfunktioner eller inte. Emellertid har Conseil d'État i ett föregående beslut 1989, och som har åberopats av kärande, sagt att ”elevers bärande av religiösa symboler med vilka de låter ge uttryck för sin religionstillhörighet inte i sig självt [var] oförenligt med principen om konfessionslöshet”.[10] Efter detta beslut från 1989 från Conseil d'État uppstod problem bara genom omständigheterna då symbolerna bars synligt, och i synnerhet om de genom sin demonstrativa eller anspråksmässiga natur utgjorde en påtrycknings- eller provokationshandling.
Alla andra beslut, rundskrivelser, etc. som omnämns i dessa stycken av beslutet är senare i tiden, i vissa fall mer än ett decennium efter icke-förnyelsen av kärandens kontrakt. I stycke 25 är det bekräftat av Nationalförsamlingen inte förrän i oktober 2015 antog ett lagförslag som modifierade lagen av 1983 genom att där skriva in en uttrycklig skyldighet för offentligt anställda att utöva sina funktioner med respekt för principen om konfessionslöshet och att avstå från att ge uttryck för sin religiösa övertygelse under utövandet av sina funktioner. Det framgår av stycke 30 att en rundskrivelse med avseende på konfessionslösheten inom hälso- och sjukvårdsinrättningar inte har antagits förrän 2005.[11]
Under dessa omständigheter är det svårt att dra slutsatsen att käranden då hon undertecknade kontraktet med CASH skulle ha kunnat förutse att bärandet av den islamiska slöjan (som hon med all säkerhet hade burit under sin intervju och under flera månader efter att hon hade påbörjat arbetet utan att det framkallade någon kommentar) skulle medföra ett disciplinärt förfarande, och att hon faktiskt sades upp. Naturligtvis, är, precis som domstolen har förklarat det, innebörden och följden av att handlingar som motsvarar att offentligt uttrycka en religiös övertygelse inte desamma under olika tidsperioder och sammanhang, och regleringen av frågan kan följaktligen variera från land till land.[12] Emellertid, ju större statens utrymme för skönsmässig bedömning är desto mer tillgänglig och förutsebar måste den rättsliga ramen som den grundar sig på vara. Det är inte säkert att detta kriterium tillmötesgicks 1999-2000 och majoritetsbeslutet kan tolkas som att inte bedöma kravet på laglighet med hänvisning till lagen, så som den var i kraft vid tidpunkten i fråga, utan med hänvisning till lagen som den är i kraft just nu, till följd av en omfattande debatt, tvivelsutan känslig, som har pågått femton år i det franska samhället.
IV. Om frågan huruvida åtgärden eftersträvade ett legitimt ändamål
Det aktuella målet representerar ett annat fall där en medlemsstat åberopar abstrakta principer eller ideal - gällande neutralitet och konfessionslöshet - för att rättfärdiga ett intrång i kärandens utövande av sin individuella rätt att ge uttryck för sina religiösa övertygelser. Även om denna rätt naturligtvis inte är absolut, föreskriver artikel 9 § 2 att begränsningar som görs av denna frihet, eller denna rättighet, måste vara ”nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, för den allmänna säkerheten, för att skydda den allmänna ordningen, för hälsan och moralen, eller för att skydda andra personers rättigheter och friheter. Majoritetsbeslutet syftar till att öka respekten för principerna om konfessionslöshet och neutralitet som har åberopats av medlemsstaten för det sista av de legitima ändamål som uttömmande anges i artikel 9 § 2, dvs. skyddet av andra personers rättigheter och friheter. Även här skulle man kunna hävda att beslutet avgränsas till att använda metoden som redan har utvecklats av domstolen i enlighet med artikel 9 inom utbildningsområdet. Emellertid, på så vis som har understrukits ovantill, har principerna om neutralitet och konfessionslöshet i dessa mål för avsikt att skydda elever och studenters rättigheter och friheter och var nära förknippade med värden som dessa utbildningsinrättningar förväntas undervisa om (se bland annat, Dahlab, s. 12, eller Leyla Şahin, § 116). Beslutet som fattades i målet Kurtulmuş visar sig igen vara det enda undantaget till denna regel.
I målet Eweida med flera, gjorde domstolen bedömningen när det gäller den första käranden att det hade lagts för mycket vikt vid arbetsgivarens legitima ändamål att skydda en viss kommersiell image under omständigheter då ”ingen verklig inskränkning av andra personers intressen har [hade] fastslagits” (Eweida med flera, tidigare citerat, §§ 94 och 95). Vad det gäller den andra käranden i detta mål hade det väldigt konkreta och legitima ändamålet att skydda hälsan och säkerheten inom en sjukhustjänst varit viktigare än kärandens individuella rättighet att skylta med ett kors (Eweida med flera, tidigare citerat §§ 99-100). I detta fall skulle staten, med tanke på kärandens arbetes art och kontext inom en psykiatrisk tjänst, ha kunnat åberopa ett sådant legitimt och konkret ändamål som uttryckligen föreskrivs av artikel 9 § 2. Istället för detta så sökte den stödja sig på abstrakta principer till stöd för ett allmänt förbud som ska vara tillämpligt för alla anställda vid offentliga organ.
Det bestrids i detta sammanhang inte att konfessionslösheten och neutraliteten är väsentliga principer vars betydelse redan har erkänts av domstolen, och vid flera tillfällen av stora avdelningen (Grand Chambre). I Frankrike är den offentliga sektorns neutralitet ett upphöjt konstitutionellt värde. Emellertid så befriar inte detta erkännande domstolen från skyldigheten som följer av artikel 9 § 2 om att fastställa huruvida förbudet mot att bära religiösa symboler som har ålagt käranden var nödvändigt för att säkerställa respekt för dessa principer och därför motsvarade ett socialt tvingande behov. När det gäller bedömningen om kammarens proportionalitet (se nedtill) verkar det som att det abstrakta karaktären för principerna som åberopades för att överkomma rätten som följer av artikel 9 också tenderar att göra denna bedömning abstrakt. Risken är alltså att varje åtgärd som vidtas i namn av principen om konfessionslöshet och neutralitet, och som inte överskrider utrymmet för en stats skönsmässiga bedömning - i sig självt mycket stort ty detta är samhällets val det är fråga om [13] – är förenlig med konventionen.[14]
V. Angående frågan huruvida åtgärden var nödvändig i ett demokratiskt samhälle
Föreligger det i fallet ett skäligt proportionalitetsförhållande mellan de använda medlen och de legitima ändamål som har eftersträvats av intrånget?
I stycken 60-71 i beslutet verkar det som att majoriteten kombinerar två väldigt olika tillvägagångssätt för att bedöma proportionaliteten i intrånget i kärandens utövande av sin rättighet. Å ena sidan gör majoriteten en relativt konkret bedömning av proportionaliteten genom att grunda sig på speciella funktioner som utförs av käranden (hennes arbete som socialassistent som sådant), på det sammanhang där funktionerna utförs (den berörda personen var social assistent vid en psykiatrisk tjänst), och på sårbarheten och behoven hos patienter med vilka den berörda personen stod i kontakt (se styckena 60, 61, 64, 65, 69 och 70 av beslutet). Å andra sidan gör majoriteten en mycket mer abstrakt bedömning angående proportionaliteten, förankrad i principerna om neutralitet och konfessionslöshet mycket abstrakta natur, vilka i det väsentliga har åberopats av nationella myndigheter och staten (§§ 63 till 69 av beslutet).
När det gäller att majoritetsbeslutet drar slutsatsen om icke-överträdelse av kärandens rättighet att ge uttryck för sina religiösa övertygelser, som garanteras av artikel 9, genom att stödja sig på den ”funktionella” bedömningen om proportionaliteten i den omtvistade åtgärden, skriver jag under utan problem. Det är också ett tillvägagångssätt som tillämpas i den privata sektorn i Frankrike [15] och som de franska myndigheterna verkar ha diskuterat vid ett visst tillfälle när det gäller den offentliga sektorn, men som de därefter har avfärdat.[16]
I gengäld verkar den mer abstrakta bedömningen om proportionaliteten, som är centralt för majoritetsbeslutet, vara det oundvikliga resultatet av att i första hand abstrakta principer har tagits till för att rättfärdiga intrånget i utövandet av en rättighet som garanteras av artikel 9. Det faktum att de nationella domstolarna har lagt mera vikt vid principen om konfessionslöshet och neutralitet och statens intresse än vid käranden uppställer enligt majoriteten inget problem med avseende på konventionen. De nationella domstolarna är i huvudsak grundade på det franska begreppet om offentliga tjänster och på den ”demonstrativa” karaktären av slöjan som bärs av käranden för att dra slutsatsen att det inte finns något oproportionerligt intrång i den berörda personens rättigheter som följer av artikel 9 (styckena 67-69 i majoritetsbeslutet)
Genom att dra den slutsatsen på så vis medger majoriteten att ingenting indikerar att käranden genom sin attityd, sitt beteende eller sina handlingar har brustit när det gäller principen om neutralitet och konfessionslöshet genom att begå påtryckningshandlingar, provokation eller omvändelseförsök, genom att sprida propaganda eller att inskränka andra personers rättigheter.[17] Det är på sin plats att notera att majoritetsbeslutet också kritiserar frånvaron av preciseringar gällande de problem, som har åberopats av den nationella förvaltningen, och som skulle ha orsakats inom tjänsten på grund av det faktum att käranden bar slöjan (stycke 69 av beslutet).
Dessutom skönjer man inget verkligt beaktande av de tunga konsekvenser (disciplinära förfaranden, eller, faktiskt, uppsägning), starkt betonade i Eweifa med flera, tidigare citerat, § 106, som kärandens skulle underkastas om hon på grund sina religiösa övertygelser inte skulle känna sig förmögen att ta av den religiösa symbolen. I beslutet Eweida, har domstolen sagt, i stycke 83, att det målen lyfter ett klagomål på området av artikel 9, snarare än att säga att möjligheten att byta arbete skulle exkludera varje intrång, det hade varit bättre att bedöma denna möjlighet bland alla omständigheter som kommit ifråga när den rimliga karaktären i begränsningen har prövats. Spåren av beslutet Eweida med flera och varje övervägande om skälig anpassning förloras kanske i beslutet som har fattats i fallet. [18]
Det är även på sin plats att notera att det enkla bärandet av en slöja anses som ett demonstrativt uttryck för religiösa övertygelser från kärandens sida, en bedömning som är svårförenlig med den toleransen som domstolen hade visat i ett mycket mer känsligt sammanhang rörande utbildning i målet Lautsi, med hänsyn till att den hade bedömt detta som enkla, passiva symboler
VI. Slutsats
Även om domstolen inte får glömma din underordnade roll, får den den inte frigöra sig från sin övervakande roll genom att justera villkoren i artikel 9 § 1, och - i förhållande till principer och ideal som är mer och mer abstrakta - bredda omfattningen av begränsningar som uttömmande har föreskrivits av denna bestämmelse, och därigenom frigöra sig från kraven på proportionalitet.
Det hade enligt mig varit möjligt att nå ett protokoll om icke-överträdelse genom en bedömning som i högre grad följde konventionens krav, samtidigt som det det skulle säkerställas en högre sammanhängande grad mellan domstolens olika aspekter av rättspraxis i relation till artikel 9. Ett stort utrymme för skönsmässig bedömning måste stödjas på en rättslig ram som samtidigt är förutsebar och tillgänglig. Samtidigt får detta utrymme för skönsmässig bedömning inte befria medlemsstaterna i första hand, och domstolen i andra hand, från deras skyldighet att nå en konkret bedömning om proportionalitet, särskilt då det står på spel ett allmänt förbud som inskränker en individs rättigheter, samtidigt som det potentiellt har återverkningar för anställningsmöjligheter inom ett helt samhälle.
Medan medlemsstater grundar sig på flexibla begrepp, principer och ideal för att rättfärdiga intrång i en individs utövande av sin frihet att ge uttryck för sin religion, har stora avdelningen (Grand Chambre) tidigare sagt att den måste göra en noggrann prövning av den bestridda begränsningen (S.A.S mot Frankrike § 122). Man kan fråga sig om domstolen har hängett sig åt en sådan prövning i detta fall, då bedömningen av proportionaliteten på en och samma gång är lika målinriktad och funktionell som vag och bred.
AVSKILJANDE MENING FRÅN DOMARE GAETANO
(Översättning)
Efter att ha haft förmånen att läsa den avskiljande meningen från domare O’Leary vill jag klargöra att jag delar helt och hållet de farhågor som det ges uttryck för med sådan lärdom när det gäller resonemanget som har följts i beslutet.
Dessa farhågor leder mig oundvikligen till slutsatsen att det har skett en överträdelse av artikel 9. Den ledande idén i beslutet är att den abstrakta principen om statens konfessionslöshet kräver att offentligt anställda underkastas ett allmänt förbud mot att på sina arbetsplatser bära en symbol som förkunnar deras religiösa övertygelse. Denna abstrakta princip blir i sig själv och genom sig själv ”en tvingande social nödvändighet” som rättfärdigar intrång i utövandet av en grundläggande rättighet. Försöket att dela upp målet och därigenom begränsa räckvidden för fakta som är specifika för käranden, är såsom domare O’Leary understryker, mycket svagt och ibland motsägelsefullt. Domen utgår ifrån och vilar på den falska (och jag ska tillägga farliga) hypotesen som uttrycks i stycke 64 i beslutet, enligt vilket avnämarna av offentliga tjänster inte kan se sig garanterade en opartisk tjänst om den offentligt anställde till deras förfogande på något sätt ger uttryck för sin religiösa tillhörighet - samtidigt som väldigt ofta bara namnet på den anställde som allmänheten som kan se på dennes skrivbord, eller på annat sätt, tillåter en på ett ganska säkert sätt att dra en slutsats om den berörda personens religiösa tillhörighet.
Dessutom skulle det, när det gäller offentligt anställda, även verka som att fransk rätt förbjuder dem det subjektiva uttrycket av sin religiösa övertygelse och inte det objektiva bärandet av ett särskilt klädesplagg, eller en annan symbol. En kvinna kan bära en slöja utan avsikt att ge uttryck för en religiös övertygelse, eller någon annan övertygelse, utan av flera skäl. Samma sak gäller för en man som bär skägg, eller en person som bär ett kors som hängsmycke. Att kräva av en offentligt anställd att denne/denna ”avslöjar” om detta klädesplagg utgör eller inte ett uttryck för hans/hennes religiösa övertygelse kan inte förenas med de förmodade fördelarna som offentligt anställda åtnjuter, vilka omnämns i stycke 66 av beslutet.
Staterna förfogar förvisso över ett rikligt utrymme för skönsmässig bedömning med avseende på offentligt anställdas tjänst, men detta utrymme är inte obegränsat. En princip i författningsrätt eller en konstitutionell ”tradition” kan lätt sluta med att bli helgad, vilket skulle påverka alla värden som ligger till grund för författningen, och det är just precis detta som det aktuella beslutet kommer farligt nära.
[1]. Se, beroende på målet, Dahlab mot Schweiz (déc.), nr. 42393/98, Europadomstolen 2001‑V, Kurtulmuş mot Turkiet (déc.), nr. 65500/01, Europadomstolen 2006‑II, eller Karaduman mot Turkiet (déc.), nr. 41296/04, 3 april 2007.
[2]. Se, beroende på målet, Köse med flera mot Turkiet (déc.), nr. 26625/02, Europadomstolen 2006‑II, Dogru mot Frankrike, nr. 27058/05, 4 december 2008, Kervanci mot Frankrike nr. 31645/04, 4 december 2008, Gamaleddyn mot Frankrike (déc.), nr. 18527/08, 30 juni 2009, Aktas mot Frankrike (déc.), nr. 43563/08, 30 juni 2009, Ranjit Singh mot Frankrike (déc.), nr. 27561/08, 30 juni 2009, Jasvir Singh mot Frankrike (déc.), nr. 25463/08, 30 juni 2009, och Leyla Şahin mot Turkiet [GC], nr. 44774/98, Europadomstolen 2005‑XI.
[3]. Se för bekräftelse av Kurtulmuş fastän i en annan kontext Ahmet Arslan med flera mot Turkiet, nr. 41135/98, § 48, 23 februari 2010.
[4]. Eweida med flera mot Storbritannien nr. 48420/10, 59842/10, 51671/10 och 36516/10, Europadomstolen 2013 (utdrag).
[5]. Se referensen till exempel i Leyla Şahin, tidigare citerat, § 116, till ”pluralismens värden, respekten för andra personers rättigheter, och i synnerhet, jämställdhet mellan kvinnor och män (…)”.
[6]. Beslutet begränsar sig inte heller till tjänstemän, då käranden helt enkelt hade blivit anställd av ett offentligt organ utan att ha åtnjutit fördelarna som den offentliga funktionen medför och, utan tvivel, inte heller skyldigheterna som det ålägger. Denna aspekt i sig själv särskiljer målet från målet S.A.S. mot Frankrike [GC], nr. 43835/11, Europadomstolen 2014 (utdrag), där det legitima ändamålet och utrymmet för skönsmässig bedömning som har erkänts av domstolen också var mycket stort, men där tillämpningsområdet för den tillbakavisade lagstiftningen var mycket snävt.
[7]. Se i synnerhet S.A.S. mot Frankrike tidigare citerat och Lautsi med flera mot Italien, [GC], nr. 30814/06, Europadomstolen 2011 (utdrag).
[8]. Se stycke 56 av majoritetsbeslutet och rättspraxis som citeras där. Se emellertid den avskiljande meningen som anslutits till beslutet Leyla Şahin, § 3, angående frågan om man verkligen kan anse att det föreligger ”en mångfald av nationell praxis” och alltså en frånvaro av ett europeiskt konsensus. Se även den jämförande analysen av medlemsstater i Europarådet i stycke 47 av beslutet Eweida med flera.
[9]. Om det i vilket fall som helst är Conseil d'États betänkande från 2000 som är den väsentliga händelsen i fallet (se stycke 70 av beslutet), kan man fråga sig varför rättvisan inte krävde en rimlig tidsfrist för att de berörda personerna kunde ta del av den. Se i kontexten utmattning, Valada Matos das Neves mot Portugal, nr. 73798/13, 29 oktober 2015.
[10]. Se Conseil d'États beslut (nr. 346.893) av den 27 november 1989, som gällde elever, återgivet i stycke 26 av beslutet Dogru mot Frankrike.
[11]. Se, a contrario, hur den rättsliga ramen beskrivs väldigt annorlunda i styckena 37, 39, 41 och 120 av beslutet Leyla Şahin, eller där den franska rättsliga ramen, på ett mycket tydligare sätt, står på spel i beslutet Dogru, §§ 17-32.
[12]. Se, bland annat, Leyla Şahin, § 109.
[13]. Se S.A.S. mot Frankrike, §§ 153-154.
[14]. Se P. Bosset, “Mainstreaming religious diversity in a secular and egalitarian State: the road(s) not taken in Leyla Şahin v. Turkey” in E. Brems (ed.), Diversity and Human Rights: rewriting judgments of the ECHR, CUP, 2013, pp.192- 216, p.198
[15]. Se Eweida med flera, tidigare citerat, § 47.
[16]. Se observationerna från regeringsombudet som återges i stycke 31 av beslutet. Det är värt att komma ihåg, för övrigt, att Frankrike är medlem av Europeiska unionen och därför omfattas av direktiv 2000(78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling inom arbetslivet (EGT L 303, p. 16). Detta direktiv förbjuder all direkt och indirekt diskriminering grundad på religion och övertygelser. Europeiska unionens domstol har ännu inte anhängiggjorts av en begäran om ett förhandsavgörande eller fördragsbrottsförfarande när det gäller bärandet av religiösa symboler på arbetsplatsen. Det återstår att se om den kommer att följa ett ”funktionellt tillvägagångssätt (som villkoren i artikel 4 § 1 skulle föreslå) eller om, på grundval av de större villkoren i artikel 2 § 5 i direktivet, som i stort liknar 9 § 2 i konventionen, ett tillvägagångssätt jämförbart med det i majoritetsbeslutet skulle uppfylla de erforderliga villkoren. Se emellertid målen C-299/08 Wolf EU:C:2010:3 et C-447/09 Prigge EU:C:2011:573 för exempel på det ”funktionella” resonemanget som har antagits av Europeiska unionens domstol genom tillämpningen av detta direktiv. Direktivet tillämpas för användning för både den franska offentliga och privata sektorn, och domstolens rättspraxis understryker i detta hänseende den eventuella sårbarheten i förbudet att bära religiösa symboler när den bedöms i förhållande till principen och icke-diskriminering i arbetssammanhang.
[17]. Jämför tillvägagångssättet som har antagits i det aktuella målet med styckena 94 och 95 i beslutet Eweida med flera, eller med beslutet från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter i målet Bikramit Singh mot Frankrike, § 8.7, meddelande 1852/2008, enligt vilket parten staten inte hade lämnat övertygande bevis om att upphovsmannen genom att bära sin keski hade utgjort ett hot mot andra elevers rättigheter och friheter eller för ordningen inom skolinrättningen.
[18]. Den årliga rapporten från Observatoriet för konfessionslöshet 2013-2014 nämner vissa uppgörelser i godo och förlikningar (§71 i beslutet), men fakta från fallet låter en se en något annorlunda verklighet. Se även när det gäller en skälig anpassning, den avskiljande meningen som har anslutits till beslutet Francesco Sessa mot Italien, nr. 28790/08, Europadomstolen 2012 (utdrag), och K. Alidadi “Reasonable Accommodation for Religion and Belief: Adding Value to Article 9 ECHR and the European Union’s Anti-Discrimination Approach to Employment?” (2012) 37 ELRev. s. 693-715.
Full & Egal Universal Law Academy