SEKTION FYRA
MÅLET ELBERTE mot LETTLAND
(Ansökan nr 61243/08)
DOMSLUT
STRASBOURG
13 januari 2015
SLUTLIG
2015-04-13
Denna dom har vunnit laga kraft enligt artikel 44 § 2 i konventionen. Den kan komma att revideras redaktionellt.
I målet Elberte mot Lettland,
avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (sektion fyra), i egenskap av en kammare bestående av:
Päivi Hirvelä, ordförande,
Ineta Ziemele,
George Nicolaou,
Nona Tsotsoria,
Zdravka Kalaydjieva,
Krzysztof Wojtyczek,
Faris Vehabović, domare,
och Fatoş Aracı, sektionens biträdande justitiesekreterare,
efter enskilda överläggningar den 4 november och 2 december 2014,
följande dom, vilken fastställdes sistnämnda datum:
FÖRFARANDE
1 Målet hade sitt ursprung i en ansökan (nr 61243/08) mot Republiken Lettland inlämnad till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) av en lettisk medborgare, Dzintra Elberte (”sökanden”), den 5 december 2008.
2 Sökanden företräddes av I. Nikuļceva, en advokat med praktik i Riga. Den lettiska regeringen (”regeringen”) företräddes av sitt ombud, inledningsvis I. Reine och därefter K. Līce.
3. Sökanden hävdade, i synnerhet, att avlägsnandet av hennes avlidne makes vävnad hade skett utan hennes samtycke och vetskap och att han hade blivit begravd med benen hopbundna.
4. Den 27 april 2010 meddelades regeringen om ansökan enligt artikel 3 och 8 i konventionen. Den 9 juli 2013 beslutades att tillåtligheten och sakfrågan ska prövas samtidigt (artikel 29 § 1 i konventionen).
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
5 Sökanden föddes 1969 och bor i Sigulda. Hon är änka efter Egils Elberts (”sökandens make”), en lettisk medborgare som föddes 1961 och avled den 19 maj 2001.
A. Händelser som ledde till att sökanden fick vetskap om att vävnad avlägsnats från hennes makes kropp.
6. Den 19 maj 2001 var sökandens make inblandad i en bilolycka i Allaži kommun. En ambulans transporterade honom till Sigulda sjukhus men han avled på vägen dit till följd av sina skador. Han placerades i bårhuset på Sigulda sjukhus. Sökandes svärmor, som arbetade på Sigulda sjukhus och därigenom fick veta att hennes son hade avlidit, vakade över hans kropp på Sigulda sjukhus tills han transporterades till statens centrum för rättsmedicinska undersökningar (Valsts tiesu medicīnas expertīžu centrs) (”Forensiskt centrum”) i Riga.
7. Kl. 05:00 på förmiddagen den 20 maj 2001 levererades kroppen till Forensiskt centrum för fastställande av dödsorsaken. Mellan kl. 13 och kl. 15 gjordes en obduktion och omfattande skador konstaterades på den avlidnes huvud och bröst, bland annat flera brutna revben och ryggkotor. Han hade krossår på höger axel, lår och knä. En rättsmedicinsk expert, N.S. klassade skadorna som allvarliga och livshotande och fastställde ett orsakssamband mellan skadorna och dödsfallet.
8. Enligt regeringen hade N.S. efter obduktionen kontrollerat att det inte fanns någon stämpel i Egils Elberts pass som angav att han motsatte sig att hans kroppsvävnad användes och N.S. hade avlägsnat vävnad från Egils Elberts kropp motsvaraden en total yta om 10 cm x 10 cm – det yttre lagret av meningerna (dura mater). Enligt sökanden kunde N.S. inte ha kontrollerat om det fanns någon stämpel i Egils Elberts pass eftersom passet vid den här tidpunkten hade förvarats i deras hem i Sigulda. Sökanden hävdade att den borttagna vävnaden var större än 10 cm x 10 cm och att det inte enbart var dura mater som hade avlägsnats.
9. Den 21 maj 2001 utfärdade åklagarmyndigheten tillstånd att begrava kroppen. Enligt sökanden hade hennes syster kommit till Forensiskt centrum den 21 eller 22 maj med avsikt att få dödsorsaksintyget, i samband med det hade hon skrivit in sig i Forensiskt centrums liggare. Den 22 maj 2001 skickade systern dokumentet tillsammans med Egils Elberts pass till ansvarig myndighet i Sigulda för att få dödattesten.
10. Enligt regeringen lämnades herr Elberts kropp över till en släkting den 25 maj 2001. Enligt sökanden hade hans kropp lämnats över till en annan person som bara hjälpte till med transporten av kroppen innan begravningen.
11. Den 26 maj 2001 ägde begravningen rum i Sigulda. Sökanden såg inte sin avlidne make förrän hans kvarlevor transporterades tillbaka från Forensiskt centrum för begravningen. Hon såg att hans ben hade bundits ihop. Han begravdes på det sättet. Sökanden själv var vid tidpunkten gravid med deras andra barn.
12. Sökanden fick vetskap om att vävnad hade avlägsnats från makens kropp först två år senare, när säkerhetspolisen informerade henne att en brottsutredning hade inletts beträffande olagligt avlägsnande av organ och vävnad, och att vävnad hade avlägsnats från hennes makes kropp.
B. Brottsutredning beträffande olagligt avlägsnande av organ och vävnad
13. Den 3 mars 2003 inledde säkerhetspolisen (Drošības Policija) en brottsutredning angående olagligt avlägsnande av organ och vävnad för leverans till ett läkemedelsföretag i Tyskland (”Företaget”) mellan 1994 och 2003. Följande händelseförlopp fastställdes.
14. I januari 1994 tecknade den institution som föregick Forensiskt centrum ett avtal med Företaget om att samarbeta i forskningssyfte. Enligt avtalet skulle skilda typer av vävnad avlägsnas från avlidna personer – utvalda av Forensiskt centrum i enlighet med internationella regler – och skickas till bolaget för beredning. Företaget omvandlade den vävnad som mottogs till bio-implantat som skickades tillbaka till Lettland för transplantationssyften. Hälsovårdsministeriet godkände innehållet i avtalet, och undersökte dess förenlighet med nationell lagstiftning vid flera tillfällen. Åklagarmyndigheten utfärdade två yttranden om avtalets förenlighet med nationell lagstiftning och, i synnerhet, med lagen om skydd för avlidnas kroppar och användningen av mänskliga organ och vävnader (”Lagen”).
15. Alla behöriga medarbetare bland Forensiskt centrums personal (”experter”) hade rätt att avlägsna vävnad på eget initiativ. Chefen för Forensiskt centrums tanatologi-avdelning var ansvarig för deras utbildning och för tillsynen över deras arbete. Han hade även ansvar för att vävnaden skickades till Tyskland. Experterna fick ersättning för sitt arbete. Inledningsvis avlägsnades vävnad på forensiska avdelningar i Ventspils, Saldus, Kuldīga, Daugavpils och Rēzekne. Efter 1996 avlägsnades dock vävnad endast på Forensiskt centrum i Riga och den forensiska avdelningen i Rēzekne.
16. Enligt avtalet kunde experter avlägsna vävnad från avlidna personer som hade transporterats till Forensiskt centrum för rättsmedicinsk undersökning. Experterna skulle kontrollera huruvida den potentiella donatorn hade invänt mot avlägsnandet av organ eller vävnad under sin livstid genom att kontrollera hans eller hennes pass för att förvissa sig om att det inte fanns en stämpel med den innebörden i passet. Om släktingar motsatte sig avlägsnandet respekterades deras önskningar, men experterna själv försökte inte kontakta släktningar för att ta reda på deras önskningar. Vävnaden skulle avlägsnas inom tjugofyra timmar efter att personens förklarats biologiskt död.
17. Experterna var skyldiga att följa nationell lagstiftning, men enligt deras egna vittnesmål hade inte alla av dem läst Lagen. Däremot stod Lagens innehåll klart för dem eftersom chefen för Forensiskt centrums tanatologi-avdelning hade förklarat att avlägsnande av vävnad endast var tillåtet under förutsättning att det inte fanns en stämpel i passet som angav att organ eller vävnad inte fick avlägsnas och om släktingarna inte invände mot avlägsnandet.
18. Under utredningens gång förhörde utredarna specialister inom straffrätt och organ- och vävnadsdonation. Den slutsats som drogs var att det i princip finns två rättssystem som reglerar avlägsnandet av organ och vävnad, ”informerat samtycke” och ”förmodat samtycke”. Å ena sidan ansåg chefen för Forensiskt centrum, chefen för Forensiskt centrums tanatologi-avdelning och experterna på Forensiskt centrum att, vid den relevanta tidpunkten (det vill säga, efter att Lagen trädde i kraft den 1 januari 1993), hade ett system med ”förmodat samtycke” tillämpats i Lettland. De här personerna ansåg att systemet med förmodat samtycke betydde att ”allt som inte är förbjudet är tillåtet”. Utredarna, å andra sidan, ansåg att paragraf 2 i Lagen gav en tydlig indikation på att det lettiska rättssystemet byggde mer på begreppet ”informerat samtycke” och att avlägsnandet följaktligen endast var tillåtet när det (uttryckligen) var tillåtet, det vill säga när antingen samtycke hade getts av donatorn medan han eller hon levde eller av släktingarna.
19. Beträffande avlägsnandet av vävnad från sökandens makes kropp den 12 maj 2003 förhördes experten N.S. särskilt. Den 9 oktober 2003, blev sökanden godkänd som målsägande (cietušais) och hon förhördes samma dag.
20. Den 30 november 2005 beslöts att brottsutredningen angående aktiviteter utförda av chefen för Forensiskt centrum, chefen för Forensiskt centrums tanatologi-avdelning och chefen för Rēzekne forensiska avdelning vad gäller avlägsnandet av vävnad skulle läggas ner. Ovanstående övervägande antecknades i beslutet (lēmums par kriminālprocesa izbeigšanu) och meningsskiljaktigheterna avseende de tänkbara tolkningarna av nationell lagstiftning löstes till förmån för de tilltalade. Vidare skulle ändringarna av Lagen 2004 tolkas som att Lettland hade ett system med ”förmodat samtycke”. Det konstaterades att det inte hade skett någon överträdelse mot paragraf 2-4 och 11 i Lagen och att några brottskriterier enligt paragraf 139 i strafflagen inte hade fastställts.
21. Den 20 december 2005 och den 6 januari 2006 avvisade åklagarna sökandens klagomål och ansåg att beslutet att lägga ner utredningen var lagligt och motiverat.
22. Den 24 februari 2006 undersökte en överåklagare från riksåklagarämbetet handlingarna i målet och konstaterade att utredningen inte borde ha lagts ner. Han slog fast att experterna på Forensiskt centrum hade brutit mot Lagens bestämmelser och att avlägsnandet av vävnad hade varit olagligt. Beslutet att lägga ner utredningen upphävdes och akten skickades tillbaka till säkerhetspolisen.
23. Den 3 augusti 2007 lades brottsutredningen beträffande avlägsnandet av vävnaden från sökandens avlidna make ner eftersom den lagstadgade preskriptionstiden om fem år hade löpt ut. Den rättsliga grund som angavs för lägga ner utredningen var dock ett det saknades brottskriterier. Den 13 augusti 2007 informerades sökanden om beslutet. Den 19 september och den 8 oktober 2007 konstaterade åklagarna, som svar på sökandens klagomål, att beslutet hade varit lagligt och motiverat.
24. Den 3 december 2007 undersökte en annan överåklagare från riksåklagarämbetet handlingarna i målet och konstaterade att utredningen inte borde ha lagts ner. Han slog fast att experterna på Forensiskt centrum hade brutit mot Lagens bestämmelser och att avlägsnandet av vävnad hade varit olagligt. Beslutet att lägga ner utredningen upphävdes och akten skickades tillbaka till säkerhetspolisen.
25. Den 4 mars 2008 godkändes ett nytt beslut att lägga ner brottsutredningen baserat på att den lagstadgade preskriptionstiden hade löpt ut. Den 27 mars 2008, som svar på ett klagomål från sökanden, upphävde åklagaren på nytt beslutet.
26. En ny utredning genomfördes. I samband med denna utredning konstaterades att vävnad hade avlägsnats från 152 personer under 1999, från 151 personer under 2000, från 127 personer under 2001 och från 65 personer under 2002. I utbyte mot den vävnad som levererats till Företaget, hade Forensiskt centrum organiserat inköp av diverse medicinsk utrustning, instrument, teknik och datorer till medicinska institutioner i Lettland och Företaget hade betalt för dessa inköp. Det totala monetära värdet på den utrustning som Företaget hade betalt inom ramen för avtalet översteg värdet på avlägsnad vävnad som hade skickats till Företaget. I beslut från den 14 april 2008 (se nedan) fastställdes att vävnaden inte avlägsnades i transplantationssyfte i enlighet med paragraf 10 Lagen utan i själva verket avlägsnades för att omvandlas till andra produkter som skulle användas för patienter inte bara i Lettland utan även i andra länder.
27. Den 14 april 2008 lades brottsutredningen ner på grund av att den lagstadgade preskriptionstiden hade löpt ut. I beslutet noterades att när en expert från Rēzekne forensiska avdelning, till exempel, hade intervjuat släktingarna innan avlägsnandet av organ eller vävnad, hade han aldrig uttryckligen informerat dem om det potentiella avlägsnandet eller faktiskt inhämtat deras samtycke. Enligt vittnesmålen från alla släktingarna, skulle de inte ha samtyckt till avlägsnandet av organ eller vävnad om de hade informerats och tillfrågats. Enligt experternas vittnesmål hade de bara tittat efter stämplar i passen och inte begärt släktingarnas samtycke eftersom de inte hade varit i kontakt med dem. Det konstaterades också att från och med den 1 januari 2002 skulle information inhämtas från folkbokföringsregistret, något som experterna hade underlåtit att göra. Det konstaterades att experterna, inklusive N.S. hade överträtt paragraf 4 i lagen och kränkt släktingarnas rättigheter. På grund av den lagstadgade preskriptionstiden om fem år (som började löpa den 3 mars 2003) lades dock brottsutredningen ner och den 9 maj och den 2 juni 2008 fastställde åklagarna detta beslut som svar på sökandens klagomål. Sökanden lämnade in ytterligare ett klagomål.
28. Under tiden, lämnade experterna, inklusive N.S. in ett överklagande i protest mot skälen till nedläggningen av brottsutredningen (kriminālprocesa izbeigšanas pamatojums). De bestred sin status som varande personer mot vilka brottsutredning rörande olagligt avlägsnande av vävnad hade inletts, eftersom de inte i något skede hade informerats om denna utredning och de hävdade att de följaktligen inte hade kunnat utöva sin rätt till försvar. I ett slutligt beslut den 26 juni 2008 biföll Riga Vidzeme-domstolen deras talan (mål nr 1840000303), upphävde beslutet från den 14 april 2008 och skickade tillbaka akten till säkerhetspolisen. Domstolen konstaterade följande:
”Oaktat det faktum att en viss andel av transplantaten inte returnerades för att användas för patienter i Lettland, finns det inget i akten som tyder på att de användes för bearbetning till andra produkter eller i vetenskapligt syfte eller utbildningssyfte. Därför anser domstolen inte att det finns något stöd i akten för att den avlägsnade vävnaden användes för andra syften än transplantation…
Det finns inget i akten som visar att avlägsnandet av vävnad för transplantationssyften har utförts utan hänsyn till den avlidna personens vägran, som uttryckts under hans livstid och registrerats i enlighet med vid tidpunkten gällande lag, eller utan att ta hänsyn till eventuell vägran som uttryckts av de närmaste släktingarna.
Med hänsyn till det faktum att lagen inte ålägger de experter som utför avlägsnandet av vävnad eller organ från avlidna personers kroppar någon skyldighet att informera om rätten att vägra avlägsnade av vävnad eller organ, anser domstolen inte att experterna var skyldiga att göra det. Genom att inte informera avlidna personers släktingar om att de hade för avsikt att avlägsna vävnad, bröt experterna inte mot de [Lag-]bestämmelser som gällde från 1994 till mars 2003. Paragraf 4 i [Lagen] stadgar att de närmaste släktingarna har rätt att neka till att en avlidens organ och/eller vävnad avlägsnas, men den ålägger inte experterna någon skyldighet att förklara dessa rättigheter för släktingarna. Eftersom det inte finns några rättsliga instrument som ålägger experterna skyldigheten att informera släktingar om att de har för avsikt att avlägsna vävnad och/eller organ och att förklara för släktingarna att de har rätt att vägra ge sitt samtycke, anser domstolen att en person inte kan straffas för att ha underlåtit att fullgöra en skyldighet som inte är tydligt fastställd i ett gällande lag. Därför finner domstolen att experterna, genom att avlägsna vävnad och organ från den avlidne, inte bröt mot [Lagen].
... Domstolen finner att experternas handlingar inte utgjorde brottskriterier i enlighet med paragraf 139 i strafflagen; därför är det möjligt att lägga ner brottmålsprocessen
av friande skäl - det vill säga baserat på paragraf 377 (2) i straffprocesslagen – på grund att det saknas brottskriterier.”
29. Den 2 juli 2008 svarade överåklagaren på ett klagomål ingivet av sökanden. Hon medgav att utredningen hade tagit lång tid på grund av det stora antalet klagomål mot besluten. Hon fann dock inte några särskilda omständigheter som skulle tyda på att utredningen hade förhalats på ett otillbörligt sätt. Samtidigt informerade hon sökanden att domstolen hade upphävt beslutet från den 14 april 2008 efter experternas överklagande. Hon meddelade att ett nytt beslut att lägga ner brottsutredningen hade tagits den 27 juni 2008 och att sökanden snart skulle bli informerad i vederbörlig ordning.
30. Ett par dagar senare fick sökanden faktiskt beslutet från den 27 juni 2008. I det beslutet upprepades att experterna inte hade någon lagstadgad skyldighet att informera någon om deras rätt att samtycka till eller neka avlägsnande av organ eller vävnad. Paragraf 4 i lagen stadgade att de närmaste släktingarna hade rätt att invända mot avlägsnandet av en persons organ och vävnad, men ålade inte experterna någon skyldighet att förklara dessa rättigheter för släktingarna. En person kunde inte straffas för att ha underlåtit att fullgöra en skyldighet som var inte klart fastställd i en lagbestämmelse, därför hade experterna inte brutit mot Lagen. Sökanden lämnade in ytterligare klagomål.
31. Den 15 augusti 2008 svarade åklagaren, inter alia, att det inte fanns några omständigheter som tydde på kroppen skändats. Samtidigt förklarade hon att experterna hade utfört handlingar i samband med det olagliga avlägsnandet av vävnad för att använda vävnaden för medicinska syften. Efter avlägsnandet av vävnad implanterades vanligtvis annat material för att återställda den döda kroppens visuella integritet. Därför hade brottsutredningen rört handlingar enligt paragraf 139 i strafflagen och inte paragraf 229 i strafflagen som förbjöd skändande av en död kropp.
32. Den 10 september 2008 svarade en överåklagare att det inte fanns några grunder för att pröva om de gärningar som utförts av personer som avlägsnat vävnad enligt paragraf 228 i strafflagen var att betrakta som likskändning. Experterna hade agerat i enlighet med en instruktion utfärdad av justitieministeriet och implanterat annat material i stället för den avlägsnade vävnaden. Enligt instruktionen avlägsnades vävnaden på ett sådant sätt att kroppen inte stympades och om det krävdes skulle kroppen återställas efteråt.
33. Den 23 oktober 2008 svarade annan överklagare från riksåklagarämbetet med ett slutligt negativt beslut.
II. RELEVANTA INTERNATIONELLA DOKUMENT OCH INTERNATIONELL LAGSTIFTNING
A. Europarådets handlingar
34. Den 11 maj 1978 antog Europarådets ministerkommitté resolution (78) 29 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning ifråga om avlägsnande och transplantation av ämnen av mänskligt ursprung, som rekommenderade medlemsstaternas regeringar att garantera att deras lagar är förenliga med de regler som bifogas resolutionen eller att införa bestämmelser som överensstämmer med dessa regler när ny lagstiftning antas.
Artikel 10 i denna resolution stadgar:
“1. Inget avlägsnande får ske om det finns en offentlig eller förmodad invändning från den avlidnes sida, i synnerhet, med hänsyn till hans religiösa och eller filosofiska övertygelse.
2. Saknas uttrycklig eller underförstådd önskan från den avlidne kan avlägsnandet verkställas. En stat kan dock besluta att avlägsnandet inte får verkställas om det, efter att praktiskt genomförbar rimlig efterforskning har gjorts beträffande den avlidnes familjs uppfattning och, i händelse att den efterlevande saknar rättslig handlingsförmåga, uppfattningen hos dennes rättsliga ombud, står klart att det finns en invändning. Saknar den avlidne rättslig handlingsförmåga kan samtycke krävas även från hans juridiska ombud.”
35. Konventionen om skydd av människan och människovärdet vid tillämpning av biologi och medicin (”konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin” – ETS nr 164) är det första internationella fördraget på området bioetik. Det trädde i kraft den 1 december 1999 i det stater som hade ratificerat det. Lettland undertecknade konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin den 4 april 1997, ratificerade den, den 25 februari 2010 och konventionen trädde i kraft i Lettland den 1 juni 2010. Konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin är inte tillämplig på avlägsnande av organ och vävnad från avlidna personer. Den avser avlägsnande av organ och vävnad från levande donatorer för transplantationssyften (artikel 19 och 20).
36. Beträffande avlägsnande av organ och vävnad från avlidna personer antogs ett tilläggsprotokoll angående transplantation av organ och vävnader av mänskligt ursprung (ETS nr 186), som regeringen hänvisade till. Det trädde i kraft den 1 maj 2006 i de stater som hade ratificerat det. Lettland har vare sig undertecknat eller ratificerat detta protokoll.
37. De relevanta artiklarna i tilläggsprotokollet lyder:
Artikel 1 – Syfte
”Parterna i detta protokoll ska skydda alla människors värde och identitet och utan diskriminering garantera respekt för hans eller hennes integritet och andra rättigheter och grundläggande friheter i samband med transplantationer av organ och vävnader av mänskligt ursprung.”
Artikel 16 - Konstaterade av dödsfall
”Organ eller vävnader får inte tas från kroppen efter en avliden person, om inte personen konstaterats vara död i enlighet med lagen.
De läkare som konstaterar en persons död får inte vara samma läkare som direkt deltar i tagandet av organ eller vävnader från den avlidna personen eller i senare ingrepp i anslutning till transplantationen eller som är ansvariga för vården av en potentiell mottagare av organen eller vävnaderna.”
Artikel 17 - Samtycke och tillstånd
”Organ eller vävnader får inte tas från kroppen efter en avliden person utan att samtycke eller tillstånd som krävs enligt lag har inhämtats.
Organ eller vävnader får inte tas, om den avlidne har motsatt sig detta under sin livstid.”
Artikel 18 - Respekt för människokroppen
”Vid tagande av organ och vävnader ska människokroppen behandlas med respekt och alla skäliga åtgärder ska vidtas för att återställa kroppens ursprungliga utseende.”
Relevanta delar av den förklarande rapporten till tilläggsprotokollet.
Inledning
”2. Syftet med protokollet är att definiera och skydda organ- och vävnadsdonatorernas rättigheter och rättigheterna för de personer som får implantat av organ och vävnader av mänskligt ursprung.”
Avfattandet av protokollet
”7. Detta protokoll utvidgar bestämmelserna i konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin till området för transplantation av organ, vävnader och celler av mänskligt ursprung. Konventionens bestämmelser ska tillämpas på detta protokoll. För att underlätta för användarna har protokollet utarbetats på ett sådant sätt att de inte behöver rådfråga konventionen för att förstå omfattningen av protokollets bestämmelser. Konventionen innehåller dock principer som protokollet är avsett att utveckla. Följaktligen kan systematisk granskning av både texterna visa sig vara till nytta och ibland absolut nödvändigt.”
Kommentarer till bestämmelserna i protokollet
Inledning
”13. Inledningen belyser det faktum att artikel 1 i Konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin, som skyddar alla människors värde och identitet och garanterar alla respekt för deras integritet, utgör ett lämpligt underlag för formulering av ytterligare regler som skyddar rättigheter och friheter för donatorer, potentiella donatorer och mottagare av organ och vävnader.”
Artikel 1 – Syfte
”16. Denna artikel anger att syftet med protokollet är att skydda alla människors värde och identitet och utan diskriminering garantera respekt för hans eller hennes integritet och andra rättigheter och grundläggande friheter i samband med transplantationer av organ och vävnader av mänskligt ursprung.
17. Termen ”alla” används i artikel 1 eftersom den anses vara det som bäst överensstämmer med exkluderingen av vävnad från embryon eller foster i protokollets tillämpningsområde som anges i artikel 2 (se punkt 24 nedan). Protokollet avser endast avlägsnande av organ och vävnad från någon som har blivit född, oavsett om personen är levande eller död nu, och implantat av organ och vävnader av mänskligt ursprung i någon som också har blivit född.”
Artikel 16 - Konstaterade av dödsfall
”94. Enligt den första paragrafen måste en persons död ha fastställts innan organ eller vävnad får avlägsnas i enlighet med lagen. Det är statens ansvar att i lag fastställa den specifika metoden för dödförklaring samtidigt som nödvändiga funktioner fortfarande underhålls på konstgjord väg. På den punkten kan det noteras att i de flesta länder fastställer lagen begreppet och villkoren för hjärndöd.
95. Döden bekräftas av läkare som följer överenskommen rutin och endast denna form av konstaterande av dödsfall kan ge klartecken för transplantationen. Läkarteamet måste övertyga sig om att den erforderliga rutinen har slutförts innan en donationsoperation inleds. I vissa stater är det här tillvägagångssättet för att konstatera ett dödsfall skilt från det formella utfärdandet av dödsfallsintyg.
96. Det andra stycket i artikel 16 innebär ett viktigt skydd för den avlidna personen genom att den garantera opartisk dödförklaring genom att kräva att det läkarteam som konstaterar dödsfallet inte ska vara samma som team som är involverat i någon fas av transplantationsprocessen. Det är viktigt att det är ett läkarteam som är helt skilt från det team som är involverat i transplantationen som har till uppgift att tillvarata den anlidnes intressen och utfärda dödsfallsintyget. Underlåtenhet att hålla isär de två funktionerna skulle äventyra allmänhetens tillit till transplantationssystemen och skulle kunna inverka negativt på donation.
97. Enligt detta protokoll får nyfödda barn och nyfödda barn som saknar hjärna samma skydd som andra och reglerna beträffande dödförklaring är tillämpliga på dem.”
Artikel 17 - Samtycke och tillstånd
”98. Artikel 17 förbjuder avlägsnande av organ eller vävnad om inte den person som ämnar avlägsna organ eller vävnad har inhämtat det samtycke eller tillstånd som krävs enligt nationell lag. Detta kräver att medlemsstaterna har ett lagfäst system som anger under vilka omständigheter organ eller vävnad får avlägsnas. Vidare ska parterna, i kraft av artikel 8, vidta rimliga åtgärder för att informera allmänheten om frågor som rör samtycke eller godkännande med avseende på avlägsnande från avlidna personer (se punkt 58 ovan).
99. Om en person har informerat om att han eller hon önskar ge eller vägrar ge sitt samtycke under sin livstid, då ska dessa önskningar respekteras efter hans/hennes död. Finns det en officiell möjlighet att registrera dessa önskningar och en person har registrerat samtycke till donation ska ett sådant samtycke gälla: avlägsnande ska genomföras om det är möjligt. Av samma skäl får avlägsnande inte ske om det är känt att personen har nekat. Att konsultera ett officiellt register över ställningstagande till organdonation gäller dock endast med avseende på de personers som låtit registrerat sitt ställningstagande. Detta kan inte heller anses vara enda metoden att fastställa en avliden persons sista vilja om inte registreringen är obligatorisk.
100. Avlägsnandet av organ eller vävnad kan genomföras på en avliden person som inte har haft möjlighet att samtycka under sin livstid om alla tillstånd som lagen kräver har införskaffats. Tillstånd kan även krävas för att avlägsna organ eller vävnad från en avliden person som, under sin livstid, hade möjlighet att ge sitt samtycke men inte informerade om sina önskningar beträffande eventuellt avlägsnande efter döden.
101. Utan att föregripa system som kommer att införas, anger artikeln följaktligen att, om det råder något som helst tvivel beträffande den avlidnes önskningar måste det vara möjligt att förlita sig på nationell lag för vägledning om det tillbörliga tillvägagångssättet. I vissa stater tillåter lagen att avlägsnande sker om det inte saknas uttrycklig eller underförstådd invändning mot donation. I det fallet föreskriver lagen att det ska finna metoder för att uttrycka sin inställning, till exempel genom ett invändningsregister. I andra länder förekommer inte lagen de berördas önskningar utan föreskriver att släktingar och vänner tillfrågas för att fastställa huruvida den avlidna personen var positiv till organdonation.
102. Oavsett vilket system som används måste det team som ansvarar för avlägsnandet av organ på förhand bemöda sig att inhämta uppgifter från den avlidnes släktingar om den avlidnes önskningar inte är tillräckligt fastställda. Om inte annat föreskrivs i nationell lag, bör sådant godkännande inte baseras på de nära släktingarnas egna preferenser för eller emot organ- och vävnadsdonation. Nära släktingar bör endast tillfrågas om den avlidna personens uttryckliga eller förmodade vilja. Det är den potentiella donatorns uttryckliga vilja som är av intresse vid beslut om huruvida organ eller vävnad får avlägsnas. Parterna bör göra det klart huruvida organ- eller vävnad kan tas om den avlidnes vilja inte är känd och inte kan fastställas genom släktingar eller vänner.
103. När en person avlider i ett land där han/hon inte normalt är bosatt, ska transplantationsteamet vidta alla rimliga åtgärder för att fastställa den avlidnes vilja. I händelse av tveksamhet bör transplantationsteamet respektera relevanta tillämpliga lagar i landet där den avliden normalt bor eller, om de saknas, lagen i det land där den avliden är medborgare.
Artikel 18 - Respekt för människokroppen
”104. En död kropp anses inte som en person i juridisk mening, men ska inte desto mindre behandlas med respekt. Denna artikel förskriver följaktligen att människokroppen under avlägsnandet ska behandlas med respekt och efter avlägsnande ska kroppen i så hög grad som möjligt återställas till sitt ursprungliga utseende.”
38. I maj 2002 skickade Europarådets generalsekreterare ett frågeformulär till Europarådets medlemsstater rörande synpunkter på lagstiftning och praxis i samband med transplantation[1]. Den lettiska regeringen svarade jakande på frågan huruvida avlägsnande från en levande donator krävde tillstånd och hänvisade till artikel 19 och 20 i konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin och paragraf 13 i lagen om skydd för avlidna personers kroppar och användningen av mänskliga organ och mänsklig vävnad. De framhöll att det krävdes skriftligt samtycke. I sitt svar på frågan ”Vilken typ av relation bör finnas mellan den levande organdonatorn och mottagaren?” hänvisade de till artikel 19 och 20 i konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin. I sitt svar på frågan ”Vilka sanktioner föreskrivs för [organhandels-]brott, i synnerhet för mellanhänder och vårdpersonal?” hänvisade den lettiska regeringen till paragraf 139 i strafflagen (se punkt 53 nedan).
B. EU-dokument
39. Den 21 juli 1998 utfärdade Europeiska gruppen för etik inom vetenskap och ny teknik (EGE)[2] yttrande nr 11 Ethical aspects of human tissue bankning. Dess relevanta delar lyder som följer:
”2.3 Information och samtycke
Tillvaratagande av mänsklig vävnad kräver, av principskäl, ett välinformerat och frivilligt förhandssamtycke från personen i fråga. Detta gäller inte i händelse att en domare beslutar om tillvaratagande av vävnad i samband med domstolsförfarande, i synnerhet, brottmålsförfarande.
Även om samtycke är en grundläggande etisk princip i Europa, är de involverade rutinerna och formerna för detta samtycke (muntligt, skriftligt, i vittnens närvaro eller inte, uttryckligt eller förmodat etc.) en fråga för nationell lagstiftning baserad på respektive lands rättsliga traditioner.
...
2.3.2 Avlidna donatorer
En donators samtycke till tillvaratagande av vävnader efter döden kan anta olika former beroende på de nationella systemen (”uttryckligt” eller ”förmodat” samtycke). Tillvaratagande av vävnad får dock inte ske, med undantag för vid domstolsförfarande, om den berörda parten formellt har motsatt sig detta när han eller hon var i livet. Har en vilja ej uttryckts och det system som tillämpas är ”förmodat” samtycke, måste läkarna dock i så hög grad som möjligt säkerställa att släktingar eller närmaste anhörig får möjlighet att uttrycka den avlidnes vilja och måste ta hänsyn till detta.
40. Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/23/EG om fastställande av kvalitets- och säkerhetsnormer för donation, tillvaratagande, kontroll, bearbetning, konservering, förvaring och distribution av mänskliga vävnader och celler föreskriver:
Artikel 13 - Samtycke
”1. Tillvaratagande av mänskliga vävnader eller celler är tillåtet endast efter att alla gällande krav på samtycke eller godkännande i den berörda medlemsstaten är uppfyllda.
2. Medlemsstaterna ska, i enlighet med den nationella lagstiftningen, vidta alla nödvändiga åtgärder för att garantera att donatorer, deras släktingar eller personer som ger tillstånd för donatorernas räkning får all lämplig information som nämns i bilagan.”
BILAGA – INFORMATION SOM SKA LÄMNAS ANGÅENDE DONATION AV CELLER OCH/ELLER VÄVNADER
B. Avlidna donatorer
”1. All information måste lämnas och alla nödvändiga samtycken och tillstånd måste inhämtas i enlighet med gällande lagstiftning i medlemsstaterna.
2. De bekräftade resultaten av utvärderingen av donatorn måste kommuniceras och tydligt förklaras för relevanta personer i enlighet med lagstiftningen i medlemsstaterna.”
C. Dokument från Världshälsoorganisationen (”WHO”)
41. WHO:s riktlinjer för transplantation av mänskliga celler, vävnad och organ (godkända av sextiotredje världshälsoförsamlingen den 21 maj 2010, Resolution WHA63.22) föreskriver, i den mån det är relevant:
Riktlinje 1
”Celler, vävnader och organ får avlägsnas från avlidnas kroppar i transplantationssyfte om:
(a) samtycke som krävs enligt lag införskattas, och
(b) det inte finns någon anledning att tro att den avlidna personen skulle ha motsatt sig sådant avlägsnande.”
Kommentar till riktlinje 1
”Samtycke är den etiska grundvalen för alla medicinska ingrepp. Nationella myndigheter är ansvariga att fastställa proceduren för inhämtande och registrering av samtycke till cell-, vävnads- och organdonation baserat på internationella etiska normer, sättet på vilket tillvaratagandet av organ organiseras i landet, och samtyckets praktiska roll som skydd mot övergrepp och säkerhetsöverträdelser.
Huruvida samtycke till att tillvarata organ och vävnader från avlidna personer är ”uttryckligt” eller ”förmodat” beror på respektive lands sociala, medicinska och kulturella traditioner, inklusive sättet på vilket familjerna generellt är involverade i vårdbesluten. Välgrundade tecken på att den avlidna personen motsatte sig att celler, vävnader eller organ avlägsnas efter döden förhinderar enligt båda systemen att ett avlägsnande sker.
Enligt systemet med uttryckligt samtycke – ibland kallat ”opting in” – får celler, vävnader eller organ tas från en avliden person om personen i fråga uttryckligen hade samtyckt till sådant avlägsnande under sin livstid. Beroende på nationell lagstiftning kan ett sådant samtycke lämnas muntligt eller registreras på donatorkort, körkort eller id-kort eller i det medicinska registret eller donatorsregister. Har den avlidne vare sig samtyckt eller klart gett uttryck åt att han eller hon motsätter sig att organ avlägsnas, bör tillstånd inhämtas från en i lag angiven ställföreträdare, vanligtvis en familjemedlem.
Det alternativa systemet med förmodat samtycke (opting out), tillåter att material avlägsnas från en avliden persons kropp för transplantation och, i vissa länder, för anatomiska studier eller forskning, om inte personen i fråga uttryckligen hade motsatt sig detta innan han eller hon avled genom registrering hos en viss myndighet eller, om en informerad part rapporterar att den avlidne bestämt uttryckt en invändning mot donation. Med tanke på samtyckets etiska betydelse, bör ett sådant system trygga att personer är fullt informerade om principen och att det finns ett enkelt sätt att opt out.
Även om uttryckligt samtycke inte krävs i ett opt-out-system innan celler, vävnader eller organ avlägsnas från en avliden person som inte motsatt sig detta när han eller hon var i livet, kan donationsprogrammen vara obenägna att genomföra tillvaratagandet om släktingarna personligen motsätter sig donation; på samma sätt som teamen i opt-in-system vanligtvis ber om familjens tillstånd även om den avlidne gett sitt tillstånd pre-mortem. Donationsprogrammen kan förlita sig mer på den avlidnes uttryckliga eller förmodade samtycke utan att behöva be om familjemedlemmarnas tillstånd, om allmänhetens förståelse och acceptans för donation av celler, vävnader och organ är djupt rotad och entydig. Även när donationsprogrammen inte ber släktingar om tillåtelse, måste den avlidnes medicinska och beteendemässiga historik gås igenom med familjemedlemmar som kände honom eller henne väl, eftersom korrekt information om donatorer bidrar till att öka transplantationssäkerheten.
För vävnadsdonation, där tidgränserna inte ställer lika stora krav, rekommenderas att alltid be närmaste anhörig om godkännande. En viktig fråga att beakta är på vilket sätt den döda kroppens utseende kommer att återställas efter att vävnad har avlägsnats.
D. Nationell lag
1. Lag om skydd för avlidna personers kroppar och användningen av mänskliga organ och mänsklig vävnad.
42. Lagen om skydd för avlidna personers kroppar och användningen av mänskliga organ och mänsklig vävnad (likums ”Par miruša cilvēka ķermeņa aizsardzību un cilvēka audu un orgānu izmantošanu medicīnā” – Lagen”), som var i kraft vid tidpunkten (med gällande ändringar från den 1 november 1995 och fram till den 31 december 2001), stadgar i paragraf 2 att varje levande person med rättskapacitet har rätt att skriftligen samtycka till eller invända mot att hans eller hennes kropp används efter döden. Den uttryckta viljan är bindande om den inte är i strid med lagen.
43. Paragraf 3 stadgar att en persons vägran eller samtycke till att hans eller hennes kropp används efter döden är juridiskt bindande endast om den undertecknats av en person med rättskapacitet, är registrerad i hans eller hennes läkarjournal och anges genom en stämpel i hans eller hennes pass. Hälsovårdsavdelningen på socialministeriet är ansvarig att fastställa rutinerna för registrering av vägran eller samtycke i en persons medicinska journal (till skillnad från den situation som gällde efter lagändringen den 1 januari 2002, Petrova v. Latvia, nr 4605/05, § 35, 24 juni 2014).
44. Enligt paragraf 4, som har rubriken ”De närmaste släktingarnas rättigheter”, får en avlidens vävnader eller organ inte avlägsnas mot hans eller hennes vilja som uttryckts under hans eller hennes livstid. Saknas uttrycklig vilja, kan avlägsnandet genomföras om ingen av de närmaste släktingarna (barn, föräldrar, syskon eller make/maka) invänder. Transplantation kan utföras efter den potentiella donatorns biologiska död eller hjärndöd (paragraf 10).
45. Paragraf 11 i Lagen stadgar att organ och vävnad från en avliden donator får avlägsnas i transplantationssyfte om personen i fråga inte har motsatt sig sådant avlägsnade under sin livstid och om de närmaste släktingarna inte har förbjudit det.
46. I kraft av en övergångsbestämmelse i Lagen har en stämpel i en persons pass som införts före den 31 december 2001 som anger om personen motsätter sig eller samtycker till att hans eller hennes kropp används efter döden, rättslig verkan fram till att ett nytt pass utfärdas eller en ansökan inges till Byrån för medborgarskaps- och migrationsfrågor.
47. Paragraf 17 stadgar att staten är ansvarig att skydda den avlidnes kropp och för användning av organ eller vävnader i medicinskt syfte. Vid den aktuella tidpunkten var denna funktion anförtrodd hälsovårdsavdelningen på socialministeriet (från och med den 1 januari 2002 socialministeriet och från den 30 juni 2004 hälsovårdsministeriet). Ingen organisation eller myndighet har rätt att avlägsna organ eller vävnader och använda dem utan godkännande från hälsovårdsavdelningen (från den 1 januari 2002 socialministern och från den 30 juni 2004 hälsovårdsministern).
48. Paragraf 18 förbjuder väljande, transport och användning av avlägsnade organ och vävnader för kommersiella syften. Den stadgar även att avlägsnande av organ och vävnad från en levande eller avliden person inte får utföras utan sträng respekt för den personens uttryckliga samtycke eller invändning.
49. Paragraf 21 stadgade ursprungligen att åklagarmyndigheten skulle övervaka efterlevnaden av denna Lag (paragraf 1). Hälsovårdsavdelningen på socialministeriet och andra behöriga organ var ansvariga att övervaka lagligheten i bruket av mänsklig vävnad och mänskliga organ (paragraf 2). I kraft av ändringar gällande från den 1 januari 2002, upphävdes paragraf 1. Den kvarvarande paragrafen stadgade att socialministeriet skulle ansvara för kontrollen av att bruket av mänsklig vävnad och mänskliga organ var förenligt med lag och andra laginstrument. Från den 30 juni 2004 anförtroddes hälsovårdsministeriet denna uppgift. Sedan den 27 augusti 2012 är denna paragraf upphävd i sin helhet.
50. Den 2 juni 2004 antog parlamentet ändringar av paragraf 4 och 11 i Lagen som började trädde i kraft den 30 juni 2004. Från och med den dagen föreskrivs i paragraf 4 att om ingen information har registrerats i folkbokföringsregistret beträffande en död persons vägran eller samtycke till att hans eller hennes kropp, organ eller vävnad används efter döden, har de närmaste släktingarna rätt att skriftligen informera vårdinstitutionen beträffande önskningar som den avlidne gett uttryck åt under sin livstid. Paragraf 11 stadgar att en avlidens organ eller kroppsvävnad får avlägsnas för transplantationssyften om det inte finns registrerat i folkbokföringsregistret huruvida den avlidne motsätter sig eller samtycker till att hans eller hennes organ eller kroppsvävnad används efter döden och om den avlidnes närmaste släktingar inte, innan transplantationen inleddes, har skriftligen informerat vårdinstitutionen att den avlidna personen under sin livstid invände mot att hans heller hennes organ eller kroppsvävnad användes efter döden. Det är förbjudet att avlägsna organ och kroppsvävnad från ett dött barn för transplantationssyften om inte någon av barnets föräldrar eller barnets vårdnadshavare har samtyckt till detta skriftligen.
2. Ministerkabinettets förordning nr 431 (1996)
51. Denna förordning (Noteikumi par miruša cilvēka audu un orgānu uzkrāšanas un izmantošanas kārtību medicīnā) stadgar att organ och vävnad får avlägsnas efter en persons biologiska död eller hjärndöd om hans eller hennes pass eller vårdjournal har en stämpel som visar att han eller hon samtycker till sådant avlägsnande (paragraf 3). Saknas sådan stämpel ska Lagens bestämmelser (se ovan) följas.
3. Lagbestämmelser för MADEKKI
52. De lagbestämmelser som reglerar inspektoratet för kvalitetskontroll för medicinsk vård och arbetsförmåga (”MADEKKI”) i lettisk lag sammanfattas i L.H. v. Latvia (nr 52019/07, § 24-27, 29 april 2014). För det nu aktuella målet räcker det att konstatera att dessa bestämmelser, som godkänts av minsterkabinettet (förordning nr 391 (1999), och var i kraft från den 26 november 1999 till den 30 juni 2004) - inter alia, stadgar att en av MADEKKI:s huvudfunktioner var att övervaka den professionella kvaliteten på hälsovården inom vårdinstitutioner.
4. Bestämmelser i strafflagen
53. Paragraf 139 i strafflagen (Krimināllikums) stadgar att olagligt avlägsnande av organ eller vävnad från en levande eller avliden människa för att användas i medicinska syften är ett brott om det utförs av en praktiserande läkare.
54. De relevanta bestämmelserna angående parternas rättigheter i brottmålsprocesser enligt den tidigare straffprocessrätten (Latvijas Kriminālprocesa kodekss) (i kraft till den 1 oktober 2005) beskrivs i Liģeres v. Latvia (nr 17/02, § 39-41, 28 juni 2011) och Pundurs v. Latvia ((dec.), nr 43372/02, § 12-17, 20 september 2011).
55. Relevanta bestämmelser avseende parternas rättigheter i brottmålsprocesser enligt straffprocesslagen (Kriminālprocesa likums) (i kraft från den 1 oktober 2005) i vid tidpunkten gällande version löd:
Paragraf 22 – Rätt till skadestånd
”En person som har lidit psykologisk smärta, fysisk skada eller materiell förlust till följd av ett brott ska garanteras processrättsliga möjligheter att begära och få ersättning för materiell och ideell skada.
Paragraf 351 – Ersättningsanspråk
“(1) En målsägande har rätt att framställa anspråk på ersättning för skada som han eller hon åsamkats i alla stadier av brottmålsprocessen fram till att en rättslig undersökning inleds i domstol i första instans. Anspråket ska innehålla motivering för den begärda ersättningen.
(2) Ett anspråk kan framställas skriftligen eller uttryckas muntligen. En muntlig begäran ska registreras i protokollet av den person som leder förhandlingen.
(3) Under förundersökningen ska allmänna åklagaren meddela att ett krav framställts, vilket belopp som yrkas, samt sin syn på detta, i förundersökningsmaterialet.
(4) Att en person inte kan ställas till svars straffrättsligt ska inte utgöra ett hinder mot ingivande av ersättningsanspråk.
(5) En målsägande har rätt att dra tillbaka ett ingivet ersättningsanspråk när som helst under brottmålsförfarandet fram till det ögonblick då domstolen drar sig tillbaka för att döma i saken. Att ett offer nekas ersättning ska inte utgöra grund för återkallande eller ändring av åtalspunkterna eller till friande dom.”
5. Rätten till ersättning
56. Artikel 92 i grundlagen (Satversme) stadgar, inter alia, att ”en person vars rättigheter kränks utan motivering har rätt till rimlig ersättning”.
57. Nationella lagsbestämmelser rörande ersättning för materiell och ideell skada enligt civillagen (Civillikums) (före och efter ändringarna som trädde i kraft från den 1 mars 2006) citeras i sin helhet i Zavoloka v. Latvia (nr 58447/00, § 17-19, 7 juli 2009). Paragraf 1635 och 1779 beskrivs även i Holodenko v. Latvia (nr 17215/07, § 45, 2 juli 2013).
58. Enligt paragraf 92 i förvaltningsprocesslagen (Administratīvā procesa likums), i kraft sedan den 1 februari 2004, har alla rätt att få rimlig ersättning för materiell och ideell skada orsakad av en förvaltningsåtgärd eller en åtgärd från en offentlig myndighet. Enligt paragraf 93 i samma lag,
kan ett ersättningsanspråk inges antingen tillsammans med en ansökan till förvaltningsdomstolarna att förklara en förvaltningsåtgärd eller åtgärd från en offentlig myndighet olaglig, eller till den offentliga myndigheten i fråga, efter att dom har fastställts i sådant förfarande. Enligt paragraf 188, måste en ansökan till en förvaltningsdomstol avseende en förvaltningsåtgärd eller åtgärd från en offentlig myndighet inges inom en månad eller ett år beroende på omständigheterna. När det gäller en åtgärd från offentlig myndighet, börjar ettårsfristen att löpa från det datum då den sökande får vetskap om att sådan åtgärd har skett. Slutligen kan en ansökan enligt paragraf 191(1) avslås om mer än tre år har gått sedan den sökande fick veta eller borde ha fått veta att sådan åtgärd hade skett. Denna tidsgräns kan inte förlängas (atjaunots).
59. Ersättningens storlek och tillvägagångssättet för att kräva skadestånd från offentlig myndighet på grund av en olaglig förvaltningsåtgärd eller en olaglig handling från en offentlig myndighet föreskrivs i lag om ersättning för skada orsakad av offentliga myndigheter (Valsts pārvaldes iestāžu nodarīto zaudējumu atlīdzināšanas likums), i kraft sedan den 1 juli 2005. Kapitel III i lagen föreskriver den procedur som ska följas när en enskild kräver skadestånd från en offentlig myndighet. Enligt paragraf 15 har en enskild person rätt att inge en anmälan till den offentliga myndighet som var ansvarig för skadan. Enligt paragraf 17, måste en sådan ansökan inges senast ett år från det datum då den enskilde blev medveten om skadan och, i alla händelser, senast fem år efter att den olagliga förvaltningsåtgärden eller den olagliga handlingen från den offentliga myndigheten vidtogs.
LAGEN
I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN
60. Sökanden klagade i huvudsak enligt artikel 8 i konventionen, för det första över att vävnad hade avlägsnats från hennes make utan hans eller sökandens förhandstillstånd. För det andra klagande hon över att – i avsaknad av sådant samtycke – hans värdighet, identitet och integritet hade kränkts och hans kropp hade behandlats respektlöst.
61. Artikel 8 i konventionen lyder som följer:
“1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller tillskydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.”
62. Regeringen förnekade att det skett en överträdelse mot denna artikel.
A. Preliminära frågor
63. Domstolen måste börja med att undersöka huruvida den är behörig ratione personae att pröva sökandens klagomål; denna fråga måste domstolen pröva ex officio (se Sejdić and Finci v. Bosnia and Herzegovina [GC], nr 27996/06 och 34836/06, § 27, ECHR 2009).
64. Domstolens syn på direkta och indirekta offer har nyligen sammanfattats i Centre for Legal Resources on behalf of Valentin Câmpeanu v. Romania ([GC], nr 47848/08, § 96-100, ECHR 2014) enligt följande (referenser har utelämnats):
“(i) Direkta offer
96. För att ha rätt att lämna in en ansökan i enlighet med artikel 34, måste en enskild kunna visa att han eller hon har ”drabbats direkt” av den åtgärd som påtalas... Detta är absolut nödvändigt för att konventionens skyddsmekanismer ska träda i kraft, även om detta kriterium inte ska tillämpas på ett strikt, mekaniskt och stelbent sätt under förfarandet...
I enlighet med domstolens praxis och med artikel 34 i konventionen kan ansökningar endast lämnas in av eller för personer som är i livet… I ett antal mål där de direkta offren har avlidit innan ansökan lämnades in, har domstolen inte accepterat att det direkta offret, ens när det var representerat, hade status som sökande i enlighet med artikel 34 i konventionen...
(ii) Indirekta offer
97. Mål av den ovannämnda typen har separerats från mål där sökandens arvingar tilläts fullfölja en ansökan som redan hade lämnats in. En källa i den här frågan är Fairfield and Others ..., där en dotter lämnade in en ansökan efter sin fars död, som gjorde gällande att hans rätt till tankefrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet hade kränkts (artikel 9 och 10 i konventionen). Medan de nationella domstolarna gav fr. Fairfield rätt att överklaga efter faderns död, accepterade inte domstolen dotterns ställning som offer och gjorde skillnad på det här målet och situationen i Dalban v. Romania ..., där ansökan hade ingivits av sökanden själv, vars änka hade drivit den vidare först efter hans efterföljande död.
I detta hänseende har domstolen gjort skillnad på ansökningar där det direkta offret har avlidit efter att ansökan lämnats in till domstolen och ansökningar där han eller hon redan hade avlidit dessförinnan.
I fall där den sökande har avlidit efter att ansökan lämnats in, har domstolen accepterat att närmaste anhörig eller arvinge i princip får driva ansökan vidare, förutsatt att han eller hon har tillräckligt intresse i målet...
98. Situationen blir dock en annan när offret avlider innan ansökan lämnas in till domstolen. I sådana fall har domstolen, med hänvisning till en självständig tolkning
av konceptet ”offer” varit beredd att godkänna en släktnings status antingen när klagomålen gällde en fråga av allmänt intresse med avseende på ”respekten för de mänskliga rättigheterna” (Artikel 37 § 1 in fine i konventionen) och de sökande i egenskap av arvingar hade ett legitimt intresse att lämna in ansökan, eller baserat på det direkta inflytandet på den sökandes egna rättigheter... Det kan konstateras att de senare målen ingavs till domstolen efter eller i samband med nationella förfaranden där det direkta offret själv hade deltagit medan han eller hon var i livet.
Alltså har domstolen godkänt att offrets närmaste anhörig har rätt att inlämna en ansökan när offret har avlidit eller försvunnit under omständigheter staten påstås ansvara för…
99. I Varnava and Others ... lämnade de sökande in ansökningar både i eget namn och för de försvunna släktingars räkning. Domstolen ansåg det inte nödvändigt att pröva huruvida de saknade männen skulle eller inte skulle beviljas talerätt eftersom de nära släktingarna till de saknade männen i alla händelser hade rätt att inge klagomål angående deras försvinnande... Domstolen prövade målet baserat på att de saknade personernas släktingar var sökande i enlighet med artikel 34 i konventionen.
100. I mål där den påstådda överträdelsen mot konventionen inte var nära förknippad med försvinnanden eller dödsfall som gav upphov till frågor enligt artikel 2, har domstolens inställning varit mer restriktiv, som i målet Sanles Sanles v. Spain ..., som rörde förbud mot assisterat självmord. Domstolen ansåg att de rättigheter som den sökande gjorde anspråk på enligt artikel 2, 3, 5, 8, 9 och 14 i konventionen hörde till kategorin ej överlåtbara rättigheter, och konstaterade därför att den sökande, som var den avlidens svägerska och lagliga arvinge, inte kunde göra anspråk på att vara offer för en kränkning som begåtts mot hennes avlidne svåger. Domstolen kom fram till samma slutsats beträffande klagomålen enligt artikel 9 och 10 som ingavs av det påstådda offrets dotter...
I andra fall som rört klagomål enligt artikel 5, 6 eller 8 har domstolen beviljat nära släktingar status som brottsoffer, och gett dem rätt att lämna in en ansökan om de har visat ett moraliskt intresse att rentvå det avlidna brottsoffret… eller att skydda sitt eget och familjens rykte … eller när de har visat ett betydande intresse baserat på det direkta inflytandet på deras ekonomiska rättigheter... Förekomsten av ett allmänt intresse som krävde att klagomålen övervägdes har också beaktats…
Att en sökande var involverad i ett nationellt förfarande har endast ansetts som ett av flera relevanta kriterier...”
65. Vad gäller den första delen av klagomålet anser domstolen att sökanden på ett adekvat sätt har visat att hon har blivit direkt påverkad av att hennes avlidne makes vävnad avlägsnades utan hennes samtycke (se även Petrova, åberopat ovan, § 56). Domstolen är därför förvissad om att sökanden kan anses som ett ”direkt brottsoffer” i det avseendet (se punkt 60 ovan). I den mån som sökandens klagomål hänför sig till avsaknaden av samtycke från hennes avlidne make, anser domstolen dock att det är oförenligt ratione personae med konventionens bestämmelser i artikel 35 § 3 (a) i konventionen och därför måste avvisas i enlighet med artikel 35 § 4.
66. Vad gäller den andra delen av klagomålet, konstaterar domstolen att sökanden medgav att det rörde hennes avlidne makes rättigheter. Följaktligen måste även det avvisas som oförenligt ratione personae med bestämmelserna i konventionen i enlighet med artikel 35 § 3 (a) och § 4 i konventionen.
67. Slutligen finner domstolen att den andra delen av klagomålet i vissa avseenden sammanfaller med sökandens klagomål enligt artikel 3 i konventionen. Följaktligen kommer domstolen att pröva det i den mån det hänför sig till sökandens rättigheter.
B. Tillåtlighet
1. Parternas sakframställningar
68. Regeringen medgav att sökandens klagomål föll under området ”privatliv” enligt artikel 8 i konventionen, men accepterade inte att det rörde ”familjelivet”.
69. För det första hävdade regeringen, med hänvisning till domstolens beslut i Grišankova and Grišankovs v. Latvia ((dec.), nr 36117/02, ECHR 2003-II (utdrag)), att sökanden hade underlåtit att uttömma nationella rättsmedel. Regeringen hävdade att sökanden borde ha lämnat in ett klagomål till författningsdomstolen eftersom avlägsnandet av hennes makes vävnad hade utförts i enlighet med rutiner fastställda i paragraf 4 och 11 i Lagen. Hon borde ha väckt frågan huruvida dessa lagbestämmelser var förenliga med den lettiska grundlagen.
70. För det andra hävdade regeringen att sökanden inte hade lämnat in något klagomål till MADEKKI. Regeringen påpekade att MADEKKI vid den aktuella tidpunkten hade varit det organ som hade behörighet att pröva sökandens klagomål, eftersom MADEKKI hade till uppgift att övervaka den professionella kvaliteten på vården i vårdinstitutioner. Regeringen ansåg att en prövning av MADEKKI av huruvida rutinen för avlägsnande av vävnad var i enlighet med nationell lag var en nödvändig förutsättning för att kunna inleda civil- eller brottmålsprocess mot de ansvariga. Regeringen lämnade ingen ytterligare information avseende detta.
71. För det tredje hävdade regeringen att sökanden kunde ha åberopat paragraf 1635 i civillagen (i kraft från den 1 mars 2006) och krävt ersättning för materiell och ideell förlust i civilmålsdomstol. Regeringen gav några exempel på nationell rättspraxis som hänför sig till praktisk tillämpning av paragraf 1635. Regeringen hänvisade till rättegången i mål PAC-714 (som inleddes den 7 februari 2005), där en kärande har begärt ersättning för ideell skada från ett sjukhus där hon hade förlösts och där tubarligering (kirurgisk sterilisering) hade utförts utan hennes samtycke (hänvisning till L.H.
v. Latvia, åberopat ovan, § 8). Den 1 december 2006 hade det anspråket
fastställts och käranden hade tillerkänts ersättning för fysisk och psykisk skada uppgående till 10 000 lettiska lati (LVL) för den olagliga steriliseringen baserat på paragraf 2348 i civillagen. Denna dom hade verkställts den 10 februari 2007. Regeringen hänvisade även till ett av målen i ”Talsi-tragedin” (som inleddes den 15 september 2006), där appellationsdomstolen den 16 mars 2010 dömde staten att betala ut LVL 20 000, i samband med en händelse i Talsi den 28 juni 1997 , där kärandens dotter, och flera andra barn, hade dött. Det slutliga beslutet i det målet hade fastställts den 28 september 2011. Regeringen lämnade inga kopior av beslutet i det målet.
72. Sökanden avvisade argumenten. Hon hävdade att hennes klagomål föll inom området för privat- och familjeliv enligt artikel 8 i konventionen.
73. Som svar på det första rättsmedlet som angavs av regeringen – att anlita författningsdomstolen – påpekade sökanden att domstolens behörighet var begränsad till att pröva lagars och förordningars grundlagsenlighet. Sökanden hävdade att avlägsnandet av vävnad hade varit i strid med paragraf 4 och 11 i Lagen, hon ansåg inte att dessa lagbestämmelser stred mot grundlagen. Målet Grišankovs and Grišankova rörde formuleringen i utbildningslagen. Det nu aktuella målet rörde dock en enskild handling – avlägsnandet av vävnad från hennes makes kropp. Sökanden hävdade dessutom att om några bestämmelser i Lagen faktiskt var oförenliga med grundlagen, skulle och borde riksåklagaren och ministerkabinettet själva ha ingivit en ansökan till författningsdomstolen.
74. Som svar på det andra rättsmedlet som regeringen angav, det vill säga, ett klagomål till MADEKKI, framhöll sökanden att MADEKKI inte hade varit den behöriga myndigheten. Avlägsnande av vävnad var inte hälsovård. Sökanden hänvisade till paragraf 21 i Lagen och förklarade att vid den relevanta tidpunkten har tillsynen varit åklagarmyndighetens ansvar (se punkt 49 ovan):
75. Som svar på det tredje rättsmedlet som regeringen angav hävdade sökanden att Forensiskt centrum var en statlig institution under tillsyn av hälsovårdsministeriet. Sedan förvaltningsprocesslagen trädde i kraft den 1 februari 2004, hade förvaltningsåtgärder och ingripanden från offentliga myndigheter varit underkastade domstolsprövning i förvaltningsdomstolar. Därför kunde ett besvär mot ett ingripande från en offentlig myndighet – i det här fallet avlägsnandet av vävnad från sökandens make – enbart inges i förvaltningsdomstol. Med hänvisning till Forensiskt centrums föreskrifter konstaterade sökanden att besvär mot dess medarbetares handlingar kunde inges till chefen för Forensiskt centrum, och dennes beslut och handlingar var sedan underkastade förvaltningsdomstolens prövning. Besvär enligt
förvaltningsprocesslagen skulle dock i sökandens fall ha varit preskriberat vid den tidpunkt då det slutliga beslutet hade fattats i brottmålsprocessen. Sökanden drog slutsatsen att den berörde expertens handlingar inte kunde bli föremål för prövning i civilmålsdomstol.
76. Sökanden påpekade även att ersättningsbeloppet och proceduren för att kräva skadestånd från en offentlig myndighet med anledning av en olaglig förvaltningsåtgärd eller ett olaglig agerande från en offentlig myndighet reglerades i lagen om ersättning för skada orsakad av offentliga myndigheter och inte i civillagen. En talan enligt den tidigare lagen, skulle dock också ha varit preskriberad.
77. Även om sökanden, som regeringen föreslog, hade ingivit ett civilrättsligt klagomål enligt paragraf 1635 i civillagen mot experterna som hade avlägsnat vävnad från hennes makes kropp, hade detta varit dömt att misslyckas eftersom det i brottmålsprocessen hade fastställts att de inte var skyldiga. Sökanden framhöll också att de exempel på nationell rättspraxis som regeringen hänvisade till inte var jämförbara. I det första fallet hade en civilprocess inletts mot ett privat sjukhus och inte mot en statlig institution. Det andra fallet rörde händelser som inträffat 1997, långt innan förvaltningsprocesslagen och lagen om ersättning för skada orsakad av offentliga myndigheter hade trätt i kraft. Vid den tidpunkten innehöll dessutom civilprocesslagen ett kapitel om processer i frågor härrörande från administrativa relationer, som hade upphävts när förvaltningsprocesslagen trädde i kraft.
2. Domstolens bedömning
(a) Outtömda nationella rättsmedel
78. I den mån regeringen menade att ett författningsbesvär skulle varit ett relevant rättsmedel i sökandens situation, anser domstolen att ett sådant klagomål inte utgjorde ett effektivt sätt att skydda sökandens rättigheter enligt artikel 8 i konventionen av följande skäl.
79. Domstolen har redan granskat författningsdomstolens prövning i Lettland (se Grišankova and Grišankovs, åberopat ovan; Liepājnieks v. Latvia (dec.), nr 37586/06, § 73-76, 2 november 2010; Savičs v. Latvia, nr 17892/03, § 113-117, 27 november 2012; Mihailovs v. Latvia, nr 35939/10, § 157-158, 22 januari 2013; Nagla v. Latvia, nr 73469/10, § 48, 16 juli 2013; och Latvijas jauno zemnieku apvienība v. Latvia (dec.), nr 14610/05, § 44-45, 17 december 2013).
80. Domstolen konstaterade att författningsdomstolen i de ovannämnda målen, inter alia, prövade enskilda klagomål rörande en lagbestämmelses grundlagsenlighet eller dess överensstämmelse med en bestämmelse med
högre rang. Ett enskilt författningsbesvär kan inges mot en lagbestämmelse endast när en individ anser att hans eller hennes grundläggande rättigheter har blivit kränkta genom bestämmelsen i fråga. Ett författningsbesvär från en enskild kan därför inte tjäna som ett effektivt rättsmedel om den påstådda kränkningen endast var en följd av en felaktig tillämpning eller tolkning av en lagbestämmelse som inte är grundlagsstridig till sitt innehåll (se Latvijas jauno zemnieku apvienība, åberopat ovan, § 44-45).
81. I det nu aktuella målet anser domstolen att sökandens klagomål rörande avlägsnandet av vävnad inte avser en lagbestämmelses förenlighet med en annan lagbestämmelse med högre rang. Regeringen hävdade att avlägsnandet av vävnad hade skett i enlighet med de rutiner som lagen föreskrev. Sökanden, å sin sida, bestred inte metodens grundlagsenlighet. Hon hävdade i stället att avlägsnandet av vävnad från hennes makes kropp var en enskild handling i strid med paragraf 4 och paragraf 11 i Lagen. Domstolen finner att sökandens klagomål rör tillämpningen och tolkningen av nationell lagstiftning, i synnerhet mot bakgrund av att relevanta administrativa bestämmelser saknas. Några frågor rörande förenligheten kan inte anses uppkomma. Under sådana omständigheter anser domstolen inte det inte kan krävas att sökanden använder sig av de föreslagna rättsmedlen.
82. Domstolen tolkar regeringens argument beträffande MADEKKI:s granskning (se punkt 70 ovan) som hänförligt till ett företrädesvis civilt rättsmedel. Domstolen kommer att granska detta nedan. Det framgår inte av bevismaterialet i akten huruvida MADEKKI gjorde någon undersökning i samband med brottmålsprocessen i det aktuella målet (till skillnad från Petrova, åberopat ovan, § 15). I alla händelser förefaller det inte som att det krävdes någon undersökning från MADEKKI:s sida för att inleda en brottmålsrättegång. Oavsett vilket, är det irrelevant att sökanden inte ingav ett separat klagomål till MADEKKI, så länge som hon klagade på alla beslut som fastställts av utredande myndigheter och åklagarmyndigheter, som har till uppgift att fastställa huruvida ett brott har begåtts (ibid., § 71).
83. Vad gäller möjligheten att lämna in ett civilt skadeståndsanspråk framhöll domstolen Calvelli and Ciglio v. Italy ([GC], nr 32967/96, § 51, ECHR 2002‑I):
”Inom det specifika området försumlighet inom vården kan skyldigheten till exempel även anses vara fullgjord om rättssystemet erbjuder offren ett rättsmedel i civilmålsdomstol, antingen ensamt eller i kombination med ett rättsmedel i brottmålsdomstol, där berörda läkares eventuella ansvar kan fastställas och eventuell rimlig gottgörelse, t.ex. beslut om skadestånd och publicering av beslutet kan utverkas. Disciplinära åtgärder är också tänkbara.”
84. Domstolen har vidare slagit fast att denna princip är tillämplig när kränkningen av rätten till liv eller personlig integritet är avsiktlig (se Vo v.
France [GC], nr 53924/00, § 90, ECHR 2004‑VIII, och Öneryıldız v. Turkey [GC], nr 48939/99, § 92, ECHR 2004‑XII).
85. Domstolen har dock även funnit att i händelse att det finns ett antal nationella rättsmedel som en enskild person kan använda sig av, har denna person rätt att välja det rättsmedel som riktar sig till hans eller hennes grundläggande klagomål (se Jasinskis v. Latvia, nr 45744/08, § 50, 21 december 2010). Domstolen noterar att sökanden ursprungligen var omedveten om det faktum att vävnad hade avlägsnats från hennes make: Hon fick kännedom om det först när säkerhetspolisen inledde en brottsutredning angående detta. Därefter använde hon sig av möjligheten att få upprättelse genom brottmålsprocess – hon anmäldes som målsägande i rättegången och fullföljde den genom att inge olika klagomål till de utredande myndigheterna och åklagarmyndigheten. Det straffrättsliga rättsmedlet kunde ha lett till utslaget att hennes makes vävnad hade avlägsnats i strid med nationella rutiner och att hennes rättigheter som närmaste anhörig hade kränkts. Det kunde eventuellt ha lett till att skadestånd dömts ut, eftersom det lettiska rättssystemet ger brottsoffer rätt att inge civila skadeståndsanspråk i brottsprocesser och att kräva ersättning för skada som de har åsamkats till följd av ett brott (se punkt 54 och 55 ovan). Under sådana omständigheter finns det ingenting som talar för att sökanden med fog kunde ha förväntat sig att straffrätten inte skulle vara ett effektivt rättsmedel i hennes fall.
86. Domstolen anser att sökanden inte behövde inge en separat, ytterligare begäran om ersättning till civildomstol, något som också kunde ha lett till utslaget att hennes makes organ hade avlägsnats i strid med nationella rutiner och att hennes rättigheter som närmaste släkting hade kränkts (se även Sergiyenko v. Ukraine, nr 47690/07, § 40-43, 19 april 2012; Arskaya v. Ukraine, nr 45076/05, § 75-81, 5 december 2013; och Valeriy Fuklev v. Ukraine, nr 6318/03, § 77-83, 16 januari 2014, där de sökande inte behövde inge separata civilrättsliga skadeståndsanspråk för påstådd medicinsk felbehandling). Domstolen finner att sökanden har uttömt tillgängliga nationella rättsmedel genom att använda sig av det straffrättsliga rättsmedlet.
87. Mot bakgrund av ovannämnda beslut anser domstolen inte att det är nödvändigt att bemöta regeringens argument att det krävdes en undersökning från MADEKKI:s sida för att inleda en civilprocess. Domstolen anser inte heller att det är nödvändigt att bemöta sökandens argument att hennes skadeståndskrav enligt förvaltningsprocesslagen och lagen om ersättning för skada orsakad av offentliga myndigheter var preskriberat eller att hennes skadeståndskrav enligt civillagen var dömt att misslyckas.
(b) Tillämplighet
88. Domstolen konstaterar att trots att regeringen inte accepterade att sökandens klagomål rörde ”familjeliv”, ifrågasatte den inte att det föll under området ”privatliv” enligt artikel 8 i konventionen.
89. Domstolen upprepar att privat- och familjeliv är vida begrepp som inte kan ges en fullständig definition (se Hadri-Vionnet v. Switzerland, nr 55525/00, § 51, 14 februari 2008). I målet Pannullo and Forte v. France (nr 37794/97, § 36, ECHR 2001-X) ansåg domstolen att det orimliga dröjsmålet från de franska myndigheternas sida i samband med återlämnandet av barnets kropp efter obduktionen utgjorde ett intrång i sökandenas privat- och familjeliv. Domstolen har även ansett att undersökningsmyndigheternas vägran att återlämna avlidna personers kroppar till deras släktingar utgjorde intrång i sökandenas privat- och familjeliv (se Sabanchiyeva and Others v. Russia, nr 38450/05, § 123, ECHR 2013 (utdrag), och Maskhadova and Others v. Russia, nr 18071/05, § 212, 6 juni 2013). Den frågan uppkommer dock inte i det nu aktuella målet och inget klagomål har ingivits i det avseendet. Domstolen finner att det inte föreligger någon tvist mellan parterna om att sökandens rätt – enligt nationell lag – att uttrycka samtycke eller vägran i samband med avlägsnandet av hennes makes vävnad innefattas av artikel 8 i konventionen vad gäller privatlivet. Domstolen finner inga skäl att ha en annan uppfattning och anser därför att denna artikel är tillämplig på omständigheterna i målet.
(c) Slutsats
90. Domstolen konstaterar att sökandens klagomål – i den mån det rör avlägsnandet av hennes avlidne makes vävnad utan hennes samtycke – inte är uppenbart ogrundat enligt innebörden i artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Domstolen finner vidare att det inte otillåtligt av andra skäl. Det måste därför förklaras tillåtligt.
C. Föreliggande fakta
1. Parternas sakframställningar
91. Sökanden hävdade att avlägsnandet av hennes makes vävnad utan hennes tillstånd hade inneburit en kränkning av hennes privatliv. Hon hävdade att hon hade hindrats från att uttrycka sina önskemål i fråga om avlägsnandet av vävnad från sin avlidne makes kropp. Hon hade inte ens informerats om detta intrång. Sökanden hävdade också att experten inte kunde ha kontrollerat om det fanns någon en stämpel i hennes makes pass eftersom passet hade förvarats i deras hem i Sigulda och därför inte var tillgängligt för experten.
92. Först och främst hävdade sökanden, med hänvisning till Hokkanen v. Finland (23 september 1994, § 55, serie A nr 299‑A), att intrånget inte hade varit i enlighet med lag och inte hade haft något legitimt syfte. Sökanden hänvisade till paragraf 4 och 11 i Lagen och hävdade att systemet ”uttryckligt samtycke” tillämpats i Lettland 2001. Sökanden ansåg att experterna borde ha tagit reda på om de närmaste släktingarna samtyckte till eller motsatte sig avlägsnandet av vävnad och att de hade skyldighet att göra det enligt ovannämnda bestämmelser. Hon hävdade att syftet med Lagen var att skydda den avlidnes kropp och att hänsyn måste tas till detta syfte vid tolkningen av bestämmelserna i Lagen. I detta sammanhang hänvisade hon även till internationellt material (se punkt 37 ovan). Slutligen visade ändringarna av Lagen 2004 att systemet med ”uttryckligt samtycke” hade varit rådande tidigare. Diskussionen angående system med ”uttryckligt” eller ”förmodat” samtycke i Lettland hade precis börjat vid tidpunkten då brottsutredningen inleddes i det aktuella målet. Som en följd av detta hade omfattande lagändringar antagits av parlamentet 2004 (se punkt 50 ovan). Sökanden hävdade att de relevanta lagbestämmelserna, även efter dessa ändringar, fortfarande inte tillräckligt klara, men lagtexten hade ändrats till att stadfästa systemet med ”förmodat samtycke”.
93. Sökanden hävdade vidare att tillämpningen av den nationella lagen inte var förutsebar eftersom den inte föreskrev en möjlighet för släktingarna att invända mot avlägsnandet av vävnad. Hon hänvisade till diverse nationella myndigheter som kommit fram till att lagbestämmelserna var otydliga (se, till exempel, punkt 28 ovan) och konstaterade att flera åklagare hade ansett att Lagen faktiskt hade överträtts (se, till exempel, punkt 22, 24 och 27 ovan). Sökanden hävdade att experterna hade utnyttjat bristen på klarhet för sina egna syften och hade fått ekonomiska fördelar genom det. Sökanden ansåg att avlägsnandet av vävnad från hennes makes kropp inte hade utförts i enlighet med lag.
94. För det andra hävdade sökanden att ”rädda livet på andra” inte kunde vara ett legitimt syfte för avlägsnande av vävnad utan samtycke. Och för det tredje hävdade hon att det inte hade bevisats tillräckligt av regeringen att detta var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
95. Regeringen vidhöll att kränkningen av sökandens privatliv till följd av avlägsnandet av makens vävnad utan hans eller sökandes förhandstillstånd hade uppfyllt kriterierna i artikel 8 § 2.
96. För det första hävdade regeringen att avlägsnandet av vävnad hade utförts i enlighet med nationell lag. Regeringen framhöll särskilt att domstolen – om den skulle avvisa regeringens argument att de nationella rättsmedlen inte var uttömda vad gäller anlitandet av författningsdomstolen – borde utgå från att nationell lagstiftning var förenlig med de normer som är fastställda i artikel 8 i konventionen.
97. Regeringen hänvisade till paragraf 3 i förordning nr 431 (1996) och paragraf 4 och 11 i Lagen och hävdade att avlägsnandet av vävnad hade utförts i enlighet med nationell lag. Det hade inte krävts något förhandssamtycke och det hade inte heller varit nödvändigt att begära tillstånd från den avlidnes närmaste släktingar. Det hade inte varit olagligt att avlägsna vävnaden utan samtycke från den avlidne eller hans närmaste släktingar. Regeringen hävdade att enligt paragraf 4 och 11 i Lagen var det enda som krävdes ”avsaknad av invändning från den avlidna personen som uttryckts innan hans död eller avsaknad av en uttalad invändning från [de närmaste släktingarna] som utryckts innan vävnaden avlägsnades. Regeringen hävdade således att systemet med ”förmodat samtycke” hade tillämpats i Lettland vid den avgörande tidpunkten. Regeringen påpekade att systemet med ”förmodat samtycke” inte var innovativt och att Lettland inte hade varit det enda landet som tillämpat detta system, det tillämpades även i elva andra stater.
98. Enligt regeringen hade experten kontrollerat – innan vävnad avlägsnandes – att det inte fanns någon stämpel i herr Elberts pass som visade att han motsatte sig att hans kroppsvävnad användes, och detta hade enligt uppgift angivits i form av en förkortning (”zīm. nav”) i registret. I den kopia av registret som ingavs till domstolen återfanns dock inte någon sådan läsbar förkortning.
99. Samtidigt erkände regeringen att nationell lagstiftning inte ålade en läkare någon skyldighet att göra särskilda efterforskningar för att ta reda på om det fanns några nära släktingar och att informera dem om eventuellt avlägsnande av vävnad. I detta sammanhang hänvisade regeringen till domstolens beslut i brottmålsprocessen (se punkt 28 ovan).
100. För det andra hävdade regeringen att avlägsnandet av vävnad hade utförts för att ”rädda och/eller förbättra andras liv”. Regeringen hänvisade till beslutet i brottmålsprocessen (se punkt 28 ovan), som hade konstaterat att ”vävnader avlägsnades i mänsklighetens namn med syfte att förbättra hälsan för andra och förlänga deras liv”. Regeringen hänvisade även till förordet till tilläggsprotokollet angående transplantation av organ och vävnader av mänskligt ursprung med som säger att vävnadsdonation och avlägsnande av vävnad för transplantationssyfte ”bidrar till att rädda liv eller förbättra livskvaliteten” och att ”transplantation av… vävnader är en vedertagen del av den vård som erbjuds befolkningen”. Regeringen ansåg att avlägsnandet av vävnad hade ett legitimt syfte – det vill säga att skydda hälsan och skydda andras rättigheter.
101. För det tredje upprepade regeringen att staterna har en bedömningsmarginal när de ska fastställa vilka åtgärder som ska vidtas för att möta trängande samhällsbehov eller för att skydda andras hälsa och rättigheter. Regeringen åberopade Dudgeon och hävdade att det var upp till de nationella myndigheterna att göra den första bedömningen av det trängande samhällsbehovet i varje enskilt fall och att det var de som hade bedömningsmarginalen (Dudgeon v. the United Kingdom, 22 oktober 1981, § 52, serie A nr 45). Avlägsnade och transplantation av vävnad bidrog till att rädda liv och kunde i hög grad förbättra livskvaliteten. Följaktligen fanns det ett ”trängande samhällsbehov” av vävnadsdonation eftersom vävnadstransplantation hade blivit en vedertagen del av den vård som erbjöds hela befolkningen. Regeringen upprepade att herr Elberts vävnad har avlägsnats för att säkra bio-material för transplantationssyften för att potentiellt förbättra och/eller rädda andras liv.
102. Det var i första hand den avlidnes närmaste släktingar som hade skyldighet och ansvar att informera vårdpersonalen i god tid om den avlidnes invändning mot att hans eller hennes vävnad avlägsnades. Den nationella lagstiftningen vid tidpunkten hade inte hindrat vare sig herr Elberts eller sökanden, som hans närmaste släkting, från att uttrycka sina önskningar beträffande avlägsnandet av vävnad. De kunde ha motsatt sig vävnadsdonationen. Men ingen av dem hade gjort det innan vävnaden hade avlägsnats i enlighet med Lagen. Regeringen ansåg att en rimlig balans hade uppnåtts mellan sökandens ”rätt till privatliv enligt konventionen – eftersom nationell lagstiftning gav de närmaste släktingarna rätt att motsätta sig avlägsnandet av vävnad från en avliden person innan avlägsnandet genomfördes (en rättighet som inte hade utövats vare sig av herr Elberts eller av sökanden) – och det trängande samhällsbehovet att säkra bio-implantat för vävnadstransplantation som en del av den hälsovård som erbjuds hela befolkningen”.
2. Domstolens bedömning
(a) Allmänna principer
103. Det väsentligaste syftet med artikel 8 är att skydda individen mot godtycklig inblandning från offentliga myndigheter. En inskränkning enligt första paragrafen i artikel 8 måste en vara motiverad i enlighet med den andra paragrafen, det vill säga den ska ha ”stöd av lag” och vara ”nödvändig i ett demokratiskt samhälle” av ett eller flera legitima skäl som anges däri. Begreppet nödvändighet antyder att inskränkningen korrelerar med ett trängande samhällsbehov och, i synnerhet, att det står i proportion till ett av de legitima syften som myndigheterna eftersträvar (se A, B and C v. Ireland [GC], nr 25579/05, § 218-241, ECHR 2010).
104. Domstolen hänvisar till tolkningen av frasen ”med stöd av lag” i sin praxis (som sammanfattas i S. and Marper v. the United Kingdom [GC], nr 30562/04 och 30566/04, § 95-96, ECHR 2008). Av särskild relevans i det nu aktuella målet är kravet att den ifrågasatta åtgärden ska ha visst stöd i nationell lagstiftning, vilken bör vara förenlig med rättsstatsprincipen. Detta betyder i sin tur att nationell lag ska vara formulerad med tillräcklig precision och ge adekvat rättsskydd mot godtycke. Följaktligen måste nationell lagstiftning med tillräcklig klarhet visa hur stor handlingsfrihet som ges behöriga myndigheter och på vilket sätt den ska utövas (se, senast, L.H. v. Latvia, åberopat ovan, § 47).
(b) Tillämpning i det aktuella målet
105. Vad gäller den påstådda kränkningen konsterar domstolen, beträffande omständigheterna i det nu aktuella målet, att sökandens make efter en bilolycka fick livshotande skador, och att han avled av dessa på vägen till sjukhuset. Följande dag transporterades hans kropp till Forensiskt centrum där en obduktion utfördes. Därefter avlägsnades en del av hans kroppsvävnad som senare skickades till ett företag i Tyskland för att omvandlas till bioimplantat med avsikten att skickas tillbaka till Lettland för transplantationssyften. Sökanden, som var en av hans närmaste släktingar, informerades inte om detta och kunde inte utöva vissa rättigheter fastställda enligt nationell lag – i synnerhet inte rätten att samtycka till eller motsätta sig att vävnad avlägsnades från hennes make. Hon fick veta att vävnad hade avlägsnats först två år senare, när säkerhetspolisen inledde en brottsutredning angående olagligt avlägsnade av organ och vävnad mellan 1994 och 2003 och kontaktade henne.
106. Domstolen konstaterar att det inte har bestridits att Forensiskt centrum var en statlig institution och att handlingar utförda av dess medicinska personal, inklusive av de experter som utförde avlägsnandet av organ och vävnad, kunde kan ge upphov till att svarandestaten blev ansvarig enligt konventionen (se Glass v. the United Kingdom, nr 61827/00, § 71, ECHR 2004‑II).
107. Domstolen anser att ovannämnda omständigheter är tillräckliga för domstolen ska finna att det har skett en kränkning av sökandens rätt till skydd för sitt privatliv enligt artikel 8 i konventionen.
108. Vad gäller huruvida kränkningen hade ”stöd av lag”, konstaterar domstolen att lettisk lag vid den avgörande tidpunkten uttryckligen stadgade att inte endast den berörda personen, utan även personens närmaste släktingar, inklusive hans eller hennes make/maka, hade rätt att uttrycka sina vilja beträffande avlägsnandet av vävnad efter personens död (se punkt 44 till 45 ovan). Parterna bestred inte detta. Däremot hade de olika uppfattning beträffande utövandet av denna rättighet. Sökanden ansåg att experterna var skyldiga att ta reda på vad de närmaste släktingarna önskade. Regeringen hävdade att blotta avsaknaden av invändning var allt som krävdes för att genomföra avlägsnandet av vävnad. Domstolen anser att dessa frågor rör kvaliteten på nationell lagstiftning, i synnerhet frågan huruvida den nationella lagstiftningen var formulerad med tillräcklig precision och gav adekvat rättskydd mot godtycke i avsaknad av relevanta administrativa regler.
109. I det här sammanhanget konstaterar domstolen att den främsta meningsskiljaktigheten mellan parterna är huruvida lagen – som i princip gav de närmaste släktingarna rätt att uttrycka samtycke eller vägran i samband med avlägsnande av vävnad – var tillräckligt klar och förutsebar i sin tillämpning med avseende på utövandet av denna rättighet. Sökanden hävdade att det inte fanns någon möjlighet för henne, som närmaste släktning, att invända mot avlägsnandet av vävnad, men regeringen ansåg att hon kunde ha utövat den rätten ändå eftersom ingenting hade hindrat henne från att uttrycka sina önskningar eller invändningar.
110. Domstolen upprepar dock att när frågan gäller den nationella lagstiftningen, är det inte domstolens uppgift att granska den relevanta lagstiftningen i teorin. I stället måste domstolen, så långt det är möjligt, begränsa sig till frågeställningarna i aktuella målet (se Taxquet v. Belgium [GC], nr 926/05, § 83 in fine, ECHR 2010). Domstolen konstaterar att parterna har ingivit utförliga argument i frågan huruvida det var systemet ”uttryckligt samtycke” eller ”förmodat samtycke” som gällde i Lettland vid tidpunkten (se även experternas och utredarnas skilda uppfattningar i punkt 18 ovan). Det är dock viktigt att ha i åtanke att den fråga som domstolen ska pröva i det nu aktuella målet inte är den generella frågan huruvida svarandestaten borde ha ett visst system för samtycke eller inte. Målet rör snarare sökandens rätt att uttrycka sina önskningar i samband med avlägsnandet av hennes makes vävnad efter hans död och de nationella myndigheternas påstådda underlåtenhett att garantera rättsliga och praktiska förutsättningar för att utöva den rättigheten.
111. Utgångspunkten för domstolens analys är det faktum att sökanden inte informerades om avlägsnandet av makens vävnad när det genomfördes. De nationella myndigheterna konstaterade att det var allmän praxis vid tidpunkten att experterna på Forensiskt centrum som utförde den här typen av avlägsnande inte försökte kontakta den avlidnes släktingar (se punkt 16 ovan). Det fanns även belägg för att experterna, även om de hade viss kontakt med släktingarna, inte informerade dem vare sig om det förestående avlägsnandet av vävnad eller inhämtade deras samtycke (se punkt 27 ovan).
112. Vad gäller huruvida den nationella lagen var formulerad med tillräcklig precision, noterar domstolen att de nationella myndigheterna själva hade olika uppfattning om vilka skyldigheter som innefattades i den nationella lagen. Även om säkerhetspolisen, å ena sidan, ansåg att avlägsnandet av vävnad endast var tillåtet efter att uttryckligt samtycke hade inhämtats och att avsaknad av detta gjorde avlägsnandet olagligt, accepterade de också – med hänvisning till experternas uppfattning – att det var möjligt att tolka den nationella lagstiftningen på olika sätt, vilket gjorde det omöjligt att nå en fällande dom (se punkt 18 och 20 ovan). Å andra sidan konstaterade åtskilliga åklagare att experterna, genom att avlägsna vävnaden utan förhandssamtycke, hade brutit mot lagen och skulle hållas straffrättsligt ansvariga (se punkt 22, 24 och 25 ovan). Så småningom accepterade säkerhetspolisen åklagarnas tolkning av den nationella lagen och fann att de närmaste släktingarnas rättigheter, inklusive sökandens, hade kränkts. Preskriptionstiden för brottmålsåtal hade dock löpt ut under mellantiden (se punkt 27 ovan). En nationell domstol, som visserligen accepterade att de närmaste släktingarna hade rätt att uttrycka samtycke eller vägran i relation till avlägsnandet av vävnad, avvisade slutligen åklagarsidans uppfattning och fann att den nationella lagen inte ålade experterna någon skyldighet att informera de närmaste släktningarna och förklara deras rättigheter för dem. Experterna kunde inte dömas för att ha åsidosatt en skyldighet som inte var klart fastställd i lag (se punkt 28 ovan).
113. Domstolen anser att sådan oenighet beträffande den tillämpliga lagens omfattning bland de just myndigheter som avsvarar för dess upprätthållande, tveklöst indikerar en brist på klarhet. I detta hänseende hänvisar domstolen till den nationella domstolens slutsats att även om paragraf 4 i Lagen gav de närmaste släktingarna rätt att säga nej till att en avliden persons organ och/eller vävnad avlägsnades, krävde den inte att experterna skulle förklara dessa rättigheter för släktningarna (se punkt 28 ovan). Regeringen hänvisade även till detta yttrande för att visa att avlägsnandet av vävnad inte hade varit olagligt (se punkt 97 och 99 ovan). Domstolen finner därför att även om den lettiska lagen hade ett regelverk som gav de närmaste släktingarna rätt att uttrycka samtycke till eller motsätta sig att vävnad avlägsnades, fastställde den inte tillräckligt klart vilka skyldigheter och hur stor handlingsfrihet experter eller andra myndigheter hade i detta avseende. Domstolen noterar i detta sammanhang att relevanta europiska och internationella dokument i detta ämne fäster särskilt stor vikt vid principen att släktningarnas inställning måste fastställas genom rimliga efterforskningar (se punkt 34 ff ovan). Närmare bestämt bör, oavsett vilket system en stat väljer att införa – ”uttrycklig samtycke” eller ”förmodat samtycke” – även passande rutiner och register införas, vilket framgår av den förklarande rapporten till tilläggsprotokollet. Om den avlidnes vilja inte är tillräckligt klart fastställd, bör släktingarna kontaktas för att inhämta uppgifter innan vävnad avlägsnas (se, i synnerhet kommentaren till artikel 17 i tilläggsprotokollet, punkt 37 ovan).
114. Vidare upprepar domstolen att legalitetsprincipen inte bara kräver att staten respekterar och tillämpar de lagar den har antagit på ett förutsägbart och konsekvent sätt, utan att den även, vilket är en nödvändig komponent, säkerställer det finns rättsliga och praktiska förutsättningarna för lagarnas implementering (se, mutatis mutandis, Broniowski v. Poland [GC], nr 31443/96, § 147 och 184, ECHR 2004‑V). Efter att sökandens make hade avlidit den 19 maj 2001, fick en expert från Forensiskt centrum i uppgift att avlägsna hans kroppsvävnad inom 24 timmar sedan han kontrollerat att den avlidnes pass inte innehöll en särskild stämpel som visade att han motsatte sig detta (se punkt 16 ovan). Det förefaller dock som om det vid den aktuella tidpunkten inte fanns något offentligt register över stämplar som införts i pass för att visa att passinnehavaren motsatte sig eller samtyckte till att hans eller hennes vävnad användes efter döden (till skillnad från situationen efter de lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2002 och inkluderingen av denna information i folkbokföringsregistret, som beskrivs i Petrova, åberopat ovan, § 35). Vidare verkar det inte som det fanns någon rutin för de statliga institutionerna och experterna att följa för ett begära och inhämta denna information. Regeringen hävdade att experten fysiskt hade kontrollerat herr Elberts pass innan vävnaden avlägsnades, men sökanden hävdade att hennes makes pass förvarades i hemmet. Det är därför fortfarande oklart vilken rutin experten följde för att kontrollera informationen i passet. Oavsett om experten kontrollerade herr Elberts pass eller inte, är det fortfarande oklart hur samtyckes-systemet i lettisk lag vid den aktuella tidpunkten fungerade i praktiken under de omständigheter som sökanden befann sig i, där hon hade vissa rättigheter som närmaste anhörig men inte informerades om hur och när dessa rättigheter kunde utövas, och ännu mindre fick någon förklaring.
115. När det gäller huruvida nationell lag gav adekvat rättsligt skydd mot godtycke, konstaterar domstolen att avlägsnandet av vävnad i det nu aktuella målet inte var någon isolerad handling som i det ovan anförda Petrova-målet utan utfördes enligt ett statligt godkänt avtal med ett läkemedelsföretag i utlandet; avlägsnanden hade gjorts från ett stort antal människor (se punkt 13, 14 och 26 ovan). Under sådana omständigheter är det desto viktigare att det finns adekvata mekanismer som motvikt mot den omfattande handlingsfrihet som ges de experter som ska utföra avlägsnanden på eget initiativ (se punkt 15), men så var inte fallet (se även det internationella materialet åberopat i punkt 34 ff, ovan). Som svar på regeringens invändning att det inte fanns något som hindrade sökanden från att uttrycka sina önskningar i relation till avlägsnandet av vävnad, framhåller domstolen att det saknades administrativa regler och lagbestämmelser i detta avseende. Sökanden kunde följaktligen inte förutse vad som förväntades av henne om hon ville utöva den rättigheten.
116. I ljuset av ovanstående kan domstolen inte se att den tillämpliga lettiska lagen var formulerad med tillräcklig precision eller erbjöd tillräckligt skydd mot godtycke.
117. Domstolen anser följaktligen att kränkningen av sökandens rätt till privatliv inte hade stöd av lag i enlighet med artikel 8 paragraf 2 i konventionen. Följaktligen har det skett en överträdelse mot artikel 8. Med beaktande av detta anser domstolen inte att det är nödvändigt att pröva om de övriga förutsättningarna i artikel 8 § 2 är uppfyllda i det här målet (se, till exempel, Kopp v. Switzerland, 25 mars 1998, § 76, Reports of Judgments and Decisions 1998‑II, och Heino v. Finland, nr 56720/09, § 49, 15 februari 2011).
II. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN
118. Sökanden klagade också enligt artikel 3 i konventionen över att avlägsnandet av hennes makes vävnad hade utförts utan hennes förhandstillstånd eller vetskap och att hon hade tvingats begrava honom med benen sammanbundna.
119. Artikel 3 i konventionen lyder som följer:
”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”
120 Regeringen bestred argumentet.
A. Tillåtlighet
121. Regeringen framställde samma preliminära invändningar som redan nämnts ovan, med avseende på att nationella rättsmedel inte var uttömda, och sökanden ogillade dem (se punkt 69-77 ovan). I detta sammanhang hänvisar domstolen till sin bedömning ovan (se punkt 78-87 ovan) och anser den tillämplig även här.
122. Vidare hänvisade regeringen till ett direktiv utfärdat av justitieministeriet (som var i kraft till den 1 januari 2002) rörande rutinerna för forensiska undersökningar post mortem och lag om regler och granskning av tillämpningar, klagomål och förslag från statliga och kommunala institutioner (som var i kraft till den 1 januari 2008). Regeringen hävdade att sökanden kunde ha lämnat in ett klagomål beträffande det skick hennes makes kropp befann sig i. Sökanden avvisade argumenten. Domstolen konstaterar att regeringen inte angav på vilket sätt det föreslagna rättsmedlet skulle ha kunnat ge upprättelse med avseende på sökandens klagomål. Domstolen anser det tillräckligt att hänvisa till sin bedömning ovan, att det var rimligt att sökanden använde sig av straffrätten som rättsmedel (se punkt 85 ovan). Domstolen vill här tillägga att sökanden även klagade över att hennes makes kropp hade skändats efter att vävnaden avlägsnats i brottmålsprocessen rörande det påstått olagliga avlägsnandet av vävnad. Åklagare på två nivåer prövade hennes klagomål och ogillade dem eftersom de ansåg att det inte fanns något bevis på att kroppen hade skändats (se punkt 31-32 ovan). Regeringens invändning ogillas därför.
123. Regeringen hävdade att sökanden hade överskridit tidsfristen som var sex månader, eftersom hon hade fått kännedom om vilket skick hennes makes kropp befann sig i den 26 maj 2001, den dag då han begravdes. Domstolen konstaterar dock att den dagen var sökanden ännu inte medveten om att vävnad hade avlägsnats från makens kropp. Hon fick veta detta först två år senare, när brottsutredningen inleddes. Hon blev därefter en part i denna utredning. Domstolen anser det därför slutgiltigt fastställt att
sökandens klagomål ingavs den 23 oktober 2008, när brottsutredningen lades ner genom ett slutligt beslut. Domstolen avvisar den preliminära invändningen i detta avseende.
124. Regeringen åberopade Çakıcı v. Turkey ([GC], nr 23657/94, § 98, ECHR 1999‑IV), och hävdade att sökanden inte kunde betraktas som ett offer i enlighet artikel 3 i konventionen eftersom varken hon eller hennes make hade invänt mot avlägsnandet av vävnad. Regeringen hävdade att eftersom sökanden aldrig hade klagat på nationell nivå över att hon hade tvingats begrava sin make med benen sammanbundna, kunde hon inte göra anspråk på att vara ett offer i domstolen nu. Sökanden påpekade att Çakıcı-målet rörde ett försvinnande medan däremot hon själv hade sett sin makes kvarlevor inför begravningen och hans ben hade varit sammanbundna. Hon hade blivit chockad, men vid den tidpunkten var hon omedveten om att vävnad hade avlägsnats. Domstolen anser att frågan huruvida sökanden kan anses vara ett offer eller inte i det nu aktuella målet är nära kopplat till själva sakfrågan. Denna fråga bör därför bedömas i samband med själva sakfrågan.
125. Slutligen hävdade regeringen att sökandens klagomål var oförenligt med konventionens rationella tillämpningsområde (ratione materiae). Regeringen hävdade att endast det yttre lagret av meningerna (dura mater) hade avlägsnats. Även om regeringen instämde i att avlägsnande av vävnad från en avliden person utan samtycke från den personens närmaste anhörigas eller deras vetskap kan orsaka smärta individuellt och subjektivt, ansåg regeringen inte att detta – i sig – var en fråga för artikel 3 i konventionen. Regeringen gjorde gällande att artikel 3 inte fastställde någon allmän skyldighet att inhämta samtycke från eller informera de närmaste släktningarna om avlägsnandet av vävnad. Regeringen ansåg att sökandens klagomål endast kunde prövas enligt artikel 8 i konventionen. Domstolen anser att i det nu aktuella målet är frågan huruvida sökandens klagan faller under artikel 3 i konventionen nära kopplad till sakfrågan. Frågan bör därför bedömas i samband med själva sakfrågan.
126. Domstolen finner att detta klagomål inte är uppenbart ogrundat enligt innebörden i artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Domstolen finner vidare att det inte är otillåtligt av andra skäl, med förbehåll för de frågor som ska bedömas tillsammans med sakfrågan Det måste därför förklaras tillåtligt.
B. Omständigheter
1. Parternas sakframställningar
127. Sökanden hävdade att lägstanivån för att falla under artikel 3 i konventionen var uppnådd i det aktuella fallet. Hon hade bevittnat i vilket skick hennes makes kropp befann sig – med benen sammanbundna – efter
vävnadsavlägsnandet. Sökanden själv var vid tidpunkten gravid med deras andra barn. Sökanden gjorde gällande att det olagliga avlägsnandet av vävnad var en omänsklig och förnedrande handling liktydig med vad som förbjuds av artikel 3 i konventionen eftersom det hade orsakat henne chock och lidande. Till stöd hade hon ett skriftligt uttalande från sin syster, som uppgav att hon hade sett herr Elberts kropp i Sigulda efter att den hade transporterats från Forensiskt centrum innan begravningen, och att hans ben hade varit sammanbundna med mörk tejp. Hon hade antagit att detta hade varit på grund av bilolyckan.
128. Sökanden betonade vidare att hon under hela brottsutredningen hade nekats möjligheten att få reda på vilka organ eller vilken vävnad som hade avlägsnats från hennes makes kropp. Först hade hon trott att hans ben hade bundits ihop för att förhindra vissa följder av bilolyckan. Senare hade hon antagit att de bundits ihop till följd av att vävnad hade avlägsnats från benen och för att annat material hade tillfogats. Sökanden kom underfund med vilken specifik kroppsvävnad som hade avlägsnats från hennes makes kropp, först när hon fick regeringens kommentarer i det aktuella målet.
129. Sökanden, som åberopade Labita v. Italy ([GC], nr 26772/95, § 131, ECHR 2000‑IV), hävdade att någon effektiv utredning inte hade genomförts. Utredningen hade pågått i fem år, den hade lagts ner på grund av att den lagstadgade preskriptionstiden hade löpt ut. Sökanden påpekade att hon hade lämnat in cirka 13 klagomål och att fyra beslut hade upphävts. Hon ansåg att utredningen inte hade slutförts inom rimlig tid och den hade blivit utdragen i onödan. Sökanden hade, tillsammans med andra offer, lämnats utan ersättning och experterna hade inte fått något straff.
130. Regeringen vidhöll att avlägsnandet av vävnad hade utförts i enlighet med nationell lag. Sökanden hade inte kunnat styrka att avlägsnandet av vävnad från hennes makes kropp hade varit en omänsklig eller förnedrande behandling. Med hänvisning till Selçuk and Asker v. Turkey (24 april 1998, § 78, Reports 1998‑II) hävdade regeringen att sökanden inte hade kunnat styrka att hon utsatts för ”ångest och lidande” på grund av att vävnad avlägsnats utan hennes förhandstillstånd. Med hänvisning till Ireland v. the United Kingdom (18 januari 1978, § 167, serie A nr 25) gjorde regeringen även gällande att hon inte hade kunnat styrka att hon hade upplevt ”känslor av skräck, ångest och underlägsenhet och som kunde förnedra och försvaga” henne. Regeringen upprepade att endast dura mater hade avlägsnats från kroppen. Även om sökanden kunde ha upplevt ett visst mått av känslomässigt lidande och smärta på grund av att vävnad hade avlägsnats utan hennes samtycke eller vetskap, kombinerat med smärtan och sorgen över att mista en nära familjemedlem, nådde detta lidande inte upp till den lägstanivå som krävdes för att det skulle falla under artikel 3 i konventionen. Regeringen hävdade att även hjärtat hade avlägsnats från sökandens makes kropp under obduktionen och att dura mater i alla händelser hade måst avlägsnas och undersökas för att bedöma om han hade skallskador. Även detta kunde sägas ha orsakat emotionellt lidande, men skulle inte ha nått upp till lägstanivån för att artikel 3 skulle vara tillämplig.
131. Regeringen påpekade att sökanden inte hade varit närvarande på Sigulda-sjukhuset och att det hade varit de närmast släktingarnas skyldighet att informera vårdpersonalen var de befann sig och kontakta dem om de önskade invända mot avlägsnandet av vävnad. Regeringen framhöll vidare att avlägsnandet av vävnad hade skett enligt avtalet med företaget, att vävnad hade skickats till företaget för att omvandlas till bio-implantat, och sedan skickats tillbaka till Lettland för transplantationssyften, och att syftet med detta hade varit att förbättra och rädda andras liv. Regeringen framhöll att avlägsnandet av vävnad måste ske ”mycket snabbt” och att även det mest obetydliga dröjsmål skulle ha inneburit att man förlorat en del av den dyrbara tiden då det var möjligt att avlägsna vävnad. Regeringen, som åberopade det faktum att sökandens make under sin livstid inte hade invänt mot avlägsnande av vävnad eller uttryckt en sådan uppfattning för sökanden, menade att hon inte kunde hävda att det hade utförts i strid med hans eller hennes vilja.
132. Regeringen hävdade vidare att sökandens påstående att hennes avlidne makes ben hade bundits ihop var felaktigt eftersom påståendet inte hade styrkts av något trovärdigt bevis. Enligt den information som lämnats av Forensiskt centrum hade kroppen snyggats till, rengjorts och tvättats efter obduktionen. Regeringen upprepade att inga klagomål hade registrerats angående kroppens skick. Enligt obduktionsrapporten hade hans ben inte skadats i bilolyckan. I det nu aktuella målet var inte bevisgraden ”utom rimligt tvivel” uppfylld eftersom sökandens påståenden rörande det skick hennes avlidne makes kropp befann sig i inte hade styrkts med bevis.
2. Domstolens bedömning
(a) Allmänna principer
133. I målet Svinarenko and Slyadnev v. Russia ([GC], nr 32541/08 och 43441/08, § 113-118, ECHR 2014) sammanfattade domstolen nyligen de tillämpliga principerna som följer:
”113. Som domstolen upprepade gånger har framhållit innefattar artikel 3 i konventionen en av det demokratiska samhället mest grundläggande värderingar. Den förbjuder i absoluta ordalag tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, oavsett omständigheter och offrets beteende (se, bland många andra källor Labita v. Italy [GC], nr 26772/95, § 119, ECHR 2000-IV).
114. Den inhumana behandlingen måste uppnå en lägstanivå för att falla under artikel 3. Bedömningen av denna lägstanivå är relativ, den är avhängig av alla
omständigheterna i målet, som hur länge behandlingen pågått, dess fysiska och psykiska följder samt, i vissa fall, offrets kön, ålder och hälsotillstånd (se, till exempel Jalloh v. Germany [GC], nr 54810/00, § 67, ECHR 2006‑IX). Även om frågan huruvida syfte med behandlingen var att förödmjuka eller nedvärdera offret är en faktor att ta hänsyn till, kan avsaknaden av ett sådant syfte inte slutgiltigt utesluta att domstolen finner att en kränkning av artikel 3 har ägt rum (se, bland andra källor V. v. the United Kingdom [GC], nr 24888/94, § 71, ECHR 1999-IX).
115. Behandling anses ”förnedrande” enligt artikel 3 när den förödmjukar eller nedvärderar en individ, visar brist på respekt för, eller förminskar hans eller hennes människovärde, eller när den väcker känslor av skräck, ångest eller underlägsenhet i stånd att bryta ner individens moraliska och fysiska motstånd (se M.S.S. v. Belgium and Greece [GC], nr 30696/09, § 220, ECHR 2011, och El-Masri v. the former Yugoslav Republic of Macedonia [GC], nr 39630/09, § 202, ECHR 2012). Behandlingens offentliga karaktär kan vara en relevant eller försvårande faktor vid bedömningen av om den är ”förnedrande” i enlighet med artikel 3 (se, bland annat, Tyrer v. the United Kingdom, 25 april 1978, § 32, serie A nr 26; Erdoğan Yağız v. Turkey, nr 27473/02, § 37, 6 mars 2007; och Kummer v. the Czech Republic, nr 32133/11, § 64, 25 juli 2013).
116. För att en behandling ska vara ”förnedrande”, måste det involverade lidandet eller förödmjukelsen i alla händelser överskrida det oundvikliga lidande eller den förödmjukelse som är förknippad med en given form att legitim behandling (se V. v. the United Kingdom, åberopat ovan, § 71). ...
118. Respekt för människovärdet är en del av själva kärnan i konventionen (se Pretty v. the United Kingdom, nr 2346/02, § 65, ECHR 2002‑III). Målet och syftet med konventionen som instrument för att skydda enskilda individer kräver att dess bestämmelser tolkas och tillämpas så att skyddet blir praktiskt och effektivt. De rättigheter och friheter som garanteras måste tolkas i överensstämmelse med den generella andemeningen i konventionen, ett instrument avsett att bevara och främja det demokratiska samhällets ideal och värderingar (se Soering v. the United Kingdom, 7 juli 1989, § 87, serie A nr 161).”
134. Domstolen konstaterar vidare att vid bevisbedömningen i samband med påstådd överträdelse av artikel 3 i konventionen, tillämpar domstolen bevisgraden ”utom rimligt tvivel”. Bevisningen kan anses vara tillräcklig när de slutsatser som kan dras utifrån de faktiska omständigheterna och parternas argument är tillräckligt övertygande, klara och enhetliga eller när det råder obestridlig presumtion kring de faktiska omständigheterna (se Farbtuhs v. Latvia, nr 4672/02, § 54, 2 december 2004, och Bazjaks v. Latvia, nr 71572/01, § 74, 19 oktober 2010).
(b) Tillämpning i det aktuella målet
135. Beträffande omständigheterna i det nu aktuella målet konstaterar domstolen att sökanden gjorde gällande emotionellt lidande baserat på det faktum att avlägsnandet av hennes makes vävnad i strid med nationell lag hade genomförts utan hennes förhandssamtycke eller vetskap och att hon hade tvingats begrava sin make med benen sammanbundna. Regeringen hävdade att det första av dessa påståenden inte nådde upp till lägstanivån för att falla under artikel 3 i konventionen och att det andra inte var bevisat ”utom rimligt tvivel”.
136. Domstolen konstaterar att sökanden fick vetskap om att vävnad hade avlägsnats två år efter makens begravning och att en ytterligare period om cirka fem år förflöt innan det slutgiltigt hade beslutas huruvida några brottsliga handlingar hade begåtts i detta avseende. Sökanden påstod och regeringen förnekade inte, att under hela denna tid hade hon inte informerats om vilka organ eller vilken vävnad som hade avlägsnats från hennes avlidne makes kropp. Hon hade fått veta detta först sedan hon fått regeringens kommentarer i det nu aktuella målet. Sökanden hade även kommit på flera anledningar till varför hennes makes ben hade varit sammanbundna och hennes påståenden bekräftades av skriftligt bevis från en familjemedlem. Med hänsyn till dessa fakta kan sökanden, som sin makes närmaste anhörig, ha fått utstå emotionellt lidande.
137. Domstolen har till uppgift att fastställa om detta lidande, med tanke på de specifika omständigheterna i målet, var av sådan art att det faller under artikel 3 i konventionen. Domstolen har i sin rättspraxis aldrig ifrågasatt den djupa psykologiska inverkan en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna har på offrets familjemedlemmar. Men för att en separat kränkning av artikel 3 i konvention ska fastställas med avseende på offrets släktingar bör det finnas särskilda faktorer som gör att deras lidande till sin omfattning och art klart skiljer sig från den emotionella smärta som oundvikligen härrör från ovannämnda kränkning i sig (se Salakhov and Islyamova v. Ukraine, nr 28005/08, § 199, 14 mars 2013). Relevanta faktorer är bland annat hur nära familjebanden är och på vilket sätt myndigheterna reagerade på släktingarnas förfrågningar (se, till exempel Çakıcı, åberopat ovan, § 98, där denna princip tillämpades i samband med ett påtvingat försvinnande; Mubilanzila Mayeka and Kaniki Mitunga v. Belgium, nr 13178/03, § 61, 12 oktober 2006, där domstolen även hänvisade till denna princip i samband med en mors klagomål angående sitt lidande till följd av att hennes fem år gamla dotter kvarhölls i ett annat land; och M.P. and Others v. Bulgaria, nr 22457/08, § 122-124, 15 november 2011, där det relevanta klagomålet gällde det lidande som åsamkats släktingarna till ett misshandlat barn). I de åberopade fallen fäste domstolen vikt vid banden mellan förälder och barn. Domstolen har ansett att det centrala i en kränkning låg i myndigheternas reaktioner och inställning till situationen när de uppmärksammades på den (se Salakhov and Islyamova, åberopat ovan, § 200). Liknande överväganden kan anses tillämpliga i det nu aktuella målet avseende sökanden och hennes avlidne make.
138. Domstolen särskiljer det nu aktuella målet från mål som ingivits till domstolen av familjemedlemmar till offer för ”försvinnanden” eller utomrättsliga avrättningar utförda av säkerhetsstyrkor (se, till exempel, Luluyev and Others v. Russia, nr 69480/01, § 116-118, ECHR 2006‑XIII (utdrag)), och från mål där människor dödats till följd av att myndigheterna handlat i strid med artikel 2 i konventionen (se, till exempel, Esmukhambetov and Others v. Russia, nr 23445/03, § 138‑151 och 190, 29 mars 2011). Det finns inte heller något som tyder på att kroppen har stympats (se Akkum and Others v. Turkey, nr 21894/93, § 258-259, ECHR 2005‑II (utdrag), och Akpınar and Altun v. Turkey, nr 56760/00, § 84-87, 27 februari 2007) eller blivit lemlästad och halshuggen (se Khadzhialiyev and Others v. Russia, nr 3013/04, § 120-122, 6 november 2008) i det nu aktuella målet.
139. Även om det inte kan sägas att sökanden utsattes för en långdragen ovisshet beträffande sin makes öde, finner domstolen att hon utsattes för en lång period av ovisshet, ångest och smärta över att inte veta vilka organ och vilken vävnad som hade avlägsnats från hennes makes kropp och på vilket sätt och i vilket syfte detta hade gjorts. I detta sammanhang saknar regeringens argument att endast dura mater hade avlägsnats relevans. I alla händelser upptäckte sökanden detta först under domstolsförfarandet. Vid tidpunkten för händelserna hade sökanden ingen anledning att ifrågasätta de handlingar som utfördes på Forensiskt centrum eftersom hennes makes kropp hade förts dit för att dödsorsaken skulle fastställas. Senare inleddes en brottsutredning för att fastställa om det avlägsnande av vävnad som utfördes på Forensiskt centrum var lagligt och det uppdagades att vävnad hade avlägsnats inte bara från hennes makes kropp utan även från hundratals andra personer (nästan 500 personer på bara tre år, som exempel) under en period på cirka nio år (se punkt 13-33 ovan). Det fastställdes också att avlägsnandena hade utförts enligt ett statligt godkänt avtal med ett läkemedelsföretag i utlandet. Detta system hade införts av statliga tjänstemän – kriminaltekniska experter – som, vid sidan av sina ordinarie uppgifter att utföra forensiska undersökningar, hade utfört avlägsnanden på eget initiativ (se punkt 15 ovan). Detta är särskilda faktorer som orsakat extra lidande för sökanden.
140. Domstolen anser att sökandens lidande var av en omfattning och art som översteg det lidande som vållas genom sorgen efter en nära familjemedlems död. Domstolen har redan fastställt att artikel 8 i konventionen har kränkts eftersom sökanden, som närmaste släkting hade rätt att samtycka till eller motsätta sig att vävnad avlägsnades, men att det inte var inte klart fastställt i lettisk lag vilka skyldigheter och hur stor handlingsfrihet de lettiska myndigheterna hade och det fanns inga administrativa regler eller lagbestämmelser i detta avseende (se punkt 109-116 ovan). Även om det finns avsevärda skillnader mellan det aktuella målet och Petrova-målet som åberopades ovan vad gäller omfattningen av avlägsnandet av organ och vävnad har domstolen icke desto mindre i båda fallen konstaterat det rått vissa strukturella brister på området organ- och vävnadstransplantation i Lettland. Dessa faktorer har också beaktats i den lettiska kontexten vad gäller artikel 3 i konventionen. Dessutom var det inte bara sökandens rättigheter som närmaste släkting som inte respekterades, utan hon ställdes även inför motstridiga uppfattningar från de nationella myndigheternas sida beträffande vilka skyldigheter som omfattades av nationell lag. Visserligen var säkerhetspolisen och flera åklagare oense om huruvida den nationella lagstiftningen var tillräckligt klar för att en person skulle kunna bli åtalad baserat på den, men alla var överens om att avlägsnande utan samtycke var olagligt (se punkt 18, 20, 22, 24-25). Preskriptionstiden för åtal hade dock löpt ut när deras meningsskiljaktigheter hade lösts (se punkt 27 ovan) och den nationella domstolen ändå inte ha tillåtit ett sådant åtal eftersom lagen inte var tillräckligt tydlig (se punkt 28 ovan). Dessa fakta visar hur de nationella myndigheterna hanterade de klagomål som de uppmärksammades på och deras likgiltighet gentemot offren för dessa handlingar och deras närmaste släktingar, inklusive sökanden. Dessa omständigheter bidrog till att sökanden kände sig hjälplös när hon ställdes inför ett brott mot hennes personliga rättigheter i samband med en mycket känslig sida av hennes privatliv, nämligen att ge sitt samtycke till eller vägra ett avlägsnade av vävnad, i förening med att det var omöjligt att få upprättelse.
141. Sökandens lidande förvärrades ytterligare av det faktum att hon inte informerades om exakt vad som hade gjorts på Forensiskt centrum. Hon informerades inte om avlägsnandet av vävnad och när hon på begravningsdagen upptäckte att hennes avlidne makes ben var sammanbundna, antog hon att det var en följd av bilolyckan. Två år senare informerades hon om den pågående brottsutredningen och de potentiellt olagliga handlingarna med avseende på hennes avlidne makes kropp. Det är vid denna tidpunkt uppenbart att sökanden upplevde särskild ångest och insåg att henne make kanske hade begravts med benen sammanbundna till följd av handlingar som hade utförts med hans kropp på Forensiskt centrum. Regeringens argument att detta inte var bevisat ”utom rimligt tvivel” är missriktat eftersom sökandens klagomål berodde just på ovissheten rörande de handlingar som utförts på Forensiskt centrum med avseende på hennes avlidne makes kropp.
142. På området organ- och vävnadstransplantation är det vedertaget att människokroppen ska behandlas med respekt även efter döden. Internationella fördrag, bland annat konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin och tilläggsprotokollet har, som anges i förklaringarna till det sistnämnda, upprättas för att skydda organ- och vävnadsdonatorers rättigheter, såväl levande som döda. Målet med dessa fördrag är att skydda värdigheten, identiteten och integriteten för ”alla” som blivit födda, oavsett om de är levande eller är döda (se punkt 37 ovan). Som anförs i punkt 133 ovan, är respekten för människovärdet en del av själva kärnan i konventionen. Behandling anses ”förnedrande” enligt artikel 3 i konventionen, bland annat, när den förödmjukar en individ och visar bristande respekt för människovärdet. Sökandens lidande orsakades inte bara av kränkningen av hennes rättigheter som närmaste anhörig och den efterföljande ovissheten om vad som hade gjorts på Forensiskt centrum, utan berodde även på det integritetskränkande sätt på vilket handlingar hade utförts med hennes avlidne makes kropp och den smärta det vållade henne som hans närmaste anhörig.
143. Under dessa speciella omständigheter ogillas regeringens invändningar att sökandens klagomål inte faller inom artikel 3 i konvention och att hon inte kan betraktas som ett offer i det avseendet. Domstolen hyser inga tvivel om att det lidande som vållades sökanden i det nu aktuella målet var liktydigt med den förnedrande behandling som strider mot artikel 3 i konventionen. Domstolen konstaterar därför att en överträdelse skett mot den bestämmelsen.
III. ANDRA PÅSTÅDDA ÖVERTRÄDELSER MOT KONVENTIONEN
144 Slutligen åberopade sökanden artikel 13 i konventionen i samband sitt argument att det fanns flera möjliga tolkningar av nationell lagstiftning.
145 Regeringen bestred argumentet.
146. Domstolen konstaterar att detta klagomål är kopplat till det klagomål som prövades ovan enligt artikel 8 i konventionen och därför också måste förklaras tillåtligt.
147. Domstolen konstaterar dock att den redan har prövat bristen på klarhet i nationell lagstiftning enligt artikel 8 i konventionen ovan. Följaktligen anser domstolen inte det nödvändigt att pröva detta klagomål separat enligt artikel 13 i konventionen.
II. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN
148. Artikel 41 i konventionen stadgar:
”Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.
A. Skadestånd
149. Sökanden begärde 40 000 euro (EUR) i ideellt skadestånd.
150. Regeringen hävdade att sökanden inte hade styrkt tillräckligt att hon hade åsamkats ideell skada i den omfattning hon gjorde gällande och ansåg att det belopp hon krävde var överdrivet och orimligt. Med hänvisning till målet Shannon v. Latvia (nr 32214/03, § 84, 24 november 2009), ansåg regeringen att enbart det faktum att domstolen funnit att en kränkning ägt rum borde vara adekvat och tillräcklig kompensation i sig.
151. Med beaktade av vilken typ av kränkningar som konstaterats i det nu aktuella målet och baserat på skälighet tilldömer domstolen sökanden 16 000 euro i ideellt skadestånd.
B. Kostnader och utgifter
152. Sökanden krävde även 500 euro för kostnader och utgifter som hon ådragit sig inför domstolen.
153 Regeringen bestred inte sökandens anspråk på denna punkt. Regeringen ansåg beloppet tillräcklig, välgrundat och rimligt.
154. Enligt domstolens rättspraxis har en sökande rätt till ersättning för kostnader och utgifter endast i den mån det kan styrkas att dessa faktiskt har åsamkats, var nödvändiga och är rimliga till sin storlek. Med beaktande av de handlingar som domstolen innehar i det nu aktuella målet och ovanstående kriterier, anser domstolen det rimligt att tilldöma sökanden 500 euro för att täcka alla kostnader.
C. Dröjsmålsränta
155. Domstolen anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta, plus tre procentenheter.
AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT FÖLJANDE:
1. Domstolen prövar regeringens invändningar att sökandes klagomål enligt artikel 3 är oförenligt ratione materiae och ratione personae med bestämmelserna i konventionen tillsammans med sakfrågan och ogillar dem;
2. Domstolen förklarar sökandens klagomål enligt artikel 8, i den omfattning det rör avlägsnandet av hennes avlidne makes vävnad utan hennes samtycke, samt klagomålet enligt artikel 13 tillåtligt och återstoden av klagomålet enligt artikel 8 i konventionen otillåtligt.
3. Domstolen förklarar sökandens klagomål enligt artikel 3 tillåtligt;
4. Domstolen fastslår att det skett en överträdelse av artikel 8 i konventionen;
5. Domstolen fastslår att det skett en överträdelse av artikel 3 i konventionen;
6. Domstolen fastslår att det saknas behov att pröva klagomålet enligt artikel 13 i konventionen;
7. Domstolen fastslår
(a) att den svarande staten, senast tre månader från det datum då domen blir slutlig i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen, till sökanden ska betala följande belopp:
(i) EUR 16 000 (sextontusen euro), plus eventuell skatt, i ideellt skadestånd;
(ii) EUR 500 (femhundra euro), plus eventuell skatt, som ersättning för kostnader och utgifter;
(b) att räknat från utgången av ovannämnda period på tre månader fram till betalning, enkel ränta ska läggas till ovannämnda belopp enligt en räntesats motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden plus tre procentenheter;
8. Domstolen avvisar sökandens övriga krav på skälig gottgörelse.
Utfärdat på engelska och meddelat skriftligen den 13 januari 2015, i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Fatoş AracıPäivi Hirvelä
Biträdande justitiesekreterareOrdförande
I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas domare Wojtyczek separata yttrande till detta domslut.
P.H.
F.A.
INSTÄMMANDE YTTRANDE FRÅN DOMARE WOJTYCZEK
1. I det aktuella målet har jag röstat med majoriteten; men jag är tveksam till vissa delar av resonemanget.
2. Jag har redan uttryckt min uppfattning rörande rättigheter i samband med transplantation i mitt instämmande yttrande till Petrova-domen (Petrova v. Latvia, nr 4605/05, 24 juni 2014). Jag skulle vilja lägga till ytterligare några förklaringar här.
Enligt min uppfattning är sökandens rätt att motsätta sig transplantationen av sin avlidne makes organ inte en fristående rättighet som kan utövas ad libitum. Denna rättighet är härledd från den avlidne mannens rätt att fritt besluta beträffande transplantation av sina organ. Efterlevande släktingarna fungerar som depositarie för den avlidnes rättigheter. Därför har sökanden endast rätt att samtycka till eller motsätta sig transplantationen av sin avlidne makes organ i den mån hon ger uttryck åt den avlidnes vilja. Att anse något annat skulle omvandla den avlidnes kropp till ett föremål för släktingarnas godtyckliga beslut.
3. Det faktum att sökanden faktiskt har rätt att skydda sin avlidne makes vilja betyder inte – enligt konventionen – att denna rättighet har samma status som hennes makes rättighet. Hur nära sambandet än är mellan dessa två rättigheter, kan det skydd som konventionen ger vara ett annat. Som jag förklarade i mitt instämmande yttrande i Petrova-målet, faller en individs rätt att uttrycka en avliden släktings önskan med avseende på transplantation under familjeliv, enligt artikel 8 i konventionen. Denna rättighet ger ett mångdimensionellt skydd eftersom den inte bara skyddar den avlidnes önskan utan även den avlidnes släktingars önskningar och relationerna i familjen. Huruvida rätten att fritt besluta om transplantation av de egna organen faller under artikel 8 i konventionen är en separat fråga.
4. I domstolens rättspraxis har begreppet privatliv enligt artikel 8 konstant utvidgats. Färska domar tyder på att skyddet av privatliv ska uppfattas som identiskt med den allmänna beslutsfriheten i personliga och privat frågor. Innebörden i begreppet ”privatliv” omvandlas följaktligen till en allmän handlingsfrihet, ett begrepp som är känt som allgemeine Handlungsfreiheit inom tysk rättsvetenskap. En så vid tolkning av artikel 8 i domstolens rättspraxis har enligt min uppfattning inte tillräcklig rättslig grund i konventionen. Bestämmelsen i fråga används ibland felaktigt för att fylla en lucka i konventionsskyddet.
5. I det nu aktuella målet förklarade domstolen det klagomål som sökande ingav för sin avlidne makes räkning för otillåtligt. Detta förklaras i resonemanget med att denna del av klagomålet är ”oförenligt ratione personae”.
Jag accepterar uppfattningen att artikel 8 i konventionen inte är tillämplig på den avlidne makens rättigheter som står på spel i det nu aktuella målet. En så restriktiv tolkning av konventionen överensstämmer bättre med de tillämpliga reglerna för fördragstolkning. Enligt min uppfattning bör tillämpningen dock snarare anses otillåtlig ratione materiae än ratione personae. Jag kan inte se att det finns tillräckligt starka argument för att anse att beslut angående transplantation av egna organ innefattas i begreppen privatliv eller familjeliv enligt de regler för fördragstolkning som etablerats i internationell rätt. Med andra ord är rättigheter med avseende på transplantation endast delvis skyddade av konventionen.
[1](2003)11rev2.pdf
[2] EGE, som bildades i december 1997, är ett oavhängigt rådgivande organ till Europeiska kommissionen. Dess förgångare var den Europeiska gruppen för etik inom bioteknik, ett ad hoc rådgivande organ.
Full & Egal Universal Law Academy