CASE OF FERNÁNDEZ MARTÍNEZ v. SPAIN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket

STORA KAMMAREN

MÅLET FERNÁNDEZ MARTÍNEZ mot SPANIEN

(Ansökan nr 56030/07)

DOM

STRASBOURG

12 juni 2014

Denna dom är slutlig men kan bli föremål för redaktionella ändringar.             

I målet Fernández Martínez mot Spanien,

meddelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, sammanträdande som stor kammare bestående av:

Dean Spielmann, president,
Guido Raimondi,
Mark Villiger,
Isabelle Berro-Lefèvre,
Ján Šikuta,
George Nicolaou,
András Sajó,
Ann Power-Forde,
Işıl Karakaş,
Angelika Nußberger,
André Potocki,
Paul Lemmens,
Helena Jäderblom,
Valeriu Griţco,
Faris Vehabović,
Dmitry Dedov, domare,
Alejandro Saiz Arnaiz, tillfälligt utsedd domare,
och Johan Callewaert, biträdande justitiesekreterare för den stora kammaren,

efter enskilda överläggningar den 30 januari 2013 och den 2 april 2014,

följande dom, vilken antogs sistnämnda datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (ansökan nr 56030/07) mot Konungariket Spanien. Det ingavs till domstolen under åberopande av artikel 34 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) av en spansk medborgare, José Antonio Fernández Martínez (”klaganden”), den 11 december 2007.

2. Klaganden, som hade beviljats rättshjälp, företräddes av J.L. Mazón Costa, en advokat verksam i Murcia. Den spanska regeringen (”regeringen”) företräddes av sina ombud, I. Blasco Lozano, F. Irurzun Montoro och F. de A. Sanz Gandasegui, allmän åklagare.

3. Åberopande artikel 8, separat och i förening med artikel 14, hävdade klaganden att den uteblivna förnyelsen av hans anställningskontrakt som lärare i katolsk religion och etik i en statlig gymnasieskola hade utgjort ett oberättigat intrång i utövandet av hans rätt till privatliv. Han hävdade att den offentliga uppmärksamhet som hade ägnats åt hans familjesituation och personliga situation som gift präst hade varit orsaken till den uteblivna förnyelsen och att detta var oförenligt med hans rätt till tanke- och yttrandefrihet enligt artikel 9 och 10 i konventionen.

4. Den 13 oktober 2009 informerades regeringen om klagomålet.

5. Luis López Guerra, den domare som valts för Spanien, valde att inte döma i målet. Regeringen utsåg följaktligen Alejandro Saiz Arnaiz att tillfälligt agera domare (artikel 27.2 i konventionen, såsom den gällde vid den tidpunkten, och regel 29.1 i domstolsreglerna).

6. En offentlig förhandling ägde rum i Mänskliga rättigheter-byggnaden, Strasbourg, den 22 november 2011 (regel 59.3).

7. Den 15 maj 2012 meddelade en kammare av den tredje sektionen bestående av Josep Casadevall, president, Corneliu Bîrsan, Alvina Gyulumyan, Egbert Myjer, Ineta Ziemele, Mihai Poalelungi, domare, och Alejandro Saiz Arnaiz, tillfälligt utsedd domare, samt Santiago Quesada, sektionens justitiesekreterare, en dom där den fastslog, med sex röster mot en, att det inte hade skett någon kränkning av artikel 8.1 i konventionen.

8. Den 18 juli 2012 yrkade klaganden, i enlighet med artikel 43 i konventionen och regel 73, att målet skulle hänskjutas till stora kammaren, med argumentet att det hade skett en kränkning av artikel 8.1. Den 24 september 2012 biföll en panel av stora kammaren yrkandet.

9. Stora kammarens sammansättning fastställdes enligt bestämmelserna i artikel 26.4 och 26.5 i konventionen, samt regel 24.

10. Såväl klaganden som regeringen lämnade in ytterligare skriftliga yttranden vid stora kammaren. Dessutom mottogs utomståendes kommentarer från den spanska biskopskonferensen (CEE), European Centre for Law and Justice, (ECLJ), och fakulteten för juridik och religioner på Université catholique de Louvain och American Religious Freedom Program tillhörande Ethics and Public Policy Center, vilket hade fått lov av presidenten att delta i det skriftliga förfarandet (artikel 36.2 i konventionen och regel 44.3).

11. En offentlig förhandling ägde rum i Mänskliga rättigheter-byggnaden, Strasbourg, den 30 januari 2013 (regel 59.3).

Där inställde sig inför domstolen:

(a) för regeringen
F.A. Sanz Gandasegui, Ombud

(b) för klaganden
J.L. Mazón Costa,
E. Martínez Segado,Biträde

Även klaganden var närvarande vid förhandlingen.

Domstolen hörde yttranden från J.L. Mazón Costa och E. Martínez Segado, samt från F.A. Sanz Gandasegui, liksom deras svar på frågor från domarna.

SAKFÖRHÅLLANDENA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

A. Klagandens situation, hans anställning och den uteblivna förnyelsen av hans kontrakt

12. Klaganden föddes 1937 och bor i Cieza. Han är gift och är far till fem barn.

13. Han förordnades som präst 1961. 1984 ansökte han hos Vatikanen om dispens från celibattvånget. Han fick då inget svar. Året därpå gifte han sig borgerligt. Han fick fem barn med sin hustru, som han fortfarande är gift med. Parterna har inte ingivit några detaljer om hans status som präst som inte fått dispens.

14. Från oktober 1991 var klaganden anställd som lärare i katolsk religion och etik i en statlig gymnasieskola i regionen Murcia enligt ett förnybart ettårskontrakt. I enlighet med bestämmelserna i ett avtal från 1979 mellan Spanien och Heliga stolen ska ”religionsundervisning bedrivas av de personer som varje skolår tillsätts av den administrativa myndigheten bland dem som föreslås av stiftets ordinarius” (se punkt 50 nedan). I enlighet med ett ministerdekret från 1982 ska ”utnämningen ske årligen och förnyas automatiskt, såvida inte en motsatt åsikt framförs av ordinarius före skolårets början, eller såvida inte den offentliga myndigheten, av graverande akademiska eller disciplinära skäl, anser det nödvändigt att upphäva utnämningen, i vilket fall kyrkomyndigheten ska höras ...” (se punkt 51 nedan). Dessutom anges i artikel VII av avtalet att ”på alla utbildningsnivåer ska ersättningen till lärare i katolsk religion som inte tillhör den statliga undervisningspersonalen beslutas gemensamt av den centrala administrationen och den spanska biskopskonferensen, så att den gäller från det att föreliggande avtal träder i kraft” (se punkt 50 nedan).

15. I november 1996 innehöll Murcia-tidningen La Verdad en artikel om ”Rörelsen för icke-obligatoriskt celibat” för präster (MOCEOP), vilken lyder som följer (i översättning):

”Klostret La Luz utestänger gifta präster från att använda dess lokaler för mässa

En företrädare för stiftet förklarade att mötets protestorienterade karaktär kan störa friden i klostret.

m. de la vieja – murcia

Fader Francisco Tomás, ledare för församlingen Hermanos de La Luz, i Murcia, har vägrat cirka hundra gifta präster tillträde till klostret när dessa ville hålla mässa och tillbringa dagen där med sina fruar och barn. Francisco Tomás framhöll att klostret var en plats för privat andakt och att prästerna inte hade ansökt om erforderligt tillstånd. Han tillade att på grund av broder Manuels höga ålder (80 år), den enda munken som bodde på La Luz, kände han inte att det var lämpligt att hålla ett möte som skulle kunna störa klostrets frid till följd av den offentliga uppmärksamheten för händelsen och de protestinriktade avsikter som ”Rörelsen för icke-obligatoriskt celibat” hade.

I går vägrade stiftsrepresentanten för kulturarv, Francisco Tomás, att låta medlemmarna i ”Rörelsen för icke-obligatoriskt celibat” (Moceop) hålla mässa i klostret La Luz, i El Valle. Fader Tomás förklarade att de gifta prästerna inte hade ansökt om tillstånd för att använda klosterkyrkan. Dessutom hade rörelsen för avsikt att utnyttja dagen för att hålla ett informationsmöte om den fjärde internationella kongressen för gifta präster i Brasilia sistlidna juli på temat ”Det tredje årtusendets prästämbeten”.

Francisco Tomás förklarade även att det bara var en 80-årig munk som bodde i klostret och att det var inte önskvärt att störa denna broders frid med protester som skulle dra mediernas uppmärksamhet till denna plats för privat andakt.

Moceops regionala samordnare, Pedro Sánchez González, framhöll å sin sida att det erforderliga tillståndet visst hade sökts, men rörelsen hade inte fått svar och han trodde inte att ett sådant tillstånd skulle vara oumbärligt för att hålla mässa i ett eremitage.

Den uppmärksamhet som händelsen fick i medierna hade avskräckt ett stort antal av rörelsens medlemmar från att delta i mötet i La Luz. Andra, som såg klostrets stängda dörrar, vinkade bara till sina kollegor, och vände utan att gå ur sina bilar. Endast omkring tio sekulariserade präster stannade kvar där med sina familjer för att förklara sin situation för medierna och övriga närvarande. Vissa av deras barn höll även upp en banderoll. De gav sig slutligen iväg för att äta lunch tillsammans, med avsikt att fira mässan på egen hand.

Lorenzo Vicente, Pedro Hernández Cano, Crisanto Hernández och José Antonio Fernández – en före detta ledare för ett prästseminarium– är bland de gifta präster som samlades vid La Luz i går för att förespråka icke-obligatoriskt celibat och en demokratisk snarare än teokratisk kyrka där lekmän skulle delta i valet av sin församlingspräst och biskop. Celibatregeln är ett kyrkopåfund och inte gudomligt inspirerad. De uttryckte även sitt missnöje med vissa ekonomiska frågor: – Vi som betalade bidrag till prästerskapets ömsesidiga försäkringsfond, som senare inlemmades i det allmänna socialförsäkringssystemet, förlorade alla våra rättigheter när vi blev sekulariserade. Dessutom har nunnor en ännu sämre situation än präster eftersom de donerar sin egendom till församlingen och förlorar allt, berättade de.”

Artikeln innehöll även en separat del, under en annan rubrik (i översättning):

”Inte ens påven tror att vi kommer att brinna i helvetet på grund av sex

Angående frågor som abort, preventivmedel, skilsmässa eller sex sade Pedro Hernández Cano och hans vänner från Moceop att de var för ett ansvarsfullt faderskap.

De tillade att abort var ‘ett personligt problem som inte borde vara förbjudet i lag, utan [att] det behövs en social struktur för att stödja kvinnor som står inför att bli mödrar. Att straffa en kvinna som syndare om hon blir gravid utanför äktenskapet bara uppmuntrar till abort’. De gifta prästerna betonade att preventivmedel var klart nödvändiga ‘och att alla bör vara fria att välja den metod de finner lämpligast’.

‘Sex är en gåva från Gud och inte ett gissel, och inte ens påven tror att det leder till fördömelse. Om så vore fallet skulle han inte lagt de aktuella 6 000 förfrågningarna om sekularisering på is’, avslutade de.”

16. Genom ett så kallat reskript den 20 augusti 1997 beviljade påven den begäran om dispens från celibat som klaganden hade inlämnat tretton år tidigare. Reskriptet föreskrev att klaganden fick dispens från celibattvånget och förlorade sin ”präster­skaps­­status”. Han förverkade de rättigheter som var förknippade med denna ”status”, liksom de kyrkliga utmärkelserna och funktionerna (dignitates et officia ecclesiastica på latin). Han hade inte längre de skyldigheter som förknippas med ”präster­skaps­­status”. Reskriptet uppgav vidare att klaganden var utestängd från att undervisa i katolsk religion på offentliga institutioner, såvida inte den lokala biskopen beslutade annat, i skolor på lägre nivå (in institutis autem studiorum gradus inferioris), ”enligt hans egen kloka bedömning [prudenti iudicio] och förutsatt att det inte [skulle ske] någon skandal [remoto scandalo]”. Klaganden underrättades om reskriptet den 15 september 1997.

17. Den 29 september 1997 informerade Cartagena-stiftet utbildningsministeriet i en skriftlig promemoria om klagandens uppsägning från tjänsten som lärare i den skola där han arbetade.

18. Ministeriet informerade klaganden den 9 oktober 1997 att hans anställning hade avslutats, vilket hade trätt i kraft den 29 september 1997.

19. I en officiell promemoria från den 11 november 1997 konstaterade stiftet följande (i översättning):

”[Klaganden], en sekulariserad präst, undervisade i katolsk religion och etik ... i kraft av de befogenheter som reskripten tilldelar biskopar ...

Dessa befogenheter ... kan utövas för att undervisa i ämnen förknippade med katolsk religion, förutsatt att det inte finns någon ‘risk för skandal’.

När [klagandens] situation blev offentligt och allmänt känd var det inte längre möjligt för biskopen i stiftet för att utnyttja de befogenheter som reskriptet tilldelat honom; följaktligen blev det dokument som auktoriserade [klaganden] att undervisa i katolsk religion och etik inte undertecknat, med verkan från innevarande skolår. Hänsyn har även tagits till [klaganden]s personliga och anställningsrelaterade situation, eftersom [han] är behörig att få arbetslöshets­understöd under minst ett och ett halvt år.

Cartagena-stiftet beklagar denna situation, men påpekar samtidigt att beslutet fattades av respekt för känsligheten hos många föräldrar som skulle kunna bli upprörda över att få reda på [klaganden]s situation, då denne undervisade i katolsk religion och etik på en utbildnings­institution.

Slutligen litar stiftet på att kristna människor och samhället i allmänhet kommer att förstå att omständigheterna kring dessa fakta inte kan bedömas enbart utifrån ett anställnings- eller yrkesperspektiv. För den katolska kyrkan är prästerskapets sakrament av en art som går utöver det strikta anställnings- eller yrkes­sammanhanget.”

20. Den som ansvarade för den gymnasieskola där klaganden hade undervisat skickade ett meddelande till biskopen av Murcia där skolans lärarpresidium uttryckte sitt stöd för klaganden och framhöll att han hade undervisat under skolåret 1996–1997 till lärarnas, elevernas, dessas föräldrars, och skolstyrelsens fulla belåtenhet.

21. I början levde klaganden på arbetslöshet­s­understöd. 1999 fick han anställning på ett museum, där han arbetade till sin pension 2003.

B. Rättsligt förfarande

22. Efter att inte ha haft någon framgång i sitt administrativa klagomål mot ministeriets beslut att säga upp honom överklagade klaganden detta beslut hos en förvaltningsdomstol. Överklagandet avslogs den 30 juni 2000, med skälet att beslutet att formalisera uppsägningen av klaganden var ”det enda möjliga handlingssättet för de administrativa myndigheterna” när stiftet väl hade beslutat att inte förorda klagandens utnämning.

23. Klaganden väckte då talan om rättsstridig uppsägning hos Murcias arbetsdomstol nr 3. Arbetsdomstolen avkunnade sin dom den 28 september 2000.

24. Arbetsdomstolen inledde med att undersöka fastställda fakta, och konstaterade att klaganden hade innehaft olika ämbeten inom den katolska kyrkan, såsom ledare för prästseminariet i Murcia eller generalvikarie i områdena Cieza och Yecla. Man konstaterade vidare att klaganden var medlem i MOCEOP.

25. Arbetsdomstolen pekade sedan på de argument som använts av stiftet för att motivera den uteblivna förnyelsen av klagandens kontrakt, nämligen att han hade offentliggjort sin situation som ”gift präst” (han hade inte fått dispens från Vatikanen förrän 1997) och far, i kombination med behovet av att undvika skandal och att respektera känsligheten hos föräldrarna till eleverna i skolan, eftersom de skulle kunna bli illa berörda om klaganden fortsatte att undervisa i katolsk religion och etik. I detta sammanhang intog arbetsdomstolen följande ståndpunkt (i översättning):

”... Mot bakgrund av de sålunda presenterade faktiska omständigheterna blev Fernández Martínez diskriminerad på grund av sitt civilstånd och sitt medlemskap i Rörelsen för icke-obligatoriskt celibat, varvid hans framträdande i medierna var orsaken till hans uppsägning.”

26. Arbetsdomstolen påpekade vidare (i översättning):

”Principen om icke-diskriminering i arbetslivet omfattar förbud mot diskriminering på grund av medlemskap i fackförening och facklig verksamhet, och detta gäller medlemskap i varje annan förening.”

27. Slutligen konstaterade arbetsdomstolen att klagandens situation som ”gift präst” och far hade varit känd för eleverna och deras föräldrar och för ledningen i de båda skolor där han hade arbetat.

28. Följaktligen biföll arbetsdomstolen klagandens överklagande, förklarade hans uppsägning (såsom den beskrevs i domen) ogiltig, beordrade regionen Murcia att återinsätta honom i hans tidigare arbete, och beordrade staten att betala honom den obetalda lönen. Arbetsdomstolen avslog den del av klagandens yrkande som var riktad mot Cartagenas stift.

29. Utbildningsministeriet, utbildningsmyndigheten för regionen Murcia och Cartagenas stift ingav ett överklagande (suplicación). I en dom den 26 februari 2001 biföll Murcias överdomstol överklagandet, med följande konstaterande (i översättning):

”... Undervisningen [i katolsk religion och etik] är förknippad med den katolska religionsläran ... Följaktligen bygger det band som skapas [mellan läraren och biskopen] på förtroende. [Därmed] är det inte ett neutralt juridiskt förhållande, såsom det mellan medborgare i allmänhet och offentliga myndigheter. Det ligger på gränsen mellan den rent kyrkliga dimensionen och ett anställningsförhållande i vardande.”

30. Dessutom hänvisade domstolen till biskopens befogenheter i sådana frågor och ansåg att det i det aktuella målet inte hade skett en kränkning av artikel 14 (förbud mot diskriminering), 18 (rätt till skydd för privat- och familjeliv) eller 20 (yttrandefrihet) i den spanska konstitutionen, eftersom klaganden hade undervisat i religion sedan 1991 och biskopen hade förlängt hans anställning från år till år fastän hans personliga situation hade varit densamma. Domstolen fann att biskopen, när klaganden hade beslutat sig för att avslöja denna situation offentligt, blott hade använt sin befogenhet i enlighet med den kanoniska rätten, det vill säga säkerställt att klaganden, liksom varje annan person i samma situation, utförde sina plikter med diskretion och utan att hans personliga omständigheter skulle orsaka någon skandal. Enligt domstolen var det, om en sådan situation kom till allmän kännedom, biskopens plikt att sluta föreslå den berörda personen för en befattning av detta slag, i enlighet med kraven i det reskript som medgav dispens från celibat.

31. Dessutom konstaterade domstolen, vad avser i synnerhet artikel 20 i konstitutionen, att i den mening som avses i artikel 10.2 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, måste inskränkningarna i klagandens rättigheter betraktas som legitima och proportionerliga med tanke på det eftersträvade syftet, nämligen att undvika skandal.

32. Dessutom analyserade domstolen frågan om förtroendebandet och drog följande slutsats (i översättning):

”... Om ett sådant förtroendeband bryts (och i det aktuella målet finns det omständigheter som rimligen kan medge en sådan slutsats), är biskopen inte längre skyldig att föreslå personen i fråga för tjänsten som lärare i katolsk religion.”

33. Vad avser kontraktets beskaffenhet, slutligen, intog domstolen ståndpunkten att eftersom dess förnyelse varje år var föremål för ett godkännande från biskopen för efterföljande skolår, var det ett tidsbegränsat kontrakt, vilket i det aktuella fallet helt enkelt hade löpt ut. Det var alltså inte möjligt att anse att klaganden hade avskedats.

34. Åberopande artikel 14 (förbud mot diskriminering), 18 (rätt till skydd för privat- och familjeliv) och 20 (yttrandefrihet) i konstitutionen, ingav klaganden ett amparo-överklagande till författningsdomstolen. Han hävdade specifikt att beslutet att inte förnya hans kontrakt av det skälet att han hade offentliggjort sitt medlemskap i MOCEOP och hans skiljaktiga åsikt om katolska prästers celibat utgjorde ett oberättigat intrång i hans privatliv, och var oförenligt med hans rätt till religionsfrihet.

35. I ett beslut den 30 januari 2003 förklarade den kammare som tilldelats målet amparo-överklagandet ”admissible”, och underrättade, i enlighet med avsnitt 50–52 i lagen om författningsdomstolen, parterna om beslutet och begärde en kopia av handlingarna i målet från de underordnade domstolarna.

36. I sin obligatoriska intervention inför författningsdomstolen argumenterade den allmänna åklagarmyndigheten (Ministerio Fiscal) för att bifalla klagandens amparo-överklagande. I detta sammanhang kritiserade myndigheten de skäl som anfördes av överdomstolen i Murcia, som hade ansett den uteblivna förnyelsen av kontraktet berättigad eftersom klaganden hade agerat på ett sätt som stod i strid med reskriptet om dispens när han hade gått med på att offentliggöra sin familjesituation. Den allmänna åklagarmyndigheten konstaterade att klagandens offentliga framträdande hade ägt rum långt innan dispensen från celibat hade beviljats, och därmed före detta reskript. Myndigheten påpekade vidare att klagandens medlemskap i rörelsen i fråga hade varit känt för de kyrkliga myndigheterna. Den ansåg att eftersom klagandens beteende, som hade tjänat som motivering för den uteblivna förnyelsen av hans anställning – nämligen hans närvaro vid en händelse arrangerad av rörelsen –, omfattades av hans tankefrihet, utgjorde uppsägningen en överträdelse av hans rätt till likabehandling (artikel 14 i konstitutionen), i förening med hans rätt till tankefrihet (artikel 16 i konstitutionen).

37. I en dom den 4 juni 2007, som meddelades den 18 juni 2007, avslog författningsdomstolen amparo-överklagandet.

38. Författningsdomstolen undersökte först de påstådda överträdelserna av artikel 14 (rätt till likabehandling) och 18 (rätt till skydd för privat- och familjeliv) i konstitutionen och avslog dessa klagomål, det första eftersom beslutet att inte föreslå klaganden för utnämning till lärare inte byggde på någon avsikt att diskriminera honom på grund av hans civilstånd, och det andra eftersom han själv, av egen fri vilja, hade offentliggjort både sin personliga situation och sin familjesituation samt det faktum att han var medlem i MOCEOP.

39. Författningsdomstolen redogjorde sedan för det den betraktade som huvudfrågan i amparo-överklagandet, nämligen den påstådda överträdelsen av artikel 16 och 20 i konstitutionen. Den försökte alltså förvissa sig om huruvida omständigheterna i fråga kunde vara berättigade av den katolska kyrkans religionsfrihet (artikel 16.1 i konstitutionen), i relation till statens skyldighet att vara religiöst neutral (artikel 16.3 i konstitutionen), eller om de tvärtom utgjorde ett brott mot klagandens rätt till tanke- och religionsfrihet (artikel 16.1 i konstitutionen) i förening med hans rätt till yttrandefrihet (artikel 20.1.a i konstitutionen). För detta ändamål förlitade sig domstolen på de kriterier som fastslogs i dess dom nr 38/2007 den 15 februari 2007 rörande det grundlagsenliga i systemet för val och rekrytering av lärare i katolsk religion i statliga skolor. I detta sammanhang betonade författningsdomstolen den specialstatus som gäller för religionslärare i Spanien och intog ståndpunkten att denna status berättigade val av sådana lärare med hänsyn till deras religiösa tro.

40. Härvid resonerade författningsdomstolen som följer (i översättning):

”... författningsdomstolens uppgift i det aktuella målet, liksom i andra mål där det finns en konflikt mellan grundläggande rättigheter av stor betydelse, är att förvissa sig om huruvida [de underordnade] domstolarna upprätthöll en jämvikt mellan de motstående rättigheterna det handlade om på ett sätt som återspeglade deras konstitutionella definition ... När den gör det är den inte bunden av den bedömning som redan gjorts av dessa domstolar. Med andra ord är denna domstols bedömning begränsad till en extern prövning av lämpligheten och enhetligheten i de skäl som givits för beslutet eller besluten ...; i stället måste den, i sin egenskap av yttersta garant av grundläggande rättigheter, lösa varje konflikt som finns mellan de berörda rättigheterna och fastställa om dessa rättigheter verkligen har kränkts vad gäller deras enskilda konstitutionella innehåll. Emellertid är det för detta ändamål nödvändigt att applicera andra kriterier än dem som applicerades av [de underordnade] domstolarna, eftersom de skäl som anförts av dessa inte är bindande för denna domstol, och inte heller begränsar dess jurisdiktion till att enbart pröva grunderna för deras beslut. ...”

41. Vad gäller de faktiska omständigheterna i målet började författningsdomstolen med att konstatera att anledningen till den uteblivna förnyelsen hade varit artikeln i en lokaltidning, vilken hade orsakade en skandal enligt Cartagenastiftets argument i dess officiella promemoria från den 11 november 1997. Denna artikel hade offentliggjort två av klagandens personliga omständigheter, vilka redan var bekanta för stiftet, nämligen hans familjesituation som gift präst och far, och det faktum att han var medlem i en rörelse som utmanade vissa påbud från den katolska kyrkan. Den uppmärksamheten hade legat till grund för vad stiftet hade hänvisat till i sin promemoria såsom utgörande en skandal.

42. Med utgångspunkt i att Murcias överdomstol i praktiken hade prövat biskopens beslut, i synnerhet rörande dennes oförmåga att föreslå kandidater som inte hade de erforderliga yrkeskvalifikationerna för tjänsten, samt skyldigheten att respektera grundläggande rättigheter och medborgerliga friheter, resonerade författningsdomstolen som följer (i översättning):

”De omfattande citerade passagerna från den överklagade domen visar att den varken avvisar möjligheten till rättslig prövning av kyrkomyndighetens beslut eller undviker att göra en avvägning mellan de grundläggande rättigheter som i detta specifika mål är i konflikt med rätten till religionsfrihet (artikel 16.1 i konstitutionen), vilket den gör på ett otvetydigt sätt.”

43. Författningsdomstolen framlade sedan sin egen avvägning mellan de motstående grundläggande rättigheterna (i översättning):

”Efter att ha behandlat avvägningen mellan de rättigheter som står på spel i den omtvistade domen, måste denna domstol nu bedöma, utöver och bortom den domens resonemang, sina slutsatser efter avvägning mellan de grundläggande rättigheter som är i konflikt med varandra. Därvid måste domstolen fästa avseende vid dels de rättigheter som beaktas i domen, dels rätten till tanke- och religionsfrihet, en fråga som den på eget initiativ framlade för parternas övervägande ...

De handlingar och åsikter som resulterade i att klaganden i det aktuella målet inte föreslogs av stiftet som lärare i katolsk religion och etik var hans offentliga redogörelse av, för det första, sin situation som präst som var gift och far till fem barn, och för det andra, sitt medlemskap i rörelsen för icke-obligatoriskt celibat (såsom framgick tydligt av de underordnade domstolarnas domar och uttryckligen medgavs av amparo-klaganden själv). Från statens (sekulära) perspektiv är det uppenbart att dessa handlingar och åsikter måste betraktas med avseende på en möjlig kränkning av rätten till tanke- och religionsfrihet (artikel 16.1 i konstitutionen) i förening med rätten till yttrandefrihet (artikel 20.1.a i konstitutionen), vilka åberopas i amparo-överklagandet.

För att lösa denna fråga måste man komma ihåg att inga rättigheter, inte ens de grundläggande rättigheterna, är absoluta eller obegränsade. I vissa fall begränsar de bestämmelser i konstitutionen som erkänner en rätt uttryckligen denna rätt; i andra fall härrör begränsningen från behovet att bevara andra konstitutionella rättigheter eller värden som garanterar skydd. I detta sammanhang har denna domstol vid upprepade tillfällen framhållit att de grundläggande rättigheter som erkänns i konstitutionen endast kan stå tillbaka för de begränsningar som uttryckligen fastlagts i själva konstitutionen eller dem som indirekt kan härledas från konstitutionen såsom motiverade för att bevara andra rättigheter eller värden som skyddas av lagen. I vilket fall som helst får begränsningarna inte i orimlig grad hindra utövandet av den grundläggande rätten i fråga (se författningsdomstolens domar 11/1981 den 8 april 1981, rättslig grund 7; 2/1982 den 29 januari 1982, rättslig grund 5; 53/1986 den 5 maj 1986, rättslig grund 3; 49/1995 den 19 juni 1995, rättslig grund 4; 154/2002 den 18 juli 2002, rättslig grund 8; 14/2003 den 28 januari 2003, rättslig grund 5; och 336/2005 den 20 december 2005, rättslig grund 7).

I det aktuella målet var intrånget i klagandens rätt till religionsfrihet, i sin enskilda dimension, och hans rätt till tankefrihet (artikel 16.1 i konstitutionen), i förening med rätten till yttrandefrihet (artikel 20.1.a i konstitutionen), till följd av han inte föreslogs av stiftet för utnämning till lärare i katolsk religion och fostran för skolåret 1997/98 – och därmed i samband med hans begäran om att få fortsätta utbilda i en viss religiös trosbekännelse i en offentlig utbildningsanstalt – varken oproportionerligt eller författningsstridigt, eftersom det var motiverat av respekt för det lagenliga utövandet av den katolska kyrkans grundläggande rätt till religionsfrihet i dess kollektiva eller sociala dimension (artikel 16.1 i konstitutionen), i förening med föräldrars rätt att välja sina barns religionsundervisning (artikel 27.3 i konstitutionen). Skälen bakom beslutet att inte föreslå klaganden som lärare i katolsk religion och etik var av uteslutande religiös natur, relaterade till reglerna för den tro som han fritt anslutit sig och vars trossatser han strävat att lära ut i en offentlig utbildningsanstalt.”

44. Författningsdomstolen hänvisade till sin dom nr 38/2007 den 15 februari 2007, med följande konstaterande (i översättning):

”Såsom denna domstol framhöll i dom 38/2007 den 15 februari 2007, och upprepade i punkt 5 av den rättsliga grunden för föreliggande dom, ‘skulle det vara helt enkelt orimligt, när det gäller religionsundervisning i skolor, om den religiösa tron hos dem som av egen fria vilja beslutar att söka sådana undervisningstjänster inte beaktades i urvalsprocessen, baserat på garantin för rätten till religionsfrihet i dess externa och kollektiva dimension’ ...

Det bör definitivt upprepas, när det gäller motiveringen och grundlagsenligheten av påverkan på eller förändringen av klagandens grundläggande rätt till religions- och tankefrihet (artikel 16.1 i konstitutionen) i förening med rätten till yttrandefrihet (artikel 20.1.a i konstitutionen) att, såsom denna domstol framhöll i ovannämnda dom 38/2007 den 15 februari 2007, ‘förhållandet mellan religionslärare och kyrkan inte till fullo är detsamma som det i organisationer som har ideologiska mål, såsom prövats vid ett antal tillfällen av denna domstol, utan representerar en specifik och distinkt kategori, som även om den uppvisar vissa likheter, också är annorlunda i några avseenden.’ I detta sammanhang framhöll domstolen i samma dom, med hänvisning till en av de faktorer som skilde förhållandet mellan religionslärare och kyrkan från förhållandet inom en organisation med ideologiska mål, och som medgav modifiering av lärares rättigheter i linje med utbildningspolitiken hos privata utbildningsanstalter, att kravet från den kyrkliga lämplighetsförsäkran ‘inte blott består av en plikt att avstå från handlingar som står i motsats till den religiösa grundsynen utan på ett djupare sätt utsträcker sig till att fastställa individens kapacitet att förmedla den katolska läran, tolkad som en uppsättning trosbaserade religiösa övertygelser. Eftersom ändamålet med religiös fostran är förmedling av inte enbart specifika kunskaper utan även den religiösa tron hos den person som undervisar i den, kommer detta med all sannolikhet att innebära en serie krav som går utöver begränsningarna hos en organisation med ideologiska mål, begynnande med det underförstådda kravet att personer som vill förmedla en religiös tro även måste bekänna sig till den tron’ ...”

45. Slutligen tog författningsdomstolen upp ett argument från klaganden, baserat på att han förordade en förändring av själva den katolska trons regler, och drog följande slutsats (i översättning):

”Slutsatsen i det aktuella målet till följd av avvägningen mellan de motstående grundläggande rättigheterna – å ena sidan den katolska kyrkans grundläggande rätt till religionsfrihet i dess kollektiva eller sociala dimension (artikel 16.1 i konstitutionen) i förening med statens skyldighet att vara religiöst neutral (artikel 16.3 i konstitutionen), och å andra sidan klagandens grundläggande rätt till tanke- och religionsfrihet (artikel 16.1 i konstitutionen) i förening med rätten till yttrandefrihet (artikel 20.1.a i konstitutionen) – förändras på intet sätt av att klaganden hävdade att han genom sina reformerande åsikter om celibat för katolska präster försökte försvara evolutionära förändringar av den katolska trons regler, vilka han ansåg ha föråldrats med tiden. Såsom påpekas i statens rättsliga ombuds inlagor är staten genom sin skyldighet att vara religiöst neutral (artikel 16.3 i konstitutionen) diskvalificerad från att ge sig in i eller besluta i eventuella tvister inom kyrkan, i detta specifika mål mellan förespråkare av och motståndare till celibat för präster. Inte heller är det för domstolen, i mer allmänna ordalag, att avgöra lämpligheten eller kompatibiliteten av handlingar, åsikter och beteenden hos personer utsedda att undervisa i en specifik religion gentemot ortodoxin hos den religiösa tron i fråga. I egenskap av myndighetsutövande statligt organ måste domstolen i föreliggande amparo-överklagande och i enlighet med sin neutralitetsplikt inskränka sig till att konstatera att den strikt religiösa karaktären av de skäl som anförts av den religiösa myndigheten för beslutet att inte föreslå klaganden som lärare i katolsk religion och etik är fastställd. Den finner vidare att klagandens grundläggande rätt till tanke- och religionsfrihet samt yttrandefrihet, till vilkas tillämpningsområde hans handlingar, åsikter och val i detta avseende i princip skulle kunna hänföras, påverkades och modifierades endast i den utsträckning som var strikt nödvändiga för att säkerställa deras kompatibilitet med den katolska kyrkans religionsfrihet. Följaktligen måste föreliggande amparo-överklagande avslås.”

46. Två domare bifogade skiljaktiga meningar till majoritetens dom. De kritiserade det faktum att författningsdomstolens avvägning mellan rättigheterna hade inskränkts till en hänvisning till de religiösa skälen som anfördes i beslutet att säga upp klaganden. Enligt dem kunde den offentliga uppmärksamhet som ett beteende som redan var känt i förväg inte motivera den uteblivna förnyelsen av kontraktet.

47. Klaganden ingav därefter ett yrkande om att författningsdomstolens dom skulle förklaras ogiltig, på grund av att två av domarna i den kammare som avkunnat domen var kända för sina nära band med den katolska kyrkan, en av dem såsom medlem i det internationella katolska juristsekretariatet.

48. I ett beslut den 23 juli 2007 avslog författningsdomstolen yrkandet med motiveringen att enligt avsnitt 93.1 i lagen om författnings­domstolen var det enda möjliga rättsmedlet mot en dom i denna domstol en begäran om förtydligande.

II. GÄLLANDE NATIONELL, EUROPEISK, INTERNATIONELL OCH JÄMFÖRANDE LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

A. Konstitutionen

49. De relevanta bestämmelserna i den spanska konstitutionen har följande lydelse (i översättning):

Artikel 14

”Spanjorerna är lika inför lagen; de får inte diskrimineras på något sätt på grund av härkomst, ras, kön, religion, åsikter eller något annat förhållande eller personliga eller sociala omständigheter.”

Artikel 16

”(1) Tanke‑, religions- och trosfrihet ska garanteras individer och samfund, utan några begränsningar för dess uttryck utöver vad som är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning enligt lagen.

(2) Ingen får tvingas att göra uttalanden om sina idéer, sin religion eller sin övertygelse.

(3) Ingen religion ska ha status som statsreligion. De offentliga myndigheterna ska ta hänsyn till alla religiösa övertygelser i det spanska samhället och därmed upprätthålla lämpliga samarbetsrelationer med den katolska kyrkan och andra religioner.

Artikel 18

”(1) Rätten till respekt för heder, för privat- och familjeliv samt för individens självuppfattning ska vara garanterad.

...”

Artikel 20

”(1) Följande rättigheter ska erkännas och skyddas:

(a) rätten till yttrandefrihet samt fri spridning av tankar, idéer och åsikter i ord, skriftligen eller på något annat reproduktions­sätt;

...

(2) Utövandet av sådana rättigheter får inte begränsas av någon form av förhandscensur.

...

(4) Nämnda friheter ska begränsas av respekt för de rättigheter som erkänns i detta dokument, av lagarna för genomförande av densamma, och i synnerhet av rätten till respekt för heder, privatliv och individens självuppfattning samt till skydd för unga och barn.

...”

B. Överenskommelse den 3 januari 1979 mellan Spanien och Heliga stolen om utbildning och kulturfrågor

50. De relevanta bestämmelserna i denna överenskommelse har följande lydelse (i översättning):

Artikel III

”... Religionsundervisning ska bedrivas av de personer som för varje skolår tillsätts av den administrativa myndigheten bland dem som föreslås av stiftets ordinarius. Denne ska i god tid i förväg anmäla namnen på personer som betraktas som behöriga ...”

Artikel VII

”På alla utbildningsnivåer ska ersättningen till lärare i katolsk religion som inte tillhör den statliga undervisningspersonalen beslutas gemensamt av den centrala administrationen och den spanska biskopskonferensen, så att den gäller från det att föreliggande avtal träder i kraft.”

C. Ministerdekret den 11 oktober 1982 om lärare i katolsk religion och etik i gymnasieskolor

51. Detta dekret, som var i kraft vid den aktuella tidpunkten, kompletterade 1979 års överenskommelse mellan Spanien och Heliga stolen. Det stadgade följande (i översättning):

Tredje punkten

”... Lärare i ”katolsk religion och etik” ska tillsättas av behörig myndighet på förslag från stiftets ordinarius. Utnämningen ska ske årligen och förnyas automatiskt, såvida inte en motsatt åsikt framförs av ordinarius före skolårets början, eller såvida inte den offentliga myndigheten, av graverande akademiska eller disciplinära skäl, anser det nödvändigt att upphäva utnämningen, i vilket fall kyrkomyndigheten ska höras ...”

D. Lag nr 7/1980 den 5 juli 1980 om religionsfrihet

52. Artikel 6.1 i denna lag lyder som följer (i översättning):

”Registrerade kyrkor, religioner och religiösa samfund ska vara helt självständiga och kan fastställa sina egna principer för organisation, interna regler och tjänsteföreskrifter. I sådana principer ... kan de innefatta klausuler i syfte att skydda sin religiösa identitet ... och säkerställa respekt för sin tro, utan att det påverkar respekten för de fri- och rättigheter som föreskrivs i konstitutionen, särskilt [rätt till] frihet, likabehandling och icke-diskriminering ...”

E. Lag nr 1/1990 den 3 oktober 1990 om den allmänna organisationen av utbildningssystemet, ersatt av lag nr 2/2006 den 3 maj 2006 om utbildning

53. Lag nr 1/1990, i kraft vid den aktuella tidpunkten, har följande innehåll i sin andra tilläggsbestämmelse (i översättning):

”Undervisningen i religion ska utformas i linje med bestämmelserna i överenskommelsen om utbildning och kulturfrågor mellan Heliga stolen och den spanska staten ... Religionsundervisning ska systematiskt erbjudas av [utbildnings-] anstalter och ska vara frivillig till sin karaktär för eleverna.”

54. Den andra och den tredje tilläggsbestämmelsen av lag nr 2/2006 lyder nu som följer (i översättning):

Andra tilläggsbestämmelsen

”1. Undervisningen i katolsk religion ska utformas i linje med bestämmelserna i överenskommelsen om utbildning och kulturfrågor mellan Heliga stolen och den spanska staten ... Religionsundervisning ska ingå som ämne på berörda utbildningsnivåer; den ska systematiskt erbjudas av [utbildnings-] anstalter och ska vara frivillig för eleverna.

...”

Tredje tilläggsbestämmelsen

”...

2. Lärare som utan att ha status som offentlig tjänsteman, bedriver religionsundervisning i offentliga utbildningsinrättningar, ska utföra sina plikter inom en avtalsenlig ram, i enlighet med arbetslagstiftningen. ... De ska erhålla samma ersättningsnivå som tillfällig undervisningspersonal.

Det åligger i samtliga fall de religiösa enheterna att föreslå en kandidat för nämnda religionsundervisning; sådana förslag ska förnyas automatiskt från år till år ...”

F. Status för religionslärare i Spanien

55. Vid tidpunkten för händelser i det aktuella målet organiserades under­vis­ning i katolsk religion i offentliga utbildnings­anstalter i enlighet med lag nr 1/1990 den 3 oktober 1990 om den allmänna organisationen av utbildningssystemet, vilken i sin andra tilläggsbestämmelse hänvisade till överenskommelsen den 3 januari 1979 om utbildning och kulturfrågor mellan Spanien och Heliga stolen.

56. Den katolska religionen i Spanien har samma status som de andra trossamfund som också har ingått överenskommelser om samarbete med staten, nämligen det evangeliska, det judiska och det muslimska samfundet.

57. Föräldrar har rätt att sörja för att deras barn får religionsundervisning i skolan och att i förekommande fall välja den tro som de ska undervisas i. I samtliga fall täcker staten kostnaden för sådan under­vis­ning, såsom föreskrivs i berörda överenskommelser, vilka även stipulerar att lärare ska tillsättas efter att en lämplighetsförklaring har utfärdats av behörig religiös myndighet. Denna princip utvecklades i författningsdomstolens dom nr 38/2007 den 15 februari 2007 (se punkt 60 och 61 nedan).

G. Kanonisk rätt

58. De relevanta reglerna i kodexen för kanonisk rätt, som utfärdades den 25 januari 1983, har följande lydelse (i översättning):

Regel 59

”1. Ett reskript är en administrativ, skriftligen utfärdad handling från den behöriga verkställande myndigheten; genom själva sin natur förlänar ett reskript ett privilegium, en dispens eller annan fördel på en persons begäran.

...”

Regel 290

”Efter att behörigen ha mottagits blir en prästvigning aldrig ogiltig. En präst ska dock förlora sin prästerliga status:

(1) genom en rättslig påföljd eller ett administrativt dekret som förklarar prästvigningen ogiltig,

(2) genom lagligen påförd bestraffning i form av uppsägning,

(3) genom ett reskript från apostoliska stolen, som utfärdar det till diakoner endast av allvarliga skäl och till präster endast av synnerligen allvarliga skäl”.

Regel 291

”Förutom det fall som nämns i regel 290, punkt 1, ska förlust av präststatus inte medföra dispens från celibatskyldigheten, något som endast beviljas av den romerske påven.”

Regel 292

”En präst som förlorar prästerlig status i enlighet med lagbestämmelser ska därmed även förlora de rättigheter som är knutna till denna status och inte längre vara bunden av några skyldigheter förknippade med prästerlig status, utan att det påverkar tillämpningen av preskriptet i regel 291. Han ska förbjudas att utöva de prästerliga funktionerna, utan att det påverkar tillämpningen av preskriptet i regel 976. Genom förlusten av prästerlig status ska han berövas alla befattningar, funktioner och eventuell delegerad behörighet.”

Regel 804

”...

§ 2. Ordinarius [i stiftet] ska omsorgsfullt sörja för att de som utses som lärare i religion i skolor, även i de icke-katolska, är ypperliga i den sanna läran, som förebild i sitt kristna liv och i sin undervisningsförmåga.”

Regel 805

”Ordinarius [i stiftet] har rätt att tillsätta eller godkänna lärare i religion och, om religiösa eller moraliska överväganden så kräver, rätt att avlägsna dem eller att kräva att de avlägsnas.”

Regel 1314

”I allmänhet är en bestraffning ferendae sententiae, så att den inte binder den skyldige förrän efter att den har påförts; om lagen eller påbudet uttryckligen fastställer den är emellertid en bestraffning latae sententiae, så att den träder i kraft med automatik när överträdelsen begås.”

Regel 1394

”§ 1. ... en präst som försöker gifta sig, om så endast borgerligt, ådrar sig en latae sententiae-diskvalificering. Om han inte gör avbön efter att ha varnats och fortsätter att orsaka skandal, kan han straffas gradvis med försakelser eller till och med fråntagning av den prästerliga statusen.

§ 2. En medlem av en religiös orden som inte är präst och som försöker gifta sig, om så endast borgerligt, ådrar sig ett latae sententiae-förbud, utan att det påverkar tillämpningen av preskriptet i regel 694.”

H. Spanska domstolars rättspraxis

1. Högsta domstolens dom den 19 juni 1996

59. I denna dom, som gällde beskaffenheten av de kontrakt som ingåtts av religionslärare, fann högsta domstolen följande (i översättning):

”Det aktuella målet uppvisar de kännetecken som avses i artikel 1.1 i arbetslagstiftningen, vilken klassificerar det juridiska förhållandet mellan parterna som ”avtalsenligt” till sin natur: [verksamhet] som utförs frivilligt för annan, mot ersättning och under en form av ledning. Ingen regel ger sådana lärare [i religionsundervisning] status som offentliga tjänstemän. [Dessutom] är förhållandet inte administrativt till sin natur, vilket är en oeftergivlig förutsättning [för klassificering som offentlig tjänsteman].”

2. Författningsdomstolens dom nr 38/2007 den 15 februari 2007

60. Denna dom gäller förfaranden avseende författningsenlighet vilka inleddes av Kanarieöarnas överdomstol. Denna domstol ifrågasatte bland annat det författningsenliga i det spanska anställningssystemet för religionslärare, eftersom de, även om de inte är offentliga tjänstemän som sådana, är anställda av den offentliga förvaltningen och inte av kyrkan, och därmed omfattas av det offentliga anställningssystemet. I sin dom bekräftade författningsdomstolen att detta system är förenligt med konstitutionen.

61. Dessutom erinrade författningsdomstolen att sådana utnämningar kunde prövas av statliga domstolar. De relevanta avsnitten i domen lyder som följer (i översättning):

”Det faktum att religionslärare måste utses bland personer som dessförinnan föreslagits av biskopen och att detta förslag kräver en föregående lämplighetsförsäkran baserad på moraliska och religiösa överväganden, betyder inte på något sätt att sådana utnämningar inte kan prövas av de statliga domstolarna, i syfte att fastställa om de är i enlighet med lagen, vilket är fallet med myndigheternas alla skönsmässiga handlingar när de påverkar tredje man ...

...

... För det första måste domstolens verifiera huruvida det administrativa [utnämnings]beslutet har fattats i enlighet med tillämpliga juridiska bestämmelser, det vill säga huruvida utnämningen skedde bland de personer som föreslagits av biskopen för att bedriva religionsunder­vis­ning, och bland de föreslagna personerna, under omständigheter av likabehandling och med respekt för principerna om meriter och förmåga. ... [S]kälen för att inte tillsätta en viss person måste beaktas [av domstolarna], och särskilt huruvida det är en konsekvens av att personen inte ingår bland dem som nominerats av kyrkomyndigheten, eller på andra grunder som även de kan bli föremål för prövning. ... De behöriga domstolarna måste även fastställa huruvida det faktum att personen inte ingår bland dem som föreslagits av stiftets biskop beror på tillämpning av kriterier av religiös eller moralisk natur för att fastställa personens lämplighet för att bedriva religionsunder­vis­ning, kriterier som de religiösa myndigheterna har befogenhet att definiera i kraft av rätten till religionsfrihet och principen om statens religiösa neutralitet, eller huruvida det tvärtom är baserat på grunder som inte härrör från den grundläggande rätten till religionsfrihet och inte skyddas av den. Slutligen, när väl de strikt ”religiösa” grunderna för beslutet har fastställts, kommer domstolen att behöva upprätthålla en jämvikt mellan eventuella motstående grundläggande rättigheter för att bestämma i vilken utsträckning rätten till religionsfrihet, utövad genom religions­under­vis­ning i skolor, kan påverka de anställdas grundläggande rättigheter i deras anställningsförhållanden.

...

Den befogenhet som givits myndigheterna att bestämma vilka personer som är kvalificerade att undervisa i deras religiösa tro utgör en garanti för kyrkors frihet att organisera under­vis­ningen i deras läror utan inblandning från offentliga myndigheter. Eftersom så är fallet, och i och med att motsvarande samverkan i det avseendet (artikel 16.3 i konstitutionen) är realiserad genom de offentliga myndigheternas utnämning av motsvarande lärare, måste vi dra slutsatsen att lämplighetsförsäkran endast är en av förutsättningarna för den förmåga som är nödvändig för anställning. Detta krav står i överensstämmelse med rätten till likabehandling och icke-diskriminering (artikel 14 i konstitutionen)...”

3. Författningsdomstolens dom nr 51/2011 den 14 april 2011

62. I denna dom, som avsåg den uteblivna förnyelsen av kontraktet för en religionslärare på grund av hennes borgerliga äktenskap med en frånskild man, framhöll författningsdomstolen följande (i översättning):

”Den [klagandes] klagan måste nödvändigtvis prövas mot bakgrund av de principer som lades fast i dom nr 38/2007 den 15 februari 2007 ...

...

... Det går inte att instämma i bekräftelsen i den lägre instansens dom, enligt vilken ... den lokala biskopens förslag till utbildningsmyndigheten för utnämningar av lärare i katolsk religion i varje skola år inte är föremål för någon kontroll från den spanska statens sida ...

Tvärtom ... finns det ingenting [i relevant lagrum] som medför någon eliminering av spanska domares och domstolars dömande makt ... Utgångspunkten för den lägre instansens dom, nämligen att biskopens förslag till utbildningsmyndigheten för utnämningarna av lärare i katolsk religion inte är föremål för någon kontroll från den spanska statens sida, visar sig därför vara oförenlig med detta krav på full jurisdiktion med avseende på de civilrättsliga effekterna av ett kyrkligt beslut ...

... beslutet som fattades av biskopen av Almería att inte föreslå klaganden som lärare i katolsk religion och etik för året 2001/2002 motsvarar ett resonemang vars karaktär av religiös och moralisk natur inte kan förnekas ...

... Efter att de strikt religiösa grunderna för beslutet att inte föreslå klaganden som lärare i katolsk religion och etik har konstaterats ... är det nödvändigt att fortsätta ... göra avvägningar mellan de motstående grundläggande rättigheterna ...

... Den anledning som gavs av biskopen av Almería som motivering till hans beslut att inte föreslå klaganden för ett kontrakt med utbildningsmyndigheten som lärare i katolsk religion och etik 2001/2002, det vill säga det faktum att hon ingått borgerligt äktenskap med en frånskild person, är inte relaterad till klagandens under­vis­ningsverksamhet ...

... Det förefaller inte vid något tillfälle ... att klaganden vid sitt utövande av sin verksamhet som lärare i religion ifrågasatte den katolska kyrkans doktrin om äktenskap eller försvarade borgerligt äktenskap; inte heller förefaller det att hon på något sätt offentligen exponerade sin situation som en kvinna gift med en frånskild person ...

klagandens beslut att ingå borgerligt äktenskap, i enlighet med lagen, med den person som hon själv valt ... tillhör i princip hennes privat- och familjesfär, så de religiösa skälen som framfördes i Almerías biskops beslut att inte föreslå henne som lärare i religion för följande skolår (nämligen det faktum att hon gifte sig utan att följa den kanoniska rättens regler) kan inte i sig motivera klagandens därav följande olämplighet att undervisa i katolsk religion och etik ...

...

Amparo-överklagandet bifalls därför, på grund av kränkningen av rätten att inte diskrimineras utifrån personliga omständigheter, av rätten till tankefrihet tillsammans med rätten att gifta sig på lagenligt etablerat sätt, och rätten till privat- och familjeintegritet.”

63. Den 3 maj 2011 förklarade Almerias arbetsdomstol nr 3 uppsägningen ogiltig samt begärde omedelbart lärarens återinsättande i tjänsten och betalning av hennes utestående lön. Detta beslut fastställdes av Andalusiens överdomstol den 22 december 2011.

64. Den 16 november 2012 förklarade slutligen författningsdomstolen kyrkans amparo-överklagande mot detta beslut ”inadmissible”, med motiveringen att det uppenbarligen inte skett någon kränkning av någon av kyrkans grundläggande rättigheter.

65. Tvisten om hur domen ska verkställas pågår fortfarande, i synnerhet när det gäller lärarens återanställning och frågan om huruvida den ska gälla under en begränsad eller obegränsad tid.

I.Rådets direktiv 2000/78/EG den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling

66. De relevanta bestämmelserna i detta EU-direktiv har följande lydelse:

Inledning, skäl 24

”Europeiska unionen har i sin förklaring nr 11 om kyrkors och konfessionslösa organisationers ställning, fogad till slutakten till Amsterdamfördraget, uttryckligen uttalat att den respekterar och inte ingriper i kyrkors och religiösa sammanslutningars och samfunds ställning i medlemsstaterna enligt nationell rätt samt att den även respekterar filosofiska och konfessionslösa organisationers ställning. Medlemsstaterna får härvidlag bibehålla eller föreskriva särskilda bestämmelser om verkliga, legitima och nödvändiga yrkeskrav för utövning av en yrkesverksamhet inom dessa områden.”

Artikel 4
Yrkeskrav

”1. ... medlemsstaterna [får] föreskriva att sådan särbehandling som föranleds av en egenskap som har samband med någon av de grunder som anges i artikel 1 inte skall utgöra diskriminering, om denna egenskap utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav på grund av yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs, förutsatt att målet är legitimt och kravet proportionerligt.

2. medlemsstaterna [får] ... inom ... gällande nationell lagstiftning ... eller i framtida lagstiftning som tar upp vid detta direktivs antagande gällande nationella praxis, bibehålla eller införa föreskrifter om att särbehandling som grundar sig på en persons religion eller övertygelse inte skall utgöra diskriminering, om denna religion eller övertygelse, på grund av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den utövas, utgör ett verkligt, legitimt och berättigat yrkeskrav med hänsyn till organisationens etiska grundsyn. ...

Kyrkor och andra offentliga eller enskilda organisationer vilkas etiska grundsyn bygger på religion eller övertygelse, och som handlar i enlighet med nationella författningar och lagar, har utan hinder av detta direktiv rätt att kräva av de personer som arbetar för organisationerna i fråga att de handlar i god tro och är lojala mot organisationernas etiska grundsyn, förutsatt att direktivets bestämmelser i övrigt respekteras.”

J. Jämförande lagstiftning

67. Enligt det material som erhållits av domstolen erbjuder en betydande majoritet av Europarådets medlemsstater religionsundervisning, både konfessionell och icke-konfessionell, i statliga skolor. I ett stort antal stater som utgör denna majoritet har de berörda religiösa myndigheterna antingen en medbeslutande eller en exklusiv roll vid utnämning och uppsägning av religionslärare. Som allmän regel, utöver de pedagogiska kvalifikationerna, måste lärarna ha auktorisation av det religiösa samfundet i fråga (missio canonica, Vokation i den protestantiska kyrkan, det ortodoxa kanoniska mandatet, det judiska undervisnings­intyget, det intyg som utfärdas av det islamiska samfundet osv.). Den behöriga religiösa myndighetens återkallande av sådan auktorisation av skäl som hänför sig till religiösa frågor, leder till förlust av tjänsten som religionslärare. I en liten minoritet av stater där under­vis­ning i religion ingår i den ordinarie läroplanen har staten en exklusiv roll för utnämning och uppsägning av religionslärare, vilka måste ha examen i antingen humaniora eller teologi.

LAGSTIFTNINGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN

68. Klaganden klagade över den uteblivna förnyelsen av hans anställningskontrakt. Han hävdade att hans rätt till respekt för privat- och familjeliv hade kränkts, och åberopade artikel 8 i konventionen, vilken lyder som följer:

”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”

A. Kammarens iakttagelser

69. I sin dom den 15 maj 2012 konstaterade domstolen att begreppet autonomi för religiösa samfund i spansk rätt kompletterades av den i konstitutionen erkända principen om statens religiösa neutralitet, vilken förhindrade staten från att uttala sig om frågor som prästers celibat. Visserligen var neutralitets­skyldigheten inte obegränsad. Författningsdomstolens dom bekräftade att den inte uteslöt möjligheten för domstolar att pröva biskopens beslut, för att verifiera dess respekt för grundläggande rättigheter och medborgerliga friheter. Definitionen av de religiösa eller moraliska kriterier som låg till grund för beslutet om utebliven förnyelse var icke desto mindre de religiösa myndigheternas exklusiva befogenhet. De nationella domstolarna var berättigade att göra en avvägning mellan de motstående grundläggande rättigheterna och att undersöka huruvida andra skäl än de av en strikt religiös natur spelade roll i beslutet att inte tillsätta en kandidat, eftersom enbart religiösa skäl skyddades av principen om religionsfrihet.

70. Domstolen konstaterade att klaganden hade kunnat väcka talan inför arbetsdomstolen och överdomstolen i Murcia, och sedan i sista instans inge ett amparo-överklagande till författningsdomstolen. Därtill hade dispensen från celibat som beviljades honom haft som villkor att mottagare av sådan dispens inte skulle kunna undervisa i katolsk religion på offentliga institutioner utan tillstånd från biskopen.

71. Domstolen ansåg att de omständigheter som användes för att motivera den uteblivna förnyelsen av klagandens kontrakt var av strikt religiös natur och att kraven från principerna om religionsfrihet och neutralitet förhindrade den att göra någon ytterligare prövning av behovet och proportionaliteten av beslutet att inte förnya hans under­vis­ningskontrakt.

72. Som slutsats fann domstolen att de behöriga domstolarna hade gjort en rimlig avvägning mellan olika privata intressen och att det inte hade skett någon kränkning av artikel 8 i konventionen.

B. Parternas inlagor och tredjepartskommentarer

1. Klaganden

73. Enligt klagandens yttrande hade kammarens dom svikit klagandens rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv till förmån för en ny absolut rättighet för den katolska kyrkan, nämligen rättigheten att säga upp helt fritt eller på futtiga eller triviala grunder. Klaganden hänvisade alltså genomgående i sina anföranden till sin ”uppsägning” snarare än utebliven förnyelse.

74. Klaganden åberopade domstolens rättspraxis i Hasan och Chaush mot Bulgarien ([GC], nr 30985/96, punkt 60, ECHR 2000‑XI), där det framhölls att rätten till religionsfrihet inte skyddade varje handling motiverad eller inspirerad av en religion eller tro. I det aktuella målet var beslutet om utebliven förnyelsen efter uppmärksamheten för klagandens situation uppenbart oproportionerligt.

75. Klaganden konstaterade vidare att kammarens dom inte hade tagit hänsyn till att det var staten som betalade hans lön, ett faktum som borde ha givit mer tyngd åt hans grundläggande rättigheter såsom respekt för privatliv.

76. Denna faktor särskilde målet från tidigare mål som prövats av domstolen, såsom Obst mot Tyskland (nr 425/03, 23 september 2010), Schüth mot Tyskland (nr 1620/03, ECHR 2010) och Siebenhaar mot Tyskland (nr 18136/02, 3 februari 2011). I dessa tyska mål utfördes religiösa samfunds rekrytering av personal direkt av kyrkorna eller tros­organisationerna själva, utan någon inblandning från offentlig myndighet i utnämnings­förfarandet. Dessutom var det i motsats till situationen i det aktuella målet inte ens en offentlig myndighet som hade betalat de anställdas löner i dessa fall.

77. Klaganden påpekade att det ”skandal”-argument som framfördes av biskopen var baserat på ett fotografi i medierna som visade klaganden och hans familj. I detta sammanhang konstaterade han att han på sina religions­lektioner aldrig hade uttalat sig mot kyrkans lära, inklusive celibat för präster. Han nämnde det uttalade stödet från ledaren för den gymnasieskola där han hade undervisat.

78. Klaganden klagade över att kritiken mot kyrkans principer hade tillskrivits honom, fastän han inte hade gjort något uttalande i medierna. Kommentarerna i fråga hade gjorts av andra medlemmar i ”Rörelsen för icke-obligatoriskt celibat” (för präster) som närvarade vid mötet.

79. I detta avseende klagade klaganden över att kammarens dom, i punkterna 84 och 86, hade infört en ny grund för beslutet om den uteblivna förnyelsen, nämligen de kritiska kommentarer som skulle ha fällts av klaganden, medan biskopens promemoria endast hade nämnt den uppmärksamhet klagandens personliga situation hade fått.

80. Mot bakgrund av det ovanstående hävdade klaganden att kammarens modifierade de fakta som hade förklarats fastställda av Murcias arbetsdomstol nr 3, vilken hade ansett att grunden för utebliven förnyelse var ”skandalen”, och i stället anslöt sig till iakttagelserna i författningsdomstolens dom.

2. Regeringen

81. Enligt regeringen var det väsentligt att fastställa den centrala frågan, nämligen vilka fakta som utgjorde grunden för beslutet från stiftet av Cartagena att inte förnya klagandens lämplighetsintyg för under­vis­ning i katolsk religion. Regeringens uppfattning var att den uteblivna förnyelsen kunde förklaras av händelser som hade utlösts av klaganden själv: hans frivilliga redogörelse i medierna för det faktum att han var en gift präst och att han tillhörde rörelsen för icke-obligatoriskt prästcelibat, samt för sina åsikter som stod i strid med den katolska kyrkans inställning i ett antal frågor. Dessa offentliga yttranden hade uppenbart brutit förtroendebandet, som var så väsentligt, mellan klaganden och kyrkan.

82. Regeringen var i stora drag överens med den hållning som antogs av kammaren vad avser konventionens relevanta bestämmelse i det aktuella målet och konstaterade att resultatet skulle ha varit detsamma om målet hade prövats enligt artikel 9.

83. Regeringen intog vidare ståndpunkten att det aktuella målet, så som kammaren hade funnit i punkt 78 i sin dom, måste prövas utifrån perspektivet för statens positiva skyldigheter (mot bakgrund av Rommelfanger mot Tyskland, nr 12242/86, kommissionens beslut den 6 september 1989, Decisions and Reports 62). Regeringen hävdade att staten hade fullgjort sina skyldigheter i det aktuella målet.

84. Regeringen påpekade att ministerdekretet från den 11 oktober 1982 hade varit tillämpligt vid den aktuella tidpunkten, kompletterande 1979 års överenskommelse mellan Spanien och Heliga stolen.

85. Regeringen konstaterade dessutom att religionslärare vid den aktuella tidpunkten fick sin ersättning direkt från den katolska kyrkan, till vilken staten betalade nödvändiga medel i form av bidrag. Fastän rättsordningen för religionsundervisning hade förändrats och lönerna nu betalades direkt av den offentliga myndigheten, hade en väsentlig faktor inte ändrats, nämligen behovet av ett lämplighetsintyg utfärdat av kyrkan, utan vilket läraren inte kunde tillsättas för en tjänst. Regeringen var av uppfattningen att detta blott var en detalj i hur staten arrangerade finansieringen av under­vis­ningen i olika religioner i Spanien, samt även att ett stort utrymme för egen bedömning bör ges staterna vad avser organisationen av deras utbildningssystem.

86. Regeringen hävdade alltså att även om beslutet om den uteblivna förnyelsen i det aktuella målet var fattat av den offentliga myndigheten, utgjorde det ett ”bindande beslut”. Den offentliga myndigheten kunde inte bortse från underlåtenheten att uppfylla en av grundförutsättningarna för förnyelse, nämligen den katolska kyrkans nominering och lämplighetsförsäkran. Den offentliga myndighetens beslut hade därför bara varit en formalitet.

87. Lämplighetsintyget bekräftade inte bara kandidatens tekniska färdigheter. I enlighet med regel 804.2 i kodexen för kanonisk rätt ligger religionsundervisnings­lärarnas yrkeskvalifikationer i deras moral, exemplariska kristna liv och pedagogiska förmåga. Detta visade den centrala karaktären av förtroendebandet mellan kyrkan och läraren, vilket regeringen hänvisade till som ett ”juridisk-kanoniskt förhållande”. I det aktuella målet hade detta förtroendeband brutits av klagandens yttranden.

88. Emellertid uteslöt inte förtroendebandet all prövning från domstolarnas sida av kyrkans beslut eller avvägningen mellan motstående grundläggande rättigheter.

89. Om det i ett visst fall var verifierat att skälen för utebliven förnyelse var strikt religiösa, var det domstolens uppgift att göra en avvägning mellan eventuella motstående grundläggande rättigheter.

90. Regeringen hävdade att skälen i det aktuella målet var strikt religiösa och gällde den lojalitets- och samstämmighetsplikt som måste iakttas av klaganden i arbete som han fritt hade valt och som dessutom skilde sig från undervisningen i andra ämnen såsom matematik eller historia. Regeringen yrkade alltså att domstolen skulle beakta att lojalitetsförhållandet i det aktuella målet var på en högre plan än i ett mål rörande en kyrkoorganist (som i Schüth, ovan), en barnskötare i en kyrkoskola (som i Siebenhaar, ovan), eller en kyrkas PR-ansvariga (som i Obst, ovan).

91. För regeringen var frågan att ta ställning till inte huruvida de berörda kommentarerna var berättigade och kunde uttryckas offentligt, utan i stället huruvida en religiös organisation var skyldig att tillsätta och fortsätta ha en religions­lärare anställd som offentligen hade uttryckt åsikter som inte överensstämde med dess lära. Även om sådana kommentarer omfattades av klagandens rätt till yttrandefrihet, var det också sant att de stred mot kyrkans lära och förutsättningarna för dess lärares kanoniska lämplighet.

92. Regeringen återvände sedan till frågan om klagandens rättsliga ställning gentemot den katolska kyrkan, rörande om dispensen från celibat hade haft den effekten att den begränsade möjligheten att undervisa i katolsk religion och gav biskopen befogen­het att ge sitt godkännande under förutsättning att det inte fanns någon risk för skandal. Följaktligen hade biskopen bara utövat sina befogenheter.

93. Regeringen konstaterade vidare att klaganden hade haft tillfälle att framföra sina argument inför domstolar i olika instanser, vilka hade prövat lagenligheten hos den omtvistade åtgärden mot bakgrund av allmän arbetslag­stiftning, med beaktande av kyrklig rätt, och hade gjort avvägningar mellan klagandens och kyrkans motstående intressen, varvid man alltså tillämpade Europa­domstolens doktrin i det avseendet.

94. Slutligen hävdade regeringen att religionslärare rekryterades utifrån kriterier som väsentligen skilde sig från dem som gällde lärare i andra ämnen. Medan dessa måste ske i öppna och offentliga tävlingar, nominerades religionslärare av den katolska kyrkan, som valde dem fritt och föreslog dem för den offentliga myndigheten om de ansågs vara lämpade för att undervisa i religion.

3. Tredjepartskommentarer

(a) Spanska biskopskonferensen (Conferencia Episcopal Española eller CEE)

95. I sina kommentarer framhöll CEE att kravet att lärare ska ha ett kyrkligt lämplighetsintyg, samt möjligheten för kyrkan att dra tillbaka eller återkalla denna ackreditering av religiösa eller moraliska skäl, var anpassade till tjänstens själva natur, och till föräldrars och elevers rätt att kräva att den katolska kyrkans lära eller värden förmedlas på rätt sätt.

96. CEE hänvisade till det specifika systemet för rekrytering av religionslärare i Spanien, vilket skilde sig från rekryteringen av andra lärare, och konstaterade att de föreslogs för den offentliga myndigheten av de olika trossamfunden, efter att ha valts ut bland personer som hade en akademisk kvalifikation som ansågs motsvara dem för de andra lärarna som rekryterades av den offentliga myndigheten. Efter de motsvarande trossamfundens principförslag på religionslärare utsågs lärarna av den offentliga myndigheten.

97. Detta specifika system hade ett objektivt och rimligt berättigande, och stod i proportion till de mål som eftersträvades av lagstiftande organ, nämligen att garantera statens religiösa neutralitet, föräldrars rätt till deras barns utbildning och trossamfunds självständighet vid rekryteringen av deras under­vis­nings­personal. I det aktuella målet var den uteblivna förnyelsen av kontraktet inte relaterad till klagandens status som gift präst, utan till det faktum att han hade agerat offentligt mot kyrkan.

(b) European Centre for Law and Justice (ECLJ)

98. ECLJ betonade inledningsvis betydelsen av principen om trossamfunds institutionella autonomi, i överensstämmelse med statens neutralitets- och opartiskhetsplikt. Det hade ringa betydelse huruvida religionslärares status likställdes med offentliga tjänstemäns eller kontraktsanställdas, eftersom detta inte spelade någon roll för deras anställningars religiösa natur. Den avgörande punkten för tredje part var möjligheten till prövning av de allmänna domstolarna. Sådan prövning skulle variera i omfattning beroende på i vilken grad resonemanget bakom beslutet om den uteblivna förnyelsen var rent religiöst.

99. ECLJ hänvisade till principen om utökad lojalitetsplikt, som erkänns av internationell och europeisk rätt: direktiv 78/2000/EG, Internationella arbetsorganisationens konvention nr 111 angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning; riktlinjerna för prövning av lagstiftning rörande religion eller tro, som antogs av OSSE och ODIHR samt Venedigkommissionen; och det arbete som utförts av FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna (Ross mot Kanada, meddelande nr 736/1997). Denna lojalitets­skyldighet byggde på ådagaläggandet av den anställdes personliga önskemål, vilken alltså skulle gå med på att avstå från att utöva vissa garanterade rättigheter.

(c) Fakulteten för juridik och religioner på Université catholique de Louvain och American Religious Freedom Program tillhörande Ethics and Public Policy Center

100. Denna tredje part hävdade att principen om religiösa samfunds autonomi var allmänt erkänd i folkrätten. Den hänvisade specifikt till artikel 18 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Den konstaterade vidare att rätten att välja ”religiösa ledare, präster och lärare uttryckligen erkändes av FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna som en garanti för religiösa samfunds autonomi vid hanteringen av lärare som inte uppfyllde religiösa krav (Delgado Páez mot Colombia, meddelande nr 195/1985), rörande en religionslärare vid en gymnasieskola i Colombia.

101. Den tredje parten citerade även domen i USA:s högsta domstol den 11 januari 2012 i Hosanna-Tabor Evangelical Lutheran Church and School v. Equal Employment Opportunity Commission et al., vilken för första gången uttryckligen erkände det så kallade ”pastorsundantaget” (”ministerial exception”), en doktrin enligt vilken i övrigt tillämpliga lagar som förbjuder diskriminering i arbetslivet inte kunde tillämpas för ”prästerligt anställda” (en kategori omfattande religionslärare).

C. Domstolens bedömning

1. Författningsdomstolens och kammarens påstådda modifiering av fakta

102. Domstolen konstaterar att parterna inte var överens om de fakta som hade lett till den uteblivna förnyelsen av klagandens anställningskontrakt. Klaganden klagade över att kammarens dom hade följt författningsdomstolens genom att införa nya fakta som inte hade varit förklarats fastställda av Murcias arbetsdomstol nr 3. Mer specifikt hade både författningsdomstolen och kammaren presenterat klagandens kritik av kyrkan som grunden för utebliven förnyelse, medan biskopens promemoria endast hade nämnt den uppmärksamhet klaganden hade riktat mot sin personliga situation. Enligt regeringen hade den händelse som gav upphov till biskopens beslut varit klagandens offentliga yttranden, genom publiceringen av både hans familjesituation och hans kritik av kyrkan.

103. Domstolen framhåller att Murcias arbetsdomstol nr 3 i sin dom den 28 september 2000 ansåg att klaganden hade diskriminerats på grund av sitt civilstånd och sitt medlemskap i organisationen MOCEOP, med hans framträdande i medierna som det underliggande skälet för vad han beskrev som sin uppsägning (se punkt 25 ovan). Följaktligen ingick hans medlemskap i rörelsen redan i de fakta som hade förklarats fastställda. Baserat på samma fakta kom överdomstolen fram till motsatt slutsats.

104. Därtill påpekar domstolen att klaganden i sitt amparo-överklagande inför författningsdomstolen själv hävdade att hans ställning som medlem i MOCEOP och hans skiljaktiga åsikter om celibat för katolska präster hade varit orsaken till den uteblivna förnyelsen av hans kontrakt, och ansåg att detta utgjorde ett brott mot hans rätt till privatliv och religionsfrihet. Författningsdomstolen baserade sina iakttagelser på dessa två punkter (se punkt 41 ovan).

105. Detta motsägs inte av innehållet i biskopens promemoria avseende beslutet om den uteblivna förnyelsen. Uttrycket ”klagandens situation” kan rimligen tolkas som en hänvisning till både hans civilstånd och hans medlemskap i rörelsen MOCEOP. Dessa två faktorer tillsammans skulle sålunda kunna betraktas som en situation som sannolikt kunde ge upphov till den ”skandal” biskopen hänvisade till.

106. Slutligen, vad avser de offentliga yttranden som klaganden ska ha fällt (se punkt 139 nedan), finner domstolen att det inte finns någon indikation i något inhemskt beslut att de beaktades av de nationella domstolarna.

107. Sammanfattningsvis förefaller det inte att författningsdomstolen eller kammaren förlitade sig på några andra fakta än dem som hade förklarats fastställda av de nationella domstolarnas avgörande i sakfrågan. Stora kammaren kommer att ta hänsyn till detta.

2. Relevanta konventionsbestämmelser i det aktuella målet

108. Det bör inledningsvis noteras att olika artiklar i konventionen, i synnerhet artikel 8, 9, 10 och 11, är relevanta för bedömningen av det aktuella målet. Artikel 8 är relevant genom att den omfattar klagandens rätt att fortsätta sitt yrkesliv, hans rätt till respekt för sitt familjeliv och hans rätt att leva sitt familjeliv på öppet sätt. Artikel 9 är relevant genom att den skyddar klagandens rätt till tanke- och religionsfrihet. Artikel 10 är relevant genom att den skyddar klagandens rätt att uttrycka sina åsikter om officiella kyrkoläror, och artikel 11 genom att den garanterar hans rätt att vara medlem i en organisation som har specifika åsikter i frågor rörande religion. Enligt domstolen ligger emellertid föreliggande klagomåls huvudfråga i den uteblivna förnyelsen av klagandens kontrakt. Klaganden klagade inte över att han hindrades från att ha och sprida vissa åsikter eller från att vara medlem i MOCEOP, eller över han tvingades tåla intrång i sitt familjeliv. Kontentan av hans klagomål är att han inte kunde kvarstå som lärare i katolsk religion som en direkt konsekvens av den offentliga uppmärksamhet som hade ägnats åt hans familjesituation, och det faktum att han var medlem i MOCEOP. Av denna anledning anser stora kammaren, liksom kammaren, att klagomålet ska prövas mot artikel 8 i konventionen.

3. Huruvida artikel 8 är tillämplig

109. Även om ingen allmän rätt till anställning eller till förnyelse av ett visstidskontrakt kan härledas ur artikel 8, har domstolen tidigare haft tillfälle att behandla frågan om tillämpligheten av artikel 8 vad avser anställning. Den erinrar alltså om att ”privatliv” är en vid term som inte låter sig definieras på ett uttömmande sätt (se bland annat Schüth, ovan, punkt 53). Det skulle vara alltför inskränkande att begränsa begreppet ”privatliv” till en ”inre krets” där individen kan leva sitt eget personliga liv som han vill, och att därifrån till fullo utesluta den omvärld som inte ingår i denna krets (se Niemietz mot Tyskland, 16 december 1992, punkt 29, serie A nr 251‑B).

110. Enligt domstolens rättspraxis finns det ingen principiell anledning till att begreppet ”privatliv” ska utesluta yrkesverksamhet (se Bigaeva mot Grekland, nr 26713/05, punkt 23, 28 maj 2009, och Oleksandr Volkov mot Ukraina, nr 21722/11, punkt 165–167, ECHR 2013). Inskränkningar i en individs yrkesliv kan omfattas av artikel 8 om de har konsekvenser för det sätt han eller hon bygger sin sociala identitet genom att utveckla relationer med andra. Dessutom är ofta yrkeslivet intimt kopplat till privatlivet, speciellt om faktorer avseende privatlivet, i ordets snäva bemärkelse, betraktas som kvalificerande kriterier för ett givet yrke (se Özpınar mot Turkiet, nr 20999/04, punkt 43–48, 19 oktober 2010). Yrkeslivet ingår därför i zonen för samspel mellan en person och andra, vilket även i ett offentligt sammanhang kan omfattas av ”privatlivet” (se Mółka mot Polen (beslut), nr 56550/00, ECHR 2006‑IV).

111. I det aktuella målet är samspelet mellan privatlivet i strikt mening och yrkeslivet speciellt påfallande eftersom kraven för detta slags specifika anställning var både tekniska färdigheter och förmågan att vara ” ypperliga i den sanna läran, som förebild i sitt kristna liv och i sin under­vis­nings­förmåga” (se punkt 58 ovan), så att det upprättas en direkt länk mellan personens beteende i privatlivet och hans eller hennes yrkesverksamhet.

112. Domstolen konstaterar vidare att klaganden, som inte var offentlig tjänsteman men som icke desto mindre var anställd och betald av staten, hade varit religions­lärare sedan 1991 med visstids­kontrakt som betingade förnyelse i början av varje läsår förutsatt att biskopen godkände hans lämplighet. Även om det är sant att klaganden aldrig hade haft något permanent kontrakt, hade alltså ett antagande om förnyelse givit honom goda skäl att tro att hans kontrakt skulle förnyas så länge som han uppfyllde dessa villkor och det inte fanns några omständigheter som skulle kunna motivera utebliven förnyelse enligt kanonisk rätt. Enligt domstolen har de faktiska omständigheterna i målet vissa likheter, i tillämpliga delar, med dem i Lombardi Vallauri mot Italien (nr 39128/05, punkt 38, dom den 20 oktober 2009). I det aktuella målet hade klaganden varit religions­lärare sju år i följd, och hade uppskattats både av sina kollegor och av ledningen för de skolor där han under­vis­ade, vilket sålunda vittnade om stabiliteten i hans arbetssituation.

113. Under dessa omständigheter anser domstolen att klagandens chanser att fortsätta sin specifika yrkesverksamhet, som en konsekvens av den uteblivna förnyelsen av hans kontrakt, allvarligt påverkades på grund av händelser som huvudsakligen gällde personliga val han hade gjort inom ramen för sitt privat- och familjeliv. Härav följer att artikel 8 i konventionen är tillämplig för omständigheterna i det aktuella målet.

4. Överensstämmelse med artikel 8

(a) Huruvida det har skett ett intrång

114. Domstolen vill först erinra om att även om ändamålet med artikel 8 i huvudsak är att skydda den enskilde mot godtyckliga intrång från de offentliga myndigheternas sida, tvingar den inte bara staten att avstå från sådana intrång: utöver detta primärt negativa åtagande kan det finnas positiva skyldigheter inbyggda i en effektiv respekt för privatlivet. Dessa skyldigheter kan inbegripa åtgärder som syftar till att säkerställa respekten för privatlivet, även inom området för relationer personer emellan. Gränserna mellan statens positiva och negativa skyldigheter enligt artikel 8 låter sig inte definieras i exakta termer. De tillämpliga principerna är icke desto mindre liknande. Mer specifikt måste i båda fallen hänsyn tas till den rimliga avvägningen som måste göras mellan det allmännas intresse och individens intressen, och i båda sammanhangen har staten ett visst utrymme för egen bedömning (se Evans mot Förenade kungariket [GC], nr 6339/05, punkt 75–76, ECHR 2007‑I; Rommelfanger, ovan; och Fuentes Bobo mot Spanien, nr 39293/98, punkt 38, 29 februari 2000).

115. I motsats till kammaren anser stora kammaren att frågan i det aktuella målet inte är huruvida staten, inom ramen för sina positiva skyldigheter enligt artikel 8, var tvungen att säkerställa att klagandens rätt till respekt för sitt privatliv hade företräde framför den katolska kyrkans rätt att vägra förnya hans kontrakt (i motsats till tillämpliga delar i de ovan anförda domarna i Obst, punkt 43; Schüth, punkt 57; och Siebenhaar, punkt 38). Domstolen accepterar alltså författningsdomstolens ställningstagande, vilken i sin dom den 4 juni 2007 ansåg att det, som i det aktuella målet, var tillräckligt för en sådan myndighet att ingripa i ett senare skede för att beslutet skulle betraktas som en offentlig myndighets handling, fastän det inte var en offentlig myndighet som faktiskt hade fattat beslutet om den uteblivna förnyelsen. Domstolen är sålunda av uppfattningen att den springande punkten ligger i den statliga myndighetens handling, då den som klagandens arbets­givare och som direkt inbegripen i beslutsprocessen verkställde biskopens beslut om utebliven förnyelse. Även om domstolen inser att staten hade begränsade handlings­möjligheter i det aktuella målet, är det värt att notera att om biskopens beslut inte hade verkställts av utbildningsministeriet, skulle klagandens kontrakt säkerligen ha förnyats.

116. Mot bakgrund av det ovanstående finner domstolen att de offentliga myndigheternas handlande, under omständigheterna i målet, utgjorde ett intrång i klagandens rätt till respekt för sitt privatliv.

(b) ”I enlighet med lagen”

117. Uttrycket ”i enlighet med lagen” kräver för det första att den omtvistade åtgärden ska ha viss grund i nationell lagstiftning. För det andra avser det kvaliteten på lagen i fråga, med krav på att den ska vara dels tillgänglig för den berörda personen, som därtill måste kunna förutse dess konsekvenser för honom, dels förenlig med rättsstatsprincipen (se bland annat Kopp mot Schweiz, 25 mars 1998, punkt 55, Reports 1998‑II). Frasen innebär alltså bland annat att nationell lagstiftning måste vara tillräckligt förutsebar i sina villkor för att ge individer en tillräcklig indikation om de omständigheter och villkor som ska gälla för att myndigheterna ska vara berättigade att tillgripa åtgärder som påverkar deras rättigheter enligt konventionen (se C.G. med flera mot Bulgarien, nr 1365/07, punkt 39, 24 april 2008).

118. Domstolen konstaterar att utbildningsministeriet agerade i enlighet med bestämmelserna i artikel III av 1979 års överenskommelse mellan Spanien och Heliga stolen, kompletterade genom ministerdekretet från den 11 oktober 1982, enligt vilket en utnämning inte förnyas om en motsatt åsikt framförs av biskopen (se punkt 51 ovan). Denna överenskommelse är ett internationellt fördrag, och därmed integrerat i spansk lag i enlighet med den spanska konstitutionen (se tillämpliga delar av Neulinger och Shuruk mot Schweiz [GC], nr 41615/07, punkt 99, ECHR 2010). Den uteblivna förnyelsen av klagandens kontrakt baserades alltså på gällande spansk lagstiftning.

119. Det återstår att pröva i vilken utsträckning den uteblivna förnyelsen av kontraktet kunde förutses av klaganden. Den avgörande frågan är i vilken utsträckning han kunde ha förutsett att hans personliga beteende sannolikt skulle leda till att biskopen inte längre skulle betrakta honom som en lämplig kandidat och att hans kontrakt därför inte skulle förnyas. I detta sammanhang konstaterar domstolen att biskopen av Cartagena förlitade sig specifikt på begreppet ”skandal” för att vägra förlänga klagandens kontrakt (se punkt 19 ovan). Fastän begreppet skandal inte uttryckligen anges i regel 804 och 805 i kodexen för kanonisk rätt (se punkt 58 ovan), kan det med avseende på religions­lärare anses hänvisa till – och därmed klargöras av – begrepp som själva förekommer i dessa regler såsom ”den sanna läran” (”true doctrine”), ”vittnesbörd om kristet liv” (”witness of Christian life”) eller ”religiösa eller moraliska överväganden” (”religious or moral considerations”). I detta sammanhang anser domstolen att tillämpliga bestämmelser i det aktuella målet uppfyllde kraven på förutsebarheten av deras effekter. Mer specifikt är det, eftersom klaganden hade varit ledare för ett prästseminarium, rimligt att anta att han var medveten om den utökade lojalitetsplikt som ålades honom av kyrkolagar, och sålunda kunde ha förutsett att den offentliga exponeringen av hans militanta inställning till vissa kyrkliga föreskrifter skulle stå i strid med gällande bestämmelser i kanonisk rätt och skulle innebära konsekvenser, trots att hans situation hade tolererats i många år. På grundval av den tydliga ordalydelsen i överenskommelsen mellan Spanien och Heliga stolen skulle han rimligen även ha kunnat förutse att hans kontrakt, i frånvaron av ett lämplighetsintyg från kyrkan, inte skulle förnyas (se tillämpliga delar av Sindicatul ”Păstorul cel Bun” mot Rumänien [GC], nr 2330/09, punkt 155, 9 juli 2013).

120. Följaktligen är domstolen beredd att, liksom de nationella domstolarna, acceptera att det omtvistade intrånget hade en rättslig grund i relevanta bestämmelser i 1979 års överenskommelse mellan Spanien och Heliga stolen, kompletterade genom ministerdekretet från den 11 oktober 1982, och att dessa bestämmelser uppfyllde kraven på ”lagenlighet” som fastställts i dess rättspraxis (se tillämpliga delar av Miroļubovs med flera mot Lettland, nr 798/05, punkt 78, 15 september 2009).

121. Sammanfattningsvis var det omtvistade intrånget i enlighet med lagen.

(c) Legitimt syfte

122. Liksom parterna finner domstolen att beslutet om den uteblivna förnyelsen i fråga i det aktuella målet hade det legitima syftet att skydda andras fri- och rättigheter, nämligen den katolska kyrkans, och i synnerhet dess autonomi vad gäller valet av personer som ackrediteras för att undervisa i den religiösa läran.

(d) Nödvändigt i ett demokratiskt samhälle

(i) Allmänna principer

(α) Avvägning mellan rättigheter

123. Domstolen erinrar om att den, när den uppmanas avgöra en konflikt mellan två rättigheter som är lika skyddade av konventionen, måste göra en avvägning mellan intressena i fråga (se de ovan anförda domarna Siebenhaar, Schüth och Obst). I det aktuella målet avser denna avvägning å ena sidan klagandens rätt till sitt privat- och familjeliv, och å andra sidan religiösa organisationers rätt till autonomi. Staten ska garantera båda rättigheterna, och om skyddet av en leder till ett intrång i den andra, välja lämpliga metoder för att göra detta intrång proportionerligt mot det eftersträvade syftet. I detta sammanhang accepterar domstolen att staten har ett stort utrymme för egen bedömning (se tillämpliga delar av Sindicatul ”Păstorul cel Bun”, ovan, punkt 160, och tillämpliga delar av Von Hannover mot Tyskland (nr 2) [GC], nr 40660/08 och 60641/08, punkt 104–107, ECHR 2012).

124. Ett intrång betraktas som ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle” för ett legitimt syfte om det svarar mot ett ”trängande samhälleligt behov”, och mer specifikt, om det är proportionerligt mot det legitima syftet som eftersträvas och om de skäl som anförs av de nationella myndigheterna för att motivera det är ”relevanta och tillräckliga” (se exempelvis Coster mot Förenade kungariket [GC], nr 24876/94, punkt 104, 18 januari 2001, och S. och Marper mot Förenade kungariket [GC], nr 30562/04 och 30566/04, punkt 101, ECHR 2008).

125. Samtidigt som det är de nationella myndigheternas uppgift att göra den inledande bedömningen i alla dessa avseenden, förblir det slutliga avgörandet om huruvida intrånget är nödvändigt föremål för Europadomstolens prövning med avseende på överensstämmelse med konventionens krav. Ett visst utrymme för egen bedömning måste ges till de behöriga nationella myndigheterna vid denna bedömning. Storleken på detta utrymme varierar och beror på ett antal faktorer, inklusive beskaffenheten av konventionsrätten i fråga, dess betydelse för den enskilde, intrångets natur och syftet med intrånget. Utrymmet tenderar att minska om rätten i fråga är avgörande för den enskildes faktiska åtnjutande av ”privata” eller centrala rättigheter. Om en särskilt viktig aspekt av en enskilds existens eller identitet står på spel, begränsas det utrymme som staten beviljas. Om det emellertid inte finns någon samstämmighet mellan Europarådets medlemsstater, antingen om den relativa betydelsen hos det intresse som står på spel eller om hur det bäst skyddas, blir utrymmet större (se S. och Marper, ovan, punkt 101–102). Det medges också ett stort utrymme om staten måste upprätthålla en jämvikt mellan motstående privata och offentliga intressen, eller olika konventionsrättigheter (se Obst, ovan, punkt 42).

(β) Rätt till privat- och familjeliv

126. Vad gäller rätten till privat- och familjeliv understryker domstolen betydelsen för individer att fritt kunna besluta hur de ska leva sina privat- och familjeliv. I detta sammanhang erinrar domstolen om att artikel 8 även skyddar rätten till självförverkligande, vare sig det är i form av personlig utveckling (se Christine Goodwin mot Förenade kungariket [GC], nr 28957/95, punkt 90, ECHR 2002‑VI), eller utifrån rätten att upprätta och utveckla relationer med andra människor och omvärlden, varvid begreppet personligt oberoende är en viktig princip som ligger till grund för tolkningen av de garantier som fastställts i denna bestämmelse (se Pretty mot Förenade kungariket, nr 2346/02, punkt 61, ECHR 2002‑III). Alltså är det uppenbart att en individs rätt att gifta sig och göra det valet känt för allmänheten är skyddad av konventionen och i synnerhet av artikel 8, mot bakgrund av andra relevanta artiklar (se punkt 108 ovan).

(γ) Statens skyldighet att skydda kyrkans autonomi

– Omfattningen av religiösa samfunds autonomi

127. Vad gäller trossamfunds autonomi konstaterar domstolen att religiösa samfund traditionellt och allmänt existerar i form av organiserade strukturer. Om det religiösa samfundets organisation berörs, måste artikel 9 i konventionen tolkas mot bakgrund av artikel 11, som skyddar föreningslivet mot oberättigad inblandning från statens sida. Sett i det perspektivet omfattar troendes rätt till religionsfrihet förväntningen att de kommer att tillåtas idka sitt föreningsliv fritt, utan godtycklig inblandning av staten. Religiösa samfunds autonoma existens är oumbärlig för pluralismen i ett demokratiskt samhälle och ingår alltså i själva kärnan av det skydd som artikel 9 i konventionen stadgar. Den har ett direkt intresse såväl för den faktiska organisationen av dessa samfund som för alla deras aktiva medlemmars egentliga åtnjutande av rätten till religionsfrihet. Om samfundets organisatoriska liv inte skyddades av artikel 9 i konventionen, skulle alla andra aspekter av den enskildes religionsfrihet bli sårbara (se Hasan och Chaush, ovan, punkt 62; Metropolitan Church of Bessarabia med flera mot Moldavien, nr 45701/99, punkt 118, ECHR 2001‑XII; och Holy Synod of the Bulgarian Orthodox Church (Metropolitan Inokentiy) med flera mot Bulgarien, nr 412/03 och 35677/04, punkt 103, 22 januari 2009).

128. Mer specifikt gällande religiösa gruppers interna autonomi innehåller inte artikel 9 i konventionen någon rätt till meningsskiljaktighet inom ett trossamfund; i händelse av läromässig eller organisatorisk oenighet mellan ett religiöst samfund och en av dess medlemmar, utövas individens religionsfrihet genom möjligheten att fritt lämna samfundet (se Miroļubovs med flera, ovan, punkt 80). Därtill har domstolen i detta sammanhang ofta betonat statens roll som den neutrala och opartiska organisatören av utövandet av diverse religioner och trosuppfattningar, och har framhållit att denna roll leder till allmän ordning, religiös harmoni och tolerans i ett demokratiskt samhälle, särskilt mellan grupper med motsatta intressen (se bland annat Hasan och Chaush, ovan, punkt 78, och Leyla Şahin mot Turkiet [GC], nr 44774/98, punkt 107, ECHR 2005‑XI). Respekt för den autonomi för religiösa samfund som erkänns av staten innebär mer specifikt att staten bör acceptera sådana samfunds rätt att i enlighet med sina egna regler och intressen reagera på eventuella oliktänkande rörelser som växer fram inom dem och som skulle kunna utgöra ett hot mot deras sammanhållning, självbild eller enhet. Det är därför inte de nationella myndigheternas uppgift att agera som skiljedomare mellan religiösa samfund och diverse oliktänkande grupperingar som finns eller som kan växa fram inom dem (se Sindicatul ”Păstorul cel Bun”, ovan, punkt 165).

129. Domstolen erinrar vidare om att rätten till religionsfrihet så som den garanteras av konventionen, utom i mycket exceptionella fall, utesluter all egen bedömning från statens sida för att avgöra om religiösa övertygelser eller de medel som används för att uttrycka sådana övertygelser är legitima (se Hasan och Chaush, ovan, punkt 62 och 78). Därtill hindrar principen om religiös autonomi staten från att tvinga ett religiöst samfund att släppa in eller utesluta en individ eller att anförtro någon en specifik religiös plikt (se tillämpliga delar av Svyato-Mykhaylivska Parafiya mot Ukraina, nr 77703/01, punkt 146, 14 juni 2007).

130. Slutligen, i de fall frågor står på spel rörande förhållandet mellan stat och religioner, om vilka åsikterna i ett demokratiskt samhälle rimligen kan vara vitt skilda, måste det nationella beslutande organets roll ges speciell betydelse (se Leyla Şahin, ovan, punkt 109). Det blir fallet i synnerhet där praxis i europeiska stater kännetecknas av en mångfald olika konstitutionella modeller som styr relationer mellan staten och religiösa samfund (se Sindicatul ”Păstorul cel Bun”, ovan, punkt 138).

– Lojalitetsplikt

131. Domstolen bekräftar att religiösa samfund som en konsekvens av sin autonomi kan kräva ett visst mått av lojalitet från dem som arbetar åt eller representerar dem. I detta sammanhang har domstolen redan konstaterat att beskaffenheten hos de positioner som upptas av dessa personer är en viktig aspekt att beakta vid bedöm­ning av proportionaliteten i en inskränkande åtgärd som vidtas av staten eller den berörda religiösa organisationen (se Obst, ovan, punkt 48–51, och Schüth, ovan, punkt 69). I synnerhet det specifika uppdrag som tilldelas den person som är engagerad i en religiös organisation är en relevant omständighet för att fastställa om denna person ska bli föremål för en utökad lojalitetsplikt.

– Begränsningar av autonomin

132. Med detta sagt är enbart ett påstående från ett religiöst samfund att det finns ett faktiskt eller potentiellt hot mot dess autonomi inte tillräckligt för att göra något intrång i dess medlemmars rätt till respekt för sina privat- eller familjeliv förenligt med artikel 8 i konventionen. Dessutom måste det religiösa samfundet i fråga även visa, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, att den påstådda risken är sannolik och avsevärd, samt att det omtvistade intrånget i rätten till respekt för privatliv inte går utöver vad som är nödvändigt för att undanröja denna risk och inte tjänar något annat syfte som inte har samband med utövandet av det religiösa samfundets autonomi. Inte heller ska det påverka huvudinnehållet i rätten till privat- och familjeliv. De nationella domstolarna måste säkerställa att dessa villkor är uppfyllda, genom att genomföra en djuplodande utredning av omständigheterna i fallet och en grundlig avvägning mellan de konkurrerande intressena i frågan (se tillämpliga delar av Sindicatul ”Pastorul cel Bun”, ovan, punkt 159).

(ii) Tillämpning av ovannämnda principer i det aktuella målet

133. Vid tillämpningen av dessa principer i det aktuella målet anser domstolen att den måste ta hänsyn till följande faktorer.

(α) Klagandens status

134. Domstolen konstaterar inledningsvis att klaganden av Vatikanen fick dispens från celibatskyldigheten efter publiceringen av artikeln i tidningen. Alltså var hans status som både gift man och präst vid den berörda tidpunkten oklar. Å ena sidan hade hans status som förordnad präst inte förändrats från kyrkans synpunkt – åtminstone inte officiellt – och utifrån sett skulle han fortfarande kunna betraktas som en representant för den katolska kyrkan eftersom han fortfarande under­vis­ade i katolsk religion. Å andra sidan var han gift och känd för att vara en före detta präst. Dessutom måste hänsyn tas till att hans lön som lärare betalades av staten, låt vara indirekt: som regeringen konstaterade fick religionslärare vid den aktuella tidpunkten sin lön direkt från den katolska kyrkan, för vilket staten betalade nödvändiga medel i form av bidrag.

135. Hur det än må vara med den saken anser domstolen att klaganden, genom att ingå sina på varandra följande anställningsavtal, medvetet och frivilligt accepterade en utökad lojalitetsplikt mot den katolska kyrkan, vilket i viss mån begränsade omfattningen av hans rätt till respekt för privat- och familjeliv. Sådana kontraktsrelaterade begränsningar tillåts enligt konventionen om de överenskommits av fri vilja (se Rommelfanger, ovan). Faktum är att under­vis­ning av ungdomar i katolsk religion, utifrån kyrkans intresse av att upprätthålla kontinuiteten i dess föreskrifter, kan betraktas som en ytterst viktig funktion som kräver speciell trohet. Domstolen är inte över­tygad om att denna kontraktsrelaterade lojalitetsplikt hade upphört vid tidpunkten för publiceringen av artikeln i La Verdad. Även om klagandens status som gift präst var oklar, kunde en lojalitetsplikt ändå förväntas på grund av att biskopen hade accepterat honom som en lämplig representant för att under­vis­a i katolsk religion.

(β) Den offentliga uppmärksamhet som klaganden gav sin situation som gift präst

136. Domstolen konstaterar inledningsvis att det inte var klaganden själv som publicerade en artikel om sina åsikter eller sitt familjeliv, utan det var en journalist som skrev om MOCEOP:s möte och tog med såväl ett fotografi av klaganden och hans familj som en beskrivning av de åsikter som förfäktades av en grupp före detta präster, däribland klaganden. Det är dock relevant att de flesta av de andra deltagarna i mötet, i motsats till klaganden, undvek kontakt med medierna. Vad avser frågan om huruvida klaganden avsiktligt ställde upp för det omtvistade fotografiet, en punkt som även parterna tvistar om, anser domstolen inte att svaret är väsentligt. Även om man antar att fotografiet togs utan hans samtycke, kan det noteras att det inte finns något i handlingarna som bevisar att klaganden klagade över sitt framträdande i medierna genom att utnyttja de för honom tillgängliga mekanismerna enligt nationell rätt. Domstolen finner att han, när han valde att acceptera en publicering om sina familje­förhållanden och sitt samröre med det som biskopen ansåg vara ett protestinriktat möte, klippte av det speciella förtroendeband som var nödvändigt för fullgörandet av de arbetsuppgifter som anförtrotts honom. Med hänsyn till religions­lärares betydelse för alla trossamfund var det knappast överraskande att denna brytning skulle medföra vissa konsekvenser. Domstolen ser alltså beviljandet av dispens, tretton år efter att klaganden hade ansökt om den och kort efter publiceringen av tidningsartikeln, som en del av den påföljd som påfördes klaganden till följd av hans beteende.

137. Enligt domstolen är det inte orimligt för en kyrka eller ett religiöst samfund att förvänta sig särskild lojalitet från religions­lärare eftersom de kan betraktas som dess representanter. Bristen på överensstämmelse mellan de idéer som måste läras ut och lärarens personliga åsikter kan väcka en trovärdighetsfråga om läraren aktivt och offentligen bekämpar idéerna i fråga (se tillämpliga delar av Siebenhaar, ovan, punkt 46). I det aktuella målet ligger problemet sålunda i det faktum att klaganden kunde uppfattas marknadsföra sin livsstil för att åstadkomma en förändring av kyrkans regler, och i hans öppna kritik av dessa regler.

(γ) Den offentliga uppmärksamhet som klaganden gav sitt medlemskap i MOCEOP; kommentarer som tillskrivs honom

138. Även om parterna är överens om att det var allmänt känt att klaganden var gift och hade fem barn, är det inte uppenbart i vilken utsträckning även hans medlemskap i en organisation med syften oförenliga med den officiella kyrkodoktrinen var känt för allmänheten före publiceringen av artikeln. I detta sammanhang är det enligt domstolen nödvändigt att ta hänsyn till det specifika innehållet i klagandens under­vis­ning. En religionslärare som tillhör och offentligt främjar en organisation som förespråkar idéer som går stick i stäv mot denna religions läror måste särskiljas från exempelvis en språklärare som samtidigt är medlem i kommunistpartiet (se Vogt mot Tyskland, 26 september 1995, serie A nr 323). I det första fallet motiveras den utökade lojalitetsplikten av att religion för att förbli trovärdig måste läras ut av en person vars livsstil och offentliga yttranden inte uppenbart står i strid med religionen i fråga, speciellt om religionen är tänkt att styra dess anhängares privatliv och personliga övertygelser (se direktiv 2000/78/EG; Schüth, ovan, punkt 40; Obst, ovan, punkt 27; och Lombardi Vallauri, ovan, punkt 41). Av denna anledning räcker inte det blotta faktum att det inte finns något som antyder att klaganden i sin under­vis­ning lärde ut något oförenligt med den katolska kyrkans läror för att man ska dra slutsatsen att han uppfyllde sin utökade lojalitetsplikt (se Vogt, ovan).

139. Vad gäller de yttranden som tillskrivs klaganden efter publiceringen av tidningsartikeln är det värt att notera att artikeln uppgav att kommentarerna i fråga hade fällts av fyra namngivna deltagare i händelsen, varav en var klaganden, för övrigt i artikeln presenterad som den forna ledaren för ett prästseminarium. Enligt artikeln hade dessa fyra deltagare, inklusive klaganden, uttryckt sitt stöd för preventivmedel och sin oenighet med den katolska kyrkans inställning i andra frågor såsom abort, familjeplanering och icke-obligatoriskt celibat för präster.

140. Enligt domstolen är det uppenbart att denna typ av kommentarer omfattas av den yttrandefrihet som skyddas av artikel 10 i konventionen. Icke desto mindre, och fastän kommentarerna inte beaktades av de nationella domstolarna (se punkt 106 ovan), betyder inte detta att den katolska kyrkan var förhindrad från att reagera på dem, eftersom de åtnjuter autonomi, som även skyddas av konventionen enligt artikel 9. I detta sammanhang konstaterar domstolen att det, vid bedöm­ning av allvarlighetsgraden i beteendet hos en person som är anställd av kyrkan, är nödvändigt att ta hänsyn till närheten mellan personens verksamhet och kyrkans förkunnelseuppdrag (se Schüth, ovan, punkt 69). I det aktuella målet är det uppenbart att denna närhet är mycket stark.

141. Följaktligen ingick klaganden frivilligt i den krets som av trovärdighetsskäl var bundna av en lojalitetsplikt mot den katolska kyrkan, som alltså i viss mån begränsade hans rätt till respekt för privatlivet. Enligt domstolen går det stick i stäv mot denna plikt att anses offentligen främja rörelser som motsätter sig den katolska läran. Dessutom finns det inte mycket tvivel om att klaganden, som före detta präst och ledare av ett prästseminarium, var eller måste ha varit medveten om innehållet och betydelsen av denna plikt (se tillämpliga delar av Obst, ovan, punkt 50).

142. Dessutom anser domstolen att de förändringar som åstadkoms av den offentliga uppmärksamhet som gavs klagandens medlemskap i MOCEOP och av de kommentarer som förekom i artikeln var desto viktigare eftersom klaganden hade under­vis­at ungdomar som inte var tillräckligt mogna för att skilja mellan information som ingick i den katolska kyrkans lära och den som utgjorde klagandens egen personliga uppfattning.

(δ) Statens ansvar som arbets­givare

143. Domstolen konstaterar vidare att klaganden i det aktuella målet, liksom alla religions­lärare i Spanien, var anställda och avlönade av staten, i motsats till situationen i de tre tyska målen som anförts ovan, Siebenhaar, Schüth och Obst, där de klagande var anställda av sina respektive kyrkor. Denna aspekt är dock inte av sådant slag att den påverkar omfattningen av den lojalitetsplikt som ålagts klaganden gentemot den katolska kyrkan eller de åtgärder som denna har rätt att vidta om den plikten inte respekteras. Denna analys bekräftas av att de berörda kyrkorna och religiösa samfunden i majoriteten av Europarådets medlemsstater har inflytande över beslut eller till och med en exklusiv roll vid utnämning och uppsägning av religions­lärare, oavsett vilken institution som finansierar sådan under­vis­ning, direkt eller indirekt (se punkt 67 ovan).

(ε) Påföljdens stränghet

144. Domstolen har tidigare funnit att det är av speciell betydelse, låt vara i ett något annorlunda sammanhang, att en anställd som har sagts upp av en kyrklig arbets­givare har begränsade möjligheter att hitta ett annat arbete. Detta gäller särskilt om arbetsgivaren har en dominerande ställning inom en viss verksamhetssektor och kan utnyttja vissa undantag från den vanliga lagstiftningen, eller när den arbetstagare som sägs upp har särskilda kvalifikationer som gör det svårt, om än inte omöjligt, att hitta ett nytt arbete utanför den kyrka som anställningen gällde, vilket var fallet för klaganden i detta mål (se tillämpliga delar av Schüth, ovan, punkt 73).

145. Vad avser konsekvenserna för klaganden när hans anställningskontrakt inte förnyades finns det inget tvivel om att detta beslut utgjorde en påföljd som medförde allvarliga konsekvenser för hans privat- och familjeliv. Emellertid tog biskopen i sin promemoria hänsyn till dessa svårigheter, och påpekade att den klagande skulle ha rätt till arbetslöshets­understöd (se punkt 19 ovan). Det måste i detta sammanhang noteras att klaganden efter den uteblivna förnyelsen av sitt kontrakt verkligen fick sådant understöd.

146. Konsekvenserna för klaganden måste även ses mot bakgrund av att han medvetet hade försatt sig i en situation som var oförenlig med kyrkans föreskrifter. Till följd av hans tidigare ansvar inom kyrkan var klaganden medveten om dess regler, och visste att hans beteende försatte honom i en osäker situation gentemot biskopen och gjorde förnyelsen av hans kontrakt beroende av dennes gottfinnande. Han bör därför ha förväntat sig att den självvalda uppmärksamheten kring hans medlemskap i MOCEOP inte skulle vara utan konsekvenser för hans kontrakt. Domstolen konstaterar att klaganden, fastän han inte hade fått någon föregående varning före beslutet att inte förnya hans kontrakt, visste att hans kontrakt var föremål för årlig förnyelse om detta godkändes av biskopen, alltså innebärande möjligheten för denne att regelbundet bedöma klagandens fullgörande av sin utökade lojalitetsplikt. Slutligen visste klaganden att kyrkan i detta sammanhang redan hade visat tolerans genom att tillåta honom att undervisa i katolsk religion i sex år, det vill säga så länge som hans personliga situation, som var oförenlig med denna religions föreskrifter, inte framhävdes offentligen. Därtill bör det noteras att en mindre inskränkande åtgärd för klaganden inom ramen för det aktuella målet säkerligen inte skulle ha haft samma effekt när det gäller att bevara kyrkans trovärdighet. Det förefaller alltså inte att konsekvenserna av beslutet att inte förnya hans kontrakt var alltför stora under omständigheterna i målet, i synnerhet med tanke på att klaganden medvetet hade försatt sig i en situation som gick stick i stäv mot kyrkans föreskrifter.

(ζ) De nationella domstolarnas prövning

147. När det slutligen gäller den prövning som gjordes av de nationella domstolarna bör det framhållas att domstolen, eftersom artikel 8 inte innehåller några uttryckliga processuella krav, inte på ett tillfredsställande sätt kan bedöma huruvida de skäl som anfördes av de nationella myndigheterna för att motivera sina beslut var ”tillräckliga” i den mening som avses i artikel 8.2 utan att samtidigt bestämma om beslutsprocessen som helhet försåg klaganden med erforderligt skydd för hans intressen (se W. mot Förenade kungariket, 8 juli 1987, punkt 62 och 64, serie A nr 121; Elsholz mot Tyskland [GC], nr 25735/94, punkt 52, ECHR 2000‑VIII; och Sahin mot Tyskland [GC], nr 30943/96, punkt 68, ECHR 2003‑VIII).

148. I det aktuella målet noterar domstolen inledningsvis att klaganden kunde väcka talan mot den uteblivna förnyelsen av hans kontrakt hos arbetsdomstolen och sedan hos överdomstolen i Murcia, vilken prövade lagenligheten hos den omtvistade åtgärden enligt allmän arbetslag, med hänsyn till kyrkolag, och gjorde en avvägning mellan klagandens och den katolska kyrkans motstående intressen (se tillämpliga delar av Siebenhaar, ovan; Schüth, ovan, punkt 59; och Obst, ovan, punkt 45). Som sista möjlighet kunde klaganden lämna in ett amparo-överklagande till författningsdomstolen.

149. I detta sammanhang konstaterar domstolen att begreppet autonomi för religiösa samfund i spansk lagstiftning kompletteras av principen om statens religiösa neutralitet, som erkänns i artikel 16.3 i konstitutionen. Enligt denna princip får inte de nationella myndigheterna avgöra frågor som rör religiösa begrepp såsom ”skandal” eller prästers celibat. Visserligen är neutralitetsplikten inte obegränsad, vilket författningsdomstolen själv har indikerat genom att finna att uppgiften i sådana mål är att göra en avvägning mellan å ena sidan kraven på religionsfrihet och statens religiösa neutralitet och å andra sidan det rättsliga skyddet av lärarnas grundläggande rättigheter och anställningsförhållanden. Sålunda fann författningsdomstolen, i ett mål rörande ett beslut att inte förnya en religions­lärares kontrakt på grund av hennes borgerliga äktenskap med en frånskild man, att det hade skett en överträdelse av klagandens rätt att inte diskrimineras och av hennes rätt till respekt för sin åsiktsfrihet rörande äktenskap och för sitt privat- och familjeliv (se punkt 62 ovan).

150. I det aktuella målet, som är liknande men som i viktiga aspekter kan särskiljas från det andra målet, fann de nationella domstolarna att de, eftersom resonemanget bakom beslutet om den uteblivna förnyelsen hade varit strikt religiöst, var tvungna att inskränka sig till att verifiera respekten för de grundläggande rättigheter frågan gällde i det aktuella målet. Mer specifikt ansåg författningsdomstolen, efter att noggrant ha undersökt sakförhållandet, att statens neutralitetsplikt förhindrade den från att avgöra frågan om begreppet ”skandal”, som användes av biskopen för att vägra förnya klagandens kontrakt, eller att pröva frågan om prästers icke-obligatoriska celibat, som förespråkades av klaganden. Emellertid prövade den omfattningen av intrånget i klagandens rättigheter och ansåg att det varken var oproportionerligt eller författningsstridigt, utan att det kunde motiveras vad gäller respekt för den katolska kyrkans lagenliga utövande av sin religionsfrihet i dess kollektiva eller sociala dimension, tillsammans med föräldrars rätt att välja sina barns religions­under­vis­ning (se punkt 43 ovan). Fastän föräldrarna till barn som under­vis­ats av klaganden visade sitt stöd efter den uppmärksamhet hans situation fått, anser domstolen att stiftets argument inte var orimligt, eftersom det syftade till att skydda lärans integritet.

151. Mot bakgrund av det ovanstående finner domstolen att de nationella domstolarna tog hänsyn till alla relevanta faktorer och, fastän de betonade klagandens rätt till yttrandefrihet (se punkt 45 ovan), gjorde en grundlig och djupgående avvägning mellan intressena i fråga (se tillämpliga delar av Obst, ovan, punkt 49), inom de begränsningar som ålagts dem av den nödvändiga respekten för den katolska kyrkans autonomi. De slutsatser som därmed drogs förefaller inte orimliga för domstolen, särskilt mot bakgrund av att klaganden, eftersom han hade varit präst och ledare för ett prästseminarium, när han accepterade uppgiften att under­vis­a i katolsk religion, var eller måste ha varit medveten om de potentiella konsekvenserna av den utökade lojalitetsplikten gentemot den katolska kyrkan, en plikt av vilken han alltså blev bunden, i synnerhet i syfte att bevara trovärdigheten i hans under­vis­ning (se tillämpliga delar av Obst, ovan, punkt 50). Det faktum att författningsdomstolen utförde en grundlig analys framstår ännu tydligare genom att två skiljaktiga åsikter bifogades till dess dom, vilket alltså visar att domstolen undersökte frågan från olika perspektiv, samtidigt som den avstod från att fälla något avgörande om innehållet i de principer som kyrkan anslöt sig till. Vad avser kyrkans autonomi förefaller det inte, mot bakgrund av de nationella domstolarnas prövning, att den åberopades felaktigt i det aktuella målet, så biskopens beslut att inte föreslå förnyelse av klagandens kontrakt kan inte sägas ha innehållit otillräckliga resonemang, ha varit godtyckligt eller ha fattats i ett syfte som var orelaterat till utövandet av den katolska kyrkans autonomi.

(e) Slutsats

152. Sammanfattningsvis anser domstolen, med hänsyn till statens utrymme för egen bedömning i det aktuella målet, att intrånget i klagandens rätt till respekt för sitt privatliv inte var oproportionerligt.

153. Följaktligen har det inte skett någon kränkning av artikel 8 i konventionen.

II.PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 14 I FÖRENING MED ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN, SAMT AV ARTIKEL 9 OCH 10, SEPARAT ELLER I FÖRENING MED ARTIKEL 14 I KONVENTIONEN

154. Klaganden klagade över att beslutet att inte förnya hans kontrakt omotiverat hade givit kyrkans rätt till religiös autonomi och till föreningsfrihet företräde framför hans rätt till respekt för privatlivet. Enligt honom hade en ny ”rätt att avskeda”, av diskriminerande slag, sålunda skapats till förmån för religiösa sammanslutningar.

155. Domstolen anser att dessa klagomål är relaterade till det klagomål som gäller artikel 8 och som prövades ovan. Mot bakgrund av dess konstaterande med avseende på den bestämmelsen (se punkt 152 och 153 ovan) behöver den inte pröva dem separat (se bland annat Martínez mot Spanien, nr 21532/08, punkt 57, 18 oktober 2011).

PÅ DESSA GRUNDER BESLUTAR DOMSTOLEN ATT:

1. fastslå, med nio röster mot åtta, att det inte har skett någon kränkning av artikel 8 i konventionen,

2. fastslå, med fjorton röster mot tre, att det inte finns något behov av att separat pröva klagomålen enligt artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen samt enligt artikel 9 och 10, separat eller i förening med artikel 14 i konventionen.

Utarbetat på engelska och franska, och meddelat vid en offentlig förhandling i Mänskliga rättigheter-byggnaden i Strasbourg, den 12 juni 2014, i enlighet med regel 77.2 och 77.3 i domstolsreglerna.

Johan CallewaertDean Spielmann
biträdande justitiesekreterarePresident

I enlighet med artikel 45.2 i konventionen och regel 74.2 i domstolsreglerna har följande separata yttranden bifogats till denna dom:

(a) Gemensam skiljaktig mening lämnad av domarna Spielmann, Sajò, Karakaş, Lemmens, Jäderblom, Vehabović, Dedov och Saiz Arnaiz,

(b) Gemensam skiljaktig mening lämnad av domarna Spielmann, Sajò och Lemmens,

(c) Domare Sajòs skiljaktiga mening,

(d) Domare Dedovs skiljaktiga mening.

D.S.
J.C.

GEMENSAM SKILJAKTIG MENING LÄMNAD AV DOMARNA SPIELMANN, SAJÒ, KARAKAŞ, LEMMENS, JÄDERBLOM, VEHABOVIĆ, DEDOV OCH SAIZ-ARNAIZ

1. Tyvärr kan vi inte hålla med majoriteten om att det inte har skett någon kränkning av artikel 8 i konventionen i detta mål.

Vi har en avvikande mening på nästan varje punkt i målet: fastställandet av fakta, karakteriseringen av fakta mot bakgrund av artikel 8, och tillämpningen av artikel 8 på omständigheterna i målet.

A. Sakförhållandena

2. I punkt 104 i domen anger majoriteten att klaganden inför författningsdomstolen hävdade att orsaken till den uteblivna förnyelsen av hans kontrakt låg i ”hans ställning som medlem i MOCEOP och hans skiljaktiga åsikter om katolska prästers celibat”. Vi har en något annorlunda syn på klagandens argument. Enligt oss hävdade han att hans anställning upphörde dels beroende på att han offentliggjorde sin ställning som medlem i MOCEOP, dels beroende på hans offentliga framträdande som gift präst. Författningsdomstolen, å sin sida, konstaterade att de lägre instanserna hade kopplat klagandens upphörda anställning dels till den tidningsartikel som avslöjade att han var gift och hade fem barn, dels till hans medlemskap i och deltagande i en rörelse som utmanade vissa föreskrifter i den katolska kyrkan, och den baserade sina iakttagelser på dessa två punkter (se punkt 41 i vår domstols dom).

3. Vi är överens med majoriteten om att det inte finns någon indikation i några beslut från de nationella domstolarna på att de yttranden som ska ha fällts till journalisten av fyra medlemmar i rörelsen, inklusive klaganden, till förmån för icke-obligatoriskt celibat för präster, eller de kritiska yttranden som fälldes av namngivna medlemmar i rörelsen om abort, preventivmedel, skilsmässa och sex, beaktades av de nationella domstolarna som underlag för den uteblivna förnyelsen av klagandens kontrakt (se punkt 106 i domen). Av detta drar vi slutsatsen att kontraktets upphörande inte var baserat på någon kritik som offentligen framfördes av klaganden, utan blott på hans familjesituation och hans medlemskap i en förening för gifta präster.

4. På annat håll i domen fann majoriteten att ”klaganden kunde uppfattas marknadsföra sin livsstil för att åstadkomma en förändring av kyrkans regler, och i hans öppna kritik av dessa regler”, med hänvisning till ”hans öppna kritik av dessa regler” (se punkt 137 i domen, vår kursivering; se även punkt 141 i domen: ”anses offentligen främja”). Vi anser inte att en sådan slutsats kan dras utifrån de faktiska omständigheterna i målet.

B. Statens ansvar för den uteblivna förnyelsen av klagandens utnämning

5. Även om ingen av parterna bestred statens ansvar för den uteblivna förnyelsen av klagandens utnämning, anser vi att det kan vara lämpligt att klargöra hur vi betraktar detta ansvar.

6. Det är uppenbart att en stats ansvar blir inblandat om en överträdelse av en av de fri- och rättigheter som definieras i konventionen är resultatet av att denna stat brustit i efterlevnad av sin skyldighet enligt artikel 1 att säkra dessa fri- och rättigheter i sin nationella lagstiftning för alla och envar inom sin jurisdiktion (se Costello-Roberts mot Förenade kungariket, 25 mars 1993, punkt 26, serie A nr 247-C; Woś mot Polen (beslut), nr 22860/02, punkt 60, ECHR 2005‑IV; och Storck mot Tyskland, nr 61603/00, punkt 101, ECHR 2005‑V).

7. Såsom betonades av domstolen kan en stat inte friskriva sig från sina skyldigheter enligt konventionen genom att delegera befogenheter som avser dessa skyldigheter till icke-statliga organisationer. Utövandet av de statliga befogenheter som inverkar på konventionens fri- och rättigheter väcker en fråga om statens ansvar, oavsett i vilken form dessa befogenheter utövas. Detta är exempelvis fallet om staten delegerar vissa av sina befogen­heter till en organisation vars aktiviteter regleras av privaträtt (se Woś, ovan, punkt 72; Storck, ovan, punkt 103; Kotov mot Ryssland, nr 54522/00, punkt 92, 3 april 2012; och O’Keeffe mot Irland [GC], nr 35810/09, punkt 150, 28 januari 2014). På samma sätt utesluter inte konventionen överföring av befogenheter enligt en internationell överenskommelse till en internationell organisation, förutsatt att konventionsrättigheterna är fortsatt säkerställda. Statens ansvar fortsätter även efter en sådan överföring (se Matthews mot Förenade kungariket [GC], nr 24833/94, punkt 32, ECHR 1999‑I).

8. När det gäller fakta i det aktuella målet noterar vi att utnämningen av lärare i katolsk religion i statliga skolor behandlas i artikel III i 1979 års överenskommelse mellan Spanien och Heliga stolen. Enligt denna fördragsbestämmelse utses lärare av den behöriga statliga myndigheten. Emellertid har denna myndighet ett begränsat urval, eftersom den bara kan tillsätta en kandidat bland dem som har föreslagits av ordinarius i stiftet. Dessutom framgår det av samma bestämmelse att utnämningen av en lärare inte kan förnyas om han eller hon inte längre föreslås av kyrkomyndigheten. Staten har alltså överenskommit att delegera en del av sin befogen­het med avseende på utnämning av lärare i statliga skolor till en organisation som inte är en offentlig myndighet. Det bör noteras att detta är ett alternativ som valts fritt av spanska staten. Även om det finns många medlemsstater i Europarådet som har valt samma alternativ, är det ingalunda ett alternativ som speglar ett samförstånd i Europa (se punkt 67 i domen). I varje fall tar inte delegeringen av en del av statens befogen­heter bort det faktum att den åtgärd som klaganden klagar över, den uteblivna förnyelsen av hans utnämning, är ett beslut som fattats av utbildningsministeriet, inte av biskopen av Cartagena. Den påstådda överträdelsen av konventionen är till fullo att hänföras till Spanien, trots att det spanska ministeriet var bundet av biskopens beslut att inte föreslå klaganden för ny utnämning (se tillämpliga delar av Bosphorus Hava Yolları Turizm ve Ticaret Anonim Şirketi mot Irland [GC], nr 45036/98, punkt 137, ECHR 2005‑VI, och Nada mot Schweiz [GC], nr 10593/08, punkt 121, ECHR 2012). Dessutom, såsom nämnts ovan, är det faktum att ministeriet var bundet av detta beslut följden av det rättsliga ramverk som upprättats av de spanska myndigheterna själva.

C. Tillämpligheten av artikel 8

9. Majoriteten anser att artikel 8 i konventionen är tillämplig, huvudsakligen eftersom den uteblivna förnyelsen av klagandens kontrakt hade konsekvenser för hans yrkesliv (se punkt 109–113 i domen). Med all respekt har vi en annan uppfattning, nämligen att tillämpligheten av artikel 8 beror på de skäl som ledde till detta beslut, inte av effekterna av beslutet att inte förnya kontraktet.

10. Enligt vår åsikt var den uteblivna förnyelsen av klagandens anställningskontrakt en direkt konsekvens av den offentliga uppmärksamhet som gavs hans situation som gift präst och hans medlemskap i MOCEOP. Vi finner att denna situation ingick i klagandens privat- och familjeliv. Ministeriets beslut var baserat på biskopens ogillande av dessa aspekter av klagandens privat- och familjeliv, eller åtminstone på biskopens ogillande av att dessa aspekter hade fått publicitet. Den uppmärksamhet som ägnades klagandens situation ändrar inte, enligt vår åsikt, det faktum att den ingår i hans privat- och familjeliv. Tvärtom anser vi att en persons ådagaläggande av sitt privat- och familjeliv täcks av rätten till respekt för privat- och familjeliv.

Det är på grund av detta underliggande skäl till ministeriets beslut som vi anser att intrång gjordes i klagandens rätt till respekt för privat- och familjeliv (jämför, med avseende på ett intrång i utövandet av yttrandefrihet i form av en faktisk uppsägning och en tillkännagiven avsikt att inte återtillsätta på grund av klagandens åsikter, Vogt mot Tyskland, 26 september 1995, punkt 44, serie A nr 323, respektive Wille mot Liechtenstein [GC], nr 28396/95, punkt 50, ECHR 1999‑VII).

11. Det faktum att ministeriets beslut hade konsekvenser, även allvarliga, för klagandens arbetssituation som lärare är inte avgörande för oss, när det gäller frågan om tillämpligheten av artikel 8. Vi är inte hänvisade till den breda tolkning av begreppet ”privatliv” som anammades av majoriteten. Enligt vår uppfattning handlar det mål vår domstol har att avgöra inte om klagandens anställningsrättigheter, sedda som komponenter i hans rätt till respekt för privatlivet. Det handlar på ett mer fundamentalt plan om hur klaganden vill leva sitt privatliv och sitt familjeliv, och om ett beslut som föranletts av hans personliga val på dessa områden. Det faktum att beslutet hade konsekvenser på klagandens arbetssituation ändrar inte beskaffenheten av hans klagomål gällande mänskliga rättigheter.

D. Statens intrång i klagandens grundläggande rättigheter

12. Vi är överens med majoriteten att ministeriets beslut att inte återinsätta klaganden ska kännetecknas som ett intrång av staten i klagandens mänskliga rättigheter, inte såsom påstås som ett misslyckande från statens sida att vidta positiva åtgärder för att skydda klaganden mot ett intrång av kyrkan (se punkt 114–116 i domen). Det är detta intrång av staten som är det direkta föremålet för domstolens prövning.

13. Vi skulle vilja tillägga att det ovanstående inte nödvändigtvis hindrar domstolen från att pröva om biskopens beslut att inte föreslå klaganden för utnämning kränkte hans mänskliga rättigheter. Det var faktiskt den hållning som intogs av författningsdomstolen, vilken framhöll att om stiftets beslut befanns kränka klagandens grundläggande rättigheter, skulle ministeriets efterföljande åtgärd följaktligen behöva ogiltigförklaras. Emellertid bör inte uppmärksamheten avledas från det som är huvudfrågan i detta mål: Respekterade statens reaktion på kyrkans beslut klagandens grundläggande rättigheter? Det är statens åtgärd som vår domstol har att pröva.

E. Motivering för intrånget

1. ”I enlighet med lagen”

14. Majoriteten accepterar att det omtvistade intrånget var ”förutsebart”, med hänsyn till tillämpliga bestämmelser i kanonisk rätt (vad avser biskopens reaktion) och i överenskommelsen mellan Spanien och Heliga stolen (vad avser ministeriets efterföljande beslut) (se punkt 119 i domen).

15. Vi är inte så säkra på den första punkten. Det är sant att klaganden som präst måste ha varit medveten om den lojalitetsplikt som ålagts honom av den kanoniska rätten. Emellertid finns det några störande element som gör förutsebarheten i biskopens reaktion mycket mindre uppenbar än vad den kan förefalla vid första anblicken. I detta sammanhang noterar vi först, liksom majoriteten, att biskopen särskilt förlitade sig på begreppet ”skandal” för att vägra förnya klagandens utnämning. Emellertid var det endast i reskriptet från den 20 augusti 2007, det vill säga efter publiceringen av den artikel som offentliggjorde klagandens situation, som frånvaron av en skandal uttryckligen nämndes som en förutsättning för hans möjlighet att fortsätta under­vis­a i katolsk religion. Bör klaganden ha förutsett reskriptet? Vi noterar vidare att regel 804.2 i kodexen för kanonisk rätt som allmän regel föreskriver att den lokala ordinarius måste säkerställa att de som under­vis­ar i katolsk religion är ”ypperliga i den sanna läran, som förebild i sitt kristna liv och i sin undervisningsförmåga”. När klaganden deltog i MOCEOP:s möte, som var föremålet för artikeln i La Verdad, hade hans personliga situation och familjesituation samt hans medlemskap i MOCEOP varit oförändrade i sex år, och han hade aldrig fått någon varning om detta från kyrkans myndigheter. Borde klaganden ha förväntat en sådan reaktion från biskopen efter så många års tolerans?

16. Vi behöver inte dra någon säker slutsats på denna punkt. Vi är av den uppfattningen att intrånget i alla händelser var oberättigat av en annan anledning, som vi kommer att förklara nedan.

2. Legitimt syfte

17. Vi är överens med majoriteten att ministeriets beslut hade ett legitimt syfte (se punkt 122 i domen).

3. Nödvändigt i ett demokratiskt samhälle

(a) Allmänna principer

(i) Avvägning mellan rättigheter och proportionalitet

18. Vi är överens med de principer som anges i punkt 123–125 i domen. Vi skulle i synnerhet vilja understryka de offentliga myndigheternas behov av att, när de står inför en konflikt mellan två motstående grundläggande rättigheter, kontrollera att ett eventuellt intrång som inskränker en (eller båda) av dessa rättigheter förblir proportionerligt mot det eftersträvade syftet (se punkt 123). Speciellt nationella domstolar måste, när de prövar administrativa åtgärders förenlighet med normer för mänskliga rättigheter, genomföra en djupgående utredning av omständigheterna i målet och en grundlig balansering för att göra en avvägning mellan de motstående intressena i enlighet med proportionalitetsprincipen (se Sindicatul ”Păstorul cel Bun” mot Rumänien [GC], nr 2330/09, punkt 159, ECHR 2013, med hänvisning till Schüth mot Tyskland, nr 1620/03, punkt 67, ECHR 2010, och Siebenhaar mot Tyskland, nr 18136/02, punkt 45, 3 februari 2011).

19. Vi skulle vidare vilja betona betydelsen av en prövningsprincip som framhölls av domstolen i målet Nada mot Schweiz: för att behandla frågan om huruvida åtgärderna mot en individ var proportionerliga mot det legitima syfte som de skulle främja, och huruvida de skäl som anfördes av de nationella myndigheterna var ”relevanta och tillräckliga”, måste domstolen undersöka bland annat huruvida myndigheterna tog tillräcklig hänsyn till den specifika beskaffenheten av individens fall och huruvida de, inom ramen för sitt utrymme för egen bedömning, vidtog de åtgärder som var nödvändiga för att anpassa de tillämpliga rättsliga bestämmelserna till individens situation (se Nada, ovan, punkt 185). Detta är en princip som är central för domstolens prövning av de nationella myndigheternas handlande i det aktuella målet.

(ii) Religiösa samfunds autonomi

20. Det aktuella målet väcker frågan om i vilken utsträckning staten måste respektera autonomin för ett religiöst samfund som den katolska kyrkan. Majoriteten hänvisar till ett antal principer (punkt 127–130 i domen), som vi är ense om. Vi skulle dock vilja nämna några andra principer, vilka förefaller särskilt relevanta i det aktuella målet.

21. När en tvist om en åtgärd från ett religiöst samfunds sida blir föremål för en sekulär domstols prövning, är det denna domstols uppgift att säkerställa att samfundets autonomi kan iakttas i enlighet med gällande lagstiftning, inklusive konventionen. Religiösa samfunds autonomi är inte absolut. Domstolarna bör därför inte inskränka sig till att exempelvis blott verifiera att det finns ett beslut fattat av den behöriga religiösa myndigheten och sedan koppla civila konsekvenser till detta beslut (se Lombardi Vallauri mot Italien, nr 39128/05, punkt 51, 20 oktober 2009). Tvärtom hindrar inte principen om autonomi domstolar från att pröva, utifrån ett formellt perspektiv, huruvida det religiösa samfundets beslut är vederbörligen motiverat, inte är godtyckligt och har fattats för ett ändamål som är relaterat till det berörda trossamfundets utövande av autonomi (jämför ibid., punkt 52–54). Från en mer sakfrågemässig synpunkt måste domstolarna, även om det inte är deras sak att pröva de religiösa skälen för ett beslut som fattats av ett religiöst samfund (se tillämpliga delar av ibid., punkt 50), verifiera att ett sådant beslut inte åstadkommer effekter som utgör ett oproportionerligt intrång i de grundläggande rättigheterna för dem som berörs av beslutet (se punkt 18 ovan).

22. Dessa principer gäller särskilt när en person blir uppsagd efter ett beslut av en kyrkomyndighet baserat på händelser som har att göra med personens utövande av mänskliga rättigheter. Även om det är sant att en arbetsgivare vars grundsyn baseras på religion eller en filosofisk övertygelse enligt konventionen kan införa särskilda lojalitetsplikter för sina anställda, måste ett uppsägningsbeslut som grundas på ett åsidosättande av en sådan plikt, särskilt när det orsakats av händelser i samband med utövandet av konventionsrättigheter, underkastas en form av juridisk granskning som inbegriper en lämplig avvägning mellan trossamfundets rätt till respekt för sin autonomi och individens mänskliga rättigheter, i enlighet med proportionalitetsprincipen (se tillämpliga delar av Obst mot Tyskland, nr 425/03, punkt 43, 23 september 2010; Schüth, ovan, punkt 57 och 69; och Siebenhaar, ovan, punkt 40). Dessa principer är desto mer relevanta när uppsägningen beslutas av en statlig myndighet baserat på ett bindande förslag eller en åsikt från en kyrkomyndighet.

(b) Intrångets nödvändighet i det aktuella målet

23. I punkt 133–152 i domen anförde majoriteten de skäl som ledde till slutsatsen att intrånget i klagandens rätt till respekt för sitt privatliv inte var oproportionerligt. Det finns ett antal påståenden i den delen av domen som vi inte håller med om. Faktum är att vi skulle föra ett helt annat resonemang. I stället för att kritisera majoritetens uppfattning föredrar vi att föra fram vårt eget resonemang, vilket bitvis innehåller kritiska kommentarer om majoritetens resonemang. Vi skulle vilja börja med en analys av de nationella myndigheternas handlande, i synnerhet mot bakgrund av deras plikt att respektera proportionalitetsprincipen. Vi kommer sedan att övergå till den prövning vi hade velat se genomförd av domstolen. Vi kommer att avsluta med våra slutsatser om kravet på ”nödvändighet i ett demokratiskt samhälle”.

(i) De nationella myndigheternas reaktion på beslutet från biskopen av Cartagena

24. Utbildningsministeriet accepterade beslutet från biskopen av Cartagena att inte föreslå klaganden för förnyad utnämning som ett juridiskt hinder för sådan förnyelse. Ministeriet tillämpade alltså 1979 års överenskommelse mellan Spanien och Heliga stolen, vilken gjorde utnämningen av lärare i katolsk religion beroende av ett förslag från stiftets ordinarius. I och med att biskopens beslut indikerade att klaganden enligt den katolska kyrkan inte längre betraktades som lämplig för att under­vis­a i katolsk religion, var detta en fråga som legitimt kunde överlåtas på biskopens exklusiva godtycke. Faktum är att ministeriet genom att erkänna den bindande kraften i biskopens beslut lät principen om statens religiösa neutralitet få full effekt, som erkänns i artikel 16.3 av den spanska konstitutionen, en princip som även härstammar från den religionsfrihet som garanteras i artikel 9 i konventionen (se punkt 128 i domen). Beslutet att inte förnya kontraktet med klaganden som lärare i katolsk religion och etik, är därför inte i sig oförenligt med konventionen. Med andra ord baseras statens intrång i klagandens rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, enligt vår uppfattning, på relevanta skäl. Vi skulle vilja lägga till att vi av den anledningen inte behöver pröva om klaganden legitimt kan anses ha åsidosatt sin lojalitetsplikt mot kyrkan, en detalj som spelar en central roll i majoritetens resonemang. Enligt vår uppfattning är detta en fråga som skulle kunna diskuteras inför en kyrklig domstol. För oss är det tillräckligt att konstatera att biskopen ansåg att klaganden inte längre var lämplig för att under­vis­a i katolsk religion och etik, oberoende av hur han kom till denna slutsats: denna bedömning var inte en sådan som skulle prövas av de nationella myndigheterna, och borde likaledes inte granskas av vår domstol.

25. Det faktum att ministeriet, i linje med gällande lagrum, lät biskopens beslut få effekt, löste inte de nationella myndigheterna från skyldigheten att respektera proportionalitetsprincipen i deras förhållande gentemot klaganden (se punkt 19 ovan).

26. I detta sammanhang konstaterar vi att ministeriet helt enkelt tillstyrkte biskopens beslut, inget annat. Det tillhandahöll inte några skäl för sin vägran att förnya klagandens utnämning, utom att hänvisa till detta beslut (jämför Lombardi Vallauri, ovan, punkt 49). Det vidtog inte någon annan åtgärd än att inte förnya klagandens kontrakt. Det finns alltså inget som pekar på att ministeriet tog hänsyn till klagandens rätt till respekt för privat- och familjeliv eller effekterna av sitt eget beslut på den rätten.

27. Ministeriets beslut var emellertid föremål för förfaranden vid de nationella domstolarna. Klaganden klagade över den uteblivna förnyelsen av hans kontrakt inför arbetsdomstolen och sedan inför överdomstolen i Murcia, vilka prövade lagenligheten i det omtvistade beslutet enligt allmän arbetslagstiftning. Klaganden inlämnade ett ytterligare amparo-överklagande till författningsdomstolen, och denna domstol gjorde uttryckligen en avvägning mellan klagandens och den katolska kyrkans motstående rättigheter och intressen. Klaganden kunde alltså få en prövning av ministeriets beslut, och därigenom indirekt även av biskopens beslut (se tillämpliga delar av Obst, ovan, punkt 45; Schüth, ovan, punkt 59; och Siebenhaar, ovan, punkt 42). Enligt nationell rätt skulle det inte ha varit omöjligt för domstolarna att dra slutsatsen att ministeriet, genom att låta biskopens beslut få effekt och genom att inte förnya klagandens kontrakt, hade kränkt klagandens mänskliga rättigheter. Följaktligen skulle de ha kunnat beordra hans återinsättning (se författningsdomstolens beslut den 14 april 2011 i mål nr 51/2011, och dess uppföljning, omnämnt i punkt 62–65 i domen). Emellertid hände inte detta i klagandens fall.

28. Det återstår att se huruvida de nationella domstolarna kom fram till slutsatser som i praktiken gjorde en rimlig avvägning mellan de motstående rättigheterna och intressena. Detta är en fråga för prövning av vår domstol, med tanke på att de nationella myndigheterna har ett stort utrymme för egen bedömning i mål som det aktuella (se punkt 19 ovan).

(ii) Prövning av de nationella myndigheternas handlande

29. Det förefaller oss att ett antal faktorer är relevanta för domstolens prövning av de nationella myndigheternas handlande i det aktuella målet.

30. Den första faktorn är beskaffenheten av klagandens tjänst. Vad gäller hans tjänst inom den katolska kyrkan kan vi konstatera att klaganden fick dispens från celibatskyldigheten från Vatikanen först efter publiceringen av artikeln i La Verdad och tretton år efter att ha begärt den. Det förefaller att han vid den tidpunkten förlorade sin prästerliga status, såsom stipulerades i reskriptet. Det skulle betyda att han enligt den kanoniska rätten fortfarande hade präststatus vid tidpunkten för ”skandalen”, fastän han var uppsagd. Vad klagandens situation än skulle kunna vara enligt kanonisk rätt, var han i varje fall utifrån sett att betrakta som utsedd av den katolska kyrkan att undervisa i katolsk religion. Vad gäller hans sekulära position var han av ministeriet tillsatt lärare och hade ingått kontrakt med det. Han var därför anställd av den offentliga utbildningsmyndigheten (se författningsdomstolens beslut den 14 april 2011, nr 51/2011, som citeras i punkt 62 i domen). Det faktum att hans lön betalades av den katolska kyrkan, vilket konstateras av regeringen, är inte ägnat att förändra denna status. Dessutom försåg staten den katolska kyrkan med nödvändiga medel i form av bidrag. Klaganden hade alltså en dubbel status: han var en anställd av den offentliga utbildningsmyndigheten, och hade på samma gång en specifik lojalitet mot den katolska kyrkan.

31. Den andra faktorn är beslutsprocessen, inom både den katolska kyrkans strukturer och den statliga administrationen. Det förefaller att biskopens beslut att inte föreslå klaganden för förnyad utnämning fattades utan någon föregående varning och utan någon möjlighet för klaganden att höras av kyrkans hierarki. Inte heller finns det någon indikation på att klaganden hördes av ministeriet innan det beslutade att följa biskopens beslut. Detta är detaljer som gör det svårt att säkerställa en rimlig avvägning mellan de berörda rättigheterna och intressena. De nationella domstolarnas rättsliga prövning kan delvis, men inte till fullo, kompensera för denna brist på utfrågning.

32. Den tredje faktorn är beskaffenheten av intrånget i klagandens grundläggande rättigheter. Beslutet att inte förnya hans utnämning baserades på hans situation som gift präst och hans medlemskap i MOCEOP. Vi anser att det var viktiga komponenter i klagandens privat- och familjeliv under de rådande omständigheterna.

33. Den fjärde faktorn består av de specifika omständigheter som omgav biskopens beslut att inte föreslå klaganden för återutnämning.

I detta sammanhang konstaterar vi först att klagandens situation hade varit känd för kyrkomyndigheterna i många år och utgjorde uppenbarligen inte som sådan någon anledning att anse klaganden olämplig att undervisa i katolsk religion och etik.

Dessutom var det inte klaganden själv som publicerade en artikel om sin situation, utan en journalist som skrev om MOCEOP:s möte och tog med såväl ett fotografi av klaganden och hans familj som en beskrivning av de åsikter som förfäktades av en grupp före detta präster, inklusive klaganden. Majoriteten beskriver det som att klaganden hade ”accepterat” publiceringen (se punkt 136 i domen) och att den uppmärksamhet som ägnades hans medlemskap i MOCEOP var ”självvald” (se punkt 146 i domen). Vi finner inte att det finns tillräckliga bevis för att komma fram till sådana slutsatser.

En annan punkt som bör noteras är att när klaganden deltog i mötet och hans situation därefter offentliggjordes, hade han ännu inte fått dispens från celibat och kunde därför inte vara bunden av några villkor rörande en sådan dispens, mer specifikt skyldigheten att undvika en ”skandal”, i den kanoniska rättens bemärkelse. Denna punkt betonades i själva verket den allmänna åklagarmyndigheten inför författningsdomstolen (se punkt 36 i domen) när den hävdade att klagandens amparo-överklagande borde bifallas.

Vi konstaterar slutligen att dispensen beviljades tretton år efter att klaganden hade begärt den och nio månader efter publiceringen av tidningsartikeln. Utifrån detta tidsperspektiv förefaller det att, även om ett preskript normalt beviljar ett privilegium, en dispens eller annan favör (se kanonisk regel 59 punkt 1 i kodexen för kanonisk rätt), användes det i klagandens fall för att skapa underlag för biskopens återkallande av det intyg som bestyrkte klagandens lämplighet att undervisa i katolsk religion och etik. Majoriteten går ännu längre än vi skulle ha gjort, och ser själva dispensen ”som en del av den påföljd som påfördes klaganden till följd av hans beteende” (se punkt 136 i domen, vår kursivering).

34. Den femte faktorn ligger i konsekvenserna av klagandens situation, eller det offentliga avslöjandet av den, för hans möjlighet att under­vis­a. Detta är en detalj som Cartagenas stift hänvisade till i sin promemoria från den 11 november 1997. Man uppgav där att beslutet att inte förnya klagandens utnämning delvis fattades av respekt för många föräldrars känslighet, vilka skulle kunna bli upprörda när de fick reda på den situationen. Det bör emellertid noteras att det inte finns något som tyder på att klagandens under­vis­ning var i konflikt med den katolska kyrkans doktrin (se tillämpliga delar av Vogt, ovan, punkt 60). Dessutom hade klagandens situation som sådan varit känd för föräldrarna till elever som gick i de skolor där klaganden hade under­vis­at. Det finns inget bevis för att uppmärksamheten runt denna situation hade givit upphov till någon protest från deras sida. Tvärtom hade klagandens under­vis­ning fått uttryckligt stöd från föräldrarna, liksom av de andra lärarna.

35. Slutligen är effekterna av denna åtgärd för klaganden en synnerligen viktig faktor för att bedöma proportionaliteten hos beslutet att inte förnya klagandens anställning inom statens utbildningssystem. Såsom majoriteten konstaterar har domstolen tidigare noterat, låt vara i ett något annorlunda sammanhang, att en anställd som sagts upp av en kyrklig arbets­givare hade begränsade möjligheter att hitta ett annat arbete (se punkt 144 i domen, med hänvisning till Schüth, ovan, punkt 73). Vi anser att detsamma skulle kunna sägas i klagandens fall, fastän han var anställd av staten, inte av den katolska kyrkan. Även om hans utnämning inte förnyades av skäl som var relevanta i samband med hans under­vis­ning i katolsk religion och etik, skedde ingen bedömning alls om huruvida det skulle ha varit möjligt att förnya hans anställning i en annan tjänst, som inte inbegrep någon under­vis­ning i katolsk religion och etik (jämför FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna, Ross mot Kanada, nr 736/1997, punkt 11.6, iakttagelser från den 18 oktober 2000). Mer allmänt övervägde ministeriet inte någon alternativ åtgärd, utan blockerade i stället klaganden helt från att fortsätta arbeta inom det statliga utbildningssystemet.

Vi konstaterar att majoriteten överväger om en mindre inskränkande åtgärd hade kunnat vara tänkbar i det aktuella målet. Emellertid väcker de den frågan med avseende på den åtgärd som vidtogs av biskopen. Oavsett om det är korrekt att säga ”en mindre inskränkande åtgärd för klaganden ... säkerligen inte skulle ha haft samma effekt när det gäller att bevara kyrkans trovärdighet”, som majoriteten gör (punkt 146 i domen), är detta inte, enligt vår uppfattning, en relevant fråga. Det är inte biskopens beslut som borde granskas, utan ministeriets reaktion på detta beslut. Majoriteten fäster inte någon reell vikt vid att ministeriet enligt spansk lag hade möjlighet att fatta ett annat beslut i stället för att helt enkelt vägra förnya klagandens kontrakt, och att de nationella domstolarna hade makt att tvinga ministeriet att fatta ett sådant annat beslut (se punkt 149 i domen, där förekomsten av ovannämnda beslut från författningsdomstolen den 14 april 2011, nr 51/2011, bara används som argument för att illustrera den allmänna punkten att författningsdomstolen kan erbjuda rättsligt skydd för de grundläggande rättigheterna för lärare i ett anställningsförhållande).

Det finns inget i det aktuella målet som tyder på att ministeriet vidtog – eller ens försökte vidta – en alternativ åtgärd för att anpassa sitt beslut till klagandens situation och allvarlighetsgraden hos intrånget i hans privat- och familjeliv. Till följd av ministeriets beslut tvingades klaganden, med kort varsel, ge upp den yrkesverksamhet han hade bedrivit i flera år. Han var tvungen att leva på arbets­lös­hets­under­stöd och hittade senare ett uppenbarligen mindre attraktivt arbete på ett museum.

(c) Slutsats

36. För att sammanfatta låg grunden för den uteblivna förnyelsen av klagandens utnämning i den uppmärksamhet som ägnades hans situation som gift präst och hans medlemskap i MOCEOP. Det kan mycket väl hända att denna uppmärksamhet enligt den kanoniska rätten utgjorde en ”skandal”, vilket gjorde det nödvändigt för biskopen av Cartagena att dra tillbaka sitt intyg som bestyrkte klagandens lämplighet att undervisa i katolsk religion och etik. Men vilka än konsekvenserna var enligt den kanoniska rätten, var det ministeriets, och senare de nationella domstolarnas, uppgift att kontrollera att den sekulära reaktionen på biskopens beslut anpassades till klagandens situation och i synnerhet att det inte innebar ett oproportionerligt intrång i hans rätt till respekt för privat- och familjeliv. I detta sammanhang har vi noterat ett antal faktorer vilka är av relevans för att bedöma proportionaliteten hos den omtvistade åtgärden. Efter denna analys kan vi nu säga att vissa av dessa faktorer förefaller särskilt relevanta. För det första var det inte klagandens situation som sådan – vilken hade tolererats i många år av kyrkan – utan den uppmärksamhet den fick, som ledde till den uteblivna förnyelsen av hans kontrakt. Även om sådan uppmärksamhet skulle kunna vara problematisk för kyrkan, är det svårt att föreställa sig hur den skulle kunna vara det för staten. För det andra finns det, vad gäller klagandens under­vis­nings­förmåga, inget som pekar på att han hade under­vis­at i religion på ett sätt som trotsade kyrkans lära, eller att den uppmärksamhet som ägnades hans situation resulterade i ogillande från hans elevers föräldrar eller från hans skola. För det tredje, vilket är viktigast, var statens reaktion drastisk: klagandens uppdrag förlängdes inte och ingen annan åtgärd vidtogs, med resultatet att han i själva verket avskedades.

37. Med hänsyn till alla omständigheter i det aktuella målet finner vi att de skäl som anfördes av de nationella myndigheterna för att motivera den uteblivna förnyelsen av klagandens anställning, det vill säga i slutänden vissa händelser avseende hans personliga situation och familjesituation, inte är tillräckliga för att fastställa att intrånget i hans rätt till respekt för privat- och familjeliv var proportionerligt. Enligt vår uppfattning har det därför inte visats att intrånget var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att uppnå det eftersträvade legitima syftet, nämligen att respektera den katolska kyrkans autonomi i relation till äktheten och trovärdigheten av utbildningen i katolsk religion och etik.

38. Vi drar därför slutsatsen att det har skett en kränkning av artikel 8.

GEMENSAM SKILJAKTIG MENING LÄMNAD AV DOMARNA SPIELMANN, SAJÒ OCH LEMMENS

Tyvärr delar vi inte majoritetens åsikt att det inte finns något behov av att separat undersöka klagomålen enligt artikel 14 i konventionen, i kombination med artikel 8, eller enligt artikel 9 och 10 i konventionen, separat eller i förening med artikel 14.

En sådan åsikt skulle ha kunnat vara berättigad om domstolen hade funnit en kränkning av artikel 8. Emellertid, eftersom så inte är fallet, är vi av uppfattningen att domstolen borde ha fortsatt sin prövning av klagandens klagomål. Klaganden har rätt att få svar på frågan om huruvida några av hans rättigheter har kränkts.

DOMARE SAJÓS SKILJAKTIGA MENING

Jag är överens med mina kollegors skiljaktiga mening men jag finner det nödvändigt att understryka vissa ytterligare punkter som är relevanta för ett konstaterande av en kränkning av artikel 8 i kombination med artikel 10 och 11 i konventionen.

1. Kontraktet för en lärare i religion anställd av staten i en statlig skola förnyades inte, på begäran av behörig biskop. Sådana utebliven förnyelse ska betraktas som en uppsägning[1]. Även om den betraktas enbart som en utebliven förnyelse var den ett intrång i klagandens konventionsrättigheter. Staten, som accepterade biskopens synsätt, påförde en person en påföljd med anledning av hans privat- och familjeliv (och hans rätt till giftermål, såsom bekräftades av Vatikanens dispens); och för uppfattningar som han manifesterade offentligen och som del av en rörelse, trots att ”skyddet enligt artikel 10 i konventionen sträcker sig ... till lärarnas yrkesliv (se Lombardi Vallauri mot Italien, nr 39128/05, punkt 30, 20 oktober 2009).

Klaganden har drabbats av en nackdel på grund av utövandet av de centrala komponenterna i dessa rättigheter.

De rättigheter som sålunda berörs, speciellt rätten att leva med sin familj utan hot om uppsägning av denna anledning, sträcker sig till kärnan av rätten till respekt för privatlivet[2]. Staten som arbets­givare[3], i samverkan med ett specifikt privat organ och för dess räkning, nämligen kyrkan, gjorde intrång i klagandens privat- och familjeliv genom att påföra vissa plikter som påverkar hans rättigheter enligt artikel 8, 10 och 11, under det potentiella hotet om förlust av anställning (jämför Schüth mot Tyskland, nr 1620/03, punkt 40, ECHR 2010, vad gäller statens positiva skyldigheter). Därtill förlorade han till slut sitt arbete och detta i sig påverkade hans privata och professionella sociala relationer. Emellertid tror jag inte att vår rättspraxis kräver att vi tolkar anställning som sådan som en konventionsrättighet i privatlivets bemärkelse[4]. Förlust av anställning som en fråga om socialt privatliv är inte den centrala frågan här, och effekterna av den förlorade anställningen på klagandes sociala privatliv är sekundära[5].

2. Skälen för klagandens uppsägning förblir oklara. Den formella förklaringen var att biskopen informerade den statliga myndigheten att klagandens kontrakt inte borde förnyas. Den officiella promemorian från biskopen av Cartagena (11 november 1997) som skickades till den offentliga myndigheten efter uppsägningen hänvisar till att det tidigare förslaget baserades på biskopens skyldighet att diskvalificera läraren när hans ”situation” kom till allmän kännedom för att undvika att orsaka ytterligare ”skandal” mot bakgrund av ”hans personliga och anställningsrelaterade situation”. Enligt promemorian emanerade biskopens befogenhet från påvens reskript från den 20 augusti 1997 (dispens från celibat). Klaganden underrättades om reskriptet den 15 september 1997. Klagandens ”situation” blev ”offentligt bekant” genom publiceringen av en artikel i november 1996. Domstolen i Murcia hänvisade uttryckligen till publiceringen som ursprunget till den allmänna kännedomen om ”situationen”: ”hans framträdande i medierna som det underliggande skälet för vad han beskrev som sin uppsägning” (Murcias arbetsdomstol nr 3, dom den 28 september 2000). I tidningsartikeln presenterades klaganden både som gift präst och som anhängare av vissa idéer.

Det är främst en uppgift för den faktautrönande domstolen att fastställa fakta, inklusive skälen för uppsägningen, trots att det vid överklagandet och i amparo-förfarandet rådde viss förvirring i detta avseende. Rekapitulationen av skälen för uppsägningen så som de presenterades av Murcia-domstolen får inte ignoreras. Följaktligen ingick klagandens familjestatus, så som den offentligen framställdes, och ”åsikter” i ”situationen” så som den uppfattades av biskopen, och tjänade därför som skäl för uppsägning.

3. En religionslärare i Spanien arbetar i en statlig skola inom ramen för en modell som är avsedd att möjliggöra religionsfrihet, och mer specifikt den kollektiva religionsutövningen genom en religiös organisation, i det aktuella målet den katolska kyrkan. För att säkerställa kyrkans autonomi, vilken härrör från sådant fritt utövandes behov och rättigheter, valde staten att samarbeta med kyrkan i form av en överenskommelse. Detta hade till syfte att erbjuda tillräcklig kyrklig kontroll över religionsunder­vis­ningen, och därmed över dem som under­visade i religion för kyrkans räkning. Det är obestridligt så att religionsunder­vis­ningen måste överens­stämma med principer som erkänns av kyrkan (inom ramen för den katolska religionen), och att läraren måste vara trovärdig, enligt vad som fastställs av kyrkan. Religionsläraren har specifika lojalitetsförpliktelser mot kyrkan. Biskopen övervakar sådana lärares yrkeslämplighet, vilken går utöver formella kvalifikationer och troget återgivande av den religiösa ståndpunkten, det vill säga kyrkans lära. Detta betyder inte att de offentliga myndigheterna inte kan invända mot förkunnelserna bara för att biskopen finner en lärares lektioner lämpliga om de motsäger den offentliga hållningen (eller den nationella läroplanen), eller om den offentliganställdes beteende står i motsats till pedagogiska eller andra yrkesförväntningar.

4. Såsom domstolen framhöll i Sindicatul ”Păstorul cel Bun” mot Rumänien ([GC], nr 2330/09, 9 juli 2013) är religiösa organisationers autonomi inte absolut. Det stämmer även för prästerskapets arbete, vilket har ett andligt syfte och ”utförs inom en kyrka som åtnjuter ett visst mått av autonomi” (ibid., punkt 144). Domstolen har alltså satt upp vissa begränsningar för kyrkors autonomi. Den kan inte undergräva den rättsordning som säkerställer grundläggande rättigheter (se även Refah Partisi (the Welfare Party) med flera mot Turkiet [GC], nr 41340/98, 41342/98, 41343/98 och 41344/98, punkt 119, ECHR 2003‑II). Tyvärr är detta viktiga övervägande utelämnat från domen.

Kyrkoautonomin kräver en positiv och respektfull hållning från statens sida, vilket härrör från statens skyldigheter att respektera religionsfrihet, och vilket även gäller reglerna och förordningarna för den religiösa organisationen i fråga. Emellertid betyder inte kyrkoautonomi offentligt erkännande av en suverän religiös rättsordning. Domstolen är inte beredd att acceptera någon absolut immunitet när det gäller grundläggande mänskliga rättigheter ens vad avser staters ”suveräna immunitet” (se Cudak mot Litauen [GC], nr 15869/02, ECHR 2010, i samband med ”tillgång till domstol”).

I Refah Partisi (ovan) framhölls att ett religiöst samfunds autonomi var något som skulle respekteras men att det inte medförde rättslig pluralism och inte krävde att nationella domstolar skulle verkställa autonoma religiösa beslut vilka inte uppfyllde deras krav på tillräcklig motivering. Utan sådana skäl blir den rättsliga prövningen godtycklig, och det kan inte finnas effektivt skydd av rättigheter.

Domstolar beaktar ofta halvautonoma och ”främmande” rättsordningar; det gör de av hövlighet men med hänsyn till kraven på ”ordre public”. Sådana utomstatliga rättsordningar finns fortlöpande på konventionens ”radar”. Även om det aktuella målet i viss utsträckning handlar om relationer mellan klaganden och kyrkan, och därför är en fråga utanför den sfär som vanligen regleras av staten, gäller ändå konventionens garantier, och godtycke får inte tolereras om det resulterar i inskränkning av rättigheter[6].

Statens plikt att respektera autonomi är en gradfråga. Den är förvisso större i frågor som rör den interna organisationen av livet i ett trossamfund och absolut när det gäller att definiera en religions läror. Men inte ens interna relationer och handlingar inom den religiösa organisationen eller gemenskapen är undantagna från statens skyldigheter att skydda konventionsrättigheterna. Om staten ingriper för att straffa anstiftan till överhängande våld som förespråkas av en tjänsteman i en religiös organisation och som härrör från ett religiöst påbud, kommer det ingripandet inte att stoppas av hänsyn till kyrkans autonomi. Därtill har de interna angelägenheterna hos en religiös organisation effekter som passerar de gränser för autonomi som kan beaktas utan att åsidosätta principen om autonomi. Betrakta följande hypotetiska exempel med en präst (eller pastor osv.) ”anställd” av en religiös organisation såsom den katolska kyrkan. Prästen under­vis­ar barn i religion i en statlig skolas lokaler, enligt skolledningens tillåtelse eller lagen. Det är kyrkans uppgift att avgöra att denna lärares under­vis­ning inte är acceptabel. Som regel är det inte statens sak att fråga efter kyrkans skäl för ett beslut som resulterar i upphörandet av under­vis­ningen, utom kanske i fall där anledningen är uppenbart rasistisk till sin natur.

Men så fort prästen förlorar ekonomiska fördelar som en följd av ovannämnda beslut, har staten rätt att granska situationen. Om påverkan av ett beslut som har sitt ursprung i en religiös organisations autonoma verksamhet och beslutsfattande avser relationer utanför denna organisation, minskar betydelsen av den religiösa organisationens autonomi. Det är situationen i det aktuella målet: biskopens beslut, vilket i mycket hög grad skyddas inom kyrkan, omfattas av den normala avvägningsprövningen som domstolen tillämpar när två konventionsrättigheter krockar. De interna skälen för biskopens beslut är inte föremål för prövning från offentliga myndigheter eller nationella domstolar, eller från denna domstol – men det är beslutets effekter. Religiösa organisationers autonomi får inte medföra överträdelse av andra konventionsrättigheter.

Även om domstolen undviker att ta hänsyn till konsekvenserna av begränsad autonomi, innehåller domen en annan viktig hänvisning till dess funktionella begränsningar. I punkt 132 hänvisar domstolen till statens plikter så som de fastställdes i Sindicatul ”Pastorul cel Bun” (ovan). Mer specifikt anser den att kyrkoautonomi inte undantar nationella domstolar från plikten att granska lämpligheten av ett autonomitjänande intrång i en konventionsrättighet. Liksom nationella domstolar accepterar domstolen att den religiösa organisationen måste visa att den inte bryter mot konventionen. Det betyder att den religiösa organisationen, även om dess interna skäl är utom statens räckhåll, måste tillhandahålla en ”översättning” av dessa argument i en form som är begriplig för allmänheten. Med andra ord måste förklaringen vara tillgänglig för normal förståelse, såsom lagligen fastställts.

Svårigheten i det aktuella målet är att staten i sin överenskommelse med Heliga stolen accepterade ett specifikt arrangemang som inte kunde resultera i korrekt ”översättning” i de nationella domstolarna. Biskopen var inte part i förfarandet, eftersom staten var den formella arbets­givaren, och därför var det staten som hade att tillhandahålla skälen för kyrkans räkning som dess ställföreträdare enligt överenskommelsen. Staten nöjde sig med att biskopens hänvisningar till ”skandal” var tillräckliga för den rättsliga förståelsen och inte godtyckliga enligt de rättsliga normerna för det offentliga samtalet. Staten kunde emellertid bara gissa sig till skälen för uppsägningen – en gissning som tvingades på alla de rättsliga organ som arbetade med ärendet. Följaktligen blev frågan om i vilka rättigheter intrång gjordes och den efterföljande avvägningen av dessa rättigheter godtycklig.

Staten kunde inte heller ange de grunder som skulle ha gjort uppsägningen begriplig såsom icke godtycklig. Spekulation om en ”skandal” kan inte utgöra tillräckliga skäl för intrång i klagandens rättigheter. I detta sammanhang kan inte (den före detta) prästens obestridliga lojalitetsplikter bedömas korrekt. Det är svårt att acceptera en uppsägning som tillämpas till följd av utövandet av konventionsskyddade rättigheter där det inte har visats att beslutet inte var godtyckligt, med tanke på att samma förhållande under lång tid inte hade varit något problem och tolererades till och med efter ett mediereportage. Kyrkans obestridliga rätt att avgöra vem som är behörig att under­vis­a i religion enligt olika religionsbaserade kriterier har vederbörligen beaktats av domstolen; här ingick emellertid inte i den nationella rättsliga processen korrekta överväganden av de verkliga grunderna för uppsägningen eller deras betydelse vad gäller påverkan på klagandens rättigheter.

Det var välkänt i lokalsamhället att klaganden var gift och hade barn. Samma sakförhållanden var även bekanta för de religiösa myndigheterna. Prästens åsikter och engagemang i en rörelse som utmanade vissa av den katolska kyrkans läror (men som inte var förbjuden av kyrko­myndigheterna) var också bekanta. I elva år utgjorde inget av detta någon skandal. Enligt inhemska spekulationer blev situationen en ”skandal” först när det rapporterades om den i en tidningsartikel. Återigen är det inte en statlig domstols uppgift att fråga vad som utgör en ”skandal” för kyrkan. Men när frågan får konsekvenser för en offentlig anställning, är det nödvändigt att göra detta begripligt för att kunna fastställa huruvida den resulterande nackdelen är ett efterhandsintrång i konventions­rättigheter. I den tolkning som tillhandahölls av staten och accepterades både av de nationella domstolarna och i domstolens förståelse, utgjordes skandalen av publiceringen av en artikel där kända fakta redovisades. Enligt domstolen borde klaganden ha protesterat mot det, eftersom detta ”offentliggörande” inte var hans initiativ. Förväntades han alltså inte gå omkring öppet med sin familj? Förväntades han avge ett yttrande om att han inte delade rörelsens åsikter, när det var känt att han delade dessa åsikter? Man kan inte åtnjuta sitt familje- och privatliv om man måste dölja det, eller leva med vetskapen att arbetslöshet skulle kunna bli följden av ens familjeförhållanden. Förväntas en lärare i religion kunna ha och uttrycka vissa åsikter och på samma gång vara särskilt noga med att hindra dessa åsikter från att bli kända? Dessa förväntningar, motsägelsefulla som de kan vara, är den obestridliga betydelsen och effekten av den uteblivna förnyelsen.

Följden av händelser bidrar till avsaknaden av ett påvisande att grunderna för intrånget var proportionerliga och inte godtyckliga. Klaganden anställdes som präst efter att ha gift sig och fått fem barn. Biskopen fann att klaganden hade orsakat en skandal, och blev därför diskvalificerad, tio månader efter artikeln i fråga. Han förlitade sig på ”skandal”-klausulen i det påvliga reskriptet som meddelades nio månader efter händelserna och som hänvisade till det äktenskap som hade ägt rum många år tidigare.

I frånvaro av giltiga skäl (vilket den statliga myndigheten, som en kyrkans ställföreträdare, underlåtit att ge) kan inte den rättsprocess som avsågs tillhandahålla tillräckligt skydd för grundläggande rättigheter anses lämplig i bemärkelsen att tillhandahålla relevanta och tillräckliga skäl. I brist på korrekt information kan det inte avgöras – såsom krävs av rättsstatsprincipen – varför klagandens utövande av sin rätt till yttrandefrihet, vilken var kritisk men tydligt tillåten inom kyrkan, utgjorde en skandal. Inte heller är det uppenbart varför det blev en skandal att ha en familj efter att situationen varit känd i mer än ett decennium.

5. De normer för rättslig granskning som gäller för en prövning av de offentliga handlingar som har sitt ursprung i ett beslut som ingår i tillämpningsområdet för kyrkans autonomi, när dessa handlingar påverkar konventionsrättigheter, fastställdes på ett föredömligt sätt av den spanska författningsdomstolen (se dom nr 38/2007), som erinrade om att ”[d]e civilrättsliga effekterna av kyrkobeslut, reglerade i civilrätten, är de civila domarnas och domstolarnas exklusiva behörighet, som en konsekvens av principerna för en icke-konfessionell stat utan officiell religion (artikel 16.3 i den spanska konstitutionen)”.

Adekvat juridisk granskning kan inte åstadkommas om inte religiösa överväganden som påverkar civil eller offentlig rätt kan göras juridiskt prövningsbara för den rättsliga myndigheten. Detta kallas ofta kravet på ”översättning”. Den principen ifrågasätter inte sanningshalten i en kyrkas ståndpunkter, utan avser i stället deras tillämplighet i civila och offentliga relationer. En kyrkas ståndpunkt avseende under­vis­ning i religion översätts till konventionens språk genom hänvisning till artikel 9 och artikel 2 i protokoll nr 1. Vidare gäller följande, enligt vad som anges av den spanska författningsdomstolen (dom nr 38/2007, i översättning):

”när de strikt ‘religiösa’ grunderna för beslutet har fastställts, måste domstolen göra en avvägning mellan eventuella konkurrerande grundläggande rättigheter för att fastställa i vilken omfattning rätten till religionsfrihet, utövad genom religions­under­vis­ningen i skolorna, kan påverka de anställdas grundläggande rättigheter i deras anställningsförhållanden.”

Det är synd att den högsta spanska domstolen och denna domstol i detta specifika fall har underlåtit att tillämpa dessa sunda principer konsekvent. ”Skandalen” översattes inte på ett övertygande sätt för att uppfylla de erforderliga rättsliga normerna. Eller, bättre uttryckt, det accepterades att någon sådan översättning inte behövdes. Av denna anledning kunde jag inte vara överens med majoriteten.

DOMARE DEDOVS SKILJAKTIGA MENING

I det aktuella målet splittrades den stora kammaren i två nästan lika stora delar. Både majoriteten och minoriteten av domare (jag tillhör den sistnämnda) använde samma proportionalitetstest, men de kom fram till motsatta slutsatser. Detta olyckliga och nedslående resultat tvingar mig att framföra ett huvudargument för att det skett en kränkning av artikel 8 i konventionen.

Utgör kyrkans autonomi ett legitimt syfte i det aktuella målet? Även om proportionalitetstestet alltid är objektivt och motiverat, skulle misstag kunna begås till följd av en subjektiv förståelse av det legitima syftet. Den stora kammaren väckte frågan om huruvida skyddet av en religiös organisations autonomi hade företräde framför rätten till familjeliv. Men även om autonomi­begreppet har ansetts som det legitima syftet, är det lätt att se att det samtidigt har betraktats som en av de motstående rättigheterna i punkt 122 och 123 i domen. Denna hållning är inte acceptabel. Om domstolens arbetsuppgift är att göra en avvägning mellan rättigheterna och placera dem in i någon hierarki, måste den finna ett annat legitimt syfte bland de grundläggande värdena i och ändamålen med konventionen.

Konventionen skyddar religionsfrihet så att ingen ska förföljas för sin religiösa tro. Men den ger inte religiösa organisationer rätt att, ens under åberopande av autonomi, förfölja sina medlemmar för att de utövar sina grundläggande mänskliga rättigheter. Om konventionssystemet är avsett att bekämpa totalitarism finns det ingen anledning att tolerera den sortens totalitarism som kan ses i det aktuella målet.

Faktum är att celibat i århundraden har varit ett välbekant och allvarligt problem för tusentals präster som har lidit under hela sina liv medan de dolt sanningen om sina familjeliv från den katolska kyrkan och fruktat bestraffning. De negativa konsekvenserna av den föråldrade celibatregeln har skildrats av många författare från Victor Hugo (Ringaren i Notre-Dame) till Colleen McCullough (Törnfåglarna), såväl som av ett flertal medieinslag, inklusive dem om skandaler med prästers sexuella övergrepp i många länder.

Uppenbarligen är fullständigt berövande av familjeliv en kränkning av konventionen, och det kan inte motiveras av något allmänintresse eller religiös autonomi. Inte ens den uråldriga katolska kyrkan kan skydda sig bakom autonomi­begreppet, eftersom celibatregeln motsäger idén om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Detta bör enligt mitt förmenande användas som huvudanledning för att finna att det har skett en kränkning av artikel 8 i konventionen.

Rätten till familjeliv är central för varje individ. När det gäller det aktuella målet kan den inte betraktas enbart som en ”form av personlig utveckling” eller en ”rätt att upprätta relationer med andra människor” (punkt 126 i domen). Rätten att ha en familj är en av de grundläggande, eller, för att vara mer exakt, naturliga, rättigheter som anges i konventionen. Familjelivet får inte inskränkas till förmån för en organisations medlemskapskrav, anställningsregler, funktion, religiösa lära eller autonomi. Denna naturliga rätt får inte inskränkas under några sådana omständigheter, även om klaganden frivilligt gick med på att följa celibatregeln (eftersom han ville bli präst och viga sitt liv åt detta slags tjänst), för familjeliv får inte heller underkastas någon transaktion.

Därför får staten inte avstå från att skydda den grundläggande rätten till familjeliv, vilken har företräde framför varje slag av organisatorisk autonomi. Emellertid har staten underlåtit inte bara att avstå från intrång rörande klaganden, utan också att utöva sin positiva skyldighet med avseende på minst 6 000 präster i den katolska kyrkan. Om klaganden efter många års fruktan samlade allt sitt mod för att offentliggöra sin familjesituation för att göra slut på sin förnedring och uttrycka sitt stöd för andra gifta präster, förtjänar han att få en adekvat respons från domstolen i överensstämmelse med ändamålen med konventionssystemet. Jag tror att icke-obligatoriskt celibat är den bästa vägen ut ur detta problem och att det även – hoppas jag – skulle kunna tjäna som en förebyggande åtgärd mot prästers sexuella övergrepp på barn i framtiden.

[1] I Lombardi Vallauri mot Italy (nr 39128/05, punkt 38, 20 oktober 2009) resulterade den upprepade förnyelsen i en situation där utebliven förnyelse betraktades som uppsägning, och rättspraxis från Vogt befanns tillämplig: ”Även om det stämmer att klaganden alltid hade arbetat enligt tillfälliga kontrakt, bestyrks stabiliteten i hans arbetssituation av att de förnyades under mer än 20 år och att hans akademiska kvalifikationer erkändes av hans kollegor.”

[2] ”En lojalitetsplikt mot den katolska kyrkan [kan begränsa en anställds] rätt till respekt för privatliv [endast] i viss utsträckning”. Att påföra en sanktion för beteende som betraktas som äktenskapsbrott enligt ”den katolska kyrkans kodex för kanonisk rätt” skulle vara liktydigt med att Europadomstolen tolkar ”klagandens namnteckning på kontraktet ... som ett personligt otvetydigt åtagande att leva ett liv i avhållsamhet i händelse av separation eller skilsmässa [och] en tolkning av detta slag skulle påverka kärnan i rätten till respekt för privatlivet för personen i fråga” (se Schüth mot Tyskland, nr 1620/03, punkt 71 ff, ECHR 2010). På samma sätt var det i Özpınar mot Turkiet (nr 20999/04, punkt 48, 19 oktober 2010) inte uppsägningen som var viktigast för fastställandet av ett intrång i privatlivet utan själva utredningsprocessen och det faktum att uppsägningen var baserad på fakta i privatlivet: ”... domstolen anser att inspektörens undersökning av klagandens privat- och yrkesliv, som omfattade intervjuer med vittnen om en särskild detalj i klagandens liv, tillsammans med den resulterande administrativa uppsägningen, främst av skäl som berörde hennes beteende, kan anses utgöra ett direkt intrång i klagandens rätt till respekt för privatlivet (se tillämpliga delar av Vogt, ovan, punkt 44, samt Smith och Grady mot Förenade kungariket, nr 33985/96 och 33986/96, punkt 71, ECHR 1999‑VI).”

[3] I det spanska rättssystemet, som auktoritativt bestäms av den spanska författningsdomstolen, är ”religionslärare … anställda av de offentliga utbildningsmyndigheterna, och som sådana får de skydd av konstitutionen och spansk arbetslagstiftning, och har samma rättigheter att väcka talan hos de spanska domstolarna.” (Spanska författningsdomstolen dom nr 38/2007, 15 februari 2007, punkt 7.)

[4] Se Vogt mot Tyskland, 26 september 1995, Serie A nr 323, samt Larissis med flera mot Grekland, 24 februari 1998, Reports 1998‑I, eller i samband med uppsägning av anställning, senast Eweida med flera mot Förenade kungariket, nr 48420/10, 15 januari 2013, samt Redfearn mot Förenade kungariket, nr 47335/06, 6 november 2012. Även i Obst mot Tyskland (nr 425/03, punkt 40, 23 september 2010), med sin omfattande syn på den positiva skyldigheten att skydda privatlivet mot intrång från privata religiösa organisationer, var det traditionellt privatliv (giftermål och kanske boende i ett kollektiv) som skulle skyddas, inte anställning som en del av det privata sociala livet: ”I föreliggande mål konstaterar domstolen först att klaganden inte klagade över en åtgärd från statens sida, utan över en underlåtenhet att skydda hans privata sfär mot intrång från hans arbetsgivare”. Schüth följer samma strategi i tolkningen av sökandens rätt enligt artikel 8, med hänvisning till utomäktenskapliga förbindelser och rätten att få barn i dessa förbindelser.

[5] Det är dock en komponent i den grupp av konventionsrättigheter som kränks av uppsägningen. Det är av den anledningen som jag är en av de domare som gemensamt uttrycker en skiljaktig mening i de frågor som rör artikel 8 (mening uttryckt av domarna Spielmann, Sajò, Karakaş, Lemmens, Jäderblom, Vehabović, Dedov and Saiz-Arnaiz).

[6] ”Domstolen erinrar om att den teoretiskt inte är skyldig att avgöra tvister av rent privat natur. Emellertid kan den, när den utövar den europeiska tillsynen som den blivit ålagd, kan den inte förbli passiv om en nationell domstols tolkning av en juridisk handling, vare sig den är ett testamentariskt förordnande, ett privat kontrakt, en offentlig handling, en lagbestämmelse eller administrativ praxis, förefaller orimlig, godtycklig eller, som i det aktuella fallet, uppenbart oförenlig med de principer som ligger till grund för konventionen (se Larkos mot Cypern [GC], nr 29515/95, punkt 30–31, ECHR 1999‑I, samt Pla och Puncernau mot Andorra, nr 69498/01, punkt 59, ECHR 2004‑VIII ).” Negrepontis-Giannisis mot Grekland, nr 56759/08, punkt 101, 3 maj 2011.

Full & Egal Universal Law Academy