CASE OF F.G. v. SWEDEN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket

SEKTION FEM

MÅLET F.G. mot SVERIGE

(Ansökan nr. 43611/11)

DOMSLUT

STRASBOURG

16 januari 2014

Hänskjutande till den stora kammaren

02/06/2014

Denna dom kommer att vinna laga kraft under de omständigheter som definieras i artikel 44 § 2 i konventionen. Den kan komma att revideras redaktionellt.

I målet F.G. mot Sverige

avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (sektion fem), i egenskap av en kammare bestående av:

Mark Villiger, ordförande,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Ann Power-Forde,
André Potocki,
Paul Lemmens,
Helena Jäderblom, domare,
och Claudia Westerdiek, sektionsregistrator,

efter enskilda överläggningar den 10 december 2013

följande dom, vilken fastställdes detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet hade sitt ursprung i en ansökan (nr. 43611/11) till Konungariket Sverige inlämnad till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av en iransk medborgare, F.G. ("sökanden"), den 12 juli 2011. Sektionens ordförande godkände sökandens begäran om att hans namn inte skulle uppges (regel 47 § 3 i domstolens arbetsordning).

2. Sökanden företräddes av G. Donner, en advokat med praktik i Stockholm. Den svenska regeringen ("regeringen") företräddes av sitt ombud, H. Lindquist, från utrikesdepartementet.

3. Sökanden hävdade i synnerhet att en avvisning av honom till Iran skulle innebära en överträdelse av artiklarna 2 och 3 i konventionen.

4. Den 25 oktober 2011 beslutade ordföranden för den sektion till vilken fallet hade tilldelats att tillämpa regel 39 i domstolens arbetsordning, som en upplysning till regeringen om att sökanden inte bör utvisas till Iran under domstolsförhandlingarna.

5. Samma dag, den 25 oktober 2011, meddelades regeringen om ansökan.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

6. Sökanden är en iransk medborgare född 1962 som för närvarande vistas i Sverige.

A. Bakgrund och förhandlingar med de svenska myndigheterna

7. Sökanden ansökte om asyl och uppehållstillstånd i Sverige den 16 november 2009. Inför Migrationsverket uppgav han följande: I Iran hade han arbetat med personer, med koppling till olika universitet, som var kända för att motsätta sig regimen. Han hade främst arbetat med att skapa och publicera webbsidor. Han och en av de andra personerna hade arresterats i april 2007. Han hade släppts fri efter 24 timmar och sedan lagts in på sjukhus i tio dagar på grund av högt blodtryck. Innan valet den 12 juni 2009 hade sökanden arbetat med den gröna rörelsen, som hade gett sitt stöd till Mousavi som presidentkandidat, genom att sprida dess budskap via internet. Dagen innan valet hade han och hans vänner blivit arresterade och förhörda och hållits kvar i vallokalen över natten. Efter valet hade sökanden deltagit i demonstrationer och andra aktiviteter. Han hade arresterats igen i september 2009 och hållits fängslad i tjugo dagar. I oktober 2009 hade han ställts inför revolutionsdomstolen, som hade släppt honom fri efter en dag på villkor att han skulle samarbeta med myndigheterna och spionera på sina vänner. Han hade gått med på kraven och ställt sin affärslokal som säkerhet. Han hade också försäkrat dem att han inte skulle delta i några demonstrationer och att han skulle åtlyda deras kallelser. Efter att han släppts fri i en park hade han upptäckt att hans affärslokal hade sökts igenom. Han hade förvarat politiskt känsligt material där, vilket myndigheterna måst ha upptäckt, och hans pass och andra dokument var borta. Den 2 november 2009 hade sökanden kallats till revolutionsdomstolen. Han hade kontaktat en vän som i sin tur hade anlitat en människosmugglare för att göra det möjligt för honom att lämna landet. Han hade konverterat till kristendomen efter sin ankomst till Sverige. Sökanden ingav bland annat en kallelse från revolutionsdomstolen där det stod att han skulle infinna sig på Evinfängelset i Teheran den 2 november 2009.

8. Den 29 april 2010 avslog Migrationsverket ansökan. Det konstaterade först att sökanden inte hade styrkt sin identitet men att han hade gjort den och sitt medborgarskap sannolika. Gällande sökandens asylberättelse ansåg verket att deltagande i demonstrationer eller anknytning till den gröna rörelsen inte i och för sig kunde leda till en risk för förföljelse, misshandel eller straff vid en återkomst till Iran. Verket påpekade att sökanden delvis hade ändrat sin berättelse under förhandlingarna, i synnerhet att han hade ändrat sina påståenden om hur många gånger han hade blivit arresterad. Vidare hade han inte kunnat namnge den park där han hade frisläppts. Därmed fann verket skäl att ifrågasätta om han alls hade blivit arresterad. Verket påpekade vidare att sökandens politiska aktiviteter hade varit begränsade. Efter förhöret 2007 och fram till valet 2009 hade han kunnat fortsätta arbeta med de webbsidor som innehöll det känsliga materialet, trots att myndigheterna vid denna tid sades känna till hans aktiviteter. Av dessa skäl fann verket att sökanden inte kunde ha varit av intresse för myndigheterna på grund av hans aktiviteter och det material han hade i sin ägo. När det gäller sökandens konvertering till kristendomen påpekade verket att han inte hade lämnat in någon dopattest och att han till en början hade varit ovillig att hänvisa till sin religiösa tillhörighet som asylskäl eftersom han hävdade att den var en privatsak. Under dessa omständigheter var det inte troligt att sökanden skulle riskera förföljelse i Iran på grund av sin religiösa tillhörighet. Sammanfattningsvis fann verket att sökanden inte hade visat att han var i behov av skydd i Sverige.

9. Sökanden överklagade till Migrationsdomstolen, där han vidhöll sina anspråk och tillade följande: Skälet till att han först inte hade velat hänvisa till sin religiösa tillhörighet var att han inte ville trivialisera allvaret i sin tro. Han ingav en dopattest till domstolen. Under det muntliga förhöret tillade sökanden att hans dator hade hämtats från hans affärslokal medan han satt i fängelse. Regimkritiskt material fanns lagrat på hans dator eftersom han hade besökt vissa webbsidor och hade fått karikatyrteckningar via e‑post. Därför fanns det tillräckligt med bevis för att visa att han var en motståndare till systemet. Kallelsen att inställa sig inför revolutionsdomstolen ingavs till Migrationsdomstolen. Sökanden hade inte kallats igen och hans familj hade inte utsatts för något, eller hade åtminstone inga problem som de ville belasta honom med. Han hävdade inte att hans konvertering utgjorde skäl för asyl, men menade att den utan tvekan skulle skapa problem för honom om han måste återvända till Iran.

10. Den 9 mars 2011 avslog Migrationsdomstolen överklagandet. Den ifrågasatte inte sökandens berättelse eller att de oklarheter som hade påpekats av Migrationsverket hade förklarats på ett tillfredsställande sätt. Dock fann domstolen i fråga om den kallelse till revolutionsdomstolen som hade ingetts till Migrationsverket att dokumentet oavsett sin äkthet inte i och för sig kunde bevisa att det fanns ett behov av skydd för sökanden. Detta berodde på att dokumentet bara var en kallelse och på att inget skäl angavs till varför sökanden skulle inställa sig på Evinfängelset. När det gäller sökandens asylberättelse ansåg domstolen att informationen om hans politiska aktiviteter hade varit oklar och inte tillräckligt detaljerad. Sökanden hade bara uppgett att han hade deltagit i kampanjen för oppositionen inför valet 2009 genom att gå med i demonstrationer och ha kontakt med studenter och studentrörelsen för att hjälpa dem med deras webbsidor. Vidare hade sökanden uppgett att det material han hade haft i sin ägo när han förhördes 2007 inte hade varit annorlunda jämfört med det material han hade 2009. Dessa omständigheter, tillsammans med det faktum att han inte på nytt hade kallats att inställa sig inför revolutionsdomstolen efter november 2009 och att hans familj inte hade utsatts för något, fick domstolen att tvivla på att hans politiska aktiviteter hade varit av en sådan art och omfattning att de hade fått de konsekvenser han hade påstått. Domstolen fann att sökanden hade överdrivit betydelsen av sina politiska aktiviteter och deras konsekvenser och därför också myndigheternas intresse för honom. Av dessa skäl ansåg domstolen att sökanden inte hade lyckats göra gällande att de iranska myndigheterna hade ett särskilt intresse för honom och att han därmed inte hade något behov av skydd.

11. Sökanden överklagade till Migrationsöverdomstolen, som den 8 juni 2011 avslog begäran om prövningstillstånd.

12. I september 2011 begärde sökanden att Migrationsverket skulle skjuta upp verkställandet av hans avvisning och ompröva sitt tidigare beslut på grund av nya omständigheter. Han påpekade bland annat att konvertering från Islam till en annan religion var belagd med dödsstraff i Iran.

13. Den 13 september 2011 fann Migrationsverket att inga nya omständigheter hade presenterats som kunde motivera att sökandens avvisningsbeslut sköts upp eller att han beviljades uppehållstillstånd. Verket påpekade att sökanden i de tidigare förhandlingarna hade uppgett att han hade döpts i en kristen kyrka och att han hade konverterat till kristendomen. Verket påpekade också att sökanden hade uppgett att hans konvertering var en personlig sak som han inte ville åberopa som skäl för asyl. Enligt verkets åsikt var det anmärkningsvärt att sökanden nu tog upp frågan om konvertering när han hade fått möjlighet redogöra för den under det muntliga förhöret inför Migrationsdomstolen men hade avböjt att göra det.

14. Sökanden överklagade till Migrationsdomstolen, där han vidhöll sina anspråk.

15. Den 6 oktober 2011 avslog Migrationsdomstolen överklagandet. Den konstaterade att myndigheterna redan hade varit medvetna om sökandens konvertering i de tidigare förhandlingarna. Därför kunde konverteringen inte anses vara en "ny omständighet". Det faktum att sökanden tidigare hade valt att inte åberopa konverteringen som skäl för asyl påverkade inte rättens bedömning i detta avseende.

16. Sökanden överklagade till Migrationsöverdomstolen, som den 22 november 2011 avslog begäran om prövningstillstånd.

B. Tillämpning av regel 39 i domstolens arbetsordning och vidare utveckling i fallet

17. Den 12 juli 2011 lämnade sökanden in sin ansökan till domstolen och begärde att den skulle tillämpa regel 39 i domstolens arbetsordning för att skjuta upp verkställandet av hans avvisning. Han uppgav att han hade motarbetat regimen i Iran innan och under presidentvalet 2009. Ännu viktigare var att han hade konverterat till kristendomen ett par år tidigare. Konverteringen hade skett innan några beslut i hans asylförhandlingar. Konvertering från islam till en annan religion eller tro straffades hårt av det iranska systemet och samhället.

18. Till stöd för sina anspråk ingav sökanden bland annat en kopia av ett intyg, daterat den 13 april 2011, där en pastor och en församlingsmedlem intygade att de hade träffat sökanden första gången sommaren 2010, att han hade konverterat från islam till kristendomen och att han hade varit medlem i deras församling sedan februari 2011. De uppgav också att deras gudstjänster sändes via internet, vilket betydde att vem som helst kunde få åtkomst till sändningarna.

II. RELEVANT NATIONELL LAGSTIFTNING

19. De grundläggande bestämmelser som huvudsakligen är tillämpliga i det aktuella fallet, avseende utlänningars rätt att komma till Sverige och stanna kvar där, anges i Utlänningslagen av den 1 januari 2010 med ändringar.

20. I kapitel 5, § 1 i Utlänningslagen fastställs att en utlänning som anses vara en flykting eller på annat sätt skyddsbehövande med vissa undantag är berättigad till uppehållstillstånd i Sverige. Enligt kapitel 4, § 1 syftar termen "flykting" på en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd. Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för förföljelsen eller om dessa myndigheter inte kan förväntas ge skydd mot förföljelse från enskilda. Med "en flykting som på annat sätt är skyddsbehövande" avses bland annat en person som har lämnat det land där han eller hon är medborgare på grund av en välgrundad fruktan för att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (kapitel 4, § 2 i Utlänningslagen).

21. Dessutom får, om uppehållstillstånd inte kan beviljas på ovanstående grunder, ett sådant tillstånd beviljas för en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige (kapitel 5, § 6 i Utlänningslagen).

22. När det gäller verkställandet av ett utvisnings- eller avvisningsbeslut måste hänsyn tas till risken för dödsstraff eller tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt en särskild bestämmelse om hinder mot verkställande får en utlänning inte sändas till ett land om det finns skälig anledning att anta att utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (kapitel 12, § 1 i Utlänningslagen). Dessutom får en utlänning i princip inte sändas till ett land där han eller hon riskerar förföljelse (kapitel 12, § 2 i Utlänningslagen).

23. På vissa villkor får en utlänning beviljas uppehållstillstånd även om ett utvisnings- eller avvisningsbeslut har vunnit laga kraft. Detta gäller, enligt kapitel 12, § 18 i Utlänningslagen, då det har kommit fram nya omständigheter som innebär att det finns rimlig anledning att anta bland annat att verkställandet skulle utsätta utlänningen för fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller att det finns medicinska hinder eller någon annan särskild anledning att beslutet inte bör verkställas.

24. Om inget uppehållstillstånd kan beviljas enligt kapitel 12, § 18 i Utlänningslagen får Migrationsverket i stället besluta att ompröva ärendet. En sådan omprövning ska göras då det på grundval av nya omständigheter som anförs av utlänningen kan antas finnas bestående sådana hinder mot verkställigheten som avses i kapitel 12, § 1 och 2 i Utlänningslagen, och då dessa omständigheter inte kunnat åberopas tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare. Om de tillämpliga villkoren inte är uppfyllda ska Migrationsverket besluta att inte bevilja en omprövning (kapitel 12, § 19 i Utlänningslagen).

25. Enligt 2005 års utlänningslag hanteras frågor gällande utlänningars rätt att komma till Sverige och stanna kvar där av tre instanser: Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen. Dock finns det ingen möjlighet att överklaga ett beslut av Migrationsverket om att inte bevilja uppehållstillstånd enligt kapitel 12, § 18 i Utlänningslagen (kapitel 14 i Utlänningslagen, a contrario).

LAGEN

I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKLARNA 2 OCH 3 I KONVENTIONEN

26. Sökanden klagade på att en återsändning av honom till Iran skulle innebära en överträdelse av artiklarna 2 och 3 i konventionen. Dessa bestämmelser lyder i de relevanta delarna som följer:

Artikel 2

"1. Envars rätt till liv skall skyddas genom lag. ..."

Artikel 3

"Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning."

A. Tillåtlighet

27. Domstolen konstaterar att denna klagan inte är uppenbart ogrundad enligt betydelsen av artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Den konstaterar vidare att den inte är otillåtlig på några andra grunder. Den måste därför förklaras tillåtlig.

B. Omständigheter

1. Parternas sakframställningar

28. Sökanden hävdade att han om han utvisades till Iran riskerade att straffas eller dömas till döden för att han hade motarbetat den iranska regimen politiskt och för att han hade konverterat till kristendomen. Han hävdade vidare att han hade döpts den 31 januari 2010. Enligt honom kände de iranska myndigheterna till detta eftersom oppositionella och konvertiter i Sverige stod under bevakning. Hans kristna tro hade fördjupats i Sverige, där han kunde utöva den öppet. Även om han bestämt ansåg att religionen var en privatsak dolde han inte sin tro. Därför var hans konvertering nu känd för en stor personkrets. Därför var han övertygad om att han skulle riskera förföljelse och misshandel om han återsändes till Iran.

29. Regeringen sade att den inte ville underskatta den välgrundade oro som kunde uttryckas gällande den aktuella situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran för politiskt oppositionella och kristna. Dock ansåg den att denna inte i och för sig var tillräcklig för att slå fast att tvångsförflyttningen av sökanden till hans hemland skulle strida mot artikel 2 eller 3 i konventionen.

30. Gällande frågan om huruvida sökanden om han återsändes skulle löpa en personlig påtaglig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 2 eller 3 i konventionen hävdade regeringen först att det inte fanns något skäl att dra slutsatsen att de svenska myndigheternas beslut och bedömningar var bristfälliga eller att resultatet av de nationella förhandlingarna var godtyckligt. I fråga om sökandens politiska aktiviteter påpekade regeringen att han inte hade ingett någon dokumentation till stöd för påståendet att hans webbsidor hade innehållit kritiskt material som stod i opposition mot den iranska regimen eller några bevis för att webbsidorna ens hade existerat. Vidare menade regeringen att de politiska aktiviteter i vilka sökanden hade deltagit i Iran måste anses ha bedrivits på en låg nivå. Vidare hävdade regeringen att det faktum att sökanden inte hade fått några fler kallelser från revolutionsdomstolen sedan 2009 och att inga av sökandens kvarvarande familjemedlemmar i Iran, enligt hans egen information, hade blivit utsatta för repressalier också talade för att han inte var av intresse för de iranska myndigheterna. Mot bakgrund av detta fanns det enligt regeringens åsikt skäl att ifrågasätta sökandens påstående att han hade blivit fängslad.

31. I fråga om påståendet att sökanden riskerade att dödas av de iranska myndigheterna på grund av sin konvertering från islam till kristendomen påpekade regeringen först att sökanden under Migrationsverkets första intervju med honom hade sagt att han var anhängare av islam. Den konstaterade vidare att han hade uppgett att han inte ville åberopa sin religiösa tillhörighet som skäl för asyl och hade sagt att den var en privatsak. Vidare påpekade regeringen att sökanden i sitt överklagande till Migrationsdomstolen den 7 juli 2010 hade sagt att han hade tvingats fly från Iran på grund av sitt politiska ställningstagande mot den iranska regimen och inte på grund av sin religiösa tillhörighet. Vidare konstaterade regeringen att sökandens konvertering hade skett i Sverige och att han aldrig hade tillkännagett sin religiösa tro i Iran. Även om regeringen inte ifrågasatte det faktum att sökanden hade konverterat i Sverige hävdade den att han inte hade bevisat att de iranska myndigheterna kände till detta. Inte heller hade han visat att han skulle löpa någon specifik risk vid återvändandet av något annat skäl.

2. Rättens bedömning

32. Domstolen betonar på nytt att avtalsstaterna har rätt, genom internationell rätt och sina fördragsåtaganden, inklusive konventionen, att kontrollera utlänningars inresa, vistelse och avvisning. Dock kan en avtalsstats avvisning orsaka ett problem enligt artikel 3, och därmed aktualisera denna stats ansvar enligt konventionen, då påtagliga bevis har framlagts som gör att det finns skäl att tro att den aktuella personen vid en utvisning löper en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3. I ett sådant fall inbegriper artikel 3 förpliktelsen att inte utvisa den aktuella personen till landet i fråga (Saadi mot Italien [GC], nr. 37201/06, § 125, ECHR 2008).

33. Bedömningen av om det finns påtagliga bevis som gör att det finns skäl att tro att sökanden löper en sådan verklig risk kräver oundvikligen att domstolen bedömer förhållandena i mottagarlandet i förhållande till villkoren i artikel 3 i konventionen (Mamatkulov och Askarov mot Turkiet [GC], nr. 46827/99 och 46951/99, § 67, ECHR 2005-I). Dessa villkor inbegriper att den omilda behandling sökanden påstår att han eller hon kommer att utsättas för om han eller hon återsänds måste nå en lägsta allvarsgrad om den ska omfattas av artikel 3. Bedömningen av detta är relativ och beroende av samtliga omständigheter i fallet (Hilal mot Storbritannien, nr. 45276/99, § 60, ECHR 2001-II).

34. Vidare erkänner rätten att det med tanke på asylsökandes ofta speciella situation i många fall är nödvändigt att hellre fria än fälla vid bedömningen av trovärdigheten i deras framställningar och de dokument som framläggs till stöd för dessa. När information presenteras som ger starka skäl att ifrågasätta sanningshalten i en asylsökandes sakframställningar måste dock personen ge en tillfredsställande förklaring av de påstådda avvikelserna (se, bland annat Collins och Akaziebie mot Sverige (dec.), nr. 23944/05, 8 mars 2007 och N. mot Sverige, nr. 23505/09, § 53, 20 juli 2010). I princip måste sökanden anföra påtagliga bevis som gör att det finns skäl att tro, om den åtgärd som klagomålet gäller skulle verkställas, att han skulle utsättas för en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3 i konventionen. Då sådana bevis anförs måste regeringen undanröja alla tvivel på dem (se NA. mot Storbritannien, nr. 25904/07, § 111, 17 juli 2008).

35. Därför, för att fastställa om det finns risk för misshandel, måste domstolen undersöka de förutsebara konsekvenserna av att sända sökanden till Iran, med tanke på den allmänna situationen där och hans personliga förhållanden (se Vilvarajah och andra mot Storbritannien, 30 oktober 1991, § 108 serie A nr. 215).

36. Ovanstående principer gäller också med avseende på artikel 2 i konventionen (se till exempel Kaboulov mot Ukraina, nr. 41015/04, § 99, 19 november 2009). Domstolen finner därför att sökandens klagomål enligt artiklarna 2 och 3 i konventionen är oskiljbara och den kommer därför att undersöka dem tillsammans.

37. Domstolen konstaterar att sökandens asylansökan granskades noga av de nationella myndigheterna. Det finns inget som tyder på att dessa förhandlingar saknade effektiva garantier för att skydda sökanden mot godtycklig refoulement eller på annat sätt var bristfälliga. Domstolen kommer därför att fortsätta genom att undersöka om den information som presenterats för den skulle kunna få den att nå andra slutsatser än de nationella myndigheternas.

38. I fråga om sökandens politiska aktiviteter i Iran konstaterar domstolen att han har hävdat bland annat att han deltog i kampanjen för oppositionen innan och under valet 2009, att han arbetade med personer som var kända för att stå i opposition mot regimen och att hans arbete mestadels bestod i att skapa och publicera webbsidor. Domstolen finner att ingen information har framkommit som tyder på att sökandens politiska aktiviteter och engagemang var något annat än perifera. Domstolen konstaterar vidare att de nationella myndigheterna ansåg att sökandens påståenden om sina politiska aktiviteter var oklara och inte tillräckligt detaljerade. Domstolen kan inte se något skäl att avvika från denna uppfattning. Ännu vid denna sena tidpunkt har sökanden inte kunnat ge någon detaljerad beskrivning av de aktuella webbsidorna och deras påstått kritiska innehåll. Dessutom, vilket regeringen har betonat, har sökanden inte framlagt något utöver sina egna påståenden för att styrka dessa webbsidors existens.

39. Domstolen konstaterar också att sökanden har hävdat att han kunde arbeta med de webbsidor som innehöll det kritiska materialet fram till valet 2009. Med andra ord kunde han fortsätta att publicera material som var kritiskt mot regimen fram till valet 2009, trots att han hade förhörts 2007 och trots att de iranska myndigheterna kände till hans aktiviteter. Domstolen finner detta anmärkningsvärt, särskilt med tanke på att sökanden har uppgett att det material han hade i sin ägo 2007 inte var annorlunda jämfört med det material han hade i sin ägo 2009.

40. Domstolen konstaterar vidare att sökanden inte har kallats att infinna sig inför revolutionsdomstolen sedan november 2009. Det konstateras också att sökanden har uppgett att hans familj i Iran inte har utsatts för något på grund av hans politiska aktviteter. Slutligen noteras att sökanden inte har hävdat att han har fortsatt sina politiska aktiviteter efter sin ankomst till Sverige.

41. När det gäller sökandens konvertering noterar domstolen att sökanden uttryckligen sade inför de nationella myndigheterna att han inte ville åberopa sin religiösa tillhörighet som skäl för asyl eftersom han ansåg att den var en privatsak. Domstolen konstaterar att sökanden hade möjlighet att ta upp frågan om sin konvertering under det muntliga förhöret inför Migrationsdomstolen men valde att inte göra det. Denna hållning ändrades till slut när beslutet om avvisning av honom blev verkställbart. Dessutom har sökanden hävdat att han konverterade till kristendomen först efter ankomsten till Sverige och han har låtit sin tro förbli en privatsak. Mot bakgrund av detta, och bortsett från den möjliga publiceringen av en bild av sökanden i samband med utsändningar av gudstjänster, vars överföring till de iranska myndigheterna är enbart spekulativ, finner domstolen att det inte finns något som tyder på att de iranska myndigheterna känner till hans konvertering. Följaktligen anser domstolen att sökanden inte skulle löpa risk för misshandel av de iranska myndigheterna på dessa grunder.

42. Sammanfattningsvis anser domstolen att sökanden inte har kunnat bevisa att han om han återsändes till Iran skulle löpa en verklig och påtaglig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 2 eller 3 i konventionen. Följaktligen skulle en utvisning av honom till Iran inte innebära en överträdelse av artikel 2 eller 3.

II. ANDRA PÅSTÅDDA ÖVERTRÄDELSER AV KONVENTIONEN

43. Sökanden klagade också med avseende på artikel 6 i konventionen på att hans rätt till en rättvis rättegång hade kränkts. Domstolen påpekar att denna bestämmelse inte gäller asylförhandlingar eftersom de varken inbegriper fastställandet av medborgerliga rättigheter eller skyldigheter eller åtal (Maaouia mot Frankrike [GC], nr. 39652/98, § 40, ECHR 2000-X). Av detta följer att detta klagomål är oförenligt ratione materiae med bestämmelserna i konventionen och måste avvisas i enlighet med artikel 35 §§ 3 (a) och 4 i konventionen.

44. Sökanden klagade vidare med avseende på artikel 14 i konventionen att de svenska domstolarna diskriminerade utländska medborgare.

45. Domstolen påpekar att sökanden varken uttryckligen eller underförstått har åberopat någon annan artikel i konventionen i samband med sina sakframställningar i detta avseende. Eftersom artikel 14 i konventionen kompletterar de andra självständiga bestämmelserna i konventionen och protokollen har den ingen självständig existens, utan gäller endast i relation till "åtnjutandet av de fri- och rättigheter" som garanteras av dessa bestämmelser. Under alla förhållanden ser domstolen inget skäl att anse att sökanden har diskriminerats på grund av sin nationalitet. Av detta följer att denna del av ansökan också är uppenbart ogrundad och måste förklaras otillåtlig i enlighet med artikel 35 §§ 3 (a) och 4 i konventionen.

III. REGEL 39 I DOMSTOLENS ARBETSORDNING

46. Domstolen erinrar om att detta domslut i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen inte kommer att vinna laga kraft förrän (a) parterna tillkännager att de inte kommer att begära att fallet hänskjuts till den stora kammaren, eller (b) tre månader efter domens datum, om hänskjutande av fallet till den stora kammaren inte har begärts, eller (c) den stora kammarens nämnd avvisar en eventuell begäran om hänskjutande enligt artikel 43 i konventionen.

47. Den anser att det påpekande som gjordes för regeringen enligt regel 39 i domstolens arbetsordning (se § 4 ovan) måste fortsätta att gälla tills detta domslut vinner laga kraft eller tills domstolen fattar ett nytt beslut angående detta (se domslut).

AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN FÖLJANDE:

1. Domstolen förklarar enhälligt klagomålet gällande artiklarna 2 och 3 i konventionen tillåtligt och återstoden av ansökan otillåtlig.

2. Domstolen fastslår med fyra röster mot tre att ett verkställande av beslutet om avvisning av sökanden inte skulle leda till en överträdelse av artikel 2 eller 3 i konventionen.

3. Domstolen beslutar enhälligt att fortsätta att påpeka för regeringen enligt regel 39 i domstolens arbetsordning att det är önskvärt för ett korrekt genomförande av förhandlingarna att inte avvisa sökanden förrän detta domslut vinner laga kraft eller tills vidare beslut fattas.

Utfärdat på engelska och meddelat skriftligen den 16 januari 2014, i enlighet med regel 77 §§ 2 och 3 i domstolens arbetsordning.

              Claudia WesterdiekMark Villiger
RegistratorOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas reservationen från domarna B.M. Zupančič, A. Power-Forde och P. Lemmens till detta domslut.

M.V.
C.W.

GEMENSAM RESERVATION FRÅN
DOMARNA ZUPANČIČ, POWER-FORDE OCH LEMMENS

Vi delar inte majoritetens åsikt att den föreslagna utvisningen av sökanden till Iran om den verkställdes inte skulle aktualisera den svarande statens skyldigheter enligt artiklarna 2 och 3 i konventionen.

Även om vi har vissa reservationer angående konsekvenserna för sökanden av hans tidigare politiska aktiviteter om han skulle återsändas till Iran – särskilt när det gäller hans påståenden om att ha blivit torterad där 2007 – har vi två huvudsakliga invändningar mot den hållning som intagits av majoriteten. För det första har man enligt vår mening på ett oacceptabelt sätt misslyckats med att grundligt bedöma den risk som sökanden utsätts för på grund av att han konverterat till kristendomen. För det andra – i den mån majoriteten antyder att en sådan risk, om den existerar, skulle kunna undvikas genom sökandens hemlighållande av sin religiösa omvändelse – anser vi att ett sådant krav är fullständigt orimligt, och det finns inget stöd för ett sådant förslag i denna domstols rättspraxis.

Det kan inte råda någon tvekan om att konvertering till kristendomen utgör ett stort människorättsligt problem för alla iranier som bor i Iran.[1] Regeringen accepterar att konvertering från islam till kristendomen anses olaglig enligt islamisk lag och att den är belagd med dödsstraff. Den konstaterar att de som har gjort en sådan konvertering utsätts för mycket hårda påtryckningar och regelbundet utsätts för allvarliga människorättskränkningar. Den erkänner att utomrättsliga avrättningar och attacker av officiella islamiska milisgrupper eller radikala grupper är ett allvarligt bekymmer och nämner ett antal fall där kristna pastorer har fängslats på grund av sin tro. Den medger att konvertiter som utsätts för förföljelser inte kan söka skydd hos och gottgörelse från myndigheterna, och erkänner att elfte domstolsdistriktets appellationsbrottmålsdomstol för Gilanprovinsen den 22 september 2010 fastställde dödsdomen mot och fällandet av Youcef Nadarkhani för avfall från religionen.[2] Dock påstår regeringen också att en person i allmänhet inte löper någon risk så länge han eller hon håller sin religiösa tro för sig själv.[3]

Mängder av rapporter från fristående människorättsorganisationer styrker det som regeringen redan har accepterat i fråga om kristna konvertiter i Iran. För att bara nämna ett exempel rapporterade International Campaign for Human Rights in Iran den 27 augusti 2013 att domen på åtta års fängelse mot den kristne konvertiten Saeed Abedini hade fastställts. När han i juli 2011 gjorde ett rutinbesök på ett icke-vinstdrivande hem för föräldralösa barn som hans familj hade varit med om att starta arresterade de iranska säkerhetsstyrkorna honom och tog hans pass i beslag. De iranska domstolarna dömde honom för "undergrävande av den nationella säkerheten" och anklagade honom och andra kristna konvertiter för att bedriva ett "smygande krig" mot den iranska regeringen genom sitt utövande av kristendomen i informella hemmakyrkor.[4]

Beklagligt nog är rapporter om detta slags företeelser inte ovanliga. Ändå, trots de konstaterade och erkända risker som kristna konvertiter utsätts för i Iran, gör varken de nationella myndigheterna eller den här domstolen någon grundlig utvärdering av den risk som denna sökande kan utsättas för på grund av sin konvertering till kristendomen om han skulle utvisas till Iran.

På den nationella nivån har myndigheterna för det första aldrig gjort någon som helst utredning av denna särskilda risk. I april 2010 påpekade Migrationsverket att sökanden till en början hade varit ovillig att hänvisa till sin religiösa tillhörighet som asylskäl. Användningen av frasen "till en början" klargör att sökanden någon gång efter inlämnandet av sin ansökan faktiskt hade tagit upp frågan om sin konvertering till kristendomen i sina asylförhandlingar. Verket konstaterade dock bara att han inte hade lämnat in någon dopattest och drog utan vidare bedömning slutsatsen att det inte var troligt att sökanden skulle riskera förföljelse i Iran på grund av sin religiösa tillhörighet.

När ärendet väl hamnade i Migrationsdomstolen stod det klart att sökanden faktiskt anförde sin religiösa konvertering som en riskfaktor som behövde bedömas. Han förklarade för Migrationsdomstolen varför han först inte hade velat hänvisa till sin religiösa tillhörighet, och angav som skäl att han inte ville trivialisera allvaret i sin tro. Mot bakgrund av hänvisningen till avsaknaden av en dopattest i första instansen ingav sökanden omedelbart ett giltigt bevis för sitt dop till Migrationsdomstolen. Attesten var daterad den 31 januari 2010, vilket tydligt visade att hans konvertering till kristendomen och hans dop hade skett innan det första förhöret gällande hans ansökan inför Migrationsverket. Eftersom sökanden gav en rimlig förklaring till sin inledande motvilja att ta upp frågan om sin konvertering och eftersom han omgående lämnade in en dopattest då avsaknaden av en sådan ifrågasattes står det klart att sökanden inför Migrationsdomstolen tog upp frågan om sin konvertering som en faktor som borde beaktas vid bedömningen av hans asylanspråk.

Ändå står det klart i majoritetens domslut (§ 10) att Migrationsdomstolen helt bortsåg från denna faktor och inte fäste någon som helst vikt vid den som en potentiell risk för sökanden vid bedömningen av hans anspråk enligt artikel 3. I sitt domslut av den 9 mars 2011 berör Migrationsdomstolen inte med ett ord sökandens konvertering till kristendomen, utan inriktar sig helt på hans politiska aktiviteter innan han flydde från Iran. Domstolens underlåtenhet att överhuvudtaget bedöma sökandens konvertering till kristendomen utgör ett allvarligt förbiseende i dess bedömning av sökandens anspråk enligt artikel 3.

När sökanden därefter försökte uppmärksamma myndigheterna på just den risk som uppstod genom hans konvertering till islam avvisade Migrationsverket hans begäran direkt och påpekade bara att hans dop och konvertering redan hade tagits upp i de tidigare förhandlingarna på nationell nivå. Detta ansågs därmed inte vara en "ny omständighet".

De nationella myndigheterna kan inte både ha kakan och äta den. Antingen borde de ha bedömt risken i den första förhandlingsomgången när de blev medvetna om sökandens konvertering eller så måste en sådan risk bedömas som en "ny omständighet" när den tas upp i den andra asylansökan. Denna avsaknad av en rigorös bedömning av en allvarlig och potentiellt livshotande risk motsvarar inte det som denna domstol tidigare har bekräftat krävs av nationella myndigheter när de hanterar anspråk som gjorts enligt artiklarna 2 eller 3 i konventionen.[5] Det var också en sådan avsaknad av rigorös behandling som fick domstolen i fallet Z.N.S. mot Turkiet att komma fram till att utvisningen av sökanden till Iran (i ett fall som också inbegrep en konvertering till kristendomen) skulle strida mot artikel 3 i konventionen.[6] Domstolen sade att den "inte var övertygad om att de nationella myndigheterna hade gjort en meningsfull bedömning av sökandens anspråk". Vi konstaterar samma sak när det gäller omständigheterna i detta fall.

Det finns en annan aspekt av majoritetens resonemang som är oroväckande med tanke på respekten för grundläggande mänskliga rättigheter. I § 41 i domslutet konstaterar domstolen att sökanden hade "låtit sin tro förbli en privatsak". Mot bakgrund av detta drar den slutsatsen att det inte finns något som pekar på att de iranska myndigheterna känner till hans konvertering och att det därmed inte finns någon risk för sökanden enligt artikel 3 på grundval av detta.

Majoriteten verkar outtalat ställa sig bakom regeringens påstående att så länge sökanden inte låter de iranska myndigheterna få reda på hans religiösa tillhörighet genom att öppet utöva sin tro så bör det med all sannolikhet inte uppstå någon egentlig risk om han skulle utvisas. Detta är ett farligt sätt att resonera. Ett sådant argument avvisades entydigt av Europeiska unionens domstol i dess nyligen avkunnade dom i målet Bundesrepublik Deutschland mot Y och Z.[7] I detta mål tog domstolen upp frågan om huruvida artikel 2 (c) i rådets direktiv 2004/83/EG om lägstakrav för behörighet och status för tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som flyktingar eller som personer som på annat sätt behöver internationellt skydd och omfattningen av det skydd som ges måste tolkas som att det betyder att en sökandes rädsla för att bli utsatt för förföljelse är välgrundad när en sådan person kan undvika att utsättas för förföljelse i sitt ursprungsland genom att avstå från viss religionsutövning. Domstolen påpekade att inga av de regler som fastställts i direktivet sade att det då man bedömer omfattningen av risken för faktiska förföljelsehandlingar är nödvändigt att ta hänsyn till sökandens möjlighet att undvika risken genom att avstå från sin religionsutövning och följaktligen avstå från det skydd som direktivet är avsett att ge för den sökande genom beviljandet av flyktingstatus. Domstolen konstaterade:

Av detta följer att då det fastställs att personen vid återvändandet till sitt ursprungsland kommer att ägna sig åt en religionsutövning som kommer att utsätta honom för en påtaglig risk för förföljelse bör han ges flyktingstatus, i enlighet med artikel 13 i direktivet. Det faktum att han kunde undvika denna risk genom att avstå från viss religionsutövning är i princip irrelevant.[8]

Samma sätt att resonera borde gälla när man bedömer en risk för förföljelse enligt artikel 3. Nationella myndigheter kan inte rimligtvis förvänta sig av en sökande att han eller hon ska avstå från att utöva den grundläggande rätten till religionsfrihet och samvetsfrihet för att undvika behandling som förbjuds i artikel 3.

Att en asylsökande ska behöva dölja sin religiösa övertygelse om han återsänds till sitt ursprungsland eller hålla tillbaka uttrycket av sina övertygelser ansågs av domstolen vara "en orimlig förväntning" och en som inte var förenlig med Europeiska unionens lagstiftning. Vi anser att det inte finns något i denna domstols rättspraxis som säger något annat när det gäller Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

[1] International Campaign for Human Rights in Iran, The Cost of Faith: Persecution of Christian Protestants and Converts in Iran (16 januari 2013), .

[2] Regeringens kommentarer, 1 juni 2012, stycke 26.

[3] Regeringens kommentarer, 1 juni 2012, stycke 23.

[4] www. /press releases/page 2.

[5] Chahal mot Storbritannien, 15 november 1996, § 96, rapporter om domslut och beslut 1996-V.

[6] Z.N.S. mot Turkiet, nr. 21896/08, 19 januari 2010.

[7] Bundesrepublik Deutschland mot Y (C-71/11) och Z (C-99/11), 5 september 2012.

[8] Ibid., stycke 79.

Full & Egal Universal Law Academy