FJÄRDE AVDELNINGEN
MÅLET GALLARDO SANCHEZ MOT ITALIEN
(Klagomål nr 11620/07)
UTSLAG
STRASBOURG
den 24 mars 2015
Detta utslag är slutgiltigt men kan bli föremål för redaktionell omarbetning.
I målet Gallardo Sanchez mot Italien,
avger Europadomstolen för mänskliga rättigheter (fjärde avdelningen), i kammare bestående av:
Päivi Hirvelä, ordförande,
Guido Raimondi,
George Nicolaou,
Ledi Bianku,
Nona Tsotsoria,
Paul Mahoney,
Krzysztof Wojtyczek, domare,
och Fatoş Aracı, biträdande justitiesekreterare,
som den 3 mars 2015 har överlagt i enrum,
härmed följande utslag som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 11620/07) mot Republiken Italien som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av den venezuelanska medborgaren Manuel Rogelio Gallardo Sanchez ("den klagande") den 7 mars 2007.
2. Den klagande företräddes av fr. S. Koulouroudis, advokat med verksamhet i Aten. Den italienska regeringen ("regeringen") företräddes av sin representant fr. E. Spatafora.
3. Den klagande påstod att hans långa frihetsberövande i väntan på utlämning utgjorde en överträdelse av artikel 5 § 3 i konventionen.
4. Beslut fattades att istället pröva klagomålet under artikel 5 § 1 (f). Regeringen meddelades om klagomålet den 2 maj 2013.
5. Den 16 december 2013 sändes en kopia av regeringens observationer till den klagandes juridiska ombud och han ombads att till rätten inlämna sina egna observationer som svar samt sina gottgörelsekrav. Trots det intresse den klagande visat för att få till stånd en prövning av målet lämnade hans juridiska ombud inte in några observationer inom den tidsram som fastställts för detta.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
6. Fakta i fallet, så som de inlämnats av parterna, kan sammanfattas enligt följande.
7. Den klagande, Manuel Rogelio Gallardo Sanchez, är venezuelansk medborgare, född år 1965 och bosatt i Kapstaden.
8. Den 19 april 2005 häktades den klagande, som av de grekiska myndigheterna anklagats för mordbrand, av polisen i Rom, i väntan på utlämning grundad på en arresteringsorder utfärdad av Atens appellationsdomstol den 26 januari 2005 i enlighet med Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957.
9. Den 22 april 2005 bekräftade L’Aquilas appellationsdomstol arresteringen av den klagande och beordrade att han skulle frihetsberövas.
10. Den 26 april 2005 bad justitieministeriet appellationsdomstolen förlänga hans frihetsberövande.
11. I en dom enligt artikel 717 i straffprocesslagstiftningen (se punkt 25 nedan) fastställde appellationsdomstolens ordförande vid förhandlingen den 27 april 2005 den klagandes identitet och frågade honom om han samtyckte till att utlämnas. Han samtyckte inte till detta.
12. Den 9 juni 2005 informerade justitieministern appellationsdomstolen om att de grekiska myndigheterna den 25 maj 2005 skickat en begäran om utlämning tillsammans med alla erforderliga styrkande handlingar.
13. Den 21 juni 2005 bad åklagarmyndigheten appellationsdomstolen att bifalla utlämningsbegäran.
14. Rättegången planerades in för den 15 december 2005. På begäran från den klagandes juridiska ombud uppsköts den till den 12 januari 2006.
15. Utan föregående prövning godkände appellationsdomstolen utlämningen i ett beslut den 12 januari 2006, vilket deponerades den 30 januari 2006. I beslutet verifierades att utlämningsbegäran uppfyllde kraven i Europeiska utlämningskonventionen samt principen ne bis in idem och principen om dubbel straffbarhet, samt fastställdes definitivt att förfarandet inte grundades på några diskriminerande eller politiska skäl.
16. Den 3 mars 2006 inlämnade den klagande en överklagan på grund av rättsfrågor där han särskilt hävdade att begäran om hans utlämning hade skickats av de grekiska myndigheterna efter den fyrtio dagar långa tidsfrist som anges i artikel 16 § 4 i Europeiska utlämningskonventionen, vilket enligt hans åsikt innebar att han varit frihetsberövad på olagliga grunder. Han hävdade också att anklagelserna mot honom från de grekiska myndigheterna inte baserats på seriösa åtalsgrunder. Han yrkade på att han därför borde försättas på fri fot.
17. I en dom den 11 maj 2006, deponerad i registret den 18 september 2006, avslog kassationsdomstolen överklagan med en motivering som omfattade endast en sida, närmare bestämt för att domstolen fann att utlämningsbegäran hade inkommit inom tidsfristen i Europeiska utlämningskonventionen och att man inte hade jurisdiktion att pröva huruvida några seriösa åtalsgrunder framlagts.
18. Under tiden hade den klagande vid tre tillfällen mellan juni och september 2005 utan framgång till Roms appellationsdomstol inlämnat begäran om att försättas på fri fot. I sitt sista beslut den 27 oktober 2005 fann appellationsdomstolen, efter överläggning i enrum i enlighet med den kontradiktoriska principen samt utan föregående prövning, att det med på grund av pågående flyktrisk inte fanns några skäl att avvika från de två tidigare avslagsbesluten, trots att myndigheterna beslagtagit den klagandes pass och trots statens förpliktelse att följa sina internationella åtaganden.
19. Den 9 oktober 2006 undertecknade justitieministern utlämningsordern.
20. Den 26 oktober 2006 utlämnades den klagande.
II. RELEVANT INTERNATIONELLT INSTRUMENT
21. Europeiska utlämningskonventionen, undertecknad i Paris den 13 december 1957 och ratificerad av Italien enligt lag nr 300 den 30 januari 1963, vann laga kraft för Italien den 4 november 1963. Den ändrades av det andra tilläggsprotokollet, undertecknat den 17 mars 1978, vilket vann laga kraft för Italien den 23 april 1985. De relevanta bestämmelserna, i dess ändrade lydelse, lyder enligt följande:
Artikel 8 – Väntande förfaranden för samma brott
”Den anmodade parten kan vägra att utlämna den begärda personen om denna parts behöriga myndigheter har ett pågående förfarande mot honom gällande brottet eller brotten för vilka utlämningen begärts.”
Artikel 9 – Non bis in idem
”Utlämning ska inte beviljas om den person som begärs utlämnad, av behöriga myndigheter hos den anmodade parten har dömts för det eller de brott utlämningen gäller. Utlämning kan nekas om behöriga myndigheter hos den anmodade parten beslutat att antingen inte inleda eller att avsluta förfarande gällande samma brott.”
Artikel 12 – Begäran och styrkande handlingar
”1. Begäran [om utlämning] ska ske skriftligen och ska av justitieministeriet hos den anmodande parten skickas till justitieministeriet hos den anmodade parten; även diplomatiska kanaler kan dock användas. Andra kommunikationsvägar kan ordnas genom direkt överenskommelse mellan två eller fler parter.
2. Begäran ska åtföljas av:
(a) original eller styrkt kopia av domen samt order om omedelbart verkställbart straff eller frihetsberövande eller arresteringsorder, eller annan order med samma verkan, utfärdad i enlighet med det rättsliga förfarande som gäller hos den anmodande parten;
(b) ett uttalande som beskriver de brott för vilka utlämning begärs. Tid och plats för utfärdande av dessa order, deras rättsliga beskrivning samt hänvisning till relevanta lagar ska anges så exakt som möjligt; och
(c) en kopia av relevanta lagar eller, om detta inte är möjligt, ett uttalande som beskriver den relevanta lagen samt en så noggrann beskrivning som möjligt av den person som begärs utlämnad, tillsammans med eventuell övrig information som kan hjälpa till att fastställa personens identitet och nationalitet.”
Artikel 16 – Tillfälligt frihetsberövande
1. Vid brådskande fall kan de behöriga myndigheterna hos den anmodande parten begära att den begärda personen tillfälligt frihetsberövas. De behöriga myndigheterna hos den anmodade parten ska besluta i denna fråga enligt den egna lagstiftningen.
2. I begäran om tillfälligt frihetsberövande ska anges att ett av de dokument som nämns i artikel 12, paragraf 2.a utfärdats och att man ämnar sända en begäran om utlämning. Även information om vilket brott utlämningen gäller, när och var detta brott begåtts samt, där så är möjligt, en beskrivning av den begärda personen ska bifogas.
3. En begäran om tillfälligt frihetsberövande ska skickas till de behöriga myndigheterna hos den anmodade parten via diplomatiska kanaler, per direkt post eller telegraf, via Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol), eller via annan kanal som kan styrkas skriftligen eller som accepteras av den anmodade parten. Den anmodande myndigheten ska utan dröjsmål informeras om resultatet av sin begäran.
4. Tillfälligt frihetsberövande kan avbrytas om den anmodade parten inte inom 18 dagar efter arresteringen mottagit begäran om utlämning och de i artikel 12 angivna dokumenten. Det tillfälliga frihetsberövandet ska under inga omständigheter överskrida 40 dagar från och med arresterings dagen. Möjligheten till tillfällig frigivning när som helst under perioden utesluts inte, men den anmodade parten ska vidta alla de åtgärder de anser nödvändiga för att förhindra att den begärda personen avviker.
5. Frigivningen ska inte påverka arrestering på nytt och utlämning om en begäran om utlämning mottas vid ett senare tillfälle.”
III. RELEVANTA NATIONELLA LAGAR OCH PRAXIS
22. Beträffande tillämpningen av förebyggande åtgärder, anger artikel 715 i straffprocesslagen (CCP) att appellationsdomstol på anmodan från en annan stat kan beordra tillfälligt frihetsberövande av en person för utlämningsförfarande. Begäran kan bifallas (a) om den andra staten agerar i enlighet med en verkställbar dom eller en arresteringsorder och ämnar skicka en begäran om utlämning; (b) om den andra staten har tillhandahållit en beskrivning av de relevanta handlingarna som stöd för begäran om utlämning, har angett vilket brott den begärda personen anklagats för, samt har möjliggjort identifiering av denna person; (c) om det finns risk för att personen ska avvika. Justitieministern ska meddela den andra statens myndigheter om begäran. Den förebyggande arresteringen kommer att avbrytas om den andra staten inte skickar en begäran om utlämning samt styrkande handlingar till utrikesministeriet inom fyrtio dagar efter meddelandet.
23. Enligt artikel 716 § 3 i straffprocesslagen måste appellationsdomstolens ordförande bekräfta den förebyggande arresteringen inom nittiosex timmar samt beordra frihetsberövande.
24. Enligt artikel 716 § 4 i straffprocesslagen kommer den förebyggande åtgärden att avbrytas om justitieministern inte inom tio dagar från och med bekräftad arrestering ber appellationsdomstolen att beordra frihetsberövande av personen.
25. Enligt artikel 717 i straffprocesslagen ska appellationsdomstolens ordförande, i fall där de nationella myndigheterna har beordrat ett frihetsberövande, planera in en förhandling för att identifiera den berörda personen samt fastställa huruvida denna ger sitt samtycke till utlämningen.
26. Enligt artikel 714 i straffprocesslagen får frihetsberövandet inte överskrida ett år och sex månader. Däremot kan det förlängas med en period på upp till tre månader.
27. Enligt artikel 718 i straffprocesslagen kan appellationsdomstolen eller kassationsdomstolen, som första instans, självmant eller på begäran av en av parterna, avbryta frihetsberövandet. Appellationsdomstolen ska överlägga i enrum efter att de hört parterna. Appellationsdomstolens beslut kan överklagas i kassationsdomstolen, förutsatt att överklagan grundas på en överträdelse av lagen. I detta sammanhang har kassationsdomstolen vid flera tillfällen fastställt att man inte har jurisdiktion att pröva överklagan grundad på rättsfrågor där den klagande begär frigivning med motiveringen att risken för att han eller hon ska avvika, vilket var orsaken till frihetsberövandet, har upphört (se t.ex. kassationsdomstolens dom nr 33545 från den 7 september 2010, deponerad i registret den 13 september 2010; och mer allmänt gällande avsaknad av jurisdiktion för prövning grundad på godtycklighet i appellationsdomstolen motivering av beslutet, se kassationsdomstolens dom nr 37123 från den 24 september 2012, deponerad i registret den 26 september 2012).
28. Beträffande den juridiska fasen av utlämningen anger artikel 704 i straffprocesslagen att appellationsdomstolen ska överlägga i enrum efter att ha hört parterna och samlat in relevant information samt genomfört nödvändiga kontroller. Appellationsdomstolen måste fastställa huruvida villkoren i nationell och internationell lagstiftning uppfyllts: förutom reglerna i Europeiska utlämningskonventionen, kräver artikel 705 i straffprocesslagen att domstolarna ska kontrollera huruvida den berörda personen har åtalats för ett politiskt brott, huruvida han eller hon riskerar att prövas enligt förfaranden som inte garanterar skydd av fundamentala rättigheter samt huruvida han eller hon efter utlämningen riskerar att utsättas för behandling som är inhuman, förnedrande eller diskriminerande, eller för åtgärder som kan strida mot personens fundamentala rättigheter. Enligt samma artikel har domstolarna, där Europeiska utlämningskonventionen gäller, inte rätt att undersöka huruvida det föreligger några allvarliga åtalsgrunder (gravi indizi di colpevolezza).
29. Enligt artikel 706 i straffprocesslagen kan detta beslut bestridas baserat på fakta och rättsfrågor inför kassationsdomstolen, vilken kommer att fatta beslut i enlighet med förfarandet i artikel 704 i straffprocesslagen.
30. Artikel 708 i straffprocesslagen anger att justitieministern, inom fyrtiofem dagar efter deponeringen av kassationsdomstolens beslut att godkänna utlämning, måste besluta huruvida personen ska utlämnas. Om ministern inte meddelar ett beslut, eller om han beslutar att avslå utlämningen, måste frihetsberövandet avbrytas.
LAGEN
I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 5 § 1 (f) I KONVENTIONEN
31. Den klagande klagade över längden på hans frihetsberövande i väntan på utlämning. Han hävdade att en överträdelse av artikel 5 § 3 i konventionen ägt rum.
32. Rätten, som har rätt att juridiskt karakterisera fakta i målet (se bland annat Guerra m.fl. mot Italien, 19 februari 1998, § 44, Reports of Judgments och Decisions 1998‑I), finner att klagomålet bör prövas enligt artikel 5 § 1 (f) i konventionen (se Quinn mot Frankrike, 22 mars 1995, serie A nr 311; Chahal mot Storbritannien, 15 november 1996, Reports 1996‑V; och Bogdanovski mot Italien, nr 72177/01, 14 december 2006), vilken lyder:
”1. Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:
...
(f) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att förhindra att han obehörigen reser in i landet eller som ett led i ett förfarande som rör hans utvisning eller utlämning.”
A. Tillåtlighet
33. Rätten noterar att klagomålet inte är uppenbart ogrundat i den mening som avses i artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Vidare noterar rätten att det inte är otillåtligt av några andra orsaker. Därför måste det förklaras som tillåtligt.
B. Föreliggande fakta
1. Parternas inlagor
34. Den klagande hävdade att utlämningsförfarandena pågått alltför länge med tanke på att målet enligt hans mening inte var komplicerat.
35. Regeringen bestred den klagandes påståenden. De hävdade att det ifrågavarande frihetsberövandet hade beordrats i enlighet med utlämningsreglerna, vilket de italienska domstolarna hade fastställt, och att dess enda syfte hade varit att få den klagande att ställas inför rätta i den anmodande staten. De tillade att den klagande inte givit sitt medgivande till utlämningen och påpekade att ett medgivande skulle ha påskyndat förfarandet, samt att uppskjutandet av inplanerad förhandling av frågan i appellationsdomstolen kunde förklaras av att den klagande inom en period på tre månader lämnat in tre ansökningar om att försättas på fri fot. Till sist ansåg de att det ifrågavarande förfarandet, vilket lett till att de italienska myndigheterna, både de rättsliga och administrativa, godkänt utlämningen, hade genomförts inom de tidsgränser som anges i nationell och internationell lagstiftning.
2. Rättens bedömning
(a) Frihetsberövandets förenlighet med nationell lagstiftning
36. För att kunna avgöra huruvida det ifrågavarande frihetsberövandet var förenligt med artikel 5 § 1 (f) i konventionen, måste rätten verifiera att det förutom att uppfylla kraven i ett av de undantag som anges i stycke (a) till (f) även var ”lagligt”. Rätten upprepar att när det är frågan om huruvida ett frihetsberövande är ”lagligt”, inklusive frågan om huruvida kriteriet för ”i den ordning som lagen föreskriver” uppfyllts, hänvisar konventionen huvudsakligen till nationell lagstiftning och beskriver plikten att följa procedurregler och materiella regler i den nationella lagstiftningen (se Saadi mot Storbritannien [GC], nr 13229/03, § 67, ECHR 2008).
37. I det föreliggande målet observerar rätten att de nationella domstolarna, vilka är bättre rustade än konventionens organ att avgöra huruvida nationell lagstiftning följts, på uppmaning av den klagande samt i enlighet med nationell lagstiftning, fastslog att frihetsberövandet i sitt initialskede och syfte var lagligt. Först bekräftade L’Aquilas appellationsdomstol den klagandes arrestering; och därefter verifierade appellationsdomstolen och kassationsdomstolen att begäran om utlämning hade skickats av de grekiska myndigheterna inom den tidsgräns på fyrtio dagar som anges i artikel 16 § 4 i Europeiska utlämningskonventionen (se punkt 15, 17 och 21 ovan). Till sist fastställde domstolarna, vid tre olika tillfällen, att det förebyggande frihetsberövandet och det faktum att det fortsatte kunde rättfärdigas av kravet att följa statens internationella åtaganden samt av risken att den klagande kunde avvika (se punkt 18 ovan).
38. Under dessa omständigheter ser rätten inga tecken på att frihetsberövandet i väntan på utlämning hade något annat syfte än det för vilket det beordrats, eller att det inte skulle ha uppfyllt kraven i nationell lagstiftning.
(b) Huruvida frihetsberövandet var godtyckligt
39. Rätten observerar att följandet av tidsgränserna angivna i nationell lagstiftning, i motsats till vad regeringen påstått, inte automatiskt gör att frihetsberövandet av den klagande kan anses uppfylla kraven i artikel 5 § 1 (f) i konventionen (se Auad mot Bulgarien, nr 46390/10, § 131, 11 oktober 2011). Artikel 5 § 1 kräver också att personen vid frihetsberövandet ska skyddas från godtycklighet (se, bland många andra, Winterwerp mot Nederländerna, 24 oktober 1979, § 37, serie A nr 33; Amuur mot Frankrike, 25 juni 1996, § 50, Reports 1996‑III; och Witold Litwa mot Polen, nr 26629/95, § 78, ECHR 2000‑III). Det är en grundläggande princip att ett godtyckligt frihetsberövande inte uppfyller kraven i artikel 5 § 1, och begreppet ”godtyckligt” i samband med artikel 5 § 1 är inte begränsat till kravet att följa nationell lagstiftning då ett frihetsberövande kan vara lagligt enligt nationell lagstiftning men ändå godtyckligt och därmed inte förenligt med konventionen (se Saadi, ovan, § 67, och Suso Musa mot Malta, nr 42337/12, § 92, 23 juli 2013).
40. Rätten upprepar också att ett frihetsberövande enligt artikel 5 § 1 (f) endast kan rättfärdigas så länge ett utlämningsförfarande pågår och att om dessa förfaranden inte genomförs inom skälig tid kommer frihetsberövandet inte längre att vara tillåtligt (se Quinn, ovan, § 48, och Chahal, ovan, § 113).
41. Därför är rättens uppgift inte att bedöma om utlämningsförfarandet som helhet genomfördes inom skälig tid, så som skulle varit fallet om det gällt ett förfarandes längd enligt artikel 6, utan att, oavsett förfarandets totala längd, fastställa huruvida frihetsberövandet var längre än vad som rimligen krävdes för det ifrågavarande syftet (se Saadi, ovan, § 72–74). I fall där det förekommit perioder utan aktivitet från myndigheternas sida, och där förfarandet därmed inte genomförts inom skälig tid, kan ett fortsatt förebyggande frihetsberövandet inte rättfärdigas. Därför måste rätten i varje enskilt fall bedöma huruvida de nationella myndigheterna under något skede av den ifrågavarande frihetsberövandeperioden varit inaktiva (se, för liknande bedömning i ett utvisningsmål, Tabesh mot Grekland, nr 8256/07, § 56, 26 november 2009).
42. I det föreliggande målet observerar rätten att den klagande frihetsberövades i väntan på utlämning för att ge de grekiska myndigheterna möjlighet att ställa honom inför rätta. I detta sammanhang anser rätten att man måste skilja mellan två olika typer av utlämning för att klargöra hur snabbt förfarandet behöver genomföras: den ena typen gäller en begäran om utlämning för att verkställa en straffpåföljd, den andra gäller en begäran om utlämning för att ge den anmodande staten möjlighet att ställa den berörda personen inför rätta. I den sistnämnda situationen har de straffrättsliga förfarandena ännu inte slutförts och personen som frihetsberövats i väntan på utlämning måste betraktas som oskyldig; i detta skede har denna person dessutom ytterst begränsade eller obefintliga möjligheter att utöva sina försvarsrättigheter för att bevisa sin oskuld i samband med de straffrättsliga förfarandena; och den anmodade statens myndigheter har inte rätt att pröva fakta i målet (se punkt 28 in fine ovan). Allt detta gör att den anmodade staten måste handla extra snabbt, både för att den berörda personens rättigheter ska skyddas och för att utlämningsförfarandet ska ske smidigt, vilket också inkluderar uppfyllandet av kravet att en anklagad person ska ha rätt att prövas i rättegång inom skälig tid.
43. Rätten har redan haft tillfälle att bedöma frihetsberövanden som för långa i fall där de förlängts på grund av obefogade förseningar från de nationella myndigheternas sida, nämligen ett frihetsberövande i väntan på utlämning i ett år och elva månader (se Quinn, ovan) och ett frihetsberövande i väntan på utvisning i tre månader (se Tabesh, ovan).
44. Rätten noterar att den klagandes frihetsberövande i väntan på utlämning i det föreliggande målet varade omkring ett år och sex månader (från den 19 april 2005 till den 26 oktober 2006).
45. Rätten finner att stora förseningar förekommit i olika skeden av utlämningsförfarandet.
46. För det första hade den första förhandlingen i appellationsdomstolen planerats in för den 15 december 2005, sex månader efter att begäran om utlämning skickats till appellationsdomstolen och åtta månader efter att den klagande arresterats i väntan på utlämning.
47. Rätten kan inte instämma med regeringen då de hävdar att den klagandes åtgärder för att bli frisläppt under denna period (se punkt 18 ovan), i sig, kunde rättfärdiga förseningarna i förfarandet. Det rörde sig om två olika förfaranden, med olika syften – å ena sidan, att fastställa huruvida de formella kraven för utlämning hade uppfyllts och, å andra sidan, att undersöka huruvida de kriterier som rättfärdigade det förebyggande frihetsberövandet fortfarande var giltiga och tillräckliga. Det faktum att den nationella lagstiftningen gav samma appellationsdomstol till uppgift att utföra de två olika uppgifterna var ett legitimt val från statens sida, men ett val som inte kan åberopas för att rättfärdiga avsevärda förseningar i prövningen av målet. Rätten kan under alla omständigheter inte se hur den klagandes upprepade begäran, som i princip var rättfärdigad då hans frihetsberövande förlängts i väntan på en förhandling, skulle ha hindrat appellationsdomstolen att planera in en sådan förhandling vid ett tidigare datum (se tillämpliga delar av Quinn, § 48). Appellationsdomstolens beslut baserades uteslutande på de dokument man hade tillgång till, fattades i enrum i enlighet med den kontradiktoriska principen (se punkt 27 ovan) och gällde i huvudsak prövningen av kravet att fortsätta frihetsberövandet av den klagande på grund av risken att han skulle avvika (se punkt 18 ovan).
48. Rätten noterar vidare att målet inte var komplicerat (se skillnaden mot Bogdanovski, ovan, där den klagande sökt politisk asyl och utlämningsförfaret hade skjutits upp på begäran från UNHCR och rätten själv i enlighet med regel 39 i domstolens arbetsordning). Appellationsdomstolen hade till uppgift att verifiera: att begäran om utlämning hade skickats in i enlighet med Europeiska utlämningskonventionen; att principerna gällande ne bis in idem och dubbel straffbarhet hade uppfyllts; samt att de straffrättsliga förfarandena inte hade diskriminerande eller politiska motiv. Domstolen hade inte laglig rätt att bedöma huruvida det fanns några seriösa åtalsgrunder (gravi indizi di colpevolezza) (se punkt 28 in fine ovan) och inga utfrågnings- eller utredningsaktiviteter var nödvändiga (se punkt 15 ovan).
49. Rätten slogs också av det faktum att kassationsdomstolen, efter att ha utfärdat sin dom inom två månader efter den klagandes överklagan, tog över fyra månader på sig att i registret deponera domen som bestod av en enda sida och endast angav att begäran om utlämning hade skickats av den anmodande staten i enlighet med korrekta förfaranden och att man inte själva hade jurisdiktion att ifrågasätta de grekiska myndigheternas anklagelser mot den klagande (se punkt 17 ovan). Regeringen lade inte fram några bevis som kunde rättfärdiga denna försening.
50. Till sist finner rätten, beträffande regeringens argument att den klagande kunde ha påskyndat förfarandet genom att inte motsätta sig utlämningen, att även om ett sådant bestridande i princip kan rättfärdiga en förlängning av ett frihetsberövande för att det måste prövas av en domstol, fråntar detta inte staten ansvaret för obefogade förseningar i den rättsliga fasen.
51. Med hänsyn till utlämningsförfarandets natur, vilket hade som syfte att säkerställa att den klagande ställdes inför rätta i en annan stat, samt de obefogade förseningarna i de italienska domstolarna, finner rätten därför att den klagandes frihetsberövande inte var ”lagligt” i den mening som avses i artikel 5 § 1 (f) i konventionen och att en överträdelse av denna bestämmelse därför ägt rum.
II. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN
52. Artikel 41 i konventionen anger:
”Om domstolen finner att en kränkning av konventionen eller protokollen till denna har skett och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”
53. Den klagande lämnade inte in någon begäran om gottgörelse (se punkt 5 ovan). Därför anser rätten att det inte finns skäl att bevilja honom något belopp för detta.
AV DESSA SKÄL,
1. Förklarar rätten klagomålet som godtagbart;
2. Anför rätten att en överträdelse av artikel 5 § 1 (f) i konventionen ägt rum.
Upprättat på franska, samt skriftligen meddelat den 24 mars 2015 enligt regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Fatoş AracıPäivi Hirvelä
biträdande justitiesekreterareordförande
Full & Egal Universal Law Academy