CASE OF GEORGIA v. RUSSIA (I) - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket

STORA KAMMAREN

MÅLET GEORGIEN MOT RYSSLAND (I)

(Ansökan nr 13255/07)

DOM

(Sakfråga)

STRASBOURG

3 juli 2014

Denna dom är slutlig men kan bli föremål för redaktionella ändringar.

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning

FÖRFARANDE

I. INLEDNING

II. ADMISSIBILITY-FÖRFARANDE INFÖR KAMMAREN

III. FÖRFARANDET I SAK INFÖR DEN STORA KAMMAREN

SAKFÖRHÅLLANDENA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

A. Översikt

B. Påstådd utvisningspolitik särskilt riktad mot georgiska medborgare

C. De omtvistade händelserna enligt vittnesmålen

D. De omtvistade händelserna enligt olika internationella officiella och icke-officiella organisationer

II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

A. Immigrationslagar och de georgiska medborgarnas specifika situation

B. Olika internationella officiella och icke-officiella organisationers hållning

C. Administrativt utvisningsförfarande

III. PARTERNAS YRKANDEN

A. Klagandestatens regering

B. Svarandestatens regering

LAGSTIFTNINGEN

I. FASTSTÄLLANDE AV SAKFÖRHÅLLANDENA OCH PRINCIPER FÖR BEDÖMNING AV BEVIS

A. Fastställande av sakförhållandena

B. Principer för bedömning av bevis

II. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 38 I KONVENTIONEN

A. Parternas inlagor

B. Domstolens bedömning

III. PÅSTÅDD FÖREKOMST AV EN ADMINISTRATIV PRAXIS, UTTÖMMANDE AV INHEMSKA RÄTTSMEDEL, OCH SEXMÅNADERSREGELN

A. Administrativ praxis och uttömmande av inhemska rättsmedel

B. Sexmånadersregeln

IV. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 4 I PROTOKOLL NR 4

A. Parternas inlagor

B. Domstolens bedömning

V. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 5.1 och 5.4 I KONVENTIONEN

A. Parternas inlagor

B. Domstolens bedömning

VI. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

A. Parternas inlagor

B. Domstolens bedömning

VII. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 13 I KONVENTIONEN I FÖRENING MED ARTIKEL 4 I PROTOKOLL NR 4 SAMT MED ARTIKEL 5.1, 5.4 OCH ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

A. Parternas inlagor

B. Domstolens bedömning

VIII. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 14 I KONVENTIONEN I FÖRENING MED ARTIKEL 4 I PROTOKOLL NR 4 SAMT ARTIKEL 5.1, 5.4 OCH ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

A. Parternas inlagor

B. Domstolens bedömning

IX. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 18 I KONVENTIONEN I FÖRENING MED ARTIKEL 4 I PROTOKOLL NR 4 SAMT ARTIKEL 5.1, 5.4 OCH ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

X. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR 7

A. Parternas inlagor

B. Domstolens bedömning

XI. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN SAMT ARTIKEL 1 OCH 2 I PROTOKOLL NR 1

A. Parternas inlagor

XII. ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

PÅ DESSA GRUNDER BESLUTAR DOMSTOLEN ATT:

DOMARE LÓPEZ GUERRAS DELVIS SKILJAKTIGA MENING, TILL VILKEN DOMARE BRATZA OCH DOMARE KALAYDJIEVA ANSLÖT SIG

DOMARE TSOTSORIAS DELVIS SKILJAKTIGA MENING

DOMARE DEDOVS SKILJAKTIGA MENING

BILAGA

Förteckning över vittnen som hördes av domstolen vid vittnesförhören i Strasbourg från den 31 januari till den 4 februari 2011

Sammanfattning av vittnesförhören

I målet Georgien mot Ryssland (I),

meddelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, sammanträdande som stor kammare bestående av:

Josep Casadevall, president,
Nicolas Bratza,
Mark Villiger,
Isabelle Berro-Lefèvre,
Corneliu Bîrsan,
Peer Lorenzen,
Elisabeth Steiner,
Khanlar Hajiyev,
Päivi Hirvelä,
Luis López Guerra,
Mirjana Lazarova Trajkovska,
Nona Tsotsoria,
Ann Power-Forde,

Zdravka Kalaydjieva
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Dmitry Dedov, domare,

och Michael O’Boyle, biträdande justitiesekreterare,

efter enskilda överläggningar den 13 och 14 juni 2012, samt den 26 mars 2014,

följande dom, vilken antogs sistnämnda datum:

FÖRFARANDE

I. INLEDNING

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (ansökan nr 13255/07) mot Ryska federationen. Det ingavs till domstolen under åberopande av artikel 33 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) från Georgien den 26 mars 2007. Den georgiska regeringen (”klagandestatens regering”) företräddes inför domstolen av sitt ombud, Levan Meskhoradze. Den hade tidigare företrätts, i tur och ordning, av sina forna ombud: Besarion Bokhashvili och David Tomadze.

2. Den ryska regeringen (”svarandestatens regering”) företräddes av sin representant Georgy Matyushkin. Den hade tidigare representerats av sin forna representant, Veronika Milinchuk.

3. Klagandestatens regering hävdade att svarandestaten hade tillåtit eller orsakat en administrativ praxis innebärande att gripa, internera och kollektivt utvisa georgiska medborgare från Ryssland under hösten 2006, vilket resulterade i en kränkning av artikel 3, 5, 8, 13, 14 och 18 i konventionen, samt av artikel 1 och 2 i protokoll nr 1, artikel 4 i protokoll nr 4 och artikel 1 i protokoll nr 7.

II. ADMISSIBILITY-FÖRFARANDE INFÖR KAMMAREN

4. Klagomålet tilldelades domstolens femte sektion (regel 52.1 i domstolsreglerna).

5. Den 13 april 2007 beslutade kammarens president att informera svarandestatens regering om klagomålet, och att erbjuda den att framföra sina yttranden om klagomålens tillåtlighet. Efter en förlängning av den tidsfrist som bestämdes för detta ändamål inlämnade svarandestatens regering sina yttranden, med bilagor, den 26 december 2007.

6. Den 4 januari 2008 erbjöds klagandestatens regering att inkomma med sina svarsyttranden. Efter en förlängning av den tidsfrist som bestämdes för detta ändamål inlämnade den sina yttranden, med bilagor, den 5 maj 2008.

7. Svarandestatens regering skickade ytterligare yttranden den 23 september 2008.

8. Domstolen bedömde situationen i ärendet den 25 november 2008 och beslutade att inhämta parternas muntliga inlagor om klagomålets tillåtlighet. Den beslutade även att erbjuda parterna att skriftligen besvara frågorna i en förteckning före dagen för förhandlingen.

9. Den 18 mars 2009 inlämnade parterna sina skriftliga yttranden med avseende på de frågor som ställts av domstolen.

10. Den 30 juni 2009, efter en förhandling om tillåtlighetsfrågor (regel 54.3) som hölls den 16 april 2009, förklarades klagomålet tillåtlig av en kammare av den sektionen, bestående av följande domare: Peer Lorenzen, president, Rait Maruste, Karel Jungwiert, Anatoly Kovler, Renate Jaeger, Mark Villiger och Nona Tsotsoria, samt Claudia Westerdiek, sektionens justitiesekreterare.

III. FÖRFARANDET I SAK INFÖR DEN STORA KAMMAREN

11. Den 15 december 2009 avstod kammaren sin domstolsbehörighet till förmån för den stora kammaren, då ingen av parterna hade motsatt sig detta (artikel 30 i konventionen samt regel 72).

12. Den 8 januari 2010, i enlighet med bestämmelserna i artikel 26.4 och 26.5 i konventionen samt regel 24 i domstolsreglerna, fastställdes den stora kammarens sammansättning till följande: Jean-Paul Costa, president, Christos Rozakis, Nicolas Bratza, Peer Lorenzen, Françoise Tulkens, Josep Casadevall, Karel Jungwiert, Rait Maruste, Anatoly Kovler, Renate Jaeger, Mark Villiger, Isabelle Berro-Lefèvre, Luis López Guerra, Mirjana Lazarova Trajkovska, Nona Tsotsoria, Ann Power och Zdravka Kalaydjieva, domare, samt Michael O’Boyle, domstolens biträdande justitiesekreterare. Den 3 november 2011 avslutades Jean-Paul Costas period som domstolens president. Nicolas Bratza efterträdde honom och tog den dagen över den stora kammarens presidentskap i det aktuella målet (regel 9.2). Den 31 oktober 2012 avslutades Nicolas Bratzas period som domstolens president. Den dagen tog Josep Casadevall, domstolens vicepresident, över den stora kammarens presidentskap i det aktuella målet. Nicolas Bratza fortsatte som domare efter utgången av hans mandatperiod, i enlighet med artikel 23.3 i konventionen och regel 24.4 i domstolsreglerna. Den stora kammarens nya sammansättning den 26 mars 2014, dagen då föreliggande dom meddelades, anges ovan i början av texten.

13. För att klargöra vissa frågor rörande i synnerhet villkoren för gripande, internering och utvisning av georgiska medborgare beslutade domstolen att inhämta ytterligare information muntligen, i enlighet med artikel 38 i konventionen och regel A1 i bilagan till domstolsreglerna. Den utsåg en delegation av fem domare i den stora kammaren bestående av Josep Casadevall, Anatoly Kovler, Mark Villiger, Isabelle Berro-Lefèvre och Nona Tsotsoria för detta ändamål.

14. Den 28 juni 2010 inbjöd den stora kammarens president varje part att inkomma med en förteckning över vittnen (maximalt tio) som de önskade att domardelegationen skulle höra. Han bjöd även in fem ytterligare vittnen som valts av domstolen. Klagandestatens regering skickade sin vittnes­förteckning den 11 augusti 2010 och svarandestatens regering skickade sin den 14 augusti 2010.

15. Från den 31 januari till den 4 februari 2011 hörde den stora kammarens domardelegation vittnen bakom stängda dörrar i närvaro av parternas representanter i Mänskliga rättigheter-byggnaden i Strasbourg.

16. Delegationen hörde totalt 21 vittnen, varav nio hade föreslagits av klagandestatens regering och tio av svarandestatens regering, och två hade valts av domstolen.

17. Förteckningen över de vittnen som framträdde inför delegationen och en sammanfattning av deras muntliga vittnesmål är bifogade till denna dom. Ett fullständigt referat av de muntliga vittnesmål som avgavs av vittnena inför delegationen har också utarbetats av domstolens kansli, och ingår i handlingarna i målet.

18. Genom skrivelser den 28 juni 2010 och den 8 mars 2011 bjöd presidenten in svarandestatens regering att inkomma med ytterligare handlingar till domstolen. Svarandestatens regering svarade på dessa skrivelser den 14 augusti 2010 respektive den 15 april 2011.

19. Den 18 juli 2011 bjöd presidenten in parterna att inlämna yttranden rörande prövningen av målet och de fullständiga referaten av vittnenas muntliga vittnesmål som hade skickats till dem i förväg (regel 58.1 och regel A8.3 i bilagan till domstolsreglerna) senast den 30 november 2011. Parternas yttranden ingavs till domstolen den dagen.

20. En offentlig förhandling ägde rum i Mänskliga rättigheter-byggnaden, Strasbourg, den 13 juni 2012 (regel 58.2).

Där inställde sig inför domstolen:

(a) för klagandestatens regering
T. Burjaliani, första biträdande justitieminister,
L. Meskhoradze, ombud,
K. tskhomelidze,
M. Vashakidze,
N. Abramishvili, rådgivare,

(b) för svarandestatens regering
G. Matyushkin, biträdande justitieminister,              representant,
N. Zyabkina, första biträdande representant,
A. Zemskova,
I. Korieva,
Y. Petukhov,
G. Khokhrina,
Y. Tsimbalova,
E. Shipitsyn,rådgivare.

Domstolen hörde anföranden från T. Burjaliani och G. Matyushkin.

SAKFÖRHÅLLANDENA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

21. De faktiska omständigheterna i målet kan sammanfattas som följer.

A. Översikt

22. Baserat på all information som skickats till domstolen framkommer att de politiska spänningarna mellan Ryska federationen och Georgien i slutet av sommaren 2006 nådde en klimax i och med gripandet den 27 september 2006 av fyra ryska officerare i Tbilisi, och Ryska federationens brytning av alla luft‑, väg‑, sjöfarts‑, järnvägs‑, post- och finansförbindelser med Georgien den 3 oktober 2006. Ryska federationens utvisningar av georgiska medborgare rapporterades redan i internationella medier i slutet av september 2006, och dessa rapporter förmedlades sedan av diverse internationella officiella och icke-officiella organisationer (se bland annat rapporten den 22 januari 2007 från övervakningskommittén i Europarådets parlamentariska församling (PACE) ”Current tensions between Georgia and Russia”, AS/Mon(2006)40 rev.; rapporten i oktober 2007 från Human Rights Watch (HRW) ”Singled Out. Russia’s detention and expulsion of Georgians”, volym 19 nr 5(D); och rapporten i april 2007 från Internationella federationen för mänskliga rättigheter (FIDH) ”Migrants in Russia”, nr 472).

23. Det har bekräftats att georgiska medborgare under perioden i fråga (från slutet av september 2006 till slutet av januari 2007) greps, internerades och sedan utvisades från Ryska federationens territorium.

24. Enligt klagandestatens regering var detta vedergällningar för gripandet av de ryska officerarna i Tbilisi, och georgiska medborgare utvisades oavsett om de lagligen eller olagligen befann sig i ryska federationen, helt enkelt eftersom de var georgier.

25. Enligt svarandestatens regering var händelserna i samband med gripandet av fyra ryska officerare i Tbilisi helt irrelevanta för de sakförhållanden som angavs av klagandestatens regering i deras klagomål. De ryska myndigheterna hade inte vidtagit några vedergällnings­åtgärder mot georgiska medborgare, utan hade bara fortsatt tillämpa de lagstadgade bestämmelserna för att hindra otillåten immigration i överensstämmelse med konventionens krav och Ryska federationens internationella förpliktelser.

26. Parterna ingav motstridiga statistiska uppgifter om antalet georgiska medborgare som utvisades under denna period.

27. Mer specifikt uppgav klagandestatens regering att det mellan slutet av september 2006 och slutet av januari 2007 utfärdades 4 634 utvisningsbeslut mot georgiska medborgare, varav 2 380 hade internerats och utvisats med tvång, och resterande 2 254 hade lämnat landet för egen maskin. Man uppgav att det mellan oktober 2006 och januari 2007 skedde en kraftig ökning av antalet utvisningar av georgiska medborgare, från cirka 80 till 100 personer per månad mellan juli och september 2006 till cirka 700 till 800 per månad mellan oktober 2006 och januari 2007. Vid vittnesförhöret uppgav Zurab Pataridze, georgisk konsul i Ryska federationen vid den aktuella tidpunkten, att det georgiska konsulatet i Moskva från slutet av september 2006 överhopades med telefonsamtal och förfrågningar om hjälp från släktingar till frihetsberövade personer, och att mellan 200 och 300 georgiska medborgare kom till konsulatet varje dag. Han sade även att det skedde en ökning av antalet utfärdade resedokument (vilka var nödvändiga för att utvisa georgiska medborgare) under denna period: antalet steg från ett genomsnitt på 10 till 15 dokument per dag till 150 per dag (se bilagan, punkt 13).

28. Svarandestatens regering, som hävdade att man endast hade års- eller halvårsstatistik, framhöll att 4 022 administrativa utvisnings­beslut utfärdades mot georgiska medborgare under 2006, vilket var en ökning med 39,7 % jämfört med 2005. Emellertid utfärdades under detta år det högsta antalet administrativa utvisnings­beslut mot uzbekiska medborgare (6 089), följt av tadzjikiska medborgare (4 960) och georgiska medborgare (4 022), som i själva verket bara kom på tredje plats. Mellan den 1 oktober 2006 och den 1 april 2007 blev 2 862 georgiska medborgare föremål för utvisnings­beslut. Man uppgav även att fyra flygplan chartrade av Ryska federationen i oktober 2006 transporterade totalt 445 georgiska medborgare från Moskva till Tbilisi, och att två plan chartrade av Georgien i slutet av oktober och början av december 2006 transporterade 220 georgiska medborgare från Moskva till Tbilisi. Vid vittnesförhöret framhöll Shevchenko, som var biträdande chef för avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrationstjänsten vid den aktuella tidpunkten, att transporten den 6 oktober 2006 hade skett med ett fraktflygplan från ministeriet för nödsituationer (IL‑76), den 10, 11 och 17 oktober 2006 med ett ryskt passagerarplan (IL‑62 M), och den 28 oktober och 6 december 2006 med georgiska passagerarplan (se bilagan, punkt 23).

29. De internationella officiella och icke-officiella organisationerna hade delvis samma siffror som klagandestatens regering (se bland annat rapporten från övervakningskommittén i Europarådets parlamentariska församling – PACE-rapporten, punkt 56). Human Rights Watch (HRW) å sin sida hänvisade även i sin rapport till ett informationsmeddelande den 1 november 2006 från Ryska federationens federala migrationstjänst (HRW-rapporten, s. 37). Enligt HRW uppgav detta meddelande att det mellan den 29 september och 1 november 2006 utfärdades 2 681 administrativa utvisnings­beslut mot georgiska medborgare, och att 1 194 georgiska medborgare utvisades. Internationella federationen för mänskliga rättigheter (FIDH) hänvisade i sin rapport till ”tusentals gripanden [av georgiska medborgare], hundratals interneringar och utvisningar till Georgien” efter incidenten den 27 september 2006 (FIDH-rapporten, s. 23).

B. Påstådd utvisningspolitik särskilt riktad mot georgiska medborgare

1. Instruktioner och cirkulär

30. Till stöd för sina påståenden lade klagandestatens regering fram ett antal dokument som utfärdats av huvuddirektoratet för inrikesfrågor (GUVD) i S:t Petersburg och Leningradregionen samt av Ryska federationens federala migrationstjänst. De avser två cirkulär: cirkulär – приказ – nr 0215 från den 30 september 2006, utfärdat av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen, samt cirkulär – указание – nr 849 från den 29 september 2006, utfärdat av Ryska federationens inrikesministerium.

31. Dessa dokument är följande:

i. Tre instruktioner från den 2 och 3 oktober 2006 utfärdade av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen:

(a) Den första instruktionen från den 2 oktober 2006 (nr 122721∕08), skickad av V.J. Piotrovskiy, tillförordnad chef för huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen, generalmajor inom polisen vid den aktuella tidpunkten, till sektions­cheferna på direktoratet, har titeln ”att öka effektiviteten av genomförandet av GUVD:s cirkulär nr 0215 från den 30 september 2006 (punkt 6.1, 6.2 och 7)”, och påbjuder att

”1. från den 2 oktober till den 4 oktober 2006 och i samverkan med de territoriella direktoraten inom den federala migrations­tjänsten för S:t Petersburg och Leningradregionen inklusive personal i alla enheter ska storskaliga åtgärder genomföras för att identifiera så många av Republiken Georgiens medborgare (граждане) som möjligt som illegalt befinner sig på ryskt territorium och deportera dem”;

”2. ”initiera” (инициировать) beslut vid domstolar i fall av brott mot de regler som styr utländska medborgares vistelse, och deportera endast ovannämnda kategori medborgare genom att internera dem i en mottagnings- och häkteslokal tillhörande huvuddirektoratet för inrikesfrågor (GUVD). Genomförandet av dessa åtgärder är godkända av direktoratet för den federala migrationstjänsten i S:t Petersburg och Leningradregionen (UFMS) och beslutsfattandet samordnas med S:t Petersburgs tingsrätt och Leningrads regiondomstol;” (instruktionen i fråga förekommer även i bilagan till PACE-rapporten och HRW-rapporten, och nämns i FIDH-rapporten, s. 26 (b) i slutet).

(b) Den andra instruktionen från den 2 oktober 2006 (nr 122721∕13) och den tredje (nr 122721∕17) från den 3 oktober 2006 kompletterar den första. Den andra, som skickades av S.N. Storozhenko, chef för en sektion av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen vid den aktuella tidpunkten, till cheferna för distrikts­polis­myndig­heterna för bekämpande av ekonomiska brott och för S:t Petersburgs transportsektion, hänvisar också till cirkulär nr 0215. Den tredje, skickad av V.D. Kudriavtsev, tillförordnad polischef för S:t Petersburg och Leningradregionen vid den aktuella tidpunkten, till cheferna för distrikts­polis­myndig­heterna, beordrar berörda myndigheter att leverera dagliga rapporter om antalet georgiska medborgare som gripits för ”administrativa förseelser ... och överträdelser av de bestämmelser som styr registrering av hemadress”.

ii. Ett påbud från den 2 oktober 2006 (nr 122721∕11) från V.D. Kudriavtsev, tillförordnad polischef för S:t Petersburg och Leningradregionen vid den aktuella tidpunkten, med hänvisning till genomförandet av punkt 3 i cirkulär nr 0215.

iii. Ett informations­meddelande från den 18 oktober 2006 som utfärdades inom den federala migrations­tjänsten och som tillämpar cirkulär nr 849 från den 29 september 2006 från Ryska federationens inrikesministerium med angivande av de åtgärder som vidtagits för att förstärka övervakningen av lagligheten av georgiska medborgares vistelse i Ryska federationen: kontroller av arbets­givare som rekryterar georgiska medborgare, kontroller av georgiska medborgare som har begått de brott som anges i artikel 18.8–18.11 i lagen om administrativa förseelser, stopp för utfärdandet av vissa dokument till georgiska medborgare (erhållande av ryskt medborgarskap, registrerings­dokument, tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd) och kontroller av lagligheten i att bevilja sådana dokument. (Informations­meddelandet förekommer även i bilagan till HRW-rapporten.)

32. Svarandestatens regering hävdade att alla dessa instruktioner, påbudet och informations­meddelandet hade förfalskats och bestred innehållet i de två cirkulären nr 0215 och 849, som dessa dokument hänvisade till, så som det presenterades av klagandestatens regering. Emellertid bekräftade de existensen av de båda cirkulären, men framhöll att de inte kunde överlämnas till domstolen eftersom de klassificerades som ”statshemlighet”. Vid vittnesförhöret bekräftade K.S. Nikishkin, vid tidpunkten för förhöret biträdande chef för den juridiska avdelningen, inrikesministeriet, Moskva, att instruktionen från den 2 oktober 2006 (nr 122721∕08) (se punkt 31 ovan), som påstods vara utfärdad av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen, var ett förfalskat dokument och att de båda cirkulären nr 0215 och 849 (varav det senare i själva verket var ett telegram) var klassificerade som ”statshemlighet” och att de avsåg diverse nationella kriminella grupper, inte specifikt georgiska medborgare. De kunde inte redovisas eftersom det var förbjudet enligt rysk lag (se bilagan, punkt 21).

33. I sin årsrapport för 2006 publicerade V.P. Lukin, kommissarie för mänskliga rättigheter i Ryska federationen (rysk ombudsman) vid den aktuella tidpunkten, hela texten i instruktionen från den 2 oktober 2006 (nr 122721∕08), där V.J. Piotrovskiys namn förekommer osignerat. Kommissarien framhöll att instruktionen hade skickats till honom av människorättsaktivister i S:t Petersburg och att den hade publicerats i den lokala pressen. Han uttalade sig så här: ”För att kalla saker vid deras rätta namn är detta dokument, av aldrig tidigare skådat slag, bevis för att ... de flesta högre polisbefäl inlät sig i ett arrangemang med de rättsliga myndigheterna i syfte att åstadkomma oberättigade rättsliga avgöranden rörande – hittills oidentifierade – personer som bröt mot tillfälliga uppehållsförfaranden, utan hänsyn till de särskilda omständigheterna för var och en av dem och enbart på grund av att de var georgiska medborgare. Han framhöll vidare att han hade bett Ryska federationens allmänna åklagare att kontrollera huruvida dokumentet var äkta, och om så var fallet, ”vidta lämpliga åtgärder för att ställa de skyldiga inför rätta och upphäva de flagrant olagliga instruktionerna i det” (årsrapport 2006 från kommissarien för mänskliga rättigheter i Ryska federationen, punkt 7, ”Inter‑ethnic relations and human rights”).

34. I sin skrivelse från den 8 december 2006 framhöll A.E. Buksman, biträdande allmän åklagare i Ryska federationen vid den aktuella tidpunkten, att det ”var konstaterat att de brottsbekämpande myndigheterna i S:t Petersburg och Leningradregionen regelbundet vidtar åtgärder syftande till att avslöja utländska medborgare som olagligen vistades i S:t Petersburg och Leningradregionen. Dessa åtgärder verkställs i enlighet med reglerna i den ryska straffprocesslagen, den ryska lagen ”om operativ eftersökningsverksamhet” (Об оперативно-розыскной деятельности РФ) och ryska avdelnings­föreskrifter inklusive dem som utgör statshemligheter. Innevarande år skickades 1 069 utländska medborgare tillbaka från S:t Petersburg till sina länder; 131 av dem hade georgiskt medborgarskap. Inga fall av maktmissbruk från milis­avdelningens tjänstemän har avslöjats.”

35. I sin rapport beskrev kommissarien svaret från den biträdande allmänna åklagaren så här: ”enligt de bästa byråkratiska traditionerna gav dokumentet inget svar på någon av de frågor som ställts av kommissarien. I stället innehöll ”svaret” från den biträdande allmänna åklagaren en kort rapport om den framgång de brottsbekämpande myndigheterna i S:t Petersburg hade haft, och bekräftade i en hänvisning till avdelnings­föreskrifter klassificerade som ”hemliga”, att det inte fanns något bevis för att de anställda skulle ha överskridit sina befogenheter. Det förblir oklart om detta betyder att underavdelningarna inom direktoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen därför inte utförde sina överordnades uppenbart illegala direktiv.”

2. Förfrågningar skickade till olika skolor och svar från de ryska myndigheterna

36. Klagandestatens regering ingav även två skrivelser från direktoratet för inrikesfrågor i två Moskvadistrikt – Taganskiy (chef vid den aktuella tidpunkten: G.S. Zakharov) och Zapadniy (biträdande chef vid den aktuella tidpunkten: A.V. Komarov) – avsända den 2 och 3 oktober 2006 till skolor i syfte att identifiera georgiska elever för att bland annat ”säkerställa allmän ordning och respekt för lagen, förhindra terroristhandlingar och spänningar mellan barn boende i Moskva och barn med georgisk nationalitet (национальность)” (skrivelse från Zakharov). I en svarsskrivelse daterad den 4 oktober 2006 framhöll rektorn för en av dessa institutioner vid den aktuella tidpunkten (Engels) att det inte fanns någon förteckning som registrerade elever baserat på deras nationalitet (skrivelserna från Zakharov och Engels förekommer även i bilagan till PACE- och HRW-rapporterna). Utskicket av dessa förfrågningar kommenterades allmänt i de ryska medierna.

37. Svarandestatens regering bestred inte förekomsten av skrivelserna och bekräftade även att andra förfrågningar av samma typ hade skickats till olika skolor i början av oktober 2006 från chefen för direktoratet för inrikesfrågor i Moskvas Butyrskiydistrikt (N.V. Markova vid den aktuella tidpunkten), av det skälet att hon ville identifiera mutor som betalats till skolor av illegala invandrare, samt från chefen för ungdomsavdelningen i Togliattidistriktet i Samararegionen (S.V. Volkova vid den aktuella tidpunkten), av det skälet att hon ville identifiera barn som levde under osunda förhållanden. Svarandestatens regering hävdade att de efterföljande utredningarna kom fram till att inga sådana officiella instruktioner hade utfärdats av inrikesministeriet. Då emellertid – i isolerade fall – tjänstemän hade varit övernitiska hade de därefter straffats för sina otillåtna handlingar. De dokument som presenterades av svarandestatens regering visar att tjänstemännen i fråga blev tillrättavisade (выговор), degraderade respektive ådömda disciplinstraff. Vid vittnesförhöret bekräftades denna information av T.V. Kulagina, vid den aktuella tidpunkten inspektör på avdelningen för verksamhetsorganisering för distriktets poliser och distriktets övervakningstjänstemän med avseende på minderåriga, huvudsektionen för inrikesfrågor, Samararegionen, och S.M. Shabas, vid den aktuella tidpunkten biträdande chef för avdelningen för inrikesfrågor, nordöstra förvaltnings­distriktet, Moskva. De förklarade hur de officiella utredningarna hade utförts, liksom straffen för bland andra S.V. Volkova och N.V. Markova (se bilagan, punkt 19 och 22).

38. Svarandestatens regering presenterade även en skrivelse från den 5 december 2006 från Ryska federationens biträdande allmänna åklagare till alla åklagare, där det påpekas att diverse direktorat för inrikesfrågor hade handlat olagligt med avseende på medborgare i Oberoende staters samvälde (OSS). Han hänvisade i synnerhet till oberättigade förfrågningar som skickats till skolor i syfte att identifiera elever med georgisk nationalitet och avslutade skrivelsen med att uppmana alla åklagare att intensifiera sin övervakning av dessa sektioners verksamhet för att garantera respekt för OSS-medborgarnas fri- och rättigheter.

3. Olika internationella officiella och icke-officiella organisationers hållning

39. De internationella officiella och icke-officiella organisationerna hänvisade å sin sida till samordnade aktiviteter mellan de administrativa och rättsliga myndigheterna, med uttrycklig hänvisning till instruktionen från den 2 oktober 2006 (nr 122721∕08) och till cirkulär nr 0215 från huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen från den 30 september 2006 (PACE-rapporten, punkt 55 och 71; HRW-rapporten, punkt 37; FIDH-rapporten, ss. 26 och 27). Vid vittnesförhöret framhöll Mátyás Eörsi, rapportör för PACE:s övervaknings­kommitté vid den aktuella tidpunkten, att utvisning av ett så stort antal georgiska medborgare under så kort tid inte skulle ha kunnat genomföras utan kunskaper och instruktioner från tämligen högt uppsatta personer inom de ryska myndigheterna.

40. FIDH uppgav dessutom att ”organisationer för skydd av mänskliga rättigheter och flyktingar i Ryssland anser att en kampanj utförd på ett så iögonfallande sätt över hela Ryssland endast kan ha initierats genom ett skriftligt påbud från hierarkin inom inrikesministeriet. Och även om de högsta tjänstemännen på den federala migrationstjänsten och inrikesministeriet nekade till att ha givit uttryckliga repressiva påbud riktade mot georgier, har många medlemmar i ”Migration och lag”-nätverket av ”Memorial” [en rysk icke-officiell människo­rätts­organisation] i de regionala avdelningarna eller polisstationerna sett skriftliga [instruktioner] innehållande alla de detaljer som ingår i kampanjen. Fallet med [det hemliga cirkulär som utfärdades av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen] och de skrivelser som skickades till skolor i Moskva (se punkt 36 till 37 ovan) kan inte betraktas som isolerade fall” (FIDH-rapporten, ss. 28–29; vad gäller förfrågningar skickade till skolorna hänvisas även till PACE-rapporten, bilaga V, och HRW-rapporten, s. 37).

C. De omtvistade händelserna enligt vittnesmålen

1. Georgiska medborgares situation enligt immigrationsreglerna i Ryska federationen

41. Det är omtvistat mellan parterna huruvida de georgiska medborgare som utvisades uppfyllde immigrationsreglerna i Ryska federationen under perioden i fråga. Många internationella officiella och icke-officiella organisationer har pekat på dessa reglers komplexitet (se punkt 76 nedan).

42. Vad gäller de georgiska vittnen som lämnade uppgifter vid vittnesförhöret konstaterar domstolen att, fastän deras rättsliga ställning i Ryska federationen ofta föreföll förvirrad, en majoritet av dem formellt befann sig olagligt i Ryska federationen – vissa under ett antal år – av olika anledningar (exempelvis inget giltigt arbetstillstånd, visum eller registreringsbevis, ofta falskeligen utfärdade – dem ovetande – av de många privata aktörer som är tämligen allmänt verksamma i Ryska federationen). De hävdade att deras papper verkligen hade kontrollerats vid tidigare tillfällen, vilket ibland hade resulterat i betalning av en summa pengar, men att det var första gången de greps och utvisades med tvång från ryskt territorium.

43. Zurab Pataridze, vid den aktuella tidpunkten Georgiens konsul i Ryska federationen, framhöll att de officiella rutinerna var svåra att följa i praktiken och att många utländska medborgare, inklusive georgier, hade lurats av privata aktörer, varav många agerade illegalt och även utfärdade förfalskade registreringsbevis. Han tillade att man i Ryska federationen ofta utnyttjade dessa privata aktörer, vilka annonserade på alla offentliga platser i storstäderna (se bilagan, punkt 13).

44. N.P. Azarov, vid den aktuella tidpunkten biträdande chef för avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrationstjänsten i Moskva, och V.Y. Kondratyev, inspektör från sektionen för utreseåtgärder nr 2 i samma avdelning vid den aktuella tidpunkten, påpekade att endast de officiella myndigheterna hade befogenhet att utfärda sådana dokument och att de regelbundet publicerade relevant information att hörsammas av utländska medborgare. De bekräftade förekomsten av sådana privata aktörer, men betonade att deras verksamhet ofta var illegal och föremål för straffrättsligt förfarande, dock utan att tillhandahålla specifika exempel (se bilagan, punkt 15 och 17).

2. Gripanden, interneringar och utvisningar av georgiska medborgare

45. Efter vittnesförhöret kan de omtvistade händelserna sammanfattas som följer: identitetskontroller av georgiska medborgare utfördes på gator, marknader och andra arbetsplatser samt i deras bostäder, varefter de greps och fördes till polisstationer. Efter en tids förvar på polisstationerna (från några timmar till en eller två dagar, enligt vittnesmål), samlades de ihop och fördes med buss till domstolarna, som summariskt påförde dem administrativa sanktioner och meddelade beslut som beordrade deras administrativa utvisning från ryskt territorium. Därefter, ibland efter att ha genomgått läkarbesök och blodprov, fördes de till häkten för utlänningar där de internerades under varierande tidsperioder (från två till fjorton dagar enligt vittnesmålen), och sedan fördes med buss till olika flygplatser i Moskva, och utvisades till Georgien med flyg. Det bör framhållas att vissa av de georgiska medborgare mot vilka utvisningsbeslut utfärdades lämnade Ryska federationens territorium för egen maskin.

a. Förhållandena vid gripandena

46. De georgiska vittnena uppgav att de hade gripits av ryska poliser under förevändning att deras identitetspapper inte var i ordning. De hade ofta inte kunnat få med sig sina personliga ägodelar eller informera sina släktingar. När de frågade varför de greps fick de höra att det var för att de var georgier och att det fanns ett påbud uppifrån att utvisa georgiska medborgare (vittnesmål nr 1, 2 och 3 – se bilagan, punkt 5, 6 och 7).

47. N.P. Azarov, vid den aktuella tidpunkten biträdande chef för avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrationstjänsten i Moskva, och V.Y. Kondratyev, vid den aktuella tidpunkten inspektör från sektionen för utreseåtgärder nr 2 i samma avdelning, framhöll att deras avdelningar, baserat på mottagen information, genomförde identitetskontroller av utländska medborgare eller arbets­givare som misstänktes ha brutit mot immigrationsreglerna i Ryska federationen.

b. Förfaranden vid domstolarna

48. De georgiska vittnena framhöll alla att ett mycket summariskt förfarande hade följts vid domstolarna. Ofta insåg de inte ens att de stod inför rätta (vittnesmål nr 4, 5 och 6 – se bilagan, punkt 8, 9 och 10). Medan vissa av dem nämnde en utfrågning med en domare, i genomsnitt fem minuter lång och utan egentlig undersökning av de faktiska omständigheterna i målet (vittnesmål nr 1 och 3 – se bilagan, punkt 5 och 7), sade andra att de inte släpptes in i rättssalen utan väntade i korridoren, eller till och med i de bussar som hade fört dem till domstolen (vittnesmål nr 2 och 7 – se bilagan, punkt 6 och 11) med andra georgiska medborgare (deras antal varierade mellan 15 och 150). De sade att de sedan beordrades underteckna domstolsbesluten utan att ges tillfälle att läsa innehållet eller kunna få en beslutskopia. De hade inte tillgång till vare sig tolk eller advokat (vittnesmål nr 1, 2 och 4 – se bilagan, punkt 5, 6 och 8). Som allmän regel avrådde både domarna och poliserna dem från att överklaga genom att berätta att det fanns ett påbud att utvisa georgiska medborgare, och i varje händelse var de så stressade av tanken att förbli frihetsberövade längre och så ivriga att återvända till Georgien att de skulle ha undertecknat ”vad som helst”. När de frågade varför de utvisades fick de höra att det var eftersom de var georgier och att de borde fråga sin president, Saakashvili.

49. Zurab Pataridze, vid den aktuella tidpunkten Georgiens konsul i Ryska federationen, framhöll att ryska tjänstemän privat hade sagt honom att sådana överklaganden var utsiktslösa eftersom beslutet att utvisa georgier från Ryska federationen var politiskt (se bilagan, punkt 13).

50. V.Y. Kondratyev, vid den aktuella tidpunkten inspektör från sektionen för utreseåtgärder nr 2, avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrationstjänsten i Moskva, beskrev förfarandena vid domstolarna så här: svaranden ställdes inför en domare som informerade honom om hans rättigheter och skyldigheter, frågade honom om han ville att en tolk och en advokat skulle närvara, och i så fall beaktades hans begäran; domaren ställde sedan frågor till svaranden om hans personliga situation, lämnade rummet och kom tillbaka med domstolsbeslutet. Om det var ett utvisningsbeslut fick svaranden en kopia och fördes till häktet för utlänningar i syfte att utvisas. Han eller hon hade tio dagar på sig att överklaga, även efter att ha utvisats från Ryska federationen, och den tidsfristen kunde förlängas (se bilagan, punkt 17).

51. Y.N. Manerkin, vid den aktuella tidpunkten chef för sektionen för övervakning av verkställighet av federal lagstiftning vid åklagarmyndigheten i Moskva, förklarade att hans sektion vid den berörda tidpunkten identifierade formella fel i förfarandet, särskilt avseende det sätt på vilket den federala migrationstjänsten utarbetade rapporter om utländska medborgare från ett antal länder. I 22 fall ledde dessa iakttagelser till att utvisnings­besluten i fråga upphävdes. Han tillade att den allmänna åklagaren med ansvar för Moskvaregionen begärde att alla hans sektioner skulle säkerställa att alla utländska medborgares rättigheter vederbörligen respekterades. Han sade att det aldrig hade funnits några instruktioner som inskränkte georgiska medborgares rättigheter eftersom det skulle vara mot lagen, och även ett brott enligt rysk lag.

c. Interneringsvillkoren

52. De georgiska vittnena talade om ”överfulla”, ”outhärdliga” och ”omänskliga” internerings­villkor och upprörande hygieniska förhållanden, och sade att deras medinterner främst var georgiska medborgare, även om det ibland fanns en eller två andra interner av annan nationalitet.

53. De sade att cellerna, som kallades ”apburar”, under deras förvar på polis­stationerna var små och överbelagda, att män och kvinnor ibland var internerade tillsammans och att de inte kunde sitta ned (vittnesmål nr 1 och 6 – se bilagan, punkt 5 och 10).

54. De sade att även cellerna i häktena för utlänningar var överfulla: beskrivningen av cellernas storlek varierade från 40 till 50 m2 för 100 interner, 22 till 25 m2 för 23 interner med 10 sängar (vittnesmål nr 3), 6 × 8 steg för 30 interner med 6 sängar (vittnesmål nr 4), och 25 m2 med 40 interner och 15 sängar (vittnesmål nr 7). Andra vittnen berättade om små celler med 7 eller 8 interner (vittnesmål nr 1 och 6) eller med 45 interner och 6 sängar (vittnesmål nr 5 – se bilagan, punkt 7, 8, 11, 5, 10 och 9). Sängarna bestod blott av järnstänger eller mycket tunna madrasser utan filtar, internerna var tvungna att turas om att sova, en hink tjänstgjorde som toalett och var inte skild från resten av cellerna, och det fanns inte ordentligt vatten eller godtagbar mat.

55. Zurab Pataridze, vid den aktuella tidpunkten Georgiens konsul i Ryska federationen, framhöll att han och hans team hade besökt mer än ett dussin häkten i olika regioner av Ryska federationen, inklusive dem i S:t Petersburg och Moskva. Han bekräftade att det huvudsakligen var georgiska medborgare som var internerade på alla häkten, att cellerna var överfulla, internerings­villkoren mycket svåra, hygienen upprörande, och att det fanns alltför få sängar och madrasser. Endast häkte nr 1 i Moskva (mönsteranstalt som visas upp för journalister) erbjöd bättre interneringsvillkor, fastän den också var överbelagd (se bilagan, punkt 13).

56. N.P. Azarov, vid den aktuella tidpunkten biträdande chef för avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrationstjänsten i Moskva, framhöll att han ansvarade för de åtta häktena i Moskva och att han hade besökt dem alla: internerings­villkoren var desamma för alla utlänningar, nämligen stora celler på ungefär 50 m2, med sängar, separata toaletter, rinnande vatten och varma måltider tre gånger per dag (se bilagan, punkt 15). Andra ryska vittnen sade att det aldrig hade förekommit några klagomål från Georgiens konsul eller från georgiska medborgare avseende internerings­villkoren.

d. Utvisningsvillkoren

57. De georgiska vittnena hävdade att de och andra georgiska medborgare transporterades med buss, medföljda av poliser från den ryska specialstyrkan (OMON), till olika flygplatser i Moskva varifrån de utvisades med flyg till Tbilisi. De sade att de blev förnedrade av OMON-personalen, såsom att tvingas betala på bussen innan de fick gå på toaletten eller röka, eller ta med sina personliga ägodelar (vittnesmål nr 3, 4, 5 och 7 – se bilagan, punkt 7, 8, 9 och 11), och därefter tvingades gå eller till och med springa mot flygplanet med händerna bakom ryggen i mänskliga korridorer bildade av OMON-personal. De första georgiska medborgarna som utvisades transporterades i ett fraktflygplan (den 6 oktober 2006), och de nästföljande i passagerarplan (den 10, 11 och 17 oktober 2006). Även om transportvillkoren i passagerarplanet var acceptabla, var de i fraktplanet mycket primitiva: de georgiska vittnena sade att det fanns två bänkrader där kvinnor och barn (cirka tjugo) satt, medan männen fick sitta på golvet eller med till stå, och att ett slags tråg som fungerade som toalett cirkulerade mellan raderna. Det uppskattade antalet georgiska passagerare i planet varierade mellan 80 och 150.

58. V.Y. Kondratyev, vid den aktuella tidpunkten inspektör från sektionen för utreseåtgärder nr 2, avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrationstjänsten i Moskva, framhöll att fraktflygplanen påminde om passagerarplan med något mindre komfort; i varje händelse var de utrustade med säten eller bänkar och säkerhetsbälten, vatten och mat serverades ombord, och det fanns golvfasta toaletter. Han hade själv följt med fraktflygplanets flygning den 6 oktober 2006, och förklarade att resan tog cirka tre timmar, att det fanns cirka 150 passagerare ombord och de klagade inte på transport­villkoren utan tackade personalen i hans avdelning efter ankomsten till Tbilisi. På tillbakavägen transporterade samma plan ryska medborgare från Georgien till Ryska federationen.

59. N.P. Azarov, vid den aktuella tidpunkten biträdande chef för avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrations­tjänsten i Moskva, var närvarande på flygplatserna Zhukovskoe och Domodedovo och gick ombord på två plan som skulle transportera georgiska medborgare för utvisning till Georgien. Han sade att planen var utrustade med säten och bänkar, och att vatten och kex hade serverats ombord.

60. K.D. Shevchenko, vid den aktuella tidpunkten biträdande chef för avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrations­tjänsten, framhöll att han var närvarande på flygplatsen när de georgiska medborgarna utvisades, och betonade att det inte fanns några bagage­begränsningar; tvärtom hade de med sig sina personliga ägodelar och medierna var på plats. Därefter hade Georgiens konsul i ett tackbrev till chefen för den federala migrationstjänsten i staden Derbent (Dagestan) berömt de ryska myndigheterna för deras goda samarbete under utvisningarna, och hade inte framfört något skadeståndskrav eller lämnat in någon stämningsansökan.

e. Situationen i Georgien efter utvisningarna

61. De georgiska vittnena betonade att de var lättade över att tillbaka i Georgien och hade inga planer på att överklaga utvisnings­besluten till Ryska federationens konsulat eller ambassad i Tbilisi. Hur som helst sade både domarna och poliserna flera gånger under förfarandena inför domstolarna i Ryska federationen till dem att det var utsiktslöst att överklaga eftersom det fanns ett påbud uppifrån att utvisa georgiska medborgare. Vissa nämnde även praktiska hinder såsom stängningen av det ryska konsulatet i Tbilisi, medan andra talade om långa köer utanför konsulatet.

62. V.A. Vasilyev, vid den aktuella tidpunkten Ryska federationens konsul i Georgien, framhöll att ambassaden i Tbilisi efter repatrieringen av viss diplomatisk ambassad- och konsulatpersonal till Ryska federationen i slutet av september 2006 fortsatte att arbeta som vanligt, med ordinarie öppettider (9.00–16.00), med en reducerad personalstyrka på 15 personer (diplomater och administrativ personal) på ambassaden och tre diplomater på konsulatet. De georgiska medborgarna skulle därför ha kunnat lämna in överklaganden eller klagomål – personligen eller genom Georgiens utrikes­ministerium – vilka skulle ha skickats till berörda myndigheter i Ryska federationen, men inget överklagande eller klagomål hade lämnats in. Efter att de diplomatiska relationerna mellan de båda länderna hade avbrutits i mars 2009, höll Ryska federationen ett kontor öppet på den schweiziska ambassaden i Georgien, och Georgien hade också ett kontor öppet på den schweiziska ambassaden i Ryska federationen. De båda ländernas respektive diplomater kunde ha kontaktats där (se bilagan, punkt 24). I sin skrivelse från den 15 april 2011 bekräftade svarandestatens regering att tio medlemmar av diplomatpersonalen fortsatte arbeta på den ryska ambassaden i Tbilisi och tre på konsulatet efter evakueringen av viss diplomatpersonal i slutet av september 2006.

D. De omtvistade händelserna enligt olika internationella officiella och icke-officiella organisationer

1. Översikt

63. PACE:s övervaknings­kommitté hänvisade till en ”selektiv och avsiktlig förföljelse­kampanj baserad på etniska grunder, vilken tydligt strider mot andan i artikel 14 och protokoll nr 12 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (ECHR) ... som tydligt riktar in sig på denna grupp genom speciella milisoperationer för att fånga in dessa personer på gator och marknader eller framför strategiska platser (georgiska konsulatet i Moskva, den georgisk-ortodoxa kyrkan) ...” (PACE-rapporten, punkt 52–53).

64. Icke-officiella organisationer hänvisade till ”massiva operationer för kontroll och förtryck riktade mot georgier i Moskva och andra ryska städer” (FIDH-rapporten, punkt II, ”the anti-Georgian campaign of autumn 2006”, s. 20). Georgiska medborgare och ”etniska georgier” påstås ha varit offer för en avsiktlig politik för internering och utvisning (HRW-rapporten, s. 1).

65. HRW citerade kommentarerna från Ella Pamfilova, dåvarande chef för presidentens rådgivande kommitté för mänskliga rättigheter och civilsamhälle i Ryska federationen (statligt rådgivande organ till den ryska presidenten i alla frågor rörande civilsamhället och de mänskliga rättigheterna), som sade att ”administrativa och rättsliga åtgärder [mot georgier] är ogrundade: företag etniska georgier som anställda stängs ned, visum och registrerings­dokument som georgiska medborgare erhållit legalt dras in, personer interneras illegalt och [utvisas] från Ryssland” (yttrande från den 8 november 2006, s. 30 i rapporten).

66. Svetlana Gannushkina, vid den aktuella tidpunkten medlem i samma rådgivande kommitté, chef för ”Migration och lag”-nätverket, ordförande i kommittén för medborgarassistans och medlem i styrelsen för människorätts­organisationen ”Memorial”, framhöll 2006 att det hade förekommit ”organiserad förföljelse av georgiska medborgare”. Hon ansåg att sådana ”trakasserier av en specifik folkgrupp [var] en form av otillåten diskriminering som på intet sätt [skulle kunna] betraktas som en legal metod för att bekämpa illegal migration” (tal i Europaparlamentet den 21 november 2006).

67. Även andra Europeiska institutioner uttryckte sin oro över det stora antal georgier som utvisades och vädjade till de ryska myndigheterna att upphäva alla åtgärder som vidtagits mot georgiska medborgare bosatta på deras territorium (tal den 25 oktober 2006 av Benita Ferrero-Waldner, ledamot i EU:s kommission för yttre förbindelser och den europeiska grannskapspolitiken; Europaparlamentets gemensamma förslag till resolution den 6 mars 2007 om situationen i Sydossetien, punkt I samt 11 och 12; yttrande den 15 december 2006 från Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI)).

2. Gripande, internering och utvisning av georgiska medborgare

a. Förhållandena vid gripandena och förfarandena vid domstolarna

68. PACE:s övervaknings­kommitté framhöll att ”utvisningsrutinen” följde ett återkommande mönster över hela landet: ”Georgier som stoppades på gatan under förevändning att deras dokument skulle kontrolleras internerades, oavsett om deras dokument var i ordning eller inte, och fördes till milisstationerna där de samlades i stora grupper och transporterades till domstolar, där beslut om administrativa straff med utvisning från Rysslands territorium fattades i enlighet med preliminära överenskommelser med domstolarna, utan advokater och utan att domstolarna undersökte de individuella omständigheterna, varvid hela förfarandet tog två till tio minuter. Ofta fick personer som utsattes för dessa åtgärder inte tillträde till rättssalen, de frihetsberövade hölls i korridorer eller till och med i bilar som fört dit dem” (PACE-rapporten, punkt 59).

69. Denna beskrivning stämmer med den från FIDH och HRW (FIDH-rapporten, ss. 23–26 under II‑2 ”Development of the crisis and type of persecutions” (a) ”Control and arrest operations”, b) ”Flagrant denial of justice and circumvention of the procedures”, och HRW-rapporten, ss. 40–53 under ”Arbitrary and illegal detention and expulsion of Georgians”).

70. HRW uppgav (i översättning) att ”även om många utvisade [georgiska medborgare] tekniskt sett kanske fick ett domstolsbeslut på att de skulle utvisas, pekar det sätt varpå dessa beslut fattades (vissa i grupprättegångar), bristen på ombud och möjlighet att på korrekt vis väcka talan mot utvisningen, samt det faktum att många i praktiken vägrades rätten att överklaga, på Rysslands underlåtenhet att rätta sig efter sina ECHR-skyldigheter” (HRW-rapporten, s. 13).

71. FIDH å sin sida uppgav (i översättning) att ”de gripna personerna fördes i grupper till domstolarna, vilka på några minuter beordrade deras utvisning från Ryssland, efter en periods internering i ett tillfälligt häkte för utländska medborgare (TsVSIG), oavsett omständigheterna eller personens familje­situation” (FIDH-rapporten, s. 25).

Man tillade att en advokat från ”Medborgarassistans”, en rysk organisation, ”vid flera tillfällen bevittnade justitiemord en masse under kampanjen: dels hade de gripna ingen rätt till advokat, utan de hämtades oftast i grupper till domstolarna av poliser. Väl där hanterade domarna målen liksom på löpande band, vanligen utan att de som berördes av utvisnings­besluten var närvarande, och till och med utan hänsyn till omständigheterna i varje fall. Dessa utvisningsbeslut meddelades till internerna; många undertecknade i tron att de var skrev under en bot som en del av en rad möjliga administrativa straff för brott mot immigrationsreglerna. Vid flera tillfällen avråddes berörda personer i förväg från att överklaga beslutet eftersom ‘det skulle göra saker värre’. I vissa fall undertecknades ‘överenskommelser’ i de deporterades ställe” (FIDH-rapporten, s. 26).

Man hävdade även att ”ett antal faktorer pekar på samverkan mellan polisen och de rättsliga myndigheterna, vilket bekräftar att denna politik hade utarbetats i förväg: i Moskva finns indikationer på samverkan mellan polis och domstolar genom att domstolarna inte noterade några andra mål under de perioder när polisen tog in georgier till domstolarna. De greps kl. 09.00 och lämnades in som en grupp till domstolarna kl. 10.00. Domarna meddelade ett större antal beslut på några få dagar än de normalt gör på sex månader” (FIDH-rapporten, s. 26).

b. Förhållandena vid internering och utvisning

72. Vad gäller ­förhållandena vid internering och utvisning hänvisade PACE:s övervaknings­kommitté till de vittnen man hade hört under det uppdrag som genomfördes av samrapportörerna som talade om ”överfulla”, ”outhärdliga” och ”omänskliga” internerings­villkor. De påstods ha berövats både medicinsk hjälp och varje möjlighet att tillgodose sina grundläggande behov.

Denna situation resulterade i att en 48-årig georgisk medborgare, Tengiz Togonidze, avled. Enligt vittnen led han av astma. Efter att ha varit frihetsberövad i två veckor utan medicinsk hjälp och utan att kunna gå ut i friska luften, avled han efter en flera timmar lång resa mellan häktet i S:t Petersburg och Moskvas internationella flygplats Domodedovo den 17 oktober 2006. Den biträdande chefen för den federala migrationstjänsten vid den aktuella tidpunkten, Turkin, sade att häktet i fråga höll på att stängas. Övervakningskommittén hänvisade även till fallet med en andra georgisk medborgare, Manana Jabelia, 52, som avled den 2 december 2006 i Moskvas häkte nr 2 efter två månader av otillräcklig medicinsk hjälp och efter att ha vägrats akut medicinsk vård (PACE-rapporten, punkt 60).

Slutligen hänvisade övervakningskommittén till de förhållanden under vilka georgiska medborgare transporterades med fraktflygplan i början av oktober 2006. Detta skedde i strid med normerna för International Civil Aviation Organisation (Internationella civila luftfartsorganisationen) eftersom sådana passagerar­transporter var livsfarliga (PACE-rapporten, punkt 57).

73. FIDH uppgav att det fanns ”åtta tillfälliga häkten för utlänningar (TsVSIG) i Moskva och de omgivande områdena, vilka huvudsakligen var omgjorda före detta tillnyktringsceller. Häkte nr 1 (Novoslobodskaya-distriktet), nr 2 (i Peredelkino) och nr 8 (i Mnevniki) besöktes av personal från kommittén ”Medborgarassistans”. Framför häktet på gatan Dimitrovskoe Chaussée var det en nästan 2 km lång kö av polisbilar som väntade på att få lasta av gripna personer på ett häkte med rum för cirka 320 personer. Internerna sade att det var sexton personer i stället för åtta per cell, och att matransonerna inte ökades. Dessutom var det så många människor att TsVSIG inte ens hade tid att utarbeta dokumenten för avlämning av interner.” FIDH hänvisade även till fyra dödsfall under interneringen eller under resan före utvisning (FIDH-rapporten, ss. 26–27 under (c) ”Conditions of detention and deaths in detention”).

74. HRW rapporterade liknande fakta och hänvisade också till fyra dödsfall under interneringen (HRW-rapporten, ss. 53–57 under ”Deaths of Georgians in custody”, och ss. 57–63 under ”Inhuman and degrading treatment”).

På den första punkten tog HRW även upp fallen med Tengiz Togonidze och Manana Jabelia, som enligt uppgift hade utsatts för mycket svåra internerings­villkor och inte fått nödvändig medicinsk hjälp, vilket medförde att de avled. Även två andra fall där georgiska medborgare hade avlidit under internering nämndes. Dessutom underlät de ryska myndigheterna enligt uppgift att utföra tillräckliga utredningar efter dessa dödsfall trots deras skyldighet att göra det enligt artikel 2 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

På den andra punkten uppgav HRW att många georgiska medborgare utsattes för omänsklig och förnedrande behandling på grund av de dåliga förhållandena under internering och utvisning (överfulla celler, brist på vatten och mat samt transport av mer än hundra georgiska medborgare med fraktflygplan).

II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

A. Immigrationslagar och de georgiska medborgarnas specifika situation

75. Immigranters inresa och vistelse regleras i två lagar: federal lag nr 115-FZ från den 25 juli 2002 om den rättsliga ställningen för utländska medborgare i Ryska federationen, och federal lag nr 109-FZ från den 18 juli 2006 om registrering i Ryska federationen av migranter som är utländska medborgare eller statslösa.

Sedan lagen om den rättsliga ställningen för utländska medborgare trädde i kraft, den 29 oktober 2002, måste alla OSS-medborgare – inklusive georgiska medborgare – reglera sin situation genom att ansöka om uppehållstillstånd, även om de tidigare var lagligen bosatta på ryskt territorium. Enligt sektion 20 och 21 i denna lag måste de också lämna in en registreringsansökan till de lokala kontoren för den ryska federala migrationstjänsten för att få ett registreringsbevis som anger deras bostadsadress. Om de vill bedriva yrkesverksamhet måste de få ett arbetstillstånd och ett migrant­arbetar­kort i enlighet med sektion 13. Ett affärsvisum (деловая) med variabel varaktighet utfärdas till utländska medborgare som vill delta i ett seminarium eller har affärskontakter i Ryska federationen, men ger dem inte tillåtelse att arbeta där legalt.

Sedan den 5 december 2000, efter upphävandet av Bisjkek-avtalet från den 9 oktober 1992 om visumfrihet för medborgarna i flera OSS-stater inklusive Georgien, måste dessutom alla georgiska medborgare ansöka om visum för inresa till ryskt territorium.

B. Olika internationella officiella och icke-officiella organisationers hållning

76. PACE:s övervaknings­kommitté, FIDH och Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI) har understrukit bristen på övergångsbestämmelser för lagen av den 25 juli 2002 om den rättsliga ställningen för utländska medborgare i Ryska federationen, samt komplexiteten i rutinerna för att få uppehållstillstånd, registreringsbevis eller arbets­tillstånd, vilket försatte migranter i ett osäkert läge (se PACE-rapporten, punkt 54, FIDH-rapporten ss. 12–13, som även hänvisar till slutsatserna av den 2 juni 2003 från FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering (CERD), CERD/C/62C0/7, och ECRI:s tredje rapport av den 16 december 2005 om Ryska federationen, ECRI (2006) 21).

C. Administrativt utvisningsförfarande

77. En utländsk medborgare som bryter mot Ryska federationens immigrationsregler (artikel 18.8, 18.10 och 18.11 i lagen om administrativa förseelser) kan straffas med administrativa påföljder och riskerar utvisning (artikel 3.2). Varje beslut rörande en anklagelse av administrativ karaktär som kan leda till utvisning från Ryska federationen ska fattas av en domare vid en allmän domstol (artikel 23.1 punkt 3). Ett överklagande ska ske till domstol eller appellationsdomstol inom tio dagar (artikel 30.1 punkt 1, 30.2 punkt 2 och 30.3 punkt 1). Denna tidsgräns kan utsträckas på begäran av klaganden (artikel 30.3 punkt 2). Ett överklagande mot ett administrativt utvisningsbeslut ska prövas inom en dag från överklagandedokumentens ingivande (artikel 30.5 punkt 3), är befriat från domstolsavgifter och innebär ett uppskov av verkställigheten (artikel 31.1, 31.2 punkt 2, och 31.3 punkt 1, 2 och 3). Slutligen kan en utländsk medborgare även inge ett överklagande till domstolarna för prövning av ett administrativt utvisningsbeslut som har blivit verkställbart (författningsdomstolens domar den 22 april 2004 och den 12 april 2005 om det författningsenliga i artikel 30.11 punkt 1, 2 och 3 i lagen om administrativa förseelser).

III. PARTERNAS YRKANDEN

A. Klagandestatens regering

78. Klagandestatens regering yrkade att domstolen skulle besluta

”I. Avseende tillåtlighet:

a. Att klagandens klagomål är tillåtlig eftersom regeln om uttömmande av inhemska rättsmedel inte gäller detta förfarande. Det beror på att de påstådda överträdelserna ingår i ett upprepat mönster av handlingar som är oförenliga med konventionen och som var föremål för officiell tolerans av de ryska myndigheterna och därmed rör en administrativ praxis.

b. Alternativt, att klagandens klagomål är tillåtlig eftersom regeln om uttömmande av inhemska rättsmedel inte är tillämpbar eftersom Ryska federationens inhemska rättsmedel inte var effektiva och tillgängliga enligt innebörden i konventionen, och det fanns särskilda omständigheter som fråntog georgiska medborgare och individer av georgisk etnicitet möjligheten att uttömma dem.

c. Att yrkandet har inlämnats inom tidsfristen på sex månader.

II. Sakfrågan: Att Ryska federationen har brutit mot artikel 3, 5, 8, 13, 14 och 18 i konventionen, artikel 1 och 2 i protokoll nr 1, artikel 4 i protokoll nr 4 och artikel 1 i protokoll nr 7.

III. Åtgärd: Att klagandestaten är berättigad till skälig gottgörelse för dessa överträdelser som kräver korrigerande åtgärder och ersättning till den skadelidande parten.”

79. På den senare punkten yrkade man att domstolen skulle ”bevilja skälig gottgörelse enligt artikel 41, nämligen ersättning, reparation, återställande av försutten tid, kostnader, utgifter samt ytterligare och annan lättnad, att specificeras för all den ekonomiska och ideella skada som de skadelidande lidit eller åsamkats till följd av överträdelserna och detta förfarande.”

80. Vid förhandlingen om tillåtlighet uppgav klagandestatens regering uttryckligen att de enskilda situationer som beskrevs i dess klagomål och hänvisades till av de georgiska vittnena under deras förhör fanns med enbart för att illustrera förekomsten av en administrativ praxis. Dessutom har även 23 georgiska klagande (varav tre hördes under vittnesförhöret) ingivit enskilda klagomål till domstolen.

B. Svarandestatens regering

81. Svarandestatens regering, å sin sida, hävdade att

”det vittnesförhör som genomfördes av domstolens stora kammares domardelegation till fullo stöder Ryska federationens myndigheters ståndpunkt att klagomålet Georgien mot Ryssland (1), som hävdar en kränkning av artikel 3, 5, 8, 13, 14 och 18 i konventionen, artikel 1 och 2 i protokoll nr 1, artikel 4 i protokoll nr 4 och artikel 1 i protokoll nr 7 till konventionen, är ogrundat. Under vittnesförhöret framkom inget som skulle indikera att myndigheterna inom Ryska federationen vid den berörda tidpunkten tillämpade någon administrativ praxis eller kollektiv utvisning av georgiska medborgare.

Under vittnesförhöret underbyggdes de ryska myndigheternas argument sakligt av att det i Ryssland finns effektiva inhemska rättsmedel som de vittnen som blivit föremål för administrativ utvisning från Rysslands territorium, liksom de andra georgiska medborgare som ansåg att deras rättigheter hade kränkts av de ryska myndigheterna vid den aktuella tidpunkten, borde ha uttömt innan man vände sig till domstolen. Följaktligen, med beaktande av beslutet om tillåtlighet för det mellanstatliga klagomålet Georgien mot Ryssland (1) den 30 juni 2009, vilket till sakfrågan fogade frågorna om klagomål över sexmånadsregeln, liksom av uttömmandet av inhemska rättsmedel, anser myndigheterna inom Ryska federationen att detta klagomål inte ska prövas (se domstolens dom Markin mot Ryssland, ansökan nr 59502/00, den 30 mars 2006)”.

LAGSTIFTNINGEN

I. FASTSTÄLLANDE AV SAKFÖRHÅLLANDENA OCH PRINCIPER FÖR BEDÖMNING AV BEVIS

82. Före prövning och bedömning av bevisen baserat på varje klagomål kommer domstolen att framlägga alla skriftliga och muntliga bevis den har beaktat, och de bedömningsprinciper den kommer att tillämpa.

A. Fastställande av sakförhållandena

83. För att fastställa sakförhållandena har domstolen utgått från parternas anföranden och alla de dokument som inlämnats av dem, samt yttrandena från de vittnen som hördes i Strasbourg.

84. Den har även beaktat rapporterna från internationella officiella och icke-officiella organisationer såsom PACE:s övervaknings­kommitté, HRW, FIDH och 2006 års årsrapport från människorättskommissarien i Ryska federationen (rysk ombudsman). Vissa av de dokument som lämnades in av klagandestatens regering förekommer även i dessa rapporter.

1. Ytterligare dokumentation

85. Dessutom uppmanade domstolen i skrivelser den 28 juni 2010 och den 8 mars 2011 samt under vittnesförhöret svarandestatens regering att förete följande ytterligare dokument:

i) månadsstatistik avseende utvisning av georgiska medborgare under 2006 och 2007, för att möjliggöra en jämförelse mellan utvisningar före och efter oktober 2006, då massgripanden och utvisningar av georgiska medborgare enligt uppgift påbörjades; svarandestatens regering svarade att den endast förde års- och halvårsstatistik, vilken den hade inlämnat till domstolen,

ii) de båda cirkulären nr 0215 och 849 från slutet av september 2006, som utfärdades av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen respektive Ryska federationens inrikesministerium, och till vilka de dokument som inlämnats av klagandestatens regering hänvisar; svarandestatens regering bestred dessa dokuments autenticitet och sade att man inte kunde presentera cirkulären i fråga eftersom de klassificerades som ”statshemlighet” (se punkt 32 ovan),

iii) handlingar avseende disciplinförfarandena mot ryska tjänstemän som uppmanade diverse ryska skolor att skicka förteckningar över georgiska elever; svarandestatens regering inlämnade en kopia av flera dokument indikerande att disciplinära påföljder hade ålagts tjänstemännen i fråga,

iv) statistik över antalet beslut från de ryska domstolarna efter överklaganden mot beslut om utvisning av georgiska medborgare under perioden i fråga (oktober 2006 till januari 2007); i sin svarsskrivelse från den 15 april 2011 framhöll svarandestatens regering åter att den inte hade månadsstatistik avseende utvisning av georgiska medborgare (medborgarskapet för dem som gjort sig skyldiga till administrativa förseelser framgick inte av statistiken från allmänna domstolar, och en elektronisk databas för hela Ryska federationen fanns bara sedan 2010), men man skulle kunna tillhandahålla manuellt inhämtad information för den berörda perioden från domstolarna i 18 regioner av Ryska federationen genom att förse domstolen med kopior av 86 överklagandebeslut. Det bör nämnas att endast 42 av dessa beslut avser georgiska medborgare utvisade under perioden i fråga, varav 21 upphävde beslut från förstainstansrätterna. Av de 86 överklagandebesluten som inlämnades till domstolen gällde dessutom endast 8 staden Moskva och 17 staden S:t Petersburg, medan majoriteten av utvisningarna av georgiska medborgare ägde rum i dessa två städer. Slutligen gällde ett överklagandebeslut av de 8 rörande Moskva, samt 12 överklagandebeslut av de 17 rörande S:t Petersburg, återförvisningar till de administrativa myndigheterna på grund av att poliserna hade fört de georgiska medborgarna direkt till domstolarna utan att först ta dem till den federala migrationstjänsten i enlighet med lagen.

2. Vittnesförhör

86. Under veckan mellan den 31 januari och den 4 februari 2011 hörde den stora kammarens domardelegation totalt 21 vittnen, varav nio hade föreslagits av klagandestatens regering, tio av svarandestatens regering och två valts av delegationen.

87. De nio vittnen som föreslogs av klagandestatens regering (utom vittne nr 8, hustru till den avlidne Tengiz Togonidze och ett ”indirekt” vittne till händelserna, samt Zurab Pataridze, Georgiens konsul i Ryska federationen vid den aktuella tidpunkten) är georgiska medborgare som greps, internerades och utvisades av de ryska myndigheterna. Deras vittnesmål gällde villkoren för gripanden, internering och utvisningar under hösten 2006.

88. De tio vittnen som föreslogs av svarandestatens regering är offentliga tjänstemän i Ryska federationen, vilkas vittnesmål främst gällde villkoren för gripande, internering och utvisning av georgiska medborgare, statistiska data och autenticiteten av instruktionerna utfärdade av direktoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen samt de cirkulär de hänvisar till.

89. De två vittnena som valts av domstolen är Mátyás Eörsi, rapportör från PACE:s övervaknings­kommitté vid den aktuella tidpunkten, och George Tugushi, en tjänsteman för mänskliga rättigheter inom OSSE-uppdraget i Georgien vid den aktuella tidpunkten.

90. Delegationen hade även planerat att höra andra vittnen, inklusive V.J. Piotrovskiy, tillförordnad chef för huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen vid den aktuella tidpunkten, och den som antas ha undertecknat instruktionen från den 2 oktober 2006 med syfte att ”[öka] effektiviteten av genomförandet av ... cirkulär nr 0215 från den 30 september 2006” (se punkt 31 ovan). Dagen före förhöret med svarandestatens regeringsrepresentant uppgav han att V.J. Piotrovskiy hade förts akut till sjukhus och inlämnade ett sjukhusintyg om detta.

91. Delegationen hade även velat höra V.P. Lukin, kommissarie för mänskliga rättigheter i Ryska federationen vid den aktuella tidpunkten, men han hörsammade inte domstolens kallelse.

92. Slutligen hade delegationen även velat höra Ella Pamfilova, chef för presidentens rådgivande kommitté för mänskliga rättigheter och civilsamhälle i Ryska federationen vid den aktuella tidpunkten. Det var emellertid inte möjligt att höra henne som vittne eftersom svarandestatens regering informerade domstolen att Ella Pamfilova inte längre var offentlig tjänsteman utan en privatperson och att man därför inte kunde tillhandahålla domstolen med hennes adress, vilket förklarades i en skrivelse från den 15 oktober 2010. Det bör här erinras om att konventionsparterna har en skyldighet att delge ett vittne som uppehåller sig på dess territorium varje kallelse (se regel A5 punkt 4, första meningen, i bilagan till domstolsreglerna).

B. Principer för bedömning av bevis

93. För bevisbedömningen har domstolen antagit beviskravet ”bortom rimligt tvivel”, som den fastställde i två mellanstatliga mål (se Irland mot Förenade kungariket, 18 januari 1978, punkt 161, serie A nr 25, och Cypern mot Turkiet [GC], nr 25781/94, punkt 113, ECHR 2001‑IV), och som sedan dess har kommit att ingå i dess etablerade rättspraxis (se bland annat Ilaşcu med flera mot Moldavien och Ryssland [GC], nr 48787/99, punkt 26, ECHR 2004‑VII, och Davydov med flera mot Ukraina, nr 17674/02 och 39081/02, punkt 158, 1 juli 2010).

94. Emellertid har det aldrig varit dess syfte att ta efter den hållning som tillämpas av de nationella rättssystem som använder det beviskravet i brottmål. Domstolens roll är inte att avgöra straffrättslig skuld eller civilrättsligt ansvar, utan konventionsstaternas ansvar enligt konventionen. Det specifika i dess arbetsuppgift enligt artikel 19 i konventionen – att se till att de höga fördragsslutande parterna respekterar sina utfästelser att säkra de grundläggande rättigheterna i konventionen – utgör en premiss för dess hållning till bevisfrågorna. I domstolsförfarandet finns det inga formella hinder för bevisföringen eller förutbestämda formler för dess bedömning. Domstolen drar de slutsatser som enligt dess uppfattning stöds av den fria utvärderingen av all bevisning, inklusive sådana slutsatser som kan härledas ur de faktiska omständigheterna och parternas inlagor. Enligt dess etablerade rättspraxis kan bevis härledas ur samexistensen av tillräckligt starka, tydliga och samstämmiga slutsatser eller liknande obestridliga antaganden om de faktiska omständigheterna. Dessutom är den erforderliga graden av påtryckning för att komma till en viss slutsats och, i detta sammanhang, fördelningen av bevisbörda intimt kopplade till sakförhållandenas specifika natur, anklagelsernas beskaffenhet och konventionsrätten i fråga. Domstolen är även uppmärksam på den allvarlighetsgrad som är förenad med ett avgörande att en konventionsstat har brutit mot de grundläggande rättigheterna (se bland annat Nachova med flera mot Bulgarien [GC], nr 43577/98 och 43579/98, punkt 147, ECHR 2005‑VII, och Mathew mot Nederländerna, nr 24919/03, punkt 156, ECHR 2005‑IX).

95. Vid fastställandet av om det föreligger en administrativ praxis förlitar sig domstolen inte på uppfattningen att bevisbördan bärs av den ena eller andra av de två berörda regeringarna, utan kommer snarare att studera allt material den fått presenterat, oavsett källa (se Irland mot Förenade kungariket och Cypern mot Turkiet, ovan, ibid.). Dessutom kan parternas beteende i förhållande till domstolens ansträngningar för att erhålla bevis utgöra en komponent att ta i beaktande (se Irland mot Förenade kungariket; Ilaşcu med flera; och Davydov med flera, ovan, ibid.).

II. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 38 I KONVENTIONEN

96. Med hänsyn till svarandestatens regerings ihärdiga vägran att förse domstolen med en kopia av de båda cirkulären nr 0215 och 849 från slutet av september 2006, utfärdade av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen respektive Ryska federationens inrikesministerium (se punkt 30 ovan), anser domstolen det lämpligt att påbörja sin prövning av det aktuella målet med att analysera huruvida svarandestatens regering har fullföljt sin skyldighet enligt förfarandekraven i artikel 38 i konventionen, vilken lyder som följer:

”Domstolen skall pröva målet tillsammans med parternas ombud och vid behov göra en utredning vars effektiva genomförande de berörda höga fördragsslutande parterna på alla sätt skall underlätta.”

A. Parternas inlagor

1. Klagandestatens regering

97. Klagandestatens regering hävdade att svarandestatens regering inte hade givit någon tillräcklig förklaring av dess vägran att förse domstolen med cirkulär nr 0215 och 849. Med hänvisning till domstolens relevanta rättspraxis bad de domstolen att dra fördelaktiga slutsatser när det gäller att bedöma hur välgrundade deras anklagelser är, och att finna att det har skett en kränkning av artikel 38 i konventionen.

2. Svarandestatens regering

98. Svarandestatens regering å sin sida hävdade att den inte var i stånd att förse domstolen med cirkulären eftersom de var klassificerade som ”statshemlighet” och inte fick avslöjas. Enligt Ryska federationens inrikesministerium innehöll cirkulären inget påbud som krävde att Ryska federationens administrativa enheter skulle vidta åtgärder som uppsåtligen skulle innebära intrång i georgiska medborgares rättigheter. Vid vittnesförhöret bekräftade K.S. Nikishkin, vid tidpunkten för förhöret biträdande chef för den juridiska avdelningen inom inrikesministeriet i Moskva, att instruktionen från den 2 oktober 2006 som enligt uppgift skulle ha utfärdats av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen var en förfalskning och att de båda cirkulären nr 0215 och 849 (varav det sistnämnda var ett telegram) var klassificerade som ”statshemlighet” och innehöll en hänvisning till diverse nationella kriminella grupper, men ingen specifik hänvisning till georgiska medborgare. Att avslöja deras innehåll var förbjudet enligt rysk lag (se bilagan, punkt 21).

B. Domstolens bedömning

1. Allmänna principer

99. Domstolen erinrar om följande allmänna principer som den har utvecklat avseende enskilda klagomål och som även bör tillämpas för mellanstatliga klagomål (i översättning):

”... det är av yttersta vikt för att systemet för enskild framställan, inrättat i enlighet med artikel 34 i konventionen, ska fungera effektivt att staterna tillhandahåller alla nödvändiga resurser för att möjliggöra en korrekt och effektiv prövning av klagomål. Denna skyldighet kräver att konventionsstaterna förser domstolen med alla nödvändiga resurser, oavsett om den genomför en faktaundersökning eller utför sina allmänna plikter i fråga om prövning av klagomål. Underlåtenhet från en regerings sida att inge sådana upplysningar vilka är i deras ägo utan tillfredsställande förklaring kan dels ge upphov till att slutsatser dras rörande hur välgrundade klagandens anklagelser är, dels också få negativa återverkningar på uppfattningen av hur väl en svarandestat efterlever sina skyldigheter enligt artikel 38 i konventionen (se Tahsin Acar mot Turkiet [GC], nr 26307/95, punkt 253–54, ECHR 2004‑III; Timurtaş mot Turkiet, nr 23531/94, punkt 66 och 70, ECHR 2000‑VI; och Tanrıkulu mot Turkiet [GC], nr 23763/94, punkt 70, ECHR 1999‑IV).”

(se Janowiec med flera mot Ryssland [GC], nr 55508/07 och 29520/09, punkt 202, ECHR 2013).

2. Tillämpning av dessa principer

100. I det aktuella målet konstaterar domstolen att den i en skrivelse den 28 juni 2010 ombad svarandestatens regering tillhandahålla en kopia av cirkulär nr 0215 och 849 – till vilka hänvisning görs i instruktion nr 122721/08 från den 2 oktober 2006, utfärdad av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen, påbudet från den 2 oktober 2006 (nr 12272/11) från den tillförordnade polischefen för S:t Petersburg och Leningradregionen, och informations­meddelandet från den 18 oktober 2006, utfärdat av den federala migrations­tjänsten (se punkt 30 till 31 ovan) – vilka den betraktar som väsentliga dokument för att fastställa sakförhållandena i det aktuella målet.

101. Vid vittnesförhöret upprepade domardelegationen muntligen för svarandestatens regeringsrepresentant domstolens begäran om en kopia av de båda cirkulären, och riktade hans uppmärksamhet på regel 44 A–C (skyldighet att samarbeta med domstolen) och regel 33 (dokuments offentliga karaktär) i domstolsreglerna.

102. I en andra skrivelse den 8 mars 2011 upprepade domstolen sin begäran skriftligen och hänvisade även till de två ovanstående reglerna, uttryckligen angivande, i enlighet med lydelsen av regel 44C att ”om en part underlåter att lägga fram bevis eller tillhandahålla information som begärts av domstolen eller att redovisa relevant information på eget initiativ eller på annat sätt underlåter att effektivt medverka i förfarandet, kan domstolen dra sådana slutsatser som den anser lämpliga.”

103. Svarandestatens regering å sin sida bestred inte förekomsten av cirkulären, men hävdade att deras innehåll inte motsvarade klagandestatens regerings anklagelser, samtidigt som den vägrade att förse domstolen med kopior av det skälet att de var klassificerade som ”statshemlighet” och att det enligt rysk lag var förbjudet att avslöja deras innehåll.

104. Domstolen erinrar om att ”i mål där det finns motstridiga redogörelser för händelserna, står domstolen vid fastställandet av sakförhållandena oundvikligen inför samma problem som varje förstainstansrätt”. När svarandestatens regering, som i förevarande mål, har exklusiv tillgång till information som kan bekräfta eller vederlägga klagande[regeringe]ns anklagelser, kan varje bristande samarbete från regeringens sida utan tillfredsställande förklaring ge upphov till att slutsatser dras rörande hur välgrundade klagande[regeringe]ns anklagelser är (se Imakayeva mot Ryssland, nr 7615/02, punkt 111, ECHR 2006‑XIII (utdrag)).

105. Dessutom kan inte svarandestatens regering, såsom redan påpekats i mål avseende dokument klassificerade som ”statshemlighet”, utgå från bestämmelser i nationell lagstiftning för att motivera sin vägran att rätta sig efter domstolens begäran om tillhandahållande av bevis (se tillämpliga delar av Davydov med flera, ovan, punkt 170; Nolan och K. mot Ryssland, nr 2512/04, punkt 56, 12 februari 2009; och Janowiec med flera, ovan, punkt 206).

106. Slutligen konstaterar domstolen att svarandestatens regering i förevarande mål har underlåtit att tillhandahålla en specifik förklaring till sekretessen hos cirkulären i fråga. Domstolen har alltså allvarliga tvivel angående denna klassificering eftersom cirkulären, även om de vore interna dokument, skulle behöva uppmärksammas av ett stort antal offentliga tjänstemän på olika administrativa nivåer för att verkställas.

107. Domstolen erinrar om att ett av de kriterier den har antagit vid bedömning av ett dokuments sekretess är huruvida det var bekant för någon utanför den hemliga underrättelsetjänsten och de högsta statliga tjänstemännen (se tillämpliga delar av Nolan och K., ovan, punkt 56, och Janowiec med flera, ovan, punkt 206).

108. Även om man antar att svarandestatens regering hade legitima säkerhetsintressen för att inte avslöja cirkulären i fråga, bör det påpekas att domstolen uppmärksammade den på de möjligheter som anges i regel 33.2 i domstolsreglerna för att begränsa offentlighet (se tillämpliga delar av Shamayev med flera mot Georgien och Ryssland, nr 36378/02, punkt 15–17, 246 och 362, ECHR 2005‑III, där kammarens president försäkrade konfidentialiteten av vissa dokument inlämnade av den ryska regeringen).

109. Med hänsyn till alla dessa faktorer anser domstolen att svarandestatens regering inte har uppfyllt sin skyldighet att förse domstolen med alla nödvändiga resurser i dess arbetsuppgift att fastställa de faktiska omständigheterna i målet, såsom krävs i artikel 38 i konventionen. Domstolen kommer att dra alla slutsatser den finner relevanta avseende hur välgrundade klagandestatens regerings anklagelser är.

110. Det har följaktligen skett en kränkning av artikel 38 i konventionen.

III. PÅSTÅDD FÖREKOMST AV EN ADMINISTRATIV PRAXIS, UTTÖMMANDE AV INHEMSKA RÄTTSMEDEL, OCH SEXMÅNADERSREGELN

111. Domstolen erinrar om att kammaren i sitt beslut om tillåtlighet konstaterade att det fanns bevis för en administrativ praxis, men till sakfrågan fogade ”undersökning av alla andra frågor rörande förekomsten och omfattningen av en sådan administrativ praxis, liksom dess kompatibilitet med bestämmelserna i konventionen” och frågan om tillämpning av sexmånadersregeln. Domstolen fogade även till sakfrågan den med förekomsten av en administrativ praxis närbesläktade ”frågan om tillämpning av regeln om uttömmande av inhemska rättsmedel och efterlevnaden av den under det aktuella målets omständigheter” (se Georgien mot Ryssland (I) (beslut), nr 13255/07, punkt 44–46 och 50, 30 juni 2009).

A. Administrativ praxis och uttömmande av inhemska rättsmedel

1. Parternas inlagor

a. Administrativ praxis

i. Klagandestatens regerings inlagor

112. Klagandestatens regering hävdade, som sin huvudsakliga inlaga, att de två komponenterna i en administrativ praxis, nämligen upprepningen av handlingar och officiell tolerans, var vid handen i detta fall.

113. Vad gäller upprepningen av handlingar bekräftade de vittnen som kallades av klagandestatens regering för den stora kammarens domardelegation att Ryska federationens gripande, internering och utvisning av georgiska medborgare under hösten 2006 var organiserat. Dessutom var deras papper plötsligt inte längre i ordning, trots att de aldrig hade mött några svårigheter tidigare. Detta var ytterligare bevis för att de ryska myndigheternas åtgärder var tillräckligt många och välorganiserade för att komma fram till att det fanns ett mönster av kränkningar, vilket uteslöt förklaringen att de skulle ha varit exceptionella och isolerade fall. Förekomsten av en administrativ praxis blev särskilt uppenbar vid beaktande av det ökade antalet utvisade georgiska medborgare under hösten 2006 jämfört med föregående eller följande månader och år. Detta bekräftades även av det faktum att svarandestatens regering inte bestred att de hade inställt posttjänsterna med Georgien, och att den federala församlingen (den lagstiftande tvåkammar­representationen) i Ryska federationen den 5 november 2006 hade skärpt de åtgärder som vidtogs mot överträdelser av immigrationslagen. Slutligen hänvisade klagandestatens regering till rapporterna från flera internationella officiella och icke-officiella organisationer (inklusive HRW:s) och medier om problemet med rasism och främlingsfientlighet i Ryska federationen i allmänhet liksom den antigeorgiska hållningen som kom till uttryck under hösten 2006.

114. Vad avser officiell tolerans hänvisade klagandestatens regering specifikt till HRW-rapporten, som uppgav att både lägre och högre nivåer av den ryska statsapparaten arbetade tillsammans för att utföra massutvisningar av georgier. Rapporten hänvisade till polisens omfattande dokumentkontroller av etniska georgier, och framför allt instruktioner från huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen till polisen, den federala migrationstjänsten och domstolarna att vidta nödvändiga åtgärder för att identifiera och utvisa georgiska medborgare. Dessutom visade offrens yttranden samt rapporterna från internationella officiella och icke-officiella organisationer och medierna både förekomsten av instruktioner baserade på cirkulär nr 0215 och 849 och innehållet i dessa cirkulär. Klagandestatens regering hänvisade specifikt till årsrapporten för 2006 från kommissarien för mänskliga rättigheter i Ryska federationen. Slutligen skickades förfrågningar om listor över georgiska elever i syfte att identifiera deras föräldrar av ryska tjänstemän till ett antal skolor i Ryska federationen. Det faktum att de personer som låg bakom sådana förfrågningar, vilka var uppenbart otillåtna, inte hade straffats i laga ordning var ytterligare bevis för den diskriminerande politik som fördes mot georgiska medborgare under hösten 2006.

ii. Svarandestatens regerings inlagor

115. Svarandestatens regering nekade till dessa anklagelser. Enligt dem tillhandahöll det vittnesförhör som genomfördes av den stora kammarens domardelegation inte något bevis som bekräftade de georgiska myndigheternas påståenden att Ryska federationen, som reaktion på gripandet av de ryska officerare som anklagats för spionage, organiserade och sanktionerade förtrycket av georgiska medborgare samt organiserade de olagliga massgripandena och kollektiva utvisningarna av dem.

116. Svarandestatens regering hävdade att dess åtgärder mot georgiska medborgare avseende deras ansvar för administrativa förseelser och åtgärder som utvisade dem från ryskt territorium var i enlighet med lagen och ägde ett legitimt syfte, och aldrig var sammankopplade med eller motiverade av georgiska medborgares etniska status eller medborgarskap. De ryska myndigheterna tillämpade aldrig mot georgiska medborgare någon administrativ praxis eller kollektiv utvisning i konventionens bemärkelse.

117. De ansåg exempelvis att klagandestatens regering inte hade tillhandahållit något bevis för äktheten av de instruktioner som skulle ha utfärdats av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen – inklusive den av den 2 oktober 2006 som undertecknades av V.J. Piotrovskiy och av vilken en ”påstådd” kopia förekom i bland annat bilagan till PACE-rapporten, HRW-rapporten och rapporten från kommissarien för mänskliga rättigheter i Ryska federationen – med hänvisning till samordning av en utvisningspolitik mellan de administrativa och rättsliga myndigheterna, specifikt riktad mot georgiska medborgare. Blotta omnämnandet av sådan samordning var särskilt absurd eftersom de ryska domstolarna var oberoende av den verkställande makten. Dessutom bekräftade de ryska tjänstemännen under vittnesförhöret att inga sådana instruktioner någonsin hade utfärdats. Detsamma gällde för påbudet den 2 oktober 2006 från den tillförordnade polischefen i S:t Petersburg och Leningradregionen, samt informations­meddelandet den 18 oktober 2006 från den federala migrationstjänsten. De enda instruktioner som de ryska tjänstemännen hade hänvisat till var de som utfärdats av den biträdande allmänna åklagaren, som bad alla åklagare förstärka sin övervakning för att garantera respekt för OSS-medborgares konstitutionella fri- och rättigheter (se punkt 38 ovan). Vad avser cirkulär nr 0215 och 849, som dessa instruktioner skulle ha varit baserade på, samt påbudet och informations­meddelandet, bestred svarandestatens regering att dessa innehöll det som hävdades av klagandestatens regering.

118. Dessutom var de ryska tjänstemän som hade begärt utarbetandet av listor över georgiska elever från skolor i Ryska federationen isolerade fall (det hade endast förekommit totalt fyra förfrågningar med avseende på två administrativa enheter), och de hade straffats i laga ordning, såsom bekräftades vid vittnesförhöret.

119. Svarandestatens regering bestred även de statistiska bevis som framlagts av klagandestatens regering, med tanke på att de georgiska myndigheternas hänvisning till en aldrig tidigare skådad massutvisning av georgiska medborgare under perioden i fråga för att styrka anklagelser om en massiv ”antigeorgisk kampanj” inte stöddes av några officiella statistiska data. Man bestred allmänt relevansen av informationen i vissa rapporter, inklusive exempelvis HRW-rapporten och rapporten från PACE:s övervaknings­kommitté, med argumentet att den till stor del baserades på yttranden från de georgiska myndigheterna eller georgiska medborgare, vilka inte bekräftades av dokument eller andra godtagbara bevis. Dessa rapporter kunde därför inte åberopas för att dra slutsatsen att det hade förekommit allvarliga överträdelser från svarandestatens regerings sida.

b. Uttömmande av inhemska rättsmedel

i. Klagandestatens regerings inlagor

120. I andra hand, och för det fall att regeln om uttömmande av inhemska rättsmedel skulle tillämpas i det aktuella målet, hävdade klagandestatens regering att de rättsmedel som hänvisades till av svarandestatens regering var ineffektiva och otillgängliga i målets specifika sammanhang. Därtill hade det allmänna sammanhanget kring de ryska myndigheternas antigeorgiska kampanj, som resulterade i massöverträdelser av mänskliga rättigheter, befriat georgiska medborgare från skyldigheten att använda dessa rättsmedel.

Exempelvis överklagade inte de georgiska medborgarna utvisnings­besluten medan de var kvar i Ryska federationen eftersom de inte blev informerade om den möjligheten och i vissa fall till och med tvingades av ryska tjänstemän att underteckna formulär där de avsade sig rätten att överklaga. Därefter, när de en gång hade utvisats, kunde de inte längre lämna in något överklagande eftersom alla former av kommunikation mellan de två staterna hade blivit avskurna och det inte var möjligt att använda tjänsterna från det georgiska konsulatet i Ryska federationen eller Ryska federationens konsulat i Georgien. Dessutom var utvisnings­besluten subjektiva och bröt mot bestämmelserna i den ryska lagen om administrativa förseelser, enligt vilken sådana beslut inte skulle kunna verkställas förrän efter den högst elva dagar långa överklagandeperioden (se punkt 77 ovan). Slutligen bekräftade bristerna i de beslut som inlämnades av svarandestatens regering i dess skrivelse från den 15 april 2011 (se slutet av punkt 85 ovan) att de inhemska rättsmedlen var ineffektiva vid den aktuella tidpunkten.

ii. Svarandestatens regerings inlagor

121. Enligt svarandestatens regerings inlaga framgick det tydligt av vittnesförhöret att alla de georgiska medborgarna som kallats av klagandestatens regering olagligen hade befunnit sig i Ryska federationen och kunde ha utnyttjat tillgängliga och effektiva inhemska rättsmedel för att bestrida utvisnings­besluten. Innan de verkligen utvisades kunde de ha överklagat, eller ansökt om rättslig prövning av, eller överklagat avseende rättsfrågor i, domstolsbesluten mot dem. I sin skrivelse från den 15 april 2011, inlämnad till domstolen som svar på dennas begäran, beskrev de ryska myndigheterna i detalj de rättsliga garantierna som enligt rysk lag erbjuder rättsskydd i händelse av sådana överträdelser, samt en förteckning över exempel på beslut i ryska domstolar där överklaganden från georgiska medborgare avgjorts. Denna information var i full överensstämmelse med de statistiska data som gällde antalet georgiska medborgare som utvisats från Ryssland, samt med de ryska myndigheternas yttranden, som hävdade att de aldrig genomförde vare sig någon ”antigeorgisk kampanj” vid den aktuella tidpunkten eller någon kollektiv utvisning av georgiska medborgare. De georgiska medborgarna kunde även ha vänt sig till den allmänna åklagarmyndigheten, vilken enligt rysk lag hade möjlighet att lämna in ett överklagande (протест) avseende rättsfråga eller att begära prövning av beslutet.

2. Domstolens bedömning

a. Allmänna principer

122. Domstolen erinrar om att en administrativ praxis innefattar två komponenter: ”upprepning av handlingar” och ”officiell tolerans” (se Frankrike, Norge, Danmark, Sverige och Nederländerna mot Turkiet, nr 9940‑9944/82, kommissionens beslut den 6 december 1983, punkt 19, DR 35, och Cypern mot Turkiet, ovan, punkt 99).

123. Vad avser ”upprepning av handlingar” beskriver domstolen dessa som ”en ackumulering av identiska eller liknande överträdelser vilka är tillräckligt många och sammankopplade för att inte bara utgöra isolerade incidenter eller undantag utan ett mönster eller system” (se Irland mot Förenade kungariket, ovan, punkt 159, och Cypern mot Turkiet, ovan, punkt 115).

124. Med ”officiell tolerans” avses att ”illegala handlingar tolereras genom att de omedelbart ansvarigas överordnade, trots att de känner till sådana handlingar, inte vidtar någon åtgärd för att straffa dem eller hindra att de upprepas; eller att en högre myndighet, som ställs inför ett flertal anklagelser, uppvisar likgiltighet genom att vägra varje adekvat utredning av deras sanningshalt, eller att en rättvis rättegång av sådana klagomål nekas i rättsliga förfaranden”. Till denna sistnämnda komponent lade kommissionen att ”varje åtgärd som vidtas av den högre myndigheten måste vara av en storleksordning som är tillräcklig för att stoppa upprepningen av handlingar eller att bryta mönstret eller systemet” (se Frankrike, Norge, Danmark, Sverige och Nederländerna mot Turkiet, ovan, ibid.). I detta sammanhang har domstolen noterat att ”det är otänkbart att en stats högre myndigheter skulle vara, eller åtminstone skulle ha rätt att vara, omedvetna om förekomsten av en sådan praxis. Enligt konventionen är dessutom dessa myndigheter strikt ansvariga för sina underordnades beteende; de är skyldiga att ålägga de underordnade att följa dess föresatser och kan inte gömma sig bakom sin oförmåga att säkerställa att de respekteras” (se Irland mot Förenade kungariket, ovan, punkt 159).

125. Vad avser regeln om uttömmande av inhemska rättsmedel erinrar domstolen om att regeln, enligt domstolens rättspraxis i mellanstatliga mål, i princip inte gäller om klagandestatens regering ”klagar över en praxis som sådan, med målet att hindra dess fortsatta eller återkommande tillämpning, men inte yrkar ... på ett beslut för vart och ett av de fall som framlagts som bevis eller illustrationer av denna praxis” (se Irland mot Förenade kungariket, ovan, punkt 159). I varje händelse gäller den inte ”om en administrativ praxis, nämligen en upprepning av handlingar oförenliga med konventionen, och officiell tolerans av staten, har visat sig existera och är av sådan beskaffenhet att den gör förfaranden fruktlösa eller ineffektiva” (se Irland mot Förenade kungariket, ovan, ibid; Akdivar med flera mot Turkiet, 16 september 1996, punkt 67, Reports of Judgments and Decisions 1996‑IV; och Cypern mot Turkiet, ovan, punkt 99).

126. Emellertid kan frågan om inhemska rättsmedels effektivitet och tillgänglighet betraktas som ytterligare bevis vid bedömningen av om en sådan praxis föreligger (se exempelvis Cypern mot Turkiet, ovan, punkt 87).

127. Domstolen anser att en prövning av denna fråga tillsammans med frågan om förekomsten av en administrativ praxis är särskilt lämplig i det aktuella målet.

b. Tillämpning av dessa principer

i. Administrativ praxis

128. I det aktuella målet är det inte domstolens uppgift att pröva enskilda överträdelser av rättigheter som garanteras av konventionen, men de enskilda fall som har kommit till dess kännedom kan undersökas som bevis för en eventuell praxis (se Irland mot Förenade kungariket, ovan, slutet av punkt 157).

129. För att fastställa om det förelåg en administrativ praxis kommer domstolen att bedöma de bevis den har tillgång till mot bakgrund av de kriterier som definierats ovan (se punkt 93 till 95 ovan).

130. I detta sammanhang konstaterar domstolen först att de statistiska data som anförts av parterna skiljer sig i fråga om det exakta antalet georgiska medborgare som greps, internerades och utvisades under perioden i fråga (slutet av september 2006 till slutet av januari 2007) (se punkt 27 till 28 ovan).

131. Faktum är att klagandestatens regering hävdade att 4 634 utvisnings­beslut utfärdades mot georgiska medborgare under denna period, varav 2 380 internerades och utvisades med tvång, och övriga 2 254 lämnade landet för egen maskin, med en kraftig ökning av antalet utvisningar registrerade från början av oktober 2006 jämfört med föregående period.

132. Svarandestatens regering å sin sida vidhöll att den endast hade års- eller halvårsstatistik, och framhöll att 4 022 administrativa utvisnings­beslut utfärdades mot georgiska medborgare under 2006 och tillade att 2 862 georgiska medborgare var föremål för utvisnings­beslut mellan den 1 oktober 2006 och den 1 april 2007.

133. Domstolen konstaterar att svarandestatens regering inlämnade statistik rörande en period från den 1 oktober 2006 till den 1 april 2007, vilket inte motsvarar ett halvt kalenderår och antyder att månadsstatistik insamlades.

134. Vad avser underlåtenheten att meddela månads­statistik för 2006 och 2007 är domstolen inte i stånd att acceptera att det antal som angavs av svarandestatens regering motsvarar det exakta antalet georgiska medborgare som utvisades under perioden i fråga.

135. Följaktligen anser domstolen att det inte finns någonting som gör det möjligt att fastställa att klagandestatens regerings påståenden om antalet medborgare som utvisades under den aktuella perioden och om den kraftiga ökningen jämfört med perioden före oktober 2006 inte är trovärdiga. I sin prövning av det aktuella målet antar därför domstolen att det under perioden i fråga utfärdades mer än 4 600 utvisnings­beslut mot georgiska medborgare, varav ungefär 2 380 internerades och utvisades med tvång.

136. Mot bakgrund av allt material i domstolens ägo noterar den att händelserna i fråga inträffade samtidigt, nämligen i slutet av september eller början av oktober 2006: utfärdandet av cirkulären och instruktionerna, massgripandena och utvisningarna av georgiska medborgare, flygtransporterna från Moskva till Tbilisi och skrivelserna som skickades av ryska tjänstemän till skolor. Även överensstämmelsen i beskrivningen av de omtvistade händelserna som förmedlades av de internationella officiella och icke-officiella organisationerna är betydande i detta avseende (se punkt 63 till 74 ovan).

137. Svarandestatens regering ifrågasatte bevisvärdet av uppgifterna i rapporterna från dessa organisationer.

138. Emellertid erinrade domstolen om att den, som ”herre över sitt eget förfarande och sina egna regler, har fullständig frihet att bedöma såväl tillåtlighet och relevans som bevisvärde av varje beviselement den har tillgång till” (se Irland mot Förenade kungariket, ovan, slutet av punkt 210). Domstolen har ofta fäst betydelse vid den information som ingår i nyligen publicerade rapporter från oberoende internationella människorättsorganisationer eller officiella källor (se tillämpliga delar av Saadi mot Italien [GC], nr 37201/06, punkt 131, ECHR 2008; NA. mot Förenade kungariket, nr 25904/07, punkt 119, 17 juli 2008; M.S.S. mot Belgien och Grekland [GC], nr 30696/09, punkt 227 och 255, ECHR 2011; och Hirsi Jamaa med flera mot Italien [GC], nr 27765/09, punkt 118, ECHR 2012). För att bedöma tillförlitligheten av dessa rapporter är relevanta kriterier deras författares auktoritet och rykte, seriositeten hos de undersökningar med vilka de sammanställdes, enhetligheten i deras slutsatser och huruvida de bekräftas av andra källor (se tillämpliga delar av Saadi, ovan, punkt 143; NA., ovan, punkt 120; och Sufi och Elmi mot Förenade kungariket, nr 8319/07 och 11449/07, punkt 230, 28 juni 2011).

139. I förevarande mål, med tanke på grundligheten i de undersökningar med vilka dessa rapporter sammanställdes och det faktum att deras slutsatser med avseende på punkterna i fråga stämmer med och bekräftar de georgiska vittnesmålen, ser inte domstolen någon anledning att ifrågasätta dessa rapporters tillförlitlighet.

140. Dessutom anser domstolen att det efter konstaterandet av en kränkning av artikel 38 i konventionen finns starka skäl att förmoda att klagandestatens regerings anklagelser avseende innehållet i de cirkulär som beordrade utvisningen av just georgiska medborgare är trovärdiga.

141. Detsamma gäller sanningshalten av de andra dokument som inlämnats av klagandestatens regering och som hänvisade till dessa cirkulär, inklusive exempelvis instruktion nr 122721/08 från den 2 oktober 2006, som utfärdades av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen (se punkt 31 ovan).

142. Denna instruktion, som verkställer cirkulär nr 0215 från huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen från den 30 september 2006, nämner uttryckligen utvisning av ”medborgare i Republiken Georgien” olagligen bosatta i Ryska federationen. Den beordrar utvisning av ”endast” dessa medborgare genom att de skulle interneras i en mottagnings- och häkteslokal tillhörande huvuddirektoratet för inrikesfrågor. Framför allt indikerar det att ”beslutsfattandet samordnas med S:t Petersburgs tingsrätt och Leningrads regiondomstol”.

143. Domstolen hänvisar även till rapporterna från officiella och icke-officiella organisationer som hänvisar till denna instruktion (se PACE- och HRW-rapporterna, till vilka den är bifogad, samt FIDH-rapporten, slutet av s. 26 b) – se punkt 39 till 40 ovan), och till den iakttagelse som gjordes av kommissarien för mänskliga rättigheter i Ryska federationen, som nämnde den i sin rapport från 2006, där svaret från den biträdande allmänna åklagaren på hans förfrågan om information angående sanningshalten av denna instruktion ansågs otillfredsställande (se punkt 35 ovan). Det bör i detta sammanhang noteras att den biträdande allmänna åklagaren i sitt svar den 8 december 2006 inte hävdade att instruktionen i fråga inte var autentisk (se punkt 34 ovan).

144. Slutligen är det inte omtvistat att det i början av oktober 2006 skickades skrivelser från tjänstemän i direktoraten för inrikes­frågor i diverse Moskvadistrikt och Samararegionen till rektorer med begäran om en förteckning över georgiska elever av olika skäl (såsom för att upprätthålla allmän ordning, hindra terroristhandlingar och spänningar mellan barn boende i Moskva och georgiska barn, upptäcka mutor som betalats till skolor av illegala invandrare, identifiera barn som levde under osunda förhållanden) (se punkt 36 till 37 ovan).

145. Det bör noteras att ingen begäran av denna typ skickades före början av oktober. Även om det inte var många som skickades och det inte kan uteslutas att de skickades av nitiska tjänstemän som agerade på eget initiativ, är det ett påfallande faktum att dessa skrivelser skickades samtidigt som dagen för cirkulären och instruktionerna. Dessutom bekräftade de ryska tjänstemännen vid vittnesförhöret att sådana handlingar var strikt förbjudna i lag, så det är överraskande att flera tjänstemän bröt mot gällande lag samtidigt och på eget initiativ. Slutligen konstaterar domstolen att de straff som tjänstemännen fick utgjordes av en tillrättavisning, en degradering och disciplinåtgärder (se punkt 37 ovan).

146. Följaktligen anser domstolen att det bevismaterial som inlämnats av svarandestatens regering – särskilt de två skrivelserna från december 2006 från den biträdande allmänna åklagaren och rapporterna från de ryska myndigheternas utredningar efter de förfrågningar om information som skickades till olika skolor – inte kan motbevisa anklagelserna om ”officiell tolerans” av sådana illegala handlingar från de ryska myndigheternas sida.

ii. Inhemska rättsmedel

147. Vad avser de inhemska rättsmedlens effektivitet och tillgänglighet konstaterar domstolen först och främst att de georgiska vittnesmålen överensstämmer med varandra avseende förhållandena vid deras gripande och de mycket summariska förfarandena vid domstolarna i Ryska federationen (se punkt 45 till 46 och punkt 48 till 49 ovan).

148. Detsamma gäller för de internationella officiella och icke-officiella organisationernas beskrivning av dessa händelser, vilka exempelvis hänvisar till samordning mellan de administrativa och rättsliga myndigheterna (se punkt 39 till 40 och punkt 68 till 71 ovan).

149. Domstolen konstaterar att de georgiska medborgarna greps, internerades och utvisades för påstådda kränkningar av artikel 18.8, 18.10 och 18.11 i lagen om administrativa förseelser (till exempel inget giltigt arbetstillstånd, visum eller registreringsbevis) och att besluten utfärdades av de allmänna domstolarna.

150. Domstolen betvivlar inte att det finns rättsmedel hos de högre domstolarna i Ryska federationen mot gripande och internering samt mot utvisnings­beslut, såsom framhölls av svarandestatens regering i deras olika serier av anföranden och såsom beskrevs av de ryska tjänstemännen vid vittnesförhöret (se även Niyazov mot Ryssland, nr 27843/11, punkt 87 ff, 16 oktober 2012).

151. Emellertid måste domstolen ta realistiska hänsyn såväl till ”förekomsten av formella rättsmedel i den berörda konventionsstatens rättssystem som till det allmänna och politiska sammanhang där de finns, samt de klagandes personliga omständigheter” (se tillämpliga delar av Akdivar med flera, ovan, punkt 69).

152. Domstolen anser, baserat på allt material den har, att det under perioden i fråga fanns reella hinder för de georgiska medborgarnas utnyttjande av dessa rättsmedel, både under förfarandena inför de ryska domstolarna i Ryska federationen och efter att de hade blivit utvisade till Georgien.

153. Domstolen anser att dessa hinder uppstod i Ryska federationen till följd av förfarandena i de ryska domstolarna såsom beskrivits av de georgiska vittnena, nämligen att de ställdes inför domstolarna i grupper. Medan vissa hänvisade till en i genomsnitt fem minuter lång utfrågning med en domare utan korrekt prövning av de faktiska omständigheterna i målet, sade andra att de inte släpptes in i rättssalen utan fick vänta i korridorerna, eller till och med i de bussar som hade fört dem till domstolen, med andra georgiska medborgare. De sade att de därefter beordrades underteckna domstolsbesluten utan att ha fått möjlighet att läsa innehållet eller få en kopia av beslutet. De hade varken tolk eller försvarsadvokat. I regel avrådde både domarna och poliserna dem från att överklaga, utan informerade dem att det fanns ett påbud om att utvisa georgiska medborgare.

154. Dessutom kan även den atmosfär av skyndsamhet och hotfullhet där dessa åtgärder vidtogs förklara de georgiska medborgarnas motvillighet att utnyttja dessa rättsmedel.

155. I detta sammanhang tillmäter domstolen mer trovärdighet till de georgiska vittnenas beskrivning av dessa förfaranden, vilken överensstämmer med de internationella officiella och icke-officiella organisationernas, än de ryska tjänstemännens beskrivning, som förefaller osannolik med tanke på antalet utvisade georgiska medborgare under perioden i fråga.

156. Domstolen anser att det utöver den psykologiska faktorn fanns praktiska hinder för att utnyttja dessa rättsmedel på grund av de avbrutna förbindelserna mellan de båda länderna. Dessutom var det mycket svårt att kontakta Ryska federationens konsulat i Georgien, vilket hade mycket liten bemanning med endast tre diplomater vid den aktuella tidpunkten.

157. Domstolen anser vidare att eftersom ingen månads­statistik tillhandahölls avseende antalet utvisnings­beslut utfärdade specifikt mot georgiska medborgare av de ryska domstolarna under perioden i fråga, utgör inte de dokument som inlämnades av svarandestatens regering i skrivelsen från den 15 april 2011 (se slutet av punkt 85 ovan) tillräckligt bevis för att dessa rättsmedel var effektiva och tillgängliga vid den aktuella tidpunkten och hade rimliga utsikter att ge resultat.

158. Exempelvis förefaller antalet inlämnade överklagandebeslut (42) minimalt med tanke på antalet territoriella enheter i Ryska federationen och antalet utvisnings­beslut mot georgiska medborgare under denna period (se punkt 135 ovan). Antalet inlämnade överklagandebeslut förefaller även futtigt för städerna Moskva (8) och S:t Petersburg (17), med tanke på att de flesta utvisningar av georgiska medborgare under perioden i fråga utfördes i dessa städer, där majoriteten av dem även bor.

iii. Slutsats

159. Baserat på alla dessa faktorer har domstolen kommit fram till att det från oktober 2006 infördes en samordnad politik för att gripa, internera och utvisa georgiska medborgare i Ryska federationen, vilken utgjorde en administrativ praxis enligt konventionens rättspraxis. Följaktligen måste svarandestatens regerings invändning baserad på att inhemska rättsmedel inte uttömts avslås.

B. Sexmånadersregeln

160. Domstolen erinrar om ”att i frånvaron av rättsmedel ska denna tidsfrist beräknas från dagen för den handling eller det beslut som enligt klagomålet bröt mot konventionen” (se bland annat Georgien mot Ryssland (I), ovan, punkt 47).

161. Även om kammaren reserverade frågan för att foga den till sakfrågan framförde inte någon av de båda regeringarna några yttranden i det avseendet. Klagandestatens regering yrkade bara på att domstolen skulle finna att klagomålet hade inlämnats inom den tidsfrist på sex månader som anges i konventionen.

162. I det aktuella målet lämnades klagomålet in till domstolen den 26 mars 2007, medan de beslut som utvisade georgiska medborgare och som var föremål för klagandestatens regerings klagomål utfärdades efter den 27 september 2006.

163. Följaktligen anser domstolen att den tidsfrist på sex månader som anges i konventionen har hållits.

IV. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 4 I PROTOKOLL NR 4

164. Klagandestatens regering åberopade artikel 4 i protokoll nr 4, vilken lyder som följer:

”Kollektiv utvisning av utlänningar är förbjuden.”

A. Parternas inlagor

1. Klagandestatens regering

165. Klagandestatens regering hävdade att svarandestaten kollektivt utvisade georgier från Ryska federationens territorium, och nekade dem rätten att få sina fall prövade i domstol. En anledning till allvarlig oro var enligt deras uppfattning att de personer som berördes av utvisningsbeslut aldrig fick sina fall prövade i sak under domstolsförfarandet. Såsom kunde fastslås från vittnesförhöret och rapporterna från de internationella officiella och icke-officiella organisationerna önskade domstolarna inte höra de georgiska medborgarnas inlagor, och dessa kunde inte ange grunderna för att överklaga sin utvisning. Domarna använde samma standardformulär för alla utvisnings­beslut, och uppgav blott berörda namn och datum, utan att undersöka sakförhållandena i varje fall. Vissa av offren fick inte ens möjlighet att framträda inför domstolen.

2. Svarandestatens regering

166. Svarandestatens regering bestred dessa anklagelser och hävdade att det aktuella målet i hög grad skilde sig från målet Čonka mot Belgien (nr 51564/99, ECHR 2002‑I), eftersom Ryska federationens myndigheter aldrig hävdade att de kollektivt utvisade georgiska medborgare eller utfärdade sådana instruktioner till berörda tjänstemän. Dessutom hade de georgiska medborgarna inte kallats till berörda myndigheter inom inrikesministeriet och ett stort antal av dem kunde lämna Ryska federationen för egen maskin. Slutligen hade varje georgisk medborgare mot vilken talan väcktes för en administrativ förseelse och som hade blivit föremål för ett administrativt utvisningsbeslut fått sitt fall individuellt prövat i enlighet med rysk lag. Svarandestatens regering ifrågasatte trovärdigheten av de georgiska vittnesmålen i detta sammanhang och hänvisade till de ryska tjänstemännens vittnesmål. Enligt svarandestatens regering liknade det aktuella målet mer målet Sultani mot Frankrike (nr 45223/05, ECHR 2007‑IV (utdrag)) eftersom svarandestatens regering i oktober 2006 liksom i det målet hade organiserat speciella direkta flygtransporter för georgiska medborgare mellan Moskva och Tbilisi baserat på överenskommelser med den georgiska ambassaden i Ryska federationen, på grund av att flygförbindelserna mellan Ryska federationen och Georgien hade brutits. Utvisningen av illegala invandrare och personer som på annat sätt hade brutit mot lagens bestämmelser om bosättning på ryskt territorium var en suverän rättighet och en skyldighet för den ryska staten för att garantera den nationella och internationella säkerheten.

B. Domstolens bedömning

1. Allmänna principer

167. Domstolen erinrar om sin rättspraxis, enligt vilken ”kollektiv utvisning, enligt artikel 4 i protokoll nr 4, ska förstås som varje åtgärd som tvingar utlänningar, som grupp, att lämna ett land, utom när en sådan åtgärd vidtas efter, och baserat på, en rimlig och objektiv utredning av det specifika fallet för varje enskild utlänning i gruppen” (se Čonka, ovan, punkt 59). Därefter framhöll domstolen att ”det faktum att ett antal utlänningar är föremål för liknande beslut leder inte i sig till slutsatsen att det föreligger kollektiv utvisning om varje berörd person har fått tillfälle att argumentera mot sin utvisning hos behöriga myndigheter på individuell basis” (se bland annat Sultani, ovan, punkt 81, och Hirsi Jamaa med flera, ovan, punkt 184). Det betyder dock inte att ”bakgrunden till verkställandet av utvisnings­besluten inte spelar någon ytterligare roll vid fastställandet av huruvida artikel 4 i protokoll nr 4 har följts” om det har skett en rimlig och objektiv utredning av det specifika fallet för varje person (se Čonka, ovan, ibid.).

168. Med tanke på omfattningen av tillämpningsområdet av artikel 4 i protokoll nr 4 konstaterar domstolen att lydelsen av bestämmelsen inte hänvisar till de berörda personernas rättsliga situation, i motsats till artikel 1 i protokoll nr 7, vilket domstolen kommer att utreda nedan (se punkt 228 till 231 nedan). Dessutom framgår det av kommentaren om utkastet till protokoll nr 4 att, enligt expertkommittén, de utlänningar som artikel 4 avser inte bara är de som lagligen är bosatta inom territoriet, utan också ”alla som inte har någon reell rätt till medborgarskap i en stat, oavsett om de bara passerar genom ett land eller är bosatta eller har hemvist i det, oavsett om de är flyktingar eller har kommit in i landet på eget initiativ, eller om de är statslösa eller har annan nationalitet” (artikel 4 i kommitténs slutliga förslag, s. 505, punkt 34).

169. I enlighet med denna tolkning har domstolen i de mål som den har prövat tillämpat artikel 4 i protokoll nr 4 för personer som av olika skäl varit bosatta på en stats territorium eller som tagits om hand till sjöss på fartyg under svarandestatens flagg och återvänt till ursprungsstaten (se bland annat Čonka; Sultani; och Hirsi Jamaa med flera, ovan).

2. Tillämpning av dessa principer

170. I det aktuella målet är artikel 4 i protokoll nr 4 därför tillämplig oberoende av om de georgiska medborgarna var lagligen bosatta inom Ryska federationens territorium.

171. I sak måste domstolen avgöra om utvisningsåtgärderna vidtogs efter, och på grundval av, en rimlig och objektiv granskning av den specifika situationen för var och en av de georgiska medborgarna, med beaktande av det allmänna sammanhanget vid den aktuella tidpunkten.

172. I detta sammanhang hänvisar domstolen även här till den samstämmiga beskrivningen från de georgiska vittnena samt internationella officiella och icke-officiella organisationer av de summariska förfarandena som ägde rum i de ryska domstolarna (se punkterna 48 till 49 och punkterna 68 till 71 ovan).

Alltså framhöll PACE:s övervaknings­kommitté att ”rutinen med utvisningar” följde ett återkommande mönster över hela landet: ”Georgier som stoppades på gatan under förevändning att deras dokument skulle kontrolleras frihetsberövades, oavsett om deras dokument var i ordning eller inte, och fördes till milisstationerna där de samlades i stora grupper och transporterades till domstolar, där beslut om administrativa straff med utvisning från Rysslands territorium fattades i enlighet med preliminära överenskommelser med domstolarna, utan advokater och utan att domstolarna undersökte de individuella omständigheterna, varvid hela förfarandet tog två till tio minuter. Ofta fick personer som utsattes för dessa åtgärder inte tillträde till rättssalen, de frihetsberövade hölls i korridorer eller till och med i bilar som fört dit dem” (PACE-rapporten, punkt 59).

173. Dessutom uppgav de internationella organisationerna att massgripandena och utvisningarna av georgiska medborgare hade inletts i början av oktober 2006 och hänvisade till samordning mellan de administrativa och rättsliga myndigheterna (se punkt 39 till 40 och 68 till 71 ovan).

174. Enligt domstolen liknar det aktuella målet det ovan anförda målet Čonka, där den fann att det hade skett kollektiv utvisning med tanke på alla omständigheterna som omgav verkställandet av utvisnings­besluten, snarare än målet Sultani, där domstolen fann att den berörda myndigheten hade tagit hänsyn till klagandens personliga situation – en asylsökande med afghanskt medborgarskap – och de påstådda riskerna i händelse av hans återvändande till ursprungslandet.

175. Det speciella med det aktuella målet ligger i att de ryska domstolarna meddelade tusentals utvisnings­beslut mot georgiska medborgare under perioden i fråga (se punkt 135 ovan). Även om ett domstolsbeslut rent formellt fattades med avseende på varje georgisk medborgare, anser domstolen att genomförandet av utvisningsförfarandena under den perioden, efter att cirkulären och instruktionerna hade utfärdats, och antalet utvisade georgiska medborgare – från oktober 2006 – gjorde det omöjligt att utföra någon rimlig och objektiv utredning av varje persons specifika fall.

176. Dessutom visar även domstolens slutsats avseende genomförandet av en samordnad politik i Ryska federationen för att gripa, internera och utvisa georgiska medborgare från oktober 2006 (se punkt 159 ovan) att utvisningarna var kollektiva till sin natur.

177. Den iakttagelsen ifrågasätter inte staters rätt att upprätta sin egen invandringspolitik. Det måste emellertid framhållas att problem med att hantera migrationsflöden inte kan berättiga en stat att tillgripa metoder som inte är förenliga med dess skyldigheter enligt konventionen (se tillämpliga delar av Hirsi Jamaa med flera, ovan, punkt 179).

178. Med tanke på alla faktorerna ovan anser domstolen att utvisningarna av georgiska medborgare under perioden i fråga inte genomfördes efter, och baserat på, en rimlig och objektiv utredning av det specifika fallet för varje person, och att detta utgjorde en administrativ praxis i strid med artikel 4 i protokoll nr 4.

V. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 5.1 och 5.4 I KONVENTIONEN

179. Klagandestatens regering åberopade artikel 5.1 och 5.4 i konventionen, vilkas relevanta partier lyder som följer:

”1. Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:

...

f) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att förhindra att han obehörigen reser in i landet eller som ett led i ett förfarande som rör hans utvisning eller utlämning.

...

4. Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten skall ha rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.”

A. Parternas inlagor

1. Klagandestatens regering

180. I klagandestatens regerings inlaga var det uppenbart utifrån alla noteringar från vittnesförhöret att det godtyckliga sätt varpå de georgiska medborgarna greps och internerades gjorde deras gripande och internering olagliga i den mening som avses i artikel 5.1 i konventionen. Dessutom utgjorde de georgiska medborgarnas oförmåga att ifrågasätta lagenligheten av deras gripande och internering en kränkning av artikel 5.4 i konventionen. Gripandet av georgier i syfte att utvisa dem antog formen av massoperationer som omfattade att eftersöka dem utanför kyrkor, på marknadsplatser, på gatorna och i skolor, såväl som i deras bostäder och på deras arbetsplatser.

2. Svarandestatens regering

181. Svarandestatens regering bestred klagandestatens regerings anklagelser och vidhöll att gripandena av georgiska medborgare i syfte att utvisa dem skedde i enlighet med rysk lag med målet att bekämpa illegal invandring. I detta sammanhang framlade de samma argument som enligt artikel 4 i protokoll nr 4 (se punkt 166 ovan).

B. Domstolens bedömning

182. Domstolen konstaterar inledningsvis att det inte är omtvistat av någondera parten att gripandena i fråga ägde rum i syfte att utvisa de georgiska medborgarna från ryskt territorium, så artikel 5.1.f i konventionen är tillämplig i detta fall. ”Om frågan gäller interneringens ‘lagenlighet’, inklusive frågan om huruvida ”ett lagstadgat förfarande” har följts, hänvisar konventionen väsentligen till skyldigheten att följa den nationella lagstiftningens materiella och processuella regler, men den kräver dessutom att varje frihetsberövande ska vara i linje med syftet av artikel 5, nämligen att skydda personen från godtycke” (se bland annat Čonka, ovan, punkt 39, och Shamayev med flera, ovan, punkt 397).

183. Enligt punkt 4 i artikel 5 har gripna eller internerade personer rätt till en prövning med avseende på de formella och materiella villkor som är nödvändiga för ”lagenligheten” av deras frihetsberövande, i den mening som avses i konventionen. Begreppet ”lagenlighet” måste ha samma betydelse i artikel 5.4 som i artikel 5.1, så att den frihetsberövade har rätt till en prövning av ”lagenligheten” av hans internering mot bakgrund av dels nationell lagstiftning, dels konventionens text, de allmänna principer som realiseras där och målet med de inskränkningar som tillåts av artikel 5.1 (se Chahal mot Förenade kungariket, 15 november 1996, punkt 127, Reports of Judgments and Decisions 1996‑V; tillämpliga delar av Stanev mot Bulgarien [GC], nr 36760/06, punkt 168, ECHR 2012; och Idalov mot Ryssland [GC], nr 5826/03, punkt 160, 22 maj 2012).

184. Domstolen anser att de klagomål som i det aktuella målet väcktes under åberopande av artikel 5.1 och 4 i konventionen är nära förknippade med dem som väcktes under åberopande av artikel 4 i protokoll nr 4.

185. Utvisningarna av de georgiska medborgarna föregicks av massgripanden – på gatan, på deras arbetsplatser eller i deras bostäder. Domstolen hänvisar i detta sammanhang till de georgiska vittnenas samt de internationella officiella och icke-officiella organisationernas samstämmiga beskrivning av villkoren för gripandena (se punkt 45 till 46 och punkt 68 till 71 ovan). Dessutom har domstolen dragit slutsatsen att en samordnad politik för gripande, internering och utvisning av georgiska medborgare genomfördes i Ryska federationen från oktober 2006 (se punkt 159 ovan).

186. Följaktligen betyder det faktum att dessa utvisningar beskrevs som ”kollektiva” av domstolen, under omständigheterna i målet, att de gripanden som föregick dem var godtyckliga.

187. Med tanke på ovanstående iakttagelser anser domstolen att gripandena och interneringen av georgiska medborgare under perioden i fråga utgjorde en administrativ praxis i strid med artikel 5.1 i konventionen.

188. I avsaknad av effektiva och tillgängliga rättsmedel som stod till buds för georgiska medborgare mot gripandena, interneringen och utvisnings­besluten under perioden i fråga (se punkt 151 till 158 ovan) anser domstolen att det även har skett en kränkning av artikel 5.4 i konventionen.

VI. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

189. Klagandestatens regering åberopade artikel 3 i konventionen, vilken lyder som följer:

”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”

A. Parternas inlagor

1. Klagandestatens regering

190. Klagandestatens regering hävdade att den allvarliga överbeläggningen i cellerna, de otillräckliga sovmöjligheterna, den bristande hygienen eller insynsskyddet i toalettutrymmena, det faktum att internerna bodde, sov och gick på toaletten i samma rum, exemplen på dödsfall och allvarliga sjukdomar bland internerna och alla andra omständigheter som beskrevs ovan tydligt visade att Ryska federationen hade underlåtit att respektera sina skyldigheter enligt konventionen. De tillade att transportbetingelserna, speciellt i bussarna och fraktflygplanet, var särskilt förnedrande, och hänvisade till de georgiska vittnesmålen i detta sammanhang. Följaktligen yrkade klagandestatens regering på att domstolen skulle finna att det hade skett en kränkning av artikel 3 i konventionen.

2. Svarandestatens regering

191. Svarandestatens regering bestred dessa anklagelser och hävdade att motstridiga yttranden hade fällts av de georgiska vittnena i deras beskrivning, exempelvis av internerings­villkoren i de tillfälliga häktena för utlänningar, och att dessa även emotsade de dokument som lämnats in av de ryska myndigheterna eller andra vittnesmål. Följaktligen kunde dessa yttranden inte utgöra bevis ”bortom rimligt tvivel”. Man tillade att inga av de utfrågade personer som hade internerats på dessa anstalter hade nämnt för domstolen att deras internerings­villkor på något sätt skilde sig från dem för medborgare från andra länder som hölls i samma häkten för utlänningar eller som förvarades i samma cell. Med hänvisning till de ryska tjänstemännens yttranden framhöll de slutligen att flygtransporten utfördes under acceptabla förhållanden och att samma flygplan användes för att utvisa andra utländska medborgare.

B. Domstolens bedömning

1. Allmänna principer

192. Domstolen erinrar om sin nyligen etablerade rättspraxis för artikel 3 i konventionen, som den sammanfattade i sin pilotdom Ananyev med flera mot Ryssland, och även använde i sin dom Idalov mot Ryssland (i översättning):

” ... Artikel 3 stadfäster en av de mest grundläggande värderingarna i ett demokratiskt samhälle. Konventionen förbjuder i absoluta termer tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, oberoende av offrets beteende (se exempelvis Labita mot Italien [GC], nr 26772/95, punkt 119, ECHR 2000‑IV). Misshandel måste uppnå en miniminivå av allvarlighetsgrad om den ska omfattas av artikel 3. Bedömningen av denna miniminivå är relativ: den beror på alla omständigheter i det enskilda fallet, såsom varaktigheten av behandlingen, dess fysiska och psykiska effekter, och i vissa fall offrets kön, ålder och hälsotillstånd (se bland annat Irland mot Förenade kungariket, 18 januari 1978, punkt 162, serie A nr 25).

Misshandel som når en sådan miniminivå av allvarlighetsgrad innebär vanligtvis faktisk kroppsskada eller intensivt fysisk eller psykiskt lidande. Men även i avsaknad av dessa kan den, om behandlingen förödmjukar eller förnedrar en person, och visar bristande respekt för eller förminskar hans eller hennes människovärde, eller väcker känslor av rädsla, ångest eller underlägsenhet som kan bryta ned en persons moraliska och fysiska motstånd, karakteriseras som förnedrande och även omfattas av förbudet i artikel 3 (se bland annat Vasyukov mot Ryssland, nr 2974/05, punkt 59, 5 april 2011).

I samband med frihetsberövande har domstolen konsekvent framhållit att lidandet och förödmjukelsen för att omfattas av artikel 3 i vilket fall som helst måste gå bortom det oundvikliga inslaget av lidande och förnedring som är förknippat med internering. Staten måste sörja för att en person interneras under förhållanden som är förenliga med respekt för människovärde, att sättet och metoden för genomförandet av åtgärden inte utsätter honom för kval eller umbäranden av en intensitet som överskrider den oundvikliga nivå av lidande som internering medför och att, med tanke på fängslandets praktiska krav, hans hälsa och välbefinnande säkerställs i tillräcklig grad (se Kudla mot Polen [GC], nr 30210/96, punkt 92–94, ECHR 2000‑XI, och Popov mot Ryssland, nr 26853/04, punkt 208, 13 juli 2006).

Vid bedömningen av internerings­villkor måste hänsyn tas till de kumulativa effekterna av dessa förhållanden, liksom till klagandens specifika anklagelser (se Dougoz mot Grekland, nr 40907/98, punkt 46, ECHR 2001‑II). Även längden av den period under vilken en person interneras under specifika förhållanden ska beaktas (se bland annat Alver mot Estland, nr 64812/01, punkt 50, 8 november 2005).

(Se Ananyev med flera mot Ryssland, nr 42525/07 och 60800/08, punkt 139‑142, 10 januari 2012, och Idalov, ovan, punkt 91–94; för transport­villkor se även tillämpliga delar av Khudoyorov mot Ryssland, nr 6847/02, punkt 116 ff, ECHR 2005‑X (utdrag)).

2. Tillämpning av dessa principer

193. Domstolen konstaterar att de georgiska medborgarna först internerades på polisstationer (under perioder från några timmar till en eller två dagar, enligt vittnesmålen) och sedan i häkten för utlänningar (under en period från två till fjorton dagar enligt vittnesmålen), och sedan fördes med buss till olika flygplatser i Moskva och utvisades till Georgien med flyg (se punkt 45 ovan). Vissa av de georgiska medborgarna mot vilka utvisnings­beslut utfärdades lämnade Ryska federationen för egen maskin.

194. Parterna var oense om det mesta som rörde de georgiska medborgarnas internerings­villkor. Men i de fall där internerings­villkoren är omtvistade har domstolen inget behov av att fastställa sanningshalten i varje ifrågasatt eller omstridd punkt. Den kan dra slutsatsen att det har skett en kränkning av artikel 3 baserat på varje allvarlig anklagelse som svarandestatens regering inte bestrider (se tillämpliga delar av Idalov, ovan, punkt 96).

195. I detta sammanhang kommer domstolen även att undersöka den bevisning den har tillgång till.

196. Den noterar för det första att även om några av de georgiska vittnena gjorde motstridiga uttalanden om vissa punkter under vittnesförhöret (särskilt när det gäller storleken på cellerna), överensstämmer i allmänhet deras beskrivning av internerings­villkoren på polisstationerna och i häktena för utlänningar samt villkoren för utvisning till Georgien, och motsvarar de internationella officiella och icke-officiella organisationernas (se punkt 52 till 55 och 72 till 74 ovan). Dessa organisationer uppgav verkligen att många georgiska medborgare utsattes för omänsklig och förnedrande behandling på grund av de dåliga internerings- och utvisningsvillkoren (till exempel överfulla celler, brist på mat och vatten, brist på hygien samt transport av mer än hundra georgiska medborgare via fraktflygplan).

197. Dessutom framhöll Zurab Pataridze, vid den aktuella tidpunkten Georgiens konsul i Ryska federationen, att han och hans team besökte mer än ett dussin häkten i olika regioner av Ryska federationen inklusive dem i S:t Petersburg och Moskva. Han bekräftade att det huvudsakligen var georgiska medborgare som förvarades på alla dessa anstalter, att cellerna var överfulla, internerings­villkoren mycket svåra, hygienen upprörande och att det fanns alltför få sängar och madrasser.

198. Domstolen betvivlar inte att internerings­villkoren var extremt svåra med tanke på det stora antalet georgiska medborgare som internerades i syfte att utvisas efter så kort tid. I detta sammanhang finner domstolen yttrandena från de georgiska vittnena vid vittnesförhöret mer trovärdiga än de ryska tjänstemännens, som beskrev mycket goda internerings­villkor.

199. Med tanke på allt material som inlämnats till domstolen förefaller det först och främst obestridligt att de georgiska medborgarna internerades i celler på polisstationer eller kraftigt överfulla häkten för utlänningar. I varje händelse motsvarade inte det personliga utrymme som stod till deras förfogande den minimistandard som fastställts i domstolens rättspraxis (se bland många andra källor Idalov, ovan, punkt 101). Dessutom var de georgiska medborgarna tvungna att turas om att sova på grund av bristen på individuella sovplatser.

200. Den extrema utrymmesbristen i en interneringscell väger tungt som en aspekt att beaktas i syfte att fastställa om de omtvistade internerings­villkoren var ”förnedrande” enligt artikel 3 i konventionen (se Ananyev med flera, ovan, punkt 143).

201. Över huvud taget har domstolen vid flera tillfällen framhållit att överbeläggning i ryska fängelser var något som den särskilt oroats av. I ett stort antal mål har den konsekvent funnit överträdelser av de klagandes rättigheter på grund av brist på tillräckligt personligt utrymme under deras internering (se bland annat Idalov, ovan, punkt 97, och Solovyevy mot Ryssland, nr 918/02, punkt 123, 24 april 2012). Det aktuella målet, vilket berör häkten för utlänningar, är inget undantag i detta avseende.

202. Domstolen hänvisar även till rapporten om Ryska federationen från Europeiska kommittén för förhindrande av tortyr (CPT) i december 2001, där man framhåller att man var mycket oroad över internerings­villkoren för utländska medborgare på dessa anstalter, med betoning på överfulla celler (rapport till den ryska regeringen om CPT:s besök i Ryska federationen från den 2 till den 7 december 2001, punkt 32, CPT/Inf (2003) 30).

203. Dessutom kan domstolen inte låta bli att i det aktuella målet notera att även den bevisning som lämnades in visar att grundläggande hälso- och hygienförhållanden inte förelåg och att internerna led brist på personlig integritet på grund av att toaletterna inte var åtskilda från resten av cellerna.

204. I detta sammanhang erinrar domstolen om att internerings­villkorens otillräcklighet utgör ett återkommande strukturellt problem i Ryska federationen, vilket är en följd av en funktionsstörning i det ryska fängelsesystemet och har föranlett domstolen att dra slutsatsen att det har skett en kränkning av artikel 3 i ett stort antal domar sedan det första konstaterandet av en överträdelse 2002 i målet Kalashnikov mot Ryssland (nr 47095/99, ECHR 2002‑VI), samt att avkunna en pilotdom i det ovan anförda målet Ananyev med flera. Domstolen ser därför ingen anledning att frångå denna slutsats i det aktuella målet.

205. Med tanke på alla ovanstående faktorer finner domstolen att internerings­villkoren orsakade obestridligt lidande för de georgiska medborgarna och bör betraktas som både omänsklig och förnedrande behandling, vilken utgjorde en administrativ praxis i strid med artikel 3 i konventionen.

206. Följaktligen finner domstolen det inte nödvändigt att undersöka återstoden av parternas yttranden om villkoren för utvisning av de georgiska medborgarna under perioden i fråga.

VII. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 13 I KONVENTIONEN I FÖRENING MED ARTIKEL 4 I PROTOKOLL NR 4 SAMT MED ARTIKEL 5.1, 5.4 OCH ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

207. Klagandestatens regering hävdade att det hade skett en kränkning av artikel 13 i konventionen i förening med artikel 4 i protokoll nr 4 samt artikel 5.1, 5.4 och artikel 3 i konventionen. Artikel 13 lyder som följer:

”Var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen utförts av någon i offentlig ställning.”

A. Parternas inlagor

208. Såsom den uppgav i sina tidigare anföranden hävdade klagandestatens regering att georgiska medborgare inte hade effektiva och tillgängliga rättsmedel mot gripandena och utvisnings­besluten under perioden i fråga (se punkt 120 ovan).

209. Svarandestatens regering bestred dessa anklagelser (se punkt 121 ovan).

B. Domstolens bedömning

210. Domstolen erinrar om att artikel 13 i konventionen kräver ”tillgång till ett inhemskt rättsmedel för att hantera sakinnehållet i ett ‘befogat klagomål’ enligt konventionen och att åstadkomma skälig gottgörelse” (se bland annat Čonka, ovan, punkt 75).

211. Med tanke på att domstolen fann en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 4 samt av artikel 5.1, 5.4 och artikel 3 i konventionen, kan domstolen bara dra slutsatsen att klagomålen från klagandestatens regering är ”befogade” för tillämpning av artikel 13.

212. Faktum är att konstaterandet av en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 4 samt av artikel 5.4 i konventionen i sig betyder att det förelåg en brist på effektiva och tillgängliga rättsmedel. Följaktligen finns det inget behov av att separat undersöka klagandestatens regerings klagomål över en kränkning av artikel 13 i konventionen i förening med dessa artiklar.

213. Dessutom har domstolen redan funnit att det inte fanns några effektiva och tillgängliga rättsmedel för de georgiska medborgarna mot gripandena, interneringen och utvisnings­besluten under perioden i fråga (se punkt 151 till 158 ovan).

214. Domstolen drar därför slutsatsen att det har skett en kränkning av artikel 13 i konventionen i förening med artikel 5.1.

215. Avseende klagomålet enligt artikel 13 i konventionen i förening med artikel 3 konstaterar domstolen att den i sin ovan anförda pilotdom, Ananyev med flera, fann att det vid den berörda tidpunkten inte fanns något effektivt rättsmedel i det ryska rättssystemet som skulle kunna användas för att få slut på villkoren av omänsklig och förnedrande internering eller för att få adekvat och tillräcklig upprättelse i samband med ett klagomål över olämpliga internerings­villkor (se Ananyev med flera, ovan, punkt 119).

216. Följaktligen anser domstolen att detta mål inte är annorlunda och drar därför slutsatsen att det har skett en kränkning av artikel 13 i konventionen i förening med artikel 3.

VIII. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 14 I KONVENTIONEN I FÖRENING MED ARTIKEL 4 I PROTOKOLL NR 4 SAMT ARTIKEL 5.1, 5.4 OCH ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

217. Klagandestatens regering hävdade att det skett en kränkning av artikel 14 i konventionen i förening med artikel 4 i protokoll nr 4 samt artikel 5.1, 5.4 och artikel 3 i konventionen. Artikel 14 lyder som följer:

”Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan diskriminering på någon grund såsom kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åsikt, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.”

A. Parternas inlagor

218. Klagandestatens regering vidhöll att gripandena, interneringen och utvisningarna av georgiska medborgare baserades på deras nationella och etniska ursprung, och inte på deras situation enligt immigrations­reglerna i Ryska federationen. Enligt deras inlaga var gripandena en repressalieåtgärd mot Georgien vilken inte grundade sig på offrens enskilda handlingar. Dessutom stöddes denna anklagelse av HRW-rapporten, enligt vilken det bland dem som utvisades fanns georgier som var lagligen bosatta i Ryska federationen, såsom personer av georgiskt ursprung med ryskt medborgarskap, innehavare av uppehålls- eller arbets­tillstånd, med helt giltiga visum och vilkas hemvist hade registrerats, etniska georgier – varav väntade på att deras pass eller visum skulle förnyas – eller studenter registrerade vid ryska universitet.

219. Svarandestatens regering, å sin sida, nekade till alla anklagelser avseende gripanden och utvisningar av georgiska medborgare baserat på deras medborgarskap eller etniska ursprung. Man upprepade yttrandena från sina tidigare anföranden, nämligen att georgiska medborgare greps, internerades och utvisades som del av den allmänna strategin för att bekämpa illegal invandring med anledning av att de inte var lagligen bosatta i Ryska federationen (inget giltigt visum, uppehålls- eller arbetstillstånd, eller registreringsbevis – se punkt 25 samt punkt 115 till 116 ovan). I detta sammanhang visade vittnesförhöret att den rutin som tillämpades för georgiska medborgare var exakt densamma som den som verkställdes med avseende på andra utländska medborgare som hade begått samma typ av brott. De hävdade vidare att klagandestatens regerings anklagelser avseende utvisningen av ryska medborgare med georgiskt ursprung under den berörda perioden var ogrundade.

B. Domstolens bedömning

220. Domstolen anser att de klagomål som inlämnats av klagandestatens regering enligt artikel 14 i konventionen i förening med artikel 4 i protokoll nr 4 samt artikel 5.1 och 5.4 i konventionen under omständigheterna i målet är desamma – även om de inlämnades utifrån olika synvinklar – som de som domstolen redan har prövat enligt artikel 5.1 och 5.4, och med avseende på vilka domstolen har funnit en kränkning. Följaktligen anser domstolen att det är onödigt att fastställa om det i förevarande mål har skett en kränkning av artikel 14 i förening med dessa bestämmelser på grund av diskriminerande behandling mot de georgiska medborgarna.

221. Domstolen anser det även onödigt att fastställa om det har skett en kränkning av artikel 14 i konventionen i förening med artikel 3, med tanke på att de olämpliga internerings­villkoren i ryska fängelser berörde alla interner oavsett medborgarskap.

IX. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 18 I KONVENTIONEN I FÖRENING MED ARTIKEL 4 I PROTOKOLL NR 4 SAMT ARTIKEL 5.1, 5.4 OCH ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

222. Klagandestatens regering åberopade artikel 18 i konventionen, vilken lyder som följer:

”De inskränkningar som medgetts enligt denna konvention beträffande de angivna fri- och rättigheterna får inte tillämpas annat än i de syften för vilka de medgetts.”

223. Domstolen erinrar om att artikel 18 inte har någon självständig roll. Den kan endast tillämpas tillsammans med andra artiklar i konventionen (se bland annat Gusinskiy mot Ryssland, nr 70276/01, punkt 73, ECHR 2004‑IV; Mudayevy mot Ryssland, nr 33105/05, punkt 127, 8 april 2010; Lutsenko mot Ukraina, nr 6492/11, punkt 105, 3 juli 2012; och Tymoshenko mot Ukraina, nr 49872/11, punkt 294, 30 april 2013).

224. Domstolen har redan konstaterat förekomsten av en administrativ praxis i strid med artikel 4 i protokoll nr 4 samt artikel 5.1 och artikel 3 i konventionen tagna separat, och fann att det har skett en kränkning av artikel 5.4. Följaktligen anser inte domstolen att det är nödvändigt att undersöka samma ärenden enligt artikel 18 i konventionen.

X. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR 7

225. Klagandestatens regering åberopade artikel 1 i protokoll nr 7, vilken lyder:

”1. En utlänning som lagligen är bosatt inom en stats territorium får inte utvisas därifrån utom efter ett i laga ordning fattat beslut och skall tillåtas att

a) framlägga skäl som talar mot utvisningen,

b) få sin sak omprövad, och

(c) för dessa ändamål företrädas genom ombud inför vederbörande myndighet eller inför en eller flera av denna myndighet utsedda personer.

2. En utlänning kan utvisas innan han utövar sina rättigheter enligt punkt 1 a, b och c i denna artikel, när utvisningen är nödvändig i den allmänna ordningens intresse eller motiveras av hänsyn till den nationella säkerheten.”

A. Parternas inlagor

226. Klagandestatens regering hävdade att många av de utvisade georgiska medborgarna var lagligen bosatta i Ryska federationen och hänvisade till HRW-rapporten i detta avseende.

227. Enligt svarandestatens regering var med mycket få undantag alla georgiska medborgare som utvisades genom administrativt påbud efter rättsligt förfarande olagligen bosatta på ryskt territorium eftersom deras papper inte var i ordning. Följaktligen var inte artikel 1 i protokoll nr 7, vilken endast gällde personer lagligen bosatta på en stats territorium, tillämplig i det aktuella målet.

B. Domstolens bedömning

228. Domstolen framhåller att artikel 1 i protokoll nr 7 uttryckligen avser varje utlänning ”som lagligen är bosatt inom en stats territorium”.

229. Baserat på allt domstolens material anser den att ‑{}‑det inte har fastställts att det under perioden i fråga även förekom gripanden och utvisningar av georgiska medborgare som var lagligen bosatta på Ryska federationens territorium.

230. Följaktligen anser domstolen att det klagomål som väckts av klagandestatens regering under åberopande av denna artikel inte är tillräckligt underbyggt och att den bevisning den har tillgång till är otillräcklig för att dra slutsatsen att det har skett en kränkning.

231. Det har följaktligen inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 7.

XI. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN SAMT ARTIKEL 1 OCH 2 I PROTOKOLL NR 1

232. Klagandestatens regering åberopade artikel 8 i konventionen, vilken lyder:

”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”

233. Man åberopade även protokoll nr 1, vars artikel 1 och 2 lyder:

”Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.

Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.”

”Ingen får förvägras rätten till undervisning. . Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

A. Parternas inlagor

234. Klagandestatens regering hänvisade till sina tidigare anföranden inför kammaren avseende den påstådda överträdelsen av artikel 8 i konventionen och artikel 1 i protokoll nr 1.

Man hävdade exempelvis att de enskilda utvisnings­besluten inte hade tagit hänsyn till berörda personers familjesituation, vilket hade effekten att familjer splittrades (ibland lämnades alltså mycket unga barn åt sitt öde) i strid med kraven i artikel 8 i konventionen. Dessutom var inte skolors och universitets avslöjande av information om de georgiska elevernas ursprung, familjesituation och adress föreskrivet i lag, och utgjorde också en kränkning av denna artikel.

Dessutom ledde villkoren vid gripande och internering av georgiska medborgare ofta till att de tvingades överge sin egendom; avhysningsåtgärderna och de avbrutna förbindelserna mellan Ryska federationen och Georgien hindrade dem från att därefter vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sin egendom, vilket resulterade i en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Slutligen eliminerade stängningen av ryska skolor i Georgien georgiska elevers tillgång till utbildning i ryska och var i strid med artikel 2 i protokoll nr 1.

235. Svarandestatens regering betonade i detta sammanhang också att klagandestatens regering inte hade inlämnat någon bevisning till stöd för dess anklagelser.

Vad avser artikel 8 i konventionen framhöll man på den första punkten att det var mycket svårt för de ryska domstolarna att få information om georgiska medborgares exakta familje­situation, och upprepade att det i strikt mening inte fanns någon rätt till familje­återförening. På den andra punkten vidhöll man att om sådana förfrågningar om information hade framställts av de ryska myndigheterna, blev tjänstemännen i fråga därefter vederbörligen straffade.

Vad avser artikel 1 i protokoll nr 1 hade georgiska medborgare inte berövats sin äganderätt till egendom och skulle ha kunnat väcka talan avseende ägandet och åtnjutandet av sin egendom.

Slutligen, avseende artikel 2 i protokoll nr 1, drevs ryska skolor i Georgien av det ryska försvarsministeriet och stängdes efter de ryska soldaternas avresa från Georgien.

B. Domstolens bedömning

236. Domstolen anser att de klagomål som väckts av klagandestatens regering under åberopande av dessa artiklar inte är tillräckligt underbyggda och att den bevisning den har tillgång till är otillräcklig för att dra slutsatsen att det har skett en kränkning.

237. Det har därför inte skett någon kränkning av artikel 8 i konventionen samt av artikel 1 och 2 i protokoll nr 1.

XII. ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

238. Artikel 41 i konventionen lyder:

”Om domstolen finner att en kränkning av konventionen eller protokollen till denna har skett och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”

239. Klagandestatens regering yrkade på att domstolen skulle ”bevilja skälig gottgörelse enligt artikel 41, nämligen ersättning, reparation, återställande av försutten tid, kostnader, utgifter samt ytterligare och annan lättnad att specificeras för all den ekonomiska och ideella skada som de skadelidande lidit eller åsamkats till följd av överträdelserna och detta förfarande.” (Se punkt 79 ovan).

240. Domstolen anser att frågan om tillämpning av artikel 41 i konventionen inte är färdig för prövning.

PÅ DESSA GRUNDER BESLUTAR DOMSTOLEN ATT:

1. fastslå, med sexton röster mot en, att det har skett en kränkning av artikel 38 i konventionen,

2. fastslå, med sexton röster mot en, att det under hösten 2006 i Ryska federationen etablerades en samordnad politik för gripande, internering och utvisning av georgiska medborgare, vilken utgjorde en administrativ praxis enligt vad som avses i konventionens rättspraxis,

3. avslå, med sexton röster mot en, den preliminära invändningen från svarandestatens regering rörande att inhemska rättsmedel inte uttömts,

4. fastslå, enhälligt, att klagandestatens regerings klagomål inlämnades inom den tidsfrist på sex månader som anges i artikel 35.1 i konventionen,

5. fastslå, med sexton röster mot en, att utvisningarna av georgiska medborgare under perioden i fråga utgjorde en administrativ praxis i strid med artikel 4 i protokoll nr 4,

6. fastslå, med sexton röster mot en, att gripandena och interneringen av georgiska medborgare under perioden i fråga utgjorde en administrativ praxis i strid med artikel 5.1 i konventionen,

7. fastslå, med sexton röster mot en, att bristen på rättsmedel tillgängliga för georgiska medborgare mot gripandena, interneringen och utvisnings­besluten under perioden i fråga utgjorde en kränkning av artikel 5.4 i konventionen,

8. fastslå, med sexton röster mot en, att internerings­villkoren för georgiska medborgare under perioden i fråga utgjorde en administrativ praxis i strid med artikel 3 i konventionen,

9. fastslå, med sexton röster mot en, att det inte är nödvändigt att i enlighet med artikel 3 i konventionen undersöka återstoden av parternas anföranden om villkoren för utvisning av georgiska medborgare under perioden i fråga,

10. fastslå, med tretton röster mot fyra, att det har skett en kränkning av artikel 13 i konventionen i förening med artikel 5.1 i konventionen,

11. fastslå, med sexton röster mot en, att det har skett en kränkning av artikel 13 i konventionen i förening med artikel 3 i konventionen,

12. fastslå, enhälligt, att det inte är nödvändigt att undersöka de klagomål som framställdes av klagandestatens regering under åberopande av artikel 13 i konventionen i förening med artikel 4 i protokoll nr 4 och artikel 5.4 i konventionen,

13. fastslå, med sexton röster mot en, att det inte är nödvändigt att undersöka de klagomål som väckts av klagandestatens regering under åberopande av artikel 14 i konventionen i förening med artikel 4 i protokoll nr 4 samt artikel 5.1, 5.4 och artikel 3 i konventionen,

14. fastslå, med sexton röster mot en, att det inte är nödvändigt att undersöka de klagomål som väckts av klagandestatens regering under åberopande av artikel 18 i konventionen i förening med artikel 4 i protokoll nr 4 samt artikel 5.1, 5.4 och artikel 3 i konventionen,

15. fastslå, med sexton röster mot en, att det inte har skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 7,

16. fastslå, enhälligt, att det inte har skett någon kränkning av artikel 8 i konventionen samt av artikel 1 och 2 i protokoll nr 1,

17. fastslå, enhälligt, att frågan om tillämpning av artikel 41 i konventionen inte är redo för beslut,

och beslutar följaktligen att

(a) reservera nämnda fråga i sin helhet,

(b) uppmana klagandestatens regering och svarandestatens regering att inom tolv månader från dagen för delgivning av denna dom inkomma med sina skriftliga yttranden i ärendet, och i synnerhet underrätta domstolen om varje överenskommelse de kan nå,

(c) reservera det vidare förfarandet och delegera till domstolens president befogenheten att vid behov fastställa det.

Utarbetat på engelska, och meddelat vid en offentlig förhandling i Mänskliga rättigheter-byggnaden i Strasbourg den 3 juli 2014.

              Michael O’BoyleJosep Casadevall
              Biträdande justitiesekreterarePresident

I enlighet med artikel 45.2 i konventionen och regel 74.2 i domstolsreglerna har följande separata yttranden bifogats till denna dom:

(a) domare López Guerras delvis skiljaktiga mening, till vilken domare Bratza och domare Kalaydjieva anslöt sig,

(b) domare Tsotsorias delvis skiljaktiga mening,

(c) domare Dedovs skiljaktiga mening.

J.C.M.
M.O’B.

DOMARE LÓPEZ GUERRAS DELVIS SKILJAKTIGA MENING, TILL VILKEN DOMARE BRATZA OCH DOMARE KALAYDJIEVA ANSLÖT SIG

Min delvis skiljaktiga mening avser den stora kammarens konstaterande av en kränkning av artikel 13 i konventionen i förening med artikel 5.1 (punkt 10 i domslutet), samt dess resonemang till stöd för detta konstaterande (se punkt 210–214).

Såsom framgår av en granskning av konventionens själva bestämmelser, samt av domstolens rättspraxis, finns det när det väl är fastställt det har skett en kränkning av artikel 5.4, inget behov av att undersöka ett ytterligare klagomål om en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 5.1, eftersom detta klagomål är inordnat i det tidigare konstaterandet.

Artikel 13 kräver att ett effektivt rättsmedel tillhandahålls med avseende på kränkningar av konventionen. Om det handlar om en kränkning av artikel 5.1 har artikel 5.4 strängare formkrav för tillhandahållandet av ett rättsmedel, eftersom den kräver att det ska finnas någon form av rättsligt förfarande vilket en gripen eller frihetsberövad person är berättigad till och genom vilket en domstol kan pröva lagenligheten av gripandet eller interneringen (konventionens motsvarighet till habeas corpus). I detta sammanhang utgör artikel 5.4 special­bestämmelsen för gripande eller internering och fastställer det ”effektiva rättsmedel” som krävs vid kränkningar av artikel 5.1. Efter en konstaterad kränkning av konventionen baserat på denna specialbestämmelse är därför den stora kammarens omprövning av samma ärende enligt den allmänna bestämmelsen i artikel 13 överflödig. Detta är den redan väletablerade ståndpunkten i domstolens rättspraxis (se exempelvis De Wilde, Ooms och Versyp mot Belgien, 18 juni 1971, punkt 95, serie A nr 12, och Khadisov och Tsechoyev mot Ryssland, nr 21519/02, punkt 162, 5 februari 2009).

DOMARE TSOTSORIAS DELVIS SKILJAKTIGA MENING

Jag beklagar att jag inte kan dela alla majoritetens slutsatser. För det första är jag särskilt oense med domstolens konstaterande att det inte var nödvändigt att undersöka klagomålen enligt artikel 18 i förening med artikel 5 i konventionen[1], enligt artikel 14 i konventionen i förening med artikel 4 i protokoll nr 4 samt artikel 5.1 och 5.4 i konventionen, eller att undersöka den diskriminerande karaktären av gripandena, interneringen och utvisningen av georgier enligt artikel 3 i konventionen, och för det andra, att det inte har skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 7 till konventionen. Även om jag till fullo ställer mig bakom slutsatsen att det fanns en administrativ praxis i strid med artikel 3 baserad på internerings­villkoren, kan jag inte hålla med majoritetens beslut att inte undersöka villkoren för utvisning enligt artikel 3 i konventionen och att därefter inte fastslå att det skett en kränkning av artikel 13 avseende samma klagomål.

Jag avser att här framlägga mina egna åsikter om vissa av de betydande frågorna för att klargöra grunderna för min skiljaktiga mening. Utgångspunkten är artikel 18 i konventionen, eftersom den bestämmelsen gäller den centrala fråga som väcktes i det aktuella målet – förbudet mot maktmissbruk.

I. Kränkning av artikel 18 i förening med artikel 5 i konventionen

Detta mellanstatliga mål är antagligen det tydligaste exemplet på användning av inskränkningar som tillåts enligt konventionen i andra syften än sådana för vilka de har föreskrivits.

Rättspraxis avseende artikel 18 gör det uppenbart att konventionens hela struktur vilar på det generella antagandet att offentliga myndigheter i medlemsstaterna agerar med gott uppsåt. Emellertid kan varje offentlig politik eller en enskild åtgärd ha en ”dold agenda”, och därför är antagandet om gott uppsåt diskutabelt (se bland annat Khodorkovskiy mot Ryssland, nr 5829/04, punkt 255, 31 maj 2011, och Lutsenko mot Ukraina, nr 6492/11, punkt 106, 3 juli 2012). Vid enskilda klagomål har domstolen fastställt att en klagande som hävdar att hans eller hennes fri- och rättigheter inskränkts i ett omotiverat syfte på ett övertygande sätt måste visa att myndigheternas verkliga mål inte var detsamma som det som uppgavs (eller som rimligen kan härledas ur sammanhanget) (se Lutsenko, ovan, punkt 106). Därför tillämpar domstolen, när en anklagelse under åberopande av artikel 18 framställs, mycket stränga beviskrav (se Tymoshenko mot Ukraina, nr 49872/11, punkt 295, 30 april 2013).

Domstolen finner en kränkning av artikel 18 i konventionen när den drar slutsatsen att hela en stats rättsmaskineri missbrukas från början, vilket är en indikation på att myndigheterna från början till slut har agerat med ont uppsåt och i uppenbar strid med konventionen (se Khodorkovskiy, ovan, punkt 260). I de flesta fall är det ”syfte” som artikel 18 avser inte dokumenterat (jämför Gusinskiy mot Ryssland, nr 70276/01, punkt 75–78, 19 maj 2004). Såsom korrekt konstaterades i det gemensamma instämmande yttrandet från domare Jungwiert, Nußberger och Potocki i Tymoshenko, ovan, finns kunskaperna om en ”dold agenda” inom myndigheternas sfär och är alltså inte tillgängliga för en klagande, så domstolen bör acceptera bevisning för myndigheternas oberättigade motiv vilken baseras på slutsatser dragna från målets konkreta omständigheter och sammanhang. Annars skulle det skydd som garanteras av artikel 18 vara ineffektivt i praktiken.

I en demokrati kan en stat begränsa en individuell frihet i intresset av allas frihet.[2] Ett missbruk av rättigheter äger rum när en stat utnyttjar sina rättigheter på ett sådant sätt att det skadar en annan stat utan att det kan motiveras av berättigad hänsyn, det vill säga när dess agerande, även om det i snäv bemärkelse är ”lagligt”, färgas av ont uppsåt.[3]

I det aktuella målet fastställde domstolen att gripandet och interneringen av georgier var godtyckliga enligt artikel 5.1.f på grund av utvisningarnas kollektiva beskaffenhet (se punkt 186). Vidare gav frånvaron av effektiva och tillgängliga rättsmedel till georgiernas förfogande upphov till en kränkning av artikel 5.4 (se punkt 188). Frågan uppstår huruvida gripandena och interneringen, trots godtycket, ändå beordrades med gott uppsåt eller huruvida myndigheternas verkliga mål var något annat än vad som uppgavs och motiverades av ett bakomliggande motiv som kan bevisas enligt de krav som ställs upp av konventionen (se det gemensamma instämmande yttrandet av domare Jungwiert, Nußberger och Potocki i Tymoshenko, ovan).

Bakomliggande motiv och en dold agenda hos svarandestatens myndigheter ligger strax under ytan här. Domstolen har konstaterat en administrativ praxis – det vill säga upprepade handlingar som strider mot konventionen och officiell tolerans av dessa handlingar – av gripanden och internering i strid med artikel 5.1 i konventionen (se punkt 187). Officiell tolerans av sådana handlingar innebär i sig förekomst av ”oberättigade motiv”. Domstolens konstaterande av en administrativ praxis av kollektiv utvisning av georgier är en avgörande fråga eftersom detta är oupplösligt förenat med de föregående godtyckliga gripandena och interneringen. Svarandestatens myndigheter höll georgier internerade med avsikt, för att åstadkomma kval och lidande, och omöjliggjorde deras frivilliga återvändande[4], i strid med domstolens etablerade rättspraxis att ett gripande och internering enligt artikel 5 måste utföras med gott uppsåt. Alla faktorerna ovan leder till slutsatsen att massutvisning uppenbarligen utnyttjades för bakomliggande motiv och bör alltså i sig utgöra ett maktmissbruk.[5] Detta konstaterande bör noteras tillsammans med domstolens yttrande att problem med att hantera migrationsflöden inte får berättiga en stat att agera på ett sätt som inte är förenligt med dess skyldigheter enligt konventionen (se punkt 177).

Dessutom bortsåg inte domstolen från målets politiska sammanhang. Såsom betonades i domen nådde de politiska spänningarna mellan de båda staterna sin klimax vid tidpunkten för gripandet av fyra ryska militärer i Tbilisi den 27 september 2006 (se punkt 22). Därmed används detta datum för att beräkna sexmånadersfristen (se punkt 162). I sin resolution från den 4 oktober 2006 om den georgiska regeringens antiryska och odemokratiska politik dolde inte den ryska statsduman att den snabba försämringen av förhållandet mellan de båda staterna var en konsekvens av Georgiens gripande av ryska militärer.[6]

Det ryska svaret på gripandet av dess militärer satte igång de aldrig tidigare skådade och massiva trakasserierna av georgier i Ryska federationen, som bland annat resulterade i intrång i de fri- och rättigheter som garanteras i konventionen. Denna politik var avsedd som – och har i själva verket varit – ett underlag för illegitima, godtyckliga och oproportionerliga repressalier. Den realiserades genom en serie relaterade moment som ägde rum samtidigt och som omfattade, men inte begränsades till, antagandet och genomförandet av cirkulär och instruktioner syftande till identifiering, massgripande, internering och utvisning av georgier i geografiskt avlägsna områden av Ryssland, avbrytandet av land‑, luft- och sjöförbindelser mellan de båda staterna omedelbart efter de politiska spänningarna i slutet av september 2006, och det ensidiga införandet av ett ekonomiskt embargo mot Georgien, inklusive avbrytandet av alla postförbindelser (se punkt 22 och 136).

Jag uppskattar att domstolen kräver konkreta bevis för att fastställa en kränkning av artikel 18 i konventionen och att beviskraven är höga. Emellertid agerade domstolen i detta mål som förstainstansrätt i kraft av att vara ”herre över sitt eget förfarande och sina egna regler” och hade ”fullständig frihet att bedöma såväl tillåtlighet och relevans som bevisvärde av varje beviselement den har tillgång till” (se punkt 104 och 138). Domstolen hade bevis som kunde härledas ur samexistensen av tillräckligt starka, tydliga och samstämmiga slutsatser eller av liknande obestridliga antaganden om de faktiska omständigheterna, härrörande från olika källor. Följaktligen, trots motstridiga redogörelser för händelserna och det bristande samarbetet från svarandestatens sida, där man hade exklusiv tillgång till informationen, fastställde domstolen förekomsten av en administrativ praxis (se punkt 129 och 159).

Den otillåtna antigeorgiska politiken bör betraktas mot bakgrund, och som ett direkt resultat, av de politiska yttranden som gjordes av ledande medlemmar av den ryska regeringen, inklusive presidenten, utrikesministern, den biträdande chefen för den federala migrationstjänsten, statsdumans talman och försvarsministern.[7] De brottsbekämpande organen anklagade ofta hela den georgiska diasporan för att vara brottslingar.[8] Dessutom blev den ryska regeringen genom den ovannämnda resolutionen från Rysslands statsduma uppmanad och bemyndigad att vidta alla nödvändiga åtgärder, inklusive finansiella och ekonomiska sanktioner, mot Georgien samt hotade att tillämpa strängare åtgärder i framtiden. Dessa uttalanden, kompletterade av en omfattande mediekampanj, betraktades omedelbart som en instruktion ”att starta en organiserad förföljelse av georgiska medborgare.”[9] Enligt Human Rights Watch var detta ”en samordnad kampanj orkestrerad på de högsta regeringsnivåerna som pekade ut georgier under en specifik period. ... Det tyder på att Ryssland kommer att störa folks liv för att främja utrikespolitiska intressen.”[10]

Hela den antigeorgiska kampanjen var en vedergällning som utnyttjades för bakomliggande motiv i strid med folkrätten[11] snarare än en legitim migrationsreglerande åtgärd så som hävdades av svarandestaten. Det är lika svårt att acceptera svarandestatens argument att åtgärderna syftade till att bland annat bekämpa kriminalitet och organiserad brottslighet i Ryssland, eftersom det inte fanns någon indikation avseende gripandet av någon georgisk brottsling, inflytelserik eller annan, vid den tidpunkten. Såsom bevittnades riktade de ryska myndigheterna under kampanjen in sig mot dem som var mest sårbara. De georgiska vittnena inför domstolen uppgav att man systematiskt berättat för dem om det politiska motivet för gripandena, interneringen och utvisningen (se punkt 48 och 49). I punkt 52 av sin rapport drog Europarådets övervakningskommitté (hädanefter ”PACE-rapporten”) slutsatsen att ”den massiva kampanjen som inleddes i slutet av september mot georgiska medborgare och personer av georgiskt ursprung ... var en politisk kampanj”.[12]

Tyvärr var det aktuella målet inte det enda exemplet på när svarandestaten har använt migrationskontroll för politiska syften. Det finns lärdomar för domstolen att dra av fallet med massdeportering av tadzjikiska migranter 2011 efter de tadzjikiska myndigheternas fällande dom mot två piloter (varav en var rysk medborgare),[13] vilket uppvisar en slående likhet med det aktuella målet, samt utvisningen av moldaviska medborgare veckor före det östliga partnerskapets toppmöte 2013 när associeringsavtalet mellan Moldavien och Europeiska unionen skulle undertecknas [14].

Svarandestatens praxis att missbruka migrationssystemet, i strid med grundläggande rättigheter, för att främja sin utrikespolitiska agenda representerar ett allvarligt exempel på maktmissbruk och borde därför inte undkomma en adekvat granskning. Domstolen borde ha uttryckt sin bestämda ståndpunkt att masskränkningar av de mänskliga rättigheterna aldrig får bli verktyg för att uppnå politiska mål eller lösa politiska problem. Underlåtenhet att göra det är detsamma som att förbise ett allvarligt missbruk av konventionens system, speciellt i samband med mellanstatliga klagomål och vid fastställande av förekomsten av en administrativ praxis. Såsom korrekt framhölls i det gemensamma instämmande yttrandet från domare Jungwiert, Nußberger och Potocki i målet Tymoshenko mot Ukraina, ovan, ”vid tolkning av artikel 18 i konventionen måste den direkta kopplingen mellan skydd för mänskliga rättigheter och demokrati beaktas”. Det stämmer, eftersom konventionen utarbetades för att upprätthålla och främja ett demokratiskt samhälles ideal och värderingar (se Refah Partisi (The Welfare Party) med flera mot Turkiet, nr 41340/98, 41342/98, 41343/98 och 41344/98, punkt 86, 13 februari 2003). Dessutom är det uppenbart att ”när regeringar löser sina problem genom att stjälpa hjälplösa individer över gränsen, agerar de bortom sunt förnuft och gott uppsåt. Om dialogen och samarbetet försvinner, är överensstämmelsen med folkrätten starkt hotad”.[15] Såsom konstaterades var de godtyckliga gripandena och interneringen av georgier oupplösligt förbundna med deras kollektiva utvisning, vilket i sig ”är en fara för länders fredliga samexistens” och ett hot mot demokratin; det kan till och med utgöra en ”upptakt till krig”[16], såsom bevisats av ett sentida konkret exempel.

När det gäller de ovan förklarade omständigheterna i målet borde domstolen ha gjort en prövning med avseende på artikel 18 i förening med artikel 5 och kommit till slutsatsen att hela svarandestatens rättsmaskineri missbrukades, och att de ryska myndigheterna från början till slut agerade med ont uppsåt och i uppenbar strid med konventionen, vilket utgjorde en administrativ praxis i strid med ovannämnda bestämmelser.

II. Kränkning av artikel 14 i konventionen i förening med artikel 4 i protokoll nr 4 samt artikel 5.1 och 5.4 i konventionen

Domstolen drog slutsatsen att det i Ryska federationen från oktober 2006 till slutet av januari 2007 genomfördes en samordnad politik för gripande, internering och utvisning av georgiska medborgare, vilket utgjorde en administrativ praxis (se punkt 159). Det är uppenbart att georgier, som specifik grupp, var måltavlan och diskriminerades baserat på sitt etniska och nationella ursprung till följd av svarandestatens politik. Även om jag till fullo instämmer i det diskriminerande sammanhanget av föreliggande mellanstatliga klagomål, vilket vederbörligen markerades i domen (se exempelvis punkt 140–141, 152, 175–176 och 185), beklagar jag att majoriteten inte tog upp frågan om en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 4 i protokoll nr 4 samt artikel 5.1 och 5.4 i konventionen separat (diskrimineringsklagomålen enligt artikel 3 i konventionen diskuteras i följande avsnitt).

I detta förfarande är de etniska och nationella aspekterna så intimt förknippade att de borde ha prövats tillsammans. I detta yttrande täcker termen ”georgisk” både etnicitet och medborgarskap. ”Etniska georgier”, ”georgiska medborgare” och ”georgier” används synonymt av klagandestaten. Termen ”georgier”, såsom den används av svarandestatens myndigheter i samband med utvisning, såsom ”alla georgier ska ut”, ”ni georgier ska lämna Ryssland” underförstådde snarare etnicitet än medborgarskap. Officiella dokument som utfärdades av svarandestaten under den antigeorgiska kampanjen betecknade etnicitet (exempelvis de förfrågningar som skickades till olika skolor med användning av ”национальность” se punkt 36 i domen) och medborgarskap (såsom instruktioner och cirkulär, med användning av ”гражданство” – se punkt 31 i domen).[17] På liknande sätt uppgav de internationella officiella och icke-officiella organisationerna att denna kampanj baserades på etniskt och nationellt ursprung (se punkt 63–67 i domen).

Principen om respekt för och skydd av mänskliga rättigheter på en icke-diskriminerande grund är erkänd som en internationell rättsstandard.[18] Förbud mot diskriminering har kristalliserats till en jus cogens-norm. Det är etablerat i domstolens rättspraxis att etnicitet och ras är relaterade och överlappande begrepp (se bland annat Sejdić och Finci mot Bosnien och Hercegovina [GC], nr 27996/06 och 34836/06, punkt 43, 22 december 2009, och Timishev mot Ryssland, nr 55762/00 och 5597/00, punkt 55, 13 mars 2006) och att diskriminering på grund av ens faktiska eller uppfattade etnicitet, som en form av rasdiskriminering, kräver speciell vaksamhet och en kraftfull reaktion från myndigheterna (se Timishev, ovan, punkt 55–56).

Dessutom har domstolen utvecklat hållningen att ”om en väsentlig artikel i konventionen eller dess protokoll har åberopats såväl separat som i förening med artikel 14, och en separat kränkning av den väsentliga artikeln har konstaterats, är det i allmänhet inte nödvändigt för domstolen att pröva målet även enligt artikel 14, även om ståndpunkten är en annan om en uppenbar brist på likabehandling vad avser åtnjutandet av rätten i fråga är en grundläggande aspekt i målet” (se bland andra Timishev mot Ryssland, ovan, punkt 53; Chassagnou med flera mot Frankrike [GC], nr 25088/94, 28331/95 och 28443/95, punkt 89, 29 april 1999; Dudgeon mot Förenade kungariket, nr 7525/76, punkt 67, 22 oktober; se även domare Kellers delvis skiljaktiga mening i Sukran Aydin med flera mot Turkiet, nr 49197/06, 23196/07, 50242/08, 60912/08 och 14871/09, 22 januari 2013).

Kränkningen av georgiers rättigheter baserat på deras medborgarskap och etniska ursprung var djupt rotad i diskriminering, vilket är det aktuella målets grundläggande aspekt. Följaktligen minskar underlåtenheten att pröva målet mot artikel 14 på konstlad väg omfattningen av konventionens bestämmelse om icke-diskriminering och ignorerar själva kärnan i detta mellanstatliga klagomål, speciellt med tanke på att domstolens praxis avseende artikel 14 redan har kritiserats.[19]

Principen om icke-diskriminering innebär olika begränsning ar av staters frihet i deras behandling av utlänningar[20] och ska läsas tillsammans med rättssäkerhetsgarantierna i utvisningsförfaranden.[21] En gemensam standard är att utvisningar inte får diskriminera i syfte eller konsekvenser på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åsikt, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Detta är särskilt relevant för fall av kollektiv utvisning av utlänningar eftersom de medför risk för diskriminering och ofta inbegriper utvisning just på grund av en specifik grupptillhörighet.[22]

Statens utrymme för eget handlande avseende utvisning begränsas även av en skyldighet att beakta det rättsliga sammanhang där det utnyttjas.[23] I det aktuella målet var etniska och nationella ursprung avgörande faktorer för de ryska myndigheternas åtgärder vid deras internering, behandling och kollektiv utvisning av georgier.

Det generella problemet med rasdiskriminering, främlingsfientlighet och intolerans i Ryska federationen är väldokumenterat.[24] Det är erkänt att sårbara grupper (inklusive folk från Kaukasus) lider av grov diskriminering och är föremål för brottsbekämpande organs rasbaserade/etniska profilering, rasistiskt riktade kontroller och olagliga metoder.[25] Förekomsten av institutionaliserad diskriminering, speciellt inom migrationsområdet, har ansetts särskilt allvarlig.[26] Såsom bekräftades av en rysk icke-officiell organisation, Memorial, skapades en ”repressiv mekanism” mot utländska medborgare i Ryska federationen långt före den antigeorgiska kampanjen, att utnyttjas för att nå politiska mål.[27] PACE-rapporten konstaterar även, i punkt 54, förekomsten av ”repressiva mekanismer [riktade] mot utländska medborgare” skapade av rysk lagstiftning. Yttrandet från den biträdande chefen för Ryska federationens federala migrationstjänst att ”för georgiska medborgare kommer [dessa] kvoter inte att erbjudas – varken för vistelse eller för arbete” är ytterligare bevis för att myndigheterna vid den aktuella tidpunkten riktade den befintliga diskrimineringsmekanismen mot georgier.[28]

Domstolen erinrade, samtidigt som den konstaterade förekomsten av en administrativ praxis av kollektiv utvisning enligt artikel 4 i protokoll nr 4, betydelsen av bakgrunden till utvisningen (se punkt 167) med tanke på den allmänna inramningen med de ryska myndigheternas selektiva, organiserade och avsiktliga förföljelsekampanj gentemot georgier (se exempelvis punkt 63–71 och 171–176). Domstolen konstaterade även att inhemska rättsmedel, som annars är vid handen i svarandestaten, var ineffektiva och otillgängliga för georgier mot godtyckliga gripanden, internering och utvisningar (se punkt 150–158 och 188).

De georgiska vittnen som hördes av domstolen bekräftade att den underliggande anledningen till kränkningen av deras rättigheter, i motsats till andra nationaliteter vid den aktuella tidpunkten, var deras etnicitet. Vittnen berättade att de förolämpades, hotades och blev tillsagda: ”du måste lämna Ryssland, finns det ingen plats för dig” och ”du deporteras eftersom du är georgier”,[29] ”var glad att du fortfarande lever” (se punkt 46, och bilagan, punkt 6). Det fanns en överväldigande allmän uppfattning att utvisnings­kampanjen var riktad specifikt mot etniska georgier. I målet G.V., som anfördes av svarandestaten som ett exempel på ett framgångsrikt överklagande på nationell nivå, hävdade den klagande att han inte borde ha utvisats, bland annat eftersom han inte var etnisk georgier, trots sitt georgiska medborgarskap.[30]

Diskrimineringspolitiken är vidare uppenbar utifrån diverse cirkulär och instruktioner (som exempelvis specifikt beordrade utvisning av georgiska medborgare, skrivelser inlämnade med begäran om information om georgiska barn och deras föräldrar (se punkt 31, 36, 140–144) som utfärdades av myndigheterna under en kort tidsperiod i olika regioner av svarandestaten. Utvisade personer utsattes för etnisk profilering, visiterades, stoppades och greps på gator, på sina arbetsplatser, i bostäder, skolor och utanför kyrkor, främst på grund av sitt utseende/sin uppfattade tillhörighet till en specifik etnisk grupp, utan att deras relevanta dokument ens kontrollerades, följt av formell bekräftelse av deras georgiska medborgarskap (se som jämförelse Timishev, ovan, där rörelsefriheten för en klagande av tjetjenskt ursprung begränsades på grund av sin etnicitet, och frånvaron av relevant notering i identitetsdokumenten inte föranledde något problem).

På grund av omfattningen och storleksordningen av de diskriminerande aspekterna av den kampanj som riktade sig mot georgier skulle det vara omständligt att skildra dem alla; de genomsyrar hela domen. Det är alltmer uppenbart att gripandena, interneringen och den kollektiva utvisningen av georgier från Ryska federationen utfördes på grund av deras etniska och nationella ursprung. Emellertid kan ingen skillnad i behandling baserad exklusivt eller i avgörande utsträckning på en persons etniska ursprung objektivt berättigas ens inom ramen för kampen mot illegal migration (se tillämpliga delar av Timishev, ovan, punkt 58, och D.H. med flera mot Tjeckien [GC] nr 57325/00, punkt 176, 13 november 2007).

Omständigheterna kring den samordnade politiken med gripande, internering och utvisning av georgier i svarandestaten mellan oktober 2006 och januari 2007 bör ha fått domstolen att konstatera en administrativ praxis i strid med artikel 14 i förening med artikel 4 i protokoll nr 4 samt artikel 5.1 och 5.4 i konventionen eftersom georgier, utgörande en måltavla som grupp, avsiktligt nekades det ryska rättssystemets skydd och blev offer för rasdiskriminering i motsats till andra utländska medborgare i samma situation vid den aktuella tidpunkten.

III. Kränkning av artikel 3 i konventionen, separat, på grund av allvarlighetsgraden hos den diskriminerande behandling som georgier utsattes för

I det aktuella målet borde domstolen även ha undersökt klagandestatens anklagelse avseende den diskriminerande karaktären av gripandena, interneringen och utvisningarna av georgier enligt artikel 3 i konventionen eftersom diskriminering under vissa omständigheter kan vara så allvarlig att den i sig utgör förnedrande behandling enligt artikel 3. I målet Östafrikanska asiater ansåg kommissionen att ”speciell vikt bör fästas vid diskriminering baserad på ras, och att offentligen välja ut en enskild grupp av personer för särbehandling baserat på ras skulle under vissa omständigheter kunna utgöra en specialform av skymf mot människovärdet; därför skulle särbehandling av en grupp personer baserat på ras kunna utgöra förnedrande behandling under omständigheter där särbehandling av annat skäl, såsom språk, inte skulle väcka någon sådan fråga” (se Östafrikanska asiater mot Förenade kungariket, nr 4403/70–4419/70, 4422/70, 4423/70, 4434/70, 4443/70, 4476/70–4478/70, 4486/70, 4501/70 och 4526/70–4530/70 (i förening), kommissionens beslut den 14 december 1970, Decisions and Reports (DR) s. 62).

I sin rättspraxis har domstolen/kommissionen undersökt den etniska/rasbaserade faktorn i relation till en kränkning av artikel 3, med konstaterandet att enligt artikel 3 är ”statens godtycke i invandringsfrågor ... inte av obegränsad karaktär, ty en stat får inte genomföra politik av rent rasistisk natur, såsom att förbjuda en person av en viss hudfärg att komma in i landet” (se Abdulaziz, Cabales och Balkandali mot Förenade kungariket, nr 9214/80, 9473/81 och 9474/81, punkt 84, 28 maj 1985). Dessutom har det fastställts att statens behandling av en specifik grupp personer bara av den anledningen att de tillhör den specifika gemenskapen i fråga utgör diskriminering motiverad av etniskt ursprung, ras och religion (se Cypern mot Turkiet [GC], nr 25781/94, punkt 309, ECHR 2001‑IV). Utdragna eländiga levnadsvillkor orsakade av diskriminerande behandling anses orsaka betydande psykiskt lidande, förminska människovärdet och utgöra förnedrande behandling (se Moldavier m.fl. mot Rumänien (2), nr 41138/98 och 64320/01, punkt 110–111, 30 november 2005). Dessutom skapar segregation av romska barn på läroanstalter baserat på deras etniska ursprung, enligt domstolen, en presumtion som kan motbevisas rörande diskriminering av en typ som i sig kan utgöra förnedrande behandling (se Horvath och Vadászi mot Ungern (beslut), nr 2351/06, 9 november 2010). Den norm som tillämpades i målet Östafrikanska asiater har alldeles nyligen bekräftats i Abdu mot Bulgarien, nr 26827/08, punkt 38, 11 mars 2014.

I förevarande mål borde domstolen ha fäst särskild vikt vid förekomsten av en administrativ praxis gentemot georgier i svarandestaten från diskrimineringssynpunkt enligt artikel 3. Domstolen har bland andra skäl fastslagit ett klimat av hotelser vid den aktuella tidpunkten (se punkt 154) och psykologiska faktorer (se punkt 156) som omständigheter som påverkade georgiers förmåga att uttömma inhemska rättsmedel i svarandestaten. Det har betonats att många internerade georgier var så stressade vid tanken att förbli internerade längre och så ivriga att återvända till Georgien att de skulle ha undertecknat ”vad som helst” (se punkt 48).

Domstolen borde noggrant ha övervägt bevisningen för att georgiernas gripande, deras placering i häkten, förvägran att återvända frivilligt och deras efterföljande utvisning samt trakasserier och förnedring under transport var en avsiktlig politik från svarandestatens sida. Många georgier tvingades gå igenom hela processen. Vittnesmålen och de internationella officiella och icke-officiella organisationernas iakttagelser indikerar otvetydigt att gripna personer utsattes för eländiga förhållanden, vilka gick bortom den redan beryktade situationen i svarandestatens häkten. I sitt vittnesmål berättade vittne nr 1, när hon beskrev behandlingen i häktet: ”[n]är vi sade att vi ville ha lite vatten, vi ville dricka, blev vi åtsagda att ”det finns lite vatten i toaletten, ni kan dricka ur toaletten ... De gjorde allt för att ta ifrån oss vår värdighet”.[31]

Polis och domare förnedrade systematiskt georgier på grund av deras ursprung. Exempelvis återgav vittne nr 1 sin behandling i en domstol: ”Jag insisterade att jag var beredd att återvända till Georgien på egen bekostnad och för egen maskin och man sade åt mig att nej, du kommer att skickas till Georgien som en fånge, som en intern. Och om du har några problem med det, så fråga din president Saakashvili”;[32] vittne nr 7 berättade: ”vi blev hela tiden åtsagda ‘säg ingenting, gör ingenting, ni är georgier’.”[33] De som inväntade deportering på Moskvas flygplatser uppvisades för allmänheten på ett förnedrande sätt och tvingades springa genom en mänsklig korridor bestående av poliser från den ryska specialstyrkan (OMON) med händerna bakom ryggen (se punkt 57). Vittne nr 3 sade att det efter deras ankomst vid Domodedovo-flygplatsen hade bildats en ”... korridor ... av poliserna. Vi var tvungna att lägga händerna på huvudena och blev åtsagda att springa, och de som inte sprang, som gick långsamt, blev faktiskt till och med slagna av poliserna och tillsagda att öka takten.”[34]

Domstolen anser sådant beteende och sådan attityd från tjänstemännens och domarnas sida som en graverande faktor vid prövningen av en sökandes klagomål över diskriminering enligt artikel 3 i konventionen (se Moldavier mot Rumänien (2), ovan, punkt 110–111). Vad annars kan tjänstemännens ovan beskrivna beteende vara om inte diskriminering utgörande förnedrande behandling enligt artikel 3 i konventionen?

Georgier utsattes alltså för bristande respekt för deras person under hela processen, från den olagliga etniska profileringen till deras utvisning och de metoder som orsakade dem betydande psykiskt lidande, förminskade deras människovärde och väckte hos dem sådana känslor som orsakade förnedring och vanära (se däremot Sejdić och Finci mot Bosnien och Hercegovina, ovan, punkt 58). Det är därför det trauma som upplevdes av offren fortfarande syntes mer än fem år efter händelserna, under vittnesförhöret i Strasbourg.

Det är ostridigt att statens skyldigheter enligt artikel 3 omfattar förpliktelsen att inte bara att förbjuda vissa fel, utan att också undersöka förekomsten av ett möjligt samband mellan rasistiska attityder och en våldshandling om en slutsats om diskriminering ska motbevisas (se Abdu mot Bulgarien, ovan, och B.S. mot Spanien, nr 47159/08, punkt 58–60, 24 juli 2012).[35] Svarandestaten har emellertid inte genomfört någon effektiv utredning av de specifika anklagelserna. Den enda utredning som utförts av berörda myndigheter om de förfrågningar som skickades till diverse skolor i syfte att identifiera georgiska elever var skenbar, såsom illustreras av de rent formella påföljderna (se punkt 37 och 145). Detta, bland andra faktorer, gjorde att domstolen kunde dra slutsatsen att ”bevismaterial som inlämnats av svarandestatens regering ... inte kan motbevisa anklagelserna om ‘officiell tolerans’ av sådana illegala handlingar från de ryska myndigheternas sida (se punkt 146)”. Denna situation graveras ytterligare mot bakgrund av att straffrihet för hatbrott mot medlemmar av etniska, religiösa och nationella minoriteter har varit ett särskilt allvarligt problem i svarandestaten.[36]

Med tanke på alla faktorerna ovan är det uppenbart att georgier – såsom offer för rasdiskriminering – vid den aktuella tidpunkten valdes ut offentligt för särbehandling och i syfte, bland annat, att orsaka förödmjukelse och vanära, vilket representerar en administrativ praxis av förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3 i konventionen.

IV. Kränkning av artikel 3 i konventionen baserat på villkoren för utvisning

Tortyr samt omänsklig och förnedrande behandling är förbjudna under alla omständigheter. Omänsklig behandling innefattar sådan behandling som avsiktligt orsakar allvarligt psykiskt och fysiskt lidande. Vid analys av kränkningen av artikel 3 ska de kumulativa effekterna av villkoren, och de specifika anklagelserna beaktas (se tillämpliga delar av Idalov, [GC], nr 5826/03, punkt 94, 22 maj 2012).

Domstolen har aldrig ställts inför ett klagomål avseende transportvillkor under utvisning; den har emellertid funnit en kränkning av artikel 3 i mål som rör dåliga transport­villkor för vanliga fångar (se bland andra Khudoyorov mot Ryssland, nr 6847/02, punkt 116–120, ECHR 2005‑X, och Yakovenko mot Ukraina (nr 15825/06, punkt 113, 25 oktober 2007). I Pantea mot Rumänien (nr 33343/96, punkt 186–187, 3 september 2003) ansåg domstolen att transportvillkor skulle kunna utgöra antingen en självständig eller en graverande fråga, och skulle i kombination med andra aspekter kunna leda till en kränkning av artikel 3 i konventionen. Domstolen borde ha utnyttjat tillfället, som den vanligen gör, att utveckla sin rättspraxis rörande transportvillkor under utvisningar med avseende på artikel 3, speciellt med tanke på att det inte finns några detaljerade bestämmelser om metoder för utvisning av utlänningar i internationella och regionala människorättsinstrument eftersom sådana fall täcks av allmänna bestämmelser som härrör från staters internationella skyldigheter.[37]

Europeiska kommittén för förhindrande av tortyr (CPT) har utvecklat speciella riktlinjer för deporteringar med flyg. Vid bedömning av processens förenlighet med relevanta europeiska normer övervakar CPT hela perioden från frihetsberövande till deportering, eftersom ”deporterings­operationer med flyg medför en uppenbar risk för omänsklig och förnedrande behandling. Denna risk föreligger både under hela förberedelserna för deportering och under den faktiska flygtransporten.”[38] Den parlamentariska församlingen gav även uttryck för sin oro avseende skydd för säkerhet och värdighet under utvisningar.[39] Dessutom betonar ministerkommittén, i sina riktlinjer för påtvingat återvändande, behovet av att säkerställa att en utlänning är ”flygfähig” speciellt vid avhysning med flyg.[40]

Enligt FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna är stater skyldiga att säkerställa deportering utan intrång i de deporterades rättigheter och värdighet, speciellt om sådana bestämmelser som respekt för rätten till liv och förbud mot tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling behöver tillämpas under utvisningen.[41] Kravet på att genomföra deportering med vederbörligt beaktande av utlänningars mänskliga rättigheter och värdighet uttrycktes av UNHCR, som beklagade rutiner för återföring som äventyrar den fysiska säkerheten, och upprepade att ”oavsett de berörda personernas status ska återföring genomföras på ett humant sätt och med full respekt för deras mänskliga rättigheter och värdighet samt utan överdrivet våld”.[42]

Det råder enighet bland migrationsrättsexperter att utvisning måste utföras i enlighet med folkrättens allmänna normer för behandling av utlänningar, med vederbörlig hänsyn till värdighet och grundläggande mänskliga rättigheter[43] och ska inte genomföras ”till varje pris”.[44] Det är särskilt viktigt att se till att omständigheterna kring utvisningen är humana, att utvisningen är väl förberedd och samordnad, ingen kroppsskada åsamkas de utvisade och de ges tillräcklig tid för att förbereda sin avresa. Tillräckliga försiktighetsåtgärder måste vidtas för att säkerställa att utvisningen inte orsakar ytterligare, onödiga umbäranden.”[45]

Under målets specifika omständigheter borde domstolen ha undersökt hela perioden från internering till deportering enligt artikel 3 som en ”fortgående situation” (se tillämpliga delar av bland annat Ananyev med flera mot Ryssland, nr 42525/07 och 60800/08, punkt 75, 10 januari 2012; Lutokhin mot Ryssland, nr 12008/03, punkt 40–42, 8 april 2010; Seleznev mot Ryssland, nr 15591/03, punkt 36, 26 juni 2008; och Guliyev mot Ryssland, nr 24650/02, punkt 33, 19 juni 2008). Det framgår av vittnesmålen och rapporterna från de internationella officiella och icke-officiella organisationerna att artikel 3 kränktes i häkten (vilket av domstolen med rätta befanns vara i strid med artikel 3, se punkt 205), liksom under transporten av de deporterade från häkten till flygplatser och under deras avhysning med flyg (se punkt 57, 72–74, och bilagan, punkt 5–13).

Även om jag accepterar att det inte finns något behov av att fastställa sanningshalten i varje ifrågasatt eller omtvistad punkt om internerings­villkoren är omstridda om det har skett en kränkning av artikel 3 baserat på någon allvarlig anklagelse som svarandestatens regering inte bestrider (se punkt 194), kan en sådan hållning emellertid inte rättfärdiga omänsklig behandling som utvisade personer utsattes för utanför de faktiska interneringsplatserna. Om specifika anklagelser avseende en kränkning av artikel 3 framförs (se tillämpliga delar av Idalov, ovan, punkt 94) vilka går långt utöver de sedan länge kända problemen med interneringsvillkor i svarandestaten, bör konventionens skydd sträcka sig till och inte upphöra utanför häktena.

Majoriteten av georgierna greps och internerades i Moskva och S:t Petersburg – två städer med den största trängseln – och utvisades från Moskvas flygplatser. Transporten från häktena till flygplatserna tog överdrivet lång tid: ibland så mycket som 9–12 timmar. Dessa fakta får inte ignoreras, speciellt i samband med de villkor och den behandling de utvisade personerna utsattes för först i häktena och därefter i bussarna/skåpbilarna. Just de påfrestande transportvillkoren blev ett verktyg för berörda myndigheter att på ett överdrivet sätt förnedra de deporterade. Vittnen konstaterade att de bussar som transporterade dem till flygplatsen var mycket smutsiga, det fanns inte någon frisk luft, de deporterade hade inte tillgång till någon toalett, i vissa fall fick de elstötar, och poliserna tvingade till sig pengar för diverse behov (se bilagan, punkt 7–9, 11). Exempelvis uppgav vittne nr 4 att ”skåpbilarna körde långsamt och varje gång vi ville röka eller gå på toaletten var vi tvungna att betala för det”.[46] Många vittnen betonade att de under den långsamma resan till flygplatserna inte fick öppna fönstren. Enligt uppgift var det en anledning till dödsfallet för en georgisk medborgare, Tengiz Togonidze, som led av akut astma. Han internerades i S:t Petersburgs häkte för utländska medborgare och dog under transporten, omedelbart efter att han hade gått ur en buss efter en lång körning till Moskvas flygplats (se punkt 72). Två andra georgier dog i häkten på grund av brist på medicinsk hjälp.

Domstolen borde även ha fäst särskild vikt vid att mellan tre och fem OMON-poliser enligt vittnesmålen var närvarande under varje transport, vare sig den skedde med buss eller skåpbil (se bilagan, punkt 5, 7, 8, 11). Enligt rysk lagstiftning används OMON vid säkerhetsrisker, inklusive under massoroligheter. Dess personal genomgår specialutbildning och har tyngre beväpning än den ordinarie polisen. Närvaron av dessa poliser i bussar/skåpbilar representerade en ytterligare känslomässig/psykologisk stressfaktor för de utvisade och var helt klart inte dikterat av behovsomständigheter. Vittnesmålen anger även att de ryska myndigheterna behandlade de utvisade som kriminella. En sådan hållning strider mot internationellt accepterade utvisningsrutiner enligt vilka en utvisande stat ska ”säkerställa att utvisade personer inte betraktas som kriminella”.[47]

Domstolen borde även ha undersökt villkoren för georgiska medborgare i det fraktflygplan som tillhörde ministeriet för nödsituationer (IL‑76) som användes för att deportera upp till 150 passagerare den 6 oktober 2006. Vittnen och de internationella officiella och icke-officiella organisationerna ger samstämmiga beskrivningar med innebörden att transportvillkoren i fraktflygplanet var särskilt upprörande (se punkt 57, 72, 74). Vittne nr 5 beskrev transportvillkoren så här: ”[V]i var packade som sillar, jag kunde inte föreställa sig att så många människor skulle kunna få plats i ett flygplan ... Jag trodde inte att jag skulle komma hem levande och jag tror att det var en allmän känsla”.[48] De outhärdliga förhållandena i fraktflygplanet bekräftades av PACE i punkt 57 i dess rapport på följande sätt: ”[transporten med fraktplanet] skedde i strid med Internationella civila luftfartsorganisationens normer eftersom sådan passagerartransport är livsfarlig.” Även om stater kan välja transportmedel för utvisning är de skyldiga att säkerställa adekvata villkor så att de deporterades liv, hälsa och värdighet respekteras.

På grund av den absoluta karaktären av artikel 3, som förankrar de grundläggande värderingarna i ett demokratiskt samhälle, ska dess krav respekteras i varje skede av en utvisning. Baserat på alla faktorerna ovan uppstår frågan om det var acceptabelt för domstolen att pröva om det skett en kränkning av artikel 3 enbart med avseende på interneringsvillkoren, utan någon bedömning av en ”fortgående situation”, inklusive transportvillkoren och metoden för utvisning av georgier, speciellt mot bakgrund av den särskilt sårbara situation dessa individer befann sig i.

Under det aktuella målets specifika omständigheter borde domstolen ha funnit att utvisningsförhållandena även orsakade obestridligt lidande för georgier, vilket borde betraktas som både omänsklig och förnedrande behandling utgörande en administrativ praxis i strid med artikel 3 i konventionen. Av detta följer också att det skedde en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 3 avseende villkoren för utvisning.

V. Kränkning av artikel 1 i protokoll nr 7 till konventionen

Det aktuella målet har avslöjat att det kan finnas situationer där utlänningar inte är ”lagligen bosatta” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 7 enbart eller primärt på grund av lagrelaterade, strukturella eller andra problem i en mottagar­stat. Under dessa omständigheter ska sådana personer betraktas som de facto lagligen bosatta utlänningar och ska därför till fullo komma i åtnjutande av garantierna i artikel 1 i protokoll nr 7.[49] På senare år har det funnits en tydlig tendens mot människorättsbaserade bestämmelser i Europa[50] på migrationsområdet och utvidgning av principen om rättssäkerhets- (minimala) garantier för ”olagliga” utlänningar i europeisk lagstiftning och folkrätt.[51]

Även om jag är överens om att stater har suverän rätt att upprätta sin egen invandringspolitik (se punkt 177 i domen), ska suveränitet inte vara ett negativt begrepp varigenom stater barrikaderar sig mot internationell granskning och internationellt engagemang, utan snarare som ett positivt begrepp som medför ansvar för skydd och allmän välfärd för alla under statens jurisdiktion.[52] Med tanke på dagens utmaningar för migrationskontroll och de normer som fastställts av konventionen är det aktuella problemet att realisera en stats eget utrymme för bedömning, vilket inte kan vara obegränsat, eftersom missbruk av det kan leda till kränkning av konventionen och den allmänna folkrätten (se bland andra Chahal mot Förenade kungariket [GC], nr 22414/93, punkt 73, 15 november 1996, och Ahmed mot Österrike nr 25964/94, punkt 38, 17 december 1996). Detta utrymme måste utnyttjas på ett sätt som inte gör intrång i konventionens rättigheter och en person får utvisas bara ”i enlighet med ett beslut som fattats enligt lag” och med hänsyn till utövandet av vissa rätts­säkerhets­­garantier (se Nolan och K. mot Ryssland, nr 2512/04, punkt 114, 12 februari 2009).

Enligt domstolens rättspraxis är begreppet ”utvisning” enligt artikel 1 i protokoll nr 7 till konventionen, vilket garanterar skydd för utlänningar som är lagligen bosatta i en konventionsstat, ett autonomt begrepp. Domstolen har visat flexibilitet vid tillämpning av artikel 1 i protokoll nr 7 trots att klaganden inte hade formell rättslig status (se exempelvis Nolan och K., ovan, punkt 111).

I det aktuella målet ansåg majoriteten att det inte hade skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 7 eftersom alla georgier som greps och utvisades från svarandestaten vistades olagligen i landet (se punkt 229 och 231). Jag kan inte hålla med om denna slutsats eftersom den inte stöds av tillgänglig bevisning och dessutom motsäger domstolens eget konstaterande i punkt 42, vilket förklaras nedan. Även om vissa av de utvisade verkligen befann sig illegalt i svarandestaten, borde denna omständighet inte ha fått domstolen att yttra sig så absolut. Detta övervägande finner även stöd i svarandestatens ståndpunkt, där man inte nekar till att det fanns undantag när legalt bosatta georgiska medborgare utvisades (se punkt 227). Utvisningen av georgier legalt bosatta i svarandestaten bekräftades även av de internationella officiella och icke-officiella organisationerna (se punkt 65 och 172).

Dessutom är det värt att notera att domstolen, på grund av mellanstatliga klagomåls egenheter, varken var skyldig eller tekniskt i stånd att fastställa varje deporterad persons rättsliga ställning (se punkt 128). Domstolen hade till och med svårt att definiera den rättsliga ställningen för sju vittnen som hördes under vittnesförhöret; man betonade att ”deras rättsliga situation i Ryska federationen ofta föreföll förvirrad” och drog slutsatsen att ”majoriteten” (men inte alla) georgiska medborgare som vittnade vid vittnesförhöret formellt var olagligen bosatta i Ryska federationen (se punkt 42). Mot bakgrund av alla faktorerna ovan, och i avsaknad av en omsorgsfull analys av huvudaspekterna och skälen förbundna med de utvisades rättsliga ställning, är den allmänna slutsatsen avseende olagligheten i att georgierna befann sig på svarandestatens territorium inte korrekt.

Rysk migrationslagstiftning och praxis gjorde det omöjligt för de flesta migranter att ”legalisera” sin vistelse i svarandestaten. Detta problem påverkade även utvisade georgiers status. Domstolen konstaterar de internationella officiella och icke-officiella organisationernas karaktärisering av rysk migrationslagstiftning och praxis som ”komplex”, vilket försatte migranter i ett osäkert läge (se punkt 76). Även om ”komplexitet” är ett vanligt drag i ett så omfattande och intrikat område som migrationspolitiskt ligger i det aktuella målet de strukturella problem som utlöses av korruption, diskriminering, främlingsfientlighet, misskötsel och godtycke i själva kärnan av denna ”komplexitet”, och ökar migranters sårbarhet såsom illustreras nedan.

Reformen för systemet för bosättningsregistrering, som är en del av den allmänna migrationspolitiken, var bland den Ryska federationens skyldigheter vid anslutningen till Europarådet, och landet har därefter upprepade gånger påmints om detta åtagande (se Bolat mot Ryssland, nr 14139/03, punkt 50, 5 oktober 2006).[53] Det interna registreringssystemet, känt som propiska, är en av problemens källor. Dessutom har ett stort antal medborgare i forna Sovjetunionen (där Ryssland är Sovjetunionens efterföljare), trots att de länge eller permanent bott i Ryssland, betraktats som illegala invandrare sedan ikraftträdandet av 2002 års federala lagar om 1) medborgarskap och 2) utländska medborgares rättsliga ställning. Systembaserade problem förknippade med överväldigande byråkrati för att få uppehålls- och arbets­tillstånd, regelbundna yrkesinspektioner, godtyckliga nekanden eller olagliga ytterligare krav från polis, samt oro avseende användningen av uppehållsregistrering som ett medel för diskriminering mot vissa etniska grupper och förekomsten av en utpressningsmekanism, har påpekats av många internationella organ.[54] PACE-rapporten (punkt 54) drar slutsatsen att det är bortom allt tvivel att oegentligheter i den rättsliga ställningen för många georgier i Ryssland vid den aktuella tidpunkten orsakades av ett ”strukturproblem inom Rysslands invandringspolitik”.

Invandringsprocessens komplexitet och svårigheten att kommunicera med den federala migrationstjänsten – den enhet som officiellt har hand om registreringsfrågor – var sådana att migranter, inklusive georgier, ständigt sökte hjälp hos många privata aktörer som var verksamma i svarandestaten, vissa av dem uppenbarligen illegalt (se punkt 42)[55]. De ryska myndigheterna kunde inte förete något exempel på att sådana företag ställts till svars för sina otillåtna handlingar (se punkt 44). Under dessa omständigheter är det uppenbart att georgier, med gott uppsåt, hade legitima förväntningar på att deras registrering skulle utföras i överensstämmelse med gällande lagstiftning och ifrågasatte aldrig lagenligheten i de tjänster som tillhandahölls av dessa aktörer (se tillämpliga delar av Lelas mot Kroatien, nr 55555/08, punkt 74, 20 maj 2010) samtidigt som deras registreringsdokument inte skapade några allvarliga problem under årens lopp (betalning av en summa pengar – se punkt 42, vilket i själva verket utgjorde en muta, var inte en indikation på att dokumentet var falskt).

Diverse aspekter av bristerna relaterade till rysk migrations­lagstiftning och praxis, såsom upprättandet av artificiella hinder för att bevilja eller förlänga uppehållstillstånd (se Bolat mot Ryssland, ovan), problem förknippade med statusen för medborgare i forna Sovjetunionen (se Tatishvili mot Ryssland, nr 1509/02, 22 februari 2007), praxisen med godtycklig upphävning av visum (se Nolan och K. mot Ryssland, ovan) och den diskriminerande tillämpningen av inhemska förfaranden (se Timishev, ovan), har undersökts av domstolen och befunnits vara i strid med konventionen.

Det sätt på vilket utvisnings­förfaranden genomfördes mot georgier vid den aktuella tidpunkten gjorde det omöjligt att utföra en rimlig och objektiv bedömning av varje enskilt fall som ledde till en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 4 till konventionen (se punkt 175 och 178). Bland annat detta innebär att de nationella domstolarnas prövning av dessa mål uteslöt varje fastställande av de deporterades individuella status (speciellt i frånvaron av relevanta databaser), inklusive huruvida målet berörde forna sovjetmedborgare, statslösa personer eller flyktingar, eller huruvida visum- och/eller registreringsdokument faktiskt var förfalskade såsom ofta hävdades av myndigheterna, enbart baserat på en kontroll av dokument (även fall där pass innehållande visum och registreringskort förstördes av tjänstemän inom brottsbekämpande myndighet rapporterades). Faktum är att många av de offer som avses i ärendet är flyktingar från Abchazien, i Georgien. Det är allmänt bekräftat att forna invånare i Abchazien, som kom till Ryssland till följd av den väpnade konflikten 1992–93, i hög grad var berörda av förföljelsekampanjen.[56] Fallet Manana Jabelia, en georgisk flykting som dog i häktet, är uppenbart. Hon hölls internerad i strid med Moskvas tingsrätts beslut, som upphävde utvisningsbeslutet mot henne.[57] Dessutom indikerar det informations­meddelande från den federala migrations­tjänsten som är daterat 18 oktober 2006 de åtgärder som vidtogs för att förstärka övervakningen av lagenligheten hos georgiska medborgares vistelse, inklusive ”stopp för utfärdandet av vissa dokument till georgiska medborgare (erhållande av ryskt medborgarskap, registrerings­dokument, tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd)” (se punkt 31). Därav följer att myndigheterna under den föregående perioden bland annat på konstlad väg åstadkom att många georgier plötsligt blev illegala invandrare, vilket sålunda skapade förutsättningarna för deras utvisning.

Den överväldigande majoriteten av georgierna hade giltiga långtidsvisum för affärsändamål. Enligt statistiska data utfärdade Ryska federationens konsulat i Georgien 70 000 affärsvisum till georgier år 2004, 90 000 år 2005, och 75 000 under det första halvåret 2006 (se bilagan, punkt 24) trots att affärsverksamhet och utbyte av vetenskaplig information mellan de båda länderna blockerades redan för länge sedan. Det är känt att systemet för migration och anställning för utlänningar inte bara misslyckas med att eliminera olaglig invandring, utan i själva verket uppmuntrar det[58], och myndigheterna gynnas av de byråkratiska rutinerna.[59] I den ryska kontexten skapar i själva verket innehavet av ett giltigt långtidsvisum för affärsändamål en legitim förväntning om laglig vistelse och tillstånd för en person att söka arbete. De ryska myndigheterna var, eller borde ha varit, medvetna om denna situation. Därför borde svarandestaten ha ansvar för upprättandet och bibehållandet av ett system vilket dels lät georgier få långtidsvisum för affärsändamål, dels gjorde det praktiskt omöjligt för dem att till fullo legalisera sin vistelse och sitt arbete i landet.

Den statliga politiken och mångtydigheten i reglerna för migrationsstatus och utvisning av utlänningar utgör bara en del av det defekta system som riskerar att användas mot minoriteter ”om politiska tvister uppstår mellan Ryssland och migranternas hemland”.[60] Det aktuella målet är ett exempel på hur denna risk materialiserats, varvid systemet kom att till fullo riktas mot georgier i kombination med intensiv politisk och medial uppmuntran. Detta är särskilt slående med tanke på att den överväldigande majoriteten av georgierna hade bott i Ryska federationen i flera år, ofta hade stoppats och kontrollerats men aldrig blivit föremål för tvångsutvisning (se punkt 42).

Det faktum att man inte funnit någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 7 i det aktuella målet gör att svarandestaten inte görs ansvarig för sina handlingar, vilket alltså utesluter varje garanti för att en liknande praxis av missbruk av registreringssystemet genom att ignorera de garantier som fastställs i artikel 1 i protokoll nr 7 till konventionen inte kommer att bestå. Risken för en inskränkande tolkning av artikel 1 i protokoll nr 7 erkändes av domstolen i målet Nolan och K. (ovan, punkt 111). I detta mål ansåg domstolen att gränspolisens upphävning av ett visum ”[inte kunde] beröva klaganden hans status som ”lagligen bosatt”, med tanke på att ”om det hade varit annorlunda, skulle ett utvisningsbeslut i sig beröva personen det skydd som ges av artikel 1 i protokoll nr 7 med resultatet att dess garantier inte skulle ha något tillämpningsområde alls”. Hotet att eliminera rättsskyddet för utlänningar blir ännu allvarligare av den speciella omfattningen av artikel 4 i protokoll nr 4 till konventionen och omöjligheten att tillämpa artikel 6 i konventionen för migrationsyrkanden (se exempelvis Maaouia mot Frankrike, nr 39652/98, punkt 40, 5 oktober 2000), vilket i slutänden begränsar de garantier som fastställs i artikel 13 i konventionen (se Kuric med flera mot Slovenien, punkt 369–372 ovan, och Kudła mot Polen [GC], nr 30210/96, punkt 157, ECHR 2000‑XI).

Svarandestaten manipulerar befintlig bristfällig migrationslagstiftning och ‑praxis och visar ingen politisk vilja att lösa långvariga problem; samtidigt tvekar den aldrig att bevilja medborgarskap, genom förenklade rutiner, för boende i forna sovjetrepubliker när detta är politiskt fördelaktigt. Mot bakgrund av denna situation borde domstolen ha utsträckt det skydd som ges av artikel 1 i protokoll nr 7 till de utlänningar som inte var i stånd att reglera sin vistelse i svarandestaten på grund av det defekta migrationssystemet. Att göra något annat är liktydigt med att beröva de mest sårbara vissa grundläggande garantier som föreskrivs i konventionen. Dessutom bör man också komma ihåg att det bland de utvisade fanns georgier som var helt lagligt bosatta i Ryssland och sådana som på ett konstlat sätt blev ”olagliga” invandrare genom de handlingar myndigheterna själva genomförde.

Baserat på faktorerna ovan och att varken hänsyn till allmän ordning eller skäl rörande nationell säkerhet som motiverade utvisningar förelåg, anser jag att svarandestaten under den aktuella perioden också grep, internerade och utvisade georgier lagligen bosatta på Ryska federationens territorium och att detta utgör en administrativ praxis i strid med artikel 1 i protokoll nr 7 till konventionen.

DOMARE DEDOVS SKILJAKTIGA MENING

Jag beklagar att jag inte kan dela majoritetens åsikt då den fann en kränkning av olika artiklar i konventionen i det aktuella målet. Enligt min uppfattning har domstolen intagit en kontroversiell hållning till fastställandet av sakförhållandena, bevisbedömningen och tillämpningen av sin egen rättspraxis vilken knappast är acceptabel i en situation av stark politisk motsättning mellan de höga myndigheterna i klagande- och svarandestaten. I en sådan situation måste domstolen noggrant undersöka allt material och dra välgrundade slutsatser för att undvika att dess opartiskhet ifrågasätts. Denna arbetsuppgift skulle vara mycket lättare om förhören och överläggningarna i varje mellanstatligt mål hölls av domstolen först efter att fredliga förhandlingar hade genomförts mellan parterna för att mildra politiska och emotionella spänningar. Utan sådana åtgärder kan en rationell analys av mål som detta aldrig bli framgångsrik.

Fastställande av sakförhållanden

I allmänhet är internationella rapporter mycket användbara vid utvisningar för att fastställa risken för misshandel. De betraktas som en tillförlitlig informationskälla om de är av neutral eller officiell karaktär, aktuella och innehållande information om konkreta fakta utan anklagelser och värderingar som kan försämra domstolens opartiskhet. I det aktuella målet har domstolen fastställt sakförhållandena baserat på diverse rapporter från internationella organisationer, och citerat ur dem på ett ingående sätt genom hela domen, i synnerhet i punkt 40, 63–71, 114, 148, 172 och 173, trots att de internationella organisationerna redan har avkunnat sina egna domar och dragit slutsatser men uttryckt dem i form av anklagelser och värderingar såsom: ”massutvisning”, ”massgripanden”, ”en kampanj utförd på ett så iögonfallande sätt”, ”repressiva påbud riktade mot georgier”, ”de gripna [hade] ingen rätt till advokat”, ”löpande band ... utan att de som berördes av utvisnings­besluten var närvarande”, ”samverkan mellan polisen och de rättsliga myndigheterna”, ”selektiv och avsiktlig förföljelse­kampanj baserad på etniska grunder”, ”visum och registrerings­dokument som erhållits legalt dras in, personer frihetsberövas illegalt och utvisas”, ”organiserad förföljelse av georgiska medborgare”, ”trakasserier av en specifik folkgrupp var en form av otillåten diskriminering”, ”justitiemord en masse”, ”indikationer på samverkan mellan polis och domstolar”, ”[georgier] lämnades in som en grupp till domstolarna”, ”avsiktlig politik för internering och utvisning”, ”personer frihetsberövas illegalt och utvisas”, ”flagrant rättsvägran och kringgående av förfaranden”, ”godtycklig och illegal internering och utvisning”, ”många i praktiken vägrades rätten att överklaga”, och så vidare.

De internationella organisationerna gjorde sin övergripande rättsliga bedömning av händelserna i sina rapporter utan att tillhandahålla någon dokumentation för att stödja sina slutsatser, och domstolen har accepterat deras tillvägagångssätt utan att verifiera de egentliga sakförhållandena. Det förefaller som om domstolen har accepterat resultaten av deras rättsliga bedömning och fastställt sakförhållandena baserat på rapporterna (se punkt 136–139, 152, 153, 159, 185 och 196 i domen).

I synnerhet gjordes fälldes yttrandet från PACE:s övervaknings­kommitté om ”komplexiteten i rutinerna för att få ... tillstånd, vilket försatte migranter i ett osäkert läge” (se punkt 76) utan någon analys av rysk lag, och domstolen hade inte möjlighet att göra en sådan analys heller. De georgiska medborgarnas vittnesmål uttrycks i liknande termer, såsom ”summariskt påförde ... administrativa sanktioner” (se punkt 45). Domstolen har anslutit sig till alla dessa yttranden och kopierat dem i sin egen dom. Dessutom har domstolen dragit slutsatsen att de georgiska vittnena gjorde ”motstridiga uttalanden” vilka samtidigt ”överensstämmer i allmänhet ... och motsvarar de internationella ... organisationernas” (se punkt 196).

Jag förstår att sådana organisationer, som fungerar som människorättsaktivister, har åtagit sig att göra allt för att skydda mänskliga rättigheter och inte begränsas av något medel för att uppnå sina mål, så sådana rapporter kan överdriva kränkningars allvarlighetsgrad. Men om domstolen ska vägledas och begränsas av universella principer om rättvis rättegång, borde den inte låta sin opartiskhet ifrågasättas på grund av känslomässiga uttalanden i rapporterna.

Dessa brister i förfarandet leder till problem med tillämpning av domstolens egen rättspraxis i relation till administrativ praxis och kollektiv utvisning.

Administrativ praxis

Även om förekomsten av en administrativ praxis fastställdes av domstolen i punkt 159 och 178, är det svårt att förstå varför frågan om en administrativ praxis väcktes i detta mål eftersom kollektiv utvisning enligt uppgift genomfördes under en mycket kort tidsperiod och inga klagomål inkom före eller efter de omtvistade händelserna. Jag antar att statusen som mellanstatligt mål inte i sig leder till konstaterandet av förekomsten av en administrativ praxis.

Domstolen fastställde förekomsten av en administrativ praxis i två mellanstatliga mål vilka väsentligen skiljer sig från detta fall. I Irland mot Förenade kungariket relaterade händelserna till åren mellan 1971 och 1975, och i Frankrike, Norge, Danmark, Sverige, Nederländerna mot Turkiet skedde faktiska kränkningar av artikel 6 under tre år, från 1980 till 1982. I det aktuella målet organiserades åtgärden i fråga inom en tidsrymd av en eller två månader och ägde aldrig rum dessförinnan eller därefter. Åtgärden tillämpades inte för alla georgiska medborgare utan för dem som illegalt hade vistats i Ryssland, och många tjänstemän bestraffades för sina misstag.

En administrativ praxis består av en upprepning av våldsamma handlingar och den officiella toleransen av dem. Det betyder att domstolen först borde finna en kränkning till följd av en handling eller en kort serie handlingar och sedan fastställa att de upprepades och tolererades officiellt. I detta fall har domstolen frångått den hållningen genom att fastställa förekomsten av en administrativ praxis utan att ha funnit ett enda konkret exempel på en kränkning baserat på dokumenterande bevisning. Den har felaktigt tillämpat begreppet administrativ praxis för kollektiv utvisning, eftersom domstolen i det senare fallet skulle kontrollera förekomsten av den kollektiva karaktären av en handling, inte en upprepning av enstaka handlingar.

Vad gäller tolerans i den mening som avser en administrativ praxis har detta inte bekräftats av domstolen. De ”hemliga” instruktionerna var mycket problematiska i domstolens ögon. Emellertid kan inte själva polisorderna att söka efter dem som befann sig illegalt i landet betraktas som våldsamma handlingar. För att övervinna detta uppenbara hinder fastställde domstolen – på bekostnad av objektivitet – förekomsten av en administrativ praxis som inbegriper såväl polisen som alla andra myndigheter, inklusive överåklagare och domare. Dessutom accepterade domstolen i punkt 159 att det var en ”samordnad politik för gripande, internering och utvisning av georgiska medborgare”, och den slutsatsen bygger på värderingar utan saklig grund.

Instruktionerna och cirkulären ”för att identifiera alla Republiken Georgiens medborgare” mildrades av åklagarna, som fick i uppdrag att intensifiera sin övervakning av de åtgärder som genomfördes av tjänstemän från inrikesministeriet i syfte att garantera respekten för OSS-medborgares fri- och rättigheter, inklusive rätten att skyddas mot diskriminering, och att utverka disciplinåtgärder mot tjänstemän (se punkt 37–38). Alltså var de ryska myndigheternas arbetsuppgift att koncentrera sig på dem som var olagligt bosatta i Ryssland.

Följaktligen kan jag inte acceptera att domstolens bedömning i punkt 171–176 i domen är välgrundad. Domstolen hänvisar till ”ett löpande band”, ”samverkan mellan polisen och de rättsliga myndigheterna”, ”tusentals utvisnings­beslut”, trots att antalet inte har någon betydelse; en ”samordnad politik” utan annan saklig grund än ordalydelsen i instruktionen från den 2 oktober 2006 som påbjöd att ”beslut ska initieras inför de ryska domstolarna” vilket i sig bara betyder att de administrativa myndigheterna är skyldiga att vända sig till domstol eftersom dessa har befogenhet att fatta beslut om utvisning, och alltså demonstrerar att förfarandet genomfördes i enlighet med nationell lagstiftning.

Slutligen, i punkt 175 och 178 i domen, drog domstolen slutsatsen att det inte fanns någon ”rimlig och objektiv utredning av det specifika fallet för varje enskild”, men det finns ingen indikation på att några enskilda omständigheter fastställdes av domstolen i domen, och ingen bedömning gjordes av huruvida några av dessa omständigheter blev korrekt beaktade av de ryska domarna och poliserna. Tvärtom är domstolen i besittning av utvisningsdokumenten för georgiska vittnen som tillhandahållits av svarandestatens regering, men är ändå ovillig att ta hänsyn till dem.

Jag anser att instruktionen från den 2 oktober 2006, vilken påbjuder att ”beslut ska initieras inför de ryska domstolarna”, inte i sig betyder att det genomfördes en organiserad och samordnad aktion mot georgier av ryska domstolar och åklagare, och att domstolarna sålunda inte var opartiska och självständiga, såsom framhölls i diverse rapporter och enkelt accepterades av domstolen utan kontroll av sakförhållandena. Denna instruktion tvingar bara myndigheterna att väcka talan i domstol eftersom enbart domarna är behöriga att utvisa dem som olagligen befinner sig i Ryssland.

Kollektiv utvisning

Den ”kollektiva utvisningen av utlänningar” i den mening som avses i artikel 4 i protokoll nr 4 definieras av domstolen som ”varje åtgärd från den behöriga myndigheten som tvingar utlänningar som grupp att lämna landet, utom när en sådan åtgärd vidtas efter och baserat på en rimlig och objektiv utredning av de specifika fallen för varje enskild utlänning i gruppen” (se Henning Becker mot Danmark; Andric mot Kroatien; och Čonka mot Belgien). Det betyder åtminstone att utvisningen av en grupp personer till följd av interna förfaranden inte automatiskt leder till slutsatsen att det har skett en ”kollektiv utvisning av utlänningar” (se M.A. mot Grekland; Berisha och Haljiti mot ”f.d. jugoslaviska republiken Makedonien”; och Dritsas mot Italien).

Det är tydligt, exempelvis från målet Hirsi Jamaa med flera mot Italien att avhysning av utlänningar till en tredje stat utfördes utan någon prövning av deras fall från de behöriga (migrations- eller rätts‑) myndigheternas sida. Vad gäller de specifika omständigheterna för de berörda individerna gjorde myndigheterna i målet Čonka mot Belgien ingen hänvisning till asylansökningarna utan koncentrerade sig endast på utgången av det tremånaderstillstånd (se Čonka, ovan, punkt 61–63) som utfärdats till de fyra klagande. I det aktuella målet har klagandestatens regering inte tillhandahållit bevisning för några sådana yrkanden eller ansökningar. Tvärtom är utvisningsbesluten bevis för att varje georgisk medborgares fall prövades på ett objektivt och rimligt sätt av de ryska domstolarna.

Fastställande av de individuella omständigheterna är av största betydelse för en rimlig dom. Denna allmänna hållning har alltid intagits av domstolen, exempelvis på följande sätt: ”domstolen skulle kräva bevis för individuella omständigheter inte bara i de mest extrema fallen där den allmänna våldssituationen i mottagarlandet är av sådan intensitet att den skapar en reell risk att eventuell avhysning till detta land med nödvändighet skulle kränka artikel 3 (se Savriddin Dzhurayev mot Ryssland, nr 71386/10, punkt 153, 25 april 2013; N.A. mot Förenade kungariket, nr 25904/07, punkt 115–116, 17 juli 2008; och Sufi och Elmi mot Förenade kungariket, nr 8319/07 och 11449/07, punkt 217, 28 juni 2011). I tidigare mål har domstolen föredragit att fastställa de individuella omständigheterna, men denna hållning intogs inte i detta mål.

Klagandestatens regering hävdade att fyra personer hade giltiga visum som löpte ut 2007, utan att bifoga några kopior av dessa visum och utvisningsbeslut eller några andra dokument till sitt klagomål. Det förefaller orealistiskt att den ryska domstolen skulle dra slutsatsen att en person vistades illegalt i landet om han eller hon hade ett giltigt visum, speciellt som svarandestaten antas ha agerat med gott uppsåt (enligt domstolens rättspraxis), och det finns mycket starka skäl att förmoda att ryska domare står fast vid sina eder och skyldigheter. Tvärtom visar alla dokument som förelagts domstolen av den ryska regeringen att poliserna och domarna noggrant utredde alla individuella omständigheter för varje person.

Dessutom, enligt domsluten från de ryska domstolar som domstolen är behörig att granska, utredde och bedömde de ryska domarna de specifika omständigheterna för varje person. Enligt min uppfattning underlät emellertid domstolen att undersöka den relevanta dokumentationen eller att bedöma den opartiskt.

Jag kan inte tänka mig att de ryska domarna (när de utfärdade utvisnings­besluten) sade att den enda anledningen var att de berörda personerna var georgier eller att de rådde dem att inte överklaga. Det skulle undergräva det oberoende, den opartiskhet och den yrkesmässiga lämpligheten hos alla domare i Ryssland. Jag förstår att det i ett så politiskt känsligt mål inte är lätt att kvarstå i den juridiska terminologi som används i konventionen (kollektiv utvisning) och undvika att använda politiskt laddade begrepp och värderingar såsom ”massutvisning”, ”samverkan” mellan myndigheter, ”samordnad politik”, ”reprimand”. Emellertid kan inte de internationella rapporter som innehåller sådana politiskt laddade värderingar användas som bevis inför domstolen.

Jag betvivlar inte ryska domstolars förmåga eller ryska domares yrkesetik. Jag skulle behöva se bevis för att en rysk domare skulle kunna utvisa en praktikant som var lagligen registrerad vid ett ryskt universitet eller någon annan högt uppsatt yrkesmänniska som arbetade med ryska experter. Varken rapporterna, eller klagandestatens regering, eller deras vittnen, eller slutligen själva domen, tillhandahåller några exempel eller konkreta belägg som stöder deras påståenden om justitiemord. Men vem som helst kan finna tusentals exempel på georgier som lagligen vistas i Ryssland och har en framgångsrik yrkeskarriär där.

Med tanke på att totalt mer än 58 000 personer i utvisades 2006, kan inte utvisningen av 4 500 georgiska medborgare ligga till grund för slutsatsen att förfarandet inte erbjöd tillräckliga garantier för att de personliga omständigheterna för var och en av de berörda beaktades omsorgsfullt och individuellt (se Čonka, ovan, punkt 63). Även om så vore fallet måste domstolen även ange konkreta exempel och konkreta personliga omständigheter till stöd för denna slutsats. Hänvisningen till tusentals beslut meddelade av domstolarna (med en enorm kapacitet av mer än 30 000 domare) eller till ”en samordnad politik” (vilket innebär bristande opartiskhet från domarnas sida) i punkt 176 uppfyller inte de kriterier som är etablerade i domstolens rättspraxis.

Bevisvärdering

Ovanstående brister har lett till att domstolen gjort en ensidig bedömning av bevisningen. I synnerhet har domstolen accepterat anklagelser och värderingar avseende påstådda summariska förfaranden och massutvisningar utan att beakta några beslut från de ryska domstolarna, och bortsett från domsluten i appellationsdomstolarna vilka visar på ett flertal framgångsrika överklaganden. Enligt domsluten i överklagandemålen företräddes alla klagande av advokater eller släktingar. Utvisningsbeslut upphävdes baserat på de individuella omständigheterna för varje klagande: släktingars lagenliga vistelse i landet, ägande av fast egendom, ålder och dålig hälsa, medicinsk behandling och flyktingstatus för abchazier.

Domstolen är i besittning av filer för de georgiska vittnena innehållande dokument som bevisar att de inte var lagligen bosatta på ryskt territorium. Deras yttranden inför domstolen motsäger utvisningsbesluten, polisförhören, deras egna skriftliga förklaringar och andra dokument. Enligt besluten framträdde vittnena inför de ryska domarna och lämnade sina yttranden och gav förklaringar vilka på rimligt sätt bedömdes av de nationella domstolarna. Dessa fakta motbevisar anklagelser om ett summariskt förfarande.

Dessutom påstår domstolen i punkt 85 iv) i domen att endast 42 överklagandebeslut gällde georgiska medborgare som utvisades under perioden i fråga, vilket inte är korrekt eftersom alla 86 överklagandena avser de omtvistade händelserna om datumet för förstainstansrättens beslut beaktas. Jag antar att det fanns hundratals överklaganden som avslogs. Domstolen nämnde inte att den ryska regeringen inlämnade exempel på bifallna överklaganden och den gav inga skäl till varför överklagandena inte var relevanta för slutsatsen att detta inte var en samordnad aktion eller ett justitiemord. Enligt min uppfattning har domstolen, i punkt 158 i domen, feltolkat antalet överklagandebeslut genom att underlåta att betrakta dem som exempel på bifallna överklaganden utan har tolkat dem som ett uttömmande och minimalt antal. Denna hållning, vilken gör det möjligt för domstolen att bortse från den skriftliga bevisningen och dra ensidiga slutsatser, är enligt min uppfattning oförenlig med principen om en rättvis rättegång.

Domstolen hävdade även att endast en liten andel av överklagandebesluten meddelades i Moskva och S:t Petersburg, trots att den har fastställt att utvisnings­beslut utfärdades i andra regioner av Ryssland och att det totala antalet utvisade personer – som uppgick till tusentals – gällde hela landet, medan antalet i Moskva och S:t Petersburg uppgick till flera hundra. Det väcker tvivel kring anklagelser om långvarig och oacceptabel överbeläggning i celler.

Jag beklagar mycket dem som dog under interneringen, och detta faktum bör underkastas domstolens granskning för att få en rättslig bedömning vad gäller adekvat medicinsk hjälp, men domstolen har helt enkelt hänvisat till ett ”stort antal fall” där ”den konsekvent [har] funnit överträdelser” (se punkt 201). Domstolen har inte givit någon detaljerad beskrivning av omständigheterna; inte heller har den övervägt om det förelåg kval eller umbäranden av en intensitet som faktiskt överskred den oundvikliga nivån av lidande som medförs av internering såsom skedde i de båda vägledande målen Ananyev mot Ryssland och Idalov mot Ryssland, som citeras i punkt 192 i domen (se även Shishkov mot Ryssland, punkt 89–94, som ett exempel på den allmänna hållningen). I målet Idalov, där parterna var oense om de flesta aspekterna av internerings­villkoren, konstaterade domstolen att den nyligen hade funnit en kränkning av artikel 3 på grund av överbeläggning i samma häkte (se Skachkov mot Ryssland och Sudarkov mot Ryssland) vid ungefär samma tid som de sakförhållanden det målet gällde (se Idalov, punkt 97). Tvärtom klagade aldrig de klagande över dåliga internerings­villkor i något av alla de utvisningsmål som rörde samma period eller efter de omtvistade händelserna (se Muminov mot Ryssland, nr 42502/06, 11 december 2008; Karimov mot Ryssland; Sidikovy mot Ryssland; Bakoyev mot Ryssland; Zokhidov mot Ryssland; och Azimov mot Ryssland).

Domstolen fann inte att några förfrågningar hade gjorts av den ryska ombudsmannen, Georgiens konsul i Ryska federationen, åklagare eller andra tjänstemän efter deras flertaliga inspektioner av häktena. All denna information tillhandahölls av den ryska regeringen men ignorerades återigen av domstolen. I stället drog domstolen slutsatsen i punkt 184–186 att det skedde en kränkning av dessa rättigheter baserat på tidigare yttranden (kollektiv utvisning, administrativ praxis och frånvaro av effektiva rättsmedel, vilket jag kritiserade ovan). Det är intressant att notera att domstolens rättspraxis kräver att en gripen person utan dröjsmål ska föras till en domare som snabbt ska besluta om lagenligheten av hans frihetsberövande. Detta skedde utan dröjsmål och snabbt, men återigen, i punkt 204 och 205 i domen, vägrade domstolen tydligt att inta sin väletablerade hållning i det aktuella målet och ta hänsyn till det korta frihetsberövandet.

Den ryska regeringen har bekräftat och bevisat att det fanns överklaganden och att de som frivilligt lämnade landet inte hindrades från att överklaga eller anlita advokat, och hade tid och möjlighet att göra detta (se punkt 85). Emellertid har domstolen (som herre över sitt eget förfarande) kommit till precis motsatt slutsats (se punkt 152–154).

Domstolen noterade särskilt den ryska regeringens underlåtenhet att förse den med månadsstatistik. Dock har domstolen fastställt en ”kraftig ökning” av antalet utvisningar (se punkt 131 och 135) utan att ta hänsyn till årsstatistiken och det faktum att det totala antalet utvisade personer 2006 var tio gånger högre. Den uppmärksammade inte att de överklaganden som bifölls grundade sig på personliga omständigheter och inte enbart formella (se punkt 85 iv)) och inskränkte även betydelsen av överklagandebesluten genom att minska åtgärdsterritoriet till städerna Moskva och S:t Petersburg som om alla utvisade personer bodde i dessa två städer.

Domstolen har fäst avgörande vikt vid frånvaron av månads­statistik, med slutsatsen att den statistik som tillhandahölls av den ryska regeringen inte var trovärdig för att fastställa om det förelåg en administrativ praxis (se punkt 134). Samtidigt betraktade domstolen siffrorna avseende utvisning av invandrare från andra stater som irrelevanta och, vad viktigare är, nämnde inte den statistik som togs fram av den ryska högsta domstolen och som bevisar att det totala antalet utvisade personer 2005 (cirka 79 000) var mycket högre än 2006 (cirka 58 000), året för de omtvistade händelserna. Under efterföljande år sjönk antalet utvisningar till 29 000 år 2007 och till 23 000 år 2008, men antalet var fortsatt mycket stort. Så många utvisningar kan inte i sig betraktas som kollektiva utvisningar eftersom sådan statistik är tämligen normal för situationen i Ryssland, där olaglig massinvandring har en betydande historisk och ekonomisk bakgrund, så därför ser de omtvistade händelserna inte besynnerliga ut. Dessutom beviljades, enligt den officiella statistiken från den federala migrations­tjänsten, under perioden för det ”nya Ryssland” (1992–2006) mer än 150 000 georgiska medborgare ryskt medborgarskap, och mer än 73 000 av dem åtnjöt den rätten under de fem år som föregick de omtvistade händelserna.

Med tanke på situationen som helhet, på grund av de mellanstatliga spänningarna och avbrottet av alla förbindelser mellan de båda staterna (se punkt 22), avslutades de vänskapliga relationerna mellan myndigheterna (men inte mellan normala människor), vilket betydde att de ryska myndigheterna slutade tolerera många georgiers olagliga vistelse på ryskt territorium under många år. Budskapet var så tydligt och uppenbart att hälften av dem som olagligen befann sig i Ryssland föredrog att lämna landet frivilligt. Detta faktum nämndes i domen, men blev inte korrekt värderat i enlighet med domstolens rättspraxis. Exempelvis bekräftade domstolen i målet De Bruin mot Nederländerna (nr 9765/09, 27 juli 2013, otillåtlighetsbeslut) statens befogenhet att upphäva tidigare officiell tolerans, och yttrade: ”det kan dock inte innebära att en ‘rätt’ att begå handlingar som är förbjudna i lag kan uppstå ur frånvaron av påföljder, inte ens om offentlig myndighet avstår från rätten att åtala. Ett sådant avstående, även om det meddelas skriftligen till en viss person, är inte att jämställa med ett tillstånd som beviljats ​​i enlighet med lagen” (ibid., punkt 58).

Slutligen fann domstolen ingen kränkning av artikel 1 i protokoll 7, utan bekräftade i punkt 229 i domen att ”baserat på allt domstolens material [har] det inte ... fastställts att det ... förekom gripanden och utvisningar av georgiska medborgare som var lagligen bosatta på Ryska federationens territorium”. Denna ståndpunkt hos domstolen kan tolkas så här: även om de ryska myndigheterna endast utvisade dem som olagligen var bosatta i landet, kränkte de konventionens förbud mot kollektiv utvisning. Detta är en självmotsägande ståndpunkt. Den georgiska regeringen hade sin egen logik, och övertygade domstolen att det förelåg en kollektiv utvisning och att de utvisade personerna hade giltiga tillstånd att vistas på ryskt territorium. Det är därför den georgiska regeringen klagade enligt artikel 1 i protokoll 7. Emellertid föredrog domstolen (som herre över sitt eget förfarande) att inta en helt annan hållning, vilket skapar nya tvivel om grunderna för konstaterandena av överträdelser, i fråga om rättsstatsprincipen.

BILAGA

­Förteckning över vittnen som hördes av domstolen
vid vittnesförhören i Strasbourg
från den 31 januari till den 4 februari 2011

A. Vittnen föreslagna av klagandestatens regering

1. vittne nr 1[61]

2. vittne nr 2

3. vittne nr 3

4. vittne nr 4

5. vittne nr 5

6. vittne nr 6

7. vittne nr 7

8. vittne nr 8

9. PATARIDZE, Zurab,

Georgiens konsul i Ryska federationen vid den aktuella tidpunkten

B. Vittnen föreslagna av svarandestatens regering

1. AZAROV, Nikolay Petrovich,

Chef för avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrationstjänsten i Moskva vid tidpunkten för vittnesförhöret; biträdande chef för samma avdelning vid den aktuella tidpunkten

2. Karmolin, Aleksey Aleksandrovich,

Utan anställning vid tidpunkten för vittnesförhöret; inspektör för gruppen för verkställighet av administrativ lagstiftning, direktoratet för inrikes­frågor i distriktet ”Khamovniki”, Moskva, vid den aktuella tidpunkten

3. Kondratyev, Vladislav Yurevich,

Chef för sektion nr 2 för utreseåtgärder, avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrationstjänsten, Moskva, vid tidpunkten för vittnesförhöret; inspektör på samma avdelning vid den aktuella tidpunkten

4. Kormyshov, Yevgeniy Ivanovich,

Biträdande chef för sektionen för sjöfart inom den federala sjö- och flodtransportstyrelsen vid tidpunkten för vittnesförhöret såväl som vid den aktuella tidpunkten

5. Kulagina, Tatiyana Vasiliyevna,

Överinspektör, avdelningen för verksamhetsorganisering för distriktets poliser och distriktets övervakningstjänstemän med avseende på minderåriga, huvudsektionen för inrikesfrågor, Samararegionen, vid tidpunkten för vittnesförhöret; inspektör på samma avdelning vid den aktuella tidpunkten

6. Manerkin, Yevgeniy Nikolayevich,

Chef för sektionen för övervakning av verkställighet av federal lagstiftning vid åklagarmyndigheten, Moskva, vid tidpunkten för vittnesförhöret såväl som vid den aktuella tidpunkten

7. Nikishkin, Konstantin Sergeyevich,

Biträdande chef för den juridiska avdelningen, inrikesministeriet, Moskva, vid tidpunkten för vittnesförhöret; verksam på en annan avdelning vid den aktuella tidpunkten

8. Shabas, Sergey Mikhaylovich,

Biträdande chef för avdelningen för inrikesfrågor, nordöstra förvaltnings­distriktet, Moskva, vid tidpunkten för vittnesförhöret; biträdande chef för den civila säkerhetsstyrkan på samma avdelning vid den aktuella tidpunkten

9. Shevchenko, Kirill Dmitryevich,

Expert från den ryska representationen vid Internationella organisationen för migration vid tidpunkten för vittnesförhöret; biträdande chef för avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrations­tjänsten vid den aktuella tidpunkten

10. Vasilyev, Valeriy Anatolyevich,

Rådgivare (avdelningschef) på utrikes­ministeriet, Moskva, vid tidpunkten för vittnesförhöret; Ryska federationens konsul i Georgien vid den aktuella tidpunkten

C. Vittnen valda av domstolen

1. Tugushi, George,

Offentlig försvarare (ombudsman) i Georgien och medlem i Europeiska kommittén för förhindrande av tortyr (CPT) vid tidpunkten för vittnesförhöret; ansvarig för mänskliga rättigheter inom OSSE-uppdraget i Georgien vid den aktuella tidpunkten

2. Eörsi, Mátyás,

Rapportör från övervakningskommittén i Europarådets parlamentariska församling (PACE) vid den aktuella tidpunkten

Sammanfattning av vittnesförhören

241. En delegation av fem domare från den stora kammaren – Josep Casadevall, Anatoly Kovler, Mark Villiger, Isabelle Berro-Lefèvre och Nona Tsotsoria – höll ett vittnesförhör bakom stängda dörrar i Mänskliga rättigheter-byggnaden i Strasbourg från den 31 januari till den 4 februari 2011 i närvaro av parternas representanter.

242. Delegaterna hörde totalt 21 vittnen, varav nio hade föreslagits av klagandestatens regering och tio av svarandestatens regering, och två hade valts av domstolen.

243. Vittnesmålen kan sammanfattas enligt följande.

A. Vittnen föreslagna av klagandestatens regering

244. De nio första vittnena (utom vittne nr 8, hustru till den avlidne Tengiz Togonidze och ett ”indirekt” vittne till händelserna, samt Zurab Pataridze, Georgiens konsul i Ryska federationen vid den aktuella tidpunkten) är georgiska medborgare som greps, internerades och utvisades av de ryska myndigheterna. Deras vittnesmål gällde omständigheterna kring gripanden, interneringar och utvisningar under hösten 2006.

1. Vittne nr 1, född 1967, gift, mor till två vuxna söner

245. Hon uppgav att hon hade anlänt till Ryska federationen i september 2006, att hon var en ”internflykting” från Abchazien, och att hon greps i sitt hem i Moskva den 11 oktober 2006 med sina två söner, då 18 respektive 20 år, av poliser från Kuzminki-distriktet (Moskva). När hon frågade varför hon greps, svarade poliserna att ett påbud hade utfärdats för att gripa och internera alla georgier. Hon fördes sedan till en polisstation i Kuzminki-distriktet i en cell som kallades ”apbur” och kvarhölls i polisförvar i två dagar och två nätter, tillsammans med manliga interner som hon beskrev som vanliga kriminella; hon hade varit den enda kvinnan och den enda georgiern bland internerna.

Hon beskrev internerings­villkoren i ”apburen” som omänskliga, hemska och outhärdliga: det fanns inte tillräckligt med sittplatser för de 20 internerna, som var tvungna att turas om att sitta, och när de bad om vatten fick de svaret att de kunde dricka toalettvattnet. Den andra dagen fick hon besök av sin make, som hade med sig mediciner (inklusive en salva).

Hon och 15 andra georgier blev sedan förda till en domstol, där de ställdes inför domaren en och en. Hon ombads sätta sig på en stol, och domaren sade: ”du ska utvisas, eller hur?” och när hon frågade varför hon skulle utvisas svarade domaren: ”det är eftersom du har Saakashvili som president, du borde prata med honom” och hon hade inte fått tala. En polis bad henne sedan skriva under domstolsbeslutet och det enda hon förstod var att hon hade 10 dagar på sig att lämna ryskt territorium; hon hade varken advokat eller tolk, men var så rädd för sin egen och sina barns skull att hon var beredd att skriva under vad som helst för att kunna återvända till Georgien. Det hela tog ungefär 10 minuter. Hon hävdade att hon hade sagt att hon var beredd att lämna Ryska federationens territorium för egen maskin, men att man sade åt henne att hon skulle bli utvisad med tvång som en fånge. Hon uppgav att hon undertecknade ett dokument där det stod att hon inte hade några ekonomiska medel, och förklarade att en annan rysk polis rådde henne att avge ett yttrande med den innebörden.

Hon separerades därefter från sina söner, återfördes till ”apburen” och fick sedan genomgå en läkarundersökning där det ingick ett blodprov.

Hon internerades sedan i fyra dagar i ett häkte för kvinnor i Butyrskaya-fängelset i Moskvas innerstad (där det fanns många andra georgiska kvinnor, och anstalten var så överfull att man hade svårt att finna en plats för henne) i en cell med sju andra kvinnor under outhärdliga förhållanden. Cellen var mycket liten, det fanns en våningssäng med mycket tunna madrasser, inget vatten, filtar eller toaletter (bara en hink). Hon hade ett skärsår på handen, hade feber och fick ingen medicinsk hjälp. Hennes make besökte henne under hennes andra dag i häktet.

Därefter, den 17 oktober 2006, fördes hon och några andra georgiska medborgare till Domodedovo-flygplatsen i Moskva av poliser i special­styrkan (OMON) och flögs tillbaka till Georgien. Hennes söner, från vilka hon inte hade hört något mer, förblev internerade i ytterligare 18 dagar och förenades med henne i Georgien därefter. Eftersom det ryska konsulatet i Georgien var stängt kunde hon inte utnyttja något rättsmedel.

Vad avser hennes rättsliga situation i Ryska federationen hade hon ett ettårigt affärsvisum som hade utfärdats av det ryska konsulatet i Georgien för hennes vistelse i Ryska federationen, men ett ogiltigt registreringsbevis (utfärdat av en privat aktör, varav det fanns många i Moskva, och med olika uppgifter för den adress som angavs på registreringsbeviset och den adress där hon bodde vid tidpunkten för hennes gripande). Hon uppgav att hon hade bott i Moskva ett antal år innan hon återvände dit i september 2006, hade fått sina papper kontrollerade redan tidigare men utan att det hade fått några följder.

2. Vittne nr 2, född 1942, gift

246. Han uppgav att han bott i Ryska federationen i 13 år och att han greps av tjänstemän från den federala migrationstjänsten den 6 oktober 2006 klockan 17.25 i den lägenhet där han bodde och där han hade ett måleriarbete, och fördes till polisstationen. Han fick inte ta med sig sina tillhörigheter med förklaringen att han bara skulle förhöras i 20 minuter. När han frågade varför han greps, fick han veta att det var eftersom han var georgier och på grund av Saakashvili.

Han blev kvarhållen en natt i en poliscell. Nästa dag fördes han och ungefär 150 andra georgier till en domstol med buss, men han – liksom alla de andra georgierna – fick inte gå ur bussen. Endast två av dem, som hade undertecknat domstolsbesluten i domstolskorridorerna, fick gå ur. Han fick lov att vänta ungefär 40 minuter i bussen och tvingades skriva under domstolsbeslutet under hotet att ”var glad att du fortfarande lever”. Han fick sedan lämna ett blodprov, under vilket han tappades på en stor mängd blod; han hävdade att det nästan var en halv liter eftersom han såg plastflaskan helt fylld, och nålarna desinficerades inte.

Bussen förde sedan alla georgierna till ett fängelse, och han hölls internerad i fem dagar i ett häkte, där alla interner var georgier, innan han utvisades till Georgien med flyg.

Vad avser internerings­villkoren fanns det 12 våningssängar för 25 personer, med enbart järnstänger ”som man kunde se i en del filmer om Gestapo”: inga madrasser eller filtar, och de var tvungna att turas om att ligga. Tre dagar senare fick de några mycket tunna madrasser, men alltför få. Internerna turades alltid om att sova, det fanns en toalett i cellen som inte var avskild från resten av cellen och varifrån det rann en rännil av vatten som dracks av internerna; maten var så dålig att han bara drack te i fem dagar.

Jämfört med dessa internerings­villkor var förhållandena på planet tillbaka till Georgien den 11 oktober 2006 med hans ord ”himmelska”.

Vad avser hans rättsliga situation i Ryska federationen uppgav han att han när han återkom dit i oktober 2005 hade ett affärsvisum som löpte ut i april 2006, och att han hade ansökt om att få det förlängt. Den informationen var vid den aktuella tidpunkten angiven i hans pass, vilket han alltid bar med sig, men vilket därefter hade löpt ut.

3. Vittne nr 3, född 1977

247. Han uppgav att han hade bott i Moskva från 2004 till 2006 och var utbildad läkare. Den 6 oktober 2006, medan han var på väg till ett sjukhus i Moskva där han höll på att avsluta sin utbildning som husläkare, greps han av två poliser som bad honom visa dem sina papper.

Eftersom han inte hade med sig sitt pass utan bara ett tillfälligt dokument, greps han och fördes till polisstationen, där han placerades i en cell med tre andra georgier. När han hade frågade varför han greps, svarade poliserna att det hade utfärdats ett påbud att utvisa alla georgier.

Några timmar senare fördes han ihop med ungefär 110 andra georgiska interner. De kördes alla i flera bilar till en domstol, och sedan till ett förhörsrum i en domstol där de kallades att inställa sig en och en inför en domare. Under utfrågningen, som pågick i fem minuter, bad domaren honom att ange sitt namn och sina uppgifter. När han försökte förklara sin situation, sade domaren till honom att han bara borde fråga herr Saakashvili. När han frågade om han skulle kunna överklaga fick han veta att det inte skulle tjäna något till eftersom ett påbud hade tagits emot från högre ort.

Han fördes sedan med buss till ett speciellt häkte i Dmitrovskaya, där han kvarhölls i fem dagar innan han utvisades med flyg till Georgien den 10 oktober 2006.

Vad avser internerings­villkoren i häktet uppgav han att han hölls i förvar med ungefär 100 andra personer av olika nationaliteter (georgier, uzbeker, tadzjiker och andra) i ett stort rum som mätte 40 till 50 m2, utan bord, stolar eller någonting. Han tillbringade den första natten där, och nästa dag ombads 28 georgier komma ut, deras fingeravtryck togs och de sattes sedan i olika celler. Förhållandena i den nya cellen var något bättre: det fanns cirka 23 interner i ett rum som mätte mellan 22 och 25 m2 och det fanns tio sängar. Det luktade illa på toaletterna, de var inte avskilda från resten av cellen, och kranvattnet var gult. Maten var motbjudande, men de betalade vakterna för någorlunda acceptabel mat. En person blev sjuk, så internerna slog på dörrarna och Georgiens konsul anlände och personen i fråga fick lämna cellen.

På avresedagen, den 10 oktober 2006, fördes en grupp på ungefär 23 georgier till flygplatsen, dit även några andra bussar förde georgiska medborgare. I varje buss fanns det tre poliser i den främre delen och två i den bakre. I bussen var de tvungna att betala för allt; exempelvis begärde vissa poliser 200 rubel, andra 500, för att ringa ett telefonsamtal. Georgierna utvisades därefter som boskap, eftersom de tvingades springa med händerna bakom ryggen längs mänskliga korridorer bildade av OMON-poliser. Transport­villkoren i flygplanet från ministeriet för nödsituationer var acceptabla.

Hans rättsliga situation i Ryska federationen förefaller förvirrad. Under förhöret inlämnade representanten för svarandestatens regering ett dokument med innebörden att han redan den 19 maj 2005 av den regionala domstolen i Tverskoy (Moskva) hade dömts till böter på 1 000 rubel och administrativ utvisning eftersom han inte hade vare sig visum eller giltigt registreringsbevis. Representanten för svarandestatens regering inlämnade även ett dokument från den 20 september 2006 från Moskvas sjukhus indikerande att han hade utvisats från universitetet för att han inte hade betalat inskrivningsavgifterna. Båda dokumenten hade inlämnats till ombudet för klagandestatens regering.

Vittnet uppgav att han tidigare hade blivit föremål för kontroller men att det aldrig hade blivit några följder.

4. Vittne nr 4, född 1982, gift

248. Han uppgav att han greps i Moskva av tjänstemän från den federala migrationstjänsten medan han var på besök hos sin far, som var taxi‑/minibusschaufför, och där han arbetade som lärling. Tjänstemännen konfiskerade hans identitetspapper och bad honom infinna sig på polisstationen.

Den tredje gången han infann sig där fördes han i bil till en byggnad han identifierade som en domstol med ledning av skylten utanför. Fyra andra personer, varav tre var georgier, väntade utanför ett rum. Vid utfrågningen, som skedde med någon han trodde var domare och som pågick i två minuter, frågade hon honom om han förstod ryska. Efter det beordrades han kategoriskt att underteckna ett domstolsbeslut som han inte fick tid att läsa igenom och inte överlämnades till honom. När han frågade varför han frihetsberövades, sade en av tjänstemännen att det fanns ett påbud uppifrån att utvisa alla georgier och att det var utsiktslöst att överklaga. Han nämnde operation ”Gasell” och operation ”Krokodil”.

Han fördes sedan tillbaka till polisstationen och sattes i en cell som kallades ”apburen” i åtta till nio timmar. I sin cell kunde han se Georgiens president på tv, och man sade honom att hade frihetsberövats på grund av den mannen. Han kunde se att de andra cellerna var överfulla.

Han fördes sedan till ett häkte för utlänningar där han och 17 andra personer tvingades vänta många timmar utanför innan de placerades i en cell. Det var då nästan midnatt och han förblev internerad i häktet i cirka åtta timmar. Det fanns cirka 30 interner med georgiskt medborgarskap, en med uzbekiskt medborgarskap och tre med tadzjikiskt medborgarskap i en cell som mätte 6 gånger 8 steg. Det fanns totalt sex sängar, utan madrasser eller filtar, bara metallramar. Toaletterna var inte åtskilda från resten av cellen och det fanns inget vatten. Han varken åt eller drack någonting under hela sin interneringsperiod.

Den 6 oktober 2006 förde ett antal skåpbilar med cirka sju personer inuti medföljda av OMON-poliser internerna till flygplatsen. I dessa skåpbilar uppmanades internerna att inte öppna fönstren, och de var tvungna att betala för allt: exempelvis 200 rubel för att få röka; 300 rubel för att urinera. Efter att ha gått längs mänskliga korridorer bildade av OMON-poliser placerades de på ett fraktflygplan. Det fanns två sätesrader i planet med cirka tjugo kvinnor och barn som satt på dem, männen satt på golvet och det fanns en sorts tråg som fungerade som toalett och som cirkulerade mellan raderna. Det fanns cirka 80–90 georgier i planet. Vad avser hans rättsliga situation i Ryska federationen hade han ett affärsvisum men inget arbetstillstånd. Under förhöret vidhöll representanten för svarandestatens regering att det bostadshus som hans registreringsbevis angav som hans bostad hade blivit föremål för ett rivningsbeslut och att adressen till det företag där han arbetade inte existerade. Vittnet uppgav att han hade bott på den adress som angavs i hans registreringsbevis och att hans papper hade kontrollerats tidigare men att det aldrig hade blivit några följder.

5. Vittne nr 5, född 1964, gift med vittne nr 6

249. Han uppgav att han hade anlänt till Ryska federationen 2003 och först arbetade i ett marknadsstånd och sedan som chaufför. Han hävdade att hans papper kontrollerades den 30 september 2006 i Moskvas tunnelbana och att poliserna tog hans pass. Han blev tillsagd att ta sig till migrationstjänsten för att återfå sitt pass, och han åkte dit flera gånger.

Den 3 oktober 2006 fördes han i handfängsel till en annan byggnad, utan att förstå att det var en domstol. Det fanns tre andra georgier där, och de ombads skriva under ett första dokument i en korridor innan de fördes till en korridor i en annan byggnad där de också förmåddes skriva under ett dokument. Han hade inte tid att läsa dem och fick ingen kopia.

Han placerades därefter i polisförvar på en polisstation, där han kvarhölls en hel natt. Nästa dag fick han lämna ett blodprov. Han blev slagen med batong eftersom han var rädd för blodprovet och inte ville gå in i rummet. När han frågade varför han greps sade man att det fanns ett påbud från den ryska presidenten att alla georgier skulle tvingas lämna Ryska federationen.

Han fördes sedan till ett häkte för utlänningar på gatan Dimitrovskoe Chaussée där han kläddes av och undersöktes. Han internerades sedan i en liten cell där det fanns 40 till 45 interner, varav 43 var georgier och två tadzjiker. Det fanns sex sängar och de var tvungna att turas om att sitta; det var omöjligt att ligga.

Den 5 oktober 2006, dagen innan han utvisades, fördes han till en annan cell med madrasser och filtar, och där det fanns NTV-journalister som intervjuade internerna. När journalisterna hade givit sig av fick de dock återvända till sin tidigare cell.

Internerna fördes sedan samman och transporterades i bussar med cirka 30 säten till flygplatsen, eskorterade av tre vakter innan de utvisades i ett fraktflygplan. De tvingades betala 200 rubel i dessa bussar för att få röka eller 300 rubel för att få urinera. Han såg en annan intern som blev slagen av vakterna eftersom han hade rökt en cigarett utan att betala dessa 200 rubel.

Det fanns inga säten eller andra bekvämligheter i fraktflygplanet; det var överfullt och georgierna antingen stod upp eller satt på resväskor. Ett tråg fungerade som toalett och gled runt på golvet innan det stabiliserades. Flygningen tog 2 timmar och 15 minuter, och en ranson av torra kex delades ut precis före start. Han uppgav att han lämnade praktiskt taget alla sina tillhörigheter och endast kunde ta med sig några personliga ägodelar som en rysk kollega hade givit honom.

Vad avser hans rättsliga situation i Ryska federationen hade han ett affärsvisum men inget arbetstillstånd. Representanten för svarandestatens regering uppgav att han 2003 hade dömts till böter för bedrägeri. Vittnet bekräftade att han hade måst betala en bot vid den tidpunkten.

6. Vittne nr 6, född 1969, gift med vittne nr 5

250. Hon uppgav att hon hade anlänt till Ryska federationen 2003 och arbetade i ett marknadsstånd med att sälja frukt och grönsaker. När hennes make greps kontaktade hon en advokat i syfte att få maken släppt från häktet, men advokaten avrådde henne från att göra det med argumentet att det skulle vara slöseri med pengar eftersom man nu jagade georgier i Ryska federationen.

Någon gav henne en adress att ta sig till för att undvika tvångsutvisning. Hon åkte dit den 10 oktober 2006 med två barn till vänner, 14 och 16 år, från vilka hon avskildes (det tog föräldrarna två dagar att hitta barnen, trots hjälp från konsuln).

Hon och tre andra personer fördes sedan till en annan byggnad där hon blev tillfrågad om hon talade ryska, och när hon sade att hon gjorde det även om hon angav att hon inte förstod juridiska termer på ryska, blev hon ombedd att skriva under några papper som hon inte fick tid att läsa. Hon kunde se en domare lite längre bort genom en dörr och insåg då att hon var i en domstol. Hon fick ingen kopia av domstolsbeslutet och när hon frågade varför hon greps fick hon beskedet att det var eftersom hon var georgier. Man sade henne även att hon kunde överklaga utvisningsbeslutet, men att det inte var någon idé eftersom överklagandet ändå skulle avslås.

Hon placerades därefter i en tillfällig cell i en liten byggnad där cellerna åtskildes med järnstänger, och där hon hölls kvar i fyra timmar med fyra ryssar och sex georgier (sju män och tre kvinnor). Hon fick sedan lämna blodprov.

Hon fördes sedan till ett häkte för kvinnor och placerades i en cell där det fanns sammanlagt åtta kvinnor. Det fanns två sängar med metallramar, mycket tunna madrasser på vilka de inte kunde ligga; maten var motbjudande och det fanns inte något dricksvatten, bara vatten från toaletterna (en hink). En person blev sjuk och det fanns inte någon medicinsk hjälp. Det var huvudsakligen georgiska kvinnor i cellen.

Hon hölls kvar i cellen i sju dagar innan hon utvisades till Georgien den 17 oktober 2006 i ett passagerarplan. Hon visste inte att hon kunde överklaga utvisningsbeslutet. Väl tillbaka i Georgien var det många människor som väntade framför det ryska konsulatet och hon övergav tanken på att väcka åtal för sitt fall.

Vad avser hennes rättsliga situation i Ryska federationen hade hon ett affärsvisum och ett registreringsbevis (utfärdat av en privat aktör av vilka det fanns många i Moskva).

7. Vittne nr 7, född 1956

251. Han uppgav att han hade anlänt till Ryska federationen i juli 2006 och greps den 5 oktober 2006 på gatan i Moskva när han förberedde sig för att hälsa på några släktingar. Han är utbildad ingenjör men var arbetslös vid den aktuella tidpunkten. Han nämnde de politiska spänningar som fanns mellan Ryssland och Georgien när han återvände till Ryska federationen i juli 2006.

Han fördes till en byggnad tillhörande den federala migrationstjänsten och sedan till en domstol, där han fick träffa en domare men inte fick tala direkt med henne. Det var poliserna som ställde frågorna och visade honom förtryckta dokument där han var tvungen att skriva sitt namn och snabbt skriva under diverse i förväg iordningställda papper. Det hela tog mellan 30 och 40 minuter för fyra personer.

Han återfördes därefter till polisstationen innan han med två andra personer fördes i en svart bil till en klinik för att lämna blodprov. Han sattes sedan i en cell i ett häkte för utlänningar på gatan Dimitrovskoe Chaussée en dag och en natt utan mat. Cellen mätte ungefär 25 m2, med 15 sängar utan madrasser eller filtar, och det fanns totalt 40 interner. Toaletterna var inte åtskilda från resten av cellen. Fem av internerna var från Centralasien (uzbeker, tadzjiker) och övriga var georgier.

Han och några andra interner fördes sedan med buss till flygplatsen; det fanns 4 OMON-poliser i varje buss och internerna fick lov att betala 100 rubel för att få röka, 200 rubel för att ringa telefonsamtal, 500 rubel för att urinera och 300 rubel för att få sina personliga ägodelar medtagna till flygplatsen.

Han gick sedan ombord på ett militärflygplan med destination Georgien. Det fanns mellan 150 och 200 passagerare ombord. Vissa interner lyckades få sittplats men många förblev stående. Väl tillbaka i Georgien hade han inga planer på att överklaga eftersom han aldrig ville återvända till Ryska federationen.

Vad avser hans rättsliga situation i Ryska federationen hade han ett affärsvisum, men enligt representanten för svarandestatens regering ett ogiltigt registreringsbevis (utfärdat av en privat aktör och med bristande överensstämmelse mellan hans bostadsadress och den som angavs på registreringsbeviset). Representanten för svarandestatens regering framhöll att detta vittne hade förvarats i samma cell som andra vittnen som alla beskrev internerings­villkoren på olika sätt. Vittnet bestred att han skulle ha förvarats i samma cell som dessa vittnen. Han bekräftade att han hade bott på samma adress som den som angavs i registreringsbeviset och att han greps medan han var arbetslös. Dessutom bekräftade han att hans papper hade kontrollerats tidigare men att det inte hade blivit några följder.

8. Vittne nr 8, född 1959, hustru till den avlidne Tengiz TOGONIDZE, som avled när han utvisades från Ryska federationen.

252. Hon uppgav att hon hade anlänt till S:t Petersburg med sin make den 17 november 2004 på ett tremånadersvisum. De hade sålt citroner i ett stånd nära en tunnelbanestation och stannade i Ryska federationen i två år utan giltigt visum. Hon återvände till Georgien i maj 2006.

Hon fick reda på internerings­villkoren och sin makes dödsfall av andra georgier som hade varit internerade med honom. Dessutom lyckades han få tag på en mobiltelefon och ringde henne den 14 oktober 2006 för att berätta att han skulle utvisades till Georgien den 16 oktober 2006 och att han hoppades överleva till dess eftersom det inte fanns någon luft i cellen och han var döende. Han hade förvarats i ett häkte i S:t Petersburg sedan den 2 oktober 2006 och berättade för henne att internerings­villkoren var hemska, att det inte fanns någon medicinsk hjälp eller mat eller vatten, och att de behandlades som djur, med män och kvinnor internerade tillsammans. Han hade bett att få träffa en läkare men blivit förolämpad. Hon förklarade att hennes make led av astma men kunde leva ett normalt liv tack vare de sprejer han alltid hade med sig, och sin behandling. Obduktionen visade att han hade dött av tuberkulos, men det förvånade henne eftersom han aldrig hade haft tuberkulos. Hon förklarade sedan att hennes make fördes till flygplatsen med buss, bad om att få ett fönster öppnat så att han skulle kunna andas, men eftersom han inte kunde betala blev han beskjuten med laserpistol av poliserna. När hon fick reda på makens internering bad hon en vän där att kontakta en advokat, men advokaten blev inte insläppt i häktet.

9. PATARIDZE, Zurab, Georgiens konsul i Ryska federationen vid den aktuella tidpunkten

253. Han uppgav att han var konsul i Ryska federationen från 2004 till maj 2009. Vid den aktuella tidpunkten arbetade sex personer på det georgiska konsulatets enda kontor i Moskva, och cirka 200 000 georgier var bosatta i Ryska federationen.

Han beskrev en stor förändring i situationen mellan början och slutet av september 2006, och uppgav att det var då de massiva etniska förföljelserna mot georgier hade inletts. Konsulatet översvämmades med telefonsamtal och förfrågningar om hjälp från anhöriga till personer som fängslats, och mellan 200 och 300 georgiska medborgare tog sig till konsulatet varje dag. Det rådde ett verkligt panikklimat och georgierna vågade inte gå ut på gatorna längre. Även ryska medborgare med georgiskt ursprung som arbetade för georgiska företag kontaktade konsulatet. Enligt honom var de förfaranden som genomfördes olagliga eftersom georgiska medborgare greps utan domstolsbeslut och till och med personer under 18 internerades. Han gav exemplet med en kvinna som internerades med sin fem månader gamla baby. Under den perioden greps georgiska medborgare överallt: på gatan, nära konsulatet och nära den georgisk-ortodoxa kyrkan. Förekomsten av en massiv kampanj bevisades även av det faktum att konsulatet före slutet av september 2006 utfärdade mellan 10 och 15 resedokument per dag, men därefter utfärdades runt 150 dokument per dag. Dessa dokument var nödvändiga för att säkra utvisningen av georgiska medborgare, och Ryska federationens federala migrationstjänst samverkade med konsulatet för att åstadkomma detta.

Konsuln och hans team besökte mer än ett dussin häkten i olika regioner av Ryska federationen, inklusive dem i S:t Petersburg och Moskva. Det var huvudsakligen georgiska medborgare som förvarades i alla dessa häkten, och även fängelsecheferna bekräftade inofficiellt att de aldrig hade haft så många människor med samma medborgarskap på samma gång. Cellerna var överfulla, internerings­villkoren mycket svåra, hygienen upprörande och det fanns alltför få sängar och madrasser osv. Endast häkte nr 1 i Moskva (ett mönsterhäkte som visades upp för journalister) erbjöd bättre villkor, fastän även det var överfullt.

Inofficiellt berättade ryska tjänstemän för honom att de hade fått instruktioner att utvisa georgiska medborgare, och han hänvisade de skrivelser som skickades till skolor för att få namnen på georgiska barn. Enligt honom var det uppenbart fråga om en etnisk kampanj riktad mot georgier, oavsett om de var lagligen eller olagligen bosatta i Ryska federationen. Det faktum att deras papper var ogiltiga var bara en förevändning. Hur som helst, eftersom de officiella administrativa åtgärderna ofta var svåra att utföra i praktiken, lurades många utländska medborgare av privata aktörer, varav många agerade illegalt och försåg dem med förfalskade visum och registreringsbevis. Det var vanligt att vända sig till dessa privata aktörer, som gjorde reklam på alla offentliga platser i de stora städerna. Han uppgav även att det georgiska konsulatet tillhandahöll information om immigrationslagar i Ryska federationen för georgiska medborgare.

Vad avser utvisnings­förfarandena hade han aldrig sett dem tillämpade så snabbt. Han närvarade personligen vid ett förhör där det fanns sju personer i rummet och ett enda förtryckt beslut utfärdades mot dem där det stod att de alla hade varit internerade i samma häkte, medan de i själva verket alla hade varit internerade i olika häkten.

Han tog sig även till ett antal flygplatser där georgiska medborgare som inte hade fått ta med sig sina personliga ägodelar lastades in i bussar och fördes iväg. Den första flygningen till Georgien i början av oktober skedde i ett fraktflygplan från en militärflygplats; andra flygningar gjordes via passagerarplan från andra flygplatser.

Han ansåg att han och hans team gjorde vad de kunde för att hjälpa sina landsmän i denna nödsituation och att de arbetade praktiskt taget dygnet runt. Han lämnade all nödvändig information till georgiska medborgare som ville överklaga utvisnings­beslut, men med tanke på deras förfärliga internerings­villkor ville de återvända till Georgien så snabbt som möjligt. Hur som helst fick han i inofficiella samtal veta av ryska tjänstemän att sådana överklaganden skulle vara fruktlösa eftersom beslutet att utvisa alla georgier från Ryska federationen var politiskt. Han sade även att han inlämnade protestskrivelser till de ryska myndigheterna men även ett tackbrev till chefen för den federala migrationstjänsten i staden Derbent (Dagestan[62]) som hade gjort allt han kunde för att hjälpa utvisade georgiska medborgare att lämna landet.

Vad avser Tengiz Togonidze mötte konsuln honom för första gången den 13 eller 14 oktober 2006 i S:t Petersburgs häkte, där förhållanden var särskilt vidriga. Med tanke på hans mycket dåliga hälsa begärde han att han skulle få träffa en läkare och få behandling. De ryska myndigheterna uppgav därefter att Tengiz Togonidzes tillstånd hade förbättrats. Han mötte honom för andra gången den 17 oktober 2006 på Domodedovo-flygplatsen i Moskva efter han hade transporterats i en mycket smutsig och oventilerad buss i cirka 12 timmar varunder passagerarna klagade över att de fick elstötar. Tengiz Togonidze informerade honom att ingenting hade förändrats i S:t Petersburg; det var bara en vakt som gav honom en sprej som en humanitär gest. Tengiz Togonidze hade då bett om att få gå ur bussen så att han skulle kunna andas, och konsuln bad poliserna att släppa ut honom. Han gick ur bussen, tog några steg och kollapsade sedan, innan han dog. Därefter svarade de ryska myndigheterna konsuln att polisen aldrig delade ut elstötar till georgiska medborgare i bussar som forslade dem till de olika flygplatserna. Obduktionsrapporten för Tengiz Togonidze nämnde även metadonförgiftning, men enligt konsuln var han inte drogad. Konsuln tillade att han inte var närvarande under obduktionen (han hade inte heller bett om att få vara med) och att resultaten av denna obduktion skickades till honom mycket sent.

B. Vittnen föreslagna av svarandestatens regering

254. Följande nio vittnen är offentliganställda i Ryska federationens tjänst, vilkas vittnesmål i synnerhet rör villkoren för gripande, internering och utvisning av georgiska medborgare, statistiska data och äktheten hos de instruktioner som utfärdades av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen.

1. AZAROV, Nikolay Petrovich, chef för avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrationstjänsten i Moskva vid tidpunkten för vittnesförhöret; biträdande chef för samma avdelning vid den aktuella tidpunkten

255. Han uppgav att han vid den aktuella tidpunkten var biträdande chef för avdelningen för immigrations­kontroll i Moskva, en avdelning inom den federala migrations­tjänsten. Medarbetarna på hans avdelning var ansvariga för att kontrollera huruvida utlänningar bosatta i Moskva eller deras arbets­givare följde Ryska federationens immigrationslagar, sammanställa register och ställa utlänningar inför rätta. Han bekräftade att han aldrig hade fått några instruktioner från den federala migrationstjänsten att specifikt utvisa georgiska medborgare, utan bara att bekämpa illegal invandring, och det berörde alla utlänningar i Ryska federationen.

Vad avser privata aktörer var dessa ofta illegalt verksamma. Även om de ibland hade tillstånd att bistå utlänningar i deras administrativa handhavanden, var de inte under några omständigheter behöriga att registrera någon eller att utfärda officiella dokument. Han bekräftade att åtal hade väckts mot dessa aktörer, men kände inte till detaljerna. Dessutom hade den federala migrationstjänsten även publicerat information på olika språk om de rättsliga förfaranden som gällde utlänningar på sin webbplats, i medierna och på allmänna platser.

I allmänhet informerade hans avdelning regelbundet det berörda konsulatet om utvisning av utländska medborgare när domstolarna hade meddelat sina beslut. Vad avser förfarandena inför domstolarna hade utlänningar en tiodagarsperiod på sig för att överklaga domstolsbeslut, och vissa av dem hade utnyttjat den möjligheten. Det var därför de inte utvisades förrän efter tio dagar. Dessutom kunde de kontakta sina konsulat när som helst.

Han var ansvarig för de åtta häktena för utlänningar i Moskva och hade besökt dem alla. Internerings­villkoren där var desamma för alla utlänningar: stora celler på ungefär 50 m2, med sängar, separata toaletter, rinnande vatten och varma måltider tre gånger per dag. Internerna fick även gå ut för att motionera en gång per dag.

Han uppgav även att han, innan han arbetade på den federala migrationstjänsten i Moskva, hade varit polis på flygplatsen. Nato Shavshishvilis[63] beskrivning av sin cell – hon uppgav att hon hade internerats i en poliscell på flygplatsen – var oriktig. Egentligen hade cellerna trä-, inte betonggolv, och ingen kunde interneras där utan att ha blivit registrerad. Dessutom sade hon att hon hade arbetat på ett kafé i Petrovsky Park, trots att det inte fanns något kafé i parken.

Vittnet uppgav sedan att han var närvarande på Zhukovskoe- och Domodedovo-flygplatserna och hade gått ombord på två flygplan som skulle transportera georgiska medborgare som hade blivit utvisade till Georgien: ett hade transporterat 450 passagerare och det andra 420. Han hade själv gått ombord på dessa flygplan, vilka var utrustade med säten och bänkar samt säkerhetsbälten, och vatten och torra kex hade serverats ombord. Han uppgav att denna praxis inte var begränsad till georgier; sålunda utvisades med flyg 170 tadzjikiska medborgare och ungefär 700 kinesiska medborgare under 2003.

Utvisningarna av georgiska medborgare hade inletts redan 2002, och 2006 utvisades 4 000 georgiska medborgare. Under 2006 blev även 6 000 uzbekiska och 4 000 tadzjikiska medborgare utvisade.

2. KARMOLIN, Aleksey Aleksandrovich, arbetslös vid tidpunkten för vittnesförhöret; inspektör för gruppen för verkställighet av administrativ lagstiftning, direktoratet för inrikes­frågor i distriktet ”Khamovniki”, Moskva, vid den aktuella tidpunkten

256. Han uppgav att han för tillfället var arbetslös och att han vid den berörda tidpunkten var en ung polis vid snabbinsatsstyrkan under inrikesministeriet.

Hösten 2006 stod han vakt utanför den georgiska ambassaden i Moskva för att säkerställa allmän ordning och, mer specifikt, ge georgiska medborgare fritt tillträde till ambassaden. Vad avser det videoband som inlämnades av klagandestatens regering och som föreställde en razzia utförd på hösten 2006 mot gästhuset Tbilisi (vilket ingår i det byggnadskomplex som utgör den georgiska ambassaden i Moskva), uppgav han att det i själva verket var något hopdiktat som visade två händelser som hade inträffat vid två olika datum och inte på något sätt motsvarade anklagelserna från klagandestatens regering. I den första delen syntes han som en normal polis i sommaruniform, deltagande i ett ingripande under demonstrationer som ägde rum på sommaren 2005 framför gästhuset Tbilisi, och i den andra delen syntes han i blå vinteruniform, övervakande en demonstration med tillstånd som ägde rum framför den georgiska ambassaden på hösten 2006.

Han bekräftade att han aldrig hade fått skriftliga instruktioner avseende selektivt gripande av georgiska medborgare. Under oktober månad 2006 var han varje dag i närheten av den georgiska ambassaden men kom inte ihåg några antigeorgiska demonstrationer, och ambassaden hade aldrig påkallat hans tjänster med anledning av att folk blockerade ingången till ambassaden.

Han angav även att hans enhet var ansvarig för att transportera utlänningar som dömts till utvisning från domstolarna till häkten för utlänningar: om en person transporterades med bil använde de ett fordon som kallades ”Zhiguli 21‑10”, och om flera personer skulle transporteras använde de flersitsiga fordon som kallades ”gaseller”. Innan utlänningarna anlände till häktena, fick de genomgå en läkarundersökning på en allmän mottagning. Efter läkarintervju fick de lämna ett blodprov (ungefär 15 ml) med steriliserade engångsnålar. Han var säker på detta eftersom läkarna ofta var kvinnor som var rädda att lämnas på egen hand med utlänningar och bad poliserna att närvara.

I häktena för utlänningar hölls män och kvinnor givetvis åtskilda; det var endast på polisstationerna som de i undantagsfall kunde placeras tillsammans i polisförvar, men då i högst tre timmar. I varje händelse internerades inte olagligt bosatta utländska medborgare under några omständigheter med vanliga kriminella.

3. KONDRATYEV, Vladislav Yuryevich, chef för sektion nr 2 för utreseåtgärder, avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrationstjänsten, Moskva, vid tidpunkten för vittnesförhöret; inspektör på samma avdelning vid den aktuella tidpunkten

257. Han uppgav att han vid den aktuella tidpunkten var inspektör för utreseåtgärder och att hans uppgift bestod i att kontrollera identitets­dokumenten för de utlänningar som misstänktes för brott mot immigrations­reglerna, baserat på information som hans avdelningar fått, att utarbeta administrativa rapporter och att närvara vid domstolsförhör. Dessa hade gått till så här: svaranden ställdes inför en domare som informerade honom om hans rättigheter och skyldigheter, frågade honom om han begärde att få tolk och advokat, och i så fall beaktades hans begäran. Domaren ställde sedan frågor till svaranden avseende detaljer i hans situation, lämnade rummet och kom tillbaka med beslutet. Om det var ett utvisningsbeslut fick svaranden en kopia av det och fördes till häktet för utlänningar innan han utvisades. Han hade 10 dagar på sig att överklaga, även efter att ha utvisats från Ryska federationen, och den perioden kunde förlängas.

Han kände själv till fall med utlänningar som hade överklagat och vunnit bifall.

Han bekräftade också att han vid den tiden inte hade fått något påbud från sina överordnade att specifikt utvisa personer med ett visst medborgarskap. Han hade inte noterat någon ökning av antalet georgiska medborgare som utvisades 2006, och det utvisades ett större antal uzbeker under detta år.

Han sade även att han var närvarande under två flygningar den 6 och 10 oktober 2006 som transporterade georgiska medborgare som utvisats till Georgien. Han uppgav att de georgiska medborgarna hade domstolsbesluten med sig och en notering i deras pass om att de utvisades i enlighet med ett domstols­beslut. Den första transporten med fraktflygplan (IL‑76) avgick från militärflygplatsen Zhukovsky med cirka 150 passagerare ombord. Planet liknade ett passagerarplan, låt vara något mindre bekvämt; det var utrustat med säten eller bänkar samt säkerhets­bälten; vatten och mat hade serverats ombord och det fanns golvfasta toaletter. Flygningen tog cirka tre timmar. Passagerarna klagade inte över transportvillkoren; tvärtom tackade de de medlemmar av hans avdelning som följde med. Om det hade funnits något klagomål skulle det ha vidarebefordrats till hans överordnade, men flygplanet kunde inte bytas ut. På tillbakavägen transporterade samma plan ryska medborgare som ville lämna Georgien för Ryska federationen. Georgiens konsul var också närvarande på Zhukovsky-flygplatsen, men framförde inga klagomål över de administrativa rutiner som följdes eller transportvillkoren. Även det passagerarplan (IL‑62) som avgick den 10 oktober 2006 hade cirka 150 passagerare ombord.

Han tillade att det, såvitt han visste, inte hade skett några sådana flygningar till Georgien före eller efter oktober 2006.

Han sade även att hans avdelning skickade information till inrikesministeriet om privata aktörer som arbetade illegalt, men att han inte hade någon exakt information avseende de straffrättsliga förfarandena mot dem. Hur som helst var alla utlänningar tvungna att ta sig till den federala migrationstjänsten för att få sina uppehållstillstånd, och det fanns information överallt om de rättsliga rutiner som måste följas. Han förklarade att registrering under 2006 exempelvis måste ske inom tre arbetsdagar, utlänningen i fråga var tvungen att personligen ta sig till berörd avdelning med pass, visum och åtföljd av ägaren till hans eller hennes bostad.

4. KORMYSHOV, Yevgeniy Ivanovich, biträdande chef för sektionen för sjöfart inom den federala sjö- och flodtransportstyrelsen vid tidpunkten för vittnesförhöret såväl som vid den aktuella tidpunkten

258. Han uppgav att han hade samma befattning vid den berörda tidpunkten som i dag: hans roll var att kontrollera ryska hamnars säkerhet och inspektera fartyg som anlöpte där. Ryska federationen, liksom andra stater som skrivit under samförståndsavtalet från Paris, vilket innehöll vissa rekommendationer avseende fartygssäkerhet, inspekterade regelbundet fartyg under diverse länders flagg och publicerade resultaten i årsbulletiner. Staterna förtecknades på svarta, grå eller vita listor enligt säkerhetsnivån på sina fartyg. Georgien var en av staterna på den svarta listan.

Från oktober till december 2006 anlöpte mer än etthundra fartyg under georgisk flagg ryska hamnar (104, för att vara exakt), varav 33 kontrollerades och 6 stoppades; även fartyg under andra länders flagg kontrollerades och stoppades under den perioden. I början av oktober 2006 skickades två skrivelser till hamncheferna med påminnelser om deras skyldighet att övervaka ankomsten av fartyg under svartlistade länders flagg, inklusive georgiska fartyg. 2005 och 2007 fanns det inga skrivelser rörande georgiska fartyg.

2006 stoppades 20 % av de georgiska fartygen i hamnar tillhörande stater som skrivit under Parisavtalet, med 15 % i Ryska federationen, och 2007 var siffran 19 % för alla signatärstater och 12 % för Ryska federationen. Ryska federationen stoppade därför avsevärt färre georgiska fartyg än de andra staterna som hade undertecknat Parisavtalet.

Han tillade att de besättnings­medlemmar som ansvarade för säkerheten på ett fartyg som stoppats var tvungna att kvarstanna ombord, medan resten av besättningen kunde gå iland.

5. KULAGINA, Tatiyana Vasiliyevna, överinspektör, avdelningen för verksamhetsorganisering för distriktets poliser och distriktets övervakningstjänstemän med avseende på minderåriga, huvudsektionen för inrikesfrågor, Samararegionen, vid tidpunkten för vittnesförhöret; inspektör på samma avdelning vid den aktuella tidpunkten

259. Hon uppgav att hon arbetade på denna avdelning redan vid den aktuella tidpunkten, men sedan hade befordrats.

2006, efter att en artikel hade publicerats i medierna, utförde hon en utredning av S.V. Volkovas agerande, som var chef för ungdomsavdelningen i Togliattidistriktet och som hade uppmanat skolor att lämna in förteckningar över georgiska elever. Hon frågade ut S.V. Volkova, som sade att hon hade fått information om georgiska föräldrar som var olagligt bosatta i Ryska federationen och som hade betalat mutor för att kunna skriva in sina barn i skolan. S.V. Volkova agerade på eget initiativ utan att informera sina överordnade, och avsåg att kontrollera med den federala migrationstjänsten om personerna i dessa förteckningar var olagligt bosatta i Ryska federationen. Hon begärde specifikt att få förteckningen över georgiska elever efter att ha fått informationen om georgiska föräldrar, men avsåg då att även efterfråga en förteckning över elever från andra länder. Under vittnets utredningar hörde vittnet även två inspektörer som var S.V. Volkovas underordnade, men hon lyckades inte kontakta fru Grigoryeva, den journalist som hade skrivit artikeln. Hon ansåg det inte nödvändigt att tala med de berörda rektorerna eller föräldrarna till georgiska elever, eftersom förteckningarna i fråga aldrig användes och därefter förstördes.

S.V. Volkova blev därefter inte tillrättavisad, men blev föremål för en disciplinåtgärd: under ett möte i Togliatti den 2 november 2006 kallades hon att öppet förklara sina åtgärder i närvaro av ett antal ansvariga tjänstemän och påmindes om sin skyldighet att strikt följa gällande lag, speciellt avseende medborgarnas fri- och rättigheter. Hon bad om ursäkt och sade att hon ångrade att hon hade agerat på detta sätt. Även hennes närmast överordnade, herr Shapovalov, blev föremål för en disciplinåtgärd och påmindes om att han var personligen ansvarig för att organisera sina underordnades arbete. Därefter informerades alla chefer för ungdomsavdelningar i Samararegionen att sådana åtgärder var oacceptabla.

Hon kände inte till att några liknande förfrågningar skulle ha skickats till skolor i andra regioner.

6. MANERKIN, Yevgeniy Nikolayevich, chef för sektionen för övervakning av verkställighet av federal lagstiftning vid åklagarmyndigheten, Moskva, vid tidpunkten för vittnesförhöret såväl som vid den aktuella tidpunkten

260. Han uppgav att han hade haft denna befattning sedan 1999. Hans sektion ansvarade för att säkerställa att federal lagstiftning verkställdes med respekt för rättigheterna för de personer som var föremål för administrativa eller straffrättsliga förfaranden, oavsett om de var ryska eller utländska medborgare.

Vid den aktuella tidpunkten, medan han genomförde ett antal inspektioner i Moskva, identifierade hans sektion formella fel i det sätt varpå den federala migrationstjänsten utarbetade rapporter mot utländska medborgare från ett antal länder. Rapporterna var inte resultat av klagomål från utlänningar, eftersom ingen någonsin gjorde anmälningar, utan hans sektion drog dessa slutsatser på eget initiativ, och det ledde till att besluten mot dessa utländska medborgare upphävdes. Det fanns totalt 22 mål av denna typ. Utländska medborgare lämnade aldrig in klagomål, eftersom de i och med att de undertecknade domstols­besluten kvitterade sakförhållandena så som de framställdes i dessa beslut och att de hade brutit mot Ryska federationens lagar.

Han tillade att den allmänna åklagaren med ansvar för Moskvaregionen hade uppmanat alla sina sektioner att säkerställa att alla utländska medborgares rättigheter vederbörligen respekterades. Det hade aldrig funnits några instruktioner som inskränkte georgiska medborgares rättigheter, eftersom det skulle vara mot lagen och även ett brott enligt rysk lag.

Dessutom besökte regional- och distrikt­åklagare regelbundet tillfälliga häkten för utlänningar, ofta oanmälda och utanför normal arbetstid. De bar uniform under sina besök och inhämtade information från internerna. De hade aldrig fått några klagomål. Han visste inte varför sex av de åtta häktena för utlänningar i Moskva hade varit stängda.

Slutligen kunde även främmande länders konsuler kontakta dem direkt eller kontakta Ryska federationens allmänna åklagar­myndighet för att skydda sina medborgares rättigheter, men Georgiens konsul hade aldrig gjort detta.

Han avslutade med att säga att han hade hört talas om tre fall i Moskva där förfrågningar om information om georgiska elever hade skickats till skolor, men att tjänstemännen i fråga i dessa isolerade fall hade blivit vederbörligen straffade.

7. NIKISHKIN, Konstantin Sergeyevich, biträdande chef för den juridiska avdelningen, inrikesministeriet, Moskva, vid tidpunkten för vittnesförhöret; anställd vid en annan avdelning vid den aktuella tidpunkten

261. Han uppgav att han vid den aktuella tidpunkten arbetade på en annan avdelning och att han hade haft sin aktuella befattning sedan 2008. Hans roll var att undersöka textutkast ur juridisk synvinkel, och han ledde även en arbetsgrupp vid inrikesministeriet om samarbete med Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Han bekräftade att det aldrig hade förekommit påbud, instruktioner eller rekommendationer som uppmanade inrikesministeriets sektioner att inskränka utländska medborgares rättigheter och georgiers i synnerhet; det skulle vara mot lagen och i varje händelse hade han aldrig hört talas om några. Dessutom hade inte georgiska medborgare som riskerade utvisning från Ryska federationen inkommit med några klagomål till inrikesministeriet, och Georgiens konsul hade inte lämnat in någon begäran om information eller assistans till avdelningen för internationellt samarbete. Om en sådan begäran framställdes skulle svaret lämnas på mycket hög nivå inom inrikesministeriet, och om det handlade om anklagelser om överträdelser av utländska medborgares rättigheter skulle den juridiska avdelningen med nödvändighet informeras.

Han även bekräftade existensen av två telegram, nr 0215 och 849, vilka båda klassificerades som ”statshemlighet”, varav det första var ett påbud (приказ) klassificerat som ”hemligt” och det andra klassificerades som ”topphemligt”. Han tillade att dessa dokument innehöll ”en hänvisning till vissa kriminella grupper. Kriminaliteten i Ryska federationen [var] multietnisk, så det [fanns] en hänvisning till diverse nationella kriminella grupper. Men någon selektiv hänvisning till georgiska medborgare stod inte att finna i dessa dokument”. Deras innehåll fick inte avslöjas eftersom det var förbjudet enligt rysk lag.

Vad avser den påstådda instruktionen (указание) som enligt uppgift utfärdats av huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen, och som förekom i HRW-rapporten, var även den ett telegram, som inte var undertecknat och vars utseende inte motsvarade ett dokument från inrikesministeriet. Innehållet var obegripligt och det var oklar vad termen ”OPR GUVD” betydde. Liksom överallt annars i världen var Ryska federationens domstolar självständiga och det fick inte förekomma någon inblandning. Varje offentlig tjänsteman som skrev sådana saker skulle skapa problem för sig själv. Det var uppenbart ett förfalskat dokument.

8. SHABAS, Sergey Mikhaylovich, biträdande chef för avdelningen för inrikesfrågor, nordöstra förvaltnings­distriktet, Moskva, vid tidpunkten för vittnesförhöret; biträdande chef för den civila säkerhetsstyrkan på samma avdelning vid den aktuella tidpunkten

262. Han uppgav att han vid den aktuella tidpunkten arbetade på samma avdelning som biträdande chef för den civila säkerhetsstyrkan, och att hans roll bestod i att samordna polisenheters åtgärder i syfte att bekämpa brott och skydda den allmänna säkerheten. Om det misstänktes att en administrativ förseelse hade begåtts eller att poliserna bevittnade sådana handlingar, var det deras plikt att kontrollera berörda personers dokument.

I början av oktober 2006 genomförde han en officiell utredning av N.V. Markovas agerande, chef för ungdomsavdelningen inom departementet för inrikes­frågor i Butyrskiy-distriktet – hon hade uppmanat skola nr 230 att förse henne med en förteckning över elever som var medborgare i OSS-länder, speciellt Georgien. Efter att ha fått reda på detta informerade hans avdelning omedelbart rektorn att sådan information inte fick lämnas ut. En utredning inleddes och han genomförde själv en utfrågning av N.V. Markova, rektorn för skola nr 230 och chefen för skolinspektionen inom utbildningsdirektoratet. När han utfrågade N.V. Markova sade hon att hon den 3 oktober 2006 besökte skolan och lämnade ett meddelande riktat till rektorn. Hon sade att hon hade gjort detta på eget initiativ, utan att ha fått några specifika instruktioner; hennes syfte var att lättare identifiera barn till illegala invandrare som levde under osunda förhållanden.

I vittnets slutsatser av den 6 oktober 2006, efter utredningen, föreslog han såsom chef för undersökningskommissionen att N.V. Markova och två av hennes överordnade, som inte kände till hennes felaktiga agerande, skulle bli föremål för disciplinåtgärder (i form av en tillrättavisning (выговор) för henne och herr Muradov, chef för avdelningen för inrikes­frågor, och en varning för hennes närmast överordnade, herr Matveyev). Samma dag angav ett påbud (приказ) undertecknat av general Trutnev att Muradov skulle kritiseras för att han inte på länge hade varit på sin post och att N.V. Markova skulle få disciplinstraff, men nämnde över huvud taget inte Matveyev.

Vittnet uppgav att det kunde förklaras av att endast vissa typer av straff syntes i påbud; avseende Matveyev var det tillräckligt att straffet (varningen) syntes i ett separat dokument kallat ”slutsatser”. Hur som helst informerades, vid ett officiellt möte på distriktets avdelning för inrikes­frågor, cirka 50 högre polistjänstemän om alla påföljder som hade meddelats. General Trutnev påpekade även att den sortens agerande var oacceptabelt och att det inte fanns några ytterligare incidenter av den typen.

Vittnet tillade att en tillrättavisning i allmänhet medförde en fördröjning i befordringen på ett år, och att N.V. Markova inte längre arbetade i poliskåren sedan 2007 eftersom hon hade uppnått 45 års ålder och inte hade fått de intyg som fordrades för att fortsätta i befattningen.

Han avslutade sitt vittnesmål med att säga att han inte kände till detaljerna om incidenter av denna typ som skulle ha kunnat inträffa i andra Moskvadistrikt, men under ett möte organiserat i slutet av oktober 2006 av chefen för Moskvas inre angelägenheter, Pronin, hade de åtgärder som snabbt vidtogs i hans distrikt för att lösa problemet framhållits som exempel.

9. SHEVCHENKO, Kirill Dmitreyevich, expert från den ryska representationen vid Internationella organisationen för migration vid tidpunkten för vittnesförhöret; biträdande chef för avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrations­tjänsten vid den aktuella tidpunkten

263. Han uppgav att han vid den aktuella tidpunkten var biträdande chef för avdelningen för immigrations­kontroll inom den federala migrations­tjänsten. Hans roll var att delta i immigrations­kontrollen i samarbete med andra enheter inom den federala administrationen, genom att kontrollera juridiska texter i immigrations­ärenden och lägga fram förslag för att förbättra berörd federal lagstiftning.

Under 2006 anlände mellan 110 000 och 120 000 georgiska medborgare till Ryska federationen och stannade där olika länge. För att nå Ryska federationen hade många georgier passerat genom tredje länder, i synnerhet Vitryssland eftersom det inte fanns några gränskontroller mellan Ryska federationen och Vitryssland och inget visumkrav mellan Georgien och Vitryssland.

Från 2002 till 2006 ökade stadigt antalet administrativa utvisnings­beslut utfärdade mot georgiska medborgare, men även mot medborgare från andra länder. Den kraftigaste ökningen i antalet utvisningar av georgiska medborgare var mellan 2003 och 2004 (+ 60 %), och det skedde sedan en skarp nedgång under 2007. Det berodde huvudsakligen på förenklingen av immigrations­regler och speciellt rutinen för att få registreringsbevis; från detta datum var det tillräckligt att ange bostadsadress för att följa immigrationsreglerna.

2006 skedde 4 022 administrativa utvisningar av georgiska medborgare, av vilka vissa utvisades med tvång och andra lämnade Ryska federationen för egen maskin. I oktober och november 2006 transporterades georgiska medborgare från Moskva till Tbilisi i fyra plan chartrade av Ryska federationen (den 6 oktober 2006 ett fraktflygplan från ministeriet för nödsituationer (IL‑76), och den 10, 11 och 17 oktober 2006 ett passagerarplan (IL‑62 M)), samt två plan chartrade av Georgien (den 28 oktober 2006 och den 6 december 2006). Fastän han inte själv var med i fraktflygplanet, var han bekant med transportvillkoren i den typen av plan, vilka uppfyllde internationella normer, även om de var mindre bekväma än ett passagerarplan. I oktober och november 2006 tvångsutvisades cirka 400 georgiska medborgare med flyg. Eftersom förbindelserna mellan de båda staterna var avskurna, fanns det en överenskommelse mellan dem att organisera direkta charterflygningar från Moskva till Tbilisi. Vid organiseringen av dessa gemensamma flygningar fick de ryska myndigheterna vägledning av det direktiv som antogs 2004 av Europeiska unionens råd.

Han var själv närvarande på flygplatsen när de georgiska medborgarna utvisades och uppgav att det inte fanns några bagagebegränsningar; tvärtom hade de mycket bagage och medierna var på plats, särskilt på Domodedovo-flygplatsen. De kunde ha fått bagaget mellan gripandet och utvisningen. Dessutom var han i kontakt med Georgiens konsul och medarbetare i hans team som också var närvarande på flygplatserna vid alla flygningarna till Tbilisi. I ett tackbrev som senare skickades av Georgiens konsul till chefen för den federala migrationstjänsten i staden Derbent (Dagestan), berömde konsuln de ryska myndigheterna för deras goda samarbete under utvisningarna, och hade inte framfört något skadeståndskrav eller lämnat in någon stämningsansökan.

Han bekräftade även att tidsfristen för att överklaga utvisningsbeslut var 10 dagar, men att många georgier undertecknade dokument med innebörden att de accepterade dessa beslut och inte avsåg att överklaga.

Han avslutade med att förklara att Ryska federationen hade blivit allt mer öppet för migrantströmmen och att ändamålet med lagen från 2002 om den rättsliga ställningen för utlänningar i Ryska federationen var att reglera utlänningars vistelsevillkor på dess territorium och att den sedan den trädde i kraft kontinuerligt hade förbättrats och förändrats.

10. VASILYEV, Valeriy Anatolyevich, rådgivare (avdelningschef) på utrikes­ministeriet, Moskva, vid tidpunkten för vittnesförhöret; Ryska federationens konsul i Georgien vid den aktuella tidpunkten

264. Han uppgav att han vid den aktuella tidpunkten var konsul vid Ryska federationens ambassad i Georgien i Tbilisi.

Han uppgav att Ryska federationen attraherade georgiska medborgare som ett land de kunde invandra till. År 2004 utfärdades följaktligen 70 000 visum till georgiska medborgare som ville resa in i Ryska federationen; 2005 var de 90 000; och under den första halvan av 2006 var de 75 000. Han tillade att Georgien alltid hade vägrat skriva under bilaterala överenskommelser med Ryska federationen för att bekämpa illegal invandring.

Han förklarade sedan skillnaden mellan ett korttidsvisum för affärsändamål (деловая) utfärdat till en utländsk medborgare med avsikt att delta i ett seminarium eller som hade affärskontakter i Ryska federationen, och ett arbetsvisum åtföljt av ett migrant­arbetar­kort som gav innehavaren rätt att arbeta legalt i Ryska federationen. All den informationen var tillgänglig för georgiska medborgare, både inuti och utanför konsulatet, och kunde även beställas via telefon. När konsulatet utfärdade visum och andra dokument, undersökte det de dokument som inlämnats av klaganden, och kunde i tveksamma fall genomföra kontroller på Ryska federationens federala migrations­tjänsts webbplats.

Han tillade att både ambassaden i Tbilisi och konsulatet i Ryska federationen, efter repatrieringen av viss diplomatpersonal i slutet av september 2006, fortsatte arbeta som normalt, med ordinarie öppettider (9.00–16.00) och en reducerad personalstyrka på 15 personer (diplomater och administrativ personal) på ambassaden och tre diplomater på konsulatet[64]. Georgiska medborgare kunde alltså lämna in yrkanden eller klagomål, personligen eller via Georgiens utrikes­ministerium – dessa skulle ha skickats till berörda myndigheter i Ryska federationen, men inget yrkande eller klagomål hade lämnats in. Efter att de diplomatiska relationerna mellan de båda länderna hade avbrutits i mars 2009, höll Ryska federationen ett kontor öppet på den schweiziska ambassaden i Georgien, och Georgien hade också ett kontor öppet på den schweiziska ambassaden i Ryska federationen. De båda ländernas respektive diplomater kunde ha kontaktats där.

Han uppgav även att han var närvarande på Tbilisis flygplats den 6 oktober 2006 när det plan som transporterade georgiska medborgare från Moskva hade anlänt. Han tog hand om repatrieringen av ryska medborgare till Ryska federationen, och hans hustru och deras två barn var också med på hemresan. Transportvillkoren var acceptabla, och hans hustru hade inte klagat; dessutom tog flygningen knappt två timmar. Sammanlagt 526 ryska medborgare lämnade Georgien under september och oktober 2006, av vilka vissa var konsulatsanställda och deras familjer.

C. Vittnen valda av domstolen

1. TUGUSHI, George, offentlig försvarare (ombudsman) i Georgien och medlem i Europeiska kommittén för förhindrande av tortyr (CPT) vid tidpunkten för vittnesförhöret, ansvarig för mänskliga rättigheter inom OSSE-uppdraget i Georgien vid den aktuella tidpunkten

265. Vid den aktuella tidpunkten var han offentlig tjänsteman som ägnade sig åt mänskliga rättigheter inom OSSE-uppdraget i Georgien och hade nära kontakter med den dåvarande georgiska ombudsmannen, herr Subari, som domstolen ursprungligen hade velat höra som vittne. Han medföljde denne till en OSSE-konferens i Warszawa, där den georgiske ombudsmannen framförde sin oro kring utvisningen av georgiska medborgare från Ryska federationen, och han hjälpte honom utarbeta ett tal i den frågan.

Han uppgav att ett stort antal georgiska medborgare som blivit utvisade kontaktade det georgiska ombudsmannakontoret i oktober, november och december 2006, och att relevanta dokument var tillgängliga. Enligt honom var det en helt ny situation eftersom det var den första gången som så många personer kontaktade den georgiska ombudsmannen för att klaga över en kollektiv utvisning. Den georgiska ombudsmannen publicerade en rapport om dessa händelser under det andra halvåret 2006, och enligt vad han visste var detta den enda gång som utvisningar hade tagits upp i en sådan rapport. Den georgiska ombudsmannen hade då även kontakter med sin ryska motsvarighet, V.P. Lukin, kommissarie för mänskliga rättigheter i Ryska federationen, som beskrev förhållandena för georgiska medborgare som utvisats från Ryska federationen i sin årsrapport för 2006.

Han uppgav att han hade sett de instruktioner från början av oktober 2006 från huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen som förekom i de olika rapporterna, inklusive den från HRW och den från den ryska ombudsmannen. Enligt honom var de åtgärder som vidtogs av de ryska myndigheterna specifikt riktade mot georgiska medborgare och flera hundra av dem hade tvingats lämna Ryska federationen under en mycket kort tidsrymd: cirka två månader. Åtgärderna hade föregåtts av antigeorgiska yttranden från de ryska myndigheterna vilket hade underblåst spänningar. De som kontaktade den georgiska ombudsmannen sade att de inte hade ställts inför en domare och att de hade undertecknat domstols­beslut under fängelsehot, vilket visade att de uppenbarligen inte hade kunnat försvara sina rättigheter inför de administrativa eller rättsliga myndigheterna.

Mer än 2 000 georgier hade utvisats och han kände till två fraktflyg, varav ett hade transporterat cirka 150 passagerare, vilket ledde honom till slutsatsen att det skedde en kollektiv utvisning av georgiska medborgare. Han ansåg även att de inte hade någon reell chans att överklaga vare sig genom Ryska federationens konsulat i Georgien eller genom det georgiska konsulatet i Ryska federationen, eftersom många av dem inte hade varit i besittning av dokument eller domstols­beslut. Andra ville helt enkelt inte överklaga eftersom de ansåg att det var utsiktslöst.

Han hänvisade sedan till de yttranden som framfördes till den dåvarande georgiska ombudsmannen om de omänskliga och förnedrande internerings­villkoren både på polis­stationerna och i häktena för utländska medborgare: cellerna var överfulla, det fanns varken mat, vatten eller medicinsk hjälp, och internerna kunde inte kontakta sina familjer eller någon advokat. Han ansåg att det både i forna Sovjetunionen och i majoriteten av Europarådets länder i varje händelse skulle ha varit omöjligt att internera ett så stort antal gripna personer under rimliga förhållanden över natten i syfte att utvisa dem.

2. EÖRSI, Mátyás, rapportör från övervakningskommittén i Europarådets parlamentariska församling (PACE) vid den aktuella tidpunkten

266. Han vidhöll de mycket avgörande slutsatser som ingick i PACE-rapporten (han förklarade att det i själva verket var ett informations­meddelande), vilka talar om en ”massiv kampanj som inleddes i slutet av september mot georgiska medborgare och personer av georgiskt ursprung” som var en ”från början selektiv och avsiktlig förföljelse­kampanj baserad på etniska grunder” och ”väl samordnad mellan de verkställande och rättsliga statsmakterna” samt ”en rutin av utvisningar [vilken] följde ett återkommande mönster över hela landet” (punkt 52, 53, 55 och 59 i PACE-rapporten).

Han förklarade för domstolen den metodik som användes av övervakningskommitténs rapportörer, som hade mött officiella tjänstemän och representanter för civilsamhället i båda länderna, och i synnerhet representanter från den georgisk-ortodoxa kyrkan i Moskva, och medlemmar av icke-officiella människo­rätts­organisationer som de ansåg opartiska. Ledamöterna i delegationens sekretariat hade även frågat om tio georgiska medborgare som hade blivit utvisade från Ryska federationen, i Tbilisi. Rapportörerna utgick från den informationen och från dokumenten i bilagan till deras rapport (instruktioner från huvuddirektoratet för inrikesfrågor i S:t Petersburg och Leningradregionen samt förfrågningar om information skickade till diverse skolor).

Enligt honom skulle utvisningen av ett så stort antal georgiska medborgare under så kort tidsrymd inte ha kunnat ske utan vetskap hos och instruktioner från högt uppsatta personer inom de ryska myndigheterna. Dessutom var dessa dokument bevis för att de åtgärder som vidtogs av de ryska myndigheterna specifikt riktades mot georgiska medborgare, även om införandet av 2002 års lag om den rättsliga ställningen för utländska medborgare och bristen på övergångsbestämmelser hade skapat ett strukturellt invandringsproblem för alla medborgare i Oberoende staters samvälde (OSS).

Han indikerade även att det enligt yttrandena från de georgiska medborgarna och från dem av medlemmarna i icke-officiella organisationer som hade hörts inte skedde någon rättvis rättegång inför Ryska federationens domstolar för de georgiska medborgare som var föremål för utvisnings­beslut: de berörda personerna hade väntat i en rättssal, tilläts inte komma in i förhörsrummet och hotades med åratal i fängelse om de inte skrev under de meddelade besluten. Varken före deras utvisning (på grund av dessa hot) eller därefter (av praktiska skäl på grund av den ryska ambassadörens hemkallande från Tbilisi) hade de georgiska medborgarna tillfälle att väcka talan vid de ryska domstolarna.

Slutligen, vad avser internerings­villkoren, uppgav han att övervakningskommittén själv inte hade besökt lokalerna och att beskrivningen av internerings­villkoren och de termer som användes återgav yttrandena från de georgiska medborgare som hade hörts (punkt 60 i PACE-rapporten).

Han betonade även de politiska spänningarna mellan de båda länderna sedan 1992 års krig i Abchazien, vilka fortsatte att försämras och kulminerade i september 2006, eftersom Ryska federationen kände sig förnedrat av utvisningen av fyra ryska officerare från Georgien framför tv-kamerorna.

[1]. Mot bakgrund av omfattningen av klagandestatens klagomål (se rubrik IX i domen) kunde artikel 18, vilken inte har någon självständig roll, åberopas endast i förening med artikel 5, eftersom en kränkning av den förra kan uppstå bara om den berörda fri- eller rättigheten är föremål för inskränkningar som är tillåtna enligt konventionen (se Gusinskiy mot Ryssland, nr 70276/01, punkt 73, 19 maj 2004).

[2]. Samlad utgåva av förarbetena (”Travaux préparatoires”) till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Vol. 5/Europarådet. Haag; Boston; London; Dordrecht; Lancaster: Martinus Nijhoff, 1979, s. 290.[3]. Guy S. Goodwin-Gill, ”The Limits of the Power of Expulsion in Public International Law”, British Yearbook of International Law, Vol. 47, utgåva 1, 1975, ss. 79–80, med ytterligare referenser.

[4]. Det bör noteras att vissa av de georgier mot vilka utvisningsbeslut utfärdades lämnade Ryssland för egen maskin (se punkt 45 i domen).

[5]. Jean-Marie Henckaerts, ”Mass Expulsion in Modern International law and Practice”, 1995, Martinus Nijhoff Publishers, Haag/Boston/London, s. 17.

[6]. Statsdumans resolution nr 3536-4 ГД, se bilagan till Georgien mot Ryssland (nr I) (beslut), nr 13255/07, 30 juni 2009, ss. 12–13.

[7]. Ibid, bilagan ss. 8–11 och 117–122; rapporten från Human Rights Watch (HRW) ”Singled Out. Russia’s detention and expulsion of Georgians”, volym 19 nr 5 (D), oktober 2007, ss. 2, 22, 30–33.

[8]. Europarådets utskott för granskning av efterlevnaden av de krav och åtaganden som åligger Europarådets medlemsländer (övervakningskommitté) från Europarådets parlamentariska församling, “Current Tensions between Russia and Georgia,” AS/Mon(2006)40 rev, 22 januari 2007, punkt 63; HRW, “Singled Out”, ovan, s. 32.

[9]. Se Svetlana Gannushkina, Human Rights in Russia: Year 2006, Europaparlamentet, generaldirektoratet för EU-extern politik, s. 4, finns på:

(2006)348611_EN.pdf, s. 4, hämtad 2014‑03‑10.

[10]. Russia Targets Georgians for Expulsion, Human Rights Watch, 1 oktober 2007, finns på: , hämtad 2012‑06‑05.

[11]. Se James Crawford, ”The International Law Commission’s Articles on State Responsibility”, inledning, text och kommentarer, Cambridge University Press, 2007, ss. 281–305; James Crawford, Alain Pellet, and Simon Olleso, ”The Law of International Responsibility”, Oxford University Press 2010, ss. 470–473; Jean‑Marie Henckaerts, ”Mass Expulsion in Modern International Law and Practice”, ovan, s. 46.

[12]. Orsakerna till konflikten mellan de båda staterna beskrivs i PACE-rapporten.

[13]. Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI), fjärde rapporten om Ryska federationen, antagen den 16 december 2005, punkt 167; se även ”Tajikistan ready for talks, Moscow threatens deportations over jailed pilot”, finns på: hämtad 2012‑04‑25; ”Mass deportation of Tajiks as pilot row escalates” av Tom Washington, 2011‑11‑11 13:10, finns på: , hämtad 2012‑04‑25; ”Russia to deport Tajik immigrants over jailed pilot case” finns på: , hämtad 2012‑04‑25.

[14]. Se Europaparlamentets resolution om Rysslands påtryckningar på länder i det östliga partnerskapet (i samband med det östliga partnerskapets förestående toppmöte i Vilnius), nr 2013/2826(RSP), 10 september 2013; “Russia Pressures Former Soviet Republics to Join his Economic Union”, av redaktionsstyrelsen, 29 september 2013, finns på , hämtad 2014‑03‑02; Россия начала депортацию молдавских гастарбайтеров на родину, 17 september 2013, finns på: , hämtad 2013‑10‑07.

[15]. Jean-Marie Henckaerts, ”Mass Expulsion in Modern International law and Practice”, ovan, s. 47.

[16]. Klaus Dieter Deumeland, ”Das Verbot der Xenelasie bei Ausweisung von Ausländern in der Bundesrepublik Deutschland”, 22 AWR 182, 186 (1984) i Jean-Marie Henckaerts, ”Mass Expulsion in Modern International law and Practice”, ovan, s. 25.

[17]. Nationalitet definieras formellt av statstillhörighet i västvärlden, men i allt högre grad utifrån etnicitet och kultur när man går österut. I Ryska federationen avser orden ”nation” och ”nationalitet” (национальность) ett etniskt begrepp snarare än statstillhörighet – medborgarskap på ryska (гражданство); därav de terminologiska skillnaderna. Se Eric Lohr, ”Russian Citizenship from Empire to Soviet Union”, Harvard University Press, 2012, s. 3; Azar Gat med Alexander Yakobson, ”Nations: The Long History and Deep Roots of Political Ethnicity and Nationalism”, Cambridge University Press, 2013, ss. 359-360; Şener Aktürk, ”Regimes of Ethnicity and Nationhood in Germany, Russia and Turkey”, Cambridge University Press 2012.

[18]. Se Domare Tanakas skiljaktiga mening i South West Africa-målet, ICJ, dom den 18 juli 1966, ss. 284–317, James Crawford, ”Brownie’s Principles of Public International Law”, 8:e upplagan, Oxford University Press, 2012, ss. 644–646.

[19]. Harris, O’Boyle & Warbrick, ”Law of the European Convention on Human Rights”, 2:a upplagan, Oxford University Press, 2009, s. 578; Samantha Knights, ”Freedom of Religion, Minorities, and the Law”, Oxford University Press, 2007, ss. 56–57, Janneke Gerards, ”The Discrimination Grounds of Article 14 of the European Convention on Human Rights”, Human Rights Law Review vol. 13 nr 1, 2013, ss. 99–124; Ivana Radacic, ”Gender Equality Jurisprudence of the European Court of Human Rights”, The European Journal of International Law, vol. 19 nr 4, 2008, ss. 841–857; domare Bonnellos skiljaktiga mening i Anguelova mot Bulgarien, nr 38361/97, ECHR 2002‑IV.

[20]. Guy S. Goodwin-Gill, ”The Limits of the Power of Expulsion in Public International Law”, ovan, s. 75.

[21]. ”Migration and International Human Rights Law”. Practitioners guide no. 6; Internationella juristkommissionen, 2011, s. 128 med ytterligare referenser; se Henckaerts, ”Mass Expulsion in Modern International law and Practice”, ovan, ss. 21–28.

[22]. Ibid, Henckaerts, ”Mass Expulsion in Modern International law and Practice”, s. 21.

[23]. Guy S. Goodwin-Gill, ”The Limits of the Power of Expulsion in Public International Law”, ovan, s. 154.

[24]. Se bland annat de sammanfattande anmärkningarna från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter: Ryska federationen, 21 mars 2003, CERD/C/62/CO/7; Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI), den tredje rapporten om Ryska federationen, antagen den 16 december 2005, ECRI:s fjärde rapport om Ryska federationen, ovan; årsrapporter från kommissarien för mänskliga rättigheter i Ryska federationen finns på ryska på: Amnesty International, Dokumenty! Discrimination on Grounds of Race in the Russian Federation, på 11 (AI Index EUR 46/001/2003), finns på: , hämtad 2012‑05‑20.

[25]. Genomförande av generalförsamlingens resolution 60/251 den 15 mars 2006 med titeln ”Human Rights Council”, rapport från den särskilda rapportören om nutida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och därmed sammanhängande intolerans, Doudou Diènes tilläggsuppdrag till Ryska federationen, A/HRC/4/19/Add.3, 30 maj 2007, punkt 76; Open Society Justice Initiative, ”Ethnic Profiling in the Moscow Metro”, Open Society Institute Justice Initiative, 2006, finns på

, s. 15–17, hämtad 2012‑05‑19.

[26]. Ibid, särskilda rapportören om nutida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och därmed sammanhängande intolerans, tilläggsuppdrag till Ryska federationen, punkt 76.

[27]. Människorättsorganisationen ”Memorial”. Kommittén för medborgarassistans. Om den antigeorgiska kampanjen på ryskt territorium, s. 3, finns på:

, hämtad 2014‑02‑24.

[28]. Russia Cancels Employment Quotas for Georgians, Civil Georgia, 5 oktober 2006, finns på: , hämtad 2014‑02‑24.

[29]. Vittnesmål nr 2, ordagrann återgivning av den muntliga bevisning som framlades av vittnena inför den stora kammarens domardelegation från den 31 januari till den 4 februari 2011 (nedan ”Ordagrann redogörelse”), ss. 35, 37.

[30]. Material inlämnat av svarandestaten 2009‑03‑16 för förhandlingen om klagomålets tillåtlighet, ss. 199–200 (på ryska), en engelsk översättning av detta dokument tillhandahölls 2009‑04‑06, ss. 215–216.

[31]. Vittnesmål nr 1, Ordagrann redogörelse, s. 20.

[32]. Vittnesmål nr 1, Ordagrann redogörelse, s. 22.

[33]. Vittnesmål nr 7, Ordagrann redogörelse, s. 112.

[34]. Vittnesmål nr 3, Ordagrann redogörelse, s. 57.

[35]. James A. Goldston, ”Race Discrimination in Europe: Problems and Prospects” EHRLR, utgåva 5, Sweet & Maxwell LDT, 1999, ss. 463–483.

[36]. Se ECRI:s tredje rapport om Ryska federationen, punkt 50 och 54; ECRI:s fjärde rapport om Ryska federationen, punkt 80–81; Human Rights First, Violent Hate Crime in the Russian Federation s. 2. Finns på: , hämtad 2014‑02‑24; Amnesty International Russian Federation. Violent Racism Out of Control, EUR 46/022/2006, 3 maj 2006, finns på:

|outline, hämtad 2013‑05‑14.

[37]. Catherine Phuong, ”Minimum Standards for Return Procedures and International Human Rights Law”, European Journal of Migration and Law 9 (2007), s. 120; Walter Kälin, ”Aliens, Expulsion and Deportation”, 2013 Max Planck Institution for Comparative Public Law and International Law, Heidelberg och Oxford University Press, Max Planck online dictionary, i oktober 2010, punkt 21.

[38]. ”Deportation Procedures by Air”, utdrag ur den 13:e allmänna rapporten om CPT:s verksamhet, CPT/Inf (2003) 35, 10 september 2003, punkt 28, 31.

[39]. Europarådets parlamentariska församlings rekommendation 1547 (2002), ”Expulsion Procedures in Conformity with Human Rights and Enforced with Respect for Safety and Dignity”.

[40]. Europarådet: Ministerkommittén, Twenty Guidelines on Forced Return, 4 maj 2005, Guideline 16.

[41]. Se FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, behandling av rapporter tillhandahållna av stater enligt artikel 40 i konventionen, människorättskommissionens sammanfattande anmärkningar, Schweiz, UN Doc CCPR/CO/73/CH, 12 november 2001, punkt 13; FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, behandling av rapporter tillhandahållna av stater enligt artikel 40 i konventionen, sammanfattande anmärkningar om Belgien, CCPR/C/79/Add.99, 19 november 1998, punkt 15.

[42]. Den verkställande kommitténs slutsats om internationellt skydd, slutsats nr 85 (XLIX), 9 oktober 1998, lit. bb.

[43]. Guy S. Goodwin-Gill, ”The Limits of the Power of Expulsion in Public International Law”, ovan, s. 155.

[44]. Se ”Twenty Guidelines on Forced Return”, ovan, Guideline 17.

[45]. Jean-Marie Henckaerts, ”Mass Expulsion in Modern International Law and Practice”, ovan, ss. 40–41.

[46]. Vittnesmål nr 4, Ordagrann redogörelse, s. 65.

[47]. Den parlamentariska församlingens rekommendation 1547 (2002), ovan, punkt h.vii; se även François Crépeau, ”Migrants Rights are Human Rights”. Interights Bulletin, Volym 17, nr 1, 2012, s. 4.

[48]. Vittnesmål nr 5, Ordagrann redogörelse, s. 89.

[49]. Kritik i samband med det rättsliga regelverket för artikel 1 i protokoll nr 7 och behovet av flexibilitet vid tillämpningen av det finns i Jean-Marie Henckaerts ”Mass Expulsion in Modern International Law”, ovan, ss. 37–39.

[50]. Albert Kraler, ”Fixing, Adjusting, Regulating, Protecting Human Rights – The Shifting Uses of Regularizations on the European Union”, European Journal of Migration and Law 13, utgåva 3, 2011, s. 303.

[51]. Se Twenty Guidelines on Forced Return, ovan, Guideline 2; rapport från FN:s folkrättskommission om arbetet under dess 52:a möte, 1 maj till 9 juni och 10 juli till 18 augusti 2000, studieplaner för ämnen som rekommenderas ingå i kommissionens långsiktiga arbetsprogram, 4. Expulsion of Aliens (Emmanuel A. Addo), ss. 142–143; Sean D. Murphy, The Expulsion of Aliens and Other Topics: The Sixty‑Fourth Session of the International Law Commission, George Washington School of Law Faculty Publications & Other Works, 2013, ss. 4–7; finns på:

, hämtad 2014‑02‑22; Draft Articles on the Expulsion of Aliens, Art. 1(1). Rapport från FN:s folkrättskommission om arbetet under dess 64:e möte, A/CN.4/L.797.

[52]. Francis Madding Deng, ”The Global Challenge of Internal Displacement”, Journal of Law & Policy, Vol. 5, 2001, s. 144, citerad i Satvinder S. Juss, International Migration and Global Justice (Law and Migration), Ashgate Publishing Company, 2006, s. 48; se även Satvinder S. Juss. ”Free movement and the World Order”, International Journal of Refugee Law, vol. 16, nr 3. Oxford University Press 2004, ss. 289–335, tredje rapporten om utvisning av utlänningar, av Maurice Kamto, särskild rapportör A/CN.4/581, FN:s folkrättskommissions 59:e möte, Genève, 7 maj till 8 juni och 9 juli till 10 augusti 2007, ss. 8–10.

[53]. Parlamentariska församlingen, yttrande nr 193 (1996) om Rysslands begäran om medlemskap i Europarådet, punkt 7.viii; Parlamentariska församlingens resolution 1277 (2002) om hur Ryska federationen fullgör sina förpliktelser och åtaganden, punkt 8.XII, Europarådets ministerkommitté. Propiska system applied to migrants, asylum-seekers and refugees in Council of Europe member states: effects and remedies; den parlamentariska församlingens rekommendation 1544 (2001) (svar antaget av Europarådets ministerkommitté den 27 februari 2003 på det 829:e mötet mellan ministrarnas ställföreträdare), CM/AS(2003)Rec1544, slutgiltigt den 28 februari 2003; resolution CM/ResCMN(2007)7 om genomförandet av ramkonvention om skydd för nationella minoriteter i Ryska federationen; riktlinjer för behandling av tjetjenska internflyktingar, asylsökande och flyktingar i Europa, Europeiska rådet för flyktingar och fördrivna, PP1/03/2007/EXT/CR, finns på: .

[54]. Se bland annat de sammanfattande anmärkningarna från kommittén för avskaffande av alla former av diskriminering till Ryska federationen 2003, ovan, punkt 13–14; se även rapporten från den särskilda rapportören om nutida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och därmed sammanhängande intolerans, ovan, punkt 39–40, 74, 76, ECRI, tredje rapporten, ovan ss. 16, 19, 37–40; ECRI:s fjärde rapport, ovan, ss. 10–11, 20–21, 32–33; HRW, Singled Out, ovan, s. 26.

[55]. Andrei Yakimov, ”Legal Lawlessness”, Bulletin nr 30, 16 maj 2011, antidiskriminerings­organisationen ”Memorial”, finns på:

, hämtad 2012‑05‑28, ”Tajikistan: Exporting the Workforce – At What Price? Tajik Migrant Workers Need Increased Protection”, preliminära slutsatser från FIDH:s kontrolluppdrag, maj 2011, finns på: , hämtad 2012‑05‑22.

[56]. Se Gannushkina, ”Human Rights in Russia”, ovan, s. 4; ”On anti-Georgian Campaign Launched on the Territory of Russia”, människorätts­organisationen ”Memorial”, ovan, s. 1; HRW, ”Singled Out”, ovan, ss. 63–65; PACE-rapporten, punkt 62.

[57]. HRW, ”Singled Out”, ovan, se ss. 55–57.

[58]. ECRI, fjärde rapporten, ovan, ss. 32–33.

[59]. Rapport från kommissarien för mänskliga rättigheter i Ryska federationen för 2007, finns på ryska på: , ss. 90–91.

[60]. Se HRW, ”Singled Out”, ovan, s. 2.

[61]. Namnen på de georgiska vittnen som inte har någon officiell befattning har anonymiserats.

[62]. Provins i Ryska federationen belägen norr om Azerbajdzjan och öster om Georgien.

[63]. En georgisk medborgare vars vittnesmål spelades in på ett videoband som lämnades in av klagandestaten.

[64]. I sin skrivelse den 15 april 2011 bekräftade svarandestatens regering att tio medlemmar av diplomatpersonalen fortsatte arbeta på den ryska ambassaden i Tbilisi och tre på konsulatet efter evakueringen av viss diplomatpersonal i slutet av september 2006.

Full & Egal Universal Law Academy