Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket
FEMTE SEKTIONEN
MÅLET GÖTHLIN MOT SVERIGE
(Ansökan nr 8307/11)
DOM
STRASBOURG
16 oktober 2014
SLUTLIG
2015‑02‑16
Denna dom har vunnit laga kraft i enlighet med artikel 44.2 i konventionen. Den kan bli föremål för redaktionella ändringar.
I målet Göthlin mot Sverige
meddelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (femte sektionen), sammanträdande som en kammare bestående av:
Mark Villiger, president,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Ann Power-Forde,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Helena Jäderblom, domare,
och Claudia Westerdiek, sektionens justitiesekreterare,
efter enskild överläggning den 16 september 2014,
följande dom, vilken antogs samma dag:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 8307/11) mot Konungariket Sverige. Det inkom till domstolen under åberopande av artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) från en svensk medborgare, Sven Olof Göthlin (”klaganden”), den 9 november 2010.
2. Klaganden, som hade beviljats rättshjälp, representerades av A. Grahn, en advokat verksam i Falun. Den svenska regeringen (”regeringen”) företräddes av sitt ombud O. Widgren från utrikesdepartementet.
3. Klaganden klagade i synnerhet över proportionaliteten i häktningsbeslutet enligt artikel 5.1 i konventionen.
4. Den 12 september 2012 informerades regeringen om klagomålet.
SAKFÖRHÅLLANDEN
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
5. Klaganden föddes 1943 och bor i Sundborn.
A. Exekutionstitel
6. Den 8 september 2009 meddelade Kronofogdemyndigheten i Falun ett beslut om utmätning gällande ett mobilt sågverk som tillhörde klaganden. Det konstaterades att klagandens sammanlagda skatteskulder uppgick till 246 199 kr (ungefär 27 300 euro) och att sågverket hade ett uppskattat värde av 300 000 kr (ungefär 33 400 euro). Myndigheten beslutade att lämna sågverket i klagandens ägo, men meddelade att han inte fick sälja eller avyttra det, eller i övrigt använda det på ett sätt som kunde påverka dess värde negativt.
7. Klaganden överklagade beslutet till Falu tingsrätt och begärde även att Kronofogdemyndigheten skulle avvakta med försäljningen av sågverket medan domstolen behandlade målet. Begäran om interimsåtgärden bifölls den 29 september 2009.
8. Den 1 februari 2010 avslog tingsrätten klagandens överklagande och fastställde exekutionstiteln. Därmed hävdes även interimsåtgärden.
9. Efter ytterligare överklagande från klaganden nekade både Svea hovrätt och Högsta domstolen prövningstillstånd, den sistnämnda den 6 maj 2010.
B. Klagandens frihetsberövande
10. Den 22 april 2010 kontaktade Kronofogdemyndigheten klaganden för att planera försäljningen av det med kvarstad belagda sågverket. I sitt svar några dagar senare angav klaganden att han hade fört bort sågverket från sin egendom och gömt det. Han meddelade även skriftligen att han hade fört bort och gömt sågverket på egen hand när ingen annan var hemma.
11. Den 5 maj 2010 besökte Kronofogdemyndigheten egendom och bekräftade att sågverket inte längre fanns där. Myndigheten delgav även klaganden en kallelse till förhör den 7 maj 2010 i dess lokaler, samt ett föreläggande där han uppmanades att till myndigheten lämna den information som behövdes för att återfinna sågverket. I föreläggandet informerades klaganden även om att han enligt 4 kap 14 § utsökningsbalken var skyldig att lämna information om sina tillgångar och deras placering. Myndigheten informerade honom vidare att man avsåg att begära att tingsrätten skulle häkta honom hos om han inte samarbetade.
12. Vid förhöret bekräftade klaganden att han visste att sågverket var belagt med kvarstad och att han inte fick förfoga över det på något sätt. Emellertid, eftersom han ansåg att grunden för kvarstaden var felaktig, hade han bestämt sig för att gömma det. Han angav att han tog fullt ansvar för sina åtgärder och att ingen annan hade varit inblandad eller visste var sågverket var. Han vägrade lämna några upplysningar om var sågverket fanns men medgav att han hade kört en sträcka med det kring mitten av april 2010. Han hävdade vidare att det kunde vara endast delvis i hans ägo och att han inte var säker på att han skulle kunna återfå det om han ville. Han meddelade att han till och med hade övervägt att sätta eld på sågverket. Samtidigt hördes även klagandens hustru. Hon informerade Kronofogdemyndigheten att hon inte hade några upplysningar om var sågverket var gömt.
13. Den 17 maj 2010 ingav Kronofogdemyndigheten häktningsframställning mot klaganden till tingsrätten eftersom han hade vägrat samarbeta och lämna den erforderliga informationen. Man åberopade 2 kap 16 § och 4 kap 14 § utsökningsbalken. Samma dag tilldelade tingsrätten klaganden en offentlig försvarare.
14. Klaganden motsatte sig åtgärden och hävdade att det skulle vara i strid med artikel 3 och 5 i konventionen att häkta honom och att det inte fanns några synnerliga skäl för en sådan åtgärd.
15. Den 27 maj 2010, efter en muntlig förhandling, avslog tingsrätten Kronofogdemyndighetens begäran. Först och främst ansåg man att den svenska lagstiftningen på denna punkt inte strider mot bestämmelserna i konventionen. Frågan var om det fanns synnerliga skäl för att häkta klaganden. I detta avseende konstaterade domstolen att exekutionstiteln hade vunnit laga kraft den 6 maj 2010 när Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. Alltså, ansåg tingsrätten, hade endast en kort tid gått sedan ärendet slutligen hade avslutats. Man konstaterade vidare att Kronofogdemyndigheten inte hade vidtagit andra åtgärder för att förmå klaganden att avslöja egendomens placering, såsom ett vitesföreläggande. Samtidigt som tingsrätten slog fast att klaganden hittills varit ovillig att lämna någon information om sågverkets placering, fann man att det inte kunde uteslutas att ett mindre strängt tvångsmedel skulle ändra hans inställning. Följaktligen beslutade tingsrätten att det vid den aktuella tidpunkten inte fanns sådana synnerliga skäl att häkta klaganden.
16. Kronofogdemyndigheten överklagade till hovrätten, där man upprepade sina yrkanden med tillägget att det enligt förarbetena till utsökningsbalken endast krävdes att gäldenären hade fått ett föreläggande men vägrat att följa beslutet. Man ansåg vidare att med hänsyn till klagandens ståndpunkt i frågan skulle ett vitesföreläggande med största sannolikhet inte ha någon effekt. Slutligen meddelade myndigheten att man hade polisanmält klaganden eftersom han inte hade hörsammat myndighets bud när han förde bort och gömde sågverket.
17. Klaganden motsatte sig överklagandet, upprepade sina yrkanden med tillägget att han ansåg att om han häktades skulle ett erkännande innebära fängelsestraff. Enligt hans uppfattning skulle en häktning vara klart oproportionerlig mot det eftersträvade syftet.
18. Den 28 juni 2010 upphävde hovrätten tingsrättens beslut och biföll Kronofogdemyndigheten begäran. Man angav att en gäldenär var tvungen att lämna erforderliga upplysningar om sina tillgångar, och underlåtenhet att göra det kunde leda till frihetsberövande om det fanns synnerliga skäl för det. Därtill var det inte nödvändigt att förelägga vite från början. Med hänsyn till skuldernas storlek, värdet av den gömda egendomen och det faktum att klaganden stod fast vid sin vägran att avslöja dess placering fann hovrätten att det fanns synnerliga skäl att frihetsberöva klaganden och att häktning var proportionerlig mot det eftersträvade syftet. För sitt beslut fann domstolen att åtgärden inte stred mot konventionen. Slutligen framhöll man att hovrätten skulle informeras så fort klaganden hade häktats för att hålla en förhandling om det fortsatta frihetsberövandet.
19. Klaganden häktades följande dag. Följaktligen höll hovrätten den 30 juni 2010 en muntlig förhandling och beslutade att stå fast vid sitt tidigare beslut. Vid förhandlingen hävdade klaganden att skatterna och kvarstaden hade ålagts honom felaktigt och att så länge dessa fel inte korrigerades skulle han inte samarbeta för att återföra sågverket. Domstolen upprepade sina skäl enligt vad som angavs i dess tidigare beslut och tillade att klagandens häktning skulle omprövas varannan vecka, samt att han skulle friges omedelbart om han avslöjade egendomens placering. Dessutom skulle klaganden under inga omständigheter kunna kvarhållas i häkte mer än tre månader.
20. Klaganden överklagade till Högsta domstolen, som den 6 juli 2010 vägrade prövningstillstånd.
21. Den 13 juli 2010 omprövade tingsrätten klagandens häktning och höll en ny förhandling i målet såsom föreskrivs i 2 kap 16 § utsökningsbalken. Kronofogdemyndigheten vidhöll att klaganden skulle förbli häktad eftersom han fortfarande inte hade lämnat några upplysningar om sågverkets placering. Man hävdade att man inte hade kunnat vidta några utredningsåtgärder eftersom klaganden hade angivit att han hade fört bort sågverket långt från sin fastighet med bil och att dess placering alltså var okänd för myndigheten. Klaganden, som begärde att omedelbart bli frigiven, stod fast vid sin vägran att lämna några upplysningar om sågverkets placering, och hävdade bland annat att han led av högt blodtryck och panikångestattacker som orsakade honom sömnsvårigheter. Dessutom hävdade han att han nyligen hade behandlats för prostatacancer och att han inte fick ta sin normala medicin mot sina panikattacker eftersom den innehöll narkotikaklassade ämnen. I sitt beslut framhöll tingsrätten att klaganden stod fast vid sin vägran att avslöja sågverkets placering, och fann med hänsyn till åtgärdens proportionalitet att det fanns synnerliga skäl för klagandens fortsatta frihetsberövande. Därför beslutade tingsrätten att han skulle förbli häktad.
22. Klaganden överklagade till hovrätten, som den 20 juli 2010 avslog överklagandet. Efter ytterligare överklagande avslog Högsta domstolen överklagandet eftersom ett nytt beslut redan fattats av tingsrätten vid den tidpunkten.
23. Den 27 juli 2010 omprövade tingsrätten åter häktningen och höll en ny förhandling i målet. Kronofogdemyndigheten vidhöll sin tidigare ståndpunkt och bekräftade att ingen utredningsåtgärd hade varit möjlig på grund av klagandens fortsatta vägran att samarbeta. Klaganden vidhöll sin tidigare ståndpunkt och tillade att han led av astmasymtom på grund av den torra luften i häktet. Han ansåg att det med hänsyn till hans ålder och hälsoproblem var klart oproportionerligt att förlänga hans frihetsberövande. Tingsrätten fann att det fortfarande fanns synnerliga skäl för klagandens fortsatta häktning och att den inte var oproportionerlig i förhållande till det eftersträvade syftet. Man bestämde sålunda att han skulle hållas kvar i häkte.
24. Klaganden överklagade till hovrätten, som den 2 augusti 2010 avslog överklagandet. Den 5 augusti 2010 vägrade Högsta domstolen prövningstillstånd.
25. Den 9 augusti 2010 omprövade tingsrätten återigen häktningen och höll en förhandling i målet. Parterna vidhöll sina tidigare ståndpunkter. Tingsrätten fann att fortsatt frihetsberövande av klaganden skulle vara oproportionerligt mot hans handlingar. Därför beslutade tingsrätten att det inte fanns synnerliga skäl för klagandens fortsatta frihetsberövande. Följaktligen förordnade tingsrätten att han omedelbart skulle friges, och förordnandet verkställdes samma dag.
26. Kronofogdemyndigheten överklagade till hovrätten, som den 13 augusti 2010 avslog överklagandet.
27. Den 7 september 2010 avslog Högsta domstolen Kronofogdemyndighetens ytterligare överklagande, och följaktligen strök tingsrätten den 23 september 2010 målet från sin förteckning över mål eftersom det var avslutat.
28. Vad avser Kronofogdemyndighetens polisanmälan rörande klagandens påstådda överträdelse av myndighets bud i enlighet med 17 kap 13 § brottsbalken, lades förundersökningen ned den 13 april 2011 med hänvisning till bestämmelser om åtalsunderlåtelse.
29. Den 4 oktober 2011 beslutade Kronofogdemyndigheten att återkalla exekutionstiteln rörande sågverket eftersom man ansåg att inga ytterligare omständigheter hade framkommit som skulle kunna avslöja dess placering. Dessutom ansåg man att det inte fanns några andra åtgärder som skulle kunna ge resultat för att åstadkomma detta.
C. Klagomålet till justitiekanslern
30. Den 26 april 2012 ingav klaganden en begäran om skadestånd till justitiekanslern, i enlighet lagen om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder, 1998:714, uppgående till 80 000 kr för det lidande han hade fått utstå under de 42 dagar han suttit frihetsberövad. Han krävde vidare en ersättning på 2 940 kr för kostnader som hade dragits från hans pension under hans tid i häktet.
31. Den 15 oktober 2012 avslog justitiekanslern begäran. Justitiekanslern framhöll att beslutet att häkta klaganden hade fattats av en domstol, i enlighet med gällande lagstiftning. Dessutom fann granskningen av målet inga skäl att anse att beslutet hade fattats på felaktiga grunder och därför var felaktigt.
II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS
32. Enligt 4 kap 14 § utsökningsbalken (1981:774) är en gäldenär ansvarig att lämna den information om sina tillgångar som behövs i målet. Kronofogdemyndigheten kan förelägga gäldenären att lämna in en förteckning över sina tillgångar och kan vid behov utse en lämplig person för att bistå gäldenären vid utarbetandet av förteckningen. Gäldenären kan även föreläggas att på heder och samvete skriftligen bekräfta den information om hans tillgångar som han har tillhandahållit i förhör eller i en förteckning.
33. Av förarbetena till denna bestämmelse (prop. 1980/81:8, s. 405) framgår att gäldenärens ansvar gäller inte bara vilka tillgångar han eller hon äger utan också deras placering. Dessutom gäller detta ansvar så länge som ärendet är under behandling av Kronofogdemyndigheten.
34. En konsekvens av 2 kap 15 § utsökningsbalken är att Kronofogdemyndigheten, när den i enlighet med 4 kap 14 § förelägger gäldenären att göra eller upphöra med något, kan förelägga ett vite på det belopp som anses nödvändigt. Frågor om fastställande av vite som har utdömts på detta sätt behandlas av tingsrätten på begäran av Kronofogdemyndigheten.
35. I 2 kap 16 § utsökningsbalken föreskrivs att en gäldenär som inte följer ett föreläggande i enlighet med 4 kap 14 § kan häktas om det föreligger synnerliga skäl. Efter en begäran från Kronofogdemyndigheten ska tingsrätten pröva häktningsfrågan. Rätten ska hålla muntlig förhandling till vilken Kronofogdemyndigheten och gäldenären ska kallas. Bestämmelserna i rättegångsbalken rörande försvarare och rättegångskostnader i brottmål gäller på motsvarande sätt frågor som rör rätten till biträde och kostnader i målet. Efter den första förhandlingen ska rätten med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för att pröva om gäldenären fortfarande ska vara häktad. Om det inte längre finns skäl för häktning ska rätten omedelbart förordna att gäldenären friges. Ingen får hållas häktad längre tid än tre månader. Beträffande behandlingen i övrigt av frågor om häktning enligt denna paragraf har vad som gäller enligt rättegångsbalken om häktning av misstänkt motsvarande tillämpning.
36. I detta avseende anges i förarbetena (prop. 1980/81:8, p. 246) att det inte finns något krav på vitesföreläggande innan gäldenären kan häktas i enlighet med 2 kap 16 § utsökningsbalken. Förutsatt att det anses föreligga synnerliga skäl för häktning, är det tillräckligt att gäldenären har delgivits, och har underlåtit att efterkomma, ett föreläggande att uppfylla sina skyldigheter enligt 4 kap 14 § utsökningsbalken.
37. Enligt 4 kap 29 § utsökningsbalken får gäldenären inte, när utmätning har beslutats, om det är till skada för borgenären, förfoga över egendomen genom överlåtelse eller på annat sätt, om ej Kronofogdemyndigheten efter hörande av borgenären medger det av särskilda skäl.
38. Därutöver föreskrivs i 17 kap 13 § brottsbalken (1962:700) att den person som olovligen rubbar, skadar eller annars förfogar över egendom som bland annat är föremål för utmätning eller kvarstad dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller fängelse i högst ett år.
39. I rättegångsbalken (1942:740), 20 kap 7 §, föreskrivs att en åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts, bland annat om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter, eller att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse. Dessutom får åtal underlåtas i andra fall än vad som nämns ovan om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.
LAGSTIFTNINGEN
I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 5.1 I KONVENTIONEN
40. Klaganden klagade att hans frihetsberövande från den 29 juni 2010 till den 9 augusti 2010 stred mot artikel 5.1 i konventionen, som i relevanta delar har följande lydelse:
”1. Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i enlighet med en ordning som lagen föreskriver:
...
(b) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten, antingen därför att han underlåtit att uppfylla en domstols lagligen meddelade föreläggande eller i syfte att säkerställa ett fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet,
...”
A. Admissibility
41. Regeringen hävdade att ansökan skulle förklaras otillåtlig på grund av att alla interna rättsmedel inte uttömts. Man hävdade att klaganden efter justitiekanslerns avslag på hans begäran den 15 oktober 2012 inte hade väckt talan vid de allmänna domstolarna om skadestånd för det påstådda brottet mot konventionen. Denna möjlighet fanns fortfarande kvar för honom, och borde enligt regeringens uppfattning användas innan ett klagomål skickades in till Europadomstolen.
42. Klaganden hävdade att han måste anses ha uttömt inhemska rättsmedel. Han gjorde gällande att hans frihetsberövande stred mot konventionen under det rättsliga förfarandet vid de nationella domstolarna, och han hade också framfört ett klagomål om sitt frihetsberövande till justitiekanslern.
43. Domstolen upprepar att syftet med kravet på uttömmande av inhemska rättsmedel enligt artikel 35.1 i konventionen är att ge konventionsstaterna möjlighet att förhindra eller rätta till de överträdelser de anklagas för innan dessa anklagelser inges till domstolen. Följaktligen behöver staterna inte svara för sina handlingar inför ett internationellt organ innan de har haft möjlighet att rätta till förhållandena genom sin egen rättsordning. Denna regel bygger på antagandet, återspeglat i konventionens artikel 13 – med vilken den hänger nära samman – att det finns ett effektivt rättsmedel i det inhemska systemet med avseende på den påstådda överträdelsen. Därmed är den en viktig aspekt av principen att den skyddsmekanism som upprättats genom konventionen är underordnad de nationella systemen till skydd för de mänskliga rättigheterna (se Selmouni mot Frankrike [GC], nr 25803/94, punkt 74, ECHR 1999‑V, med ytterligare hänvisningar).
44. I detta avseende konstaterar domstolen att det i Sverige är möjligt att lämna in ett klagomål till justitiekanslern och/eller väcka talan mot staten vid de allmänna domstolarna när det gäller påstådda kränkningar av konventionen, och domstolen har funnit att det utgör ett effektivt rättsmedel. Alltså kan potentiella sökande som regel förväntas lämna in en inhemsk begäran om ersättning för påstådda kränkningar av konventionen innan klagomål framförs till domstolen (se Eriksson mot Sverige, nr 60437/08, punkt 42–53, 12 april 2012; Ruminski mot Sverige (beslut), nr 10404/10, 21 maj 2013; och Marinkovic mot Sverige (beslut), nr 43570/10, punkt 39, 10 december 2013).
45. Emellertid fastställde domstolen även att om mer än ett potentiellt effektivt rättsmedel är tillgängligt behöver en sökande endast ha använt ett rättsmedel efter eget val (se bland annat T.W. mot Malta [GC], nr 25644/94, punkt 34, 29 april 1999, och Karakó mot Ungern, nr 39311/05, punkt 14, 28 april 2009). Följaktligen kan sökande välja mellan de två i Sverige tillgängliga alternativen (se Ruminski, anfört ovan, punkt 38, och Marinkovic, anfört ovan, punkt 40).
46. Domstolen noterar att klaganden till justitiekanslern inlämnade ett skadeståndskrav avseende hans frihetsberövande och att detta krav avslogs den 15 oktober 2012. Därmed måste klaganden anses ha uttömt de inhemska rättsmedlen i detta avseende, och regeringens invändning måste följaktligen ogillas.
47. Dessutom konstaterar domstolen att detta klagomål inte är uppenbart ogrundat enligt artikel 35.3.a i konventionen och att det inte är otillåtligt av andra skäl. Det måste därför förklaras tillåtligt.
B. Sakförhållanden
1. Parternas inlagor
(a) Klaganden
48. Klaganden vidhöll att hans frihetsberövande stred mot artikel 5.1 i konventionen. Även om han medgav att hans häktning hade genomförts i enlighet med lagen, motsatte han sig att den skulle ha varit i proportion till det eftersträvade syftet. Enligt klaganden borde myndigheterna ha tillgripit mindre påträngande åtgärder innan de mest påträngande åtgärder som stod till buds användes. Vidare blev han under sin häktning inte hörd eller ombedd att lämna några upplysningar, och så skedde inte heller med hans familj eller någon annan. Dessutom hade Kronofogdemyndigheten inte undersökt sågverkets placering; i stället hade man förklarat att man inte hade någon avsikt att leta efter det. I detta sammanhang erkände klaganden att han gömt det på en okänd plats långt från Falun, den närmaste staden. Emellertid hade det inte tjänat något syfte att häkta honom eftersom det inte fanns någon risk att han skulle hindra eftersökningen av sågverket. Således hävdade klaganden att det enda skälet till häktningen var att tvinga honom att avslöja platsen för egendomen, och att denna åtgärd var helt klart oproportionerlig mot syftet.
(b) Regeringen
49. Regeringen hävdade att klagandens häktning omfattades av artikel 5.1.b i konventionen och att den hade varit i överensstämmelse med kraven på lagenlighet och proportionalitet.
50. Vad gäller lagenligheten konstaterade man att de relevanta bestämmelserna i utsökningsbalken var tydliga och att klagandens häktning var i överensstämmelse med ett förfarande som föreskrivs i lag, och som kan överklagas och granskas. Regeringen underströk att den rättsliga grunden för hans häktning var hans underlåtenhet att uppfylla sin skyldighet att lämna information om egendomen, och enligt dess uppfattning innefattade det inga inslag av straff.
51. Vad gäller proportionaliteten i klagandens häktning framhöll regeringen först att de nationella domstolarna uttryckligen hade bedömt åtgärdens proportionalitet i sina beslut. Man förklarade sedan att klaganden hade häktats för att han skulle förmås tillhandahålla information av avgörande betydelse för genomförandet av exekutionstiteln avseende en betydande skatteskuld. Det var väsentligt att sådana beslut skulle kunna verkställas för att säkerställa betalning av skatter, och det var därför ett berättigat syfte av stor betydelse.
52. Regeringen hävdade vidare att klaganden hade försvårat den rättsliga utredningen genom att inte följa exekutionstiteln och föreläggandet att tillhandahålla information om sågverket, fullt medveten om att hans handling stred mot lagen och kunde leda till att han frihetsberövades. Enligt dess uppfattning skulle det inte ha varit möjligt att förmå klaganden att lämna den information som behövdes med en mindre påträngande åtgärd än häktning, eftersom han hade vägrat att lämna någon information i nästan två månader efter att exekutionstiteln vunnit laga kraft. Därtill hävdade regeringen att det inte hade framkommit att klaganden hade några andra tillgångar som kunde utmätas för att täcka ett vite.
53. Dessutom förklarade regeringen att hänsyn måste tas till att klaganden under det nationella förfarandet hade uppgivit att han skaffade undan den med kvarstad belagda egendomen till en tämligen avlägsen plats för att göra det omöjligt för Kronofogdemyndigheten att verkställa exekutionstiteln. Det skulle därför ha varit praktiskt omöjligt för Kronofogdemyndigheten att hitta egendomen utan att avsätta orimliga resurser för detta ändamål. Andra utredningsåtgärder, bland annat en utredning om tillgångar samt formella förhör med klaganden och hans fru, hade genomförts, så därmed kvarstod inga andra rimliga och potentiellt effektiva åtgärder, förutom häktning.
54. Vad gäller häktningens längd förklarade regeringen att klaganden hade varit häktad i 42 dagar, vilket är mindre än hälften av den maximala häktningstid som tillåts enligt lag. Man hävdade även att vissa restriktioner måste accepteras av en häktad och att det var oundvikligt att det skulle kunna ge upphov till vissa olägenheter utan att åtgärden därmed blev oproportionerlig. Således konstaterade regeringen att klagandens häktning hade varit förenlig med proportionalitetsprincipen i artikel 5.1 i konventionen.
2. Domstolens bedömning
55. Domstolen konstaterar inledningsvis att det är ostridigt i målet att klaganden var ”frihetsberövad” i den mening som avses i artikel 5.1 i konventionen. Därtill är parterna även överens om att åtgärden var lagenlig enligt nationell rätt, nämligen 4 kap 14 § och 2 kap 16 § utsökningsbalken. Domstolen konstaterar vidare att klagandens häktning som sådan var i enlighet med ett förfarande som föreskrivs i svensk lag. Han fick ett juridiskt biträde, hans häktning prövades och en muntlig förhandling hölls varannan vecka, och vid varje tillfälle kunde han överklaga tingsrättens beslut till högre rättslig instans, vilket han också gjorde.
56. Regeringen anförde vidare att klagandens häktning skulle betraktas enligt artikel 5.1.b eftersom klaganden vägrade rätta sig efter exekutionstiteln och föreläggandet att lämna information om sågverkets placering. Klaganden invände inte mot denna systematik i sina yttranden och domstolen finner att klagomålet verkligen ska bedömas enligt denna punkt.
57. I detta sammanhang erinrar domstolen om att häktning tillåts enligt punkt b i artikel 5.1 endast för att ”säkerställa ett fullgörande” av skyldighet föreskriven i lag. Därför måste det åtminstone finnas en ej fullgjord skyldighet som den berörda personen är ansvarig för, och gripandet och frihetsberövandet måste vara i syfte att säkerställa dess fullgörande och får inte vara bestraffande till sin karaktär. Så fort skyldigheten i fråga har fullgjorts upphör grunden för frihetsberövande enligt artikel 5.1.b (se Vasileva mot Danmark, nr 52792/99, punkt 36, 25 september 2003).
58. Därtill måste en avvägning göras mellan vikten av att i ett demokratiskt samhälle säkerställa det omedelbara fullgörandet av skyldigheten i fråga, och vikten av rätten till frihet. Frihetsberövandets varaktighet är också en relevant faktor för en sådan avvägning (se bland annat Vasileva, anfört ovan, punkt 37, med ytterligare hänvisningar).
59. I det aktuella målet konstaterar domstolen att exekutionstiteln som belägger klagandens sågverk med kvarstad vann laga kraft när hans ansökan om prövningstillstånd hos Högsta domstolen vägrades den 6 maj 2010. Den noterar vidare att Kronofogdemyndigheten kallade klaganden till förhör den 7 maj 2010 och då även delgav honom ett föreläggande om att förse myndigheten med nödvändig information för att återfinna sågverket och sälja det. Därtill angavs uttryckligen i föreläggandet att klaganden enligt 4 kap 14 § utsökningsbalken var skyldig att lämna den nödvändiga informationen, och om han inte gjorde det avsåg myndigheten att hos tingsrätten yrka på hans häktning. Det är sålunda uppenbart för domstolen att klaganden häktades i syfte att säkerställa fullgörandet av den i lag föreskrivna skyldigheten, nämligen att berätta för Kronofogdemyndigheten var han hade gömt sågverket. Omständigheterna i målet avslöjar inte om denna åtgärd var av bestraffande eller annan natur. Här finner domstolen det värt att betona att den förundersökning som inleddes mot klaganden, och som senare lades ned, rörde brottet att dölja sågverket och avsåg inte klagandens vägran att lämna ut dess placering.
60. Därtill framgår det tydligt av 2 kap 16 § utsökningsbalken att om klaganden hade tillhandahållit den information som behövdes för att lokalisera sågverket, skulle han ha frigivits omedelbart ur häktet, såsom föreskrivs i artikel 5.1.b.
61. Vad som sålunda återstår för domstolen är att besluta huruvida åtgärden att frihetsberöva klaganden var proportionerlig med hänsyn till det av myndigheterna eftersträvade syftet, nämligen att få information om var den med kvarstad belagda egendomen var placerad. I denna bedömning anser domstolen att följande punkter är relevanta: naturen av den skyldighet som härrör från gällande lagstiftning, inklusive dess underliggande ändamål och syfte; den person som häktades och de specifika omständigheter som ledde fram till häktningen; häktningens längd (se Vasileva, anfört ovan, punkt 38).
62. Vad avser skyldighetens natur och dess underliggande ändamål och syfte, upprepar domstolen att klaganden greps enbart eftersom han konsekvent vägrade lämna information om den egendom som var belagd med kvarstad, varigenom han underlät att fullgöra den i 4 kap 14 § utsökningsbalken föreskrivna skyldigheten. Emellertid kan skyldighetens underliggande ändamål och syfte stå att finna i beslutet att utmäta och sälja klagandens egendom för att reglera hans tämligen omfattande skatteskuld till staten och därigenom säkerställa skatteinbetalningen. I detta sammanhang understryker domstolen att artikel 1 i det första protokollet till konventionen medger långtgående befogenheter för staten ”att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och vite” (se även Gasus Dosier- und Fördertechnik GmbH mot Nederländerna, 23 februari 1995, punkt 59, serie A nr 306‑B). Sålunda står det klart för domstolen att åtgärder av detta slag som vidtas för att underlätta indrivandet av skatteskulder och säkerställa skatteintäkter till staten är i det allmännas intresse och av stor betydelse, speciellt om gäldenären såsom i det aktuella målet har tillräckliga tillgångar för att täcka skulden men inte vill använda dem för att betala.
63. När det gäller den person som häktats och de specifika omständigheter som ledde fram till häktningen konstaterar domstolen att klaganden var 67 år då han häktades. Den konstaterar vidare att klaganden har hävdat att han hade vissa hälsoproblem för vilka han medicinerade under häktningstiden. Emellertid har han inte ingivit några läkarintyg eller annan bevisning till stöd för detta påstående, inte heller finns det några bevis för att han klagade över detta hos fängelsemyndigheterna. Baserat på handlingarna i målet finner domstolen alltså inte att klaganden ska ha varit särskilt utsatt eller på annat sätt i ett tillstånd som inte lämpade sig för häktning. Vad avser de specifika omständigheter som ledde fram till häktningen noterar domstolen inledningsvis att klaganden erkände att han hade gömt sågverket och att han underströk att han hade gjort det på egen hand, samt att hans hustru och andra familjemedlemmar inte visste var det fanns. Därtill besökte Kronofogdemyndigheten klagandens bostad för att leta efter sågverket och konstaterade att det saknades. Man hörde vidare både klaganden och hans hustru utan resultat, efter att ha informerat klaganden om hans skyldighet att samarbeta. Man hade även delgivit honom föreläggandet, där det framgick att myndigheten avsåg att vidta ytterligare åtgärder mot honom om han inte samarbetade, genom att hos tingsrätten yrka på hans häktning. Alltså var klaganden medveten om de möjliga konsekvenserna om han framhärdade i att vägra fullgöra den lagstadgade skyldigheten att lämna den erforderliga informationen.
64. Här konstaterar domstolen att klaganden har hävdat att myndigheterna borde ha tillgripit mindre påträngande åtgärder innan han häktades, såsom ett vitesföreläggande. Samtidigt som domstolen håller med om att mindre påträngande åtgärder i princip bör tillgripas först, påpekar den att klaganden i det aktuella målet befann sig i den aktuella situationen eftersom han inte hade pengar för att betala sina skatteskulder, och enligt uppgift från regeringen hade han inga andra tillgångar för att täcka ytterligare skulder. Enligt domstolen skulle det under dessa omständigheter inte ha tjänat något syfte att med vitesföreläggande uppmana klaganden att fullgöra sin skyldighet att samarbeta med Kronofogdemyndigheten, i synnerhet som han under förhöret den 7 maj 2010 hade förklarat att han tog fullt ansvar för sina handlingar och att han vägrade samarbeta med Kronofogdemyndigheten, medveten om att vägran skulle kunna leda till att han häktades.
65. Slutligen konstaterar domstolen att häktningen varade i 42 dagar, vilket måste betraktas som en relativt lång tid (se Gatt mot Malta, nr 28221/08, ECHR 2010, med ytterligare hänvisningar). Emellertid måste det beaktas att klaganden skulle ha blivit frigiven tidigare, även omedelbart, om han hade fullgjort sin skyldighet. Därtill prövades lagenligheten och rimligheten i hans fortsatta häktning varannan vecka av tingsrätten, där klaganden hördes personligen och kunde överklaga tingsrättens beslut till högre rättslig instans, vilket han också gjorde. Dessutom skulle enligt gällande bestämmelser i nationell rätt häktningen kunnat fortsätta upp till tre månader om tingsrätten inte hade funnit att det inte längre var motiverat att hålla klaganden häktad, i dess beslut den 9 augusti 2010.
66. Klaganden hävdade att häktningstiden var alltför lång med hänsyn till att Kronofogdemyndigheten inte vidtog någon åtgärd under denna period för att lokalisera sågverket, såsom att höra honom och hans familjemedlemmar eller att leta efter det. Domstolen konstaterar emellertid att klaganden hade hörts men vägrade lämna några upplysningar. Därtill hade han uttryckligen förklarat att han ensam var ansvarig för bortskaffandet av egendomen och att ingen i hans familj visste var den fanns. Ändå hördes även hans hustru den 7 maj 2010 men sade att hon inte visste var sågverket var. Under dessa omständigheter kan domstolen inte se något skäl för Kronofogdemyndigheten att upprepa förhöret, i synnerhet som klaganden hördes inför tingsrätten varannan vecka när hans häktning omprövades; och han hade sålunda möjlighet att lämna den nödvändiga informationen vid dessa tillfällen, eller för övrigt när som helst under sin häktning. Vad avser en skyldighet för Kronofogdemyndigheten att eftersöka egendomen konstaterar domstolen att klaganden under förhör den 7 maj 2010 hade berättat för myndigheten att han hade kört en sträcka med den och att han inte var säker på om han skulle kunna få tillbaka den om han ville. Med så lite information är det svårt att tänka sig att Kronofogdemyndigheten skulle ha kunnat göra någon användbar eller effektiv eftersökning av egendomen.
67. Ovanstående överväganden är tillräckliga för att domstolen ska kunna dra slutsatsen att åtgärden att häkta klaganden, under omständigheterna i det aktuella målet, var i enlighet med artikel 5.1.b eftersom den stod i proportion till det legitima syftet att förmå honom att uppfylla sin lagstadgade skyldighet att samarbeta med myndigheterna och ge dem nödvändig information om sin egendom, så att de kunde säkerställa betalningen av hans skatteskuld.
68. Det har följaktligen inte skett någon överträdelse av artikel 5.1 i konventionen.
II. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN
69. Klaganden klagade vidare att omständigheterna för hans häktning utgjorde omänsklig och förnedrande behandling, i strid med artikel 3 i konventionen. Denna bestämmelse har följande lydelse:
”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”
70. Regeringen bestred det argumentet.
71. Domstolen konstaterar att klaganden hävdar att han hölls i isolering under långa perioder utan att få sin normala medicinering, och att han satt häktad med farliga brottslingar. Emellertid har han inte ingivit någon bevisning till domstolen för att styrka sina påståenden eller för att visa att han klagade över dessa omständigheter hos personalen på häktet eller den svenska kriminalvården.
72. Därför är detta klagomål uppenbart ogrundat och måste avslås i enlighet med artikel 35.3.a och 35.4 i konventionen.
PÅ DESSA GRUNDER BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT ATT:
1. förklara klagomålet enligt artikel 5.1 tillåtligt och återstoden av klagomålet otillåtligt,
2. fastställa att det inte har skett någon överträdelse av artikel 5.1 i konventionen.
Utarbetat på engelska, och meddelat skriftligen den 16 oktober 2014, i enlighet med regel 77 § 2 och 77 § 3 i domstolens arbetsordning.
Claudia WesterdiekMark Villiger
JustitiesekreterarePresident
I enlighet med artikel 45.2 i konventionen och regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas domare Power-Fordes separata yttrande till denna dom.
M.V.
C.W.
DOMARE POWER-FORDES INSTÄMMANDE YTTRANDE
1. Det var med viss olust som jag avgav min röst i förevarande mål. Det finns något oroande i att frihetsberöva en 67 år gammal man med medicinska besvär för underlåtenhet att betala en skatteskuld.
2. Hovrätten fann den 28 juni 2010 att det fanns ”synnerliga skäl” som föranledde klagandens häktning. Dessa skäl uppgavs vara (i) skuldens storlek, (ii) värdet av den gömda egendomen och (iii) det faktum att klaganden hade framhärdat i sin vägran att avslöja egendomens placering (punkt 18).
3. Den första prövningen av hans häktning ägde rum den 30 juni 2010 (se punkt 19). Domstolen upprepade sina skäl för att häkta klaganden. En andra prövning ägde rum den 13 juli 2010. Den dagen förklarade klaganden för tingsrätten, i ett försök att bli frigiven, att han led av högt blodtryck samt panik- och ångestattacker som orsakade honom sömnsvårigheter. Han underrättade domstolen om att han nyligen hade behandlats för prostatacancer och att han inte fick ta sin normala medicin mot panikattacker. Något oroväckande tog tingsrätten inte upp klagandens hälsotillstånd. Den hävdade att det kvarstod ”synnerliga skäl” för klagandens fortsatta häktning (se punkt 21).
4. En tredje prövning av häktningen ägde rum den 27 juli 2010. Tingsrätten uppmärksammades på en ytterligare medicinsk komplikation som förvärrades av frihetsberövandet, nämligen klagandens astmaproblem. Återigen framhöll han sina allmänna hälsoproblem och förklarade att hans häktning, med hänsyn till hans ålder och hälsotillstånd, inte stod i proportion till det eftersträvade syftet. Tingsrätten underlät igen att beakta och/eller reagera på dessa inlagor. Den vidhöll att det fanns ”synnerliga skäl” för klagandens häktning.
5. Den 9 augusti 2010 ägde en fjärde prövning rum, och tingsrätten beslutade att det inte längre fanns ”synnerliga skäl” för klagandens häktning. Vad hände, kan man undra, med dessa ”synnerliga skäl” som hade motiverat hans frihetsberövande i 42 dagar? Skuldens storlek, värdet av den gömda egendomen samt klagandens inställning till att avslöja var den fanns hade inte förändrats.
6. Jag accepterar att klaganden var skyldig att följa lagen och att hans eget beteende bidrog till de händelser som inträffade. Icke desto mindre, med hänsyn till det ovanstående, och i synnerhet till att de nationella domstolarna inte beaktade frågor rörande klagandens hälsa, kan jag inte låta bli att tvivla om proportionaliteten i de tvångsmedel som användes i detta mål.
Full & Egal Universal Law Academy