Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket
STORA KAMMAREN
(GRAND CHAMBER)
MÅL GROSS ./. SCHWEIZ
(Klagomål nr 67810/10)
UTSLAG
STRASBOURG
30 september 2014
Detta utslag är slutgiltigt men kan bli föremål för redaktionell granskning.
I målet Gross ./. Schweiz,
där Europadomstolen för mänskliga rättigheter, i stora kammaren (Grand Chamber) bestående av:
Dean Spielmann, ordförande,
Josep Casadevall,
Ineta Ziemele,
Mark Villiger,
Isabelle Berro-Lefèvre,
Boštjan M. Zupančič,
Alvina Gyulumyan,
Khanlar Hajiyev,
Dragoljub Popović,
Ledi Bianku,
Nona Tsotsoria,
Ann Power-Forde,
Vincent A. De Gaetano,
Linos-Alexandre Sicilianos,
Helen Keller,
Helena Jäderblom,
Johannes Silvis, domare,
och Erik Fribergh, justitiesekreterare,
som 5 mars och 27 augusti 2014 har överlagt i enrum,
avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 67810/10) mot det Schweiziska edsförbundet som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av en schweizisk medborgare, fr. Alda Gross (“klaganden”), den 10 november 2010.
2. Klaganden företräddes av F.T. Petermann, en advokat verksam i St Gallen i Schweiz. Den schweiziska regeringen ("regeringen") företräddes av sitt ombud, F. Shürmann, chef för Federala justitieministeriets Avdelning för Mänskliga rättigheter och Europarådet .
3. Klaganden påstod med stöd av artikel 8 i konventionen i synnerhet att hennes rätt att själv bestämma hur och när hennes liv skulle avslutas hade kränkts.
4. Klagomålet tilldelades domstolens andra avdelning (regel 52 § 1 i domstolens arbetsordning). . Den 5 januari 2012 fick regeringen meddelande om detta klagomål. Det bestämdes också att målet skulle beviljas förtur (Regel 41). Den 14 maj 2013 avgav en kammare bestående av följande domare: Guido Raimondi, President, Danutė Jočienė, Peer Lorenzen, András Sajó, Işıl Karakaş, Nebojša Vučinić, Helen Keller, samt även Stanley Naismith, avdelningens justitiesekreterare, efter överläggning i enrum ett utslag där majoriteten ansåg att artikel 8 i konventionen hade kränkts. Domare Raimondis, Jočienės and Karakaş gemensamma skiljaktiga uppfattning bifogades utslaget.
5. I ett brev från 12 augusti 2013, begärde regeringen att målet i enlighet med artikel 43 i konventionen samt regel 73 skulle hänskjutas till stora kammaren. Den 7 oktober 2013 villfor stora kammarens panel denna begäran.
6. Stora kammarens sammansättning fastställdes i enlighet med bestämmelserna i artikel 26 § 4 och 5 i konventionen samt regel 24.
7. Klaganden och regeringen ingav var för sig ytterligare skriftliga yttranden (regel 59 § 1). I sin inlaga från 7 januari 2014, underrättade regeringen domstolen om att klaganden hade avlidit den 10 november 2011. Klagandens ombud lämnade in kommentarer som svar.
8. Dessutom erhölls kommentarer från tredje part beträffande fakta i klagomålet från: Alliance Defending Freedom (Förbundet för frihetens försvar) (tidigare Alliance Defense Fund), en förening i Amerikas Förenta Stater ("USA") som ägnar sig åt att skydda rätten till liv världen över, företrätt av P. Coleman, European Centre for Law and Justice (Europacentret för lag och ordning), en organisation i Frankrike som specialiserar sig på frågor om bioetik och försvaret av religionsfrihet, företrätt av G. Puppinck, Americans United for Life (Förenade amerikaner för livet), en förening i USA som ägnar sig åt att skydda rätten till liv från konception till naturlig död, företrädd av W.L. Saunders samt Dignitas, en förening i Schweiz som har till syfte att deras medlemmar ska vård i livets slutskede och få dö på ett värdigt sätt, företrädd av L.A. Minelli. Samtliga dessa utomstående parter hade av ordföranden fått tillåtelse att medverka i det skriftliga förfarandet inför kammaren (artikel 36 § 2 i konventionen samt regel 44 § 3.
FAKTA
OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
9. Klaganden föddes 1931 och avled den 10 november 2011.
10. Klaganden hade i många år uttryckt sin önskan att få avsluta sitt liv. Hon förklarade att hon med tiden blev allt skröpligare och att hon inte längre ville lida av att hennes fysiska och psykiska tillstånd försämrades Hon bestämde sig för att hon ville avsluta sitt liv genom att ta en dödlig dos pentobarbitalnatrium. Hon kontaktade en förening för självmordshjälp – EXIT – för att få hjälp. Där svarade man att det skulle vara svårt att hitta en läkare som var beredd att skriva ut det dödliga läkemedlet.
11. Den 20 oktober 2008 lämnade dr T, en psykiater, ett expertutlåtande där han konstaterade att det inte förelåg något tvivel om att klaganden kunde bilda sig en egen uppfattning.. Ur psykiatrisk synpunkt hade dr T ingenting att invända mot att klaganden fick utskrivet en dödlig dos pentobarbitalnatrium. Han avstod emellertid från att själv utfärda receptet eftersom han inte ville blanda ihop sina roller som expert och vårdgivare.
12. I brev från den 5 november och 1 december 2008 samt 4 maj 2009, framlade klagandens företrädare för hennes räkning en begäran om att få pentobarbitalnatrium utskrivet till ytterligare tre läkare som samtliga avböjde att utfärda det begärda receptet.
13. Den 16 december 2008, lämnade klaganden in en begäran till hälsovårdsnämnden i kantonen Zürich om att få 15 gram pentobarbitalnatrium i syfte att begå självmord. Den 29 april 2009 avslog hälsovårdsnämnden klagandens begäran.
14. Den 29 maj 2009 skickade klaganden en överklagan till Förvaltningsrätten i kantonen Zürich. Den 22 oktober 2009 avslog Förvaltningsrätten överklagan. Förvaltningsrätten ansåg särskilt att kravet för att erhålla ett recept på en dödlig dos pentobarbitalnatrium överensstämde med artikel 8 i konventionen. Kravet på ett läkarrecept syftade till att förhindra förhastade beslut och garanterade att den avsedda handlingen var medicinskt motiverad. Det garanterade dessutom att beslutet grundade sig på ett genomtänkt utövande av den fria viljan hos personen ifråga. Förvaltningsrätten konstaterade att dr T i sitt expertutlåtande inte hade tagit hänsyn till om klaganden led av någon sjukdom som skulle motivera antagandet att hennes liv snart var slut. Det egna önskemålet om att dö var, även om det var noga övertänkt, inte tillräckligt för att skriva ut ett recept. Omständigheterna i målet visade följaktligen inte att de erforderliga förutsättningarna för att skriva ut ett läkarrecept hade uppfyllts i föreliggande fall. Det fanns således ett behov för ytterligare läkareundersökning. Under dessa omständigheter ansåg Förvaltningsrätten att det inte fanns tillräckliga skäl för att ge klaganden dispens från kravet på en grundlig läkarundersökning och ett läkarrecept.
15. Den 12 april 2010 avslog Federala högsta domstolen en överklagan från klaganden. Den konstaterade bl.a. att klaganden definitivt inte uppfyllde fordringarna i de etiska riktlinjer om vård av patienter i livets slutskede som antagits av den schweiziska läkarvetenskapsakademien eftersom hon inte led av någon dödlig sjukdom, utan ville dö på grund av sin framskridna ålder och tilltagande skröplighet. Även om Federala högsta domstolen tidigare hade ansett att utfärdandet av ett läkarrecept på pentobarbitalnatrium till en person som led av en obotlig, ihållande och allvarlig psykisk sjukdom inte nödvändigtvis innebar ett brott mot en läkares yrkesåtaganden, måste detta undantag hanteras med "yttersta återhållsamhet" och föreskrev inte att läkarkåren eller staten skulle förse klaganden med den begärda dosen pentobarbitalnatrium för att hon skulle kunna avsluta sitt liv. Federala högsta domstolen konstaterade vidare att ett utfärdande av recept på den begärda substansen krävde en grundlig läkarundersökning och, med tanke på den orubbliga önskan att dö, långvarig övervakning från den specialistläkare som var beredd att utfärda det erforderliga receptet. Denna fordring kunde inte kringgås genom klagandens begäran om undantag från kravet på ett läkarrecept.
16. Den 10 november 2010 lämnade klagandens ombud in en framställning till domstolen.
17. Den 24 oktober 2011 fick klaganden ett recept på 15 gram pentobarbitalnatrium som var undertecknat av en läkare, dr U. Den 10 november 2011 tog hon sitt liv genom att dricka den utskrivna substansen. Enligt en polisrapport från 14 november 2011, kunde man inte hitta några släktingar till den avlidna. Rapporten kom fram till att klaganden hade begått självmord med hjälp från EXIT och att man inte hade kunnat identifiera någon tredje person att åläggas brottsansvar i detta sammanhang.
18. Domstolen blev inte underrättad om klagandens frånfälle förrän den 7 januari 2014 (se punkt 19 nedan).
LAGEN
REGERINGENS INLEDANDE PROTEST
A. Regeringens framställningar till stora kammaren
19. I sin inlaga till domstolen från 7 januari 2014, uppgav regeringen att man vid framtagandet av denna för säkerhets skull hade hört sig för beträffande klagandens situation i den kommun där hon bodde och fick reda på att hon hade dött den 10 november 2011. När kammaren avgav sitt utslag i detta mål, hade hon alltså varit död i ungefär ett och ett halvt år. Med hänvisning till domstolens beslut i målet Predescu ./. Rumänien, (nr 21447/03, § 25, 2 december 2008), begärde man att domstolen skulle förklara att klagomålet inte var godtagbart p.g.a. missbruk av framställningsrätten i enlighet med artikel 35 § 3 (a) och 4 i konventionen.
20. Regeringen hävdade att ombudet inte bara hade underlåtit att informera domstolen om klagandens död – vilket denne skulle ha gjort senast när domstolens kansli gav honom sin sakframställan och då antog att hon var vid livet – utan hade också vilselett domstolen i sina framställningar genom att ge intryck av att klaganden fortfarande var vid livet.
21. Enligt regeringens åsikt hade klagandens ombud agerat i syfte att vilseleda domstolen ifråga om en väsentlig aspekt av dess undersökning av klagomålet.
B. Klagandens ombuds framställningar till stora kammaren
22. Ombudet svarade att han inte hade haft någon personlig kontakt med sin klient sedan januari 2010 och att han blivit medveten om hennes död först den 9 januari 2014 då han fått ett exemplar av regeringens inlaga från 7 januari samma år.
23. Ombudet förklarade att klaganden hade önskat att ombudet skulle vidarebefordra all korrespondens till F., en pensionerad präst som också arbetade frivilligt för självmordshjälpföreningen EXIT. Skälet till detta arrangemang var bl.a. att breven från hennes ombud hade direkt orsakat stress och att hon följaktligen behövde få hjälp från någon hon litade på. Efter hennes överklagan till federala högsta domstolen i januari 2010 hade man alltså kommit överens om att F. personligen skulle ta med sig all korrespondens till och förklara den för henne. Ombudet hävdade att han hade följt dessa instruktioner.
24. Efter att ha fått regeringens framställningar den 9 januari 2014, hade ombudet omedelbart kontaktat F. som hade förklarat att han på klagandens uttryckliga begäran hade avstått från att meddela denne om klagandens död eftersom hon var rädd för att det pågående förfarandet annars skulle ha avslutats. På sommaren 2011, när det stor klart att klaganden avsåg att avsluta sitt liv, hade hon informerat F. om att ombudet sagt till henne att om hon dog under förfarandets gång, skulle målet vara avslutat och att hon inte ville att det skulle bli så eftersom hon ville "öppna dörren för andra personer i hennes situation". F. uppfattade det som om den andliga rådgivarens yrkesetik inte tillät något avslöjande mot klagandens uttryckliga önskemål. Klagandens ombud uppgav vidare att han tyckte det var ytterst beklagligt att F. inte omedelbart hade underrättat honom om klagandens död eftersom han vederbörligen skulle ha informerat domstolen och skulle ha ansökt om att förfarandet detta till trots skulle fortsätta.
25. Med hänvisning till domstolens rättspraxis i tidigare mål där en klagande hade dött eller framfört önskemål om att få dra tillbaka sitt klagomål till kommissionen eller domstolen under förfarandets gång (ombudet hänvisade till domstolens utslag i målen Scherer ./. Schweiz, 25 mars 1994, serie A nr 287 samt Tyrer ./. Storbritannien, 25 april 1978, § 21, serie A nr 26), hävdade han att den senare, efter att ha lämnat in ett klagomål till institutionerna inom konventionen blev ansvarig för förfarandet. Det var således domstolen som hade att avgöra huruvida förfarandet i ett givet mål skulle fortsätta. Den avgörande faktorn i det avseendet var huruvida målet, enligt domstolens uppfattning, gav upphov till generella frågor om det allmännas intresse som krävde ytterligare undersökning.
26. I föreliggande mål uppmanade klagandens ombud domstolen att fortsätta förfarandet eftersom målet gav upphov till viktiga frågor gällande överensstämmelse med konventionen som i det allmännas intresse krävde ytterligare undersökning.. "Dödshjälp" var en omtvistad och ofta diskuterad fråga i många europeiska länder. Ärenden av detta slag framfördes i allmänhet av äldre och/eller sjuka personer. Om förfaranden systematiskt skulle lämnas därhän när en sådan person dog, skulle frågor som uppkom genom sådana mål aldrig kunna avgöras av domstolen.
C. Domstolens bedömning
27. Artikel 35 § 3 (a) i konventionen föreskriver:
"Domstolen ska som icke godtagbar förklara varje enskilt klagomål som lämnats in i enlighet med artikel 34 om den anser att:
(a) klagomålet är oförenligt med bestämmelserna i konventionen eller i dess protokoll, uppenbart ogrundat eller ett missbruk av rätten till enskilt klagomål, ..."
28. Domstolen upprepar att ett klagomål enligt denna bestämmelse kan avslås som missbruk av rätten till enskilt klagomål om den bland andra skäl medvetet har grundats på osanna fakta (se Akdivar o.a. ./. Turkiet [SK], 16 september 1996, §§ 53-54, Rapport om domar och beslut 1996‑IV; Varbanov ./. Bulgarien, nr. 31365/96, § 36, ECHR 2000‑X; Rehak ./. Tjeckiska Republiken (besl.), nr 67208/01, 18 maj 2004; Popov ./. Moldavien (nr 1), nr 74153/01, § 48, 18 januari 2005; Kérétchachvili ./. Georgien (besl.), nr 5667/02, 2 maj 2006; Miroļubovs o.a. ./. Lettland, nr 798/05, § 63, 15 september 2009; samt Centro Europa 7 S.r.l. och Di Stefano ./. Italien [SK], nr 38433/09, § 97, ECHR 2012). Inlämning av ofullständiga och därigenom vilseledande information kan också innebära missbruk av rätten till klagomål, i synnerhet om uppgifterna rör det centrala i målet och det inte har lämnats någon tillfredsställande förklaring till underlåtenheten att lämna sådan information (se Hüttner ./. Tyskland (besl.), nr 23130/04, 9 juni 2006; Predescu ./. Rumänien, nr. 21447/03, §§ 25-26, 2 december 2008; samt Kowal ./. Polen (besl.), nr 2912/11, 18 september 2012). Samma sak gäller om det hänt något nytt och viktigt under förfarandet inför domstolen och där klaganden, trots att denne uttryckligen har blivit ombedd att göra detta genom regel 47 § 7 (tidigare 47 § 6) i domstolens arbetsordning, har underlåtit att lämna uppgifter till domstolen och därmed hindrat den från att avge utslag i målet med fullständig kännedom om fakta (se Centro Europa 7 S.r.l. och Di Stefano, ibid., samt Miroļubovs o.a., ibid.). Även i sådana mål måste emellertid sökandens avsikt att vilseleda domstolen alltid fastställas med tillfredsställande säkerhet (se Al-Nashif ./. Bulgarien, nr 50963/99, § 9, 20 juni 2002; Melnik ./.Ukraina, nr 72286/01, §§ 58-60, 28 mars 2006; Nold ./. Tyskland, nr 27250/02, § 87, 29 juni 2006; samt Centro Europa 7 S.r.l. och Di Stefano, ibid.).
29. När det gäller omständigheterna i föreliggande mål noterar domstolen inledningsvis att klaganden i sitt klagomål som lämnades till domstolen den 10 november 2010 med hänvisning till artikel 8 i konventionen klagade över att de schweiziska myndigheterna genom att vägra henne möjligheten att få tag på en dödlig dos pentobarbitalnatrium hade kränkt hennes rätt att själv bestämma på vilket sätt och när hennes liv skulle avslutas. Den konstaterar vidare att hennes klagomål den 5 januari 2012 vidarebefordrades till ansvarig regering och att kammaren den 14 maj 2013 avgav ett utslag där man (med fyra röster mot tre) ansåg att det förekommit en kränkning av artikel 8 i konventionen, ett beslut som grundade sig på antagandet att klaganden fortfarande var vid liv (se punkt 65-67 i kammarens utslag).
30. Det framkom emellertid senare att klaganden under tiden, den 24 oktober 2011, hade lyckats utverka ett läkarrecept på en dödlig dos pentobarbitalnatrium och att hon den 10 november 2011 hade avslutat sitt liv genom att dricka den utskrivna substansen.
31. Denna utveckling meddelades inte till domstolen av klaganden eller dennes ombud, utan av regeringen i dess inlaga från 7 januari 2014 efter att målet i enlighet med artikel 43 i konventionen hade hänskjutits till stora kammaren. Vid framtagandet av sin inlaga, hade regeringen hört sig för om klagandens situation och då blivit underrättad om fakta och omständigheterna kring hennes död.
32. Domstolen har tagit del av den förklaring som klagandens ombud har lämnat in om att han inte kände till klientens frånfälle eftersom han bara hade kontakt med henne via en mellanhand, F., som på hennes begäran med avsikt hade underlåtit att informera ombudet om hennes död. Enligt F. berodde detta på att hon var rädd för att ett avslöjande av detta faktum skulle göra att domstolen avbröt förfarandet i hennes mål. I egenskap av hennes andliga rådgivare ansåg han sig själv bunden av sin tystnadsplikt som hindrade honom från att lämna uppgifter mot hennes vilja.
33. Enligt domstolens uppfattning och med tanke på det föreliggande målets speciella karaktär ger det faktum att klagandens ombud inte hade någon direkt kontakt med sin klient, utan hade kommit överens om att indirekt kommunicera med henne via en mellanhand, emellertid upphov till ett antal frågor beträffande hans roll som juridiskt ombud i det aktuella förfarandet. Förutom en klagandes skyldighet att samarbeta med domstolen (se regel 44A i domstolens arbetsordning samt även regel 44C om "Underlåtenhet att delta på ett effektivt sätt", däribland möjligheten att dra slutsatser utifrån en parts underlåtenhet "att på eget initiativ lämna ut information av betydelse") och att hålla domstolen underrättad om alla omständigheter som har med hans eller hennes klagomål att göra (se regel 47 § 7, tidigare regel 47 § 6), har ett ombud ett särskilt ansvar för att inte inkomma med vilseledande framställningar (se regel 44D).
34. Av ombudets förklaring framgår att klaganden inte bara hade underlåtit att informera denne, och indirekt domstolen, om det faktum att hon hade lyckats utverka det begärda läkarreceptet, utan hade dessutom vidtagit särskilda åtgärder för att förhindra att ombudet och så småningom domstolen fick kännedom om hennes frånfälle i syfte att förhindra den senare från att avbryta förfarandet.
35. Mot denna bakgrund anser stora kammaren att fakta och omständigheterna kring klagandens död verkligen hade allt att göra med det centrala i den fråga som utgjorde underlaget till hennes klagomål enligt konventionen. Man kan också tänka sig att dessa fakta, om kammaren hade känt till dem, kunde ha fått en avgörande inverkan på dess utslag av den 14 maj 2013 där den fastslog att artikel 8 i konventionen hade kränkts (se efter vederbörliga ändringar, regel 80 i domstolens arbetsordning; Pardo ./. Frankrike (revidering – godtagbarhet), 10 juli 1996, §§ 21-22, Rapporter 1996‑III; Pardo ./. Frankrike (revidering – fakta), 29 april 1997, § 23, Rapporter 1997‑III; samt Gustafsson ./. Sverige (revidering – fakta), 30 juli 1998, § 27, Rapporter 1998‑V). Stora kammaren behöver emellertid inte spekulera över detta eftersom dess utslag av den 14 maj 2013 under alla omständigheter i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen inte har trätt ikraft.
36. Enligt F. var klagandens motiv för att undanhålla dessa uppgifter att oavsett det faktum att klagomålet till följd av hennes personliga omständigheter hade upphört, borde förfarandet i hennes mål få fortsätta till förmån för andra personer i liknande situation. Även om ett sådant motiv ur klagandens perspektiv kan vara förståeligt i den situation hon befann sig, anser domstolen det vara tillräckligt bevisat att hon genom att medvetet underlåta att lämna ut de uppgifterna till sitt ombud avsåg att vilseleda domstolen i en fråga som rörde det centrala i hennes klagomål enligt konventionen.
37. Domstolen godkänner följaktligen regeringens preliminära invändning att klagandens uppträdande innebar ett missbruk av framställningsrätten i betydelsen av artikel 35 § 3 (a) i konventionen.
AV DESSA SKÄL,
Förklarar domstolen med nio röster mot åtta att klagomålet på grund av klagandens missbruk av framställningsrätten i betydelsen av artikel 35 § 3(a) i konventionen inte är godtagbar.
Upprättat på engelska och franska och meddelat skriftligen 30 september 2014 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Erik FriberghDean Spielmann
JustitiesekreterareOrdförande
I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas följande avvikande uppfattningar denna dom:
(a) delad uppfattning med egen motivering från domare Silvis,
(b) gemensam skiljaktig uppfattning från domare Spielmann, Ziemele, Berro-Lefèvre, Zupančič, Hajiyev, Tsotsoria, Sicilianos and Keller
D.S.
E.F.
DELAD UPPFATTNING MED EGEN MOTIVERING FRÅN DOMARE SILVIS
Klaganden avslutade sitt liv genom att dricka en dödlig dos pentobarbitalnatrium som hon fått utskrivet samtidigt som ett klagomål rörande vägran att ge henne ett sådant recept behandlades av domstolen. Utan att ha blivit underrättad om de ändrade omständigheterna kring dödsfallet, behandlade kammaren målet och konstaterade att en kränkning av artikel 8 i konventionen hade skett på grund av en brist på klarhet i den schweiziska lagen ett och ett halvt år efter att klaganden hade avlidit. Kammarens utslag trädde aldrig i kraft eftersom målet hänsköts till stora kammaren. Det var först efter detta som domstolen blev informerad om att klaganden redan hade lyckats få tag i den dödliga drogen och därefter hade avlidit. Klagandens ombud hade inte informerat domstolen om detta faktum och förklarade att han inte ens varit medveten om hans klients förändrade omständigheter. Jag röstade för att klagomålet skulle förklaras som icke godtagbart på grund av missbruk av framställningsrätten. Alternativet med att bara stryka målet skulle enligt min mening inte i tillräcklig grad ha betonat vikten av att till fullo hålla domstolen informerad om nya omständigheter ifråga om det centrala i ett klagomål.
Jag skulle ha föredragit att stora kammaren inte fastställde att klaganden själv medvetet hade vilselett domstolen. Enligt min uppfattning fanns det ingen anledning till att med "tillfredsställande säkerhet" fastställa klagandens egna avsikter och då, underförstått, förutsätta att hon själv helt och fullt kände till fordringarna i domstolens arbetsordning. Det är bättre om domstolen inte lägger sig i hur klienter och deras ombud inför domstolen kommunicerar med varandra, eftersom det klart och tydligt framgår av regel 44C i domstolens arbetsordning att de måste medverka på ett effektivt sätt. Kännedom om klientens omständigheter skulle därför på ett lagligt sätt kunna tillskrivas hennes ombud. I egenskap av yrkesperson som agerar för sin klients räkning, är ombudet ansvarigt för att lämna ut ny information av betydelse (regel 47 § 6 fram till den 6 maj 2013, numera 47 § 7). Om man inte på ett tillfredsställande sätt ikläder sig detta ansvar utan tillräcklig förklaring och de nya uppgifterna ifråga rör det centrala i klagomålet, vill jag tro att slutsatsen att det förekommit missbruk av framställningsrätten är given (se Hüttner ./. Tyskland (besl.), nr 23130/04, 9 juni 2006; Predescu ./. Rumänien, nr 21447/03, §§ 25-26, 2 december 2008; samt Kowal ./. Polen (besl.), nr 2912/11, 18 september 2012)
Varför försökte domstolen fastställa huruvida det var klaganden själv som medvetet hade vilselett domstolen? Detta förefaller vara en följd av domstolens tidigare rättspraxis, dvs. begränsa upptäckt av missbruk av framställningsrätten när det gäller mål där en klagande har haft en bakomliggande avsikt att vilseleda. Genom att enligt min mening sätta ribban för att konstatera missbruk av framställningsrätten onödigtvis högt, också i ett så anmärkningsvärt mål som detta, har stora kammaren tvingat sig själv till att företa den ganska spekulativa uppgiften att med "tillfredsställande säkerhet" fastställa hennes psykiska tillstånd samt underförstått hennes processrättsliga insikter.
I Nold ./. Tyskland (nr 27250/02, § 87, 29 juni 2006) utgjorde klagandens avsikt att medvetet vilseleda domstolen inte ännu ett erforderligt villkor för att konstatera missbruk av framställningsrätten, eftersom det villkoret fortfarande var föremål för undantag i mycket speciella mål liksom i tidigare rättsfilosofi. I målet Centro Europa 7 S.r.l. och Di Stefano ./. Italien ([SK], nr 38433/09, § 97, ECHR 2012) konstaterade stora kammaren nyligen att innehållande av information skulle kunna utgöra missbruk av framställningsrätten, men att klagandens avsikt att vilseleda domstolen "också i sådana fall" alltid måste fastställas med tillräcklig säkerhet. Såsom har bekräftats i föreliggande utslag förefaller det som om stora kammaren har stängt dörren för möjligheten att konstatera missbruk av framställningsrätten i mycket speciella mål utan att uttryckligen "med tillfredsställande säkerhet" fastställa att klaganden avsåg att vilseleda domstolen Jag beklagar den här begränsningen och skulle hellre ha sett en ändring i motsatt riktning eftersom reglerna om processrättslig "hygien" vattnas ur när de uteslutande görs avhängiga subjektiva motiv i motsats till objektivt verifierbara skäl.
GEMENSAM SKILJAKTIG UPPFATTNING FRÅN DOMARE SPIELMANN, ZIEMELE, BERRO-LEFÈVRE, ZUPANČIČ, HAJIYEV, TSOTSORIA, SICILIANOS OCH KELLER
1. Samtidigt som vi håller med om att domstolen inte kan tolerera klagandens uppförande i det här målet, delar vi inte uppfattningen hos majoriteten i stora kammaren att föreliggande klagomål inte kan godkännas enligt artikel 35 § 3 (a) i konventionen på grund av missbruk av rätten till enskild framställning. Till skillnad från majoriteten, anser vi att den erforderliga tröskeln för att konstatera missbruk av rätten till enskild framställning inte har uppnåtts.
2. Domstolens rättspraxis beträffande rättighetsmissbruk är helt klar. Ansökningar kan betraktas som missbruk av rätten till enskilt klagomål enbart under exceptionella omständigheter . Domstolen har t.ex. förklarat att ett klagomål "förutom i extraordinära fall" bara får avslås som oegentlig om det medvetet grundade sig på osanna fakta" (se Knyazev ./. Ryssland, nr 25948/05, § 79, 8 november 2007, samt Aleksanyan ./. Ryssland, nr. 46468/06, § 117, 22 december 2008).
3. I föreliggande fall måste man fastställa huruvida klagandens advokat, F:s eller klagandens eget uppträdande är avgörande .
4. I ett tidigare mål konstaterade domstolen att ombudets försumliga brist på kännedom om omvandlingen av klientens livstidsdom samt underlåtenheten att underrätta domstolen när han/hon fick reda på detta innebar missbruk av rätten till enskilt klagomål (se Bekauri ./. Georgien (preliminär protest), nr 14102/02, § 23-25, 10 april 2012). I ett annat mål, där en förment klagande redan hade avlidit vid tidpunkten då klagomålet hade lämnats in till domstolen och hans underskrift på klagoformuläret faktiskt hade förfalskats av hans hustru, konstaterade domstolen att det avsiktliga undanhållandet av klagandens frånfälle utgjorde missbruk av rätten till enskilt klagomål och att klagomålet följaktligen skulle avslås i enlighet med artikel 35 § 3. I detta utslag förklarade domstolen emellertid att "ett klagomål kan bara avslås som oegentlig i betydelsen av artikel 35 § 3 i konventionen under extraordinära omständigheter, som t.ex. om det avsiktligt grundade sig på en faktabeskrivning som utelämnade eller förvrängde händelser av väsentlig betydelse" (se Andrianova o.a. ./. Ukraina, nr 10319/04, § 9, 12 december 2013). Omständigheterna i föreliggande fall antyder emellertid inte någon avsikt att vilseleda domstolen från klagandens ombud, som – på klagandens begäran – inte hade någon direkt kontakt med sin klient.
5. För det andra konstaterar vi att, ett fastställande av missbruk av rätten till enskilt klagomål enligt domstolens rättspraxis bara kan göras om klaganden avsiktligt har vilselett domstolen " i synnerhet om uppgifterna rör det centrala i målet och ingen tillfredsställande förklaring till underlåtenheten att lämna uppgifterna har getts (se A.L. ./. Polen, nr 28609/08, § 47, 18 februari 2014, med hänvisningar). Vi anser att denna avsikt måste fastställas med tillfredsställande säkerhet (se Mirolubovs ./. Lettland, nr 798/05, § 63, 15 september 2009) samt, åtminstone i viss utsträckning, kunna tillskrivas den enskilda klaganden i ett givet mål (se i motsats Bekauri ./. Georgien, som hänvisas till ovan, § 21-25). För att kunna bestraffa processmissbruk från en klagandes ombud, kan domstolen använda sig av ett verktyg som är mycket bättre anpassat till sådana situationer genom att förbjuda dem att företräda klagande i framtiden (regel 36 § 4 (b) i domstolens arbetsordning. Se även Petrović ./. Serbien och 10 andra ansökningar, nr 56551/11, beslut från 18 oktober 2011).
6. Majoriteten godtog att den erforderliga avsikten förelåg på grund av det faktum att klagandens mellanhand, F., "medvetet avstod" från att informera klagandens ombud om hennes frånfälle (se punkt 32 i utslaget). Majoriteten uttryckte också sin oro över att klagandens ombud inte hade haft direktkontakt med henne (se punkt 33 i utslaget). Den avgörande faktorn här borde emellertid inte vara avsikten hos klagandens företrädare. Oavsett deras roll i att hemlighålla klagandens död från domstolen, kan klaganden inte lastas.
7. Dessutom vill vi fästa uppmärksamheten på den nedsättande karaktären av majoritetens slutsats. Att ett klagomål inte godkänns till följd av missbruk av rätten till enskilt klagomål innebär en viss stämpel. Fr. Gross, som hade avlidit, kunde inte framlägga sina egna åsikter beträffande majoritetens bedömning och minnet av henne tyngs nu av det föreliggande utslagets stigmatiserande effekt.
8. Slutligen uppmärksammar vi det faktum att uttrycket ”rättighetsmissbruk" är reserverat för mål som får domstolen att lägga ned onödigt arbete på frågor som uppenbarligen ligger utanför ramen för dess verkliga uppgift, dvs. att se till att de statliga parternas högtidliga åtaganden enligt konventionen fullgörs" (se Petrović, som hänvisas till ovan). I detta sammanhang konstaterar vi att antalet assisterade självmord är högt och knappast kommer att minska inom den närmaste framtiden. När det t.ex. gäller Schweiz är antalet utlänningar som reser dit för att få hjälp med att ta sitt eget liv inte försumbart. Vi anser följaktligen inte att domstolens ansträngningar har varit förgäves – frågan om hjälp till självmord kommer troligtvis att leda till framtida ansökningar till domstolen och förtjänar således definitivt att utredas. Vi noterar att det otvivelaktigt finns en europeisk dimension i denna fråga – det faktum att folk som vill avsluta sina liv reser till Schweiz i syfte att utnyttja tjänsterna hos organisationer som erbjuder assisterade självmordstjänster har gett upphov till hetsiga debatter i olika fördragsslutande stater.
9. Enligt vår uppfattning borde domstolen ha uttryckt allvarliga tvivel när det gäller frågan om huruvida klaganden avsåg att vilseleda den, men borde i slutänden ha lämnat frågan öppen eftersom klagomålet kunde ha strykts i enlighet med artikel 37 § 1 (c) i konventionen. Klaganden avled utan att lämna några arvingar eller efterkommande. Med tanke på de speciella omständigheterna i målet borde domstolen ha beslutat att det inte längre var motiverat att fortsätta med utredningen i betydelsen av artikel 37 § 1 (c) utan att beteckna fr. Gross uppträdande som rättighetsmissbruk.
Full & Egal Universal Law Academy