CASE OF HARAKCHIEV AND TOLUMOV v. BULGARIA - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket

FJÄRDE AVDELNINGEN

MÅL HARAKCHIEV OCH TOLUMOV ./. BULGARIEN

(Klagomål nr 15018/11 och 61199/12)

UTSLAG

STRASBOURG

8 juli 2014

Detta utslag blir slutgiltigt under de omständigheter som framgår av artikel 44 §2 i konventionen. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.

I målet Harakchiev och Tolumov ./. Bulgarien

där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (fjärde avdelningen), i kammare bestående av:

Ineta Ziemele, ordförande,
Päivi Hirvelä,
George Nicolaou,
Ledi Bianku,
Zdravka Kalaydjieva,
Paul Mahoney,
Krzysztof Wojtyczek, domare
samt Fatoş Aracı, avdelningens ställföreträdande justitiesekreterare,

som den 24 juni 2014 har överlagt i enrum,

avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i två klagomål (nr 15018/11 och 61199/12) mot Republiken Bulgarien som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av två bulgariska medborgare, Mitko Georgiev Harakchiev och Luidvik Slavov Tolumov ("klagandena") den 22 februari 2011 respektive 11 september 2012.

2. Klagandena företräddes av M. Ekimdzhiev och S. Stefanova, advokater med verksamhet i Plovdiv. Den bulgariska regeringen ("regeringen") företräddes av sina representanter I. Stancheva-Chinova och K. Radkova från utrikesmninisteriet.

3. Klagandena hävdade i synnerhet att Harakchievs livstidsstraff (доживотен затвор без замяна) innebar en omänsklig och förnedrande bestraffning, att fängelseregimen och de materiella villkoren för deras frihetsberövande var liktydigt med tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling och att de inte fanns några effektiva inhemska rättsmedel med avseende på ovanstående villkor.

4. Den 19 februari beslöt domstolen att sammanfoga klagomålen, förklara dem delvis oacceptabla och meddela regeringen om klagomålen som rörde a) Harakchievs fullständiga livstidsstraff, b) regimen och villkoren för klagandenas frihetsberövande, c) den påstådda kontrollen av Tolumovs korrespondens i fängelset och d) den påstådda avsaknaden av några effektiva inhemska rättsmedel med avseende på ovanstående villkor.

5. Den 17 juli 2014 uppmanade domstolen parterna att ta sig an en kompletterande punkt i deras respektive yttranden.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

6. Klaganden i det första klagomålet (nr 15018/11), Harkchiev, föddes 1968. Han avtjänar f.n. fullständigt livstidsstraff (se punkt 58-60 och 65 nedan) i Strara Zagorafängelset.

7. Klaganden i det andra klagomålet (nr 61199/12), Tolumov, föddes 1954. Han avtjänar f.n. livstidsstraff (se punkt 56 och 65 nedan) Plovdivfängelset.

A. Harakchiev

1. Harakchievs brottsbakgrund och fullständiga livstidsstraff

8. Harakchiev, som är chaufför och bilmekaniker, har mellan 1992 och 2005 dömts åtta gånger för icke-våldsrelaterade brott – stöld och grov stöld (fyra gånger) samt bedrägeri och grovt bedrägeri (tre gånger). Han dömdes till mellan två till fem års fängelse.

9. Den 21 januari 2003 dömde regiondomstolen i Haskovo Harakchiev för olagligt vapeninnehav och för fyra väpnade tillgrepp av motorfordon som begicks mellan 14 oktober och 6 november 2001, varav två dessutom omfattade mordförsök och två omfattade mord. Den dömde honom till fullständigt livstidsstraff.

10. Den 26 juni 2003 fastställde hovrätten i Plovdiv Harakchievs dom och straff.

11. I ett slutgiltigt utslag 23 november 2004 (реш. № 476 от 23 ноември 2004 г. по н. д. № 901/2003 г., ВКС, ІІІ н. о.) fastställde Högsta kassationsdomstolen likaledes Harakchievs dom och straff. Den förklarade bl.a. att med tanke på brottens allvarsgrad – i synnerhet den beslutsamhet och grymhet med vilken de hade begåtts – skulle ett lindrigare straff, som t.ex. livstids fängelse (доживотен затвор със замяна), inte vara tillräckligt. Den slutsatsen kunde inte ändras av det faktum att Harakchiev hade erkänt och hjälpt de utredande myndigheterna att avslöja sin brottsliga verksamhet.

2. Harakchievs fängelsevillkor och regim i Stara Zagorafängelset.

12. Harakchiev har varit inspärrad på Stara Zagorafängelset sedan den 18 januari 2002. Han placerades inledningsvis under "utökad regim" (se punkt 115 nedan. I och med att Lagen om verkställande av straff och häktning trädde ikraft den 1 juni 2009, ersattes den regimen med "sträng regim" (se punkt 118 nedan) enligt lag. Den 17 juni 2009 föreslog Kommittén för verkställande av straff (se punkt121 nedan) regiondomstolen i Stara Zagora att Harakchiev skulle placeras under "särskild regim", något som normalt gäller för livstidsfångar, med åberopande av hans "negativa attityd" och brist på respekt för ordningen i fängelset, liksom det faktum att han under alla omständigheter hade placerats under den regimen redan från början. Den 21 juli 2009 godtog regiondomstolen i Stara Zagora förslaget. Harakchievs överklagande av det beslut som lämnades in den 12 juli 2010, avslogs av regiondomstolen i Stara Zagora samt av hovrätten i Plovdiv p.g.a. att det kommit in för sent. Regeringen hävdade att fängelsemyndigheterna f.n. inte hade någon avsikt att genomföra ytterligare ändringar i Harakchievs fängelseregim.

13. Mellan december 2005 och mars 2013 blev Harakchiev föremål för nio disciplinstraff. Det senaste av dessa straff, i augusti 2012 och mars 2013, fick han på grund av a) ett slagsmål mellan honom och en annan intern i samband med den dagliga promenaden på morgonen den 4 augusti 2012, och b) stöld av mat den 18 februari 2013 som en annan intern hade lämnat i den gemensamma toaletten. Med avseende på det första, fick Harakchiev en tillrättavisning och den andra, isoleringscell i tre dagar.

14. Harakchievs cell – där han f.n. vistas ensam, men som han uppenbarligen delade med en annan fånge mellan 2002 och 2007 – ligger i fängelsets säkerhetsavdelning som är reserverad för livstidsfångar. Enligt Harakchiev var cellen mycket liten, särskilt som bara möblerna tog upp 4,50 m2 och var på natten upplyst av en 60 w glödlampa som hela tiden var tänd. Enligt regeringen var cellen inte för liten. Den mätte 4,30 x 1,81 m och takhöjden var 3,95 m. Den sammanlagda golvytan uppgick till 7,78 m2. Den var försedd med ett förvaringsskåp i metall, en våningssäng i metall, två taburetter och ett litet bord – samtliga av säkerhetsskäl fastskruvade vid golvet. Cellen hade ett 1,76 x 1,25 m stort fönster som vätte åt söder. Belysningen i cellen bestod av två 36 w lågenergilampor. Enligt Harakchiev, hade glödlamporna bytts ut mot lågenergilampor så sent som 2012. Han påpekade också att cellen inte hade någon dämpad nattbelysning.

15. Stara Zagorafängelset har varken ventilations- eller luftkonditioneringssystem. Harakchiev klagade över att temperaturen i hans cell följaktligen var mycket hög på sommaren och att det inte kom in någon frisk luft. På vintern var uppvärmningen bara påslagen i en timme på morgonen, vid middagstid och på kvällen. Enligt regeringen kunde cellfönstret öppnas vilket innebar att cellen kunde vädras när som helst. Fängelset hade eget värmesystem med två pannor och en värmeväxlare. Pannorna eldades nio timmar om dagen, men vattnet som värmdes upp cirkulerade permanent i värmesystemet. Enligt Harkchiev var elementet i hans cell varmt bara i trettio minuter om dagen och cellfönstrets och metalldörrens dåliga skick bidrog till den låga temperaturen i cellen på vintern. Harakchiev hävdade också att det var mycket fuktigt i cellen eftersom han var tvungen att torka sina kläder där. Som en följd av detta flagnade färg och puts från väggarna.

16. Enligt Harakchiev kunde fängelsets allmänna utrymmen bara göras rent genom blekning med kalciumhypoklorit och cellerna rengjordes bara med vatten. Som stöd för detta påstående anförde Harakchiev vitnessuppgifter som en av hans medfångar lämnade i samband med ett förfarande som denne igångsatt. Enligt regeringen rengjordes de allmänna utrymmena inte bara med blekmedel. De rengjordes dagligen med rengöringsmedel och två gånger om året genomfördes kontroller mot skadeinsekter och råttor, något som framgick av fjorton fakturor för dessa tjänster under de senaste fyra åren. Harakchiev genmälde att dessa fakturor inte bevisade att rengöringsmedel faktiskt hade använts såsom regeringen påstod. Han hävdade också att hans cell var full av kackerlackor och möss och att man hade struntat i alla hans klagomål till fängelseförvaltningen om dessa problem Han hävdade vidare att eftersom fönstret i hans cell inte var försett med nät kom insekter hela tiden in i cellen och bet honom, lockade av avföringslukten och det ständiga ljuset.

17. Det finns ingen toalett eller rinnande vatten i cellen. Harakchiev påstod att han som en följd av detta, förutom tre besök per dag på den gemensamma toaletten var tvungen att använda en plasthink för att förrätta sina behov. Under den tid han var tvungen att dela cellen med en annan intern, fick han lov att göra detta i dennes närvaro. Bristen på rinnande vatten gjorde att han inte kunde tvätta händerna eller plasthinken efter att han hade förrättat sina behov. Regeringen påpekade att internerna kunde använda toaletten och badrummet i säkerhetsavdelningen tre gånger om dagen samt också efter att ha frågat vakterna. Man kunde alltså inte säga att Harakchiev var tvungen att använda plasthinken för att förrätta sina behov, det var något han själv hade valt. I själva verket hade han fler än 10 hinkar i sin cell där han förvarande kläder, tvätt och andra föremål. Harakchiev svarade att vakterna förutom de tre dagliga toalettbesöken mellan 5:30 på morgonen och 20:00 på kvällen aldrig öppnade cellen för att låta honom gå på toaletten. Det var således inte hans eget påfund att använda hinken för sina behov.

18. Förutom sin timslånga promenad, kan Harakchiev lämna cellen för att gå på toaletten tre gånger om dagen. I samband med varje sådant besök, kan han också tömma hinken, tvätta händerna och fylla plastflaskor med vatten för att dricka och tvätta sig. Enligt honom varade toalettbesöken inte mer än tre minuter på morgonen och inte mer än tio minuter på lunchen och kvällen och sammanföll inte med besök från de andra fångarna på avdelningen.

19. Enligt Harakchiev fick fångarna i Stara Zagorafängelset bara duscha en gång varannan vecka. Enligt regeringen fick alla interner i fängelsets säkerhetsavdelning duscha två gånger i veckan.

20. Besök av släktingar eller advokater försiggick enligt Harakchiev i ett särskilt rum. Fångar och besökare skildes åt genom ett ståltrådsnät och fångarna måste sitta ned. En kriminalvårdare var alltid närvarande. Enligt regeringen var kriminalvårdaren närvarande vid besöken enbart för att se till att ordningen iakttogs och kunde inte höra vad som sades. Advokater som kom på besök hänvisades till ett särskilt rum där det inte fanns någon annan person. Den enda kontroll som förekom var visuell övervakning. I det sammanhanget fäste regeringen uppmärksamhet på det faktum att Harakchiev, p.g.a. de många krav han hade riktat mot fängelsemyndigheterna, fram till mitten av 2009 hade tillbringat 97 dagar utanför Stara Zagorafängelset och mellan 1 januari 2010 och 18 maj 2012 hade han tillbringar 255 dagar eller 54 procent av tiden utanför fängelset.

21. Enligt Harakchiev var maten i fängelset dåligt lagad, av dålig kvalitet, smaklös, serverades kall och under ohygieniska omständigheter samt i för små portioner. Kött fick man en gång i veckan. Resten av tiden bestod maten av bönor, linser, kål och potatis – i form av soppa eller stuvning. Enligt regeringen var mängden mat samt dess kemiska sammansättning och kaloriinnehåll fullt tillräckligt. Dagsportionen innehöll 2 662 kalorier och kött förekom minst en gång om dagen. Harakchiev genmälde att "kött" i praktiken innebar kokta ben eller konserverat kött. Båda parter lämnade in menyer och tabeller som stöd för deras respektive påståenden.

22. Enligt Harakchiev bestod läkarvården i Stara Zagorafängelset av att man rutinmässigt gav alla fångar olika former av smärtstillande medel och fångarna var tvungna att köpa alla andra läkemedel själva. Enligt regeringen var fängelsets sjukvårdavdelning bemannad av en allmänläkare, tre fältskärer (en för fängelsets huvudbyggnad samt en för var och en av de två separata fängelsehärbärgena), en sjuksköterska, en psykiater och en tandläkare. Läkarundersökningar genomfördes dagligen och vid akutfall kunde fångar köras till akutmottagningn på Stara Zagorskasjukhuset. Läkarundersökningar på säkerhetsavdelningen gjordes vanligtvis på fredagar. Internerna kunde också rådfråga specialister eller få behandling i fängelsesjukhusen i Sofia och Lovech. Läkemedel tillhandahölls vanligtvis från fängelsets sjukvårdsavdelning eller kunde erhållas utifrån. Den enda medicin som Harakchiev var tvungen att själv köpa eftersom sjukvårdsavdelningen inte hade sådan i lager, var Rivotril (clonazepam), som kostade 7:31 bulgariska leva (BGN) per enhet. Harakchiev svarade utan att gå in i detalj att han rutinmässigt var tvungen att köpa mediciner själv. Han påstod också att tandvården för hans del bara hade inneburit utdragning av tänder. Trots det uppenbara behovet av att ge honom tandproteser, hade fängelsemyndigheterna inte vidtagit några sådana åtgärder. Regeringen genmälde att tandproteser inte ingick i vad den Bulgariska hälsovården stod för och alltså inte kunde ges kostnadsfritt.

23. Regeringen hävdade också att Harakchiev hade möjlighet att varje dag träffa den socialinspektör som ansvarade för hans avdelning. Han kunde också be om att få tala med en psykolog, fängelsechefen eller dennes ställföreträdare, fängelsets juridiska handläggare eller någon annan i fängelsepersonalen. Han hade också möjlighet att umgås med andra fångar i samma kategori i samband med den dagliga promenaden och vid måltiderna. Han hade dessutom tillgång till kabel-TV med femtio kanaler, fängelsebiblioteket och till gudstjänst. För egen del påstod Harakchiev att han trots önskemål, inte fått tillfälle att arbeta eller ägna sig åt någon idrottslig, kulturell eller utbildningsrelaterad verksamhet. Regeringen hävdade vidare att Harakchiev i november 2006 hade fått tillåtelse att delta i en yogakurs för att minska sin stress.

24. De årliga psykologiska bedömningarna av Harakchiev för åren 2009, 2010, 2011 och 2013 som lämnats in av regeringen är ytterst snarlika. Alla dessa säger, ofta med samma ordalydelse, att hans beteende karaktäriserades av den "kampanj som han hade satt igång" mot de institutioner och kriminalvårdare som han varit i kontakt med och som huvudsakligen bestod i olika bestridanden samt i att uppmana andra fångar att "vittna falskt" i hans favör.              Att föra en dialog med honom var mycket svårt, främst på grund av hans brist på respekt för myndigheter, väl utvecklade kunskaper om sina egna rättigheter, envishet och tendens att kräva att berörda vårdare skulle vittna i ärenden som han drev mot fängelsemyndigheterna. Risken för allvarlig skada var överhängande med tanke på hans personlighet, karaktären på hans brott och på hans rigida uppträdande. Han hade varit verbalt aggressiv mot fängelsepersonalen.

3. Skadeståndskrav som Harakchiev framfört ifråga om diverse aspekter av villkoren för hans vistelse i Stara Zagorafängelset

25. Sedan han sattes i fängelse 2002 har Harakchiev framfört ett antal skadeståndskrav mot myndigheterna enligt paragraf 1 i Lagen om statens och kommunernas skadeståndsansvar 1988 (se punk 136 nedan).

26. I ett slutgiltigt utslag från 23 februari 2009 (реш. № 1993 от 12 февруари 2009 г. по адм. д. № 9586/2008 г., ВАС, III о.) avslog Högsta förvaltningsrätten ett skadeståndskrav från Harakchiev enligt denna bestämmelse på grund av fängelseförvaltningens underlåtenhet att förse honom med tidningar. Domstolen ansåg att Harakchiev inte hade lyckats bevisa att han lidit någon ideell skada till följd av den underlåtenheten.

27. I ett slutgiltigt utslag från 26 maj 2009 (реш. № 6892 от 26 май 2009 г. по адм. д. № 14849/2008 г., ВАС, III о.) avslog Högsta förvaltningsdomstolen ett skadeståndskrav från Harakchiev enligt ovannämnda bestämmelse på grund av att fängelseförvaltningen hade underlåtit att organisera hans dagliga promenad så att han blev kompenserad för en promenad som han tidigare hade missat på grund av dåligt väder. Domstolen – som ändrade den lägre rättens utslag i det avseendet – ansåg att Harakchiev inte hade lyckats bevisa att han lidit någon ideell skada – han kunde bara inte ha antagits lidit någon skada på grund av fängelseförvaltningens underlåtenhet att organisera en daglig promenad.

28. I ett slutgiltigt utslag från 18 januari 2010 (реш. № 695 от 18 януари 2010 г. по адм. д. № 8404/2009 г., ВАС, ІІІ о.) avslog Högsta förvaltningsrätten ett skadeståndskrav från Harakchiev rörande fängelseförvaltningens vägran att låta honom titta på film i fängelsets videoprojektionsrum. Domstolen ansåg att det skulle ha varit oförenligt med de krav som den "särskilda regim" enligt vilken Harakchiev avtjänade sitt straff ålade (se punkt 115 och 118 nedan), nämligen att han hela tiden skulle vara isolerad i en låst cell. Fängelseförvaltningens vägran var således inte olaglig.

29. I ett slutgiltigt utslag från 9 november 2010 (реш. № 13333 от 9 ноември 2010 г. по адм. д. № 6668/2009 г., ВАС, III о.) godkände Högsta förvaltningsdomstolen ett skadeståndskrav från Harakchiev enligt ovanstående bestämmelse på grund av att fängelseförvaltningen i ungefär fem års tid hade underlåtit att utan kostnad såsom lagen föreskriver, förse honom med skor. Med hänvisning till artikel 3 i konventionen ansåg domstolen att den underlåtenheten hade förödmjukat Harakchiev och förringat hans mänskliga värdighet. Domstolen förklarade vidare att Harakchievs känsla av förödmjukelse hade förvärrats till följ av hans isolering och beviljade honom BGN 3 000 (motsvarande EUR 1 533:88) plus ränta.

4. Rättegång 2009-14 rörande Harakchievs skadeståndskrav mot Justitieministeriet och Huvuddirektoratet för verkställande av domar

30. Den 27 oktober 2009 framförde Harakchiev nio skadeståndskrav mot Justitieministeriet och nio identiska skadeståndskrav mot Huvuddirektoratet för verkställande av domar, som är en enhet inom ministeriet. Han ansåg att ministeriet var ansvarigt för samtliga åtgärder och försummelser ifråga om hans frihetsberövande före 1 juni 2009, det datum då Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009 (se punkt 117 nedan) och att Huvuddirektoratet var ansvarigt för samtliga åtgärder och försummelser ifråga om hans frihetsberövande efter detta datum.

31. I ett slutgiltigt utslag från 21 december 2010 (реш. godkände Förvaltningsrätten i Stara Zagora, efter att ha genomfört en undersökning på platsen, Harakchievs anspråk på Justitieministeriet och Huvuddirektoratet rörande a) de materiella villkoren för hans frihetsberövande, b) fängelseförvaltningens underlåtenhet att förse honom med kläder, skor och sängkläder, c) fängelseförvaltningens underlåtenhet att skapa villkor för att han skulle kunna hålla sig i form fysiskt och d) fängelseförvaltningens underlåtenhet att ge honom tillfälle till motionera utomhus. Domstolen avvisade återstående anspråk, vilka rörde a) fängelseförvaltningens underlåtenhet att förse Harakchiev med toalettartiklar, b) kvaliteten och mängden mat som han fått, c) fängelseförvaltningens underlåtenhet att förse honom med tandproteser, d) fängelseförvaltningens underlåtenhet att skapa villkor för att han skulle kunna bibehålla sin psykiska hälsa och e) fängelseförvaltningens underlåtenhet att ge honom arbete. Domstolen beviljade Harakchiev sammanlagt BGN 8 200 (motsvarande EUR 4 192:59). Den ansåg i synnerhet att villkoren för hans frihetsberövande hade stridit mot artikel 3 i konventionen och att han följaktligen hade lidit ideell skada. Domstolen ansåg dessutom emellertid att anspråket beträffande frihetsberövandets materiella villkor var preskriberat på grund av att det rörde en tidsperiod som föregick anspråket med fem år.

32. I sina slutsatser konstaterade domstolen bl.a. att enligt regimen på den avdelning som Harakchiev var intagen på, måste han tillbringa ca 23 timmar i sin cell och fick bara lämna den i samband med den dagliga promenaden och vid tre toalettbesök. Han fick inte bege sig till fängelsets matsal eller bibliotek. Hans cell var tillräckligt stor för en fånge, men för liten för två och hade varken toalett eller rinnande vatten. Som en följd av detta var Harakchiev vid sidan av toalettbesöken tvungen att använda en hink. På vintern var cellen på grund av otillräcklig uppvärmning alltför kall och på sommaren var den full av insekter eftersom det inte fanns något nät för fönstret. Cellen myllrade av kackerlackor, mullvadar och t.o.m. råttor och det fanns inga tecken på att fängelseadministrationer regelbundet genomförde saneringar. När cellern var låst var det enda sättet att kalla på vakterna att oavbrutet slå på metalldörren – vakterna reagerade inte alltid, i synnerhet inte på nätterna. Harakchiev hade inte tillräckligt med material för att rengöra sin cell och beläggen för att han skulle ha fått rengöringsprodukter var inte övertygande. Det står helt klart att fängelseförvaltningen inte försåg honom med arbete – det hade verkligen varit mycket svårt med tanke på de begränsningar som fängelseregimen innebar. Det sociala arbetet med alla livstidsfångar var ytterst begränsat och bestod i huvudsak av möten när det uppstod problem. Förhållandet mellan Harakchiev och fängelsets kurator som han blivit tilldelad var besvärligt och de träffades sällan. Fängelsepsykologen hade träffat Harakchiev flera gånger men dessa möten hade upphört eftersom denne var missnöjd med att de skedde i närvaro av en vakt.

33. Såväl Harakchiev som Justitieministeriet och Huvuddirektoratet för verkställande av domar överklagade. Eftersom Harakchiev emellertid inte hade betalat den erforderliga domstolsavgiften, vägrade Högsta förvaltningsrätten att befatta sig med hans överklagan (see опр. № 8931 от 21 юни 2011 г. по адм. д. № 5865/2011 г. ВАС, ІІІ о., fastställd genom опр. № 14723 от 14 ноември 2011 г. по адм. д. № 10633/2011 г., ВАС, петчл. с-в). Den enda del av målet som fortfarande var under behandling, utgjordes följaktligen av de anspråk som gällde de materiella villkoren för Harakchievs frihetsberövande samt fängelseförvaltningens underlåtenhet att förse honom med kläder, skor och sängkläder.

34. I ett slutgiltigt utslag från 8 januari 2013 (реш. № 179 от 8 януари 2013 г. по адм. д. № 5865/2011 г., ВАС, ІІІ о.) ogillade Högsta förvaltningsrätten underrättens utslag i den del som fortfarande var föremål för överklagan och återförvisade målet till underrätten. Den ansåg att underrätten inte tillräckligt djupgående hade lyckats ta upp de motstridiga vittnesmålen från fångarna å ena sidan och från fängelsepersonalen å den andra eller att analysera dessa i ljuset av det omfattande skriftliga bevismaterialet i målet. Den hade inte heller i tillfredsställande omfattning granskat den expertrapport man fått under förfarandets gång utan hade okritiskt godtagit den som korrekt.

35. I ett slutgiltigt utslag från 5 april 2013 (реш. № 38 от 5 април 2013 г. по адм. д. № 17/2013 г., АС-Стара Загора) konstaterade Förvaltningsrätten i Stara Zagora att anspråken mot ministeriet, som rörde perioden före 1 juni 2009, efter vilket datum 2009 års lag trädde i kraft, inte kunde godkännas, men att anspråken mot Huvuddirektoratet för verkställande av domar, som rörde perioden för detta datum, kunde godkännas och som när den analyserades bl.a. med hänvisning till artikel 3 i konventionen och denna domstols rättspraxis enligt den bestämmelsen, var välgrundad. Den beviljade Harakchiev BGN 400 (EUR 204:52). Domstolen konstaterade att Harakchievs cell inte hade någon ventilation och var fuktig, samt att det inte fanns något insektsäkert nät monterat på förnstret. Vintertid var cellen kall på grund av bristen på tillfredsställande uppvärmning och på sommaren var den för varm. Domstolen konstaterade vidare att cellen varken hade toalett eller rinnande vatten och att tillgången till de gemensamma toaletterna var ytterst begränsad och utan någon egentlig möjlighet att använda dem förutom tre korta dagliga besök. Den noterade också att fängelset trots fängelseförvaltningens ansträngningar myllrade av kackerlackor och råttor, att myndigheterna inte såg till att Harakchiev fick tillräckligt med rengöringsmedel samt att möblerna i cellen var gamla och slitna. Det stämmer att arbeten hade utförts i cellen år 2001 och sedan igen 2005-2006, men det handlade bara om målning.

36. Harakchiev och Huvuddirektoratet för verkställande av domar överklagade. Det förfarandet (адм. д. № 9946/2013 г.) pågår fortfarande inför Högsta förvaltningsrätten. En förhandling skulle hållas den 24 februari 2014, men sköts upp på obestämd tid på grund av att Harakchievs ombud som domstolen utsett, inte infann sig.

B. Tolumov

1. Tolumovs brottsbakgrund och livstidsstraff

37. Som framgår av handlingarna i akten, har Tolumov, som är chaufför till yrket, tidigare blivit dömd fyra gånger och har avtjänat ett och ett halvt år i fängelse 1988. År 2000 dömdes han för väpnat rån i förening med mord samt en ytterligare mordanklagelse till livstids fängelse.

2. Tolumovs fängelsevillkor och regim i Plovdivfängelset

38. Tolumov sattes i Plovdivfängelset den 29 december 2000. I september 2005, när hans livstidsstraff uppenbarligen fastställdes, placerades han under "utökad regim" (se punkt 115 nedan). I och med att Lagen om verkställande av straff och häktning trädde ikraft den 1 juni 2009, ersattes den regimen med "särskild regim" (se punkt 118 nedan) enligt lag. Den 11 februari 2013 beslutade den behöriga Kommissionen för verkställande av straff att ändra Tolumovs regim från "särskild" till "sträng". Enligt Tolumov och ett edsintyg från en annan livstidsfånge på samma avdelning är han fortfarande inlåst i sin cell och förses med handbojor så fort han ska lämna säkerhetsavdelningen.

39. Tolumov har under sin fängelsevistelse dömts till fyra disciplinstraff, varav det senaste 2009. Ett av dessa straff som han fick 2000 eller 2001, bestod av isoleringscell i sju dagar på grund av att han deltagit i ett slagsmål med en annan fånge. Han har, å andra sidan, vid ett flertal tillfällen fått belöning för gott uppförande.

40. I Plovdivfängelset har Tolumov suttit i cell nr 4, 9 och 7 i fängelsets säkerhetsavdelning på första våningen. Han hävdar att han under ospecificerade tidsperioder har fått lov att dela dessa celler med andra intagna. Regeringen har påstått att cell nr 7 där Tolumov nu är inspärrad är 7,5 kvadratmeter stor och att Tolumov sitter där ensam. Enligt regeringen hade cellen ett fönster med måtten 1,15 x 0,97 meter. Belysningen bestod av en 100 watts glödlampa som inte var tänd på dagen och som släcktes kl 22.00. Enligt Tolumov, var glödlampan mycket svag, satt bakom ett galler och var tänd hela tiden.

41. Tolumovs cell har en säng av plank, två små skåp, ett bord som är fastskruvat vid golvet samt en pall som också är fastskruvad vid golvet. Tolumov hävdade att fukten från det gemensamma badrummet som låg bredvid cellen trängde igenom väggar och golv och gav upphov till mögel på en av väggarna. En ytterligare detalj som ökade fukten i cellen var behovet av att torka kläder i den. Regeringen hävdade att cellen låg intill den delen av badrummet där handfaten fanns och där det inte bildades någon fukt – det var alltså omöjligt att fukt skulle uppstå på cellväggarna. Enligt ett edsintyg från en av Tolumovs medfångar i augusti 2013, trängde funkt faktiskt igenom badrummsväggarna och fängelsemyndigheterna hade därför i juni 2013 låtit fylla igen mellanrummen mellan kakelplattorna i badrummet, men dessvärre hade detta fått obetydlig effekt.

42. Plovdivfängelset har varken ventilations- eller luftkonditioneringssystem. Tolumov klagade över att temperaturen i hans cell följaktligen var mycket hög på sommaren och att det inte kom in någon frisk luft. På vintern var uppvärmningen otillräcklig. Regeringen påpekade att cellfönstret kunde öppnas och att Tolumov hade en fläkt. Vad uppvärmningen beträffar, hade fängelset eget uppvärmningssystem som vanligtvis var igång mellan 6 på morgonen och 21 på kvällen och var hela tiden igång när det var kallt.

43. Ingen av de celler där Tolumov var inspärrad hade toalett eller rinnande vatten. Tolumov påstod att han som en följd av detta, förutom tre besök per dag på den gemensamma toaletten var tvungen att använda en plasthink för att förrätta sina behov. Under den tid han var tvungen att dela cellen med en annan intern, fick han lov att göra detta i dennes närvaro. Bristen på rinnande vatten gjorde att han inte kunde tvätta händerna eller hinken efter att han hade förrättat sina behov. Regeringen hävdade att Tolumov kunde använda den gemensamma toaletten och badrummet i säkerhetsavdelningen fyra gånger om dagen samt också efter att ha frågat vakterna.

44. Tolumov hävdade att han vilken dag som helst kunde lämna cellen för att ta sin dagliga promenad och ytterligare tre gånger, i trettio minuter, för att gå till toaletten. Tolumov sade också att han åt sina måltider i cellen. Regeringen hävdade att alla fångarna på säkerhetsavdelningen kunde lämna cellen en gång för sin dagliga promenad samt dessutom fyra gånger om dagen och fyrtiofem minuter varje gång för att äta och gå på toaletten. Enligt ett edsintyg från en av Tolumovs medfångar i augusti 2013, hade det här med att låta fångarna på säkerhetsavdelningen gå på toaletten fyra i stället för tre gånger om dagen införts nyligen. Enligt ett dokument som företetts av regeringen, fick Tolumov sedan slutet av januari 2013 också besöka fängelsets gymnastiksal tre gånger i veckan mellan 15.00 och 16.00, måndagar, onsdagar och lördagar. Tolumov hävdade att han måste ha handbojor varje gång han lämnade fängelsets säkerhetsavdelning. Regeringen hävdade att han bara hade handbojor när han skulle lämna fängelset och åka någon annanstans.

45. Enligt Tolumov var maten i fängelset dåligt lagad, av dålig kvalitet, så smaklös att den nästan var oätbar och serverades i för små portioner. Enligt regeringen var portionerna samt matens kaloriinnehåll fullt tillräckligt/a. Tolumov fick vegetariska måltider på grund av att han led av en sjukdom och fick dessutom färsk frukt och färska grönsaker. Som stöd för sitt påstående, lämnade regeringen tre slumpmässigt utvalda menyer. Tolumov bestred korrektheten i dessa menyer och påstod att han aldrig fått måltider som stod upptagna där. Enligt honom bestod den "färska frukten och de färska grönsakerna" av en lök och tre morötter om dagen.

46. Enligt Tolumov bestod läkarvården i Plovdivfängelset av att man rutinmässigt gav alla fångar olika former av smärtstillande medel och fångarna var tvungna att köpa alla andra läkemedel själva. Enligt regeringen var fängelsets sjukvårdsavdelning bemannad av en allmänläkare, en fältskär, en psykiater och en tandläkare. Läkar- och tandundersökningar gjordes varje vecka. Tolumov kunde dessutom rådgöra med specialister på utsidan och sedan slutet av 2010 hade han blivit undersökt nio gånger – av en hjärtspecialist, en kirurg, en ögonläkare, en endokrinolog samt en hudläkare. Samtliga läkemedel som krävdes för Tolumovs behandling täcktes antingen av sjukförsäkringen eller fängelsebudgeten.

47. Regeringen hävdade också att Tolumov hade möjlighet att varje dag träffa den socialinspektör som hade ansvaret för hans avdelning. Han kunde också be om att få tala med en psykolog, fängelsechefen eller dennes ställföreträdare, fängelsets juridiska handläggare eller någon annan i fängelsepersonalen. Han hade också möjlighet att umgås med andra fångar i samma kategori i samband med den dagliga promenaden och vid måltiderna. Han hade dessutom tillgång till kabel-TV med femtio kanaler, fängelsebiblioteket och till gudstjänst. För egen del påstod Tolumov att han inte fick gå på några gudstjänster och att han trots önskemål, inte fått tillfälle att arbeta eller ägna sig åt några andra meningsfulla aktiviteter. Regeringen uppgav vidare att Tolumov f.n. gick en grundläggande datakurs varje torsdag mellan 15.00 och 16.00.

48. De årliga psykologiska bedömningarna av Tolumov för åren 2008, 2009, 2011 och 2013 som lämnats in av regeringen är ytterst snarlika. De säger alla och ofta med samma ordalydelse att han inte har ändrat sina åsikter och sin attityd (även om rapporten från 2013 säger att man möjligtvis kunde upptäcka en positiv trend i det avseendet), men att han inte kom med några omotiverade anspråk. Han kunde försvara sin ståndpunkt, men undvek vanligtvis att hamna i några konflikter och behandlade fängelsepersonalen med respekt. Risken för att han skulle skada sig själv eller andra var genomsnittlig. Han hade uttryckt en önskan att få arbete, men man hade inte lyckats hinna något sådant åt honom. Han deltog frivilligt i aktiviteterna.

3. Tolumovs korrespondens i fängelset

49. Tolumov hävdade att alla brev från hans juridiska ombud i domstolen öpnnades och lästes av fängelseförvaltningen. Han påstod också att han var tvungen att lämna över alla sina brev till hans juridiska ombud till fängelseförvaltningen utan att klistra igen kuverten. Kontrollen av hans korrespondens bevisades av bokstaven "P" som stämplades på baksidan av kuvertet.

50. Som stöd för sina påståenden framlade Tolumov fotokopior på kuverten till tre brev som han i januari, februari och mars 2012 hade skckat till sitt juridiska ombud. De har oläsliga stämplar och ordet "kontrollerat" har stämplats på baksidan av varje kurvert.

II. GÄLLANDE INHEMSK LAGOCH PRAXIS

A. Livstids fängelse

1. Historisk översikt

51. Strafflagen från 1896, som var den första mer omfattande straffrättsliga förordningen efter att Bulgarien hade återskapats som autonom stat 1878, innehöll bestämmelser om livstids fängelse som en form av fängelsestraff (paragraf 145 (1)). Personer som dömdes till livstids fängelse kunde om de "uppförde sig väl" friges efter att ha avtjänat minst femton år av sitt straff (paragraf 20(1) och (3)).

52. Strafflagen från 1951 som efterträdde 1986 års lag och som år 1956 döptes om till Brottsbalken, innehöll ingen bestämmelse om livstids fängelse som en form av straff.

2. Straffsystemet i 1968 års brottsbalk

53. Artikel 36 i 1968 års brottsbalk, vilken efterträdde brottsbalken från 1956, fastställer syftet med bestraffning av brott. Stycke 1 föreskriver att straffet syftar a) till att reformera den dömda brottslingen och återanpassa denne så att han/hon följer lag och moraliska principer, b) till att avskräcka förbrytaren och hindra honom/henne från att begå ytterligare brott och c) till att varna och avskräcka andra i samhället. Stycke 2 fastslår att straff inte kan syfta till att orsaka fysisk lidande eller en förnedring av den mänskliga värdigheten.

54. De olika straffen för brott återfinns i artikel 37 i brottsbalken och artikel 38-52 anger karaktären på dessa straff. Fram till 1986 var det längsta straffet tjugo års fängelse (artikel 39 § 2 och 3 i brottsbalken, enligt lydelsen mellan 1968 och 1986). 1986 ökades maxstraffet till trettio års fängelse.

55. Enligt artikel 37 § 2 och 38 i brottsbalken, med lydelsen innan dödsstraffet avskaffades 1998, kunde domstolar avkunna dödsstraff enbart för särskilt avsiktliga brott och bara om de ansåg att det straffrelaterade och avskräckande syftet med sådan bestraffning inte kunde åstadkommas med ett lägre straff. Enligt artikel 38 § 4 i brottsbalken kunde ett dödsstraff inte verkställas förrän republikens president hade övervägt att omvandla det.

56. Fram till 1995, var det strängaste straffet efter dödsstraff, fängelse upp till trettio år i särskilda fall (artikel 39 § 2 i brottsbalken i sin lydelse efter 1986). 1995 infördes ett nytt straff – livstids fängelse (доживотен затвор), som beskrivs i den nyligen antagna artikel 38a § 1 i brottsbalken som "inspärrning av den dömda personen i en fängelseinrättning fram till slutet av dennes liv”. En sådan dom kan av en domstol förvandlas till trettio års fängelse efter att den dömda personen har avtjänat minst tjugo år (artikel 38a § 3 i brottsbalken).

57. De sista avrättningarna av dödsdömda personer genomfördes i november 1989. Efter en period av ett de facto moratorium för avrättningar, införde parlamentet den 20 juli 1990 ett formellt moratorium. Beträffande ytterligare detaljer om denna punkt och påföljande debatter om dödsstraffets avskaffande, se Iorgov ./. Bulgarien (nr 40653/98, § 12-28, 11 mars 2004).

58. Dödsstraffet avskaffades i praktiken 27 december 1998. Samtidigt introducerades ett nytt straff – fullständigt livstidsstraff (доживотен затвор без замяна). Det straffet ersatte dödsstraffet i den bestämmelse i 1968 års brottsbalk som handlade om särskilda brott.

59. Artikel 37 § 2 i brottsbalken i dess lydelse efter ändringen, lyder som följer:

"De allvarligaste brott som hotar republikens grundvalar samt andra synnerligen allvarliga avsiktliga brott ska provisoriskt och i undantagsfall kunna straffas med fullständigt livstidsstraff".

60. Artikel 38 i brottsbalken i dess lydelse efter ändringen, lyder som följer:

"Ett fullständigt livstidsstraff ... ska ådömas enbart om det aktuella brottet är särskilt allvarligt och syftet [med straffet såsom] framställts i artikel 36 inte kan uppnås med ett lägre straff.

2. Ett fullständigt livstidsstraff kan inte ådömas en person som vid tiden då brottet begicks inte hade uppnått tjugo års ålder eller, när det handlar om personer i de väpnade styrkorna eller under krigstillstånd, aderton års ålder. Ett fullständigt livstidsstraff kan inte ådömas en kvinna som när brottet begicks var gravid eller är gravid när straffet ådöms.

61. Relevant del av motiveringen till propositionen om ändring av brottsbalken lyder enligt följande:

"Propositionen avser att ersätta dödsstraffet med ett nytt straff – fullständigt livstidsstraff, som skiljer sig från livstids fängelse. Detta straff stänger av fången från samhället, berövar denne möjligheten att begå nya brott och straffet får en avskräckande effekt på andra tänkbara brottslingar.

62. Debatten i parlamentet om propositionen ägde rum 27 november 1998 (första behandlingen) och 10 december 1998 (andra behandlingen).

63. Under den första av dessa debatter uttryckte sig ett antal ledamöter till förmån för ett avskaffande av dödsstraffet. Samtidigt uppgav en av parlamentsledamöterna att han bara skulle rösta för det förslaget om det åtföljdes av introduktionen av ett fullständigt livstidsstraff. Tvivel framfördes också om att det oåterkalleliga i en sådan dom skulle kunna äventyras genom att presidenten utövade sin benådningsrätt En annan parlamentsledamot påpekade att allmänheten knappast kunde anses vara för ett avskaffande och att samhället måste vara övertygat om att de som besparades dödsstraffet skulle förbli helt isolerade från detsamma. Justitieministern försäkrade för sin del att han i allt väsentligt skulle ändra lagstiftningen rörande verkställandet av straff med syftet att isolera de som dömts till fullständigt livstidsstraff och därigenom hindra dessa från att begå brott i fängelset eller att få avtjäna straffet under bekväma omständigheter. Han sade vidare att isoleringsnivån måste bedömas mycket noga så att man inte inkräktar på berörda parters mänskliga rättigheter.

64. Under den andra av dessa debatter anmärkte en parlamentsledamot att det skulle vara paradoxalt med två olika livstidsdomar, men att han kunde godta detta som en tillfällig lösning. Han sade vidare att presidentens benådningsrätt enligt hans uppfattning inte kunde begränsas genom lagbestämmelser. En annan parlamentsledamot sade emellertid att åtgärder måste vidtas, vid behov genom att begränsa presidentens benådningsrätt, för att hindra att de, som om detta tillägg inte hade funnits, skulle ha dömts till döden från att ena dagen ha varit på fri fot. En annan parlamentsledamot ansåg att just lydelsen av den nya bestämmelsen i brottsbalken skulle hindra presidenten från att utnyttja sin benådningsrätt ifråga om personer som avtjänade ett fullständigt livstidsstraff.

65. Efter att dödsstraffet avskaffades, föreskriver brottsbalken således tre olika typer av fängelsestraff – fängelse under en bestämd tidsperiod upp till trettio år, livstids fängelse med möjlighet till omvandling samt (fullständigt) livstidsstraff utan möjligheter till omvandling. Det finns inget brott som bara kan straffas med fullständigt livstidsstraff.

66. Genom två kungörelser från 25 januari och 6 mars 1999 omvandlade republikens vicepresident alla dödsdomar som hade vunnit laga kraft men som inte hade verkställts, antingen till livstids fängelse (i ett fall) eller till fullständigt livstidsstraff (i tjugoen fall).

3. Straffsystemet i det nya utkastet till brottsbalk

67. Den 31 januari 2014, framlade regeringen inför parlamentet ett utkast till brottsbalk avsedd att ersätta 1968 års brottsbalk. Brottsbalkutkastet förutser inte ett fullständigt livstidsstraff, utan innehåller bara bestämmelser om livstids fängelse. Relevanta delar i utkastet lyder enligt följande:

Artikel 47 – olika strafftyper

“1. ...

2. Särskilt allvarliga och avsiktliga brott straffas med livstids fängelse.”

Artikel 48 – livstids fängelse

"1. Livstids fängelse består av isolering av den dömde i en fängelseanläggning så länge han lever.

2. Livstids fängelse ska ådömas där brottet är synnerligen allvarligt jämfört med liknande brott och straffets syfte inte kan uppnås med ett lägre straff.

3. Livstids fängelse får inte ådömas

1) En person som när brottet begicks ännu inte fyllt tjugo år,

2) En kvinna som när brottet begicks var gravid eller som är gravid vid domens avkunnande".

Artikel 49 - omvandling av livstids fängelse till tidsbestämt fängelsestraff

"1. Den återstående delen av livstids fängelse kan ersättas med femton års fängelse om den dömda brottslingen har avtjänat minst femton år och genom sitt uppträdande har visat prov på sin återanpassning.

2. ...

3. Fängelsetiden enligt punkt 1 ska avtjänas separat från det livstidsstraff som redan har avtjänats.

68. Den åtföljande motiveringen till brottsbalksutkastet har följande att säga om livstids fängelse (på sid. 8):

"Påföljden fullständigt livstidsstraff ska avskaffas eftersom det f.n. anses vara alltför omänskligt p.g.a. bristen på något som helst hopp för de dömda personerna.

Det föreslås å andra sidan att påföljden omvandlingsbart livstidsstraff ska behållas. De fall där det sannolikt kommer att ådömas är begränsade till följd av straffets exceptionella stränghet. Det ska tillgripas enbart när brottet är synnerligen allvarligt jämfört med liknande brott och syftet med straffet inte kan uppnås med ett lägre straff. Av humanitära skäl kan detta straff inte ådömas brottslingar som när brottet begicks ännu inte hade fyllt tjugo år eller kvinnor som när brottet begicks var gravida eller som är gravida när domen avkunnas.

69. Parlamentet har ännu inte behandlat utkastet.

B. Benådning och anpassning av domar samt sådan tillämpning på fullständigt livstidsstraff

1. Villkorlig frigivning

70. Enligt artikel 70 § 1 i 1968 års brottsbalk gäller villkorlig frigivning bara för tidsbestämda fängelsestraff. Brottslingar som har dömts till fullständigt livstidsstraff kan inte bli villkorligt frigivna.

2. Omvandling av domen genom rättsligt beslut

71. Rättegångsbalken från 1974 och 2005 föreskriver att en regiondomstol på begäran av allmän åklagare får omvandla ett livstidsstraff till ett tidsbestämt fängelsestraff (artikel 427 och 428 i 1974 års brottsbalk samt artikel 449 och 450 i brottsbalken från 2005). Regiondomstolen meddelar utslag genom ett överlagt beslut. Ett negativt beslut kan bestridas inför högre instans. Om åklagarens förslag avvisas kan ingen ytterligare sådan begäran lämnas in under två år. Lagen innehåller inga bestämmelser om att åklagaren kan begära anpassning av domen när det handlar om brottslingar som dömts till fullständigt livstidsstraff.

3. Presidentens benådningsrätt

a) Juridiskt regelverk

i) Författningsenliga och lagstadgade bestämmelser

72. Enligt artikel 98, punkt 11 i 1991 års konstitution, som trädde i kraft den 13 juli 1991, är benådningsrätten reserverad för republikens president.

73. På den tiden löd artikel 74 i 1968 års brottsbalk som fastställer omfattningen av presidentens befogenheter i det avseendet:

"Presidenten kan utnyttja sin benådningsrätt för att bevilja nåd ifråga om hela eller delar av en dom och, när det gäller dödsstraff, bevilja nåd eller omvandla domen".

74. Med ikraftträdande fr.o.m. 13 oktober 2006, ändrades artikel 74 i brottsbalken till att föreskriva att presidentens befogenheter ifråga om dödsstraffet också gällde för fullständigt livstidsstraff eller livstids fängelse.

75. Detta är en oinskränkt befogenheten som presidenten sedan 1991 traditionellt har delegerat till republikens vicepresident, såsom framgår av artikel 104 i 1991 års konstitutionen. Utövandet av dessa befogenheter får inte granskas av vanliga domstolar (see опр. № 2429 от 20 февруари 2012 г. по адм. д. № 817/2012 г., ВАС, ІІІ о.).

ii) Konstitutionsdomstolens beslut nr 6 från 2012

76. I sitt beslut nr 6 från 11 april 2012 (реш. № 6 от 11 април 2012 г. к. д. № 3/2012 г., обн., ДВ, бр. 15 от 2012 г.), som fattades efter en ansökan från sextioen parlamentsledamöter, avgav Konstitutionsdomstolen en bindande tolkning av artikel 98, punkt 11 i 1991 års konstitution (se punkt 72 ovan) och förklarade ett parlamentsbeslut från 15 februari 2012 om att inrätta en tillfällig kommitté med uppdrag att genomföra en undersökning, bl.a. om hur den tidigare presidenten och vicepresidenten hade utövat benådningsrätten under sina två tjänsteperioder mellan 22 januari 2002 och 22 januari 2012 (se punkt 89 nedan), strida mot författningen, innebära ett överskridande av befogenheter och vara ett brott mot principen för maktfördelning. Domstolen förklarade att presidentens benådningsrätt enligt den bestämmelsen utgjorde den moderna motsvarigheten till den kungliga benådningsrätten och grundade sig på humanitetsprincipen. Den kunde av den anledningen inte knytas till några särskilda skäl, utan var tänkt att utövas av presidenten – eller, genom delegering, av vicepresidenten – utifrån de särskilda omständigheterna i respektive fall. Den kunde utövas från den tidpunkt då domen fastställdes och kunde bestå i att domen helt eller delvis omvandlades eller ersattes med en mindre sträng dom. Den inkräktade inte på domstolarnas oberoende, eftersom den inte innebar att en person befriades från brottsansvar utan bara gav den personen dispens från att avtjäna det straff som domstolen hade ådömt. Det var möjligt att stadfästa sättet på hur denna rätt skulle utövades i lag, men parlamentet fick inte fastställa eller begränsa grunden enligt vilken den kunde utövas eller försöka påverka skälen till utövandet. Det gick inte heller att begränsa den typ av straff som rätten kunde gälla för eller undanta en viss kategori dömda brottslingar från dess omfattning.

77. Benådningsrätten som på ett sätt utgjorde ett undantag från principen om likaberättigande inför lagen, grundade sig på behovet av att förverkliga högre konstitutionella värden som inte kunde skyddas genom abstrakta lagregler. Konstitutionen föreskriver således underförstått att den rätten måste utövas på ett icke godtyckligt sätt och var underkastad skyldigheten att realisera konstitutionens värderingar och principer. Därav följde att konstitutionen krävde att presidenten vid utövandet av den rätten var tvungen att ta hänsyn till rättvisa, humanitet, medkänsla, nåd samt den dömda personens hälsa och familjesituation. I fall där utövandet av benådningsrätten inte rörde hela domen, utan bara en del av denna, var det mycket viktigt att ta hänsyn till eventuella positiva förändringar i den dömdes personlighet. Presidenten hade inte någon skyldighet att ge några skäl – eftersom den lagstiftande församlingen inte hade möjlighet att i något avseende begränsa dennes benådningsrätt kunde den inte heller kräva att han eller hon skulle ge några skäl. Om det framfördes skäl till benådningsbeslut, skulle dessa kunna förpliktiga presidenten eller vicepresidenten till att bevilja framtida nådeansökningar om dessa handlade om identiska omständigheter och förleda dömda brottslingar till att tro att de hade rätt till nåd eftersom de uppfyllde de villkor som framgick av tidigare benådningsbeslut.

78. Samtidigt hade presidenten en skyldighet att respektera allas likhet inför lagen. Det var därför nödvändigt att ha omfattande garantier för att presidenten skulle behandla alla nådeansökningar på samma sätt och att tillämpa samma kriterier på dem. Sådana kriterier skulle naturligtvis inte kunna åläggas presidenten av den lagstiftande församlingen eftersom det skulle strida mot maktdelningsprincipen. Presidenten hade emellertid möjligheten att lägga fram sättet på vilket han eller hon skulle utöva benådningsrätten och de allmänna kriterier som skulle tjäna som riktmärke i det avseendet. En sådan programförklaring skulle göra det praktiska utövandet av denna rätt transparent och säkert Presidenten eller vicepresidenten hade således redan när de tillträdde sitt ämbete möjlighet att kungöra de kriterier som de ämnade följa i hanteringen av nådeansökningar.

79. Presidenten kunde när som helst – antingen i början av ämbetsperioden eller senare – delegera benådningsrätten till vicepresidenten som kunde utöva denna på samma sätt som presidenten. Sådan delegering kunde dras tillbaka när som helst och hindrade inte presidenten från att själv utöva den delegerade rätten. I händelse av att presidenten eller vicepresidenten skulle väljas om för en andra ämbetsperiod, skulle delegeringen från den första ämbetsperioden kvarstå och behövde inte förnyas.

80. Benådningsbeslut från presidenten behövde inte kontrasigneras av en minister i regeringen. De trädde i kraft vid undertecknandet och kunde inte granskas av någon annan myndighet. Inte heller kunde de dras tillbaka eller ändras av presidenten när de väl hade trätt i kraft. Benådning var i det avseendet, när den väl hade beviljats, oåterkallelig och den person som blivit benådad kunde inte tvingas att fortsätta avtjäna sitt straff på grund av senare uppförande. Benådning kunde, oavsett om det rörde sig om fullständig eller partiell sådan, inte heller göras avhängig av något villkor.

81. Det fanns inget konstitutionellt krav på att benådningsbeslut skulle publiceras i den officiella tidningen. Beslutet om huruvida dessa kungörelser skulle offentliggöras berodde på den ömtåliga balans som behövde åstadkommas mellan privatliv, personuppgifter och värdigheten hos den person som beviljades benådning och allmänhetens rätt att bli upplyst om hur myndigheterna hanterade frågor av intresse för den. Praxis under de senaste tjugo åren har varit att inte offentliggöra benådningskungörelser såvida inte den berörda personen samtyckte till detta. Det fanns emellertid inga hinder för att begära att de skulle publiceras. Det var något för den lagstiftande församlingen att besluta.

82. Benådningsdekret, liksom alla övriga dekret från presidenten eller vicepresidenten, var inte några administrativa beslut och kunde inte heller jämföras med sådana. De kunde således inte bli föremål för rättslig prövning och kunde endast bestridas som varande okonstitutionella i Konstitutionsdomstolen enligt artikel 149 § 1 (2) i konstitutionen av någon av de myndigheter eller personer som enligt artikel 150 i konstitutionen har rätt att inleda förfaranden i denna domstol – en femtedel av de 240 parlamentsledamöterna, presidenten, ministerrådet, Högsta kassationsdomstolen, Högsta förvaltningsrätten, eller riksåklagaren.

83. I en delvis skiljaktig uppfattning uppgav tre konstitutionsdomare bl.a. att det inte var otillåtligt att presidenten enligt lag avkrävdes skäl för sina benådningsdekret. Sådana skäl skulle faktiskt visa att dessa dekret inte var godtyckliga och skulle i hög grad underlätta Konstitutionsdomstolens granskning av dem.

(b) Utövande under perioden 2002-2012

84. Den tidigare presidenten och vicepresidenten satt i två perioder, den första mellan 22 januari 2002 och 22 januari 2007, och den andra mellan 22 januari 2007 och 22 januari 2012.

85. Mellan 1 januari 2002 och 31 december 2009 erhöll vicepresidenten
6 967 nådeansökningar. 477 av dessa beviljades.

86. I praktiken undersökte en kommitté med befattningshavare från presidentens kansli nådeansökningar och kom med förslag till vicepresidenten. Kommittén tog när man skulle bilda sig en uppfattning i respektive fall hänsyn till uppfattningen hos presidentens juridiska rådgivare om brottsfrågor och utnyttjade uppgifter om den dömda brottslingen från fängelseförvaltningen. Vicepresidenten kunde innan han/hon fattade beslut också intervjua fången.

  87. Enligt en rapport från generaldirektören för fängelseförvaltningen från 15 september 2009, hade ungefär 100 nådeansökningar lämnats till efterföljande vicepresidenter av fångar som avtjänade fullständigt livstidsstraff – ingen av dessa hade beviljats. Enligt vicepresidentens kanslichef hade rådgivande kommittén mellan 21 januari 2002 och 7 september 2009 fått in 29 nådeansökningar från 16 personer som avtjänade fullständigt livstidsstraff – ingen av dessa hade beviljats. Han förklarade vidare att vicepresidenten inte var tvungen att motivera sin vägran, men att ifrågavarande fångar obegränsat kunde kunde förnya sina nådeansökningar. I en rapport som publicerades i april 2010, nämnde Helsingforskommittén i Bulgarien också dessa uppgifter och fortsatte med att säga att deras forskning hade visat att också före januari 2002 hade ingen person som avtjänade fullständigt livstidsstraff blivit benådad av presidenten (se punkt 175 nedan).
Betydande svårigheter med det sociala och utbildningsrelaterade arbetet har rapporterats för livstidsfångar med personlighetsrubbningar, vars antal hela tiden ökar. Det föreligger stor risk att dessa personer allvarligt ska kunna skada omgivande personer och den risken kvarstår som relativt konstant trots vidtagna åtgärder".

  88. Klagandena lämnade in fyra brev daterade 27 juni 2006, 29 november 2007 och 17 februari 2011 där presidentens kansli i samma ordalag hade informerade två livstidsdömda fångar om att deras "nådeansökning" i vederbörlig ordning hade tagits under övervägande och avslagits". Breven innehöll inga ytterligare väsentligheter.

(c) Parlamentets beslut från 15 februari 2012 att sätta upp en särskild kommitté som bl.a. skulle undersöka presidentens utövande av sin benådningsrätt mellan 22 januari 2002 och 22 januari 2012.

89. Den 15 januari 2012 beslöt parlamentet att inrätta en särskild kommitté med uppdrag att undersöka bl.a. på vilket sätt den tidigare presidenten och vicepresidenten hade utövat sin benådningsrätt under de två perioden de suttit mellan 22 januari 2002 och 22 januari 2012 (se punkt 84 ovan). Kort därefter, den 11 april 2012, förklarade Konstitutionsdomstolen beslutet strida mot konstitutionen som varande ett överskridande av befogenheter samt ett brott mot maktdelningsprincipen (se punkt 76 ovan). Som svar beslöt parlamentet den 16 maj 2012 att inrätta en särskild kommitté med uppdrag bl.a. att undersöka hur tjänstemän i olika regeringsdepartement hade skött sina åligganden i samband med detta ärende. I sin rapport, som publicerades den 1 november 2012, noterade kommittén bl.a. att den tidigare vicepresidenten, som presidenten hade delegerat sin benådningsrätt till, hade fått information från en särskild kommission. Den kommissionen hade som praxis att från respektive fängelsechef, läkare och psykolog skaffa fram uppgifter, däribland psykologisk bedömning om de fångar som hade ansökt om benådning. Det var emellertid omöjligt att säga om alla uppgifter i fångarnas personliga akter helt och hållet återgavs i den information som lämnades till kommissionen ifråga. Det är också viktigt att notera att presidentens kansli som tagit över i januari 2012 markant hade ökat transparensnivån vad gäller benådningssystemet (se även punkt 90-107 nedan). Kommittén konstaterade vidare att det inte förelåg några konstitutionella kriterier som styrde bedömningen av uppförande eller den psykologiska profilen hos dömda fångar som vände sig till presidenten med nådeansökning. Som en följd berodde informationsutlämnandet i detta avseende helt och hållet på de behöriga tjänstemännens godtycke. Det var följaktligen nödvändigt att lagstifta på den punkten och införa ett lagstadgat krav på att presidentens benådningsdekret skulle offentliggöras. Kutymen hos den sittande presidentens kansli att offentliggöra rapporter var helt i sin ordning, men innebar inte att framtida presidenters kanslier blev bundna.

(d) Utövande av presidentens benådningsrätt under perioden 2012-2013

(i) Interna procedurregler

90. I två dekret från 23 januari 2012 beslöt den nyvalde presidenten som hade tillträtt dagen före, liksom sin företrädare, att delegera benådningsrätten till vicepresidenten. Han inrättade också en benådningskommission med uppgift att bistå vicepresidenten i utövandet av denna rätt och fastställde procedurregler för kommissionens arbete.

91. Regel 1(3) i dessa regler föreskriver att kommissionen i sitt arbete bl.a. måste ta hänsyn till relevant rättspraxis hos internationella domstolar och andra organ vad gäller tolkning och tillämpning av internationella verktyg för mänskliga rättigheter i Bulgarien. Kommissionen ska överlägga två gånger i månaden (regel 5 (2)). Varje begäran om nåd tilldelas en medlem i kommissionen som inom två veckor (regel 6) har att rapportera om denna (regel 4 (1)(1)). Majoritetsbeslut fattas och ordföranden har utslagsröst vid lika antal röster (regel 5(4)). Ordföranden underrättar därefter vicepresidenten om kommissionens rekommendationer (regel 4(1)(5)). Fångar som har ansökt om nåd måste skriftligen få besked om vicepresidentens beslut och kommissionen måste var tredje månad publicera en rapport om sin verksamhet.

(ii) Benådningskommissionens arbete under 2012

92. Under hela 2012 publicerade benådningskommissionen i praktiken omfattande rapporter varje månad.

93. Den 24 januari 2013 publicerade kommissionen sin första årsrapport som godkändes av vicepresidenten. Det är ett omfattande dokument som innehåller uppgifter om kommissionens verksamhet under 2012, analytisk information om de typer och grunder på vilka de nådeansökningar som lämnats in under året vilade på, statistiska uppgifter, kommissionens syn på undersökningen av nådeansökningar, vilka resultat som kommissionen föreslagit (ingen undersökning av ansökan, avslag eller fullständig/partiell nåd) samt dess slutledningar och rekommendationer.

94. Enligt rapporten hade 840 personer lämnat in 988 ansökningar om presidentens benådning 2012. Sextiofem av dessa hade lämnat in fler än en ansökan. Den övervägande delen ansökningar (98%) som lämnats in av fångarna (i motsats till deras släktingar) byggde på en eller en kombination av följande skäl: humanitära skäl (familjeproblem, behov av att ta hand om barn eller äldre släktingar, behov av att lämna ekonomisk hjälp till familjemedlemmar, behov av att återknyta banden med familjemedlemmar, hälsoproblem, ålder), och 7% hade försökt framställa fångarna som offer för fängelset, domstolarna eller systemet, där vissa ansökningar åberopade inspärrningens negativa effekter eller bristen på möjlighet att utvecklas i fängelset. Återstående 2% hade inte åberopat några särskilda skäl. Bara fyra ansökningar hade inte lämnats in av personen ifråga, utan av ett juridiskt ombud.

95. Under 2012 överlade kommissionen trettiotre gånger – dvs. tre till fem gånger i månaden.

96. Praxis vid kommissionen byggde på principen att benådning var ett underordnat sätt att minska straffet och bara kunde tillämpas i situationer där det, å ena sidan inte fanns något annat sätt att mildra undertryckande av brottslighet och å andra sidan där ett fortsatt verkställande av straffet var moraliskt omotiverat och stred mot lagens anda, eftersom den dömda brottslingens situation på grund av omständigheter som uppkommit efter domen hade blivit konstig och ett fortsatt verkställande av straffet inte fick de avsedda fördelaktiga effekterna utan blev onödigtvis hämmande och gic emot kriminalvårdens humana målsättningar.

97. Vid undersökningen av varje nådeansökning, tog kommissionen hänsyn till de sammanlagda omständigheter som påverkade fången – förekomsten av en brottslig uppförandemodell och dess kännetecken, brottets allvarsgrad, den kriminella miljöns utmärkande drag, brottets bakomliggande motiv, uppförandet efter brottet, tidigare brottslighet, däribland hur effektiva tidigare brottspåföljder varit, offren, den tid som förflutit sedan brottet begicks och tidpunkten då dom och straff trädde ikraft, eventuella avbrott i straffets avtjänande, del av straffet som redan avtjänats och på vilket sätt det avtjänats, fångens utsikter till personlig utveckling, däribland risken för återfall, hur pass framgångsrik kriminalvårdsprocessen har varit, i vilken omfattning bestraffningens syften har uppfyllts, tillgången på personer eller institutioner som skulle kunna bidra till återanpassning av fången, fångens hälsotillstånd och dess inverkan på straffets avtjänande, fångens familjesituation och dess inverkan på hans eller hennes rättsliga eller moraliska åtaganden (hälsotillstånd och ålder för fångens familjemedlemmar), eventuella ändringar i lagen efter domen som upphäver eller minskar brottsansvaret för de handlingar som begåtts av fången samt tillgången på andra sätt att lindra undertryckandet av brott.

98. Kommissionen hade föreslagit vicepresidenten att benåda tre fångar.

99. En av dem var en femtioåttaåring som dömts till döden 1990 för mord, åsamkande av allvarlig kroppsskada samt våldtäkt, vars straff 1999 hade omvandlats till livstids fängelse efter att dödsstraffet avskaffats i Bulgarien (se punkt 58 ovan). År 2012 hade han med åberopande av sin ånger och goda uppförande samt det omänskliga i straffet begärt att detta skulle omvandlas till livstids fängelse. Kommissionen konstaterade att han redan hade tillbringat tjugotvå år i fängelse, varav aderton i isolering, under den "särskilda regim" som tillämpas på livstidsfångar (se punkt 115, 116, 118 och 121 nedan). Kommissionen hade forskat i hans fall i sex månader och hade påträffat en särskild omständighet – hållbara positiva förändringar i hans personlighet – som gjorde det outhärdligt för honom att fortsätta avtjäna ett fullständigt livstidsstraff. Den utvecklingen hade otvetydigt fastställts med utgångspunkt från tillgängliga dokument, rapporter från experter som arbetat med fången under fängelsetiden, en särskilt expertrapport från psykolog som kommissionen fått tag på samt en på flera olika metoder baserad bedömning av risken för återfall. Allt detta visade att fången i hög grad skilde sig från andra livstidsfångar och fångar som avtjänade långa fängelsestraff. Hans kriminella böjelser hade ersatts av medkänsla med andra fångar och han hade omprövat sina brott. Fångens profil visade på en framgångsrik kriminalvårdsprocess – något som var ovanligt, också för personer som fällts för liknande brott och dömts till mycket kortare fängelsestraff än den tid han redan hade avtjänat. Dessa faktorer innebar att artikel 38 § 1 i 1968 års brottsbalk inte kunde tillämpas på honom (se punkt 60 ovan).

100. Kommissionen hade kommit till slutsatsen att omvandlingen av den fångens dom till livstids fängelse skulle tjäna syftet med straffet och inte minska det moraliska fördömandet av hans handlingar. En omvandling skulle inte vara detsamma som en förlåtelse av hans kriminella förflutna, utan innebära en bekräftelse av hans ansträngningar att distansera sig från detta. Det skulle också visa för alla andra som dömts till fullständigt livstidsstraff att de skulle kunna förbättra sin situation eftersom deras ansträngningar skulle erkännas av samhället som också fortsättningsvis skulle se dem som medlemmar där. Omvandlingen av ett fullständigt livstidsstraff till livstids fängelse skulle slutligen inte innebära någon risk för återfall.

101. Kommissionen hade föreslagit vicepresidenten att den 20 december 2012 omvandla fångens straff och vicepresidenten hade gått med på förslaget och gjort detta genom ett dekret den 21 januari 2013.

102. Den 11 februari 2013 publicerade den inhemska dagstidningen 24 timmar en artikel om den fången. Artikeln sade, bl.a. att den person som bidragit till att reformera honom hade varit en pensionerad fängelseinspektör som arbetat med honom i ungefär femton år. Fången hade på så sätt blivit övertygad om att alla kan ändra sig om han eller hon får träffa de rätta personerna och hjälpte av den anledningen andra fångar.

(ii) Benådningskommissionens arbete under 2013

103. Under hela 2013, fortsatte benådningskommissionen att publicera månadsvisa rapporter med statistiska uppgifter och detaljerad information om skälen bakom de förslag till benådning som den hade tillställt vicepresidenten. Enligt uppgifter på kommissionens webbplats, hade 419 personer lämnat in 475 nådeansökningar 2013 och kommissionen hade föreslagit vicepresidenten att benåda tre fångar. Den hade fått sex ansökningar från personer som avtjänade fullständigt livstridsstraff. I sin rapport för perioden juli-augusti 2013, uppgav kommissionen att den hade undersökt två av dessa ansökningar och hade rekommenderat avslag eftersom de aktuella personerna inte hade visat tillräckliga framsteg ifråga om rehabiliteringen.

104. Kommissionens årsrapport för 2013 publicerades i februari 2014. Liksom kommissionens rapport för 2012, är det ett omfattande dokument som innehåller information om dess verksamhet 2013, analytisk information om grunderna på vilka de nådeansökningar som lämnats in under året byggde på, statistiska uppgifter, kommissionens syn på hur nådeansökningarna undersöktes, vilka resultat kommissionen föreslog (ingen undersökning av begäran, avslag, alternativt fullständig eller partiell nåd) samt kommissionens slutledningar och rekommendationer.

105. Enligt rapporten hade kommissionen 2013 behandlat 587 nådeansökningar (grovt räknat fyrtiofem per månad) som lämnats in av 420 personer. Alla utom tjugotre av dessa ansökningar hade handlat om fångar. 387 brottslingar hade personligen lämnat in ansökan, i trettiofyra fall hade ansökningarna lämnats in av släktingar och i elva av juridiska ombud. 31% av ansökningarna byggde på brottslingens påstådda försoning, 33% på straffets påstådda omåttliga stränghet, påstådd brist på erkännande av att brottslingen hade bättrat sig samt en påstådd avsaknad av möjlighet till personlig utveckling i fängelset, 68% på humanitära grunder (ålder, sjukdom, behov av att ta hand om sjuka släktingar, fattigdom, behov av att hjälpa familjemedlemmar), 4% på hävdad rehabilitering, arbete i fängelset, påstått gott uppförande samt det faktum att man avtjänat mer än halva strafftiden, 16% på straffets påstådda stränghet, brottmålsförfarandets påstådda överdrivna tidsrymd, straffets påstådda oriktighet, osv. samt 8% på faktisk oskuld.

106. Under 2013 hade kommissionen överlagt vid trettiotvå tillfällen

107. År 2013 hade kommissionen helt och fullt följt sin tidigare praxis och hade tagit hänsyn till identiska faktorer (se punkt 97 ovan). Den hade föreslagit vicepresidenten att benåda nio fångar – per den 21 januari 2014 hade vicepresidenten godtagit sju förslag och avvisat ett. Rapporten innehöll en sammanfattning av skälen till vart och ett av förslagen.

C. Allmänna principer för fängelsevillkoren

108. Artikel 31 § 5 i 1991 års konstitution föreskriver att fångar måste hållas inspärrade enligt villkor som låter dem utöva de grundläggande rättigheter som inte har begränsats genom deras dom.

109. Paragraf 8(2)(1) i Lagen om verkställande av straff från 1969, i dess lydelse efter juni 2002, föreskrev att fångar blev återanpassade, bl.a. genom att se till att de fick sitta i fängelse enligt villkor som skyddade deras fysiska och psykiska hälsa samt människovärde.

110. Paragraf 3(1) i Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009, som ersatte 1969 års lag den 1 juni 2009, föreskriver att fångar inte får utsättas för tortyr eller grym och omänsklig behandling. Paragraf 3(2) karaktäriserar tortyr samt omänsklig och förnedrande behandling som a) varje medveten handling eller underlåtenhet som orsakar markant fysisk smärta eller lidande, förutom sådana som uppkommer genom användning av tvång, hjälpmedel eller skjutvapen där lagen tillåter, b) avsiktlig placering under usla interneringsförhållanden, t.ex. otillräckligt med boendeutrymme, mat, kläder, värme. ljus, ventilation, läkarvård, möjligheter till fysisk träning, längre tids isolering utan mänsklig kontakt, eller andra klandervärda handlingar eller underlåtenhet som kan skada en persons hälsa, c) förödmjukande behandling som förringar den dömda brottslingens människovärde, som tvingar honom att mot sin vilja utföra eller utsättas för handlingar, eller som får honom att känna skräck, sårbarhet eller underlägsenhet. Paragraf 3(3) föreskriver att sådana handlingar eller försummelser innefattar de som begåtts av en offentlig tjänsteman eller annan person på uppmaning av eller med öppen eller underförstådd hjälp från en sådan tjänsteman.

111. Paragraf 40(2)(1) föreskriver att fångar återanpassas bl.a. genom att man garanterar att de hålls inspärrade på villkor som skyddar deras fysiska och psykiska hälsa samt deras människovärde.

112. Paragraf 90(6) ((5) före 1 januari 2013) föreskriver att fångar inte får utsättas för disciplinstraff för att ha lämnat in ansökningar och klagomål.

D. Riskbedömning av fångar

113. Paragraf 47(1) i Lagen om verkställande av straff samt häktning från 2009 föreskriver att inkommande fångar ska sättas på en mottagningsavdelning där de får vara i mellan två veckor och en månad. Inom två dagar efter en fånges ankomst till sådan avdelning, ska fängelseförvaltningen sammanställa en personakt för denne (paragraf 54(1) i ovanstående lag samt regel 31(1) i tillämpningsreglerna för lagen som utfärdades 2 februari 2010). Paragraf 55(2) i lagen föreskriver att innan fången tas från den avdelningen ska kurator, läkare eller psykolog i fängelset göra en bedömning av dennes personlighet, hälsotillstånd samt arbetsförmåga och ge rekommendationer beträffande grupp- eller individuellt arbete med fången. Per den 1 januari 2013 ändrades den underparagrafen till att istället föreskriva att bedömningen också måste omfatta risken för återfall eller skada. Samtidigt kompletterades paragraf 55 med en ny underparagraf 3 som föreskriver att fångar som avtjänar livstids fängelse eller fullständigt livstidsstraff eller mer än tio års fängelse eller fångar vars riskbedömning var "mycket hög" eller "hög" under alla omständigheter måste genomgå en psykologisk bedömning. För övriga fångar kan en sådan bedömning genomföras på begäran av fängelsets inspektör för social verksamhet och omskolning.

E. Livstidsfångarnas fängelseregim

1. Enligt Lagen om verkställande av straff från 1969

114. Fram till 1 juni 2009 reglerades livstidsfångarnas fängelseregim av paragraf 127a-127e i Lagen om verkställande av straff från 1969, med tillägg 1995 då livstids fängelse infördes som en strafform (se punkt 56 ovan) och genom tillämpningsreglerna för den lagen som utfärdades 1990 och som därefter har ändrats vid flera tillgällen. Efter ändring som trädde ikraft i juni 2002 föreskriver lagen uttryckligen att personer som dömts till fullständigt livstidsstraff ska placeras enligt samma fängelseregim som de som avtjänar livstids fängelse.

115. Paragraf 127b(1) föreskrev att domstolen, när den dömer till livstids fängelse, var tvungen att förordna att fången placerades enligt den strängaste regimen, s.k. "särskild regim". Övriga tillgängliga fängelseregimer för tidsbestämda fängelsedomar utgjordes av "lätt", "allmän, "sträng" och "utökad" regim (paragraf 43(1)). I motsats till livstids fängelse kunde den dömande instansen i viss utsträckning själv bestämma vilken av dessa regimer som skulle tillämpas (paragraf 51). Fångar som avtjänar livstids fängelse eller fullständigt livstidsstraff under "särskild regim" skulle hållas inspärrade i låsta ensamceller med förhöjd säkerhet och övervakning (regel 56(1), 167c samt 167d(1)). "Utökad regim" innebar att fångarna hölls i celler som var låsta på natten och att de inte fick utföra något underhållsarbete i eller annat arbete utanför fängelset (regel 55(1) och (4)). Fångar som placerats enligt den "utökade regimen" kunde genom förordnande från fängelsechefen ständigt hållas inlåsta i cellen om de, p.g.a. brottets allvarsgrad eller strafflängden, kunde anses vara farliga, eller om de uppenbart och systematiskt vägrade att respektera ordningen i fängelset eller hade negativ inverkan på övriga fångar (regel 56(1)).

116. Enligt paragraf 127b(2) och regel 167d(2) kunde livstidsfångar efter att ha avtjänat fem år av sitt straff placeras under en lindrigare regim om de hade uppfört sig väl. Tid som tillbringats i häkte räknades inte av sådan period (regel 167(2)). Beslutet att placera en livstidsfånge under en lindrigare regim skulle fattas av en särskild kommission bestående av fängelsepersonal samt övriga tjänstemän (paragraf 17(1) och (5)(1)). Beslutet om att placera någon fånge under en strängare regim skulle däremot fattas av regiondomstolen efter förslag från den kommissionen (paragraf 17(5)(2)). Samtliga förslag i det avseendet skulle bygga på en bedömning av den risk som fången utgjorde för sig själv, för övriga fångar och för fängelsepersonalen (paragraf 17a). Enligt paragraf 58, kunde kommissionens beslut åsidosättas av justitieministern. En livstidsfånge som väl placerats under "sträng regim" kunde, om han/hon inte ansågs utgöra någon risk för sig själv, övriga fångar eller fängelsepersonalen, efter beslut från samma kommission spärras in tillsammans med övriga fångar i fängelset (paragraf 127b(4), tillagd i juni 2002).

2. Enligt Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009

117. I juni 2009 och februari 2010 ersattes 1969 års lag och tillämpningsregler av Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009 samt dess tillämpningsregler som utfärdades den 2 februari 2010.

118. Paragraf 61(1) i 2009 års lag föreskriver att domstolen när den dömer en person till fullständigt livstidsstraff måste förordna att denne ska placeras under "särskild regim" (de tre regimer som kan tillämpas i fängelset är "särskild regim", "sträng regim" samt "allmän regim" – paragraf 65(2)). Enligt paragraf 71(2) måste personer som placerats under "särskild regim" ständigt hållas inlåsta i sina celler med förhöjd övervakning. Paragraf 71(3), som antogs i december 2012 och som trädde ikraft den 1 januari 2013, föreskriver att personer som dömts till fullständigt livstidsstraff eller livstids fängelse och som placerats under "sträng regim" också ska hållas inspärrade i permanent låsta celler och med förhöjd övervakning, såvida inte det med hänsyn till fordringarna i paragraf 198(2) (se punkt 121 nedan) går att ha dem placerade tillsammans med övriga fångar i fängelset. Enligt de förklarande kommentarerna till det tillägget, behövdes den nya bestämmelsen för att kunna avvärja bestridanden från livstidsdömda fångar mot att de permanent hålls inlåsta även om deras regim har ändrats från "särskild" till "sträng" (se punkt 130-134 nedan).

119. Paragraf 197-199 handlar specifikt om regimen för fångar som avtjänar fullständigt livstidsstraff eller livstids fängelse.

120. Paragraf 197(1) föreskriver att dessa två straff ska avtjänas i specialbyggda fängelser eller, i brist på sådana fängelser, i särskilda avdelningar i andra fängelser. Paragraf 197(2) föreskriver att om det inte finns särskilda föreskrifter för livstidsdömda fångar, ska bestämmelserna för övriga fängelsestraff gälla också för dessa.

121. Paragraf 198(1) föreskriver att en livstidsdömd fånge kan placeras under en lindrigare regim om denne har uppfört sig väl och har avtjänat minst fem år av sitt straff. Paragraf 198(2) föreskriver att livstidsdömda fångar kan placeras tillsammans med fängelsets övriga fångar och delta i det allmänna arbetet, träning, utbildning, sport eller annan verksamhet efter beslut av kommissionen för verkställande av straff utifrån en personlighetsbedömning, under förutsättning att de redan har placerats under "sträng regim". Den kommissionen består av fängelsechefen, en medlem av övervakningsnämnden, fängelsets ställföreträdande chef med ansvar för säkerheten, chefen för fängelsets social- och utbildningsavdelning samt fängelsepsykologen (paragraf 73(1). Den överlägger minst två gånger i månaden (regel 55(1)).

122. Paragraf 199(1) föreskriver att livstidsdömda fångar inte kan placeras under "allmän regim" eller få extraförmåner som inte kan användas inne i fängelset. Paragraf 199(2) föreskriver att personer som dömts till livstids fängelse och vars straff av en domstol har omvandlats till tidsbestämt straff (se punkt 71 ovan), kan flyttas från fängelset till en öppen anstalt där de kan placeras under "allmän regim" eller "lätt regim" (som bara finns på öppna anstalter – paragraf 65(3)).

123. Vilken regim livstidsdömda fångar placeras under styrs också av regel 213-220 i tillämpningsreglerna till 2009 års lag. Reglerna beträffande fullständigt livstidsstraff är desamma som för livstids fängelse (regel 220).

124. Regel 213 föreskriver att livstidsdömda fångar måste hållas inspärrade i specialbyggda fängelser eller separata säkerhetsavdelningar i andra fängelser. Den föreskriver också att livstidsdömda fångar måste hållas permanent inlåsta i sina celler med förhöjd övervakning och får endast delta i gemensamma aktiviteter med andra fångar i samma kategori.

125. Regel 214 föreskriver att livstidsdömda fångar måste hållas isolerade från andra fångar även i samband med transporter, läkarbehandling, besök, utomhusaktiviteter eller i andra sammanhang då de lämnar sina celler.

126. Regel 216(1) föreskriver att livstidsdömda fångar får arbeta i sina celler eller i specialbyggda verkstäder, om sådana finns tillgängliga. I motsats till detta föreskriver paragraf 71(1) när det gäller övriga fångar att dessa kan arbeta i respektive fängelses område eller sovsal samt, i undantagsfall, på säkra platser utanför fängelset. Protokoll måste föras över livstidsfångarnas arbetsdagar (regel 216(2)). Enligt artikel 38a § 4 i 1968 års brottsbalk, som är i kraft sedan 1995, medför arbete som en livstidsfånge utför emellertid inte några poäng som motiverar förtida frigivning – detta i markant kontrast mot uppfattningen ifråga om fångar som avtjänar tidsbestämda fängelsestraff, för vilka gäller att två dagars arbete räknas som tre dagars inspärrning när det gäller förtida frigivning.

127. Regel 217 som är en upprepning av paragraf 198(2) i lagen (se punkt 121 ovan) föreskriver att livstidsdömda fångar kan placeras tillsammans med fängelsets övriga fångar och delta i det allmänna arbetet, träning, utbildning, sport eller annan verksamhet efter beslut av kommissionen för verkställande av straff utifrån en personlighetsbedömning, under förutsättning att de redan har placerats under "sträng regim".

128. Regel 218 som är en upprepning av paragraf 198(1) i lagen (se punkt 121 ovan) föreskriver att en livstidsfånge kan placeras under en lindrigare regim om denne har uppfört sig väl och har avtjänat minst fem år av sitt straff (häktningstid räknas inte).

129. Regel 219(1) som är en upprepning av paragraf 197(1) i lagen (se punkt 121 ovan) föreskriver att livstidsfångar, under en period av fem år efter att deras straff har vunnit laga kraft, kan placeras i särskilda avdelningar på befintliga eller specialbyggda fängelser efter beslut av justitieministern. Under sådan period har en specialgrupp ansvaret för fången (regel 219(2)). Efter att perioden har utgått och efter en övergripande bedömning av fången, kan denne placeras i annat fängelse och enligt andra villkor (regel 219(3)).

3. Bestridande av tillämpningsreglerna för 2009 års lag

130. År 2010 inkom två livstidsfångar med ett bestridande av regel 213, 214 och 219 i tillämpningsreglerna för 2009 års lag. De hävdade att dessa gick stick i stäv med bestämmelserna i lagen.

131. I ett utslag från28 mars 2011 (реш. № 4373 от 28 март 2011 г. по адм. д. № 10758/2010 г., ВАС, І о.) godkände en panel med tre medlemmar från Högsta förvaltningsrätten bestridandet. Den konstaterade att justitieministern inte hade följt det vederbörliga förfarandet för att utfärda reglerna. Denne hade framför allt inte publicerat regelutkasten på ministeriets webbplats för att allmänheten skulle få tillgång till dem och för att få kommentarer, något som krävdes enligt paragraf 26(2) i Lagen om normativa lagar från 1973, vilket var en allvarlig försummelse. Panelen konstaterade vidare att regel 213, eftersom den krävde att livstidsfångar hölls permanent inlåsta, stred mot paragraf 197(1) i 2009 års lag (se punkt 120 och 124 ovan) eftersom den fastställde ett krav som inte härrörde från lagtexten – en sådan regel kunde bara ange hur krav som härrörde från lagtexten skulle tillämpas. Regel 213 kunde inte heller anses bygga på någon annan paragraf i 2009 års lag. Den återstående delen av regel 213, liksom regel 214 och 219 (se punkt 124, 125 och 129 ovan), stred inte mot bestämmelserna i 2009 års lag.

132. Efter överklagan från ministern, ändrade en panel bestående av fem medlemmar från Högsta förvaltningsdomstolen genom ett slutgiltigt utslag från 14 september 2011 (реш. № 11411 от 14 март 2011 г. по адм. д. № 6341/2011 г., ВАС, І о.) den föregående panelens utslag. Den ansåg att underlåtenheten att publicera regelutkastet på ministeriets webbplats inte innebar något väsentlig brott mot procedurreglerna. Den förklarade vidare att regel 213 inte gick emot bestämmelserna i 2009 års lag, eftersom den inte kunde anses bygga på paragraf 197(1) i förening med paragraf 71(1) i lagen (se punkt 118 ovan). Den senare gällde för samtliga fångar som placerats under "särskild regim" och krävde att de hölls inspärrade i separata och permanent låsta celler.

133. Två domare hade avvikande mening och ansåg att ministeriets underlåtenhet att publicera regelutkasten på sin webbplats faktiskt hade varit en allvarlig försummelse och hade gjort antagningsprocessen för reglerna ogiltig.

134. Som en följd av att bestridandet avslogs, avvisades två skadeståndsanspråk som framlagts av samma livstidsfångar enligt paragraf 1 i Lagen om statens och kommunernas skadeståndsansvar från 1988 (se punkt 136 nedan) och som byggde på det lidande som enligt uppgift åsamkats till följd av deras försämrade fängelseregim av Högsta förvaltningsrätten som oacceptabel (se опр. № 3355 от 7 март 2012 г. по адм. д. № 3154/ 2012 г., ВАС, петчл. с-в, samt опр. № 5065 от 6 ноември 2012 г. по адм. д. № 14339/2011 г., ВАС, петчл. с-в). Domstolen ansåg att dessa anspråk bara kunde fastställas om den författning som de riktades mot hade åsidosatts vid föregående förfaranden, vilket inte var fallet.

4. Nationella standarder för behandling av livstidsfångar

135. Den 2 februari 2007 godkände chefen för Direktoratet för verkställande av straff, för första gången i Bulgarien, "nationella standarder för behandling av livstidsfångar". Syftet med dessa standarder är att "utarbeta en effektiv modell för behandlingen av livstidsfångar som garanterar konkret stöd för att deras fysiska och psykiska hälsa bevaras och ser till att samhället och fängelsepersonalen skyddas". De fastställer bl.a. minimikrav för materiella villkor enligt vilka fångarna ska hållas inspärrade, gällande säkerhetsarrangemang samt hur livstidsfångar ska behandlas. De uppmanar fängelsemyndigheterna att i möjligaste mån och inom de begränsningar som uppkommer genom gällande säkerhetsarrangemang se till att livstidsfångar får lämpligt arbete, undervisning (t.ex. om möjligt på distans), social utveckling, handledning, program för underhåll av deras fysiska och psykiska hälsa samt läkarvård. Dessa standarder förklarar bl.a. att samtliga livstidsfångar ska få genomgå anpassningsprogram som syftar till att de ska kunna acceptera sin situation, skapa en känsla av perspektiv, uppmuntra till självhjälp, bibehålla sociala kontakter, stimulera deltagande i olika aktiviteter, samt neutralisera eventuella depressiva och psykosomatiska symptom. De förklarar också att livstidsfångar bör ha individuella straffplaner och få genomgå återkommande bedömningar, liksom få möjlighet att diskutera frågor med koppling till verkställandet av deras straff med fängelseförvaltningen. Enligt dessa standarder bör livstidsfångar få tillgång till kulturell och idrottslig verksamhet, fängelsets bibliotek, tidskrifter, television och radio, gudstjänster samt gruppaktiviteter. De förefaller emellertid inte nämna något om kriminalvårds- eller återanpassningsprogram.

F. Skadeståndsanspråk mot myndigheterna

1. Lagtext

136. Paragraf 1(1) i Lagen om statens och kommunernas skadeståndsansvar från 1988 föreskriver att staten är ansvarig för skada som individer eller juridiska personer åsamkas till följd av olagliga beslut, handlingar eller försummelser från tjänstemäns sida som begåtts under eller i samband med administrativa förfaranden. I enlighet med artikel 204 § 1 i Förvaltningsprocessbalken från 2006 kan ett sådant anspråk bara framföras om det administrativa beslutet (eller i förekommande fall, författningen) vederbörligen har åsidosatts. Om anspråket handlar om en olaglig handling eller försummelse kan det olagliga fastställas av den domstol som behandlar anspråket (artikel 204 § 4 i balken.

2. Rättspraxis enligt paragraf 1 i 1988 års lag beträffande villkor för frihetsberövande

137. År 2003 började civila domstolar i Bulgarien att bevilja skadestånd enligt paragraf 1 i 1988 års lag till personer som påstod sig ha lidit idéell skada till följd av de bedrövliga förhållandena i fängelset (se åberopade inhemska fall, Hristov ./. Bulgarien,(besl.), nr 36794/03, 18 mars 2008; Kirilov ./. Bulgarien, nr 15158/02, § 43-48, 22 maj 2008; Shishmanov ./. Bulgarien nr 37449/02, § 58-62, 8 januari 2009; Titovi ./. Bulgarien, nr 3475/03, § 34, 25 juni 2009; Simeonov ./. Bulgarien, nr 30122/03, § 43-47, 28 januari 2010; samt Georgiev ./. Bulgarien (besl.), nr 27241/02, 18 maj 2010). Högsta kassationsdomstolen försvarade dessa beslut, bl.a. med stöd av artikel 3 i konventionen samt standarder som fastställts av CPT (see реш. от 26 януари 2004 г. по гр. д. № 959/2003 г., ВКС, IV гр. о.; реш № 104 от 20 февруари 2009 г. по гр. д. № 5895/2007 г., ВКС, II г. о.; реш. № 538 от 22 октомври 2009 г. по гр. д. № 1648/2008 г., ВКС, II г. о.; реш. № 15 от 29 януари 2009 г. по гр. д. № 4427/2007 г., ВКС, III г. о.; реш. № 233 от 8 май 2009 г. по гр. д. № 1625/2008 г., ВКС, II г. о.; samt реш. № 581 от 25 юни 2009 г. по гр. д. № 616/2008 г., ВКС, IV г. о.).

138. I vissa fall vägrade domstolarna emellertid att bevilja skadestånd, eller bevilja minsta möjliga belopp och ansåg framför allt att bevisen för dåliga förhållanden i fängelset inte räckte till för att också bevisa att en person som hade hållits inspärrad under sådana förhållanden hade lidit ideell skada till följd därav (se åberopade inhemska domar i Iovchev ./. Bulgarien, nr 41211/98, § 62 och 66, 2 februari 2006; Iliev o.a. ./. Bulgarien, nr 4473/02 och 34138/04, § 15, 10 februari 2011; Radkov ./. Bulgarien(nr 2), nr 18382/05, § 17 och 21, 10 februari 2011; samt Shahanov ./. Bulgarien, nr 16391/05, § 9-11 och 13-14, 10 januari 2012).

139. I ett beslut från 17 oktober 2012 (реш. № 4681 от 17 октомври 2012 г. по адм. д. № 1347/2012 г., АС-Варна) avbröt Förvaltningsrätten i Varna ett förfarande som en fånge inlett enligt paragraf 1 i 1988 års lag med avseende på villkoren för dennes frihetsberövande. Den konstaterade att fången hade erhållit skäligt skadestånd för detta i samband med förfarande inför denna domstol (se Shahanov, som hänvisas till ovan). Han hade därför fått kompensation för alla skador han lidit till följd av dessa villkor genom det skadestånd som domstolen hade beviljat honom. Det gick inte att ge kompensation två gånger i samma ärende. . I ett slutgiltigt beslut från 30 november 2012 (реш. № 15225 от 30 ноември 2012 г. по адм. д. № 13739/2012 г., ВАС, ІІІ о.) fastställde Högsta förvaltningsdomstolen den lägre instansens beslut.

3. Mål som inletts av livstidsfångar i enlighet med paragraf 1 i 1988 års lag

140. Domstolarna har behandlat ett antal anspråk som i enlighet med paragraf 1(1) i 1988 års lag har framförts av livstidsfångar med avseende på fängelseregimen och villkoren för deras frihetsberövande. Här följer ett urval av de viktigaste anspråken.

141. I ett slutgiltigt utslag från 5 mars 2009 (реш. № 1466 от 5 март 2009 г. по гр. д. № 6339/2007, ВКС, V г. о.) fastställde Högsta kassationsdomstolen ett beslut om att bevilja BGN 1 000 till en livstidsfånge på grund av brist på toalettanordning i dennes cell och det påföljande behovet av att använda en hink för att uträtta sina behov mellan november 200 och november 2005. I ett utslag från 11 juli 2012 (реш. № 10166 от 11 юли 2012 г. по адм. д. № 15508/2011 г., ВАС, ІІІ о.) beviljade Högsta förvaltningsrätten[1] samma belopp till var och en av två livstidsfångar som placerats under "särskild regim", med avseende på ideell skada som de åsamkats på grund av att de varit tvungna att förrätta sina behov i plasthinkar till följd av bristen på toalettanordning i deras celler mellan mitten av april 2006 och mars 2008, då de hade förflyttats till celler som hade sådana anordningar. Domstolen stödde sig på den här domstolens utslag i målet Iovchev ./. Bulgarien (nr 41211/98, 2 februari 2006), Radkov (nr 2) (som hänvisas till ovan) samt Shahanov (som också hänvisas till ovan), och ansåg att detta hade inneburit behandling i strid mot artikel 3 i konventionen, varför skadestånd skulle betalas i enlighet med paragraf 1(1) i 1988 års lag.

142. I ett annat mål (реш. № 67 от 6 март 2012 г., адм. д. № 393/2010 г., АС-Кюстендил) vägrade emellertid Förvaltningsrätten i Kuystendil att bevilja skadestånd för att bojor hade används i samband med transport av en livstidsfånge. När rätten konstaterade att detta inte hade varit olagligt, tog den bl.a. hänsyn till den "särskilda regim" som gäller för livstidsfångar och kravet på att isolera dessa fångar också i samband med transporter, samt att de skulle vara föremål för utökad uppsikt. Utslaget fastställdes av Högsta förvaltningsrätten.

143. På liknande sätt avslog Högsta kassationsdomstolen i ett slutgiltigt utslag från 23 februari 2009 (реш. № 82 от 23 февруари 2009 г. по гр. д. № 6452/2007 г., ВКС, III г. о.) ett skadeståndsanspråk som framförts av en livstidsfånge med avseende på fängelseförvaltningens underlåtenhet att låta honom ägna sig åt arbete, utbildning och kulturella aktiviteter samt idrott tillsammans med övriga fångar. Domstolen ansåg att det inte hade förekommit någon olaglig försummelse i betydelsen av paragraf 1(1) i 1988 års lag från fängelseförvaltningens sida, eftersom sådana aktiviteter inte överensstämde med den "särskilda regim" som gäller för livstidsfångar och att de ska hållas isolerade från övriga fångar i fängelset (se punkt 115 och 118 ovan).

144. I ett slutgiltigt utslag från 14 januari 2010 (реш. № 568 от 14 януари 2010 г. по адм. д. № 4934/2009 г., ВАС, III о.) avslog Högsta förvaltningsrätten ett skadeståndsanspråk som framförts av en livstidsfånge med avseende på fängelseförvaltningens underlåtenhet att ge honom kriminalvårdskurser, tillgång till radio och TV, anständiga levnads- och hygienvillkor, sociala kontakter samt läkarvård i rätt tid. Domstolen ansåg bl.a. att fången inte hade kunnat bevisa att han hade lidit någon skada till följd av dessa försummelser.

145. I ett slutgiltigt utslag från 16 mars 2012 (опр. № 3837 от 16 март 2012 г. по адм. д. № 3256/2012 г., ВАС, ІІІ о.) avslog Högsta förvaltningsrätten ett anspråk där en person som dömts till fullständigt livstidsstraff påstod att parlamentets godkännande av en lag som föreskrev sådan bestraffning hade stridit mot artikel 3 i konventionen. Den ansåg att godkännandet av en lag inte kunde betraktas som ett administrativt förfarande i betydelsen av paragraf 1(1) i 1988 års lag.

146. I ett slutgiltigt utslag från 27 juni 2012 (реш. № 421 от 27 юни 2012 г. по адм. д. № 305/2012 г., АС-Плевен, VI с-в) avslog Förvaltningsrätten i Pleven ett skadeståndsanspråk från en livstidsfånge som gällde storleken på dennes cell. Det var inte helt klarlagt om cellen mätte sex eller fyra och en halv kvadratmeter, men domstolen ansåg att även om den bara hade varit fyra och en halv kvadratmeter, kunde den inte ha ansetts ge upphov till omänsklig eller förnedrande behandling. Den konstaterade att för närvarande föreskriver inte lagen i Bulgarien någon minsta cellstorlek (ett krav på att varje fånge skulle få minst fyra kvadratmeter skulle komma att träda ikraft 2013).[2] Klagandens cell var under alla omständigheter större än fyra kvadratmeter och det spelade ingen roll att han vistades i cellen ensam än om han var tillsammans med andra fångar i en större cell. Högsta förvaltningsrätten vägrade ta klagandens klagomål under övervägande eftersom denne inte hade betalat in den erforderliga avgiften (опр. № 14725 от 22 февруари 2012 г. по адм. д. № 12653/2012 г., ВАС, ІІІ о.).

G. Prohibitiva och obligatoriska förelägganden mot myndigheter

147. Artikel 250 § 1 i Förvaltningsprocessbalken från 2006, som trädde ikraft den 1 mars 2007,[3] föreskriver att varje person som har erforderligt rättsligt intresse kan begära att åtgärder från en administrativ myndighet eller offentlig tjänsteman som inte har någon grund i lagen eller i ett administrativt beslut avbryts. Sådan begäran ska ställas till behörig förvaltningsrätt (artikel 251 § 1) som omedelbart ska befatta sig med den (artikel 252 § 1) och, efter att ha genomfört erforderliga förfrågningar genast meddela utslag (artikel 253 § 1). Domstolens beslut kan överklagas, men överklagan har ingen suspensiv verkan (artikel 254 § 1 och 2).

148. 2009 avslogs en livstidsfånges bestridande i enlighet med artikel 250 § 1, bl.a. för att fängelsemyndigheterna höll honom inspärrad i en cell utan toalett eller rinnande vatten för att det låg utanför ramen för den bestämmelsen (se опр. № 1366 от 2 февруари 2009 г. по адм. д. № 498/2009 г., ВАС, ІІІ о.).

149. Artikel 256 och 257 i samma balk, som också trädde ikraft den 1 mars 2007, föreskriver att en person kan inleda förfarande för att ålägga en administrativ myndighet att vidta en åtgärd som den är skyldig att vidta enligt en lagbestämmelse. Om domstolen godkänner anspråket, måste den beordra myndigheten ifråga att vidta åtgärder inom en viss tidsrymd.

150.  2009 avslog Högsta förvaltningsrätten ett bestridande enligt dessa bestämmelser av en påstådd försummelse från en fängelsechefs sida att ge fångarna tillräckligt med mat (se реш. № 5924 от 11 февруари 2009 г. по адм. д. № 12132/2008 г., ВАС, ІІІ о.).

151. I ett utslag från 18 mars 2011 (реш. № 65 от 18 март 2011 г. по адм. д. № 501/2010 г., АС-Стара Загора) beordrade Förvaltningsrätten i Stara Zagora, utifrån ett anspråk från Harakchiev i enlighet med artikel 257 i balken, fängelsechefen för Stara Zagorafängelset att förse denne med kläder, skor och sängkläder i enlighet med fängelsechefens åligganden enligt artikel 84(2)(3) i Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009 som denne inte helt och hållet hade följt under föregående år. Fängelsechefen överklagade. . I ett slutgiltigt utslag från 27 juni 2011 (реш. № 9276 от 27 ноември 2011 г. по адм. д. № 5747/2011 г., ВАС, ІІІ о.) fastställde Högsta förvaltningsdomstolen den lägre instansens beslut och var helt enig med dess argumentering.

152. I ett utslag från 8 oktober 2012 (реш. № 581 от 8 октомври 2012 г. по адм. д. № 337/2012 г., АС-Плевен) beordrade Förvaltningsrätten i Pleven utifrån ett anspråk i enlighet med artikel 257 i balken Huvuddirektoratet för verkställande av straff att, inom en månad efter att domen vunnit laga kraft, förse en livstidsfånge med skor i enlighet med dess åliggande enligt paragraf 84(2)(3) i Lagen om verkställande av straff och häkning från 2009 som man under nästan tre år hade underlåtet att följa. Efter överklagan från direktoratet och allmän åklagare, underkände Högsta förvaltningsrätten i ett utslag från 20 november 2013 (реш. № 15349 от 20 януари 2013 г. по адм. д. № 15221/2012 г., ВАС, ІІІ о.) den domen av procedurskäl och återförvisade målet till underrätten. . I ett utslag 12 februari 2014 (реш. № 72 от 12 февруари 2014 г. по адм. д. № 1115/2013 г., АС-Плевен) meddelade Förvaltningsrätten i Pleven samma utslag som tidigare.. Direktoratet överklagade igen. Överklagandet (адм. д. № 4505/2014 г.) är fortfarande föremål för behandling i Högsta förvaltningsrätten. Förhandling är planerad till 27 oktober 2014.

H. Fångarnas korrespondens

153. Artikel 30 § 5 och 34 i 1991 års konstitution föreskriver:

Artikel 30 § 5

"Var och en har rätt att enskilt få träffa sin försvarare. Sekretessen rörande deras kommunikation ska vara okränkbar".

Artikel 34

"1. Frihet och sekretess för korrespondens och annan kommunikation ska vara okränkbar

2. Denna regel omfattas av undantag enbart efter godkännande från rättsliga myndigheter och vid behov för att upptäcka eller förhindra allvarliga brott".

154. Paragraf 33(1)(c) i Lagen om verkställande av straff från 1969 föreskrev att fångar hade rätt till korrespondens som i sin tur var underkastad kontroll från fängelseförvaltningen. Paragraf 132d(3) i lagen som gällde för personer i häkte föreskrev på samma sätt att deras korrespondens skulle kontrolleras av fängelseförvaltningen. . I ett utslag 18 april 2006 (реш. № 4 от 18 април 2006 г. к. д. № 11/2005 г., обн., ДВ, бр. 36 от 2 май 2006 г.) förklarade Konstitutionsdomstolen paragraf 132d(3) strida mot konstitutionen. Efter att i detalj ha analyserat hithörande bestämmelser i konstitutionen och konventionen och bl.a. med hänvisning till denna domstols utslag i Campbell ./. Storbritannien (25 mars 1992, serie A nr 233), Calogero Diana ./. Italien (15 november 1996, Rapporter om utslag och beslut 1996-V) samt Petra ./. Rumänien (23 september 1998, Rapporter 1998-VII), ansåg den att ett allmänt godkännande för att undersöka samtliga häktade fångars korrespondens utan hänsyn till de särskilda omständigheter som gällde för dem samt det hot som de efter vad som påstås utgjorde mot samhället genom sådan korrespondens, stred mot konstitutionen.

155. Efter Konstitutionsdomstolens beslut den 1 september 2006, ändrades tillämpningsreglerna för 1969 års lag. Enligt den nya regel 178(1), fick häktade personer rätt till obegränsad korrespondens som inte var föremål för kontroll. Brev måste klistras igen och öppnas i närvaro av en kriminalvårdare för att han/hon skulle kunna kontrollera att de inte innehöll pengar eller andra förbjudna föremål (regel 178(2)).

156. Paragraf 86(1)(3) i Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009 föreskriver att fångar har rätt till korrespondens. Regel 75(2) i tillämpningsreglerna föreskriver att fångarnas inkommande och utgående korrespondens ska kontrolleras för säkerhets skull och för att förhindra brott. Regel 75(3) och (4) fastställer det sätt som brev ska kontrolleras på – de ska skickas och tas emot i närvaro av en kriminalvårdare och kuvertet ska klistras igen eller öppnas på sätt som gör att vårdaren kan försäkra sig om att det inte innehåller icke godkända föremål. Om det föreligger skälig misstanke om att innehållet i ett brev kan hindra upptäckten av ett allvarligt brott eller underlätta begåendet av sådant, kan brevet stoppas på order av fängelsechefen. I sådana fall måste denne underrätta den allmänna åklagare som ansvarar för övervakningen av fängelset.

III. INTERNATIONELLT MATERIAL AV BETYDELSE

A. 1966 års internationella fördrag om civila och politiska rättigheter

157. 1966 års internationella fördrag om civila och politiska rättigheter (999 UNTS 71) undertecknades av Bulgarien den 8 oktober 1968 och ratificerades den 21 september 1970. Det trädde med undantag av artikel 41 i kraft den 23 mars 1976. Det publicerades i den bulgariska statens officiella tidning den 28 maj 1976 (обн., ДВ, бр. 43 от 28 май 1976 г.), vilket innebär att den enligt artikel 5 § 4 i 1991 års konstitution ingår som en del i den inhemska lagen. Artikel 10 i fördraget föreskriver i tillämpliga delar:

"1. Alla personer som berövas sin frihet ska behandlas humant och med respekt för deras medfödda människovärde.

2. ...

3. Kriminalvårdssystemet ska omfatta behandling av fångar där det huvudsakliga syftet ska vara förbättring och social återanpassning. ...”

158. I sin Allmänna kommentar nr 21 om artikel 10 (Human behandling av frihetsberövade personer), som antogs vid dess 1141:a möte (fyrtiofjärde sammanträdet) den 6 april 1992, yttrade sig Kommittén för mänskliga rättigheter i punkt 10 att ”inget kriminalvårdssystem enbart ska vara straffande, utan ska i huvudsak eftersträva fångens förbättring och sociala återanpassning".

B. Europarådets instrument

1. Europeiska fängelseregler

159. De europeiska fängelsereglerna är rekommendationer från Europarådets ministerkommitté till medlemsstaterna om de minimistandarder som ska tillämpas i fängelser. 1987 års europeiska fängelseregler (som fungerade som bilaga till Rekommendation nr R (87) 3) antogs den 12 februari 1987. Den 11 januari 2006 antog Ministerkommittén, som konstaterade att 1987 års regler "i väsentlig omfattning behövde revideras och uppdateras för att avspegla den utveckling som hade skett inom kriminalvården, utslagspraxis samt förvaltningen av fängelser i allmänhet i Europa", Rekommendation Rek(2006)2 för de europeiska fängelsereglerna. 2006 års nya version av reglerna innehöll ett tillägg till den rekommendationen. Den lyder i tillämpliga delar:

"Del I

Grundläggande principer

1. Alla personer som berövas sin frihet ska behandlas med respekt för deras mänskliga rättigheter.

2. Frihetsberövade personer ska behålla alla rättigheter som inte enligt lag har tagits från dem genom beslut som dömer dem till fängelse eller häktar dem.

3. Restriktioner som åläggs frihetsberövade personer ska vara de minsta nödvändiga och ska stå i proportion till det rättmätiga syfte enligt vilket de har ålagts.

4. Fängelseförhållanden som inkräktar på fångarnas mänskliga rättigheter kan inte motiveras med resursbrist.

...

6. All internering ska hanteras med syftet att underlätta frihetsberövade personers återanpassning till det fria samhället.

...

Del II

Villkor för fångenskapen

...

Fängelseregim

25.1. Den regim som gäller för alla fångar ska erbjuda ett balanserat aktivitetsprogram.

25.2 Enligt denna regim ska fångarna få tillfälle att tillbringa så många timmar om dagen utanför sina celler som behövs för en tillfredsställande mänsklig och social interaktionsnivå.

25.3 Denna regim ska också se till fångarnas välbefinnande.

...

Frigivning av fångar

33.3. Samtliga fångar ska kunna utnyttja arrangemang som syftar till att hjälpa dem återgå till det fria samhället efter frigivning.

...

Säkerhet

51.1. De säkerhetsåtgärder som tillämpas på enskilda fångar ska vara de minsta nödvändiga för att åstadkomma en säkert fängsligt förvar.

...

51.3. Fångarna ska så snart som möjligt efter intagning bedömas för att fastställa:

a. den risk de skulle innebära för samhället om de skulle fly;

b. risken för att de försöker fly, antingen på egen hand eller med hjälp utifrån.

51.4. Varje fånge ska därefter hållas i förvar med de säkerhetsvillkor som överensstämmer med dessa risknivåer.

51.5. Den erforderliga säkerhetsnivån ska regelbundet omprövas under en persons hela fängelsevistelse.

...

Del VIII

Dömda fångar

Syftet med fängelseregimen för dömda fångar

102.1. Förutom de regler som gäller för samtliga fångar, ska fängelseregimen för dömda fångar vara utformad så att de ska kunna leva ett ansvarsfullt liv fritt från brott.

102.2. Fängelse är genom sitt frihetsberövande i sig en bestraffning, varför regimen för dömda fångar inte ska förvärra det lidande som är förenat med fängelsevistelsen.

Syftet med fängelseregimen för dömda fångar

103.1. Regimen för dömda fångar ska påbörjas så snart någon har tagits in i fängelset med status som dömd fånge, såvida inte den har påbörjats tidigare.

103.2. Så snart som möjligt efter denna intagning ska rapporter tas fram för dömda fångar beträffande deras personliga situation, föreslagna straffplaner för var och en av dem samt en förberedelsestrategi för deras frigivning.

103.3 Dömda fångar ska uppmuntras till att själva medverka i upprättandet av deras individuella straffplaner.

103.4. Sådana planer ska i möjligaste mån omfatta:

a. arbete,

b. utbildning,

c. övriga aktiviteter, samt

d. förberedelse för frigivning.

103.5. Socialt arbete, läkar- och psykvård kan också ingå i fängelseregimen för dömda fångar.

...

103.8. Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt att ta fram lämpliga straffplaner och regimer för livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff.

...

Frigivning av dömda fångar

107.1. Dömda fångar ska i god tid före sin frigivning genom rutiner och särskilda program få hjälp med övergången från fängelsetillvaron till ett laglydigt liv i samhället.

107.2. När det gäller fångar med längre straff, ska särskilda åtgärder vidtas för att garantera en gradvis återgång till liv i det fria samhället.

107.3. Detta syfte kan åstadkommas genom ett särskilt program i fängelset före frigivningen eller genom partiell eller villkorlig frigivning med övervakning i kombination med socialt stöd.

107.4. Fängelsemyndigheterna ska ha ett nära samarbete med förvaltningsgrenar och organ som övervakar och hjälper frigivna fångar för att samtliga dömda fångar ska kunna återanpassas i samhället, i synnerhet ifråga om familj och anställning.

107.5. Företrädare för sådana socialtjänster eller organ ska få all nödvändig tillgång till fängelset och fångarna för att dessa ska kunna hjälpa till med förberedelser för frigivning och eftervårdsprogram".

160. Kommentaren till 2006 års regler (som tagits fram av Europarådets kommitté för brottsfrågor) säger att regel 102 ligger i linje med kraven på viktiga internationella instrument, bl.a. artikel 10 § 3 i Internationella fördraget om civila och politiska rättigheter (se punkt 157).

2. Resolution 76(2)

161. Sedan 1976, har Ministerkommittén antagit ett antal resolutioner och rekommendationer beträffande fångar med långa fängelsestraff eller livstidsfångar. Den första av dessa var Resolution 76(2) från 17 februari 1976 som rekommenderar medlemsstaterna att bl.a.:

"1. bedriva en kriminalvårdspolitik där långvariga fängelsestraff bara ådöms om de krävs för att skydda samhället,

2. vidta erforderliga lagstiftningsrelaterade och administrativa åtgärder för att främja en tillfredsställande behandling vid verkställandet av sådana domar,

...

6. uppmuntra till en känsla av ansvar hos fångarna genom en successiv introduktion av system för delaktighet i alla tillämpliga områden,

...

9. se till att alla fångars ärenden snarast möjligt gås igenom för att fastställa huruvida villkorlig frigivning kan beviljas eller ej,

10. bevilja fången villkorlig frigivning i enlighet med de lagstadgade fordringar som gäller för avtjänad tid så snart en gynnsam prognos kan utformas. Allmänt förebyggande hänsyn bör inte ensamt få rättfärdiga vägran att bevilja villkorlig frigivning,

11. anpassa samma principer som gäller för långvariga fängelsestraff till livstidsstraff.

12. se till att en omprövning av livstidsstraffet, såsom hänvisas till i punkt 9, görs, om inte tidigare, efter åtta till fjorton års internering och sedan regelbundet upprepas, ..."

3. Rekommendation 2003(23) om fängelseförvaltningens hantering av livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff

162. Rekommendation 2003(23) om fängelseförvaltningens hantering av livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff antogs av Ministerkommittén den 9 oktober 2003. Den rekommenderade att medlemsstaterna i sin lagstiftning, sina principer och praxis för hanteringen av livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff ska följa principerna i bilagan till rekommendationerna. Dessa principer lyder i tillämpliga delar:

"Definition av livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff

1. Med avseende på denna rekommendation är en livstidsfånge en person som avtjänar livstids fängelse. En fånge som avtjänar långt fängelsestraff är en person som sitter i fängelse i fem år eller däröver.

Generella mål

2. Syftet med hanteringen av livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff bör vara:

– att se till att fängelserna är säkra och trygga platser för dessa fångar samt för alla de som arbeta med eller besöker dem,

– att motverka de skadliga effekterna av livstids- och långvariga fängelsestraff,

– att utöka och förbättra möjligheterna för att dessa fångar ska lyckas med att återanpassas i samhället och leva ett laglydigt liv efter deras frigivning.

Allmänna principer för hanteringen av livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff

3. Mångfalden av personliga karaktärsdrag som påträffas bland livstidsfångar och fångar som avtjänar långa fängelsestraff bör tas under övervägande och användas för att skapa individuella planer för straffets verkställande (individualiseringsprincipen).

4. Fängelsevistelsen bör anordnas så att den i möjligaste mån påminner om det verkliga livet i samhället (normaliseringsprincipen).

5. Fångarna bör få tillfällen att utöva sitt personliga ansvar i det dagliga livet i fängelset (ansvarsprincipen).

6. En tydlig åtskillnad bör göras mellan eventuella risker som livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff utgör för samhället utanför, för sig själva, för övriga fångar samt för de som arbetar i eller besöker fängelset (säkerhets- och trygghetsprincipen).

7. Livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff bör inte isoleras enbart på grund av deras straff (icke-segregationsprincipen).

8. Den individuella planeringen för hanteringen av fångens livstids- eller långvariga straff bör syfta till att trygga en progressiv rörelse genom fängelsesystemet (progressionsprincipen).

Straffplanering

9. För att uppnå de allmänna målsättningarna och uppfylla ovanstående principer, bör allsidiga straffplaner tas fram för varje enskild fånge. Dessa planer bör i möjligaste mån tas fram och utvecklas med fångens aktiva deltagande och, i synnerhet, mot slutet av interneringstiden, i nära samarbete med övervaknings- och andra hithörande myndigheter.

10. Straffplanerna bör innehålla en risk- och behovsanalys för varje fånge och ska användas för att åstadkomma en systematisk inställning till:

– den inledande placeringen av fången,

– progressiv rörelse genom fängelsesystemet från mer till mindre restriktiva förhållanden, helst med en slutfas som tillbringas under öppna förhållanden – företrädesvis i samhället,

– arbete, utbildning, träning och andra aktiviteter som tillgodoser behovet av ett meningsfullt utnyttjande av tiden i fängelset och som ökar möjligheterna till framgångsrik återanpassning efter frigivningen,

– insatser och medverkan i program som utformats för att ta itu med risker och behov i syfte att minska störande uppträdande i fängelset samt återfall efter frigivningen,

– medverkan i fritidsaktiviteter och annan verksamhet i syfte att förebygga eller motverka de skadliga effekterna av långvarig fängelsevistelse,

– villkor och övervakningsåtgärder som leder till ett laglydigt liv samt anpassning till samhället efter villkorlig frigivning.

11. Straffplaneringen bör inledas så snart som möjligt efter intagningen i fängelset, omprövas regelbundet och vid behov modifieras.

...

Återanpassning i samhället för livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff

33. För att livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff ska kunna övervinna de särskilda problem som en övergång från långvarig fängelsevistelse till ett laglydigt liv i samhället innebär, bör deras frigivning förberedas i god tid och med särskild hänsyn till följande:

– behovet av särskilda planer före och efter frigivningen som tar upp risker och behov av betydelse,

– vederbörlig hänsyn till möjligheten att åstadkomma frigivning samt att efter sådan kunna fortsätta med de program, insatser eller den behandling som fångarna varit föremål för under interneringen,

– behovet av att åstadkomma ett nära samarbete mellan fängelseförvaltningen och övervakningsmyndigheter samt social- och hälsovård.

34. Beviljande och genomförande av villkorlig frigivning för livstidsfångar och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff bör styras av de principer som framgår av rekommendationen Rec(2003)22 om villkorlig frigivning.

163. När det gäller punkt 34, förklarar den rapport som åtföljde rekommendationen (i punkt 131):

"Rekommendation Rec(2003)23 omfattar principen om att villkorlig frigivning ska kunna beviljas samtliga fångar förutom de som avtjänar extremt korta straff. Denna princip gäller enligt rekommendationens villkor också för livstidsfångar. Noteras bör emellertid att det är möjligheten för livstidsfångar att bli beviljade villkorlig frigivning som rekommenderas, inte att de alltid bör beviljas villkorlig frigivning".

4. Rekommendation 2003(22) om villkorlig frigivning

164. Rekommendation Rec(2003)22 om villkorlig frigivning antogs av Ministerkommittén den 24 september 2003. Den innehåller en serie rekommendationer om hur man förbereder villkorlig frigivning, beviljar den, de villkor som kan åläggas samt procedurrelaterade garantier. Den lyder i tillämpliga delar:

"3. Villkorlig frigivning bör syfta till att hjälpa fångarna med övergången från ett liv i fängelset till ett laglydigt liv i samhället genom villkor och övervakning efter frigivningen som främjar detta och som bidrar till allmänhetens säkerhet och en minskning av kriminalitet i samhället.

4.a. För att minska fängelsevistelsens skadliga effekter och för att främja fångarnas återanpassning enligt villkor som strävar efter att garantera säkerheten för samhället utanför, bör lagen göra villkorlig frigivning tillgänglig för alla fångar, inklusive livstidsdömda.

...

5. När fångarna börjar avtjäna sina straff, ska de antingen veta när de kan bli frigivna efter att ha avtjänat en minimiperiod (antingen uttryckt som absoluta tal och/eller med hänvisning till en del av straffet) och de kriterier som kommer att användas för att fastställa om de ska bli frigivna ("godtycklig frigivning") eller när de beviljas frigivning efter att ha avtjänat en bestämd tidsperiod fastställd enligt absoluta tal och/eller med hänvisning till en del av straffet ("obligatorisk frigivning").

...

III. Förberedelser för villkorlig frigivning

12. Förberedelserna för villkorlig frigivning bör organiseras i nära samarbete med all personal som arbetar i fängelset samt de som sysslar med övervakning efter frigivningen och ska vara avslutade före utgången av minimi- eller bestämda perioden.

13. Fängelset ska se till att fångarna kan delta i lämpliga program före frigivningen och att de uppmuntras till att delta i utbildnings- och träningskurser som förbereder dem för livet i samhället. Särskilda modeller för verkställande av fängelsestraff som t.ex. frigång, öppen anstalt, eller placering utanför fängelset, bör utnyttjas så mycket som möjligt med syftet att förbereda fångarnas återanpassning till samhället.

14. Förberedelserna för villkorlig frigivning bör också omfatta möjligheten att fångarna bibehåller, etablerar, eller återupprättar förhållandet med sin familj och släkt samt att skapa kontakter med social- och hälsovård, organisationer och frivilligorganisationer som kan hjälpa villkorligt frigivna fångar att anpassa sig till livet i samhället. I detta syfte bör olika former av permission från fängelset beviljas.

15. Överväganden beträffande lämpliga villkor och övervakningsåtgärder efter frigivningen bör uppmuntras. Tänkbara villkor, hjälp som kan ges, behov av kontroll samt eventuella konsekvenser vid ett misslyckande bör noga förklaras för och diskuteras med fångarna. ...”

IV. VIKTIGA RAPPORTER FRÅN EUROPAKOMMITTÉN FÖR FÖREBYGGANDE AV TORTYR OCH OMÄNSKLIG ELLER FÖRÖDMJUKANDE BEHANDLING ELLER BESTRAFFNING ("CPT")

A. Elfte allmänna rapporten

165. I sin elfte allmänna rapport (CPT/Inf (2001) 16), som publicerades den 3 september 2001, konstaterade CPT följande ifråga om livstidsdömda och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff:

"33. I många europeiska länder ökar antalet livstidsdömda och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff. I samband med några av dess besök, har CPT konstaterat att situationen för sådan fångar lämnade mycket i övrigt att önska vad gäller materiella villkor, aktiviteter samt möjligheter till mänsklig kontakt. Dessutom var många sådana fångar föremål för speciella restriktioner som sannolikt förvärrade den långvariga fängelsevistelsens inbyggda skadliga verkningar. Exempel på sådana restriktioner är t.ex. permanent isolering från övriga fångar i fängelset, handbojor så snart fången ska lämna sin cell, förbud mot kommunikation med övriga fångar samt begränsade besöksrättigheter. CPT kan inte se något motiv för att urskillningslöst tillämpa restriktioner på alla fångar som dömts till ett visst straff utan att ta de individuella risker som dessa restriktioner kan (eller inte kan) medföra.

Långvariga fängelsestraff kan medföra ett antal olika avsocialiserande effekter på fångarna. Förutom att bli institutionaliserad kan fångar med långvariga fängelsestraff uppleva en mängd olika psykosociala problem (t.ex. förlorad självkänsla och försämrad social kompetens) och har en tendens att i allt större utsträckning bli avskärmade från samhället till vilket nästa alla av dem så småningom kommer att återvända. Enligt CPT:s uppfattning bör de regimer som erbjuds fångar som avtjänar långa fängelsestraff försöka kompensera för dessa effekter på ett positivt och initiativkraftigt sätt.

Ifrågavarande fångar bör få tillgång till ett brett utbud av meningsfulla och varierade aktiviteter (arbete, helst med yrkesinriktning, utbildning, sport, rekreation/umgänge). De bör dessutom i viss mån själva kunna välja hur de vill tillbringa sin tid och på så sätt främja en känsla av självbestämmande och personligt ansvarstagande. Ytterligare åtgärder bör vidtas för att ge mening åt deras fängelsevistelse. I synnerhet tillgång till individanpassade fängelseplaner och tillfredsställande psykosocialt stöd är viktiga beståndsdelar när det gäller att hjälpa sådana fångar med att acceptera sin internering och, när tiden är inne, förbereda dem för frigivning. De negativa effekterna av institutionaliseringen på fångar som avtjänar långvariga fängelsestraff blir dessutom mindre uttalad och de blir bättre förberedda på frigivningen om de har möjligheten att bibehålla kontakten med världen utanför på ett effektivt sätt".

B. Den tjugoförsta allmänna rapporten

166. I sin tjugoförsta allmänna rapport (CPT/Inf (2011) 28), som publicerades den 10 november 2011, konstaterade CPT följande ifråga om isolering till följd av domstolsbeslut:

“56.  ... CPT anser att isolering aldrig borde utdömas – eller kunna ådömas genom den aktuella domstolens gottfinnande – som en del av ett straff. Den allmänt vedertagna principen att brottslingar sätts i fängelse som straff och inte för att bli straffade, bör kommas ihåg i det här sammanhanget. Fängelsestraff är ett straff i sig själv och eventuellt riskabla försvåranden av en fängelsedom som en del av straffet är inte acceptabla. Det kan bli nödvändigt att en dömd fånge under en viss period får sitta isolerad. Beslut om en sådan regim bör fattas av fängelsemyndigheterna och inte ingå i listan över brottspåföljder".

C. Rapport om CPT:s besök i Bulgarien 1999

167. En delegation från CPT besökte Bulgarien från 25 april till 7 maj 1999. I sin påföljande rapport (CPT/Inf (2002) 1) som publicerades den 28 januari 2002, konstaterade CPT följande ifråga om livstidsfångar (fotnoter utelämnade):

"91. Efter ett moratorium för verkställande av dödsstraff som varit i kraft sedan augusti 1990, avskaffade den bulgariska nationalförsamlingen i december 1990 dödsstraffet och införde två typer av livstids fängelse – med eller utan möjligheter till villkorlig frigivning.

CPT inser att avskaffandet av dödsstraffet skapar nya utmaningar för det bulgariska fängelsesystemet. Senare delar av rapporten beskriver i detalj de villkor under vilka livstidsdömda fångar hölls inspärrade i de två fängelser som besöktes (jmf. punkt 118 till 124). På detta stadium räcker det med att säga att deras situation lämnade en hel del i övrigt att önska vad gäller materiella villkor samt aktiviteter och tillfällen till mänskliga kontakter. Fängelsepersonalen framhöll att bristen på nya regler för den här kategorin fångar hindrade att förbättringar i deras fängelsevillkor infördes (de gällande reglerna går tillbaka till 1995 och 1996). Enligt direktören för Huvudfängelsedirektoratet låg en mer omfattande integrering av livstidsdömda fångar med övriga interner långt bort och skulle bl.a. kräva en genomgripande förändring av fängelsepersonalens attityd.

92. Långvariga fängelsestraff är allmänt kända för att kunna medföra ett antal olika avsocialiserande effekter på fångarna. Förutom att bli institutionaliserade kan fångar med långvariga fängelsestraff uppleva en mängd olika psykosociala problem (t.ex. förlorad självkänsla och försämrad social kompetens) och ha en tendens att i allt större utsträckning bli avskärmade från samhället till vilket nästa alla av dem så småningom kommer att återvända. Enligt CPT:s uppfattning bör de regimer som erbjuds fångar som avtjänar långa fängelsestraff försöka kompensera för dessa effekter på ett positivt och initiativkraftigt sätt.

Fångar som avtjänar livstids fängelse bör få tillgång till ett brett utbud av meningsfulla och varierade aktiviteter (arbete, helst med yrkesinriktning, utbildning, sport, rekreation/umgänge). De bör dessutom i viss mån själva kunna välja hur de vill tillbringa sin tid och på så sätt gynna en känsla av självbestämmande och personligt ansvarstagande. Ytterligare åtgärder bör vidtas för att ge mening åt deras fängelsevistelse. I synnerhet tillgång till individanpassade fängelseplaner och tillfredsställande psykosocialt stöd är viktiga beståndsdelar när det gäller att hjälpa sådana fångar med att acceptera sin internering och, när tiden är inne, förbereda dem för frigivning. De negativa effekterna av institutionaliseringen på fångar som avtjänar långvariga fängelsestraff blir dessutom mindre uttalade och de blir bättre förberedda på frigivningen om de har möjligheten att bibehålla kontakten med världen utanför på ett effektivt sätt".

I detta sammanhang vill CPT understryka att man inte kan se något motiv för att livstidsdömda fångar ska hållas inspärrade avskilda från andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff. På många platser anses livstidsdömda fångar inte nödvändigtvis vara farligare än andra fångar. Många av dem har ett långsiktigt intresse av en stabil och konfliktfri miljö. Risk-/behovsanalys för livstidsdömda fångar, bl.a. de utan möjlighet till villkorlig frigivning, bör därför göras från fall till fall.

CPT rekommenderar att myndigheterna i Bulgarien vidtar åtgärder för att utveckla regler som gäller för och regimer som erbjuds livstidsdömda fångar, med vederbörlig hänsyn tagen till ovannämnda faktorer. Kommittén rekommenderar vidare att fängelsepersonalen uppmuntras till att diskutera och utveckla positiva förhållanden med denna kategori av fångar.

...

118. Båda fängelserna inhyste ett visst antal fångar som placerats enligt en viss säkerhetsregim på grund av deras domar (livstidsdömda fångar med eller utan möjlighet till villkorlig frigivning), uppfattade farlighet eller besvärliga uppträdande. CPT oroar sig mycket över de de villkor enligt vilka fångarna är inspärrade.

119. Vid Strara Zagorafängelset hade en ny avdelning ("2Г") varit i drift sedan 1996 med uppgift att hysa livstidsdömda fångar liksom fångar som isolerats i enlighet med regel 56 i Regler för tillämpning av Lagen om verkställande av straff från 1969 samt paragraf 15 i Dekret rörande status för anklagade och svarande. Vid besöket hölls sammanlagt 14 interner inspärrade på avdelningen, varav tre avtjänade livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning, tre livstidsdömda fångar som kan få sitt straff omprövat samt fem som var isolerade enligt regel 56 och tre enligt paragraf 15.

...

120. Vad beträffar aktiviteter utanför cellerna hade emellertid knappast något förändrats. Livstidsdömda fångar fick en timmes motion utomhus varje dag, något som de gjorde tillsammans. Den enda övriga tid de tillbringade utanför cellerna bestod av tre vändor om dagen till toaletterna samt ett besök per månad. Liksom 1995, fanns inga arbetstillfällen. I sina celler hade fångarna tillgång till TV och/eller radio, böcker och tidningar. För de som satt i ensamcell begränsades den mänskliga kontakten till kommunikation med andra fångar i samband med motionstillfällena utomhus, sällsynta kontakter med kriminalvårdare och enstaka besök av familjemedlemmar.

CPT välkomnar de förbättringar som gjorts ifråga om de materiella villkoren för livstidsdömda fångar i Stara Zagorafängelset. Man rekommenderar emellertid att fängelseregimen där omprövas helt och hållet med hänsyn tagen till de kriterier som avses i punkt 92.

121. Livstidsdömda fångar i Burgasfängelset inhystes i säkerhetsavdelning 2B. Vid besökstillfället fanns det fem fångar som avtjänade livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning samt tre frihetsberövade fångar som har överklagat sina livstidsdomar. Avdelning 2B hyste också tre frihetsberövade fångar som isolerats enligt paragraf 15 i Dekret rörande status för anklagade och svarande samt nio fångar som isolerats enligt regel 56 i reglerna för tillämpning av Lagen om verkställande av straff från 1969.

...

122. Den enda tid som livstidsdömda fångar tillbringade utanför sina celler var en timmes motion utomhus per dag samt korta besök på toaletterna. Under utomhusmotionen fick de inte kommunicera med andra fångar och gick följaktligen i rad med händerna bakom ryggen. Vissa fångar hade böcker, tidningar och radioapparater i sina celler – andra hade i princip ingenting.

123. Delegationen fick tillfälle att undersöka en ny anläggning under uppförande som var avsedd att hysa livstidsdömda samt andra kategorier av isolerade fångar. Den låg i en tidigare verkstad intill huvudbyggnaden och anslöt till avdelning 2B via en dörr. Verkstaden hade rivits ur och man hade tagit fram en ritning för att dela av ytan. Ritningen omfattade sex dubbelceller (vissa 12 m2) samt en enkelcell (7 m2) för isolering i disciplinsyfte eller kontroll. Cellerna skulle ha högt i tak och fönster som satt högt uppe på väggarna, f.n. täckta med perforerade metallplåtar. Enligt ritningen var cellerna försedda med en våningssäng, ett bord, två pallar och ett dubbelskåp. Toalett i cellen med lämplig avskärmning skulle också ingå. Ritningen innehöll också ett besöksrum samt ingång till ett sällskapsrum i avdelning 2B

CPT välkomnar planerna på att bygga en ny enhet för livstidsdömda och andra kategorier av isolerade fångar, och vill ha uppift om förväntat datum då den ska börja användas samt vilka aktiviteter som man förutser ska äga rum inom enheten. Kommittén rekommenderar att samtliga metallplåtar som täcker cellfönstren avlägsnas för att få in dagsljus och förbättra ventilationen.

124. I avvaktan på att den nya enheten ska börja användas, rekommenderar CPT att:

...

– åtgärder omedelbart vidtas för att utveckla aktiviteter för livstidsdömda fångar med hänsyn tagen till de kriterier som avses i punkt 92. Som ett första steg bör dessa fångar få lov att tala med varandra i samband med utomhusmotionen,

– livstidsdömda fångar får tillträde till fängelsebiblioteket och regelbundet får tidningar att läsa.

125. Vad beträffar fångar som är isolerade enligt regel 56 i reglerna för tillämpning av Lagen om verkställande av straff från 1969 samt paragraf 15 i Dekret om status för anklagade och svarande, har CPT redan i sin besöksrapport från 1995 kommit med ett antal anmärkningar och rekommendationer. Delegationen gladde sig åt uppgifterna om att fångarna i både dessa fängelser fick tillfälle till regelbunden motion utomhus (även om somliga påstod att detta ibland kunde handla om mindre än en timme). Vad beträffar övriga aspekter av deras fängelseregim var den emellertid lika bedrövlig som den redan beskrivna ifråga om livstidsdömda fångar. I synnerhet gällde detta för isolerade fångar som inte fick gå till biblioteket, inte fick tillfälle till vare sig arbete eller utbildning och hade mycket små möjligheter till mänsklig kontakt.

CPT rekommenderar att myndigheterna i Bulgarien vidtar omedelbara åtgärder för att utveckla de villkor som isolerade fångar får leva under.

126. CPT har förstått att fångar som är isolerade enligt regel 56 i reglerna för tillämpning av Lagen om verkställande av straff från 1969 får skriftlig information om skälen till de åtgärder som vidtas mot dem och har möjlighet att till direktören för Huvuddirektoratet för fängelser bestrida dessa åtgärder inom 7 dagar. CPT vill få uppgift om det också finns bestämmelser om återkommande omprövning av dessa åtgärder.

CPT:s delegation hade emellertid inga möjligheter att fastställa huruvida fångar som har isolerats enligt paragraf 15 i Dekret om status för anklagade och svarande kan utnyttja de garantier som hänvisas till ovan. Fångar som delegationen talade med, försäkrade att de inte hade fått några uppgifter om skälen till varför de satt isolerade eller isoleringens förväntade längd och kände inte till möjligheterna att överklaga eller få åtgärderna omprövade. Noteras bör att den nyligen antagna Förordning nr 2 från 19 april 1999 om status för anklagade och svarande i häkte (som har ersatt den tidigare förordningen) anger de fall där frihetsberövade personer kan isoleras, men omfattar inga procedurrelaterade garantier. CPT vill få klarhet ifråga om de procedurrelaterade garantierna för häktade fångar i isolering.

D. Rapport om CPT:s besök i Bulgarien 2002

168. En delegation från CPT besökte Bulgarien från 17 april till 7 maj 2004. I sin påföljande rapport (CPT/Inf (2002) 21) som publicerades 24 juni 2004, konstaterade CPT följande ifråga om livstidsfångar (fotnoter utelämnade):

"92. I sina tidigare rapporter, lämnade CPT rekommendationer beträffande de villkor som livstidsdömda fångar hölls inspärrade och de villkor som gällde för dem. De bevis som samlades in i samband med 2002 års besök vittnar om att åtgärder har vidtagits av myndigheterna i Bulgarien för att i ljuset av dessa rekommendationer förbättra situationen för livstidsdömda interner. I detta avseende var CPT:s delegation tillfreds med att få höra om planer för att successivt integrera livstidsdömda fångar i huvudsakliga villkor som gäller för övriga fångar. I enlighet med de senaste ändringarna i Lagen om verkställande av straff (jmf. paragraf 121b), kan den kommission som inrättats på varje fängelse för att fatta beslut om fångarnas villkor, utifrån individuell riskbedömning, besluta om att flytta över livstidsdömda fångar till vanliga avdelningar med rätt att delta i arbete, utbildning, idrott samt övriga aktiviteter.

...

... livstidsdömda fångar klagade över bristen på möjligheterna att umgås sinsemellan och med andra fångar. Den lilla tid som stod till buds för kontakter öga mot öga i samband med den dagliga utomhusmotionen (som i Plevenfängelset försiggick två och två) samt fritids-/idrottsverksamhet inte gav tillräckligt med utrymme för mänskliga kontakter. Kommittén rekommenderar att livstidsdömda fångar i Plevenfängelset får lov att tillsammans motionera utomhus (och inte bara två och två).

Mer generellt rekommenderar CPT att myndigheterna i Bulgarien fortsätter att utveckla villkoren för livstidsdömda fångar i fängelserna i Burgas och Pleven, liksom i andra fängelser i Bulgarien genom att integrera dessa bland vanliga fångar i enlighet med ovannämnda tillägg till Lagen om verkställande av straff från 1969. Kommittén vill få information om hur fängelsekommissionerna i praktiken använder sig av möjligheten att överföra livstidsdömda fångar till vanliga avdelningar".

E. Rapport om CPT:s besök i Bulgarien 2006

169. En delegation från CPT besökte Bulgarien från 10 till 21 september 2006. I sin påföljande rapport (CPT/Inf (2002) 11) som publicerades 24 juni 2008, konstaterade CPT följande ifråga om livstidsfångar (fotnoter utelämnade):

"98. I sin föregående besöksrapport ägnade CPT särskild uppmärksamhet åt situationen för fångar som avtjänade livstidsstraff (se punkt 92 i CPT/Inf (2004) 21 samt punkt 118-124 i CPT/Inf (2002) 1). Den delegation som genomförde 2006 års besök, undersökte utvecklingen inom detta område.

99. Vid besökstillfället hade Plevenfängelset 8 livstidsdömda fångar, varav 5 hölls inspärrade i en specialavdelning och 3 hade placerats i en enhet för fångar som avtjänade straff med stränga villkor.

I specialavdelningen för livstidsfångar såg cellerna ut på samma sätt som vid besöket 2002 (cellernas mått var fortfarande bara 4,5 m2). Det som var positivt var att den gallerförsedda celldörren hölls öppen under dagen, vilket gjorde att fångarna kunde röra sig i korridoren, umgås med andra livstidsdömda fångar på avdelningen och gå på toaletten. På natten ersatte emellertid en hink toaletten i varje cell. Annan positiv utveckling handlade om utomhusmotionen, som alla fångar i livstidsavdelningen fick göra tillsammans och den nya möjligheten att ägna sig åt någon form av idrott (t.ex. bordtennis). Dessutom erbjöds vissa arbetsuppgifter i avdelningen (tillverkning av presentpåsar). Samtliga fångar hade TV i sina celler och dessutom fanns det TV i korridoren. Noteras bör också att livstidsdömda fångar inte var tvungna att ha handbojor när det lämnade avdelningen, motionerade utomhus eller vid läkarbesök.

Sedan 2004 har Plevenfängelset börjat "experimentera" med att integrera vissa livstidsdömda fångar bland fängelsets övriga interner. Vid tidpunkten för 2006 års besök, inhystes tre sådana fångar i en enhet för fångar som avtjänade fängelsestraff under stränga villkor (och ytterligare en förväntades snart bli förflyttad dit). De satt i en cell med ca 22 m2 yta tillsammans med tre andra fångar. Förhållandena i cellen var i allmänhet tillfredsställande (stora fönster, diverse möbler samt personliga saker). En av fångarna arbetade som städare och de andra två tillverkade presentpåsar då och då. Celldörrarna var öppna under dagen och livstidsdömda fångar hade samma rättigheter som återstående fångar som satt enligt stränga villkor. Genom samtal med andra fångar och med personalen framgick att de livstidsdömda fångarnas ankomst inte hade orsakat något större missnöje eller några problem.

100. I Slivenfängelset satt tre kvinnor som avtjänade livstidsstraff. Två av dessa inhystes i skilda rum i grupp 7, med bra standard (dvs. rummen hade en yta av ca 16 m2 och var ljusa, välförsedda, trevligt inredda och snygga). De kunde umgås med andra fångar i enheten i samband med utomhusmotionen, måltider och fritiden, gå på biblioteket och kapellet, samt arbeta. Dessutom fick de en gång i veckan 45 minuter extra ute på gården för att syssla med lite trädgårdsarbete. Det ska emellertid noteras att grupp 7 förutom livstidsfångar inhyste fångar som var isolerade på grund av administrativa, medicinska eller disciplinära skäl. Livstidsfångarna var således inhysta längs med disciplincellerna. Denna placering är olycklig och vittnar om att segregeringsbestämmelserna för livstidfångar har straffkaraktär.

Den tredje kvinnan som avtjänade ett livstidsstraff hade nyligen förflyttats till en enhet för dömda fångar (grupp 4) och som i Plevenfängelset, verkade detta fungera väl. Ifrågavarande fånge arbetade i en systuga och kunde utnyttja alla övriga aktiviteter som övriga interner hade tillgång till (med undantag för undervisning och yrkesutbildning som livstidsfångar enligt uppgift inte hade tillgång till).

101. Det fanns 15 livstidsfångar i Sofiafängelset vid besökstillfället – två inhystes tillsammans med fängelsets vanliga fångar medan resten hölls inspärrade i en särskild enhet i den avdelning som användes för disciplinrelaterad isolering (jmf. kommentar ovan angående samma praxis i Slivenfängelset). Livstidsfångarna i den särskilda enheten inhystes i ensamceller som mätte 7,5 m2. Cellerna hade små gallerförsedda fönster som satt för högt för att man skulle kunna se ut. Cellerna hade toaletter som ytterligare minskade den begränsade ytan. De hade emellertid tillräckligt utrymme för att en person skulle kunna sova, förutsatt att dessa fångar fick tillgång till ett varierat program av aktiviteter utanför cellen på dagtid.

I motsats till situationen i Pleven och Sliven, saknade fångarna i Sofiafängelset emellertid gemensamma aktiviteter. De var inlåsta i sina celler förutom i samband med utomhusaktiviteter (1,5 timme som för resten av internerna i Sofiafängelset) som alla utom fyra livstidsfångar gjorde tillsammans. Bristen på gruppverksamhet kan inte rättfärdigas av säkerhetsskäl, eftersom livstidsfångarna redan motionerade tillsammans. Delegationen fick information om planer på att inrätta ett grupprum för umgänge och andra aktiviteter för livstidsfångar som skulle öppnas inom kort. Aktiviteter i cellen omfattade att titta på TV och läsa böcker från biblioteket samt en dagstidning. Dessutom arbetade nio livstidsfångar (tillverkning av presentpåsar). En av fångarna som intervjuades av delegationen klagade över att han inte fått tillåtelse att ha en persondator i sin cell för att gå en datakurs.

De fyra livstidsfångar som inte sysslade med gemensam motion tillsammans med de övriga var isolerade enligt en förordning som omprövades var sjätte månad. När de var utanför sina celler var de försedda med handbojor, också när de motionerade, vilket de gjorde ensamma på en säker gård. Enligt CPT:s uppfattning finns det inget försvar för att belägga en fånge med handbojor när denne motionerar själv på en säker gård, under förutsättning att det finns tillfredsställande övervakning. Kommittén rekommenderar att myndigheterna i Bulgarien till följd av dessa anmärkningar omprövar sina nuvarande principer beträffande handbojor på ovannämnda livstidsdömda fångar.

102. "Experimentet" i Plevenfängelset med att integrera livstidsdömda fångar med de vanliga fångarna är ett positivt exempel som resten av landets fängelser borde följa. För närvarande är det formella kriteriet för att ändra villkoren för en livstidsdömd att ha avtjänat minst fem år under särskilda villkor (häktestiden ej inräknad), att ha uppfört sig väl och att formellt ha ansökt om ändrade villkor. CPT vill understryka att, där inledande isolering av en person som väntar på eller som ska börja avtjäna ett livstidsstraff kan anses vara lämpligt utifrån individuell riskbedömning i ett särskilt fall, bör personer som väntar på att eller som avtjänar livstidsstraff inte bli föremål för en systematisk isoleringsprincip. Kommittén rekommenderar att myndigheterna i Bulgarien omprövar lagbestämmelserna med tanke på dessa kommentarer.

Vad beträffar de livstidsdömda fångar som f.n. hålls inspärrade på specialavdelningar, rekommenderar CPT att myndigheterna i Bulgarien fortsätter att utveckla sina aktiviteter, i synnerhet genom att tillhandahålla fler gemensamma sådana (bl.a. tillgång till arbete och utbildning) samt att revidera sina principer om distansutbildning och datorbaserade kurser.

Kommittén vill också få bekräftat att rummet för gemensamma aktiviteter för livstidsfångar i Sofiafängelset nu har tagits i bruk. I det sammanhanget vill man ha upplysningar om vilka sådana aktiviteter som erbjuds, antalet livstidsfångar som använder sig av rummet varje vecka och hur många timmar per livstidsfånge och vecka".

E. Rapport om CPT:s besök i Bulgarien 2008

170. En delegation från CPT besökte Bulgarien från 15 till 19 december 2008. I sin påföljande rapport (CPT/Inf (2002) 29) som publicerades 30 september 2010, konstaterade CPT följande ifråga om livstidsfångar (fotnoter utelämnade):

“74. ... Vid besökstillfället fanns det 18 livstidsdömda fångar i Sofiafängelset. Tre av dessa hade integrerats med de vanliga fångarna, medan återstoden hölls inspärrade i en särskild enhet (grupp 1).

75. De materiella villkoren för frihetsberövandet i livstidsavdelningen var i princip oförändrade sedan besöket år 2006. Installationen med inbyggd toalett i cellerna, med duschmunstycke över toaletten samt tillgång till varmvatten hela dagen, var ett positivt inslag. Som en följd av detta fick fångarna emellertid mindre tid att lämna sina celler och träffa personalen.

Vissa livstidsfångar hade sina egna TV-apparater och TV-spel i cellerna. Vid tidpunkten för 2006 års besök hade livstidsfångarna kokplattor i sina celler för att laga mat på, något som ökade deras känsla av oberoende och hjälpte dem fördriva tiden. Kokplattorna hade enligt uppgift av säkerhetsskäl tagits bort några veckor före besöket och livstidsfångarna hade doppvärmare för att värma vatten.

76. Vad beträffar aktiviteterna, var en märkbar förändring sedan 2006 års besök att ett umgängesrum ("klubb") hade tagits i bruk i livstidsavdelningen. Denna positiva inrättning var inredd i trevliga och ljusa färger samt hade bokhyllor, ett schackbord med två stolar, ett större bord med fem stolar, ett skåp med spel, bl.a. ett brädspel, en TV-apparat med DVD-spelare samt en diskho. Livstidsfångarna var indelade i tre undergrupper utifrån gemensamma intressen (kortspel, schack, diskussion om rättsfrågor, osv.) och respektive grupp fick lov att använda allrummet en timme varje vardag. Under helgerna fanns det bara två kriminalvårdare vilket gjorde att det blev svårt att anordna aktiviteter.

Livstidsfångar som ville arbeta (12 av 15 i livstidsavdelningen) gjorde det i sina celler med samma typ av ackordsarbete som kunde iakttas vid besöket 2006 (dvs. trä in snören i butikspåsar).

Dessutom fick alla livstidsfångar motionera utomhus i en och en halv timme per dag. Delegationen noterade att en skyddad plats hade anordnats i ena änden av motionsgården.

Trots ovannämnda och välkomna introduktion av ett allrum som innebar en ökning av den tid som tillbringades utanför cellen i umgänge med andra fångar fortsatte det dagliga livet på livstidsavdelningen att vara monotont. CPT rekommenderar att myndigheterna i Bulgarien anstränger sig för att förbättra det aktivitetsprogram som erbjuds livstidsdömda fångar i Sofiafängelset, vid behov genom att öka personalen.

77. Personalen i livstidsavdelningen antydde att två av internerna höll på att avtjäna sina första fem år av livstidsstraffet och omfattades därför av särskilda säkerhetsrestriktioner. De två livstidsfångarna måste alltid ha handbojor vid transporter och fick inte ha några TV-apparater. Fängelsedirektören avgjorde hur handbojor skulle användas men det fanns ingen tidsgräns och ingen regelbunden omprövningsperiod.

Som redan uppgetts i rapporten från 2006 års besök, anser CPT att det inte kan finnas något försvar för att rutinmässigt förse en fånge med handbojor i en säker miljö, förutsatt att det finns tillräckligt med personal för övervakning. Kommittén rekommenderar att myndigheterna i Bulgarien omprövar sina principer ifråga om att belägga livstidsdömda fångar med handbojor när de är utanför sina celler.

78. CPT har tidigare uttryckt allvarliga farhågor om rådande lagbestämmelser enligt vilka livstidsfångar under en inledande period systematiskt utsätts för stränga och segregerande villkor som beslutats av den dömande instansen (dvs. 5 år). Denna inställning strider mot den allmänt vedertagna principen att brottslingar döms till fängelse som ett straff, inte för att bli bestraffade.

Kommittén ifrågasätter inte att vissa fångar under en viss period kan behöva hållas inspärrade enligt särskilda säkerhetsvillkor. Beslutet om sådana åtgärder ska vidtas eller ej bör emellertid fattas av fängelsemyndigheterna, bör grundas på en individuell riskbedömning och bör endast tillämpas under kortast möjliga tidsperiod. Sådana särskilda säkerhetsvillkor borde betraktas som ett verktyg för fängelseförvaltningen och inte som en del av brottpåföljder som domstolar kan ådöma.

I många länder betraktas livstidsfångar inte nödvändigtvis som farligare än andra fångar – många av dem har ett långsiktigt intresse av en stabil och konfliktfri miljö. Därför borde inställningen till hanteringen av livstidsfångar utgå från individuella risk- och behovsanalyser för att beslut om säkerhet, samt omfattningen av kontakter med andra, ska fattas från fall till fall.

Eftersom livstidsfångar inte systematiskt borde segregeras från övriga fångar, borde särskilda bestämmelser införas för att hjälpa livstidsdömda och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff att hantera utsikten att tillbringa många år i fängelset. I detta avseende bör hänvisning göras till regel 103.8 i de europeiska fängelsereglerna som säger att "särskild uppmärksamhet ska ägnas åt att ta fram lämpliga straffplaner och villkor för livstidsdömda fångar", med hänsyn tagen till de principer och normer som återfinns i Europarådets rekommendationer om "fängelseförvaltningarnas hantering av livstidsdömda och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff".

Enligt lagen i Bulgarien och efter att ha avtjänat 5 år av sitt straff, kan livstidsfångar bli placerade tillsammans med övriga fångar om de har uppfört sig väl och inte blivit föremål för några disciplinstraff. I praktiken är det bara en liten del av alla livstidsfångar (3 av 18 i Sofiafängelset) som har lyckats bli placerade bland övriga fångar många efter att ha avtjänat många år i livstidsavdelningen. CPT uppmanar myndigheterna i Bulgarien att med utgångspunkt från de framgångsrika "experimentet" med att integrera några livstidsdömda bland övriga fångar, något som borde ses som en passade del i hanteringen av denna kategori fångar och stärkas genom lagstiftningsåtgärder.

Mera allmänt rekommenderade CPT att myndigheterna i Bulgarien i ljuset av ovanstående anmärkningar, omprövar de lagbestämmelser och den praxis som styr hanteringen av livstidsdömda fångar.

G. Rapport om CPT:s besök i Bulgarien 2010

171. En delegation från CPT besökte Bulgarien från 18 till 29 oktober 2012. I sin påföljande rapport (CPT/Inf (2002) 9) som publicerades 15 mars 2012, konstaterade CPT följande ifråga om livstidsfångar (fotnoter utelämnade):

"116. I samband med tidigare besök har CPT noga gett akt på de livstidsdömda fångarnas situation. 2010 års besök innebar tillfälle till att granska utveckling på detta område.

I början av besöket fick CPT:s delegation reda på att den arbetsgrupp som höll på med att utarbeta en ny brottsbalk hade bestämt sig för att föreslå att domen "livstids fängelse utan rätt till omvandling" (dvs. utan möjlighet till villkorlig frigivning) borde annulleras. Detta är en välkommen utveckling som går på kommitténs rekommendationer. Den nya brottsbalken var tänkt att remitteras till parlamentet för godkännande 2011. CPT önskar få bekräftelse på att villkorlig frigivning har blivit tillgänglig för samtliga livstidsdömda fångar, efter att deras hot mot samhället har omprövats genom en individuell riskbedömning.

117. Vid besökstillfället höll man Plovdivfängelset nio livstidsdömda fångar inspärrade, varav tre hade blivit dömda till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. Samtliga livstidsdömda fångar hölls inspärrade i en specialavdelning med förhöjd säkerhet. Delegationen fick veta att för tre av dessa hade villkoren av behörig domstol ändrats från "särskild" till "sträng". Förberedelser pågick för att integrera dessa fångar tillsammans med övriga interner (en av dem hade redan tillbringat en kortare tid i en vanlig grupp).

Livstidsfångar hölls inspärrade i en cell (som mätte ung. 7 m2). Cellerna och inredningen var i mycket slitet skick. Dessutom fanns det inga sanitära inrättningar i cellerna och den gemensamma toaletten fick bara besökas tre gånger om dagen. Resten av tiden och i synnerhet på nätterna fick fångarna lov att använda hinkar för att förrätta sina behov i cellerna. De sanitära inrättningarna var mycket förfallna och ohygieniska.

När det gällde aktiviteter fick livstidsfångar tillbringa upp till 3,5 timmar om dagen utanför sina celler och umgås med andra fångar på avdelningen, delta i hobbygrupper, spela schack eller ägna sig åt idrott. Motion utomhus en timme om dagen försiggick på en liten gård utanför specialenheten (se punkt 104). Livstidsfångarna fick också tillfälle att då och då delta i gruppverksamhet inom kultur och idrott. Alla hade en TV-apparat i cellen (men tre av dessa apparater hade gått sönder), dessutom fanns det kabel-TV samt ständig tillgång till ström. Ingen av fångarna arbetade emellertid (även om två av livstidsfångarna frivilligt städade).

118. I Varnafängelset fanns det vid besökstillfället 18 livstidsdömda fångar, varav sex utan rätt till villkorlig frigivning. Fem av livstidsfångarna hade integrerats med övriga fångar medan resten hölls inspärrade i en separat säkerhetsenhet (grupp 3 på bottenvåningen) som också innehöll isoleringscellerna.

Livstidsfångarna hölls inspärrade i flerbäddsceller (t.ex. 5 fångar i en cell som mätte ung. 20 m2). Som för resten av fångarna i Varnafängelset var cellerna förfallna och ohygieniska. Dagsljuset var begränsat och belysningen måste hela tiden måste vara på under dagen för att fångarna skulle kunna läsa. Precis som i Plovdivfängelset begränsades toalettbesöken till tre gånger om dagen.

De aktiviteter som erbjöds till livstidsfångarna bestod av tillfälliga individuella arbeten och grupparbeten (t.ex. behärska sin ilska) samt undervisning i engelska (två gånger i veckan) i avdelningens matsal. Motion utomhus, i en timme, ägde rum på en liten gårdsplan som var täckt med nät. Dessutom hade ett bordtennisbord placerats i korridoren till livstidsavdelningen och fick användas i en halvtimme, två gånger i veckan. Precis som i Plovdivfängelset hade ingen av livstidsfångarna något arbete. Aktiviteter i cellen bestod av att titta på TV och läsa böcker från biblioteket.

119. CPT har redan i sina rapporter från besöken 2006 och 2008 påpekat att, även om inledande isolering av en person som väntar på eller som ska börja avtjäna ett livstidsstraff kan anses vara lämpligt utifrån individuell riskbedömning i ett särskilt fall, bör personer som väntar på att eller som avtjänar livstidsstraff inte bli föremål för en systematisk isoleringsprincip. För närvarande är det formella kriteriet för att ändra villkoren för en livstidsdömd att ha avtjänat minst fem år under särskilda villkor (häktestiden ej inräknad), att ha uppfört sig väl och att formellt ha ansökt om ändrade villkor. I praktiken är det emellertid bara en liten del av livstidsfångarna som flyttats över till allmän avdelning. Kommittén rekommenderar att myndigheterna i Bulgarien reviderar lagbestämmelserna för att garantera att isolering av livstidsfångar grundar sig på en individuell riskbedömning och inte tillämpas längre än vad som är absolut nödvändigt. Under tiden anmodar CPT myndigheterna i Bulgarien att se till att antalet livstidsdömda som integreras bland övriga fångar ökas.

120. Beträffande materiella villkor i specialavdelningarna för livstidsfångar, rekommenderar kommittén att åtgärder vidtas för att:

– förbättra tillgången till dagsljus i cellerna i Varnafängelset,

– garantera att livstidsfångar i båda fängelserna får tillgång till toaletter och att användningen av hinkar upphör,

– renovera livstidsfångarnas celler och förbättra de allmänna sanitära inrättningarna både i Plovdiv- och Varnafängelset,

– garantera att alla interner får tillgång till grundläggande hygienprodukter och material för att städa cellerna.

Vad beträffar de livstidsdömda fångar som f.n. hålls inspärrade på specialavdelningar, rekommenderar CPT att myndigheterna i Bulgarien fortsätter att utveckla sina aktiviteter, i synnerhet genom att tillhandahålla fler gemensamma sådana (bl.a. tillgång till arbete och utbildning).

172. I sitt svar (CPT/Inf (2012) 10) som också publicerades den 15 mars 2012, uppgav den bulgariska regeringen bl.a. följande:

"Punkt 116

Tillkomsten av en ny brottsbalk överensstämmer med de förändringar som skett inom sociala relationer och den socio-ekonomiska sfären under de senaste tjugo åren. En av de viktigaste tendenserna i vårt arbete med projektet att skapa en ny brottsbalk är att differentiera kriminalvårdspolitiken för att svara upp mot behovet av ett effektivt skydd av medborgarnas rättigheter och berättigade intressen. Strängheten vid undertryckande av brott kommer främst att genomföras när det handlar om allvarliga överträdelser (som kan straffas med frihetsberövande i minst fem år eller mer) och återfallsbrott Samtidigt kommer brottsansvar och förordnande om verkställighet för mindre överträdelser att lindras.

Det är nödvändigt att ompröva och ändra bestraffningssystemet samt statens övriga tvångsåtgärder som ådöms vid brott. Det är absolut nödvändigt att avskaffa vissa straff som har förlorat sin betydelse i dagens samhälle och där livstidsfängelse utan möjligheter till omvandling har en central plats. Avskaffandet av livstidsstraff utan möjlighet till omvandling kan bero på straffets väsentliga innebörd som inte är effektivare än livstids fängelse. Överallt i brottsbalkens särskilda del föreskrivs båda straffen som alternativ, dvs. de ådöms för samma typ av brott. I båda fallen kan den dömda personen benådas av republikens president. Denna fråga kommer att bli föremål för omfattande allmänna diskussioner.

I november 2009 inrättades en arbetsgrupp inom Justitieministeriet för att utarbeta en ny brottsbalk. Medlemmarna bestod av företrädare för rättslig doktrin (från universitetet i Sofia "St. Kliment Ohridski" samt MoI-akademin), praktiserande jurister (Högsta kassationsdomstolen, Överåklagaren vid kassationsmål, Nationella underrättelsetjänsten), olika advokatsamfund samt experter från Justitieministeriet. Den allmänna delen av projektet publicerades på Justitieministeriets webbplats i januari 2011 och många förslag och kommentarer till bestämmelserna har tagits emot. Utkastet till den nya brottsbalken bör vara klart i början av 2012 och kommer att bli föremål för bred offentlig diskussion. Därefter ska den remitteras till nationalförsamlingen.

Noteras bör att projektet med en ny brottsbalk inte kommer att medföra villkorlig frigivning för personer som dömts till livstids fängelse. Dess avsikt för närvarande är att avskaffa straffet "livstids fängelse utan omvandling". Enligt projektet kommer det att finnas möjlighet till omvandling av straffet "livstids fängelse" till "fängelse i femton år". Förutsättningarna för sådan omvandling ska vara att den personen redan har avtjänat minst 15 år av livstidsstraffet och att det finns bevis på att personen har bättrat sig. Straffet "fängelse i 15 år" som kommer att ersätta livstidsstraffet, ska avtjänas vid sidan om livstids fängelse. När straffet väl har omvandlats, kan villkorlig frigivning komma ifråga enligt de allmänna reglerna.

Punkt 117-119

I fängelserna i Bulgarien finns det 165 fångar som dömts till livstidsstraff. Av dessa har 108 rätt att överklaga och för 57 är domen oåterkallellig.

De huvudsakliga aktiviteterna för dessa fångar överensstämmer med lagen och med nationella standarder för arbete med livstidsdömda fångar, som ratificerades 2007. Under denna period har 27 fångar med livstidsstraff tagits emot enligt den allmänna proceduren.

Under de första 5 åren av fångarnas vistelse, undersöks deras personliga karaktärsdrag och psykologiska status i syfte att utvärdera möjligheterna till att planera ett uppföljande kriminalvårdsprogram. I det här fallet är poängen inte att isolera dessa fångar, utan snarare att hysa in dem i olika avdelningar. Denna femårsperiod föreskrivs i lagen och har inte fastställts av fängelseförvaltningen.

Även om dessa fångar hålls inspärrade separat, har de möjlighet att delta i de sociala aktiviteter som anordnas för andra fångar. Program för förebyggande av stress, för utveckling av social kompetens och datakunskap genomförs. För närvarande ingår två av dem i individuella utbildningskurser vid fängelseskolan.

Användning av kompletterande tvångsmedel (t.ex. handbojor) har noga fastställts i Lagen om verkställande av straff samt häktning från 2009. Vad beträffar fångar med livstidsstraff som får lämna fängelset i handbojor, har detta bara tillämpats i enstaka fall och inte heller enligt order eller medverkan från fängelsernas sida.

Åtgärder har vidtagits för att intensifiera och diversifiera grupper för socialt och utbildningsrelaterat arbete med livstidsdömda fångar. I alla fängelser har särskilda inspektionsgrupper inrättats samt en inspektör för social och utbildningsrelaterad verksamhet och en psykolog tillsatts med skyldigheten att arbeta med livstidsdömda fångar. För varje intern som fått livstid, görs en bedömning av brottslingen som är detaljera, specifik och tillåter en fullständig riskanalys.

På Varnafängelset ställer gruppen som arbetar med livstidsdömda personer regelbundet diagnoser t.ex. på ångest, neuroticism, psykotism, självmordsbenägenhet, osv. En av fördelarna med att arbeta med den här fångkategorin är tillämpningen av kollektiva former av socialt och kulturellt arbete. För närvarande genomför psykologerna ett utbildningsprogram och ett grupprogram för ömsesidig hjälp. Som en följd av specialistgruppens arbete, har fem livstidsdömda interner placerats enligt generell fängelseregim, dvs. de har tagits från högriskavdelningen och bor ju tillammans med andra fångar.

I Plovdivfängelset har en livstidsdömd intern placerats under allmän regim. Följande gemensamma arbetsformer tillämpas – kurser i datakunskap, idrottstävlingar för livstidsdömda personer samt program för att utveckla logiskt tänkande. De som vill har möjligheter att delta i skapande verksamhet.

Punkt 120

I alla celler avsedda för personer som dömts till livstids fängelse i Republiken Bulgarien, finns det dagsljus, och det gäller också för Varnafängelset.

I Plovdivfängelset har toaletter byggts i samtliga brottslingars celler och i två av sovsalarna för livstidsdömda fångar. Åtgärder har fastställts och vidtagits för att livstidsdömda fångar i Varna och Plovdiv ska få tillgång till badrum.

För att lösa problemet måste man bygga sanitetsinrättningarna i de livstidsdömda fångarnas sovsalar och det arbetet är tänkt att göras i samband med en övergripande renovering av fängelsets huvudbyggnader. För att åstadkomma detta kommer ett tekniskt uppdrag att förberedas.

Rengörings- och tvättmaterial ges till interner som dömts till livstid på samma sätt som till alla fångar".

H. Rapport om CPT:s besök i Bulgarien 2012

173. En delegation från CPT besökte Bulgarien från 4 till 10 maj 2012. I sin påföljande rapport (CPT/Inf (2002) 32) som publicerades 4 december 2012, konstaterade CPT följande ifråga om livstidsfångar (fotnoter utelämnade):

"32. Besöket 2012 innebar ett tillfälle att granska livstidsdömda fångars situation och den omfattning i vilken rekommendationer och anmärkningar i tidigare rapporter hade tagits under övervägande. I början av besöket fick delegationen veta att ingenting hade hänt beträffande att ta bort straffet "livstids fängelse utan rätt till omvandling" (dvs. utan möjlighet till villkorlig frigivning) från brottsbalken. Detta är ytterst beklagansvärt.

CPT anser det vara omänskligt att sätta en person i fängelse på livstid utan något som helst realistiskt hopp om frigivning. CPT måste följaktligen upprepa att man har allvarliga invändningar mot själva det koncept enligt vilket livstidsdömda fångar en gång för alla betraktas som permanenta hot mot samhället och berövas varje hopp om att beviljas villkorlig frigivning. Se också punkt 4.a i Ministerkommitténs rekommendation Rec (2003) 22 om villkorlig frigivning från 24 september 2003 [se punkt 164 nedan], som tydligt ger uttryck för att lagen borde göra villkorlig frigivning tillgänglig för samtliga dömda fångar, däribland livstidsdömda!

CPT uppmanar återigen myndigheterna i Bulgarien att ändra lagstiftningen i syfte att göra villkorlig frigivning tillgänglig för alla livstidsdömda fångar, efter en omprövning av deras hot mot samhället som grundar sig på en individuell riskbedömning.

33. Vid besökstillfället fanns det 27 livstidsdömda fångar i Burgasfängelset, varav 22 var placerade i en specialenhet (grupp 1) med förhöjd säkerhet och fem integrerade bland fängelsets övriga fångar.

I Varnafängelset fanns det 13 livstidsdömda fångar som var placerade på samma säkerhetsavdelning som vid besöket 2010 och sex som var integrerade bland fängelsets övriga interner.

34. Samtidigt som åtgärderna för att integrera livstidsfångar bland övriga fångar välkomnas, rör detta bara en liten del i båda fängelserna. Detta är knappast förvånande med tanke på att lagarna som styr kriterierna för att ändra villkoren för en livstidsfånge inte hade ändrats. CPT upprepar sin rekommendation att myndigheterna i Bulgarien reviderar lagbestämmelserna för att garantera att isolering av livstidsfångar grundar sig på en individuell riskbedömning och inte tillämpas längre än vad som är absolut nödvändigt.

35. De celler som användes för livstidsfångar på säkerhetsavdelningarna var i båda fängelserna små (ungefär 6 m2 i Burgasfängelset och 6,5 m2 i Varna) och trots detta kunde två fångar hållas inspärrade i respektive cell. I Burgasfängelset hade man emellertid gjort två celler av tre och dessa var större (ungefär 9 m2 vardera) och hade helt avskild toalett – en betydligt mer tillfredsställande lösning. I Varnafängelset satt fem fångar i en större cell (som mätte ca 20 m2).

Cellerna för livstidsfångar i Burgas- och Varnafängelset var lika förfallna och osunda som resten av cellerna. Situationen i Burgasfängelset var värre eftersom läckande avloppsrör hade orsakat skador i vissa celler.

Det positiva var att cellfönstren i Burgasfängelset hade bytts ut några år tidigare och tillgången till dagsljus nu var tillfredsställande. Med detta sagt, var belysningen tänd hela natten, varför internerna var tvungna att hitta på något som kunde skärma av ljuset. I Varnafängelset var dagsljusinsläppet fortfarande ytterst begränsat och belysningen otillräcklig.

36. I båda fängelserna kunde livstidsdömda fångar duscha två gånger i veckan. Livstidsfångarna släpptes ut sex gånger om dagen för att gå på toaletten i Burgasfängelset, men bara tre gånger i Varna. Resten av tiden fick de använda hinkar. Vad beträffar de gemensamma sanitetsinrättningarna, var de i ytterst bedrövligt skick och snuskiga.

37. Beträffande de materiella villkoren på avdelningarna för livstidsdömda fångar, rekommenderar CPT att åtgärder vidtas för att:

– garantera att samtliga livstidsdömda fångar i båda fängelserna får tillgång till toaletter alla tider på dygnet, också på natten. Användningen av hinkar borde upphöra,

– erforderliga reparationer av de gemensamma sanitetsinrättningarna utan dröjsmål genomförs,

– cellerna för livstidsfångar görs större och renoveras enligt exemplet med de två cellerna på ca 9m2 i Burgasfängelset,

– förbättra tillgången till dagsljus och belysningen i cellerna i Varnafängelset,

– minska belysningsstyrkan om natten i cellerna i Burgasfängelset,

– garantera att alla interner får tillgång till grundläggande hygienprodukter och ges tillräckligt med material för att städa cellerna samt får möjligheter att tvätta och torka sina kläder.

Dessutom uppmanar kommittén myndigheterna att se till att alla livstidsdömda fångar kan utnyttja matsalen i deras avdelning istället för att inta sina måltider i cellerna.

38. Liksom övriga fångar i Burgasfängelset, fick livstidsfångarna ta sin dagliga utomhusmotion i två entimmespass på de gårdar som beskrivits i punkt 29. I Varnafängelset fick livstidsfångarna motionera utomhus en timme per dag och fick använda bordtennisbordet i korridoren en halvtimme per vecka.

CPT konstaterade med tillfredsställelse att nio livstidsfångar i Burgasfängelset (varav sex satt i specialavdelningen) hade erbjudits arbete i cellen som bestod av att montera ihop (marker/markörer/märkpennor??). I Varnafängelset hade däremot inga livstidsfångar arbete. En livstidsfånge som hade integrerats bland övriga fångar i Varnafängelset gick i den nyligen öppnade skolan – något som utgjorde den enda positiva utvecklingen ifråga om organiserad verksamhet jämfört med situationen i samband med besöket 2010.

Vad beträffar övriga aktiviteter, så fick livstidsfångarna i båda fängelserna ha både TV och radio samt böcker i sina celler.

De tillfälliga individuella arbeten och grupparbetena som 2010 hade iakttagits i Varnafängelset hade upphört. I Burgasfängelset fick delegationen veta att det regelbundna ilskehanterings-, beteende- och känslorelaterade grupparbete som anordnats av kuratorn och som avslutats 18 månader tidigare, skulle återupptas igen. CPT vill gärna få bekräftelse på att dessa aktiviteter har återupptagits i Burgasfängelset.

39. Delegationen konstaterade att vissa skriftliga individuella planer för livstidsfångar hade tagits fram vid båda fängelserna. Med detta sagt, verkade det finnas mycket få eller inga planerade åtgärder från personalens sida för att ge dessa fångar tillfredsställande psykisk och fysisk stimulans. Villkoren för livstidsdömda fångar borde enligt CPT:s uppfattning omprövas i grund och botten. Isolering av små grupper under längre tidsperioder leder sannolikt till förvärrat utanförskap snarare än att människor återanpassas. Det borde istället finnas ett strukturerat program med konstruktiva aktiviteter som helst försiggår utanför cellen. Pedagoger och psykologer borde arbeta mer med livstidsdömda fångar för att uppmuntra dem till att medverka i det programmet och försöka att på ett säkert sätt engagera dem tillsammans med andra fångar, åtminstone en del av varje dag.

CPT rekommenderar att myndigheterna i Bulgarien fortsätter att utveckla aktiviteterna för livstidsdömda fångar med tanke på ovanstående anmärkningar, i synnerhet genom att tillhandahålla fler gemensamma aktiviteter (däribland arbete och utbildning)".

174. I sitt svar (CPT/Inf (2012) 33) som också publicerades 4 december 2012, uppgav den bulgariska regeringen bl.a. följande:

“...

Varnafängelset

...

Materiella villkor i livstidsavdelningen

– för närvarande pågår reparationer på avdelnignen – putsning och målning,

– toaletter byggs in i varje sovrum,

– det är under rådande omständigheter omöjligt att utöka och bygga om cellerna enbart av arkitektoniska och konstruktionsrelaterade skäl,

– Belysningen i Varnafängelset stängs av på natten,

– dagsljusinsläppet har förbättrats genom att föråldrade fysiska säkerhetsanordningar har tagits bort,

– fängelseföreningens frivilliggrupp ger varje månad bort hygienprodukter och rengöringsmedel. Dessutom får fängelsets hälsovårdsansvarige medel för underhåll av fängelsets kök, gemensamhetsutrymmen samt gästhem. Tillträde ges till tvätt- och torkrum.

Fönstergallren har bytts ut i livstidsfångarnas celler i Varnafängelset. Dagsljusinsläppet har på så sätt förbättrats. Reparationer pågår för närvarande i deras celler – tvättställ och toalett med rinnande vatten installeras i varje rum.

...

När det gäller CPT:s rekommendationer för ytterligare utveckling av programmen för arbete, utbildning och yrkesinriktad verksamhet till frihetsberövade personer har ledningen för fängelserna i Burgas och Varna vidtagit åtgärder, nämligen:

I Burgasfängelset

...

– Specialprogrammen har utökats och fler frihetsberövade personer ingår nu i grupper som övar på att utveckla sin sociala kompetens. Sju sådana program är för närvarande igång. Ungefär 200 frihetsberövade personer deltar under ett år. Dessa program omfattar anklagade personer samt livstidsfångar. Varje inspektör leder det program de ansvarar för två gånger om året, dvs. en gång varje halvår.

...

I Varnafängelset

...

– En livstidsfånge som placerats i den allmänna avdelningen fortsätter sin utbildning i en skola. En annan livstidsfånge i den allmänna avdelningen har utsetts till byggnadsarbetare under personalens ledning.

...

– Grupparbete med att behärska sin ilska genomförs med 8 frihetsberövade personer – livstidsfångar samt en grupp med 12 personer som häktats/dömts.

Vad beträffar livstidsfångar genomförs sociala och utbildningsrelaterade aktiviteter utifrån bestämmelserna i Lagen om verkställande av straff och häktning samt tillämpningsreglerna, liksom i överensstämmelse med nationella normer för behandling av livstidsfångar.

Per den 1 september 2012, avtjänade167 personer livstidsstraff i kriminalvårdens inrättningar, 59 av dessa utan och 108 med möjlighet till villkorlig frigivning.

Avsevärda ansträngningar lades förra året ned på att förbättra villkoren för den dagliga verksamheten i säkerhetsavdelningearna. Målet är att åstadkomma en behandling av livstidsfångarna som ligger närmare europeiska standarder.

Förbättrad livskvalitet för dessa är en förutsättning för en minskning av antalet överklaganden till diverse institutioner, anspråk och krav på staten. Detta skulle innebära att de anställda kan söka nya möjligheter för en meningsfull vistelse för dessa fångar och tillfällen till ett mer målinriktat individuellt och pedagogiskt arbete med dem. Det finns en strävan efter att stimulera till ett lämpligt beteende, bevara deras psykiska tillstånd och att visa dem utsikter till förändring i deras rättsstatus. En framgångsrik integrering av livstidsfångar bland övriga frihetsberövade personer är inte bara ett "experiment" utan en bekräftad praxis i fängelset och en del av hanteringen av den här kategorin av brottslingar.

År 2011 satt 8 livstidsfångar på allmän avdelning eller dubbelt så många jämfört med 2010. Den här positiva trenden är också, med undantag för effektiv kriminalvårdsverksamhet, ett tecken på en markant förändring i attityden mot den här kategorin av dömda personer från de aktuella fängelseförvaltningarnas sida.

Det har rapporterats viktiga framsteg i det sociala och utbildningsinriktade arbetet med livstidsfångarna för att komma igång med grupparbete i säkerhetsavdelningarna. Dessutom utnyttjas samråd med psykologer och diagnosverksamhet med avseende på de här dömda fångarnas psykologiska status. På så sätt kan man på ett tidigare stadium göra prognoser beträffande ökad ångest, depression och självmordsrisk.

Livstidsfångar omfattas av skol- och utbildningsprocessen genom en individuell träningsform på skolorna i respektive fängelse.

Alla grupper som tillämpar specialiserade grupprogram med livstidsfångar har rapporterat stora framsteg vad gäller begränsning av personlig återgång från kontinuerlig isolering, förbättring av det inbördes förhållandet mellan fängelseförvaltningen och livstidsfångarna samt utveckling av den sociala kompetens som krävs för att de ska kunna placeras bland övriga fångar.

Betydande svårigheter med det sociala och utbildningsrelaterade arbetet har rapporterats för livstidsfångar med personlighetsrubbningar, vars antal hela tiden ökar. Det föreligger stor risk att dessa personer allvarligt ska kunna skada omgivande personer och den risken kvarstår som relativt konstant trots vidtagna åtgärder".

V. RAPPORT FRÅN DEN BULGARISKA HELSINGFORSKOMMITTÉN OM FULLSTÄNDIGT LIVSTIDSSTRAFF

175. Efter att ha forskat i ämnet fullständigt livstidsstraff i Bulgarien mellan juni 2009 och februari 2010, publicerade den bulgariska Helsingforskommittén en rapport kallad "Livstids fängelse utan omvandling – omänskligt och förnedrande straff". Rapporten handlade bara om personer som avtjänade fullständigt livstidsstraff, inte de som avtjänade livstids fängelse.

176. Rapporten sade bl.a. att vid tiden för besöken vid de enskilda fängelserna, hade samtliga livstidsfångar i Plovdivfängelset hållits inspärrade i ensamceller. I Stara Zagorafängelset delade två livstidsfångar på en cell men alla övriga hade också suttit i ensamceller. Med undantag för Plovdivfängelset och vissa andra fängelser som inte omfattade Stara Zagorafängelset, var de avdelningar där livstidsfångar hölls inspärrade i mycket dåligt skick – golv och väggar var smutsiga och möblerna, som utan undantag var fastskruvade vid golvet, var mycket gamla. Vissa enheter hade dubbla våningssängar som emellertid sällan användes. Livstidsfångarna fick inta sina måltider i cellen. Dagsljuset i de avdelningar som reserverats för dessa fångar var ofta otillräckligt. Fönstren hade vanligtvis måtten1 x 0,6-0,8 meter och befann sig ungefär två meter från golvet, något som hindrade internerna från att se ut. Fönsterkarmarna i avdelningen för livstidsfångar i Plovdivfängelset – men inte i Stara Zagorafängelset – var nya. Belysningen släcktes aldrig för att vakterna hela tiden skulle kunna inspektera cellerna. Vissa interner klagade över att detta gjorde att de hade svårt att sova, i synnerhet om det var lysrörsbelysning. Inga avdelningar för livstidsdömda hade något ventilationssystem och frisk luft kom bara in genom fönstren när dessa var öppna, något som ställde till med problem på vintern eftersom värmen också när det var som kallast, bara var påslagen en timme på morgonen och en timme på eftermiddagen. Livstidsfångar var tvungna att tvätta sina kläder vid toalettbesöken och att torka dem i cellen. Toaletter i cellen hade byggts i flera fängelser, men inte i Plovdiv eller Stara Zagora. Gemensamma toaletter fick besökas i en halvtimme på morgonen, vid lunchtid och på kvällen. I samband med detta måste livstidsfångarna också tvätta sina hinkar och samt bestick och tallrikar. För att uträtta sina behov på andra tider var de tvungna att ropa på vakterna. Eftersom de flesta fängelserna inte hade något signalsystem, var fångarna tvungna att banka på celldörrarna eller skrika. Det här ledde ofta till konflikter med vakterna och fångarna föredrog därför ofta att uträtta sina behov i hinkar i cellen. I alla fängelser utom Plovdiv, var livstidsfångarna hela tiden inlåsta i sina celler. I Plovdivfängelset hade den en timme långa dagliga promenaden utökats med trettio minuter och i Stara Zagora med tjugo. I de flesta fängelser fick livstidsfångar ta sin dagliga promenad på åtskilda fängelsegårdar. Dessa gårdar var mycket små och i vissa fängelser, t.ex. Plovdiv, gick det inte att träna ordentligt.

177. Rapporten fortsatte med att uppge att i augusti 2009 hade bara aderton personer som avtjänade livstids fängelse fått arbete – sju i och en utanför sin cell. Detta antal minskade senare. Att hitta lämpligt arbete var inte någon lätt uppgift för fängelsemyndigheterna och i Stara Zagorafängelset hade t.ex. ingen livstidsfånge någonsin fått arbeta. I Plovdivfängelset hade livstidsfångar under en tid fått arbeta med att packa kirurghandskar.

178. I rapporten konstaterades också att de flesta livstidsfångar hade egna TV-apparater och några hade också radio. Eftersom de flesta av dessa fångar hade bott i samma cell i ett antal år, hade de försökt ordna så att de i möjligaste mån påminde om hur det såg ut hemma. Varken Plovdiv- eller Stara Zagorafängelset hade några klubbar i sina säkerhetsavdelningar. Det var bara några få fångar som hade fått möjlighet att syssla med något meningsfullt. Omsorgen om dessa var besvärlig p.g.a. bristen på utsikter till frigivning. Trots detta hade de grupper som arbetade med livstidsfångar i vissa fängelser gjort allvarliga försök att stötta dem psykologiskt och ge dem någon form av perspektiv samt stimulera dem att bibehålla sina sociala kontakter, delta i aktiviteter och motverka eventuella depressiva eller psykosomatiska symptom. I vissa fängelser uppfyllde behandlingen av fångarna emellertid inte fordringarna i "Nationella standarder för behandling av livstidsfångar" (se punkt 135 ovan) och vissa av de berörda fångarna hade klagat över att de inte fick utföra något enskilt arbete och att inga kulturella, informations- eller idrottsrelaterade aktiviteter anordnades för dem.

LAGEN

I. REGIM OCH VILLKOR FÖR KLAGANDENAS FRIHETSBERÖVANDE

179. Harakchiev och Tolumov hävdade att fängelseregimen som de var underkastade eftersom de avtjänade fullständigt livstidsstraff respektive livstids fängelse, i kombination med de materiella villkoren för deras frihetsberövande antingen innebar tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling, i strid mot artikel 3 i konventionen.

180. Artikel 3 i konventionen lyder enligt följande:

"Ingen ska behöva utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller straff".

A. Godtagbarhet

1. Påstått missbruk av rätten att framställa klagomål

A. Parternas framställningar

181. Regeringen framhöll att klagomålen, i den mån de gällde villkoren för klagandenas frihetsberövande, medvetet hade grundats på osanna fakta och inte stöddes av några bevis, varför de utgjorde ett missbruk av rätten att framställa klagomål. Beskrivningen av aktuella villkor i båda klagomålen var identisk trots att de två klagandena befann sig i olika fängelser. Dessutom överensstämde dessa beskrivningar helt och hållet med fängelsevillkoren i ett klagomål från en annan livstidsfånge som satt i ett tredje fängelse.

182. Klagandena genmälde att beskrivningen av villkoren för deras frihetsberövande var densamma helt enkelt eftersom villkoren var mycket snarlika. Domstolen hade konstaterat kränkningar av artikel 3 i konventionen utifrån nästan identiska faktiska påståenden i ett antal processer mot Bulgarien.

183. Som svar påpekade regeringen att de hade framlagt bevis, med fotografier, som visade att klagandenas påståenden var felaktiga. Ett antal fängelser i Bulgarien var föremål för renovering och villkoren i många av dem hade förbättrats, men klagandena hade låtit bli att upplysa domstolen om detta. Villkoren i de olika fängelserna i Bulgarien skilde sig åt, något som framgick av rapporten från CPT, som på senare tid bara hade besökt några fängelser, t.ex. det i Burgas, eftersom man var medveten om att villkoren i övriga fängelser markant hade förbättrats på senare år.

B. Domstolens bedömning

184. Begreppet "missbruk" i betydelsen av artikel 35 § 3 (a) i konventionen måste förstås som varje uppförande hos klaganden som tydligt och klart strider mot syftet med rätten till enskilt klagomål såsom föreskrivs i konventionen och som hindrar domstolens funktion, eller att förfarandet där inte genomförs på ett korrekt sätt (se Miroļubovs o.a. ./. Lettland, nr 798/05, § 62 och 65, 15 september 2009 Ett klagomål kan i undantagsfall avslås om det bl.a. medvetet grundar sig på osanna fakta (se som ett aktuellt exempel F.A. ./. Cypern (besl.), nr 41816/10, § 39, 40, 42 och 43, 25 mars 2014), det mest flagranta exemplet är klagomål som byger på förfalskade handlingar (se te.x. Jian ./. Rumänien (besl.), nr 46640/99, 30 mars 2004; Bagheri och Maliki ./. Nederländerna (besl.), nr 30164/06, 15 maj 2007; samt Poznanski o.a. ./. Tyskland (besl.), nr 25101/05, 3 juli 2007 Ett avsiktligt försök att vilseleda domstolen måste emellertid fastställas med tillfredsställande visshet (se Assenov o.a. ./. Bulgarien, nr 24760/94, Kommissionens beslut från 27 juni 1996, DR 86-A, sid. 54, på sid. 68; Miroļubovs o.a., hänvisad till ovan, § 63 till slutet; och Komatinović ./. Serbien (besl.), nr 75381/10, 29 januari 2013).

185. I föreliggande fall framförde klagandena i sina klagomål ett antal påståenden beträffande villkoren för deras frihetsberövande. Även om regeringen har bestridit riktigheten i merparten av dessa påståenden, finns det ingenting i akten som antyder att de ligger så långt från verkligheten eller möjligtvis skulle kunna betraktas som ett medvetet försök att vilseleda domstolen. Dessa påståenden – och regeringens hävdande av motsatsen ingår i tvisten mellan parterna om huruvida det har förekommit någon kränkning av artikel 3 i konventionen eller ej ifråga om villkoren för klagandenas frihetsberövande. Parterna kan således framlägga argument och motargument utifrån dessa påståenden som domstolen kan godta eller avvisa, men sådana påståenden kan inte själva betraktas som ett missbruk av rätten till enskilt klagomål (se Udovičić ./. Kroatien, nr 27310/09, § 125, 24 april 2014).

186. Regeringens protest måste således avslås.

2. Uttömmande av inhemska rättsmedel

A. Parternas framställningar

187. Regeringen hävdade att klagandena inte till fullo hade uttömt inhemska rättsmedel. Tolumov hade inte försökt att lägga fram skadeståndsanspråk enligt paragraf 1 i 1988 års lag beträffande villkoren för hans frihetsberövande. Eftersom dessa villkor hade förbättrats, skulle ett sådant anspråk ha utgjort ett effektivt rättsmedel. Vad beträffar Harakchiev, hade han framlagt ett sådant anspråk i oktober 2009, men det förfarandet pågick fortfarande.

188. Klagandena genmälde att ett skadeståndsanspråk enligt paragraf 1 i 1988 års lag inte utgjorde någon effektiv rätsmedel. Båda två avtjänade fortfarande sina straff, och Harakchiev hölls fortfarande inspärrad enligt den "specialregim" som gällde för livstidsfångar. Den regimen byggde direkt på lydelsen i gällande bestämmelser och domstolarna i Bulgarien hade av den anledningen avvisat anspråk enligt paragraf 1 i 1988 års lag vad beträffar de fängelsevillkor som med nödvändighet hade ådömts i enlighet därmed. Det stämmer att Harakchiev hade fått BGN 400 (motsvarande EUR 204:52 på grund av de materiella villkoren för hans frihetsberövande). Man får emellertid inte förbise att förfarandet i hans ärende fortfarande pågick efter överklagan och att den summa som han beviljats i första instans var för liten. Vad beträffar Tolumov som nu avtjänade sitt straff enligt "sträng regim", hade de materiella villkoren för hans frihetsberövande inte förbättrats sedan han lämnade in sitt klagomål. Av den anledningen skulle ett skadeståndsanspråk inte ha utgjort något effektivt rättsmedel för honom heller.

189. Som svar hävdade regeringen att man bara inte kunde utgå från att de två klagandena fortfarande hölls inspärrade under dåliga förhållanden – det måste bevisas. I synnerhet när det gäller Harakchiev, var de nationella domstolar som hanterade hans ersättningsanspråk den enda myndighet med behörighet att avgöra omfattningen av den skada han lidit. Dessutom hade beslutet i första instans överklagats och det var fortfarande oklart hur hovrätten skulle besluta. Det fanns likväl en risk att Harakchiev skulle kunna få dubbel ersättning – i detta förfarande samt i det inhemska.

B. Domstolens bedömning

190. Domstolen konstaterar att frågan om huruvida klagandena har uttömt inhemska rättsmedel med avseende på detta klagomål har en nära koppling till fakta i deras klagomål enligt artikel 13 i konventionen om att de inte hade sådana rättsmedel till sitt förfogande (se punkt 215 nedan). Regeringens protest måste därför fogas till fakta i det klagomålet (se Ananyev o.a. ./. Ryssland, nr 42525/07 och 60800/08, § 70, 10 januari 2012).

3. Domstolens slutsats beträffande godtagbarheten för klagomålet

191. Klagomålet är inte uppenbart ogrundat i betydelsen av artikel 35 § 2 (a) i konventionen eller oacceptabelt på några andra grunder. Den ska därför förklaras vara godtagbart.

B. Föreliggande fakta

1. Parternas framställningar

(a) Regeringens yttranden

192. Regeringen hävdade ifråga om klagandenas fängelseregim att den "specialregim" som normalt tillämpas på livstidsfångar – och som innebär att de hela tiden hålls inlåsta och isolerade från övriga fångar – inte var oförenlig med artikel 3 i konventionen. Den krävdes enligt lag på grund av allvarsgraden hos deras brott och behövdes med tanke på den risk som dessa fångar utgjorde. Den regimen kunde ändras till en mindre sträng regim om fången hade avtjänat minst fem år och uppvisat gott uppförande. En livstidsfånge kunde således påverka sin fängelseregim. Enligt gällande regler måste livstidsfångar genomgå en årlig riskbedömning och sådana bedömningar hade utarbetats för båda klaganden.

193. Ifråga om Harakchiev hade risknivåerna ständigt varit höga: alla årsrapporter visade att hans attityd mot lag och ordning var ytterst negativ, att det förelåg stor risk för återfall och att han inte uppvisade några som helst tecken på återanpassning. Hans attityd gentemot fängelsemyndigheterna och andra interner var fientlig och han hade blivit föremål för otaliga disciplinstraff. Harakchiev var också ständigt inblandad i processer och hade inlett ca sjuttion sådana mot fängelsemyndigheterna. Vissa av dessa – som t.ex. handlade om bristen på tryffel i den dagliga menyn eller förbudet mot att ta in tobak i storförpackning i fängelset – hade varit fullkomligt grundlösa. Även om Harakchievs fängelseregim inte tillät några gemensamma aktiviteter hade han i november 2006 fått lov att delta i en yogakours. Han kunde också underhålla sig med kriminalvårdarna. 2009 hade han t.ex. ett antal möten med fängelsepsykologen, men hade därefter valt att överge individuella konsultationer. En eller två gångar hade han träffat TV-journalister och blivit intervjuad. Hans kontakter med övriga interner begräsade sig till att träffa andra livstidsfångar i samband med den dagliga promenaden utomhus, måltider samt toalettbesök. I sin cell hade Harakchiev en TV-apparat med femtio kanaler och en egen radio. Han kunde då och då använda en digital videospelare som han kunde spela upp två filmer i veckan med, obegränsad tillgäng till fängelsebiblioteket samt möjlighet att prenumerera på dags- och veckotidningar, något som han inte hade utnyttjat de senaste åren. I samband med den dagliga promenaden, kunde han använda träningsredskap, basketbollkorg, basketboll, fotboll samt en badmintonboll.

194. Sedan han kom till fängelset 2000 har Tolumov visat på mycket gott uppförande för vilket han blivit belönad tio gånger. Han har fått disciplinstraff endast fyra gånger, det senaste 2009. Personalen som arbetar med honom har konstaterat positiva förändringar i hur han tänker och uppför sig. Han har aktivt deltagit i arbete med andra livstidsfångar, har behandlat personalen med respekt och gärna hjälpt till med att städa avdelningen där han är inspärrad. Han var inte konfliktbenägen och respekterades av andra interner. Hans kontakter med dessa begränsade sig till att träffa dem i samband med den dagliga promenaden utomhus, måltider samt toalettbesök. Han brevväxlade aktivt med vänner och släktingar och fick besök, men detta inträffade sällan. Han hade också deltagit i ett antal gemensamma aktiviteter, t.ex. frågesport och musikuppträdanden. I sin cell hade Tolumov en TV-apparat med femtio kanaler och en egen radio. Han kunde också prenumerera på dags- och veckotidningar samt utnyttja fängelsebiblioteket och gymnastiksal. Han hade deltagit i veckovis återkommande datakunskapsutbildning. Med tanke på de positiva personlighetsförändringarna ändrades hans fängelseregim i februari 2013 från "särskild" till "sträng".

195. Regeringen hävdade vidare ifråga om de materiella villkoren för klagandenas frihetsberövande att dessa villkor motsvarade levnadsstandarden i Bulgarien där, enligt senaste statistik, nästan hälften av befolkningen levde under fattigdomsstrecket och nästan en fjärdedel bodde i bostäder som inte hade toaletter med rinnande vatten inomhus och där både genomsnittlig lön och pension var mycket låg. Man kunde således inte säga att dessa villkor hade nått den minsta stränghetsgrad som innebar omänsklig och förnedrande behandling.

(b) Klagandenas yttranden

196. Klagandena påpekade att regeringen bara hade tillhandahållit årliga bedömningar av Harakchiev för 2009, 2010, 2011 och 2013. Dessa bedömningar var helt och hållet stereotypa och beskrev Harakchiev på ett negativt sätt enbart på grund av den "kampanj" han hade inlett mot "alla institutioner. Det framgick faktiskt av dessa bedömningar att de domstolsärenden han hade satt igång med avseende på villkoren för sitt frihetsberövande hade utgjort huvudskälet till varför myndigheterna brännmärkte honom som farlig. Regeringen hade bara tillhandahållit årliga bedömningar om Tolumov för 2008, 2009, 2011 och 2012. Andra interner vittnade om att livstidsfångar i Plovdivfängelset bara fick träffa fängelsepsykologen en gång vartannat år. Alla dessa faktorer visade att bedömningarna var formella, ytliga och inte förberedda på ett oprofessionellt sätt. "Specialregimen" för livstidsfångar som CPT hade kritiserat, var onödigtvis sträng och möjligheten att begära ändring efter fem års inspärrning omfattades inte av tillfredsställande garantier mot godtycke – det fanns t.ex. ingen definition av vad som utgjorde "gott uppförande". Förändringen av Tolumovs fängelseregim hade bara varit formell, då fängelserutinerna för hans del hade förblivit desamma också efter regimförändringen.

197. Klagandena fortsatte med att i detalj upprepa sina påståenden om de materiella villkoren för deras frihetsberövande och att protestera mot regeringens försvar i det avseendet.

(a) Regeringens kompletterande yttranden

198. I sina kompletterande yttranden, hävdade regeringen att de bara hade gett domstolen de senaste psykologiska bedömningarna av de två klagandena i syfte att belysa att dessa bedömningar genomfördes regelbundet. Bedömningarna kunde inte anses vara stereotypa, i synnerhet med tanke på Harakchievs ovilja att medverka till någon som helst kontakt med kriminalvårdarna. Det faktum att Tolumovs fängelseregim, till skillnad från Harakchievs, hade ändrats tack vare dennes positiva personlighetsförändring, visade att myndigheterna intog en fall-till-fallattityd och att en livstidsfånges regim helt och hållet är avhängig det egna uppförandet. Varje fånges årliga bedömning utarbetades av särskilt kvalificerade inspektörer. Som regel arbetade endast de mest erfarna inspektörerna med livstidsfångar och de rådgjorde alltid med en psykolog innan bedömningen av hur farlig fången är utarbetades. Förändringar i fängelseregimen gjordes inte godtyckligt utan grundade sig på "gott uppförande" – ett begrepp som inte gärna kunde kringgås utan som i skälig omfattning hade klarlagts genom praxis vid kommissionerna för verkställande av straff. Harakchievs vägran att kommunicera med fängelsemyndigheterna, hans sätt att få andra fångar att bryta mot lagen samt hans hungerstrejker och ofta förekommande disciplinbrott kan inte gärna betraktas som "gott uppförande". Det motsatta gällde för Tolumov.

2 . Domstolens bedömning

(a) Allmänna principer som fastställts i domstolens rättspraxis

199. De allmänna principer som styr tillämpningen av artikel 3 i konventionen på fängelseregim och villkor för livstidsfångar – med särskild hänvisning till isolering, rekreation och utomhusmotion – förklarades nyligen i detalj i domstolens utslag i Babar Ahmad o.a. ./. Storbritannien (nr 24027/07, 11949/08, 36742/08, 66911/09 och 67354/09, § 200-14, 10 april 2012). Domstolen har framför allt förklarat att en fantasilös regim som isolerar en livstidsfånge under en längre tidsperiod i det långa loppet sannolikt får skadlig inverkan vilket leder till en försämring av själsförmögenheterna och den sociala kompetensen (se även Iorgov, som hänvisas till ovan, § 83.84) och att en sådan regim inte kan betraktas som berättigad såvida inte den bygger på passande risköverväganden, och borde inte bibehållas efter att sådan risk har minskat (se Babar Ahmed o.a., som hänvisas till ovan, § 207-211).

200. Ett annat nyligen framfört klarläggande av dessa principer med hänvisning till fängelseregim och villkor för en person som avtjänar fullständigt livstidsstraff i Bulgarien återfinns i domstolens utslag i målet Chervenkov ./. Bulgarien, (nr 45358/04, § 60-66, 27 november 2012).

201. En mycket detaljerat och nyligen framlagt klarläggande av de allmänna principer som styr undersökningen av materiella villkor för frihetsberövandet enligt artikel 3 i konventionen återfinns i domstolens utslag i målet Ananyev o.a. (cited hänvisad till ovan, § 139-159).

202. Det bör också noteras att i mål som uppkommer genom enskilda klagomål, måste domstolen fokusera inte på den inhemska lagen i sig, utan på det sätt den har tillämpats på klaganden (se Savičs ./. Lettland, nr 17892/03, § 134, 27 november 2012, med uttrycklig hänvisning till en livstidsfånges fängelseregim). Den måste dessutom – i motsats till inställningen hos vissa bulgariska domstolar när man undersöker anspråk enligt paragraf 1 i 1988 års lag (se punkt 30-36 ovan, samt Shahanov, som hänvisas till ovan, § 40) – ta hänsyn till de växande effekterna av de fängelsevillkor som klaganden klagar på (se Dougoz v./. Grekland nr 40907/98, § 46, ECHR 2001-II, och, på senare tid, Idalov ./. Ryssland [SK], nr 5826/03, § 94, 22 maj 2012).

(b) Tillämpning av dessa principer på föreliggande fall

203. I föreliggande fall ifrågasätts inte – trots de lagstadgade skillnaderna mellan den "särskilda regim" som normalt tillämpas på livstidsfångar och den "stränga regim", som är något lindrigare men som för närvarande som regel medför att dessa fångar hålls inspärrade i ständigt låsta celler (se punkt 2. Enligt Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009

, 122. Paragraf 199(1) föreskriver att livstidsdömda fångar inte kan placeras under "allmän regim" eller få extraförmåner som inte kan användas inne i fängelset. Paragraf 199(2) föreskriver att personer som dömts till livstids fängelse och vars straff av en domstol har omvandlats till tidsbestämt straff (se punkt 71 ovan), kan flyttas från fängelset till en öppen anstalt där de kan placeras under "allmän regim" eller "lätt regim" (som bara finns på öppna anstalter – paragraf 65(3)).

och 123. Vilken regim livstidsdömda fångar placeras under styrs också av regel 213-220 i tillämpningsreglerna till 2009 års lag. Reglerna beträffande fullständigt livstidsstraff är desamma som för livstids fängelse (regel 220).

ovan) – båda klagandena satt i celler som hela tiden var låsta och de var isolerade från övriga fångar under hela fängelseperioden (se punkt 11. I ett slutgiltigt utslag 23 november 2004 (реш. № 476 от 23 ноември 2004 г. по н. д. № 901/2003 г., ВКС, ІІІ н. о.) fastställde Högsta kassationsdomstolen likaledes Harakchievs dom och straff. Den förklarade bl.a. att med tanke på brottens allvarsgrad – i synnerhet den beslutsamhet och grymhet med vilken de hade begåtts – skulle ett lindrigare straff, som t.ex. livstids fängelse (доживотен затвор със замяна), inte vara tillräckligt. Den slutsatsen kunde inte ändras av det faktum att Harakchiev hade erkänt och hjälpt de utredande myndigheterna att avslöja sin brottsliga verksamhet.

och 37. Som framgår av handlingarna i akten, har Tolumov, som är chaufför till yrket, tidigare blivit dömd fyra gånger och har avtjänat ett och ett halvt år i fängelse 1988. År 2000 dömdes han för väpnat rån i förening med mord samt en ytterligare mordanklagelse till livstids fängelse.

ovan). Trots några smärre skillnader mellan parternas versioner i detta avseende (se punkt 18 och 44 ovan) har det inte bestridits att klagandena under hela denna period varit inspärrade i sina celler större delen av tiden, tjugoen till tjugotvå timmar per dag och att de inte hade någon kontakt med övriga interner, inte ens de som satt i samma avdelning (den femårsperiod mellan 2002 och 2007 när Harakchiev hade en cellkamrat, var tydligen ett begränsat undantag till den regeln). Det faktum att effekterna av den regimen i Harakchievs fall i viss utsträckning, i synnerhet 2010-2012, lindrades av hans otaliga förflyttningar till andra fängelser i samband med förhör i processer som han inlett mot myndigheterna (se punkt 20 till slutet ovan) kan inte anses vara avgörande i det avseendet. I det sammanhanget bör det noteras att livstidsfångar i enlighet med den "särskilda regim" som vid den tiden gällde för Harakchiev måste hållas isolerade från övriga interner också vid transporter (se punkt 125 ovan).

204. Domstolen har ansett att alla former av isolering utan tillfredsställande psykisk och fysisk stimulans i det långa loppet troligtvis får skadlig inverkan, vilket leder till försämrade själsförmögenheter och social kompetens (se Iorgov, som hänvisas till ovan, § 83-84). Det är riktigt att klagandena i föreliggande mål inte var föremål för fullständig isolering och att en intern isoleras från resten av fångarna i sig inte innebär omänsklig eller förnedrande behandling. Man får emellertid inte förbise att båda klagandena i föreliggande mål hölls inspärrade enligt en så bedrövlig regim under lång tid – tolv respektive fjorton år. Under sådana omständigheter borde isolering rättfärdigas av särskilda säkerhetsskäl under hela åtgärdens varaktighet. Det går knappast att acceptera att detta per automatik var nödvändigt bara på grund av att klagandena dömts till fullständigt livstidsstraff respektive livstids fängelse som en väsentlig del av det aktuella straffet åtminstone under de första fem åren. Den automatiska isoleringen av livstidsdömda från resten av fängelsets interner och från varandra, i synnerhet eftersom det inte finns några allsidiga aktiviteter utanför eller stimulanser inne i cellerna, kan i sig väcka en fråga enligt artikel 3 i konventionen (se Savičs, som hänvisas till ovan, § 139). Dessutom strider den mot två dokument som domstolen trots deras icke-bindande karaktär tillmäter stor betydelse (se, efter vederbörliga ändringar, Rivière ./. Frankrike, nr 33834/03, § 72, 11 juli 2006, samt Dybeku ./. Albanien, nr 41153/06, § 48, 18 december 2007): Regel 25.2 i 2006 års europeiska fängelseregler, som föreskriver att fängelseregimen ska tillåta "alla fångar att tillbringa så många timmar om dagen utanför sina celler som krävs för en tillfredsställande nivå på mänsklig och social interaktion" (se punkt B. Europarådets instrument

ovan), samt punkt 7 i Rekommendation 2003(23) om fängelseförvaltningens hantering av livtidsdömda och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff, som föreskriver att "man bör överväga att inte isolera livstidsdömda och andra fångar som avtjänar långa fängelsestraff enbart utifrån deras dom” (se punkt 12. se till att en omprövning av livstidsstraffet, såsom hänvisas till i punkt 9, görs, om inte tidigare, efter åtta till fjorton års internering och sedan regelbundet upprepas, ..."

ovan). I det sammanhanget bör också nämnas att CPT i sina rapporter om besöken i Bulgarien återkommande har understrukit att livstidsfångar enbart på grund av sin dom inte ska betraktas som farligare än andra fångar och att bedömningen av den risk de utgör måste göras från fall till fall (se punkt “56. ... CPT anser att isolering aldrig borde utdömas – eller kunna ådömas genom den aktuella domstolens gottfinnande – som en del av ett straff. Den allmänt vedertagna principen att brottslingar sätts i fängelse som straff och inte för att bli straffade, bör kommas ihåg i det här sammanhanget. Fängelsestraff är ett straff i sig själv och eventuellt riskabla försvåranden av en fängelsedom som en del av straffet är inte acceptabla. Det kan bli nödvändigt att en dömd fånge under en viss period får sitta isolerad. Beslut om en sådan regim bör fattas av fängelsemyndigheterna och inte ingå i listan över brottspåföljder".

-Mera allmänt rekommenderade CPT att myndigheterna i Bulgarien i ljuset av ovanstående anmärkningar, omprövar de lagbestämmelser och den praxis som styr hanteringen av livstidsdömda fångar.

ovan). I det sammanhanget bör man också hänvisa till CPT:s elfte allmänna rapport som uppger att det inte förelåg "något försvar för att urskillningslöst tillämpa restriktioner på alla fångar som dömts till ett visst straff utan att ta vederbörlig hänsyn till den individuella risk som de kan utgöra (eller ej)" (se punkt A. Elfte allmänna rapporten

ovan) och till dess tjugoförsta allmänna rapport som kommer till samma slutsats som ovannämnda rapporter om CPT:s besök i Bulgarien (se punkt Ifrågavarande fångar bör få tillgång till ett brett utbud av meningsfulla och varierade aktiviteter (arbete, helst med yrkesinriktning, utbildning, sport, rekreation/umgänge). De bör dessutom i viss mån själva kunna välja hur de vill tillbringa sin tid och på så sätt främja en känsla av självbestämmande och personligt ansvarstagande. Ytterligare åtgärder bör vidtas för att ge mening åt deras fängelsevistelse. I synnerhet tillgång till individanpassade fängelseplaner och tillfredsställande psykosocialt stöd är viktiga beståndsdelar när det gäller att hjälpa sådana fångar med att acceptera sin internering och, när tiden är inne, förbereda dem för frigivning. De negativa effekterna av institutionaliseringen på fångar som avtjänar långvariga fängelsestraff blir dessutom mindre uttalad och de blir bättre förberedda på frigivningen om de har möjligheten att bibehålla kontakten med världen utanför på ett effektivt sätt".

ovan).

205. Domstolen konstaterar att myndigheterna ombads att genomföra, och faktiskt genomförde, särskilda inledande och återkommande riskbedömningar av fångar som dömts till livstids fängelse. Domstolen kan emellertid inte hålla med om att antalet yrkanden mot fängelsemyndigheterna, även om de är grundlösa, samt det faktum att man kraftfullt försöker hävda sina personliga rättigheter (se punkt 21. Enligt Harakchiev var maten i fängelset dåligt lagad, av dålig kvalitet, smaklös, serverades kall och under ohygieniska omständigheter samt i för små portioner. Kött fick man en gång i veckan. Resten av tiden bestod maten av bönor, linser, kål och potatis – i form av soppa eller stuvning. Enligt regeringen var mängden mat samt dess kemiska sammansättning och kaloriinnehåll fullt tillräckligt. Dagsportionen innehöll 2 662 kalorier och kött förekom minst en gång om dagen. Harakchiev genmälde att "kött" i praktiken innebar kokta ben eller konserverat kött. Båda parter lämnade in menyer och tabeller som stöd för deras respektive påståenden.

ovan) kan betraktas som tillförlitliga tecken på att en fånge utgör en högre säkerhetsrisk och att dennes mycket restriktiva fängelseregim därför är försvarbar. Domstolen har redan haft tillfälle att, även om det då handlat om artikel 10 i konventionen, konstatera att det är oacceptabelt att bestraffa en fånge disciplinärt för att denne har klagat över villkoren för sitt frihetsberövande (se Marin Kostov ./. Bulgarien, nr 13801/07, § 45-51, 24 juli 2012). Det bör också i det sammanhanget noteras att paragraf 90(6) i Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009 och som är i kraft sedan juni samma år, uttryckligen förbjuder disciplinstraff som hämnd för ansökningar eller klagomål från fångar (se punkt 108. Artikel 31 § 5 i 1991 års konstitution föreskriver att fångar måste hållas inspärrade enligt villkor som låter dem utöva de grundläggande rättigheter som inte har begränsats genom deras dom.

ovan).

206. I det sammanhanget åberopade regeringen en incident som handlade om ett bråk med en annan intern som skäl för Harakchievs hela fängelsevistelse (se punkt 2. Harakchievs fängelsevillkor och regim i Stara Zagorafängelset.

ovan) och inga händelser som omfattade våld mot fängelsepersonalen. I det avseendet bör noteras att punkt 6 i ovannämnda Rekommendation 2003(23) uppger att det är viktigt att klart skilja mellan risker som livstidsfångar utgör för samhället utanför, för sig själva, för andra fångar och för de som arbetar i eller besöker fängelset (se punkt 12. se till att en omprövning av livstidsstraffet, såsom hänvisas till i punkt 9, görs, om inte tidigare, efter åtta till fjorton års internering och sedan regelbundet upprepas, ..."

ovan). Domstolen är inte övertygad om att det förutom ovanstående fakta finns andra omständigheter som visar på att Harakchiev under hela sin fängelsevistelse skulle betraktas som så farlig att det krävs så stränga åtgärder som de som tillämpas enligt hans fängelseregim.

207. Den stränga regimen förefaller ännu mindre försvarbar när det gäller Tolumov som, enligt vad regeringen själv medger, har visat prov på mycket gott uppförande ända sedan han kom till fängelset 2000 och som, enligt den årliga bedömningen, konsekvent har undvikit att hamna i konflikter och som behandlar fängelsepersonalen med respekt (se punkt 46. Enligt Tolumov bestod läkarvården i Plovdivfängelset av att man rutinmässigt gav alla fångar olika former av smärtstillande medel och fångarna var tvungna att köpa alla andra läkemedel själva. Enligt regeringen var fängelsets sjukvårdsavdelning bemannad av en allmänläkare, en fältskär, en psykiater och en tandläkare. Läkar- och tandundersökningar gjordes varje vecka. Tolumov kunde dessutom rådgöra med specialister på utsidan och sedan slutet av 2010 hade han blivit undersökt nio gånger – av en hjärtspecialist, en kirurg, en ögonläkare, en endokrinolog samt en hudläkare. Samtliga läkemedel som krävdes för Tolumovs behandling täcktes antingen av sjukförsäkringen eller fängelsebudgeten.

ovan). I det avseendet har regeringen inte lyckats förklara betydelsen av riskbedömningsövningarna och hur dessa har påverkat klagandens faktiska situation, som har förblivit oförändrad trots dennes goda uppförande.

208. En annan detalj som behöver nämnas är den uppenbart begränsade möjligheten till utomhusmotion och tillfredsställande aktiviteter. Domstolen har ofta anmärkt att kortvarig motion utomhus som är begränsad till en timme per dag utgör en faktor som ytterligare förvärrar situationen för en fånge som är inlåst i sin cell resten av tiden (se Ananyev o.a., som hänvisas till ovan, § 151, med ytterligare referenser). Det bör i detta sammanhang också noteras att motionsgårdarna för livstidsfångarna är åtskilda och mycket små samt att gården i Plovdivfängelset inte medger träning i ordets rätta bemärkelse (se punkt V. RAPPORT FRÅN DEN BULGARISKA HELSINGFORSKOMMITTÉN OM FULLSTÄNDIGT LIVSTIDSSTRAFF

 till slutet och jämför med målet Ananyev o.a., som hänvisas till ovan, § 152). I detta sammanhang förefaller det som om fängelsemyndigheterna i möjligaste mån skulle kunna garantera sådan sysselsättning "med de restriktioner som följer av gällande säkerhetsbestämmelser (se punkt 134. Som en följd av att bestridandet avslogs, avvisades två skadeståndsanspråk som framlagts av samma livstidsfångar enligt paragraf 1 i Lagen om statens och kommunernas skadeståndsansvar från 1988 (se punkt 136 nedan) och som byggde på det lidande som enligt uppgift åsamkats till följd av deras försämrade fängelseregim av Högsta förvaltningsrätten som oacceptabel (se опр. № 3355 от 7 март 2012 г. по адм. д. № 3154/ 2012 г., ВАС, петчл. с-в, samt опр. № 5065 от 6 ноември 2012 г. по адм. д. № 14339/2011 г., ВАС, петчл. с-в). Domstolen ansåg att dessa anspråk bara kunde fastställas om den författning som de riktades mot hade åsidosatts vid föregående förfaranden, vilket inte var fallet.

ovan). Regeringen har emellertid inte hänvisat till att de två klagandena har deltagit i någon form av skäliga aktiviteter eller kriminalvårdskurser, förutom en veckas yogakurs med avsikten att komma tillrätta med stress i Harakchievs fall, har inte på något övertygande sätt försökt åberopa säkerhetsskäl som motiv för klagandenas isolering och har inte förklarat varför det inte gick att ändra deras fängelseregim så att de fick möjlighet till kontakt med andra och vettig sysselsättning i praktikten (jämför med Iorgov (nr 2), som hänvisas till ovan, § 21-23 och 65). Det förefaller som om den här situationen till stor del är en följd av den automatiska tillämpningen av de lagbestämmelser som reglerar klagandenas fängelseregim.

209. Den här situationen kan jämföras med Iorgovs, vars regim successivt mildrades genom ett "expermient" i Plevenfängelset – lovordat av CPT – som påbörjades åren 2003-2004 inledningsvis rörande tillträde till gemensamhetsutrymmen och toaletter och därefter rörande isoleringen från andra fångar ((se Iorgov ./. Bulgarien (nr 2), nr 36295/02, § 21-23 och 42, 2 september 2010, samt punktMer generellt rekommenderar CPT att myndigheterna i Bulgarien fortsätter att utveckla villkoren för livstidsdömda fångar i fängelserna i Burgas och Pleven, liksom i andra fängelser i Bulgarien genom att integrera dessa bland vanliga fångar i enlighet med ovannämnda tillägg till Lagen om verkställande av straff från 1969. Kommittén vill få information om hur fängelsekommissionerna i praktiken använder sig av möjligheten att överföra livstidsdömda fångar till vanliga avdelningar".

ovan). CPT konstaterade att detta i själva verket "inte hade orsakat någon större missnöje eller några större problem" (ibid.)

210. Därtill bör tilläggas de materiella villkoren för klagandenas frihetsberövande. Domstolen noterar i det sammanhanget att Förvaltningsrätten i Stara Zagora efter en oanmäld inspektion 2010 – om än i ett utslag som f.n. är föremål för överklagan – konstaterade att villkoren för Harakchievs fängelsevistelse bröt mot artikel 3 i konventionen (se punkt 4. Rättegång 2009-14 rörande Harakchievs skadeståndskrav mot Justitieministeriet och Huvuddirektoratet för verkställande av domar

, 33. Såväl Harakchiev som Justitieministeriet och Huvuddirektoratet för verkställande av domar överklagade. Eftersom Harakchiev emellertid inte hade betalat den erforderliga domstolsavgiften, vägrade Högsta förvaltningsrätten att befatta sig med hans överklagan (see опр. № 8931 от 21 юни 2011 г. по адм. д. № 5865/2011 г. ВАС, ІІІ о., fastställd genom опр. № 14723 от 14 ноември 2011 г. по адм. д. № 10633/2011 г., ВАС, петчл. с-в). Den enda del av målet som fortfarande var under behandling, utgjordes följaktligen av de anspråk som gällde de materiella villkoren för Harakchievs frihetsberövande samt fängelseförvaltningens underlåtenhet att förse honom med kläder, skor och sängkläder.

och 34. I ett slutgiltigt utslag från 8 januari 2013 (реш. № 179 от 8 януари 2013 г. по адм. д. № 5865/2011 г., ВАС, ІІІ о.) ogillade Högsta förvaltningsrätten underrättens utslag i den del som fortfarande var föremål för överklagan och återförvisade målet till underrätten. Den ansåg att underrätten inte tillräckligt djupgående hade lyckats ta upp de motstridiga vittnesmålen från fångarna å ena sidan och från fängelsepersonalen å den andra eller att analysera dessa i ljuset av det omfattande skriftliga bevismaterialet i målet. Den hade inte heller i tillfredsställande omfattning granskat den expertrapport man fått under förfarandets gång utan hade okritiskt godtagit den som korrekt.

ovan). Den domstolens slutsatser tenderar, även om de inte är slutgiltiga, att bekräfta Harakcheivs påståenden beträffande ventilation, värme samt tillgång till toalett- och hygieninrättningar.

211. Domstolen slås särskilt av bristen på lättillgängliga toaletter. Regeringen ifrågasatte inte det faktum att klagandenas celler inte har sådana faciliteter eller rinnande vatten. Domstolen kan således knappast godta att klagandena själva valt att begagna sig av hinkar för att förrätta sina behov vid sidan av de tre dagliga toalettbesöken och att behovet av att tillgripa hinkarna kunde ha undanröjts genom att när som helst ropa på vakterna för att dessa skulle öppna cellerna. Att den möjligheten är ogenomförbar påvisas tydligt nog av förklaringen i den bulgariska Helsingforskommitténs rapport från april 2010 som uppgav att fångarnas rop på vakterna ofta gav upphov till konflikter vilket gjorde att fångarna hellre använde hinkar i cellen för sina behov (se punkt V. RAPPORT FRÅN DEN BULGARISKA HELSINGFORSKOMMITTÉN OM FULLSTÄNDIGT LIVSTIDSSTRAFF

ovan). Det förefaller som om vakterna i Harakchievs fall aldrig öppnade hans celldörr för att han skulle kunna gå på toaletten bortsett från de tre regelbundna dagliga besöken (se punkt 15. Stara Zagorafängelset har varken ventilations- eller luftkonditioneringssystem. Harakchiev klagade över att temperaturen i hans cell följaktligen var mycket hög på sommaren och att det inte kom in någon frisk luft. På vintern var uppvärmningen bara påslagen i en timme på morgonen, vid middagstid och på kvällen. Enligt regeringen kunde cellfönstret öppnas vilket innebar att cellen kunde vädras när som helst. Fängelset hade eget värmesystem med två pannor och en värmeväxlare. Pannorna eldades nio timmar om dagen, men vattnet som värmdes upp cirkulerade permanent i värmesystemet. Enligt Harkchiev var elementet i hans cell varmt bara i trettio minuter om dagen och cellfönstrets och metalldörrens dåliga skick bidrog till den låga temperaturen i cellen på vintern. Harakchiev hävdade också att det var mycket fuktigt i cellen eftersom han var tvungen att torka sina kläder där. Som en följd av detta flagnade färg och puts från väggarna.

 till slutet och 33. Såväl Harakchiev som Justitieministeriet och Huvuddirektoratet för verkställande av domar överklagade. Eftersom Harakchiev emellertid inte hade betalat den erforderliga domstolsavgiften, vägrade Högsta förvaltningsrätten att befatta sig med hans överklagan (see опр. № 8931 от 21 юни 2011 г. по адм. д. № 5865/2011 г. ВАС, ІІІ о., fastställd genom опр. № 14723 от 14 ноември 2011 г. по адм. д. № 10633/2011 г., ВАС, петчл. с-в). Den enda del av målet som fortfarande var under behandling, utgjordes följaktligen av de anspråk som gällde de materiella villkoren för Harakchievs frihetsberövande samt fängelseförvaltningens underlåtenhet att förse honom med kläder, skor och sängkläder.

ovan). Användning av hinkar i brist på toaletter i cellerna var, och är fortfarande, vanligt förekommande i bulgariska fängelser, har dokumenterats väl av CPT (se den rapport som åberopas i punkt Mera allmänt rekommenderade CPT att myndigheterna i Bulgarien i ljuset av ovanstående anmärkningar, omprövar de lagbestämmelser och den praxis som styr hanteringen av livstidsdömda fångar.

ovan i synnerhet när det gäller den avdelning som hyser livstidsfångar i Plovdivfängelset och den rapport som hänvisas till i punkt Rengörings- och tvättmaterial ges till interner som dömts till livstid på samma sätt som till alla fångar".

ovan), har av regeringen bekräftats vara ett problem (se punkt Vad beträffar de livstidsdömda fångar som f.n. hålls inspärrade på specialavdelningar, rekommenderar CPT att myndigheterna i Bulgarien fortsätter att utveckla sina aktiviteter, i synnerhet genom att tillhandahålla fler gemensamma sådana (bl.a. tillgång till arbete och utbildning).

ovan) och har konsekvent kritiserats av denna domstol sedan 2005 (se Kehayov ./. Bulgarien, nr 41035/98, § 71, 18 januari 2005; I.I. ./. Bulgarien, nr 44082/98, § 75, 9 juni 2005; Iovchev ./. Bulgarien, nr 41211/98, § 134, 2 februari 2006; Yordanov ./. Bulgarien, nr 56856/00, § 94, 10 augusti 2006; Dobrev ./. Bulgarien, nr 55389/00, § 129, 10 augusti 2006; Malechkov ./. Bulgarien, nr 57830/00, § 140, 28 juni 2007; Kostadinov ./. Bulgarien, nr 55712/00, § 61, 7 februari 2008; Gavazov ./. Bulgarien, nr 54659/00, § 108, 6 mars 2008; Radkov (nr 2), hänvisad till ovan, § 48-49; Shahanov, hänvisad till ovan, § 53; samt Sabev ./. Bulgarien, nr 27887/06, § 99, 28 maj 2013).

212. Med hänsyn till de ackumulerade effekterna av ovannämnda villkor, oavsett om de följde av gällande regelverk eller dess praktiska tillämpning samt tiden för klagandenas frihetsberövande – tolv respektive fjorton år hittills – anser domstolen att den nöd och de påfrestningar som de har utstått överskrider den ofrånkomliga nivån på lidande som internering medför och översteg den minsta stränghetsgrad som krävs enligt artikel 3 i konventionen (se Sabev, som hänvisas till ovan, § 99).

213. Under dessa omständigheter, och t.o.m. om man godtar att klagandenas påståenden om otillräcklig ventilation, belysning, värme, hygien, tillgång till dusch, mat och läkarvård, inte har framförts utom rimliga tvivel, anser domstolen att övriga aspekter av villkoren för deras fängelsevistelse samt regimen, sammantaget var allvarliga nog att karaktäriseras som omänsklig och förnedrande behandling (se Shahanov, som hänvisas till ovan, § 53 till slutet).

214. Det har följaktligen förekommit en kränkning av artikel 3 i konventionen som gäller för båda klagandena.

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 13 I KONVENTIONEN

215. Båda klagandena har framfört klagomål mot att de inte hade tillgång till verksamma inhemska rättsmedel vad gäller deras missnöjesanledningar enligt artikel 3 i konventionen rörande de materiella villkoren för deras fängelsevistelse. De stödde sig på artikel 13 i konventionen som föreskriver följande:

"Var och en vars fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts ska genom en nationell myndighet få tillgång till ett effektivt rättsmedel oavsett om kränkningen har gjorts av personer som handlar på officiellt uppdrag".

A. Parternas framställningar

216. Regeringen hävdade att, med tanke på väletablerad rättspraxis vid bulgariska domstolar i processer rörande interneringsvillkor som inletts av fångar, utgjorde ett anspråk enligt artikel 1 i 1988 års lag ett verksamt rättsmedel med avseende på de materiella villkoren för klagandenas frihetsberövande. Under alla omständigheter väcktes ingen fråga enligt artikel 13 i konventionen eftersom klagandenas anspråk inte "kunde hävdas" med avseende på den bestämmelsen. Regeringen fortsatte med att säga att möjligheten att bestrida myndigheternas försummelser enligt artikel 256 och 257 i Förvaltningsprocesslagen från 2006 var ett effektivt rättsmedel med avseende på dåliga materiella fängelsevillkor. Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009 samt dess tillämpningsregler framlägger klart och tydligt de minimivillkor som fängelsemyndigheterna måste uppfylla för internerna och varje misslyckande i det avseendet kunde således åtalas enligt dessa artiklar. Regeringen hänvisade till två mål (se punkt Error! Reference source not found.‑150. 2009 avslog Högsta förvaltningsrätten ett bestridande enligt dessa bestämmelser av en påstådd försummelse från en fängelsechefs sida att ge fångarna tillräckligt med mat (se реш. № 5924 от 11 февруари 2009 г. по адм. д. № 12132/2008 г., ВАС, ІІІ о.).

ovan), varav den ena handlade om Harakchiev, där Förvaltningsrätten i första instans hade godtagit sådana anspråk.

217. Klagandena hävdade att ett skadeståndsanspråk enligt paragraf 1 i 1988 års lag inte var något effektivt rättsmedel och åberopade de skäl som de framfört i sina framställningar om uttömmande av inhemska rättsmedel. De fortsatte med att säga att möjligheterna till att inleda process enligt artikel 256 och 257 i förvaltningsprocesslagen från 2006 av flera orsaker inte heller utgjorde något effektivt rättsmedel. För det första följde vissa aspekter av deras interneringsvillkor direkt av den fängelseregim enligt vilken de var intagna och kunde således inte prövas enligt dessa artiklar. I det avseendet hänvisade de till domstolens utslag i Sabev (som hänvisas till ovan, § 85). För det andra innehöll varken 2009 år lag eller dess tillämpningsregler några tydliga regler för hur livstidsfångar skulle behandlas. För det tredje var det oklart vilken myndighet som skulle kunna vara lämplig svarande och det fanns ingen lämplig mekanism för att genomdriva ett obligatoriskt föreläggande mot en offentlig myndighet. Förvaltningsrätten ansåg att myndigheter som var sekundära förmånstagare till budgetmedel – och den sannolika svaranden när det gäller anspråk enligt artikel 256 och 257 var antagligen just en sådan myndighet – inte kunde anklagas för att inte ha rättat sig efter ett föreläggande. Varje sådant föreläggande skulle dessutom ha begränsad varaktighet och skulle inte kunna ge klagandena någon bestående gottgörelse. De enda två exempel som åberopats av regeringen var utslag i Förvaltningsrättens första instans. Det förelåg följaktligen ingen fastställd rättspraxis på detta område.

218. Som genmäle, upprepade regeringen att ett anspråk enligt artikel 256 och 257 i förvaltningsprocesslagen från 2006 var ett effektivt rättsmedel, eftersom det kunde leda till ett rättfärdigande av konkreta rättigheter som beviljades fångar enligt 2009 års lag och dess tillämpningsregler. Påståendena om att förelägganden enligt dessa artiklar inte skulle kunna genomdrivas i brist på budgetmedel var spekulativa och byggde på helt andra faktaförhållanden. Det var också spekulativt att säga att genomslagskraften för ett föreläggande skulle minskas genom dess påstådda begränsade varaktighet, eller på vilket sätt domstolens beslut uttrycktes.

B. Domstolens bedömning

1. Klagomålets omfattning

219. Domstolen konstaterar inledningsvis att klagomålet enbart handlar om tillgången på verksamma inhemska rättsmedel ifråga om de materiella villkoren för klagandenas frihetsberövande, inte tillgången till sådana rättsmedel vad gäller de regler som styr deras fängelseregim eller den livstidsdom som avtjänades av Harakchiev. Klagandenas klagomål enligt artikel 13 i konventionen i förhållande till de senaste två punkterna förklarades i delbeslutet till föreliggande mål vara oacceptabelt (se Harakchiev och Tolumov ./. Bulgarien (besl.), nr 15018/11 och 61199/12, § 126-28, 19 februari 2013).

220. Domstolen konstaterar också att den tillsammans med detta klagomål måste undersöka regeringens protest mot att inhemska rättsmedel inte till fullo hade uttömts ifråga om klagandenas klagomål enligt artikel 3 i konventionen rörande fängelseregimen och villkoren för deras frihetsberövande, som den har tillfogat fakta i målet (se punkt 189. Som svar hävdade regeringen att man bara inte kunde utgå från att de två klagandena fortfarande hölls inspärrade under dåliga förhållanden – det måste bevisas. I synnerhet när det gäller Harakchiev, var de nationella domstolar som hanterade hans ersättningsanspråk den enda myndighet med behörighet att avgöra omfattningen av den skada han lidit. Dessutom hade beslutet i första instans överklagats och det var fortfarande oklart hur hovrätten skulle besluta. Det fanns likväl en risk att Harakchiev skulle kunna få dubbel ersättning – i detta förfarande samt i det inhemska.

ovan).

2. Godtagbarhet

221. Klagomålet är inte uppenbart ogrundat i betydelsen av artikel 35 § 2 (a) i konventionen eller oacceptabelt på några andra grunder. Det ska således förklaras vara godtagbart.

3. Föreliggande fakta

222. De allmänna principer som följer av domstolens rättspraxis beträffande verksamma inhemska rättsmedel ifråga om fängelsevillkor har nyligen i detalj framlagts i domstolens utslag i målen Anayev o.a. (som hänvisas till ovan, § 93-98) samt Torreggiani o.a. ./. Italien (nr 43517/09, 46882/09, 55400/09, 57875/09, 61535/09, 35315/10 samt 37818/10, § 50-51, 8 januari 2013). Det finns inget behov av att upprepa alla dessa här, förutom att repetera att när det gäller aktuella fängelsevillkor, måste förebyggande och kompenserande rättsmedel vara ett komplement för att anses vara effektiva, eftersom blotta utsikten till kompensation inte kan få legitimera särskilt allvarligt lidande i strid mot artikel 3 i konventionen och att på ett oacceptabelt sätt försvaga statens skyldighet att se till att dess fängelsestandarder överensstämmer med den artikeln (se Ananyev o.a., som hänvisas till ovan, § 98, samt Orchowski ./. Polen, nr 17885/04, § 108-09, 22 oktober 2009).

223. I föreliggande fall finns det med tanke på hur rättspraxis vid bulgariska domstolar har utvecklats när det gäller processer rörande fängelsevillkor i enlighet med paragraf 1 i 1988 års lag inget behov av att besluta om huruvida ett anspråk som framförts enligt den bestämmelsen i alla mål fortsätter att vara ett verksamt inhemskt rättsmedel ifråga om klagomål som rör de materiella fängelsevillkoren. Den punkten utgör en del av ämnet i ett annat mål som för närvarade är föremål för behandling i domstolen (se Neshkov o.a. ./. Bulgarien, nr. 36925/10, 21487/12, 72893/12, 73196/12, 77718/12 9717/13, Faktauppgifter samt frågor till parterna tillgängliga på HUDOC). Även under förutsättning att det fortfarande skulle kunna betraktas som ett effektivt rättsmedel, skulle det av två skäl inte ha kunnat ge tillfredsställande gottgörelse till de två klagandena i föreliggande fall.

224. För det första ansåg domstolen i Iliev o.a. (som hänvisas till ovan, § 55-56 och 68) samt Radkov (nr 2) (som hänvisas till ovan, § 53 och 58), med hänvisning till två tidigare beslut (se Łatak ./. Polen (besl.), nr 52070/08, § 77-85, 12 oktober 2010, samt Łomiński ./. Polen (bes.), § 68-76, nr 33502/09, 12 oktober 2010), att ett anspråk enligt paragraf 1 i 1988 års lag (se punkt 135. Den 2 februari 2007 godkände chefen för Direktoratet för verkställande av straff, för första gången i Bulgarien, "nationella standarder för behandling av livstidsfångar". Syftet med dessa standarder är att "utarbeta en effektiv modell för behandlingen av livstidsfångar som garanterar konkret stöd för att deras fysiska och psykiska hälsa bevaras och ser till att samhället och fängelsepersonalen skyddas". De fastställer bl.a. minimikrav för materiella villkor enligt vilka fångarna ska hållas inspärrade, gällande säkerhetsarrangemang samt hur livstidsfångar ska behandlas. De uppmanar fängelsemyndigheterna att i möjligaste mån och inom de begränsningar som uppkommer genom gällande säkerhetsarrangemang se till att livstidsfångar får lämpligt arbete, undervisning (t.ex. om möjligt på distans), social utveckling, handledning, program för underhåll av deras fysiska och psykiska hälsa samt läkarvård. Dessa standarder förklarar bl.a. att samtliga livstidsfångar ska få genomgå anpassningsprogram som syftar till att de ska kunna acceptera sin situation, skapa en känsla av perspektiv, uppmuntra till självhjälp, bibehålla sociala kontakter, stimulera deltagande i olika aktiviteter, samt neutralisera eventuella depressiva och psykosomatiska symptom. De förklarar också att livstidsfångar bör ha individuella straffplaner och få genomgå återkommande bedömningar, liksom få möjlighet att diskutera frågor med koppling till verkställandet av deras straff med fängelseförvaltningen. Enligt dessa standarder bör livstidsfångar få tillgång till kulturell och idrottslig verksamhet, fängelsets bibliotek, tidskrifter, television och radio, gudstjänster samt gruppaktiviteter. De förefaller emellertid inte nämna något om kriminalvårds- eller återanpassningsprogram.

och F. Skadeståndsanspråk mot myndigheterna

ovan) – i den mån den endast kunde leda till ett utslag om ersättning och inte till en förbättring av status quo – i sig inte var något rättsmedel med kapacitet att ge tillfredsställande gottgörelse till en klagande som enligt artikel 3 i konventionen klagade över fängelsevillkor som man fortsatte att tillämpa. Med tanke på dess rent kompensatoriska karaktär, skulle ett sådant anspråk bara kunna ses som verksamt ifråga om klaganden som antingen hade frigivits eller placerats enligt fängelsevillkor som överensstämde med artikel 3.

225. Domstolen tillämpade senare detta resonemang på de två livstidsfångar som klagade över sina respektive fängelsevillkor i Varna- och Burgasfängelset. Den ansåg att eftersom det inte hade fastställts att dessa fångar hade placerats enligt villkor som uppfyllde artikel 3, innebar ett skadeståndsanspråk enligt paragraf 1 i 1988 års lag inte ett verksamt inhemskt rättsmedel (se Iordan Petrov ./. Bulgarien, nr 22926/04, § 171-72, 24 januari 2012, och Chervenkov, som hänvisas till ovan, § 55, 57 och 58). I målet med en livstidsfånge i Burgasfängelset som hade placerats i en större cell som var försedd med toalett och rinnande vatten samt hade nya fönster och möbler, ansåg domstolen i motsats att med tanke på den uppenbara förbättringen av klagandens fängelsevillkor och i brist på ytterligare förklaringar, kunde ett skadeståndsanspråk enligt paragraf 1 i 1988 års lag betraktas som ett verksamt rättsmedel (se Oreshkov ./. Bulgarien, nr 11932/04, § 46, 6 mars 2012). I målet med en annan livstidsfånge i Lovechfängelset, vars cell hade renoverats och försetts med toalett och som inte hade lämnat någon information om de aktuella villkor för dennes fängelsevistelse, fastställde domstolen att han kunde betraktas som ha blivit placerad enligt villkor som överensstämde med artikel 3. Ett sådant anspråk kunde därför på samma sätt betraktas som ett verksamt rättsmedel i hans fall (se Sabev, som hänvisas till ovan, § 84).

226 I föreliggande fall är båda klagandena fortfarande inspärrade och detta under sådana förhållanden som domstolen har funnit utgör en kränkning av artikel 3 i konventionen. Det finns inga indikationer på att dessa förhållanden i någon större utsträckning har ändrats på senare år. Ett skadeståndsanspråk enligt paragraf 1 i 1988 års lag skulle av den anledningen ensamt inte ha kunnat ge någon av de två klagandena tillfredsställande gottgörelse. Dessutom – men den punkten handlar enbart om regeringens protest mot att inhemska rättsmedel inte uttömts, inte fakta ifråga om klagandenas klagomål enligt artikel 13 i konventionen – ett skadeståndskrav enligt paragraf 1 i 1988 års lag som rör förhållanden som direkt följer av den fängelseregim som tillämpades på klagandena skulle inte ha haft några möjligheter att godkännas, med tanke på att de bulgariska domstolarna redan hade avvisat sådana anspråk på grund av att dessa förhållanden inte var olagliga (se punkt 140. Domstolarna har behandlat ett antal anspråk som i enlighet med paragraf 1(1) i 1988 års lag har framförts av livstidsfångar med avseende på fängelseregimen och villkoren för deras frihetsberövande. Här följer ett urval av de viktigaste anspråken.

och 140. Domstolarna har behandlat ett antal anspråk som i enlighet med paragraf 1(1) i 1988 års lag har framförts av livstidsfångar med avseende på fängelseregimen och villkoren för deras frihetsberövande. Här följer ett urval av de viktigaste anspråken.

ovan).

227. Det faktum att Tolumov inte har inlett sådant förfarande och att den process som Harkchiev hade startat, fortfarande pågår i avvaktan på överklagan vid Högsta förvaltningsrätten (se punkt 29. I ett slutgiltigt utslag från 9 november 2010 (реш. № 13333 от 9 ноември 2010 г. по адм. д. № 6668/2009 г., ВАС, III о.) godkände Högsta förvaltningsdomstolen ett skadeståndskrav från Harakchiev enligt ovanstående bestämmelse på grund av att fängelseförvaltningen i ungefär fem års tid hade underlåtit att utan kostnad såsom lagen föreskriver, förse honom med skor. Med hänvisning till artikel 3 i konventionen ansåg domstolen att den underlåtenheten hade förödmjukat Harakchiev och förringat hans mänskliga värdighet. Domstolen förklarade vidare att Harakchievs känsla av förödmjukelse hade förvärrats till följ av hans isolering och beviljade honom BGN 3 000 (motsvarande EUR 1 533:88) plus ränta.

-34. I ett slutgiltigt utslag från 8 januari 2013 (реш. № 179 от 8 януари 2013 г. по адм. д. № 5865/2011 г., ВАС, ІІІ о.) ogillade Högsta förvaltningsrätten underrättens utslag i den del som fortfarande var föremål för överklagan och återförvisade målet till underrätten. Den ansåg att underrätten inte tillräckligt djupgående hade lyckats ta upp de motstridiga vittnesmålen från fångarna å ena sidan och från fängelsepersonalen å den andra eller att analysera dessa i ljuset av det omfattande skriftliga bevismaterialet i målet. Den hade inte heller i tillfredsställande omfattning granskat den expertrapport man fått under förfarandets gång utan hade okritiskt godtagit den som korrekt.

ovan) är följaktligen oväsentligt. Det finns ingen risk för dubbel ersättning i Harakchievs fall eftersom domstolarna i Bulgarien kommer att kunna ta hänsyn varje utslag från denna domstol i enlighet med artikel 31 i konventionen, såsom man gjorde i Shahanovs fall (se punkt 136. Paragraf 1(1) i Lagen om statens och kommunernas skadeståndsansvar från 1988 föreskriver att staten är ansvarig för skada som individer eller juridiska personer åsamkas till följd av olagliga beslut, handlingar eller försummelser från tjänstemäns sida som begåtts under eller i samband med administrativa förfaranden. I enlighet med artikel 204 § 1 i Förvaltningsprocessbalken från 2006 kan ett sådant anspråk bara framföras om det administrativa beslutet (eller i förekommande fall, författningen) vederbörligen har åsidosatts. Om anspråket handlar om en olaglig handling eller försummelse kan det olagliga fastställas av den domstol som behandlar anspråket (artikel 204 § 4 i balken.

ovan).

228. Beträffande den övriga möjlighet som föreslagits av regeringen – en ansökan om obligatoriskt föreläggande i enlighet med artikel 256 och 257 i Förvaltningsprocesslagen från 2006 – konstaterar domstolen, med två undantag, som handlade om fängelsemyndigheternas faktiska lagstadgade åligganden (att man inte gett Harakchiev kläder och skor och att man inte gett en annan livstidsfånge skor), förefaller det som om Förvaltningsrätten så här långt inte har tolkat dessa bestämmelser som att en intern skulle kunna skaffa sig en mer allmän förbättring av sina fängelsevillkor (se punkt 148. 2009 avslogs en livstidsfånges bestridande i enlighet med artikel 250 § 1, bl.a. för att fängelsemyndigheterna höll honom inspärrad i en cell utan toalett eller rinnande vatten för att det låg utanför ramen för den bestämmelsen (se опр. № 1366 от 2 февруари 2009 г. по адм. д. № 498/2009 г., ВАС, ІІІ о.).

-150. 2009 avslog Högsta förvaltningsrätten ett bestridande enligt dessa bestämmelser av en påstådd försummelse från en fängelsechefs sida att ge fångarna tillräckligt med mat (se реш. № 5924 от 11 февруари 2009 г. по адм. д. № 12132/2008 г., ВАС, ІІІ о.).

ovan). Dessutom bör hänsyn tas till att det andra av dessa mål ännu inte slutgiltigt har avgjorts. Därför förefaller det rättsmedlet även om det teoretiskt sett har möjlighet att ge gottgörelse till klagandena, för närvarande inte göra det i praktiken (se, efter vederbörliga ändringar, Mandić och Jović ./. Slovenien, nor 5774/10 och 5985/10, §112, 20 oktober 2011, samt Ananyev o.a, som hänvisas till ovan, § 110). Det finns emellertid inget som hindrar att det utformas för att kunna omfatta sådana klagomål, något som t.ex. har visats genom utvecklingen i bulgariska förvaltningsrätter med avseende på att ge mediciner till cancerpatienter (se Zaharieva ./. Bulgarien (besl.), nr 6194/06, § 51-55, 20 november 2012). Alla oklara frågor, som t.ex. domstolarnas inställning till dessa anspråk, rätt svarande, varaktigheten för det obligatoriska föreläggandet mot myndigheterna samt exakt hur det ska genomdrivas, skulle kunna klarläggas i enstaka fall. Detta förefaller emellertid ännu inte vara fallet.

229. Med tanke på det föregående, konstaterar domstolen att klagandena inte hade verksamma inhemska rättsmedel till sitt förfogande vad gäller deras klagomål enligt artikel 3 i konventionen beträffande de materiella villkoren för deras frihetsberövande. Den avslår därför regeringens protest om att inhemska rättsmedel inte har uttömts och förklarar att det har förekommit en kränkning av artikel 13 i konventionen.

III. FULLSTÄNDIGT LIVSTIDSSTRAFF

230 . Harakchiev påstod också att det fullständiga livstidsstraff han dömts till, redan från början innebar omänsklig och förnedrande behandling i strid mot artikel 3 i konventionen.

231 . Ordalydelsen för artikel 3 i konventionen har redan presenterats i punkt LAGEN

ovan.

A. Parternas framställningar

1. Regeringens yttranden

232 . Regeringen framhöll att bara det faktum att Harakchiev hade blivit dömd till fullständigt livstidsstraff inte innebar någon kränkning av artikel 3 i konventionen eftersom han när som helst kunde ansöka om nåd hos presidenten. Det fanns redan ett prejudikat där en person som avtjänade fullständigt livstidsstraff hade fått sin dom omvandlad av vicepresidenten. Ett beslut om att det inte vore tillräckligt skulle inte göra rättvisa åt den benådningskommission som är knuten till vicepresidenten och skulle ge upphov till kaos inte bara i Bulgarien utan också i övriga medlemsstater. Fullständigt livstidsstraff, som infördes 1998 till följd av att dödsstraffet avskaffades, var en mycket viktig del i den bulgariska brottsbalkens straffsystem. Det var ett straff som ådömdes ytterst sällan och som var reserverat för de allra allvarligaste brotten. För närvarande avtjänar 57 personer i Bulgarien fullständigt livstidsstraff och 106 livstids fängelse.

233. Presidentens benådningsrätt var ett lättillgängligt sätt att anpassa ett fullständigt livstidsstraff som gav alla som avtjänade ett sådant straff hopp om att de en dag skulle kunna återfå sin frihet. I det sammanhanget var det ytterst betydelsefullt att vicepresidenten den 21 januari 2013, i utövandet av sin befogenhet, hade ersatt ett fullständigt livstidsstraff med livstids fängelse. De bakomliggande skälen till detta beslut framgick av rapporten från benådningskommissionen som dessutom hade noterat att beslutet hade påvisat för alla andra personer som dömts till fullständigt livstidsstraff att det fanns möjligheter att förbättra deras situation. Presidentens benådningsrätt var redan i bruk när fullständigt livstidsstraff hade införts som bestraffning och hade alltid utövats på ett sätt som gav berörda personer hopp om att få sitt straff minskat. Detta framgick av de skäl som framlagts vid vägran att benåda personer som avtjänade fullständigt livstidsstraff, vilket huvudsakligen byggde på två argument: inga framsteg i rehabiliteringsprocessen eller obetydlig del av straffet som hittills avtjänats. Rutinerna för att undersöka nådeansökningar var och har alltid fastställts genom presidentens dekret, t.ex. dekretet från 23 februari 2012 som hade laga kraft. Den senaste versionen av gällande regler syftade till att optimera rutinerna och göra dem mer transparenta samt att formalisera de standarder som redan hade använts i praktiken. Betoningen låg på att ge benådningskommissionen ökade forsknings- och analysresurser samt att harmoniera hur den undersökte varje nådeansökning. Dessa rutiner kunde generera samma effekt som rättsliga processer när det gäller omvandling av straff. Presidenten och vicepresidenten var inte bundna av några normer och kunde utöva sin benådningsrätt när som helst och gentemot vem som helst.

234. Fängelseregimen för personer som avtjänade livstidsstraff hindrade inte dessa från att visa att de hade bättrat sig. Detta framgick av skälen bakom vicepresidentens beslut den 21 januari 2013 att omvandla ett fullständigt livstidsstraff till livstids fängelse samt av Tolumovs uppförande och förändringarna i dennes fängelseregim. Harakchiev hade å sin sida inte visat några tecken på rehabilitering. Han hade tvärtemot fått ett antal disciplinstraff och återfallsrisken var i hans fall fortsatt hög. Dessutom fanns det inga indikationer på att någon av de två klagandena hade ansökt om nåd.

2. Harakchievs yttranden

235. Harakchiev framhöll att det fullständiga livstidsstraff som han avtjänade var oförenligt med artikel 3 i konventionen eftersom det förutsatte att han skulle bli tvungen att tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Samtidigt visade en analys av relevanta bestämmelser i den bulgariska lagen att det ändamål som åsyftades med det aktuella straffet också kunde uppnås genom livstids fängelse. Enligt 1968 års brottsbalk var fullständigt livstidsstraff reserverat för mål där syftet med straffet inte kunde uppnås med en lindrigare påföljd. Därav följde att det var avsett för personer som aldrig kunde återanpassas, medan det stod klart att en dömande instans inte kunde avgöra huruvida en fånge skulle förbli oomvänd i tjugo eller trettio års tid.

236. Även om den rättsprocess som styrde omvandlingen av ett livstidsstraff helt och hållet låg i linje med fordringarna i artikel 3 i konventionen, var utövandet av presidentens benådningsrätt oklar och oförutsägbar. Artikel 98 i 1991 års konstitution och artikel 74 i 1968 års brottsbalk innehöll inga procedurregler eller några villkor för hur den rätten skulle utövas. Som en följd av detta visste en livstidsfånge inte vad han eller hon måste göra för att ha en chans att få nåd. Sättet på vilket den rätten hade utövats fram till 23 februari 2012 var också mycket oklart: det fanns inga uppgifter om hur många fångar som hade ansökt om nåd och på vilka grunder, hur många ansökningar hade beviljats och av vilka skäl samt vilka experter som rådgjort med vicepresidenten och enligt vilka regler dessa hade utfört sina åligganden. Som stöd för detta påstående framlade klagandena fyra brev som mellan åren 2006 och 2011 hade skickats av presidentens kansli till personer som avtjänade fullständigt livstidsstraff och som hade ansökt om nåd – alla dessa uppgav bara att ansökan vederbörligen hade undersökts och avvisats. Mellan 2002 och 2009 hade sexton personer som avtjänade ett sådant straff ansökt om nåd – samtliga dessa ansökningar hade avvisats. Det hade heller inte förekommit några fall av benådning av sådana personer före 2002.

237. De rättsliga regelverk som styr utövandet av presidentens benådningsrätt hade inte förbättrats per den 23 februari 2012. De regler som presidenten fastställde detta datum förklarade, trots att det var ett steg framåt, inte helt och hållet villkoren för hur nåd kunde begäras. De var bara interna instruktioner som styrde benådningskommissionens arbete, inte utövandet av presidentens och vicepresidentens befogenheter. Dessutom hade dessa regler inte ens publicerats i den officiella tidningen och det stod inte ens klart huruvida presidenten enligt konstitutionen och lagen hade rätt att bestämma om abstrakta lagar. Situationen var således fortfarande den att presidenten och vicepresidenten enligt lag hade rätt att, utan att grunda sina beslut på några kriterier, bestämma om man skulle bevilja nåd eller ej. Ett sådant beslut behövde inte motiveras och kunde inte ifrågasättas på rättslig väg. 2012 hade endast tre av etthundra nådeansökningar beviljats, men antalet livstidsstraff var fortfarande högt. Nådeansökningsprocessen var således inte något bra sätt för att begära omvandling av ett livstidsstraff. Det faktum att den nuvarande vicepresidenten utifrån hennes personliga uppfattning att fullständiga livstidsstraff borde avskaffas, benådade en person som avtjänade sådant straff, gav inte upphov till några större förhoppningar. Även om den inställningen var beundransvärd, var den bara vicepresidentens egen, och ytterst impopulär, och skulle bara ha gällt så länge hon satt kvar på sin post. Den skulle inte ha fått samma varaktiga effekt som en lagändring.

238. Fängelseregimen för de, som Harakchiev, avtjänade fullständigt livstidsstraff, innebar fullständig isolering, också utanför cellen och t.o.m. i samband med arbete. Den enda möjligheten till kontakt var med andra fångar som satt enligt samma regim och då bara i samband med den en timme långa promenaden. Dessa ytterst restriktiva förhållanden gjorde det nästan omöjligt att hitta lämpligt arbete till fångarna. Detta framkom genom uppgifterna i rapporten från den bulgariska Helsingforskommittén från april 2010. Den rapporten visade också att livstidsfångarna inte erbjöds några återanpassningsprogram och hölls inspärrade under ytterst dåliga materiella förhållanden. Alla dessa faktorer gjorde det omöjligt för dem att visa att de hade bättrat sig och därigenom kunna övertyga presidenten eller vicepresidenten om att bevilja dem nåd.

3. Regeringens kompletterande yttranden

239. I sina kompletterande yttranden framhöll regeringen att situationen i föreliggande mål klart och tydligt skilde sig från den i Vinter o.a. ./. Storbritannien ([SK], nr 66069/09, 130/10 och 3896/10, ECHR 2013 (utdrag)). Till skillnad från justitieministerns begränsade behörighet i Storbritannien, var presidentens benådningsrätt i Bulgarien inte föremål för några som helst restriktioner. Presidenten kan omvandla vilket straff som helst, och den behörigheten utövades också i praktiken. Proceduren var tillräckligt flexibel och gav fångarna möjlighet att begära nåd utan någon som helst tidsbegränsning och på vilka grunder som helst. Varje nådeansökning fick genomgå en grundlig bedömning av huruvida frihetsberövandet fortfarande var motiverat utifrån skäliga kriminalvårdsrelaterade grunder. De månadsvisa rapporterna från vicepresidentens benådningskommission visade att man analyserade dessa punkter detaljerat. I det enda mål där den hade rekommenderat omvandling av en livstidsfånges straff, hade kommissionen tagit hänsyn till precis de faktorerna. Möjligheten att ansöka om nåd hos presidenten kunde göras redan från början av en livstidsfånges straff – den var också välkänd och utnyttjades ofta.

240. Enligt regeringen fanns det inget behov av mer detaljerade regler för utövandet av den rätten. Det förelåg ingen osäkerhet ifråga om hur den utövades och eventuella detaljerade regler skulle bara begränsa dess omfattning, som f.n. var mycket stor. Staterna hade under alla omständigheter ett bedömningsutrymme när det gäller att besluta om hur ett livstidsstraff ska omprövas. Det faktum att presidentens benådningsrätt var fullständigt godtycklig, minskade inte dess genomslagskraft. Detta demonstrerades i början av 2013 genom att den utövades gentemot en fånge som avtjänade fullständigt livstidsstraff. I motsats till Harakchievs påstående, hade det inte bara berott på den dåvarande vicepresidentens personliga åsikter. Beslutet att omvandla den livstidsfångens straff hade skapat en trend. Som framgick av benådningskommissionen rapport hade beslutet fattats utifrån en omfattande bedömning av samtliga faktorer av betydelse. Denna trend framgick också av brottsbalkutkastet som förutsåg avskaffandet av det fullständiga livstidsstraffet. Antagandet av en så komplex lagstiftning som en brottsbalk kräver emellertid tid. Under tiden utgjorde möjligheten att begära nåd från presidenten ett tillräckligt verksamt medel för personer som dömts till fullständigt livstidsstraff.

241. Enligt gällande regler måste livstidsfångar vid ankomsten till fängelset på klarspråk bli informerade om sina rättigheter och skyldigheter samt om ordnings- och disciplinföreskrifter. De hade också rätt att få denna information i skriftlig form. Den informationen omfattade detaljerade förklaringar om fängelsets regler och bestämmelser, rätten till arbete, besöksprinciper, disciplinstraff samt möjligheterna att ansöka om ändrad fängelseregim och frigivning i förtid. Dessutom hade Huvuddirektoratet för verkställande av straff utfärdat "Nationella standarder för behandling av livstidsfångar". Dessa standarder sade uttryckligen att myndigheterna var tvungna att låta livstidsfångar diskutera frågor som rörde verkställandet av deras straff. Samtliga livstidsfångar, oavsett om de avtjänade omvandlingsbara eller icke-omvandlingsbara straff, fick information om den tid de var tvungna att avtjäna innan de kunde ansöka om ändring av sin fängelseregim samt om det uppträdande som behövde iakttas för att deras chanser att få sitt straff omvandlat skulle ökas. Dessutom fick varje livstidsfånge en individuell straffplan som tog upp de positiva förändringar som förväntades av denne samt de konkreta åtgärder som ledde till sådana förändringar. Denna plan var föremål för återkommande omprövning som fången också måste göras uppmärksam på. I Harakchievs fall hade den senaste planen inte undertecknats av honom, men det var bara för att han hade vägrat att skriva under någon som helst handling som kom från fängelseförvaltningen.

B. Domstolens bedömning

1. Godtagbarhet

242. Klagomålet är inte uppenbart ogrundat i betydelsen av artikel 35 § 2 (a) i konventionen eller oacceptabelt på några andra grunder. Den ska således förklaras vara godtagbart.

2. Föreliggande fakta

(a) Allmänna principer som fastställts i domstolens rättspraxis

243. I målet Kafkaris ./. Cypern ([SK], nr 21906/04, § 97, ECHR 208), förklarade domstolens stora kammare att även om en stats val av straffrättsligt system, inräknat omprövning av straff och frigivningsarrangemang, i princip låg utanför ramen för domstolens kontroll och även om att döma en vuxen brottsling till livstidsstraff inte i sig var förbjudet av eller oförenligt med artikel 3 eller någon annan artikel i konventionen, skulle ådömandet av ett oreducerbart livstidsstraff kunna ge upphov till en rättfråga enligt artikel 3. Stora kammaren hade samtidigt stora problem med att understryka att ett livstidsstraff inte blev "oreducerbart" bara genom att det i praktiken kunde avtjänas fullt ut och att det med avseende på artikel 3 i konventionen var tillräckligt att ett sådant straff enligt lag och de facto var reducerbart (ibid., § 98 till slutet).

244. I det målet konstaterade stora kammaren ingen kränkning av artikel 3 i konventionen, eftersom presidenten enligt Cyperns konstitution när som helst och efter godkännande av justitiekanslern kunde omvandla en livstidsstraff till ett kortare och sedan remittera det. Det är sant att det fanns vissa brister i proceduren – det fanns inga publicerade kriterier som angav hur presidenten skulle utöva sin bestämmanderätt, ingen skyldighet att till fången uppge justitiekanslerns åsikt om dennes ansökan, inget krav på att presidenten skulle uppge sina skäl och ingen sådan praxis, samt ingen möjlighet till rättslig prövning. Det var också sant att utsikterna till frigivning för livstidfångar var begränsade, eftersom varje ändring av en livstidsdom berodde på presidentens godtycke. Det fanns emellertid ett antal konkreta exempel där presidenten hade utövat denna bestämmanderätt och beordrat frigivning av livstidsfångar. Man kunde alltså inte säga att Kafkaris hade berövats alla utsikter till frigivning (ibid,. § 1023-105).

245. Frågan om huruvida oreducerbara livstidsstraff var förenliga med artikel 3 i konventionen togs återigen upp av domstolens stora kammare i det betydligt senare målet Vinter o.a. (som hänvisas till ovan). Stora kammaren granskade i detalj de relevanta överväganden som följde av domstolens rättspraxis samt av senare jämförbara och internationella rättstrender ifråga om livstidsstraff (ibid., § 104-118). Utifrån detta förklarade den att livstidsstraff kunde fortsätta vara förenliga med artikel 3 i konventionen enbart om det både fanns utsikter till frigivning och möjligheter till omprövning (ibid., § 109-110), eftersom en fånge inte kunde spärras in såvida det inte förelåg befogade kriminalvårdsrelaterade skäl för detta. Sådana skäl omfattade straff, avskräckning, skydd av det allmänna samt återanpassning. Stora kammaren konstaterade framför allt att balansen mellan dessa motiv till inspärrning inte nödvändigtvis var statisk, utan kunde förändras under straffets avtjänande. Vad som kunde vara det främsta skälet för inspärrning vid början av ett straff, kunde också upphöra att vara det efter en att en lång tid av straffet hade avtjänats. Därför var det endast efter att vid en lämplig tidpunk under straffets gång ha omprövat skälen till fortsatt inspärrning, som dessa faktorer eller förändringar kunde utvärderas på ett korrekt sätt. Om en fånge spärrades in utan några utsikter till frigivning och utan möjligheten att få sin livstidsdom omprövad, fanns det en risk att han/hon aldrig skulle sona sitt brott: vad han/hon än gjorde i fängelset, oavsett hur enastående hans/hennes framsteg ifråga om återanpassning var, förblev straffet fastlagt utan möjligheter till omprövning (ibid., § 11-112). Stora kammaren förklarade därför att det vore oförenligt med mänsklig värdighet – som var det centrala i konventionssystemet – att med våld beröva en person friheten utan att sträva efter dennes återanpassning och att ge honom/henne möjligheten att någon gång återfå den (ibid., § 113). Den konstaterade vidare att det nu fanns ett klart stöd i europeisk och internationell rätt för principen att alla fångar, också de som avtjänar livstidsstraff, ska erbjudas möjligheten till återanpassning samt utsikter till frigivning om återanpassningen fungerade (ibid., § 114). Även om bestraffning också fortsättningsvis är ett av syftena med fängelsestraff, ligger betoningen i den europeiska kriminalvårdspolitiken såsom framgår av regel 1, 102.1 och 13.8 i de europeiska fängelsereglerna, resolution 76(2) samt rekommendation 2003(23) och 2003(22) från Ministerkommittén, uttalanden från CPT samt praxis i ett antal fördragsslutande stater och i internationell rätt, som bl.a. framgår av artikel 10 § 3 i internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt allmänna kommentaren till den artikeln, nu på fängelsestraffets rehabiliterande syfte, också när det gäller livstidsfångar (ibid., § 115-118).

246. Utifrån denna analys, beslutade stora kammaren att ogilla den tidigare kammarens utslag samt fastställa följande förslag ifråga om livstidsstraff:

(a) När det gäller ett livstidsstraff måste artikel 3 i konventionen tolkas som att den kräver att straffet kan minskas, i betydelsen av en omprövning som tillåter att inhemska myndigheter överväger huruvida eventuella förändringar hos en livstidsfånge är så markanta och att sådana framsteg mot rehabilitering har gjorts under straffets avtjänande att ett fortsatt frihetsberövande inte längre kan motiveras utifrån skäliga kriminalvårdsrelaterade grunder (ibid., § §§9).

(b) Med tanke på det bedömningsutrymme som de fördragsslutande staterna måste få i frågor som rör straffrätt och avkunnande av domar, är det inte domstolens uppgift att föreskriva den form – verkställande eller rättslig – som omprövningen bör få, eller att fastställa när den ska äga rum. Material från komparativ och internationell rätt visar emellertid på ett klart stöd för ett inrättande av en särskild mekanism som säkerställer en omprövning senaste tjugofem år efter att ett livstidsstraff har ådömts, med ytterligare återkommande omprövningar därefter (ibid., § 120).

(c) I de fall där den inhemska lagen inte föreskriver möjlighet till sådan omprövning, överensstämmer fullständigt livstidsstraff inte med normerna i artikel 3 i konventionen (ibid., § 121).

(d) Även om den erforderliga omprövningen är en tänkbar händelse som med nödvändighet följer på avkunnandet av en dom, borde en fånge som dömts till fullständigt livstidsstraff inte behöva vänta och avtjäna ett obestämt antal år av sitt straff innan han/hon kan lägga fram klagomål om att rättsvillkoren för hans/hennes straff inte överensstämmer med fordringarna i artikel 3 i konventionen i detta avseende. Detta skulle strida både mot rättssäkerheten och de allmänna principer för offrens status i betydelsen av det uttrycket i artikel 34 i konventionen. I mål där straffet, efter att ha ådömts, enligt inhemsk lag inte kan minskas, skulle det vara godtyckligt att förvänta sig att fången ska arbeta på sin egen rehabilitering utan att veta om en mekanism någon gång i framtiden kan komma att införas som, på grundval av denna rehabilitering, skulle göra att han/hon kunde komma ifråga för frigivning. En fånge som dömts till fullständigt livstidsstraff har, när han/hon ska börja avtjäna sitt straff, rätt att veta vad som måste göras för att komma ifråga för frigivning och enligt vilka villkor, bl.a. när en omprövning av hans/hennes straff kommer att äga rum eller kan ansökas om. Där den inhemska lagen inte innehåller någon mekanism eller möjlighet för omprövning av ett fullständigt livstidsstraff uppstår följaktligen oförenligheten med artikel 3 i konventionen av den anledningen redan när detta straff ådöms och inte i något senare skede av frihetsberövandet.

(b) Tillämpning av dessa principer på föreliggande fall

247. Domstolen konstaterar inledningsvis att Harakchiev inte har försökt hävda att hans straff som sådant var ytterst oproportionerligt i förhållande till allvarsgraden i hans brott, eller att det inte längre förelåg några befogade kriminalvårdsrelaterade skäl till att han fortsättningsvis skulle hållas inspärrad (se Vinter o.a., som hänvisas till ovan, § 102). Hans klagomål riktade sig snarare mot verkningarna av den domen.

248. I Bulgarien infördes fullständigt livstidsstraff – som tidigare aldrig förekommit i den bulgariska straffrätten – i december 1998 när parlamentet formellt avskaffade dödsstraffet (se punkt A. Livstids fängelse

, 1. Historisk översikt

och 56. Fram till 1995, var det strängaste straffet efter dödsstraff, fängelse upp till trettio år i särskilda fall (artikel 39 § 2 i brottsbalken i sin lydelse efter 1986). 1995 infördes ett nytt straff – livstids fängelse (доживотен затвор), som beskrivs i den nyligen antagna artikel 38a § 1 i brottsbalken som "inspärrning av den dömda personen i en fängelseinrättning fram till slutet av dennes liv”. En sådan dom kan av en domstol förvandlas till trettio års fängelse efter att den dömda personen har avtjänat minst tjugo år (artikel 38a § 3 i brottsbalken).

ovan). Det straffet betraktas – vilket också har bekräftats av regeringens yttranden i föreliggande mål – som "provisoriskt" och "ytterst ovanligt" och är reserverat för brott som (a) "hotar republikens grundvalar" eller är särskilt allvarliga och avsiktliga, samt (b) ifråga om vilka “syftet med straffet ... inte kan uppnås genom ett lindrigare straff" (se punkt 57. De sista avrättningarna av dödsdömda personer genomfördes i november 1989. Efter en period av ett de facto moratorium för avrättningar, införde parlamentet den 20 juli 1990 ett formellt moratorium. Beträffande ytterligare detaljer om denna punkt och påföljande debatter om dödsstraffets avskaffande, se Iorgov ./. Bulgarien (nr 40653/98, § 12-28, 11 mars 2004).

och 59. Artikel 37 § 2 i brottsbalken i dess lydelse efter ändringen, lyder som följer:

ovan). Det existerar jämsides med "enkelt" livstidsstraff, som infördes 1995 och som kan omvandlas (se punkt 54. De olika straffen för brott återfinns i artikel 37 i brottsbalken och artikel 38-52 anger karaktären på dessa straff. Fram till 1986 var det längsta straffet tjugo års fängelse (artikel 39 § 2 och 3 i brottsbalken, enligt lydelsen mellan 1968 och 1986). 1986 ökades maxstraffet till trettio års fängelse.

, 62. Debatten i parlamentet om propositionen ägde rum 27 november 1998 (första behandlingen) och 10 december 1998 (andra behandlingen).

och 1. Villkorlig frigivning

 ovan).

249. Domstolen konstaterar vidare att fullständigt livstidsstraff betraktades som "provisoriskt" och "ytterst ovanligt" och att utkastet till ny brottsbalk som av regeringen nyligenförelades parlamentet, i slutet av januari 2014, bara förutser ett "enkelt", dvs. omvandlingsbart livstidsstraff (se punkt 65. Efter att dödsstraffet avskaffades, föreskriver brottsbalken således tre olika typer av fängelsestraff – fängelse under en bestämd tidsperiod upp till trettio år, livstids fängelse med möjlighet till omvandling samt (fullständigt) livstidsstraff utan möjligheter till omvandling. Det finns inget brott som bara kan straffas med fullständigt livstidsstraff.

ovan), eftersom fullständigt livstidsstraff enligt anmärkningarna till utkastet "för närvarande uppfattas som alltför omänskligt på grund av bristen på allt hopp för de dömda personerna (se punkt 3. Fängelsetiden enligt punkt 1 ska avtjänas separat från det livstidsstraff som redan har avtjänats.

ovan). Det förefaller som om balken, när den antas, kommer att ge samma utsikter till hopp om omvandling av straffet till de som f.n. avtjänar fullständigt livstidsstraff som de som avtjänar livstids fängelse.

250. En stats val av straffrättsligt system, däribland omprövning av straff och frigivningsarrangemang ligger, som redan har konstaterats, i princip utanför ramarna för domstolen kontroll och bara att döma en vuxen brottsling till livstids fängelse är i sig inte förbjudet i artikel 3 eller någon annan artikel i konventionen.

251. Med tanke på dess rättspraxis, är frågan för domstolen huruvida det straff som Haraktchiev dömts till kan klassificeras som oreducerbart eller ej, dvs. huruvida det fanns utsikter till frigivning och en möjlighet till omprövning. Domstolen konstaterar i det sammanhanget att, även om lagen i Bulgarien inte medger att Harakchiev friges villkorligt – ett förfaringssätt som bara kan tillämpas på fångar som avtjänar tidsbestämda straff (se punkt 69. Parlamentet har ännu inte behandlat utkastet.

ovan) – och eftersom Harakchiev inte kan hoppas på ett domstolsbeslut som omvandlar hans fullständiga livstidsstraff till ett lägre straff, förutser lagen två varianter av nåd från presidentens sida – antingen fullständig benådning eller en omvandling av hans straff (punkt 3. Presidentens benådningsrätt

-72. Enligt artikel 98, punkt 11 i 1991 års konstitution, som trädde i kraft den 13 juli 1991, är benådningsrätten reserverad för republikens president.

ovan). Vid fullständig benådning, skulle Harakchiev kunna friges omedelbart och utan villkor. Vid en omvandling av hans straff, också om det bara ersätts med livstids fängelse, såsom var fallet med en annan livstidsfånge i januari 2013 (se punkt 96. Praxis vid kommissionen byggde på principen att benådning var ett underordnat sätt att minska straffet och bara kunde tillämpas i situationer där det, å ena sidan inte fanns något annat sätt att mildra undertryckande av brottslighet och å andra sidan där ett fortsatt verkställande av straffet var moraliskt omotiverat och stred mot lagens anda, eftersom den dömda brottslingens situation på grund av omständigheter som uppkommit efter domen hade blivit konstig och ett fortsatt verkställande av straffet inte fick de avsedda fördelaktiga effekterna utan blev onödigtvis hämmande och gic emot kriminalvårdens humana målsättningar.

-98. Kommissionen hade föreslagit vicepresidenten att benåda tre fångar.

ovan), är det upp till Harakchiev att ansöka om rättslig omvandling och därefter kanske t.o.m. villkorlig frigivning.

252. I målet Iorgov (nr 2) (som hänvisas till ovan, § 48-60) som avgjordes efter Kafkaris (som hänvisas till ovan) men före Vinter o.a. (som hänvisas till ovan), omprövade en kammare i domstolens femte avdelning de konstitutionella och lagstiftande arrangemangen och tillämpningarna av dessa fram till 2009. Den konstaterade att presidentens benådningsrätt mellan 2002 och 2009 hade utövats i fråga om 477 fångar, varav ingen som avtjänade fullständigt livstidsstraff hittills hade beviljats sådan nåd. Kammaren fastslog detta till trots att det under rådande omständigheter inte kunde sägas att Iorgov, som hade dömts till fullständigt livstidsstraff, hade berövats allt hopp om att en dag bli frigiven från fängelset. Även om ingen livstidsfånge fram till november 2009 hade blivit benådad av presidenten, räckte detta inte för att visa att fullständigt livstidsstraff i Bulgarien de facto var oreducerbart. Detta straff hade införts relativt sent i Bulgarien, i december 1998, efter att dödsstraffet formellt hade avskaffats. Det innebar att det inte var troligt att något större antal personer, däribland Iorgov, som avtjänade ett sådant straff, hade tillbringat tillräckligt lång tid i fängelset för att komma ifråga för presidentens benådning. Det fanns ingenting som antydde att om Iorgov i vederbörlig ordning ansökte om sådan benådning, skulle hans ansökan inte tas under övervägande utifrån ett flertal olika kriterier. Det kunde således inte fastställas att han inte hade något hopp om frigivning och det hade således inte förekommit någon kränkning av artikel 3 i konventionen (se Iorgov (nr 2), som hänvisas till ovan, 1 52-60).

253. Med tanke på stora kammarens senare beslut i punkt 1122 i Vinter o.a. (som hänvisas till i punkt 244. I det målet konstaterade stora kammaren ingen kränkning av artikel 3 i konventionen, eftersom presidenten enligt Cyperns konstitution när som helst och efter godkännande av justitiekanslern kunde omvandla en livstidsstraff till ett kortare och sedan remittera det. Det är sant att det fanns vissa brister i proceduren – det fanns inga publicerade kriterier som angav hur presidenten skulle utöva sin bestämmanderätt, ingen skyldighet att till fången uppge justitiekanslerns åsikt om dennes ansökan, inget krav på att presidenten skulle uppge sina skäl och ingen sådan praxis, samt ingen möjlighet till rättslig prövning. Det var också sant att utsikterna till frigivning för livstidfångar var begränsade, eftersom varje ändring av en livstidsdom berodde på presidentens godtycke. Det fanns emellertid ett antal konkreta exempel där presidenten hade utövat denna bestämmanderätt och beordrat frigivning av livstidsfångar. Man kunde alltså inte säga att Kafkaris hade berövats alla utsikter till frigivning (ibid,. § 1023-105).

(d) ovan), kan domstolen inte ha samma uppfattning i föreliggande mål. Den inställningen grundade sig på förutsättningen att bristen på en reell möjlighet att få livstidsstraffet omvandlat bara kan innebära brott mot artikel 3 i konventionen när man nått en punkt där livstidsfången redan har avtjänat en tillräckligt lång tid och har gjort tillräckligt stora framsteg för att ha en realistisk chans att övertyga den behöriga myndigheten om att omvandla dennes straff. Den förutsättningen låg bakom besluten i de inhemska domstolarna samt majoriteten i kammaren i Vinter o.a., som i grund och botten hade samma åsikt att en oreducerbar livstidsdom inte innebar en kränkning av artikel 3 i konventionen såvida inte och till dess livstidsfångens fortsatta inspärrning inte längre skulle vara motiverad (se Vinter o.a., som hänvisas till ovan, § 48, 49, 56, 87 och 91). Detta resonemang avvisades uttryckligen av stora kammaren i det målet (ibid., § 122).

254. Härav följer att domstolen i föreliggande mål, förutom att granska det nuvarande arrangemang som styr möjligheten för de, som t.ex. Harakchiev, som avtjänar fullständiga livstidsstraff, att söka en justering av det straffet, måste bekräfta huruvida lagen i Bulgarien erbjöd tillfredsställande möjligheter för en omprövning av Harakchievs dom då den blev slutgiltig – i november 2004 – och därefter.

255. Det står klart att straffet, åtminstone sedan ändringen av artikel 74 i 1968 års brottsbalk som trädde ikraft 13 oktober 2006 (se punkt 72. Enligt artikel 98, punkt 11 i 1991 års konstitution, som trädde i kraft den 13 juli 1991, är benådningsrätten reserverad för republikens president.

ovan), enligt lagen är reducerbart. Det är emellertid inte klarlagt att så var fallet före ändringen. Artikel 74 föreskriver i sin lydelse före 13 oktober 2006, även om den inte uttryckligen utesluter den möjligheten, inte klart och tydligt att presidentens benådningsrätt också gällde för fullständigt livstidsstraff och livstids fängelse (se punkt a) Juridiskt regelverk

ovan). Eftersom det före oktober 2006 inte fanns några fall där presidenten eller vicepresidenten hade utövat sin benådningsrätt ifråga om en fånge som avtjänade fullständigt livtidsstraff (se punkt 85. Mellan 1 januari 2002 och 31 december 2009 erhöll vicepresidenten
6 967 nådeansökningar. 477 av dessa beviljades.

ovan) och eftersom det inte existerade någon auktoritativ samtida tolkning av lagen rörande presidentens benådningsrätt, är det svårt att säga om den artikeln, ensam eller i förening med artikel 98, punkt 11 i 1991 års konstitution, kunde tolkas som att den innebar att det straffet låg inom presidentens benådningsrätt även om så inte uttryckligen framgick av den artikeltexten. Den osäkerheten visar sig genom uppgifter från parlamentsledamöter under den debatt som följde på införandet av fullständigt livstidsstraff (se punkt "Propositionen avser att ersätta dödsstraffet med ett nytt straff – fullständigt livstidsstraff, som skiljer sig från livstids fängelse. Detta straff stänger av fången från samhället, berövar denne möjligheten att begå nya brott och straffet får en avskräckande effekt på andra tänkbara brottslingar.

och 62. Debatten i parlamentet om propositionen ägde rum 27 november 1998 (första behandlingen) och 10 december 1998 (andra behandlingen).

ovan), just det faktum att den lagstiftande församlingen senare ansåg det nödvändigt att klargöra den punkten genom en lagändring samt också av det faktum att en grupp parlamentsledamöter 2012 eftersträvade en bindande tolkning av artikel 98, punkt 11 i 1991 års konstitution av Konstitutionsdomstolen, i synnerhet med avseende på huruvida presidentens benådningsrätt omfattade samtliga typer av straffpåföljd (se punkt 75. Detta är en oinskränkt befogenheten som presidenten sedan 1991 traditionellt har delegerat till republikens vicepresident, såsom framgår av artikel 104 i 1991 års konstitutionen. Utövandet av dessa befogenheter får inte granskas av vanliga domstolar (see опр. № 2429 от 20 февруари 2012 г. по адм. д. № 817/2012 г., ВАС, ІІІ о.).

ovan). Under dessa omständigheter är domstolen inte övertygad om att det stod klart att Harakchievs dom, när den blev slutgiltig, enligt lag var reducerbar.

256. Hur som helst är domstolen inte övertygad om att Harakchievs dom under hela den relevanta tidsperioden också de facto var reducerbar och att han under hela sin fängelsetid kunde anses känna till att det fanns en mekanism genom vilken han faktiskt kunde komma ifråga för frigivning.

257. Enligt det nuvarande systemet som grundar sig på beslut från presidenten som tillträdde sin befattning i januari 2012 och på praxis hos den benådningskommission som han inrättade vid det tillfället (se punkt (d) Utövande av presidentens benådningsrätt under perioden 2012-2013

-104. Kommissionens årsrapport för 2013 publicerades i februari 2014. Liksom kommissionens rapport för 2012, är det ett omfattande dokument som innehåller information om dess verksamhet 2013, analytisk information om grunderna på vilka de nådeansökningar som lämnats in under året byggde på, statistiska uppgifter, kommissionens syn på hur nådeansökningarna undersöktes, vilka resultat kommissionen föreslog (ingen undersökning av begäran, avslag, alternativt fullständig eller partiell nåd) samt kommissionens slutledningar och rekommendationer.

ovan) och, vad som är ännu viktigare, på den bindande tolkningen av artikel 98, punkt 1 i 1998 års konstitution som lämnades av Konstitutionsdomstolen i april 2012 (se punkt 75. Detta är en oinskränkt befogenheten som presidenten sedan 1991 traditionellt har delegerat till republikens vicepresident, såsom framgår av artikel 104 i 1991 års konstitutionen. Utövandet av dessa befogenheter får inte granskas av vanliga domstolar (see опр. № 2429 от 20 февруари 2012 г. по адм. д. № 817/2012 г., ВАС, ІІІ о.).

-81. Det fanns inget konstitutionellt krav på att benådningsbeslut skulle publiceras i den officiella tidningen. Beslutet om huruvida dessa kungörelser skulle offentliggöras berodde på den ömtåliga balans som behövde åstadkommas mellan privatliv, personuppgifter och värdigheten hos den person som beviljades benådning och allmänhetens rätt att bli upplyst om hur myndigheterna hanterade frågor av intresse för den. Praxis under de senaste tjugo åren har varit att inte offentliggöra benådningskungörelser såvida inte den berörda personen samtyckte till detta. Det fanns emellertid inga hinder för att begära att de skulle publiceras. Det var något för den lagstiftande församlingen att besluta.

ovan), står det helt klart hur presidenten utövar sin benådningsrätt.

258. Konstitutionsdomstolen definierade framför allt omfattningen av den rätten och ansåg att den skulle utövas på ett icke godtyckligt sätt och med hänsyn tagen till rättvisa, humanitet, medkänsla, barmhärtighet samt de dömda brottslingens hälsa och familjeförhållanden samt varje positiv förändring i dennes personlighet. Den domstolen fortsatte med att säga att även om presidenten och vicepresidenten inte kunde avkrävas några skäl i enskilda fall, förväntades de offentliggöra de allmänna kriterier som har lett dem när de har utövat sin benådningsrätt. Sist och slutligen förklarade domstolen att ett benådningsdekret kunde bestridas rättsligt inför den, dock med vissa begränsningar, i synnerhet ifråga om status (se punkt75. Detta är en oinskränkt befogenheten som presidenten sedan 1991 traditionellt har delegerat till republikens vicepresident, såsom framgår av artikel 104 i 1991 års konstitutionen. Utövandet av dessa befogenheter får inte granskas av vanliga domstolar (see опр. № 2429 от 20 февруари 2012 г. по адм. д. № 817/2012 г., ВАС, ІІІ о.).

-81. Det fanns inget konstitutionellt krav på att benådningsbeslut skulle publiceras i den officiella tidningen. Beslutet om huruvida dessa kungörelser skulle offentliggöras berodde på den ömtåliga balans som behövde åstadkommas mellan privatliv, personuppgifter och värdigheten hos den person som beviljades benådning och allmänhetens rätt att bli upplyst om hur myndigheterna hanterade frågor av intresse för den. Praxis under de senaste tjugo åren har varit att inte offentliggöra benådningskungörelser såvida inte den berörda personen samtyckte till detta. Det fanns emellertid inga hinder för att begära att de skulle publiceras. Det var något för den lagstiftande församlingen att besluta.

ovan). Det beslutet innebär betydelsefulla garantier för att presidentens benådningsrätt kommer att utövas på ett konsekvent och i huvudsak förutsägbart sätt.

259. Dessutom föreskriver de regler som styr vicepresidentens benådningskommission att den i sitt arbete bl.a. måste ta hänsyn till relevant rättspraxis vid internationella domstolar och andra organ beträffande tolkning och tillämpning av de internationella människorättsliga instrument som gäller i Bulgarien (se punkt 76-83 ovan). Den praxis som antagits av kommissionen sedan den inledde sitt arbete i början av 2012 – i synnerhet praxis som rör publiceringen av de kriterier som tjänar som riktlinjer för nådeansökningar, skälen till dess rekommendationer till vicepresidenten att utöva sin benådningsrätt i enskilda fall samt statistiska uppgifter av betydelse (se punkt 104. Kommissionens årsrapport för 2013 publicerades i februari 2014. Liksom kommissionens rapport för 2012, är det ett omfattande dokument som innehåller information om dess verksamhet 2013, analytisk information om grunderna på vilka de nådeansökningar som lämnats in under året byggde på, statistiska uppgifter, kommissionens syn på hur nådeansökningarna undersöktes, vilka resultat kommissionen föreslog (ingen undersökning av begäran, avslag, alternativt fullständig eller partiell nåd) samt kommissionens slutledningar och rekommendationer.

ovan – har också inneburit en ökning av benådningsprocedurens transparens och utgör ytterligare en garanti för ett konsekvent och öppet utövande av presidentens benådningsrätt i det avseendet.

260. Till sist bör hänsyn tas till det faktum att vicepresidenten, trots att benådningskommissionen så sent som i december 2012 föreslog att denne skulle omvandla en fånges fullständiga livstidsstraff till livstids fängelse på grund av att fången bättrat sig, i januari 2013, gick med på det förslaget (se punkt 107 ovan). Såsom kommissionen har konstaterat, samt faktiskt också regeringen i dess yttradnen, visar detta mål för alla andra, t.ex. Harakchiev, som har dömts till fullständigt livstidsstraff, att de kan förbättra sin situation (se punkt97. Vid undersökningen av varje nådeansökning, tog kommissionen hänsyn till de sammanlagda omständigheter som påverkade fången – förekomsten av en brottslig uppförandemodell och dess kännetecken, brottets allvarsgrad, den kriminella miljöns utmärkande drag, brottets bakomliggande motiv, uppförandet efter brottet, tidigare brottslighet, däribland hur effektiva tidigare brottspåföljder varit, offren, den tid som förflutit sedan brottet begicks och tidpunkten då dom och straff trädde ikraft, eventuella avbrott i straffets avtjänande, del av straffet som redan avtjänats och på vilket sätt det avtjänats, fångens utsikter till personlig utveckling, däribland risken för återfall, hur pass framgångsrik kriminalvårdsprocessen har varit, i vilken omfattning bestraffningens syften har uppfyllts, tillgången på personer eller institutioner som skulle kunna bidra till återanpassning av fången, fångens hälsotillstånd och dess inverkan på straffets avtjänande, fångens familjesituation och dess inverkan på hans eller hennes rättsliga eller moraliska åtaganden (hälsotillstånd och ålder för fångens familjemedlemmar), eventuella ändringar i lagen efter domen som upphäver eller minskar brottsansvaret för de handlingar som begåtts av fången samt tillgången på andra sätt att lindra undertryckandet av brott.

ovan).

261. Det förefaller således som om nuvarande och kommande presidenter och vicepresidenter fortsätter att utöva sin benådningsrätt i linje med Konstitutionsdomstolens föreskrifter från 2012 och med den praxis som antogs samma år, kan Harakchievs fullständiga livstidsstraff de facto anses vara reducerbart och han kan efter den tidpunkten anses känna till att det finns en mekanism som låter honom komma ifråga för frigivning eller omvandling av straffet. Det stämmer att några av gällande regler inte framgår av konstitutionen eller i någon lagtext, utan återfinns i ett av presidentens dekret. Som redan har konstaterats är det emellertid inte domstolens uppgift att föreskriva vilken form den erforderliga omprövningen ska få.

262. Samma sak kan emellertid inte sägas när det gäller tiden mellan det datum då domen slutgiltigt fastställdes – november 2004 – och åtminstone de första månaderna 2012. Under den förra presidenten, som satt i två perioder, den första mellan 22 januari 2002 och 22 januari 2007 och den andra mellan 22 januari 2007 och 22 januari 2012, var det sätt på vilket presidenten utövade sin benådningsrätt mycket oklart, utan några offentliga programförklaringar och inga som helst motiveringar till enskilda beslut om nåd. Domstolen kan faktiskt inte förbise det faktum att parlamentsledamöterna i samband med sin debatt 1998 ville ha nya försäkringar om att presidentens benådningsrätt inte skulle utövas när det gällde personer som dömts till fullständigt livstidsstraff och att parlamentet 2012 ansåg det nödvändigt att inrätta ett särskilt utskott för att undersöka saken (se punkt Betydande svårigheter med det sociala och utbildningsrelaterade arbetet har rapporterats för livstidsfångar med personlighetsrubbningar, vars antal hela tiden ökar. Det föreligger stor risk att dessa personer allvarligt ska kunna skada omgivande personer och den risken kvarstår som relativt konstant trots vidtagna åtgärder".

  88. Klagandena lämnade in fyra brev daterade 27 juni 2006, 29 november 2007 och 17 februari 2011 där presidentens kansli i samma ordalag hade informerade två livstidsdömda fångar om att deras "nådeansökning" i vederbörlig ordning hade tagits under övervägande och avslagits". Breven innehöll inga ytterligare väsentligheter.

ovan). Inte heller fanns det några konkreta exempel som visade att personer i Harakchievs situation kunde hoppas på att få dra nytta av den rätten (se i motsats Kafkaris, som hänvisas till ovan, 108). Det är riktigt att bristen på sådana exempel kunde förklaras av att fullständigt livstidsstraff hade införts i den bulgariska lagen inte så långt före detta, i december 1998, och att det därför knappast var troligt att något större antal personer som avtjänade ett sådant straff då hade tillbringat tillräckligt lång tid i fängelse för att komma ifråga för benådning (se Iorgov, (nr 2), som hänvisas till ovan, § 56-57). Kombinationen av en fullständig brist på formella eller ens informella garantier beträffande utövandet av presidentens benådningsrätt i kombination med frånvaron av exempel som har en tendens att antyda att en person som avtjänar fullständigt livstidsstraff skulle kunna åstadkomma en ändring av det straffet och under vilka omständigheter, gör emellertid att domstolen sluter sig till att Harakchievs straff mellan november 2004 och början av 2012 inte kunde anses vara de facto reducerbart. Det följer med nödvändighet av punkt 122 i stora kammarens utslag i Vinter o.a. (som hänvisas till i punkt 244. I det målet konstaterade stora kammaren ingen kränkning av artikel 3 i konventionen, eftersom presidenten enligt Cyperns konstitution när som helst och efter godkännande av justitiekanslern kunde omvandla en livstidsstraff till ett kortare och sedan remittera det. Det är sant att det fanns vissa brister i proceduren – det fanns inga publicerade kriterier som angav hur presidenten skulle utöva sin bestämmanderätt, ingen skyldighet att till fången uppge justitiekanslerns åsikt om dennes ansökan, inget krav på att presidenten skulle uppge sina skäl och ingen sådan praxis, samt ingen möjlighet till rättslig prövning. Det var också sant att utsikterna till frigivning för livstidfångar var begränsade, eftersom varje ändring av en livstidsdom berodde på presidentens godtycke. Det fanns emellertid ett antal konkreta exempel där presidenten hade utövat denna bestämmanderätt och beordrat frigivning av livstidsfångar. Man kunde alltså inte säga att Kafkaris hade berövats alla utsikter till frigivning (ibid,. § 1023-105).

(d) ovan) att kränkningen av artikel 3 i konventionen i den här typen av mål består i att, under vilken tidsperiod som helst, beröva fången allt hopp om frigivning, oavsett hur obetydligt sådant hopp nu kan vara.

263. Med detta sagt finns det i föreliggande fall, där klagandena också har framfört allvarliga klagomål på fängelseregimen och villkoren för deras frihetsberövande (se punkt LAGEN

nedan) ytterligare aspekter på domstolens undersökning – huruvida Harakchiev med tanke på regimen och fängelsevillkoren kunde anses ha en verklig möjlighet att bättra sig och därigenom försöka övertyga presidenten eller vicepresidenten om att utöva sin benådningsrätt i hans fall. I det sammanhanget bör också noteras att stora kammaren i Vinter o.a. (som hänvisas till ovan, § 122) förklarade att en "livstidsfånge, i början av straffet, har rätt att få veta vad han/hon måste göra för att komma ifråga för frigivning och under vilka omständigheter (se punkt 179 nedan).

264. Även om konventionen inte i sig garanterar rätt till rehabilitering och även om artikel 3 inte kan tolkas som att den ålägger myndigheterna en absolut skyldighet att erbjuda rehabiliterings- eller återanpassningsprogram och aktiviteter till fångarna, som t.ex. kurser eller rådgivning, kräver den att myndigheterna ska ge livstidsfångar en möjlighet, även om den är avlägsen, att en dag återfå friheten. För att den möjligheten ska bli verklig och påtaglig, måste myndigheterna också ge livstidsfångarna lämpliga möjligheter att återanpassa sig. Domstolen har faktiskt redan haft tillfälle att konstatera att det under senare år har funnits en trend mot att lägga mer betoning på rehabilitering, vilket ligger bakom principen om återanpassning genom eget ansvar (se Dickson ./. Storbritannien [SK], nr 44363/04, § 28, ECHR 2007-V samt Vinter o.a., som hänvisas till ovan, § 113-118). Detta förefaller vara helt i överensstämmelse med det första syftet med brottsbestraffning såsom framgår av artikel 36 i den bulgariska brottsbalken (se punkt 52. Strafflagen från 1951 som efterträdde 1986 års lag och som år 1956 döptes om till Brottsbalken, innehöll ingen bestämmelse om livstids fängelse som en form av straff.

ovan) liksom artikel 10 § 3 i Internationella fördraget om civila och politiska rättigheter som i Bulgariens fall är i kraft sedan 1970 och som föreskriver att huvudsyftet med behandlingen av fångar är att de ska bättra sig och återanpassas i samhället (se punkt III. INTERNATIONELLT MATERIAL AV BETYDELSE

och 3. Kriminalvårdssystemet ska omfatta behandling av fångar där det huvudsakliga syftet ska vara förbättring och social återanpassning. ...”

ovan). Det ingår också i flera instrument som domstolen, vilket redan nämnts, fäster avsevärd vikt vid trots deras icke-bindande karaktär (se efter vederbörliga ändrigar, Riviere, § 72 och Dybeku, § 48, som båda hänvisas till ovan): Regel 6, 33.3, 102.1 och 107.1 i 2006 års europeiska fängelseregler, punkt 6 och 11 i Ministerkommitténs resolution 76(2) och punkt 2 till slutet samt 5 och 33 i rekommendation 2003(23) om fängelseförvaltningens hantering av livstidsfångar och andra som avtjänar långa fängelsestraff, vilka samtliga understryker att fängelsemyndigheterna måste anstränga sig för att främja återanpassning och rehabilitering av samtliga fångar, också de som avtjänas livstidsstraff (se punkt B. Europarådets instrument

, 2. Resolution 76(2)

och 12. se till att en omprövning av livstidsstraffet, såsom hänvisas till i punkt 9, görs, om inte tidigare, efter åtta till fjorton års internering och sedan regelbundet upprepas, ..."

ovan).

265. Detta är förstås ett område där de fördragsslutande staterna har ett stort bedömningsutrymme. Fängelseregimen och villkoren för en livstidsfånges frihetsberövande kan inte betraktas som någonting betydelselöst i det sammanhanget. De villkoren och regimen behöver vara sådana att livstidsfången får möjlighet att bättra sig med förhoppningen att en dag kunna begära ändring av sitt straff.

266. Även om en livstidsfånge i Bulgarien nu "vet vad som måste göras" för att han/hon ska komma ifråga för frigivning och enligt vilka villkor (se punkt 246(d) ovan), är livstidsfångar som t.ex. Harakchiev som regel – till skillnad från Iorgovs situation, vars regim successivt lindrades genom ett "experiment" i Plevenfängelset (se punkt207. Den stränga regimen förefaller ännu mindre försvarbar när det gäller Tolumov som, enligt vad regeringen själv medger, har visat prov på mycket gott uppförande ända sedan han kom till fängelset 2000 och som, enligt den årliga bedömningen, konsekvent har undvikit att hamna i konflikter och som behandlar fängelsepersonalen med respekt (se punkt 46. Enligt Tolumov bestod läkarvården i Plovdivfängelset av att man rutinmässigt gav alla fångar olika former av smärtstillande medel och fångarna var tvungna att köpa alla andra läkemedel själva. Enligt regeringen var fängelsets sjukvårdsavdelning bemannad av en allmänläkare, en fältskär, en psykiater och en tandläkare. Läkar- och tandundersökningar gjordes varje vecka. Tolumov kunde dessutom rådgöra med specialister på utsidan och sedan slutet av 2010 hade han blivit undersökt nio gånger – av en hjärtspecialist, en kirurg, en ögonläkare, en endokrinolog samt en hudläkare. Samtliga läkemedel som krävdes för Tolumovs behandling täcktes antingen av sjukförsäkringen eller fängelsebudgeten.

ovan). I det avseendet har regeringen inte lyckats förklara betydelsen av riskbedömningsövningarna och hur dessa har påverkat klagandens faktiska situation, som har förblivit oförändrad trots dennes goda uppförande.

ovan) – underkastade en särskilt sträng fängelseregim som innebär nästan fullständig isolering och ytterst begränsade möjligheter till sociala kontakter, arbete eller utbildning (se punkt 2. Enligt Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009

, 122. Paragraf 199(1) föreskriver att livstidsdömda fångar inte kan placeras under "allmän regim" eller få extraförmåner som inte kan användas inne i fängelset. Paragraf 199(2) föreskriver att personer som dömts till livstids fängelse och vars straff av en domstol har omvandlats till tidsbestämt straff (se punkt 71 ovan), kan flyttas från fängelset till en öppen anstalt där de kan placeras under "allmän regim" eller "lätt regim" (som bara finns på öppna anstalter – paragraf 65(3)).

, 123. Vilken regim livstidsdömda fångar placeras under styrs också av regel 213-220 i tillämpningsreglerna till 2009 års lag. Reglerna beträffande fullständigt livstidsstraff är desamma som för livstids fängelse (regel 220).

and 124. Regel 213 föreskriver att livstidsdömda fångar måste hållas inspärrade i specialbyggda fängelser eller separata säkerhetsavdelningar i andra fängelser. Den föreskriver också att livstidsdömda fångar måste hållas permanent inlåsta i sina celler med förhöjd övervakning och får endast delta i gemensamma aktiviteter med andra fångar i samma kategori.

ovan). I föreliggande mål var Harakchiev trots vissa variationer i sin fängelseregim i praktiken permanent inlåst i sin cell och isolerad från resten av fångarna och med ytterst begränsade möjligheter att engagera sig i sociala kontakter eller arbete under hela fängelsetiden (se punkt 11. I ett slutgiltigt utslag 23 november 2004 (реш. № 476 от 23 ноември 2004 г. по н. д. № 901/2003 г., ВКС, ІІІ н. о.) fastställde Högsta kassationsdomstolen likaledes Harakchievs dom och straff. Den förklarade bl.a. att med tanke på brottens allvarsgrad – i synnerhet den beslutsamhet och grymhet med vilken de hade begåtts – skulle ett lindrigare straff, som t.ex. livstids fängelse (доживотен затвор със замяна), inte vara tillräckligt. Den slutsatsen kunde inte ändras av det faktum att Harakchiev hade erkänt och hjälpt de utredande myndigheterna att avslöja sin brottsliga verksamhet.

, 20. Besök av släktingar eller advokater försiggick enligt Harakchiev i ett särskilt rum. Fångar och besökare skildes åt genom ett ståltrådsnät och fångarna måste sitta ned. En kriminalvårdare var alltid närvarande. Enligt regeringen var kriminalvårdaren närvarande vid besöken enbart för att se till att ordningen iakttogs och kunde inte höra vad som sades. Advokater som kom på besök hänvisades till ett särskilt rum där det inte fanns någon annan person. Den enda kontroll som förekom var visuell övervakning. I det sammanhanget fäste regeringen uppmärksamhet på det faktum att Harakchiev, p.g.a. de många krav han hade riktat mot fängelsemyndigheterna, fram till mitten av 2009 hade tillbringat 97 dagar utanför Stara Zagorafängelset och mellan 1 januari 2010 och 18 maj 2012 hade han tillbringar 255 dagar eller 54 procent av tiden utanför fängelset.

, 30. Den 27 oktober 2009 framförde Harakchiev nio skadeståndskrav mot Justitieministeriet och nio identiska skadeståndskrav mot Huvuddirektoratet för verkställande av domar, som är en enhet inom ministeriet. Han ansåg att ministeriet var ansvarigt för samtliga åtgärder och försummelser ifråga om hans frihetsberövande före 1 juni 2009, det datum då Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009 (se punkt 117 nedan) och att Huvuddirektoratet var ansvarigt för samtliga åtgärder och försummelser ifråga om hans frihetsberövande efter detta datum.

and 175. Efter att ha forskat i ämnet fullständigt livstidsstraff i Bulgarien mellan juni 2009 och februari 2010, publicerade den bulgariska Helsingforskommittén en rapport kallad "Livstids fängelse utan omvandling – omänskligt och förnedrande straff". Rapporten handlade bara om personer som avtjänade fullständigt livstidsstraff, inte de som avtjänade livstids fängelse.

ovan). Enligt domstolens uppfattning måste den mycket fantasilösa regimens skadliga inverkningar i kombination med de otillfredsställande materiella villkoren under vilka Harakchiev hölls inspärrad allvarligt ha minskat möjligheterna till att han själv skulle bättra sig och därigenom hysa ett reellt hopp om att en dag kunna åstadkomma och visa på sina framsteg och uppnå en minskning av straffet. Till detta ska läggas bristen på konsekvent och återkommande bedömning av hans framsteg ifråga om rehabilitering. Det är riktigt att Harakchiev fick genomgå årliga psykologiska bedömningar (se punkt 46. Enligt Tolumov bestod läkarvården i Plovdivfängelset av att man rutinmässigt gav alla fångar olika former av smärtstillande medel och fångarna var tvungna att köpa alla andra läkemedel själva. Enligt regeringen var fängelsets sjukvårdsavdelning bemannad av en allmänläkare, en fältskär, en psykiater och en tandläkare. Läkar- och tandundersökningar gjordes varje vecka. Tolumov kunde dessutom rådgöra med specialister på utsidan och sedan slutet av 2010 hade han blivit undersökt nio gånger – av en hjärtspecialist, en kirurg, en ögonläkare, en endokrinolog samt en hudläkare. Samtliga läkemedel som krävdes för Tolumovs behandling täcktes antingen av sjukförsäkringen eller fängelsebudgeten.

ovan). Det bör emellertid noteras att de nationella standarder för behandling av livstidsfångar som utfärdades 2007, förefaller vara inriktade på att hjälpa dessa fångar att anpassa sig till sitt straff snarare än att arbeta på deras rehabilitering (se punkt 134. Som en följd av att bestridandet avslogs, avvisades två skadeståndsanspråk som framlagts av samma livstidsfångar enligt paragraf 1 i Lagen om statens och kommunernas skadeståndsansvar från 1988 (se punkt 136 nedan) och som byggde på det lidande som enligt uppgift åsamkats till följd av deras försämrade fängelseregim av Högsta förvaltningsrätten som oacceptabel (se опр. № 3355 от 7 март 2012 г. по адм. д. № 3154/ 2012 г., ВАС, петчл. с-в, samt опр. № 5065 от 6 ноември 2012 г. по адм. д. № 14339/2011 г., ВАС, петчл. с-в). Domstolen ansåg att dessa anspråk bara kunde fastställas om den författning som de riktades mot hade åsidosatts vid föregående förfaranden, vilket inte var fallet.

ovan). Inte heller klarlägger dessa standarder om eventuella positiva förändringar hos livstidsfångarna kan tillskrivas deras egna ansträngningar eller en proaktiv inställning hos fängelsemyndigheterna, något som har rekommenderats av CPT (se punkt A. Elfte allmänna rapporten

ovan).

267. Med tanke på föregående överväganden, fastställer domstolen att det förekommit en kränkning av artikel 3 i konventionen.

268. När domstolen kom fram till denna slutsats, noterade den att karaktären på Harakchievs klagomål (se punkt (b) Tillämpning av dessa principer på föreliggande fall

ovan) samt upptäckten av en kränkning med avseende på det klagomålet inte kan förstås som att det ger honom utsikter till nära förestående frigivning.

IV. TOLUMOVS KORRESPONDENS I FÄNGELSET

269. Tolumov klagade över att korrespondensen mellan honom och hans advokater rutinmässigt öppnades och lästes av fängelsemyndigheterna och att vissa brev inte hade skickats till advokaterna. Han stödde sig på artikel 8 i konventionen som i relevanta delar föreskriver:

"1. Var och en har rätt till respekt för ... sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

A. Parternas framställningar

270. Regeringen framhöll att Tolumovs korrespondens inte kontrollerades av fängelsemyndigheterna. Gällande regel – regel 75 i tillämpningsreglerna till 2009 års lag – låg helt i linje med fordringarna i artikel 8 i konventionen. Fängelsets stämplar på de kuvert som Tolumov lämnat in visade bara att dessa kuvert hade öppnats och stängts i närvaro av en kriminalvårdare, såsom bestämmelserna kräver, inte att innehållet i breven i kuverten hade kontrollerats.

271. Tolumov hävdade att alla brev som han fick från sitt juridiska ombud redan var öppnade och att han var tvungen att lämna sina brev till detta ombud till fängelsemyndigheterna i öppna kuvert. Det fanns inga garantier för att myndigheten inte också skulle inspektera innehållet i breven. Gällande bestämmelser gjorde ingen skillnad mellan korrespondens med advokater och annan korrespondens och omfattade det oproportionerliga kravet att varje kuvert måste kontrolleras med avseende på förbjudna föremål.

272. Som svar hävdade regeringen att kuverten till Tolumovs brev förslöts och öppnades av honom i närvaro av en kriminalvårdare. Hans påståenden om att vissa av dessa kuvert hade öppnats innan han fick dem kunde bara vara riktiga i den utsträckningen att de hade öppnats i hans närvaro och sedan lämnats över till honom. Detsamma gällde för utgående brev, där kuverten förslöts i hans närvaro efter att de kontrollerats med avseende på förbjudna föremål. Detta kunde man se på placeringen av fängelsets stämplar, som satt på kuvertfliken. Dessutom kunde de få kuvert som Tolumov lämnat in inte leda till slutsatsen att hela hans korrespondens kontrollerades fysiskt – det hade bara rört sig om isolerade företeelser.

B. Domstolens bedömning

273. I ett mål som handlade om häktade personers korrespondens i Bulgarien, konstaterade domstolen att fram till 2006 krävde de gällande bestämmelserna i Lagen om verkställande av straff från 1969 och tillämpningsreglerna att all in- och utgående korrespondens från de häktade personerna, inklusive brev till och från deras advokater, skulle kontrolleras. Utifrån detta godtog domstolen att det förekommit en inskränkning av den häktade personens rätt till respekt för sin korrespondens även om denne inte hade framlagt några bevis på att hans brev hade öppnats och lästs av fängelsemyndigheterna (se Bochev ./. Bulgarien, nr 73481/01, § 94, 13 november 2008). Domstolen förklarade emellertid vidare att det inte fanns något skäl till att anta att sådan inskränkning också hade fortsatt efter 2006 års ändring av regel 178(2) i tillämpningsbestämmelserna till 1969 års lag som föreskrev att internernas brev skulle förslutas och öppnas i närvaro av en kriminalvårdare så att denne skulle kunna se till att de inte innehöll pengar eller andra förbjudna föremål (ibid., § 94 till slutet. Se även punkt 2. Denna regel omfattas av undantag enbart efter godkännande från rättsliga myndigheter och vid behov för att upptäcka eller förhindra allvarliga brott".

ovan).

274. I föreliggande fall är varje klagomål beträffande påstådd övervakning av Tolumovs korrespondens enligt paragraf 33(1)(c) i 1969 års lag (se punkt "1. Frihet och sekretess för korrespondens och annan kommunikation ska vara okränkbar

ovan) och dess tillämpningsbestämmelser, där båda två hade upphävts mer än sex månader efter att Tolumovs klagomål lämnades in (se punkt avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:

och 116. Enligt paragraf 127b(2) och regel 167d(2) kunde livstidsfångar efter att ha avtjänat fem år av sitt straff placeras under en lindrigare regim om de hade uppfört sig väl. Tid som tillbringats i häkte räknades inte av sådan period (regel 167(2)). Beslutet att placera en livstidsfånge under en lindrigare regim skulle fattas av en särskild kommission bestående av fängelsepersonal samt övriga tjänstemän (paragraf 17(1) och (5)(1)). Beslutet om att placera någon fånge under en strängare regim skulle däremot fattas av regiondomstolen efter förslag från den kommissionen (paragraf 17(5)(2)). Samtliga förslag i det avseendet skulle bygga på en bedömning av den risk som fången utgjorde för sig själv, för övriga fångar och för fängelsepersonalen (paragraf 17a). Enligt paragraf 58, kunde kommissionens beslut åsidosättas av justitieministern. En livstidsfånge som väl placerats under "sträng regim" kunde, om han/hon inte ansågs utgöra någon risk för sig själv, övriga fångar eller fängelsepersonalen, efter beslut från samma kommission spärras in tillsammans med övriga fångar i fängelset (paragraf 127b(4), tillagd i juni 2002).

ovan) oacceptabelt p.g.a. att den sex månder långa tidsgränsen enligt artikel 35 § 1 i konventionen inte har respekterats.

275. Vad beträffar perioden efter 2010, under vilken fångarnas korrespondens har styrts av regel 75 i tillämpningsbestämmelserna till 2009 års lag, konstaterar domstolen att ordalydelsen i regel 75(3) är nästan identisk med den i regel 178(2) i tillämpningsbestämmelserna till 1969 års lag, som ändrades 2006 (se punkt 2. Denna regel omfattas av undantag enbart efter godkännande från rättsliga myndigheter och vid behov för att upptäcka eller förhindra allvarliga brott".

och 154. Paragraf 33(1)(c) i Lagen om verkställande av straff från 1969 föreskrev att fångar hade rätt till korrespondens som i sin tur var underkastad kontroll från fängelseförvaltningen. Paragraf 132d(3) i lagen som gällde för personer i häkte föreskrev på samma sätt att deras korrespondens skulle kontrolleras av fängelseförvaltningen. . I ett utslag 18 april 2006 (реш. № 4 от 18 април 2006 г. к. д. № 11/2005 г., обн., ДВ, бр. 36 от 2 май 2006 г.) förklarade Konstitutionsdomstolen paragraf 132d(3) strida mot konstitutionen. Efter att i detalj ha analyserat hithörande bestämmelser i konstitutionen och konventionen och bl.a. med hänvisning till denna domstols utslag i Campbell ./. Storbritannien (25 mars 1992, serie A nr 233), Calogero Diana ./. Italien (15 november 1996, Rapporter om utslag och beslut 1996-V) samt Petra ./. Rumänien (23 september 1998, Rapporter 1998-VII), ansåg den att ett allmänt godkännande för att undersöka samtliga häktade fångars korrespondens utan hänsyn till de särskilda omständigheter som gällde för dem samt det hot som de efter vad som påstås utgjorde mot samhället genom sådan korrespondens, stred mot konstitutionen.

ovan). Därför finner domstolen som i Bochev (som hänvisas till ovan, § 94 till slutet) inga skäl att anta att Tolumovs korrespondens efter februari 2010 systematiskt har övervakats och lästs av fängelsemyndigheterna (se i motsats Campbell ./. Storbitannien, 25 mars 1992, § 33, serie A, nr 233).

276. Det stämmer att Tolumov lämnade in tre utgående brev som hade stämplats av fängelsemyndigheterna (se punkt 3. Tolumovs korrespondens i fängelset

ovan). Det bör emellertid påpekas att dessa stämplar satt på kuverten och inte på innehållet. Det finns således inga indikationer på att breven inne i kuverten hade undersökts av fängelsemyndigheterna (se efter vederbörliga ändringar Ostrovar ./. Moldavien (besl.), nr 35207/03, 22 mars 2005), i synnerhet med tanke på hur gällande bestämmelse lyder, regeringens kategoriska hävdande att man normalt inte undersökte internernas brev samt det faktum att fängelsets stämplar på Tolumovs kuvert inte anspelade på någon form av censur (i motsats, betr. den senare punkten, Matwiejczuk ./. Polen, nr 37641/97, § 99, 2 december 2003; Mianowski ./. Polen, nr 42083/98, § 63, 16 december 2003; Pisk‑Piskowski ./. Polen, nr 92/03, § 26, 14 juni 2005; samt Michta v./. Polen, nr 13425/02, § 58, 4 maj 2006).

277. Härav följer att detta klagomål delvis är för gammalt och delvis uppenbart ogrundat och måste således avvisas i enlighet med artikel 35, § 1, 3 (a) och 4 i konventionen.

V. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 46 I KONVENTIONEN

278. Artikel 46 i konventionen föreskriver i tillämpliga delar:

"1. De höga fördragsslutande parterna åtar sig att följa domstolens slutgiltiga dom i varje mål som man är part till.

2. Domstolens slutgiltiga dom ska vidarebefordras till Ministerkommittén som i sin tur ska övervaka verkställandet. ...”

279. I kraft av den artikeln, har de fördragsslutande parterna åtagit sig att följa domstolens slutgiltiga utslag i varje mål som de är parter till och där verkställandet övervakas av Ministerkommittén. Härav följer bl.a. att ett utslag där domstolen konstaterar en kränkning av konventionen eller dess protokoll för svarandestaten innebär ett rättsligt åtagande inte bara att till berörda parter betala de belopp som beviljats enligt artikel 41 i konventionen i form av skäligt skadestånd, utan också att under Ministerkommitténs överinseende välja de allmänna och/eller, i förekommande fall, individuella åtgärder som enligt dess inhemska rättsordning behöver vidtas för att få ett slut på den kränkning som domstolen konstaterat, samt att i möjligaste mån råda bot på verkningarna. Det är främst upp till den berörda staten att under Ministerkommittén överinseende välja de medel som ska användas i dess inhemska rättsordning för att fullgöra detta åtagande. Domstolen kan emellertid för att hjälpa svarandestaten att fullgöra åtagandet försöka ange den typ av individuella och/eller allmänna åtgärder som skulle kunna vidtas för att få slut på den situation som den har konstaterat (se Stanev ./. Bulgarien [SK], nr 36760/06, § 254-255, ECHR 2012, som en ny hänvisning).

280. Kränkningen av artikel 3 i konventionen som konstaterats i föreliggande mål vad gäller fängelseregim och villkor för klagandenas frihetsberövande, härrör till stor del från gällande bestämmelser i Lagen om verkställande av straff och häktning från 2009 samt dess tillämpningsbestämmeler (se punkt 202. Det bör också noteras att i mål som uppkommer genom enskilda klagomål, måste domstolen fokusera inte på den inhemska lagen i sig, utan på det sätt den har tillämpats på klaganden (se Savičs ./. Lettland, nr 17892/03, § 134, 27 november 2012, med uttrycklig hänvisning till en livstidsfånges fängelseregim). Den måste dessutom – i motsats till inställningen hos vissa bulgariska domstolar när man undersöker anspråk enligt paragraf 1 i 1988 års lag (se punkt 30-36 ovan, samt Shahanov, som hänvisas till ovan, § 40) – ta hänsyn till de växande effekterna av de fängelsevillkor som klaganden klagar på (se Dougoz v./. Grekland nr 40907/98, § 46, ECHR 2001-II, och, på senare tid, Idalov ./. Ryssland [SK], nr 5826/03, § 94, 22 maj 2012).

-211. Domstolen slås särskilt av bristen på lättillgängliga toaletter. Regeringen ifrågasatte inte det faktum att klagandenas celler inte har sådana faciliteter eller rinnande vatten. Domstolen kan således knappast godta att klagandena själva valt att begagna sig av hinkar för att förrätta sina behov vid sidan av de tre dagliga toalettbesöken och att behovet av att tillgripa hinkarna kunde ha undanröjts genom att när som helst ropa på vakterna för att dessa skulle öppna cellerna. Att den möjligheten är ogenomförbar påvisas tydligt nog av förklaringen i den bulgariska Helsingforskommitténs rapport från april 2010 som uppgav att fångarnas rop på vakterna ofta gav upphov till konflikter vilket gjorde att fångarna hellre använde hinkar i cellen för sina behov (se punkt V. RAPPORT FRÅN DEN BULGARISKA HELSINGFORSKOMMITTÉN OM FULLSTÄNDIGT LIVSTIDSSTRAFF

ovan). Det förefaller som om vakterna i Harakchievs fall aldrig öppnade hans celldörr för att han skulle kunna gå på toaletten bortsett från de tre regelbundna dagliga besöken (se punkt 15. Stara Zagorafängelset har varken ventilations- eller luftkonditioneringssystem. Harakchiev klagade över att temperaturen i hans cell följaktligen var mycket hög på sommaren och att det inte kom in någon frisk luft. På vintern var uppvärmningen bara påslagen i en timme på morgonen, vid middagstid och på kvällen. Enligt regeringen kunde cellfönstret öppnas vilket innebar att cellen kunde vädras när som helst. Fängelset hade eget värmesystem med två pannor och en värmeväxlare. Pannorna eldades nio timmar om dagen, men vattnet som värmdes upp cirkulerade permanent i värmesystemet. Enligt Harkchiev var elementet i hans cell varmt bara i trettio minuter om dagen och cellfönstrets och metalldörrens dåliga skick bidrog till den låga temperaturen i cellen på vintern. Harakchiev hävdade också att det var mycket fuktigt i cellen eftersom han var tvungen att torka sina kläder där. Som en följd av detta flagnade färg och puts från väggarna.

 till slutet och 33. Såväl Harakchiev som Justitieministeriet och Huvuddirektoratet för verkställande av domar överklagade. Eftersom Harakchiev emellertid inte hade betalat den erforderliga domstolsavgiften, vägrade Högsta förvaltningsrätten att befatta sig med hans överklagan (see опр. № 8931 от 21 юни 2011 г. по адм. д. № 5865/2011 г. ВАС, ІІІ о., fastställd genom опр. № 14723 от 14 ноември 2011 г. по адм. д. № 10633/2011 г., ВАС, петчл. с-в). Den enda del av målet som fortfarande var under behandling, utgjordes följaktligen av de anspråk som gällde de materiella villkoren för Harakchievs frihetsberövande samt fängelseförvaltningens underlåtenhet att förse honom med kläder, skor och sängkläder.

ovan). Användning av hinkar i brist på toaletter i cellerna var, och är fortfarande, vanligt förekommande i bulgariska fängelser, har dokumenterats väl av CPT (se den rapport som åberopas i punkt Mera allmänt rekommenderade CPT att myndigheterna i Bulgarien i ljuset av ovanstående anmärkningar, omprövar de lagbestämmelser och den praxis som styr hanteringen av livstidsdömda fångar.

ovan i synnerhet när det gäller den avdelning som hyser livstidsfångar i Plovdivfängelset och den rapport som hänvisas till i punkt Rengörings- och tvättmaterial ges till interner som dömts till livstid på samma sätt som till alla fångar".

ovan), har av regeringen bekräftats vara ett problem (se punkt Vad beträffar de livstidsdömda fångar som f.n. hålls inspärrade på specialavdelningar, rekommenderar CPT att myndigheterna i Bulgarien fortsätter att utveckla sina aktiviteter, i synnerhet genom att tillhandahålla fler gemensamma sådana (bl.a. tillgång till arbete och utbildning).

ovan) och har konsekvent kritiserats av denna domstol sedan 2005 (se Kehayov ./. Bulgarien, nr 41035/98, § 71, 18 januari 2005; I.I. ./. Bulgarien, nr 44082/98, § 75, 9 juni 2005; Iovchev ./. Bulgarien, nr 41211/98, § 134, 2 februari 2006; Yordanov ./. Bulgarien, nr 56856/00, § 94, 10 augusti 2006; Dobrev ./. Bulgarien, nr 55389/00, § 129, 10 augusti 2006; Malechkov ./. Bulgarien, nr 57830/00, § 140, 28 juni 2007; Kostadinov ./. Bulgarien, nr 55712/00, § 61, 7 februari 2008; Gavazov ./. Bulgarien, nr 54659/00, § 108, 6 mars 2008; Radkov (nr 2), hänvisad till ovan, § 48-49; Shahanov, hänvisad till ovan, § 53; samt Sabev ./. Bulgarien, nr 27887/06, § 99, 28 maj 2013).

ovan). Den avslöjar ett systemproblem som redan har gett upphov till liknande klagomål (se Chervenkov, § 50 och 69-70 samt Sabev, § 72 och 98-99, vilka båda hänvisas till ovan) och kan mycket väl ge upphov till flera sådana. Kränkningens karaktär antyder att svarandestaten för att på ett korrekt sätt kunna fullgöra detta utslag, helst genom lagstiftning, skulle behöva förbättra det regelverk som styr den fängelseregim som tillämpas på personer som dömts till livstids fängelse med eller utan möjlighet till villkorlig frigivning. En sådan reform som ständigt har rekommenderats av CPT sedan 1999 (se punkt “56. ... CPT anser att isolering aldrig borde utdömas – eller kunna ådömas genom den aktuella domstolens gottfinnande – som en del av ett straff. Den allmänt vedertagna principen att brottslingar sätts i fängelse som straff och inte för att bli straffade, bör kommas ihåg i det här sammanhanget. Fängelsestraff är ett straff i sig själv och eventuellt riskabla försvåranden av en fängelsedom som en del av straffet är inte acceptabla. Det kan bli nödvändigt att en dömd fånge under en viss period får sitta isolerad. Beslut om en sådan regim bör fattas av fängelsemyndigheterna och inte ingå i listan över brottspåföljder".

-Mera allmänt rekommenderade CPT att myndigheterna i Bulgarien i ljuset av ovanstående anmärkningar, omprövar de lagbestämmelser och den praxis som styr hanteringen av livstidsdömda fångar.

och Rengörings- och tvättmaterial ges till interner som dömts till livstid på samma sätt som till alla fångar".

ovan), bör innebära (a) att sluta använda sig av den ytterst stränga fängelseregim som i regel f.n. tillämpas på alla livstidsfångar under en inledande period av åtminstone fem år, (b) införa bestämmelser som föreskriver att en särskild säkerhetsregim bara kan införas – och bibehållas – utifrån en individuell riskbedömning av varje livstidsfånge, och inte tillämpas längre än nödvändigt.

VI. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

281. Artikel 41 i konventionen föreskriver:

"Om domstolen finner att det har förekommit en kränkning av konventionen eller dess protokoll och om den inhemska lagen hos den aktuella fördragsslutande parten bara medger partiell ersättning, ska domstolen vid behov bevilja målsäganden skäligt skadestånd".

A. Skadestånd

282. Harakchiev begärde 30 000 Euro (EUR) som ideellt skadestånd på grund av det omöjliga i att utverka en minskning av hans fullständiga livstidsstraff samt regimen och villkoren för hans frihetsberövande. Han hänvisade till den känsla av hopplöshet som han upplevt till följd av vissheten att han skulle vara tvungen att vara kvar i fängelset livet ut, till de ytterst stränga villkoren i hans fängelseregim, till de usla materiella förhållandena under vilka han hölls inspärrad samt till bristen på effektiva rättsmedel i dessa avseenden.

283. Tolumov krävde EUR 20 000 som ideellt skadestånd på grund av regimen och villkoren för hans frihetsberövande samt den påstådda kontrollen av hans korrespondens i fängelset.

284. Regeringen hävdade att anspråken var orimliga, att de begärda beloppen var betydligt högre än några tidigare skadestånd som beviljats av domstolen i mål som rörde fängelsevillkor i Bulgarien. Enligt regeringens uppfattning innebar blotta konstaterandet av en kränkning skälig gottgörelse för ideell skada som åsamkats klagandena, i synnerhet i förhållande till den påstådda kränkningen av artikel 3 konventionen till följd av Harakchievs fullständiga livstidsstraff. Regeringen framhöll att Harakchiev hade avtjänat mindre än tio år av sitt straff och kunde, eftersom han inte hade visat tecken på ånger eller återanpassning, inte gärna begära en ändring av fängelseregimen eller sitt straff.

285. När det gäller kränkningen av artikel 3 i konventionen beträffande Harakchievs möjligheter att få sitt fullständiga livstidsstraff ändrat, anser domstolen att konstaterandet av en kränkning utgjorde skälig gottgörelse för den ideella skada han kunde ha åsamkats (se Vinter o.a., som hänvisas till ovan, § 136). Den beviljar således inget skadestånd under denna rubrik.

286. När det gäller kränkningen av artikel 3 i konventionen beträffande fängelseregimen och villkoren för klagandenas frihetsberövande, anser domstolen att dessa måste ha lidit ideell skada till följd av kränkningen av deras rättigheter enligt den bestämmelsen. Domstolen konstaterar också att Harakchiev måste ha lidit ideell skada som en följ av kränkningen av hans rättigheter enligt artikel 13 i konventionen (Tolumov framförde inga anspråk i det avseendet). Domstolen beviljar med hänsyn till alla omständigheter och utifrån sedvanerättsliga grunder, såsom föreskrivs i artikel 41 i konventionen, Harakchiev EUR 4 000, plus eventuell skatt som kan påföras på detta belopp, samt Tolumov EUR 3 000, plus eventuell skatt som kan påföras detta belopp.

B. Kostnader och utgifter

287. Klagandena begärde ersättning med EUR 8 400 avseende advokatarvoden för 101 timmars arbete i förfarandet vid domstolen till EUR 80/tim, plus EUR 100 för porto samt EUR 50 för kontorstillbehör. De begärde att varje tilldömt belopp från domstolen under denna rubrik skulle betalas ut direkt till deras juridiska ombud M. Ekimdzhiev och S. Stefanova. Som stöd för sina anspråk, framlade klagandena överenskommelser om arvode, arbetsschema samt portokvitton.

288. Regeringen hävdade att ett arvode på EUR 80 per timme var orealistiskt och gick helt stick i stäv med den ekonomiska verkligheten i landet. Antalet timmar som debiterats av klagandenas juridiska ombud var också övrdrivet, i synnerhet med tanke på det markanta överlappet mellan de två klagomålen. Regeringen påpekade också att anspråket på EUR 100 för porto inte stöddes av något dokument som visade det exakta belopp som lagts ut på detta, att det inte fanns något som visade att kvittona handlade om korrespondens med domstolen rörande detta förfarandet och att kravet på EUR 50 för kontorstillbehör inte stöddes av några dokument.

289. Enligt domstolens väletablerade rättspraxis måste kostnader och utgifter som ersättning begärs för faktiskt och med nödvändighet ha betalats och ska vara skäliga ifråga om storleken. I föreliggande fall är det timarvode som debiterats av klagandenas advokater jämförbart med vad som debiterats i nyligen avgjorda mål mot Bulgarien med liknande komplexitet och kan således anses vara skäliga (se Finger ./. Bulgarien, nr 37346/05, § 142, 10 maj 2011, med ytterligare referenser). Med tanke på att de två klagomålen delvis handlade om liknande fakta och klagomål, förefaller en viss minskning vara på sin plats (se Mileva o.a. ./. Bulgarien, nr 43449/02 och 21475/04, § 125, 25 november 2010, med ytterligare referenser). Det bör också påpekas att en del av Tolumovs klagomål förklarades oacceptabel. Å andra sidan och efter att ha blivit uppmanade att svara på regeringens yttranden, ombads klagandena av domstolen att befatta sig med kompletterande punkter i deras yttranden (se punkt 3. Klagandena hävdade i synnerhet att Harakchievs livstidsstraff (доживотен затвор без замяна) innebar en omänsklig och förnedrande bestraffning, att fängelseregimen och de materiella villkoren för deras frihetsberövande var liktydigt med tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling och att de inte fanns några effektiva inhemska rättsmedel med avseende på ovanstående villkor.

ovan). Med hänsyn till alla dessa faktorer och efter en rättvis bedömning, beviljar domstolen klagandena EUR 5 600, plus eventuell skatt som kan påföras detta belopp, att betalas ut direkt till deras juridiska ombud M. Ekimdzhiev och S. Stefanova.

290. Vad beträffar anspråken på porto och kontorstillbehör, konstaterar domstolen att klagandena inte har framlagt några dokument som visar att de faktiskt har åsamkats dessa utgifter. Under dessa omständigheter och med tanke på villkoren i Regel 60, § 2 och 3 i domstolens arbetsordning, beviljar domstolen inga belopp under dessa rubriker.

C. Dröjsmålsränta

291. Domstolen anser det vara lämpligt att dröjsmålsräntan grundas på Europeiska centralbankens utlåningsränta till vilken ska läggas tre procentenheter.

AV DESSA SKÄL,

1. Beslutar domstolen enhälligt att foga regeringens protest om uttömmande av inhemska rättsmedel i förhållande till klagandenas klagomål om fängelseregimen och villkoren för deras fängelsevistelse till fakta i klagandenas klagomål enligt artikel 13 i konventionen om att det inte fanns några verksamma inhemska rättsmedel med avseende på de materiella fängelsevillkoren,

2. Förklarar domstolen enhälligt klagomålen rörande (a) omöjligheten för Harakchiev att utverka en minskning av sitt fullständiga livstidsstraff, (b) fängelseregimen och villkoren för klagandenas fängelsevistelse och (c) den påstådda bristen på ett verksamt inhemskt rättsmedel med avseende på de materiella villkoren för klagandenas fängelsevistelse godtagbar och återstoden av klagomålen oacceptabel,

3. Anser domstolen enhälligt att det har förekommit en kränkning av artikel 3 i konventionen ifråga om fängelseregimen och villkoren för de två klagandenas fängelsevistelse,

4. Anser domstolen enhälligt att det har förekommit en kränkning av artikel 13 i konventionen ifråga om bristen på verksamma inhemska rättsmedel med avseende på de materiella villkoren för klagandenas fängelsevistelse och avvisar följaktligen regeringens protest om att inhemska rättsmedel inte har uttömts,

5. Anser domstolen enhälligt att det har förekommit en kränkning av artikel 3 i konventionen ifråga om Harakchievs oförmåga att utverka en minskning av sitt fullständiga livstidsstraff från och med den tidpunkt då det vann laga kraft,

6. Anser domstolen enhälligt att konstaterandet av en kränkning av artikel 3 i konventionen ifråga om Harakchievs oförmåga att utverka en minskning av sitt fullständiga livstidsstraff från och med den tidpunkt då det vann laga kraft i sig innebär skälig gottgörelse för eventuell ideell skada som han har lidit i det avseendet,

7. Anser domstolen enhälligt

(a) att svarandestaten inom tre månader från den dag då utslaget vann laga kraft, i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen till klagandena ska betala följande belopp att omvandlas till bulgariska leva enligt den på avgörandedagen gällande valutakurs:

(i) till Harakchiev EUR 4 000 (fyra tusen euro) plus eventuell skatt som kan påföras, som ideellt skadestånd,

(i) till Tolumov EUR 3 000 (tre tusen euro) plus eventuell skatt som kan påföras, som ideellt skadestånd,

(iii) tillsammans till båda klaganden, EUR 5 600 (fem tusen sexhundra euro) plus eventuell skatt som kan påföras detta belopp, för kostnader och utgifter, att betalas direkt till klagandenas juridiska ombud, M. Ekimdzhiev och S. Stefanova,

(b) att från och med utgången av ovannämnda tremånadersperiod och fram till dess en uppgörelse har nåtts, ska ränta under dröjsmålet betalas på ovanstående belopp motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta plus tre procentenheter ,

8. Avvisar domstolen enhälligt resten av klagandenas yrkande på skälig gottgörelse.

Upprättat på engelska och meddelat skriftligen 8 juli 2014 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning.

Fatoş AracıIneta Ziemele
Tillförordnad justitiesekreterareOrdförande

[1]. 1 mars 2007 överfördes anspråk som framförts enligt paragraf 1(1) i 1988 års lag, med undantag för anspråk under behandling, från civildomstolarna till förvaltningsrätterna.

[2]. I slutet av 2012 ändrade parlamentet de dithörande bestämmelserna i 2009 års lag (punkt 13 i dess övergående och slutgiltiga bestämmelser), och minimikraven på fyra kvadratmeter för varje intern är nu på väg att träda ikraft den 1 januari 2019.

[3]. Alla bestämmelser i balken, förutom de som rör rättslig granskning av administrativt förfarande och rättsmedel, trädde i kraft den 12 juli 2006. Bestämmelserna om rättslig granskning av administrativa förfarande och rättsmedel trädde ikraft 1 mars 2007.

Full & Egal Universal Law Academy