CASE OF J.K. AND OTHERS v. SWEDEN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

FEMTE AVDELNINGEN

MÅL J.K. ./. SVERIGE

(Klagomål nr 59166/12)

UTSLAG

STRASBOURG

4 juni 2015

Hänskjutning till stora kammaren

2015-10-19

Detta utslag blir slutgiltigt under de omständigheter som framgår av artikel 44 §2 i konventionen. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.

I målet J.K. och andra ./. Sverige,

där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (femte avdelningen), i kammare bestående av:

Mark Villiger, ordförande,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Helena Jäderblom,
Aleš Pejchal, domare,
samt Milan Blaško, avdelningens biträdande justitiesekreterare,

som den 21 april 2015 har överlagt i enrum,

avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 59166/12) mot Kungariket Sverige som den 13 september 2012 lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av tre irakiska medborgare. Avdelningens ordförande godkände klagandenas begäran om att deras namn inte skulle uppges (regel 47 § 4 i domstolens arbetsordning).

2. Klagandena företräddes av Canela Skyfacos, en advokat med verksamhet i Limhamn. Den svenska regeringen ("regeringen") företräddes av sin representant Gunilla Isaksson från Utrikesdepartementet.

3. Klagandena påstod att deras utvisning till Irak skulle innebära en kränkning av artikel 3 i konventionen.

4. Den 18 september 2012 beslöt ordföranden för den dåvarande tredje avdelningen att tillämpa regel 39 i domstolens arbetsordning och förklara för regeringen att klagandena inte borde utvisas till Irak under tiden då förfarandet inför domstolen pågick.

5. Samma datum skickades klagomålet till regeringen.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

6. Klagandena, ett gift par och deras son, föddes 1964, 1965 respektive 2000. Deras religiösa tillhörighet är inte känd.

7. Den 14 december 2010 ansökte den klagande maken om asyl och uppehållstillstånd i Sverige. Den 11 juli 2011 avslogs hans ansökan då han enligt registreringsuppgifter hade lämnat landet.

8. Den 25 augusti ansökte maken på nytt om asyl och uppehållstillstånd i Sverige, vilket också övriga klagande gjorde den 19 september samma år.

9. Hos Migrationsverket hördes alla klaganden i samband med en inledande intervju den 26 september 2011. Därefter hördes de vuxna klagandena på nytt i samband med en längre intervju som ägde rum den 11 oktober och som varade nästen tre och en halv timme. Klagandenas son intervjuades kortfattat en andra gång och maken en tredje gång. Klagandena biträddes av en utsedd advokat.

10. Klagandena hävdade att de vid en återkomst till Irak riskerade att bli förföljda av al-Qaida och att maken fanns på deras dödslista. Klagandena hade vuxit upp i Bagdad. Sedan 1990-talet, hade maken drivit sitt eget företag som uteslutande hade amerikanska kunder och hans kontor låg i den amerikanska basen "Victoria Camp". Flera av hans anställda hade då och då blivit varnade för att samarbeta med amerikanerna.

11. Den 26 oktober 2004 hade maken utsatts för ett mordförsök från al-Qaidas sida. Han hade fått ligga på sjukhus i tre månader. Där hade okända män frågat efter honom varefter han hade behandlats på tre andra sjukhus.

12. 2005 hade hans bror blivit kidnappad av al-Qaida som påstod att de skulle döda honom på grund av klagandens samarbete med amerikanerna. Brodern hade några dagar senare frigetts med hjälp av mutor och hade omedelbart flytt från Irak. Klagandena hade flytt till Jordanien och hade blivit kvar där till december 2006 innan de återvände till Irak.

13.  Kort därefter hade al-Qaidamedlemmar placerat en bomb bredvid deras hus. Bomben hade emellertid upptäckts av makan och amerikanerna hade arresterat gärningsmannen. I samband med förhör hade denne erkänt att han fått betalt av al-Qaida för att mörda den klagande maken och hade uppgett namnen på 16 personer som hade fått i uppgift att bevaka klagandena. Därefter hade klagandena flyttat till Syrien, men maken hade fortsatt med sin verksamhet i Irak. Under den här tiden hade al-Qaida förstört deras hem och företagets lager.

14. I januari 2008 hade klagandena återvänt till Bagdad. I oktober samma år hade maken och dottern blivit beskjutna när de körde bil. Dottern hade förts till sjukhus där hon avled. Maken hade då slutat arbeta och familjen hade börjat flytta runt i Bagdad. Företagets lager hade vid fyra eller fem tillfällen utsatts för attacker av al-Qaidamedlemmar som hade hotat vakterna. Maken uppgav att han personligen inte hade utsatts för några hot sedan 2008 eftersom familjen flyttade runt. Sonen hade tillbringat den mesta tiden inomhus av rädsla för att bli attackerad och gick bara till skolan i samband med slutproven. De hade aldrig bett myndigheterna om beskydd då dessa inte hade möjlighet erbjuda familjen detta samt av rädsla för att uppge sin adress då de visste att al-Qaida samarbetade med myndigheterna. Maken hade fortfarande ett öppet och infekterat sår i magen där han blev skjuten 2004. Makan hade cystor på levern och i livmodern. De lämnade in ett flertal dokument, bl.a. identitetshandlingar, ett dödsfallsintyg för deras dotter samt ett läkarintyg för makens skada.

15. Den 22 november avslog Migrationsverket deras ansökan. Det konstaterade att alla klagandena hade styrkt sina identiteter och att deras asylberättelse var trovärdig. Migrationsverket noterade emellertid att den klagande maken hade avslutat sitt samarbete med amerikanerna 2008 och att han därefter hade fortsatt att bo i Bagdad i två år utan att bli utsatt för några attacker förutom de pågående hoten mot lagren. Dessutom hade klagandena tre döttrar som fortfarande bodde kvar i Bagdad och som inte blivit trakasserade. Migrationsverket bekräftade att klagandena hade blivit utsatta för grovt våld och trakasserier men konstaterade att de inte hade begärt någon form av skydd av myndigheterna i Bagdad. Även om det stämde att al-Qaida hade infiltrerat myndigheterna, hade detta minskat i stor omfattning. Migrationsverket fastslog således att klagandena inte hade lyckats visa att de inte kunde begära skydd från myndigheternas sida. Dessutom var klagandenas hälsotillstånd inte tillräckligt dåligt för att bevilja dem asyl. Det fanns följaktligen inga skäl till att bevilja klagandena asyl eller uppehållstillstånd i Sverige.

16. Klagandena överklagade till Migrationsdomstolen och hävdade att myndigheterna i Irak tidigare inte hade kunnat och framdeles inte skulle kunna skydda dem. De hade kontaktat polisen efter branden i deras hus och företagets lager 2006 och 2008 samt mordet på deras dotter 2008, men sedan dess hade de inte vågat kontakta myndigheterna på grund av risken med att uppge var de uppehöll sig. Tillsammans med sina skriftliga framställningar, bifogade de ett skriftligt och översatt vittnesmål, enligt uppgift från en granne i Bagdad, som uppgav ett en maskerad terroristgrupp den 10 september vid 22-tiden på kvällen hade letat efter klagandena och att denne hade berättat att de hade flyttat till en okänd plats. Grannen berättade också att den klagande maken alldeles efter händelsen hade ringt upp honom och fått reda på det inträffade. Klagandena lämnade också in ett/en översatt hemvistintyg/polisrapport som enligt uppgift skulle bekräfta att klagandenas hus den 12 november 2011 hade bränts ned av en terroristgrupp. Dessutom företedde klagandena en inspelning från en TV-debatt om korruptionen och al-Qaidamedlemmars infiltration av det irakiska styret. I det sammanhanget nämnde klagandena att maken hade deltagit i den offentliga debatten som sändes i Alhurrakanalen i Irak den 25 februari 2008, alltså fyra år tidigare. Klagandena gjorde slutligen genom att lämna in diverse läkarintyg gällande att makens hälsa hade försämrats och att inte kunde få tillfredsställande sjukvård i Irak. Migrationsverket hördes i Migrationsdomstolen. Från dess sida uppgavs bl.a. att de dokument som lämnats in rörande de påstådda händelserna den 10 september och 12 november 2011 var enkla till sin karaktär och hade lågt bevisvärde.

17. Den 23 april 2012 fastställde Migrationsdomstolen Migrationsverkets beslut. Domstolen förklarade att al-Qaidas brottsliga handlingar hade begåtts flera år tidigare och att den klagande maken inte längre gjorde några affärer med amerikanerna. I händelse av att det fortfarande förelåg ett hot mot klagandena ansåg domstolen det sannolikt att de irakiska myndigheterna hade både viljan och kapaciteten att skydda dem. Domstolen noterade slutligen med hänvisning till klagandenas hälsa att den inte kunde anses utgöra några särskilt allvarliga och svåra omständigheter. Med tanke på ovanstående, fanns det följaktligen inga skäl till att bevilja klagandena asyl eller uppehållstillstånd i Sverige.

18. Klagandena överklagade till Migrationsöverdomstolen. Deras begäran om prövningstillstånd avslogs den 9 augusti 2012.

19. Den 29 augusti 2012 lämnade klagandena in en ansökan till Migrationsverket om omprövning av deras ärende. De hävdade att maken hotades av al-Qaida då han hade varit politiskt aktiv. De bifogade en videoinspelning som visade när maken intervjuades på engelska, en som visade en demonstration och en som visade en TV-debatt. Klagandenas begäran avvisades den 26 september 2012. Klagandena överklagade inte det beslutet till Migrationsdomstolen.

II. GÄLLANDE INHEMSK LAG

20. De grundläggande bestämmelser som kan tillämpas på det aktuella målet och som rör utlänningars rätt att komma till och uppehålla sig i Sverige framgår av Utlänningslagen (2005:716).

21. En utlänning som anses vara flykting eller som på annat sätt är i behov av skydd är, med vissa undantag, berättigad till uppehållstillstånd i Sverige (Kapitel 5 § 1 i utlänningslagen). Uttrycket "flykting" hänvisar till en utlänning som befinner sig utanför det land som han eller hon är medborgare i till följd av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp och som inte har möjlighet att, eller som på grund av sin fruktan, inte vill begagna sig av detta lands skydd (Kapitel 4 § 1). Detta gäller oavsett om förföljelsen kan tillskrivas myndigheterna i det aktuella landet eller om dessa myndigheter inte kan förväntas erbjuda skydd mot förföljelse från enskilda personers sida. Med "en alternativt skyddsbehövande utlänning" avses bl.a. en person som har lämnat det land som han eller hon är medborgare i på grund av en välgrundad fruktan för att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (Kapitel 4 § 2).

22. Om ett uppehållstillstånd dessutom inte kan beviljas utifrån ovannämnda skäl, kan ett sådant tillstånd inte desto mindre utfärdas till en utlänning om det efter en sammanlagd bedömning av dennes situation föreligger synnerligen ömmande omständigheter för att låta honom eller henne bli kvar i Sverige (Kapitel 5 § 6). Särskild hänsyn ska bl.a. tas till utlänningens hälsotillstånd. Enligt förarbetet (regeringens proposition 2004/05:170, sid 190-191), kan livshotande fysisk eller psykisk sjukdom mot vilken ingen behandling kan ges i utlänningens hemland utgöra ett skäl till att bevilja uppehållstillstånd.

23. Beträffande verkställandet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut, måste hänsyn tas till risken för dödsstraff eller tortyr samt annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt en särskild bestämmelse om hinder mot verkställande, får en utlänning inte skickas till ett land där det finns goda skäl att tro att han eller hon skulle riskera döds- eller kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (Kapitel 12 § 1). Dessutom får en utlänning i princip inte skickas till ett land där denne skulle riskera förföljelse (Kapitel 12 § 2).

24. Under vissa omständigheter kan en utlänning beviljas uppehållstillstånd även om avvisnings- eller utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft. Detta är fallet när nya omständigheter har uppkommit som antyder att det finns rimliga skäl att bl.a. tro att ett verkställande skulle innebära att utlänningen riskerar dödsstraff eller kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller att det föreligger medicinska eller andra synnerliga skäl till varför beslutet inte borde verkställas (Kapitel 12 § 18). Om ett uppehållstillstånd inte kan beviljas utifrån dessa kriterier, kan Migrationsverket istället besluta om en omprövning av ärendet. En sådan omprövning ska göras om det utifrån nya omständigheter som åberopats av utlänningen kan förmodas att det föreligger bestående verkställighetshinder av den typ som avses i kapitel 12 § 1 och 2 och dessa omständigheter inte kunde ha åberopats tidigare eller att utlänningen kan bevisa att han eller hon har en giltig ursäkt för att inte ha gjort det Om erforderliga villkor inte har uppfyllts, ska Migrationsverket besluta om att inte bevilja omprövning (Kapitel 12 § 19).

25. Ärenden som rör utlänningars rätt att komma till och stanna kvar i Sverige behandlas av tre instanser: Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen.

26. Ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan – med några få undantag som inte har någon betydelse för det aktuella målet – bara verkställas när det har vunnit laga kraft. Överklaganden till domstol av Migrationsverkets beslut i ordinarie förfaranden som rör fastställandet av rätten till asyl och uppehållstillstånd har automatiskt en suspensiv verkan. Om en utlänning efter att det ordinarie förfarandet har vunnit laga kraft inkommer med en ansökan enligt kapitel 12 § 18 eller 19 är det Migrationsverket som har att bestämma huruvida ett verkställande ska skjutas upp (inhibition) till följd av att nya omständigheter framkommit. En sådan ansökan har således ingen automatisk suspensiv verkan och det har inte heller en överklagan till domstol mot Migrationsverkets beslut enligt § 19 (ingen överklagan föreligger mot beslut enligt § 18).

III. RELEVANTA UPPGIFTER OM IRAK

27. Utförliga uppgifter om den allmänna människorättssituationen i Irak samt möjligheterna till intern omplacering till Kurdistanområdet finns bl.a. i M.Y.H. o.a. ./. Sverige, nr 50859/10, § 20-36, 27 juni 2013 samt A.A.M. ./. Sverige, nr 68519/10, § 29-39, 3 april 2014).

Nedanstående information berör händelser och utveckling efter att det senare utslaget avgavs den 3 april 2014.

28. Efter strider som började i december 2013, inledde Islamiska Staten i Irak och Levanten (IS) och dess allierade styrkor i mitten av juni 2014 en större offensiv i norra Irak mot den irakiska regeringen i samband med vilken de intog Samara, Mosul och Tikrit.

29. I en genomgång från Amnesty International från 14 juli 2014, "Civila i skottlinjen" sägs följande:

"Islamiska Staten i Irak och al-Shams (IS) övertagande av Mosul, Iraks näst största stad samt andra städer och byar i nordvästra Irak har lett till ett dramatiskt upptrappning av sekteristiska spänningar samt enorma förflyttningar av samhällen som fruktar sekteristiska attacker och vedergällning. Praktiskt taget hela den icke-sunnitiska befolkningen i Mosul, Tal’Afar och kringliggande områden som kommit under IS kontroll har flytt efter avrättningar, kidnappningar, hot och angrepp på deras egendom och gudstjänstlokaler.

Det är svårt att fastställa den verkliga omfattningen av de avrättningar och kidnappningar som IS har gjort sig skyldigt till. Amnesty International har samlat in uppgifter om dussintals fall. Till dags dato förefaller IS inte i huvudsak ha siktat in sig på civila, men valet av målgrupper – shiamuslimer och deras vallfartsorter – har skapa rädsla och panik bland shiagrupperna som utgör huvuddelen av Iraks befolkning men som är i minoritet i området. Följden har blivit en massutvandring av shiamuslimer och andra minoriteter som t.ex. kristna och yazidier. Sunnimuslimer som förmodas vara motståndare till IS, medlemmar av säkerhetsstyrkorna, statstjänstemän och personer som tidigare arbetade åt de amerikanska styrkorna har också flytt – några efter att IS har siktat in sig på dem och deras familjer.

IS har uppmanat tidigare medlemmar av säkerhetsstyrkorna samt andra som de anser varit inblandade i regeringens förtryck att "ångra sig" och har lovat att inte skada de som gör det. Proceduren omfattar en offentlig ångerförklaring (towba), som i praktiken också innebär ett löfte om trohet och lydnad mot IS i särskilt avsedda moskéer. Många av dem som stannat kvar i IS-kontrollerade områden har anammat erbjudandet och har ångrat sig offentligt. Detta är emellertid inte helt riskfritt eftersom IS på detta sätt få möjlighet att samla in namn, adresser, ID-nummer och andra identifieringsuppgifter till tusentals män som man senare skulle kunna sikta in sig på.

Under tiden har Amnesty International samlat in bevis som pekar på ett mönster av summariska avrättningar av frihetsberövade personer som utförts av irakiska regeringsstyrkor samt shiamilis i städer som Tal’Afar, Mosul och Ba’quba. Flygangrepp av irakiska regeringsstyrkor mot IS-kontrollerade områden har också dödat och skadat dussintals civila – vissa i samband med urskillningslösa angrepp.

Denna genomgång bygger på en tvåveckor lång undersökning i norra Irak under vilken Amnesty International besökte städerna Mosul, Kirkuk, Dohuk och Erbil samt omgivande städer och byar i dessa områden liksom flyktingläger i al-Khaszer/Kalak och Gamawa och har träffat överlevande och släktingar till offer för angrepp från IS och regeringsstyrkornas och deras allierade milisers sida, civila som flytt under konflikten, medlemmar och företrädare för minoriteter, religiösa ledare, lokala organisationer i civilsamhället, internationella flyktingorganisationer samt Peshmergaofficerare. Alla intervjuer som förekommer i dokumentet genomfördes vid detta besök.

...

Amnesty Internationals bedömning är att alla parter i konflikten har gjort sig skyldiga till överträdelser av internationell humanitär rätt bl.a. krigsförbrytelser och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vad som är värre är att deras attacker har gett upphov till omfattande flykt av civila.

När väpnade aktörer opererar i befolkade bostadsområden måste de stridande parterna vidta alla tänkbara försiktighetsåtgärder för att minimera skador på civila. De måste vidta åtgärder för att skydda civila och civila föremål som står under deras kontroll mot följderna av motståndarnas angrepp, bl.a. genom att i möjligaste mån undvika att placera militära mål i eller i närheten av tättbefolkade områden. Internationell humanitär rätt förbjuder också uttryckligen taktik som t.ex. att använda "mänskliga sköldar" för att hindra angrepp på militära mål. Underlåtenhet från en sida att skilja sina stridande från civila och civila mål fråntar inte motståndaren skyldigheten enligt internationell humanitär rätt att enbart rikta angreppen mot stridande och militära mål och att vidta alla nödvändiga försiktighetsåtgärder för att vid dessa skona civilpersoner och civila föremål. Internationell humanitär rätt förbjuder avsiktliga angrepp som riktas mot civilpersoner som inte deltar i fientligheterna, urskillningslösa angrepp (som inte skiljer mellan civila och militära mål) samt oproportionerliga angrepp (som kan förväntas orsaka avsiktlig skada på civilpersoner som är överdrivna i förhållande till de förväntade konkreta och direkt militära fördelarna). Sådana angrepp innebär krigsförbrytelser. Dessa regler gäller undantagslöst och hela tiden i samma omfattning för alla parter i väpnade konflikter.

Konflikten i norra Irak har inneburit att hundratusentals civilpersoner har flytt till närliggande kurdiska områden som styrs av KRG – Kurdistans regionala regering. De flesta av dessa lever under förfärliga förhållanden, vissa i läger för internflyktingar och andra söker skydd i skolor, moskéer, kyrkor och värdsamhällen. Till en början fick civilpersoner som flydde efter att IS hade intagit stora delar av nordvästra Irak tillåtelse att komma in i Irakiska Kurdistan (KRI), men de senaste veckorna har tillträdet för personer som inte är irakiska kurder i stor omfattning begränsats av KRG. Några av de som har flytt söker en fristad i KRI medan andra, huvudsakligen shiamuslimer, turkmener och shabaker vill ta sig söderut till huvudstaden och vidare där huvuddelen av befolkningen är shia och där de anser att de skulle vara tryggare.

Medan den irakiska centralregeringen fortfarande är ansatt av politiska och sekteristiska tvister och KRG i allt större omfattning förefaller fokusera på att införliva flera områden i sitt territorium, får de civila irakier som har hamnat i konflikten allt svårare att hitta skydd och hjälp.

Amnesty International uppmanar samtliga parter i konflikten att omedelbart sluta upp med att avrätta fångar och att kidnappa civilpersoner, att alltid behandla frihetsberövade personer humant, att avstå från urskillningslösa angrepp, t.ex. artilleribeskjutning och oledd flygbombning i områden med stora koncentrationer av civilpersoner. Man upprepar också sin uppmaning till KRG att låta civilpersoner som flyr undan striderna att – oavsett religion och etnicitet – få en fristad i och att på ett säkert sätt få kunna resa genom KRG-kontrollerat område

30. UNHR:s uppfattning om tillbakaskickande till Irak i oktober 2014 innehåller bl.a. följande:

"Inledning

1. Sedan UNHCR:s riktlinjer för Irak från 2012 och promemorian om palestinska flyktingar i Irak från samma år publicerades, har Irak upplevt en ny våldsvåg mellan irakiska säkerhetsstyrkor (ISF) och kurdiska styrkor (Peshmerga) å ena sidan samt "Islamiska Staten i Irak och Levanten" (hädanefter IS) som är verksam både i Irak och Syrien samt närstående väpnade grupper å den andra. Civilpersoner dödas och såras varje dag på grund av denna våldsvåg som bl.a. innefattar självmordsattacker och bilbomber, artilleribeskjutning, flygangrepp samt avrättningar. Som en följd av IS framryckning har Iraks regering enligt uppgift helt eller delvis förlorat kontrollen över betydande delar av landets territorium, i synnerhet i guvernementen Al-Anbar, Ninewa, Salah-Al-Din, Kirkuk och Diyala. Även om ISF och de kurdiska styrkorna, med stöd av amerikanska flygangrepp, nyligen har återtagit kontrollen över några platser, huvudsakligen längs med de interna gränserna mot Kurdistan, är frontlinjerna i allmänhet flytande. Konflikten som åter har trappats upp i Al-Anbarguvernementet i Januari 2014 och som därefter har spridits till andra guvernement har beskrivits som en icke internationell väpnad konflikt. Förlustsiffrorna hittills under 2014 utgör de högsta sedan de värsta sektstriderna 2006-2007.

...

UNHCR:s uppfattning om tillbakaskickande

27. Eftersom situationen i Irak fortfarande är ytterst flytande och instabil och eftersom alla delar av landet rapporteras ha blivit påverkade, direkt eller indirekt, av den pågående krisen anmodar UNHCR staterna att inte med tvång skicka tillbaka personer från Irak innan deras säkerhets- och människorättssituation påtagligt har förbättrats. Under rådande omständigheter uppfyller sannolikt många personer som flyr från Irak kriterierna i 1951 års konvention om flyktingstatus. När kriterierna i 1951 års konvention i samband med avkunnande av dom i ett enskilt mål med en person som ursprungligen kommer från Irak inte visar sig kunna tillämpas, kan troligtvis bredare flyktingkriterier som finns i relevanta regionala instrument eller kompletterande skyddsformer komma att gälla. Under rådande omständigheter med omfattande nya förflyttningar i landet i kombination med storskalig humanitär kris, ökande sekteristiska spänningar och rapporterade tillträdesbegränsningar, i synnerhet till Irakiska Kurdistan, anser UNHCR i princip att det inte är lämpligt att staterna vägrar personer från Irak internationellt skydd utifrån tillämpligheten för ett internationellt flykt- eller omflyttningsalternativ. Beroende på det aktuella målets profil, kan undantag behöva tas under övervägande.

31. Storbritanniens inrikesdepartement, landsrelaterad information och riktlinjer, Irak – intern omflyttning (och tekniska hinder) från 24 december 2014, uppger följande under rubriken "Policysammanfattning":

"Arrangemang för tillbakaskickande från Storbritannien

1.4.1 Nuvarande bestämmelser om tillbakaskickande från Storbritannien till Irak, antingen via Erbil eller Bagdad innebär inget brott mot artikel 3 i ECHR.

Att skaffa civil dokumentation på en ny hemvistort

1.4.2 ID-kort med civilståndsintyg samt nationalitetsintyg är två av de viktigaste typerna av civil dokumentation eftersom de direkt eller indirekt ger tillgång till olika ekonomiska och sociala rättigheter.

1.4.3 En person som har skickats tillbaka till Irak och som inte har kunnat få nya civilstånds- och nationalitetsintyg skulle sannolikt råka ut för betydande svårigheter med att få tillgång till tjänster och uppehälle och skulle hamna i fattigdom som överstiger gränsen för artikel 3.

1.4.4 Personer från icke-ifrågasatta områden i Irak som skickas tillbaka antingen till Erbil eller Bagdad, skulle emellertid i allmänhet kunna skaffa sig civilståndsintyg, nationalitetsintyg samt andra civila dokument antingen genom att återvända till den plats de kommer från eller genom att kontakta regeringsorgan eller ideella organisationer i dessa icke-ifrågasatta områden.

1.4.5 Personer från ifrågasatta områden i Irak som skickas tillbaka till Bagdad skulle i allmänhet kunna skaffa sig civilstånds- och nationalitetsintyg samt övriga civila dokument genom att kontakta ifrågavarande organisationer i Bagdad eller Najaf.

1.4.6 Personer i Storbritannien som vill skaffa sig civilstånds- och nationalitetsintyg skulle kunna kontakta Iraks ambassad i London, under förutsättning att de kan styrka sin identitet. Detta skulle i allmänhet vara möjligt för personer som med tvång skickats tillbaka till Bagdad eftersom dessa skulle ha ett giltigt eller utgånget pass eller ett Laissez-passerdokument.

1.4.7 De som inte kan styrka sin identitet hos Iraks ambassad, kan eventuellt återfå handlingar genom ombud i Irak, dvs. en släkting eller advokat med fullmakt.

Omflyttning till Irakiska Kurdistan (KRI)

1.4.8 Personer som ursprungligen kommer från KRI kan generellt flytta till en annan del av det området.

1.4.9 Etniska kurder som kommer från områden utanför KRI och som skickas tillbaka till Bagdad kan generellt flytta till KRI förutsatt att de regulariserar sina dokument i Bagdad (eller någon annanstans).

1.4.10 För personer som inte är kurder och som har familjeband eller annan koppling till KRI (t.ex. släkt eller tidigare anställning) är omflyttning inom landet vanligtvis ett rimligt alternativ.

1.4.11 För personer med arabiskt eller turkmenskt ursprung blir det svårt att flytta till KRI. Omflyttning till Bagdad eller de södra delarna är ett mer sannolikt alternativ. Om detta inte kan genomföras p.g.a. särskilda omständigheter i ärendet, kan skydd beviljas.

Omflyttning till Bagdad och södra Irak.

1.4.12 Araber, sunnimuslimer, kurder och shiamuslimer kommer generellt att kunna flytta till Bagdad där det enligt uppgift finns en ansenlig befolkning med interna arab- och sunniflyktingar.

1.4.13 Shiamuslimer som vill flytta inom landet kan generellt göra det till de södra guvernementen. Sunnimuslimer kan flytta söderut.

1.4.14 Det finns för närvarande generellt inga oöverstigliga hinder mot att irakiska medborgare flyttar till Bagdad eller till guvernementen i södra Irak, även om alla ärenden måste beslutas individuellt".

32. Human Rights Watch, Världsrapport 2015, Irak, från 29 januari 2015, skriver bl.a.:

"Övergrepp från säkerhetsstyrkornas och regeringsstödda milisers sida

I mars informerade förre premiärministern al-Maliki sina högsta säkerhetsrådgivare att han skulle bilda en ny säkerhetsstyrka bestående av tre miliser: Asa’ib-, Kita’ib Hezbollah-, and the Badrbrigaderna. Dessa miliser kidnappade och mördade civila sunnimuslimer i Bagdad-, Diyala- och Hillaprovinserna vid en tidpunkt då den väpnade konflikten mellan regeringsstyrkorna och sunnimuslimska rebeller höll på att skärpas.

Enligt vittnesmål samt uppgifter från läkare och från regeringen hade regeringsvänlig milis mellan 1 och 9 juni 2014 gjort sig skyldig till mord på 61 sunnimuslimska män samt åtminstone ytterligare 48 sådana i mars och april i byar och städer i det s.k. "Bagdadbältet". Dussintals innevånare i fem städer i Bagdadbältet uppgav att säkerhetsstyrkor tillsammans med regeringsstödd milis angrep deras städer, kidnappade och dödade boende samt brände ner deras hem, boskap och skördar.

En överlevande från en attack på en sunnimuslimsk moské i östra Diyalaprovinsen i augusti uppgav att medlemmar i Asa’ib Ahl al-Hagg gick in i moskén i samband med fredagsbönen och dödade imamen samt öppnade eld mot övriga män och dödade minst 70 personer. Tre andra innevånare i Diyala rapporterade att Asa’ib Ahl al-Haqq hade kidnappat och mördat deras släktingar.

Irakiska säkerhetsstyrkor och milis med koppling till regeringen var ansvariga för att olagligen ha avrättat minst 255 fångar i irakiska städer i juni. Majoriteten av säkerhetsstyrkorna och milisen består av shiamuslimer medan fångarna var sunnimuslimer. Minst åtta av de dödade var pojkar under 18 år".

33. Tyska federala migrations- och asylmyndigheten, Informationscentrum för asyl och migration – Informationsmeddelande (9 februari 2015) uppgav bl.a.:

Irak ...

Säkerhetssituationen

De dagliga rapporterna om väpnade sammanstötningar och själmordsbombningar fortsätter utan avbrott. En självmordsattack i Bagdad den 9 februari 2015 dödade minst 12 personer. Fler än 40 skadades. Attacken genomfördes i Kadhimiyadistriktet som har en stor shiamuslimsk befolkning. Hittills har ingen tagit påsig ansvaret för attacken. Den 7 februari 2015 dödades fler än 30 personer och mer än 70 skadades av självmordsbombare i Bagdad. Huvuddelen av de dödade var enligt uppgift shiamuslimer och säkerhetspersonal.

Det nattliga utegångsförbudet i Bagdad hävdes den 7 februari 2015.

Islamiska Staten (IS) uppges ha dödat 48 personer i sitt territorium i Irak sedan början av året, huvuddelen i staden Mosul (Niniveprovinsen) samt dess förorter.

...”

34. Den 9 mars rapporterade Irakiska Nyheterna (IraqiN) att den amerikanska stabschefen Martin Dempsey i en gemensam presskonferens med den irakiska försvarsministern Khalid al-Ubaidi hade sagt: "Att skydda Bagdad och al-Mosuldammen liksom Hadithadistriktet är några av den internationella koalitionens viktigaste uppgifter".

LAGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

35. Klagandena påstod deras avvisning till Irak skulle innebära en kränkning av artikel 3 i konventionen. Denna bestämmelse lyder:

"Ingen ska behöva utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller straff".

36. Regeringen bestred detta resonemang.

A. Tillåtlighet

37. Domstolen konstaterar att denna del av klagomålet inte är uppenbart ogrundad i betydelsen av artikel 35 § 3 a i konventionen. Den konstaterar vidare att den inte på några andra grunder är otillåtlig. Den ska således förklaras vara tillåtlig.

B. Föreliggande fakta

1. Parternas framställningar

(a) Klagandena

38. Klagandena har i huvudsak framställt samma anspråk och åberopat samma omständigheter som framlagts för de svenska myndigheterna. De underströk att al-Qaida hade letat efter den klagande maken inte bara under perioden mellan 2004 och 2008, utan också den 10 september 2011 vid deras hus i Bagdad. Den 12 november 2011 hade huset dessutom bränts ned av terrorister.

39. I sina yttranden från 9 januari 2013 och med hänvisning till en inspelning från en TV-sänd offentlig debatt som lämnats in till de inhemska myndigheterna och till domstolen, där maken enligt uppgift medverkade i februari 2010, tillade klagandena att maken nu också riskerade förföljelse från de irakiska myndigheternas sida eftersom han i samband med debatten hade kritiserat den irakiska regeringen eller i bästa fall kommer myndigheterna inte att vilja skydda honom.

40. Klagandena bestred den landinformation som myndigheterna i Sverige hade tagit hänsyn till i samband med det inhemska förfarandet samt regeringen i dess yttranden till domstolen. Enligt klagandenas uppfattning hade regeringen fel när man antog att Irak började bli säkrare jämfört med 2011 – attackerna hade tvärtom ökat.

41. Klagandena påstod slutligen att de inte hade något lämpligt flyktalternativ. De talar inte kurdiska, de har ingen släkt eller något socialt nätverk i norra Irak och skulle inte kunna försörja sig.

(b) Regeringen

42. Regeringen hävdade, utan att vilja underskatta den oro som med all rätt kunde ges uttryck för beträffande den rådande människorättsliga situationen i Irak, att detta i sig inte räckte för att konstatera att en utvisning av klagandena till det landet, t.ex. till Bagdad, skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

43. Beträffande föreliggande mål, försäkrade regeringen först att Migrationsverket och domstolarna hade gjort ingående bedömningar. Under rättegången hade klagandena fått många tillfällen att framlägga sin sak. Migrationsverket hade genomfört ett flertal intervjuer med klagandena med hjälp av deras juridiska ombud. De hade blivit uppmanade att inkomma med skriftliga yttranden om deras intervjuer. Med hänsyn till migrationsorganens expertkunskaper hävdade regeringen dessutom att deras slutsatser skulle tillmätas betydande vikt.

44. Beträffande klagandenas egen risk, godtog regeringen att den klagande maken hade samarbetat med amerikanerna och att denne som en följd av detta blivit föremål för allvarliga hot och våld från al-Qaidas sida under åren 2004 till 2008. Eftersom maken 2008 hade avslutat sitt samarbete med amerikanska företag och då familjen bodde kvar i Bagdad fram till december 2010 respektive september 2011 utan att ha blivit utsatt för ytterligare direkta hot, ansåg regeringen det vara osannolikt att hoten mot klagandena fortfarande var så påtagliga att en utvisning till Irak skulle medföra ett brott mot artikel 3 i konventionen.

45. Vad beträffar påståendet att al-Qaida fortfarande hade letat efter maken den 10 september 2011 i deras hus i Bagdad, påpekade regeringen att denne inte hade nämnt något om dessa hot i sina intervjuer med Migrationsverket som ägde rum några veckor efter det påstådda hotet, den 26 september and 11 oktober 2011 – han bekräftade tvärtemot att han själv inte hade blivit hotad sedan 2008.

46. På samma sätt konstaterade regeringen att vad beträffar den påstådda nedbränningen av klagandenas hus av en terroristgrupp den 12 november 2011, hade de handlingar som lämnades in till stöd för detta också varit av en enkel karaktär och befanns av Migrationsverket ha lågt bevisvärde.

47. Regeringen ifrågasatte inte att maken hade deltagit i en debatt som sändes i Alburrakanalen den 12 februari 2008. Den konstaterade emellertid att det först var i hans skriftliga framställning till Migrationsdomstolen den 1 februari 2012 som han över huvud taget nämnde sin medverkan i denna debatt. I sin överklagan till Migrationsöverdomstolen och i sin begäran om omprövning till Migrationsverket ändrade han sina uppgifter och påstod att debatten hade ägt rum i februari 2010. Regeringen fäste uppmärksamhet vid det faktum att när man öppnar DVD:n på en dator, kan man se att filen senast ändrades den 4 mars 2008. Mot denna bakgrund ansåg regeringen att det fanns skäl att ifrågasätta klagandenas trovärdighet på den punkten. Det var dessutom först i deras yttrande till domstolen från 13 januari 2013 som klagandena framhöll att maken nu också riskerade att bli förföljd av de irakiska myndigheterna eftersom han offentligt hade kritiserat den irakiska regeringen i samband med debatten. De svenska myndigheterna fick aldrig ta del av detta anspråk och klaganden hade under alla omständigheter inte inkommit med några dokument eller bevis till stöd för sitt påstående att de irakiska myndigheterna letade efter maken eller att något rättsförfarande hade inletts mot honom för att han kritiserat regeringen i Irak.

48. Om domstolen skulle konstatera att klagandena var hotade av al-Qaida i Bagdad, framhöll regeringen slutligen att det fanns ett inhemskt flyktalternativ så tillvida att klagandena skulle kunna flytta till Kurdistanområdet. Sådan omflyttning krävde inte någon referensperson och interna flyktingar i Kurdistanområdet hade samma rättigheter som andra innevånare, dvs. tillgång till sjukvård, utbildning och arbetsmarknad.

2 . Domstolens bedömning

(a) Allmänna principer

49. Domstolen upprepar att de fördragsslutande parterna enligt vedertagen internationell rätt och utifrån deras fördragsåtaganden, däribland konventionen, har rätt att kontrollera utlänningars inresa, vistelse och utvisning (se t.ex. Abdulaziz, Cabales och Balkandali ./. Storbritannien, utslag från 28 maj 1985, serie A nr 94, sid. 34, § 67; Boujlifa ./. Frankrike, utslag från 21 oktober 1997, Rapporter 1997‑VI, sid. 2264, § 42; samt Üner ./. Nederländerna [SK], nr 46410/99, § 54, ECHR 2006-XII). En fördragsslutande stats utvisning av en utlänning kan emellertid ge upphov till ett ärende enligt artikel 3 och därigenom väcka den statens ansvarsskyldighet enligt konventionen om det har konstaterats föreligga konkreta skäl att anta att personen ifråga, om denne avvisades, skulle riskera att bli utsatt för behandling i strid mot artikel 3 i mottagarlandet. Under sådana omständigheter innebär artikel 3 ett åtagande att inte avvisa personen ifråga till det landet (se, bl.a. källor Saadi ./. Italien [SK], nr 37201/06, § 124-125, ECHR 2008-...).

50. Bedömningen huruvida det föreligger konkreta skäl för att anta att klaganden faktiskt löper en sådan risk, kräver ofrånkomligen att domstolen jämför förhållandena i mottagarlandet med bestämmelserna i konventionen (Mamatkulov och Askarov ./. Turkiet [SK], nr 46827/99 och 46951/99, § 67, ECHR 2005-I). Dessa bestämmelser innebär att den dåliga behandling som klaganden påstår att han/hon riskerar vid ett tillbakaskickande måste uppnå en minsta allvarsgrad om den ska hamna inom ramen för artikel 3. Sådan bedömning är relativ och beror på samtliga omständigheter i målet (Hilal ./. Storbritannien, nr 45276/99, § 60, ECHR 2001-II). På grund av den beviljade rättighetens absoluta karaktär kan artikel 3 i konventionen också tillämpas om faran/risken härrör från personer eller grupper som inte är tjänstemän. Det måste emellertid framgå att risken är verklig och att myndigheterna i mottagarstaten inte har möjlighet att undanröja risken genom att erbjuda tillfredsställande skydd (H.L.R. ./. Frankrike, utslag från 29 april 1997, Rapporter 1997-III, § 40).

51. Bedömningen av huruvida det föreligger en verklig risk måste med nödvändighet vara ytterst noggrann (Chahal ./. Storbritannien, utslag från 15 november 1996, Rapporter 1996-V, § 96; samt Saadi ./. Italien, som hänvisas till ovan, § 128). Det är i princip klaganden som har att åberopa bevis som kan bestyrka att det finns konkreta skäl för att anta att om den åtgärd som klagomålet gäller skulle genomföras, skulle denne faktiskt riskera att utsättas för behandling som står i strid mot artikel 3. I det avseendet bekräftar domstolen att på grund av den särskilda situation som asylsökande ofta befinner sig i, är det ofta nödvändigt att hellre fria än fälla när det gäller bedömningen av hur trovärdiga deras uppgifter och de dokument som de lämnat in till stöd för dessa är. När det emellertid framkommer uppgifter som ger starka skäl att ifrågasätta sanningshalten i en asylsökandes framställningar, måste den enskilda personen lämna en tillfredsställande förklaring till de påstådda avvikelserna, (se bl.a. källor, Collins och Akaziebie ./. Sverige (besl.), nr 23944/05, 8 mars 2007; samt Hakizimana ./. Sverige (besl.), nr 37913/05, 27 mars 2008).

52. I ärenden som rör utvisning av asylsökande, undersöker domstolen inte själv den aktuella asylansökningen eller hur staterna fullgör sina åtaganden enligt Genevekonventionen rörande flyktingars status. Den måste dock vara övertygad om att den bedömning som myndigheterna i de fördragsslutande staterna gör är tillfredsställande och i tillfredsställande grad har stöd i inhemskt material liksom material från andra tillförlitliga och objektiva källor, som t.ex. andra fördragsslutande eller icke-fördragsslutande stater, organ inom Förenta Nationerna och andra ansedda ideella organisationer (NA. ./. Storbritannien, nr 25904/07, § 119, 17 juli 2008).

(b) Den allmänna situationen i Irak

53. Domstolen konstaterar att en allmän situation med våld normalt inte i sig medför en kränkning av artikel 3 i händelse av en utvisning (H.L.R. ./. Frankrike, som hänvisas till ovan, § 41). Domstolen har emellertid aldrig uteslutit möjligheten att en allmän våldssituation i ett mottagarland kan vara tillräckligt allvarlig för att medföra att varje förvisning dit med nödvändighet skulle bryta mot artikel 3 i konventionen. Domstolen skulle likväl bara anta ett sådant synsätt i de mest extrema fallen med allmänt våld, där det finns risk för att bli illa behandlad helt enkel genom att en individ utsätts för sådant våld när han/hon återvänder (N.A. ./. Storbritannien, som hänvisas till ovan, § 115).

54. Under de senaste fem åren har domstolen i ett flertal ärenden som rör avvisning till Irak fastställt att den allmänna situationen där inte i sig var så allvarlig att den om en person skulle återvända till det landet gav upphov till en kränkning av artikel 3 i konventionen (se, bl.a., F.H. ./. Sverige, nr 32621/06, § 93, 20 januari 2009; M.Y.H. o.a. ./. Sverige, nr 50859/10, § 57, 27 juni 2013 samt A. A. M. ./.Sverige, nr 68519/10, § 63, 3 april 2014).

55. Domstolen noterar att situationen markant har förvärrats sedan juni 2014 då IS och allierade styrkor inledde en större offensiv i norra Irak mot den irakiska regeringen i samband med vilken Samara, Mosul och Tikrit intogs (se punk 28-30 ovan). Den framhåller också UNHCR:s uppfattning om tillbakaskickande till Irak i oktober 2014, där man anmodar stater att inte tvinga personer från Irak att återvända förrän säkerheten och människorättssituationen markant har förbättrats. Det finns trots allt inga internationella rapporter om Irak som skulle kunna få domstolen att konstatera att den allmänna situationen i Irak nu är så allvarlig att den i sig skulle innebära en kränkning av artikel 3 i konventionen om en person återvände till det landet (se punkt 31 till 34).

56. Klaganden påstår dessutom inte att de allmänna förhållandena i Irak enkom skulle hindra att de återvände till Irak. De försäkrade istället att den allmänna situationen tillsammans med hoten från al-Qaida i Irak faktiskt skulle innebära en risk för att bli utsatta för behandling i strid mot artikel 3.

(c) Särskilda omständigheter som gäller för klagandena

57. Domstolen noterar först att den klagande makan och sonen av Migrationsverket förhördes två gånger och att maken förhördes tre gånger. Deras klagomål undersöktes ytterst noga både av Migrationsverket och av Migrationsdomstolen som avgav beslut med skäl till sitt beslut. Båda instanser bekräftade att den klagande maken hade samarbetat med amerikanerna och att denne som en följd av detta utsattes för allvarliga hotelser och våld från al-Qaida under åren 2004-2008. Efter att maken hade avslutat sitt samarbete med amerikanska företag 2008, ansåg båda inte att det var troligt att hotbilden mot klagandena fortfarande var så aktuell och så konkret att det vore försvarligt att bevilja asyl.

58. Inför Migrationsverket bekräftade maken att han inte hade fått några personliga hot från al-Qaida sedan 2008. Efter att Migrationsverket hade vägrat dem asyl den 22 november 2011, ändrade klagandena sin förklaring och uppgav att al-Qaida också den 10 september 2011 hade kommit till deras hus i Bagdad och letat efter maken och därefter bränt ner huset den 12 november samma år. Domstolen noterar att Migrationsverket inte hade uppfattat klagandena och de dokument de lämnat in i dessa avseenden som trovärdiga. Domstolen finner det anmärkningsvärt att maken inte nämnde den första händelsen för Migrationsverket trots att han blev intervjuad där tre gånger. Den konstaterar dessutom att dokumenten, som också har lämnats in till domstolen, dvs. ett översatt vittnesmål från en granne samt ett/en översatt hemvistintyg/polisrapport som enligt uppgift intygade att al-Qaida också letade efter maken och att de brände ner klagandenas hus den 12 november 2011 är mycket enkla, varför man skulle kunna ifrågasätta deras äkthet. Den finner följaktligen inga skäl att inte instämma med Migrationsverket att klagandena inte har lyckats bevisa sitt påstående om att de hotades och förföljdes av al-Qaida efter 2008.

59. Det finns också trovärdighetsproblem kring klagandenas påstående att maken deltog i en TV-sänd offentlig debatt i februari 2010 där han kritiserade Iraks regering och att han därför nu också kunde bli förföljd av de irakiska myndigheterna. Domstolen konstaterar att klagandena över överhuvudtaget inte nämnde inspelningen för Migrationsverket trots att de flera gånger blev intervjuade. Maken lämnade in inspelningen första gången i samband med sin skriftliga framställning till Migrationsdomstolen den 1 februari 2012. Han uppgav emellertid nyligen att inspelningen var från 12 februari 2008. Han åberopade inte på något sätt den inspelningen som stöd för familjens begäran om asyl. Det var först i hans överklagan till Migrationsöverdomstolen och begäran till Migrationsverket om en omprövning som han ändrade sin förklaring och uppgav att debatten hade ägt rum i februari 2010 och det var först i hans yttranden till domstolen från 13 januari 2013 som han hävdade att han nu, till följd av debatten, riskerade förföljelse från de irakiska myndigheternas sida. När den här frågan framlades för myndigheterna i Sverige, var dessa inte övertygade om att inspelningen var från februari 2010 eller att klagandena inte skulle kunna få skydd från de irakiska myndigheterna eftersom maken offentligt hade kritiserat dem i samband med debatten. Inför domstolen har regeringen dessutom påpekat att när man öppnade Dvd:n på en dator kunde man se att filen senast hade ändrats den 4 mars 2008. Dvd:n hade också lämnats in till domstolen och när det gäller frågan om klagandena hade uttömt inhemska rättsmedel med avseende på denna framställning, kan domstolen bara hålla med de svenska myndigheterna att klagandena inte hade lyckats bestyrka att inspelningen gjordes efter 4 mars 2008 och i synnerhet att maken nu också riskerade förföljelse från de irakiska myndigheternas sida på grund av detta.

(d) Slutsats

60. Med hänsyn till ovanstående och med tanke på att den klagande maken avslutade sina affärer med amerikanerna 2008, att al-Qaidas senaste bekräftade attack mot klagandena ägde rum i oktober 2008, dvs. för nästa sex och ett halvt år sedan och i synnerhet att den klagande familjen bodde i Bagdad fram till december 2020 respektive september 2011 utan att ha bevisat att de var utsatta för fortsatta direkta hot, stödjer domstolen de svenska myndigheternas bedömning att det inte finns tillräckliga bevis för slutsatsen att klagandena skulle stå inför en verklig risk att bli utsatta för behandling som stod i strid mot artikel 3 i konventionen när de återvände till Irak.

II. ÖVRIGA PÅSTÅDDA KRÄNKNINGAR AV KONVENTIONEN

61. Klagandena klagade också enligt artikel 6 i konventionen på att deras rätt till rättvis rättegång hade kränkts. Domstolen konstaterar att denna bestämmelse inte gäller för asylförfaranden eftersom dessa varken handlar om att fastställa civila rättigheter eller skyldigheter eller eventuellt brottsåtal (Maaouia ./. Frankrike [SK], nr39652/98, § 40, ECHR 2000-X). Härav följer att detta klagomål i materiell bemärkelse är oförenligt med bestämmelserna i konventionen och måste avvisas i enlighet med artikel 35 § 3 a och 4.

62. Klagandena påstod vidare enligt artikel 14 i konventionen att deras ärende inte hade utretts lika noggrant som andra mål i svenska domstolar och att de av den anledningen hade diskriminerats i egenskap av utländska medborgare. Domstolen har inte kunnat finna några detaljer som skulle kunna innebära att klagandena hade diskriminerats på grund av deras nationalitet. Härav följer att denna del av klagomålet också uppenbart är ogrundad och måste förklaras som otillåtlig i enlighet med artikel 35 § 3 a och 4 i konventionen.

II. REGEL 39 I DOMSTOLENS ARBETSORDNING

63. Domstolen upprepar att det aktuella utslaget i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen inte vinner laga kraft förrän (a) parterna förklarar att de inte yrkar på att målet hänskjuts till stor kammare, eller (b) tre månader efter datum för utslaget, eller (c) stora kammarens panel avslår varje begäran om hänskjutande enligt artikel 43 i konventionen.

64. Den anser att de indikationer som getts till regeringen enligt regel 39 i domstolens arbetsordning (se punkt 4 ovan) fortfarande måste gälla till dess det aktuella utslaget vinner laga kraft eller till dess domstolen fattar nytt beslut i detta avseende (se operativa delen).

AV DESSA SKÄL,

1. Förklarar domstolen enhälligt den del av klagomålet som rör artikel 3 tillåtlig och resten av klagomålet otillåtlig.

2. Fastställer domstolen, med fem röster mot två, att avvisningsbeslutet mot klagandena inte skulle ge upphov till en kränkning av artikel 3 i konventionen;

3. Beslutar domstolen enhälligt att i enlighet med regel 39 i domstolens arbetsordning gentemot regeringen också i fortsättningen förklara att det är önskvärt för ett korrekt förfarandet att inte utvisa klagandena förrän det aktuella utslaget vinner laga kraft, eller tills vidare beslut.

Upprättat på engelska och meddelat skriftligen den 4 juni 2015 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning.

Milan BlaškoMark Villiger
Biträdande justitiesekreterareOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas följande avvikande uppfattningar denna dom:

(a) delvis skiljaktig uppfattning från domare Zupančič,

(b) skiljaktig uppfattning från domare De Gaetano.

M.V.
M.B.

DELVIS SKILJAKTIG UPPFATTNING FRÅN DOMARE ZUPANČIČ

Jag beklagar att jag inte kan ansluta mig till majoriteten som inte konstaterar någon kränkning i detta mål.

Utslaget är fullt med detaljer som rör den allmänna situationen i Irak liksom med närmare uppgifter om klagandenas individuella situation. Som jag har påpekat i tidigare separata uppfattningar, är lagen emellertid illa utrustad för att hantera framtida händelser, dvs. i majoriteten av målen hanterar den tidigare historiska händelser. Undantagen till detta är sällsynta, däribland förutsägelser som å ena sidan syftar till häktning av svaranden p.g.a. risken för att denne ska avvika, upprepa sin förseelse eller för att mixtra med bevisen och förutsägelser om vad som i framtiden är det bästa för barnet i vårdnadstvister å den andra. I de flesta andra fall arbetar vi med händelser som redan har inträffat och som av en eller annan anledning har fastnat i det förflutna.

En särskild underkategori till rättsvetenskapen handlar om "att förutse och förhindra skadligt beteende" – och det är en vedertagen uppfattning att sådana förutsägelser är spekulativa. Gluecks berömda prediktionstabeller1 [1] om ungdomsbrottslingar byggde på omfattande och långsiktiga statistiska data, som inte finns tillgängliga i enskilda fall. Där det m.a.o. finns statistiskt säkerställda data om ett tillräckligt stort urval, kan en förutsägelse om vad som kommer att hända vara vettig. I enskilda fall är det rena gissningen.               I R. ./. Adams [1996] 2 Cr App R 467, [1996] Crim LR 898, CA och R ./. Adams [1998] 1 Cr App R 377, tillämpades t.ex. det välkända Bayesteoremet för att bedöma den retrospektiva sannolikheten för en tidigare händelse. Bayes teorem är en matematisk formel som tillåter regression från en abstrakt sannolikhet till en alltmer konkret trolighet. Användningen av denna anordning inom bevisrätten är föremål för polemik och ändå är detta det enda matematiskt rationella sättet att bedöma sannolikheten för en framtida händelse. Det används med utgångspunkt från omfattande statistikuppgifter i försäkringsrelaterade aktuarietabeller för att bedöma den mer specifika sannolikheten för att t.ex. en särskild bilförare råkar ut för en tänkbar trafikolycka. Det finns så klart ingen sådan rationell möjlighet när det gäller att fastställa sannolikheten för att asylsökande kommer att torteras efter att de har utvisats till ursprungslandet. Om dessa risker skulle bli verklighet skulle domstolen knappast bli underrättad om dem. Faktum är att domstolen helt enkelt inte vet hur många falsk-negativa uppgifter om tortyr efter utvisning till ursprungslandet som den har beslutat om i det förflutna. Det här är personer vi aldrig får höra av igen.

Häri ligger en annan viktig skillnad mellan ett vanligt rättsfall som å ena sidan handlar om en tidigare historisk händelse och ett utslag som är en förutsägelse om vad som kommer att eller inte kommer att hända i framtiden, å den andra.

I mål som rör en historisk händelse förblir en domstols utslag, med sällsynta undantag som leder till ny rättegång och som på senare tid huvudsakligen härrör från användningen av DNA-bevis, orubbat. Den framstår villkorslöst som slutgiltig: en dom som alltid är riktig. Rättssystemen är, med sällsynta undantag, således inte anpassade till verklighetens negativa återkoppling. Hur som helst är lagen på grund av denna brist på kontakt med verkligheten inte någon vetenskap – dess utslag om historiska händelser går, som Karl Popper skulle ha uttryckt saken, definitivt inte att förfalskas.

När det gäller förutsägelser om vad som ska hända vid utvisning till ursprungslandet, gäller detta emellertid inte längre. Sådana utslag kan förfalskas. Den person som på detta vis utvisas, utlämnas eller skickas tillbaka kommer de facto antingen att få stå ut med de konsekvenser som den här domstolen har spekulerat över, eller ej. Frågan är om den här domstolen någonsin kommer att få underrättelser om dem (sannolikt inte). Här skulle, i motsats till de flesta andra rättsfall, den negativa återkopplingen bli tillgänglig först om det fanns ett rättsmedel med vars hjälp domstolen kunde bekräfta konsekvenserna av dess gissningar om framtida händelser.

Ordalydelsen i FN-konventionen om tortyr (UN CAT) förbjuder i sin art. 3 (1) 2 [2], utvisning om klaganden skulle riskera tortyr. Underparagraf (2) föreskriver att behörig myndighet måste ta hänsyn till alla relevanta överväganden, i förekommande fall om det i den berörda staten föreligger ett konsekvent mönster av grov, uppenbar eller storskalig kränkning av de mänskliga rättigheterna.

Klart är att det senare kriteriet har att göra med den abstrakta sannolikhet som måste tas hänsyn till, under det att "alla relevanta överväganden" hör ihop med vårt Chahal-test3 [3], enligt vilket faran måste vara “verklig och personlig”, dvs. konkret och specifik. Detta är helt logiskt, men frågan kvarstår om vilken den verkliga risken är för att bli föremål för behandling i strid mot artikel 3 i ECHR i mottagarlandet. Klagandenas beklagliga tidigare erfarenheter i detta mål borde ses som en konkret grund för slutsatsen att något jämförbart skulle kunna hända dem efter att de blivit utvisade till Irak. Sannolikhetsbedömningen är ofrånkomligen subjektiv och spekulativ. 4 [4]

I rent epistemologiska termer är detta inget nytt eftersom lagen i praktiken alltid har varit tvungen att hantera bristen på bevis. Enligt den romerska lagen var praetorn t.ex. tvungen att avge ett utslag – han hade oftast inte möjligt att fatta ett beslut om oklart fall (non-liquet) – även om bevismaterialet var ofullständigt eller t.o.m. knapphändigt. Den självklara lösningen är att tillgripa antaganden, dvs. bevisbördan å ena sidan och risken för brist på övertygelse å den andra. I vissa mål har lagen till och med tillgripit fantasi, vilket ligger mycket nära obestridliga antaganden.

Lagen kan t.ex. anta regeln att den domare som funderar över sannolikheten för att svaranden ska avvika, måste, om han är tveksam, hålla sig till antagandet att detta faktiskt kommer att inträffa, vilket innebär att han måste döma till häktning. Mer allmänt är domstolen i vårdnadstvister skyldig att gå på vad den anser vara för barnets bästa. I tveksamma fall måste den följa denna rekommendation.

När det handlar om utvisningsärenden härrör den uppenbara lösningen från Blackstones berömda tes: “Alla sannolika bevis på en kriminell handling bör antas med försiktighet för enligt lagen är det bättre att tio skyldiga undkommer än att en oskyldig part lider.” 5 [5] Är det för mycket begärt att kräva detsamma när det handlar om de oskyldiga personer som utvisas eller skickas tillbaka till ursprungslandet? Enligt Blackstone är sannolikheten en på tio för ett frikännande, dvs. av en person för vilken det nästan säkerligen hade funnits en viss sannolikhet för att han skulle ha begått ett brott. Ett sådant antagande till förmån för fullständigt oskyldiga människor borde med nödvändighet vara högre än så – argumentum de maiore ad minus.

II

Vi ska nu övergå till detaljerna i målet. Klaganden är 52 år, hustrun är 50 år och sonen 15 år.

Klagandena hävdar att om de återvänder till Irak riskerar de att trakasseras av al-Qaida. Maken har redan varit och kanske fortfarande är uppsatt på al-Qaidas dödslista i det landet. Den 26 oktober 2004 försökte al-Qaida mörda denne och han fick till följd av detta ligga på sjukhus i tre månader. 2005 kidnappades klagandens bror av al-Qaida till följd av klagandens påstådda samarbete med amerikanerna. Klagandena flydde sedan till Jordanien och blev kvar där fram till december 2006. Strax därefter placerades en bomb bredvid deras hus (bomben exploderade inte eftersom den upptäcktes i tid) och förövaren erkände senare att han fått betalt av al-Qaida för att mörda maken. I januari 2008 återvände klagandena trots detta till Bagdad. I oktober samma år blev maken och dottern beskjutna när de körde bil. Dottern dog i samband med den händelsen. Familjen började därefter flytta runt i Bagdad för att inte bli dödade. Vid 22-tiden den 10 september 2011 kom enligt uppgift en maskerad terrorist och letade efter maken (se § 16 i utslaget). Klagandena framlade också ett/en översatt hemvistintyg/polisrapport som bekräftade att deras hus hade bränts ner av en terroristgrupp den 12 november 2011 (ibid.)

Det svenska migrationsverket avvisade emellertid, trots att man erkände att klagandena hade styrkt sin identitet och att deras asylberättelse var trovärdig (§ 15) och trots att man också hade erkänt att de varit offer för "grovt våld och grova trakasserier", deras asylbegäran huvudsakligen på grund av att de inte på ett tillfredsställande sätt hade visat att de inte skulle kunna begära skydd från myndigheterna om de skickades tillbaka till Irak. Efter att klagandena överklagat till Migrationsdomstolen, förklarade Migrationsverket att de kompletterande bevisdokument som lämnades in tillsammans med överklagandet (beträffande händelserna i september och november 2011) hade "en förenklad karaktär och lågt bevisvärde". I sitt beslut, där man fastställde Migrationsdomstolens beslut, ansåg Migrationsverket att myndigheterna i Irak "antagligen" kan och vill skydda klaganden och dennes familj (§ 17). Migrationsdomstolen avslog den klagande makens påståenden om att han inte kunde få tillfredsställande sjukvård för sitt dåliga hälsotillstånd i Irak. Punkt 16 i utslaget förklarar inte vad det egentligen är som klagandens inlämnade läkarintyg bekräftar. I punkt 19 i utslaget hittar vi en hänvisning till ständiga hot från al-Qaida med koppling till klagandens politiska verksamhet efter att han intervjuats på engelska i en TV-debatt.

En begäran om omprövning av målet med hänsyn till kompletterande bevis avslogs av Migrationsverket den 26 september 2012 (§ 19).

Skälen till de svenska myndigheternas beslut var som vanligt bevisbaserade och byggde på den uppskattade trovärdigheten av klagandenas påståenden å ena sidan och på den uppfattade förmågan hos de irakiska myndigheterna att erbjuda skydd å den andra. När det gäller bevisbaserade trovärdighetsbedömningar är de som de svenska myndigheterna gör visserligen mer exakta än de som den här domstolen utifrån akten i målet skulle kunna göra.

Det finns emellertid två odiskutabla fakta som det inte kan finnas något som helst tvivel om – å ena sidan al-Qaidas direkta angrepp på klaganden och å den andra att dottern sköts till döds i Bagdad. Dessa två fakta har en koppling till den allmänna situationen i Bagdad och Irak, dvs. till den mer eller mindre ständiga förekomsten av hot från denna terroristorganisation. Det faktum att någon redan direkt har angripits på ovan beskrivna sätt borde i princip få domstolen att ytterst noga undersöka den fara som oupphörligen hotar klagandena (även om det grundar sig på bristfällig framställan).

Oavsett det påstått låga bevisvärdet av vissa av de skriftliga vittnesmål som lämnats in till de svenska myndigheterna är det återigen orimligt att hävda att bevisbördan och risken för brist på övertygelse tungt borde vila på klagandena. Å ena sidan angreppen på klaganden och å andra sidan dotterns död som orsakades av al-Qaida är mer än tillräckligt för att ge upphov till ett prima faciefall i fråga om klagandenas asylbegäran. Det betyder i sin tur att bevisbördan och risken för brist på övertygelse borde åvila staten – och i synnerhet när det gäller Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Åläggandet att skaffa fram bevis, som skiljer sig från bevisbördan, flyttas således över på svarandestaten som har att bevisa att klaganden (eller klagandena i föreliggande mål) vid sin återkomst till Irak inte kommer att råka ut för förhållanden eller situationer som skulle stå i strid mot artikel 3.

III

Liksom i så många andra svenska mål ställs man här inför den besynnerliga inställningen till bedömning av bevis hos de svenska migrationsmyndigheterna, som om bristen på trovärdighet hos klagandena i vissa fall i sig skulle upphäva bevisvärdet av andra välgrundade fakta.

Under alla omständigheter spekuleras det återkommande om vad som kommer att eller inte kommer att hända vid utvisningen av klagandena till deras ursprungsland, som om klagandenas trovärdighet i vissa av de frågor som lämnats in till Migrationsverket skulle bevisa att resten av deras påståenden, också, sakar beviskraftigt värde. Det hävdas t.ex. (av Migrationsverket) att nedbränningen av klagandenas hus inte har styrkts i tillfredsställande grad och att denna brist på bevis negativt påverkar andra bevis som klagandena har anfört. Denna smittoeffekt förekommer hela tiden i svenska mål. I synnerhet Migrationsverket vill gärna bortse från kalla fakta på grund av uppfattningen om klagandenas bristande trovärdighet ifråga om andra föregivna faktauppgifter.  Frågan gäller emellertid inte (o)ärligheten hos klagandena som uppenbarligen kommer att försöka med allt möjligt för att undvika utvisning.

I detta och andra liknande mål kan det inte överbetonas att skyldigheten att framlägga bevis och risken för brist på övertygelse, så snart prima-faciefallet i klagandenas favör har fastställts, tungt vilar på regeringens axlar.

Europadomstolen för mänskliga rättigheter är den sista instansen där sådant borde få inträffa.

SKILJAKTIG UPPFATTNING FRÅN DOMARE DE GAETANO

Jag instämmer inte med slutsatsen att verkställandet av avvisningsbeslutet mot klagandena inte skulle ge upphov till en kränkning av artikel 3 i konventionen och detta av i allt väsentligt samma skäl som framförts av domare Zupančič i del II och III av dennes skiljaktiga uppfattning.

[1]. Se t.ex. Kurt Weiss, Gluecks sociala prediktionstabeller - ett löfte som aldrig uppfylldes, 65 (3) (6) Journal of Criminal Law and Criminology 397 (1975) på [Uppdaterad 22 april 2015]

[2]. UN CAT, Artikel 3:

1. Ingen statlig part ska utvisa, återsända ("refouler") eller utlämna en person till en stat där det finns konkreta skäl för att tro att denne skulle riskera att bli utsatt för tortyr.

2. För att fastställa om det föreligger sådana skäl, ska behöriga myndigheter ta hänsyn till alla relevanta överväganden, samt i förekommande fall, förekomsten i den berörda staten av ett konsekvent mönster av grov, uppenbar storskalig kränkning av de mänskliga rättigheterna.

[3]. Målet Chahal ./. Storbritannien. Klagomål nr 22414/93, 15 november 1996, § 74: “Det är emellertid vedertaget i domstolens rättspraxis att utvisning från en fördragsslutande stats sida kan ge upphov till ett ärende enligt artikel 3 (art. 3), och därigenom väcka den statens ansvarsskyldighet enligt konventionen, om det finns markanta skäl för att tro att personen ifråga, vid en utvisning, faktiskt skulle riskera att bli föremål för behandling i strid mot artikel 3 (art. 3) i mottagarlandet.  Under dessa omständigheter medför artikel 3 (art. 3) åtagandet att inte utvisa personen ifråga till det landet (se utslaget i Soering ./. Storbritannien från 7 juli 1989, serie A nr 161, sid. 35, st. 90-91, utslaget i Cruz Varas o.a. ./.  Sverige från 20 mars 1991, serie A nr 201, sid. 28, st. 69-70, samt ovannämnda utslag i Vilvarajah o.a., sid. 34, st. 103).”  (Min understrykning.)

[4]. I egenskap av tidigare medlem av FN:s kommitté mot tortyr (1995-1998) kan jag definitivt hävda att yrkandet på en begäran om interimsåtgärd inför FN:s KoT i detta mål, skulle åtminstone vid den tidpunkten snabbt ha förklarats godtagbar enligt art. 22 i FN-konventionen mot tortyr:

Artikel 22

1. En stat som är part till denna konvention kan när som helst enligt denna artikel förklara att den erkänner denna kommittés behörighet att ta emot och överväga meddelanden från eller på enskilda personers vägnar som omfattas av dess behörighet och som påstår sig vara offer för en kränkning av bestämmelserna i denna konvention från en stat som är part till densamma. Inga meddelanden ska tas emot av kommittén om det rör en stat som inte har lämnat en sådan deklaration.

2. Kommittén ska som otillåtligt förklara varje meddelande enligt denna artikel som är anonymt eller som den anser vara ett missbruk av rätten att lämna in sådana meddelanden eller vara oförenligt med bestämmelserna i denna konvention.

3. I enlighet med bestämmelserna i punkt 2 ska kommittén vidarebefordra varje meddelande som lämnats in enligt denna artikel till den stat som är part till denna konvention som har lämnat en deklaration enligt punkt 1 och som påstås kränka en bestämmelse i konventionen. Inom sex månader ska den mottagande staten till kommittén inkomma med skriftliga förklaringar eller redogörelser som klargör ärendet samt de åtgärder som eventuellt kan ha vidtagits av ifrågavarande stat.

4. Kommittén ska ta meddelanden som tagits emot enligt denna artikel under övervägande mot bakgrund av all den information den fått tillgång till av eller på den berörda individens vägnar och av den statliga parten.

5. Kommittén ska inte ta meddelanden från en individ under övervägande enligt denna artikel såvida inte den har säkerställt att:

(a) Samma ärende inte har undersökts och inte håller på att undersökas enligt något annat internationellt utrednings- eller förlikningsförfarande,

(b) Individen ifråga har uttömt alla tillgängliga inhemska rättsmedel - detta ska emellertid inte vara regel där tillämpningen av rättsmedlen förlängs utan skäl eller troligen inte medför faktisk gottgörelse till den person som är föremål för kränkningen av denna konvention.

6. Kommittén ska hålla slutna möten när man undersöker meddelanden enligt denna artikel.

7. Kommittén ska vidarebefordra sina synpunkter till berörd stat och individ.

8. Bestämmelserna i denna artikel ska träda ikraft när fem stater som är part till denna konvention har avgivit deklarationer enligt punkt 1 i denna artikel. Sådana deklarationer ska av staterna lämnas till FN:s generalsekreterare som ska vidarebefordra exemplar av dessa till övriga stater. En deklaration kan när som helst dras tillbaka genom meddelande till generalsekreteraren. Sådant tillbakadragande ska inte negativt påverka övervägandet av någon fråga som är temat i ett meddelande som redan överlämnats enligt denna artikel. Inga ytterligare meddelanden från eller på en individs vägnar ska tas emot enligt denna artikel efter att meddelande om tillbakadragande av förklaringen har tagits emot av generalsekreteraren, såvida inte staten har framlagt en ny deklaration.

Kommittén, dess arbetsgrupp eller föredragande i målet, skulle till regeringen ha översänt en begäran om att den ska vidta sådana interimsåtgärder som kommittén anser vara nödvändiga för att undvika ohjälplig skada på offret/offren för de påstådda kränkningarna. Noteras bör att FN:s KoT inledningsvis fattar dessa beslut utifrån ensidig information som lämnats av klaganden.

FN:s KoT är dessutom en konvention som omfattar 66 stater över hela världen och man kunde förvänta sig att standarden hos en regional domstol i Europa var högre än i resten av världen.

Den 14 augusti 2014 hade Sverige 13 interimsåtgärder under behandling i FN:s KoT enligt artikel 22 i FN-konventionen mot tortyr. I 20 fall hade interimsåtgärderna godkänts medan de hade nekats i 41 fall. Förutom Schweiz (155 fall) ligger Sverige med sina 123 fall vid FN:s KoT på andra plats när det gäller begäran om en interimsåtgärd från denna kommitté. Se status för de meddelanden som FN:s KoT har behandlat enligt art. 22 i FN-konventionen mot tortyr på , Statistisk undersökning om individuella klagomål.

Se också UN CAT/C/3/Rev.6 at , Regel 113 på sid. 34:

Regel 113 Villkor för ett klagomåls tillåtlighet

Med syftet att komma fram till ett beslut om ett klagomåls tillåtlighet, ska kommittén, dess arbetsgrupp eller en föredragande som utsetts enligt regel 104 eller 112, punkt 3, fastställa:

(a) Att individen påstår sig vara offer för en kränkning från den berörda statliga partens sida av bestämmelserna i konventionen. Klagomålet ska lämnas in av individen själv eller av sin släkting eller utsedda företrädare, eller av andra på ett påstått offers vägnar när det framkommer att offret personligen inte har möjlighet att lämna in klagomålet och när tillämplig auktorisation har lämnats till kommittén,

(b) Att klagomålet inte innebär ett missbruk av kommitténs förfarande eller är uppenbart ogrundat, (c) Att klagomålet inte är oförenligt med bestämmelserna i konventionen,

(d) Att samma ärende inte har undersökts och inte håller på att undersökas enligt något annat internationellt utrednings- eller förlikningsförfarande,

(e) att invididen har uttömt alla tillgängliga inhemska rättsmedel. Detta ska emellertid inte vara regel där tillämpningen av rättsmedlen förlängs utan skäl eller troligen inte medför faktisk gottgörelse till den person som är föremål för kränkningen av denna konvention.

(f) Att den tid som förflutit sedan inhemska rättsmedel har uttömts inte är så orimligt lång att den gör övervägandet av klagomålet onödigtvis svårt för kommittén eller staten.

Regel 114 Interimsåtgärd

1. När som helst efter mottagandet av ett klagomål kan kommittén, en arbetsgrupp eller föredraganden(a) om nya klagomål och interimsåtgärder till den berörda statliga parten för dess omedelbara övervägande översända en begäran om att den vidtar sådana interimsåtgärder som kommittén anser vara nödvändiga för att undvika ohjälplig skada på offret eller offren för de påstådda kränkningarna.

2. Om kommittén, arbetsgruppen eller föredraganden(a) begär interimsåtgärder enligt denna regel, ska sådan begäran inte innebära ett fastställande av tillåtligheten för eller föreliggande fakta i klagomålet. Den statliga parten ska informeras om detta vid översändandet.

3. Beslut om att bevilja interimsåtgärder kan fattas utifrån uppgifter i klagandens framställning. Den kan granskas på initiativ av den statliga parten mot bakgrund av läglig information från den statliga parten så att framställningen enligt CAT/C/3/Rev. 6 35 inte är motiverad och klaganden inte står inför möjligheten av ohjälplig skada tillsammans med eventuella tillkommande kommentarer från denne.

4. Om ett yrkande på interimsåtgärder framställs av arbetsgruppen eller föredraganden(a) enligt föreliggande regel, bör dessa informera kommittémedlemmarna om karaktären på yrkandet och om klaganden som omfattas av detta vid kommitténs nästkommande möte.

5. Generalsekreteraren ska upprätta en lista över sådana yrkanden på interimsåtgärder.

6. Föredragande om nya klagomål och interimsåtgärder ska också övervaka överensstämmelsen med kommitténs yrkanden på interimsåtgärder.

7. Den statliga parten kan underrätta kommittén om att skälen till interimsåtgärderna  har förfallit eller framföra skäl till varför yrkande på interimsåtgärder borde hävas.

      8. Föredragande, kommittén eller arbetsgruppen kan dra tillbaka yrkandet på interimsåtgärder. (Mina understrykningar.)

[5]. William Blackstone, Kommentarer till lagen i England, 1897, sid. 713.

Full & Egal Universal Law Academy