CASE OF JOVANOVIC v. SWEDEN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

FEMTE AVDELNINGEN

MÅL JOVANOVIC ./. SVERIGE

(Klagomål nr 10592/12)

UTSLAG

STRASBOURG

22 oktober 2015

Detta utslag blir slutgiltigt under de omständigheter som framgår av artikel 44 §2 i konventionen. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.

I målet Jovavnovic ./. Sverige,

där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (femte avdelningen), i kammare bestående av:

Josep Casadevall, ordförande,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Ganna Yudkivska,
Helena Jäderblom,
Aleš Pejchal,
Síofra O’Leary, domare,
och Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare,

som 29 september 2015 har överlagt i enrum,

avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 10592/12) mot Kungariket Sverige som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av en serbisk medborgare, Lilijana Jovanovic (“klaganden”) den 20 december 2011.

2. Klaganden företräddes av J. Turjaka, en advokat med verksamhet i Linköping. Den svenska regeringen ("regeringen") företräddes av sin representant H. Lindquist från Utrikesdepartementet.

3. Klaganden gjorde i synnerhet gällande att vägran att avsluta tvångsomhändertagandet av hennes son innebar en kränkning av hennes rätt till familjeliv enligt artikel 8 i konventionen.

4. Den 20 februari 2013 fick regeringen meddelande om denna ansökan. I enlighet med artikel 36 § 1 i konventionen uppmanades den serbiska regeringen att inkomma med skriftliga kommentarer, men avböjde.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

A. Bakgrund samt omhändertagandet av klagandens son

5. Klaganden är född 1982 och bor i Eskilstuna i Sverige. Hon kommer ursprungligen från Serbien och är serbisk ortodox kristen. I april 2007 inledde hon ett förhållande med en serbisk man, B, som bodde i Sverige och i augusti 2007 gifte de sig i Serbien. Därefter beviljades klaganden först tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige fram till december 2009 och sedan fick hon i april 2010 permanent uppehållstillstånd. Klaganden flyttade till Sverige i januari 2008 och den 25 juli samma år fick hon och B en son, X.

6. På grund av en misstänkt infektion, blev X kvar på sjukhuset i en vecka efter födseln innan han skrevs ut som frisk. Den 20 augusti åkte klaganden och B med X till sjukhuset där man upptäckte att han hade blåmärken på könsorganen. Familjen fick åka hem efter att X hade undersökts. Dagen därpå blev X sämre och fick kramper. Klaganden och B åkte till sjukhuset med honom igen. X hade omfattande blödningar i hjärnan och chefsläkaren på sjukhuset misstänkte att han utsatts för allvarlig misshandel. X blev kvar på sjukhuset.

7. Den 25 augusti lämnade en läkare in en rapport om misstänkt barnmisshandel till socialvården och samma dag beslöt arbetsmarknads- och familjenämnden (hädanefter socialnämnden) i Eskilstuna att i enlighet med § 6 i Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, 1990:52 (hädanefter 1990 års lag) med omedelbar verkan tillfälligt tvångsomhänderta X. Beslutet verkställdes samma dag.

8. Den 2 september fastställde Länsrätten i Södermanlands Län socialnämndens beslut. Klaganden förefaller inte ha överklagat detta beslut.

9. Därefter ansökte socialnämnden hos länsrätten om ett omhändertagandebeslut för X. Klaganden och B, som företräddes av advokat, motsatte sig åtgärden medan X:s juridiska ombud höll med om att det vore i barnets bästa att tvångsomhändertas.

10. Genom ett beslut den 28 oktober 2008 godkände länsrätten efter en muntlig förhandling omhändertagandebeslutet för om X. Rätten noterade att X i enlighet med en chefläkares intyg, hade blåmärken på könsorganen, antagligen skador efter att ha blivit klämd. Blödningarna i hjärnan och en röd fläck på vänstra sidan av bröstet tyder definitivt på att någon hade hållit hårt i X och skakat honom våldsamt vilket hade gett upphov till s.k. shaken babysyndrom. X hade allvarliga skador på hjärnan och kommer troligtvis att lida av såväl psykiska som fysiska funktionshinder resten av livet. Rätten konstaterade att X skador hade uppstått när föräldrarna haft hand om honom. Det spelade således enligt rättens uppfattning ingen roll vem som faktiskt hade orsakat skadorna, utan det räckte med att förklara att föräldrarna inte hade lyckats hindra att X blev skadad. Rätten fann att föräldrarna hade uppvisat en allvarlig brist på omsorg om sin son. Utslaget trädde omedelbart ikraft.

11. Den 9 mars 2009 fastställde kammarrätten i Stockholm den lägre instansens utslag. Den fastställde att varken de muntliga uppgifterna eller några andra omständigheter i målet kunde ändra länsrättens beslut.

12. Klaganden överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som den 17 juni 2009 vägrade prövningstillstånd.

13. Under tiden flyttades X den 19 september 2008 från sjukhuset till ett utrednings- och behandlingshem tillsammans med klaganden och B. Hemmets främsta uppgift var att garantera skydd för X. Hemmet hade också till uppgift att bedöma föräldrarnas förmåga att vårda X, att vid behov hjälpa föräldrarna med detta och att hjälpa dem i deras krissituation. Personalen på hemmet konstaterade efter att familjen varit där i åtta veckor att klaganden hade uppvisat god förmåga att tillgodose X:s grundläggande fysiska behov och ta hand om praktiska detaljer samt att hon hela tiden varit tillhanda. Hon hade emellertid uppvisat betydande brister i sin känslomässiga interaktion med X och det sades bl.a. att hon inte hade lyckats skilja mellan sitt eget behov av tröst och känslomässig vård och X:s känslor och behov. Hennes attityd gentemot X beskrevs som att hon objektifierade snarare än betraktade honom som en egen individ, vilket i rapporten ansågs vara ytterst oroande. Dessutom konstaterades att hon inte accepterade X skador och att hon över huvud taget inte talade om hans framtida funktionshinder. Vad beträffar B, konstaterade personalen på hemmet bl.a. att han till en stor del varit frånvarande på grund av sitt arbete.

14. I december 2008 lades en brottsutredning om misstänkt barnmisshandel mot klaganden och B ned, eftersom det inte gick att bevisa att någon av dem hade gjort sig skyldig till misshandeln.

15. I mars 2009 placerades X i ett familjehem hos ett gift svenskt par.

16. I september 2009 polisanmälde klaganden B två gånger och påstådde att han hade hotat att mörda henne och hennes familj.

B. Klagandens begäran om att omhändertagandet ska upphöra

17. Den 5 februari 2010 begärde klaganden att socialnämnden skulle avsluta omhändertagandet. Hon hävdade bestämt att hon aldrig hade misshandlat X och inte heller blivit vittne till att någon annan hade gjort det. Hon hade inga skäl att misstänka att X riskerade att bli misshandlad hemma. Dessutom förklarade hon att hon och B hade skiljt sig och att hon genom ett interimsbeslut hade fått ensam vårdnad om X samt att B hade begränsad besöksrätt. Dessutom hade hon slutfört sina studier i svenska för invandrare och skulle börja söka arbete.

18. Socialnämnden beslutade om en utredning av familjesituationen och den var klar den 22 februari 2010. Syftet var att undersöka och analysera om X också fortsättningsvis skulle vara omhändertagen. Socialtjänsten talade med klaganden och med B, besökte familjehemmet och samlade in information av betydelse för målet. När utredningen var slutförd, uppgav rapporten bl.a. att X enligt ett läkarintyg som utfärdats av professor O.F., en specialist på shaken babysyndrom hade drabbats av just detta. Den underströk också att X:s liv varit i fara när han hade skakats, att han fått bestående hjärnskador och att han skulle behöva vård under resten av livet. Man konstaterade vidare att X hade fått skador på könsorganen. Dessutom påpekades att det var socialtjänstens ansvar att garantera X säkerhet och att oavsett vilken av föräldrarna som hade orsakat X skador, hade den andra inte lyckats skydda honom.

19. Den 25 mars 2010 avvisade socialnämnden klagandens begäran om att omhändertagandet skulle upphöra. I sitt beslut hänvisade socialnämnden till slutsatserna i utredningsrapporten.

20. Klaganden överklagade beslutet till länsrätten och begärde att omhändertagandebeslutet skulle upphävas. Hon vidhöll att det inte fanns något behov av att X skulle fortsätta vara omhändertagen eftersom hon var fullt kapabel att ta hand om sitt eget barn. Dessutom kritiserade hon det läkarintyg som åberopats i målet och bestred antagandet att X hade drabbats av shaken babysyndrom. Hon gjorde istället gällande att X skador berodde på att han blivit felbehandlad av personalen på det sjukhus han varit intagen på. Hon påstod vidare att X mänskliga rättigheter hade kränkts eftersom han inte fick lov att tala sitt modersmål eller utöva sin religion. Hon klagade också över förfarandet vid socialnämnden som hon ansåg var bristfälligt.

21. Socialnämnden bestred klagandens påståenden och påpekade att X liv hade varit i fara och att han hade fått bestående hjärnskador när föräldrarna haft hand om honom.

22. Den 28 maj 2010 avvisade länsrätten klagandens begäran om ett yttrande från socialstyrelsens rättsliga råd. Det fanns enligt länsrätten inga skäl för ett sådant yttrande.

23. Båda parter inkom med bevisdokument. Klaganden lämnade bl.a. in ett eget läkarintyg som uppgav att X sannolikt hade fått en allvarlig hjärnskada, antagligen anoxisk (skada på hjärnan till följd av syrebrist).

24. Den 20 augusti 2010 höll länsrätten en muntlig förhandling där klaganden vidhöll att hon inte på något sätt hade misshandlat X. Inte heller hade hon sett att X hade blivit skadad av B eller någon annan person. Det fanns enligt henne ingenting som tydde på några brister i hennes förmåga som förälder och hon hävdade att X skador hade orsakats av felbehandling på sjukhuset. Socialnämnden påstod att man inte kunde utesluta möjligheten att X hade utsatts för misshandel i hemmet. Den betonade vidare att det inlämnade läkarintyget visade att någon hade skakat X och därigenom orsakat allvarliga skador. X juridiska ombud höll med om att det vore bäst om han också i fortsättningen fick vara omhändertagen.

25. Den 31 augusti 2010 avvisade länsrätten överklagandet. Den konstaterade för det första att det inte fanns några brister i socialnämndens behandling av målet som kunde påverka rättens bedömning. Rätten noterade därefter att klaganden hade bestridit läkarnas slutsatser och att hon dessutom hade lämnat in ett eget läkarintyg. Rätten ansåg emellertid att klagandens resonemang i det avseendet byggde på spekulationer och anklagelser som i allt väsentligt var ogrundade. Den fastställde att det läkarintyg som klaganden hade lämnat in inte på något sätt stod i strid med de som tidigare lämnats in. Ingenting hade således framkommit som kunde få rätten att omvärdera de omständigheter som hade lett till det ursprungliga beslutet att omhänderta X. Rätten konstaterade dessutom att förändringarna i klagandens liv (skilsmässan och ensamvårdnaden om X) inte var tillräckliga för att ha någon avgörande inverkan på resultatet av förfarandet. Den framhöll också att det var viktigt att X fortsatte med att knyta an till sina familjehemsföräldrar. Rätten tog också hänsyn till att X hade utsatts för allvarlig misshandel när han befann sig i föräldrarnas vård och att omständigheterna kring den incidenten inte hade klargjorts. Tvångsomhändertagandebeslutet skulle alltså fortsätta att vara ikraft.

26. Klaganden överklagade till kammarrätten och vidhöll sin begäran om ett yttrande från socialstyrelsens rättsliga råd. Klaganden upprepade också sin kritik av läkarintygens slutledningar och ifrågasatte återigen antagandet att X hade drabbats av shaken babysyndrom. Hon hävdade vidare att X skador hade orsakats av felbehandling på sjukhuset. Klaganden ifrågasatte också familjehemmets förmåga att ta hand om hennes son.

27. Socialnämnden och X juridiska ombud bestred båda klagandens yrkanden.

28. Den 3 november 2010 godkände kammarrätten klagandens begäran om ett yttrande från socialstyrelsens rättsliga råd. Yttrandet lämnades in till rätten den 18 januari 2011. Det hänvisade till ett intyg från den vetenskapliga rådgivaren T.A., en specialist inom medicinsk radiologi, som bl.a. uppgav att X skador hade orsakats av grovt våld och att hans skador exakt motsvarade shaken babysyndrom. Skadorna kunde inte ha orsakats av sjukdom eller komplikationer av en sjukdom och inte heller genom en mindre olycka som t.ex. fall från ett skötbord eller liknande. Skadorna kunde inte heller ha uppstått som en följd av förlossningen. T.A. höll således helt och hållet med professor O.F.:s tidigare bedömningar.

29. Den 18 mars 2011 höll kammarrätten en muntlig förhandling där klaganden uppgav att hon hade börjat ifrågasätta sin tidigare uppfattning om att X skador inte hade orsakats av misshandel i hemmet. Även om hon faktiskt inte hade sett att någon hade skadat X, sade hon att den enda person förutom hon själv som kunde ha gjort detta var B. Den dag de hade åkt till sjukhuset med X hade B varit på dåligt humör. Den dagen hade B haft hand om X medan hon hade varit i badrummet och gjort i ordning ett bad till denne och från badrummet hade hon hört X gråta och hade gått dit för att se vad som hade hänt. B hade då sagt åt henne att gå därifrån och när hon hade gjort det tystnade barnet och B lämnade lägenheten. Kort därefter och medan hon klädde av X, märkte hon att det var något fel på honom och att han hade svårt att andas. B hade hotat henne och sagt att hon skulle bli utvisad från Sverige om hon berättade vad som hade hänt. Hon berättade också att B ofta hade varit irriterad när X grät och att han hade en tendens att "explodera". Klaganden uppgav vidare att hennes liv var stabilt, hon talade svenska, hade lägenhet och arbete och att hon skulle gör allt för att X skulle få den vård och behandling som han behövde.

30. Socialnämnden vidhöll att X skulle vara utsatt för fara om klaganden fick ta hand om honom. X juridiska ombud bestred klagandens anspråk och påpekade att även om det inte hade klarlagts vem som orsakade X skador, måste man utgå från att det var någon av föräldrarna. Även om hon inte hade skäl att ifrågasätta att klaganden med hjälp skulle kunna ta hand om sin son, ansåg hon att han behövde skydd till dess man hade fastställt vem som hade orsakat skadorna.

31. Den 12 april 2011, fastställde kammarrätten den lägre instansens utslag. Den noterade inledningsvis att det viktigaste var barnets bästa. Rätten konstaterade därefter att X krävde omfattande vård varför ett stort ansvar därför vilade på vårdnadshavaren ifråga om att förstå dennes behov. Rätten ansåg det följaktligen vara uppmuntrande att klaganden nu hade godtagit slutledningarna i läkarintyget beträffande X hälsotillstånd samt orsaken till hans skador. Dessutom ansåg rätten att klagandens livssituation hade förbättrats sedan beslutet att omhänderta X. Av avgörande betydelse för rätten var emellertid huruvida klaganden kunde tillgodose X behov. Rätten noterade i det sammanhanget att det fortfarande inte hade klarlagts vem som hade orsakat skadorna. Rätten ansåg dessutom att det var svårt att förstå klagandens tidigare beteende mot bakgrund av hennes redogörelse i rätten. Även om rätten erkände klagandens utsatta situation vid tiden för X skador, framhöll den ändå att förhållandena i familjen hade inneburit allvarliga brister i vården av X, vilket ledde till han att fick livshotande skador och livslånga funktionshinder. Rätten avslutade med att det fortfarande förelåg en klar risk för att X hälsa och utveckling skulle försämras om omhändertagandet skulle upphöra.

32. Efter ytterligare överklagande från klaganden vägrade högsta förvaltningsrätten den 20 juni 2011 prövningstillstånd.

33. Den 29 september 2011 upphävde tingsrätten i en rättegång om vårdnaden om X mellan klaganden och B sitt tillfälliga beslut från 22 oktober 2009 om att bevilja klaganden ensam vårdnad om X och beslöt att föräldrarna skulle ha gemensam vårdnad. Det förefaller som om klaganden och B hade kommit överens om att de behövde samarbeta när det gällde den framtida situationen för X.

34. Den 12 december 2012 och 10 juli 2013 beslöt socialnämnden att omhändertagandet skulle fortsätta. Såvitt domstolen känner till har klaganden inte överklagat dessa beslut.

C. Umgängesbegränsning

35. Efter att omhändertagandebeslutet hade godkänts, undersöktes klagandens rätt att besöka X av myndigheterna. Under X första tre veckor i familjehemmet besökte klaganden och B honom tre gånger i veckan. Därefter besökte de honom en gång i veckan. I samband med dessa besök fanns en tolk samt en stödperson närvarande.

36. Den 4 juni 2009 beslöt socialnämnden att minska föräldrarnas umgängesrätt till en gång varannan månad eftersom besöken klart påverkade X psykiska tillstånd negativt. Klaganden motsatte sig dessa förändringar och överklagade beslutet till länsrätten. Den 15 oktober 2009 avvisade rätten överklagandet. Klaganden inkom inte med något ytterligare överklagande till länsrätten. I januari 2010 utökades umgängesrätten till en och en halv timme varje månad då X mådde bättre. Den 223 juli 2010 beslöt socialnämnden emellertid att återigen begränsa föräldrarnas umgängesrätt till en timme varje månad eftersom X hade påverkats negativt under och efter besöken.

37. Klaganden överklagade beslutet och hävdade att hon inte på något sätt hade misshandlat X och att hon ville ta hand om honom. Den 31 augusti 2010 fastställde länsrätten efter en muntlig förhandling nämndens beslut. Rätten konstaterade att X hade reagerat negativt i samband med besöken och ansåg att det på grund av hans mycket stora behov av vård och behandling för sina funktionshinder var viktigt för honom att vara i en stabil och lugn miljö och att få knyta an till sina familjehemsföräldrar.

38. Klaganden överklagade till kammarrätten som, efter att ha hållit en muntlig förhandling, avvisade överklagandet den 12 april 2011. Rätten noterade att socialnämnden avsåg att filma besöken och att därefter med hjälp av barn och ungdomspsykiatrin analysera resultaten. Med hänsyn till detta samt socialnämndens iakttagelser i samband med besöken, fastställde rätten att umgängesbegränsningarna skulle kvarstå. Klaganden överklagade inte detta beslut till högsta förvaltningsdomstolen.

39. Under tiden begärde klaganden i maj 2010 att X skulle placeras i ett annat familjehem eftersom hon ansåg att det nuvarande familjehemmet inte gav hennes son tillräcklig vård och omsorg. Hon tillade också att hon ansåg det vara X rättighet att få bli placerad i en serbisk familj. I september 2010 avvisade socialnämnden, efter att ha genomfört en undersökning, begäran på grund av att det inte skulle syfta till X bästa att bli förflyttad till ett annat familjehem och att hans behov bäst kunde tillgodoses genom att han stannade kvar där han var. Klaganden förefaller inte ha överklagat det beslutet till länsrätten.

40. Den 26 oktober 2011 beslöt socialnämnden att klaganden skulle få lov att tala serbiska med X vid besöken.

41. Efter att klaganden och X hade filmats under en timme, uppgav företaget som fått i uppdrag av socialnämnden att genomföra filmningen och att analysera det känslomässiga samspelet mellan klaganden och X i en rapport från 3 juni 2012 att hon hade visat på lyhördhet gentemot X och att de hade gett prov på ett verkligt gott samspel. Det noterades vidare att klaganden besatt den erforderliga förmågan att stötta X i dennes framtida utveckling. Rapporten kom avslutningsvis fram till att det var ytterst viktigt att X fick träffa sin mamma mycket oftare. Det rekommenderades också att besöken skulle äga rum i familjehemsföräldrarnas frånvaro.

42. Den 12 juni 2012 utökades umgängesrätten för klaganden och B till en och en halv timme varje månad. Man ansåg också att mötena fungerade utan närvaro av en stödperson. Enligt regeringen skulle detta arrangemang fortsätta fram till slutet av 2013, och klaganden hade inte yrkat på någon förändring. Dessutom inställdes ett möte mellan klaganden, familjehemmet och socialnämnden som skulle hållas i oktober 2013 på begäran av både klaganden och familjehemmet eftersom de redan hade kommit överens om återstående besök för det året. Domstolen har ännu inte blivit underättad om huruvida några efterföljande förändringar ifråga om tid, form eller frekvens för besöken har skett.

43. Klaganden arbetar för närvarande som förskollärare.

II. GÄLLANDE INHEMSK LAG

A. Tvångsomhändertagande

44. Kapitel 1, § 2 i Socialtjänstlagen (2001:453) föreskriver att särskild uppmärksamhet ska ges barnets bästa när det gäller åtgärder inom socialtjänsten som påverkar honom eller henne. Dessutom ska barnets bästa alltid vara den avgörande faktorn i samband med beslut eller andra åtgärder som rör omsorg om eller behandling av barnet. På samma sätt föreskriver § 1, st. 5 i 1990 års lag att unga personers bästa ska vara avgörande när beslut fattas enligt ovanstående lag.

45. Enligt § 1, st. 2, samt § 2 i 1990 års lag ska tvångsomhändertagande föreskrivas om det föreligger en uppenbar risk för försämrad hälsa och utveckling för en person under 18 år på grund av misshandel, utnyttjande, brist på omsorg eller annan omständighet i hemmet och om den erforderliga vården inte kan tillhandahållas med tillstånd från den unga personens målsman. Beslutet om att omhänderta en ung person fattas av länsrätten efter ansökan från socialnämnden (§ 4).

46. Enligt § 6 i 1990 års lag, får socialnämnden besluta om omedelbart omhändertagande av en ung person (interimistiskt omhändertagandebeslut) om han eller hon troligtvis behöver omsorg enligt lagen och ett domstolsbeslut i frågan inte kan inväntas på grund av risken för den unga personens hälsa eller utveckling, eller för att den pågående utredningen allvarligt skulle kunna hindras eller ytterligare åtgärder förebyggas. § 7 föreskriver att ett interimistiskt omhändertagandebeslut ska framläggas för länsrätten som ska besluta huruvida beslutet ska fastställas i avvaktan på rättens utslag om sådan ansökan.

47. I enlighet med § 11 i 1990 års lag beslutar socialnämnden om detaljerna för omhändertagandet, framför allt hur det ska anordnas och var personen ifråga ska bo. Enligt § 14 ska rätten dessutom se till att den unga personens behov av kontakt med sina föräldrar eller övriga vårdnadshavare i möjligaste mån ska tillgodoses. Nämnden kan vid behov besluta hur sådant umgänge ska anordnas.

48. Omhändertagandebeslutet ska revideras var sjätte månad och eventuella umgängesbegränsningar ska av socialnämnden revideras var tredje månad i enlighet med § 13 och 14 i 1990 års lag. Överklagan mot nämndens beslut i detta avseende ska göras till länsrätten.

49. § 21 i 1990 års lag säger att socialnämnden när omhändertagande inte längre behövs ska besluta om dess upphörande och vidta noggranna förberedelser för den unga personens återförening med sin vårdnadshavare.

50. Enligt kapitel 6, § 1 i Socialtjänstlagen ska vård utanför en ung persons hem erbjudas antingen i ett familjehem eller i ett hem för vård och boende. Dessutom ska vården utformas för att främja samhörigheten mellan den unga personen och dennes släktingar och andra närstående, liksom kontakten med dennes hemmamiljö.

B. Kompensation för kränkningar av konventionen

51. En uttömmande sammanfattning av frågan om kompensation för kränkningar av konventionen i den svenska rättsordningen återfinns i S.J.P. och E.S. ./. Sverige ([besl.], nr 8610/11, § 49-60, 16 december 2014).

LAGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 6 § 1 I KONVENTIONEN

52. Klaganden har klagat över att det nationella förfarandet har varit orättvist, bl.a. på grund av att myndigheterna varit partiska, har grundat sin bedömning på otillräckligt material, har framlagt otillräckliga skäl för sina beslut och har underlåtit att regelbundet ompröva behovet av en förlängning av omhändertagandebeslutet. Hon åberopade artikel 6 § 1 i konventionen, där aktuella avsnitt föreskriver:

"Vid fastställandet av dennes civila rättigheter och skyldigheter ...., var och en har rätt till en rättvis ..... prövning ... av en domstol ..."

53. Domstolen upprepar att den själv avgör hur lagen ska karakterisera fakta i målet och att den tidigare har förklarat att även om artikel 8 i konventionen inte innehåller några procedurrelaterade fordringar måste en beslutsprocess som leder till ingripanden vara skälig och vederbörligen respektera de intressen som garanteras av artikel 8 (se bl.a. källor Kutzner ./. Tyskland nr 46544/99, § 56, ECHR 2002-I, samt Kurochkin ./. Ukraina, nr 42276/08, § 31, 20 maj 2010).

54. I föreliggande fall anser domstolen att de klagomål som klaganden framfört enligt artikel 6 i konventionen har en nära koppling till hennes klagomål enligt artikel 8 och kan således undersökas som en del av det senare.

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN

55. Klaganden klagade enligt artikel 8 i konventionen över att hennes rätt till ett familjeliv hade kränkts genom de svenska myndigheternas beslut att tvångsomhänderta X och att behålla honom placerad liksom att begränsa hennes umgängesrätt med X. Relevanta delar av artikel 8 lyder:

“1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv ... .

2. 2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

A. Tillåtlighet

1. Det interimistiska omhändertagandebeslutet samt umgängesrättsbegränsningarna

56. Domstolen konstaterar att klaganden, när det gäller länsrättens beslut från 2 september 2008 att omedelbart omhänderta X, inte hade överklagat till kammarrätten, även om hon kunde ha gjort det. Vad beträffar klagandens umgängesrättigheter, underlät hon antingen att överklaga socialnämndens beslut till länsrätten, eller så fullföljde hon vid de få tillfällen som hon faktiskt överklagade, inte sina överklaganden ända upp till högsta förvaltningsdomstolen. Genom att inte ha lämnat in någon överklagan i dessa förfaranden, vilket enligt domstolens åsikt skulle ha varit möjligt, tillräckligt och verksamt, konstaterar den att klaganden inte har uttömt de inhemska rättsmedel som stod till hennes förfogande i enlighet med artikel 35 § 1 i konventionen. Hennes klagomål måste således i den mån de rör dessa förfaranden förklaras otillåtliga enligt artikel 35 § 1 i Konventionen.

2. Omhändertagandebeslutet

57. Vad beträffar beslutet att omhänderta X, konstaterar domstolen att detta förfarande avslutades 17 juni 2009 när högsta förvaltningsdomstolen beslöt att inte bevilja prövningstillstånd.

Den konstaterar vidare att klagomålet inlämnades till domstolen den 20 december 2011, mer än två år senare, och uppfyller därmed inte den i artikel 25 § 1 i konventionen stipulerade sexmånadersgränsen. Klagomålet rörande dessa förfaranden måste således förklaras otillåtligt enligt artikel 35 § 4.

3. Beslutet om att inte avsluta omhändertagandet

(a) Regeringens invändningar enligt artikel 35 § 1 i konventionen

58. Regeringen hävdade att klaganden inte hade uttömt tillgängliga inhemska rättsmedel eftersom hon inte hade vänt sig till inhemska domstolar eller justitiekanslern för att yrka på ersättning på grund av de påstådda kränkningarna av konventionen. Med hänvisning till domstolens senare rättspraxis, t.ex. Eriksson ./. Sverige (nr 60437/08, 12 april 2012) samt Ruminski ./. Sverige ([besl.], nr 10404/10, 21 maj 2013), hävdade regeringen att detta rättsmedel måste anses ha varit tillräckligt tydligt och tillgängligt för klaganden i betydelsen av artikel 35 § 1 i konventionen vid den tidpunkt då klagomålet lämnades in till domstolen. Den konstaterade också att eftersom preskriptionstiden för sådant klagomål är tio år räknat från den tidpunkt då skadan uppträdde, kunde svaranden fortfarande ha utnyttjat rättsmedlet ifråga.

59. Klaganden delade inte regeringens uppfattning. Hon vidhöll att hon hade uttömt inhemska rättsmedel och att hennes klagomål borde förklaras tillåtligt.

60. Domstolen konstaterar att i dess senare rättspraxis har den ansett att det finns ett verksamt rättsmedel i Sverige som kan erbjuda gottgörelse ifråga om påstådda kränkningar av konventionen. Domstolen har hänvisat till den rättspraxis som på senare år har fastställts av den svenska högsta domstolen och justitiekanslern och till den fortsatta utvecklingen av rättspraxis på det här området. Domstolen har följaktligen konstaterat att potentiella klagande som en allmän regel kan förväntas lämna in en inhemsk begäran om gottgörelse för påstådda brott mot konventionen innan man klagar inför domstolen, (se Eriksson, som hänvisas till ovan, § 50-52; Ruminski, som också hänvisas till ovan, § 37 och 39; samt Marinkovic ./. Sverige ([besl.], nr 43570/10, § 39 och 41, 10 december 2013).

61. I motsats till ovannämnda mål som handlade om påstådda kränkningar av konventionen som redan hade ägt rum, där situationen hade upphört och där ersättning därför bedömdes vara ett lämpligt och tillräckligt rättsmedel, handlar det aktuella målet emellertid om en pågående påstådd kränkning, eftersom myndigheterna har vägrat att avsluta omhändertagandet av X och han är alltså fortfarande omhändertagen. I denna situation har domstolen konstaterat att det föreligger ett undantag till den allmänna regeln eftersom detta, även om ett yrkande på kompensation skulle godkännas, inte skulle innebära tillräcklig gottgörelse, eftersom det bara skulle leda till ekonomisk ersättning och inte något slut på den pågående situationen (se S.J.P. och E.S. ./. Sverige, som hänvisas till ovan, § 72-73).

62. Med tanke på att klagandens huvudsyfte med sitt klagomål är att få tillbaka X, kan att vända sig till vanlig domstol eller till justitiekanslern med ett yrkande på ekonomisk ersättning inte anses vara något verksamt rättsmedel. Härav följer att domstolen förklarar att regeringens preliminära invändning mot brist på uttömmande av rättsmedel måste avvisas.

(b) Övriga skäl till otillåtlighet

63. Domstolen konstaterar att i den mån klagandens klagomål rör socialnämndens beslut från 25 mars 2010 om att inte avsluta omhändertagandet av X, är dessa varken uppenbart ogrundade i betydelsen av artikel 35 § 3 a i konventionen eller otillåtliga på några andra grunder. De ska således förklaras vara tillåtliga.

B. Föreliggande fakta

1. Parternas framställningar

(a) Klaganden

64. Klaganden vidhöll sina ursprungliga klagomål till domstolen i vilka hon i huvudsak hävdade följande. Hennes rättigheter enligt artikel 6 och 8 i konventionen hade kränkts så tillvida att hon hade straffats på värsta sätt genom den påtvingade separationen från hennes enda son som enligt vad hon påstod enbart var grundade på lösa påståenden som aldrig hade bekräftats. Även om åklagarens förundersökning mot henne och B hade lagts ned, hade de nationella myndigheterna dessutom grundat alla sina beslut på antagandet att antingen hon eller B hade misshandlat X och därigenom orsakat hans skador. Hon hade ingen möjlighet att bevisa att hon inte varit ansvarig för X skador, men det var precis det som myndigheterna fortsatte att begära av henne.

65. Klaganden ansåg vidare att de nationella myndigheterna inte hade lyckats genomföra en neutral och opartisk utredning och att socialnämndens hantering av ärendet helt igenom hade varit ytterst bristfällig och oprofessionellt. Enligt hennes uppfattning hade det i samband med beslutet att inte avsluta omhändertagandet av X inte funnits några konkreta bevis eller omständigheter som visade att det vid den tidpunkten fortfarande förelåg en uppenbar risk för att hans hälsa och utveckling skulle äventyras. En hypotetisk risk borde aldrig få bli avgörande för ett beslut om att behålla ett barn omhändertaget, men denna risk hade godtagits av socialnämnden och de inhemska domstolarna i hennes ärende. Klaganden pekade på det faktum att varken i socialnämndens rapport från 22 februari 2010 eller i resonemanget bakom länsrättens beslut att fortsätta med omhändertagandet den 31 augusti 2010 och kammarrättens beslut från 12 april 2011, nämndes eller hänvisades till några konkreta bevis eller omständigheter. Man hänvisade bara till det faktum att X hade blivit skadad när föräldrarna hade ansvaret för honom år 2008.

66. Klaganden framhöll slutligen att hon aldrig hade skadat sin son eller sett B göra det. X hade berövats möjligheten att växa upp med sin mor, vilket skulle ha varit bäst för honom. Klaganden hade hela tiden kämpat för att få återförenas med honom och återskapa familjelivet och genom att förhindra detta hade myndigheterna kränkt hennes rättigheter enligt artikel 8 i konventionen.

(b) Regeringen

67. Regeringen hävdade att målet inte visade på någon kränkning av artikel 8 i konventionen. Även om den godtog att ifrågavarande inhemska beslut utgjorde en inskränkning av klagandens rätt till respekt för sitt familjeliv, menade den att de hade varit i överensstämmelse med nationell lag och hade det rättmätiga syftet att skydda X hälsa, moral samt rättigheter och friheter. Regeringen ansåg vidare att de åtgärder som vidtagits av de svenska myndigheterna hade varit "nödvändiga i ett demokratiskt samhälle".

68. Den poängterade det faktum att socialtjänsten och domstolarna hade haft förmånen av att ha direktkontakt med berörda personer och hade således goda skäl för att kunna uttala sig tillräckligt informerat om klagandens beteende och X reaktion på detta med tanke på deras täta kontakter med alla inblandade parter, i synnerhet klaganden, B, X och familjehemmet. Enligt regeringens uppfattning skulle det vara svårt att ifrågasätta dessa bedömningar utan att ha denna inblick i målet. Den konstaterade vidare att de nationella domstolarna hade genomfört en djupgående undersökning av familjesituationen som helhet samt av en mängd olika faktorer, främst av faktisk, känslomässig, psykologisk, materiell och medicinsk karaktär och hade gjort en balanserad och förnuftig bedömning av respektive persons intressen och med ständig omsorg om att fastställa vad som vore den bästa lösningen för X, eftersom hans bästa var av avgörande betydelse.

69. Vad beträffar förfarandet med att inte avsluta omhändertagandet, pekade regeringen på de medicinska slutledningarna från tidigare förfaranden som vid den här tidpunkten hade bekräftats och den framhöll att det hade fastställts att X på grund av misshandeln 2008 led av cerebral pares (CP), synnedsättning och epilepsi. Den noterade dessutom att det stod klart att X var i behov av täta och kontinuerliga kontakter med läkare, sjukgymnaster, talpedagoger, dietister samt sköterskor och att han var tvungen att använda rullstol och en särskild ståstol för att räta ut ryggen.

70. Utifrån detta instämde regeringen med kammarrättens beslut i sitt utslag från 12 april 2011 att X hade exceptionella vård- och omsorgsbehov och att dessa ställde mycket speciella krav på vårdnadshavaren. Även om klagandens sociala situation hade förbättrats och hon uppenbarligen hade accepterat orsakerna till X skador, var det således förhållandena i hemmet som hade gett upphov till de allvarliga försummelser som i sin tur hade lett till X livshotande skador och permanenta funktionshinder.

71. Dessutom hade berörda nationella myndigheter enligt regeringen hela tiden strävat efter att hitta rätt balans mellan klagandens intresse av umgänge med X å ena sidan och dennes intresse av att få skydd mot de negativa inverkningarna av detta umgänge. De nationella myndigheterna hade under hela förfarandet tagit vederbörlig hänsyn till barnets bästa. Den noterade att när en avsevärd tid hade gått sedan barnet ursprungligen hade omhändertagits, kunde barnets intresse av att dess faktiska familjesituation inte skulle ändras åsidosätta föräldrarnas intresse av att familjen skulle återförenas (K. och T. ./. Finland [SK], nr 25702/94, § 155 ECHR 2001-VII). Socialtjänsten hade således ansett att det med hänsyn till hans ömtåliga allmänna hälsosituation inte vore lämpligt att flytta X till något annat hem. I detta sammanhang måste man också ta hänsyn till att X bara hade bott tillsammans med sina föräldrar en mycket kort tid när han var nyfödd.

72. Regeringen ansåg sammanfattningsvis att det var uppenbart att de inhemska myndigheternas beslut hade fattats med barnets bästa för ögonen och att de byggde på skäl som – mot bakgrund av målet som helhet – både var relevanta och tillräckliga med avseende på artikel 8 § 2. Med hänsyn till statens tolkningsutrymme, stod de inhemska myndigheternas beslut att behålla X omhändertagen i proportion till syftet, som var att skydda X hälsa och utveckling. Regeringen hävdade följaktligen att det inte hade förekommit någon kränkning av artikel 8 när det gäller beslutet att behålla X omhändertagen.

B. Domstolens bedömning

73. Domstolen upprepar först och främst att dess undersökning av målet begränsar sig till den del som har förklarats tillåtlig, nämligen socialnämndens beslut från 25 mars 2010 om att inte avsluta omhändertagandet av X samt läns- och kammarrättens utslag efter överklagandet i denna process. För att korrekt kunna ta detta ärende under övervägande, måste domstolen sätta det i sitt sammanhang, vilket ofrånkomligen innebär att i någon mån ta hänsyn till närbesläktade förfaranden som rör omhändertagande och umgängesrestriktioner.

74. Föräldrars och barns ömsesidiga umgänge utgör en grundläggande beståndsdel i familjelivet och nationella åtgärder som hindrar detta innebär en inskränkning av de rättigheter som avses i artikel 8 i konventionen (se bl.a. Johansen ./. Norge, utslag från 7 augusti 1996, Rapporter om utslag och beslut 1996-III, § 52). Varje sådan inskränkning innebär en kränkning av denna artikel såvida inte den är "i överensstämmelse med lagen", har ett eller flera syften som är berättigade enligt punkt 2 eller kan anses vara "nödvändiga i ett demokratiskt samhälle".

75. Det är inte omtvistat att socialnämndens beslut från 25 mars 2010 innebar en inskränkning av klagandens rätt till respekt för sitt familjeliv i betydelsen av första stycket i artikel 8. De vidtagna åtgärderna överensstämde dessutom med lagen, nämligen 1990 års lag och domstolen ser inga skäl till att ifrågasätta att dessa åtgärder syftade till att skydda barnets "hälsa och moral" samt "rättigheter och friheter". Återstår alltså att fastställa om det fortsatta omhändertagandet av X var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

76. Domstolen ska vid behandlingen av ärendet överväga om de skäl som åberopats som motivering för åtgärden ifråga mot bakgrund av målet som helhet, var relevant och tillräcklig med avseende på artikel 8, punkt 2 (se bl.a. Olsson ./. Sverige (nr 1), utslag från 24 mars 1988, serie A, nr 130, § 68). Hänsyn måste också tas till det faktum att de nationella myndigheterna hade fördelen av direktkontakt med samtliga berörda personer ( se Olsson ./. Sverige (nr 2), utslag från 27 november 2993, serie A, nr 250, § 90). Det är inte domstolens uppgift att ersätta inhemska myndigheter i utövandet av deras åtaganden rörande omhändertagande och umgänge, utan snarare att enligt konventionen granska besluten från dessa myndigheter när de utövar sitt tolkningsutrymme (se t.ex. Hokkanen ./. Finland, utslag från 23 september 1994, serie A, nr 299-A, § 55 och Johansen, som hänvisas till ovan, § 64). Även om myndigheterna har ett stort tolkningsutrymme, i synnerhet när de bedömer nödvändigheten av att omhänderta ett barn, krävs således en striktare granskning när det gäller ytterligare begränsningar, t.ex. begränsningar av föräldrarnas rättigheter och umgänge (se Kutzner ./. Tyskland, som hänvisas till ovan, § 67).

77. Dessutom borde omhändertagande av ett barn normalt ses som en tillfällig åtgärd som så snart omständigheterna tillåter ska avslutas och alla åtgärder som innebär tillfälligt omhändertagande borde överensstämma med det slutgiltiga syftet att återförena den naturliga föräldern med barnet (se Olsson (nr 1), som hänvisas till ovan, § 81, Johansen, som också hänvisas till ovan, § 78 samt E.P. ./. Italien, nr 31127/96, § 69, 16 november 1999). I det avseendet måste en rimlig balans hittas mellan det omhändertagna barnets intressen och föräldrarnas intresse av att återförenas med barnet (se Olsson (nr 2) som hänvisas till ovan, § 90 och Hokkanen, som också hänvisas till ovan, § 55). Genom denna balansövning kommer domstolen att fästa särskild vikt vid barnets bästa, som beroende på vilken karaktär och allvar detta har, kan åsidosätta föräldrarnas intressen (se Johansen, som hänvisas till ovan, § 78). Domstolen har faktiskt framhållit att i den här typen av mål (omhändertagande av barn och umgängesrestriktioner), måste barnets bästa komma före alla andra hänsyn (Gnahoré ./. Frankrike, nr 40031/98, § 59, ECHR 2000‑IX).

78. I föreliggande mål konstaterar domstolen inledningsvis att socialtjänsten först ingrep i augusti 2008, efter att klaganden och B åkte med X till sjukhuset där det framkom att han led av omfattande blödningar i hjärnan och att man misstänkte att han hade blivit grovt misshandlad av sina föräldrar. Därefter beslutade länsrätten den 28 oktober att X skulle omhändertas på grund av att han åsamkats allvarliga hjärnskador till följd av att någon gripit tag i och skakat honom våldsamt och att han troligtvis skulle få livslånga psykiska och fysiska funktionshinder. Eftersom detta inträffade när X befann sig i föräldrarnas vård, hade de gett prov på allvarliga brister i omsorgen om deras son. Vid den tidpunkten inleddes en brottsutredning om att klaganden och/eller B gjort sig skyldig(a) till misstänkt barnmisshandel. Även om den utredningen senare lades ned utan att ha fastställt någon av de misstänktas brottsansvar, konstaterar domstolen att de nationella myndigheterna hade befogade och allvarliga farhågor beträffande X säkerhet i hemmet och att deras huvudsakliga skyldighet var att skydda honom från varje tänkbar framtida risk (se Gnahoré, som hänvisas till ovan, § 56). Härav följer att de nationella myndigheternas beslut att omhänderta X definitivt var befogat.

79. Beträffande socialnämndens beslut från 25 mars 2010 om att fortsätta omhändertagandet efter klagandens begäran om att det skulle upphöra, konstaterar domstolen först och främst att förundersökningen hade lagts ned i december 2008 med motiveringen att det inte gick att fastställa någon persons brottsansvar för X skador. Den konstaterar vidare att X vid den här tidpunkten hade varit omhändertagen i ungefär ett år och sju månader och hade bott i familjehemmet i något över ett år och där han hade anpassat sig bra och där hans särskilda behov tillgodosågs. Dessutom hade klaganden sedan maj 2009 bara fått lov att träffa X en timme per månad på grund av rådande umgängesbegränsningar. Dessa restriktioner hade bestämts för att X skulle kunna anpassa sig till familjehemmet och för att garantera det lugn och den stabilitet som han behövde, då man hade konstaterat att besöken hade en uppenbart negativ inverkan på X psykiska tillstånd.

80. Domstolen noterar vidare att klaganden yrkade på att omhändertagandet skulle avslutas eftersom hon hävdade att hon varken hade orsakat X skador eller sett att någon annan skadade honom. I sin överklagan till länsrätten påstod hon faktiskt att X skador hade orsakats av felbehandling på det sjukhus där han hade behandlats. Hon hävdade vidare att hon var fullt kapabel att sköta om sitt barn. Här konstaterar domstolen att det redan i december 2008, i rapporten från det behandlings- och utvärderingshem som föräldrarna och X hade bott i åtta veckor, hade framgått att klaganden vägrade acceptera X skador och att det funnits avsevärda brister i hennes känslomässiga samverkan med X och att hon hade sett honom mer som ett objekt än en individ, något som man uppfattade som ytterst oroande.

81. Även om domstolen erkänner den besvärliga och stressande situation som klaganden befann sig i när hon fick besked om X oåterkalleliga skador och inför anklagelsen om att hon eller B hade orsakat dessa, anser den att hennes kontinuerliga vägran ett och ett halvt år senare att acceptera omfattningen av X skador liksom ursprunget till dem ger upphov till allvarliga farhågor och var ett giltigt skäl för myndigheterna att behålla X omhändertagen i syfte att garantera hans säkerhet och välbefinnande. Detta gäller i synnerhet mot bakgrund av den medicinska bevisningen som hade framlagts för socialnämnden och för läns- och kammarrätten och som förstärktes av rättsliga rådets yttrande som lämnades till kammarrätten i januari 2011 då dess bedömning var identisk med den som gjordes i det första rättsintyget från 3 september 2008.

82. Klagandens radikala ståndpunktsförändring i samband med förhandlingen i kammarrätten när hon antydde att B kunde ha orsakat X skador (se punkt 29 nedan), kan dessutom enligt domstolens åsikt inte förklaras med vad rättsliga rådet kommit fram till, eftersom det bara bekräftade tidigare läkarutlåtanden. Klaganden förklarade denna ändring med att hänvisa till att hon varit rädd eftersom B hade hotat med att hon skulle bli utvisad från Sverige om hon berättade vad som hade hänt. Faktum kvarstår att hon hade skilt sig från honom redan i mars 2009 och hade polisanmält honom med påståendet att han hade hotat att döda henne i september 2009. Hon hade dessutom blivit beviljad permanent uppehållstillstånd i april 2010 och kunde således absolut senast ha nämnt sina misstankar om B i sin överklagan till länsrätten. Följaktligen har ingen giltig förklaring lämnats för klagandens långa tystnad ifråga om denna väsentliga punkt, i synnerhet om man tänker på de graverande vittnesmålet om att X skador bara hade kunnat uppstå genom allvarligt våld, något som direkt överensstämde med "shaken babysyndromet" och klagandens konsekventa påstående att hon, fram till dess, inte hade några skäl att misstänka B.

83. Mot denna bakgrund där ingenting hade framkommit som förklarade vem som hade orsakat X mycket allvarliga och livslånga skador genom att våldsamt skaka honom, finner domstolen att de nationella myndigheterna vid tidpunkten för beslutet i mars 2010 att behålla X omhändertagen hade goda skäl för sitt beslut. De handlade med barnets bästa för ögonen och framlade relevanta och tillräckliga skäl för att fortsätta med omhändertagandet för att garantera X säkerhet samt fortsatta hälsa och utveckling. Med tanke på X ytterst utsatta situation och hans behov av omfattande vård och omsorg, måste man ge företräde för hans bästa före klagandens önskan att återförenas med sitt barn. Domstolen anser dessutom att läns- och kammarrättens beslut att fastställa socialnämndens beslut grundade sig på skäl som under omständigheterna både var relevanta och tillräckliga.

84. Sist och slutligen konstaterar domstolen att klaganden under hela förfarandet på nationell nivå företräddes av juridiska ombud, vilket innebar att hennes intressen tillvaratogs och skyddades. Före beslutet att inte avsluta omhändertagandet höll dessutom både läns- och kammarrätten muntliga förhandlingar där klaganden hördes och fick lämna skriftligt vittnesmål och kalla vittnen. Klagandens begäran om ett yttrande från rättsliga rådet beviljades också av kammarrätten och klaganden fick möjlighet att lämna sina kommentarer, vilket hon gjorde. Dessutom konstaterar domstolen att klaganden hade möjlighet att till läns- och kammarrätten överklaga socialnämndens beslut om omhändertagandet, umgängesbegränsningen och placeringen av X och att hon, faktiskt, vid några tillfällen använde sig av detta alternativ. Domstolen finner det således inte bekräftat att myndigheterna eller domstolarna var partiska eller inte garanterade en rättvis prövning. Den finner inte heller något som tyder på att besluten om fortsatt omhändertagande inte granskades av socialnämnden var sjätte månad såsom föreskrivs i § 13, 1990 års lag. Härav följer att domstolen anser att klaganden i själva verket som helhet omfattades av beslutsprocessen och kunde tillvarata sina intressen.

85. Med hänsyn till allt ovanstående och de fördragsslutande staternas tolkningsutrymme, förklarar domstolen att det inte har förekommit någon kränkning av klagandens rättigheter enligt artikel 8 i konventionen ifråga om socialnämndens beslut från 25 mars 2010, eller besluten som följde på överklagan till läns- och kammarrätten i detta förfaranden om att inte avsluta tvångsomhändertagandet av X.

III. ÖVRIGA PÅSTÅDDA KRÄNKNINGAR AV KONVENTIONEN

86. Med hänvisning till artikel 9 och 14 i konventionen, gjorde klaganden gällande att X hade berövats sin rätt att tala sitt modersmål, serbiska, och utöva sin religion, ortodox kristen, eftersom han hade placerats hos ett svenskt par. Dessutom klagade hon, också enligt artikel 14, på att de svenska myndigheterna hade låtit B översätta åt henne i samband med socialtjänstens inledande utredning och vid deras sjukhusvistelse, istället för att anlita en tolk och därmed försatt henne i en utsatt situation där hon var helt beroende av sin make.

87. Vad beträffar klagandens klagomål som rörde X, konstaterar domstolen att hon kunde ha överklagat till läns- och kammarrätten beträffande socialnämndens ursprungliga beslut att placera X i det utvalda familjehemmet samt även dess beslut från september 2010 om att inte ändra placeringen. På så sätt kunde hon ha yrkat på att X skulle placeras i ett familjehem med samma religiösa och språkliga bakgrund. Genom att inte göra detta, har klaganden inte uttömt de inhemska rättsmedel som hon hade tillgång till enligt artikel 35 § 1 i konventionen och dessa klagomål måste således avvisas i enlighet med artikel 35 § 4.

88. Beträffande klagandens klagomål om att socialtjänsten inte anlitade en tolk i samband med deras inledande utredning och sjukhusvistelsen, konstaterar domstolen att klaganden inte klagade på detta hos de inhemska myndigheterna och att detta klagomål dessutom rör händelser som ägde rum på hösten 2008, tre år innan det föreliggande klagomålet lämnades in till domstolen. Härav följer att detta klagomål också måste förklaras otillåtligt i enlighet med artikel 35 § 1 och 4 i konventionen.

AV DESSA SKÄL,

1. Förklarar domstolen enhälligt klagomålen som rör förfarandet om huruvida omhändertagandet skulle avslutas eller ej tillåtlig och återstoden av klagomålet otillåtligt,

2. Fastställer domstolen att det inte har förekommit någon kränkning av artikel 8 i konventionen.

Upprättat på engelska och meddelat skriftligen den 22 oktober 2015 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning..

              Claudia WesterdiekJosep Casadevall
              JustitiesekreterareOrdförande

Full & Egal Universal Law Academy