CASE OF KARIN ANDERSSON AND OTHERS v. SWEDEN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket

FEMTE SEKTIONEN

MÅLET KARIN ANDERSSON MED FLERA MOT SVERIGE

(Ansökan nr 29878/09)

DOM

STRASBOURG

25 september 2014

SLUTLIG

2014‑12‑25

Denna dom har vunnit laga kraft i enlighet med artikel 44.2 i konventionen. Den kan bli föremål för redaktionella ändringar.

I målet Karin Andersson med flera mot Sverige,

meddelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (femte sektionen), sammanträdande som en kammare bestående av:

Mark Villiger, president,
Ann Power-Forde,
Ganna Yudkivska,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Helena Jäderblom,
Aleš Pejchal, domare,
och Claudia Westerdiek, sektionens justitiesekreterare,

efter enskild överläggning den 2 september 2014,

följande dom, vilken antogs samma dag:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 29878/09) mot Konungariket Sverige. Det inkom den 4 juni 2009 till domstolen under åberopande av artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) från arton svenska medborgare: Karin Andersson, Per Bernhardtson, Gunilla Bring, Ulf Bäcklund, Berndt Eriksson, Carina Granberg, Agneta Holmström, Gustaf Härestål, Björn Höjer, Inga-Britt Höjer, Christer Johansson, Curt Lindgren, Håkan Olsson, Roger Olsson, Göran Osterman, Lars Sjöstedt, Christer Skoog och Olle Stenlund (”de klagande”).

2. De klagande företräddes av J. Ebbesson, professor i miljörätt, och B. Rosengren, advokat, båda verksamma i Stockholm. Den svenska regeringen (”regeringen”) företräddes av sitt ombud A. Rönquist från utrikesdepartementet.

3. De klagande hävdade bland annat att de hade nekats faktisk tillgång till rättslig prövning i samband med besluten om byggandet av en järnväg, i strid med deras rättigheter enligt artikel 6 och 8 i konventionen.

4. Den 21 maj 2012 informerades regeringen om klagomålet.

SAKFÖRHÅLLANDEN

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

5. De klagande äger fastigheter nära Umeå, i närheten av ett Natura 2000-område, det europeiska nätverket av naturskyddsområden som inrättats enligt EU:s habitatdirektiv från 1992 (se vidare punkt 33 nedan). De flesta av dem bor där (permanent eller under vissa perioder).

A. Förfarandet om att tillåta järnvägsprojektet

6. Den 15 oktober 1999 ansökte Banverket hos regeringen om tillstånd enligt miljöbalken att bygga en 10 km lång järnvägssträcka i ett älvområde i norra Sverige (vilken skulle utgöra den sista sträckan av en järnväg vid namn Botniabanan, vars totala längd är 190 km). Banverket presenterade några alternativa järnvägssträckor, samtliga belägna i en angiven ”korridor”, men rekommenderade den man kallade ”alternativ Öst”. Det föreslagna järnvägsbygget berörde vissa områden som tillhörde eller skulle komma att tillhöra Natura 2000.

7. Det förefaller att sex av de aktuella klagande äger hus eller mark inom nämnda ”korridor”: Carina Granberg, Agneta Holmström, Gustaf Härestål, Björn Höjer, Inga-Britt Höjer och Christer Skoog. Ägandet av Christer Skoogs egendom överfördes till Carina Granberg den 7 januari 2011. De tolv övriga klagandes fastigheter – hus och mark i deras ägo eller ägda hus på mark som ägs av annan – är placerade utanför ”korridoren”. Avståndet från deras egendomar till ”korridoren” eller den specifika järnvägssträcka som fastställdes i senare förfarande varierar; husen förefaller vara placerade 300–2 500 meter bort medan den närmaste tomten befinner sig cirka 50 meter från ”korridoren”.

8. Den 12 juni 2003, efter att ha hört Europeiska kommissionen, beviljade regeringen ansökan och tillät byggandet av järnvägen i den föreslagna ”korridoren” under förutsättning, bland annat, att Banverket skulle inrätta en järnvägsplan före den 1 juli 2009 och även en specifik plan för att genomföra nödvändiga miljökompensationsåtgärder i Natura 2000-områdena. Planen för kompensationsåtgärder måste presenteras för regeringen innan järnvägsplanen antogs. Regeringen angav bland annat att projektet kunde tillåtas, trots dess skadliga effekt på miljön i ett Natura 2000-område, om det inte fanns några alternativa lösningar och järnvägen måste byggas med hänsyn till allmänintresset.

9. Ett antal enskilda fastighetsägare, inklusive tre av de klagande i det aktuella målet – Gunilla Bring, Ulf Bäcklund och Göran Osterman – yrkade att Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) skulle göra en rättslig prövning av ärendet och begärde att regeringsbeslutet skulle upphävas. Fastighetsägarna hävdade att beslutet stred mot både svensk lag och EU-lagstiftningen, inklusive direktivet om livsmiljö (”livsmiljö­direktivet” eller ”habitatdirektivet”). Det framhölls för det första att beslutet stred mot den allmänna regeln i miljöbalken om den plats som väljs för verksamhet och anläggningar, och som kan påverka människors hälsa eller miljön. Denna aspekt ansågs ha en direkt och tydlig bäring på deras medborgerliga rättigheter. För det andra hävdade de att regeringens beslut stred mot svenska bestämmelser om naturvård genom att inte beakta relevanta alternativa dragningar för järnvägen.

10. Den 1 december 2004 avslog Regeringsrätten yrkandena om en rättslig prövning eftersom det inte var möjligt att fastställa vem som skulle anses som sakägare i det skedet av järnvägsplaneringen. Järnvägens exakta dragning skulle inte fastställas förrän järnvägsplanen hade upprättats. Till dess skulle det inte gå att avgöra med säkerhet vem som skulle påverkas i sådan mån att de hade rätt att väcka talan, eller vilken hänsyn som skulle tas till deras intressen. Eftersom Regeringsrätten dessutom ansåg att de parter som skulle påverkas i tillräcklig utsträckning av den framtida järnvägen skulle kunna få en rättslig prövning av det senare beslutet att fastställa järnvägsplanen, erkände den inte klagandenas talerätt (locus standi).

11. En domare var skiljaktig och fann att frågan om talerätt för varje klagande borde undersökas närmare av Regeringsrätten för att säkerställa att de enskilda intressena hade beaktats, med hänsyn till den bindande karaktären av regeringens beslut i den senare handläggningen av järnvägsplaneringen.

B. Förfarandet om tillståndet för järnvägs- och brobyggena

12. Under 2003 och 2004 ansökte Banverket hos Länsstyrelsen i Västerbotten om tillstånd att bygga järnvägen i det angivna Natura 2000-området, och hos miljödomstolen i Umeå om tillstånd att bygga två broar.

13. Länsstyrelsen beviljade bygglov för järnvägen genom ett beslut den 14 oktober 2004, vilket senare överklagades hos miljödomstolen.

14. Miljödomstolen beslutade att utreda målen gemensamt. Genom domar den 24 maj 2005 och den 13 juni 2005 ansåg sig domstolen bunden av regeringens beslut den 12 juni 2003 om tillåtligheten av järnvägsprojektet, så den beslutade att bevilja alla tillstånd som Banverket efterfrågat.

15. Den 15 juni 2006 upphävde Miljööverdomstolen (numera Mark- och miljööverdomstolen) i Stockholm miljödomstolens domar och återförvisade målen till denna instans. Miljööverdomstolen fann att regeringens beslut inte hade innehållit någon detaljerad utredning av vilka åtgärder som skulle krävas för att kompensera för de miljöskador som skulle orsakas av järnvägsprojektet, och att dessa frågor måste lösas inom ramen för handläggningen av bygglovsansökan.

16. Den 26 april 2007 beslutade miljödomstolen åter att bevilja de tillstånd som Banverket sökt. Domstolen ansåg sig bunden av regeringens beslut om till tillåtligheten av järnvägsprojektet och begränsade därför sin granskning till miljökompensationsåtgärderna, såsom angavs i Miljööverdomstolens beslut.

17. Två klagande – Carina Granberg och Christer Skoog – överklagade miljödomstolens dom vad avsåg tillståndet för järnvägsbygget. Alla klagande utom Göran Osterman överklagade den del som gällde tillståndet att bygga broarna.

18. Genom en dom den 6 december 2007 fastslog Miljööverdomstolen att regeringens tillåtlighetsbeslut var bindande och godkände byggandet av järnvägen och broarna med vissa tillkommande förbehåll.

19. Den 9 maj 2008 nekade Högsta domstolen prövningstillstånd, och därmed fastställdes Miljööverdomstolens dom.

C. Förfarandet om järnvägsplanens fastställelse

20. Den 21 juni 2005 fastställde Banverket en järnvägsplan för området i fråga.

21. Tolv klagande – alla utom Agneta Holmström, Gustaf Härestål, Björn Höjer, Inga-Britt Höjer, Lars Sjöstedt och Olle Stenlund – vände sig till regeringen för att överklaga järnvägsplanen. De klagade i huvudsak på den angivna järnvägssträckan, bland annat för att olägenheter såsom buller och vibrationer skulle påverka nyttjandet av deras fastigheter.

22. Genom ett beslut den 28 juni 2007 hänvisade regeringen till sitt beslut om tillåtlighet den 12 juni 2003. Den fann att den angivna sträckan som valts i järnvägsplanen befann sig i den tillåtna ”korridoren” och avslog sålunda överklagandena.

23. Alla klagande och flera andra framställare vände sig till Regeringsrätten och begärde att den skulle göra en rättslig prövning och upphäva regeringens beslut. De hävdade bland annat att de, trots att deras medborgerliga rättigheter skulle påverkas av den planerade järnvägen, inte hade fått dessa rättigheter beaktade och fastställda av domstol, i strid med konventionen. Vad avser den valda dragningen av järnvägen hävdade de även att regeringens beslut stred mot bestämmelserna i miljöbalken och EU:s habitatdirektiv.

24. Den 10 december 2008 avslog Regeringsrätten framställan efter förhandling i målet, då man fann att järnvägsplanen var i linje med regeringens beslut den 12 juni 2003 om tillåtligheten av järnvägsprojektet och att förfarandet för fastställelse av planen inte uppvisade några brister. Regeringsrätten ansåg att frågan om tillåtlighet av ett järnvägsprojekt omfattades av regeringens behörighet, där man hade att ta hänsyn till allmänna intressen såsom miljö‑, industri‑ och regionalpolitik samt ekonomisk politik. Regeringens tillåtlighetsbeslut var bindande för efterföljande förfarande i så måtto att domstolar och andra beslutsfattande organ inte fick utreda de frågor som hade avgjorts i det beslutet. I handläggningen av de bygglov som begärts av Banverket kunde sålunda de olika instanserna bestämma villkoren och andra detaljer men inte den allmänna tillåtligheten enligt vad som specificerades i regeringens beslut. I den tredje fasen av beslutsprocessen – fastställelsen av järnvägsplanen – var det på motsvarande sätt myndigheternas och domstolarnas uppgift att enbart bestämma järnvägens exakta dragning, inom det område som utpekats i regeringens beslut. Regeringen var inte tvungen att ompröva sitt beslut från den 12 juni 2003 om tillåtligheten av järnvägsprojektet och utpekandet av den ”korridor” där järnvägen skulle kunna dras. Dessa frågor kunde inte utredas i den tredje fasen av beslutsprocessen. Regeringsrätten framhöll vidare att om privata intressen påverkades av ett järnvägsprojekts placering, skulle rättslig prövning kunna erhållas genom en inlaga till rätten mot regeringens tillåtlighetsbeslut. Det faktum att Regeringsrätten den 1 december 2004 hade fastslagit att ingen enskild framställare kunde anses ha talerätt avseende tillåtlighetsbeslutet betydde inte att den var skyldig att i sin nuvarande prövning av järnvägsplanens fastställelse inbegripa frågor om projektets tillåtlighet eller dess allmänna placering.

25. En domare reserverade sig eftersom hon ansåg att Regeringsrättens dom stred mot dess beslut den 1 december 2004. Hon konstaterade bland annat att fastställelsen av en järnvägsplan – i motsats till bygglov – hade direkta konsekvenser för individen eftersom den medförde en rätt för järnvägsbolaget att under vissa omständigheter expropriera mark. Följaktligen borde Regeringsrätten i förevarande mål ha utrett alla invändningar som lades fram av sökandena, inklusive aspekten att det fanns bättre alternativa dragningar för järnvägen. Enligt den skiljaktiga domaren hade en fullständig rättslig prövning också förutsetts av Regeringsrätten i dess tidigare beslut.

D. Ersättning och andra vidtagna åtgärder

26. Av parternas noteringar i målet förefaller det som om minst tio av de klagande (inklusive sju med hus eller mark utanför ”korridoren”) har fått någon form av ersättning till följd av järnvägsbygget, antingen för tvångsinlöst mark eller för minskat boendevärde eller marknadsvärde. I ett fall betalade Banverket en del av bytet till bullerdämpande fönster. Det framgår inte om övriga klagande begärde ersättning. I närheten av vissa fastigheter, vilkas ägare inte fick någon ersättning, har bullerskydd satts upp för att hålla bullret från järnvägen under gällande gränsvärden.

II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

A. Planeringen av järnvägsbygget

27. Planering av järnvägsbyggen regleras i lagen om byggande av järnväg (1995:1649). Dessutom gäller under planering och prövning av ett järnvägsbygge de allmänna bestämmelserna i miljöbalken 2–4 kap, vilka bland annat föreskriver att den plats som utgör minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön ska väljas.

28. Planeringsprocessen för ett järnvägsbygge är indelad i tre faser, där arbetet successivt ska utvecklas från översiktsstudier till detaljplaner och där resultatet från en fas ska tjäna som utgångspunkt för nästa fas. Hänsyn ska tas till såväl privata som allmänna intressen, såsom miljöskydd. Processen börjar med en förstudie för att identifiera och undersöka möjliga alternativ för att ta reda på vilka alternativ som förtjänar vidare utredning. Det bolag som avser att bygga järnvägen måste enligt miljöbalken samråda med berörda länsstyrelser, kommuner och icke-vinstdrivande organisationer som har till syfte att trygga naturskydds- och miljöintressen, samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd.

29. En järnvägsutredning ska genomföras om förstudien visar att alternativa dragningar bör undersökas. Alternativen och deras konsekvenser ska beskrivas så att de kan jämföras både med varandra och med alternativet att inte göra någon järnvägsutbyggnad alls. En järnvägsutredning ska omfatta samråd med länsstyrelsen, tillsynsmyndigheter och individer som kan antas bli särskilt berörda. Utredningen måste innehålla en miljö­konsekvens­bedömning formulerad i enlighet med bestämmelserna i miljöbalken. Utredningen utmynnar i att Trafikverket (före april 2010: Banverket) bestämmer en korridor i terrängen där järnvägen ska dras.

B. Regeringens tillåtlighetsprövning

30. Större järnvägsprojekt är även föremål för en tillåtlighetsprövning från regeringens sida (miljöbalken 17 kap). Tillåtlighetsprövningen sker utifrån järnvägsutredningen. Regeringens beslut kan inte överklagas, men begäran om rättslig prövning av beslutet kan göras hos Regeringsrätten.

31. Enligt miljöbalkens förarbeten är regeringens beslut om tillåtlighet bindande för efterföljande prövningar. Om regeringen har prövat tillåtligheten av en verksamhet kan domstolar och myndigheter därför inte pröva denna fråga (prop. 1997/98:45, del 1, s. 436 ff). I princip ska regeringens prövning äga rum i ett relativt tidigt skede av processen och primärt avse tillåtligheten av en verksamhet. Frågan om tillåtlighet enligt miljöbalken omfattar även frågan om verksamhetens placering (ibid, s. 440 ff). En tillåtlighetsprövning för en järnväg utmynnar i att regeringen lämnar tillstånd att bygga järnvägen inom en definierad korridor.

C. Miljödomstolens prövning

32. I enlighet med miljöbalken 11 kap krävs tillstånd för vattenverksamhet. Termen ”vattenverksamhet” avser bland annat byggnadsarbete i vattenområden samt urtappning från vattenområden. Tillståndsbeslut fattas av en miljödomstol och kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen och Högsta domstolen. Överklaganden kan göras av den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot, eller av myndigheter, kommunala nämnder eller andra organ som har rätt att överklaga enligt vad som är särskilt föreskrivet i balken.

33. EU:s habitatdirektiv (rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter), som anger hur Natura 2000-områden ska skötas och skyddas – och EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar) har införts i svensk lagstiftning, i huvudsak genom bestämmelserna i miljöbalken och förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. (1998:1252).

34. I enlighet med miljöbalken 7 kap, 28 a § krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Ett sådant tillstånd får lämnas endast om verksamheten eller åtgärden inte kan skada den livsmiljö eller de livsmiljöer i området som avses att skyddas, och inte heller medför att den art eller de arter som avses att skyddas utsätts för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området. Emellertid får tillstånd trots detta lämnas om 1) det saknas alternativa lösningar, 2) verksamheten eller åtgärden måste genomföras av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse och 3) de åtgärder vidtas som behövs för att kompensera för förlorade miljövärden så att syftet med att skydda det berörda området ändå kan tillgodoses (7 kap 29 §).

35. Om en tillåtlighetsprövning enligt balkens 7 kap 29 § avser en verksamhet eller åtgärd som kan påverka miljön i ett område som innehåller en prioriterad art eller livsmiljö, får prövningen endast ta hänsyn till omständigheter som avser 1) människors hälsa, 2) allmän säkerhet, 3) vitala miljöskyddsintressen eller 4) andra tvingande omständigheter av angeläget allmänt intresse. Med hänsyn till de omständigheter som avses i punkt 4 måste Europeiska kommissionen ges tillfälle att avge sin uppfattning innan ärendet avgörs.

36. Tillståndsbeslut enligt balkens 7 kap 28 a § fattas av en länsstyrelse. Om emellertid tillstånd krävs enligt bland annat balkens 11 kapitel, ska beslutet fattas av den myndighet som beslutar om detta tillstånd. Länsstyrelsens beslut kan överklagas till en miljödomstol och vidare till Mark- och miljööverdomstolen (tidigare Miljööverdomstolen) och Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten).

D. Regeringens prövning av en järnvägsplan

37. I den tredje planeringsfasen utarbetas en järnvägsplan av det bolag som avser bygga järnvägen, i enlighet med bestämmelserna i lagen om byggande av järnväg. Planen måste beskriva järnvägsbyggets lokalisering och utformning i detalj samt den mark eller det utrymme och de särskilda rättigheter som behöver tas i anspråk för järnvägen och för att bygga järnvägen. Järnvägsplanen måste innehålla en miljö­konsekvens­bedömning. Därtill krävs samråd med berörda fastighetsägare, kommuner och länsstyrelser, samt med andra parter som kan ha väsentligt intresse i ärendet. Därefter ska Trafikverket efter samråd med berörda länsstyrelser avgöra om planen ska fastställas. Om planen medför att bland annat mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk måste Trafikverket göra en särskild bedömning av om de fördelar som kan uppnås med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda. Beslut av Trafikverket att fastställa en plan kan överklagas till regeringen. Regeringens beslut är slutgiltigt. Emellertid är det möjligt att begära rättslig prövning av beslutet.

38. Om järnvägsplanen är fastställd har den som avser att bygga järnvägen rätt att förvärva erforderlig mark, genom domstolsbeslut eller genom förrättning. I fall som rör förvärv och ersättning gäller expropriationslagen (1972:719).

E. Rättslig prövning och inhemsk rättspraxis

39. Lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (1988:205) infördes som en följd av Europadomstolens observationer i flera mål att avsaknaden av rättslig prövning i vissa administrativa beslut stred mot artikel 6.1 i konventionen. Den ersattes av lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut (2006:304), som trädde i kraft den 1 juli 2006.

40. År 2004, vid tidpunkten för den rättsliga prövningen av regeringens tillåtlighetsbeslut, gällde lagen från 1988. Den föreskrev att en enskild som var part i ett förvaltningsärende hos regeringen eller någon annan förvaltningsmyndighet rörande bland annat rätten till egendom eller förhållandena mellan privatpersoner och offentliga organ som hänförde sig till den enskildes personliga och ekonomiska omständigheter, i frånvaro av andra rättsmedel skulle kunna vända sig till Regeringsrätten, som första och enda domstol, för prövning av beslut som inbegrep myndighetsutövning gentemot den enskilde. I förfaranden enligt lagen från 1988 granskade Regeringsrätten om det klandrade beslutet stred ”mot någon rättsregel”. Enligt förarbetena (prop. 1987/88:69, s. 23–24) skulle dess prövning av sakbedömningen i målen i huvudsak röra rättsfrågor, men kunde, i den mån det var relevant för tillämpningen av lagen, även omfatta sakfrågor; den skulle även beakta om det hade skett formella fel som kunde ha påverkat utgången i målet. Om Regeringsrätten fann det klandrade beslutet olagligt, skulle den upphäva det och i förekommande fall återförvisa målet till berörd förvaltningsmyndighet.

41. År 2008, vid tidpunkten för den rättsliga prövningen av regeringens beslut om järnvägsplanen, gällde lagen från 2006. Förfarandet är väsentligen detsamma som beskrivits ovan, med vissa undantag. Exempelvis krävs det inte längre, i motsats till lagen från 1988, att den enskilde har varit part i tidigare rättsligt förfarande för att kunna ansöka om rättsprövning (prop. 2005/06:56, s. 12). Alltså får varje enskild ansöka om rättsprövning av regeringens beslut så länge som de gäller den enskildes medborgerliga rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6.1 i konventionen. Emellertid hade detta i praktiken redan tillämpats i ett antal år i enlighet med inhemsk rättspraxis (RÅ 1999 ref. 27).

42. I en dom från 2011 rörande regeringens tillåtlighetsbeslut om ett vägbygge i Stockholm fann Högsta förvaltningsdomstolen att även om det inte kunde fastställas i det skedet vilka framställare (av vilka alla ägde fastigheter inom den föreslagna korridoren) som i slutänden skulle beröras av vägbygget, bestämdes vägens dragning i själva verket genom regeringens beslut och kunde inte bli föremål för prövning i något senare rättsligt förfarande rörande vägprojektet. Följaktligen ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att det klandrade beslutet berörde framställarnas medborgerliga rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6.1 i konventionen, och sålunda ansågs framställarna ha talerätt i rättsprövningen av regeringens tillåtlighetsbeslut (HFD 2011 not. 26).

LAGSTIFTNINGEN

I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 6.1 I KONVENTIONEN

43. De klagande klagade under åberopande av artikel 6 i konventionen att de hade nekats rättvis rättegång avseende deras medborgerliga rättigheter, eftersom de hade vägrats en fullständig rättsprövning av regeringens beslut om att tillåta järnvägsbygget, som skulle ske på eller nära deras egendom. Detta beslut hade väsentligen påverkat de klagandes egendom, liksom miljön i det berörda området. Artikel 6.1 i konventionen lyder i relevanta delar som följer:

”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter ... vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång ... inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag...”

A. Admissibility

1. Materiellt tillämpningsområde (ratione materiae)

44. Svaranden (regeringen) hävdade att artikel 6 inte var tillämplig för de tolv klagande som inte ägde hus eller mark i den ”korridor” som utpekats Banverket och inom vilken järnvägen byggdes. Eftersom man ansåg att deras medborgerliga rättigheter inte hade påverkats, borde deras klagomål förklaras otillåtligt för att de föll utanför det materiella tillämpningsområdet.

45. De klagande bestred regeringens invändning. De hävdade att de till Regeringsrätten hade lämnat in kartor som visade platsen för deras fastigheter under förfarandet om fastställelsen av järnvägsplanen. Motparten – regeringen – hade inte invänt mot de klagandes ståndpunkt, och inte heller hade deras begäran avslagits av Regeringsrätten på grund av att de eller deras fastigheter inte berördes av järnvägsbygget.

46. Domstolen konstaterar inledningsvis att de klagande, i det inhemska såväl som det förevarande förfarandet, anförde klagomål mot järnvägsbygget och dess placering, under åberopande av både allmänna miljöaspekter och mer enskilda farhågor såsom påverkan av buller och vibrationer på utnyttjandet av deras bostäder och egendom och på människors hälsa, med nödvändighet innefattande deras egen, liksom värdeminskningen för deras egendom. Samtidigt som allmänna intressen såsom miljöskador i allmänhet kan betraktas som ett giltigt skäl för ett enskilt klagomål enligt nationell rätt, kan domstolen i förevarande fall inte finna att dessa yrkanden rörde de klagandes ”medborgerliga rättigheter” i den mening som avses i artikel 6. Emellertid avsåg de andra frågorna som togs upp av de klagande deras ”medborgerliga rättigheter”, i synnerhet järnvägsprojektets effekter på deras bostäder och mark. Dessutom fanns det en verklig och allvarlig tvist om dessa rättigheter, och det nationella förfarandet var avgörande för dem (se exempelvis Athanassoglou med flera mot Schweiz [GC], nr 27644/95, punkt 43, ECHR 2000‑IV).

47. Vad gäller regeringens ståndpunkt att artikel 6 inte är tillämplig för de tolv klagande som inte äger hus eller mark inuti ”korridoren” är domstolen inte i stånd att avgöra hur nära ”korridoren” eller den faktiska järnvägen de enskilda fastigheterna måste vara för att fastighetsägarnas rättigheter ska anses berörda. Det bör emellertid noteras att med undantag för Regeringsrättens beslut den 1 december 2004 – som fastslog att det i detta skede av förfarandet inte var möjligt att bedöma vem som skulle beröras av järnvägsbygget – ogillades inte de klagandes inhemska överklaganden och yrkanden på grund av att de inte var tillräckligt berörda av bygget. Dessutom har minst tio av de klagande – av vilka sju har hus och mark utanför ”korridoren” – fått någon form av ersättning. Det finns ingen indikation på att någon klagandes krav på ersättning har avvisats. Under dessa omständigheter beaktar domstolen att de klagandes ”medborgerliga rättigheter” var tillräckligt berörda för att deras klagomål skulle omfattas av artikel 6 i konventionen.

48. Regeringens invändning om den materiella tillämpligheten hos de tolv klagandes klagomål måste därmed ogillas.

2. Personkrets (ratione personae)

49. Regeringen hävdade vidare att ansökan borde förklaras otillåtlig vad gäller Christer Johanssons och Christer Skoogs klagomål, för att de inte uppfyller kravet på personkrets (ratione personae). För Christer Johanssons del hävdade man att han endast hade varit föremål för kompensationsåtgärder rörande mark ägd av en samfällighet som han var medlem av. Man påpekade att samfälligheters rättigheter och skyldigheter ska hanteras av dessa – inte deras enskilda medlemmar. För Christer Skoogs del åberopade man det faktum att han överlät sin fastighet till Carina Granberg i januari 2011.

50. De klagande påpekade att Christer Skoog hade varit till ägare fastigheten i fråga vid tidpunkten för händelserna i målet och under de följande åren.

51. Domstolen konstaterar att Christer Johansson, utöver del i samfälligheten, ägde en enskild fastighet i området i fråga (utanför ”korridoren”; se vidare punkt 7 ovan) och att detta var orsaken till hans medlemskap i samfälligheten. Med avseende på tillämpligheten av artikel 6 skiljer sig alltså inte hans situation från övriga klagande i målet (se punkt 47 ovan). Vad avser Christer Skoog bör det betonas att de klagandes klagomål enligt artikel 6 gäller tillgång till domstol, en fråga som måste avgöras utifrån situationen vid tidpunkten för det inhemska förfarandet. Även om Christer Skoogs fastighet överläts till en annan klagande i januari 2011, var han ägare till nämnda fastighet under hela detta förfarande, och även vid den tidpunkt när föreliggande klagomål lämnades in. Följaktligen finns det ingen anledning att anse att vare sig Christer Johansson eller Christer Skoog inte skulle kunna vara berörd enligt artikel 34 i konventionen.

52. Även regeringens invändning avseende personkretsen (ratione personae) för deras klagomål måste följaktligen ogillas.

3. Uttömmande av inhemska rättsmedel

53. Regeringen hävdade slutligen att samtliga klagande hade underlåtit att uttömma inhemska rättsmedel. Man påpekade att endast tre klagande hos Regeringsrätten hade begärt rättslig prövning av regeringens tillåtlighetsbeslut från 2003. Vidare hade miljödomstolens dom från 2007, där bygget av järnvägen och två broar godkändes, inte överklagats av en klagande. Därtill hade sex klagande, i förfarandet rörande fastställelsen av järnvägsplanen, underlåtit att överklaga Banverkets beslut hos regeringen.

54. Dessutom hävdade regeringen att de klagande hade, och fortfarande har, möjlighet att begära ersättning hos svenska domstolar eller justitiekanslern. Med hänvisning till flera domar och beslut från Högsta förvaltningsdomstolen under senare år, justitiekanslerns efterföljande beviljande av ersättning samt Europadomstolens avgöranden i bland annat målen Eskilsson mot Sverige ((beslut), nr 14628/08, 24 januari 2012) och Eriksson mot Sverige (nr 60437/08, 12 april 2012), hävdade man att svensk lag tillhandahöll ett rättsmedel i form av ersättning för både ekonomisk och ideell skada i samband med överträdelse mot konventionen, inklusive överträdelser av artikel 6. Regeringen påpekade att preskriptionstiden för ersättningsanspråk mot staten – tio år från den tidpunkt när skadan inträffat, enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) – inte hade löpt ut än.

55. De klagande motsatte sig detta. Vad avser tillåtlighetsförfarandet hävdade de att även om endast tre av dem hade begärt en prövning hos Regeringsrätten, hade deras begäran avvisats på grund av bristande representativitet eftersom Regeringsrätten fann att det inte kunde fastställas vilka fastighetsägare som skulle beröras av projektet förrän järnvägsplanen hade fastställts. Det fanns ingenting som tydde på att det utslaget hade blivit annorlunda om alla klagande hade begärt prövning. När det gäller miljödomstolarnas och Regeringsrättens utredningar hävdade de klagande att detta förfarande inte hade erbjudit ett effektivt rättsmedel för att väcka talan mot regeringens beslut från 2003 om tillåtligheten av järnvägsbygget på angiven plats, eftersom domstolarna tydligt hade framhållit att de var bundna av detta beslut. Vad avser förfarandet rörande fastställelsen av järnvägsplanen hävdade de klagande att det som hade betydelse i fråga om uttömmande av rättsmedel var att samtliga av dem hade begärt en rättslig prövning hos Regeringsrätten av regeringens beslut. Rätten att begära en sådan prövning var inte beroende av om en framställare hade varit aktiv i förfarandet före regeringens beslut.

56. Slutligen hävdade de klagande, i frågan om huruvida rättsmedel inte hade uttömts på grund av underlåtelse att kräva ersättning inom landet, att inget sådant förfarande tillhandahölls ett rättsmedel som avsåg lagenligheten i regeringens beslut rörande platsen för järnvägsbygget.

57. Domstolen upprepar att en klagande ska ha normal tillgång till ett rättsmedel som är tillgängligt och tillräckligt för att ge upprättelse för de påstådda överträdelserna. Om det finns flera potentiellt verksamma rättsmedel, är det vanligen tillräckligt om klaganden har tillgång till ett av dem.

58. I det aktuella målet yrkade ett antal enskilda fastighetsägare – inklusive tre av de klagande – hos Regeringsrätten på en rättslig prövning av regeringens beslut den 12 juni 2003 att tillåta järnvägsbygget i fråga. Med tanke på den bindande karaktären av regeringens tillåtlighetsbeslut för det senare förfarandet – vilket bekräftades av de domar och beslut som avsåg bygglov och fastställelsen av järnvägsplanen – skulle det förefalla naturligt för missnöjda fastighetsägare att väcka talan mot just det beslutet genom det enda tillgängliga medlet: en ansökan om domstolsprövning. Emellertid avslog Regeringsrätten framställan utan att utreda dess sakförhållanden med avseende på alla framställare. Skälet till avslaget var inte att Regeringsrätten ansåg sig obehörig att avgöra en sådan framställan eller att detaljerna om de enskilda fastighetsägarna var sådana att de saknade ett berättigat intresse av en rättslig prövning av regeringens beslut. I stället ansåg Regeringsrätten att det inte med säkerhet kunde fastställas vem som skulle bli tillräckligt berörd av järnvägsprojektet förrän järnvägsplanen hade utarbetats. Med andra ord var det alltför tidigt att avgöra vem som skulle ha rätt att väcka talan mot regeringens beslut. Regeringsrätten tillade att det i stället skulle finnas möjlighet till rättslig prövning av det senare beslutet att fastställa järnvägsplanen.

59. Med tanke på Regeringsrättens beslut att ogilla talan mot regeringens tillåtlighetsbeslut – och de skäl som gavs för ogillandet – måste det fastslås att framställan om rättslig prövning i detta specifika fall inte var ett effektivt rättsmedel, åtminstone inte vid denna tidpunkt. Det skulle inte ha gjort någon skillnad om alla klagande hade stått bakom framställan. Detsamma gäller det efterföljande förfarandet avseende bygglov. Oavsett om det alls var möjligt att bedöma järnvägsprojektets påverkan på nyttjandet av de enskilda bostäderna och fastigheterna i detta förfarande eller ej, är det tydligt att miljödomstolarna ansåg sig bundna av regeringens tillåtlighetsbeslut och begränsade sin utredning till mer allmänna miljöfrågor. Av dessa skäl måste de klagande som inte deltog i de olika framställandena och överklagandena under de två första förfarandena ursäktas för sin brist på handling.

60. Vad gäller den tredje fasen av den inhemska utredningen av järnvägsprojektet – förfarandet för fastställelse av järnvägsplanen – är det sant att sex klagande underlät att överklaga till regeringen. Emellertid var ett sådant överklagande inget villkor för rätten att därefter begära en rättslig prövning. Detta visas av det faktum att när de klagande begärde rättslig prövning, accepterades de alla som framställare av Regeringsrätten. Ingen av dem fick sitt ärende ogillat på grund av underlåtenhet att uttömma tidigare rättsmedel. Eftersom samtliga klagande deltog i detta förfarande om rättslig prövning och eftersom Regeringsrätten tidigare, i sitt beslut den 1 december 2004, hade angivit att detta var tidpunkten för att få en domstolsprövning av deras enskilda intressen, måste därför samtliga klagande anses ha uttömt de potentiellt effektiva inhemska rättsmedel som stod till buds i frågan om järnvägsbygget.

61. Slutligen, med avseende på regeringens argument att klagandena kunde göra anspråk på ersättning för överträdelse av konventionen inför svensk domstol eller justitiekanslern, har domstolen i flera fall noterat att inhemsk rättspraxis har utvecklats sedan 2005 och har kommit fram till att det nu, efter en dom i Högsta domstolen den 3 december 2009 (NJA 2009 N 70), finns ett lättillgängligt, effektivt och allmänt tillämpligt rättsmedel som kan ge upprättelse i samband med påstådda kränkningar av konventionen (se bland annat Eriksson mot Sverige, anfört ovan, punkt 48–52, och Marinkovic mot Sverige (beslut), nr 43570/10, punkt 43, 10 december 2013, och – vad avser utvecklingen av inhemsk rättspraxis – sistnämnda beslut, punkt 21–31). Emellertid var det efter att föreliggande klagomål hade lämnats in den 4 juni 2009 som detta rättsmedel inrättades, vilket införde en allmän rättsprincip att beslut om ersättning för kränkningar av konventionen kan fattas utan direkt stöd i svensk lag. Bedömningen av om inhemska rättsmedel har uttömts sker vanligen utifrån det datum då klagomålet inlämnades till domstolen. Frågan uppstår om huruvida de klagande ändå är hänvisade till detta rättsmedel, för vilket preskriptionstiden ännu inte har löpt ut. En sådan begränsning kan finnas i undantagsfall, beroende på de specifika omständigheterna i varje fall (se exempelvis Brusco mot Italien (beslut), nr 69789/01, ECHR 2001‑IX, och Andrei Georgiev mot Bulgarien, nr 61507/00, punkt 78, 26 juli 2007). I detta avseende bör det noteras att den inhemska utvecklingen har skett gradvis och visat sig i rättspraxis utan att den typ av ärende eller situation där de klagande har varit inblandade har angivits specifikt. Därtill pågick de olika inhemska förfarandena avseende järnvägsbygget i fråga i nio år, från 1999 till 2008. Under dessa omständigheter skulle det inte vara rimligt att förvänta sig att de klagande skulle återvända till de nationella domstolarna eller till justitiekanslern för att utnyttja ett rättsmedel som inrättats efter inlämningen av föreliggande klagomål. Följaktligen finns det inga exceptionella omständigheter i förevarande mål som skulle motivera avsteg från den allmänna regeln att frågan om uttömmande av inhemska rättsmedel bedöms utifrån den tidpunkt när klagomålet inlämnades till domstolen. Det har inte visats att det vid den tidpunkten fanns rättspraxis som indikerade att ersättning för kränkningar av konventionen skulle kunna beviljas för bristande möjlighet till domstolsprövning. Inte heller hade ett allmänt tillämpligt rättsmedel för ersättning inrättats än.

62. Regeringens invändning rörande uttömmande av inhemska rättsmedel måste därför avvisas.

63. Ingen annan grund för att förklara klagomålet otillåtligt har åberopats eller fastslagits. Det måste därför förklaras tillåtligt.

B. Sakförhållanden

1. De klagandes inlagor

64. De klagande hävdade att de svenska domstolarna genom att neka dem en rättslig prövning av regeringens tillåtlighetsbeslut den 12 juni 2003 inte hade sett till att de fick en rättvis rättegång med avseende på deras medborgerliga rättigheter. När det beslutet hade trätt i kraft var förvaltningsmyndigheterna och domstolarna bundna av det i alla efterföljande utredningar och kunde bara besluta i frågor som rörde bygget och utformningen av järnvägen. Enligt de klagandes uppfattning hade det enda effektiva sättet att avgöra deras medborgerliga rättigheter varit en rättslig prövning i Regeringsrätten. Emellertid hade den möjligheten uteblivit genom Regeringsrättens beslut den 1 december 2004 att avslå framställan om rättslig prövning, med hänvisning till senare förfarande rörande järnvägsplanen, och dess dom den 10 december 2008 att inte utreda frågorna om järnvägens placering och effekter i förfarandet rörande järnvägsplanen.

2. Regeringens inlagor

65. Regeringen hävdade att frågan om tillåtlighet ingick i regeringens behörighet eftersom den var bäst skickad att göra den erforderliga övergripande prövningen, med hänsyn till den relativa vikten av miljöskydd, sysselsättningspolitik, regionalpolitik och andra aspekter. Tillåtlighetsprövningen var därför huvudsakligen av politisk natur. Dessutom, vad avser frågor om stads- och regionplaneringspolitik, där samhällets allmänintresse kom i första hand, var statens utrymme för egen bedömning utan tvekan större än när enbart medborgerliga rättigheter stod på spel. Därtill fanns det ingenting som tydde på att beslutet om järnvägens tillåtlighet hade varit godtyckligt eller fattat i strid med nationell eller internationell lagstiftning, eller att regeringen hade gjort en felaktig saklig eller rättslig bedömning. Man ansåg att en rimlig avvägning hade gjorts mellan de motstridiga intressena hos berörda individer och samhället som helhet.

66. Dessutom hävdade regeringen att de klagande hade haft en tydlig och praktisk möjlighet att ifrågasätta de förhållanden som enligt dem inskränkte deras rättigheter i de olika förfarandena avseende järnvägen. Man hävdade bland annat att minimigarantierna för att säkerställa en rättvis balans mellan klagandenas och samhällets intressen hade varit etablerade i det aktuella målet, att järnvägsbygget hade föregåtts av en miljö­konsekvens­bedömning där sannolikheten för efterlevnad av gällande miljökrav fastställdes och där berörda parter, däribland de klagande i det aktuella målet, gavs möjligheter att bidra med sina synpunkter.

67. Regeringen hävdade vidare att de klagandes yrkanden i fråga om människors hälsa, miljön och övervägandet av alternativa platser för järnvägen faktiskt hade beaktats i förfarandet om fastställelsen av järnvägsplanen, inklusive Regeringsrättens rättsliga prövning från 2008. De klagande hade även haft tillfälle att få de påstådda olägenheterna från järnvägen, inklusive förlust av boendevärde samt bullerfrågor, utredda av berörda myndigheter och domstolar. Regeringen påpekade vidare att majoriteten av de klagande hade fått ersättning för minskat boendevärde eller permanent förlust av marknadsvärde, och att åtgärder hade vidtagits för att minska eller eliminera bullerstörningar. Enligt uppgift hade berörda klagande fortfarande möjlighet att väcka talan för att begära ersättning.

3. Domstolens bedömning

68. Inledningsvis framhåller domstolen att man inser komplexiteten av planering och byggande av infrastruktur, såsom en järnväg i det aktuella målet, samt de offentliga och ekonomiska utmaningar som en sådan process medför. Valet av hur man reglerar byggandet av järnvägar är ett politiskt beslut som varje konventionsstat har att fatta i enlighet med sina specifika demokratiska processer. Artikel 6.1 får inte läsas som ett uttryck för att något system föredras framför ett annat. Vad artikel 6.1 kräver är att man ska få tillgång till domstol om man med fog kan hävda att det har förekommit en olaglig störning av utövandet av någon av ens (medborgerliga) i nationell rätt erkända rättigheter (se Athanassoglou med flera mot Schweiz [GC], anfört ovan, punkt 54).

69. Vad gäller sakförhållandena i det aktuella målet är det tydligt – och oomtvistat – att de klagande hade medborgerliga rättigheter, åtminstone med avseende på utnyttjandet av deras fastigheter, rättigheter som de ville åberopa i det nationella förfarandet. Såsom nämnts ovan (punkt 58) blev regeringens beslut den 12 juni 2003 att tillåta byggandet av järnvägen i den angivna ”korridoren”, så fort det fastslogs, bindande för de vidare utredningarna avseende järnvägen. Alltså skulle Regeringsrättens rättsliga prövning av regeringens beslut ha varit den naturliga tidpunkten för att fastställa de lokala fastighetsägarnas rättigheter. Emellertid nekade Regeringsrätten den 1 december 2004 framställarna talerätt med argumentet att de parter som i tillräcklig utsträckning berördes av den framtida järnvägen skulle kunna få en rättslig prövning av det senare regeringsbeslutet om järnvägsplanen. Icke desto mindre ansåg domstolarna i det efterföljande förfarandet, inklusive Regeringsrätten när den granskade järnvägsplanen 2008, i enlighet med tillämpliga regler att de var bundna av regeringens tillåtlighetsbeslut, och prövade följaktligen inte några frågor som hade fastställts i detta beslut.

70. Det är sant att vissa detaljer i järnvägsprojektet skulle kunna bestämmas i det efterföljande förfarandet och att flera klagande har fått någon form av ersättning för effekterna av järnvägsbygget. Faktum kvarstår dock att de klagande inte vid någon tidpunkt i det nationella förfarandet kunde få en full rättslig prövning av myndigheternas beslut, inklusive frågan om huruvida järnvägens dragning gjorde intrång i deras rättigheter som fastighetsägare. Trots att de klagande accepterades som parter inför Regeringsrätten 2008, hade de alltså inte tillgång till domstol för att fastställa sina medborgerliga rättigheter i målet.

Det har därför skett en överträdelse av artikel 6.1 i konventionen.

II. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN

71. Med hänvisning till samma fakta till domstolens observationer i målet Taşkın med flera mot Turkiet (nr 46117/99, punkt 119, ECHR 2004‑X), hävdade de klagande att det även hade skett en överträdelse av deras rätt till respekt för deras privat- och familjeliv enligt artikel 8 i konventionen, eftersom den innebar en rätt ”till överklagande hos domstolarna mot varje beslut, handling eller försummelse där de anser att deras intressen eller deras synpunkter inte [hade] fått tillräcklig tyngd i beslutsprocessen”.

72. Regeringen motsatte sig detta. Man gjorde samma preliminära invändningar som för artikel 6. Dessutom hävdade man att även om intrång hade skett på de klagandes rättigheter enligt artikel 8, hade det inte visats att järnvägen i fråga medförde sådana negativa effekter för dem att den miniminivå som krävs för att motivera tillämpning av Artikel 8 hade uppnåtts.

73. Domstolen konstaterar att detta klagomål i huvudsak är detsamma som det som granskades ovan enligt artikel 6. Eftersom det finns en sådan koppling måste föreliggande klagomål förklaras tillåtligt. Men med beaktande av resultaten enligt artikel 6 finner domstolen att det inte uppstår något separat ärende enligt artikel 8.

III. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

74. Artikel 41 i konventionen lyder:

”Om domstolen finner att en kränkning av konventionen eller protokollen till denna har skett och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”

A. Skadestånd

75. De klagande framhöll att de inte begärde någon annan ersättning än för kostnader och utgifter för deras juridiska ombud, eftersom de hade ingivit klagomålet av principiella skäl.

76. Domstolen beviljar följaktligen inte något belopp under denna rubrik.

B. Kostnader och utgifter

77. De klagande begärde totalt 562 500 kr (ungefär 61 000 euro) för kostnader och utgifter för förfarandet hos Regeringsrätten rörande järnvägsplanen och förfarandet hos Europadomstolen. Detta belopp motsvarade arvode för juridiska tjänster för 100 arbetstimmar till Rosengren (60 timmar i det nationella förfarandet och 40 timmar i förevarande mål), och arvode för 50 arbetstimmar till Ebbesson (20 timmar i det nationella förfarandet och 30 timmar i förevarande mål), allt till en timpenning av 3 750 kr (ungefär 410 euro), inklusive mervärdesskatt (moms).

78. Regeringen ansåg att de krav på arvode för juridiska tjänster som uppkommit under det nationella förfarandet var alltför stora och inte tillräckligt specificerade med avseende på den tid som ägnats åt varje åtgärd. Man hävdade även att Rosengren hade representerat sex framställare som inte var klagande i förevarande mål. Dessutom överskred den begärda timpenningen den för svensk rättshjälp, vilken för 2013 var 1 552,50 kr (inklusive moms). Totalt accepterade regeringen ersättning för det nationella förfarandet till ett belopp av 62 125 kr (ungefär 6 800 euro), motsvarande 30 arbetstimmar för Rosengren och 10 timmar för Ebbesson. Vad gäller förfarandena före Europadomstolen fann regeringen att även dessa yrkanden var alltför stora, med argumentet att båda ombuden redan var bekanta med omständigheterna i målet eftersom de hade agerat för de klagandes räkning i det nationella förfarandet. Ersättningen för förevarande mål borde alltså inte överskrida 54 375 kr (ungefär 5 900 euro), motsvarande 20 arbetstimmar för Rosengren och 15 timmar för Ebbesson. Slutligen ansåg regeringen att ersättningen borde minskas om domstolen fann att brott mot konventionen hade skett som endast delvis motsvarade de klagandes klagomål.

79. Enligt domstolens rättspraxis har en klagande rätt till ersättning för kostnader och utgifter endast i den mån som det har visats att de faktiskt och med nödvändighet har uppkommit och är rimliga. I det aktuella målet bör hänsyn tas till att Rosengren även representerade andra framställare än de klagande i det nationella förfarandet, att en betydande del av klagandenas inlagor, i synnerhet i det nationella förfarandet, rörde miljöfrågor som inte har ansetts ingå i de klagandes ”medborgerliga rättigheter” i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen och att, låt vara av mindre betydelse, klagomålet enligt artikel 8 inte har befunnits innebära något separat ärende. I en samlad bedömning anser domstolen att det är rimligt att bevilja totalbeloppet 20 000 euro, inklusive moms, för kostnader och utgifter i det nationella förfarandet och förfarandet vid domstolen.

C. Dröjsmålsränta

80. Domstolen anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta med tillägg av tre procentenheter.

PÅ DESSA GRUNDER BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT ATT:

1. förklara klagomålet tillåtligt,

2. fastställa att det har skett en överträdelse av artikel 6.1 i konventionen,

3. fastställa att inget separat ärende uppstår enligt artikel 8 i konventionen,

4. fastställa

(a) att svarandestaten, inom tre månader från det datum då domen blir slutgiltig i enlighet med artikel 44.2 i konventionen, ska betala de klagande gemensamt 20 000 euro (tjugotusen euro) för kostnader och utgifter, plus eventuell skatt som kan tas ut av dem, att omvandlas till svarandestatens valuta till den kurs som gäller på avräkningsdagen,

(b) att enkel ränta motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden plus tre procentenheter ska betalas på ovanstående belopp från den dag då ovannämnda tre månader löpt ut till avräkningsdagen,

5. ogilla återstoden av de klagandes anspråk på skälig gottgörelse.

Utarbetat på engelska, och meddelat skriftligen den 25 september 2014, i enlighet med regel 77 § 2 och 77 § 3 i domstolens arbetsordning.

              Claudia WesterdiekMark Villiger
              JustitiesekreterarePresident

 

Full & Egal Universal Law Academy