© The Swedish National Courts Adminitration
/Courts-Administration
STORA KAMMAREN
MÅLET KUDREVIČIUS M.FL. MOT LITAUEN
(Klagomål nr 37553/05)
UTSLAG
STRASBOURG
den 15 oktober 2015
Detta utslag är slutgiltigt men kan bli föremål för redaktionell omarbetning.
© The Swedish National Courts Adminitration
/Courts-Administration
I målet Kudrevičius m.fl. mot Litauen,
avger Europadomstolen för mänskliga rättigheter (stora kammaren), i kammare bestående av:
Dean Spielmann, Ordförande,
Josep Casadevall,
Elisabeth Steiner,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
George Nicolaou,
Luis López Guerra,
Mirjana Lazarova Trajkovska,
Ganna Yudkivska,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Helena Jäderblom,
Aleš Pejchal,
Johannes Silvis,
Krzysztof Wojtyczek,
Egidijus Kūris,
Jon Fridrik Kjølbro, domare,
och Søren Prebensen, biträdande justitiesekreterare för stora kammaren,
som den 9 april 2015 och den 9 september 2015 har överlagt i enrum,
härmed följande utslag som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 37553/05) mot Republiken Litauen som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av fem litauiska medborgare, herr Bronius Markauskas, herr Artūras Pilota, herr Kęstutis Miliauskas och herr Virginijus Mykolaitis (“de klagande”), den 8 oktober 2005.
2. De klagande företräddes av herr K. Stungys och herr E. Losis, två advokater verksamma i Vilnius. Den litauiska regeringen ("regeringen") företräddes av sin representant fr. K. Bubnytė.
3. De klagande påstod särskilt att deras dom gällande upplopp stred mot deras rätt till mötes- och yttrandefrihet och att den lag enligt vilken de dömts inte uppfyllde kraven i artikel 7 i konventionen.
4. Regeringen meddelades om klagomålet den 21 maj 2008.
5. Klagomålet tilldelades andra avdelningen (regel 52, § 1 i domstolens arbetsordning). Den 26 november 2013 förklarade en kammare i andra avdelningen, bestående av följande domare: Guido Raimondi, Danutė Jočienė, Dragoljub Popović, András Sajó, Işıl Karakaş, Paulo Pinto de Albuquerque och Helen Keller, samt Stanley Naismith, avdelningens justitiesekreterare, enhälligt klagomålet enligt artikel 7 och 11 i konventionen som godtagbart samt resten av klagomålet som icke godtagbart. Med fyra röster mot tre fastställde kammaren att en överträdelse av artikel 11 i konventionen ägt rum, att det inte förelåg något behov att utreda klagomålet separat enligt artikel 7 i konventionen samt att svarandestaten till var och en av del klagande skulle betala 2 000 euro (EUR) för ideell skada.
6. Den 26 februari 2014 begärde regeringen att målet skulle hänvisas till stora kammaren med hänvisning till artikel 43 i konventionen och regel 73 i domstolens arbetsordning. Stora kammarens panel beviljade denna begäran den 14 april 2014.
7. Stora kammarens sammansättning fastställdes enligt bestämmelserna i artikel 26 § 4 och 5 i konventionen samt regel 24 i domstolens arbetsordning.
8. De klagande och regeringen lämnade båda in skriftliga observationer (regel 59 § 1).
9. En offentlig rättegång planerades in för den 26 november 2014. De klagandes företrädare, herr K. Stungys, angav dock i ett fax den 27 oktober 2014 att han inte hade tillräckliga kunskaper om domstolens officiella språk för att till fullo kunna delta i en rättegång samt att han inte kunde hitta en annan advokat med relevanta kunskaper som kunde assistera honom. Han begärde därför att målet skulle höras i hans frånvaro och bifogade på eget initiativ ett dokument på nio sidor där han i väsentliga drag besvarade de argument som framlagts i regeringens observationer inför stora kammaren. I ett brev den 30 oktober 2014 informerade domstolen regeringen om att de med tanke på de klagandes företrädares ställning övervägde att avstå från en offentlig rättegång och ge parterna tillfälle att vardera lämna in ett skriftligt svar på varandras observationer. I ett fax den 3 november 2014 angav regeringen att de inte hade några invändningar mot att fallet skulle utredas utan en offentlig rättegång och att de även skulle uppskatta möjligheten att lämna in ett skriftligt svar på de klagandes observationer.
10. Ordföranden beslöt den 4 november 2014 att ställa in den offentliga rättegången och de inledande förhandlingarna som planerats för den 26 november 2014 samt att be parterna att senast den 17 december 2014 lämna in vidare skriftliga observationer som svar på varandras inledande observationer. De klagandes företrädare informerades om att, ifall han inte lämnat in några nya observationer inom den fastslagna tiden, skulle dokumentet som bifogats hans fax den 27 oktober 2014 betraktas som hans svar på regeringens argument inför stora kammaren.
11. De klagandes företrädare (herr K. Stungys) avled i november 2014. De klagande utsåg en ny företrädare, herr E. Losis, som klargjorde att dokumentet som bifogadats herr K. Stungys fax den 27 oktober (se punkt 9 ovan) skulle betraktas som de klagandes svar på regeringens argument. Regeringen informerades om detta. De lämnade in sina observationer som svar den 17 december 2014.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
12. Den första klaganden, herr Arūnas Kudrevičius (hädanefter ”A.K.”), föddes 1970 och bor i byn Vaitkūnai i regionen Utenos; den andra klaganden, herr Bronius Markauskas (hädanefter ”B.M.”), föddes 1960 och bor i byn Triušeliai i regionen Klaipėda; den tredje klaganden, herr Artūras Pilota (hädanefter ”A.P.”), föddes 1973 och bor i byn Ožkasviliai i regionen Marijampolė; den fjärde klaganden, herr Kęstutis Miliauskas (hädanefter ”K.M.”), föddes 1959 och bor i byn Jungėnai i regionen Marijampolė; och den femte klaganden, herr Virginijus Mykolaitis (hädanefter ”V.M.”), föddes 1961 och bor i byn Varakiškė i regionen Vilkaviškis.
A. Lantbrukarnas demonstration
13. Den 15 april 2003 demonstrerade en grupp lantbrukare framför Seimas-byggnaden (litauiska parlamentet) för att protestera mot och kräva att staten skulle åtgärda situationen inom lantbrukssektorn beträffande sjunkande grossistpriser på ett antal olika jordbruksprodukter och bristen på subventioner som stöd för deras produktion. Den 22 april 2003 antog parlamentet ett beslut om att förstärka lantbrukets konkurrenskraftighet, med ökade subventioner för lantbrukssektorn. Enligt de klagande implementerades detta beslut inte av regeringen.
14. Den 16 maj 2003 sammanträdde lantbrukskammaren (Žemės ūkio rūmai), en organisation som bildats för att representera lantbrukarnas intressen, för att diskustera möjliga lösningar på problemen. Om inga positiva förändringar i lagstiftningen gjordes förutsåg man åtgärder som inkluderade att ta upp klagomål i förvaltningsdomstolarna. Under samma tid beslöts att organisera protester på tre olika platser vid stora motorvägar (prie magistralinių kelių), för att uppmärksamma problemen inom lantbrukssektorn.
15. I maj 2003 beviljade Kalvarija kommun tillstånd för fredliga möten i staden Kalvarija, ”nära marknadstorget” från kl. 08.00 till 23.00 den 13–16 maj 2003, från kl. 08.00 till 15.00 den 17 maj 2003 samt från kl. 08.00 till 23.00 den 19–20 maj 2003. Organisatörerna hade varnats om att de kunde ställas till svars enligt både förvaltningslagen och strafflagen inklusive enligt artikel 283 i den senare (se punkt 62 nedan). Enligt regeringen beviljades liknande tillstånd, tillsammans med samma varningar, för den 21–23, 24 och 26–30 maj 2003.
16. Den 8 maj 2003 beviljade Pasvalys kommun tillstånd att demonstrera ”på parkeringsplatsen vid vägen Via Balticas sextiotrekilometerspunkt samt intill denna väg”. Lantbrukarna fick också tillstånd att visa upp jordbruksmaskiner under tio dagar, från den 15 till den 25 maj 2003. Den 12 maj 2003 informerades demonstrationsorganisatörerna om att de kunde ställas till svars enligt både förvaltningslagen och strafflagen inklusive enligt artikel 283 i den senare.
17. Den 19 maj 2003 beviljade Klaipėda kommun tillstånd till ett möte i ett ”område i byn Divupiai, nära, men inte närmare än tjugofem meter från Vilnius-Klaipėda-motorvägen” från kl. 11.00 till 23.00 den 19–25 maj 2003. Tillståndet specificerade att det omfattade rätt att organisera en fredlig sammankomst i enlighet med bestämmelserna i bland annat författningen och möteslagen. Det angavs också i tillståndet att organisatörerna och deltagarna måste lyda lagar och följa alla eventuella order från myndigheter och polis, samt att underlåtande att göra detta kunde medföra att de ställdes till svars enligt förvaltnings- och strafflagstiftning. Den andra klaganden, B.M. som angavs vara en av mötesorganisatörerna, undertecknade en bekräftelse på att han tagit emot informationen i tillståendet.
18. Klaipėda-polisen fick information om att demonstranterna möjligtvis hade för avsikt att överskrida tillståndens begränsningar. B.M. kontaktades därför per telefon och ett möte ordnades med honom för att undvika olagliga handlingar under demonstrationerna.
19. Demonstrationerna påbörjades den 19 maj 2003. Lantbrukarna samlades på de angivna platserna.
20. Den 21 maj 2003 blockerade lantbrukarna vägarna vid byn Dirvupiai, Vilnius-Klaipėda-motorvägen, Panevėžys-Pasvalys-Riga-motorvägen vid sextiotrekilometerspunkten samt Kaunas-Marijampolė-Suvalkai-motorvägen vid nittiofyrakilometerspunkten, och de fortsatte att demonstrera på dessa vägar.
21. Regeringen betonar att polisen inte fått något föregående offentligt meddelande om att demonstranterna hade för avsikt att blockera landets tre största vägar. De beskrev lantbrukarnas och de klagandes beteende under demonstrationerna på följande sätt:
(a) Den 21 maj 2003, omkring klockan 12.00 begav sig en grupp om cirka 500 personer upp på Vilnius-Klaipėda-vägen och stod kvar där så att trafiken stoppades.
(b) Den 21 maj 2003, klockan 12.00 begav sig en grupp om cirka 250 personer upp på Panevėžys-Pasvalys-Riga-vägen och stod kvar där så att trafiken stoppades. Denna blockad fortsatte fram till kl. 12.00 den 23 maj 2003. Den första klaganden uppmuntrade demonstranterna att bege sig från parkeringsplatsen upp på motorvägen.
(c) Den 21 maj 2003, omkring klockan 11.50 begav sig en grupp om cirka 1 500 personer upp på Kaunas-Marijampolė-Suvalkai-vägen och stod kvar där så att trafiken stoppades. Dessutom körde den tredje, fjärde och femte klaganden, samma dag mellan kl. 15.00 och 16.30, upp traktorer på vägen och lämnade dem där. Denna blockad fortsatte fram till kl. 16.00 den 22 maj 2003.
22. Den 22 maj 2003 fortsatte lantbrukarna förhandlingar med regeringen. Följande dag, efter ett lyckat resultat av förhandlingarna, avslutade lantbrukarna sin blockad av vägarna.
B. Demonstrationernas konsekvenser
23. Parternas åsikter skiljer sig beträffande hur stora trafikstörningar som orsakades av lantbrukarnas demonstrationer.
24. Enligt de klagande (se punkt 121 nedan) hade polisen, då de visste att blockeringar sannolikt skulle uppstå, förberett alternativa vägar i närheten av de platser där demonstrationerna hölls för att undvika avbrott i godstransporter på grund av vägblockaderna. I själva verket hade dessa gått ”till och med bättre än vanligt” under de ifrågavarande dagarna. Detta kunde bevisas genom ”data från de poster där vägblockaderna ägde rum”.
25. I ett brev från den 24 augusti 2004 adresserat till de klagandes advokat, angav den statliga gränsbevakningen att flera köer med lastbilar (på mellan två och tio kilometer) hade bildats mellan den 21 och den 23 maj i båda riktningarna i närheten av gränsövergången i Kalvarija mellan Litauen och Polen. Enligt samma brev ”förekom inga köer med personbilar”. Inga köer hade heller bildats vid gränsövergången i Lazdijai (en annan gränsövergång på gränsen mellan Litauen och Polen).
26. Regeringen observerade först att Vilnius-Klaipėda-vägen var den huvudsakliga riksvägen mellan landets tre största städer, medan Panevėžys-Pasvalys-Riga-vägen (även kallad Via Baltica) och Kaunas-Marijampolė-Suvalkai-vägen var förbindelsevägar som används för att köra in och ut ur landet. Enligt regeringen blockerades alla tre vägar vid platser nära tullposteringar under cirka 48 timmar.
27. Regeringen angav särskilt att köer med tunga lastbilar och personbilar bildades i Litauen och i Polen vid gränsövergången i Kalvarija på grund av blockeringen av Kaunas-Marijampolė-Suvalkai-motorvägen som hindrade fordon från att köra igenom gränskontrollstationen. De tunga lastbilarna tvingades köra andra vägar för att undvika trafikstockningar. Eftersom verksamheten på tullstationen i Kalvarija stördes tvingades Kaunas lokala tullmyndighet att omfördela personal samt att förebereda för eventuell omorganisation av verksamheten hos den statliga gränsbevakningen och den polska tullen. Detta medförde att Kaunas lokala tullmyndighet åsamkades extra kostnader; däremot har de konkreta materiella skadorna inte kalkylerats.
28. Enligt en rapport från Kalvarija-polisen blockerades vägen den 22 maj 2003. Lastbilar som återvände till Litauen från Polen omdirigerades av polisen till en parkeringsplats vid gränsövergången i Kalvarija. Omkring kl. 11.40 gick lastbilschaufförerna fram till lantbrukarna. De krävde att de skulle upphäva vägblockaderna och hotade med fysiskt våld. Polisen uppmanade parterna i konflikten att lugna ner sig och vänta på resultatet av förhandlingarna mellan lantbrukarna och premiärministern. Enligt regeringen uppstod ett antal gräl mellan lantbrukarna och lastbilschaufförerna, men allvarligare konfrontationer kunde undvikas. Omkring kl. 16.15 fick lantbrukarna ett telefonsamtal om att förhandlingarna gett ett positivt resultat och flyttade bort traktorerna från vägen. Trafiken återupptogs därefter i båda riktningarna.
29. Regeringen noterade också att blockeringen av Vilnius-Riga-vägen den 22 maj 2003 mellan kl. 14.00 och 16.00 gjorde att tunga lastbilar inte kunde köra över gränsen och att trafikköer på 1 600 respektive 700 meter uppstod i båda riktningarna. Personbilar körde en omväg på en grusväg.
30. Den 1 september 2003 utgav Pasvalys-polisen ett intyg om att lantbrukarna den 19–23 maj 2003 demonstrerat på parkeringsplatsen vid sextiotrekilometerspunkten på Panevėžys-Pasvalys-Riga-motorvägen. Omkring klockan 12.00 den 21 maj 2003 hade lantbrukarna gått upp på vägen och stoppat trafiken. De hade endast släppt igenom personbilar och fordon som forslade farliga ämnen. Tio lastbilar och personbilar i taget släpptes igenom varje timme på vardera sidan om vägen. För att förbättra situationen hade polisen försökt låta trafiken gå förbi blockaden genom byar i närheten. Men på grund av dessa närliggande vägars dåliga väglag kunde inte alla lastbilar som fraktade gods köra på dem och var därför tvungna att stanna kvar på vägen tills lantbrukarna givit sig av. Vissa lastbilar fastnade i sand och specialutrustning krävdes för att dra upp dem. Polisen angav att lantbrukarna avslutade blockaden av vägen kl. 16.00 den 23 maj 2003.
31. Som framgår av dokumenten som inlämnats till domstolen, informerade fyra logistikföretag i maj och september 2003 polisen och Linava, Litauens riksvägstrafikförening, om att de ådragit sig ekonomiska skador på 25 245 litauiska litai (LTL – cirka 7 300 EUR) på grund av vägblockaderna under lantbrukarnas demonstrationer. Företagen angav att de tänkte påbörja rättsliga förfaranden gällande dessa anspråk.
32. Regeringen angav att, även om endast ett krav på ekonomiskt skadestånd till slut lämnades in (se punkt 40 nedan) var det mer än ett godstransportföretag som åsamkades materiella skador på grund av trafikavbrottet. Linava lämnade in klagomål som angav att Vilniaus Dobilas åsamkats skador uppgående till 6 100 LTL (cirka 1 760 EUR); Rokauta åsamkats skador uppgående till 4 880 LTL (cirka 1 400 EUR); och Immensum åsamkats skador uppgående till 3 600 LTL (cirka 1 050 EUR). Utöver detta, angav företaget Ridma i ett brev den 26 maj 2003 att de på grund av vägblockaderna åsamkats skador uppgående till 10 655 LTL (cirka 3 000 EUR).
C Straffrättsliga förfaranden mot de klagande
1. Förundersökningar och rättegång i första instans inför staden Kaunas distriktsdomstol
33. Förundersökningar mot de klagande och ett antal andra personer gällande misstanke om anstiftan till upplopp påbörjades. I juli 2003 sattes B.M., V.M., A.P. och K.M. i husarrest. Denna åtgärd upphävdes i oktober 2003.
34. Den 1 oktober 2003 påförde polisen lantbrukaren A.D. böter på 40 LTL (cirka 12 EUR). Enligt de klagande hade det i polisens register gällande böterna fastställts att A.D. den 21 maj 2003 hade fört lantbrukarna till Kaunas-Marijampolė-Suvalkai-vägen i Kalvarija kommun för att skapa en vägblockad; han hade gått till fots mitt på vägen och skjutit framför sig en vagn, och på detta sätt hindrat trafiken. Genom denna handling hade A.D. brutit mot paragraf 81 i vägtrafikförordningen (se punkt 67 nedan) och därmed begått ett brott mot förvaltningslagen enligt artikel 131 i lagen om brott mot förvaltningslagen (se punkt 66 nedan).
35. Regeringen noterade att de straffrättsliga förfarandena mot A.D. lagts ner den 1 augusti 2003 eftersom han inte organiserat eller provocerat fram en sammankomst för att allvarligt störa allmän ordning; hans handling (att gå till fots mitt på vägen och skjuta framför sig en vagn) ansågs inte falla under artikel 283 § 1 i strafflagen (se punkt 62 nedan). Regeringen noterade också att de straffrättsliga förfarandena mot de tre andra personerna hade lagts ner av liknande anledningar. När det gäller den fjärde personen lades det straffrättsliga förfarandet ner på grund av hans immunitet som parlamentsledamot.
36. Den 4 december 2003 lämnades ett åtal in till domstolarna. B.M. och A.K. anklagades för anstiftan till upplopp enligt artikel 283 § 1 i strafflagen.
37. Åklagaren noterade att B.M. hade deltagit lantbrukarnas möte den 16 maj 2003, vid vilket lantbrukarna hade beslutat att demonstrera nära stora motorvägar den 19 maj och att, om regeringen inte gick med på deras krav senast kl. 11.00 den 21 maj, blockera dessa motorvägar. B.M. hade den 19 maj anmodat lantbrukarna att blockera vägarna den 21 maj. Detta fick som resultat att 500 lantbrukare kl. 12.09 denna dag hade gått upp på Vilnius-Klaipėda-motorvägen. Lantbrukarna hade vägrat hörsamma polisens order att lämna vägen. Därför blockerades trafiken fram till kl. 13.00 den 23 maj. Trafikstockningar uppstod på de omkringliggande vägarna och vägtransporter i regionen blev omöjliga.
38. Beträffande A.K. påstod åklagaren att han även uppmanat lantbrukarna att blockera motorvägen. Detta fick till följd att cirka 250 personer kl. 12.00 den 21 maj 2003 gått upp på Panevėžys-Pasvalys-Riga-motorväg och vägrat hörsamma polisens order att inte blockera motorvägen. Vägen hade förblivit blockerad fram till kl. 10.58 den 23 maj. Trafikstockningar hade uppstått på omkringliggande vägar. Den normala verksamheten på Saločiai-Grenctale gränspostering hade störts.
39. V.M., K.M. och A.P. anklagades för allvarligt störande av allmän ordning under upploppet, enligt artikel 283 § 1 i strafflagen. Åklagaren vidhöll att cirka 1500 personer den 21 maj 2003 omkring kl. 11.50 hade gått upp på Kaunas-Marijampolė-Suvalkai-vägen vid nittiofyrakilometerspunkten. Omkring kl. 15.00–16.00 hade de förutnämnda klagandena kört upp på vägen med tre traktorer och lämnat traktorerna på körbanan. De tre klagandena hade vägrat hörsamma polisens instruktioner att inte störa allmän ordning och att inte lämna traktorerna på vägen. Traktorerna hade stått kvar på vägen fram till kl. 16.15 den 23 maj 2003. Detta fick som påföljd att vägen blockerats från åttiofyrakilometerspunkten till nittiofyrakilometerspunkten. Den därav följande ökade trafiken på omkringliggande vägar gjorde att trafikstockningar uppstod och att vägtransporterna i regionen stoppades. Den normala verksamheten på Kalvarija och Marijampolė gränsposteringar stördes.
40. Under de straffrättsliga förfarandena lämnade ett logistikföretag in skadeståndskrav mot A.K., som den person som uppmanat lantbrukarna att blockera Panevėžys-Pasvalys-Riga-motorvägen, uppgående till 1 100 LTL (cirka 290 EUR) för de förluster de påstod sig ha lidit på grund av blockeringen av denna väg.
41. Flera förhandlingar ägde rum i Kaunas distriktsdomstol, under vilka ett antal vittnen avgav vittnesmål.
42. Den 29 september 2004 fann Kaunas distriktsdomstol de klagande skyldiga till att ha anstiftat upplopp eller deltagit i desamma, enligt artikel 283 § 1 i strafflagen.
43. I sin dom mot B.M. stödde sig distriktsdomstolen på videoinspelningar av händelsen, dokumenterade bevis samt vittnesmål från ett vittne. Domstolen fastslog att B.M. hade organiserat en sammankomst i syfte att allvarligt störa allmän ordning, d.v.s. göra upplopp. B.M. hade varit en av ledarna vid lantbrukarnas möte den 16 maj 2003 där lantbrukarna hade beslutat att försöka uppnå sina mål genom att organisera protester intill stora motorvägar. Distriktsdomstolen noterade att den andra klaganden hade samordnat lantbrukarnas aktiviteter vilket resulterat i att cirka 500 personer den 21 maj 2003 hade gått upp på Vilnius-Klaipėda-vägen och blockerat denna. Detta ledde till att trafiken blockerades fram till den 23 maj 2003. Det därpå följande allvarliga störandet av allmän ordning hade varit avsiktlig och måste karakteriseras som ett upplopp. Distriktsdomstolen avvisade B.M.:s yrkande att han och de andra lantbrukarna handlat av nödtvång eftersom vägblockaden hade varit deras sista utväg för att få regeringen att uppmärksamma deras problem. Lantbrukarna hade haft ett alternativ, nämligen att inlämna ett klagomål till förvaltningsdomstolarna. Lantbrukarna hade själva nämnt detta alternativ under mötet den 16 maj 2003 (se punkt 14 ovan). Distriktsdomstolen noterade vidare att en person som skapar en farlig situation genom sina handlingar endast kan stödja sig på ett försvar gällande nödtvång, om en farlig situation uppkommit genom vårdslöshet (artikel 31 § 2 i strafflagen – se punkt 65 nedan). B.M.:s handlingar hade däremot varit avsiktliga och det var därför lämpligt att förklara honom skyldig till att ha organiserat upploppet.
44. Distriktsdomstolen fann att det kunde fastställas, huvudsakligen grundat på videoinspelningar och dokumenterade bevis, att även A.K. hade organiserat en sammankomst i syfte att allvarligt störa allmän ordning. Han hade deltagit i lantbrukarnas möte den 16 maj 2003 och hade varit medveten om beslutet att hålla protester intill vägarna. När en samling lantbrukare blockerade Panevėžys-Pasvalys-Riga-vägen den 21 maj 2003 hade allmän ordning allvarligt störts. Trafiken hade stoppats på denna del av vägen vilket orsakade besvär för bil- och lastbilsförare. Distriktsdomstolen menade att ”A.K. under blockaden den 21 och 22 maj samordnade folksamlingens handlingar, d.v.s. han gav order om att vissa fordon skulle släppas igenom, uppmanade [lantbrukarna] att stanna kvar och inte lämna motorvägen, hade kontakt med deltagarna i protesterna i Kalvarija kommun och regionen Klaipėda [samt] förhandlade som företrädare för lantbrukarna med myndigheterna via mobiltelefon”. Distriktsdomstolen betonade att lantbrukarna som samlats (cirka 250 personer) ”åtlydde A.K. och följde hans order”. Distriktsdomstolen ansåg att A.K.:s handlande borde karakteriseras som organiserande av ett upplopp enligt artikel 283 § 1 i strafflagen.
45. Baserat på skriftliga bevis inlämnade av Linava fann distriktsdomstol även att A.K. då han organiserade blockaden av Panevėžys-Pasvalys-Riga-motorvägen hade orsakat tre godstransportföretag ekonomisk skada. Då ett av godstransportföretagen hade lämnat in ett förvaltningsrättsligt krav på 1 100 LTL (cirka 290 EUR – se punkt 40 ovan) bedömde distriktsdomstolen att det var lämpligt att bevilja detta krav.
46. Då distriktsdomstolen, grundat på dokumenterade bevis, audiovisuellt material och vittnesmål från två vittnen, fann V.M., K.M. och A.P. skyldiga till allvarligt störande av allmän ordning under ett upplopp, fastställde de att de tre den 21 maj 2003 mellan kl. 11.50 och 16.15 hade kört upp traktorer på Kaunas-Marijampolė-Suvalkai-vägen vid nittiofyrakilometerspunkten. De hade vägra hörsamma polisens lagliga order att inte störa allmän ordning och att inte parkera traktorer på vägen (važiuojamosios kelio dalies) och hade lämnat kvar traktorerna fram till kl. 16.15 den 22 maj 2003. Detta, samt det faktum att cirka 1 500 personer hade samlats på vägen, hade medfört att trafiken blockerats mellan åttiofyrakilometerspunkten och nittiofyrakilometerspunkten på Kaunas-Marijampolė-Suvalkai-motorvägen, att trafikstockningar uppstått samt att den normala verksamheten på Kalvarija och Lazdijai gränsposteringar hade störts.
47. Var och en av de fem klagandena dömdes till sextio dagars frihetsberövande (baudžiamasis areštas). Distriktsdomstolen noterade även att de klagande hade positiva karaktärsdrag samt att det inte förelåg några försvårande omständigheter. Därför fanns orsak att tro att syftet med straffet kunde uppnås utan faktiskt frihetsberövande. På grund av detta omvandlade distriktsdomstolen domarna till villkorliga domar på ett år. De klagande gavs order att inte lämna sina bostäder i mer än sju dagar utan föregående tillstånd från myndigheterna. Denna påföljd skulle vara i ett år, medan domarna omvandlades till villkorliga domar.
48. På grund av bristande bevis frigav distriktsdomstolen också två andra personer som åtalats för organisation av upploppen.
2. Överklagan i Kaunas regionala domstol
49. Den 18 oktober 2004 lämnade de klagande in en överklagan till Kaunas regionala domstol. De noterade bland annat att en annan lantbrukare, A.D. hade bestraffats enligt förvaltningslagen för en identisk överträdelse (se punkt 34–35 ovan).
50. De klagande argumenterade vidare att vägblockader accepterades som en form av demonstration i Europeiska unionens medlemsstater (hädanefter ”EU”), och att demonstrationsrätten garanteras i artikel 10 och 11 i konventionen. De hänvisade till bland annat artikel 2 i EU-rådets förordning (EG) nr. 2679/98 den 7 december 1998 (se punkt77 nedan) och en rapport från den 22 mars 2001 från Europeiska kommissionen (COM (2001)160) gällande tillämpningen av denna förordning samt domen i Europeiska gemenskapens domstol (hädanefter ”EG-domstolen”) i fallet Eugen Schmidberger, Internationale Transporte und Planzüge mot Österrike (se punkt 73–76 nedan).
51. Den 14 januari 2005 fann Kaunas regionala domstol att distriktsdomstolen noggrant och opartiskt hade bedömt omständigheterna i fallet. Appellationsdomstolen observerade att brottet upplopp äventyrar allmän ordning, samhällets säkerhet, människors hälsa, värdighet och egendomens okränkbarhet. Brottets objektiva syfte var att organisera en sammankomst för ett gemensamt mål – d.v.s. att störa allmän ordning – och att implementera deras beslut vilket, i detta fall, var att organisera vägblockader. För att handlingarna skulle kunna betraktas som lagbrott måste de också vara avsiktliga, d.v.s., de åtalade måste ha förstått att deras beteende var olagligt. Beträffande B.M. och A.K. observerade den regionala domstolen att de två klagandena under demonstrationerna hade sagt till andra att man beslutat att blockera vägarna. Det hade fastställts att B.M. och A.K. hade varit medvetna om att vägblockaderna var olagliga och att de varnats om att de i egenskap av organisatörer kunde ställas till svars för sina handlingar. Trots detta hade de fortsatt att samordna lantbrukarnas handlingar och hade insisterat på att lantbrukarna skulle upprätthålla vägblockaderna. Som ett direkt resultat av B.M.:s och A.K.:s handlingar den 21 maj 2003 hade en folksamling gått upp på motorvägärna och blockerat dessa, vilket stoppat trafiken och hindrat andras författningsenliga rätt och frihet att fritt och obehindrat förflytta sig, vilket i sin tur orsakat lastbilsförare skada och därmed allvarligt stört allmän ordning.
52. Den regionala domstolen delade också distriktsdomstolens åsikt att det var rimligt att döma V.M., K.M. och A.P. Domstolen noterade att de tre klagande, genom att köra upp traktorer på motorvägen och därigenom skapa trafikstockningar och störa de statliga gränsposteringarnas verksamhet, samt genom att vägra hörsamma polisens lagliga begäran att de inte skulle parkera sina traktorer på vägen, på ett allvarligt sätt hade stört allmän ordning. Det faktum att polisen och förarna hade förhandlat med lantbrukarna efter att vägen blockerats, med resultatet att vissa förare hade släppts igenom, förminskade inte brottets farlighet eller olaglighet. Den regionala domstolen betonade också att blockeringen av en stor väg hade farliga konsekvenser och inte enbart kunde betraktas som ett brott mot förvaltningslagen, så som t.ex. en trafikförseelse. Beträffande de klagandes argument att deras brott var identiska med det för vilket en annan lantbrukare, A.D., endast straffats för trafikförselse enligt förvaltningslagen (se punkt 49 ovan), angav den regionala domstolen att de inte var en förvaltningsdomstol och därför inte kunde kommentera detta brott mot förvaltningslagen.
53. Samtidigt som den regionala domstolen noterade att de klagande hade rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen, observerade de att denna rätt trots allt inte var helt obegränsad när det gäller att bevara allmän ordning och förhindra brott. Liknande begränsningar av yttrandefriheten angavs i artikel 25 i Litauens författning (se punkt 61 nedan). Den regionala domstolen betonade beträffande denna fråga att B.M.:s och A.K.:s beteende då de ledde de andra personerna involverade i protesten, inte borde betraktas som ett icke straffbart yttryck för deras åsikter, eftersom de stört allmän ordning och därmed begått en straffbar handling.
54. Vidare noterade den regionala domstolen att brottet inte förlorade sitt element av allmän fara enbart för att regeringen vägrat höja grossistpriserna eller påstods ha underlåtit att vidta den nödvändiga åtgärden.
3. Överklagan i högsta domstolen gällande rättsfrågor
55. Den 2 mars 2005 lämnade de klagande in en överklagan gällande rättsfrågor.
56. Den 4 oktober 2005 avslogs överklagan av högsta domstolen, bestående av en utökad kammare om sju domare (se punkt 70 nedan). I sin förklaring gällande andemeningen av brottet upplopp, så som det fastställts i artikel 283 § 1 i strafflagen (se punkt 62 nedan), hänvisade högsta domstolen till brottets klassificering som störande av allmän ordning, vilket var den objektiva aspekten av brottet (nusikaltimo objektas). I sin beskrivning av vad som kan räknas in i detta brott, anger den förutnämnda förordningen följande punkter: organisation av en sammankomst i syfte att orsaka allmänna våldsamheter, skada egendom eller på annat sätt störa allmän ordning, eller uppmaning till dessa handlingar under en sammankomst. Enligt högsta domstolen bör ett upplopp beskrivas som en situation där en folksamling avsiktligt och på ett allvarligt sätt stör allmän ordning, orsakar allmänna våldsamheter eller skadar egendom. Den subjektiva aspekten av brottet var direkt avsikt (kaltė pasireiškia tiesiogine tyčia). Den skyldige måste (i) vara medveten om att han eller hon utfört en handling som anges som ett brott i artikel 283 § 1 i strafflagen samt (ii) måste vilja utföra denna handling.
57. När det gäller omständigheterna i det aktuella fallet, fann högsta domstolenen att de lägre rättsinstanserna hade gjort en korrekt bedömning då de fastslog att de klagandes handlingar omfattades av artikel 283 § 1 i strafflagen. I synnerhet ursprungsdomstolen hade på ett korrekt sätt fastställt förutsättningarna för tillämpning av artikel 283 § 1, nämligen att det hade bildats en folkmassa och att allmän ordning hade störts då motorvägar blockerats, trafiken stoppats och arbetet vid de statliga gränsbevakningarna störts. De klagande hade dömts för sina brott enligt en lag som var giltig under den tid brotten begicks och deras straff hade utdömts i enlighet med bestämmelserna i strafflagen. Därför var domarna över de klagande lagenliga och stred inte mot artikel 7 § 1 i konventionen.
58. Högsta domstolen konstaterade också att de klagande inte dömts för att de gett uttryck för sina åsikter eller idéer, något som skyddas i artikel 10 § 1 i konventionen, utan för handlingar som allvarligt hade stört allmän ordning.
59. Slutligen delade högsta domstolenen den regionala domstolens åsikt att de klagande inte kunde anses ha handlat av nödtvång (se punkt 54 ovan). De sänkta mjölkpriserna och andra problem gällande jordbrukssubventioner hade inte utgjort en tydlig och aktiv fara mot egendom eftersom den ifrågavarande egendomen ännu inte uppstått. Staten hade inte fråntagit de klagande deras egendom och deras missnöje med regeringens jordbrukspolitik kunde inte rättfärdiga de handlingar för vilka de klagande dömts.
60. I domstolsbeslut den 17, 18, 20 och 21 oktober samt den 7 november 2005, upphävde högsta domstolen de klagandes villkorliga domar.
II. RELEVANT NATIONELL LAGSTIFTNING
A. Författningen
61. Artikel 25 och 36 i författningen anger följande:
Artikel 25
”[En fysisk person] ska ha rätt till sina egna övertygelser samt rätt att ge uttryck för dessa.
”[En fysisk person] får inte hindras från att söka, motta och sprida information och idéer.
Friheten att ge uttryck för övertygelser [samt] att motta och sprida information får inte begränsas annat än enligt lag, där så är nödvändigt för att skydda en [en fysisk persons] hälsa, ära och värdighet, privatliv och moral, eller för att skydda den konstitutionella ordningen.
Friheten att ge uttryck för övertygeler och att sprida information ska inte vara förenlig med brottsliga handlingar – uppmaning till nationellt, rasistiskt, religiöst eller socialt hat, våld och diskriminering [eller] förtal och falsk information. ...”
Artikel 36
”Medborgare får inte förbjudas eller hindras att obeväpnade samlas till fredliga möten. Denna rättighet får inte begränsas annat än enligt lag och endast där det är nödvändigt för att skydda den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”
B. Strafflagen
62. Strafflagen publicerades den 25 oktober 2000 i den officiella tidningen (Valstybės žinios). Den trädde i kraft den 1 maj 2003. Artikel 283 § 1 fastställer att upplopp är kriminellt straffbart och kategoriseras som störande av allmän ordning, samt anger följande:
Artikel 283. Upplopp
”1. En person som organiserar eller provocerar fram en folksamling för att begå allmänna våldshandlingar, skada egendom eller på annat sätt allvarligt störa allmän ordning, eller en person som under ett upplopp begår våldshandlingar, skadar egendom eller på annat sätt stör allmän ordning, kan dömas till ett kort frihetsberövande (baudžiamasis areštas) eller fängelse på upp till fem år.”
63. Artikel 75 § 1 och 2 anger att om en person döms till fängelse på upp till tre år för ett eller flera mindre förseelser eller mindre allvarliga överlagda brott, kan en domstol omvandla domen till villkorlig dom på mellan ett och tre år. Domen kan omvandlas till villkorlig dom om domstolen fastsäller att det föreligger tillräckliga skäl att tro att syftet med straffet kommer att uppnås utan att straffet faktiskt avtjänas. Då domstolen omvandlar en dom till villkorlig dom kan de förbjuda den dömda att lämna sin bostad i mer än sju dagar utan föregående överenskommelse med den myndighet som övervakar tillämpningen av domen.
64. Enligt artikel 97 betraktas personer som dömts för ett brott och vars dom vunnit laga kraft som tidigare straffade brottslingar. Personer som döms till villkorlig dom betraktas som tidigare straffade under den tid den villkorliga domen avtjänas.
65. Artikel 31 definierar konceptet nödtvång (būtinasis reikalingumas). Artikeln anger att en person inte kan anklagas för brott gällande en handling som utförts i ett försök att undgå en omedelbar fara mot honom eller henne, andra personer eller deras rättigheter, eller allmänhetens eller statens intresse, där denna fara inte hade kunnat undgås på annat sätt och där skadan som åsamkas är mindre än den skada som den var ämnad att undgå. Däremot kan en person som genom sina handlingar skapar en farlig situation endast stödja sig på ett försvar gällande nödtvång om den farliga situationen uppkommit på grund av vårdslöshet (dėl neatsargumo).
C. Lagen om brott mot förvaltningslagen och vägtrafikförordningen
66. Artikel 1241 i lagen om brott mot förvaltningslagen angav vid den relevanta tidpunkten att förare kunde ställas till svars enligt förvaltningslagen vid brott mot trafikregler. Lagen angav att ett brott mot reglerna för hur och när en förare kan stanna och parkera på en motorväg skulle ge böter på mellan 100 och 150 LTL (cirka 30‑45 EUR). Artikel 131 i lagen angav att fotgängare som inte åtlydde trafikskyltning eller som korsat eller gått på en körbana kunde ställas till svars enligt förvaltningslagen. Brottet skulle ge böter på 30‑50 LTL (cirka 8–15 EUR).
67. Vägtrafikförordningen anger att fotgängare måste gå på trottoaren och, där ingen sådan finns, på höger sidan om vägen samt endast en i bredd (paragraf 81 i bestämmelserna).
D. Möteslagen
68. Möteslagen anger följande där det är relevant för det aktuella fallet:
Artikel 8. Förbjudna samlingar
”Samlingar är förbjudna i fall där deltagarna:
...
(2) framför fordon på ett sätt som riskerar trafiksäkerheten, riskerar säkerhet och hälsa för deltagare i samlingen eller andra människor, eller stör allmän ordning och frid;
...”
Artikel 17. Skingrande av sammankomst på polisens initiativ
”En sammankomst ska skingras av de poliser som har till uppgift att upprätthålla lagen under densamma om organisatörerna eller deltagarna, efter att officiellt har varnats:
(1) avsiktligt och på ett avsiktligt och grovt sätt bryter mot proceduren för organisation av sammankomster enligt denna lag ...;
(2) utnyttjar en sammankomst för att försöka begå eller begå brott mot litauiska statens oberoende, territoriella integritet och konstitutionella ordning eller begå annan överlagd kriminell handling mot någons liv, hälsa, frihet ära och värdighet, eller mot allmän säkerhet, landets styre och allmän ordning;
(3) individuellt eller i grupp utför handlingar som stör eller hotar att störa trafik eller verksamheten hos statens anläggningar, organisationer och lokala myndigheter ...”
69. Enligt artikel 1887i lagen om brott mot förvaltningslagen,
”Brott mot möteslagen ska ge böter på mellan 500 och 2 000 LTL eller frihetsberövande enligt förvaltningslagen på upp till trettio dagar.
Störande av allmän ordning vid andra storskaliga evenemang ska ge böter på mellan 100 och 500 LTL.”
E. Domstolslagen
70. Domstolslagen angav vid den relevanta tidpunken att högsta domstolen skulle fastställa enhetlig juridisk praxis för tolkning och tillämpning av lagar och andra bestämmelser. Högsta domstolen skulle även analysera domstolarnas praxis och ge rekommendationer att följa. Beroende på hur komplicerat fallet var kunde högsta domstolen avgöra fallet i kammare med tre eller sju domare eller i plenarsammanträde (artikel 23, 27 och 36).
III. RELEVANTA LAGAR OCH PRAXIS I EUROPEISKA UNIONEN
A. Rättspraxis i Europeiska gemenskapens domstol (”EG-domstolen”)
1. I målet Kommissionen mot Frankrike
71. I målet Kommissionen mot Frankrike (C-265/95, dom den 9 december 1997) gällande en allvarlig incident i södra Frankriket, undersökte EG-domstolen frågan om hindrande av fri rörlighet för varor. Jordbruksprodukter från Spanien och Italien hade förstörts av franska lantbrukare, och våldshandlingar och vandalisering hade förekommit i de berörda grossist- och handelssektorerna. EG-domstolen betonade att den inre europeiska marknaden enligt EG-fördraget karakteriserades av att hinder för fri rörlighet för varor avskaffats. Artikel 30 i fördraget förbjuder kvantitativa importrestriktioner och alla åtgärder med motsvarande resultat mellan medlemsstaterna. Därför måste alla direkta och indirekta samt verkliga och potentiella hinder för importflöden i handel inom gemenskapen elimineras. Artikel 30, i kombination med artikel 5, i fördraget gäller även om en medlemsstat inte vidtagit de åtgärder som krävts för att hantera hinder för fri rörlighet för varor som inte orsakats av staten själv.
72. EG-domstolen accepterade att staterna hade ett visst utrymme för egen bedömning beträffande beslut om vilka åtgärder som var lämpligast inom detta område. Det stod dock klart att de våldshandlingar som utförts i Frankrike mot jordbruksprodukter från andra medlemsstater skapat hinder för handeln med dessa produkter inom gemenskapen. Incidenterna i fråga hade ägt rum regelbundet i över 10 år; i vissa fall hade lantbrukarna varnat de franska myndigheterna om demonstrationerna precis innan de genomfördes, störningarna hade pågått i flera timmar och vandalisering utförd av personer som ofta inte hade täckt ansiktet hade filmats av TV-kameror. Trots detta hade endast mycket få av förövarna identifierats och åtalats. Detta räckte för att EG-domstolen skulle fastställa att den franska regeringens åtgärder var uppenbart otillräckliga för att garantera handeln med jordbruksprodukter inom gemenskapen i det franska territoriet, och att Frankrike inte uppfyllt sina förpliktelser enligt artikel 30, i kombination med artikel 5, i EG-fördraget. Detta hade skapat ett klimat av osäkerhet, vilket fått en dämpande effekt på handelsflödet som helhet, och de franska lantbrukarnas svåra situation kunde inte rättfärdiga att man låtit bli att tillämpa gemenskapsrätten på ett korrekt sätt eftersom det inte kunde bevisas att tillämpningen av denna lag skulle ha skapat ett hot mot allmän ordning som staten inte skulle ha kunnat hantera. Det stämde att hotet om allvarligt störande av allmän ordning, i vissa särskilda fall kunde ha rättfärdigat att man avstått från polisingripande; däremot kunde detta argument endast ha framförts beträffande en specifik incident och inte allmänt gällande alla de ifrågavarande incidenterna.
2. I målet Schmidberger m.fl. mot Österrike
73. I målet Eugen Schmidberger, Internationale Transporte och Planzüge mot Österrike, (C-112/00, dom den 12 juni 2003), gav EG-domstolen ett preliminärt utslag gällande tolkningen av artikel 30, 34 och 36 (numera artikel 34, 35 och 36 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ”FEUF”), i kombination med artikel 5 i EG-fördraget (som upprepas och i sak ersatts av artikel 4 § 3 i fördraget om Europeiska unionen ”FEU”) samt gällande villkoren för att en medlemsstat ska hållas ansvarig för skador åsamkade individuella personer genom brott mot gemenskapsrätten. Målet hade sitt ursprung i det underförstådda tillstånd som österrikiska myndigheter givit en miljöaktivistgrupp att organisera en demonstration på Brenner-motorvägen, vilken fått till resultat att motorvägen helt stängts för trafik i nära 30 timmar. Tillsammans med ett redan existerande allmänt nationellt förbud mot helgtrafik hade detta gjort att Brenner-motorvägen (en viktig genomfartsled för gemenskapen) stängts för större delen av den tunga godstrafiken under fyra dagar i följd, med undantag för ett kort avbrott på några timmar.
74. Efter att ha hänvisat till principerna i Kommissionen mot Frankrike (se punkt 71–72 ovan) om medlemsstaternas positiva skyldigheter inom detta område, angav EG-domstolen att det faktum att man inte förbjudit den demonstration klagomålet gällde utgjorde en restriktion av fri rörlighet för varor. Vidare diskuterade man huruvida det uteblivna förbudet objektivt kunde rättfärdigas. Man observerade att demonstrationens specifika mål i sig var ovidkommande när det gällde medlemsstatens ansvar enligt EG-fördraget, det var bara de nationella myndigheternas syfte, d.v.s. respekten för den fundamentala yttrande- och mötesfriheten, som var relevant. Både fri rörlighet för varor, en av EG-fördragets grundläggande principer, och rätten som garanteras i artikel 10 och 11 i konventionen, kunde begränsas i viss mån vid tvingande hänsyn till allmänna intressen. Det kvarstod att bedöma huruvida de begränsningar av fri rörlighet för varor som Österrike tolererat stod i proportion till det legitima syftet.
75. I detta sammanhang noterade EG-domstolen att målet Schmidberger skilde sig från Kommissionen mot Frankrike då: (a) demonstranterna hade begärt tillstånd; (b) hindret för fri rörlighet för varor varit geografiskt begränsat; (c) demonstranternas syfte inte var att hindra handel med varor av en viss typ eller ett visst ursprung; (d) behöriga myndigheter hade vidtagit olika administrativa och stödjande åtgärder (informationskampanj, ordnande av olika alternativa vägar, säkerhetsarrangemang på demonstrationsplatsen) för att i möjligaste mån begränsa störningen av vägtrafiken; samt (e) demonstrationen skapade inte ett allmänt klimat av osäkerhet som hade en dämpande effekt på handelsflödet inom gemenskapen som helhet. Under dessa omständigheter hade Österrike rätt att ta hänsyn till att ett direkt förbud mot demonstrationen skulle ha utgjort ett oacceptabelt överträdande av rätten till fredliga sammankomster samt att strängare villkor gällande demonstrationens plats och/eller längd skulle ha kunnat uppfattas som överdrivna restriktioner. Beträffande detta angav EG-domstolen följande (§ 90–92 i domen):
“90 ... Samtidigt som de behöriga nationella myndigheterna måste sträva efter att i möjligaste mån begränsa en demonstrations oundvikliga inverkan på fri rörlighet på den allmänna vägen, måste de väga detta intresse mot demonstranternas intressen då de försöker fästa allmänhetens uppmärksamhet på demonstrationens syfte.
91 Denna typ av handling medför vanligtvis besvär för icke-deltagare, i synnerhet beträffande fri rörlighet, men dessa besvär kan i princip tolereras förutsatt att syftet i sak är en offentlig och laglig demonstration av en allmän åsikt.
92 Beträffande detta anger Republiken Österrike, utan att motsägas på denna punkt, att alla alternativa lösningar ändå hade medfört risker för svårkontrollerade reaktioner samt kunde ha orsakat mycket allvarligare störningar av handeln inom gemenskapen och den allmänna ordningen, t.ex. otillåtna demonstrationer, konfrontationer mellan personer som var för eller emot den organiserade demonstrationen, eller våldshandlingar utförda av demonstranter som ansåg att deras fundamentala rättigheter begränsats.”
76. EG-domstolen fastslog (se punkt 94 i domen) att ”det faktum att myndigheterna i en medlemsstat inte förbjöd en demonstration i omständigheter motsvarande dem i huvudmålet inte [var] oförenligt med artikel 30 och 34 i [EG]-fördraget, tillsammans med artikel 5 i detsamma”.
B. Rådets förordning (EG) nr 2679/98
77. Artikel 2 i EU-rådets förordning (EG) nr 2679/98 av den 7 december 1998 ”om den inre marknadens sätt att fungera i samband med den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna” anger följande:
”Denna förordning får inte tolkas så att den på något sätt påverkar utövande att de grundläggande rättigheter som erkänns i medlemsstaterna, inklusive strejkrätten. Dessa rättigheter kan även omfatta rätten till andra handlingar som inte täcks av de specifika systemen för arbetsmarknadsrelationer i medlemsstaterna.”
IV. KOMPARATIV RÄTT
78. Rätten har undersökt förordningarna gällande användandet av fordon för att hindra trafik i samband med offentliga demonstrationer i 35 av europarådets medlemsstater, nämligen Albanien, Österrike, Azerbajdzjan, Belgien, Bosnien-Herzegovina, Bulgarien, Kroatien, Cypern, Republiken Tjeckien, Estland, Finland, Frankrike, Georgien, Tyskland, Grekland, Ungern, Irland, Italien, Lettland, Liechtenstein, Luxembourg, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Moldavien, Montenegro, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, Serbien, Slovakien, Slovenien, Schweiz, Turkiet, Ukraina och Storbritannien.
79. Denna komparativa rättsundersökning visar att, även om användningen av fordon i offentliga demonstrationer i allmänhet inte är specifikt reglerad i medlemsstaternas lagstiftning, är hindrande av trafiken på allmän väg med hjälp av fordon eller andra metoder straffbart i följande länder: Azerbajdzjan, Belgien, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Portugal, Rumänien, Turkiet och Storbritannien. Vid dom kan den skyldiga dömas till fängelsestraff av olika längd (minimum tre månader i Grekland, upp till ett år i Italien, två år i Frankrike och Rumänien, tre år i Azerbajdzjan och Turkiet, fem år i Portugal, tio år i Belgien) eller till böter (Irland och Storbritannien).
80. Ett antal länder tillämpar straffrättsliga påföljder, inklusive fängelse, för berättigade situationer där trafikhindret medfört allvarliga konsekvenser, så som skador på egendom eller människors liv eller fysiska integritet (t.ex. Republiken Tjeckien, Georgien, Ungern, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Moldavien Ryssland, Schweiz och Ukraina), eller där det förekommit vissa typer av klandervärt beteende, så som utövande av hot och våld (Estland och Slovakien), ett brott mot juridiska krav gällande möten (Cypern), eller ohörsamhet eller motstånd mot polisorder (Österrike). I synnerhet i Tyskland finns en etablerad rättspraxis där domstolarna tillämpar brottsbeskrivningen tvång vid blockering av gator med hjälp av fordon i samband med offentliga demonstrationer.
81. Icke-kriminella sanktioner för trafikhinder i strid med vägsäkerhetsbestämmelser eller regler för offentliga möten förekommer i lagstiftningen i Bosnien-Herzegovina, Bulgarien, Kroatien, Estland, Finland, Lettland, Moldavien, Luxembourg, Polen, Ryssland, Serbien, Slovakien och Schweiz, där sådana överträdelser betraktas som mindre allvarliga förseelser eller brott mot förvaltningslagen, och bestraffas med böter.
LAGEN
I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 10 OCH 11 I KONVENTIONEN
82. De klagande angav att deras dom stred mot deras rätt till mötes- och yttrandefrihet samt deras rätt att hålla fredliga sammankomster, vilket garanteras i artikel 10 respektive 11 i konventionen.
De relevanta delarna av dessa bestämmelser lyder:
Artikel 10
”1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. ...
2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.”
Artikel 11
”1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster ...
2. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. ...”
83. Regeringen bestred detta påstående.
84. Rätten observerar först att de klagande i sina observationer inför stora kammaren påstod bland annat att regeringens företrädare som undertecknade hänvisningsbegäran inte kunde anses opartisk eftersom hon var den parlamentariska kontrollant som år 2004 hade hanterat klagomålet från lantbrukarna gällande vissa kritiska frågor i jordbrukspolitiken. De hänvisade dock inte till någon bestämmelse i konventionen eller domstolens arbetsordning och de utpekade inte heller några specifika fakta eller omständigheter som skulle kunna anses strida mot regel 44A (plikten att samarbeta med domstolen), 44B (underlåtelse att åtlyda ett domstolsbeslut), 44C (underlåtelse att delta effektivt) eller 44D (olämpliga inlagor från en part) eller som på annat sätt kunde ifrågasätta det förfarande inför panel med fem domare som undersökte regeringens begäran. Artikel 43 § 3 anger under alla omständigheter att om panelen, som den gjorde här, ”acceptera[t] begäran ska stora kammaren besluta i målet genom dom” (kursivering tillsatt), då det inte förutses att panelens beslut inte är slutligt och kan komma att ligga till grund för ett överklagande. Därför ser rätten ingen anledning att ta upp frågan.
85. Rätten noterar vidare att de klagande i relation till samma fakta hänvisar till två separata bestämmelser i konventionen: Artikel 10 och artikel 11 i konventionen. Rätten anser att artikel 10 i samband med det aktuella fallet bör betraktas som en lex generalis i förhållande till artikel11 som är en lex specialis (se Ezelin mot Frankrike, 26 april 1991, § 35, Serie A nr 202). Grunden i de klagandes klagomål är att de dömts för att ha hållit fredliga sammankomster. Därför anser rätten att de klagandes klagomål bör undersökas enbart med hänsyn till artikel 11 (se Schwabe och M.G. mot Tyskland, nr 8080/08 och 8577/08, § 101, ECHR 2011-VI (utdrag); se även tillämpliga delar av, Galstyan mot Armenien, nr 26986/03, § 95–96, 15 november 2007; samt Primov m.fl. mot Ryssland, nr 17391/06, § 91, 12 juni 2014).
86. Samtidigt måste artikel 11 trots sin självständiga roll och sitt särskilda tillämpningsområde även beaktas med hänsyn till artikel 10, där syftet med utövandet av mötesrätten är att ge uttryck för personliga åsikter (se Ezelin, ovan, § 37; Partiet för frihet och demokrati (ÖZDEP) mot Turkiet [GC], nr 23885/94, § 37, ECHR 1999-VIII; Fáber mot Ungern, nr 40721/08, § 41, 24 juli 2012; samt Nemtsov mot Ryssland, nr 1774/11, § 62, 31 juli 2014), liksom behovet att garantera ett forum för offentlig debatt och öppna protester (se Éva Molnár mot Ungern, nr 10346/05, § 42, 7 oktober 2008).
A. Huruvida utövandet att rätten till fredliga sammankomster begränsats
1. Parternas inlagor
(a) De klagande
87. De klagande hävdade att deras dom utgjorde en begränsning av deras rätt att organisera och delta i en fredlig demonstration.
(b) Regeringen
88. Regeringens inlaga till kammaren angav att det inte förekommit någon begränsning av de klagandes rätt till fredliga sammankomster. De observerade att de klagande och andra deltagare hade tillåtits organisera fredliga möten. De hade utnyttjat denna rättighet och ingen hade straffats för detta. De klagande hade inte dömts för att de utövat sin mötesrätt, utan för att de allvarligt stört allmän ordning genom organisation av upplopp.
89. Däremot angav regeringen i sina observationer inför stora kammaren att de inte förnekat att det förekommit begränsningar av de klagandes rätt till fredliga sammankomster.
2. Kammarens dom
90. Kammaren fann att de klagande, även om de tillåtits utöva sitt rätt till fredliga sammankomster, hade dömts för ett brott i samband med deras handlingar under en sammankomst som inte involverat något våld, ett faktum som strider mot deras rätt enligt artikel 11 (se punkt 67 i kammarens dom).
3. Stora kammarens bedömning
(a) Tillämplighet av artikel 11 i konventionen
91. Rätten måste först fastställa huruvida fakta i det aktuella fallet omfattas av artikel 11 i konventionen. Rätten upprepar att mötesrätten är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle och, på samma sätt som yttrandefriheten, är en av grundförutsättningarna för ett sådant samhälle. Därför bör denna rätt inte tolkas på ett restriktivt sätt (se Taranenko mot Ryssland, nr 19554/05, § 65, 15 maj 2014). Denna rättighet omfattar i sig både privata möten och möten på offentliga platser, både statiska möten och processioner, och de kan utövas av individuella deltagare och av personer som organiserar sammankomsten (se Djavit An mot Turkiet, nr 20652/92, § 56, ECHR 2003-III; Ziliberberg mot Moldavien (dec.), nr 61821/00, 4 maj 2004; samt Barraco mot Frankrike, nr 31684/05, § 41, 5 mars 2009).
92. Artikel 11 i konventionen skyddar endast rätten till ”fredliga sammankomster”, ett begrepp som inte omfattar en demonstration där organisatörerna och deltagarna har våldsamma intentioner (se Stankov och den förenade makedonska organisationen Ilinden mot Bulgarien, nr 29221/95 och 29225/95, § 77, ECHR 2001-IX). Garantierna i artikel 11 gäller därför alla sammankomster utom sådana där organisatörerna och deltagarna har sådana intentioner, uppmanar till våld eller på annat sätt avvisar de grundläggande principerna för ett demokratiskt samhälle (se Sergey Kuznetsov mot Ryssland, nr 10877/04, § 45, 23 oktober 2008; Alekseyev mot Ryssland, nr 4916/07, 25924/08 och 14599/09, § 80, 21 oktober 2010; Fáber, ovan, § 37; Gün m.fl. mot Turkiet, nr 8029/07, § 49, 18 juni 2013; samt Taranenko, ovan, § 66).
93. I det aktuella fallet fastställde de litauiska domstolarna att en del av lantbrukarna hade använt fordon, särskilt traktorer, för att blockera vägarna. Detta förnekas inte av de klagande. Däremot hade de ifrågavarande fordonen inte använts för att orsaka kroppskador på poliserna eller andra medlemmar av allmänheten. Även om det uppstod ett antal gräl mellan lantbrukarna och lastbilschaufförerna hade allvarligare konfrontationer undvikits (se punkt 28 ovan). Dessutom beskyllde de nationella myndigheterna varken de klagande eller de andra lantbrukarna för några specifika våldshandlingar eller för att ha haft våldsamma intentioner.
94. I detta sammanhang är det inte utan intresse att notera att en individuell person inte upphör att ha rätt till fredliga sammankomster på grund av sporadiskt våld eller andra straffbara handlingar utförda av andra personer under en demonstration om den ifrågavarande personen förblir fredlig i sina intentioner och sitt beteende (se Ziliberberg, beslut ovan). Möjligheten att personer med våldsamma intentioner, som inte tillhör den organiserande organisationen, sällar sig till demonstrationen kan inte i sig ta bort denna rättighet (se Primov m.fl., ovan, § 155). Även om det föreligger en reell risk att en offentlig demonstration kan resultera i oordning på grund av utveckling utanför organisatörernas kontroll, medför detta inte att en sådan demonstration inte omfattas av artikel 11 § 1, och alla restriktioner av densamma måste ske i enlighet med villkoren i paragraf 2 i denna bestämmelse (se Schwabe och M.G., ovan, § 103, och Taranenko, ovan, § 66).
95. Rätten noterar också att lantbrukarna hade fått tillstånd att hålla fredliga sammankomster och att visa upp jordbruksmaskiner. Dessa sammankomster hade ett politiskt syfte och var ämnade att ge uttryck för politiska idéer, i synnerhet att protestera mot regeringens politik och att få till stånd subventioner för lantbrukssektorn.
96. Demonstrationerna hölls på de angivna platserna mellan den 19 och den 21 maj 2003 (punkt 19–20 ovan). Den sista av dagarna hade lantbrukarna flyttat upp på vägarna och parkerat traktorer där, vilket blockerat landets tre största vägar och överskred de tillstånd som beviljats av de litauiska myndigheterna.
97. De klagandes domar grundades däremot inte på någon inblandning i eller uppmaning till våld, utan på störande av allmän ordning genom vägblockader. Rätten observerar vidare att trafikstörningarna i det aktuella fallet inte kan beskrivas som en sidoeffekt av ett möte som hållits på en offentlig plats, utan snarare berodde på lantbrukarnas medvetna handlingar då de önskade rikta uppmärksamheten på problemen inom lantbrukssektorn och pressa regeringen att uppfylla deras krav (se även argumenten som utvecklas av rätten i punkt 169–175 nedan). Enligt rättens mening är fysiskt beteende som medvetet skapar trafikhinder och avbrott i det dagliga livet i syfte att allvarligt störa andras aktiviteter, trots att detta inte är ovanligt i samband med utövandet av mötesfriheten i moderna samhällen, inte en central del av denna rättighet så som den garanteras i artikel 11 i konventionen (se t.ex. Barraco, ovan, § 39, där den klagandes dom för deltagande i en trafikfördröjande handling, som bestod av en rullande barrikad av fordon över flera körbanor på en motorväg som saktade ner den efterföljande trafiken, ansågs vara en begränsning av hans rätt enligt artikel 11; se även Lucas mot Storbritannien (dec.), nr 39013/02, 18 mars 2003, gällande en demonstration under vilken en allmän väg blockerades för att protestera mot kvarhållandet av en kärnbestyckad ubåt, som ansågs omfattas av villkoren i artikel 11; Steel m.fl. mot Storbritannien, 23 september 1998, § 92, Rapporter om domar och beslut1998-VII, där rätten ansåg att det fysiska störandet av verksamhet – en jakt och byggandet av en motorväg – där både den första och den andra klagande, bestred detta, utgjorde ett uttryck för en åsikt i den mening som avses i artikel 10; samt Drieman m.fl. mot Norge (dec.), nr 33678/96, 4 maj 2000, där rätten handlade enligt föresatsen att artikel 10 och 11 kunde åberopas av Greenpeace-aktivister som hade placerat gummibåtar på ett sätt som hindrade valjakt). Detta sakernas tillstånd kan få konsekvenser för alla bedömningar av ”nödvändighet” enligt andra paragrafen i artikel 11.
98. Däremot anser rätten inte att demonstranternas ifrågasatta beteende, som de klagande hölls ansvariga för, var av en sådan art och allvarlighetsgrad att det motiverade att deras deltagande i demonstrationen inte skulle omfattas av rätten till fredliga sammankomster enligt artikel 11 i konventionen. Rätten noterar också att Kaunas regionala domstol accepterat de klagandes yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen (se punkt 53 ovan) och anser att det inte finns några tecken på att de klagande har undergrävt de grundläggande principerna för ett demokratiskt samhälle.
99. Detta räcker för att rätten ska fastställa att de klagande har rätt att åberopa garantierna i artikel 11, vilka därmed gäller i det aktuella fallet.
(b) Förekomst av en begränsning
100. För det andra kommer rätten att fastställa huruvida de klagandes mötesrätt har begränsats. Rätten upprepar att begränsningen inte behöver vara ett direkt juridiskt eller praktiskt förbud, utan kan bestå av olika åtgärder från myndigheter. Termen ”begränsningar” i artikel 11 § 2 måste tolkas som att den inkluderar åtgärder både före och under en sammankomst samt straffåtgärder i efterhand (se Ezelin, ovan, § 39; Kasparov m.fl. mot Ryssland, nr 21613/07, § 84, 3 oktober 2013; Primov m.fl., ovan, § 93; samt Nemtsov, ovan, § 73). Ett förhandsförbud kan t.ex. ha en avskräckande effekt på en person som har för avsikt att delta i ett möte och därmed utgöra en begränsning, även om mötet därefter genomförs utan ingripande från myndigheterna. Även vägran att låta en person resa för att delta i ett möte utgör en begränsning. Det gör även åtgärder från myndigheter under ett möte, t.ex. skingrande av en sammankomst eller häktning av deltagare samt straffåtgärder för deltagande i mötet (se Kasparov m.fl., ovan, § 84, med vidare referenser).
101. Rätten observerar att de klagande i detta fall obehindrat tilläts utöva sin rätt till fredliga sammankomster inte bara på de angivna platserna utan också då demonstranterna gick upp på de allmänna vägarna och därmed överskred de beviljade tillstånden. Polisen skingrade inte sammankomsterna ens efter att demonstranterna skapat vägblockader. Däremot dömdes de klagande för sin roll i organisationen och genomförandet av vägblockaderna under den senare delen av demonstrationerna. Så som redan angetts ovan bedömdes deras beteende i detta fall, även om det var klandervärt, inte som våldsamt. Rätten är därför beredd att acceptera att domen av de klagande för deltagande i de ifrågavarande demonstrationerna utgjorde en begränsning av deras rätt till fredliga sammankomster. I detta sammanhang bör noteras att regeringen inför stora kammaren inte nekade till att en begränsning förekommit (se punkt 89 ovan).
102. En sådan begränsning utgör ett brott mot artikel 11, om den inte är ”föreskriven i lag”, uppfyller ett eller flera legitima syften enligt paragraf 2 och ”i ett demokratiskt samhälle är nödvändig” för att uppnå ifrågavarande syfte eller syften (se, bland många andra, Vyerentsov mot Ukraina, nr 20372/11, § 51, 11 april 2013, samt Nemtsov, ovan, § 72).
B. Huruvida begränsningen var ”föreskriven i lag”
1. Parternas inlagor
(a) De klagande
103. De klagande hävdade att deras dom enligt artikel 283 § 1 i strafflagen (se punkt 62 ovan) inte var ”föreskriven i lag”. I synnerhet begreppet ”allvarligt störande av allmän ordning” så som det specificeras i den förutnämnda bestämmelsen, var inte tydligt definierat och kunde därmed inte anses som en berättigad beskrivning av det ifrågavarande brottet. B.M. och A.K. insisterade att de inte dömts och fått sina straff enligt lagen utan snarare för att de gett uttryck för sina åsikter under lantbrukarnas möte och för att de försvarat dessa åsikter under en fredlig demonstration. De tre andra klagandena – V.M., K.M. och A.P. – hävdade att de dömts endast av den anledningen att de kört upp och parkerat sina traktorer på vägen, även om denna redan var blockerad av polisen och lantbrukarna. Därmed hade domen varit en oproportionerlig påföljd och deras handlingar borde ha behandlats som ett brott mot förvaltningslagen i enlighet med artikel 124 eller 131 i lagen om brott mot förvaltningslagen (se punkt 66 ovan), på samma sätt som skett med lantbrukaren A.D. (se punkt 49 ovan).
104. Vidare noterade de klagande att regeringen som prejudikat hänvisat till ett ”upplopp” som ägt rum nära parlamentsbyggnaden (se punkt 191 nedan). I det fallet hade demonstranterna däremot, till skillnad från i det aktuella fallet, utövat våld, förstört egendom och gjort motstånd mot poliserna och därmed åsamkat dem fysisk och moralisk skada. Till skillnad från detta fall hade de klagandes inte haft för avsikt att utöva våld eller orsaka skada, utan att demonstrera för de litauiska lantbrukarnas sociala och ekonomiska behov.
(b) Regeringen
105. Regeringen angav att alla eventuella begränsningar av de klagandes rätt till fredliga sammankomster var föreskrivna i lag. De klagande hade dömts enligt artikel 283 § 1 i strafflagen, vilken anger straff för allvarligt störande av allmän ordning. Med hänvisning till rättens dom i Galstyan (ovan, § 107) samt med hänsyn till den inneboende variationsrikedomen när det gäller störande av allmän ordning, ansåg regeringen att den nationella juridiska riktlinjen var tillräckligt exakt formulerad (se även argument utvecklade av regeringen enligt artikel 7 i konventionen – punkt 188–191 nedan).
106. Vidare avvisar regeringen såsom orimliga de klagandes argument att deras handlingar borde klassificerats som brott mot förvaltningslagen. De klagande kunde teoretiskt sett ha ställts till svars för parkering av jordbruksfordon på den allmänna vägen och kvarlämnandet av dem på förbjuden plats enligt artikel 1241 eller artikel 131 i lagen om brott mot förvaltningslagen (se punkt 66 ovan). Däremot omfattade brottet mot förvaltningslagen som beskrivs i dessa bestämmelser inte de klagandes handlande i detta fall. För det första hade de klagande handlat som en del av en folksamling. För det andra hade traktorerna inte bara parkerats och lämnats obevakade, utan hade också använts för att blockera en väg och därmed hotat andras rättigheter och statliga institutioners normala verksamhet. Dessutom hade det funnits ett konkret syfte – vägblockaderna. Därmed hade de klagandes avsikt varit att orsaka ett allvarligt störande av allmän ordning och inte bara att bryta mot en parkeringsregel.
2. Kammarens dom
107. Kammaren handlade enligt föresatsen att begränsningen var ”föreskriven i lag” i den mening som avses i artikel 11 § 2 i konventionen (se punkt 79 i kammarens dom).
3. Stora kammarens bedömning
(a) Allmänna principer
108. Rätten upprepar sin rättspraxis i det att uttrycket ”föreskriven i lag” och ”med stöd av lag” i artikel 8 till 11 i konventionen inte bara kräver att den ifrågasatta åtgärden ska vara grundad på nationell lagstiftning, utan även refererar till kvaliteten hos den ifrågavarande lagen, vilken bör finnas tillgänglig för personen i fråga och vars effekt bör vara förutsägbar (se bland annat, Rotaru mot Rumänien [GC], nr 28341/95, § 52, ECHR 2000-V; VgT Verein gegen Tierfabriken mot Schweiz, nr 24699/94, § 52, ECHR 2001-VI; Gawęda mot Polen, nr 26229/95, § 39, ECHR 2002-II; Maestri mot Italien [GC], nr 39748/98, § 30, ECHR 2004-I; Vyerentsov, ovan, § 52; Gorzelik m.fl. mot Polen[GC], nr 44158/98, § 64–65, ECHR 2004-I; samt Sindicatul “Păstorul cel Bun” mot Rumänien [GC], nr 2330/09, § 153, ECHR 2013 (utdrag)).
109. En riktlinje kan i synnerhet inte betraktas som ”lag” om den inte formulerats tillräckligt exakt för att medborgaren – vid behov, med lämplig rådgivning – i en mån som är rimlig under omständigheterna ska kunna förutsäga konsekvenserna av en viss handling (se t.ex. Djavit An, ovan, § 65). Erfarenheten visar dock att det är omöjligt att uppnå fullständig exakthet vid skapandet av ramverk för lagar, i synnerhet inom områden där situationen förändras enligt samhällets allmänna åsikter (se, bland annat Ezelin, ovan, § 45). Särskilt konsekvenserna av en viss handling behöver inte vara absolut förutsägbar: erfarenheten visar att detta inte går att uppnå. Även om förutsägbarhet är ytterst önskvärt, kan det medföra orimlig rigiditet och lagen måste kunna anpassas till förändrade omständigheter. Därför är det oundvikligt att många lagar har mer eller mindre vaga formuleringar vars tolkning och tillämpning är en fråga om praxis (se bland annat Sunday Times mot Storbritannien (nr 1), 26 april 1979, § 49, serie A nr 30; Rekvényi mot Ungern [GC], nr 25390/94, § 34, ECHR 1999-III; Ziliberberg, beslut ovan; Galstyan, ovan, § 106; samt Primov m.fl., ovan, § 125).
110. De nationella domstolarnas dömande roll har just denna funktion, att skingra kvarstående tolkningsmässiga tvivel; rättens möjlighet att granska efterlevnaden av nationell lag är därmed begränsad, då det främst är de nationella myndigheterna, framför allt domstolarna, som har till uppgift att tolka och tillämpa nationell lag (se Kruslin mot Frankrike, 24 april 1990, § 29, serie A, nr 176-A; Kopp mot Schweiz, 25 mars 1998, § 59, Rapport1998-II; VgT Verein gegen Tierfabriken, ovan, § 52; Mkrtchyan mot Armenien, nr 6562/03, § 43, 11 januari 2007; samt Vyerentsov, ovan, § 54). Dessutom beror den precisionsnivå som krävs i nationell lagstiftning – vilken ändå inte kan täcka alla eventualiteter – till stor del på det ifrågavarande instrumentets innehåll, vilket område det är utformat att täcka samt antalet personer det är ämnat för och deras status (se Vogt mot Tyskland, 26 september 1995, § 48, serie A nr 323, samt Rekvényi, ovan, § 34).
(b) Tillämpning av dessa principer på det aktuella fallet
111. I det aktuella fallet grundades de klagandes domar på litauisk lagstiftning, nämligen artikel 283 § 1 i strafflagen, som anger straff för brottet upplopp (se punkt 62 ovan). Även om strafflagen fanns tillgänglig återstår det att fastställa huruvida tillämpningen av denna bestämmelse var förutsägbar.
112. Artikel 283 § 1 i strafflagen anger fängelsestraff på upp till fem år för ”en person som organiserar eller provocerar fram en människosamling för att begå allmänna våldshandlingar, skada egendom eller på annat sätt allvarligt störa allmän ordning, eller en person som under ett upplopp begår våldshandlingar, skadar egendom eller på annat sätt stör allmän ordning”. De nationella myndigheterna anklagade inte de klagande för att ha begått våldshandlingar eller för att ha skadat egendom. De hävdade däremot att de klagande ”på annat sätt stör[t] allmän ordning”. Distriktsdomstolen fann, särskilt grundat på videoinspelningar, dokumenterade bevis och vittnesmål, att A.K. och B.M. medvetet organiserat protester och samordnat lantbrukarnas handlingar i syfte att blockera vägarna (se punkt 43 och 44 ovan) samt att de andra klagandena V.M., K.M. och A.P. hade kört upp och parkerat traktorer på vägen och vägrat hörsamma polisens lagliga order att upphöra med detta (se punkt 46 ovan). Dessa slutsatser bekräftades av Kaunas regionala domstol som specificerade att A.K. och B.M. hade varnats om att de i egenskap av organisatörer kunde ställas till svars och de hade förstått att deras handlingar var olagliga (se punkt 51 ovan). Slutligen gav högsta domstolen en förklaring av substansen i brottet som bestraffades enligt artikel 283 § 1 i strafflagen och angav bland annat att upplopp var en situation där en folksamling avsiktligt och allvarligt stör allmän ordning och att blockering av vägar, stoppande av trafik och störande av de statliga gränsposteringarnas verksamhet utgjorde sådana brottsliga metoder (se punkt 56 och 57 ovan).
113. Rätten bekräftar att konceptet ”störande av allmän ordning” i artikel 283 § 1 i strafflagen, till sin natur till viss mån är vag. Eftersom avbrott i det dagliga livet däremot kan uppstå på ett potentiellt oändligt antal sätt, vore det orealistiskt att förvänta sig att den nationella lagstiftningen ska ange en uttömlig lista över olagliga sätt att uppnå det förbjudna syftet. Därför anser rätten att villkoren så som de formuleras i artikel 283 § 1 med hjälp av rättspraxis uppfyller kvalitetskraven.
114. Rätten anser också att tolkningen av denna bestämmelse som de nationella domstolarna gjort i det aktuella fallet varken var slumpmässig eller oförutsägbar och att de klagande till en grad som var rimlig under omständigheterna kunde ha förutsett att deras handlande så som det beskrivs ovan, med långvariga vägblockader och efterföljande avbrott i det dagliga livet, trafik och ekonomisk verksamhet, skulle kunna anses som ”ett allvarligt störande av allmän ordning” och medföra tillämpning av artikel 283 § 1 i strafflagen.
115. Detta förändras inte av det faktum att artikel 283 i strafflagen som publicerades den 25 oktober 2000 tillämpades för första gången i de klagandes fall. Strafflagen trädde i kraft den 1 maj 2003 (se punkt 62 ovan), handlingarna som de klagande anklagades för ägde rum den 21–23 maj 2003 och någon gång måste det vara första gången som en viss juridisk riktlinje tillämpas (se, tillämpliga delar och delar som har att göra med artikel 7 i konventionen i Huhtamäki mot Finland, nr 54468/09, § 51, 6 mars 2012, med vidare referenser).
116. Under dessa omständigheter borde de klagande ha förstått att de kunde ställas till svars då de underlät att hörsamma polisens lagliga order.
117. Rätten noterar också i förbifarten att tillstånden att hålla fredliga sammankomster omfattade en varning om att organisatörerna kunde ställas till svars enligt förvaltnings- och strafflagen, inklusive artikel 283 i den senare (se punkt 15–17 ovan). Det bör även noteras att polisen uttryckligen bad demonstranterna att upphöra med vägblockaderna.
118. Med tanke på ovanstående, fastställer rätten att begränsningen i klagomålet var ”föreskriven i lag” i den mening som avses i artikel 11 § 2 i konventionen.
C. Huruvida begränsningen hade ett legitimt syfte och var ”i ett demokratiskt samhälle nödvändig”
1. Parternas inlagor
(a) De klagande
119. De klagande hävdade att regeringens kontinuerliga och medvetna uppskjutande av reglering av priser för mjölk, spannmål och kött samt deras vägran att tillämpa parlamentets beslut från den 22 april 2003 gällande tilldelning av medel till lantbrukssektorn (se punkt 13 ovan) hade försatt lantbrukarna och – särskilt småbrukare – i en kritisk situation, eftersom de inte kunde täcka sina produktionskostnader, led förluster och ibland tvingades sälja av sin boskap. Regeringens passivitet och deras ensidiga beslut att upphöra med förhandlingarna med lantbrukarna hade medfört ett avsevärt utarmande av landsbygden. De klagande ansåg att domen för deras beteende var orättfärdig med tanke på bakgrunden, syftet samt de objektiva och subjektiva elementen i det straffrättsliga ansvaret.
120. De klagande ansåg att deras beslut att skapa vägblockader hade varit deras sista utväg för att försvara sina intressen som lantbrukare. Detta var en typ av demonstration som var accepterad i Europa i situationer där inga andra medel fanns för att skydda demonstranternas rättigheter. Under sådana omständigheter borde rätten till fredliga sammankomster ha prioriterats framför de eventuella mindre störningar i fri rörlighet för varor som detta medförde. I samband med detta hävdade de klagande att EU-rådets förordning nr 2679/98 (se punkt 77 ovan) erkände vägblockader som en form av strejkåtgärd.
121. I enlighet med denna förordning hade de litauiska myndigheterna redan innan vägblockaderna påbörjades den 21 maj 2003 varit medvetna om lantbrukarnas intention att demonstrera. Eftersom polisen var medveten om att vägblockader var troliga hade de förberett åtgärdsplaner och alternativa vägar i närheten av demonstrationerna för att på detta sätt minska eventuella störningar av varuflödet. Lantbrukarna hade själva förberett åtgärder för att garantera att trafiken omdirigerades till mindre vägar, något som implementerades till fullo. Enligt de klagande, hade trafikflödet under de kritiska dagarna flutit ”till och med bättre med vanligt”. Detta bevisades genom ”data från de poster där vägblockaderna ägde rum”. Regerings påstående att vidare fara för den allmänna säkerheten kunde ha uppstått (punkt 189 nedan) utgjorde ren spekulation.
122. De klagande hävdade också att demonstrationerna var fredliga och att inga incidenter hade ägt rum: allmän ordning hade inte störts och ingen förstörelse av andras egendom eller skada på andras hälsa hade heller förekommit. Tvärtom hade vägblockaderna varit rent symboliska och syftat till att påkalla regeringens uppmärksamhet. B.M. och A.K., som respekterades av lantbrukarna, hade upprätthållit ordningen bland demonstranterna. Dessutom hade utvalda representanter för lantbrukarna fortfarande förhandlat med regeringen under vägblockaderna för att försöka uppnå en kompromiss om mjölkpriserna. Lantbrukarna hade betett sig lugnt och hade inte gjort något som skulle ha krävt insatser från polisens specialenheter eller armén för att kontrollera dem. De hade inte för avsikt att störa allmän ordning utan ville fredligt demonstrera för social rättvisa. Endast en förvaltningsrättslig stämning gällande ett belopp på 1 100 LTL (cirka 290 EUR) hade beviljats av en domstol (se punkt 45 ovan). Detta belopp var negligerbart i jämförelse med det som stod på spel för lantbrukarnas del.
123. Genom att blockera vägarna hade lantbrukarna delvis uppnått sina krav – inköpspriset för mjölk och kompensationsbetalningarna hade höjts. Demonstrationen hade upphört så snart regeringen beviljat subventionerna.
124. De klagande hävdade att de straffrättsliga förfarandena mot dem hade utgjort klart oproportionerliga och onödiga åtgärder. Begränsningen av rörelsefrihet som de belagts med under 2003 då fyra av dem, såsom misstänkta, hade förbjudits att lämna sina bostäder (se punkt 33 ovan). Dessa åtgärder hade senare upphävts. Kaunas distriktsdomstol hade senare ålagt de klagande frihetsberövande straff. Även om domarna omvandlats till villkorliga domar hade de klagande hindrats från att utan tillstånd från myndigheterna lämna sina bostäder under det år de villkorliga domarna gällde (se punkt 47ovan).
125. De klagande ifrågasatte också huruvida den rättspraxis som regeringen hänvisat till var relevant. De noterade särskilt att målet Éva Molnár, ovan, gällde en demonstration utan tillstånd, som polisen inte informerats om och som slutat i våldshandlingar, trafikstörningar och störande av allmän ordning. Även målet Barraco, ovan gällde på ett liknande sätt en demonstration utan tillstånd, med plötsliga och oväntade vägblockader och med en klagande som innan åtalet flera gånger hade ombetts lämna motorvägen. Beträffande EG-domstolens rättspraxis, förklarade de klagande att demonstrationerna i Schmidberger mot Österrike (ovan) pågått i två dagar på en viktig förbindelseväg och att inga lastbilar kunnat passera på denna samt att polisen enligt påstående inte hade vidtagit några åtgärder för fri rörlighet för varor; i målet Kommissionen mot Frankrike (ovan) hade demonstranterna handlat våldsamt mot lastbilschaufförer som transporterade jordbruksprodukter från andra länder. Till skillnad från dessa fall hade vägblockaderna i det här fallet orsakats av en allvarlig ekonomisk situation i landet och av regeringens passivitet.
126. Slutligen ansåg de klagande att regeringen överdrivit konsekvenserna av demonstranternas handlingar och därvid litat till hypotetiska spekulationer samt hade underlåtit att tillhandahålla adekvata bevis som stöd för sina slutsatser. De nationella domstolarna hade i själva verket ignorerat det faktum att tillstånd beviljats för mötena samt det faktum att då lantbrukarna spontant gick upp på vägarna hade de klagande samordnat deras handlingar med polisen i syfte att bibehålla, och undvika att störa, allmän ordning.
(b) Regeringen
127. Regeringen hävdade att begränsningen haft ett legitimt syfte, nämligen ”förebyggande av oordning” och ”skydd för andra personers fri- och rättigheter”. Dessutom hade de sanktioner som tillämpats inte endast haft som syfte att avskräcka från upprepat brott, utan också att garantera den allmänna respekten för lagen.
128. Beträffande principen om proportioner, angav regeringen att situationen år 2003 i den litauiska mejerisektorn hade förvärrats, inköpspriser för mjölk hade sjunkit och lantbrukarna hade blivit allt mer oroliga. De hade krävt en höjning av inköpspriset för mjölk och hade organiserat olika aktioner. Efter förhandlingar mellan lantbrukare, mjölkförädlare och regeringen hade regeringen i mars – juni 2003 fattat ett antal beslut om beviljande av subventioner för mjölkproducenter på 52 000 000 LTL (motsvarande cirka 15 067 000 EUR). Regeringen hade organiserat och deltagit i möten med lantbrukarnas representanter och hade aktivt försökt hitta möjliga lösningar som involverade reglering av mejerisektorn och mjölkmarknaden. Trots dessa ansträngningar hade de klagande organiserat vägblockaderna och därmed brutit mot andra samhällsmedborgares rättigheter.
129. Enligt regeringens åsikt hade domen av de klagande för organisation eller deltagande i upplopp baserats på relevanta och tillräckliga grunder. De klagandes uppmaning att blockera vägarna och låta bli att hörsamma polisens lagliga order hade beaktats på ett korrekt sätt. De klagande hade haft fullständig och obehindrad möjlighet att under flera dagar utöva sin rätt till fredliga sammankomster och att rikta myndigheternas och allmänhetens uppmärksamhet på lantbrukarnas problem. Trots detta hade de senare begått olagliga handlingar som utgjorde ett allvarligt störande av allmän ordning, skadande av andra människor, hindrande av statliga institutioners verksamhet och skapande av reell fara för större skador. De klagande hade dömts för sina faktiska olagliga handlingar som hade orsakat, inte bara trafikstörningar, utan allmänt kaos i landet. Beträffande detta kunde det aktuella fallet särskiljas från målet Ezelin (ovan).
130. I detta sammanhang, noterade regeringen att blockeringen av de tre viktigaste förbindelsevägarna som förband EU-länder med deras handelsparter i öster hade varit mer än ”oundvikliga trafikstörningar” (se skillnaden mot a fortiori, Primov m.fl., ovan, som gällde blockering av huvudvägen mellan flera bergsbyar) och hade väckt stor uppmärksamhet bland allmänheten och i massmedia.
131. Regeringen hävdade att de klagande inte dömts för deltagande i protesterna, utan för specifika straffbara handlingar under demonstrationerna, vilka hade haft större inverkan på allmän verksamhet än ett utövande av rätten till fredliga sammankomster normalt borde ha haft. Vägblockaderna var inte ett omedelbart och spontant svar på en plötslig händelse, som skulle ha medfört ett undantag från förpliktelsen att meddela på förhand. Därför hade de klagande genom sitt val av metod för att utöva sina rättigheter enligt artikel 11 uppvisat allvarlig brist på respekt för andra samhällmedborgare.
132. Regeringen påpekade att de klagande endast dömts till mildast möjliga straff – ett kort frihetsberövande – i enlighet med artikel 283 § 1 i strafflagen. Dessutom hade deras straff främst haft en moralisk effekt, då domarna omvandlats till villkorliga domar i ett år (se punkt 47 ovan). Därför hade det inte medfört något hinder, ens tillfälligt, av de klagandes möjlighet att utöva sina yrkesmässiga och politiska aktiviteter. Ett år efter domen, då tiden för de villkorliga domarna gått ut, hade högsta domstolen upphävt de klagandes domar (se punkt 60 ovan). Efter att domarna upphävts betraktades de klagande inte längre som tidigare straffade personer. Förbudet att utan tillstånd lämna bostaden i mer än sju dagar (se punkt 47 ovan) hade varit en ren formalitet som inte störde de klagandes vardagsliv i någon större grad.
133. Regeringen ansåg att rätten inte borde avvika från sitt prejudikat i målet Barraco (ovan), där inget brott fastställts och där den trafikstörande verksamheten hade pågått i endast fem timmar samt på en enda väg. De påpekade också att myndigheterna inte hade haft möjlighet att vidta förebyggande åtgärder för att i möjligaste mån begränsa effekten av trafikstörningen. Det faktum att Klaipėda-regionens polis, några dagar före demonstrationen, av en tillfällighet fått reda på demonstranternas avsikt att blockera vägarna kunde inte betraktas som en ”rimlig förvarning” som skulle gett myndigheterna möjlighet att vidta lämpliga åtgärder. Dessutom fick polisen i Marijampolė-regionen och Pasvalys-regionen inte reda på dessa avsikter.
134. Vidare hänvisade regeringen till EG-domstolens rättspraxis där målet Schmidberger mot Österrike (ovan) hade bekräftat statens förpliktelse att hålla viktiga förbindelsevägar öppna för att garantera fri rörlighet för varor inom EU. Det stämmer att EG-domstolen i målet Schmidberger fastställde att Österrike då de tillät demonstrationen inte bröt mot sina förpliktelser enligt fördraget, men målet Schmidberger skiljer sig från det aktuella fallet när det gäller tidpunkten för demonstrationen (en allmän helgdag och ett veckoslut, vilket inte var normala arbetsdagar), platsen (endast en väg hade blockerats), samt föregående offentlig förvarning (30 dagar i förväg) som informerade myndigheterna om vägblockaderna. Dessutom hade EG-domstolen i målet Kommissionen mot Frankrike (ovan) fastställt att staten underlåtit att uppfylla sina förpliktelser då man inte hindrade privatpersoner från att utföra handlingar i syfte att blockera fri handel.
135. Regeringen noterade också att Litauen vid tiden för demonstrationerna ansökt om EU-medlemskap och hade undertecknat ett associeringsavtal med EU, och därmed åtagit sig att visa sin förmåga att uppfylla politiska, juridiska och tekniska krav i nivå med EU:s standarder och normer. Blockaden av landets tre viktigaste förbindelsevägar, vilka var av stor vikt för internationella förbindelser, kunde mycket väl ha betraktats som ett hinder för fri rörlighet för varor och därmed ett brott mot EU-lagstiftningen, för vilket Litauen kunde ha ställts till svars.
136. Slutligen hänvisade regeringen till riktlinje 3.5 i Riktlinjer för rätten till fredliga sammankomster (andra upplagan) som skrivits av en panel med experter på Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i konsultation med Europeiska kommissionen för demokrati genom lag (Venedigkommissionen) i Europarådet, vilken lyder: ”Offentliga sammankomster hålls för att förmedla ett budskap till en viss person, grupp eller organisation. Därför bör sammankomster i allmänhet som regel hållas ‘inom syn- och hörhåll’ från målgruppen.” I det aktuella fallet hade demonstranterna redan påkallat flera relevanta statliga myndigheters uppmärksamhet, en dialog pågick mellan de senare och lantbrukarna, beslut till deras fördel hade fattats och jordbruksministeriet analyserade kontinuerligt situationen inom mejerisektorn. Under dessa omständigheter var demonstranternas drastiska åtgärder, så som olagliga vägblockader, oproportionerliga och kunde knappast rättfärdigas.
137. Med beaktande av ovanstående, anser regeringen att begränsningen av de klagandes rättigheter enligt artikel 11 var proportionerlig med tanke på de legitima syftena som eftersträvades och att de nationella myndigheterna inte överskridit sitt utrymme för egen bedömning.
2. Kammarens dom
138. Kammaren fastslog (se punkt 79–84 i kammarens dom) att även om man förutsätter att hindret i fråga hade de legitima syftena ”förebyggande av oordning” och ”skydd för andra personers fri- och rättigheter”, var det av följande orsaker inte proportionerligt:
(a) Lantbrukarna hade fått tillstånd att hålla fredliga sammankomster i utvalda områden och, även om stora trafikstörningar uppstod på tre huvudvägar, orsakar alla demonstrationer på offentlig plats oundvikligen vissa avbrott i det dagliga livet; myndigheterna förväntades visa tolerans för detta.
(b) Endast ett godstransportföretag stämde lantbrukarna för skador och då de vistades på vägen lät demonstranterna vissa fordon passera, inklusive fordon som transporterade varor och personbilar.
(c) Medan demonstrationerna pågick fördes förhandlingar mellan lantbrukarna och regeringen, de klagande uppvisade flexibilitet och samarbetsvilja gentemot de andra användarna av vägarna och man kunde märka en ”klar frånvaro” av våld.
(d) De litauiska domstolarna betraktade fallet i egenskap av ”upplopp” och kunde därför inte ta hänsyn till frågan om proportion.
(3) En annan lantbrukare (A.D.) som störde trafiken under samma demonstration åtalades endast för en trafikförseelse enligt förvaltningslagen och ålades böter på cirka 12 EUR; som kontrast, tvingades ”de fem klagande genomgå straffrättsliga förfaranden och dömdes genom dessa till frihetsberövande”. Även om domarna omvandlades till villkorliga domar kunde de klagande under ett helt år inte lämna sina bostäder i mer än sju dagar utan föregående tillstånd från myndigheterna.
139. Med tanke på ovanstående, fastslog kammaren att en överträdelse av artikel 11 i konventionen ägt rum.
3. Stora kammarens bedömning
(a) Huruvida begränsningen hade ett legitimt syfte
140. Rätten anser att de klagandes dom uppfyllde det legitima syftet ”förebyggande av oordning” (se tillämpliga delar av Ziliberberg, beslut ovan, Galstyan, ovan, § 110; Skiba mot Polen (dec.), nr 10659/03, 7 juli 2009; Rai och Evans mot Storbritannien (dec.), nr 26258/07 och 26255/07, 17 november 2009; och Gün m.fl., ovan, § 59) samt ”skydd för andra personers fri- och rättigheter” (särskilt rätten att fritt förflytta sig på allmänna vägar utan hinder, se tillämpliga delar av, Oya Ataman mot Turkiet, nr 74552/01, § 32, ECHR 2006-XIII; och Barraco, ovan, § 40).
141. Det återstår att avgöra huruvida begränsningen i klagomålet ”i ett demokratiskt samhälle var nödvändig” för att uppnå dessa syften.
(b) Huruvida begränsningen ”i ett demokratiskt samhälle var nödvändig”
(i) Principer i domstolens rättspraxis
(α) Allmänt
142. Det finns ett antal undantag från mötesfriheten, en av de grundläggande principerna för ett demokratiskt samhälle, dock måste dessa undantag tolkas snävt och behovet av begränsningar måste fastställas på ett övertygande sätt. Då man undersöker huruvida begränsningar av de fri- och rättigheter som garanteras i konventionen kan bedömas ”i ett demokratiskt samhälle vara nödvändiga” har medlemsstaterna ett visst, men inte obegränsat utrymme för egen bedömning (se Barraco, ovan, § 42). Det är under alla omständigheter rättens uppgift att fatta ett slutligt avgörande om huruvida begränsningen i ett enskilt fall uppfyller kraven i konventionen (se Rufi Osmani m.fl. mot f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (dec.), nr 50841/99, ECHR 2001-X, samt Galstyan, ovan, § 114).
143. När rätten gör sin granskning är uppgiften inte att ersätta de relevanta nationella myndigheternas åsikt med sin egen, utan snarare att undersöka de beslut de fattat i förhållande till artikel 11. Detta betyder inte att rätten måste begränsa sig till att avgöra huruvida staten utövat sin valfrihet på ett rimligt och noggrant sätt samt i god tro; utan rätten måste även granska begränsningen i klagomålet i skenet av fallet som helhet och, efter att ha fastställt huruvida myndigheterna hade ett ”legitimt syfte”, avgöra huruvida det uppfyllde ett ”akut socialt behov” samt, i synnerhet, huruvida det var proportionerligt och om de grunder de nationella myndigheterna baserade sig på för att rättfärdiga detta var ”relevanta och tillräckliga” (se Coster mot Storbritannien [GC], nr 24876/94, § 104, 18 januari 2001; Ashughyan mot Armenien, nr 33268/03, § 89, 17 juli 2008; S. och Marper mot Storbritannien[GC], nr 30562/04 och 30566/04, § 101, ECHR 2008; Barraco, ovan, § 42; samt Kasparov m.fl., ovan, § 86). Vid denna granskning måste rätten övertyga sig om att de nationella myndigheter tillämpat normer som uppfyller principerna i artikel 11 och att de dessutom baserat sitt beslut på en acceptabel bedömning av relevanta fakta (se Rai och Evans, beslut ovan, samt Gün m.fl., ovan, § 75; se även Turkiets enade kommunistparti m.fl. mot Turkiet, 30 januari 1998, § 47, Rapport 1998-I, samt Gerger mot Turkiet [GC], nr 24919/94, § 46, 8 juli 1999).
144. Proportionalitetsprincipen kräver en avvägning mellan, å ena sidan, kraven för syftena som anges i paragraf 2 och, å andra sidan, kraven på yttrandefrihet genom ord, gester, till och med tystnad, för människors som samlats på gator eller andra offentliga platser (se Rufi Osmani m.fl., beslut ovan; Skiba, beslut ovan; Fáber, ovan, § 41; samt Taranenko, ovan, § 65).
145. Mötesfriheten så som den fastslås i artikel 11 i konventionen skyddar en demonstration som kan väcka irritation eller anstöt hos personer med annorlunda åsikter eller krav än dem som demonstrationen försöker framföra (se Stankov och den förenade makedonska organisationen Ilinden, ovan, § 86). Alla åtgärder som begränsar mötes- och yttrandefriheten, utom i fall av uppmaning till våld eller avvisande av demokratiska principer, är negativa och ofta till och med farliga för demokratin – oavsett hur chockerande och oacceptabla vissa åsikter eller använda ord kan te sig för myndigheterna (se Güneri m.fl. mot Turkiet, nr 42853/98, 43609/98 och 44291/98, § 76, 12 juli 2005; Sergey Kuznetsov, ovan § 45; Alekseyev, ovan, § 80; Fáber, ovan, § 37; Gün m.fl., ovan, § 70; samt Taranenko, ovan, § 67).
146. Även arten och allvarlighetsgraden hos de utdömda straffen är faktorer som bör beaktas vid en bedömning av proportionen mellan en begränsning och det eftertraktade syftet (se Öztürk mot Turkiet [GC], nr 22479/93, § 70, ECHR 1999-VI; Rufi Osmani m.fl., beslut ovan; samt Gün m.fl., ovan, § 82). I fall där de sanktioner demonstranterna utsatts för är av straffrättslig art, krävs särskilt rättfärdigande (se Rai och Evans, beslut ovan). En fredlig demonstration bör i princip inte resultera i hot om straffrättsliga sanktioner (se Akgöl och Göl mot Turkiet, nr 28495/06 och 28516/06, § 43, 17 maj 2011), och i synnerhet inte frihetsberövande (se Gün m.fl., ovan, § 83). Därför måste rätten extra noggrant undersöka fall där sanktioner utmätta av nationella myndigheter för icke våldsamma handlingar omfattar fängelsestraff (se Taranenko, ovan, § 87).
(β) Kravet på förhandstillstånd
147. I princip strider det inte mot andemeningen i artikel 11 om en hög fördragsslutande part i syfte att skydda allmän ordning och nationell säkerhet kräver tillstånd för att hålla möten (se Oya Ataman, ovan, § 37; Bukta m.fl. mot Ungern, nr 25691/04, § 35, ECHR 2007-III; Balçık m.fl. mot Turkiet, nr 25/02, § 49, 29 november 2007; Nurettin Aldemir m.fl. mot Turkiet, nr 32124/02, 32126/02, 32129/02, 32132/02, 32133/02, 32137/02 och 32138/02, § 42, 18 december 2007; Éva Molnár, ovan, § 35; Karatepe m.fl. mot Turkiet, nr 33112/04, 36110/04, 40190/04, 41469/04 och 41471/04, § 46, 7 april 2009; Skiba, beslut ovan; Çelik mot Turkiet (nr 3), nr 36487/07, § 90, 15 november 2012; och Gün m.fl., ovan, § 73 och 80). Rätten har i själva verket tidigare ansett att procedurer för föregående meddelande, eller till och med tillstånd, vid offentliga evenemang normalt inte strider mot själva essensen i rättigheterna enligt artikel 11 i konventionen, förutsatt att syftet med proceduren är att ge myndigheterna tillfälle att vidta rimliga och lämpliga åtgärder för att garantera att en sammankomst, ett möte eller en annan samling går smidigt (se Sergey Kuznetsov, ovan, § 42, och Rai och Evans, beslut ovan). Organisatörer av offentliga sammankomster bör följa de regler son gäller denna process genom att följa de bestämmelser som gäller (se Primov m.fl., ovan, § 117).
148. Meddelande på förhand har inte bara den effekten att mötesfriheten kan förenas med andras rättigheter och juridiska intressen (inklusive rörelsefrihet), utan motverkar också oordning och brottsliga handlingar. För att balansera dessa motsatta intressen verkar det i medlemsstaterna vara vanligt att preliminära administrativa förfaranden krävs innan en offentlig demonstration organiseras (se Éva Molnár, ovan, § 37, och Berladir m.fl. mot Ryssland, nr 34202/06, § 42, 10 juli 2012). Däremot bör denna typ av regler inte utgöra en dolt hinder för rätten till fredliga sammankomster som skyddas av konventionen (se Samüt Karabulut mot Turkiet, nr 16999/04, § 35, 27 januari 2009, och Berladir m.fl., ovan, § 39).
149. Eftersom staterna har rätt att kräva tillstånd måste de kunna tillämpa sanktioner för personer som deltar i demonstrationer som inte uppfyller dessa krav (se Ziliberberg, beslut ovan; Rai och Evans, beslut ovan; Berladir m.fl., ovan, § 41; och Primov m.fl., ovan, § 118). Samtidigt är rätten att delta i en fredlig sammankomst så viktig att en person inte kan utsättas för en sanktion – inte ens i den nedre delen av skalan för disciplinära straff – för deltagande i en demonstration som inte har förbjudits, förutsatt att personen inte själv begår en klandervärd handling vid detta tillfälle (se Ezelin, ovan, § 53; Galstyan, ovan, § 115; och Barraco, ovan, § 44). Detta gäller även om demonstrationen resulterar i skador eller annan oordning (se Taranenko, ovan, § 88).
150. En olaglig situation, t.ex. att demonstrera utan förhandstillstånd, rättfärdigar inte nödvändigtvis begränsning av en persons mötesfrihet (se Cisse mot Frankrike, nr 51346/99, § 50, ECHR 2002-III; Oya Ataman, ovan, § 39; Barraco, ovan, § 45; och Skiba, beslut ovan). Även om regler för offentliga sammankomster, t.ex. systemet med förhandstillstånd, är viktiga för att en offentlig demonstration ska gå smidigt då detta ger myndigheterna möjlighet att minimera trafikstörningar och vidta andra säkerhetsåtgärder, får upprätthållandet av dem inte bli ett mål i sig (se Primov m.fl., ovan, § 118). I synnerhet om demonstranterna inte utför våldshandlingar är det viktigt att de officiella myndigheterna visar en viss grad av tolerans när det gäller fredliga sammankomster för att mötesfriheten som skyddas av artikel 11 i konventionen inte ska utarmas (se Oya Ataman, ovan, § 42; Bukta m.fl., ovan, § 37; Nurettin Aldemir m.fl., ovan, § 46; Ashughyan, ovan, § 90; Éva Molnár, ovan, § 36; Barraco, ovan, § 43; Berladir m.fl., ovan, § 38; Fáber, ovan, § 47; İzci mot Turkiet, nr 42606/05, § 89, 23 juli 2013; och Kasparov m.fl., ovan, § 91).
151. Frånvaron av ett förhandstillstånd och handlingens därav följande ”olaglighet” ger inte myndigheter total handlingsfrihet; de måste fortfarande uppfylla proportionerlighetskravet i artikel 11. Därför bör det fastställas varför tillstånd för demonstrationen från början inte beviljats, vilka allmänna intressen som riskerades samt vilket hot demonstrationen utgjorde. Även den metod polisen använder för att avskräcka demonstranterna, att kvarhålla dem på en viss plats eller att skingra demonstrationen, utgör en viktig faktor vid bedömning av proportionerligheten hos ingripandet (se Primov m.fl., ovan, § 119). Därför fastslogs att polisens användning av pepparspray för att skingra en demonstration utan tillstånd var oproportionerlig (se Oya Ataman, ovan, § 38–44).
152. I målet Bukta m.fl. (ovan, § 35 och 36), hävdade rätten att, under speciella omständigheter där en spontan demonstration kan rättfärdigas, t.ex. som reaktion på en politisk händelse, kan skingrande av demonstrationen enbart för att föregående meddelande saknas och om deltagarna inte begår några olagliga handlingar, betraktas som en oproportionerlig begränsning av deras rätt till fredliga sammankomster.
153. Rätten har också klargjort att principen som fastställdes i målet Bukta m.fl. inte kan utökas till en punkt där frånvaron av föregående meddelande vid en spontan demonstration någonsin kan användas för att rättfärdiga skingrandet av en folksamling. Det är endast under speciella omständigheter som rätten till spontana demonstrationer kan prioriteras framför förpliktelsen att ge föregående meddelande om offentliga sammankomster, nämligen i fall där en omedelbar respons på en aktuell händelse i form av en demonstration kan rättfärdigas. Sådana undantag från den allmänna regeln kan endast rättfärdigas om ett uppskjutande skulle ha gjort responsen overksam (se Éva Molnár, ovan, § 37–38, och Skiba, beslut ovan).
154. Det bör också påpekas att även en demonstration med lagligt tillstånd kan skingras om den t.ex. förvandlas till ett upplopp (se Primov m.fl., ovan, § 137).
(γ) Demonstrationer och avbrott i det dagliga livet
155. En demonstration på en offentlig plats kan orsaka vissa avbrott i det dagliga livet, inklusive trafikstörningar (se Barraco, ovan, § 43; Disk och Kesk mot Turkiet, nr 38676/08, § 29, 27 november 2012; och İzci, ovan, § 89). Detta faktum i sig rättfärdigar inte en begränsning av rätten till mötesfriheten (se Berladir m.fl., ovan, § 38, och Gün m.fl., ovan, § 74), då det är viktigt att de officiella myndigheterna visar en viss grad av tolerans (se Ashughyan, ovan, § 90). Denna lämpliga ”grad av tolerans” kan inte definieras teoretiskt: rätten måste bedöma de särskilda omständigheterna i fallet och i synnerhet omfattningen av ”avbrott i det dagliga livet” (se Primov m.fl., ovan, § 145). Därför är det viktigt att föreningar och andra som organiserar demonstrationer som deltagare i den demokratiska processen hörsammar reglerna för denna process genom att följa de bestämmelser som gäller (se Oya Ataman, ovan, § 38; Balçık m.fl., ovan, § 49; Éva Molnár, ovan, § 41; Barraco, ovan, § 44; och Skiba, beslut ovan).
156. Om organisatörerna medvetet underlåter att följa dessa regler och strukturen för en demonstration, eller delar av dessa, på ett sätt som orsakar avbrott i det dagliga livet och andra aktiviteter i en omfattning som överskrider det som är oundvikligt under omständigheterna, utgör detta ett beteende som inte kan åtnjuta samma priviligierade skydd enligt konventionen som ett politiskt tal eller en debatt om frågor av allmänt intresse eller en fredlig demonstration av åsikter i sådana frågor. Tvärtom anser rätten att medlemsstaterna har ett stort utrymme för egen bedömning av hur nödvändigt det är att vidta åtgärder för att begränsa sådant beteende (se punkt 97 ovan; se även tillämpliga delar av Drieman m.fl., beslut ovan).
157. Begränsning av rätten till fredliga sammankomster på offentliga platser kan skydda andras rättigheter genom att förhindra oordning och upprätthålla ett trafikflöde (se Éva Molnár, ovan, § 34). Eftersom trängsel under ett offentligt evenemang kan vara farligt är det inte ovanligt att statliga myndigheter i olika länder inför restriktioner beträffande plats, datum och tid för samt beteende under en inplanerad offentlig sammankomst (se Primov m.fl., ovan, § 130).
(δ) Statens positiva skyldigheter enligt artikel 11 i konventionen
158. Stater har en skyldighet att inte bara låta bli att på ett orimligt sätt begränsa rätten till fredliga sammankomster, de måste även skydda denna rättighet. Även om det grundläggande syftet med artikel 11 är att skydda individer från offentliga myndigheters godtyckliga begränsningar av de skyddade rättigheterna (se Associated Society of Locomotive Engineers och Firemen (ASLEF) mot Storbritannien, nr 11002/05, § 37, 27 februari 2007, och Nemtsov, ovan, § 72), kan de också ha positiva skyldigheter att garantera att dessa rättigheter kan utövas på ett effektivt sätt (se Djavit An, ovan, § 57; Oya Ataman, ovan, § 36; och Gün m.fl., ovan, § 72).
159. Myndigheterna har en skyldighet att i samband med lagliga demonstrationer vidta lämpliga åtgärder för att garantera att demonstrationen går fredligt till och att samtliga medborgare skyddas (se Oya Ataman, ovan, § 35; Makhmoudov mot Ryssland, nr 35082/04, § 63–65, 26 juli 2007; Skiba, beslut ovan; och Gün m.fl., ovan, § 69). Däremot kan de inte garantera detta fullständigt och har ett stort utrymme när det gäller val av metoder (se Protopapa mot Turkiet, nr 16084/90, § 108, 24 februari 2009). I detta sammanhang är deras förpliktelse enligt artikel 11 i konvention en skyldighet att vidta åtgärder och inte en förpliktelse att uppnå vissa resultat (se Plattformen “Ärzte für das Leben” mot Österrike, 21 juni 1988, § 34, Serie A nr 139, samt Fáber, ovan, § 39).
160. Rätten har särskilt poängerat vikten av att vidta förebyggande säkerhetsåtgärder som t.ex. att se till att det finns första hjälpen-tjänster på plats vid demonstrationer, för att kunna garantera att politiska, kulturella och andra evenemang, möten och sammankomster går smidigt (Oya Ataman, ovan, § 39)
(ii) Tillämpning av dessa principer på det aktuella fallet
(α) Förhandstillstånd för en fredlig sammankomst
161. Rätten observerar att lantbrukarna i det aktuella fallet hade fått tillstånd att demonstrera på anvisade platser. Mer exakt hade Kalvarija kommun i maj 2003 beviljat ett tillstånd att hålla fredliga sammankomster i staden Kalvarija ”nära marknadstorget”, från kl. 08.00 till 23.00 den 13‑16 maj 2003, från kl. 08.00 till 15.00 den 17 maj 2003 samt från kl. 08.00 till 23.00 den 19–20 maj 2003. Liknande tillstånd beviljades för den 21–23, 24 och 26–30 maj (se punkt 15 ovan). Den 8 maj 2003 beviljade Pasvalys kommun tillstånd att demonstrera i tio dagar, från den 15 till 25 maj 2003” på parkeringsplatsen vid vägen Via Balticas sextiotrekilometerspunkt samt intill denna väg” (se 16 punkt ovan). Slutligen beviljade Klaipėda kommun den 19 maj 2003 tillstånd till ett möte i ett ”område i byn Divupiai, nära, men inte närmare än tjugofem meter från Vilnius-Klaipėda-motorvägen” från kl. 11.00 till 23.00 den 19–25 maj 2003. (se punkt 17 ovan).
162. De litauiska myndigheterna hade därmed givit uttryckligt föregående tillstånd för sammankomsterna (till skillnad från följande domar och beslut citerade ovan: Ziliberberg; Oya Ataman, § 38–39; Bukta m.fl., § 34; Éva Molnár, § 40–41; Skiba; Rai och Evans; Gün m.fl., § 77; samt Primov m.fl., § 121–128). Lantbrukarnas demonstrationer kan därmed inte anses som olagliga för att de inte följde de relevanta nationella procedurerna innan de höll sina möten.
163. Det bör även noteras att lantbrukarna från den 19 maj till omkring kl. 12.00 den 21 maj 2003 samlades på anvisade platser och utan att hindras av myndigheterna hade möjlighet att hålla fredliga demonstrationer (se punkt 19 ovan).
(β) De klagandes och de andra demonstranternas beteende mellan den 21 och den 23 maj 2003 samt konsekvenserna därav
164. Omkring klockan 12.00 den 21 maj 2003, efter att förhandlingarna med regeringen stagnerat, beslöt lantbrukarna dock att flytta sammankomsterna från de anvisade platserna till närliggande vägar, nämligen Vilnius-Klaipėda-vägen, Panevėžys-Pasvalys-Riga-vägen och Kaunas-Marijampolė-Suvalkai-vägen (se punkt 20 ovan). Dessa var, som påpekats av regeringen och inte förnekats av de klagande, landets tre viktigaste vägar. Dessutom körde den fjärde och femte klaganden mellan 15.00 och 16.30 den 21 maj 2003 upp traktorer på Kaunas-Marijampolė-Suvalkai-vägen och lämnade kvar dem där på asfaltkörbanan, och hindrade därmed trafikflödet (se punkt 21 (c) ovan).
165. Enligt rättens åsikt utgjorde förflyttningen av demonstrationen från de tillåtna platserna till vägen ett tydligt brott mot villkoren i tillstånden. Denna handling utfördes utan föregående meddelande till myndigheterna och utan att be dem ändra villkoren i tillstånden. De klagande kunde inte ha varit omedvetna om dessa krav.
166. Det verkar inte heller som om lantbrukarnas handlingar då de överskred demonstrationstillståndens begränsningar kunde rättfärdigas av ett behov av omedelbar respons på en aktuell händelse – även om detta inte är ett avgörande krav i denna typ av situationer – (se särskilt tillämpliga delar av rättspraxis citerad i punkt 152 och 153 ovan). Rätten noterar att problemen i lantbrukssektorn och de sänkta grossistpriserna på jordbruksprodukter var en pågående situation och att lantbrukarnas missnöje kvarstod eftersom regeringen enligt deras mening misslyckats med att tillämpa parlamentets beslut från den 22 april 2003 (se punkt 13 ovan). De klagande och myndigheterna kände väl till den aktuella situationen redan innan tillstånd att hålla sammankomster beviljades. Inget tyder på att en plötslig politisk händelse som krävde en omedelbar reaktion skedde den 21 maj 2003 eller omkring detta datum.
167. Med tanke på det ovanstående anser rätten att de otillåtna vägblockaderna inte kunde rättfärdigas med en ”aktuell händelse som krävde en omedelbar respons” (se Éva Molnár, ovan, § 38, och Skiba, beslut ovan; se även skillnaden mot och tillämpliga delar av, Bukta m.fl., ovan, § 36, där en demonstration hölls som en spontan protest mot den ungerska premiärministerns deltagande i en mottagning organiserad av den rumänska premiärministern).
168. Beträffande de klagandes påstående att vägblockaderna var en sista utväg i en situation med allvarliga ekonomiska svårigheter för att skydda deras legitima intressen (se punkt 119–120 ovan), har rätten ingen orsak att ifrågasätta de nationella domstolarnas bedömning att lantbrukarna till sitt förfogande hade haft alternativa och lagliga möjligheter att skydda sina intressen, så som att lämna in klagomål till förvaltningsdomstolarna (se punkt 43 ovan).
169. Vidare ser rätten ingen orsak att betvivla de nationella domstolarnas bedömning att de klagande var medvetna om att allvarliga trafikstörningar skulle uppstå då de flyttade demonstrationerna från de angivna platserna till vägarna och parkerade traktorer på Kaunas-Marijampolė-Suvalkai-vägens körbana. Efter att ha undersökt det material som stod till deras förfogande fastslog de nationella domstolarna samt polisen i Kalvarija och Pasvalys (se punkt 28 och 30 ovan) att vägblockaderna hade orsakat betydande problem i flödet av lastbilar och personbilar, vilket i sin tur orsakat trafikstockningar och långa bilköer. Dessa kvarstod i över 48 timmar då vägblockaderna upphörde först den 23 maj 2003. Det ligger normalt inte inom EG-domstolens ansvarsområde att ersätta de nationella domstolarnas bedömningar av fakta med sina egna, och det är i regel dessa domstolars uppgift att bedöma de bevis de tillhandhållits (se, bland annat, Edwards mot Storbritannien, 16 december 1992, § 34, serie A nr 247-B; Vidal mot Belgien, 22 april 1992, § 33–34, serie A nr 235-B; och Klaas mot Tyskland, 22 september 1993, § 29, serie A nr 269). Inget material har framlagts inför rätten som kan ifrågasätta de nationella domstolarnas bedömningar och förstärka det av de klagande framlagda och av regeringen avvisade påståendet att varuflödet under de ifrågavarande dagarna flutit ”till och med bättre än vanligt” (se punkt 24 och 121 ovan).
170. Som redan påpekats i punkt 97 ovan utgjorde detta avbrott i det dagliga livet och trafikstörningarna inte en sidoeffekt av en demonstration på en offentlig plats. Så länge demonstrationerna hölls på de anvisade platserna påverkades trafikflödet inte. Lantbrukarnas beslut att flytta upp på vägarna och använda traktorer kunde inte varit annat än ett försök att blockera eller minska flödet av fordon och att skapa kaos i syfte att dra uppmärksamheten till lantbrukarnas behov. De medvetna vägblockaderna kan inte ha haft ett annat syfte än att pressa regeringen att acceptera lantbrukarnas krav, vilket klargörs av det faktum att de upphörde så snart demonstranterna informerats om att förhandlingarna lyckats (se 22 punkt och 28 ovan). Detta skiljer det aktuella fallet från de fall där rätten observerat att demonstrationer kan orsaka en viss grad av avbrott i det dagliga livet, inklusive trafikstörningar (se citerad rättspraxis i punkt 155 ovan).
171. Rätten har redan ombetts undersöka situationer där demonstranter försökt hindra eller förändra andras verksamhet. I Steel m.fl. (ovan) hade den första och andra klagande hindrat en jakt respektive stört tekniskt arbete vid ett motorvägsbygge. I Drieman m.fl. (beslut ovan), hade Greenpeace-aktivister placerat gummibåtar på ett sätt som fysiskt hindrade valjakt och tvingat valjägarna att överge sitt lagliga utnyttjande av levande resurser i Norges exklusiva ekonomiska zon. I dessa två mål hade rätten ansett att de utmätta sanktionerna (i Steel m.fl., förtiofyra timmars häkte i väntan på rättegång och tjugoåtta dagars fängelse för hindrande av jakten samt sjutton timmars häkte i väntan på rättegång och sju dagar i fängelse för protesten mot motorvägsbygget; i Drieman m.fl., två dagars häkte, böter som kunde omvandlas till fängelse vid oförmåga att betala samt konfiskering av en gummibåt), var en proportionerlig reaktion för bland annat det legitima syftet att skydda andras fri- och rättigheter. Rätten anser att samma slutsats a fortiori bör göras i det aktuella fallet, där demonstranternas handlande inte direkt varit riktat mot en aktivitet som de motsatte sig, utan var ämnat att fysiskt blockera en annan aktivitet (lastbilars och personbilars användning av vägarna), vilket inte hade något direkt samband med föremålet för deras protest, nämligen regeringens påstådda passivitet gällande de sänkta priserna på vissa jordbruksprodukter.
172. När det gäller denna aspekt har det aktuella fallet mer gemensamt med målet Lucas (beslut ovan), där den klagande blockerade en allmän väg för att protestera mot kvarhållandet av en kärnbestyckad ubåt, och målet Barraco (ovan), som gällde den klagandes deltagande in typ av protest som resulterade i att trafiken avsevärt saktades ner. På samma sätt som i Steel m.fl. och Drieman m.fl., fastslog rätten att de sanktioner som de klagande belagts med (fyra timmars kvarhållande i en polisbuss och böter på 150 pund i Lucas; tre månaders villkorligt fängelsestraff och böter på 1 500 EUR i Barraco) ”i ett demokratiskt samhälle var nödvändiga” i den mening som avses i artikel 11 § 2 i konventionen. Vidare noterar rätten att trafikstörningen i Barraco endast varade i fem timmar (till skillnad från över 48 timmar i det aktuella fallet) och endast påverkade en väg (till skillnad från tre).
173. Som framgår av ovanstående rättspraxis kan demonstranternas medvetna och allvarliga störande av det dagliga livet och andras lagliga verksamhet anses som en betydligt mer ”klandervärd handling” i den mening som avses i domstolens rättspraxis än ett normalt utövande av rätten till fredlig sammankomst på offentlig plats (se punkt 149 ovan). Ett sådant beteende kan därför rättfärdiga utmätande av straff, till och med kriminella sådana.
174. Rätten anser att, även om de klagande varken utfört våldshandlingar eller uppmanat andra att utföra våldshandlingar (se skillnaden mot Osmani m.fl., beslut ovan; Protopapa, ovan; och Primov m.fl., ovan), utgjorde den nära nog fullständiga blockeringen av tre viktiga vägar, utan några som helst hänsyn till polisens order och andra väganvändares behov och rättigheter, ett beteende som, även om det var mindre allvarligt än fysiskt våld, kunde beskrivas som ”klandervärt”.
175. Mot denna bakgrund finner rätten ingen anledning att betvivla att de nationella myndigheternas ifrågasatta sanktioner mot de klagande grundades på relevanta och tillräckliga skäl. Med tanke på det utrymme för egen bedömning som svarandestaten tillåts under sådana omständigheter (se punkt 156 ovan; se även som jämförelse det stora utrymmet för bedömning som medlemsstaterna tillåts beträffande facklig verksamhet National Union of Rail, Maritime and Transport Workers mot Storbritannien, nr 31045/10, § 86-87, ECHR 2014), hade den sistnämnda tydligt rätt att beakta skyddet av allmän ordning som viktigare än de klagandes intressen då de skapade vägblockader i syfte att ge lantbrukarna möjlighet till ett genombrott i sina förhandlingar med regeringen (se tillämpliga delar av Primov m.fl., ovan, § 160).
(γ) Myndigheternas beteende under demonstrationerna
176. Beträffande myndigheternas beteende, noterar rätten att de på lantbrukarnas begäran beviljat tillstånd att hålla fredliga sammankomster på angivna platser och att de inte hindrat mötena före demonstranterna flyttat till andra platser, nämligen upp på vägarna. Därefter inskränkte polisen sitt agerande till att beordra de klagande att upphöra med vägblockaderna och varnade dem att de kunde ställas till svars för sina handlingar (se punkt 46 och 52 ovan). Även efter att de klagande vägrat hörsamma dessa lagliga order valde polisen att inte skingra sammankomsterna. Lantbrukarna beslöt att avsluta demonstrationerna först efter att regeringen uppfyllt deras krav (se punkt 22 ovan). Då spänningar uppstod mellan lantbrukarna och lastbilschaufförerna uppmanade polisen också parterna i konflikten att lugna sig för att undvika allvarliga konfrontationer (se punkt 28 ovan). Slutligen försökte myndigheterna omdirigera trafiken till mindre vägar i närheten i syfte att minska trafikstockningarna.
177. Rätten anser att ovanstående visar att myndigheterna var mycket toleranta, trots de allvarliga störningar som de klagandes handlingar orsakade (se tillämpliga delar av Éva Molnár, ovan, § 43; Barraco, ovan, § 47; och Skiba, beslut ovan; se även skillnaden mot Primov m.fl., ovan). Dessutom försökte de balansera demonstranternas intressen med andra väganvändares intressen, för att se till att sammankomsterna gick fredligt till och för att garantera alla medborgares säkerhet, något som bör uppfylla alla eventuella positiva skyldigheter de kan anses ha haft (se rättspraxis i punkt 158–160 ovan).
(δ) Sanktionerna mot de klagande
178. Beträffande sanktionerna mot de klagande noterar rätten att straffet var milt, med sex dagars frihetsberövande, vilket omvandlades till villkorlig dom i ett år. De klagande dömdes inte till böter och den enda faktiska konsekvenser av deras dom var att de under ett år måste begära tillstånd om de ville lämna sina bostäder i mer än sju dagar (se punkt 47 ovan). En liknande åtgärd tillämpades för fyra av de klagande i väntan på rättegång, från juli till oktober 2003 (se punkt 33 ovan). Dessa besvär verkar inte oproportionerliga jämfört med det allvarliga avbrott i det dagliga livet som de klagande orsakat (se även som jämförelse de sanktioner som tillämpades i Steel m.fl., ovan, och Lucas, beslut ovan, vilka rätten betraktade som proportionerliga). Dessutom påstod de klagande inte att de utan framgång begärt att få lämna sina bostäder eller att sådan begäran systematiskt skulle ha avvisats av de nationella domstolarna.
179. Stora kammaren är inte övertygad om att de kriminella åtalen mot de klagande hindrade en balans mellan de ifrågavarande motsatta intressena (jämför med punkt 82 i kammarens dom). I detta sammanhang observerar stora kammaren att distriktsdomstolen tog de klagandes karaktär i beaktande samt deras grad av skuld då de fastslog att syftet med straffet skulle uppnås utan att faktiskt frihetsberöva de klagande (se punkt 47 ovan). Den regionala domstolen och högsta domstolen undersökte också målet bland annat med tanke på yttrandefriheten enligt konstitutionen och konventionen (se punkt 53 och 58 ovan).
180. Rätten anser också att man bör beakta hur stort utrymme för egen bedömning staten har i relation till de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet. I samband med detta bör noteras att det i det komparativa rättsmaterialet som rätten hade tillgång till (se punkt 78–81 ovan) inte förekom någon enhetlighet bland medlemsstaterna beträffande hur trafikhinder på allmän väg bedöms juridiskt, så detta i vissa länder behandlas som ett brott mot strafflagen och i andra som ett brott mot förvaltningslagen. Därför bör stort utrymme ges de nationella myndigheterna i bedömningen av de klagandes beteende. De nationella myndigheterna överskred därmed inte gränserna för det stora utrymmet för egen bedömning (se punkt 156 ovan) då de ställde de klagande till svars för en kriminell handling.
181. Stora kammaren ser ingen orsak att avvika från de nationella domstolarnas bedömning att A.D., en annan lantbrukare som hindrade trafiken, endast kunde ställas till svars för brott mot trafikregler enligt förvaltningslagen (jämför med punkt 83 i kammarens dom). Det faktum att andra personer kan ha fått ett lindrigare straff betyder under alla omständigheter inte nödvändigtvis att de sanktioner de klagande belagts med var oproportionerliga.
(ε) Slutsats
182. Med hjälp av ovanstående beaktanden som helhet drar rätten slutsatsen att de litauiska myndigheterna då de dömde de klagande för upplopp beträffande deras beteende mellan den 21 och den 23 maj 2003 under lantbrukarnas demonstrationer, gjorde en balansera avvägning mellan, å ena sidan, de legitima syftena ”förebyggande av oordning” och ”skydd för andra personers fri- och rättigheter” samt, å andra sidan, kravet på mötesfrihet. De baserade sina beslut på en acceptabel bedömning av fakta och på orsaker som var relevanta och tillräckliga. Därmed överskred de inte sitt utrymme för egen bedömning av frågan.
183. Då begränsningen i klagomålet ”i ett demokratiskt samhälle var nödvändig” i den mening som avses i artikel 11 i konventionen, har ingen överträdelse av denna bestämmelse ägt rum i det aktuella fallet.
184. Denna slutsats gör att rätten inte behöver ta upp de argument som framlagts av parterna för att avgöra huruvida de åtgärder de litauiska myndigheterna vidtog kunde rättfärdigas med tanke på EG-domstolens rättspraxis (se punkt 125 för de klagande och punkt 134–135 för regeringen). I detta sammanhang, begränsar sig rätten till att observera att EG-domstolens roll var att fastställa huruvida EU-medlemsstater hade uppfyllt sina förpliktelser att garantera fri rörlighet för varor, medan rättens uppgift i det aktuella fallet är att fastställa huruvida en överträdelse av de klagandes mötesfrihet ägt rum.
II. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 7 I KONVENTIONEN
185. De klagande påstod vidare att de dömts i strid med artikel 7 i konventionen, vilken anger följande:
”1. Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks.
2. Denna artikel skall inte hindra lagföring och bestraffning av den som gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper som erkänns av civiliserade stater.”
186. Regeringen bestred detta argument.
A. Parternas inlagor
1. De klagande
187. De klagande klagade inför kammaren att artikel 283 § 1 i strafflagen, enligt vilken den dömts, inte varit tydligt formulerad och inte hade tolkats på ett korrekt sätt av de nationella domstolarna (se även de klagandes argument enligt artikel 11 i konventionen – punkt 103 ovan).
2. Regeringen
188. Regeringen observerade att artikel 283 § 1 i strafflagen var tillgänglig för alla medborgare och hade vunnit laga kraft den 1 maj 2003. Begreppet ”allvarligt störande av allmän ordning” i denna lag kunde inte anses sakna tydlighet eller precision då det var legitimt att använd allmänna kategorier i stället för uttömliga listor i lagtexter. Dessutom hade högsta domstolen i sitt beslut den 4 oktober 2005 (se punkt 56–59 ovan) beskrivit substansen i brottet upplopp.
189. Regeringen ansåg att de nationella domstolarna då de dömde de klagande inte hade överskridit en rimlig tolkning av brottets definition. Enligt regeringen kunde de klagandes beteende ha orsakat allvarliga skador och skadat en persons egendom, hälsa, till och med liv; dessa allvarligare typer av skador hade kunnat undvikas för att polisen vidtagit förebyggande åtgärder och organiserat alternativa vägar för trafiken.
190. Enligt regeringen kunde de klagande också ha förutsett att de skulle ställas till svars för upplopp. Detta samma brott hade också varit straffbart enligt den ”gamla” strafflagen från 1961 som gällt fram till den 30 april 2003. Demonstrationens organisatörer (A.K. och B.M.) hade informerats officiellt, skriftligen, om ordalydelsen i artikel 283 i strafflagen (se punkt 15 och 17 ovan), och kunde därför ha förutsett möjligheten att de skulle kunna åtalas om de bidrog till blockeringen av vägarna. Då de hade ett särskilt ansvar för demonstrationerna kunde de också ha rådgjort med juridiska experter.
191. Det stämmer att de klagandes mål verkar vara det första där lagen om upplopp tillämpades. Däremot kan frånvaron av nationell rättspraxis av objektiva skäl (ett sällsynt brott) inte automatiskt betyda att en överträdelse av artikel 7 i konventionen ägt rum. Andra personer har senare dömts för upplopp i samband med händelser år 2009 (se högsta domstolens beslut den 4 december 2012 i brottsmål nr 2K-552/2012).
B. Kammarens dom
192. Med hänsyn till sin bedömning enligt artikel 11 i konventionen fastställer kammaren att man redan undersökt den huvudsakliga juridiska frågan i fallet och att man därför inte separat behövde undersöka klagomålet enligt artikel 7 (se punkt 87 i kammarens dom).
C. Stora kammarens bedömning
193. Rätten observerar att man hävdat att begränsningen av de klagandes rätt till fredliga sammankomster var ”föreskriven i lag” i den mening som avses i artikel 11 § 2 i konventionen, inklusive det faktum att de klagande kunde ha förutsett den (se punkt 111–118 ovan). Rätten upprepar också att ”lag” i artikel 7 syftar på exakt samma koncept som det som konventionen refererar till på andra ställen där termen används, ett koncept som omfattar såväl lagstiftning som rättspraxis och antyder kvalitativa krav, nämligen tillgänglighet och förutsägbarhet (se justeringen av relevanta principer i Rohlena mot Republiken Tjeckien [GC], nr 59552/08, § 50, ECHR 2015). Vidare noterar rätten att de klagande i sina observationer inför stora kammaren inte specifikt tagit upp det klagomål enligt artikel 7 i konventionen de tagit upp inför kammaren. Detta gör att rätten inte anser det nödvändigt att genomföra en separat undersökning av huruvida en överträdelse av artikel 7 konventionen ägt rum.
AV DESSA SKÄL,
1. Anför rätten enhälligt att ingen överträdelse av artikel 11 i konventionen ägt rum;
2. Anför rätten enhälligt att det inte föreligger något behov att separat undersöka klagomålet enligt artikel 7 i konventionen.
Upprättat på engelska och franska, samt skriftligen meddelat den 15 oktober 2015 enligt regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Søren PrebensenDean Spielmann
biträdande justitiesekreterareordförande
I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning, bifogas domare Wojtyczeks instämmande yttrande till detta utslag.
D.S.
S.C.P.
© The Swedish National Courts Adminitration
/Courts-Administration
INSTÄMMANDE YTTRANDE FRÅN DOMARE WOJTYCZEK
(Översättning)
1. Jag delar fullständigt mina kollegers mening att mötesfriheten är avgörande för ett demokratiskt samhälle och måste åtnjuta ett extra starkt skydd. Jag anser också att konventionen inte överträtts i det aktuella fallet. Jag skulle dock vilja påpeka vissa nyanser beträffande resonemanget i domen.
2. I sitt resonemang anger rätten i allmänna ordalag att ”[i] princip strider det inte mot andemeningen i artikel 11 om en hög fördragsslutande part i syfte att skydda allmän ordning och nationell säkerhet kräver tillstånd för att hålla möten ...” (paragraf 147 i domen) utan att undersöka den ifrågavarande åtgärdens proportionerlighet. Jag är inte övertygad om detta synsätt, som verkar bekräfta en allmän regel att systemet med föregående tillstånd för möten överensstämmer med konventionen. Denna ståndpunkt tar inte tillräcklig hänsyn till ordalydelsen i artikel 11. Kravet på att en demonstration måste tillåtas på förhand är en begränsning av det tillämpningsområde som skyddas av artikel 11 § 1, som måste ses i skenet av paragraf 2 i samma artikel. I synnerhet den ifrågavarande åtgärden måste uppfylla proportionalitetsprincipen. För att kunna svara på frågan huruvida den undersökta åtgärden är nödvändig i ett demokratiskt samhälle måste man ta i beaktande bland annat typen av sammankomst som medborgarna vill organisera och typen av plats där åtgärden ska tillämpas. Dessutom måste de faktiska omständigheterna undersökas i varje enskilt fall med hänsyn till staternas olikheter. Samtidigt, om det i vissa fall är fullständigt berättigat att kräva tillstånd är det i andra fall inte berättigat. Man måste även tydligt skilja mellan systemet med förhandstillstånd och systemet med meddelande, där det senare är mycket mindre restriktivt. I många fall är förpliktelsen att meddela att man håller en demonstration tillräckligt för att garantera effektivt skydd av allmänna intressen och tredje parters rättigheter, medan kravet på förhandstillstånd är överdrivet.
Rättens synsätt, att det krävs en viss flexibilitet från myndigheternas sida när det gäller otillåtna demonstrationer, särskilt spontana demonstrationer, räknar inte med alla de negativa konsekvenserna för mötesfriheten som följer av en allmän acceptans av att systemet med förhandstillstånd för demonstrationer uppfyller kraven i konventionen.
3. Artikel 11 i konventionen skyddar rätten till fredliga sammankomster. Den gäller olika typer av kollektiva handlingar som organiseras för att uttrycka åsikter. Man måste använda en bred tolkning av begreppet fredliga sammankomster och man bör beakta principen in dubio pro libertate. Bestämmelsens tillämningsområde måste dock ha vissa begränsningar. Samtidigt som mötesfriheten förutsätter att de nationella myndigheterna har en skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda demonstranternas säkerhet, måste man också, då man begränsar tillämpningsområdet för artikel 11, beakta myndigheternas förpliktelse att effektivt skydda tredje parters rättigheter som direkt kan påverkas av kollektiva handlingar vars inverkan vida överskrider de vanliga konsekvenserna av en demonstration. Jag finner det också olyckligt att denna sistnämnda myndighetsförpliktelse inte framhävts mer i domens motivering.
Jag känner mig mycket tveksam till huruvida blockeringen av vägar, så som den organiserades av de klagande, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 11. I domens motivering poängteras, vilket är korrekt, det faktum att vägblockaderna organiserats i syfte att hindra förflyttning av människor och varor i hela landet (punkt 164–175 i domen). Resultatet av sådana vägblockader går långt utöver de störningar som demonstrationer på offentliga platser normalt orsakar. De går också lång utöver idén med en sittstrejk som organiseras runt en plats för att blockera tillgång till densamma. De klagande utförde sina handlingar för att framföra sina åsikter, inte med starka argument, utan genom att direkt undergräva ett stort antal tredje parters legitima, individuella, ekonomiska intressen och genom att störa landet ekonomiska liv – och därmed snarare genom en styrkedemonstration. Demonstranternas meddelande var inte endast ämnat att höras utan också att direkt påverka andra medborgare. I detta sammanhang beskriver domen, vilket är korrekt, de klagandes handlingar som klandervärda (se punkt 174 i domen). Skyddas sådana handlingar verkligen i princip av artikel 11?
4. I domens motivering verkar man lägga stor vikt vid det faktum – vilket de litauiska domstolarna observerade – att lantbrukarna hade haft alternativa och lagliga möjligheter att skydda sina intressen, så som att lämna in klagomål till förvaltningsdomstolarna (se punkt 168 i domen). Beträffande detta kunde rätten till fredliga sammankomster modifieras beroende på tillgången till andra möjligheter att skydda ifrågavarande intressen, vilket skulle nyansera rättigheterna i konventionen.
Jag vill i detta sammanhang påpeka att medborgare i en demokratisk stat – medlem i Europarådet – har många olika medel att uttrycka sina åsikter kollektivt och att försvara sina intressen utan att direkt och medvetet undergräva andras rörelsefrihet och legitima ekonomiska intressen. Samtidigt ser jag inte det faktum att de klagande hade möjlighet att försvara sina intressen genom klagomål till förvaltningsdomstolarna som avgörande för hur deras handlande ska karakteriseras juridiskt. Även om de ekonomiska intressen som demonstranterna försvarade av olika skäl inte effektivt kunde skyddas av domstolarna och deras krav inte kunde tas upp i ett rättsligt förfarande, berättigar detta inte en prioritering framför andras legitima intressen och rättigheter. Möjligheten att krav uttryckta under en fredlig sammankomst skulle kunna tas upp i ett rättsligt förfarande kan inte heller minska demonstranternas skydd enligt artikel 11.
5. Oavsett svaret på frågan om tillämplighet av artikel 11 i det aktuella fallet verkar slutsatsen att de litauiska myndigheterna uppfyllt kraven i konventionen vara uppenbar. På grund av de särskilda omständigheterna i fallet, vilka presenterats i detalj i domens motivering, kunde klagomålet till och med ha förklarats uppenbart ogrundat.
Full & Egal Universal Law Academy