STORA KAMMAREN
MÅLET KURIĆ OCH ANDRA MOT SLOVENIEN
(Ansökan nr. 26828/06)
DOMSLUT
(Skälig gottgörelse)
STRASBOURG
12 mars 2014
Detta domslut har vunnit laga kraft men kan komma att revideras redaktionellt.
I målet Kurić och andra mot Slovenien
avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i egenskap av en stor kammare bestående av:
Dean Spielmann, ordförande,
Jean-Paul Costa,
Nicolas Bratza,
Françoise Tulkens,
Guido Raimondi,
Nina Vajić,
Mark Villiger,
Isabelle Berro-Lefèvre,
Boštjan M. Zupančič,
Elisabeth Steiner,
Päivi Hirvelä,
George Nicolaou,
Luis López Guerra,
Zdravka Kalaydjieva,
Nebojša Vučinić,
Ganna Yudkivska,
Angelika Nußberger, domare,
och Michael O’Boyle, ställföreträdande registrator,
efter enskilda överläggningar den 28 februari 2014
följande dom, vilken fastställdes detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet hade sitt ursprung i en ansökan (nr. 26828/06) mot Republiken Slovenien inlämnad till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av Milan Makuc, en kroatisk medborgare, och tio andra sökande den 4 juli 2006. Efter Makucs död ändrades målets namn till Kurić och andra mot Slovenien. Åtta sökande återstod i förfarandet i den stora kammaren (se stycke 4 nedan).
2. Sökandena företräddes i domstolen av A.G. Lana och A. Saccucci, advokater med praktik i Rom.
3. Den slovenska regeringen ("regeringen") företräddes av sitt ombud, L. Bembič, statsåklagare.
4. I en dom avkunnad den 26 juni 2012 ("huvuddomslutet") förklarade den stora kammaren genom ett majoritetsbeslut den del av ansökan som avsåg två sökande, Dabetić och Ristanović, otillåtlig på grund av icke-uttömmande av nationella rättsmedel.
5. Den slog också enhälligt fast att det hade skett en överträdelse gällande rätten till respekt för "privat- eller familjeliv" eller både och (artikel 8 i konventionen), rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13) och förbudet mot diskriminering (artikel 14, läst i kombination med artikel 8) för de återstående sex sökandena: Kurić, Mezga, Ristanović, Berisha, Ademi och Minić.
6. Den fann att överträdelsen i allt väsentligt hade uppkommit genom de slovenska myndigheternas långvariga underlåtenhet, i strid mot författningsdomstolens prejudicerande domslut, att reglera sökandenas bosättningsstatus efter den olagliga "raderingen" av dem från registret över fast bosatta den 26 februari 1992 och att ge dem lämplig gottgörelse. Därigenom hade inte bara sökandena i detta specifika mål, utan också många andra personer (hela kategorin med så kallade "raderade" (izbrisani), tidigare medborgare i Socialistiska federativa republiken Jugoslavien ("SFRJ") med varaktig bosättning i Slovenien vilkas namn hade "raderats" den 26 februari 1992), påverkats och påverkades fortfarande av denna åtgärd (se Kurić och andra mot Slovenien [GC], nr. 26828/06, §§ 29, 408–409 och 412, ECHR 2012 (utdrag)).
7. I detta sammanhang beslutade domstolen att tillämpa pilotdomslutförfarandet enligt artikel 46 i konventionen och regel 61 i domstolens arbetsordning, och beslutade att den svarande staten som en allmän åtgärd skulle skapa ett inrikes ad hoc-ersättningsprogram senast ett år efter avkunnandet av huvuddomslutet, alltså senast den 26 juni 2013 (se punkt 9 i den operativa delen och stycke 415 i huvuddomslutet). Den konstaterade vidare att ändringarna av och tilläggen till lagen om rättslig status ("den ändrade lagen om rättslig status") hade tillämpats först nyligen och att det var för tidigt att utreda om man genom denna lagstiftningsreform och andra åtgärder som vidtagits av regeringen hade nått resultatet att på ett tillfredsställande sätt reglera bosättningsstatusen för de "raderade" eller inte (se stycke 410–411 i huvuddomslutet).
8. I enlighet med artikel 41 i konventionen sökte sökandena skälig gottgörelse för den ekonomiska och icke-ekonomiska skada som uppstått genom de överträdelser som konstaterats i det aktuella målet, och dessutom ersättning för de kostnader och utgifter som uppkommit inför domstolen.
9. Domstolen ansåg att frågan om tillämpningen av artikel 41 inte var redo för beslut gällande sökandenas krav på ersättning för ekonomisk skada, sköt upp frågan och uppmanade regeringen och sökandena att senast tre månader efter meddelandet om huvuddomslutet inge sina skriftliga synpunkter i frågan, och i synnerhet att meddela domstolen om en eventuell förlikning mellan dem. Mer specifikt ansåg domstolen att frågan om tillämpning av artikel 41 borde lösas inte bara med beaktande av en eventuell förlikning som kunde uppnås mellan parterna, utan också mot bakgrund av enskilda eller allmänna åtgärder som kunde vidtas av den svarande regeringen vid verkställigheten av huvuddomslutet (ibid., § 424, och punkt 10 i den operativa delen av huvuddomslutet; se också Broniowski mot Polen (uppgörelse i godo) [GC], nr. 31443/96, §§ 3 och 36, ECHR 2005‑IX, och Hutten-Czapska mot Polen (uppgörelse i godo) [GC], nr. 35014/97, §§ 3 och 33, 28 april 2008). I väntan på tillämpningen av de relevanta allmänna åtgärderna sköt domstolen upp sin bedömning av ansökningar som härrörde ur samma fråga (se stycke 415 i huvuddomslutet).
Slutligen tilldömde den stora kammaren 20 000 euro (EUR) till varje godkänd sökande (Kurić, Mezga, Ristanović, Berisha, Ademi och Minić) för icke-ekonomisk skada och en totalsumma på EUR 30 000 till sökandena för de kostnader och utgifter som uppstått fram till denna del av förfarandet i den stora kammaren, och avvisade återstoden av deras krav under dessa rubriker.
10. Den stora kammarens sammansättning fastställdes enligt bestämmelserna i artikel 26 §§ 4 och 5 i konventionen och regel 24. Den 31 oktober 2012 avslutades Nicolas Bratzas period som ordförande för domstolen. Dean Spielmann efterträdde honom på befattningen och tog över ordförandeskapet i den stora kammaren i det aktuella målet (regel 9 § 2). Jean-Paul Costa, Nicolas Bratza, Françoise Tulkens och Nina Vajić fortsatte att delta efter att deras förordnanden hade gått ut, i enlighet med artikel 23 § 3 i konventionen och regel 24 § 4. I kraft av regel 24 § 3 ersattes Anatoly Kovler, som var förhindrad att delta, av Mark Villiger.
11. Efter en inledande förlängning av den aktuella tidsfristen för både de väntande kraven på skälig gottgörelse enligt artikel 41 och möjligheten att nå en uppgörelse i godo i samband med pilotdomslutförfarandet enligt regel 61 § 7 beviljade den den stora kammarens ordförande en andra begäran med denna innebörd från den svarande regeringen och informerade parterna om att domstolen i avsaknad av ett lämpligt förslag till uppgörelse i godo den 24 juni 2013 skulle besluta om kraven gällande ekonomisk skada.
12. Vidare, efter en begäran från den svarande regeringen om en förlängning med ett år av tidsfristen för att skapa ett inrikes ad hoc-ersättningsprogram (se stycke 7 ovan), informerade domstolen den 9 april 2013 parterna om att den inte ämnade bevilja denna begäran. Enligt domstolens åsikt var detta en fråga som borde tas upp med ministerkommittén enligt artikel 46 § 2 i konventionen.
Med avseende på en begäran från den svarande regeringen om att ompröva detta beslut beslutade domstolen den 14 maj 2013, med beaktande av osäkerheten i lagstiftningsprocessen för ad hoc-ersättningsprogrammet och de relativt små framsteg som verkade ha gjorts vid denna tid, att inte bevilja begäran, och betonade att detta beslut inte fick tolkas som att det på något sätt förhindrade ett eventuellt framtida beslut av ministerkommittén i utövandet av dess tillsynsfunktioner enligt artikel 46 i konventionen.
13. Den 24 juni 2013 lämnade både sökandena och den svarande regeringen synpunkter på de väntande kraven på skälig gottgörelse enligt artikel 41 i konventionen. Båda parterna förklarade sig beredda att ingå en uppgörelse i godo, dock utan att komma med några konkreta förslag med denna innebörd. Domstolen beslutade följaktligen att den skulle avgöra de väntande frågorna enligt artikel 41 i konventionen och informerade parterna i enlighet med detta.
FAKTA
14. Den första sökanden, Mustafa Kurić, är född 1935 och bor i Koper (Slovenien). Han är en statslös person. Den andra sökanden, Ana Mezga, är kroatisk medborgare. Hon är född 1965 och bor i Portorož (Slovenien). Den tredje sökanden, Tripun Ristanović, är född 1988 och bor för närvarande i Slovenien. Han är medborgare i Bosnien och Hercegovina. Den fjärde sökanden, Ali Berisha, är född 1969 i Kosovo. Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna är han serbisk medborgare. Han bor för närvarande i Tyskland. Den femte sökanden, Ilfan Sadik Ademi, är född 1952. Han bor i Tyskland och är makedonisk medborgare. Den sjätte sökanden, Zoran Minić, är född 1972. Enligt regeringen är han serbisk medborgare. Hans exakta vistelseort är okänd.
I. UTVECKLING EFTER HUVUDDOMSLUTET
15. Tidsfristen för de "raderade" att ansöka om permanent uppehållstillstånd enligt den ändrade lagen om rättslig status gick ut den 24 juli 2013. Denna lag stiftades för att reglera oförenligheterna mellan lagen om rättslig status och grundlagen, efter författningsdomstolens beslut den 3 april 2003, och trädde i kraft den 24 juli 2010.
16. Den ändrade lagen om rättslig status medgav förvärv av permanenta uppehållstillstånd både ex nunc och ex tunc – det vill säga sedan den 26 februari 1992 – för "raderade" personer med "faktiskt boende" i Slovenien, enligt lagens definition. Den reglerade också statusen för barnen till de "raderade" och gjorde det möjligt att fatta retroaktiva beslut om de "raderade" personer som hade fått slovenskt medborgarskap utan att först ha fått ett permanent uppehållstillstånd (se stycke 71 och 76–79 i huvuddomslutet).
17. En begäran (nr. U-I-85/11) om konstitutionell granskning av den ändrade lagen om rättslig status ingiven den 26 april 2011 av en organisation, Civil Initiative of the "Erased", tillsammans med andra privatpersoner, behandlas fortfarande i författningsdomstolen (se stycke 81 i huvuddomslutet).
18. Den 10 januari 2013 meddelade författningsdomstolen ett beslut gällande statens ansvar enligt artikel 26 i grundlagen i ett mål som härrörde från systemproblemet med utdragna förfaranden (se Lukenda mot Slovenien, nr. 23032/02, §§ 89–98, ECHR 2005‑X). Den fastslog att artikel 26 inte kunde tolkas begränsat och att den också inbegrep statens ansvar för olagligt beteende som inte kunde tillskrivas en viss person eller en viss myndighet inom statens rättsskipningsområde, utan endast staten själv. Detta gällde också garantin om rättegång utan olämplig försening, för vilken inte endast domstolarna, utan alla tre maktgrenarna – lagstiftande, verkställande och dömande – var ansvariga. Författningsdomstolens beslut är relevant för tillämpningen av huvuddomslutet i det aktuella målet.
19. I maj 2013 presenterade regeringen för "allmänheten" ett första lagförslag med syftet att skapa ett ad hoc-ersättningsprogram för de "raderade".
20. Den 25 juli 2013 lade regeringen fram ett lagförslag om kompensation för skada till personer som raderats från registret över fast bosatta till parlamentet (Predlog Zakona o povračilu škode osebam, ki so bile izbrisane iz registra stalnega prebivalstva – se stycke 7 ovan). Lagförslaget godkändes med ändringar den 21 november 2013. Den lag som blev resultatet publicerades i det officiella kungörelseorganets nr. 99/2013 den 3 december 2013. Den trädde i kraft den 18 december 2013 och kommer att bli tillämplig den 18 juni 2014.
21. Lagen stadgar att förmånstagarna enligt ersättningsprogrammet blir de "raderade" personer som har fått ett permanent uppehållstillstånd, på vilken rättslig grund som helst, eller fått slovenskt medborgarskap. Förmånstagare är också de "raderade" personer som utan framgång gjort en ansökan med denna innebörd enligt den tidigare lagstiftningen – innan antagandet av den ändrade lagen om rättslig status – under vissa förutsättningar: deras ansökan får inte ha avvisats för att de utgjorde ett hot mot den allmänna ordningen i, säkerheten i eller försvaret av Republiken Slovenien, mot internationella relationer och mot åtal för brottsliga gärningar, enligt relevant lagstiftning, eller på några av de grunder som anges i avsnitt 3 i lagen om rättslig status; förfarandena gällande deras ansökan får inte ha avbrutits på grund av deras underlåtenhet att samarbeta, och de måste “faktiskt [ha] bo[tt]" i Slovenien. Det sistnämnda villkoret tolkas mot bakgrund av avsnitt 1 (č) i den ändrade lagen om rättslig status (se stycke 77–79 och 211 i huvuddomslutet).
När den definierade vilka som var förmånstagare beaktade regeringen den stora kammarens beslut att förklara den del av ansökan som gällde Dabetić och Ristanović otillåtlig på grund av icke-uttömmande av nationella rättsmedel (se stycke 4 ovan), och påpekade att dessa två sökande inte på något sätt hade visat sin vilja att bo i Slovenien, det vill säga att vidta lämpliga rättsliga åtgärder för att reglera sin bosättningsstatus, vilket visade att de inte hade ett tillräckligt stort intresse för sakfrågan (jfr stycke 292 i huvuddomslutet). Alla krav på ersättning enligt den nya lagen måste inges senast tre år efter att den trätt i kraft eller efter mottagandet av beslutet om permanent uppehållstillstånd eller slovenskt medborgarskap. Under alla förhållanden får perioden av "radering" inte fortsätta efter det datum då lagen träder i kraft.
22. Ersättningsbeloppet kommer att beräknas på grundval av en klumpsumma på EUR 50 för varje avslutad månad av "radering", och täcker både ekonomisk och icke-ekonomisk skada som lidits. För de "raderade" personer vars ansökningar inte beviljades kommer perioden av "radering" att avslutas av det slutliga negativa beslutet. Om flera negativa beslut fattades kommer perioden att avslutas som ett resultat av det sista beslut för vilket villkoret om "faktiskt boende" i Slovenien uppfylldes (se stycke 21 ovan). Sådana "raderade" personer kan inge sina ansökningar senast tre år efter datumet för det slutliga negativa beslutet.
23. Om de "raderade" skulle anse sig vara berättigade till ytterligare ersättning kommer de dessutom att kunna inge ett krav enligt de allmänna reglerna i stadgan om förpliktelser (Obligacijski zakonik, det officiella kungörelseorganets nr. 83/2001). Enligt stadgan undanröjs lagen om tidsfrist för att kräva skadestånd enligt stadgan om förpliktelser, enligt den hittillsvarande tolkningen av de slovenska domstolarna (se stycke 83 i huvuddomslutet), och enligt stadgan införs en ny treårsperiod för krav på ersättning under denna rubrik. De "raderade" personer vars ansökningar avvisades kan inge sina ansökningar senast tre år efter datumet för det slutliga negativa beslutet. I det förklarande meddelandet sägs att begränsningen av ersättningsbeloppet är berättigad på grund av den aktuella ekonomiska situationen i Slovenien och överväganden gällande välfärdsstaten.
24. Detta slags ersättning kan krävas antingen genom administrativa förfaranden, gällande klumpsumman, eller genom rättsliga förfaranden, gällande ytterligare ersättningskrav, och det anges att totalbeloppet inte får vara större än tre gånger klumpsumman på EUR 50 för varje månad av "radering".
25. Vidare kan de "raderade" personer vars ersättningskrav avvisats eller vars förfaranden avbrutits inge nya krav.
26. Förmånstagare som är berättigade att få mer än EUR 1 000 i ersättning kommer att få en omedelbar utbetalning på EUR 1 000, och de återstående beloppen kommer att betalas ut i omgångar.
27. De kommer också att vara berättigade till andra former av skälig gottgörelse, med syftet att underlätta deras återintegrering i det slovenska samhället. Dessa omfattar betalning från myndigheterna av obligatorisk sjukförsäkringsersättning, bidrag och förmåner inom socialförsäkringsprogram, tillgång till andra former av socialhjälp och statligt understöd, bidrag och förmåner för boende (hyra utan vinstsyfte), tillgång till utbildningssystemet samt slutligen förmåner inom program för utlänningar som inte är medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, i syfte att integrera dem i det kulturella, ekonomiska och sociala livet i Slovenien.
28. I det förklarande meddelandet står att det i juli 2013, när lagförslaget slutfördes, var 10 046 av de 25 671 "raderade", inräknat 5 360 minderåriga (se också stycke 33 och 69 i huvuddomslutet), som hade reglerat sin bosättningsstatus (2 807 genom att få ett permanent uppehållstillstånd och 7 239 genom att få slovenskt medborgarskap). Vissa har dött och ett inte angivet antal av de "raderade" har lämnat Slovenien.
29. Enligt den information som fanns publicerad på inrikesministeriets webbplats den 25 juli 2013 har 849 ansökningar om permanenta uppehållstillstånd ex nunc tagits emot under den ändrade lagen om rättslig status (174 ansökningar har avvisats, 138 uppehållstillstånd har utfärdats och 537 ansökningar väntade på avgörande det aktuella datumet).
Dessutom har 627 ansökningar om permanent uppehållstillstånd ex tunc tagits emot, 417 ansökningar har godkänts, 76 förfrågningar har avvisats eller förfarandena om dem har avbrutits och 134 förfrågningar väntade på avgörande det aktuella datumet.
LAGEN
I. ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN
30. Artikel 41 i konventionen stadgar följande:
"Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse."
A. Ekonomisk skada
1. Sökandenas inlagor
(a) Allmänna kommentarer
31. Den 26 september 2012, efter avkunnandet av huvuddomslutet, ändrade sökandena sina krav för ekonomisk skada. Den 24 juni 2013 bekräftade de att de vidhöll sina ändrade krav.
Sökandena krävde ersättning för ekonomisk skada under olika rubriker för hela perioden från "raderingen" den 26 februari 1992 fram till det datum då de hade fått permanenta uppehållstillstånd: förlust av tidigare inkomster i form av socialbidrag, bostadsbidrag, bidrag för make/maka och barn samt förlust av framtida inkomster i form av pensionsrättigheter (de anförde Iatridis mot Grekland (skälig gottgörelse) [GC], nr. 31107/96, § 37, ECHR 2000‑XI, och Willis mot Storbritannien, nr. 36042/97, §§ 65–70, ECHR 2002‑IV).
32. Sökandena betonade att en exakt beräkning av de belopp som behövdes för att ge gottgörelse (restitutio in integrum) för de ekonomiska förluster de hade lidit kanske skulle förhindras av den "inneboende osäkerheten" i den skada som härrörde från överträdelsen (man anförde Young, James och Webster mot Storbritannien (tidigare artikel 50), 18 oktober 1982, § 11, serie A nr. 55) och den tid som hade gått sedan "raderingen" skedde. Med tanke på de många osäkerhetsfaktorerna i bedömningen av tidigare och framtida förluster överlät sökandena åt domstolen att avgöra frågan efter eget gottfinnande, med beaktande av vad som var rimligt (man anförde The Sunday Times mot Storbritannien (nr. 1) (tidigare artikel 50), 6 november 1980, § 15, serie A nr. 38). I synnerhet, i målet Smith och Grady mot Storbritannien ((skälig gottgörelse), nr. 33985/96 och 33986/96, §§ 18–21, ECHR 2000‑IX) hade domstolen påpekat att det inte fanns något skäl att tvivla på att sökandena, om de inte hade avskedats i strid mot sina konventionsrättigheter, skulle ha fortsatt att fullgöra sina tjänsteplikter effektivt, och den hade tilldömt dem skälig gottgörelse för ekonomisk skada för förlust av tidigare och framtida inkomster, med beaktande av deras karriärmöjligheter.
(b) Förlust av tidigare inkomst
(i) Socialbidrag
33. I fråga om socialbidrag påpekade sökandena att det var obestridligt att de förhindrades att arbeta i Slovenien eller försörja sig av skäl bortom deras inflytande och kontroll, och att de inte fick tillgång till vissa sociala förmåner som garanterades av den relevanta lagstiftningen.
34. Var och en av sökandena krävde ett belopp som motsvarade det de totalt var berättigade till i månatligt socialbidrag. Beräkningen av detta totalbelopp gjorde de på grundval av standardbeloppet på EUR 260 per månad som de kunde ha fått om "raderingen" inte hade skett, multiplicerat med antalet månader av "radering", med ränta. Detta belopp motsvarade det socialbidrag som fastställdes genom socialhjälpslagen (Zakon o socialno varstvenih prejemkih, det officiella kungörelseorganets nr. 61/2010), läst tillsammans med avsnitt 152(1) i finansbalanslagen (Zakon za uravnoteženje javnih financ, det officiella kungörelseorganets nr. 40/2012).
35. Som svar på regeringens sakframställningar ansåg sökandena att regeringens ståndpunkt – enligt vilken standardbeloppet per månad bör vara endast EUR 230,61, som gällande fram till december 2011 och justerat till konsumentpriser fram till den 30 juni 2013 – var acceptabel (se stycke 55 nedan).
36. Dessutom reglerade lagstiftningen socialbidrag för barn och makar för familjer med otillräcklig inkomst, och angavs då till EUR 208 för det första barnet och EUR 182 för varje ytterligare barn, medan en ytterligare vuxen skulle ha rätt till EUR 130.
37. I fråga om det bestridda berättigandet för sökanden Berisha att få sina krav beviljade för hela perioden av "radering" (se stycke 56 och 71 nedan) uppgav sökandena att regeringen hade underlåtit att ange de belopp han påstås ha tagit emot i Tyskland efter 1998. Han skulle ha rätt till minst skillnaden mellan de två beloppen för den perioden, och dessutom totalbeloppet dessförinnan, med tanke på avsaknaden av bindande bevis som visade att han faktiskt hade fått pengar i Tyskland, och i så fall hur mycket. Berisha skulle också ha rätt till socialbidrag för sin fru och fem barn.
38. I fråga om sökanden Ademis bestridda berättigande under denna rubrik hävdade sökandena att hans dotters påstående under det administrativa förfarandet att sökanden hade fått socialbidrag under hela sin vistelse i Tyskland (se stycke 56 och 75–76 nedan) inte utgjorde en tillräcklig grund för att beröva honom hans rättigheter.
(ii) Bostadsbidrag
39. I fråga om bostadsbidrag krävde sökandena 25 procent av det socialbidragsbelopp som de skulle ha haft rätt till enligt socialförsäkringslagen 2007 (Zakon o socialnem varstvu, det officiella kungörelseorganets nr. 3/2007).
40. Sökandena invände mot regeringens argument att de inte uppfyllde lagstiftningsvillkoren på så sätt att endast hyresgäster som hade fått ett "särskilt skyddat innehav" eller en "besittningsrätt" (stanovanjska pravica – se Berger-Krall och andra mot Slovenien (dec.), nr. 14717/04, § 4, 28 maj 2013) hade rätt till bostadsbidraget och då endast om en ansökan om bostadsbidrag hade lämnats in och, efter ikraftträdandet av bostadslagen 2003, om de hade slovenskt medborgarskap (se stycke 57 nedan). Sökandena hävdade att ett "särskilt skyddat innehav" inte var ett villkor enligt socialförsäkringslagen 1992 (Zakon o socialnem varstvu, det officiella kungörelseorganets nr. 54/1992) för tilldelning av bostadsbidrag. Samtidigt som de accepterade att det i bostadslagen 2003 (Stanovanjski zakon, det officiella kungörelseorganets nr. 69/2003) hade införts ett villkor om slovenskt medborgarskap hävdade de att de vid denna tidpunkt skulle ha kunnat få slovenskt medborgarskap om de inte hade blivit "raderade".
(iii) Barnbidrag
41. I fråga om barnbidrag, i förekommande fall, hävdade sökandena att de skulle ha haft rätt till det enligt lagen om utövandet av rättigheter till offentliga medel (Zakon o uveljavljanju pravic iz javnih sredstev, det officiella kungörelseorganets nr. 62/2012). Det månatliga barnbidraget för familjer utan inkomst var vid det aktuella tillfället EUR 114,30 för det första barnet, EUR 125,73 för det andra barnet och EUR 137,18 per ytterligare barn. Barnbidraget, som var skilt från socialbidraget för barn (se stycke 36 ovan), tilldelades både till familjer som fick socialbidrag och till dem med låg inkomst.
42. Som svar på regeringens påstående att Berishas krav för sina fem barn skulle ha varit berättigat endast för den period då han hade bott med sin familj i Slovenien (se stycke 59 och 71–74 nedan) hävdade sökandena att han hade varit berättigad under hela perioden, med hänsyn till barnens ålder.
43. I fråga om Mezgas krav för sina två äldre barn som bodde i Kroatien, som svar på regeringens argument att hon inte skulle ha haft rätt till barnbidrag eftersom hennes barn hade bott som fosterbarn i Kroatien (se stycke 60 nedan), hävdade sökandena att hon hade rätt till ersättning för barnbidrag både för sin dotter Ines och för sin son Enes, eftersom barnen skulle ha bott med sökanden i Slovenien om hon inte hade blivit "raderad", och skulle ha fått barnbidrag.
(c) Förlust av framtida inkomst
Pensionsrättigheter
44. I fråga om förlust av framtida inkomster hävdade sökandena att de inte hade kunnat göra några inbetalningar till pensionsprogrammet och inte hade rätt till pension enligt den nationella lagstiftningen. Därför var det möjligt att fastställa deras minsta förlust av framtida inkomster genom kontroll av den lägsta pension de skulle ha haft rätt till.
45. Enligt lagen om pensions- och invaliditetsförsäkring (Zakon o pokojninskem in invalidskem zavarovanju, det officiella kungörelseorganets nr. 106/99, med ändringar) var den aktuella lägsta grundpensionen EUR 551,16 för personer som hade arbetat i minst femton år. Sökandena skulle ha haft rätt till en del av detta belopp i framtiden, för närvarande motsvarande EUR 192,90 för män och EUR 209,44 för kvinnor. Vid beräkningen av de totalbelopp som krävdes under denna rubrik beaktade sökandena den aktuella medellivslängden (73,83 år för män och 81,36 år för kvinnor).
46. Regeringens påstående med innebörden att alla personer med ett permanent uppehållstillstånd som bodde i Slovenien, inklusive utlänningar, och inte hade fått rätt till pension hade rätt till försörjningsstöd eller minimipensionsstöd (se stycke 63–64 nedan) tolkades av sökandena som ett löfte om att de skulle få minimipensionsstöd när de uppfyllde åldersvillkoret (63 år för kvinnor och 65 för män) om de inte skulle vara berättigade till pension eller inte ha inkomst eller egendom uppgående till EUR 460.
(d) De enskilda sökandena
(i) Mustafa Kurić
47. Sökanden Kurić hade saknat rättslig status från den 26 februari 1992 till den 2 november 2010 (arton år, åtta månader och sju dagar).
Han hade därför tillbringat en period på totalt 224 månader utan reglerad status.
Sökanden krävde EUR 58 240 för socialbidrag och EUR 14 560 för bostadsbidrag.
Dessutom krävde han EUR 9 259,20 för pensionsrättigheter. Med tanke på att sökandens ålder (77) redan var högre än medellivslängden för män tillämpades medellivslängden för kvinnor.
Totalt krävde sökanden EUR 82 059,20 för ekonomisk skada.
(ii) Ana Mezga
48. Sökanden Mezga hade förlorat sin rättsliga status den 26 februari 1992 och hade beviljats ett tillfälligt uppehållstillstånd, som medlem i en familj med en slovensk medborgare, den 13 september 2007 och ett permanent uppehållstillstånd den 1 mars 2011 (nitton år och två dagar senare). Hon hade därför tillbringat en period på totalt 186 månader utan reglerad status och hade väntat 228 månader på att få sitt permanenta uppehållstillstånd, och det tillfälliga uppehållstillståndet gav henne inte rätt till socialbidrag.
Sökanden krävde EUR 59 280 för socialbidrag och EUR 14 820 för bostadsbidrag.
Dessutom krävde hon EUR 13 373,10 för barnbidrag för Ines och EUR 27 157,68 för Enes, hennes äldre barn som bodde i Kroatien.
Slutligen krävde sökanden EUR 85 451,52 för pensionsrättigheter.
Totalt krävde sökanden EUR 200 082,30 för ekonomisk skada.
(iii) Tripun Ristanović
49. Sökanden Ristanović hade saknat rättslig status från den 26 februari 1992 till den 10 mars 2011 (fjorton år, fem månader och tjugofem dagar som minderårig fram till den 20 augusti 2006 och fyra år, sex månader och tjugo dagar som vuxen). Han hade därför tillbringat en period på totalt 228 månader utan reglerad status.
Sökanden krävde EUR 36 192 för socialbidrag som barn och EUR 14 040 som vuxen samt EUR 3 510 för bostadsbidrag.
Dessutom krävde sökanden, som var tjugofyra år gammal vid tiden för sina inlagor, EUR 6 386,58 för de månatliga pensionsinbetalningar han kunde ha gjort.
Totalt krävde sökanden EUR 60 128,58 för ekonomisk skada.
(iv) Ali Berisha
50. Sökanden Berisha hade saknat rättslig status från den 26 februari 1992 till den 19 oktober 2010 (arton år, sju månader och tjugo dagar). Han hade därför tillbringat en period på totalt 223 månader utan reglerad status.
Sökanden krävde EUR 57 980 för socialbidrag för sig själv och EUR 22 100 för sin fru samt EUR 14 495 för bostadsbidrag.
Dessutom krävde han barnbidrag för sina fem barn enligt följande: EUR 17 602,20 för Dem, EUR 16 973,55 för Egzon, EUR 15 775,70 för Egzona, EUR 10 974,40 för Haxhi och EUR 6 996,18 för Valon.
Slutligen krävde sökanden EUR 71 758,80 för pensionsrättigheter.
Totalt krävde sökanden EUR 234 655,83 för ekonomisk skada.
(v) Ilfan Sadik Ademi
51. Sökanden Ademi hade saknat rättslig status från den 26 februari 1992 till den 20 april 2011 (nitton år, en månad och tjugoen dagar). Han hade därför tillbringat en period på totalt 229 månader utan reglerad status.
Sökanden krävde EUR 59 540 för socialbidrag och EUR 14 885 för bostadsbidrag.
Dessutom krävde sökanden EUR 32 407,20 för pensionsrättigheter.
Totalt krävde sökanden EUR 106 832,20 för ekonomisk skada.
(vi) Zoran Minić
52. Sökanden Minic hade saknat rättslig status från den 26 februari 1992 till den 4 maj 2011 (nitton år, två månader och fem dagar). Han hade därför tillbringat en period på totalt 230 månader utan reglerad status.
Sökanden krävde EUR 59 800 för socialbidrag och EUR 14 950 för bostadsbidrag.
Dessutom krävde sökanden EUR 78 703,20 för pensionsrättigheter.
Totalt krävde sökanden EUR 153 453,20 för ekonomisk skada.
2. Den svarande regeringens inlagor
(a) Allmänna kommentarer
53. I sina inlagor den 24 juni 2013 hävdade regeringen att de olika sökandenas respektive situationer var mycket olika och att vissa av dem skulle kunna ha rätt till ersättning på grundval av olika socialbidrag och/eller barnbidrag. Ändå var orsakssambandet mellan den påstådda skadan och den konstaterade överträdelsen svårt att bevisa. Det fanns många omständigheter som var oklara och osäkra.
54. Dessutom fortsatte den tillämpliga lagstiftningen att förändras och ange nya begränsningar. Vidare förändrades sökandenas levnadsförhållanden och det stod inte klart om de skulle uppfylla alla de kriterier som angavs i en viss lag. Slutligen måste man beakta den aktuella ekonomiska situationen i Slovenien när man bedömde de belopp som sökandena skulle kunna ha rätt till och när man gav dem ett konkret förslag (se under "Enskilda sökande", stycke 65–78 nedan).
(b) Förlust av tidigare inkomst
(i) Socialbidrag
55. Regeringen konstaterade att sökandena hade krävt ett belopp som motsvarande det de påstods vara totalt berättigade till i månatligt socialbidrag för perioden av "radering", på grundval av ett standardbelopp på EUR 260 per månad (se stycke 34 ovan). Innan ändringarna av socialhjälpslagen trädde i kraft 2012 hade dock grundbeloppet fastställts till EUR 230,61. Enligt regeringens åsikt kunde det månatliga standardbelopp för lägsta socialbidrag som sökandena skulle kunna ha rätt till bara vara EUR 230,61, det belopp som gällde fram till den 31 december 2011 och justerat efter inflation. Ändå gavs inget egentligt erbjudande på grundval av detta eftersom de faktiska belopp som regeringen föreslog för sökandena var betydligt lägre, utan att några förklaringar gavs till hur dessa belopp hade beräknats (se stycke 66, 68, 70, 74, 76 och 78 nedan).
56. Vidare påpekade regeringen att vissa av sökandena inte skulle ha rätt till de belopp som motsvarade hela perioden av "radering" på grund av sina personliga förhållanden. Dessutom borde andra relevanta sakförhållanden och tillämpliga lagar beaktas för fastställandet av de belopp som sökandena skulle kunna ha rätt till. Ministeriet för arbete, familj, sociala frågor och lika rättigheter ("ministeriet") hade gjort beräkningar av de socialbidrag som sökandena skulle kunna ha rätt till om alla villkor uppfylldes, på grundval av månadsbeloppen för enskilda personer justerat efter inflation.
(ii) Bostadsbidrag
57. I fråga om bostadsbidrag hävdade regeringen att sökandenas krav under denna rubrik var ogrundade. Enligt 1992 års socialförsäkringslag 1992 hade endast hyresgäster – oavsett om de var slovenska medborgare eller inte – som hade fått ett "särskilt skyddat innehav" innan den 19 oktober 1991 rätt till detta bidrag, under förutsättning att de hade ansökt om det senast den 25 februari 1992. Och även som sådana ansökningar hade beviljats skulle sökandena bara haft rätt till bostadsbidrag fram till den 14 oktober 2003, när 2003 års bostadslag – som angav medborgarskap som ett villkor för att få ett sådant bidrag – hade trätt i kraft.
Enligt de uppgifter som tillhandahållits av behöriga bostadsfonder var det bland alla sökandena bara Kurić som hade fått ett "särskilt skyddat innehav", även om han inte hade sökt bostadsbidrag 1992.
Under alla omständigheter fastställdes inte orsakssambandet mellan kränkningen av sökandenas konventionsrättigheter och den påstått åsamkade skadan under denna rubrik.
(iii) Barnbidrag
58. I fråga om barnbidrag konstaterade regeringen att sökanden Berisha hade ställt ett krav under denna rubrik för sina fem barn och sökanden Mezga för sina två äldre barn som bodde i Kroatien. Barnbidrag hade först reglerats av familjeinkomstlagen (Zakon o družinskih prejemkih, det officiella kungörelseorganets nr. 65/93) och sedan av föräldraskydds- och familjebidragslagen (Zakon o starševskem varstvu in družinskih prejemkih, det officiella kungörelseorganets nr. 97/2001). Enligt avsnitt 67 i den senare lagen gavs rätten till barnbidrag till en av föräldrarna på vissa villkor.
59. Regeringen accepterade att sökanden Berishas krav skulle vara delvis berättigade, för de perioder då han hade vistats med sin familj i Slovenien (se stycke 71–73 nedan).
60. I fråga om sökanden Mezga hävdade regeringen att hon varken skulle ha haft rätt till barnbidrag före eller efter ikraftträdandet den 1 januari 2002 av föräldraskydds- och familjebidragslagen, med indragning av barnbidrag för fosterhemsplacerade barn, eftersom hennes två äldre barn var fosterhemsplacerade i Kroatien och inte i Slovenien. Hon hade aldrig krävt barnbidrag för dem i Slovenien och den kroatiska fosterfamiljen hade fått kroatiskt barnbidrag för hennes son Enes.
(c) Förlust av framtida inkomst
Pensionsrättigheter
61. I fråga om förlust av framtida inkomster konstaterade regeringen att sökandena hade krävt den lägsta pension som de skulle ha haft rätt till om de inte hade tagits bort från registret över fast bosatta. Enligt regeringens åsikt uteslöt dock deras krav på socialbidrag alla krav gällande förlust av framtida inkomster för pensionsrättigheter. Orsakssambandet mellan kränkningen av sökandenas konventionsrättigheter som hade konstaterats och den påstådda skada de hade åsamkats under denna rubrik fastställdes inte.
62. Enligt lagen om pensions- och invaliditetsförsäkring var pensionsinbetalningar obligatoriska för enskilda personer som utförde arbete som anställda, som egenföretagare eller på annat sätt. En enskild person var berättigad till pensionsrättigheter endast om han eller hon hade gjort inbetalningar i minst femton års tid och när det föreskrivna åldersvillkoret uppfylldes, och det senare hade hade höjts konstant under de senaste åren och förväntades stiga exponentiellt.
63. Arbetslösa behövde inte göra pensionsinbetalningar och hade inte rätt till pensionsförsäkring utan i stället till socialhjälp. Tills sådana personer uppfyllde åldersvillkoret (sextiotre år för kvinnor och sextiofem för män) tillhandahölls socialhjälp i form av socialbidrag. Efter att ha uppnått den föreskrivna åldern fick den som inte hade rätt till pension eller vars pension var för låg rätt till försörjningsstöd eller minimipensionsstöd. Utlänningar med permanent uppehållstillstånd som vistades i Slovenien kunde också få rätt till minimipensionsstöd. Månadsinkomstgränsen för rätten till minimipensionsstöd var EUR 460.
64. Sammanfattningsvis kunde å ena sidan personer som inte hade inkomst eller egendom på minst EUR 460 och som uppfyllde alla andra lämpliga villkor få rätt till minimipensionsstöd. Å andra sidan var sökandena inte berättigade till pensionsrättigheter, i motsats till vad de hade hävdat.
(d) De enskilda sökandena
(i) Mustafa Kurić
65. I fråga om socialbidrag påpekade regeringen att sökanden Kurić hade varit anställd fram till början av 2000, ett sakförhållande som bekräftades av de uppgifter som tillhandahållits av sjukförsäkringsinstitutet. Dock hade han inte betalat de obligatoriska socialförsäkringsavgifterna mellan 1992 och 2000. Hans inkomstnivå visade att han inte skulle ha haft rätt till socialbidrag förrän den 1 juli 1999 men skulle kunna ha haft rätt till sådant bidrag efter detta datum fram till det att han hade fått permanent uppehållstillstånd; han skulle kunna ha rätt till beloppet EUR 29 479,09.
66. Regeringen var beredd att betala sökanden EUR 8 843,73 under denna rubrik.
(ii) Ana Mezga
67. I fråga om socialbidrag konstaterade regeringen att sökanden Mezga hade blivit arbetslös den 30 november 1992 och skulle kunna ha haft rätt till socialbidrag när hon inte längre fick arbetslöshetsersättning. Dessutom hade sökandens partner och hennes två yngre barn som bodde i Slovenien fått socialbidrag sedan 1999. För denna period skulle hon ha haft rätt till socialbidrag som medlem av deras familj. Enligt ministeriets beräkningar, med beaktande av de olika socialsystemen, skulle sökanden Mezga kunna ha rätt till beloppet EUR 35 359,94.
68. Regeringen var beredd att betala sökanden EUR 10 607,98 under denna rubrik.
(iii) Tripun Ristanović
69. I fråga om socialbidrag konstaterade regeringen att sökanden Ristanović, som hade bott i Serbien under ett antal år innan han återvände till Slovenien (se stycke 132–133 i huvuddomslutet) mot bakgrund av de relevanta kriterierna skulle kunna ha rätt till beloppet EUR 17 404,25.
70. Regeringen var beredd att betala sökanden EUR 5 112,08 under denna rubrik.
(iv) Ali Berisha
71. I fråga om socialbidrag hävdade regeringen att sökanden Berisha hade fått ett liknande bidrag från de tyska myndigheterna. På begäran av de slovenska myndigheterna hade de behöriga tyska myndigheterna bekräftat att sökanden hade fått socialbidrag sedan 1998, utom för perioderna från 2001 till 2005 och under 2006, och dessutom att han hade fått kontanter från olika källor sedan 1991 för pensionsförsäkring, utan specifik angivelse av de aktuella beloppen och perioderna. På grundval av de uppgifter som var tillgängliga för ministeriet skulle sökanden ha rätt till beloppet EUR 3 790,43 för sig själv och EUR 2 653,30 för sin fru, för perioden då han hade bott på flyktingförläggningen i Slovenien (se stycke 147 i huvuddomslutet).
72. I fråga om barnbidrag skulle sökanden ha rätt till EUR 8 625,33 för sina fem barn.
73. Sökanden skulle därför kunna ha rätt till totalbeloppet EUR 15 069,06 för socialbidrag och barnbidrag.
74. Regeringen var beredd att betala sökanden EUR 4 520,72 under denna rubrik.
(v) Ilfan Sadik Ademi
75. I fråga om socialbidrag hävdade regeringen, med tanke på det faktum att sökanden Ademis dotter under de administrativa förfarandena hade sagt att han hade fått socialhjälp från de tyska myndigheterna, att han inte skulle ha rätt till socialbidrag. De slovenska myndigheterna hade gjort förfrågningar hos det berörda tyska socialkontoret, som inte hade svarat. Detta oaktat hade sökanden enligt de uppgifter som hade tillhandahållits av den tyska pensionsförsäkringsmyndigheten varit anställd i Tyskland 2003 och 2004 och hade fått arbetslöshetsersättning 2005.
76. Regeringen var inte beredd att göra någon tilldelning till sökanden under denna rubrik.
(vi) Zoran Minić
77. I fråga om socialbidrag hade enligt de uppgifter som var tillgängliga för regeringen sökanden Minić varit anställd i Podujevo (Serbien, nu Kosovo) från den 26 februari 1992 till den 6 april 1999 (se stycke 176 i huvuddomslutet). Därför skulle han inte ha haft rätt till socialbidrag för denna period. För den återstående perioden skulle han potentiellt ha rätt till EUR 31 463,38.
78. Regeringen var beredd att betala sökanden EUR 9 439,02 under denna rubrik.
3. Domstolens beslut
(a) Allmänna principer
79. Den stora kammaren betonar på nytt att ett domslut i vilket domstolen konstaterar ett brott innebär att den svarande staten blir rättsligt skyldig att få ett slut på brottet och ge gottgörelse för dess konsekvenser så att den situation som rådde innan brottet återställs i största möjliga utsträckning.
80. De fördragsslutande stater som är parter i ett mål väljer i princip fritt hur de ska ska följa ett domslut i vilket domstolen har konstaterat ett brott. Detta självbestämmande när det gäller sättet att verkställa ett domslut återspeglar den valfrihet som är förknippad med de fördragsslutande staternas främsta åtagande enligt konventionen att skydda de rättigheter och friheter som garanteras (artikel 1). Om brottets art tillåter restitutio in integrum är det den svarande staten som ska stå för verkställigheten, då domstolen varken har befogenhet eller praktisk möjlighet att själv göra det. Om å andra sidan den nationella rätten inte medger – eller endast till en del medger – att gottgörelse lämnas ger artikel 41 domstolen möjlighet att tilldöma den förfördelade parten sådan gottgörelse som den bedömer vara lämplig (se, bland många rättskällor, Papamichalopoulos och andra mot Grekland (tidigare artikel 50), 31 oktober 1995, § 34, serie A nr. 330‑B, Iatridis (skälig gottgörelse), som anförts ovan, §§ 32–33 och Guiso-Gallisay mot Italien (skälig gottgörelse) [GC], nr. 58858/00, § 90, 22 december 2009).
81. I fråga om sökandenas krav för ekonomisk förlust anger domstolens rättspraxis att det måste finnas ett tydligt orsakssamband mellan den skada som hävdas av sökandena och brottet mot konventionen. I lämpliga mål kan detta innefatta ersättning för inkomstbortfall (se, bland andra rättskällor, Barberà, Messegué och Jabardo mot Spanien (tidigare artikel 50), 13 juni 1994, §§ 16–20, serie A nr. 285‑C och Çakıcı mot Turkiet [GC], nr. 23657/94, § 127, ECHR 1999‑IV).
82. En exakt beräkning av de belopp som behövs för att ge fullständig gottgörelse (restitutio in integrum) för de ekonomiska förluster som sökandena lidit kan förhindras av den inneboende osäkerheten i den skada som härrörde från överträdelsen (se, mutatis mutandis, Young, James och Webster (tidigare artikel 50), som anförts ovan, § 11). En tilldelning kan ändå göras oaktat de många osäkerhetsfaktorerna i bedömningen av framtida förluster, även om sambandet mellan brottet och skadan blir mer osäkert ju längre tid som har gått. Den fråga som ska avgöras i sådana fall är nivån på den skäliga gottgörelse, för både tidigare och framtida ekonomiska förluster, som behöver tilldelas till varje sökande, en sak som domstolen ska avgöra efter eget gottfinnande, med beaktande av vad som är rimligt (se, mutatis mutandis, The Sunday Times (nr. 1) (tidigare artikel 50), som anförts ovan § 15, Smith och Grady (skälig gottgörelse), som anförts ovan, §§ 18–19, ECHR 2000-IX, Z och andra mot Storbritannien [GC], nr. 29392/95, §§ 119–120, ECHR 2001‑V och Centro Europa 7 S.r.l. och Di Stefano mot Italien [GC], nr. 38433/09, §§ 218–222, ECHR 2012).
(b) Tillämpningen av dessa principer på det aktuella målet
83. Den stora kammaren slog fast i huvuddomslutet att sökandena, som innan Sloveniens självständighetsförklaring lagligen hade bott i Slovenien i flera år, som tidigare SFRJ-medborgare hade haft omfattande sociala och politiska rättigheter där. Genom "raderingen" av dem den 26 februari 1992 från registret över fast bosatta, som hade berövat dem deras rättsliga status, hade de upplevt ett antal negativa konsekvenser, såsom förstörande av identitetshandlingar, förlust av arbetstillfällen, förlust av sjukförsäkring, omöjlighet att förnya identitetshandlingar eller körkort samt svårigheter att få pensionsrättigheter.
84. Den stora kammaren betonade också att sökandena, som inte hade några slovenska identitetshandlingar, som ett resultat av "raderingen" hade lämnats i ett rättsligt vakuum och därför i en situation av utsatthet, rättslig osäkerhet och otrygghet, under en lång period, nästan tjugo år för samtliga. Domstolen betonade allvaret i konsekvenserna av "raderingen" för dem (se stycke 267, 302–303, 356 och 412 i huvuddomslutet).
85. Författningsdomstolen fastslog i sitt vägledande beslut av den 3 april 2003 att status som fast bosatt var en viktig beledsagande omständighet för att kräva vissa rättigheter och rättsliga förmåner, såsom militärpensionsrättigheter, socialbidrag och förnyelse av körkort, något som de "raderade" inte hade kunnat kräva på grund av den rättsligt oreglerade situationen (se stycke 59 och 215 i huvuddomslutet).
86. Enligt den stora kammarens åsikt står det klart att den förlust av rättslig status som sådan som blev resultatet av "raderingen" fick betydande konkreta konsekvenser för alla sökandena, inklusive förlorad tillgång till en mängd olika sociala och politiska rättigheter och rättsliga förmåner, såsom identitetshandlingar, körkort, sjukförsäkring och utbildning samt förlust av arbetstillfällen och andra möjligheter, fram till att de fick permanenta uppehållstillstånd (se stycke 59, 215, 302 och 356 i huvuddomslutet).
87. Den stora kammaren påpekar i detta sammanhang att både sökandena och regeringen betonade den särskilda svårigheten i det aktuella målet att göra en exakt bedömning av den ekonomiska skada som sökandena lidit beroende på "raderingen", på grund av den inneboende osäkerheten i dess konsekvenser och den tid som gått sedan den skedde (se, mutatis mutandis, Lustig-Prean och Beckett mot Storbritannien (skälig gottgörelse), nr. 31417/96 och 32377/96, § 22, 25 juli 2000, och Lallement mot Frankrike (skälig gottgörelse), nr. 46044/99, §§ 16–17, 12 juni 2003). Parterna var överens på denna punkt (se stycke 31–32 och 53–54 ovan).
88. Den stora kammaren kan bara instämma i det antagande som görs av parterna att en exakt beräkning av de belopp som behövs för att ge fullständig gottgörelse (restitutio in integrum) för de ekonomiska förluster som sökandena lidit förhindras av den inneboende osäkerheten i den skada som härrörde från överträdelsen (se Young, James och Webster (tidigare artikel 50), som anförts ovan, § 11).
89. Med tanke på att sökandena togs bort från registret över fast bosatta utan föregående meddelande den 26 februari 1992 och att de fick kännedom om "raderingen" bara av en tillfällighet (se stycke 29 och 343 i huvuddomslutet) anser den stora kammaren att det finns ett mångskiftande orsakssamband mellan den olagliga åtgärden och den ekonomiska skada som sökandena lidit, då effekterna av den blev utdragna över tiden och fick ytterligare biverkningar. Vidare förvärrades konsekvenserna av "raderingen" av den långa tidsperiod under vilken sökandenas rättsliga status var oreglerad. Därmed kan den skada som lidits i detta avseende inte beräknas exakt.
90. Följaktligen gäller den fråga som den stora kammaren ska avgöra sökandenas rätt till skälig gottgörelse – samt om så är lämpligt beloppet – för ekonomisk skada under följande rubriker: social- och bostadsbidrag, barnbidrag och pensionsrättigheter, en sak som domstolen ska avgöra efter eget gottfinnande, med beaktande av vad som är rimligt (se, mutatis mutandis, Z och andra mot Storbritannien, som anförts ovan, §§ 121–122, och Lordos och andra mot Turkiet (skälig gottgörelse), nr. 15973/90, §§ 64–70, 10 januari 2012).
(c) Förlust av tidigare inkomst
(i) Socialbidrag
91. Den stora kammaren konstaterar att sökandenas krav för socialbidrag inte bestreds i princip av regeringen. Den senare bestred dock berättigandet för vissa av sökandena för perioder då de hade arbetat eller fått arbetslöshetsersättning, eller verkade ha bott utomlands och fått socialbidrag eller arbetat där. Regeringen invände också mot de belopp som krävdes under denna rubrik (se stycke 56 och 65–78 ovan).
92. Den stora kammaren påpekar att det var "raderingen" av sökandenas namn som gav upphov till de överträdelser som konstaterats av domstolen i huvuddomslutet och för vilket ekonomisk skada ska bedömas. Den finner att det inte är möjligt att spekulera i vilken sökandenas situation skulle eller kunde ha varit om "raderingen" inte hade skett. I synnerhet går det inte att slå fast huruvida vissa av sökandena skulle ha fortsatt att bo eller arbeta i Slovenien om de inte hade blivit "raderade", och i avsaknad av tillräckliga bevis på motsatsen kommer den stora kammaren att förutsätta att sökandena skulle ha fortsatt att bo i Slovenien om de hade behållit sin rättsliga status där. Inte heller är det på grundval av det material som gjorts tillgängligt för domstolen möjligt att bedöma om eventuella belopp som betalats ut till sökandena för anställning eller i form av förmåner utanför landet skulle ha överstigit eller varit desamma som de som förlorats i Slovenien som ett resultat av "raderingen". Det framgår absolut inte av de dokument som domstolen förfogar över att sökandena blev orättmätigt berikade av andra inkomstkällor som de kunde ha haft så att den svarande regeringen frigörs från sin skyldighet att ge kompensation för den ekonomiska förlust som sökandena har lidit på grund av att de berövats sina socialbidrag.
93. Mot bakgrund av detta finner den stora kammaren att alla sökandena bör få ersättning för det socialbidrag som förlorats genom "raderingen" av deras namn.
94. Sammanfattningsvis kommer den stora kammaren genom ett utslag på grundval av överenskommelsen mellan parterna att göra en tilldelning till var och en av sökandena under denna rubrik, enligt vad som anges nedan (se under "Enskilda sökande", stycke 110–115 nedan).
(ii) Bostadsbidrag
95. Den stora kammaren konstaterar att sökandena i regeringens sakframställning inte var berättigade till bostadsbidrag, eftersom det av alla sökandena bara var Kurić som hade haft ett "särskilt skyddat innehav" för sin lägenhet innan oktober 1991 och att han dessutom inte hade lämnat in någon ansökan enligt den relevanta lagstiftningen. Regeringen påpekade att man under alla omständigheter från och med den 14 oktober 2003 måste ha slovenskt medborgarskap för att få bostadsbidrag, ett villkor som inte uppfylldes av någon av sökandena (se stycke 57 ovan). Sökandena bestred kravet på ett "särskilt skyddat innehav" enligt 1992 års socialförsäkringslag, utan att göra ytterligare förtydliganden. I fråga om villkoret på medborgarskap som infördes genom 2003 års bostadslag hävdade sökandena att de detta datum kunde ha fått slovenskt medborgarskap om de inte hade blivit "raderade" (se stycke 40 ovan).
96. Den stora kammaren kan inte spekulera i huruvida sökandena skulle ha fått slovenskt medborgarskap om de inte hade blivit "raderade" från registret över fast bosatta. Den finner att det är obestritt mellan parterna att sökandena inte skulle ha haft rätt till bostadsbidrag enligt 2003 års bostadslag. Vidare kunde sökandena inte bevisa att de skulle ha uppfyllt villkoren enligt den tidigare lagstiftningen.
97. Följaktligen gör den stora kammaren ingen tilldelning till sökandena under denna rubrik.
(iii) Barnbidrag
98. I fråga om det barnbidrag som sökandena Mezga och Berisha kräver för sina barn konstaterar den stora kammaren att regeringen hävdade att Mezga inte hade rätt till det eftersom hennes två äldre barn hade varit fosterhemsplacerade i Kroatien, och bestred Berishas berättigande för vissa perioder för hans fem barn (se stycke 59–60 ovan). Sökandena hävdade att ersättning skulle ges under denna rubrik till de två aktuella sökandena (se stycke 41–43 ovan).
99. Den stora kammaren påpekar att familjer som får socialbidrag är berättigade enligt den relevanta slovenska lagstiftningen att kräva barnbidrag (se stycke 58 ovan). Den hänvisar till sitt konstaterande att alla sökandena bör få ersättning för sin avsaknad av möjlighet att få socialbidrag som ett resultat av förlusten av rättslig status i sig, oavsett de specifika personliga förhållanden på grundval av vilka de inte längre kunde ha haft rätt till förmåner enligt den gällande lagen (se stycke 92–94 ovan). Detta gäller i synnerhet om barnen måste vistas utomlands eller skildes från sina föräldrar på grund av "raderingen". Den stora kammaren påpekar i detta sammanhang att den ändrade lagen om rättslig status också reglerade statusen för barnen till de "raderade" (se stycke 16 och 28 ovan samt stycke 77 i huvuddomslutet).
100. Därför har enligt den stora kammarens åsikt sökanden Mezga rätt till ersättning för sina två äldre barn och sökanden Berisha för sina fem barn, med de belopp som anges nedan (se stycke 111 och 113 nedan).
(d) Förlust av framtida inkomst
Pensionsrättigheter
101. I fråga om förlust av framtida inkomster i form av pensionsrättigheter uppgav sökandena att de krävde ersättning för de inbetalningar som de inte hade kunnat göra till pensionsprogrammet och för den förlorade rätt till pension enligt den nationella lagstiftningen som blev resultatet. De hävdade dock att det var möjligt att fastställa deras minsta förlust av framtida inkomster genom kontroll av den lägsta pension de skulle ha haft rätt till (se stycke 44–45 ovan).
102. Regeringen invände att sökandenas krav för socialbidrag uteslöt alla krav för förlust av framtida inkomster och betonade att arbetslösa personer inte hade rätt till pensionsförsäkring, utan i stället till socialhjälp. Dock hade sådana personer – inklusive utlänningar som bodde i Slovenien och hade permanent uppehållstillstånd – efter att de nått åldersgränsen (sextiotre år för kvinnor och sextiofem för män) rätt till minimipensionsstöd, förutsatt att deras inkomst inte översteg minimibeloppet, som var EUR 460 (se stycke 61–64 ovan).
103. Den stora kammaren accepterar regeringens argument att beviljandet av sökandenas krav på socialbidrag utesluter alla krav gällande förlust av framtida inkomster i form av pensionsrättigheter.
104. Den stora kammaren avslår därför dessa krav.
105. Den noterar dock regeringens påstående att utlänningar med permanent uppehållstillstånd som bor i Slovenien kan få rätt till minimipensionsstöd när de har nått åldern för berättigande och att detta i princip kommer att gälla för sökandena om de uppfyller lagstiftningsvillkoren (se stycke 63–64 ovan).
(e) Enskilda sökande
106. Den stora kammaren upprepar att den har beslutat att göra en tilldelning till var och en av sökandena för socialbidrag (se stycke 94 ovan).
107. Sökandena krävde ersättning för den ekonomiska skada de lidit från den 26 februari 1992, när de "raderades" från registret över fast bosatta, fram till att de fick permanenta uppehållstillstånd (se stycke 34 ovan).
108. Den stora kammaren påpekar dock att konventionen trädde i kraft för Slovenien den 28 juni 1994. Efter en skälighetsbedömning och med hänsyn till de omständigheter som anförts ovan anser domstolen det rimligt att tilldela följande belopp, baserade på de olika långa tidsperioder som de respektive sökandena tillbringat som "raderade" personer, från den 28 juni 1994 fram till det datum då hans eller hennes rättsliga status slutligen återupprättades, multiplicerade med en månatlig klumpsumma på EUR 150 (se, mutatis mutandis, Centro Europa 7 S.r.l. och Di Stefano, som anförts ovan, §§ 220 och 222).
109. Den stora kammaren kommer också att tilldela de belopp som anges nedan (se stycke 111 och 113 nedan) till sökandena Mezga och Berisha för deras barn, baserade på de olika långa tidsperioderna från det att konventionen trädde i kraft för Slovenien – eller, enligt vad som är tillämpligt, barnens födelse – fram till att barnen uppnådde myndighetsålder eller de respektive sökandenas rättsliga status reglerades, multiplicerade med en månatlig klumpsumma på EUR 80. Den finner det dock inte lämpligt att tilldela någon skälig gottgörelse till Berishas fru, med tanke på att hon kunde ha lämnat in en ansökan till domstolen i sitt eget namn.
(i) Mustafa Kurić
110. Sökanden Kurić saknade rättslig status från den 28 juni 1994 till den 2 november 2010 (sexton år, fyra månader och nio dagar), det vill säga i 196 avslutade månader.
Följaktligen tilldelar den stora kammaren honom beloppet EUR 29 400.
(ii) Ana Mezga
111. Sökanden Mezga saknade permanent rättslig status från den 28 juni 1994 till den 1 mars 2011 (sexton år, åtta månader och sju dagar), det vill säga i 200 avslutade månader. Följaktligen tilldelar den stora kammaren henne EUR 30 000 för socialbidrag.
En tilldelning till sökandens dotter Ines ska göras för perioden från den 28 juni 1994 fram till den 22 november 2001, när hon fyllde arton (sju år, fyra månader och tjugosju dagar; åttioåtta avslutade månader); detta blir sammanlagt EUR 7 040.
En tilldelning till sökandens son Enes ska göras för perioden från den 28 juni 1994 fram till den 26 april 2010, när han fyllde arton (femton år, tio månader och två dagar; 190 avslutade månader); detta blir sammanlagt EUR 15 200.
Följaktligen tilldelar den stora kammaren sökanden totalt EUR 52 240 för ekonomisk skada.
(iii) Tripun Ristanović
112. Sökanden Ristanović saknade rättslig status från den 28 juni 1994 till den 10 mars 2011 (sexton år, åtta månader och femton dagar), det vill säga i 200 avslutade månader.
Följaktligen tilldelar den stora kammaren honom EUR 30 000.
(iv) Ali Berisha
113. Sökanden Berisha saknade rättslig status från den 28 juni 1994 till den 19 oktober 2010 (sexton år, tre månader och tjugofem dagar), det vill säga i 195 avslutade månader. Följaktligen tilldelar den stora kammaren honom EUR 29 250 för socialbidrag.
En tilldelning till sökandens son Dem ska göras för perioden från den 29 december 1997 fram till den 19 oktober 2010, när sökanden fick uppehållstillstånd (tolv år, nio månader och tjugotre dagar; 153 avslutade månader); detta blir sammanlagt EUR 12 240.
En tilldelning till sökandens son Egzon ska göras för perioden från den 13 juli 1999 fram till den 19 oktober 2010 (elva år, tre månader och tio dagar; 135 avslutade månader); detta blir sammanlagt EUR 10 800.
En tilldelning till sökandens dotter Egzona ska göras för perioden från den 29 mars 2001 fram till den 19 oktober 2010 (nio år, sex månader och tjugotre dagar; 114 avslutade månader); detta blir sammanlagt EUR 9 120.
En tilldelning till sökandens son Haxhi ska göras för perioden från den 9 februari 2003 fram till den 19 oktober 2010 (sju år, åtta månader och elva dagar; nittiotvå avslutade månader); detta blir sammanlagt EUR 7 360.
En tilldelning till sökandens son Valon ska göras för perioden från den 28 juli 2006 fram till den 19 oktober 2010 (fyra år, två månader och tjugotre dagar; femtio avslutade månader); detta blir sammanlagt EUR 4 000.
Följaktligen tilldelar den stora kammaren sökanden totalt EUR 72 770 för ekonomisk skada.
(v) Ilfan Sadik Ademi
114. Sökanden Ademi saknade rättslig status från den 28 juni 1994 till den 20 april 2011 (sexton år, nio månader och tjugosex dagar), det vill säga i 201 avslutade månader.
Följaktligen tilldelar den stora kammaren honom EUR 30 150.
(vi) Zoran Minić
115. Sökanden Minić saknade rättslig status från den 28 juni 1994 till den 4 maj 2011 (sexton år, tio månader och tio dagar), det vill säga i 202 avslutade månader.
Följaktligen tilldelar den stora kammaren honom EUR 30 300.
B. Kostnader och utgifter
1. Sökandenas inlagor
(a) Nationella administrativa förhandlingar
116. Sökandena ansökte om ersättning för de kostnader som uppkommit i de nationella administrativa förhandlingarna, för både permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap. Detta belopp bör vara identiskt med de faktiska kostnader som är kända för regeringen, eller i avsaknad av detta en klumpsumma på EUR 200 per sökande. Sökandena själva hade inte längre några betalningsbevis.
(b) Förhandlingar inför domstolen
117. Slutligen ansökte sökandena om full ersättning, sammanlagt EUR 11 190,00 plus moms och ytterligare skatter (EUR 14 081,49), för de kostnader och utgifter som rimligen uppkommit i förhandlingarna i den stora kammaren efter avkunnandet av huvuddomslutet. De påpekade att deras representanter med tanke på de exceptionella omständigheterna i målet och sökandenas extremt undermåliga levnadsförhållanden hade samtyckt till att tillhandahålla juridiska tjänster utan att begära att sökandena tog på sig några kostnader i förväg, och hade förbehållit sig rätten att söka ersättning direkt inför domstolen från den svarande regeringen (med hänvisning till M.S.S. mot Belgien och Grekland [GC], nr. 30696/09, §§ 412–414, ECHR 2011).
2. Den svarande regeringens inlagor
(a) Nationella administrativa förhandlingar
118. Regeringen accepterade att sökandena hade fått täcka kostnader i de administrativa förhandlingarna enligt lagen om rättslig status och den ändrade lagen om rättslig status och hade rätt till sin ersättning om de faktiskt hade täckt dessa. Den invände mot klumpsumman på EUR 200 per sökande.
Dock hade sökandena inte rätt till ersättning för de kostnader som uppkommit i de administrativa förhandlingarna om medborgarskap. Det fanns inget orsakssamband mellan de kostnader som uppkommit i ansökan om medborgarskap och de brott mot konventionen som hade konstaterats.
119. På grundval av det material som regeringen förfogade över hade fyra av sökandena rätt till ersättning för de kostnader som faktiskt hade uppkommit i de nationella administrativa förhandlingarna om de permanenta uppehållstillstånden.
120. Närmare bestämt hade sökanden Mezga rätt till beloppet EUR 29,47, sökanden Ristanović till beloppet EUR 79,87, sökanden Ademi till beloppet EUR 86,77 och sökanden Minić till beloppet EUR 143,31.
(b) Förhandlingar inför domstolen
121. Regeringen invände mot det ytterligare belopp som krävdes av sökandena för kostnader och utgifter för förhandlingarna inför domstolen. I lagen om arvoden för juridiska ombud (Zakon o odvetniški tarifi, det officiella kungörelseorganets nr. 67/08) som var tillämplig i Slovenien på förhandlingar inför domstolen stadgades att en representant hade rätt till ett belopp mellan EUR 500 och EUR 1 500.
122. Den del av kravet som avsåg moms kunde också ifrågasättas. På fakturan från sökandenas representanter daterad den 31 juli 2012, när Republiken Slovenien hade betalat ersättningen för icke-ekonomisk skada, angavs att ingen moms behövde betalas, utan endast fyra procents skatt till advokaternas pensionsfond (CPA). Därför hade sökandenas representanter inte rätt till täckning av kostnader för moms.
3. Domstolens beslut
(a) Nationella administrativa förhandlingar
123. I fråga om sökandenas krav för de kostnader som uppkommit i de nationella administrativa förhandlingarna noterar den stora kammaren att sökandena förlitade sig på den information som regeringen förfogade över i fråga om de kostnader som faktiskt uppkommit. I andra hand krävde de en klumpsumma på EUR 200 per sökande.
124. Den stora kammaren noterar att den svarande regeringen i sina senaste inlagor tillhandahöll exakta siffror för de kostnader som faktiskt uppkommit för fyra av sökandena i de förhandlingar som följde efter deras ansökan om permanenta uppehållstillstånd. Följaktligen tilldelar den EUR 29,47 till sökanden Mezga, EUR 79,87 till sökanden Ristanović, EUR 86,77 till sökanden Ademi och EUR 143,31 till sökanden Minić under denna rubrik. Vidare avvisar den stora kammaren kraven avseende förhandlingar om medborgarskap därför att de senare inte syftade till att förhindra eller gottgöra de brott mot konventionen som den har konstaterat.
125. Sammanlagt tilldelar den stora kammaren EUR 339,42 för de kostnader som uppkommit i de nationella administrativa förhandlingarna till sökandena Mezga, Ristanović, Ademi och Minić.
(b) Förhandlingar inför domstolen
126. Den stora kammaren konstaterar att sökandena i huvuddomslutet tilldelades en totalsumma på EUR 30 000 för de kostnader och utgifter som uppstått fram till denna del av förfarandet inför domstolen (se punkt 11 i den operativa delen och stycke 427 i huvuddomslutet).
127. Vad gäller den fråga om moms som tas upp av regeringen betonar den stora kammaren på nytt att domstolen om så är nödvändigt gör tilldelningar för kostnader och utgifter för att ge ersättning för de belopp som sökandena har behövt betala för att försöka förhindra en överträdelse, för att få den fastställd av domstolen och (om så behövs) få skälig gottgörelse – efter ett domslut till deras förmån – antingen från de behöriga nationella myndigheterna eller, då det är lämpligt, från domstolen (se Neumeister mot Österrike (tidigare artikel 50), 7 maj 1974, § 43, serie A nr. 17, König mot Tyskland (tidigare artikel 50), 10 mars 1980, § 20, serie A nr. 36 och Scordino mot Italien (nr. 1) [GC], nr. 36813/97, § 284, ECHR 2006‑V). Sådana kostnader och utgifter är ofta beskattade; exempelvis lägger de flesta av de höga fördragsslutande parterna på moms för vissa varor och tjänster. Vad gäller tjänster utförda av advokater, översättare och andra fackmän debiteras skatten, även om den betalas till staten av dessa fackmän, ändå sökandena och ska i slutändan betalas av dem. Sökande bör skyddas mot denna ytterligare debitering. Detta skäl är i sig tillräckligt för att domstolen i den operativa delen av sina domslut ska ange att alla skatter som kan debiteras sökanden ska påföras de belopp som tilldelas för kostnader och utgifter (se Association Les Témoins de Jéhovah mot Frankrike (skälig gottgörelse), nr. 8916/05, § 37, 5 juli 2012).
128. Enligt domstolens rättspraxis har en sökande rätt till ersättning för kostnader och utgifter endast i den utsträckning det har visats att dessa faktiskt och med nödvändighet har uppkommit och är beloppsmässigt rimliga (se till exempel Maktouf och Damjanović mot Bosnien och Hercegovina [GC], nr. 2312/08 och 34179/08, § 94, ECHR 2013 (utdrag)).
129. I det aktuella målet anser den stora kammaren, med beaktande av de dokument den förfogar över samt ovanstående kriterier, att det är rimligt att tilldela EUR 5 000 under denna rubrik till sökandena gemensamt för förhandlingarna efter avkunnandet av huvuddomslutet.
C. Dröjsmålsränta
130. Domstolen anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta, med ett tillägg på tre procentenheter.
II. ARTIKEL 46 I KONVENTIONEN
131. Artikel 46 i konventionen stadgar i relevanta delar följande:
"1. De höga fördragsslutande parterna förbinder sig att rätta sig efter domstolens slutgiltiga dom i varje mål där de är parter.
2. Domstolens slutgiltiga dom skall överlämnas till ministerkommittén, som skall övervaka dess verkställande.
..."
A. Allmänna principer
132. Den stora kammaren betonar på nytt att artikel 46 i konventionen, som den tolkas mot bakgrund av artikel 1, innebär att den svarande staten blir rättsligt skyldig att under tillsyn av ministerkommittén vidta lämpliga allmänna och/eller enskilda åtgärder för att skydda de av sökandenas rättigheter som domstolen har konstaterat har överträtts. Sådana åtgärder måste också vidtas för andra personer i sökandenas situation, i synnerhet genom att man löser de problem som har lett fram till domstolens konstateranden (se Scozzari och Giunta mot Italien [GC], nr. 39221/98 och 41963/98, § 249, ECHR 2000-VIII, Lukenda, som anförts ovan, § 94 och S. och Marper mot Storbritannien [GC], nr. 30562/04 och 30566/04, § 134, ECHR 2008). Denna förpliktelse har konsekvent betonats av ministerkommittén i tillsynen av verkställigheten av domstolens domslut (se till exempel Preliminära resolutioner DH(97)336 i mål gällande förhandlingarnas längd i Italien, DH(99)434 i mål gällande säkerhetsstyrkornas handlingar i Turkiet, ResDH(2001)65 i målet Scozzari och Giunta mot Italien och ResDH(2007)75 i mål gällande längden på frihetsberövande före rättegång i Polen).
133. För att möjliggöra en effektiv tillämpning av dess domslut på detta sätt kan domstolen använda ett pilotdomslutförfarande som gör det möjligt för den att i ett domslut tydligt identifiera förekomsten av strukturella problem bakom överträdelserna och ange specifika åtgärder som ska vidtas eller handlingar som ska utföras av den svarande staten för att avhjälpa dem (se Broniowski mot Polen [GC], 31443/96, §§ 189–194 och den operativa delen, ECHR 2004-V och Hutten-Czapska mot Polen [GC] nr. 35014/97, §§ 231–239, ECHR 2006‑VIII). Denna fastställande metod används dock med tillbörlig respekt för konventionsinstitutionernas respektive funktioner: det är ministerkommitténs ansvar att utvärdera genomförandet av enskilda och allmänna åtgärder enligt artikel 46 § 2 i konventionen (se, mutatis mutandis, Broniowski (uppgörelse i godo), som anförts ovan, § 42, och Hutten‑Czapska (uppgörelse i godo), som anförts ovan, § 42).
134. Ett annat viktigt syfte med pilotdomslutförfarandet är att göra det möjligt att så snabbt som möjligt ge gottgörelse på den nationella nivån till de många människor som utsätts för det allmänna problem som identifieras i pilotdomslutet, och därmed tillämpa den subsidiaritetsprincip som konventionssystemet bygger på (se Burdov mot Ryssland (nr. 2), nr. 33509/04, §§ 127 och 142, ECHR 2009 och Greens och M.T. mot Storbritannien, nr. 60041/08 och 60054/08, § 108, ECHR 2010 (utdrag)). Det kan därmed beslutas i pilotdomslutet att förfarandena i alla mål som härrör från samma problem ska ajourneras i väntan på att den svarande staten verkställer de relevanta åtgärderna.
135. Vidare kan det inte uteslutas att domstolen redan innan eventuella – eller eventuella lämpliga – allmänna åtgärder har vidtagits av den svarande staten i verkställigheten av ett pilotdomslut om grunderna (artikel 46 i konventionen) kan avkunna ett domslut om att avskriva "pilot"-ansökan på grundval av en uppgörelse i godo (artikel 37 § 1 (b) och artikel 39) eller om att tilldela skälig gottgörelse till sökanden (artikel 41) (se Broniowski (uppgörelse i godo), som anförts ovan, § 36, och Hutten-Czapska (uppgörelse i godo), som anförts ovan, § 34).
136. Om den svarande staten dröjer med att vidta allmänna åtgärder bortom rimlig tid (se Broniowski (grunder), som anförts ovan, § 198), underlåter att lösa problemet och fortsätter att bryta mot konventionen har domstolen dock inget annat val än att återuppta utredningen av alla liknande ansökningar som väntar inför den och avkunna domslut för dem för att sätta i gång verkställighetsprocessen inför ministerkommittén och säkerställa efterlevnaden av konventionen på nationell nivå (se, mutatis mutandis, E.G. och andra mot Polen (dec.), nr. 50425/99, § 28, ECHR 2008 (utdrag)).
B. Rättens bedömning
137. Den stora kammaren påpekar att den i huvuddomslutet i det aktuella målet beslutade att tillämpa pilotdomslutförfarandet enligt artikel 46 i konventionen och regel 61 i domstolens arbetsordning, och beslutade att den svarande staten som en allmän åtgärd skulle skapa ett inrikes ad hoc-ersättningsprogram senast ett år efter avkunnandet av huvuddomslutet – alltså senast den 26 juni 2013 – för att säkerställa lämplig gottgörelse till de "raderade" på nationell nivå (se stycke 7 ovan och punkt 9 i den operativa delen och stycke 415 i huvuddomslutet).
138. Den noterar att den svarande regeringen inte hade skapat något inrikes ad hoc-ersättningsprogram den 26 juni 2013, när den ettårsperiod som angavs i huvuddomslutet gick ut. Dock bestreds det inte av den svarande regeringen att allmänna åtgärder på nationell nivå behövdes för att säkerställa en korrekt verkställighet av domslutet i Kurić och andra, som gick utöver de enskilda sökandenas egenintresse och behövde vidtas i andra potentiellt berörda "raderade" personers intresse (se stycke 6 ovan och stycke 29, 408, 409 och 412 i huvuddomslutet).
139. I detta sammanhang beaktar den stora kammaren det faktum att regeringen den 25 juli 2013 skickade lagförslaget om att skapa ett inrikes ad hoc-ersättningsprogram till parlamentet. Lagförslaget godkändes den 21 november 2013, med vissa ändringar. Den lag som blev resultatet publicerades i det officiella kungörelseorganet den 3 december 2013 och trädde i kraft den 18 december 2013. Den kommer att bli tillämplig den 18 juni 2014 (se stycke 20 ovan).
140. Denna lag kommer att föreskriva ersättning på grundval av en klumpsumma för varje månad av "radering" och möjlighet att kräva ytterligare ersättning enligt de allmänna reglerna i stadgan om förpliktelser (se stycke 20–27 ovan). I de exceptionella omständigheterna i det aktuella målet framstår den grundläggande lösningen att tilldela en klumpsumma för den icke-ekonomiska och ekonomiska skada som de "raderade" lidit – vilket är den hållning som intagits av den stora kammaren i fråga om ekonomisk skada i det aktuella domslutet (se stycke 106–109 ovan) och i fråga om icke-ekonomisk skada i huvuddomslutet (se stycke 425 i detta) – som lämplig.
141. Den stora kammaren påpekar i detta sammanhang att, enligt subsidiaritetsprincipen och det tolkningsutrymme den inbegriper, de ersättningsbelopp som tilldelas på nationell nivå till andra negativt påverkade personer i fråga om allmänna åtgärder enligt artikel 46 i konventionen beslutas av den svarande staten, förutsatt att de är förenliga med domstolens domslut där dessa åtgärder beslutas (se, mutatis mutandis, Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz (nr. 2) [GC], nr. 32772/02, § 88, ECHR 2009).
142. I kraft av artikel 46 i konventionen är det ministerkommittén som ska utvärdera de allmänna åtgärder som vidtas av Republiken Slovenien och tillämpningen av dem när det gäller tillsynen över verkställigheten av domstolens huvuddomslut. Domstolen har konsekvent fastställt att den inte är behörig att kontrollera, med hänvisning till artikel 46, om en fördragsslutande part har uppfyllt de förpliktelser den har ålagts genom ett av domstolens domslut om inte artikel 46 § 4 i konventionen, som den lyder sedan ikraftträdandet av protokoll nr. 14, gäller (se Hutten-Czapska (uppgörelse i godo), som anförts ovan, § 43, Akdivar och andra mot Turkiet (tidigare artikel 50), 1 april 1998, § 44, rapporter om domslut och beslut 1998‑II, Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT), som anförts ovan, §§ 83–90 och The United Macedonian Organisation Ilinden – PIRIN och andra mot Bulgarien (nr. 2), nr. 41561/07 och 20972/08, § 66, 18 oktober 2011).
143. Vad slutligen gäller domstolens arbetsbelastning, även om det när huvuddomslutet avkunnades bara fanns några få liknande ansökningar ingivna av "raderade" personer som väntade inför domstolen, betonade den stora kammaren i fråga om systemrelaterade, strukturella eller liknande överträdelser att det också var viktigt att ta hänsyn till det potentiella tillflödet av framtida mål för att förebygga en ansamling av repetitiva mål, och beslutade att utredningen av andra liknande ansökningar skulle skjutas upp i väntan på antagandet av aktuella avhjälpande åtgärder (se stycke 9 ovan och 415 i huvuddomslutet).
144. I detta sammanhang noterar den stora kammaren att det för närvarande finns runt sextiofem mål ingivna av "raderade" personer som väntar inför domstolen, gällande fler än 1 000 sökande. En snabb tillämpning av domslutet i Kurić och andra är därför av största vikt (se, mutatis mutandis, Greens och M.T., som anförts ovan, § 111).
AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT FÖLJANDE:
1. Domstolen fastslår:
(a) att den svarande staten inom tre månader ska betala följande belopp till sökandena:
(i) EUR 29 400 (tjugoniotusen fyrahundra euro) till Kurić, plus all skatt som kan debiteras, för ekonomisk skada
(ii) EUR 52 240 (femtiotvåtusen tvåhundrafyrtio euro) till Mezga, plus all skatt som kan debiteras, för ekonomisk skada
(iii) EUR 30 000 (trettiotusen euro) till Ristanović, plus all skatt som kan debiteras, för ekonomisk skada
(iv) EUR 72 770 (sjuttiotvåtusen sjuhundrasjuttio euro) till Berisha, plus all skatt som kan debiteras, för ekonomisk skada
(v) EUR 30 150 (trettiotusen etthundrafemtio euro) till Ademi, plus all skatt som kan debiteras, för ekonomisk skada
(vi) EUR 30 300 (trettiotusen trehundra euro) till Minić, plus all skatt som kan debiteras, för ekonomisk skada
(vii) EUR 339,42 (trehundratrettionio euro och fyrtiotvå cent) till Mezga, Ristanović, Ademi och Minić tillsammans, som ska delas enligt vad som anges i stycke 124 ovan, plus all skatt som kan debiteras sökandena, för kostnader och utgifter som uppkommit i de nationella administrativa förhandlingarna
(viii) EUR 5 000 (femtusen euro) till sökandena gemensamt, plus all skatt som kan debiteras dem, för kostnader och utgifter i förhandlingar inför domstolen
(b) att räknat från utgången av den ovannämnda perioden på tre månader fram till betalning enkel ränta ska läggas till de ovanstående beloppen enligt en räntesats som är lika med Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden plus tre procentenheter.
2. Domstolen avslår återstoden av sökandenas krav på skälig gottgörelse.
Utfärdat på engelska och franska och meddelat skriftligen den 12 mars 2014, i enlighet med regel 77 §§ 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Michael O’BoyleDean Spielmann
ställföreträdande registratorordförande
Full & Egal Universal Law Academy