EUROPADOMSTOLEN FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
FJÄRDE AVDELNINGEN
MÅLET MAGEE MED FLERA mot STORBRITANNIEN
(Klagomål N:s 26289/12, 29062/12 och 29891/12)
DOM
STRASBOURG
12 maj 2015
SLUTLIG
12/08/2015
Denna dom har vunnit laga kraft i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen. Den kan bli föremål för redaktionell omarbetning.
I målet Magee med flera mot Storbritannien,
avkunnar Europadomstolen för mänskliga rättigheter (fjärde avdelningen), i kammare bestående av:
Päivi Hirvelä, Ordförande,
George Nicolaou,
Ledi Bianku,
Nona Tsotsoria,
Paul Mahoney,
Krzysztof Wojtyczek,
Faris Vehabović, domare,
samt Françoise Elens-Passos, sektionsregistrator,
efter enskilda överläggningar den 14 april 2015,
följande dom, vilken fastställdes detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i tre klagomål (N:s 26289/12, 29062/12 och 29891/12) mot Storbritannien som ingavs till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (“konventionen”) av tre irländska medborgare, Herr Gabriel Magee, Herr Colin Francis Duffy och Fr. Teresa Magee (“de klagande”), den 1 maj 2012, respektive den 14 maj 2012 och den 10 maj 2012.
2. De två förstnämnda klagandena företräddes av KRW Law - LLP, en advokatfirma (solicitors)med verksamhet i Belfast. Den tredje klaganden företräddes av advokat P. Moriarty från advokatfirman O’Connor & Moriarty Solicitors, med verksamhet i Lurgan. Storbritanniens regering (“regeringen”) företräddes av sitt ombud, Fr. M. Addis från Utrikesministeriet.
3. Den 25 september 2012 meddelades regeringen om klagomålen från de två förstnämnda klagandena. Klagomålet från den tredje klaganden meddelades till regeringen den 7 november 2012. De klagande och regeringen har var för sig inkommit med kommentarer angående tillåtlighet (admissibility)och fakta i målen (regel 59 § 1).
SAKFÖRHÅLLANDEN
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
4. Den första klaganden är född 1972 och bor i Belfast. Den andra klaganden är född 1967 och bor i Lurgan. Den tredje klaganden är född 1978 och bor i Craigavon.
A. Den första klaganden och den tredje klaganden
5. Den 14 mars 2009 anhölls den första och den tredje klaganden enligt sektion 41 i Terroristlagen från år 2000 (“Lagen från år 2000”) som misstänkta för inblandning i mordet på en polisman den 9 mars 2009. De sattes i förvar på polisstationen i Antrim samma dag. Den första klaganden förhördes två gånger den 15 mars 2009 och en gång den 16 mars 2009; den tredje klaganden förhördes tre gånger den 15 mars 2009 och en gång den 16 mars 2009.
6. Den 16 mars 2009 ansökte Allmänna Åklagaren (“Åklagaren”) hos grevskapets domstol (county court) enligt paragraf 29 i stycke 8 i Lagen från år 2000 om tillstånd för ytterligare internering av båda klagandena för att bedriva förhör och utföra kriminaltekniska undersökningar. Den första klaganden lämnade vittnesmål under ed under förhandlingarna. Efter förhandlingarna beviljade domaren tillstånd till fem dagars förlängning av interneringen.
7. Varje klagande förhördes vid tolv tillfällen under de fem följande dagarna.
8. Den 21 mars 2009 ansökte Åklagaren hos grevskapets domstol enligt paragraf 36 i stycke 8 i Lagen från år 2000 om sju dagars förlängning av de perioder som angivits i tillstånden för ytterligare internering. Dessa förlängningar söktes för att underlätta ytterligare förhör av klagandena när väl resultaten från ytterligare kriminaltekniska undersökningar erhållits. Vid separata förhandlingar den 22 mars 2009 vittnade en poliskommissarie under ed om nödvändigheten av förlängning och den första och den tredje klaganden hördes om invändningar å deras vägnar.
9. Efter förhandlingarna avgav fru domaren Philpott QC ett skriftligt utslag avseende den första klaganden och ett extemporebeslut med avseende på den tredje klaganden. Hon beviljade båda ansökningarna, den första klagandens fortsatta internering till 7.20 den 28 mars 2009 och den tredje klagandens fortsatta internering till 5.52 den 28 mars 2009. I sin motivering framhöll domare Philpott att de relevanta kriminaltekniska bevisen var centrala för utredningen och att utredningen bedrevs med noggrannhet och skyndsamhet.
10. I domslutet hade domare Philpott beaktat huruvida Lagen från år 2000 eller artikel 5 i konventionen gav domstolen som beslutade huruvida en förlängning av interneringen skulle beviljas eller ej, en uttrycklig eller underförstådd befogenhet att pröva om det fanns laglig grund till anhållandet eller att bevilja frigivning mot borgen. Domaren ansåg att så ej var fallet eftersom Lagen av år 2000 enbart gav domaren befogenhet att besluta huruvida eller inte en förlängning av interneringen var nödvändig. Följaktligen måste hon begränsa sig till frågan om huruvida eller ej det var nödvändigt att förlänga interneringen utöver fyrtioåtta timmar av undersökningsskäl och eventuell fråga om laglig grund för anhållandet måste bli avgjord av domstolen high court i prövning av det berättigade i ett frihetsberövande eller av sakskälen.
B. Den andra klaganden
11. Den 14 mars 2009 anhölls den andra klaganden i enlighet med sektion 41 i Lagen av år 2000 som misstänkt för inblandning i mordet på två soldater på kasernen Masserene Barracks, Antrim, den 7 mars 2009. Han sattes i förvar på polisstationen i Antrim samma dag.
12. Den 15 mars 2009 ansökte Åklagaren hos grevskapets domstol (county court) enligt paragraf 29 i stycke 8 i Lagen av år 2000 om en förlängning av interneringen av den andra klaganden eftersom resultaten av ett antal kriminaltekniska undersökningar var förestående.
13. Efter förhandlingar den 16 mars 2009 beviljade en domare i grevskapsdomstolen en förlängning på fem dagar av hans internering.
14. Den andra klaganden förhördes vid tolv tillfällen under de fem följande dagarna. Emellertid gav varken förhören eller resultaten av de kriminaltekniska undersökningarna några bevis som band den andra klaganden till morden på två soldater.
15. Den 21 mars 2009 gjorde Åklagaren en ansökan till grevskapets domstol enligt paragraf 36 i stycke 8 i Lagen av år 2000 om en sju dagars förlängning av den period som angavs i tillståndet för fortsatt internering. Förlängningen söktes eftersom resultaten från ytterligare kriminaltekniska prov som hade skickats för analys till ett laboratorium i Storbritannien förväntades bli tillgängliga inom de sju följande dagarna och fortsatt internering ansågs nödvändigt för att säkerställa att ytterligare utfrågning skulle kunna äga rum och, om det fanns tillräckliga bevis, åtal skulle kunna väckas.
16. Den 21 mars 2009 beviljade domare Philpott ansökan och medgav fortsatt internering av den andra klaganden till 7.20 den 28 mars 2009.
C. Gemensamma förhandlingar
17. Klagandena ansökte om prövningstillstånd för domare Philpotts avgöranden av den 21 och 22 mars 2009 som beviljade ytterligare förlängning av deras internering. De hävdade för det första att domare Philpott felaktigt konkluderat att en domstol när den beslutar huruvida förlängning av internering skall beviljas eller ej, var förhindrad att undersöka det lagligt berättigade i anhållandet; för det andra att domaren hade försummat att behandla frågan om huruvida internering av de klagande var nödvändig i väntan på de kriminaltekniska undersökningarna; för det tredje att domaren hade försummat att ange skäl för sitt beslut att internering var nödvändig; och slutligen att stycke 8 i Lagen av år 2000 stred mot artikel 5 i konventionen.
18. Prövningstillstånd beviljades av domstolen High Court of Northern Ireland den 24 mars 2009 och klagomålen behandlades den 25 mars 2009.
19. Med avseende på de klagandes första påstående förklarade High Court att paragraferna 5 och 32 i stycke 8 i Lagen av år 2000 måste tydas enligt kraven i artikel 5 § 3 i konventionen såsom förklaras i domstolens rättsfilosofi. Sålunda måste en prövning av det lagligt berättigade i interneringen omfatta en undersökning av grunden till anhållandet, i annat fall skulle en person kunna hållas internerad enligt Lagen av år 2000 i upp till tjugoåtta dagar utan att det varit någon som helst rättslig prövning av det lagligt berättigade i det ursprungliga anhållandet och detta skulle inte kunna vara i överensstämmelse med konventionen. High Court ansåg därför att domare Philpott felaktigt hade förkastat all prövning av det lagligt berättigade i anhållandet av de klagande och, följaktligen måste hennes beslut att bevilja förlängning ogiltigförklaras. Domstolen medgav emellertid att en prövning av det lagligt berättigade i anhållandet inte behövde innefatta en detaljerad analys av grunden för beslutet om anhållande och borde återspegla de begränsningar som nödvändigtvis gäller i många anhållanden för terroristbrott.
20. Med avseende på de klagandes andra och tredje påståenden, förklarade High Court att fastän domaren inte direkt hade fokuserat på huruvida de klagande måste hållas internerade snarare än friges i avvaktan på resultatet av de återstående kriminaltekniska undersökningarna, hade hon inte försummat att beakta behovet av internering som grund för att bevilja tillståndet. Dessutom, trots det sätt de framfördes på, var skälen tillräckliga för att förmedla grunden för hennes beslut.
21. Behandlingen av de klagandes fjärde påstående, nämligen frågan om förenlighet mellan stycke 8 i Lagen av år 2000 och artikel 5 i konventionen, ajournerades. I ett domslut avgivet den 24 februari 2011, förklarade High Court of Northern Ireland att det inte fanns någon grund för påståendet att stycke 8 var oförenligt med artikel 5 i konventionen. Särskilt ansåg domstolen att fastän inget tvivel rådde om att den “behöriga rättsliga myndighet” som omnämns i artikel 5 § 1(c) var den myndighet som var behörig att handlägga ett åtal för brott (underrättsdomare i Storbritannien), så hade domstolen i målen Schiesser mot Schweiz, 4 december 1979, § 29, series A nr. 34 och McKay mot Storbritannien [GC], nr. 543/03, ECHR 2006‑X klargjort att uppgiften för “en domare eller annan ämbetsman” i det syfte som anges i artikel 5 § 3 i konventionen skulle kunna utföras av en ämbetsman som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter och behövde inte nödvändigtvis vara en person med befogenhet att leda en eventuell rättegång i brottmål; att fastän det inte fanns någon uttrycklig befogenhet att beordra frigivning i Lagen av år 2000 som krävs enligt artikel 5 § 3 i konventionen, måste en sådan befogenhet vara underförstådd; att, eftersom paragraf 32 i stycke 8 i Lagen av år 2000 föreskrev att det måste finnas skälig grund för att anse att ytterligare internering av en person var nödvändig, ingick därför däri ett krav på proportionalitet; att det inte fanns något stadgande om villkorlig frigivning mot borgen inom lagens föreskrifter, en fråga som inte uppstod i det aktuella målet men som skulle behöva behandlas i alla framtida mål där den uppstod; att, fastän paragraf 33(3) i stycke 8 bemyndigade en rättslig instans att exkludera en klagande eller dennes ombud från någon som helst del av förhandlingarna och paragraf 34 tillät information att undanhållas från klaganden eller alla dennes ombud, fanns det en stor mängd verktyg till domstolens förfogande för att i behövlig utsträckning bevara ett kontradiktoriskt förfarande och jämbördighet mellan parterna; och, slutligen, att det inte fanns någon rätt som stödde klagandenas påstående att artikel 5 fordrade att en anhållen person skulle åtalas i god tid innan utgången av den tjugoåttadagarsperiod som Lagen av år 2000 avsåg.
22. Den 4 april 2011 förklarade sig High Court of Northern Ireland övertygad att det domslut som avgavs den 24 februari 2011 innefattade följande rättsliga synpunkter av allmänt intresse:
“(a) Huruvida paragraferna 29(3) och 36(3)(b) i Del III i stycke 8 i Terroristlagen av år 2000 (“Lagen”) som tillåter förlängd internering i mer än fyra dagar är förenliga med de klagandes rättigheter enligt artikel 5(1)(c), 5(2) och 5(3) i Europeiska Konventionen om Mänskliga Rättigheter (“konventionen”)Om överensstämmelse med artikel 5(3) i konventionen endast kan uppnås genom att ställa en anhållen inför en rättslig myndighet (i) som inte är en polisdomstol (Magistrate’s Court) och (ii) utan att några anklagelser har framförts mot honom;Om artiklarna 5(1)(c) och 5(3) i konventionen behöver tydas tillsammans som länkade villkor och uppfattas som att skapa ett system så att "domaren eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter” som hänvisas till i artikel 5(3) och “behörig rättslig myndighet” som hänvisas till i artikel 5(1)(c) utgör en och densamma;Om den “rättsliga myndighet” som föreskrivs i stycke 8 i Lagen är “domaren eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter” i den betydelse som anges i artikel 5(3) i konventionen;Om artiklarna 5(1)(c) och 5(3) i konventionen ej kan tolkas på sätt att tillåta internering av en misstänkt utan åtal för någon som helst tidsperiod som Parlamentet anger, som endast är underställd kravet på periodiskt rättsligt godkännande av den art som anges i artikel 8 i Lagen.
(b) Huruvida frånvaron av befogenhet att tillåta villkorlig frigivning mot borgen gjorde systemet för att förlänga interneringen angivet i Del III i stycke 8 oförenligt med artikel 5 ECHR; och
(c) Huruvida förfarandet med att bevilja en förlängning av internering, under omständigheter då den misstänkte och rättsliga ombudet av domaren har blivit utestängda under en del av förhandlingarna (enligt stycke 8, para 33(3)) och av samma skäl information ställs till förfogande för domaren men undanhålls den misstänkte och hans rättsliga ombud, (stycke 8, para 34(1) och (2)(f) är oförenligt med kravet på en kontradiktorisk förhandling såsom erfordras enligt artikel 5 mot bakgrunden av målet Secretary of State for the Home Department mot AF (FC) & Anor [2010] 2 AC 269.
23. Domstolen the High Court vägrade emellertid prövningstillstånd till högsta domstolen (the Supreme Court).
24. Prövningstillstånd förvägrades av högsta domstolen (the Supreme Court) den 14 november 2011 på grundval av att klagomålen ej tog upp någon rättslig synpunkt av betydelse för den stora allmänheten.
D. De klagandes frigivning ur arrest
25. Klagandena frisläpptes utan åtal den 25 mars 2009. Den första och den tredje klaganden blev inte senare åtalade för något brott relaterat till mordet på polismannen.
26. Den andra klaganden anhölls omedelbart ånyo och förhördes under de två följande dagarna. Den 27 mars 2009 åtalades han för mordet på de två soldaterna, fem mordförsök och innehav av vapen och ammunition. Han ställdes inför tingsdomaren vid Larne polisdomstol (Magistrates’ Court) den 27 mars 2009. Han förvägrades frigivning mot borgen. Efter förhandlingar som ägde rum den 6 och 23 November 2009, förvägrades borgen av domstolen the High Court på grund av att en verklig risk förelåg för återfall med anledning av att han var misstänkt för inblandning i en organisation av republikanska dissidenter. Domstolen the High Court avslog ånyo att medge frigivning mot borgen den 8 oktober 2010.
27. Den 7 november 2011 stod den andra klaganden inför rätta i en rättegång med domare utan jury. Den 20 januari 2012 frikändes han under alla punkter i åtalet.
II. GÄLLANDE INHEMSK LAG OCH PRAXIS
A. Befogenheter att anhålla och internera terroristmisstänkta enligt Terroristlagen av år 2000
28. Sektion 40 i Lagen av år 2000 definierar en terrorist som en person som har begått ett brott enligt olika sektioner i Lagen eller som har varit inbegripen i förövande, förberedelse eller anstiftan till terrorhandlingar.
29. Sektion 41(1) i Lagen föreskriver att en polisman utan häktningsorder får anhålla en person som han skäligen misstänker vara terrorist.
30. Del II i stycke 8 i Lagen av år 2000 behandlar polisens internering av en sådan person under de fyrtioåtta första timmarna.
31. Sektion 41 (3) i Lagen föreskriver att en anhållen person måste friges senast vid utgången av den period på fyrtioåtta timmar som hade sin början vid tiden för anhållandet enligt underavdelningar (4) till (7) som anges nedan:
“(4) Om efter prövning av en persons internering enligt Del II i stycke 8, prövningsdomaren inte medger fortsatt internering, skall personen friges (om den inte är kvarhållen enligt underavdelning (5) eller (6) eller enligt någon annan befogenhet).
(5) Då en polisman avser göra en framställan enligt paragraf 29 i stycke 8 avseende förlängning av en persons internering, får personen kvarhållas i avvaktan på att framställan görs.
(6) Då en framställan har gjorts enligt paragraf 29 eller 36 i stycke 8 angående en persons internering, får han kvarhållas i avvaktan på att förhandlingarna i saken avslutats.
(7) Då en framställan enligt paragraf 29 eller 36 i stycke 8 beviljas avseende en persons internering, får han kvarhållas, enligt paragraf 37 i detta stycke, under den period som anges i tillståndet.”
32. Paragraf 29 i stycke 8 i Lagen föreskriver att allmänna åklagaren (Director of Public Prosecution for Northern Ireland) (“DPP”) får hos en rättslig instans ansöka om förlängning av häktestiden. Enligt paragraf 29(3), skall förlängning av interneringen vara sju dagar från anhållandet enligt sektion 41 i Lagen av år 2000 om inte framställan avser en kortare period eller den rättsliga instansen är övertygad om att det finns omständigheter som skulle göra det olämpligt för den angivna perioden att vara så lång som sjudagarsperioden.
33. I Norra Irland är enligt Lagen av år 2000 den rättsliga instansen en domare i grevskapsdomstol (County Court) eller en domare i polisdomstol (Magistrates’ Court) som har blivit utnämnd för Lagens ändamål.
34. Paragraf 30 i stycke 8 kräver att häktningsframställan görs under tiden för det första anhållandet eller inom sex timmar efter den periodens utgång.
35. Paragraf 31 garanterar att en häktningsframställan inte kan behandlas förrän den person som den avser har fått anmälan om att framställan gjorts, tidpunkten för denna, tidpunkten för behandling och de skäl som framförs för en förlängning av interneringen.
36. Paragraf 32(1) föreskriver att en rättslig instans endast får medge en order om förlängd häktestid om den är övertygad om att det finns skälig grund att tro att förlängning av häktestiden för personen är nödvändig och att undersökningen i samband med vilken personen är internerad utförs noggrant och skyndsamt.
37. Paragraf 32 (1A) föreskriver att ytterligare internering av en person krävs om det är nödvändigt:-
“(a) för att erhålla relevanta bevis vare sig det är genom förhör med honom eller på
annat sätt;
(b) för att bevara relevanta bevis; eller
(c) i avvaktan på resultatet av en undersökning eller analys av relevanta bevis eller
av någonting som man gör eller skall göra en undersökning eller analys av i
syfte att erhålla relevanta bevis.”
38. Relevanta bevis är bevis som hänför sig till ett brott förövat enligt sektion 40 eller ett tecken på att den anhållna personen är en person som faller under denna sektion.
39. Paragraf 33 kräver att en person som en framställan avser ges möjlighet att lämna skriftliga eller muntliga kommentarer hos den rättsliga instansen och ha ett rättsligt ombud vid förhandlingarna. Paragraf 33(3) föreskriver att den rättsliga instansen får från förhandlingarna exkludera den person som framställan avser eller alla som företräder honom.
40. Likaledes ger paragraf 34 möjlighet för allmänna åklagaren att göra en framställan hos den rättsliga instansen om beslut att detaljerad information som han avser stödja sig på skall undanhållas den person som framställan avser och alla som företräder honom. Den rättsliga instansen får ta ett sådant beslut endast om den är övertygad om att det finns skälig grund att tro att om informationen skulle yppas:-
“(a) bevis på att ett brott enligt något av de stadganden som nämns i sektion 40 (1)(a) skulle förhindras eller skadas,
(b) återvinnande av egendom som erhållits som resultat av ett brott enligt något av dessa stadganden skulle förhindras,
(c) åtkomst av egendom avseende vilken en framställan om förverkande skulle kunna göras enligt sektion 23 eller 23A skulle förhindras,
(d) anhållan, åtal eller dömande av en person som är misstänkt enligt sektion 40(1)(a) eller (b) skulle försvåras om han skulle bli varnad,
(e) förhindrande av en terrorhandling skulle försvåras till följd av att en person blir varnad,
(f) insamling av information om förövande, förberedelse och anstiftan av en terrorhandling skulle hindras, eller
(g) en person skulle få sitta emellan eller fysiskt skadas.”
41. Paragraf 36 behandlar förlängning av häktningsorder i upp till högst tjugoåtta dagar. Varje framställan om förlängning får utöka interneringen med upp till sju dagar. Varje framställan som skulle utöka den existerande totala perioden utöver fjorton dagar måste göras till en domare i domstolen High Court; i annat fall görs framställan till en speciellt utsedd domare i grevskapsdomstolen (County Court) eller till en domare i polisdomstol (Magistrates’ Court).
B. Målet Ward mot Polismyndigheten i norra Irland [2007] 1 WLR 3013; [2007] UKHL 50
42. I målet Ward mot Polismyndigheten i norra Irland ansåg Överhuset att förfarandet avsett genom paragraf 33 i stycke 8 skapades för att bäst tillvarata den häktades intressen och inte polisens. Där angavs:
“27. Svaret på denna fråga är att förfarandet inför den rättsliga myndigheten som paragraf 33 avser har skapats för att tillvarata den häktades intressen och inte polisens. Det ger den person som framställan avser rätten att göra uttalanden och att vara företrädd vid förhandlingarna. Men där erkänns också den känsliga natur som finns i de förhör som den rättsliga myndigheten kan önska utföra för att bli övertygad, för den personens bästa, om att det finns skälig grund att tro att den ytterligare förlängning som söks är nödvändig. Ju mer ingående denna undersökning av saken blir, desto mer känslig blir den troligen. Ju längre utökning av häktestiden som medges desto viktigare är det att grunderna för framställan prövas noggrant och skyndsamt.
28. Såsom i detta mål, kan den rättsliga myndighetens behov av prövning inkräkta på polisens rätt att från den misstänkte undanhålla den förhörsmetod som de avser följa till dess att förhören av honom äger rum. Om så sker blir det inte till nackdel för den häktade att exkluderas så att den rättsliga myndigheten får undersöka saken mer noggrant för att finna huruvida den krävande undersökning för en förlängning som paragraf 32 föreskriver tillgodoses. Befogenheten kommer inte att i så fall användas mot den häktade utan till hans fördel. Hart J angav i sitt ex tempore beslut att den personens skydd är domaren, vars funktion det är att rigoröst och uttömmande undersöka grunden för den framställan som görs.
29. Det kan finnas fall då det finns en risk att den makt som ges den rättsliga myndigheten genom paragraf 33 (3) kommer att utövas till den häktades nackdel. Dessa fall är troligen sällsynta men den rättsliga myndigheten måste alltid nogsamt se till att inte utöva den på det sättet..”
LAGEN
I. FÖRENING AV KLAGOMÅLEN
43. De tre klagomålen i föreliggande fall (N:s 26289/12, 29062/12 och 29891/12) tar upp samma frågor. Av skäl som anges i paragraferna 47‑59 nedan, finner domstolen den andra klagandens klagomål ej tillåtligt. Den anser emellertid att de återståenden klagomålen (N:s 26289/12 och 29891/12) bör förenas enligt regel 42 § 1 i domstolens arbetsordning.
II. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 5 § 1(c), 5 § 2 OCH 5 § 3 I KONVENTIONEN
44. De klagande klagade över att deras internering var en överträdelse av artikel 5 § 1(c), 5 § 2 och 5 § 3 i konventionen, vars text lyder som följer:
“1. Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:
... ... ...
(c) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå brott eller att undkomma efter att ha gjort detta,
... ... ...
2. Var och en som arresteras skall utan dröjsmål och på ett språk som han förstår underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom.
3. Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1 (c) i denna artikel skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegång.”
45. Domstolen är inte bunden av den rättsliga beskrivning som en klagande gett av omständigheterna i målet (se, t.ex. Margaretić mot Kroatien, nr. 16115/13, § 75, 5 juni 2014). Eftersom innebörden i de klagandes klagomål enligt artikel 5 § 1(c) var att de inte hade utan dröjsmål ställts inför "en domare eller annan ämbetsman”, anser domstolen därför att det skulle vara mer lämpligt att pröva det klagomålet enligt artikel 5 § 3.
46. Regeringen bestred de klagandes argument.
A. Tillåtlighet
1. Sex månader (den andra klaganden)
47. Regeringen hävdade att den andra klaganden underlåtit att framföra sitt klagomål inom den sex månaders tidsfristen föreskriven i artikel 35 § 1 i konventionen. I föreliggande fall, givet att det slutliga nationella beslutet var Högsta domstolens avslag den 14 november 2011 att medge de klagande prövningstillstånd (se paragraf 24 ovan), löpte den tidsfristen ut vid midnatt den 14 maj 2012.
48. Regeringen hävdade att den andra klagandens första brev till domstolen, som var daterat den 14 maj 2012, inte kunde ha blivit faxat till domstolen den dagen eftersom domstolens stämpel angav att det hade mottagits den 21 maj 2012, vilket var utanför den sex månaders tidsfristen. Det brevet framställde ändock inte ens summariskt vad klagomålet bestod i såsom krävs enligt regel 47 § 5 i domstolens arbetsordning och kunde därför inte utgöra ett “introduktionsbrev” till klagomålet. Regeringen var faktiskt inte medveten om någon mottagen korrespondens från den andra klaganden inom den sex månaders tidsfrist som krävdes enligt regel 47 § 5 i domstolens arbetsordning.
49. Den andra klaganden hävdade att brevet av den 14 maj 2012 hade skickats till domstolen kl 12.09 e.m. samma dag. Han lämnade in en bekräftelseblankett som tydligt registrerade datum, klockslag och framgångsrik överföring av brevet.
50. Fastän den andra klaganden medgav att detta brev inte angav syftet med ansökan, hävdade han att enligt regel 47 hade han mottagit ett brev från Registreringskontoret som anmodade honom att inge en vederbörlligen ifylld ansökningsblankett inom åtta veckor från brevdatumet. Denna begäran efterkoms inom den erforderliga tidsfristen, eftersom den ifyllda ansökan skickades till domstolen den 6 juli 2012.
51. Det framgår av handlingarna som inlämnats av den andra klaganden och av domstolens egna noteringar att brevet av den 14 maj 2012 skickades med fax till Registreringskansliet kl 12.09 e.m. samma dag och mottogs vid samma tidpunkt. En papperskopia följde per post, som mottogs av Registreringskontoret den 21 maj 2012. Följaktligen föreligger inget tvivel om att detta brev mottogs av domstolen inom den sex månaders tidsfristen. Det kvarstår emellertid för domstolen att avgöra huruvida detta brev utgjorde ett introduktionsbrev eller inte med avseende på regel 47 § 5 i domstolens arbetsordning.
52. I den version som var gällande vid den aktuella tiden föreskrev regel 47 § 5 i domstolens arbetsordning följande:
“Datum för introduktion av klagomålet med avseende på artikel 35 § 1 i konventionen skall vanligen anses vara datum för det första meddelandet från den klagande som anger, även summariskt, anledningen till klagomålet, förutsatt att ett vederbörligen ifyllt klagomålsformulär har inlämnats inom den tidsfrist som bestämts av domstolen. Domstolen får av god anledning inte desto mindre besluta att ett annat datum skall betraktas som datum för introduktionen.”
53. Den medföljande anvisningen för praxis vid klagande föreskrev vidare att:
“Ett klagomål bör normalt göras på det formulär som hänvisas till i regel 47 § 1 i domstolens arbetsordning och åtföljas av de handlingar och beslut som nämns i regel 47 § 1 (h).
I fall då en klagande presenterar sitt klagomål i ett brev måste ett sådant brev ange, åtminstone i summarisk form, anledningen till klagomålet för att avbryta tidsfristen som löper enligt sexmånadersregeln i artikel 35 § 1 i konventionen.
Om ett klagomål inte har inlämnats på det officiella formuläret eller ett introduktionsbrev inte innehåller all den information som hänvisas till i regel 47, kan den klagande anmodas att inlämna ett vederbörligen ifyllt formulär. Det måste avsändas inom åtta veckor från det datum då Registreringskontoret i brev anmodar den klagande att fylla i och returnera formuläret.
Underlåtelse att efterkomma denna tidsfrist kommer att ha följder för datum för klagomålets introduktion och kan därför påverka den klagandes uppfyllelse av den sexmånadersregel som finns i artikel 35 § 1 i konventionen.”
54. Slutligen gav de anvisningar som medföljde klagomålsformulären i maj 2012 följande råd:
“[Den] sexmånadersperioden kommer att avbrytas när du till domstolen skickar antingen ett första brev som tydligt anger - även om det endast är i summarisk form - anledningen till klagomålet som du önskar inlämna eller ett ifyllt klagomålsformulär. En ren upplysningsbegäran är inte tillräcklig för att avbryta den tid som löper i syfte att efterkomma den sex månaders tidsfristen.”
55. Det står klart att regel 47 § 5, tydd tillsammans med Praxisanvisning och anvisningar till klagomålsformuläret, krävde att ett introduktionsbrev skulle ange anledningen till klagomålet för att avbryta den sex månaders tidsfristen från att löpa. Detta bekräftades nyligen av domstolen som fann att i enlighet med etablerad praxis hos konventionsorganen och regel 47 § 5 i domstolens arbetsordning såsom den var formulerad vid den tiden, skulle den vanligen anse introduktionsdatum för ett klagomål vara datum för det första meddelandet som angav en avsikt att inge ett klagomål och som på något sätt antydde arten av klagomålet. Ett sådant första meddelande, som skulle kunna ta formen av ett brev avsänt med fax, skulle i princip avbryta den sexmånadersperiod som löpte (se Abdulrahmen mot Nederländerna (dec.), nr 66994/12 av den 5 februari 2013).
56. Brevet som den klagande sände den 14 maj 2012 hade följande innebörd:
“Vi åberopar ovanstående och en ansökan om rättslig prövning som avvisades av områdesdomstolen (Divisional Court in Northern Ireland) den 24 februari 2011. Vi var inte tidigare de advokater som var noterade. Herr Duffy har nu informerat oss. Vi har inte dokumenten från den tidigare advokaten.
Därefter inlämnades en ansökan om prövningstillstånd till Storbritanniens Högsta domstol utöver en begäran om klargörande av lagregler av allmänt intresse. Denna ansökan inlämnades till domstolen i mars 2011. I april 2011 beaktade områdesdomstolen (Divisional Court) ansökan om prövningstillstånd till Högsta domstolen och frågorna om klargörande och uppskjöt sitt beslut.
I april 2011 avslog områdesdomstolen (Divisional Court) prövningstillstånd till Högsta domstolen utom klargörande av lagregler av allmänt intresse.
En ansökan om prövningstillstånd till Högsta domstolen ingavs i juli 2011. Högsta domstolens ansökningspanel beaktade ansökan om prövningstillstånd till Högsta domstolen och ett beslut togs av Högsta domstolen den 15 november 2011 där prövningstillstånd avvisades.
Det är nu vår avsikt att inge ett klagomål hos Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Vi noterar att klagomålet hos Europadomstolen måste inges inom 6 månader från det slutliga beslut varmed alla inhemska rättsmedel blivit uttömda. Därför måste klagomålet inges till domstolen senast den 15 maj 2012.
Under dessa omständigheter och i beaktande av att detta fall är brådskande skulle vi vara tacksamma om ni kunde bekräfta att domstolen kommer att acceptera det ifyllda formulär som har framtagits från Europadomstolens hemsida.
Därutöver ber vi även om domstolens bekräftelse att ni kan förse oss med uppgifter om domstolens ärendereferens, så att vi kan inkludera dessa i korrespondensen och klagomålsformuläret som vi hoppas lämna in till er inom de närmaste dagarna.
Vi tackar för er medverkan och avvaktar ert svar.
Vi skulle vara tacksamma för bekräftelse hur det ligger till per fax eller e-post.”
57. Brevet gav därför ingen indikering om arten eller anledningen till den andra klagandens klagomål. Advokaten har uppgett att han när han skrev brevet inte hade fått papper från sin klients tidigare advokat. Emellertid ger inte detta faktum i sig någon förklaring till underlåtenheten att lämna en översikt i grova drag av de klagomål som den andra klaganden avsåg att lämna in mot den svarande staten. Följaktligen anser domstolen att brevet av den 14 maj 2012 inte avbröt den sex månaders tidsfristen från att löpa; tvärtom blev något meddelande som kunde ha sådan verkan, dvs ett som angav arten av klagomålet, även om det gjordes summariskt, inte mottaget av domstolen förrän ett ifyllt klagomålsformulär inlämnades den 6 juli 2012, vid vilket stadium den sex månaders tidsfristen gott och väl hade löpt ut.
58. Fastän det svar som skickades till den andra klaganden av Registreringskontoret den 15 maj 2012 ombad honom att inlämna ett ifyllt klagomålsformulär inom åtta veckor, utgjorde det inte uttryckligen någon bekräftelse av att brevet av den 14 maj 2012 uppfyllde kraven enligt regel 47 § 5. Medan den andra klagandens argument som åkallade Registreringskontorets svar som en indikering att regel 47 efterföljts är förståeligt, fanns hela tiden möjligheten för regeringen att bestrida innehållet i brevet av den 14 maj 2014* och för domstolen att efter att ha beaktat parternas argument till fullo, att stödja regeringens invändning.
59. I enlighet härmed har domstolen enligt artikel 35 §§ 1 och 4 i konventionen inte någon befogenhet att behandla den andra klagandens klagomål eftersom de inte inlämnades i tid.
* ö.a. årtalet felskrivet, skall vara 2012
2. Uppenbart ogrundade
60. Regeringen hävdade vidare att klagomålen från den första och tredje klaganden (häri benämnda "klagandena”) enligt artikel 5 var uppenbart ogrundade. Såtillvida som klagandena har anfört klagomål enligt artikel 5 § 2 i konventionen, medger domstolen att deras klagomål är uppenbart ogrundade, eftersom det inte finns något som antyder att de inte omedelbart blev informerade om skälen till sitt frihetsberövande. Den förklarar därför detta klagomål vara otillåtligt enligt artikel 35 § 3(a).
61. Domstolen är emellertid övertygad om att klagomålen enligt artikel 5 § 3 reser komplicerade frågor om fakta och ett behov av att undersöka konventionens lagstiftning rent objektivt. I den egenskapen kan de inte avvisas såsom uppenbart ogrundade. Eftersom denna del av klagomålet inte är otilllåtlig av några andra skäl, måste den därför förklaras tillåtlig.
B. Sakförhållanden
1. Parternas sakframställningar
(a) De klagande
62. De klagande stödde sig på Schiesser mot Schweiz, 4 december 1979, Serie A no. 34 som belägg för påståendet att “behörig rättslig myndighet” (i paragraf 1(c) i artikel 5) var en synonym, i förkortad form, för “domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter” (i paragraf 3 i artikel 5). Enligt ordningen för inledande av straffrättslig process i norra Irland var det i polisdomstolen (the Magistrates Court) som en åtalad ställdes inför rätta första gången efter åtal. De klagande hävdade därför att i norra Irland var polisdomstol både “behörig rättslig myndighet” såsom avses i artikel 5 § 1(c) och “domaren eller annan ämbetsman” såsom avses artikel 5 § 3 i konventionen och, eftersom de aldrig ställdes inför en polisdomstol var deras internering före åtal en överträdelse av artikel 5 § 3.
63. De klagande hävdade vidare att det var helt begripligt att när man efter åtal första gången ställs inför polisdomstolen är det inför “domare eller annan ämbetsman”, eftersom det skulle utgöra ännu mer skydd mot godtycklig internering. Särskilt skulle det garantera att den anhållne fick ett åtal mot sig som var skyndsamt och tillkännagavs offentligt; det skulle garantera att den anhållnes internering övervägdes och nog så viktigt, möjligheten till villkorlig frigivning; och om fortsatt internering beordrades, skulle det vara i fängelse snarare än på en polisstation, som troligen inte var lämpligt för längre tider av internering.
64. Även om domstolen skulle acceptera att den rättsliga kontrollen av internering avsedd i artikel 5 § 3 i konventionen inte behövde uppfyllas av en polisdomstol, hävdades från klagandesidan att den “rättsliga myndigheten” såsom upprättad enligt Lagen av år 2000 inte hade befogenheter och kännetecken att uppfylla de krav som ställs enligt den artikeln.
65. För det första hävdade de att omfattningen av den undersökning som utfördes av den rättsliga myndigheten vid den första automatiska prövningen av internering inte var i överensstämmelse med artikel 5 § 3 i konventionen. I föreliggande fall ansåg domstolen the High Court att en prövning av det lagliga i arresteringen inte behövde medföra en detaljerad analys av grunden för arresteringsbeslutet och måste reflektera de nödvändiga restriktioner som gällde för många arresteringar för terroristbrott, där skälen till det allmännas säkerhet hindrade yppandet av den fullständiga information som arresteringsbeslutet grundade sig på. De klagande hävdade att detta inte var i överensstämmelse med artikel 5 § 3, eftersom en sådan prövning hindrade en effektiv prövning av arresteringen och interneringen såsom krävs i den artikeln angående den första automatiska prövningen av en domare och i efterföljande prövningar. Därför, även om County Court-domaren hade förfarit på den grund som domstolen High Court gillat, skulle det inte ha varit tillräckligt för att efterkomma artikel 5 § 3.
66. För det andra, den logiska konsekvensen i att det skapas en separat och tydlig mekanism utanför det normala rättsliga förfarandet var att den “rättsliga myndigheten” måste uppfylla två separata rättsliga övervakningsroller som fordras enligt artikel 5 § 3 i konventionen; den automatiska prövningen av internering och övervägandet av huruvida den anhållne borde friges mot borgen i väntan på rättegång. Konventionens rättspraxis fastslog att den senare rollen skulle utföras med vederbörlig skyndsamhet (McKay mot Storbritannien [GC], no. 543/03, ECHR 2006‑X). Det var inte omtvistat mellan parterna att den “rättsliga myndigheten” såsom etablerad enligt Lagen av år 2000 inte hade befogenhet att beordra villkorlig frigivning; emellertid, i avsaknad på möjligheter att ställa villkor för frigivning kunde den rättsliga myndigheten endast beordra villkorslös frigivning eller fortsatt internering. Situationen var speciellt stel i ett fall som det föreliggande, där de klagande åtminstone borde ha blivit villkorligt frigivna. I detta hänseende hävdade de klagande att polisen hade sökt att förlänga deras internering när de redan hade varit internerade i sju dagar utan åtal; polisförhören hade avslutats utom att resultatet från de kriminaltekniska undersökningarna inte hade erhållits; undersökningarna hade inte visat något eller tillräckliga bevis för att åtala de klagande; de hade gott anseende och var inte flyktbenägna; och de hade rätt till att antas vara oskyldiga.
(b) Regeringen
67. Regeringen hävdade att det väsentliga kravet enligt artikel 5 § 3 i konventionen var att den anhållne personen skyndsamt ställdes inför “en domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter”. De enligt artikel 5 § 1(c) och 5 § 3 tilltänkta organen behövde inte vara identiska; eftersom stycke 8 fordrade att en anhållen person fördes inför en domare, sammanföll det med det väsentliga kravet innefattat i artikel 5 § 3. Som stöd för detta påstående förlitade sig regeringen på ordalydelsen i artikel 5; det bakomliggande syftet med artikel 5; och domstolens domar i Aquilina mot Malta [GC], nr. 25642/94, ECHR 1999‑III och Schiesser mot Schweiz, som citerats ovan.
68. För det första visade det faktum att olika uttryckssätt användes i artikel 5 § 1(c) å ena sidan och i artikel 5 § 3 å andra sidan att de två rättsliga organen som dessa stadganden hänvisar till inte behövde vara identiska.
69. För det andra fastslog domstolen i Medvedyev med flera mot Frankrike [GC], nr. 3394/03, ECHR 2010 att syftet med artikel 5 § 3 var att säkerställa att anhållna personer fysiskt ställdes inför en rättslig ämbetsman med skyndsamhet och stadgandena i stycke 8 tjänade detta syfte. Särskilt lämnade de en garanti mot godtyckligt frihetsberövande, eftersom det blev en oberoende rättslig prövning av skälen till internering av en misstänkt och frigivning måste beordras om det inte var berättigat att hålla en misstänkt internerad. Att föreslå att “domaren eller annan ämbetsman” i artikel 5 § 3 borde vara densamma som “behörig rättslig myndighet” i artikel 5 § 1(c) skulle inte tillföra någonting till det skydd som förlänades en anhållen person, skulle ge företräde åt form framför innehåll, och skulle utan god anledning begränsa den berörda statens organisation av rättsliga resurser.
70. För det tredje fanns ingenting i vare sig Schiesser mot Schweiz eller Aquilina mot Malta som antydde att det rättsliga organet i artikel 5 § 3 borde vara identiskt med det i artikel 5 § 1(c). Tvärtom hade domstolen i dessa domar klargjort att den viktiga frågan var huruvida den rättsliga ämbetsmannen eller annan ämbetsman var erforderligt fristående från den verkställande myndigheten och parterna.
71. Regeringen hävdade vidare att de klagande hade missförstått arten av den tvingande första prövningen enligt artikel 5 § 3 i konventionen. För det första fanns inget krav på att en person som var frihetsberövad enligt artikel 5 § 1(c) måste ha blivit – eller måste så småningom bli – åtalad (Brogan med flera mot Storbritannien, 29 november 1988, § 53, Series A no. 145‑B). I enlighet därmed var skyndsamt och offentligt kungörande av ett brottsåtal som del av en prövning i det lagenliga i internering enligt artikel 5 § 3 irrelevant.
72. För det andra, fanns ingen grund för att konkludera att prövningen enligt artikel 5 § 3 med tvingande automatik måste täcka frigivningen av den internerade i avvaktan på rättegång, med eller utan villkor, av andra skäl än lagligheten i interneringen eller förhandenvarande skälig misstanke att han eller hon hade begått en kriminell handling (McKay mot Storbritannien ovan anfört, §§ 38 – 39). Kraven i artikel 5 § 3 i förhållande till internering enligt artikel 5 § 1(c) och kraven i artikel 5 § 3 i förhållande till fortsatt internering före rättegång (som omfattade övervägande av villkorlig frigivning) förlänade distinkta rättigheter och var inte som det ter sig utåt logiskt eller tidsmässigt förenade (Medvedyev med flera mot Frankrike, som anförs ovan, § 119). I föreliggande fall kunde domaren, fastän de klagandes internering före rättegång befann sig på ett mycket tidigt stadium, endast utfärda tillstånd för ytterligare internering om han blev övertygad om att var och en av de klagande var en person skäligen misstänkt för att ha begått ett terrorbrott eller att vara terrorist; att det fanns skälig grund att tro att fortsatt internering av varje klagande var nödvändigt; och att undersökningen fördes med noggrannhet och skyndsamhet. Under dessa omständigheter var det inte nödvändigt för domaren att ha ytterligare befogenhet att frige den klagande villkorligt mot borgen.
2. Domstolens bedömning
(a) Allmänna principer
73. Domstolen upprepar att artikel 5 i konventionen hör till den första klassen av grundläggande rättigheter till skydd för en individs fysiska säkerhet, och att särskilt tre linjer kan identifieras i domstolens rättspraxis: den grundliga beskaffenheten i undantagen, som måste tolkas strikt och som inte tillåter det breda urvalet av rättfärdiganden enligt andra stadganden (särskilt artiklar 8 till 11 i konventionen); det upprepade betonandet av det lagliga i frihetsberövandet, procedurmässigt och faktiskt, som kräver att man samvetsgrant följer lagens regel; och betydelsen av skyndsamhet och snabbhet i de erforderliga rättsliga kontrollerna enligt artikel 5 §§ 3 och 4 (se McKay, som anförs ovan, § 30).
74. Domstolen noterar vikten av de garantier som ges en anhållen person enligt artikel 5 § 3. Syftet med denna bestämmelse är att säkerställa att anhållna personer fysiskt ställs inför en rättslig ämbetsman med skyndsamhet. Sådan automatiskt expedierad rättslig prövning erbjuder ett viktigt mått av skydd mot godtyckligt beteende, isolering i häkte och omänsklig behandling (se, bland andra belägg, Brogan med flera, som nämns ovan, § 58; Brannigan och McBride mot Storbritannien, 26 maj 1993, §§ 62‑63, Serie A nr. 258-B; Aquilina mot Malta, som nämns ovan, § 49; och Dikme mot Turkiet nr. 20869/92, § 66, ECHR 2000‑VIII).
75. Artikel 5 § 3, som del av detta system av garantier, handlar strukturellt om två separata saker: det första skedet som följer på en anhållan, när en individ tas om hand av myndigheterna, och perioden i avvaktan på eventuell rättegång inför en straffrättslig domstol, under vilken individen kan vara internerad eller friges villkorligt eller villkorslöst. Dessa två grenar skänker distinkta rättigheter och är inte så som det ser ut logiskt eller tidsmässigt förenade (se T.W. mot Malta [GC], nr. 25644/94, § 49, 29 April 1999, McKay, som ovan anförs, § 31 och Medvedyev mot Frankrike, som ovan anförs, § 119).
76. Om man tar det första skedet under den första grenen, fastställer domstolens rättspraxis att det måste genom rättslig kontroll finnas skydd när en individ anhålls eller hålls internerad “vid skälig misstanke om att ha begått ett brott”, dvs till och med innan något åtal för brott har skett (se Brogan med flera, ovan anfört, § 53). Sådan kontroll tjänar till att lämna effektiva garantier mot risken för omänsklig behandling, som är som allra störst vid detta första stadium av ett kanske fortsatt frihetsberövande som följer på ett åtal för brott, och mot missbruk av den makt som förlänats ämbetsmän eller andra myndigheter för vad som borde vara smalt avgränsade syften och utövas strängt i enlighet med föreskrivna procedurer. Den rättsliga kontrollen måste uppfylla de krav som anges nedan (se McKay, ovan anfört, § 32).
(α) Skyndsamhet
77. Den rättsliga kontrollen när en anhållen person första gången inställer sig måste framför allt vara skyndsam, för att upptäcka eventuell omänsklig behandling och för att minimera eventuellt oberättigat hindrande av personlig frihet. Även om varje fall måste bedömas enligt sina speciella särdrag (Belousov mot Ukraina, nr. 4494/07, § 94, 7 November 2013), lämnar den strikta restriktion av tiden som detta krav ställer, föga tolkningsflexibilitet, i annat fall skulle i processens garanti en allvarlig försvagning ske till skada för individen och riskera att skada själva kärnan i den rättighet som denna bestämmelse är till skydd för (se Brogan and Others, ovan anfört, § 62, där perioder på fyra dagar och sex timmar av internering utan inställelse inför en domare ansågs strida mot artikel 5 § 3, t.o.m. i det speciella sammanhang som terroristundersökningar utgör).
78. Innebörden av Brogan (som anförs ovan) är att t.o.m. i det fall då, såsom i samband med anti-terrorlagstiftning, det finns sällsynta omständigheter eller speciella svårigheter som motiverar en längre period än normalt innan myndigheterna ställer den anhållne personen inför en domare, måste den första prövningen äga rum inom högst fyra dagar efter anhållandet. I McKay, som anförs ovan, ansåg domstolen att någon överträdelse av artikel 5 § 3 i konventionen inte förelåg i det fall då en misstänkt, som icke var terrorist, ställdes inför den rättsliga ämbetsmannen inom fyrtioåtta timmar efter sitt anhållande. Likaledes ansåg domstolen i målet Aquilina, som anförs ovan, att den klagandes inställelse inför en polisdomare två dagar efter anhållandet var i överensstämmelse med kravet på skyndsamhet. Icke desto mindre, medan alla perioder längre än fyra dagar vid första anblicken är för långa, kan under vissa förhållanden kortare perioder också strida mot kravet på skyndsamhet (se Ipek med flera mot Turkiet §§ 36-37, i vilket en period på tre dagar och nio timmar inte var tillräckligt skyndsamt med hänsyn till klagande som var minderåriga; Kandzhov mot Bulgarien nr. 68294/01, § 66, 6 november 2008, i vilket en period på tre dagar och tjugotre timmar inte var tillräckligt skyndsamt då den klagande, som anhölls anklagad för ett mindre och icke våldsamt brott, redan hade tillbringat tjugofyra timmar i förvar när polisen föreslog den ansvariga åklagaren att begära att den behöriga domstolen placerade den klagande i häkte i väntan på rättegång; och Hassan med flera mot Frankrike nr. 46695/10, § 89, 4 December 2014, i vilket de klagande redan hade varit internerade i långa perioder innan de togs i polisförvar).
(β) Prövningens automatiska natur
79. Prövningen måste ske automatiskt och inte vara beroende av en anhållen persons ansökan; i detta avseende måste den särskiljas från artikel 5 § 4, som ger en anhållen person rätt att ansöka om frigivning. Den automatiska arten av prövningen är nödvändig för att uppfylla syftet med denna paragraf, eftersom en person som är utsatt för omänsklig behandling inte skulle vara i stånd att lägga in en ansökan om en domares prövning av interneringen; detsamma skulle också kunna gälla andra sårbara kategorier av anhållna personer, såsom de svagsinta eller de som inte kan den rättsliga ämbetsmannens språk (se Aquilina, som anförs ovan).
(γ) Kännetecken och befogenheter hos den rättsliga ämbetsmannen
80. Eftersom artikel 5 § 1 (c) bildar en helhet med artikel 5 § 3, utgör “behörig rättslig myndighet” i paragraf 1 (c) en synonym, i förkortad form, för en “domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter” i paragraf 3 (se, bland andra belägg, Lawless mot Irland (nr. 3), 1 juli 1961, Serie A nr. 3, och Schiesser, som anförs ovan, § 29).
81. Den rättsliga ämbetsmannen måste erbjuda erforderliga garantier för oberoende gentemot den verkställande myndigheten och parterna, vilket utesluter hans eller hennes senare medverkan i straffrättsliga förhandlingar å åklagarmyndighetens vägnar, och han eller hon måste ha befogenhet att beordra frigivning, efter förhör av individen och prövning av det lagliga i, och det berättigade i anhållande och internering (se, bland andra belägg, Assenov med flera mot Bulgarien, 28 oktober 1998, §§ 146 och 149, Rapporter 1998-VIII). Vad beträffar omfattningen av denna prövning, går formuleringen som har varit grunden för domstolens sedan länge etablerade rättspraxis, så långt tillbaka som till det tidiga fallet Schiesser (som anförs ovan, § 31):
“Därutöver finns enligt artikel 5 § 3, både ett processmässigt och verkligt krav. Det processmässiga kravet placerar ‘ämbetsmannen’ under skyldigheten att själv förhöra individen som ställs inför honom [...]; det verkliga kravet ålägger honom skyldigheter att pröva de omständigheter som talar för eller emot internering, att med referens till rättsliga kriterier besluta huruvida det finns skäl som motiverar internering och beordrande av frigivning om sådana skäl inte föreligger [...].”
82. Med andra ord: “Artikel 5 § 3 kräver att den rättsliga ämbetsmannen överväger de fakta som föreligger för internering” (se T.W. mot Malta och Aquilina, som båda anförs ovan, § 41 respektive § 47).
83. Den första automatiska prövningen av anhållande och internering måste i enlighet därmed kunna undersöka frågan om laglighet och huruvida eller inte det finns skälig misstanke att den anhållna personen har begått ett brott; med andra ord, huruvida interneringen faller inom de tillåtna undantagen som framställs i artikel 5 § 1 (c). När interneringen inte gör det, eller är olaglig, måste den rättsliga ämbetsmannen sedan ha befogenhet att beordra frigivning (se McKay, som anförs ovan, § 40).
84. En undersökning av relevant rättspraxis ger emellertid inte grund för att konkludera att prövningen, som ett automatiskt tvång, måste täcka frigivning av den klagande i avvaktan på rättegång, villkorligt eller villkorslöst, av andra skäl än lagligheten i interneringen eller föreliggande skälig misstanke att den klagande har begått ett brott. Det finns därför ingenting som antyder att domstolen när den i sin dom Schiesser åberopar “omständigheterna som strider för eller emot internering”, gjorde mer än att ange att den rättsliga ämbetsmannen måste ha befogenhet att pröva det lagliga i anhållandet och interneringen enligt inhemsk lag och om det överensstämde med kraven i artikel 5 § 1 (c) (McKay, som anförs ovan, § 36).
85. Domstolen har vid flera tillfällen noterat att undersökningen av terroristbrott otvivelaktigt ställer myndigheterna inför speciella problem (se Brogan med flera, som anförs ovan, § 61; Murray mot Storbritannien, 28 Oktober 1994, § 58, Serie A nr. 300-A; och Aksoy mot Turkiet, 18 december 1996, § 78, Rapporter 1996-VI). I Brogan med flera (som anförs ovan, § 61) tillstod domstolen speciellt att “svårigheterna ... i rättslig kontroll över beslut om anhållande och internering av misstänkta terrorister kan påverka implementeringen av artikel 5 § 3, till exempel, genom att påkalla skäliga försiktighetsåtgärder i proceduren med hänsyn till arten av de misstänkta brotten". Detta betyder dock inte att de undersökande myndigheterna har “carte blanche” enligt artikel 5 att anhålla misstänkta för utfrågning, fritt från effektiv kontroll genom de inhemska domstolarna och i sista hand genom de konventionsövervakande institutionerna, närhelst de väljer att hävda att terrorism är involverad (se Öcalan mot Turkiet [GC], nr. 46221/99, § 104, ECHR 2005‑IV).
(δ) Perioden före rättegång eller häktestiden
86. Presumtionen talar för frigivning. Såsom fastslås i Neumeister mot Österrike (27 June 1968, sid. 37, § 4, Serie A nr. 8), ger inte den andra grenen av artikel 5 § 3 de rättsliga myndigheterna ett val mellan att antingen ställa en anklagad inför rättegång inom rimlig tid eller att bevilja honom eller henne villkorlig frigivning i avvaktan på rättegång. Fram till fällande dom måste han eller hon antas vara oskyldig, och syftet med det villkor som beaktas är väsentligen att kräva en villkorlig frigivning när väl en fortsatt internering upphör att vara skälig.
87. Fortsatt internering kan därför motiveras i ett givet fall endast om det finns speciella indikationer på ett äkta krav av allmänt intresse som, oaktat antagandet om oskyldighet, väger tyngre än regeln om respekt för individens frihet som fastslås i artikel 5 i konventionen (se, bland andra belägg, Kudła mot Polen [GC], nr. 30210/96, §§ 110 och följande, ECHR 2000‑XI).
88. Att skälig misstanke kvarstår om att personen som anhållits har begått ett brott utgör ett nödvändigt villkor för det lagliga i fortsatt internering, men allteftersom tiden går kommer detta inte att vara tillräckligt för att motivera fortsatt internering. Domstolen har inte försökt att översätta detta begrepp till ett bestämt antal dagar, veckor, månader eller år, eller till olika perioder beroende på hur allvarligt brottet är (Stögmüller mot Österrike, nr. 1602/62, § 4, 10 november 1969). När väl föreliggande “skälig misstanke” inte längre är tillräcklig, måste domstolen fastslå huruvida de andra grunderna som de rättsliga myndigheterna uppger fortsatte att motivera frihetsberövandet. Särskilt måste de besluta huruvida sådana grunder var “relevanta” och “tillräckliga”, och huruvida de nationella myndigheterna visade “särskild skyndsamhet” när de höll förhandlingarna (se, bland andra belägg, Letellier mot Frankrike, 26 juni 1991, § 35, Serie A nr. 207, och Yağcı och Sargın mot Turkiet, 8 juni 1995, § 50, Serie A nr. 319‑A).
89. Domstolens rättspraxis har ännu inte haft tillfälle att beakta det mycket tidiga stadiet i häktestiden före rättegång i detta sammanhang, förmodligen eftersom förekomsten av misstanke mestadels lämnar tillräcklig grund för internering och att borgen eventuellt inte var tillgänglig har inte blivit allvarligt ifrågasatt. Utan tvivel måste det emellertid finnas möjlighet att rättsligt överväga frigivning i avvaktan på rättegång eftersom det t.o.m. vid detta stadium kommer att finnas fall då brottets art eller personliga omständigheter som gäller den misstänkta förbrytaren är sådana att internering blir oskälig eller utan stöd av relevanta eller tillräckliga skäl. Det finns inget uttryckligt krav på “skyndsamhet” såsom i den första meningen i paragraf 3 i Artikel 5. Sådant övervägande, vare sig det är på begäran av den klagande eller på domarens egna yrkande, måste äga rum med vederbörlig skyndsamhet, för att hålla eventuellt oberättigat frihetsberövande på ett acceptabelt minimum (se McKay, som anförs ovan, § 46).
90. För att säkerställa att den garanterade rättigheten är praktisk och effektiv, inte teoretisk och skenbar, är det inte bara god praxis, men högst önskvärt för att minimera fördröjning, att den rättsliga ämbetsmannen som leder den första automatiska prövningen av det lagliga i och grunden för internering även har kompetens att överväga frigivning mot borgen. Det är emellertid inget krav i konventionen och det finns inget skäl i princip till varför frågorna inte kan behandlas av två rättsliga ämbetsmän, inom den erforderliga tidsramen. I varje fall, som en fråga om tolkning, kan det inte krävas att undersökningen om borgen äger rum med mer skyndsamhet än som krävs för den första automatiska prövningen, som domstolen har identifierat vara ett maximum av fyra dagar (se Brogan med flera, som anförs ovan).
(b) Tillämpning av allmänna principer på det aktuella fallet
(α) Ställdes de klagande skyndsamt inför en domare eller annan rättslig ämbetsman enligt kraven i artikel 5 § 3 i konventionen?
91. Fastän, såsom ovan noterats (vid paragraf 80), den “behöriga rättsliga myndigheten” i paragraf 1(c) i artikel 5 § 3 skall tas som en synonym för “domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter” i paragraf 3, följer inte att de rättsliga organen som skall utföra de olika rättsliga funktionerna avsedda med de två stadgandena nödvändigtvis måste vara identiska. Tvärtom har domstolen i sin rättspraxis upprepade gånger betonat att det specifika syftet med den första grenen av artikel 5 § 3 är begränsat till att säkerställa att en internerad person skyndsamt ställs inför en rättslig myndighet med befogenhet att bedöma det lagliga i anhållandet, att pröva sakskälen för interneringen, och att beordra frigivning om fortsatt internering skulle strida mot lagen. Där detta är fallet, har domstolen ansett att kraven som ställs av denna första del av artikel 5 § 3 är uppfyllda. I enlighet därmed anser den att den korrekta frågan i det aktuella fallet inte är huruvida de klagande borde ha blivit ställda inför polisdomstolen (the Magistrates Court), den rättsliga myndigheten i norra Irland inför vilken en anklagad skall ställas när den första gången infinner sig efter ett åtal för brott, utan huruvida de faktiskt ställdes inför en domare eller annan ämbetsman som uppfyllde kraven i den första grenen av artikel 5 § 3 i konventionen i relation till ett första frihetsberövande av det slag som täcks av artikel 5 § 1(c).
92. Innan man inriktar sig på denna fråga, noterar domstolen att under sin internering ställdes de klagande två gånger inför en speciellt utsedd domare i grevskapsdomstolen (County Court): fyrtioåtta timmar efter sitt anhållande, när allmänna åklagaren ansökte om tillstånd för fortsatt internering enligt paragraf 29 i stycke 8, och fem dagar senare, när allmänna åklagaren ingav ansökan enligt paragraf 36 i stycke 8 om förlängning av dessa tillstånd (se paragraferna 6-8 och 33 ovan). Fastän det var ordern enligt paragrav 36 som de klagande senare bestred i rättslig prövning, ansåg domstolen the High Court att paragraf 32, som ställer upp skälen för ett tillstånd för vidare internering, måste tolkas enligt artikel 5 § 3 i konventionen (se paragraferna 19 och 21 ovan). Domstolen kommer därför att förfara på basis av att det inte finns någon skillnad i kompetens hos domaren enligt paragraf 29 och domaren enligt paragraf 36.
93. Med avseende på kravet på “skyndsamhet” noterar domstolen att i det aktuella fallet var klagandena vuxna som ställdes inför en domare inom fyrtioåtta timmar efter sitt anhållande efter misstanke om att ha begått ett allvarligt brott relaterat till terrorism. Med tanke på de principer som anges i paragraferna 77 and 78 ovan, godtar domstolen att de “skyndsamt” ställdes inför domaren.
94. Det andra kravet i artikel 5 § 3 är att den första gången en anhållen person står inför en rättslig ämbetsman det måste ske med automatik. I det aktuella fallet har de klagande inte sökt hävda motsatsen. Enligt paragraf 29 i Stycke 8 i Lagen av år 2000 krävdes det att polismän hos domaren i grevskapsdomstolen (the County Court) ansökte om förlängning av den första interneringsperioden utöver fyrtioåtta timmar (se paragraf 32 ovan); de klagande kunde därför inte ha varit internerade längre än fyrtioåtta timmar innan de första gången stod inför en domare.
95. För det tredje: domstolen har vid upprepade tillfällen ansett att den rättsliga ämbetsmannen i artikel 5 § 3 i konventionen måste erbjuda de erforderliga garantierna om oberoende från den verkställande myndigheten och parterna; han eller hon måste kunna pröva lagligheten i, och det berättigade i, anhållandet och interneringen (inkludera en prövning av omständigheterna som talar för eller mot en internering för att besluta huruvida det fanns skäl som motiverade internering); och om det inte fanns tillräckliga skäl som motiverade internering, måste han eller hon ha befogenhet att beordra frigivning.
96. Det råder samstämmighet om att domaren i grevskapsdomstolen (County Court) var oberoende. Därför är de två huvudsakliga frågorna för domstolen att behandla, för det första, huruvida hon hade adekvat domsrätt att pröva det lagliga i de klagandes internering; och för det andra, huruvida hon hade erforderlig befogenhet att beordra deras frigivning.
97. Fastän domstolen the High Court ansåg att paragraf 32 måste tolkas enligt artikel 5 § 3 (se paragraferna 19 och 21 ovan), förklarade sig de klagande oense med dess subsekventa antagande att en prövning av det lagliga i anhållandet inte behövde innefatta en detaljerad analys av basen för beslutet om anhållandet och måste reflektera de begränsningar som nödvändigtvis gäller många häktningar för terroristbrott.
98. Domstolen noterar att den ledning som givits av domstolen the High Court var teoretisk och därför har den inte haft förmånen av att se hur den skulle ha tillämpats i praktiken av de inhemska domstolarna. Icke desto mindre ser domstolen i princip ingenting i domslutet från the High Court som motsäger dess egen juridik. Särskilt noterar den att den i tidigare fall inte gått så långt som till att definiera exakt innehåll och/eller form av analys som fordras enligt artikel 5 § 3; snarast har den helt enkelt konstaterat att den rättsliga ämbetsmannen måste kunna pröva lagligheten i och det berättigade i anhållandet och interneringen, undersöka omständigheterna som talar för eller emot internering, inklusive förekomsten av skälig misstanke, och besluta huruvida det finns skäl som motiverar internering. Dessutom, såsom ovan noterats (i paragraf 83), medan den har konstaterat att myndigheterna inte har “carte blanche” när de undersöker terroristbrott, har den specifikt erkänt de speciella problem som undersökningen av sådana brott ofta ställer myndigheterna inför. Efter de bevis som presenterats kan domstolen därför inte vara av samma mening som de klagande att den prövning som förutsetts av the High Court som liggande i den ifrågasatta lagstiftningen skulle nödvändigtvis vara oförenlig med den standard som krävs enligt artikel 5 § 3 i konventionen.
99. I föreliggande fall, medan den ogillade County Court-domarens förlängningar av interneringen på grund av hennes underlåtenhet att behandla den initiala lagligheten i anhållandet, var den övertygad om att County Court-domaren inte hade underlåtit att beakta behovet av internering som grund för tillståndet och att hennes beslut avgavs med tillräckliga skäl (se paragraferna 19 – 20 ovan).
100. Med avseende på frågan om huruvida County Court-domaren hade befogenhet att beordra frigivning vid händelse av olagligt anhållande eller internering, erinrar domstolen om att medan det inte finns någon uttrycklig sådan befogenhet fastslagen i Lagen av år 2000, har i föreliggande fall the High Court accepterat att, eftersom bestämmelserna i den Lagen måste läsas i enlighet med kraven i artikel 5 § 3 i konventionen, County Court -domaren måste ha befogenhet att beordra frigivning om det inte fanns någon laglig grund för det första anhållandet eller fortsatt internering (se paragraferna 19 och 21 ovan). Därutöver noterar den att då ett tillstånd (eller ytterligare tillstånd) varken söks eller beviljas, måste personen friges eftersom det inte längre finns någon laglig grund för fortsatt internering.
101. Klagandena har hävdat att County Court-domaren också borde haft befogenhet att beordra villkorlig frigivning. Emellertid, såsom noteras i paragraf 84 ovan, finns inget stöd i domstolens rättspraxis för de klagandes påstående att den rättsliga myndigheten som utförde den första undersökningen om frihetsberövande borde ha haft befogenhet att beordra villkorlig frigivning. Domstolen konstaterade i McKay (ovan anfört, § 47) att det skulle vara “högst önskvärt” att den rättsliga ämbetsmannen som gjorde den första automatiska undersökningen av laglighet också hade behörighet att beakta frigivning mot borgen av skäl andra än lagligheten i interneringen eller förekomsten av skälig misstanke om att den klagande hade begått ett brott, men betonade att detta inte var ett krav i konventionen och att det i princip inte fanns något skäl till varför frågorna inte skulle kunna behandlas av två rättsliga ämbetsmän.
(β) Borde det ha funnits en möjlighet till villkorlig frigivning under den period som de klagande hölls internerade?
102. Efter den första prövningen av interneringen kvarhölls de klagande i polisförvar i ytterligare tio dagar. Fastän de för en andra gång ställdes inför en County Court-domare efter att ha varit internerade i sju dagar, är det accepterat att de aldrig under sin internering ställdes inför en domare med befogenhet att beordra villkorlig frigivning. De klagande har därför i sitt klagomål anfört att i den mån som schemat enligt Stycke 8 i Lagen av år 2000 tillät deras internering i högst tjugoåtta dagar utan åtal, under vilken tid deras villkorliga frigivning inte måste beaktas, var det inte förenligt med artikel 5 § 3 i konventionen.
103. Domstolen kan ej beakta schemat enligt Stycke 8 teoretiskt; snarast måste den begränsa sig till föreliggande fakta i det aktuella målet. Därför, fastän de klagande skulle kunna ha varit internerade i maximum tjugoåtta dagar, kan den inte förbise det faktum att de i det aktuella fallet frigavs efter tolv dagar. Därutöver anser den inte frånvaron av eventuellt åtal vara betydelsefullt; ingenting i artikel 5 § 3 antyder att de anhållna måste åtalas för ett brott för att deras internering skall vara förenlig med det villkoret (Brogan, ovan anfört, § 53).
104. Såsom noteras i paragraf 75 ovan, gäller artikel 5 § 3 i sin struktur två separata frågor som förlänar distinkta rättigheter och som inte är tidsmässigt förenade: det tidiga skedet som följer på ett anhållande efter misstanke om att ett brott har begåtts, och den period som följer i avvaktan på rättegång i en brottmålsdomstol, under vilken individen kan vara internerad eller friges villkorligt eller villkorslöst (se T.W. mot Malta, ovan anfört, § 49, McKay, ovan anfört, § 31 och Medvedyev mot Frankrike, ovan anfört, § 119). Under det första skedet, enligt den första grenen av artikel 5 § 3, kan den anhållnes internering vara motiverad av förekomsten i sig av “skälig misstanke” om att han hade begått ett brott. Emellertid kommer inte fortbeståndet av skälig misstanke vara tillräckligt för att efter en viss tid motivera förlängning av interneringen, även om domstolen inte har försökt att översätta detta begrepp i ett bestämt antal dagar, veckor, månader eller år, eller till olika perioder beroende på hur allvarligt brottet är (Stögmüller mot Österrike, ovan anfört, § 4). Det ankommer därför på domstolen att i det aktuella fallet besluta huruvida de klagande var hela tiden internerade enligt den första grenen av artikel 5 § 3, eller huruvida det vid någon tidpunkt under deras fortsatta internering inte längre var berättigat av förekomsten av “skälig misstanke”.
105. I det aktuella fallet var de klagande internerade i tolv dagar, vilket var en relativt kort tidsperiod. Som sådan, betraktar domstolen att de var hela tiden i “det tidiga stadiet” av sitt frihetsberövande, då deras internering kunde motiveras med förekomsten av skälig misstanke om att de hade begått ett brott; det var därför inte nödvändigt att man på något sätt skulle överväga deras villkorliga frigivning under denna period.
106. Under alla förhållanden noterar domstolen att under den tid de hölls internerade fanns det ett antal garantier på plats för att skydda de klagande mot godtycklig internering. För det första kunde domaren enligt stycke 8 endast förlänga interneringen i högst sju dagar och den totala perioden skulle inte kunna överstiga tjugoåtta dagar. Innan någon förlängning beviljades måste domaren bli övertygad om att det fanns skälig grund att tro att fortsatt internering var nödvändig och att undersökningen förrättades med noggrannhet och skyndsamhet (se paragraf 36 ovan). Dessutom, till följd av domslutet från domstolen the High Court, måste domaren bli övertygad om att häktningen var lagenlig och överväga skälen för internering. Fastän de anhållna och/eller deras ombud i vissa fall skulle kunna exkluderas från förhandlingarna, var det så i det aktuella fallet att den första klagande vittnade under ed under den första prövningen och resonemang från båda klagandena behandlades under de andra prövningarna (se paragraf 8 ovan). Slutligen kunde de klagande bestrida sin fortsatta internering medelst rättslig omprövning.
107. Strängare garantier fanns etablerade för eventuell förlängning utöver fjorton dagar; emellertid var detta inte nödvändigt i det aktuella fallet eftersom de klagande frigavs efter tolv dagar.
108. Mot bakgrunden av ovan nämnda fakta anser domstolen inte att frånvaron av möjlighet till villkorlig frigivning under den period de klagande var frihetsberövade skulle strida mot artikel 5 § 3 i konventionen.
(γ) Beslut
109. Vad som ovan beaktats är tillräckligt för att göra det möjligt för domstolen att dra slutsatsen att de klagandes internering enligt stycke 8 i Lagen av år 2000 inte var en kränkning av artikel 5 § 3 i konventionen.
PÅ DESSA GRUNDER BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT ATT:
1. förena klagomålen N:s 26289/12 och 29891/12 som ingivits av den första respektive den tredje klaganden;
2. förklara den andra klagandens klagomål (klagomål nr. 29062/12) otillåtligt;
3. förklara den första och tredje klagandens klagomål enligt artikel 5 § 2 i konventionen otillåtliga eftersom de var uppenbart ogrundade;
4. förklara den första och tredje klagandens klagomål enligt artikel 5 § 3 i konventionen tillåtliga;
5. anse att det inte skett någon kränkning av artikel 5 § 3 i konventionen.
Utfärdat på engelska och skriftligen tillkännagivet den 12 maj 2015, enligt Regel 77 §§ 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Françoise Elens-PassosPäivi Hirvelä
RegistratorOrdförande
Full & Egal Universal Law Academy