CASE OF MAGYAR KERESZTÉNY MENNONITA EGYHÁZ AND OTHERS v. HUNGARY - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

SEKTION TVÅ

MÅLET MAGYAR KERESZTÉNY MENNONITA EGYHÁZ OCH ANDRA MOT UNGERN

(Ansökningar nr. 70945/11, 23611/12, 26998/12, 41150/12, 41155/12, 41463/12, 41553/12, 54977/12 och 56581/12)

DOMSLUT

(Grunder)

STRASBOURG

8 april 2014

SLUTLIG

08/09/2015

Denna dom har vunnit laga kraft enligt artikel 44 § 2 i konventionen. Den kan komma att revideras redaktionellt.

I målet Magyar Keresztény Mennonita Egyház och andra mot Ungern

avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (sektion två), i egenskap av en kammare bestående av:

Guido Raimondi, ordförande,
Işıl Karakaş,
András Sajó,
Nebojša Vučinić,
Helen Keller,
Egidijus Kūris,
Robert Spano, domare,
och Stanley Naismith, sektionsregistrator,

efter enskilda överläggningar den 18 februari 2014

följande dom, vilken fastställdes detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet hade sitt ursprung i nio ansökningar (nr. 70945/11, 23611/12, 26998/12, 41150/12, 41155/12, 41463/12, 41553/12, 54977/12 och 56581/12) mot Republiken Ungern inlämnade till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av olika religiösa samfund som påstås vara aktiva i Ungern, och deras präster och medlemmar, den 16 november 2011 respektive den 3 och 24 april, den 25 och 28 juni och den 19 och 29 augusti 2012.

2. Sökandena företräddes av D. Karsai (ansökningar nr. 70945/11, 23611/12, 26998/12, 41150/12, 41155/12, 41463/12 och 56581/12), L. Baltay (ansökan nr. 41553/12) och Cs. Tordai (ansökan nr. 54977/12), advokater med praktik i Budapest respektive Gyál och Budapest.

Den ungerska regeringen ("regeringen") företräddes av Z. Tallódi, ombud för det offentliga förvaltnings- och justitieministeriet.

3. Sökandena hävdade enligt artikel 11 läst i kombination med artiklarna 9 och 14 i konventionen att avregistreringen och den godtyckliga återregistreringen av kyrkor utgjorde en kränkning av deras rätt till religionsfrihet och var diskriminerande. Enligt artiklarna 6 och 13 hävdade de att det aktuella förfarandet var orättvist och inte medgav något effektivt rättsmedel. Flera av sökandena hävdade också att det hade skett ett brott mot artikel 1 i protokoll nr. 1 genom förlusten av statsbidrag efter förlusten av status som kyrka.

4. Den 27 september 2012 meddelades regeringen om ansökningarna.

5. I fråga om ansökan nr. 41463/12 utövade Storbritanniens regering inte sin rätt enligt enligt artikel 36 § 1 i konventionen att inge skriftliga kommentarer i målet.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

6. Sökandena är religiösa samfund och enskilda personer. De sökande samfunden fanns och verkade ursprungligen lagligen i Ungern som kyrkor registrerade av den behöriga domstolen i enlighet med 1990 års lag nr. IV ("1990 års kyrkolag").

7. I ansökan nr. 70945/11 är Magyar Keresztény Mennonita Egyház (Ungerska kristna mennonitkyrkan[1]) ett religiöst samfund som har varit verksamt i Ungern sedan 1998. J. Izsák-Bács är en ungersk medborgare som är född 1959 och bor i Budapest. Han är präst i Magyar Keresztény Mennonita Egyház.

8. I ansökan nr. 23611/12 är Evangéliumi Szolnoki Gyülekezet Egyház (Evangeliska kyrkoförsamlingen i Szolnok) ett religiöst samfund som har varit verksamt i Ungern sedan 1998. P.J. Soós är en ungersk medborgare som är född 1954 och bor i Budapest. Han är präst i Evangéliumi Szolnoki Gyülekezet Egyház.

Detta sökande samfund utförde sociala tjänster som utkontrakterats av Szolnoks kommun och hade slutit avtal med det statliga finansdepartementet om att tillhandahålla tjänster för hemlösa. År 2011 upphävde finansdepartementet detta avtal och beviljade det aktuella bidraget endast fram till den 30 juni 2011. Därmed tvingades sökanden bryta det motsvarande avtalet med kommunen, men var tvungen att fortsätta att tillhandahålla sina sociala tjänster till och med juli 2011, och ska därför ha lidit en skada uppgående till 691 407 ungerska forinter.

9. I ansökan nr. 26998/12 är Budapesti Autonóm Gyülekezet (Budapests fristående församling) ett religiöst samfund som har varit verksamt i Ungern sedan 1998. T. Görbicz är en ungersk medborgare som är född 1963 och bor i Budapest. Han är präst i Budapesti Autonóm Gyülekezet.

10. I ansökan nr. 41150/12 är Szim Salom Egyház (Sim Shalom-kyrkan) ett religiöst samfund som har varit verksamt i Ungern sedan 2004.
G.G. Guba är en ungersk medborgare som är född 1975 och bor i Budapest. Han är medlem i Szim Salom Egyház.

11. I ansökan nr. 41155/12 är Magyar Reform Zsidó Hitközségek Szövetsége Egyház (Förbundet för ungerska reformerta judiska kyrkosamfund) ett religiöst samfund som har varit verksamt i Ungern sedan 2007.
L.M. Bruck är en ungersk medborgare som är född 1931 och bor i Budapest. Hon är medlem i Magyar Reform Zsidó Hitközségek Szövetsége Egyház.

12. I ansökan nr. 41463/12 är European Union for Progressive Judaism ett religiöst samfund med huvudkontor i London. Det fungerar som centralorganisation för progressiva judiska församlingar i Europa. Szim Salom Egyház (se ansökan nr. 41150/12) och Magyar Reform Zsidó Hitközségek Szövetsége Egyház (se ansökan nr. 41155/12) finns bland dess medlemmar.

13. I ansökan nr. 54977/12 är Magyarországi Evangéliumi Testvérközösség (Ungerska evangeliska samfundet) ett religiöst samfund som har varit verksamt i Ungern sedan 1981.

14. I ansökan nr. 56581/12 är Magyarországi Biblia Szól Egyház ("Bibeln talar"-kyrkan i Ungern) ett religiöst samfund som har varit aktivt i Ungern i mer än tjugo år.

15. I ansökan nr. 41553/12 är sökandena (ANKH Az Örök Élet Egyháza (ANKH-kyrkan för evigt liv), Árpád Rendjének Jogalapja Tradícionális Egyház (Traditionella kyrkan för den rättsliga grunden för Árpáds ordning), Dharmaling Magyarország Buddhista Egyház (Ungerska Dharmaling-buddhistkyrkan), Fény Gyermekei Magyar Esszénus Egyház (Ungerska esséiska "Ljusets barn"-kyrkan), Mantra Magyarországi Buddhista Egyháza (Ungerska mantrabuddhistiska kyrkan), Szangye Menlai Gedün A Gyógyító Buddha Közössége Egyház (Szangye Menlai Gedun, Samfundet Helande Buddha-kyrkan), Univerzum Egyháza (Universumkyrkan), Usui Szellemi Iskola Közösség Egyház (Kyrkosamfundet för den andliga Usui-skolan), Út és Erény Közössége Egyház (Kyrkosamfundet för vägen och dygden)) religiösa samfund som har varit verksamma i Ungern sedan 1999 respektive 2008, 2005, 2001, 2007, 1992, 1998, 2008 och 2007.

16. Den 30 december 2011 antog parlamentet 2011 års lag nr. CCVI om rätten till samvetsfrihet och religionsfrihet och den rättsliga statusen för kyrkor, kyrkosamfund och religiösa samfund ("2011 års kyrkolag"). Den trädde i kraft den 1 januari 2012 och ändrades senare vid flera tillfällen, senast den 1 augusti och den 1 september 2013.

17. Utöver de erkända kyrkor som angavs i tillägget till 2011 års kyrkolag förlorade alla andra trossamfund som tidigare varit registrerade som kyrkor sin status som kyrkor men kunde fortsätta med sina verksamheter som samfund. Om de avsåg att fortsätta som kyrkor var trossamfunden tvungna att ansöka hos parlamentet om enskilt erkännande som sådana.

18. I beslut nr. 6/2013 (III. 1.) fann författningsdomstolen att vissa bestämmelser i 2011 års kyrkolag var grundlagsstridiga och upphävde dem med retroaktiv verkan.

Samtidigt ingav flera sökande ansökningar om att den ansvariga ministern skulle registrera dem som kyrkor, men dessa ansökningar avslogs eftersom – trots beslutet i författningsdomstolen – 2011 års kyrkolag förhindrade de begärda registreringarna.

19. Efter författningsdomstolens beslut ansökte flera sökande hos den nationella skatte- och tullmyndigheten ("NSTM") om att återfå det nummer som krävs för att fortsätta att vara berättigad till den andel på en procent av inkomstskatten som skattebetalare får skänka till kyrkor. NSTM sköt upp förfarandet och uppmanade sökandena att inleda ett erkännandeförfarande inför parlamentet. Enligt sökandenas inlaga visade detta på en ytterligare avsaknad av beaktande av författningsdomstolens beslut.

20. Flera sökande återfick sin status som kyrkor enligt författningsdomstolens beslut.

II. RELEVANT NATIONELL LAGSTIFTNING

A. Översikt över utvecklingen av den relevanta lagstiftningen

21. Mellan den 12 februari 1990 och den 31 december 2011 reglerades religiösa verksamheter av 1990 års lag nr. IV ("1990 års kyrkolag"), som definierade trossamfund med fler än etthundra medlemmar som kyrkor.

22. Den 1 januari 2012 ersattes 1990 års kyrkolag av 2011 års lag nr. CCVI ("2011 års kyrkolag"). Enligt den nya lagen kunde trossamfund finnas till antingen som kyrkor eller som samfund som bedrev religiös verksamhet ("religiösa samfund" enligt den terminologi som användes av författningsdomstolen). De enda enheter som räknades som kyrkor var de som angavs i tillägget till 2011 års kyrkolag och de som klassificerades som kyrkor av parlamentet enligt vissa villkor, ursprungligen tills den 29 februari 2012. Den författningsenliga grunden för denna förordning angavs i artikel 21 (1) i övergångsbestämmelserna i grundlagen, som gav parlamentet befogenhet att identifiera de erkända kyrkorna i den relevanta kardinallagen och att fastställa kriterierna för erkännandet av kyrkor som också skulle kunna tillåtas i framtiden. Tidigare registrerade kyrkor skulle på egen begäran kunna göras om till samfund och fortsätta sin verksamhet på grundval av detta; dock hade de enligt de nya reglerna inte rätt till några budgetbidrag. Ursprungligen (enligt 1990 års kyrkolag) hade det funnits 406 registrerade kyrkor, medan det i tillägget till 2011 års kyrkolag fanns endast 14. I tillägget, som trädde i kraft den 1 mars 2012, anges 27 kyrkor och kyrkoförbund, sammanlagt 32 kyrkor. Enligt den information som publicerats av skattemyndigheterna sammanfaller dessa 32 kyrkor inte helt med de 32 kyrkorna med det största stödet om detta stöd mäts i antalet skattebetalare som gör frivilliga skattedonationer till förmån för dem.

Den 28 december 2012 upphävde författningsdomstolen, bland andra förordningar, de regler i övergångsbestämmelserna i grundlagen som hade gett parlamentet befogenhet att identifiera erkända kyrkor. Den 26 februari 2013 upphävde den också de förordningar i 2011 års kyrkolag som hade lett till att sökandena genom lagstiftning hade fråntagits sin kyrkostatus.

23. Delvis som respons på de ovannämnda besluten i författningsdomstolen återinfördes parlamentets befogenhet att ge särskild kyrkostatus i själva grundlagen, i synnerhet genom dess fjärde tillägg, som trädde i kraft den 1 april 2013. I detta infördes termerna "kyrkor" och "andra organisationer som bedriver religiös verksamhet", och kyrkor definierades som de organisationer som staten samarbetar med för att främja samhälleliga mål och som staten erkänner som sådana. På liknande sätt, enligt reglerna i 2011 års kyrkolag med ändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2013, är den term som för närvarande används "trossamfund"; denna term inbegriper "inkorporerade kyrkor" (bevett egyház) samt "organisationer som bedriver religiös verksamhet" (vallási tevékenységet végző szervezet). Alla dessa enheter har dock rätt att använda ordet "kyrka" (egyház) i sina respektive namn.

24. Enligt gällande regler måste ett trossamfund för att kunna bli en "inkorporerad kyrka" bevisa antingen att det funnits internationellt i etthundra år eller att det har varit verksamt i Ungern i tjugo år i organiserad form, och måste bevisa att det har ett medlemsantal som uppgår till minst 0,1 procent av den nationella befolkningen. Vidare måste det bevisa att det har för avsikt och har långsiktig förmåga att samarbeta med staten för att främja mål av samhällsintresse. Å andra sidan kan en grupp av individer bli en "organisation som bedriver religiös verksamhet" om den har minst tio medlemmar och är registrerad som sådan av en domstol.

25. Det femte tillägget till grundlagen (som trädde i kraft den 1 oktober 2013) syftade till att även på författningsnivå framhäva principen att alla har rätt att skapa särskilda juridiska personer ("trossamfund") avsedda för bedrivandet av religiös verksamhet, och att staten kan samarbeta med vissa av dessa samfund för att främja samhälleliga mål, och ge dem status som "inkorporerad kyrka". Som ett uttryck för enhetligheten för "[inkorporerade] kyrkor" och "andra organisationer som bedriver religiös verksamhet" i fråga om religionsfrihet ersattes dessa termer av den generella termen "trossamfund" i grundlagstexten.

Enligt de nuvarande reglerna i ungersk lag behandlas fortfarande inkorporerade kyrkor förmånligt, särskilt när det gäller beskattning och bidrag. I synnerhet är det bara inkorporerade kyrkor som har rätt till den andel på en procent av inkomstskatten för fysiska personer som doneras av medborgare och till det motsvarande statsbidraget. Vidare, i beslut nr. 6/2013 (III. 1.), fastställde författningsdomstolen i en icke uttömmande lista (se punkt 158 till 167 i beslutet i stycke 34 nedan) flera verksamheter vars bedrivande främjas – rättsligt, ekonomiskt, finansiellt och praktiskt – av lagstiftaren när det gäller inkorporerade kyrkor men inte när det gäller andra trossamfund: dessa exempel inbegriper religiös utbildning och konfessionella verksamheter i statliga institutioner, driften av begravningsplatser, inräknat religiösa begravningar, publicerandet av religiösa tryckta skrifter och produktion och marknadsföring av religiösa föremål.

Oaktat det faktum att sökandena formellt har fått tillbaka sin rättsliga status kan de inte dra nytta av detta slags förmånliga behandling, som bara är tillgänglig för inkorporerade kyrkor.

B. Grundlagsbestämmelser

26. I den grundlag som gällde för Ungern den 1 januari 2012 stadgades följande:

Artikel VII

"(1) Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att välja eller byta religion eller annan övertygelse och frihet för envar att förkunna, avstå från att förkunna, ge uttryck för eller undervisa i sin religion eller annan övertygelse genom att utföra religiösa handlingar eller ceremonier eller annat, enskilt eller tillsammans med andra, offentligt eller privat.

(2) Staten ska vara skild från kyrkorna. Kyrkorna ska vara självständiga. Staten ska samarbeta med kyrkorna för att främja samhälleliga mål.

(3) De detaljerade reglerna för kyrkor ska regleras av en kardinallag."

27. Med tillämpning från och med den 1 april 2013, i enlighet med det fjärde tillägget till Ungerns grundlag, ändrades texten i artikel VII i grundlagen enligt följande:

Artikel VII

"(1) Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att välja eller byta religion eller annan övertygelse och frihet för envar att förkunna, avstå från att förkunna, ge uttryck för eller undervisa i sin religion eller annan övertygelse genom att utföra religiösa handlingar eller ceremonier eller annat, enskilt eller tillsammans med andra, offentligt eller privat.

(2) Parlamentet kan anta kardinallagar för att erkänna vissa organisationer som bedriver religiös verksamhet som kyrkor, vilka staten ska samarbeta med för att främja samhälleliga mål. Föreskrifterna i kardinallagar om erkännande av kyrkor kan bli föremål för ett författningsklagomål.

(3) Staten och kyrkor och andra organisationer som bedriver religiös verksamhet ska vara åtskilda. Kyrkor och andra organisationer som bedriver religiös verksamhet ska vara självständiga.

(4) De detaljerade reglerna för kyrkor ska regleras av en kardinallag. Som ett krav för erkännandet av en organisation som bedriver religiös verksamhet som en kyrka kan kardinallagen föreskriva en lång verksamhetstid, socialt stöd och lämplighet för samarbete för att främja samhälleliga mål."

28. Med tillämpning från och med den 1 oktober 2013, i enlighet med det femte tillägget till Ungerns grundlag, ändrades texten i artikel VII i grundlagen enligt följande:

Artikel VII

"(1) Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att välja eller byta religion eller annan övertygelse och frihet för envar att förkunna, avstå från att förkunna, ge uttryck för eller undervisa i sin religion eller annan övertygelse genom att utföra religiösa handlingar eller ceremonier eller annat, enskilt eller tillsammans med andra, offentligt eller privat.

(2) För att utöva sin religion får personer som har samma trosprinciper skapa trossamfund i organisationsformer som definieras i kardinallag.

(3) Staten ska vara skild från trossamfunden. Trossamfund ska vara självständiga.

(4) Staten och trossamfunden får samarbeta för att främja samhälleliga mål. Sådant samarbete ska inrättas genom beslut av parlamentet, på begäran av det berörda trossamfundet. Trossamfund som deltar i sådant samarbete ska drivas som inkorporerade kyrkor. Med avseende på deras medverkan i verksamheter för att främja samhälleliga mål ska staten ge de inkorporerade kyrkorna särskilda rättigheter.

(5) Gemensamma regler för trossamfund, villkoren för samarbetet, de inkorporerade kyrkorna och de detaljerade regler som styr dem ska definieras och regleras av en kardinallag."

C. Lagbestämmelser

29. De relevanta bestämmelserna i 2011 års kyrkolag, som gällde den 1 januari 2012, lyder som följer:

Religiös verksamhet

Avsnitt 6

"(1) För denna lags ändamål hänför sig religiös verksamhet till en uppsättning trossatser med inriktning på det översinnliga som har ett system av trosbaserade principer och vars lära är inriktad på tillvaron i dess helhet, och som fokuserar på människans hela väsen och fastställer specifika uppförandekoder som inte strider mot moral och mänsklig värdighet.

(2) Följande ska inte i sig själva anses som religiösa verksamheter:

(a) politisk verksamhet och lobbyverksamhet

(b) psykologisk och parapsykologisk verksamhet

(c) medicinsk verksamhet

(d) affärs-/entreprenörsverksamhet

(e) pedagogisk verksamhet

(f) utbildningsverksamhet

(g) högre utbildningsverksamhet

(h) hälso- och sjukvårdsverksamhet

(i) välgörenhetsverksamhet

(j) familje-, barn- eller ungdomsskyddsverksamhet

(k) kulturverksamhet

(l) idrottsverksamhet

(m) djurskydds-, miljöskydds- eller naturskyddsverksamhet

(n) IT-verksamhet som går utöver den informationsteknik som behövs för religionsbaserad verksamhet

(o) socialarbetesverksamheter"

Kyrkor

Avsnitt 7

"(1) Som kyrka, religiöst samfund eller trossamfund (som nedan kallas "kyrka") räknas en självständig organisation som består av fysiska personer som har samma trosprinciper, är självstyrande och drivs främst i syfte att bedriva religiös verksamhet. För denna lags ändamål räknas också religiösa samfund och trossamfund som kyrkor.

(2) Fysiska personer som bekänner sig till samma trosprinciper, har full rättslig handlingsförmåga och bor i Ungern kan starta en kyrka för att utöva sin religion. /.../

(4) De kyrkor som är erkända av parlamentet anges i tillägget till denna lag."

Avsnitt 8

"Staten får ingå avtal med kyrkor som har ett betydande socialt stöd, bevarar historiska och kulturella värden och stöder institutioner med inriktning på pedagogik, utbildning, högre utbildning, hälso- och sjukvård, välgörenhet, social verksamhet, skydd för familjer/barn/ungdomar, kultur eller idrott (som nedan kallas "verksamheter av allmänt intresse") för att säkerställa deras drift."

Avsnitt 9

"/.../ (2) Staten får beakta kyrkornas faktiska sociala roll och de verksamheter av allmänt intresse som bedrivs av dem när den inför ytterligare rättsregler relaterade till kyrkornas sociala roll och i upprätthållandet av relationer med dem."

Avsnitt 14

"(1) Representanten för ett samfund som främst bedriver religiös verksamhet (som nedan kallas ett "samfund") har befogenhet att ta initiativ till erkännandet av det representerade samfundet som en kyrka genom att inge ett dokument undertecknat av minst 1 000 personer, med tillämpning av reglerna för folkliga initiativ.

(2) Ett samfund ska erkännas som kyrka i följande fall:

(a) om det främst bedriver religiös verksamhet

(b) om det har en trosbekännelse och ceremonier som inbegriper kärnan i dess lära

(c) om det har varit verksamt internationellt i minst etthundra år, eller i organiserad form som ett samfund i Ungern i minst tjugo år, vilket inkluderar verksamhet som en kyrka registrerad enligt [1990 års kyrkolag] innan denna lags ikraftträdande

(d) om det har antagit en stadga, en stiftelseurkund och interna kyrkliga regler

(e) om det har utsett eller inrättat administrativa och representativa organ

(f) om dess representanter intygar att verksamheterna i den organisation som skapats av dem inte strider mot grundlagen, inte står i konflikt med någon rättsregel och inte kränker andras rättigheter och friheter

(g) om samfundet inte har ansetts utgöra ett hot mot statens säkerhet under sin verksamhet

(h) om dess lära och verksamheter inte kränker rätten till fysiskt och psykiskt välbefinnande, skyddet för liv eller mänsklig värdighet.

(3) Baserat på det folkliga initiativet ska parlamentsutskottet för religiösa frågor (som nedan kallas "utskottet") lämna in ett lagförslag till parlamentet om erkännande av samfundet som kyrka. Om de villkor som anges i underavsnitt (2) inte uppfylls ska utskottet ange detta i anslutning till lagförslaget.

(4) På utskottets begäran ska samfundet styrka att det uppfyller villkoren som anges i punkt (a) till (f) i underavsnitt (2). Utskottet ska begära ett yttrande från ordföranden för den ungerska vetenskapsakademin om uppfyllandet av de villkor som anges i punkt (a) till (c) i underavsnitt (2).

(5) Om parlamentet inte stöder erkännandet av ett samfund som kyrka i enlighet med det lagförslag som avses i underavsnitt (3) ska det beslut som fattas om detta publiceras i form av en parlamentsresolution. Inget folkligt initiativ med syfte att få ett samfund erkänt som kyrka får tas under en period av ett år efter publicerandet av denna resolution."

Avsnitt 15

"Det aktuella samfundet ska räknas som en kyrka från och med dagen då ändringen av denna lag i fråga om dess registrering träder i kraft."

Avsnitt 19

"/.../ (3) För att kunna nå sina mål ska kyrkor ha tillstånd att bedriva verksamheter som inte räknas som affärs- eller entreprenörsverksamheter, och ska också ha tillstånd att bedriva affärs- eller entreprenörsverksamheter vid sidan av sina kärnverksamheter. Vidare ska de ha tillstånd att starta företag och icke-statliga organisationer och vara delaktiga i dessa.

(4) Kyrkornas verksamheter och institutioner av allmänt intresse ska ha rätt till budgetmedel i samma utsträckning som statliga och lokala regeringsinstitutioner som bedriver liknande verksamheter. I dessa kyrkoinstitutioner ska anställningsvillkoren vara desamma som i den offentliga sektorn i fråga om löner, arbetstider och viloperioder.

(5) De centrala lönepolitiska åtgärder som gäller för statliga och lokala regeringsinstitutioner ska gälla för anställda i de kyrkoinstitutioner som avses i underavsnitt (4), i enlighet med samma villkor.

(6) Kyrkor kan få lagstadgad finansiering från centralregeringens hjälporgan, från program som finansieras med EU-medel eller på grundval av internationella avtal, genom ansökan eller utanför systemet för ansökningar, på grundval av ett specifikt beslut. /.../"

Avsnitt 20

"/.../ (4) Utöver de verksamheter som anges i avsnitt 6, underavsnitt (2), räknas inte följande som affärs- eller entreprenörsverksamhet när det gäller kyrkor:

(a) drift av institutioner med inriktning på religion, pedagogik, utbildning, högre utbildning, hälso- och sjukvård, välgörenhet, social verksamhet, skydd för familjer/barn/ungdomar, kultur eller idrott samt /.../ miljöskydd

(b) användning av semesterbostäder som en service till kyrkopersonal

(c) tillverkning eller försäljning av publikationer eller föremål av religiös natur som är nödvändiga för det religiösa livet

(d) delvist utnyttjande av fastigheter som används för kyrkliga ändamål

(e) drift av begravningsplatser

(f) försäljning av icke fysiska varor, föremål /.../ endast avsedda för verksamheter inom religion, pedagogik, utbildning, högre utbildning, hälso- och sjukvård, välgörenhet, social verksamhet, skydd för familjer/barn/ungdomar, kultur eller idrott eller miljöskydd, inräknat ersättning för kostnader för arbetskläder

(g) tillhandahållande av tjänster som utgör komplement till verksamheter inom religion, pedagogik, utbildning, högre utbildning, hälso- och sjukvård, välgörenhet, social verksamhet, skydd för familjer/barn/ungdomar, kultur eller idrott eller miljöskydd, eller användning utan vinstintresse av utrustning för dessa verksamheter

(h) tillverkning eller försäljning av produkter, manuskript, läroböcker, publikationer eller studier kopplade till fullgörandet av offentliga åtaganden som tagits över från statliga eller lokala myndigheter

(i) drift av pensionsinstitut eller pensionsfonder inrättade för kyrkopersonalens självförsörjning.

(5) Intäkterna från de verksamheter som anges i underavsnitt (4) ska specifikt omfatta följande:

(a) betalningar, avgifter och ersättningar för tjänster

(b) ersättningar, skadestånd, straffavgifter, böter och skatteåterbetalningar med anknytning till verksamheten

(c) /.../ bidrag utan återbetalningsskyldighet, bidrag som mottagits i anslutning till verksamheten och

(d) den andel ränta, utdelning och avkastning som betalas av finansinstitut och emittenter på insättningar och värdepapper som gjorts eller förvärvats genom användning av outnyttjade medel, i förhållande till intäkterna från verksamheter som inte räknas som affärs- eller entreprenörsverksamheter

(6) Kyrkor kan få skatteförmåner och andra liknande förmåner."

Avsnitt 23

"Kyrkor, i synnerhet kyrkobruk och ostörd kyrkoförvaltning, och kyrkobyggnader, begravningsplatser och andra helgedomar, ska få utökat skydd genom lagen om förseelser samt genom straffrätten."

Avsnitt 24

"(1) Inom undervisnings- eller utbildningsinstitutioner finansierade av statliga eller lokala myndigheter får kyrkor ge utbildning i religions- och moralfrågor i enlighet med studenternas och deras föräldrars behov; inom högre utbildningsinstitutioner får kyrkor bedriva religionsbaserad verksamhet. /.../ Kostnaderna för utbildning i religions- och moralfrågor ska täckas av staten, enligt en särskild lag eller enligt avtal med kyrkorna.

(2) Kyrkor får utföra prästtjänster i armén, på fängelser och på sjukhus, eller andra särskilda prästtjänster enligt vad som anges i lag."

Avsnitt 33

"(1) Ministern ska senast trettio dagar efter att denna lag trätt i kraft registrera de kyrkor som anges i tillägget till denna lag och de interna kyrkliga juridiska personer som fastställts av dem enligt avsnitt 11.

(2) Kyrkor som anges i tillägget och deras interna kyrkliga juridiska personer får fungera som kyrkor och som interna kyrkliga juridiska personer oavsett vilket datum de registrerades enligt underavsnitt (1). /.../"

Avsnitt 34

"/.../ (2) Fram till upphörandet av lag nr. C från 2011 om rätten till samvetsfrihet och religionsfrihet och den rättsliga statusen för kyrkor, kyrkosamfund och religiösa samfund, med undantag för de regler som styr folkliga initiativ, ska parlamentet mot bakgrund av de föreskrifter som styr erkännandet av kyrkor som anges i lag nr. C från 2011 /.../, fatta beslut senast den 29 februari 2012 om erkännande av kyrkor som inger ansökningar om erkännande till ministern i enlighet med denna lag, enligt det förfarande som anges i avsnitt 14, underavsnitt (4) och (5).

(3) Ministern ska publicera en lista över de kyrkor som anges i underavsnitt (2) ovan på ministeriets officiella webbplats.

(4) Om parlamentet vägrar att erkänna en kyrka i enlighet med underavsnitt (2) ska med avseende på denna och andra relevanta lagar denna kyrka räknas som en organisation enligt underavsnitt (1) från och med den 1 mars 2012, och avsnitt 35 till 37 ska gälla för den, med följande förbehåll:

(a) Erkännande som kyrka får ske på grundval av ett folkligt initiativ som tagits upp till ett år efter publicerandet av den parlamentsresolution som avses i avsnitt 14, underavsnitt (5).

(b) Den proceduråtgärd som anges i avsnitt 35, underavsnitt (1), måste inledas senast den 30 april 2012 och de villkor som anges i avsnitt 37, underavsnitt (2), måste uppfyllas senast den 31 augusti 2012.

(c) Datumet den 30 april ska beaktas vid tillämpning av avsnitt 35, underavsnitt (3), punkt (b).

(d) Datumet för rättsligt övertagande i enlighet med avsnitt 36, underavsnitt (1), ska vara den 1 mars 2012.

(e) Budgetfinansiering för kyrkliga ändamål får ges till de kyrkor som anges i underavsnitt (2) fram till den 29 februari 2012.

(5) Organisationen

(a) får initiera sin registrering som samfund i enlighet med avsnitt 35, och

(b) får, om den uppfyller de krav som anges i denna lag, initiera erkännande av samfundet som kyrka i enlighet med de föreskrifter som anges i kapitel III."

Avsnitt 35

"(1) Organisationen ska meddela sin avsikt att fortsätta eller avbryta sin verksamhet senast den 29 februari 2012, och om den avser att fortsätta med sin verksamhet ska den i enlighet med reglerna för samfund inleda ett förfarande för ändring av registrering. I fråga om detta ska avsnitt 37, underavsnitt (1), avsnitt 38 och avsnitt 63 punkt (a) och (c) i lag nr. CLXXXI från 2011 om domstolsregistrering av det civila samhällets organisationer och relaterade arbetsordningar gälla, med förbehållet att det möte vid vilket ändringen av registreringen ändras ska ska anses vara den konstituerande församlingen.

(2) Kraven för att organisationen ska registreras som en församling måste vara uppfyllda senast den 30 juni 2012. Om organisationen bedriver religiös verksamhet från den 1 januari 2012 i samma organisationsform som anges i dess interna kyrkliga regler som gällde den 31 december 2011 ska dock domstolen under registreringen av samfundet och vad gäller de krav som anges i avsnitt 62, underavsnitt (4), punkt (b) i lag nr. IV från 1959 om den civilrättsliga lagsamlingen avstå från att bedöma om organisationens stiftelseurkund följer de rättsliga bestämmelser som avser inrättandet och behörigheten för det högsta organet, det administrativa organet och det representativa organet. Om ovanstående tidsfrist inte efterlevs ska rätten att registreras förverkas. /.../"

Avsnitt 37

"(1) Med undantag för de fall som definieras i underavsnitt (3) får efter att denna lag trätt i kraft endast kyrkor som anges i tillägget ges budgetbidrag för kyrkliga ändamål.

(2) Med avseende på lag nr. CXXVI från 1996 om användning av en angiven andel av inkomstskatten för fysiska personer i enlighet med anvisningarna för skattebetalare ska organisationen anses vara ett samfund och ska ha rätt till den andel på en procent som får skänkas till samfund, förutsatt att den följer de villkor som föreskrivs i lagarna för samfund senast den 30 juni 2012.

(3) På grundval av ett avtal ska staten ge budgetbidrag för driften av följande institutioner som drivs av organisationen den 31 december 2011:

(a) fram till den 31 augusti 2012 för offentliga utbildningsinstitutioner

(b) fram till den 31 december 2012 för sociala institutioner."

Avsnitt 38

"(1) I efterlevnaden av de avtal som slutits med kyrkor som bedriver verksamheter av allmänt intresse ska regeringen granska dessa avtal och om så är lämpligt initiera tecknandet av nya avtal.

(2) Fram till den 31 december 2012 får regeringen sluta avtal om tillhandahållande av budgetfinansiering med organisationer som fullgör offentliga åtaganden som inte räknas som kyrkor enligt denna lag."

Avsnitt 50

"/.../ (3) Följande avsnitt 13 ska läggas till i lagen om finansiering av kyrkor:

‘Avsnitt 13: En organisation enligt avsnitt 34, underavsnitt (1) i lagen om finansiering av kyrkor ska 2012 ha rätt att få den kompletterande finansiering som anges i avsnitt 4, underavsnitt (3) om den har varit erkänd som kyrka av parlamentet fram till den 20 maj 2012.’"

Avsnitt 52

"Avsnitt 34 ska ersättas av följande bestämmelse:

‘Avsnitt 34 (1): Med undantag för de kyrkor som anges i tillägget och deras fristående organisationer som skapats för religiösa ändamål ska organisationer som registrerats i enlighet med [1990 års kyrkolag] och deras organisationer som skapats för religiösa ändamål (som nedan tillsammans kallas "organisationer") räknas som samfund från och med den 1 januari 2012. /.../’"

30. 2011 års kyrkolag ändrades flera gånger, särskilt den 1 augusti 2013. Efter dessa ändringar liknar de villkor som måste uppfyllas för att en organisation som bedriver religiös verksamhet ska få status som "inkorporerad kyrka" fortfarande de som infördes den 1 januari 2012, med följande skillnader: om organisationen har varit verksam i Ungern måste den bevisa att den har ett medlemsantal som motsvarar minst 0,1 procent av den nationella befolkningen i Ungern (ett krav som inte tillämpas på organisationer som har varit verksamma internationellt); vidare måste den bevisa att den har för avsikt och har långsiktig förmåga att samarbeta med staten för att främja mål av samhällsintresse. En organisations förmåga att samarbeta kan framgå av dess stadgar, dess medlemsantal, dess tidigare verksamhet och tillgången till dessa verksamheter för en stor del av befolkningen.

31. Förfarandet för erkännande som "inkorporerad kyrka" ändrades också. En begäran om erkännande måste inges till ministern med ansvar för religionsfrågor (i stället för till parlamentet). Ministern bedömer om organisationen uppfyller vissa lagstiftningsvillkor och fattar ett administrativt beslut som är öppet för domstolsprövning. Det slutliga beslutet meddelas till parlamentsutskottet för religiösa frågor, som i sin tur utreder organisationens avsikt och möjlighet att samarbeta med staten samt dess lärors och verksamheters överensstämmelse med andras rätt till fysiskt och psykiskt välbefinnande, skydd för liv och mänsklig värdighet. Parlamentsutskottet för statens säkerhet utreder vidare om organisationen har ansetts utgöra ett hot mot statens säkerhet. Organisationens representanter frågas ut av parlamentsutskottet för religiösa frågor. Om organisationen efter utskottets utredning befinns uppfylla alla lagstiftningsvillkor lämnar utskottet in ett förslag om tilldelning av status som "inkorporerad kyrka". I annat fall lämnar det in ett förslag om att begäran ska avslås, som måste innehålla en motivering. Parlamentet beslutar sedan om förslaget om tilldelning eller förslaget om avslag ska antas. Ett avslags lagenlighet kan överklagas till författningsdomstolen inom femton dagar.

32. 2011 års kyrkolag, med ändringar den 1 augusti 2013, lyder i de relevanta delarna som följer:

Religiösa verksamheter och gemensamma regler för ställningen som trossamfund

Avsnitt 6

"(1) Som trossamfund räknas en kyrka erkänd av parlamentet eller en organisation som bedriver religiös verksamhet. En kyrka erkänd av parlamentet är en inkorporerad kyrka.

(2) Ett trossamfund ska vara inrättat för och främst ägna sig åt religiösa verksamheter.

(3) Religiös verksamhet hänför sig till en uppsättning trossatser med inriktning på det översinnliga som har ett system av trosbaserade principer och vars lära är inriktad på tillvaron i dess helhet, och som fokuserar på människans hela väsen och fastställer specifika uppförandekoder.

(4) Följande ska inte i sig själva anses som religiösa verksamheter:

(a) politisk verksamhet och lobbyverksamhet

(b) psykologisk och parapsykologisk verksamhet

(c) medicinsk verksamhet

(d) affärs-/entreprenörsverksamhet

(e) pedagogisk verksamhet

(f) utbildningsverksamhet

(g) högre utbildningsverksamhet

(h) hälso- och sjukvårdsverksamhet

(i) välgörenhetsverksamhet

(j) familje-, barn- eller ungdomsskyddsverksamhet

(k) kulturverksamhet

(l) idrottsverksamhet

(m) djurskydds-, miljöskydds- eller naturskyddsverksamhet

(n) IT-verksamhet som går utöver den informationsteknik som behövs för religionsbaserad verksamhet

(o) socialarbetesverksamheter

(5) Ett trossamfund ska endast bedriva religiösa verksamheter som varken strider mot grundlagen eller är olagliga och som inte kränker andra samfunds rättigheter och friheter."

Avsnitt 7

"Ett trossamfund ska som egen beteckning få använda ordet ‘kyrka’ i sitt namn och vid hänvisning till sina verksamheter vars innehåll är baserat på dess trosprinciper. Namnet på en organisation som bedriver religiös verksamhet får inte innehålla någon hänvisning till ‘samfund’ som rättslig form."

Avsnitt 9

"(1) Regeringen får ingå avtal med trossamfund som har ett betydande socialt stöd, bevarar historiska och kulturella värden (antingen själva eller genom sina underordnade institutioner) och stöder institutioner med inriktning på pedagogik, utbildning, högre utbildning, hälso- och sjukvård, välgörenhet, social verksamhet, skydd för familjer/barn/ungdomar, kultur eller idrott för att säkerställa deras drift. /.../"

Organisation som bedriver religiös verksamhet

Avsnitt 9/A

"(1) Som en organisation som bedriver religiös verksamhet räknas ett samfund som består av fysiska personer som bekänner sig till samma trosprinciper och som enligt sina stadgar drivs i syfte att bedriva religiös verksamhet.

(2) De regler som styr samfunds verksamheter ska gälla i enlighet med detta för organisationer som bedriver religiös verksamhet, med de skillnader som anges i denna lag."

Avsnitt 9/B

"(1) Budapests överdomstol ska ha exklusiv behörighet att registrera organisationer som bedriver religiös verksamhet.

(2) När överdomstolen får in en begäran om registrering ska den kontrollera endast det följande:

(a) Att representanterna för organisationen har intygat att den är inrättad för att bedriva religiös verksamhet.

(b) Att den verksamhet som organisationen ska bedriva inte strider mot avsnitt 6, underavsnitt (4) och (5).

(c) Att organisationen grundades och dess stadgar godkändes av minst tio medlemmar.

(d) Att endast fysiska personer är medlemmar i organisationen och att stadgarna utesluter medlemskap för juridiska personer.

(3) Begäran om registrering får avvisas endast om organisationen inte uppfyller de krav som anges i underavsnitt (2), punkt (a) till (d) ovan.

(4) Stadgarna för organisationer som bedriver religiös verksamhet får reglera följande områden på ett sätt som skiljer sig från de regler som gäller för samfund:

(a) medlemskap i organisationen och utövande av medlemsrättigheter

(b) vilka personer, inklusive deras uppgifter och behörigheter, som har ett rättsförhållande med organisationen och har rätt att:

b.a anta och övervaka interna beslut om organisationens verksamhet eller

b.b administrera och representera organisationen."

(5) Organisationer som bedriver religiös verksamhet får slås samman endast med andra organisationer som bedriver religiös verksamhet."

Avsnitt 9/C

"(1) Den granskning av lagenlighet som åklagarmyndigheten gör av en organisation som bedriver religiös verksamhet ska endast utgöras av en kontroll av om organisationens verksamhet är i enlighet med avsnitt 6, underavsnitt (4) och (5). Om organisationen underlåter att följa dessa krav också efter en varning från åklagarmyndigheten kan den senare vidta rättsliga åtgärder mot organisationen.

(2) På begäran av åklagarmyndigheten kan domstolen:

(a) ålägga organisationen att återställa sin verksamhet till lagligt skick och avveckla den vid brist på efterlevnad

(b) avveckla organisationen om dess verksamhet strider mot grundlagen enligt författningsdomstolens mening."

Kyrklig juridisk person (Egyházi jogi személy)

Avsnitt 10

"De inkorporerade kyrkorna och deras interna kyrkliga juridiska personer ska vara kyrkliga juridiska personer."

Avsnitt 11

"(1) Som inkorporerad kyrka räknas en självständig organisation som är självstyrande och består av fysiska personer som bekänner sig till samma trosprinciper, som parlamentet ger en särskild offentligrättslig status som syftar till samarbete för att främja mål av samhällsintresse.

(2) Den inkorporerade kyrkan ska vara en juridisk person.

(3) Inkorporerade kyrkor ska ha lika rättigheter och skyldigheter.

(4) Inkorporerade kyrkor ska anges i tillägget till denna lag."

Person i ett trossamfunds tjänst

Avsnitt 13

"(1) Som kyrklig (egyházi személy) räknas en fysisk person som, enligt de interna reglerna i en inkorporerad kyrka ägnar sig åt prästerlig verksamhet inom ramen för ett specifikt kyrkligt, arbetsrelaterat eller annat förhållande.

(2) Kyrkliga personer ska ha rätt att hemlighålla all personlig information som de får tillgång till under kyrkotjänstgöringen för de statliga myndigheterna.

(3) Kyrkliga personer ska få utökat skydd genom lagen om förseelser och genom straffrätten."

Avsnitt 13/A

"(1) En yrkesarbetande präst i en organisation som bedriver religiös verksamhet ska vara en fysisk person som tjänstgör i organisationen och utför sitt arbete inom ramen för ett anställningsförhållande.

(2) Avsnitt 13(2) och (3) ska gälla för de yrkesarbetande prästerna i organisationer som bedriver religiös verksamhet."

Villkor för erkännande som kyrka

Avsnitt 14

"(1) En organisation som bedriver religiös verksamhet ska erkännas som kyrka av parlamentet på följande villkor:

(a) om den främst bedriver religiös verksamhet

(b) om den har en trosbekännelse och ceremonier som inbegriper kärnan i dess lära

(c) om den har varit verksam:

c.a internationellt i minst etthundra år eller

c.b i organiserad form som ett trossamfund i Ungern i minst tjugo år och den har ett medlemsantal som uppgår till minst 0,1 procent av den nationella befolkningen

(d) om den har antagit interna kyrkliga regler

(e) om den har utsett eller inrättat administrativa och representativa organ

(f) om dess representanter intygar att verksamheterna i den organisation som skapats av dem inte strider mot underavsnitt (4) och (5) i avsnitt 6

(g) om dess lära och verksamheter inte kränker rätten till fysiskt och psykiskt välbefinnande, skyddet för liv och mänsklig värdighet

(h) om samfundet inte har ansetts utgöra ett hot mot statens säkerhet under sin verksamhet och

(i) om dess avsikt och långsiktiga förmåga att samarbeta för att främja mål av samhällsintresse framgår särskilt av dess stadgar, dess medlemsantal, dess tidigare verksamhet på de områden som anges i avsnitt 9(1) och tillgången till dessa verksamheter för en stor del av befolkningen."

Regler för trossamfunds funktion

Avsnitt 19

"(1) Trossamfund ska fungera enligt sina interna regler, trosprinciper och ceremonier.

(2) Trossamfund kan medverka till att forma sociala värderingar. I detta syfte får samfundet (antingen självt eller genom en institution som det skapar för detta ändamål) också bedriva de verksamheter som anges i avsnitt 9(1) som inte är lagligen förbehållna staten eller en statlig institution. /.../

(5) Trossamfund får fritt ingå civilrättsliga förhållanden; de får skapa företag och icke-statliga organisationer och medverka i dessa."

Avsnitt 19/A

"(3) På grundval av lagbestämmelser kan kyrkor få lagstadgad finansiering från centralregeringens hjälporgan, från program som finansieras med EU-medel eller på grundval av internationella avtal, genom ansökan eller utanför systemet för ansökningar, på grundval av ett specifikt beslut. /.../"

Avsnitt 19/C

"Trossamfund, kyrkobyggnader, begravningsplatser och andra helgedomar ska få utökat skydd genom lagen om förseelser samt genom straffrätten, särskilt för att säkerställa ostört genomförande av ceremonier och verksamhet enligt interna regler."

Regler för kyrkliga juridiska personers funktion

Avsnitt 20

"(1) Kyrkliga juridiska personer som bedriver verksamheter av allmänt intresse relaterade till de områden som anges i avsnitt 9(1) ska ha rätt till budgetmedel i samma utsträckning som statliga och lokala regeringsinstitutioner som bedriver liknande verksamheter.

(2) Anställningsvillkoren inom kyrkliga juridiska personer som bedriver de verksamheter som anges i avsnitt 9(1) ska vara desamma som i den offentliga sektorn i fråga om löner, arbetstider och viloperioder. De centrala lönepolitiska åtgärder som gäller för anställda i statliga och lokala regeringsinstitutioner ska gälla för anställda i kyrkliga juridiska personer, i enlighet med samma villkor.

(3) Med avseende på samarbete för att främja mål av samhällsintresse får kyrkliga juridiska personer ges skatteförmåner eller andra liknande förmåner."

Avsnitt 21

"(1) Med avseende på samarbete för att främja mål av samhällsintresse får kyrkliga juridiska personer i enlighet med lagstiftningsregler anordna religionsundervisning på utbildningsinstitutioner som drivs av staten, av den lokala förvaltningen eller av lokala minoritetsregeringar, liksom på högre utbildningsinstitutioner som har stöd från staten eller en nationell minoritetsregering. /.../

(3) Kostnaderna för religionsundervisningen /.../ ska täckas av staten, på grundval av lagstiftningsregler eller enligt avtal med en inkorporerad kyrka."

Avsnitt 22

"(1) För att kunna nå sina mål ska kyrkliga juridiska personer ha tillstånd att bedriva verksamheter som inte räknas som affärs- eller entreprenörsverksamheter, och ska också ha tillstånd att bedriva affärs- eller entreprenörsverksamheter vid sidan av sina kärnverksamheter, också utöver de gränser som anges i avsnitt 19(5).

(2) Följande ska inte räknas som affärs- eller entreprenörsverksamheter i fråga om kyrkliga juridiska personer:

(a) drift av institutioner med inriktning på religion, pedagogik, utbildning, högre utbildning, hälso- och sjukvård, välgörenhet, social verksamhet, skydd för familjer/barn/ungdomar, kultur eller idrott samt /.../ miljöskydd

(b) användning av semesterbostäder som en service till kyrkopersonal

(c) tillverkning eller försäljning av publikationer eller föremål av religiös natur som är nödvändiga för det religiösa livet

(d) delvist utnyttjande av fastigheter som används för kyrkliga ändamål

(e) drift av begravningsplatser

(f) försäljning av icke-fysiska varor, föremål /.../ endast avsedda för verksamheter inom religion, pedagogik, utbildning, högre utbildning, hälso- och sjukvård, välgörenhet, social verksamhet, skydd för familjer/barn/ungdomar, kultur eller idrott eller miljöskydd, inräknat ersättning för kostnader för arbetskläder

(g) tillhandahållande av tjänster som utgör komplement till verksamheter inom religion, pedagogik, utbildning, högre utbildning, hälso- och sjukvård, välgörenhet, social verksamhet, skydd för familjer/barn/ungdomar, kultur eller idrott eller miljöskydd, eller användning utan vinstintresse av utrustning för dessa verksamheter

(h) tillverkning eller försäljning av produkter, manuskript, läroböcker, publikationer eller studier kopplade till fullgörandet av offentliga åtaganden som tagits över från statliga eller lokala myndigheter

(i) drift av pensionsinstitut eller pensionsfonder inrättade för kyrkopersonalens självförsörjning

(j) tillstånd för en en tredje part att använda den kyrkliga personens namn, förkortade namn, vanligen använda benämning, emblem eller logotyp.

(3) Intäkterna från de verksamheter som anges i underavsnitt (2) ska specifikt omfatta följande:

(a) betalningar, avgifter och ersättning för tjänster

(b) ersättningar, skadestånd, straffavgifter, böter och skatteåterbetalningar med anknytning till verksamheten

(c) /.../ bidrag utan återbetalningsskyldighet, bidrag som mottagits i anslutning till verksamheten och

(d) den andel ränta, utdelning och avkastning som betalas av finansinstitut och emittenter på insättningar och värdepapper som gjorts eller förvärvats genom användning av outnyttjade medel, i förhållande till intäkterna från verksamheter som inte räknas som affärs- eller entreprenörsverksamheter."

Avsnitt 24

"Inkorporerade kyrkor får utföra prästtjänster i armén, på fängelser och på sjukhus, eller andra särskilda prästtjänster enligt vad som anges i lagbestämmelser."

33. Lag nr. XXXII från 1991 om fastställande av ägande av tidigare kyrkoegendom stadgar följande:

Inledning

"/.../ Partistaten, som var baserad på ett i princip uteslutande materialistiskt och ateistiskt synsätt, begränsade kyrkornas konfessionella liv och sociala roll till ett absolut minimum genom att konfiskera deras tillgångar och avveckla större delen av deras organisationer samt genom andra maktmedel stå för en kontinuerlig kränkning av rättigheter.

I ett Ungern baserat på rättssäkerhet kan kyrkor återigen fritt och obehindrat fullgöra sin samhälleliga roll; dock har de inte de ekonomiska resurser som behövs.

Redan i lag nr. IV från 1990 om kyrkor /.../ nämndes det faktum att ungerska kyrkor utöver sina konfessionella verksamheter utför viktiga uppgifter i landet, särskilt genom verksamheter med inriktning på kultur, utbildning, social- och hälso- och sjukvård samt främjande av nationell identitet. Vid denna tid var det dock ännu inte möjligt att skapa de materiella och ekonomiska tillgångar som behövs för dessa uppgifter.

För att åtminstone delvis råda bot på de allvarliga kränkningar som skett och för att skapa de ekonomiska och materiella villkor som behövs för att kyrkorna ska kunna fortsätta med sina verksamheter antar parlamentet härmed följande lag i syfte att fastställa ägandet av tidigare kyrkoegendom:"

Lag nr. CXXIV från 1997 om finansiering av kyrkornas religiösa verksamheter samt verksamheter av allmänt intresse ("lagen om finansiering av kyrkor") stadgar följande:

Inledning

"Med erkännande av de ungerska kyrkornas tusenåriga arbete i nationens liv och intresse,

med beaktande av de religiösa övertygelsernas vikt i det ungerska samhället,

med hänsyn till det faktum att de ungerska kyrkorna utsattes för åtgärder som berövade dem deras rättigheter efter 1945,

med övervägande av kraven på åtskillnad av stat och kyrka samt behovet av att de samarbetar för att främja samhälleliga mål,

antar parlamentet härmed följande lag: /.../"

Avsnitt 1

"Denna lag ska gälla för inkorporerade kyrkor, religiösa samfund och trossamfund /.../ enligt betydelsen av [2011 års kyrkolag]." Avsnitt 4

"(1) Inkorporerade kyrkor ska enligt de detaljerade bestämmelserna i en särskild lag ha rätt till en procent av inkomstskatten för fysiska personer från de enskilda personer som skänker sin skatt för detta ändamål. Inkorporerade kyrkor får använda detta belopp enligt sina interna regler.

(2) Utöver [ovanstående] belopp /.../ ska inkorporerade kyrkor ha rätt till ytterligare bidrag enligt vad som anges i underavsnitt (3) och (4) nedan.

(3) Om totalsumman av det bidrag som de inkorporerade kyrkorna har rätt till enligt underavsnitt (1) inte uppgår till 0,9 procent av den inkomstskatt för fysiska personer som deklarerats det aktuella året (beräknat i förhållande till den konsoliderade skattebasen och efter avdrag för tillämpliga skattelättnader) ska det faktiska bidragsbelopp som ska överföras till de inkorporerade kyrkorna kompletteras ur statsbudgeten till den ovannämnda omfattningen.

(4) Inkorporerade kyrkor ska ha rätt till bidraget i förhållande till det antal enskilda personer som skänkt en procent av sin inkomstskatt för fysiska personer till dem."

Avsnitt 6

"(1) Inkorporerade kyrkor ska ha rätt till ytterligare bidrag (nedan: ‘tilläggsbidrag’) baserat på beslut av de personer som fått offentligt uppdrag att anskaffa dessa tjänster från institutioner som drivs av inkorporerade kyrkor. /.../"

D. Författningsdomstolens rättspraxis

34. Beslut nr. 6/2013 (III. 1.) av författningsdomstolen innehåller följande avsnitt:

"[131] I grundlagen fastslås principen om åtskillnad (självständighet) för kyrkor och stat i samband med religionsfrihet. Förutom att detta är en av grundprinciperna för en sekulär stats funktionssätt är det också en av garantierna för religionsfrihet.

[134] /.../ Grundlagen garanterar att ‘trossamfund (utöver andra institutionsformer som föreslås i lagen om samfund) fritt får använda sig av den den rättsliga status som i den nationella rätten anges som den för en "kyrka". Genom att möjliggöra denna rättsliga form erkänner staten kyrkors unika egenskaper och gör det möjligt för dem att finna sin plats i rättsordningen /.../’

[141] /.../ Därför kan parlamentet inte besluta, enligt grundlagen, om att avskaffa den särskilda rättsliga formen ‘kyrka’ för trossamfund. Det skulle strida mot grundlagen om trossamfund bara kunde fungera antingen som samfund eller som andra juridiska personer som kan skapas av vilken grupp personer som helst, också utan religiöst sammanhang. Avsaknad av en särskild rättslig form som ger ökad självständighet för utövandet av religionsfrihet skulle vara grundlagsstridig.

[143] 2.3. I sakfrågor förlitar sig staten på självdefiniering av religioner och trossamfund. Dock kan den i enlighet med religionsfriheten och rätten att utöva en religion i gemenskap definiera objektiva och rimliga villkor för erkännande som en särskild juridisk person, alltså en ‘kyrka’. I synnerhet kan sådana villkor inkludera ett minsta antal medlemmar för att ansöka om erkännande, eller en kortaste verksamhetstid.

[146] 2.4. Mot bakgrund av ovannämnda överväganden kan staten reglera villkoren för att medge ställning som juridisk person för organisationer och samfund som skapats i enlighet med religionsfriheten genom regler där man beaktar den specifika karaktären på den organisation eller det samfund som berörs. Författningsdomstolen vill dock påpeka följande /.../: ‘det skulle ge upphov till /.../ problem med författningsenlighet om den lagstiftande församlingen skulle ge möjlighet att bli en juridisk person eller att skapa en specifik juridisk person för vissa organisationer och samtidigt godtyckligt utesluta andra i en jämförbar situation eller göra det oproportionerligt svårt för dem att få en sådan rättslig status’ /.../

[152] Staten har ett relativt stort tolkningsutrymme (inom grundlagens gränser) för att definiera mål av samhällsintresse. I allmänhet måste inte staten samarbeta för att nå de mål som definierats av en kyrka eller ett trossamfund om den inte i övrigt har förbundit sig att utföra uppgifter på detta område.

[153] Staten har också ett stort tolkningsutrymme för att ge ekonomiska bidrag, förmåner och dispenser till kyrkor, då staten har befogenhet att hävda principen om balanserad, tydlig och hållbar budgethantering /.../ enligt artikel N i grundlagen. Författningsdomstolen vill dock betona att staten när den tilldelar sådana bidrag särskilt måste uppmärksamma de särskilda krav som religionsfriheten ställer, och måste se till att inga av kyrkorna diskrimineras i förhållande till kyrkor och organisationer i liknande ställning [se artikel VII och XV i grundlagen].

[155] Det finns ingen författningsmässig förpliktelse att ge alla kyrkor liknande stöd. Staten måste inte heller samarbeta på samma sätt med alla kyrkor. Praktiska skillnader i säkerställandet av rättigheter relaterade till religionsfrihet förblir författningsenliga i den utsträckning de inte är resultatet av ett diskriminerande förfarande. Statens neutralitet måste upprätthållas, när det gäller statens utförande av uppgifter av samhällsintresse, tilldelning av bidrag till kyrkor och obligatoriskt samhälleligt samarbete mellan staten och kyrkorna.

[156] /.../ [S]taten måste enligt författningen säkerställa att trossamfund har möjlighet att få särskild kyrkostatus (som gör att de kan fungera oberoende), och andra stöd som ges till kyrkor, på ett sätt som står i överensstämmelse med religionsfriheten och det aktuella stödet, på objektiva och rimliga villkor, i rättvisa förfaranden som uppfyller kraven i artikel XXIV och XXVIII i grundlagen, och med möjlighet till rättsmedel. /.../

[158] /.../ Författningsdomstolen har dragit slutsatsen, även om det finns likheter i regleringen av rättigheterna för inkorporerade kyrkor och religiösa samfund, att 2011 års kyrkolag också innehåller flera viktiga skillnader. En icke‑uttömmande lista över dem följer.

[159] Fram till [den 20 december 2011] /.../ gällde de regler som gav utökad självständighet för inkorporerade kyrkor och rätt för kyrkliga personer att hemlighålla all personlig information som de får tillgång till under den prästerliga verksamheten för de statliga myndigheterna också i enlighet med detta för den religiösa verksamheten i de religiösa samfund som utan framgång ansökt hos ministern om kyrkostatus. /.../ Enligt 2011 års kyrkolag har religiösa samfund som därefter utan framgång ansökte om kyrkostatus dock inte längre rätt till dessa garantier.

[160] Sedan ikraftträdandet av 2011 års kyrkolag får budgetbidrag bara ges till inkorporerade kyrkor (med undantag för vissa bidrag som kan förlängas med ett år enligt specifika avtal).

[161] Enligt lag nr. CXXVI från 1997 om användning av en angiven andel av inkomstskatt för fysiska personer i enlighet med anvisningarna för skattebetalare anses religiösa samfund vara samfund i enlighet med 2011 års kyrkolag. Därmed kan de ha rätt till den del av inkomstskatten för fysiska personer som får skänkas till samfund. /.../ [D]essa samfund anses också vara förmånstagare, men inte till religiösa bidrag /.../

[162] Inkorporerade kyrkor får använda gåvor för att ge sina präster som utför religiösa tjänster och ceremonier /.../ en inkomst som är befriad från inkomstskatt för fysiska personer. /.../

[163] I lagen om finansiering av kyrkor fastställs att arkiv, bibliotek och museer för [inkorporerade] kyrkor är berättigade till /.../ ett bidrag enligt samma förutsättningar som de institutioner som drivs av staten.

[164] [Inkorporerade] kyrkors institutioner och verksamheter av allmänt intresse har rätt till budgetmedel i samma utsträckning som statliga och lokala regeringsinstitutioner som bedriver liknande verksamheter. I dessa kyrkoinstitutioner måste anställningsvillkoren vara desamma som i den offentliga sektorn i fråga om löner, arbetstider och viloperioder. De centrala lönepolitiska åtgärder som gäller för anställda i statliga och lokala regeringsinstitutioner gäller också för anställda i kyrkoinstitutioner, i enlighet med samma villkor. /.../

[165] De statliga myndigheterna får inte granska de [inkorporerade] kyrkornas religionsrelaterade intäkter och användningen av dessa intäkter. /.../

[166] Kostnaderna för utbildning i religions- och moralfrågor täcks av staten, enligt en särskild lag eller enligt avtal med [de inkorporerade] kyrkorna.

[167] Mot bakgrund av det ovannämnda fastslår författningsdomstolen att den gällande lagstiftningen ger inkorporerade kyrkor ytterligare rättigheter som ger dem en väsentligt mycket förmånligare situation jämfört med religiösa samfund och underlättar deras religiösa och ekonomiska funktion och därmed främjar deras religionsfrihet. /.../

[181] En organisations status som kyrka utgör inte en ‘förvärvad rättighet’ som skyddas av grundlagen, i den bemärkelsen att den kan granskas och möjligen dras in om det senare framkommer att villkoren för att ge den inte uppfylldes. /.../ [D]et är ett författningskrav att, på ett liknande sätt som vid förfaranden för förvärvande av kyrkostatus, granskningen av en sådan status också måste vara rättvis och ge möjlighet till rättsmedel.

[196] När parlamentet beslutar att ge status som kyrka till trossamfund som begär den lagstiftar det inte, utan tillämpar lagen (som en ‘myndighet’ enligt betydelsen i artikel XXIV i grundlagen), eftersom det beslutar om sökandens rättigheter i ett specifikt fall. /.../

[200] Författningsdomstolen har tidigare slagit fast att risken för att någon form av politisk bedömning görs i samband med erkännandet av kyrkor inte kan uteslutas /.../

[212] Av de ovannämnda skälen fastslår författningsdomstolen att avsnitt 14, underavsnitt (1) och (3) till (5) liksom avsnitt 34, underavsnitt (2) och (4) i 2011 års kyrkolag inte uppfyller de krav som härrör från rätten till en rättvis rättegång och rätten till ett rättsmedel, och att lagen därmed leder till en kränkning av religionsfriheten och av förbudet mot diskriminering. Därför strider de ovannämnda föreskrifterna mot grundlagen.

[215] /.../ [A]v detta skäl beslutar författningsdomstolen om retroaktivt upphävande av avsnitt 14, underavsnitt (3) till (5) i 2011 års kyrkolag från och med den 1 januari 2012, när förordningen trädde i kraft.

[222] I allmänhet gjordes kyrkor registrerade enligt [1990 års kyrkolag] och deras underordnade självständiga organisationer som skapats för religiösa ändamål om ex lege till samfund genom avsnitt 34(1) i 2011 års kyrkolag (gällande mellan den 1 januari 2012 och den 31 augusti 2012).

[224] /.../ [Författningsdomstolen] förklarar avsnitt 34(1) (gällande mellan den 1 januari 2012 och den 31 augusti 2012) i 2011 års kyrkolag som icke tillämpligt med retroaktiv verkan för sökandena."

35. I avsnitt 34(1) i 2011 års kyrkolag fastställdes att alla kyrkor och religiösa organisationer från och med den 1 januari 2012 skulle anses vara samfund, med undantag för dem som "anges i tillägget till lagen" av parlamentet. Trots att endast detta godtyckliga erkännande och uppräknande av privilegierade kyrkor befanns vara grundlagsstridigt beslutade författningsdomstolen att upphäva hela underavsnitt (1) i avsnitt 34, och inte bara formuleringen "anges i tillägget", för rättssäkerhetens skull.

III. PROTOKOLL FRÅN MÖTEN I PARLAMENTSUTSKOTTET FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER SAMT MINORITETS-, CIVIL- OCH RELIGIONSFRÅGOR

36. De relevanta utdragen från protokollet från mötet den 10 februari 2012 lyder som följer:

"ORDFÖRANDE [DR T. LUKÁCS (KDNP – Kristdemokratiska Folkpartiet)]: /.../ Genom den lag som antagits av parlamentet garanteras religionsfriheten fullständigt i Ungern både som en individuell och en gemensam rättighet. Jag skulle vilja tillägga att friheten att utöva religion i samhället på ett sätt till och med har utökats, eftersom när det gäller juridiska personer i dag så få som tio medlemmar, att jämföra med de tidigare etthundra som krävdes, får utöva sina gemensamma rättigheter enligt lagen om samfund; samfund har också rätt till enprocentsgåvor, och om de driver institutioner får staten teckna avtal med dem. Enligt den europeiska modellen har alltså statusen som kyrka ingen direkt koppling till religionsfrihet. När vi genomför denna ändring kommer enheter med kyrkostatus att inkludera 97 procent av alla personer som säger sig vara religiösa – jag kommer att kunna ge exakta siffror när 2011 års folkräkning är klar. /.../

Det finns elva länder i Europa där status som kyrka ges av ett ministerium, av ett statligt organ eller av parlamentet. /.../ Vi kan ge stöd till denna kyrkostatus med gott samvete. /.../ Detta betyder naturligtvis inte att andra trossamfund ur formell synvinkel inte uppfyller villkoren eller att andra kyrkor inte kan ges denna status i senare förfaranden. /.../

Som tidigare nämnts har det varit en prioriterad målsättning att ge kyrkostatus till protestantiska samfund av internationell betydelse och till representanter för världsreligionerna i Ungern. /.../ Som jag har sagt betraktar vi inte denna fråga som definitivt avslutad. Om någon i framtiden bevisar en social roll, medlemsantal eller internationell betydelse av vikt och begär status som kyrka ska vi hantera frågan i enlighet med det förfarande som föreskrivs av lagen. /.../

Det antal enheter som fram till den 20 december ansökte hos det offentliga förvaltnings- och justitieministeriet om att få behålla sin status som kyrka var 84 eller 85. /.../ Av dem uppfyllde 34 utan tvekan kravet på tjugo års registrering eller har ingett intyg från sin internationella organisation på uppfyllandet av hundraårskravet. Bland dem har dessa tretton valts ut. /.../

Slovakien ändrade en liknande lag förra året och erkände sammanlagt 14 kyrkor, så att 20 000 medlemmar fick status som kyrka. Jag vill tillägga att det i England och Sverige bara finns en kyrka [sic]. Så i Europa finns alla möjliga olika slags [regler]. /.../

P. HARRACH (KDNP): /.../ Jag skulle bara vilja göra ett kort tillägg om politiska beslut. Politiska beslut är inte djävulens verk, utan ställningstaganden gjorda av statens ledare på grundval av sociala överväganden. Låt oss klargöra att frågan om autenticitet varken kan utredas av parlamentet eller av någon annan politisk organisation, eftersom bedömningen av förhållandet mellan Gud och människan eller av öppenheten för det översinnliga inte ligger inom deras kompetensområde. Staten kan bara klassificera trossamfund som organisationer, alltså bara hantera deras sociala roll. Eller, för att formulera det mycket avgränsat, deras roll som bevarare av institutioner, eftersom denna fråga ur praktisk synvinkel gäller bidrag som ges till kyrkor. Religionsfriheten är helt skyddad och oförminskad, och detta garanteras enligt lagen, oavsett om religionsutövandet sker i ett samfund eller i en ‘kyrka’. /.../

ORDFÖRANDEN: /.../ I Ungern finns ett fullständigt skydd för trossamfundens frihet. Tilldelning av status som kyrka är en enskild rättsfråga nästan överallt i Europa, där i vissa länder, till exempel England och Sverige – som vanligen kallas demokratiska stater – endast en ‘kyrka’ erkänns. På större delen av den europeiska kontinenten används detta system med två nivåer. Status som kyrka är inte en rättighet som ska tillerkännas alla. Enligt beslut nr. 8/1993 i författningsdomstolen får den lagstiftande församlingen göra skillnad mellan olika kyrkor på grundval av deras sociala betydelse, deras historiska roll, den roll de spelar i landet och på andra grunder. Detta är precis vad som har gjorts här.

P. HARRACH: /.../ Att fatta beslut om trossamfunds sociala funktion är dock en uppgift för parlamentet, och det är en allmän europeisk praxis."

37. De relevanta utdragen från protokollet från mötet den 13 februari 2012 lyder som följer:

"ORDFÖRANDEN: /.../ Enligt den antagna lagen är det ingen rättighet att få status som kyrka. /.../ De fem världsreligionernas representation i Ungern är säkrad. /.../ De buddhistiska kyrkorna ingick en överenskommelse med varandra som gjorde tolkningen mycket enklare för oss, och en liknande avsikt finns också i de islamiska samfunden. Detta är bra eftersom vi inte skulle kunna analysera buddhismen eller islam lika djupgående som de själva kan. /.../

Vissa kyrkor och trossamfund har under tiden ingett skrivelser till utskottet eller till det offentliga förvaltnings- och justitieministeriet om att de inte vill få kyrkostatus. Med beaktande av deras skrivelser har de inte inkluderats i denna lista. Ett annat kyrkosamfund har lämnat in ett uttalande till MTI [den ungerska nyhetsbyrån] enligt vilket det inte skulle begära status som kyrka. Jag kan dock inte acceptera detta som ett giltigt rättsligt uttalande. Jag skulle bara kunna acceptera det om de skulle göra en framställan med liknande innebörd till utskottet eller till det offentliga förvaltnings- och justitieministeriet. /.../

/.../

År 1947 avbröts den rättsliga kontinuiteten i Ungern. Efter ikraftträdandet av 1947 års lag och inrättandet av statskontoret för kyrkofrågor förändrades kyrkans verksamhet fullständigt, då kyrkor drevs enligt påbud från Moskva och följde anvisningarna därifrån. /.../

Vi bestämde oss därför för att återgå till den situation som rådde före 1947, och den aktuella listan baserades på den lag från 1895 som antagits av parlamentet. Naturligtvis med ett undantag /.../ och detta undantag var – i sociologisk bemärkelse, i fråga om medlemskap – den tredje största kyrkan i dag. Den nutida logiken är baserad på förutsättningen att om vi förväntar oss att de – mestadels – kristna kyrkorna inte ska förföljas i Europa eller andra delar av världen så bör vi ge kyrkostatus till representanter för de stora världsreligionerna i Ungern. /.../"

38. De relevanta utdragen från protokollet från mötet den 14 februari 2012 lyder som följer:

"ORDFÖRANDEN: /.../ I fråga om efterlevnad av kraven vill jag betona att jag anser att det i dessa översiktliga förfaranden, där dokumentationen om 85 kyrkor måste granskas, finns vissa [högst diskutabla] frågor /.../ som inte kan [klargöras] i de aktuella förfarandena /.../

Därför bör det stå klart för alla att det vi vill göra för tillfället är att ge [kyrkostatus till] autentiska inrikes representanter för de stora världsreligionerna, medan autenticiteten och sanningshalten i deras intyg återstår att utreda /.../"

IV. RELEVANT INTERNATIONELLT MATERIAL

39. I allmän kommentar 22 (FN- dok. HRI/GEN/1/Rev.1 i 35 (1994)) sade FN:s råd för mänskliga rättigheter i relevanta delar följande:

"2. Artikel 18 skyddar teistiska, icke-teistiska och ateistiska övertygelser, liksom rätten att inte bekänna sig till någon religion eller ha någon viss övertygelse. Termerna ‘övertygelse’ och ‘religion’ ska uppfattas allmänt. Tillämpningen av artikel 18 är inte begränsad till traditionella religioner eller till religioner och övertygelser med hävdvunna kännetecken eller bruk som liknar de som finns i traditionella religioner. Utskottet ser därför med oro på varje tendens att diskriminera religioner eller övertygelser oavsett skäl, bland annat på grund av att de är nyetablerade eller representerar religiösa minoriteter som kan vara utsatta för fientlighet från ett förhärskande trossamfund.

/.../

4. /.../ [U]tövande av och undervisning om religioner eller övertygelser inbegriper handlingar som är väsentliga för religiösa gruppers grundläggande verksamhet, såsom frihet att välja religiösa ledare, präster och lärare, frihet att etablera seminarier eller religiösa skolor och frihet att utarbeta och distribuera religiösa texter eller publikationer.

/.../"

40. Europeiska kommissionen för demokrati genom lag ("Venedigkommissionen") sade följande i sitt yttrande om 2011 års kyrkolag (antaget av Venedigkommissionen vid dess 90:e plenarsession (Venedig den 16–17 mars 2012)) (fotnoter utelämnade):

"/.../ 18. Venedigkommissionen vill påminna om att rätten till religionsfrihet och samvetsfrihet omfattar mer än att bara ge privilegier, statsbidrag och skatteförmåner till erkända kyrkor. Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet är en av hörnstenarna i ett ‘demokratisamhälle’. Detta är så viktigt att det inte kan förringas överhuvudtaget och inte kan begränsas med hänsyn till rikets säkerhet.

19. Tanke-, samvets- och religionsfriheten (artikel 9 ECHR och 18 ICCPR) är en komplex rättighet som hör nära samman med och måste tolkas tillsammans med föreningsfriheten (artikel 11 ECHR och 22 ICCPR) och rätten till likabehandling (artikel 14 ECHR och 26 ICCPR).

/.../

28. I avsnitt 7.1 i lagen sägs följande: ‘Som kyrka, samfund eller trossamfund (som nedan kallas "kyrka") räknas en självständig organisation som är erkänd av nationalförsamlingen och består av fysiska personer som har samma trosprinciper, är självstyrande och drivs främst i syfte att bedriva religiös verksamhet.’

/.../

32. Därför bedömer Venedigkommissionen att kravet i lagen på att få erkännande av det ungerska parlamentet som ett villkor för att starta en kyrka som en inskränkning av religionsfriheten.

33. /.../ Enligt Venedigkommissionens åsikt kan det ifrågasättas om ett krav på att ha fått erkännande i förväg av en tvåtredjedelsmajoritet av det ungerska parlamentet för att starta en kyrka i Ungern är berättigat med tanke på internationella normer.

/.../

39. Venedigkommissionen har redan hävdat i ett annat sammanhang att rimlig tillgång till en status som juridisk person med lämplig flexibilitet för att inrymma de olikartade organisationsformerna i olika samfund är en central beståndsdel i friheten att utöva sin religion.

40. Lika viktigt är att en person, om den är organiserad som en sådan, måste kunna ‘bedriva alla slags religiösa verksamheter och verksamheter som normalt bedrivs av registrerade icke-statliga juridiska personer’.

/.../

52. Dock kan villkoren om [medlemskap] bli ett hinder för erkännande av små religiösa grupper. Svårigheten uppstår främst för religiösa grupper som är teologiskt organiserade inte som en omfattande kyrka, utan i enskilda församlingar. Vissa av dessa församlingar kan vara relativt små, så att det kan bli svårt att få 1 000 enskilda personer att skriva under det nödvändiga dokumentet. /.../

53. Även om det inte krävs uttryckligen i lagen att endast medlemmar i ett trossamfund skriver under dokumentet är det uppenbart att detta villkor utgör ett hinder för små religiösa grupper att dra nytta av det skydd som lagen ger.

54. I fråga om medlemskrav för registreringsändamål som sådana har Venedigkommissionen vid flera tillfällen uppmuntrat en begränsning av kraven för medlemskap. Den har också i enlighet med rekommendationerna från Europarådets parlamentariska församling efterlyst ett övervägande av att likställa det minsta antalet grundare av religiösa organisationer med det för offentliga organisationer i allmänhet.

55. Syftet med det krav som står under övervägande är att bara dra nytta av det skydd som lagen ger, och avser inte registreringen av religiösa grupper i sig. Ett minsta antal på 1 000 underskrifter i en befolkning på tio miljoner är inte orimligt. Den österrikiska författningsdomstolen fann till exempel att en högre gräns för medlemskap inte var för hög med avseende på religionsfrihet, och accepterade den till och med som en tillåtlig begränsning enligt artikel 9 ECHR.

56. I den mån kravet på underskrifter inte berövar religiösa grupper tillgången till den juridiska personen som sådan anser Venedigkommissionen att det inte kan anses strida mot artikel 9 ECHR.

/.../

57. I avsnitt 14.2 i lagen ställs ett krav på tidslängd på ‘minst 100 år internationellt, eller i organiserad form som ett samfund i Ungern i minst 20 år’.

/.../

64. Det är uppenbart för Venedigkommissionen att det allmänna kravet att ett samfund måste ha funnits internationellt i minst 100 år eller minst 20 år i Ungern är alltför högt, både för medgivande av ställning som juridisk person och för de andra privilegier som ges för kyrkor. Detta är knappast förenligt med artikel 9 och 14 ECHR. Följaktligen rekommenderar Venedigkommissionen att kravet på tidslängd ändras i enlighet med det nyligen avkunnade vägledande domslutet i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

/.../

70. Venedigkommissionen rekommenderar strykning av hänvisningen till rikets säkerhet i avsnitt 14.2 och att man med större precision anger vilken specifik lag ett samfund ska följa för att uppfylla villkoren för erkännande.

/.../

72. Venedigkommissionen är särskilt oroad av lagens avsaknad av procedurgarantier om en neutral och opartisk tillämpning av bestämmelserna om erkännande av kyrkor. /.../

74. Enligt den senaste information som rapportörerna har tillgång till antog parlamentet ett lagförslag om erkännande den 29 februari 2012, med 32 erkända kyrkor. Det är helt omöjligt att förstå för rapportörerna och omvärlden hur och på grundval av vilka kriterier och underlag parlamentsutskottet och parlamentsledamöterna kunde diskutera denna lista med 32 kyrkor och avgöra de vanskliga frågorna bakom den definition av religiösa verksamheter och kyrkor som anges i lagen på några få dagar utan att låta sig påverkas av allmänna fördomar.

/.../.

76. Det ovannämnda leder till slutsatsen att erkännandet eller återkallandet av erkännandet av ett trossamfund (en organisation) styrs helt av parlamentet, vilket oundvikligen tenderar att vara mer eller mindre helt baserat på politiska överväganden. Inte bara för att parlamentet som sådant knappast kan göra detaljerade studier relaterade till tolkningen av definitionerna i lagen, utan också för att detta förfarande inte ger tillräckliga garantier för en neutral och opartisk tillämpning av lagen. Vidare kan det rimligen förväntas att parlamentets sammansättning skulle variera, alltså förändras efter varje val, vilket kan leda till att nya kyrkor erkänns och gamla förlorar sitt erkännande godtyckligt, vilket kan få skadlig inverkan på rättsäkerheten och tillförsikten för trossamfund.

77. Det är uppenbart av den första tillämpningen av lagen att de kriterier som har använts är oklara, och dessutom att förfarandet är allt annat än tydligt. Bevekelsegrunderna för det ungerska parlamentets beslut är varken offentliga eller förankrade. Erkännandet görs av ett parlamentsutskott i form av en lag (om beslutet är positivt) eller en resolution (om beslutet är negativt). Detta kan inte sägas stå i överensstämmelse med normerna för ett korrekt rättsförfarande.

/.../

90. Berövandet av rättslig status som kyrka måste anses vara en begränsning av religionsfriheten, som måste motiveras i förhållande till strikta begränsningsparagrafer som anges i internationella instrument. Venedigkommissionen tvivlar på att det att beröva kyrkor den rättsliga status de ibland har haft i många år kan ses som ett ‘tvingande socialt behov’ och ‘i proportion till det eftersträvade målet’ enligt betydelsen i internationella standarder, utan att man anger skäl som kan motivera detta berövande.

91. Det är inte heller uppenbart för Venedigkommissionen att detta berövande kan anses ‘i ett demokratiskt samhälle [vara] nödvändig[t] med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter’ (artikel 9.2 ECHR), eller ‘nödvändig[t] för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter’ (artikel 18.3 ICCPR).

92. Venedigkommissionen rekommenderar en omarbetning av lagen för att det ska gå att undvika en avregistreringsprocess och bestämmelser som gäller retroaktivt om detta inte kan motiveras av särskilda skäl. Den rekommenderar också en strykning av bestämmelsen om förverkande, som utgör en otillbörlig begränsning av rätten till tillgång till status som juridisk person.

/.../

103. Slutligen tyder berövandet av den rättsliga statusen för dessa kyrkor och av de rättigheter och privilegier som är relaterade till denna status på att kyrkor inte behandlas lika. Om det inte finns en ‘objektiv och rimlig motivering’ till den måste denna ojämlika behandling anses vara diskriminerande enligt internationella normer."

41. Venedigkommissionens yttrande om det fjärde tillägget till Ungerns grundlag (antaget av Venedigkommissionen vid dess 95:e plenarsession (Venedig 14–15 juni 2013)) innehåller följande avsnitt (fotnoter utelämnade):

"32. Samtidigt som den ursprungliga versionen av artikel VII i grundlagen hade befunnits stå i överensstämmelse med artikel 9 ECHR i yttrandet om Ungerns nya grundlag är det förfarandet för parlamentets erkännande av kyrkor som har upphöjts till författningsrättsnivå i artikel VII.2. Kommissionen hade kritiserat detta förfarande i sitt yttrande om 2011 års lag CCVI om rätten till samvetsfrihet och religionsfrihet och den rättsliga statusen för kyrkor, kyrkosamfund och religiösa samfund i Ungern /.../

33. I bakgrundsdokumentet insisterar den ungerska regeringen på att parlamentets erkännande av kyrkor inte hindrar andra trossamfund att fritt utöva sina religioner eller andra religiösa övertygelser som kyrkor i teologisk mening i den rättsliga formen av en ‘organisation som bedriver religiös verksamhet’.

34. Enligt kommissionens mening är detta uttalande oklart beträffande omfattningen. Det måste beaktas att religiösa organisationer inte bara skyddas av konventionen när de bedriver religiösa verksamheter i inskränkt betydelse. Artikel 9.1 i ECHR innefattar rätten att utöva religionen genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. Enligt konventionen måste religiösa organisationer skyddas, oberoende av deras erkännande av det ungerska parlamentet, inte bara när de bedriver religiös verksamhet sensu stricto, utan också när de till exempel utför socialt arbete, under förutsättning att det – enligt etablerad rättspraxis – har ‘ett konkret samband med tron’. Enligt artikel 9 i kombination med artikel 14 i ECHR måste ‘[s]taten /.../ förhålla sig neutral och opartisk i utövandet av sina föreskrivande befogenheter på religionsfrihetens område’.

35. I bakgrundsdokumentet behandlas inte frågan om överklagande av icke‑erkännande. I den ändrade artikel VII.2 nämns ett rättsmedel mot felaktig tillämpning av kriterierna för erkännande: ‘Föreskrifterna i kardinallagar om erkännande av kyrkor kan bli föremål för ett författningsklagomål.’ Under mötet i Budapest fick delegationen från Venedigkommissionen veta att ett sådant rättsmedel skulle införas, men att det skulle vara begränsat till kontrollen av förfarandet för erkännande i parlamentet. Av allt att döma diskuteras för närvarande ett sådant lagförslag i det ungerska parlamentet men har inte överlämnats till Venedigkommissionen för yttrande. Ett rättsmedel som endast avser förfarandet är dock uppenbart otillräckligt med tanke på kravet enligt artikel 13 i kombination med artikel 9 i ECHR. I artikel VII.2 i grundlagen anges materiella kriterier, och en granskning av det förfarande som används medger inte en verifiering av om dessa kriterier följdes av parlamentet.

36. I det fjärde tillägget till grundlagen bekräftas att parlamentet är behörigt att med tvåtredjedelsmajoritet besluta om erkännande av kyrkor. Dessutom är det nya kriteriet ‘lämplighet för samarbete för att främja samhälleliga mål’ otydligt och ger parlamentet en alltför stor frihet, som det kan använda för att favorisera vissa religioner. Utan exakta kriterier och utan att det åtminstone finns ett juridiskt rättsmedel om den ansökan om att bli erkänd som kyrka avslås på diskriminerande grunder finner Venedigkommissionen att det inte finns någon tillräcklig grund i den nationella lagstiftningen för ett effektivt rättsmedel enligt betydelsen av artikel 13 i ECHR."

42. I sina riktlinjer för granskning av lagstiftning om religion och tro från 2004 (antagna av Venedigkommissionen vid dess 59:e plenarsession (Venedig den 18–19 juni 2004)) gjorde Venedigkommissionen följande uttalande:

"/.../ III.B.3. Jämlikhet och likabehandling. Stater är skyldiga att respektera och till alla enskilda personer inom deras jurisdiktion garantera rätten till religions- eller trosfrihet utan åtskillnad, såsom för ras, hudfärg, kön, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åsikt, nationellt eller annat ursprung, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Man bör granska lagstiftningen för att säkerställa att eventuella åtskillnader mellan religioner motiveras av rent objektiva faktorer och att risken för skadlig behandling minimeras, eller ännu hellre fullständigt elimineras. Lagstiftning som erkänner historiska skillnader i den roll olika religioner har spelat i ett visst lands historia är tillåten så länge de inte används för att rättfärdiga diskriminering.

/.../

III.F.1. /.../ Lagstiftning för religiösa samfund vilken styr förvärvet av ställning som juridisk person genom registrering, inkorporering och liknande är särskilt betydelsefull för religiösa organisationer. Följande större problemområden bör beaktas:

/.../

– Höga krav på minsta medlemsantal bör inte tillåtas med avseende på att få status som juridisk person.

– Det är inte lämpligt att kräva långvarig befintlighet i staten innan registrering tillåts.

– Andra mycket hårda begränsningar eller tidsfördröjningar innan förvärv av ställning som juridisk person bör ifrågasättas.

– Bestämmelser som ger regeringen mycket stor frihet för sina godkännanden bör inte tillåtas; möjligheten till officiellt godtycke att begränsa den religiösa friheten, genom vaga bestämmelser eller på annat sätt, bör noga begränsas.

– Ingrepp i interna religionsfrågor genom ingående granskning av kyrkliga strukturer, påtvingad byråkratisk granskning eller begränsning avseende religiösa tillsättningar och liknande bör inte tillåtas. /.../

– Bestämmelser som gäller retroaktivt eller inte skyddar hävdvunna intressen (till exempel genom krav på återregistrering av religiösa enheter enligt nya kriterier) bör ifrågasättas.

– Lämpliga övergångsbestämmelser bör användas när nya regler införs.

– I enlighet med principer om självständighet bör staten inte bestämma om en viss religiös grupp ska vara underordnad en annan religiös grupp eller att religioner ska vara hierarkiskt strukturerade (en registrerad religiös enhet bör inte ha vetorätt när det gäller registreringen av en annan religiös enhet)."

LAGEN

I. FÖRENING AV ANSÖKNINGARNA

43. Med tanke på att ansökningarna i allt väsentligt avser samma fråga beslutar domstolen att förena dem i enlighet med regel 42 § 1 i domstolens arbetsordning.

II. PÅSTÅDDA ÖVERTRÄDELSER AV ARTIKLARNA 9 OCH 11 I KONVENTIONEN

44. Sökandena hävdade enligt artikel 11 – läst mot bakgrund av artikel 9 – att avregistreringen och den godtyckliga återregistreringen av kyrkor utgjorde en kränkning av deras rätt till religionsfrihet och deras rätt till föreningsfrihet.

45. Domstolen påpekar att den i ett nyligen behandlat mål utredde ett till stor del liknande klagomål, gällande en nekad återregistrering av en religiös organisation, med hänvisning till artikel 11 i konventionen läst mot bakgrund av artikel 9 (se Frälsningarméns Moskvaavdelning mot Ryssland, nr. 72881/01, §§ 74 och 75, ECHR 2006‑XI). Domstolen finner det lämpligt att använda samma tillvägagångssätt i det aktuella målet.

46. Artikel 9 stadgar följande:

"1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.

2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter."

Artikel 11 stadgar följande:

"1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

2. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter /.../"

47. Regeringen bestred detta argument.

A. Tillåtlighet

48. Regeringen ingav flera inlagor om att ansökningarna skulle förklaras otillåtliga. Sökandena bestred dessa argument.

49. I synnerhet hävdade regeringen att sökandena inte hade använt alla tillgängliga nationella rättsmedel. Vissa av dem hade inte ansökt om erkännande av parlamentet eller inlett ett folkligt initiativ (népi kezdeményezés) för detta ändamål. Författningsdomstolen hade visserligen befunnit detta rättsmedel grundlagsstridigt mot bakgrund av de principer som uttrycks i domstolens rättspraxis om artikel 6 i konventionen; enligt regeringens mening räckte dock detta övervägande inte till för att de berörda sökandena inte skulle behöva försöka använda detta rättsmedel, som hade använts framgångsrikt i 18 andra mål.

Vidare konstaterade regeringen att 14 av sökandena framgångsrikt hade drivit författningsklagomål för att protestera mot 2011 års kyrkolag, vilket ledde till beslut nr. 6/2013 (III. 1.) i författningsdomstolen (se stycke 34 och 35 ovan). Därför hade de sökande som inte gjort detta inte uttömt nationella rättsmedel enligt vad som krävs i artikel 35 § 1 i konventionen.

50. Domstolen påpekar att författningsdomstolen upphävde den bestridda lagstiftningen i dess ursprungliga form med retroaktiv verkan. Detta ledde till en situation i vilken de sökande samfunden återfick den formella statusen som kyrkor. Vad gäller kyrkors möjlighet att få gåvor och bidrag, något som är av stor betydelse med tanke på de samhälleliga funktioner de kan ha, har klagomålet dock inte avhjälpts. Av detta följer att författningsklagomålet inte fullständigt kunde avhjälpa sökandenas klagomål, oavsett om de faktiskt använt sig av denna juridiska möjlighet eller inte. Följaktligen kan ansökningarna inte avslås för icke-uttömmande av detta rättsmedel.

51. Vad gäller de sökande som inte uppfyllde de lagstadgade kraven kan dessutom inte en begäran om erkännande av parlamentet som är uppenbart utsiktslös betraktas som ett effektivt rättsmedel som ska uttömmas under de aktuella omständigheterna. Under alla omständigheter är frågan om huruvida det parlamentariska förfarandet för erkännande är en juridisk möjlighet som kan ge gottgörelse för den den påstådda överträdelsen nära relaterad till grunderna för ansökningarna och bör utredas tillsammans med grunderna.

52. Regeringen begärde också att domstolen skulle avslå ansökan nr. 41463/12 då den var oförenlig ratione personae med konventionens föreskrifter, eftersom sökanden, European Union for Progressive Judaism, en enhet med huvudkontor i London, aldrig hade varit "inom Ungerns jurisdiktion" enligt betydelsen i artikel 1 i konventionen (den hade alltså aldrig varit registrerad som en kyrka i Ungern och hade aldrig fått några statsbidrag i landet).

Domstolen påpekar att denna sökandes rättsliga status inte påverkades av ikraftträdandet av 2011 års kyrkolag och att det står den fritt att fortsätta utöva sin rätt till religionsfrihet under samma rättsliga villkor som förut. Av detta följer att denna del av ansökan är oförenlig ratione materiae med bestämmelserna i konventionen enligt betydelsen av artikel 35 § 3 (a) och måste avvisas i enlighet med artikel 35 § 4 i konventionen.

53. Regeringen begärde också att domstolen skulle avslå ansökningarna som oförenliga ratione personae med konventionens föreskrifter i fråga om de sökande som hade använt sig av möjligheten till ett författningsklagomål. De kunde inte längre betraktas som offer för ett brott mot deras rättigheter enligt konventionen, eftersom författningsdomstolen hade upphävt de bestämmelser som påverkade sökandenas rättsliga status (se stycke 17, 18, 34 och 35 ovan).

Domstolen konstaterar att det oaktat beslutet i författningsdomstolen, som förklarade konverteringen av de befintliga kyrkorna till samfund som grundlagsstridig från och med den 1 januari 2012, inte har visats att sökandena har fått lämplig gottgörelse. Den betonar vidare på nytt i detta sammanhang att ett religiöst samfund även om det inte uppstått nackdelar och skada kan säga sig vara ett "offer" när en nekad återregistrering direkt har påverkat dess rättsliga ställning (se Frälsningarméns Moskvaavdelning, som anförts ovan, §§ 64–65). Domstolen anser att detta förhållningssätt också kan tillämpas på den aktuella situationen i fråga om den faktiska avregistreringen av sökandena.

Följaktligen är domstolen övertygad om att dessa sökande har behållit sin status som offer och att ansökningarna inte kan avslås som oförenliga ratione personae i deras fall.

54. Regeringen begärde vidare att ansökningarna nr. 70945/11, 23611/12 och 41553/12 skulle förklaras otillåtliga enligt artikel 35 § 3 (a) i konventionen i fråga om de sökande som hade missbrukat rätten till enskild begäran genom att inte inge någon avsiktsförklaring om att fortsätta med sina religiösa verksamheter till de nationella domstolarna.

Domstolen anser att ingivandet av en avsiktsförklaring till de rättsliga myndigheterna sannolikt inte skulle ha förhindrat eller gottgjort den påstådda kränkningen av sökandenas religionsfrihet, då sådana förklaringar under de aktuella omständigheterna inte kunde förväntas återställa sökandenas ursprungliga status. Det faktum att de berörda sökandena inte ingav någon sådan förklaring kan inte tolkas som ett missbruk av rätten till enskild begäran.

55. Regeringen hävdade också att ansökningarna var otillåtliga ratione materiae i förhållande till konventionens föreskrifter, eftersom sökandenas rättskapacitet hade förblivit opåverkad och de kunde fortsätta med sina religiösa verksamheter som samfund trots sin förlust av kyrkostatus.

Domstolen påpekar att vad detta mål handlar om inte är sökandenas rättskapacitet, utan snarare erkännandet av dem som kyrkor som har rätt till de aktuella privilegierna. Denna fråga omfattas av artiklarna 9 och 11 i konventionen. De sökande trossamfundens självständiga existens, och därmed den gemensamma religionsutövningen, påverkades utan tvekan av det nya registreringssystemet (se Metropolitan Church of Bessarabia och andra mot Moldavien, nr. 45701/99, § 114, ECHR 2001‑XII och Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas och andra mot Österrike, nr. 40825/98, § 61, 31 juli 2008). Därför kan det inte hävdas att ansökningarna är oförenliga ratione materiae med konventionens föreskrifter.

56. Vidare anser domstolen att ansökningarna inte är uppenbart ogrundade enligt betydelsen av artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Den konstaterar vidare att de inte är otillåtliga på några andra grunder, bortsett från frågan om icke-uttömmande av nationella rättsmedel (se stycke 51 ovan). De måste därför förklaras tillåtliga, med undantag för ansökan nr. 41463/12.

B. Omständigheter

1. Parternas sakframställningar

(a) Regeringen

57. Regeringen hävdade att de handlingar och händelser som klagomålen avsåg inte utgjorde något intrång i sökandenas rätt till religionsfrihet och deras rätt till föreningsfrihet.

58. För det första påpekade den att erkännandet som kyrka enligt 2011 års kyrkolag inte påverkade de olika rättigheter som är förknippade med religionsfrihet, nämligen rätten till samvetsfrihet och religionsfrihet, rätten att utöva sin religion i gemenskap med andra, friheten från diskriminering på grund av religion eller tro, föräldrars rätt att säkerställa utbildning i enlighet med sina egna övertygelser, rätten till religionsfrihet i utbildning, socialvård och barnavård och på kriminalvårdsanstalter, friheten att ge uttryck för religiös tro via media samt skyddet av personuppgifter rörande ens religion. Tvärtemot sökandenas påståenden var dessa rättigheter, som var grundläggande beståndsdelar i religionsfriheten, inte förbehållna erkända kyrkor och deras medlemmar.

59. För det andra hävdade regeringen att de sökande samfundens status som juridiska personer, i motsats till i andra mål som tidigare prövats av domstolen, i synnerhet Frälsningarméns Moskvaavdelning (som anförts ovan, §§ 96–97), inte stod på spel i de aktuella ansökningarna. Sökandena bestred inte det faktum att de inte hade berövats sin ställning som juridisk person. De hade inte upplösts och hade behållit sin fullständiga ställning som juridiska personer. Deras juridiska person hade enligt lag konverterats till en annan form utan avbrott. Därför hade det inte heller i detta avseende skett något intrång i sökandenas rättigheter enligt artiklarna 9 och 11.

60. Regeringen hävdade vidare att friheten att utöva sin religion eller tro enligt artikel 9 inte gav de sökande samfunden eller deras medlemmar någon rätt att få ytterligare finansiering ur statens budget. Inte heller innebar den någon rätt att få de statsbidrag som tilldelades kyrkor som sådana. Därför kunde förlusten av sådana bidrag inte betraktas som ett intrång i sökandenas rättigheter enligt artikel 9 i konventionen.

61. Regeringen hävdade också att även om den kyrkolag från 2011 som klagomålen avsåg kunde betraktas som ett intrång så föreskrevs detta av en lag som antagits av en tvåtredjedelsmajoritet i parlamentet. Sökandenas argument att 2011 års kyrkolag var ogiltig enligt offentlig rätt hade inte godkänts av författningsdomstolen. De bestämmelser i 2011 års kyrkolag som hade befunnits vara grundlagsstridiga påverkade inte sökandenas situation, medan andra bestämmelser som sökandena klagade på inte hade förklarats vara grundlagsstridiga.

62. Vidare hade det påstådda intrånget haft det legitima målet att skydda den allmänna ordningen och andra personers fri- och rättigheter. Efter ikraftträdandet av 1996 års lag nr. CXXVI om användning av en angiven andel inkomstskatt för fysiska personer i enlighet med anvisningarna för skattebetalare och 1997 års Vatikanfördrag för reglering av statlig finansiering av kyrkoverksamheter hade 1990 års kyrkolag gett upphov till oväntade fall av missbruk som inte kunde förhindras i det rättsliga sammanhang som skapats genom 1989 års grundlag. Den nya lagen hade antagits för att få ett slut på den så kallade "kyrkoaffärsverksamheten", i vilken kyrkor skapades i det enda syftet att få statsbidrag för att driva inrättningar som tillhandahöll socialvård eller utbildning, eller till och med i personligt vinstsyfte, utan att några egentliga religiösa verksamheter bedrevs. I slutet av 2011 fanns det absurt nog 406 kyrkor registrerade i Ungern. Mot bakgrund av statens krympande budgetresurser och en motsvarande minskning av de resurser som fanns tillgängliga för organisationer som bedrev egentliga religiösa verksamheter hade det funnits ett tvingande socialt behov att få ett slut på missbruket av kyrkobidrag.

63. Dessutom hade den pågående reformen av det allmänna systemet för finansiering av sociala institutioner och utbildningsinstitutioner också gjort det nödvändigt med förändringar av systemet för statlig finansiering av sådana institutioner som drevs av trossamfund. Följaktligen hade det funnits ett tvingande socialt behov av att ändra reglerna för registrering av kyrkor.

64. Samtidigt som principen om att staten måste avstå från att ingripa i trossamfunds teologiska självdefinition efterlevdes i 2011 års kyrkolag hade man där definierat begreppet religiösa verksamheter i syfte att erkänna kyrkor som deltagare i systemet av relationer mellan stat och kyrka från en enbart rättslig synvinkel. Den ungerska lagstiftande församlingen hade infört ett tvånivåsystem för status som juridisk person för trossamfund som liknade den modell som fanns i ett antal europeiska länder. Självdefinierade trossamfund var fria att fungera som samfund i enlighet med artikel 9 och 11 i konventionen, medan de trossamfund som önskade etablera en särskild relation med staten och dela dess sociala ansvar förväntades få sina verksamheter närmare granskade av myndigheterna.

65. Regeringen hävdade att dess tillvägagångssätt stod i överensstämmelse med rättspraxis för konventionen, i synnerhet i mål där domstolen hade förlitat sig på de nationella myndigheternas ståndpunkt vid definitionen av "religion" i registreringssyfte (den hänvisade till Kimlya och andra mot Ryssland, nr. 76836/01 och 32782/03, § 79, ECHR 2009). Därför stred definitionen av religiösa verksamheter enligt 2011 års kyrkolag och bedömningen av en organisations religiösa beskaffenhet av de statliga myndigheterna inte mot artikel 9 i konventionen. 2011 års kyrkolag följde kraven på neutralitet och opartiskhet eftersom den inte var baserad på de specifika egenskaperna hos en viss religion och lämpade sig för att möjliggöra erkännande av ett antal kyrkor som representerade många olika slags religioner och religiösa trosinriktningar.

66. Tidigare registrering som kyrka i Ungern bör inte ses som avgörande för myndigheternas erkännande av en organisations religiösa beskaffenhet, eftersom registreringen som kyrka enligt 1990 års kyrkolag hade varit uteslutande baserad på organisationsgrundarnas egen definition, utan någon substansgranskning från myndigheternas sida. En sådan granskning hade införts först genom 2011 års kyrkolag, för att förhindra missbruk som berodde på denna omfattande möjlighet till självdefinition. I beslut nr. 6/2013 (III. 1.) anförde författningsdomstolen exempel där de rättsliga myndigheter som var behöriga att hantera frågor om kyrkoregistrering enligt 1990 års kyrkolag hade genomfört en granskning av den religiösa beskaffenheten av de verksamheter som omfattades av stadgarna för de självdefinierade kyrkor som begärde registrering; denna granskning hade dock inte varit systematisk och det hade inte funnits någon rättslig definition av religion och religiösa verksamheter; därför hade rättspraxis på detta område varit skiftande. Det var bara detta beslut av författningsdomstolen som hade klargjort att de statliga myndigheterna, tvärtemot sökandenas påståenden, inte var förhindrade att kontrollera att de angivna övertygelserna och den faktiska utövningen i en eventuell framtida eller en befintlig kyrka verkligen var av religiös beskaffenhet. Å andra sidan hade författningsdomstolen funnit att ytterligare procedurgarantier borde införas för de statliga myndigheternas användning av denna befogenhet.

67. Regeringen hävdade trots författningsdomstolens konstateranden om bristfälliga procedurgarantier att substansgranskningen av den religiösa beskaffenheten av en organisations verksamhet gjordes neutralt och opartiskt enligt 2011 års kyrkolag. Den lagstiftande församlingen hade ursprungligen avsett att begära ett opartiskt utlåtande från en oberoende institution, den ungerska vetenskapsakademin, på ett liknande sätt som vid förfarandet för erkännande av nationella minoriteter. När akademin hade vägrat att ställa sin sakkunskap på de aktuella områdena till förfogande för beslutsfattarna hade parlamentsutskottet för religiösa frågor beslutat att rådfråga andra oberoende och tillförlitliga sakkunniga, och baserade sitt beslut om huruvida en kandidatkyrkas lära var av religiös beskaffenhet på om den var internationellt erkänd eller inte. Med hänsyn till det faktum att domstolen också hänvisade till den europeiska samstämmigheten som en vägledande princip för definitionen av religion kunde detta tillvägagångssätt från de ungerska myndigheternas sida inte betecknas som godtyckligt eller som liggande utanför deras tolkningsutrymme.

68. I fråga om proportionaliteten i de åtgärder som vidtogs för att nå de ovannämnda målen ansåg regeringen att den metod för "återregistrering" som angavs i 2011 års kyrkolag var den minst restriktiva möjliga åtgärden och därför stod i proportion till det avsedda målet. Den lade inte en oproportionerlig börda på religiösa organisationer: de behövde bara lämna in en enkel avsiktsförklaring om att fortsätta med sina religiösa verksamheter och göra några mindre ändringar i sina stadgar för att behålla sin ställning som juridisk person. De behöll också rätten att återkräva sin status som kyrka genom att gå igenom ett enkelt förfarande för erkännande av parlamentet.

(b) Sökandena

69. Sökandena hävdade att förlusten av deras korrekta kyrkostatus genom 2011 års kyrkolag hade utgjort ett intrång i deras religionsfrihet. För att trossamfund skulle fungera korrekt behövdes en specifik och lämplig rättslig status, det vill säga rättslig status som kyrka. I Ungern hade trossamfund haft rimlig möjlighet att bli registrerade som kyrkor sedan 1990, och sökandena hade också haft denna status. Det faktum att de allra flesta kyrkor (deras inräknade) den 1 januari 2012 hade förlorat sin korrekta kyrkostatus och hade tvingats ombildas till vanliga civila samfund eller att upphöra att finnas till i rättslig bemärkelse hade i sig självt utgjort ett intrång i deras religionsfrihet, särskilt då förlusten av kyrkostatus hade berövat dem de privilegier som hade möjliggjort deras religiösa verksamheter. Det faktum att dessa privilegier därefter garanterades endast för kyrkor som erkändes av parlamentet hade försatt dem i en situation som var mycket ofördelaktig i förhållande till dessa kyrkor.

70. Sökandena hävdade att rätten till religionsfrihet inbegrep förväntningen att medlemmar fritt skulle få sluta sig samman utan godtycklig statlig inblandning. Därför fick inte staten reglera relationer mellan stat och kyrka godtyckligt; alla ingripanden på detta område måste vara föreskrivna i lag, ha ett legitimt syfte och vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Kraven för registrering av kyrkor måste vara objektiva och rimliga, eftersom staten i denna fråga måste förhålla sig neutral och opartisk. Om ett trossamfund uppfyllde de rättsliga kraven måste det följaktligen ha rätt att registreras som kyrka, och registreringsförfarandet måste innehålla garantier för rättvisa.

71. Dock hade villkoren och förfarandet som styrde deras återregistrering som kyrkor inte bara blivit striktare i förhållande till systemet enligt 1990 års kyrkolag, utan hade också blivit orimligt krävande och orättvisa, då de gjorde det möjligt för parlamentet att sätta stopp för deras försök till återregistrering godtyckligt, på grundval av politiska överväganden.

72. I fråga om villkoret om etablerad existens under en lång tidsperiod medgav sökandena att det var objektivt men hävdade ändå att detta kriterium var orimligt. De påpekade att kommunistregimen hade upphört för drygt tjugo år sedan i Ungern. Innan dess hade det knappast varit möjligt för nya religiösa rörelser att bildas och fortleva i landet. Följaktligen var praktiskt taget alla nya religiösa rörelser utestängda från de fördelar det innebar att bli en "kyrka", i strid mot artikel 9.

73. Dessutom innehöll 2011 års kyrkolag också mindre objektiva kriterier, i synnerhet kravet att driften av trossamfundet inte skulle utgöra ett hot mot rikets säkerhet och att dess principer inte skulle kränka rätten till hälsa, skyddet för liv eller mänsklig värdighet. Sökandenas ansökningar om återregistrering hade avslagits trots att det inte hade funnits några bevis för att de utgjorde ett hot mot staten eller den allmänna ordningen.

74. Mot bakgrund av det ovannämnda betonade sökandena att ett trossamfund enligt 2011 års kyrkolag kunde nekas registrering även om det uppfyllde de tillämpliga objektiva kriterierna, en situation som visade på godtycke.

2. Rättens bedömning

(a) Allmänna principer

75. Domstolen betonar på nytt att tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet i enlighet med artikel 9 är en av hörnstenarna i ett "demokratiskt samhälle" i konventionens betydelse. Samtidigt som religionsfriheten främst är en enskild samvetsfråga inbegriper den också friheten att "utöva [sin] religion" ensam och i enskildhet eller i gemenskap med andra, offentligt och tillsammans med dem vars tro man delar. Att bära vittnesbörd i ord och handling är en grundläggande beståndsdel i de religiösa övertygelserna som sådana (se Kokkinakis mot Grekland, 25 maj 1993, § 31, serie A nr. 260 och Buscarini och andra mot San Marino [GC], nr. 24645/94, § 34, ECHR 1999-I).

76. Domstolen anser det inte nödvändigt att besluta in abstracto om handlingar för formell registrering av trossamfund utgör intrång i de rättigheter som skyddas av artikel 9 i konventionen. Den betonar dock att staten måste förhålla sig neutral och opartisk i utövandet av sina föreskrivande befogenheter på religionsfrihetens område och i sina relationer med olika religioner, samfund och trosinriktningar (se Metropolitan Church of Bessarabia, som anförts ovan, § 116, och Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas, som anförts ovan, § 97). Fakta som visar på en underlåtenhet av myndigheterna att förhålla sig neutrala i användningen av sina befogenheter på detta område måste leda till slutsatsen att staten gjort intrång i de troendes frihet att utöva sin religion enligt betydelsen av artikel 9 i konventionen. Domstolen betonar på nytt att, med undantag för extrema undantagsfall, den rätt till religionsfrihet som garanteras enligt konventionen utesluter allt godtycke från statens sida när det gäller att avgöra om en religiös tro eller de sätt på vilka denna tro uttrycks har legitimitet (se Hasan och Chaush mot Bulgarien [GC], nr. 30985/96, §§ 77–78, ECHR 2000‑XI). Statens plikt att förhålla sig neutral och opartisk, som den definieras i domstolens rättspraxis, är också oförenlig med alla befogenheter från statens sida att bedöma den religiösa trons legitimitet (se Metropolitan Church of Bessarabia, som anförts ovan, § 123).

77. I detta sammanhang måste artikel 9 tolkas mot bakgrund av artikel 11 i konventionen, som skyddar föreningslivet mot oberättigad statlig inblandning. Domstolen erinrar om sina konstateranden i detta avseende i målet Hasan och Chaush (som anförts ovan, § 62):

"Domstolen erinrar om att trossamfund traditionellt och generellt finns till i form av organiserade strukturer. De följer regler som av anhängarna ofta anses vara av gudomligt ursprung. Religiösa ceremonier har sin betydelse och sitt heliga värde för de troende om de har utförts av präster som invigts för detta ändamål i enlighet med dessa regler. Prästerna som personer är utan tvekan viktiga för alla samfundets medlemmar. Deltagandet i samfundets liv är därmed en religionsutövning, som skyddas av artikel 9 i konventionen.

Vad gäller trossamfundets organisation måste artikel 9 i konventionen tolkas mot bakgrund av artikel 11, som skyddar föreningslivet mot oberättigad statlig inblandning. Ur denna synvinkel inbegriper de troendes rätt till religionsfrihet förväntningen att samfundet kommer att tillåtas fungera normalt, utan godtyckliga statliga ingripanden. Trossamfundens självständiga existens är utan tvekan helt nödvändig för mångfalden i ett demokratiskt samhälle och utgör därför en fråga som rör själva kärnan i det skydd som ges av artikel 9. Den är direkt relaterad till organisationen av samfundet som sådant men också till alla dess aktiva medlemmars faktiska åtnjutande av rätten till religionsfrihet. Om samfundets organisatoriska liv inte skyddades av artikel 9 i konventionen skulle alla andra aspekter av den enskildes religionsfrihet hamna i riskzonen".

78. Domstolen betonar vidare på nytt att möjligheten att skapa en juridisk person för att agera kollektivt på ett gemensamt intresseområde är en av de viktigaste aspekterna av föreningsfriheten, utan vilken denna rättighet skulle berövas all mening. Domstolen har konsekvent ansett att en vägran från de nationella myndigheternas sida att bevilja status som juridisk person för ett samfund av enskilda utgör ett intrång i sökandenas utövande av sin rätt till föreningsfrihet (se Gorzelik och andra mot Polen [GC], nr. 44158/98, § 52 et passim, ECHR 2004‑I och Sidiropoulos och andra mot Grekland, 10 juli 1998, § 31 et passim, rapporter om domslut och beslut 1998‑IV). Stater har rätt att försäkra sig om att ett samfunds syfte och verksamhet står i överensstämmelse med reglerna i lagstiftningen, men de måste göra det på ett sätt som är förenligt med deras förpliktelser enligt konventionen och med förbehåll för konventionsinstitutionernas granskning (se Sidiropoulos, som anförts ovan, § 40). Om frågan gällde trossamfundets organisation befanns en vägran att erkänna detta också utgöra ett intrång i sökandenas rätt till religionsfrihet enligt artikel 9 i konventionen (se Metropolitan Church of Bessarabia, som anförts ovan, § 105).

79. Statens befogenhet att skydda sina institutioner och medborgare mot samfund som skulle kunna utsätta dem för fara måste användas med måtta, eftersom undantag från regeln om föreningsfrihet måste bedömas noga, och då endast övertygande och tvingande skäl kan motivera inskränkningar i denna frihet. Eventuella ingripanden måste motsvaras av ett "tvingande socialt behov"; begreppet "nödvändig" har alltså inte samma flexibilitet som uttryck som "lämplig" eller "önskvärd" (se Gorzelik, som anförts ovan, §§ 94–95, med ytterligare hänvisningar).

80. När domstolen gör sin undersökning är dess uppgift inte att ersätta de relevanta nationella myndigheternas synpunkt med sin egen, utan snarare att granska de beslut de fattat inom ramen för sin handlingsfrihet. Detta betyder inte att den måste begränsa sig till att fastställa om den svarande staten använde sin handlingsfrihet på ett rimligt sätt, varsamt och i god tro; den måste betrakta den inblandning som klagomålet gäller mot bakgrund av målet som helhet och fastställa om den var "i proportion till det legitima avsedda målet" och om de skäl som anförts av de nationella myndigheterna för att motivera den är "relevanta och tillräckliga". När domstolen gör detta måste den förvissa sig om att de nationella myndigheterna tillämpade standarder som stämde överens med konventionens inneboende principer och dessutom att de baserade sina beslut på en acceptabel bedömning av relevanta fakta (se Turkiets förenade kommunistparti och andra mot Turkiet, 30 januari 1998, § 47, rapporter 1998‑I och Partidul Comunistilor (Nepeceristi) och Ungureanu mot Rumänien, nr. 46626/99, § 49, ECHR 2005‑I (utdrag)).

(b) Tillämpningen av dessa principer på det aktuella målet

(i) Frågan om huruvida ett intrång skedde

81. Domstolen konstaterar att de sökande samfunden lagligen hade funnits och varit verksamma i Ungern som kyrkor registrerade av den behöriga domstolen i enlighet med 1990 års kyrkolag. Genom 2011 års kyrkolag ändrades statusen för alla tidigare registrerade kyrkor, utom för de erkända kyrkor som angavs i tillägget till 2011 års kyrkolag, till samfund. Om de avsåg att fortsätta som kyrkor var trossamfunden tvungna att ansöka hos parlamentet om enskilt erkännande som sådana.

82. Domstolen har i två tidigare mål (se Frälsningarméns Moskvaavdelning, som anförts ovan, § 67, och Scientologikyrkan i Moskva mot Ryssland, nr. 18147/02, § 78, 5 april 2007) funnit att den nekade återregistreringen visade på intrång i en religiös organisations rätt till föreningsfrihet och dessutom i dess rätt till religionsfrihet.

83. Domstolen anser att åtgärden i det aktuella målet i praktiken innebar en avregistrering av sökandena som kyrkor och utgjorde ett ingrepp i deras rättigheter enligt artikel 9 och 11. Den måste därför fastställa om ingreppet uppfyllde kraven i stycke 2 i dessa bestämmelser, det vill säga om det var "föreskrivet i lag", var i enlighet med ett eller flera legitima mål och var "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle" (se, bland många andra rättskällor, Metropolitan Church of Bessarabia, som anförts ovan, § 106).

84. Statens befogenhet på detta område måste användas med måtta; undantag från regeln om föreningsfrihet måste bedömas noga, och då endast övertygande och tvingande skäl kan motivera inskränkningar i denna frihet. I detta sammanhang betonar domstolen på nytt sin ståndpunkt som den formuleras i målen Gorzelik (som anförts ovan, §§ 94–95) och Jehovas vittnen i Moskva mot Ryssland, (nr. 302/02, § 100, 10 juni 2010). Bevisbördan när det gäller att visa att det finns övertygande och tvingande skäl åligger den svarande regeringen (se, mutatis mutandis, Vallianatos och andra mot Grekland [GC], nr. 29381/09 och 32684/09, § 85, ECHR 2013). Det är därför regeringen som ska visa i det aktuella målet att det var nödvändigt, för att nå det legitima mål som de stödde sig på, att hindra erkända kyrkor från att behålla sin status för konfessionella verksamheter, alltså religionsutövning.

(ii) Föreskriven i lag

85. Denna fråga var inte omtvistad av parterna. Domstolen är övertygad om att den inblandning som klagomålet gäller var föreskriven i lag, nämligen 2011 års kyrkolag.

(iii) Legitimt mål

86. Regeringen hävdade att det bestridda intrånget, om ett sådant hade skett, kunde betraktas som en strävan att nå de legitima målen om skydd för andras rättigheter och friheter samt skydd för den allmänna ordningen, enligt betydelsen av artikel 9 § 2, genom eliminering av enheter som sade sig arbeta för religiösa ändamål men i själva verket endast sökte ekonomisk vinning. Sökandena bestred denna synpunkt.

Domstolen anser att den aktuella åtgärden kan anses anses tjäna det legitima syftet att förhindra oordning och brott i enlighet med artikel 11 § 2, i synnerhet genom en strävan att bekämpa bedrägerier.

(iv) Nödvändigt i ett demokratiskt samhälle

(α) Tolkningsutrymmets omfattning

87. Vad gäller regeringens bruk av den princip som formuleras i målet Kimlya och andra (§ 79, se stycke 65 ovan), enligt vilken den omtvistade arten av scientologins lära gjorde det nödvändigt att ta hänsyn till de nationella myndigheternas bedömning av denna, påpekar domstolen att bristen på europeiskt samförstånd i det målet ansågs framgå genom det faktum att myndigheterna i olika länder hade inlett processer mot representanterna för denna religiösa grupp. Enligt domstolens åsikt visade dessa åtgärder att det fanns en faktisk officiell tvist om den religiösa arten av läran. Det är i detta specifika sammanhang som den omtvistade arten av en påstådd religion kan innebära ett stort tolkningsutrymme vid bedömningen av dess lära.

88. Domstolen är dock av uppfattningen att detta tillvägagångssätt inte automatiskt kan överföras till situationer där en religiös grupp helt enkelt inte blir rättsligt erkänd som en faktisk kyrka i en eller flera europeiska jurisdiktioner. Denna blotta avsaknad av ett påtagligt samförstånd kan inte leda till samma grad av hänsynstagande till de nationella myndigheternas bedömning, särskilt då frågan gäller ramverket för erkännande som organisation för annars accepterade religioner (tidigare faktiska kyrkor) snarare än erkännandet av en viss uppsättning kontroversiella läror som en religion. En annan hållning skulle innebära att icke-traditionella religioner skulle kunna förlora konventionens skydd i ett land i allt väsentligt på grund av att de inte erkändes rättsligt som kyrkor i andra. Detta skulle göra de garantier som ges av artikel 9 och 11 till stor del illusoriska när det gäller att garantera lämpliga organisationsformer för religioner.

89. Domstolen anser därför, även om stater har ett visst tolkningsutrymme på detta område, att detta inte kan utvidgas till ett totalt hänsynstagande till de nationella myndigheternas bedömning av religioner och religiösa organisationer; de tillämpliga rättsliga lösningar som används i en medlemsstat måste stå i överensstämmelse med domstolens rättspraxis och kunna granskas av domstolen.

(β) Positiva förpliktelser

90. Domstolen anser att staten har en positiv förpliktelse att skapa ett system för erkännande som främjar förvärvet av ställning som juridisk person för trossamfund. Detta är rimligt att beakta också när det gäller att definiera begreppen "religion" och "religiös verksamhet". Enligt domstolens mening får dessa definitioner direkta konsekvenser för den enskildes utövande av rätten till religionsfrihet, och kan inskränka den sistnämnda om den enskildes verksamhet inte erkänns som religiös. Enligt ståndpunkten i FN:s råd för mänskliga rättigheter (se stycke 39 ovan) kan sådana definitioner inte tolkas till nackdel för icke-traditionella former av religion – ett synsätt som domstolen delar. I detta sammanhang betonar den på nytt att statens plikt att förhålla sig neutral och opartisk, som den definieras i domstolens rättspraxis, är oförenlig med alla befogenheter från statens sida att bedöma den religiösa trons legitimitet (se Metropolitan Church of Bessarabia, som anförts ovan, §§ 118 och 123, och Hasan och Chaush, som anförts ovan, § 62). Dock rör det aktuella målet inte definitionen av religion som sådan i den ungerska lagstiftningen.

91. Domstolen anser vidare att det inte finns någon rätt enligt artikel 11 i kombination med artikel 9 för religiösa organisationer att ha en specifik rättslig status. Enligt artikel 9 och 11 i konventionen krävs endast att staten ser till att trossamfund har möjlighet att få rättskapacitet som enheter enligt civilrätten, inte att de ska ges särskild offentligrättslig status.

92. Differentieringar av den rättsliga status som ges till trossamfund får inte framställa deras anhängare på ett ofördelaktigt sätt i den allmänna opinionen, som är känslig för den officiella bedömning av en religion – och av den kyrka som är dess konkreta form – som görs av staten i det offentliga livet. I många länders traditioner är benämningen som kyrka och erkännandet från statens sida nyckeln till den sociala ställningen, utan vilken trossamfundet kan ses som en sekt av tvivelaktig natur. Med andra ord kan ett nekat erkännande av ett trossamfund som en kyrka förstärka fördomar mot anhängarna till sådana ofta små samfund, särskilt när det gäller religioner med nya eller ovanliga läror.

93. Vid bedömningen av skillnader i rättslig status och den behandling som blir resultatet mellan trossamfund när det gäller samarbete med staten (där staten inom ramen för sitt tolkningsutrymme väljer en konstitutionell modell för samarbete) konstaterar domstolen vidare att dessa distinktioner påverkar samfundets organisation och därmed religionsutövningen, individuellt eller gemensamt. Religiösa samfund är när allt kommer omkring inte bara medel för att sträva mot enskilda religiösa mål. De skapar på djupgående sätt ett sammanhang för den individuella utvecklingen av självständighet och främjar mångfalden i samhället. Det skydd som ges för föreningsfrihet för troende gör det möjligt för enskilda att följa gemensamma beslut för att tillsammans genomföra projekt med ledning av en gemensam tro.

94. Domstolen kan inte bortse från risken att anhängarna till en religion känner sig endast tolererade – men inte välkomna – om staten vägrar att erkänna och ge stöd till deras religiösa organisation samtidigt som den ger andra trosinriktningar denna förmån. Detta för att den gemensamma religionsutövningen i den form som föreskrivs av grundsatserna i den aktuella religionen kan vara grundläggande för ett obehindrat utövande av rätten till religionsfrihet. Enligt domstolens mening går en sådan situation av upplevd underlägsenhet ut över friheten att utöva sin religion.

(γ) Avregistrering av de sökande trossamfunden

95. Domstolen påpekar att den omedelbara effekten av införandet av 2011 års kyrkolag var att de sökande enheterna, som tidigare varit faktiska kyrkor som hade rätt till privilegier, bidrag och gåvor, förlorade denna status och i bästa fall hänvisades till att ha status som samfund, vilka i stor utsträckning saknar dessa möjligheter. Det stämmer att det följande utslaget i författningsdomstolen formellt avslutade detta intrång. Enligt regeringens sakframställning gavs genom detta full gottgörelse för det påstådda missförhållandet; sökandena hävdade dock att de aldrig mer skulle kunna åtnjuta sin tidigare status i oförsvagat skick.

96. När man bedömer denna faktiska avregistrering av de sökande samfunden är det viktigt att komma ihåg att de tidigare hade varit erkända som kyrkor av de ungerska myndigheterna enligt en lagstiftning som hade varit gällande vid tidpunkten för Ungerns anslutning till konventionssystemet och som fortsatte att gälla fram till ikraftträdandet av 2011 års kyrkolag.

Vidare påpekar domstolen – samtidigt som den erkänner regeringens befogade oro för de problem som har att göra med det stora antal kyrkor som tidigare fanns i landet (se stycke 62 ovan) – att regeringen inte har lyckats visa att mindre drastiska lösningar på problem som uppfattats av myndigheterna, såsom rättslig prövning eller avveckling av kyrkor som påvisats vara av oegentlig natur, inte var tillgängliga.

97. Domstolen kan inte annat än konstatera att resultatet av den bestridda lagstiftningen var att befintliga och fungerande kyrkor berövades sina rättsliga ramar, i vissa fall med långtgående konsekvenser för materiella förhållanden och renommé.

(δ) Möjligheter till återregistrering för de sökande samfunden

98. Domstolen konstaterar att det enligt den gällande lagstiftningen finns ett tvånivåsystem för erkännande av kyrkor i Ungern. Ett antal kyrkor, de så kallade inkorporerade kyrkorna, har fullständig kyrkostatus som ger rätt till privilegier, bidrag och skattedonationer. De övriga religiösa samfunden är, även om de får använda beteckningen "kyrka" sedan augusti 2013, i en mycket mindre privilegierad situation, med endast begränsade möjligheter att överföras från denna kategori till kategorin för inkorporerade kyrkor. Sökandena i det aktuella målet, som tidigare var faktiska kyrkor, tillhör nu den andra kategorin, med betydligt färre rättigheter och materiella möjligheter att utöva sin religion, både i förhållande till sin tidigare status och de nu inkorporerade kyrkorna.

99. Domstolen noterar regeringens argument, vilka å ena sidan verkar vara inriktade på möjligheten att övergå till att ha status som inkorporerad kyrka och å andra sidan på rimligheten i de villkor som gäller för en sådan övergång, i synnerhet de objektiva kriterier som gäller hur länge kyrkan har funnits och hur många medlemmar den minst måste ha samt avsaknaden av hot mot statens säkerhet, vilket i sista hand avgörs genom parlamentsbeslut.

100. I fråga om tvånivåsystemet för erkännande av kyrkor är domstolen övertygad om att ett sådant system i sig skulle kunna ligga inom staternas tolkningsutrymme (se Sindicatul "Păstorul cel Bun" mot Rumänien [GC], nr. 2330/09, § 138, ECHR 2013 (utdrag)). Ändå ingår ett sådant system normalt i de historisk-konstitutionella traditionerna i de länder som upprätthåller det, och ett statligt kyrkosystem kan anses stå i överensstämmelse med artikel 9 i konventionen i synnerhet om det är en del av en situation som rådde innan den fördragsslutande statens ratificering av konventionen (se Darby mot Sverige, nr.11581/85, rapport från kommissionen, 9 maj 1989, § 45, serie A nr. 187).

Till exempel har domstolen tidigare accepterat att tilläggsfinansiering ur statens budget till statskyrkan inte stred mot konventionen, bland annat med tanke på att statskyrkans anställda var offentliganställda med rättigheter och skyldigheter i rollen gentemot allmänheten och inte bara gentemot medlemmar i deras församlingar (se Ásatrúarfélagið mot Island (dec.), nr. 22897/08, § 34, 18 september 2012). Ur mer allmän synvinkel vill domstolen tillägga att finansiering av och tilldelning av andra materiella eller ekonomiska förmåner till kyrkor – även om de inte strider mot konventionen – inte får vara diskriminerande eller alltför omfattande, det vill säga uppenbart oproportionerliga i förhållande till dem som andra organisationer i ett visst samhälle får för liknande verksamheter.

101. I det aktuella målet finner domstolen dock att regeringen inte har anfört några övertygande bevis för att den lista över inkorporerade kyrkor som finns i tillägget till 2011 års kyrkolag i den form den nu är tillämplig fullständigt återspeglar den ungerska historiska traditionen, då den inte inbegriper de sökande trossamfunden och kan ses som en hänvisning tillbaka till den situation som rådde före 1895 (se utdragen från protokollen från den relevanta debatten i det behöriga parlamentsutskottet i stycke 37 ovan) och som ett åsidosättande av senare historiska skeenden.

102. Domstolen påpekar att beslut om erkännande av inkorporerade kyrkor fattas av parlamentet, en i högsta grad politisk instans, som måste fatta dessa beslut med två tredjedelars majoritet. Venedigkommissionen har påpekat att de röster som krävs uppenbart är avhängiga av valresultaten (se stycke 40 ovan, i punkt 76). Därmed kan beviljandet eller nekandet av erkännande som kyrka vara relaterat till politiska händelser eller situationer. Ett sådant system innebär i sig en risk för åsidosättande av neutraliteten och en risk för godtycke. En situation i vilken trossamfund måste nedlåta sig till att uppvakta politiska partier för att få deras röster är oförenlig med kravet på statlig neutralitet på detta område.

103. Domstolen anser att de sökande trossamfunden inte rimligen kan förväntas behöva underkasta sig ett förfarande som saknar garantierna för objektiv bedömning genom ett rättvist förfarande i en icke-politisk instans. Det faktum att de inte använde sig av denna rättsliga möjlighet får därför inte leda till att deras ansökningar förklaras otillåtliga på grund av icke-uttömmande av nationella rättsmedel, särskilt om sökandena i fråga inte objektivt kunde uppfylla kraven i fråga om hur länge de har funnits och hur många medlemmar de har.

Regeringens invändning om icke-uttömmande av nationella rättsmedel i detta avseende (se stycke 49 ovan) måste därför avvisas.

104. Utöver risken för att förfarandet för återregistrering påverkas av politiska uppfattningar har domstolen funnit att nekandet av registrering på grund av underlåtenhet att lägga fram information om de grundläggande principerna för en religion kan vara berättigat under de särskilda omständigheterna i ett mål beroende på behovet att fastställa om det samfund som ansöker om erkännande utgör en fara för ett demokratiskt samhälle (se Cârmuirea Spirituală a Musulmanilor din Republica Moldova mot Moldavien (dec.), nr. 12282/02, 14 juni 2005). I det aktuella målet påpekar dock domstolen att regeringen inte motiverade behovet av att på nytt granska redan aktiva kyrkor med avseende på deras möjliga farlighet för samhället, än mindre behovet av att kontrollera innehållet i deras läror, något som uttryckligen krävs enligt 2011 års kyrkolag (se avsnitt 14, med ändringar, i stycke 29 och 32 ovan). Inte heller lade den fram några bevis för faktisk fara orsakad av de sökande enheterna (jfr. Scientologikyrkan i Moskva, som anförts ovan, § 93). Domstolen påpekar att sökandena vid den aktuella tidpunkten hade varit lagligen verksamma som trossamfund i Ungern i flera år. Inga bevis har framlagts för domstolen på att något förfarande under denna tid hade inletts av myndigheterna för att ifrågasätta sökandenas existens, i synnerhet på grundval av att de gjorde sig skyldiga till olagligheter eller missbruk. Skälen för att kräva att de skulle återregistrera sig bör därför ha varit särskilt betydande och tvingande (se Scientologikyrkan i Moskva, som anförts ovan, § 96, och Frälsningarméns Moskvaavdelning, som anförts ovan, § 96). I det aktuella målet har inga sådana skäl anförts av de nationella myndigheterna.

105. Dock kan domstolen inte ens om man antar att det fanns sådana betydande och tvingande skäl komma fram till någon annan slutsats än att de sökande religiösa grupperna inte gavs en rimlig möjlighet (se Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas, som anförts ovan, § 92) att få den önskade nivån av rättsligt erkännande, särskilt med tanke på förfarandets politiska art.

(ε) Möjligheter för de sökande samfunden att få materiella fördelar för att utöva sin religion och samarbeta med staten i detta avseende

106. Domstolen påpekar att friheten att utöva sin religion eller tro enligt artikel 9 inte ger de sökande samfunden eller deras medlemmar rätt att få ytterligare finansiering ur statens budget (se Ásatrúarfélagið, som anförts ovan, § 31), utan att bidrag som ges på ett annat sätt till olika trossamfund – och därmed indirekt till olika religioner – måste granskas så noggrant som möjligt (se, mutatis mutandis, Gorzelik, som anförts ovan, § 95).

107. Domstolen har redan erkänt att de privilegier som ges till religiösa sammanslutningar, särskilt när det gäller beskattning, förenklar deras strävan mot religiösa mål (se Association Les Témoins de Jéhovah mot Frankrike, nr. 8916/05, §§ 49 och 52–53, 30 juni 2011) och att de statliga myndigheterna därför har en förpliktelse enligt artikel 9 i konventionen att förhålla sig neutrala i utövandet av sina befogenheter (se Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas och andra mot Österrike, som anförts ovan, § 92) när det gäller tilldelning av dessa resurser och privilegier. När staten för att uppfylla sina uppfattade positiva förpliktelser med avseende på artikel 9 och 11 frivilligt har beslutat att ge berättigande till bidrag och andra förmåner för religiösa organisationer – och då detta berättigande därmed omfattas av dessa konventionsartiklar i vidare bemärkelse – får den inte vidta diskriminerande åtgärder när den ger dessa förmåner (se, mutatis mutandis, E.B. mot Frankrike [GC], nr. 43546/02, §§ 48–49, 22 januari 2008 och Savez crkava "Riječ života" och andra mot Kroatien, nr. 7798/08, § 58, 9 december 2010). Om staten beslutar att minska eller dra in vissa förmåner till religiösa organisationer får inte heller en sådan åtgärd vara diskriminerande.

108. Enligt domstolens mening måste stater ges stor frihet i valet av former för samarbete med de olika trossamfunden, särskilt då de senare sinsemellan är mycket olika när det gäller organisation, medlemsantal och de verksamheter som härrör ur deras respektive läror. Detta gäller särskilt vid valet av partners som staten avser att samarbeta med i olika verksamheter. Statens ovanstående privilegium är ännu viktigare när det gäller offentliga, samhälleliga uppgifter som utförs av trossamfund men inte har någon direkt koppling till deras andliga liv (det vill säga exempelvis utan koppling till välgörenhetsverksamheter som härrör ur deras religiösa plikter). I detta sammanhang har staten ett visst tolkningsutrymme när den utformar samarbetet med trossamfund. I detta sammanhang konstaterar domstolen det särskilda sammanhanget för de ungerska statliga-kyrkliga relationerna, och i synnerhet det faktum att ungerska kyrkor utsattes för åtgärder som berövade dem deras rättigheter efter 1945 (se inledningarna till de två lagar som anförts i stycke 33 ovan).

109. I sitt val av partners för utkontraktering av offentliga uppgifter får staten inte göra åtskillnad mellan trossamfund. Statens neutralitet kräver att staten då den väljer att samarbeta med trossamfund måste välja partners på grundval av fastställbara kriterier för exempelvis deras materiella kapacitet. Distinktioner som staten gör med avseende på erkännande, partnerskap och bidrag får inte leda till en situation där ett trossamfunds anhängare känner sig som andra klassens medborgare av religiösa skäl, på grund av statens mindre välvilliga hållning till deras samfund.

110. Domstolen konstaterar att inkorporerade kyrkor enligt ungersk lag får förmånlig behandling, särskilt när det gäller beskattning och bidrag (se avsnitt 20 i 2011 års kyrkolag, anförd i stycke 32, och dessutom stycke 33). De fördelar som inkorporerade kyrkor får är betydande och förenklar deras strävan mot religiösa mål beroende på deras särskilda organisationsform.

111. Enligt domstolens mening bör den frihet som ges till stater att reglera sina relationer med kyrkor inkludera möjligheten att ändra sådana privilegier genom lagstiftningsåtgärder. Dock kan denna frihet inte sträcka sig så långt att den inkräktar på den neutralitet och opartiskhet som krävs av staten på detta område.

I det aktuella målet gällde indragningen av förmåner (genom avregistrering av kyrkor och den följande avsaknaden av status som inkorporerad kyrka) endast vissa samfund, inklusive sökandena. Det är sant att de sökande samfunden inte verkar uppfylla de kumulativa kriterier som fastställts av lagstiftaren, i synnerhet i fråga om minsta antal medlemmar och kortaste verksamhetstid. Dessa kriterier kan sägas ha försatt sökandena, av vilka vissa är nya och/eller små samfund, i en ofördelaktig situation som rimmar illa med kraven på neutralitet och opartiskhet. Vad gäller frågan om hur länge religiösa grupper har funnits accepterar domstolen att villkoret om att en rimlig kortaste period kan behövas i fråga om nyetablerade och okända religiösa grupper. Men det är knappast berättigat i fråga om religiösa grupper som etablerades när restriktionerna för det konfessionella livet avskaffades efter kommunistregimens upphörande i Ungern, och som måste vara kända för de behöriga myndigheterna vid det här laget, även om de med liten marginal inte uppfyller kravet på att ha funnits tillräckligt länge. I detta sammanhang påminner domstolen om Venedigkommissionens synpunkt, enligt vilken de aktuella perioderna är alltför långa (se stycke 40 ovan).

112. Domstolen ser inget som tyder på att sökandena är förhindrade att utöva sin religion som juridiska personer, det vill säga som samfund, en status som ger dem formell självständighet gentemot staten. Ändå är enligt den gällande lagstiftningen vissa religiösa verksamheter som bedrivs av kyrkor inte tillgängliga för religiösa samfund, en faktor som enligt domstolens mening har betydelse för de senares rätt till gemensam religionsfrihet. Domstolen påpekar i detta sammanhang att författningsdomstolen i beslut nr. 6/2013 (III. 1.) i en icke-uttömmande lista identifierade åtta privilegier som gavs endast till kyrkor (se punkt 158 till 167 i beslutet, som anförts i stycke 34 ovan). I synnerhet är det bara inkorporerade kyrkor som har rätt till den andel på en procent av inkomstskatten för fysiska personer som öronmärks av troende och till det motsvarande statsbidraget. Dessa belopp är avsedda för stöd till verksamheter relaterade till tro. Av detta skäl finner domstolen att en sådan åtskillnad inte uppfyller kravet på statlig neutralitet och saknar objektiv grund. Sådan diskriminering lägger en börda på troende i små trossamfund utan något objektivt och försvarligt skäl.

113. I detta sammanhang tillägger domstolen att staten då den i enlighet med artikel 9 och 11 legitimt beslutar att bevara ett system i vilket staten har konstitutionell fullmakt att hålla fast vid en viss religion (se Darby, som anförts ovan), vilket är fallet i vissa europeiska länder, och ger statliga förmåner endast till vissa religiösa enheter och inte till andra för främjande av rättsligt föreskrivna allmänna intressen, måste göra detta på grundval av rimliga kriterier relaterade till främjandet av allmänna intressen (se till exempel Ásatrúarfélagið, som anförts ovan).

114. Mot bakgrund av dessa överväganden finner domstolen att det inte är nödvändigt att utreda eventuell diskriminering gällande driften av begravningsplatser, religiösa publikationer och tillverkning och försäljning av religiösa föremål, vilka ofta är relaterade till religionsutövning. Den finner också att det inte är nödvändigt att utreda skillnaderna i möjligheter till religionsundervisning, anställning eller samarbete med staten om verksamheter av allmänt intresse.

(ζ) Slutsats

115. Domstolen drar slutsatsen att myndigheterna genom att avskaffa sökandenas kyrkostatus helt och hållet i stället för att vidta mindre hårda åtgärder, genom att införa ett politiskt påverkat förfarande för återregistrering vars berättigande i sig kan ifrågasättas och slutligen genom att behandla sökandena på ett annat sätt än de inkorporerade kyrkorna inte bara i fråga om möjligheterna till samarbete utan också gällande rätten till förmåner för verksamheter relaterade till tro, åsidosatte sin plikt att förhålla sig neutrala gentemot de sökande samfunden. Dessa faktorer räcker både var för sig och tillsammans till för att domstolen ska konstatera att den ifrågasatta åtgärden inte kan sägas motsvara ett "tvingande socialt behov".

Det har därför skett ett brott mot artikel 11 i konventionen läst mot bakgrund av artikel 9.

III. PÅSTÅTT BROTT MOT ARTIKEL 14 I KONVENTIONEN LÄST I KOMBINATION MED ARTIKLARNA 9 OCH 11

116. Sökandena klagade vidare enligt artikel 14 i konventionen, läst i kombination med artikel 9 och 11, på att de hade diskriminerats på grund av att de utgjorde religiösa minoriteter.

Artikel 14 lyder som följer:

"Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i /.../ konvention[en] skall säkerställas utan diskriminering på någon grund såsom kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åsikt, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt."

117. Domstolen betonar på nytt att artikel 14 inte har någon självständig existens, men spelar en viktig roll genom att komplettera de andra föreskrifterna i konventionen och protokollen, eftersom den skyddar enskilda i olika situationer mot all diskriminering när det gäller åtnjutandet av de rättigheter som stadgas i dessa andra föreskrifter. När en materiell artikel i konventionen eller dess protokoll har åberopats både för sig och tillsammans med artikel 14 och ett separat brott har konstaterats mot den materiella artikeln behöver domstolen i allmänhet inte bedöma målet enligt artikel 14 också, medan det är annorlunda om en tydlig ojämlikhet i behandling vid åtnjutandet av rättigheten i fråga är en grundläggande aspekt av målet (se Chassagnou och andra mot Frankrike [GC], nr. 25088/94, 28331/95 och 28443/95, § 89, ECHR 1999‑III och Dudgeon mot Storbritannien, 22 oktober 1981, § 67, serie A nr. 45).

118. I omständigheterna i det aktuella målet anser domstolen att den ojämlika behandling som sökandena sade sig vara offer för har beaktats tillräckligt mycket i den ovanstående bedömning som ledde till konstaterandet av ett brott mot materiella konventionsföreskrifter (se i synnerhet stycke 115 ovan). Av detta följer – även om detta klagomål också är tillåtligt – att det inte finns skäl att göra en särskild utredning av samma fakta med hänvisning till artikel 14 i konventionen (se Metropolitan Church of Bessarabia, som anförts ovan, § 134, och Scientologikyrkan i Moskva, som anförts ovan, § 101).

IV. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR. 1 LÄST FÖR SIG OCH I KOMBINATION MED ARTIKEL 14 I KONVENTIONEN

119. I ansökningar nr. 70945/11, 23611/12, 26998/12, 41150/12, 41155/12 och 41463/12, klagade sökandena vidare enligt artikel 1 i protokoll nr. 1, läst för sig och i kombination med artikel 14 i konventionen, på förlusten av statsbidrag på grund av förlusten av deras tidigare kyrkostatus.

Artikel 1 i protokoll nr. 1 stadgar följande:

"Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.

Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten." /.../

120. Regeringen bestred detta argument.

121. Domstolen anser att problemet med tillgång till statliga medel som betalas ut till kyrkor i stor utsträckning är identiskt med de frågor som utreds i samband med artikel 9 och 11 i konventionen. De privilegier som nekas de sökande samfunden har beaktats tillräckligt i det sammanhanget (se stycke 106 till 115 ovan), särskilt då de ekonomiska krav sökandena ställde under denna rubrik inte skiljer sig från deras krav enligt artikel 41 som ställts för de påstådda brotten mot artikel 9 och 11 i konventionen. Av detta följer – även om dessa klagomål också är tillåtliga – att det inte finns skäl att göra en särskild utredning av samma fakta med hänvisning till artikel 1 i protokoll nr. 1 läst för sig eller i kombination med artikel 14 i konventionen.

V. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 6 § 1 I KONVENTIONEN

122. Sökandena klagade på att förfarandet för avregistrering och återregistrering av deras enheter som kyrkor var orättvist, i strid mot artikel 6 § 1 i konventionen.

Artikel 6 § 1 i konventionen stadgar följande:

"Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter /.../ vara berättigad till en rättvis /.../ rättegång /.../ inför en /.../ domstol /.../"

123. Domstolen anser mot bakgrund av sina konstateranden gällande artikel 11 och 9 i konventionen (se stycke 115 ovan) att det inte är nödvändigt att utreda vare sig tillåtligheten eller grunderna för detta klagomål separat.

VI. ANDRA PÅSTÅDDA ÖVERTRÄDELSER AV KONVENTIONEN

124. Sökandena klagade också på att det inte fanns något effektivt rättsmedel tillgängligt för dem som de kunde använda för att klaga på den aktuella lagstiftningen, i strid mot artikel 13 i konventionen.

Domstolen betonar på nytt att artikel 13 inte sträcker sig till att ge några garantier för ett rättsmedel som gör det möjligt att bestrida en fördragsslutande stats lagar som sådana gentemot en nationell myndighet på grundval av oförenlighet med konventionen (se, bland andra rättskällor, Vallianatos, som anförts ovan, § 94, Roche mot Storbritannien [GC], nr. 32555/96, § 137, ECHR 2005-X och Paksas mot Litauen [GC], nr. 34932/04, § 114, ECHR 2011). I det aktuella målet strider sökandenas klagomål enligt artikel 13 mot denna princip. Följaktligen är detta klagomål uppenbart ogrundat och måste därför förklaras otillåtligt i enlighet med artikel 35 §§ 3 (a) och 4 i konventionen.

VII. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

125. Artikel 41 i konventionen stadgar följande:

"Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse."

126. Sökandena krävde följande belopp för ekonomisk skada:

(i) i ansökan nr. 23611/12: Evangéliumi Szolnoki Gyülekezet Egyház – 33 579 732 ungerska forinter (HUF) (cirka 111 900 euro (EUR)), Soós – ett månatligt belopp på HUF 159 080 (EUR 530) från den 29 februari 2012 fram till domstolens beslut

(ii) i ansökan nr. 26998/12: Budapesti Autonóm Gyülekezet – HUF 27 225 032 (EUR 90 750), Görbicz – ett månatligt belopp på HUF 160 000 (EUR 530) från den 1 juni 2012 fram till domstolens beslut

(iii) i ansökan nr. 41150/12: Szim Salom Egyház – HUF 96 965 719 (EUR 323 200)

(iv) i ansökan nr. 41155/12: Magyar Reform Zsidó Hitközségek Szövetsége Egyház – HUF 50 653 431 (EUR 168 850)

(v) i ansökan nr. 54977/12: Magyarországi Evangéliumi Testvérközösség – HUF 1 461 192 932 (EUR 4 710 000)

(vi) i ansökan nr. 41553/12:

(a) ANKH Az Örök Élet Egyháza – HUF 2 491 432 (EUR 8 300)

(b) Árpád Rendjének Jogalapja Tradicionális Egyház – HUF 3 415 725 (EUR 11 400)

(c) Dharmaling Magyarország Buddhista Egyház – HUF 10 261 637 (EUR 34 200)

(d) Fény Gyermekei Magyar Esszénus Egyház – HUF 8 855 523 (EUR 29 500)

(e) Mantra Magyarországi Buddhista Egyháza – HUF 18 203 096 (EUR 60 700)

(f) Szangye Menlai Gedün, a Gyógyító Buddha Közössége Egyház – HUF 2 099 453 (EUR 7 000)

(g) Univerzum Egyháza – HUF 5 665 877 (EUR 18 900)

(h) Usui Szellemi Iskola Közösség Egyház – HUF 114 822 096 (EUR 382 750)

(i) Út és Erény Közössége Egyház – HUF 4 937 194 474 (EUR 16 457 300)

Dessa belopp motsvarar efter vad som påstås i huvudsak de skattedonationer och de statsbidrag som förlorats eller förväntas gå förlorade i framtiden, på olika sätt, på grund av den bestridda lagstiftningen. I fråga om Soós och Görbicz avser kraven deras förlorade prästlöner.

127. I fråga om icke-ekonomisk skada krävde sökandena följande belopp:

(i) Magyar Keresztény Mennonita Egyház (nr. 70945/11), Evangéliumi Szolnoki Gyülekezet Egyház (nr. 23611/12), Budapesti Autonóm Gyülekezet (nr. 26998/12), Szim Salom Egyház (nr. 41150/12), Magyar Reform Zsidó Hitközségek Szövetsége Egyház (nr. 41155/12) och Magyarországi Biblia Szól Egyház (nr. 56581/12): EUR 70 000 vardera

(ii) Izsák-Bács (nr. 70945/11), Soós (nr. 23611/12), Görbicz (nr. 26998/12), Guba (nr. 41150/12) och Bruck (nr. 41155/12): EUR 30 000 vardera

(iii) i ansökan nr. 41553/12: EUR 100 000 för varje sökande.

128. Sökandena krävde följande belopp för de kostnader och utgifter som uppkommit inför domstolen:

(i) I ansökningar nr. 70945/11, 23611/12, 26998/12, 41150/12, 41155/12 och 56581/12 krävde sökandena gemensamt EUR 41 910, motsvarande 165 faktureringsbara timmars juridiska tjänster utförda av deras advokat till en timkostnad av EUR 200 plus moms.

(ii) I ansökan nr. 54977/12 krävde sökanden EUR 5 250 för 35 faktureringsbara timmars juridiska tjänster utförda av dennes advokat till en timkostnad av EUR 150 plus moms.

(iii) I ansökan nr. 41553/12 krävde sökandena gemensamt EUR 18 000 motsvarande 120 faktureringsbara timmars juridiska tjänster utförda av deras advokat till en timkostnad av EUR 150 plus moms.

129. Regeringen bestred dessa krav som orimliga.

130. Domstolen anser vad gäller de krav på ersättning för icke‑ekonomisk skada som ställts av Izsák-Bács (nr. 70945/11), Soós (nr. 23611/12), Görbicz (nr. 26998/12), Guba (nr. 41150/12) och Bruck (nr. 41155/12), att konstaterandet av en överträdelse utgör tillräcklig skälig gottgörelse.

131. Domstolen anser vidare att de återstående frågorna gällande tillämpningen av artikel 41 inte är redo för beslut, särskilt med tanke på den komplexa uppsättning materiella fördelar som sökandena sade sig ha förlorat. Det är därför nödvändigt att skjuta upp frågan, med beaktande av möjligheten av en förlikning mellan den svarande staten och sökanden (regel 75 §§ 1 och 4 i domstolens arbetsordning).

132. Följaktligen skjuter domstolen upp dessa frågor och uppmanar regeringen och sökandena att meddela den, senast sex månader efter det datum då domslutet vinner laga kraft i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen, om en eventuell förlikning mellan dem.

AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN FÖLJANDE:

1. Domstolen förenar ansökningarna.

2. Domstolen förklarar enhälligt ansökan nr. 41463/12 otillåtlig.

3. Domstolen förenar regeringens invändning om underlåtenhet att uttömma nationella rättsmedel med grunderna för målet och avslår den enhälligt.

4. Domstolen förklarar enhälligt som tillåtliga de återstående sökandenas klagomål enligt artikel 11 mot bakgrund av artikel 9, läst för sig och i kombination med artikel 14, liksom klagomålen enligt artikel 1 i protokoll nr. 1, läst för sig och i kombination med artikel 14.

5. Domstolen förklarar enhälligt som otillåtliga de återstående sökandenas klagomål enligt artikel 13 i konventionen.

6. Domstolen fastslår med fem röster mot två att det har skett en överträdelse av artikel 11 läst mot bakgrund av artikel 9 i konventionen.

7. Domstolen fastslår med fem röster mot två att det inte finns något behov av att separat utreda klagomålen enligt artikel 14 i kombination med artikel 11 och 9 i konventionen.

8. Domstolen fastslår med sex röster mot en att det inte finns något behov av att separat utreda klagomålen enligt artikel 1 i protokoll nr. 1 läst för sig eller i kombination med artikel 14 i konventionen.

9. Domstolen fastslår med fem röster mot två att det inte finns något behov av att separat utreda tillåtligheten eller grunderna för klagomålen enligt artikel 6 § 1 i konventionen.

10. Domstolen fastslår med fem röster mot två att konstaterandet av en överträdelse utgör tillräcklig skälig gottgörelse för den icke-ekonomiska skada som lidits av Izsák-Bács (nr. 70945/11), Soós (nr. 23611/12), Görbicz (nr. 26998/12), Guba (nr. 41150/12) och Bruck (nr. 41155/12).

11. Domstolen fastslår med fem röster mot två att de återstående frågorna om tillämpningen av artikel 41 inte är redo för beslut, och gör följaktligen följande:

(a) Domstolen skjuter upp dessa frågor.

(b) Domstolen uppmanar regeringen och sökandena att meddela domstolen, senast sex månader efter det datum då domslutet vinner laga kraft i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen, om en eventuell förlikning mellan dem.

(c) Domstolen skjuter upp de vidare förhandlingarna och delegerar befogenheten att vid behov anordna sådana till kammarens ordförande.

Utfärdat på engelska och meddelat skriftligen den 3 april 2014, i enlighet med regel 77 §§ 2 och 8 i domstolens arbetsordning.

              Stanley NaismithGuido Raimondi
RegistratorOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas domaren Spanos samt domaren Raimondis särskilda yttrande om detta domslut.

G.R.A.
S.H.N.

RESERVATION FRÅN DOMAREN SPANO

SAMT FRÅN DOMAREN RAIMONDI

I.

1. När man har skalat av alla lager av upplevd faktamässig komplexitet i det här målet är de återstående huvudsakliga beståndsdelarna i allt väsentligt de följande.

2. Under kommunisteran berövades religiösa enheter i Ungern sin egendom i enlighet med kommunismens politiska doktriner gällande religionsutövning. Efter kommunismens fall 1989 beslutade staten att den skulle dela ut bidrag som ersättning för tidigare konfiskerad kyrkoegendom och inleda omfattande samarbeten med vissa väletablerade kyrkor. Dessutom infördes flexibla registreringskrav genom 1990 års ungerska kyrkolag, som var tillämpliga på nyetablerade kyrkor. Kyrkor som registrerades enligt denna lag fick materiella förmåner från statens budget i form av direkta inkomster genom beskattning och andra indirekta budgetmedel.

3. Det flexibla registreringssystemet och programmet för samarbete mellan stat och kyrka enligt 1990 års kyrkolag ledde till att ett enormt system av religiösa verksamheter i föreningsform skapades. Fram till 2011 hade 406 religiösa enheter registrerats i Ungern, de flesta av dem delvis finansierade, direkt eller indirekt, av staten.

4. För att komma till rätta med denna situation antog regeringen 2011 års kyrkolag, som i praktiken avslutade det tidigare systemet, och alla registrerade religiösa enheter omklassificerades som antingen inkorporerade kyrkor eller organisationer som bedriver religiös verksamhet; av vilka de förra fortfarande fick materiella förmåner från statens budget medan de senare inte längre fick sådana förmåner. De religiösa enheterna, som måste ansöka om utökad status som inkorporerade kyrkor för att få materiella förmåner från staten, förlorade dock inte sin ställning som juridiska personer, och inte heller riskerade de att avvecklas som sådana om de inte visade ointresse för att fortsätta med sina verksamheter enligt den nya lagstiftningen.

5. Som jag kommer att förklara mer utförligt nedan kan jag inte hålla med domstolen om att det har skett ett intrång i sökandenas rättigheter med avseende på artikel 9 och 11 i konventionen, enligt majoritetens konstaterande. Genom dagens domslut utvidgas omfattningen av artikel 9, för sig och i kombination med artikel 11, när det gäller religiösa verksamheter i föreningsform, i en utsträckning som varken står i överensstämmelse med texten i eller med syftet med dessa förordningar eller med deras utveckling i denna domstols rättspraxis. Jag ber därför med all respekt att få anmäla en avvikande uppfattning.

II.

6. Artikel 9 § 1 i konventionen anger uttryckligen att rätten till religionsfrihet innefattar "frihet att byta [sin] religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva [sin] religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer". Som framgår av denna text är friheten att utöva sin religion eller tro det centrala i rättigheten enligt artikel 9. Begreppet utövning utvecklas vidare i texten, där det står att den inbegriper religions- eller trosfrihet genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor eller ritualer. För att anses som utövning i denna mening måste handlingen alltså ha en nära anknytning till tron. Alla statliga åtgärder som direkt eller indirekt utgör hinder för en enskilds möjlighet att ensam eller i gemenskap med andra utöva sin religion eller tro på de sätt som omfattas av artikel 9 § 1 kommer att utgöra intrång i denna frihet och måste vara motiverade enligt stycke 2 i samma artikel. Omvänt uppkommer i princip ingen rättsfråga enligt artikel 9 om en enskild utan otillbörliga påfrestningar eller olägenheter kan utöva sin religion eller tro trots den åtgärd som påstås utgöra ett intrång.

7. Eftersom trossamfund traditionellt existerar i form av organiserade strukturer har artikel 9 i konventionen tolkas mot bakgrund av artikel 11, som skyddar föreningslivet mot oberättigad statlig inblandning. Trossamfundens självständiga existens anses alltså vara oundgänglig för mångfalden i ett demokratiskt samhälle och vara en fråga som står i centrum för det skydd som artikel 9 ger (se Hasan och Chaush mot Bulgarien [GC], nr. 30985/96, § 62, ECHR 2000-XI och Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas och andra mot Österrike, nr. 40825/98, § 61, 31 juli 2008).

8. Domstolen har konsekvent ansett att en vägran från de nationella myndigheternas sida att bevilja status som juridisk person för ett samfund av enskilda utgör ett intrång i sökandenas utövande av sin rätt till föreningsfrihet (se Gorzelik och andra mot Polen [GC], nr. 44158/98, § 52 et passim, 17 februari 2004, Sidiropoulos och andra mot Grekland, 10 juli 1998, rapporter om domslut och beslut 1998‑IV, § 31 et passim och Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas och andra, som anförts ovan, § 62). Om frågan gällde trossamfundets organisation har en vägran att erkänna detta också befunnits utgöra ett intrång i sökandenas rätt till religionsfrihet enligt artikel 9 i konventionen (se Metropolitan Church of Bessarabia och andra mot Moldavien, nr. 45701/99, § 105, ECHR 2001-XII).

9. Utöver garantierna för religiös föreningsfrihet enligt artikel 9, tolkade mot bakgrund av artikel 11 i konventionen, utesluter rätten till religionsfrihet i princip allt godtycke från statens sida när det gäller att avgöra om en religiös tro eller de sätt på vilka denna tro uttrycks har legitimitet (se Hasan och Chaush, som anförts ovan, § 78). Staten har alltså en plikt enligt artikel 14 i konventionen att förhålla sig neutral och opartisk i utövandet av sina föreskrivande befogenheter på religionsfrihetens område och i sina relationer med olika religioner, samfund och trosinriktningar (se Metropolitan Church of Bessarabia och andra, som anförts ovan, § 116, Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas och andra, som anförts ovan, § 97 och Savez crkava "Riječ života" och andra mot Kroatien, nr. 7798/08, § 88, 9 december 2010). Förpliktelsen enligt artikel 9 att förhålla sig neutral i utövandet av sina befogenheter på det religiösa området och kravet enligt artikel 14 att inte diskriminera på grund av religion kräver att om en stat skapar ett system för att ge materiella förmåner till religiösa grupper, till exempel genom skattesystemet, måste alla religiösa grupper som önskar detta ha rimlig möjlighet att ansöka om denna status och de kriterier som fastställs måste tillämpas på ett icke‑diskriminerande sätt på objektiva och rimliga grunder (se, mutatis mutandis, Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas och andra, som anförts ovan, § 92, och Ásatrúarfélagið mot Island, nr. 22897/08, § 34, 18 september 2012).

III.

10. I stycke 81 påpekar majoriteten att de sökande samfunden lagligen hade funnits och varit verksamma i Ungern som kyrkor registrerade av den behöriga domstolen i enlighet med 1990 års kyrkolag. Genom 2011 års kyrkolag "ändrades statusen för alla tidigare registrerade kyrkor, utom för de erkända kyrkor som angavs i tillägget till 2011 års kyrkolag, till samfund. Om de avsåg att fortsätta som kyrkor var trossamfunden tvungna att ansöka hos parlamentet om enskilt erkännande som sådana".

11. Majoriteten hänvisar sedan, i stycke 82, till två tidigare mål i domstolen (Frälsningarméns Moskvaavdelning mot Ryssland, nr. 72881/01, § 67, ECHR 2006-XI, och Scientologikyrkan i Moskva mot Ryssland, nr. 18147/02, § 78, 5 april 2007) där den "nekade registreringen" visade på intrång i en religiös organisations rätt till föreningsfrihet och dessutom i dess rätt till religionsfrihet. På grundval av detta anser domstolen i stycke 83 att "[den aktuella] åtgärden /.../ i praktiken innebar en avregistrering av sökandena som kyrkor och utgjorde ett ingrepp i deras rättigheter enligt artikel 9 och 11".

IV.

12. Mot bakgrund av texten i samt målet och syftet med artikel 9, tolkade i kombination med artikel 11 och denna domstols konsekventa rättspraxis, håller jag inte med om att sökandena på det allmänna och abstrakta sätt som fastslagits av majoriteten har lyckats visa att den åtgärd som antagits av den ungerska lagstiftande församlingen i form av 2011 års kyrkolag direkt eller indirekt gjorde intrång i deras frihet att utöva sin religion eller tro i den bemärkelse som avses ovan (se stycke 6 ovan). Varken 2011 års kyrkolag eller tilläggen till denna hade i allmänhet någon inverkan på sökandenas ställning som juridiska personer. De avregistrerades till slut inte som sådana, utan omklassificerades bara för att kunna få statliga förmåner eller vara berättigade till samarbetsavtal med staten, och de riskerade inte att avvecklas genom statliga åtgärder, med undantag för de kyrkor som inte förklarade sig avse att fortsätta med sin verksamhet. Alltså har de två tidigare mål i domstolen som majoriteten anför i stycke 82 i domslutet (se stycke 11 ovan) ingen betydelse för beslutet om huruvida något intrång skedde i det här fallet.

13. I själva verket, som domstolen entydigt säger i stycke 112, finns det faktiskt "inget som tyder på att sökandena [var] förhindrade att utöva sin religion som juridiska personer, det vill säga som samfund, en status som ger dem formell självständighet gentemot staten" som ett resultat av antagandet av 2011 års kyrkolag eller tilläggen till denna. Mot bakgrund av denna domstols rättspraxis för religiös föreningsfrihet enligt artikel 9 och 11 borde detta ha avgjort frågan. Huruvida "ett trossamfunds anhängare känner sig [som] andra klassens medborgare av religiösa skäl, på grund av statens mindre välvilliga hållning till deras samfund" (se stycke 109) är oväsentligt med avseende på artikel 9 och 11 om de fritt kan utöva sin religiösa tro, formellt och innehållsmässigt, i rättsligt erkända samfund. Det bör påpekas att domstolen, med hänvisning till ett tidigare utlåtande från Europeiska kommissionen, konsekvent har ansett att ett "statligt kyrkosystem inte i sig självt kan anses bryta mot artikel 9 i konventionen" (se Darby mot Sverige, nr.11581/85, rapport från kommissionen, 9 maj 1989, § 45, serie A nr. 187, och Ásatrúarfélagið, som anförts ovan, § 27).

14. Det är viktigt att betona att domstolen innan i dag aldrig har ansett att statens beslut att undanhålla tidigare tilldelade materiella förmåner från religiösa enheter som är vederbörligen registrerade och har ställning som juridiska personer som sådant utgör ett intrång i friheten att utöva en religion eller en tro enligt artikel 9, tolkad mot bakgrund av artikel 11. Som framgår av domstolens rättspraxis, som anförts ovan i stycke 9, uppstår en rättsfråga som kan hävdas enligt konventionen bara i detta avseende om en sökande kan visa mot bakgrund av omständigheterna att staten i utövandet av sina föreskrivande befogenheter har undanhållit materiella förmåner från en religiös enhet samtidigt som den har tillhandahållit förmåner till andra, och att denna skillnad i behandling inte är berättigad på objektiva och rimliga grunder. Det ligger i sakens natur att en bedömning av detta slag enligt artikel 14 i konventionen gör det nödvändigt med en särskild utredning av om diskriminering skedde. Därför borde domstolen ha utrett sökandenas klagomål på grundval av artikel 14 tillsammans med artikel 9 och 11 i konventionen. Men majoriteten avstod från att utreda denna del av klagomålet separat, ett beslut som jag reserverade mig mot. Därför uttalar jag mig inte om frågan om artikel 14 i detta yttrande.

15. Sammanfattningsvis måste denna domstol alltid vara uppmärksam på att omfattningen av de rättigheter och friheter som garanteras av konventionen inte är oändlig. I egenskap av rättsregler måste deras omfattning definieras i texten i den aktuella förordningen, med rimlig tolkning mot bakgrund av deras mål och syfte. En otyglad utvidgning av konventionens materiella omfattning riskerar att undergräva legitimiteten i detta system av europeisk tillsyn över mänskliga rättigheter.

[1] Namn översatta av registraturen.

Full & Egal Universal Law Academy