CASE OF M.E. v. SWEDEN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket

STORA KAMMAREN
(GRAND CHAMBER)

MÅL M.E. mot SVERIGE

Ansökan nr 71398/12)

UTSLAG

(stryka ärendet)

STRASBOURG

8 april 2015

Detta utslag är slutgiltigt men kan bli föremål för redaktionell granskning.

I målet M.E. ./. Sverige,

där Europadomstolen för mänskliga rättigheter, i stor kammare
(Grand Chamber) bestående av:

Dean Spielmann, ordförande,

Josep Casadevall

Guido Raimondi

Işıl Karakaş

Elisabeth Steiner

Khanlar Hajiyev

Ján Šikuta

Dragoljub Popović

Päivi Hirvelä

Nona Tsotsoria

Kristina Pardalos

Julia Laffranque

Linos-Alexandre Sicilianos

Paul Lemmens

Paul Mahoney

Krzysztof Wojtyczek, domare,

Johan Hirschfeldt, ad hoc-domare,

samt Erik Fribergh, justitiesekreterare,

Som den 18 mars 2015 har överlagt i enrum,

Avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i en ansökan (nr 71398/12) mot Kungariket Sverige som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av en libysk medborgare ("klaganden") den 3 november 2012. Ordföranden för den femte avdelningen gick med på klagandens begäran om att hans namn inte skulle uppges (regel 47 § 4 i domstolsreglerna).

2. Klaganden företräddes av D. Loveday, advokat, och S-Å. Petersson, flyktinghandläggare som båda arbetar i Stockholm. Den svenska regeringen ("regeringen") företräddes av sina representanter fr. H. Lindquist och fr. K. Fabian från Utrikesdepartementet.

3. Klaganden påstod att hans utvisning till Libyen för att därifrån kunna ansöka om familjeåterförening skulle innebära en kränkning av artikel 3 i konventionen.

4. Den 12 december 2012, beslöt tillförordnade ordföranden i femte avdelningen som målet hade hänskjutits till (regel 52 § 1 i domstolsreglerna) att tillämpa regel 39 i domstolsreglerna och förklarade för regeringen att klaganden inte borde utvisas till Libyen under tiden för domstolsförfarandet.

5. Samma datum vidarebefordrades ansökan till regeringen.

6. Helena Jäderblom, den domare som valts för Sverige, avsade sig målet (regel 28 i domstolsreglerna). Ordföranden för den femte avdelningen beslöt därefter att utse Johan Hirschfeldt som ad hoc-domare (artikel 26 § 4 i konventionen, samt regel 29 § 1 i domstolsreglerna).

7. Den 26 juni 2014 avgav en kammare i femte avdelningen, bestående av domarna Mark Villiger, Ann Power-Forde, Ganna Yudkivska, Vincent A. De Gaetano, André Potocki, Aleš Pejchal och Johan Hirschfeldt, samt Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare, ett utslag där man enhälligt förklarade klagomålet enligt artikel 3 vara tillåtligt och återstoden av ansökan otillåtlig och med sex röster mot en förklarade att tillämpningen av utvisningsbeslutet mot klaganden inte skulle innebära en kränkning mot artikel 3 i konventionen.

8. Den 26 september 2014 begärde klaganden att målet i enlighet med artikel 43 i konventionen samt regel 73 skulle hänskjutas till stora kammaren. Den 17 november 2014 beviljade stora kammarens panel denna begäran.

9. Stora kammarens sammansättning fastställdes i enlighet med artikel 26 § 4 och 5 i konventionen samt regel 24.

FAKTA

OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

A. Bakgrund och förfaranden inför nationella myndigheter

10. Klaganden föddes 1982 och bor i Sverige.

11. Den 29 juli 2010, ansökte han om asyl i Sverige och uppgav att han hade kommit till landet tre dagar tidigare.

12. Den 6 augusti 2014 höll Migrationsverket den första intervjun med klaganden. En djupintervju hölls den 20 augusti 2010, i samband med vilken klagandens offentliga juridiska biträde och tolk medverkade. Klaganden uppgav i huvudsak följande.

13. Han hade rest från Libyen till Tunisien i april 2010 där han hade uppehållit sig fram till dess han reste till Sverige i juli samma år med hjälp av smugglare och ett förfalskat franskt pass. I Libyen hade han varit soldat och tjänstgjort som vakt vid en militärbas i Tripoli där några personer hade betalat honom för att transportera olagliga vapen åt mäktiga klaner med koppling till myndigheterna. Han hade arbetat åt dem i mer än ett år när han i november 2009 blev stoppad vid en vägspärr och togs till en okänd plats där han blev förhörd och torterad. Han hade anklagats för innehav av olagliga vapen och bilstöld och hade därefter blivit förflyttad till ett militärfängelse. I samband med tortyren hade hans arm skadats allvarligt och ungefär två månader efter att han förflyttats till militärfängelset, togs han till ett vanligt sjukhus för behandling. Efter att läkaren hade behandlat honom, lyckades han fly. Om han skickades tillbaka till Libyen, skulle han riskera åtminstone tio års fängelse för de brott han hade begått. Han skulle dessutom riskera att bli dödad av klanerna eftersom han hade avslöjat deras namn under tortyren.

14. Migrationsverkets handläggare frågade om klaganden hade andra skäl för att begära asyl, på vilket han svarade nej. Han hade haft det bra i Libyen fram till dess han blev arresterad och hade t.o.m. planerat att gifta sig med en kvinna 2010.

15. Den 21 februari lade klaganden till sina skäl för asyl att han var homosexuell och att han hade ett förhållande med en man, N, som hade permanent uppehållstillstånd i Sverige. Han hade flyttat ihop med N i december 2010.

16. I samband med en kompletterande intervju den 1 november 2011, uppgav klaganden att han tidigare varit heterosexuell, men blivit intresserad av N. Ingen i Libyen kände till hans sexuella läggning och han hade aldrig haft något homosexuellt förhållande där. Han och N hade gift sig i Sverige i september 2011. Om han blev tvungen att återvända till Libyen för att ansöka om familjeåterförening där, skulle det bli känt att han var gift med en man och han skulle riskera förföljelse och misshandel.

17. Den 16 december 2011 avslog Migrationsverket hans ansökan. Det konstaterade bl.a. att klaganden hade lämnat avvikande information om sitt pass vid intervjuerna samt också lämnat motstridiga uppgifter om när han hade träffat N och om deras förhållande. Det drog slutsatsen att klagandens berättelse, både när det gäller händelserna i Libyen och hans förhållande med N, saknade trovärdighet och inte räckte till som skäl för att bevilja honom uppehållstillstånd i Sverige. Dessutom anmärkte Migrationsverket att stora förändringar hade skett i Libyen efter att klaganden hade lämnat landet. Det ansåg att han inte hade lyckats bekräfta sitt påstående om att han på grund av brottsanklagelserna mot honom när han återvände riskerade att bli förföljd av myndigheterna eller att dessa inte skulle kunna skydda honom mot trakasserier från klanernas sida. Vad gäller klagandens förhållande med N, hänvisade Migrationsverket till huvudregeln i utlänningslagen som säger att en utlänning som ansöker om uppehållstillstånd i Sverige på grund av familjeband eller ett allvarligt förhållande, måste ha ansökt om och blivit beviljad ett sådant tillstånd innan han/hon kommer in i landet. Migrationsverket ansåg att det inte vore oskäligt att begära att klaganden i enlighet med huvudregeln lämnade in en sådan ansökan från Libyen.

18. Den 13 september 2012 avslog Migrationsdomstolen en överklagan från klaganden. Den konstaterade först och främst att det allmänna läget i Libyen inte var tillräckligt allvarligt för att bevilja klaganden asyl i avsaknad av individuella skäl. När det gäller klagandens egna skäl, fann domstolen att klagandens berättelse inte var trovärdig och framhöll att han hade lämnat in sitt pass först i samband med det muntliga förhöret och att det därav framgick att han hade fått ett Schengenpass på Maltas ambassad i Tripoli och att han hade kommit till Sverige den 15 juni 2010. Han hade således medvetet lämnat oriktiga uppgifter om sitt pass, om hur han hade rest till Sverige samt om datum för sin ankomst. Han hade också lämnat motstridiga uppgifter beträffande hans kunskaper om möjligheterna att ansöka om asyl i Sverige och de påstådda hoten mot honom i Libyen. Domstolen trodde följaktligen inte på klagandens asylberättelse.

19. Domstolen ifrågasatte inte klagandens homosexualitet. Den ansåg emellertid att han inte hade lyckats bekräfta sitt påstående om att det av den anledningen förelåg hot mot honom i Libyen. Den konstaterade att det enligt klagandens egna uppgifter inte var känt i Libyen att han var homosexuell. Domstolen ansåg det vara osannolikt att, så som klaganden påstod, libyer i Sverige som kände till hans sexuella läggning skulle vara mer benägna att sprida denna information bara för att klaganden skulle återvända till Libyen. Sammanfattningsvis konstaterade man att klaganden hade misslyckats med att visa att han skulle riskera förföljelse eller misshandel om han återvände till Libyen. Vad gäller hans förhållande med N, anmärkte domstolen att all ambassadpersonal var skyldig att respektera sekretessen och att det inte förelåg några hinder för klaganden att ansöka om uppehållstillstånd från utlandet.

20. En nämndeman anmälde skiljaktig åsikt och ansåg att det inte kunde uteslutas att uppgifter om klagandens sexuella läggning skulle kunna läcka ut från en ambassad.

21. Klaganden skickade ytterligare en ansökan till Migrationsöverdomstolen som den 10 oktober 2012 vägrade honom rätt att överklaga. Utvisningsbeslutet mot klaganden kunde därmed verkställas.

22. Den 10 december 2012 avslog Migrationsverket en begäran från klaganden att målet skulle omprövas. Klaganden hade bl.a. hävdat att en libyer i Sverige hade rest till Libyen och berättat för klagandens bror att han var gift med en annan man. Klagandens farbror hade senare ringt honom och hotat att döda honom om han återvände till Libyen, eftersom han hade skämt ut familjen. Migrationsverket fann inga skäll till att avvika från huvudregeln att en ansökan om familjeåterförening måste komma från utlandet. Klagandens påstående att hans släktingar hade hotat honom ansågs inte tillräckligt för att utgöra ett permanent hinder för att utvisningsbeslutet skulle verkställas och det fanns följaktligen inga skäl att ompröva målet.

B. Utvecklingen efter kammarens utslag

23. Efter att kammaren hade avgett sitt utslag den 26 juni 2014, beviljade stora kammarens panel klagandens remissbegäran den 17 november 2014 (se punkt 7-8 ovan).

24. Under tiden utfärdade Migrationsverkets rättschef en rättslig kommentar angående situationen i Libyen. I den noterades bl.a. att det libyska parlamentet i maj 2014 hade valt Ahmed Matiq till premiärminister, vilket ledde till starka protester och våldsamma strider mellan rivaliserande grupper. I juni upphävde högsta domstolen Matiqs utnämning och några dagar senare avgick han. Parlamentsval följde och i mitten av juli hade en koalition bildats som bestod av olika milisstyrkor med kopplingar till muslimska brödraskapet och andra islamistgrupper i parlamentet. Detta hade lett till en ytterligare upptrappning av situationen med olika milisgrupper som stred om kontrollen över flygplatsen i Tripoli samt intensifierade strider i Benghazi. Våldet hade också spridits till bostadsområden kring Tripoli med många civila offer som följd. Tiotusentals människor hade tvingats fly från sina hem och enligt Förenta Nationerna fanns det ungefär 227 000 internflyktingar, varav fler än
160 000 hade flytt sedan striderna bröt ut i maj 2014. Ytterligare 100 000 personer har rapporterats flytt från striderna till grannländer. Civilbefolkningen hade också svårigheter med att röra sig fritt inom landet på grund av sporadiska vägspärrar som satts upp av olika milisgrupper. Dessutom hade landets två internationella flygplatser, Tripoli och Benghazi, blivit allvarligt skadade under striderna och var delvis stängda utan utsikter att öppnas för normal verksamhet inom förutsägbar framtid.

25. Mot denna bakgrund har rättschefen gjort följande bedömning av säkerhetsläget i Libyen samt möjligheterna att återvända till landet:

"Strider pågår mellan olika aktörer i flera av Libyens kuststäder. Striderna anses utgöra väpnad konflikt i utlänningslagens mening. På grund av den politiska instabiliteten finns det i nuläget ingenting som tyder på att striderna kommer att upphöra inom kort. Striderna är allvarliga, men inte så allomfattande att alla och envar vid ett återvändande befinner sig i fara för att drabbas av våldet. En individuell bedömning måste därför göras i varje ärende efter Elgafaji-domens principer [Elgafaji v. Staatssecretaris van Justitie, C-465/07, Europadomstolen den 17 februari 2009].

I övriga delar av Libyen är säkerhetsläget till följd av den politiska instabiliteten att betrakta som allvarliga störningar av den typ som framgår av kapitel 4, § 2 a i utlänningslagen.

Situationen för personer som återvänder till Libyen är besvärlig. Svårigheterna har emellertid uppkommit ganska nyligen och det är fortfarande för tidigt att säga att de i praktiken handlar om verkställighetshinder, dvs. som motiverar ett utfärdande av uppehållstillstånd.

Migrationsverket fortsätter att bevaka situationen i Libyen samt frågan om verkställighetshinder och avser att genomföra en ny bedömning inom några månader.

26. I ljuset av uppgifterna i den rättsliga kommentaren om situationen i Libyen och med konstaterande av att domstolen hade hänskjutit klagandens ärende till stora kammaren, beslöt Migrationsverket att på eget initiativ igen undersöka klagandens ärende och fastställa huruvida det förelåg hinder mot att verkställa utvisningsbeslutet mot honom.

27. Den 17 december 2014 beviljade Migrationsverket klaganden ett permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det konstaterade först och främst att det inte gick att ompröva ett beslut som fattats av en överordnad myndighet eller undersöka riktigheten i de bedömningar som gjort av sådana myndigheter. Eftersom utvisningsbeslutet hade vunnit laga kraft, kunde Migrationsverket bara avgöra huruvida de nya omständigheterna i ärendet innebar ett hinder mot att verkställa detta. Efter att ha hänvisat till gällande bestämmelser i utlänningslagen och dess förberedande arbeten gjorde det följande bedömning av klagandens ärende:

"Du är homosexuell och kommer från Libyen. Du är gift med en man som du har bott tillsammans med i Sverige sedan den 7 december [2010]. Din sexuella läggning och koppling till din make har undersökts av Migrationsverket och Migrationsdomstolen. Dessa faktorer kan således inte anses vara nya omständigheter i utlänningslagens mening.

Den 4 november 2014 utfärdade Migrationsverkets rättschef en ny rättslig kommentar beträffande situationen i Libyen. Av den framgår att strider pågår mellan olika aktörer i flera av Libyens kuststäder, bl.a. din egen hemstad, Tripoli. Striderna anses utgöra väpnad konflikt i utlänningslagens mening. På grund av den politiska instabiliteten finns det i nuläget ingenting som tyder på att striderna kommer att upphöra inom kort. Striderna är allvarliga, men inte så allomfattande att alla och envar vid ett återvändande befinner sig i fara för att drabbas av våldet. En individuell bedömning måste av den anledningen göras i varje enskilt fall i enlighet med principerna i Elgafaji-utslaget.

Enligt Migrationsverkets bedömning ska det försämrade säkerhetsläget i Libyen sedan Migrationsverket och Migrationsdomstolen undersökte dina skäl för skydd, sett mot bakgrunden av din sexuella läggning, betraktas som en ny omständighet.

Din sexuella läggning ifrågasattes inte av Migrationsverket eller av Migrationsdomstolen och du har under de år du har bott i Sverige gett uttryck för den läggningen, bl.a. genom att ingå äktenskap med en man här. Man kan därför anta att du avser att fortsätta leva öppet som homosexuell också om du återvänder till Libyen och att du därmed skulle riskera att dra till dig libyska myndigheters eller enstaka personers intresse. Med tanke på det försämrade säkerhetsläget i Libyen är det enligt Migrationsverkets bedömning sannolikt att du, om du skulle återvända, skulle riskera att bli utsatt för förföljelse på grund av din sexuella läggning.

Mot den bakgrunden konstaterar Migrationsverket att nya omständigheter har uppstått som utgör ett verkställighetshinder med avseende på kapitel 12 § 18 i utlänningslagen. Migrationsverket beslutar därför att bevilja dig permanent uppehållstillstånd".

LAGEN

I. BEGÄRAN OM ATT STRYKA ANSÖKAN

28. Klaganden har påtalat att hans utvisning till Libyen skulle innebära en kränkning av artikel 3 i konventionen.

"Ingen ska behöva utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller straff".

A. Parternas framställningar

29. Regeringen yrkade på att domstolen i enlighet med artikel 37 § 1 i konventionen skulle stryka målet från sin lista på grund av att klaganden till följd av Migrationsverkets beslut den 17 december 2014 inte längre riskerade att bli utvisad till Libyen. Enligt dess uppfattning hade saken följaktligen lösts på inhemsk nivå och de ansåg inte att det förelåg några särskilda omständigheter ifråga om mänskliga rättigheter som krävde fortsatt utredning av ansökan vid domstolen. Som alternativ hävdade regeringen att ansökan borde förklaras vara otillåtlig eftersom klaganden inte längre kunde hävda att han är ett offer i betydelsen av artikel 34 i konventionen.

30. Klaganden uppgav att han ville fullfölja sin ansökan och bad domstolen att bedöma denna på sina egna förtjänster. Enligt honom hade "ärendet" i domstolen inte lösts eftersom det inte bara var frågan om huruvida hans framtida bortförande till Libyen skulle vara en kränkning av artikel 3. Det handlade också om den fristående frågan om huruvida de föregående besluten från myndigheterna i Sverige hade skett i strid mot artikel 3, eftersom dessa vid beslutstillfället visste eller borde ha vetat att utvisningen till Libyen skulle innebära att han riskerade att utsättas för omänsklig och förödmjukande behandling. Dessutom ansåg han att de inhemska myndigheternas beslut var så bristfälliga att det i princip handlade om en procedurrelaterad kränkning av artikel 3. "Ärendet" i stora kammaren omfattade nu också oklanderligheten i kammarens slutledning enligt artikel 3. Dessutom krävde enligt klaganden respekten för mänskliga rättigheter att stora kammaren fortsatte sin undersökning av målet, eftersom detta behandlar allvarliga frågor av väsentlig betydelse för homosexuellas rättigheter och hur dessa ska bedömas i asylärenden i hela Europa. Till sist ansåg han med hänvisning till sina ovanstående argument att han fortfarande var ett offer eftersom de svenska myndigheterna inte vid något tillfälle hade erkänt någon kränkning av hans rättigheter enligt konventionen. Även om han var tacksam för uppehållstillståndet, innebar detta inte någon fullständig upprättelse med tanke på den oro, stress och osäkerhet som myndigheternas inledande beslut hade orsakat honom.

B. Domstolens bedömning

31. Artikel 37 § 1 i konventionen föreskriver:

“1. Domstolen får i varje skede av förfarandet besluta om att stryka en ansökan från ärendelistan där omständigheterna leder till slutsatsen att

(a) klaganden inte avser att fullfölja sin ansökan, eller

(b) problemet har lösts, eller

(c) det, på grund av någon annan av domstolen fastställd orsak, inte längre är motiverat att fortsätta undersökningen av ansökningen.

Domstolen ska emellertid fortsätta att undersöka ansökningen om respekten för de mänskliga rättigheterna såsom fastställts i konventionen och protokollen så kräver.

32. Domstolen noterar inledningsvis att den i enlighet med fastställd rättspraxis i mål som rör utvisning av en sökande från en svarandestat, när klaganden inte längre riskerar att bli utvisad från den staten, anser att frågan är löst och stryker den från sin ärendelista, oavsett om klaganden samtycker (se bland andra myndigheter Paez mot Sverige, 30 oktober 1997, Rapporter om domar och beslut 1997‑VII; Sarwari mot Österrike (besl.), nr 21662/10, 3 november 2011; M.A. mot Sverige (besl.), nr 28361/12, 19 november 2013; Isman mot Schweiz (besl.), nr 23604/11, 21 januari 2014; O.G.O. mot Storbritannien (besl.), no. 13950/12, 18 februari 2014 samt I.A. mot Nederländerna (besl.), nr 76660/12, 27 maj 2014).

33. Skälet till detta är att domstolen konsekvent har tagit sig an ärendet som en eventuell kränkning av konventionen och med uppfattningen att hotet om en kränkning har undanröjts genom beslutet att bevilja klaganden rätten till att uppehålla sig i den aktuella svarandestaten (se Paez, som anförts ovan, § 29). I enlighet med denna uppfattning har den tidigare funnit att artikel 3 inte skulle ha kränkts, eftersom klaganden inte längre stod inför någon faktisk och överhängande risk att bli utvisad (se t.ex. A.G. mot Sverige (besl.) nr 22107/08, 6 december 2011 och H mot Norge (besl.) nr 51666/13, 17 februari 2015).

34. Vad beträffar det aktuella målet, konstaterar domstolen att det inte har förekommit någon uppgörelse i godo eller några överenskomna åtgärder. Beviljandet av ett permanent uppehållstillstånd till klaganden, som faktiskt innebar att utvisningsbeslutet upphävdes, var en åtgärd som Migrationsverket vidtog på eget initiativ den 17 december 2014, huvudsakligen på grund av det förvärrade säkerhetsläget i Libyen efter sommaren 2014, såsom framgår av den rättsliga kommentar om situationen i Libyen som Migrationsverkets rättschef publicerade den 4 november 2014 (se punkt 24-25 ovan). Det kan vidare noteras att klagandens inledande klagomål enligt konventionen, i den mån ansökan förklarades vara tillåtlig, var att han var rädd för att hans utvisning till Libyen skulle innebära att han utsattes för misshandel i strid mot artikel 3 i konventionen. Det kränkningshotet undanröjdes genom Migrationsverkets beslut den 17 november att upphäva utvisningsbeslutet - vars verkställighet hade skjutits upp i avvaktan på förfarandet - och att bevilja honom permanent uppehållstillstånd i Sverige.

35. Domstolen konstaterar följaktligen i linje med ovannämnda rättspraxis att frågan har lösts i betydelsen av artikel 37 § 1 b i konventionen.

36. Tvärtemot vad klaganden föreslår, behöver domstolen när den undersöker denna fråga inte gå tillbaka och undersöka huruvida det förelåg en faktisk risk som rörde svarandestatens ansvar enligt artikel 3 i konventionen när de svenska migrationsmyndigheterna avslog hans asylansökan eller när kammaren fattade sitt beslut. Det handlar här om historiska fakta, men de belyser inte klagandens nuvarande situation, där den ifrågasatta risken har undanröjts - denna senare omständighet är avgörande för domstolens uppfattning att saken är avgjord (se mutatis mutandis, Saadi mot Italien [SK], nr 37201/06, § 133, ECHR 2008).

37. Vad beträffar klagandens uppfattning att det föreligger särskilda omständigheter som rör respekten för mänskliga rättigheter såsom fastställts i konventionen och dess protokoll som kräver fortsatt undersökning av ärendet (artikel 37 § 1 i slutet), konstaterar domstolen att Migrationsverket i sitt beslut den 17 december 2014 tog hänsyn till klagandens sexuella läggning. Det konstaterade att han var i behov av skydd i Sverige eftersom det förvärrade säkerhetsläget i hans hemland gjorde att han riskerade att bli förföljd eftersom han öppet levde som homosexuell och kunde förväntas göra det också efter sin återkomst. Mot denna bakgrund finner domstolen inga särskilda omständigheter som rör respekten för mänskliga rättigheter såsom fastställts i konventionen och dess protokoll som kräver fortsatt undersökning av ärendet.

38. Det är följaktligen tillämpligt att stryka ansökan från ärendelistan.

II. REGEL 39 I DOMSTOLSREGLERNA

39. Som en följd av ovanstående, avbryts tillämpningen av regel 39 i domstolsreglerna.

AV DESSA SKÄL, BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT

att stryka ansökningen från sin ärendelista.

Upprättat på engelska och franska och meddelat skriftligen den 8 april 2015 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolsreglerna.

Erik FriberghDean Spielmann
              JustitiesekreterareOrdförande

 

Full & Egal Universal Law Academy