CASE OF MENNESSON v. FRANCE - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

FEMTE AVDELNINGEN

MÅLET MENNESSON mot FRANKRIKE

(Ansökan nr 65192/11)

DOM

(Utdrag)

STRASBOURG

26 juni 2014

SLUTLIG

2014‑09‑26

Denna dom har vunnit laga kraft i enlighet med artikel 44.2 i konventionen. Den kan bli föremål för redaktionella ändringar.

I målet Mennesson mot Frankrike

meddelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (femte avdelningen), sammanträdande som en kammare bestående av:

Mark Villiger, president,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Ganna Yudkivska,
Vincent A. de Gaetano,
André Potocki,
Aleš Pejchal, domare,
och Claudia Westerdiek, sektionens justitiesekreterare,

efter enskild överläggning den 10 juni 2014,

följande dom, vilken antogs samma dag:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (ansökan nr 65192/11) mot Republiken Frankrike. Det ingavs till domstolen under åberopande av artikel 34 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) av två franska medborgare, Dominique Mennesson (”den första klaganden”) och Sylvie Mennesson (”den andra klaganden) samt två USA-medborgare, Valentina Mennesson och Fiorella Mennesson (”den tredje och den fjärde klaganden”), den 6 oktober 2011.

2. Klagandena företräddes inför domstolen av Patrice Spinosi, från Conseil d’État och kassationsdomstolens advokatsamfund. Den franska regeringen (”regeringen”) företräddes av sitt ombud, Edwige Belliard, rättschef vid utrikesministeriet.

3. Den 12 februari 2012 informerades regeringen om klagomålet, och sektionspresidenten beslutade att förfarandet i föreliggande mål skulle genomföras samtidigt med det i målet Labassee mot Frankrike (ansökan nr 65941/11).

4. Såväl klagandena som regeringen ingav skriftliga inlagor om målets admissibility och sakfråga.

5. Den 10 oktober 2013 beslutade sektionspresidenten, enligt regel 54.2a i domstolsreglerna, att ställa ytterligare frågor till klagandena och regeringen, som svarade den 19 respektive 21 november 2013.

SAKFÖRHÅLLANDENA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

6. Den första och den andra klaganden är födda 1965 respektive 1955. Den tredje och den fjärde klaganden är födda 2000. De bor alla i Maisons-Alfort.

A. Den tredje och den fjärde klagandens födelse

7. Den första och den andra klaganden är man och hustru. De kunde inte få egna barn eftersom den andra klaganden är infertil.

8. Efter ett antal misslyckade försök att få barn med in vitro-fertilisering (IVF) med egna könsceller beslutade den första och den andra klaganden att genomgå IVF med hjälp av den första klagandens könsceller och ett ägg från en donator i syfte att implantera de befruktade embryona i en annan kvinnas livmoder. Därför reste de till Kalifornien, där metoden är laglig, och ingick ett avtal om surrogatmödraskap.

Klagandena angav att surrogatmodern i enlighet med kalifornisk lag inte fick betalt utan bara fick ersättning för omkostnader. De tillade att hon och hennes make båda var höginkomsttagare och därför hade mycket högre inkomst än klagandena och att det var en solidaritetsgärning för hennes del.

9. Den 1 mars 2000 befanns att surrogatmodern väntade tvillingar, och i en dom den 14 juli 2000 beslutade Kaliforniens högsta domstol, dit den första och den andra klaganden samt surrogatmodern och hennes make hade vänt sig, att den första klaganden skulle vara ”genetisk far” och den andra klaganden ”juridisk mor” till varje barn som surrogatmodern födde inom de följande fyra månaderna. Domen specificerade de detaljer som skulle införas i födelseattesten och framhöll att den första och den andra klaganden skulle registreras som far och mor.

10. Tvillingarna – den tredje och den fjärde klaganden – föddes den 25 oktober 2000 och deras födelseattester upprättades i enlighet med de villkor som angavs i punkt 9 ovan.

B. Det franska konsulatets vägran att registrera detaljerna i födelseattesterna

11. I början av november 2000 begav sig den första klaganden till det franska konsulatet i Los Angeles för att få detaljerna i födelseattesterna införda i det franska registret över födelser, giftermål och dödsfall samt att få barnens namn införda i hans pass så att han skulle kunna återvända till Frankrike med dem.

12. Klagandena uppgav att många franska par i deras situation tidigare med framgång hade gått igenom denna rutin. Konsulatet avvisade emellertid den första klagandens begäran på grund av att han inte kunde ådagalägga att den andra klaganden hade fött barnen, och eftersom man misstänkte ett surrogatavtal skickades ärendet till den allmänna åklagarmyndigheten i Nantes.

C. Utredning med avseende på den första och den andra klaganden

13. Eftersom USA:s federala administration hade utfärdat USA-pass till de tvillingar för vilka den första och den andra klaganden angavs som föräldrar, kunde de fyra klagandena återvända till Frankrike i november 2000.

14. I december 2000 utfördes en förundersökning på begäran av den allmänna åklagarmyndigheten.

15. I maj 2001 inleddes en utredning mot en eller flera okända personer för att ha agerat som mellanhand i ett surrogatavtal, samt mot den första och den andra klaganden för oriktig framställning som åsidosatte barns medborgarstatus.

16. Den 30 september 2004 meddelade undersökningsdomaren, i enlighet med inlagorna från Créteils allmänna åklagare, sitt avgörande att talan inte kunde upptas till prövning på grund av att gärningarna hade skett på USA:s territorium, där de inte klassades som brott, och därför inte utgjorde ett straffbart brott i Frankrike.

D. Förfaranden i civildomstolar

17. Under tiden, den 25 november 2002, hade uppgifterna i den tredje och den fjärde klagandens födelseattester registrerats i centralregistret över födelser, giftermål och dödsfall i Nantes av det franska konsulatet i Los Angeles, på uppdrag av den allmänna åklagarmyndigheten.

18. Emellertid väckte Créteils allmänna åklagare den 16 maj 2003 talan mot den första och den andra klaganden i Créteils tribunal de grande instance för att få registerposterna ogiltigförklarade och domen noterad i marginalen av de poster som därmed ogiltigförklarats. Han ansåg att ett avtal där en kvinna åtog sig att bli havande och föda ett barn samt lämna det ifrån sig efter förlossningen var ogiltigt i enlighet med den allmänna politiska principen att människokroppen och medborgarstatusen är oförytterliga. Han bedömde att domen i Kaliforniens högsta domstol den 14 juli 2000 inte kunde verkställas i Frankrike, eftersom den stred mot den franska uppfattningen om allmän internationell rättsordning (ordre public) och om fransk rättsordning, samt att giltigheten av intyg om medborgarstatus vilka upprättats på grundval av denna dom inte kunde erkännas i Frankrike.

1. Dom i Créteils tribunal de grande instance den 13 december 2005, dom i Paris’ appellationsdomstol den 25 oktober 2007, och dom i kassationsdomstolen den 17 december 2008

19. Genom en dom den 13 december 2005 förklarade Créteils tribunal de grande instance talan inadmissible. Domstolen fann att ”posterna hade registrerats enbart på initiativ från åklagaren i syfte att, såsom sedermera uttalades, väcka talan för att få posterna ogiltigförklarade.” Den bedömde utifrån detta att ”en talan väckt av åklagaren, grundad på rättsordning som han själv ha[de] brutit mot inte kunde anses vara admissible om bestämmelserna i artikel 47 i den civilrättsliga lagen, vilka han åberopade, lät honom kontrollera intygens giltighet i varje avseende och förkasta varje begäran om registrering som skulle göra dem bindande i Frankrike”.

20. Den allmänna åklagarmyndigheten överklagade till Paris’ appellationsdomstol, som fastställde den lägre domstolsinstansens dom den 13 december 2005. Appellationsdomstolen ansåg också åklagarens yrkande om ogiltigförklaring av posterna i Nantes’ centralregister över födelser, giftermål och dödsfall inadmissible eftersom det gällde internationell rättsordning. Den lät emellertid sina egna skäl ersätta detta beslut, konstaterande att posternas innehåll var korrekt vad avser domarna i Kaliforniens högsta domstol den 14 juli 2000, och att den allmänna åklagarmyndigheten inte ifrågasatte det faktum att domen var bindande för Frankrike eller att de födelseattester som upprättades i Kalifornien i enlighet med normala rutiner i den staten skulle anses giltiga enligt artikel 47 i den civilrättsliga lagen.

21. Den 17 december 2008 upphävde kassationsdomstolen (första tvistemålsavdelningen) denna dom på grund av att den allmänna åklagarmyndigheten hade ett intresse av att väcka talan för ogiltigförklaring av posterna eftersom födelseattesterna i fråga, såsom fastställts av appellationsdomstolen, endast kunde ha upprättats efter ett surrogatavtal. Den återförvisade målet till Paris’ appellationsdomstol med en annorlunda sammansättning.

2. Dom i Paris’ appellationsdomstol den 18 mars 2010

22. Genom en dom den 18 mars 2010 upphävde Paris’ appellationsdomstol den dom som hade återförvisats dit, annullerade de poster som gällde födelseattesterna och beordrade att dess dom skulle noteras i marginalen för de ogiltigförklarade födelseattesterna.

23. Avseende admissibility för den talan som väckts av den allmänna åklagarmyndigheten fann domstolen att det inte på allvar kunde hävdas att åklagarmyndigheten hade agerat i strid med rättsordningen eller stört fredliga familjerelationer genom att begära att innehållet i en post den själv hade beordrat skulle annulleras, eftersom syftet var att hindra effekterna av en utländsk medborgarstatus som den ansåg vara i strid med fransk rättsordning, eller att skydda mot en ansökan om att få posterna registrerade.

24. Appellationsdomstolen uttalade sig så här i sakfrågan (i inofficiell översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta dokument):

” ... Födelseattesterna upprättades baserat på domen i Kaliforniens högsta domstol den 14 juli 2000, vilken förklarade [den första klaganden] för genetisk far och [den andra klaganden] för juridisk mor till varje barn som surrogatmodern födde mellan den 15 augusti och den 15 december 2000. Dokumenten avseende medborgarstatus är därför oskiljaktiga från det beslut som låg till grund för dem, och huruvida detta beslut kan vinna laga kraft är beroende av dess internationella lagenlighet.

Ett erkännande på nationellt territorium av ett beslut avkunnat av en domstol i en stat som inte är bunden till Frankrike genom någon konvention är beroende av tre villkor: den utländska domstolens indirekta behörighet baserat på kopplingen mellan domstolen och målet; sakfrågans och förfarandets överensstämmelse med internationell rättsordning; och frånvaro av kringgående av lagen.

Det har i föreliggande mål fastställts att [surrogatmodern] efter ett surrogatavtal födde tvillingar som var avlade av [den första klagandens] könsceller och av en tredje part och som överläts till [den första och den andra klaganden].

Enligt artikel 16‑7 i den civilrättsliga lagen, vars bestämmelser, härrörande från lag nr 94‑653 av den 29 juli 1994 och inte ändrade genom lag nr 2004‑800 av den 6 augusti 2004, är en fråga om rättsordning i kraft av artikel 16‑9 i samma lag, är varje avtal rörande surrogatreproduktion eller ‑havandeskap är ogiltigt. Följaktligen är domen i Kaliforniens högsta domstol, vilken indirekt giltigförklarade ett surrogatavtal, i strid med den franska principen om internationell rättsordning. Utan att det krävs förvissning om huruvida lagen har kringgåtts, måste följaktligen de poster i det franska centralregistret över födelser, giftermål och dödsfall som innehåller uppgifterna i de amerikanska födelseattester som anger [den andra klaganden] som mor till barnen ogiltigförklaras, och föreliggande dom noteras i marginalen av de ogiltigförklarade födelseattesterna.

[Klagandena] kan inte på allvar hävda att de inte fick en rättvis rättegång, och inte heller har de berättigade skäl att påstå att denna åtgärd strider mot bestämmelser i internationella konventioner och nationell lagstiftning. Trots de praktiska svårigheter som uppstått till följd av situationen kan inte de begrepp de åberopar, exempelvis barnets bästa, låta dem i efterhand godkänna en process vars olaglighet, först fastställd i rättspraxis och därefter av de franska lagstiftarna, för närvarande är förankrad i gällande rätt. Dessutom får inte frånvaron av registrering den effekten att de två barnen berövas sin amerikanska medborgarstatus eller att deras juridiska förälder–barnrelation till [den första och den andra klaganden], vilken erkänns i kalifornisk lag ifrågasätts ...”.

2. Kassationsdomstolens dom den 6 april 2011

25. Klagandena överklagade avseende rättsfråga, och hävdade att barnens bästa – i den mening som avses i artikel 3.1 i den internationella konventionen om barnets rättigheter – inte hade beaktats, och de klagade över en kränkning av deras rätt till en stabil juridisk förälder–barnrelation och dessutom ett brott mot artikel 8 i konventionen enskilt och tillsammans med artikel 14 i konventionen. De gjorde vidare gällande att det beslut i en utländsk domstol som erkände den juridiska förälder–barnrelationen mellan ett barn och ett par som lagligen hade slutit ett avtal med en surrogatmoder inte stred mot internationell rättsordning, vilken inte ska sammanblandas med nationell rättsordning.

26. Vid en förhandling den 8 mars 2011 rekommenderade generaladvokaten att domen skulle upphävas. Han uttryckte uppfattningen att en rättighet som lagligen förvärvats utomlands eller ett utländskt beslut som lagligen meddelats av en utländsk domstol inte kunde förhindras från att få rättslig verkan i Frankrike på grund av internationell rättsordning om detta skulle åsidosätta en princip, en frihet eller en rättighet garanterad av en internationell konvention ratificerad av Frankrike.

Han påpekade särskilt att denna domstol i Wagner och J.M.W.L. mot Luxemburg (nr 76240/01, 28 juni 2007), i sin prövning av målet enligt artikel 8 i konventionen, hade tagit hänsyn till ett ”faktiskt familjeliv” och ”de facto-familjeband” mellan en ensamstående mor och det barn hon hade adopterat i Peru utan att fästa någon vikt vid att hon hade rest utomlands för att söka ett rättssystem som skulle möjliggöra för henne att få vad lagen i hennes ursprungsland nekade henne. Enligt hans uppfattning kunde inte en juridisk relation som lagligen skapats utomlands, om samma resonemang tillämpades i föreliggande mål, även om nationell lagstiftning hade kringgåtts, hindras från att åstadkomma de relevanta juridiska konsekvenserna om den rörde ett verkligt familjearrangemang och lät detta fungera och utvecklas under normala omständigheter vad avser artikel 8 i konventionen. Han konstaterade även att den tredje och den fjärde klaganden hade bott i Frankrike i tio år och ”[fostrades] där av genetiska och tilltänkta föräldrar i en de facto-familjeenhet där [de fick] ömhet, omsorg, utbildning och den materiella välfärd som behövdes för deras utveckling” och att denna verkliga och omtänksamma familjeenhet – till fullo laglig med avseende på det land där den hade sitt ursprung – [var] ”juridiskt hemlig”, varvid ”barnen inte hade någon i Frankrike erkänd medborgarstatus och ingen förälder–barnrelation betraktad som giltig enligt fransk lag”. Vad gäller huruvida denna situation åsidosatte deras ”rätt till ett normalt familjeliv” svarade generaladvokaten:

”I detta skede är två svar möjliga: antingen – i viss mån teoretiskt och i hög grad paradoxalt – är vägran att registrera födelsedetaljer ovidkommande och påverkar inte nämnvärt familjens dagliga liv, vilket betyder att registrering är en ren formalitet, så det är svårt att se något större hinder i omständigheterna mot att dokumentera detaljerna i födelseattesterna med sådan minimal rättslig verkan att det är otänkbart att de i sig kan skaka grundvalarna för våra fundamentala principer och utgöra ett allvarligt brott mot rättsordningen (eftersom de inte innehåller något omnämnande av födelsens omständigheter).

Alternativt stör vägran att registrera födelsedetaljerna permanent och i väsentlig grad familjens liv, som juridiskt klyvs i två delar i Frankrike – det franska paret å ena sidan och de utländska barnen å den andra – och då uppstår frågan huruvida vår internationella rättsordning – också baserad på närhet – kan hindra rätten till familjeliv i den mening som avses i artikel 8 [i konventionen], eller huruvida, i motsats till detta, rättsordning av detta slag, vars konsekvenser måste analyseras i konkreta ordalag liksom konsekvenserna av de utländska rättigheter eller beslut som den syftar till att utestänga, inte borde träda tillbaka för skyldigheten att följa en bestämmelse i konventionen.

Om det andra alternativet väljs på grund av att internationella konventioner måste få företräde framför rättsordningen baserad på en standard som föreskrivs i en lagbestämmelse, kommer det inte nödvändigtvis att resultera i en automatisk kollaps av de hinder som rests av den inhemska rättsordningsbestämmelsen under sådana omständigheter. Så länge som Europadomstolen inte meddelat ett tydligt avgörande i frågan om lagligheten av surrogatmödraskap utan låter staterna lagstifta efter eget huvud på detta område, kan det på grund av respekt för familjelivet anses strida mot rättsordningen att godkänna situationer som frambringats olagligt i de länder som förbjuder dem.

Om det emellertid blott är en fråga om att på det nationella territoriet stadfästa situationer som lagligen upprättats utomlands, oavsett om det innebär att de begränsningar som stipuleras av en obligatorisk lag avsiktligt ignoreras, finns det ingenting som hindrar att internationell rättsordning – också baserad på närhet – åsidosätts för att låta familjer leva ett liv i överensstämmelse med de juridiska villkor där de skapades och de de facto-villkor där de nu lever. Dessutom talar även barnets bästa för denna tolkning, så som avsågs inte bara i New York-konventionen utan även i den rättspraxis som utarbetats av domstolen för de mänskliga rättigheterna, vilken har fastställt detta kriterium som ett element av respekten för familjlivet. Åtminstone detta är den lärdom jag anser att vi kan dra från domen i Wagner ...”.

27. Den 6 april 2011 avslog emellertid kassationsdomstolen (första tvistemålsavdelningen) i sin dom överklagandet av följande skäl:

” ... att vägra registrera detaljerna från en födelseattest som upprättats vid verkställandet av ett utländskt domstolsbeslut, baserat på att detta beslut är oförenligt med fransk internationell rättsordning, är motiverat om detta beslut innehåller bestämmelser som strider mot grundläggande principer i fransk lag. Enligt gällande nationell lagstiftning strider det mot principen om medborgarstatusens oförytterlighet – en grundläggande princip i fransk lag – att stadfästa ett surrogatavtal, vad gäller den juridiska förälder–barnrelationen. Även om det kan vara lagligt i ett annat land, är det ogiltigt av rättsordningsskäl enligt artikel 16‑7 och 16‑9 i den civilrättsliga lagen.

Följaktligen fastslog appellationsdomstolen korrekt att den ”amerikanska” domen den 14 juli 2000, genom att stadfästa ett avtal av denna art, stred mot den franska principen om internationell rättsordning, med resultatet att registrering av uppgifterna i födelseattesterna i fråga, vilka hade upprättats genom tillämpning av denna dom, ska ogiltigförklaras. Detta berövar inte barnen den juridiska förälder–barnrelation som erkänns enligt kalifornisk lag och hindrar dem inte från att bo hos paret Mennesson i Frankrike, och åsidosätter inte heller barnens rätt till respekt för deras privat- och familjeliv i den mening som avses i artikel 8 i konventionen ..., eller principen att deras bästa är av största vikt i enlighet med artikel 3.1 i den internationella konventionen om barnets rättigheter ...”.

4. Begäran om intyg om medborgarskap

28. Den 16 april 2013 inlämnade den första klaganden till Paris’ distriktsdomstol en ansökan om intyg om franskt medborgarskap för den tredje och den fjärde klaganden. Ansvarig registrerande tjänsteman skickade honom mottagningskvittenser daterade 31 oktober 2013 och 13 mars 2014, med angivande att begäran ”fortfarande var under behandling på [hans] avdelning i avvaktan på ett svar på begäran om autentisering, som skickades till konsulatet i Los Angeles, Kalifornien”.

...

LAGSTIFTNINGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN

43. Klagandena klagade att de till förfång för barnens bästa inte kunde få erkännande i Frankrike för den juridiska förälder–barnrelation som lagligen upprättats utomlands mellan å ena sidan de två första klagandena och å andra sidan den tredje och den fjärde klaganden, vilka fötts utomlands som resultat av ett surrogatavtal. De klagade över en kränkning av rätten till respekt för deras privat- och familjeliv, som garanteras av artikel 8 i konventionen (i svensk översättning enligt /Documents/Convention_SWE.pdf):

”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”

...

B. Sakfrågan

1. Huruvida det har skett ett ingripande

48. Det är ostridigt mellan parterna att de franska myndigheternas vägran att juridiskt erkänna familjebandet mellan klagandena utgör ett ”ingripande” i deras rätt till respekt för familjelivet och därmed väcker en fråga när det gäller svarandestatens negativa skyldigheter i enlighet med artikel 8 i stället för dess positiva skyldigheter.

49. Domstolen instämmer, och erinrar om att detta var dess ståndpunkt i bland annat Wagner och J.M.W.L. (ovan, punkt 123) och Negrepontis-Giannisis mot Grekland (nr 56759/08, punkt 58, 3 maj 2011), vilka rörde luxemburgska och grekiska domstolars vägran att rättsligt erkänna en adoption som hade stadfästs i utländska domar. Den fastslår att det här, liksom i dessa fall, har skett ett ingripande i utövandet av den rätt som garanteras i artikel 8, avseende både ”familjeliv” och ”privatliv”.

50. Ett sådant ingripande utgör ett brott mot artikel 8 i konventionen såvida det inte kan motiveras enligt punkt 2 i denna artikel med ”stöd av lag”, för att uppnå något av de legitima syften som anges där, och ”i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt” för att uppnå det eller de berörda syftena. Begreppet ”nödvändigt” innebär att ingripandet motsvarar ett tvingande samhälleligt behov, och i synnerhet att det är proportionerligt mot det legitima eftersträvade syftet (se exempelvis Wagner och J.M.W.L., punkt 124, och Negrepontis-Giannisis, punkt 61, båda anförda ovan).

2. Motivering för ingripandet

a) ”I enlighet med lagen”

i. Klagandena

51. Klagandena hävdade att det inte fanns tillräcklig rättslig grund för ingripandet i fråga. Enligt deras inlaga hade de rättmätiga skäl att, baserat på situationen enligt nationell lagstiftning vid den aktuella tidpunkten, tro att deras ansökan om registrering av uppgifterna i de födelseattester som lagligen upprättats i Kalifornien inte skulle avvisas på grund av ett åsidosättande av rättsordningen, utan skulle beviljas utan svårighet. De hänvisade till principen om svagt genomslag för rättsordningen, enligt vilken ”reaktionen mot en bestämmelse som stred mot rättsordningen variera[de] beroende på om fallet rörde erhållandet av en rättighet i Frankrike eller stadfästandet i Frankrike av en rättighet som vederbörligen och ärligen erhållits utomlands” (Rivière, dom; civ. kass., första av­del­ningen, 17 april 1953).

52. De påpekade inledningsvis att artikel 16‑7 i den civilrättsliga lagen var begränsad till att fastslå principen att varje avtal rörande surrogatreproduktion eller ‑havandeskap var ogiltigt – den föreskrev inte att ogiltigheten utsträckte sig till den juridiska förälder–barnrelationen med avseende på barn som tillkommit på detta sätt, speciellt om denna relation var rättsligt fastställd genom en utländsk dom. Dessutom fanns det enligt deras uppfattning ingen bestämmelse i fransk lag som förbjöd upprättandet av en juridisk förälder–barnrelation mellan ett barn som tillkommit på detta sätt och den kvinna och man till vilka barnet överlåtits, och artikel 47 i den civilrättsliga lagen, så som den var formulerad vid den aktuella tidpunkten, föreskrev att medborgarstatusdokument upprättade utomlands skulle anses giltiga om de hade upprättats i enlighet med de förfaringssätt som användes i detta land. De hävdade i detta sammanhang att det faktum att lagstiftarna hade ändrat den bestämmelsen 2003 för att uttryckligen fastslå att sådana intyg eller attester inte skulle anses giltiga om däri ingående fakta inte överensstämde med verkligheten visade att uppfyllande av det villkoret tidigare inte hade krävts. De påpekade även att andra par som hade ingått surrogatavtal utomlands hade lyckats få sina barns födelseuppgifter registrerade.

53. För det andra hindrade vid den aktuella tidpunkten inte rättspraxis erkännande av juridiska förälder–barnrelationer på grund av internationell rättsordning. Kassationsdomstolen hade dömt annorlunda endast i mål där surrogatmodern även hade varit biologisk mor till barnet eller där surrogatavtalet hade ingåtts i Frankrike (domar den 31 maj 1991 och den 29 juni 1994), och den allmänna åklagarmyndigheten hade beslutat att inte överklaga avseende rättsfråga mot en dom i Paris’ appellationsdomstol den 15 juni 1990, där adoptionen av ett barn som tillkommit i USA genom att ett avtal rörande surrogatreproduktion eller ‑havandeskap godkändes, samtidigt som den överklagade en dom som godkände adoption av ett barn som tillkommit på så sätt i Frankrike. De fann ingen relevans i regeringens inlaga att rättspraxis för artikel 47 i den civilrättsliga lagen härrörande från kassationsdomstolens dom den 12 november 1986 innebar att medborgarstatusdokument som upprättats i ett tredje land inte behövde stadfästas i Frankrike om de uppgifter som var registrerade där inte överensstämde med verkligheten. De påpekade i detta sammanhang att de födelseattester som upprättats i USA i deras fall inte gjorde anspråk på att etablera en biologisk länk mellan å ena sidan den andra klaganden och å andra sidan den tredje och den fjärde klaganden.

54. För det tredje, medan andra par i deras situation enkelt hade fått pass till sina barn från det franska konsulatet i Los Angeles, hade klagandena ställts inför en abrupt förändring av praxis i det avseendet, avsedd att upptäcka surrogatmödrar, vilket var jämförbart med den plötsliga förändring av praxis som hade varit föremål för domstolens konstaterande av en kränkning i Wagner, ovan (punkt 130).

ii. Regeringen

55. Regeringen hävdade att ingripandet hade varit ”i enlighet med lagen”. De konstaterade i detta sammanhang att artikel 16‑7 i den civilrättsliga lagen, vilket var en rättsordningsbestämmelse, föreskrev att varje avtal om surrogatreproduktion eller ‑havandeskap var ogiltigt, och att kassationsdomstolen i sina domar den 31 maj 1991 och den 29 juni 1994 fann att principen om människokroppens och medborgarstatusens oförytterlighet, vilka också var en fråga om rättsordning, hindrade fader- och moderskap genom avtal och hindrade stadfästande av en förälder–barnrelation som upprättats i surrogatavtal. Enligt dess inlaga påverkades inte relevansen i föreliggande mål av att dessa domar gällde giltigheten av adoptionsbeslut som meddelats efter ett surrogatavtal upprättat på franskt territorium. Det som var viktigt var att de tydligt fastställde att avtal av detta slag stred mot dessa rättsordningsprinciper. Med andra ord kunde inte klagandena, enligt regeringen, ha kunnat vara omedvetna om rättsordningskaraktären hos förbudet mot surrogatavtal enligt fransk lag när de ingick avtalet, eller om de svårigheter som sannolikt skulle uppstå därefter.

56. De tillade att myndigheterna, i enlighet med rättspraxis för artikel 47 i den civilrättsliga lagen härrörande från domen i kassationsdomstolen den 12 november 1986, hade rätt att vägra att i Frankrike stadfästa medborgarstatusdokument upprättade i en tredje stat om de uppgifter som registrerats där inte överensstämde med verkligheten. De framhöll vidare att det förutom i isolerade fall inte fanns någon praxis i Frankrike, vid tidpunkten för den tredje och den fjärde klagandens födelse, att registrera födelseuppgifterna för barn födda som resultat av surrogatavtal upprättade utomlands. Det skilde de faktiska omständigheterna i förevarande fall från dem i Wagner, ovan, där klagandena hade berövats förmånen av denna sorts praxis i fråga om adoption.

iii. Domstolen

57. Enligt domstolens praxis kräver uttrycket ”i enlighet med lagen” i artikel 8.2 att åtgärden eller åtgärderna i fråga har viss grund i nationell lagstiftning, men hänvisar även till kvaliteten hos lagen i fråga, med krav på att den ska vara tillgänglig för berörd person och ha förutsägbara konsekvenser. För att lagen ska uppfylla förutsägbarhetskriteriet måste den med tillräcklig precision ange de omständigheter där en åtgärd kan vidtas, så att berörda personer – vid behov med lämplig rådgivning – kan anpassa sitt beteende i enlighet därmed (se exempelvis Rotaru mot Rumänien [GC], nr 28341/95, punkt 55, ECHR 2000‑V, och Sabanchiyeva m.fl. mot Ryssland, nr 38450/05, punkt 124, ECHR 2013 (utdrag)).

58. Domstolen anser att dessa villkor är uppfyllda i föreliggande mål. Den noterar först och främst att klagandena inte har lagt fram några bevis till stöd för sitt påstående att det tidigare fanns en mer liberal praxis i Frankrike om erkännande av en juridisk förälder–barnrelation mellan barn födda utomlands till följd av surrogatavtal och de tilltänkta föräldrarna. Den konstaterar vidare att artikel 16‑7 och 16‑9 i den civilrättsliga lagen vid den aktuella tidpunkten uttryckligen föreskrev att surrogatavtal var ogiltiga och angav att detta var av rättsordningsskäl. Visserligen hade inte kassationsdomstolen avgivit något allmänt beslut i frågan om erkännande i fransk lag av den juridiska förälder–barnrelationen mellan tilltänkta föräldrar och barn födda utomlands till följd av ett surrogatavtal. Den hade emellertid tidigare – i ett mål där surrogatmodern var den biologiska modern – tydliggjort att ett sådant avtal stred mot principerna om människokroppens och medborgarstatusens oförytterlighet. Den hade i ett liknande mål fastslagit att detta hindrade upprättandet av en juridisk förälder–barnrelation mellan det barn som tillkommit på det sättet och den tilltänkta modern, och blockerade bland annat registrering i registret över födelser, giftermål och dödsfall av de uppgifter som registrerats i en utomlands upprättad födelseattest ... . Det var utifrån dessa bestämmelser i den civilrättsliga lagen och i enlighet med denna uttryckliga praxis som kassationsdomstolen i föreliggande mål fastslog att domen i Kaliforniens högsta domstol den 14 juli 2000 stred mot den franska principen om internationell rättsordning genom att den stadfäste ett surrogatavtal, och att posterna i det franska registret över födelser, giftermål och dödsfall med uppgifterna i födelseattesterna upprättade genom tillämpning av den domen skulle ogiltigförklaras. Enligt denna domstol kunde klagandena därför inte ha varit omedvetna om att det fanns åtminstone en avsevärd risk att de franska domstolarna skulle besluta i enlighet därmed i deras fall, även om det inte fanns någon bestämmelse i nationell lagstiftning som uttryckligen hindrade erkännande av en juridisk förälder–barnrelation mellan å ena sidan den första och den andra, och å andra sidan den tredje och den fjärde klaganden, och trots principen om svagt genomslag för rättsordningen (vilken dessutom av Conseil d’État betraktas som otillämplig på denna typ av situation ...). Domstolen finner därför att ingripandet var ”i enlighet med lagen” i den mening som avses i artikel 8 i konventionen.

b) Legitima syften

59. Klagandena påpekade att den allmänna åklagarmyndigheten på eget initiativ hade begärt registrering av den amerikanska domen som meddelats i deras mål, och därefter, flera månader efter att registreringen erhållits, hos de nationella domstolarna yrkade att få den ogiltigförklarad. De hävdade att de franska myndigheterna, mot bakgrund av dessa motsägelsefulla handlingar, inte kunde anses ha ett legitimt syfte.

60. Regeringen svarade att anledningen till vägran att registrera uppgifterna i de amerikanska födelseattesterna i det franska registret över födelser, giftermål och dödsfall var att det skulle ha stadfäst ett surrogatavtal, vilket var formellt förbjudet enligt en inhemsk rättsordningsbestämmelse och utgjorde ett straffbart brott om det skedde i Frankrike. Fransk lag återspeglade följaktligen etik- och moralprinciper enligt vilka människokroppen inte kunde bli ett kommersiellt verktyg och barnet reduceras till föremålet för ett avtal. Enligt regeringen var ingripandets ”legitima syften” att förebygga oordning eller brott, att skydda hälsa och att skydda andra personers fri- och rättigheter. Man tillade att anledningen till att den allmänna åklagarmyndigheten hade begärt att uppgifterna i den tredje och den fjärde klagandens födelseattester skulle registreras var just för att därefter begära att dessa poster skulle ogiltigförklaras. På så sätt hade den uppfyllt artikel 511 i det allmänna cirkuläret om medborgarstatus av den 11 maj 1999, vilket föreskrev automatisk registrering där det berörde rättsordningen, särskilt om det var nödvändigt att annullera ett medborgarstatusdokument rörande en fransk medborgare vilket hade upprättats utomlands i enlighet med lokala rutiner.

61. Domstolen är inte över­tygad av klagandenas inlaga. Det blotta faktum att den allmänna åklagarmyndigheten själv begärde registrering av domen i Kaliforniens högsta domstol den 14 juli 2000, för att sedan begära att posten skulle ogiltigförklaras, kan inte få domstolen att dra slutsatsen att det syfte som eftersträvades genom ingripandet i fråga inte förekom bland dem som förtecknas i den andra punkten i artikel 8. Emellertid är den inte heller över­tygad av regeringens påstående att syftet var att ”förebygga oordning eller brott”. Domstolen konstaterar att regeringen inte har fastslagit att det utgör ett brott enligt fransk lag om franska medborgare utnyttjar ett surrogatavtal i ett land där ett sådant avtal är lagligt. Den noterar i detta sammanhang att även om en undersökning inleddes i föreliggande fall avseende ”att ha agerat som mellanhand i ett surrogatavtal” och för ”oriktig framställning som åsidosatte barns medborgarstatus”, ansåg undersökningsdomaren att talan inte kunde upptas till prövning med motiveringen att handlingarna, eftersom de hade utförts på USA:s territorium, där de inte klassificerades som ett brott, inte utgjorde ett straffbart brott i Frankrike (se punkt 15–16 ovan).

62. Domstolen förstår emellertid att anledningen till att Frankrike vägrar erkänna en juridisk förälder–barnrelation mellan barn födda utomlands som resultat av ett surrogatavtal, och de tilltänkta föräldrarna, är att man vill avskräcka sina medborgare från att utnyttja metoder för assisterad befruktning utanför det nationella territoriet som är förbjudna på dess eget territorium och strävar att, i enlighet med sin uppfattning i frågan, skydda barn och – såsom framgår av den studie som genomfördes av Conseil d’État den 9 april 2009 ... – surrogatmödrar. Följaktligen accepterar domstolen att regeringen kan anse att ingripandet hade två av de legitima syften som förtecknas i den andra punkten i artikel 8 i konventionen: ”skydd för hälsa” och ”skydd för andra personers fri- och rättigheter”.

c) ”Nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”

i. Klagandena

63. Klagandena medgav att eftersom det inte fanns någon gemensam europeisk hållning, hade de stater som är parter i konventionen i princip ett stort utrymme för egen bedömning avseende innehållet i lagbestämmelserna om surrogatmödraskap. Men de hävdade att omfattningen av detta utrymme var relativt i föreliggande fall. Enligt deras inlaga gällde inte frågan huruvida förbudet mot surrogatavtal i en medlemsstat var förenligt med konventionen. Vad det handlade om här var ett beslut som, i deras hemland, berövade barn som fötts till följd av ett surrogatavtal som lagligen ingåtts utomlands deras medborgarstatusdokument som angav deras juridiska relation till deras föräldrar, inklusive deras biologiska far. De ansåg även att det åtminstone fanns en gynnsam trend i Europa mot att ta hänsyn till situationer som deras. Med hänvisning till Wagner och J.M.W.L., ovan, påpekade de att behovet av att ta hänsyn till barnets bästa hade effekten att staternas utrymme för egen bedömning inskränktes.

64. Med hänvisning till den domen (punkt 135) hävdade klagandena därnäst att de franska domstolarna inte hade utfört erforderlig konkret och grundlig utredning av deras familjesituation och de motstridiga intressena. Appellationsdomstolen hade helt enkelt, utan att ange skäl, bortsett från grunden för överklagandet, som byggde på en påstådd kränkning av artikel 8 i konventionen, och kassationsdomstolen hade fastställt denna dom, med den enda kommentaren att åtgärden i fråga inte hindrade klagandena från att leva ihop.

65. Dessutom innebar, enligt klagandena, det stela förhållningssättet i kassationsdomstolen, vilken bestämde sig för att upprätthålla en generell ”avskräckande effekt” hos förbudet mot surrogatmödraskap, en blockering av varje pragmatiskt arrangemang som – för barnets bästa – skulle erkänna följderna av en situation som lagligen hade tillkommit utomlands. Enligt kassationsdomstolen stred detta mot denna domstols praxis för artikel 8, vilken hade etablerat en praktisk hållning avseende familjelivets verklighet (klagandena hänvisade i synnerhet till domen i Wagner, ovan, punkt 133).

66. Enligt klagandena var de nationella domstolarnas motivering irrelevant eftersom principen om oförytterligheten av en persons medborgarstatus var föremål för ett stort antal praktiska arrangemang. Exempelvis kunde en transsexuell person få ett könsbyte angivet på sin födelseattest, och det juridiska erkännandet av barn som lagligen fötts utomlands till följd av ett surrogatavtal var föremål för diskussion inom doktrinen, i parlament och i samhället. Motiveringen var ännu mer irrelevant eftersom fransk lag för närvarande i princip var gynnsamt inställd till ”tilltänkta” föräldrar. I enlighet därmed, i fallet med implantation av embryon i en tredje parts livmoder (lagligt i Frankrike; klagandena hänvisade till artiklarna L. 2141‑4ff i folkhälsolagen), kunde en kvinna som bar embryot åt ett annat par och födde ett barn som inte var hennes i biologiskt hänseende – liksom sin partner – upprätta en juridisk förälder–barnrelation till det barnet vilket inte innefattade de biologiska föräldrarna. På liknande sätt kunde vid donatorinsemination (också lagligt i Frankrike) ingen juridisk förälder–barnrelation till spermadonatorn upprättas, medan en juridisk förälder–barnrelation till moderns partner kunde upprättas (klagandena hänvisade till artikel 311–319 och 311–320 i den civilrättsliga lagen).

67. Klagandena påpekade att en ytterligare faktor att beakta var att ingripandet inte gjorde det möjligt att uppnå det eftersträvade syftet, eftersom – såsom konstaterades av kassationsdomstolen – det inte berövade barnen den enligt kalifornisk lag erkända juridiska förälder–barnrelationen till modern och fadern, och inte hindrade klagandena från att leva ihop i Frankrike. Dessutom var deras praktiska och känslomässiga familjeliv ”juridiskt hemligt”. Detta var särskilt chockerande för den första klaganden, som berövades erkännandet av den juridiska förälder–barnrelationen med den tredje och den fjärde klaganden genom vägran att registrera uppgifterna i barnens födelseattester i det franska registret över födelser, giftermål och dödsfall fastän han var deras biologiska far och det inte fanns något som hindrade denna relation från att registreras officiellt. Till yttermera visso hade klagandena ingen annan möjlighet att få familjebanden juridiskt fastställda, eftersom kassationsdomstolens rättspraxis hindrade inte bara registrering av födelseuppgifterna utan även adoption eller erkännande av deras de facto-åtnjutande av status (possession d’état). I det avseendet var deras fall tydligt skilt från den situation som undersöktes av domstolen i Shavdarov mot Bulgarien (nr 3465/03, 21 december 2010).

68. Klagandena konstaterade även att åtgärden i fråga hade ”kraftigt oproportionerliga konsekvenser” för den tredje och den fjärde klagandens situation: utan erkännande av en juridisk förälder–barnrelation till de två första klagandena hade de varken franskt medborgarskap, franskt pass eller giltigt uppehållstillstånd (även om de som minderåriga inte kunde utvisas), och skulle kanske finna det omöjligt att erhålla franskt medborgarskap och alltså inte ha behörighet att rösta eller att ovillkorligen stanna i Frankrike; och de skulle kunna hindras från att ärva de två första klagandena. Dessutom skulle den andra klaganden, i händelse av den första klagandens död eller om de två första klagandena separerar, berövas alla rättigheter i fråga om barnen, till deras och sin egen nackdel. För administrativa åtgärder för vilka franskt medborgarskap eller en officiell juridisk förälder–barnrelation krävdes (registrering av barnen för socialförsäkringsändamål, inskrivning vid skolans matsal eller utomhusanläggning, eller ansökningar om ekonomiskt bistånd från kontoret för familjeförmåner) var de tvungna att presentera de amerikanska födelseattesterna tillsammans med en officiellt bestyrkt översättning för att bevisa att barnen var deras, och resultatet av deras ansökan berodde på välviljan hos den person som behandlade den. Klagandena påpekade i detta sammanhang att generaladvokaten inför kassationsdomstolen rekommenderade att erkänna den juridiska förälder–barnrelationen mellan klagandena, särskilt med tanke på barnens bästa, och att Paris’ appellationsdomstol själv hade konstaterat att situationen skulle skapa praktiska svårigheter för familjen Mennesson. De hänvisade även till rapporten från Conseil d’État från 2009 om översynen av bioetiska lagar, där det sades att ”familjers liv i praktiken [var] mer komplicerade utan registrering, på grund av de formaliteter som behövde gås igenom vid diverse tillfällen i livet”. De tillade att domstolen i Wagner, ovan (punkt 132), hade bekräftat att ingen hänsyn i denna typ av situation hade tagits till den ”sociala realiteten” och att ”barnet inte [hade fått] rättsligt skydd som gjorde det möjligt för henne att till fullo integreras i adoptivfamiljen [i det fallet]”. De ifrågasatte även syftet med att vägra registrera uppgifterna i födelseattester som upprättats utomlands om, som regeringen vidhöll, sådana attester hade fullt genomslag i Frankrike och att registrering blott var en formalitet.

69. Klagandena gjorde även gällande att domstolens avgörande att ingen kränkning av artikel 8 hade skett i A., B. och C. mot Irland [GC] (nr 25579/05, ECHR 2010) och S.H. m.fl. mot Österrike [GC] (nr 57813/00, ECHR 2011), vilka gällde tillgång till abort respektive medicinskt assisterad befruktning, byggde på konstaterandet att den, även om nationell lagstiftning förbjöd dessa handlingar, inte hindrade individer från att resa utomlands för att utnyttja dem, och i S.H., att den juridiska far–barn- och mor–barnrelationen sålunda ”[styrdes av] klara regler i den civilrättsliga lagen [vilka respekterade] föräldrarnas önskemål”.

70. I sina svar på de ytterligare frågor som ställdes av sektionspresidenten (se punkt 5 ovan) angav klagandena att den juridiska förälder–barnrelationen enligt artikel 311‑14 i den civilrättsliga lagen styrdes av lagen i moderns land vid datumet för barnets födelse (och om modern var okänd, av lagen i barnets land), det vill säga enligt kassationsdomstolens rättspraxis (civ., första av­del­ningen, 11 juni 1996), lagen i det land som angavs i födelseattesten. Det framgick tydligt av beslutet från Kaliforniens högsta domstol den 14 juli 2000 att de officiella föräldrarna till den tredje och den fjärde klaganden var de två första klagandena. De franska myndigheterna och domstolarna hade dock vägrat att göra denna observation, med resultatet att den juridiska förälder–barnrelationen, eftersom modern inte erkändes ha denna ställning enligt fransk lag, inte kunde styras av lagen i hennes land. Följaktligen styrdes den av lagen i den tredje och den fjärde klagandens land: USA. Eftersom den juridiska förälder–barnrelationen mellan dem och de två första klagandena inte kunde fastställas enligt fransk lag, och kassationsdomstolens domar den 13 september 2013 hade ogiltigförklarat erkännandet av biologiska fäders faderskap till barn födda till följd av ett surrogatavtal som ingåtts utomlands ..., kunde inte den tredje och den fjärde klaganden förvärva franskt medborgarskap enligt artikel 18 i den civilrättsliga lagen (”ett barn till vilket minst en förälder är fransk har franskt medborgarskap”) fastän den första klaganden var deras biologiska far. Klagandena tillade att den tredje och den fjärde klaganden inte kunde få intyg om medborgarskap, trots cirkuläret av den 25 januari 2013. De hävdade att barnens amerikanska födelseattester, till följd av den dom som meddelades i deras mål i kassationsdomstolen och dennas beslut den 13 september 2013, där den process varigenom födelseattesten för ett barn fött utomlands genom ett surrogatavtal upprättades beskrevs som ”vilseledande”, var ogiltiga i den mening som avses i artikel 47 i den civilrättsliga lagen, varefter denna bestämmelse var verkningslös. De tillade att syftet med cirkuläret inte var att hindra utfärdandet av ett intyg om medborgarskap på grundval av enbart en misstanke om att ett surrogatavtal använts och att det därför var verkningslöst med avseende på situationer såsom deras, där domstolarna uttryckligen hade funnit att det fanns ett surrogatavtal. Till stöd för detta argument hävdade de att de inte hade fått svar på den begäran om intyg om franskt medborgarskap för den tredje och den fjärde klaganden, vilken inlämnades den 16 april 2013 av den första klaganden till registret vid distriktsdomstolen för Charenton Le Pont. De presenterade mottagningskvittenser undertecknade den 31 oktober 2013 och den 13 mars 2014 av registrerande tjänsteman, med angivande att begäran ”fortfarande [var] under behandling på [hans] avdelning i avvaktan på ett svar på begäran om autentisering, som skickades till konsulatet i Los Angeles, Kalifornien”. De tillade att den första klaganden, framför allt på grund av kassationsdomstolens beslut den 13 september 2013, inte kunde erkänna den tredje och fjärde klagande trots att han var deras biologiska far.

ii. Regeringen

71. Regeringen hävdade att det faktum att uppgifterna i utländska medborgarstatusdokument såsom den tredje och den fjärde klagandens födelseattester inte registrerats inte hindrade dem från att få fullt genomslag i Frankrike. Man hävdade för det första att intyg om franskt medborgarskap i enlighet därmed utfärdades baserat på sådana intyg om det var fastställt att en av föräldrarna var fransk (regeringen presenterade en kopia av cirkuläret från justitieministern av den 25 januari 2013, och konstaterade att klagandena inte hade vidtagit någon åtgärd för att erhålla franskt medborgarskap för den tredje och den fjärde klaganden) och att minderåriga inte kunde utvisas från Frankrike. För det andra hade den första och den andra klaganden fullt föräldraansvar för den tredje och den fjärde klaganden, baserat på de amerikanska medborgarstatusdokumenten. För det tredje: om den första och den andra klaganden skildes, skulle familjerättsdomaren avgöra barnens hemvist och föräldrarnas kontakträttigheter enligt det utländska medborgarstatusdokumentet. För det fjärde: eftersom bevis på ens status som arvinge kan tillhandahållas på alla möjliga sätt, skulle den tredje och den fjärde klaganden vara i stånd att ärva den första och den andra klaganden baserat på deras amerikanska medborgarstatusdokument, så som föreskrivs i allmän lag. Regeringen påpekade även att klagandena hade övervunnit de problem de nämnde eftersom de inte hävdade att de inte kunde registrera den tredje och den fjärde klaganden för socialförsäkringsändamål eller skriva in dem i skolan eller att de inte hade fått bidrag från kontoret för familjeförmåner, samt att de i allmänhet inte hade visat att de mötte ”flera och dagliga svårigheter” på grund av vägran att registrera uppgifterna i barnens födelseattester. Följaktligen ifrågasatte regeringen den faktiska omfattningen av ingripandet i klagandenas familjeliv, då detta ingripande var begränsat till att de inte kunde erhålla franska medborgarstatusdokument.

72. Regeringen betonade att lagstiftarna i syfte att förbjuda alla möjligheter till handel med mänskliga kroppar, att garantera respekt för principen att människokroppen och en persons medborgarstatus var oförytterliga samt att värna om barnets bästa – och därmed uttryckte det franska folkets vilja – hade beslutat att inte tillåta surrogatavtal. De nationella domstolarna hade vederbörligen dragit konsekvenserna av detta genom att vägra registrera uppgifterna i medborgarstatusdokumenten för personer födda som resultat av surrogatavtal som ingåtts utomlands; att tillåta detta skulle vara liktydigt med att stillatigande acceptera att nationell lagstiftning medvetet och ostraffat skulle kunna kringgås, och skulle ha äventyrat konsekvent tillämpning av den bestämmelse som förbjuder surrogatmödraskap.

Regeringen tillade, med avseende på den särskilda punkten om underlåtenheten att registrera den juridiska far–barnrelationen, att detta berodde på att den första och den andra klaganden hade ingått surrogatavtalet som ett par och att de båda parternas respektive situationer var oskiljaktiga. Man ansåg även att med avseende på de olika sätt varpå den juridiska förälder–barnrelationen skulle kunna upprättas enligt fransk lag, skulle det ”verka synnerligen tveksamt” att ge företräde åt ett rent biologiskt kriterium. Slutligen hävdade man att ”det i fråga om barnets intressen föreföll lämpligast att placera båda föräldrarna på samma nivå av juridiskt erkännande av banden mellan dem själva och deras barn”.

73. Regeringen tillade att eftersom surrogatmödraskap var en moralisk och etisk sak och det inte fanns någon samstämmighet i frågan mellan konventionsstaterna, borde dessa ges ett stort utrymme för egen bedömning på det området och avseende det sätt varpå de uppfattade effekterna av en juridisk förälder–barnrelation som upprättats utomlands. Enligt dess mening, med hänsyn till det stora utrymmet för egen bedömning och det faktum att klagandena levde ett normalt familjliv baserat på deras barns amerikanska medborgarstatus och att barnens bästa värnades, var ingripandet i utövandet av de rättigheter som garanterades dem enligt artikel 8 i konventionen ”till fullo proportionerligt” mot de eftersträvade syftena, med följden att det inte hade skett någon överträdelse av den bestämmelsen.

74. I sina svar på de ytterligare frågorna från sektionspresidenten (se punkt 5 ovan) hävdade regeringen att den lag som gällde upprättandet av den juridiska förälder–barnrelationen mellan å ena sidan de två första och å andra sidan den tredje och den fjärde klaganden var, enligt artikel 311‑14 i den civilrättsliga lagen, lagen i deras moders land, nämligen, enligt kassationsdomstolens rättspraxis (civ., första avdelningen, 11 juni 1996, Bull. civ. nr 244), deras biologiska moders. Det var därför lagen i surrogatmoderns land, nämligen USA:s lag i detta fall; enligt USA:s lag var de två första klagandena föräldrar till den tredje och den fjärde klaganden, varvid den andra klaganden var deras ”juridiska mor”. Regeringen tillade att utländska födelseattester gällde i Frankrike, i den mån som de uppfyllde kraven i artikel 47 i den civilrättsliga lagen, särskilt avseende bevis för den juridiska förälder–barnrelation som angavs i dem, oavsett om uppgifterna var registrerade eller ej. Man framhöll att artikel 47 var tillämplig på föreliggande fall trots att posterna med uppgifter från den tredje och den fjärde klagandens amerikanska födelseattester hade ogiltigförklarats i enlighet med kassationsdomstolens dom den 6 april 2011 och att surrogatavtal, enligt denna domstols rättspraxis, var ogiltiga enligt rättsordningen och inte gällde enligt fransk lag med avseende på den juridiska förälder–barnrelationen. Följaktligen gällde artikel 18 i den civilrättsliga lagen – enligt vilken ett barn till vilket minst en förälder var fransk hade franskt medborgarskap – om bevis för en lagligen upprättad förälder–barnrelation tillhandahölls av ett utländskt medborgarstatusdokument av obestridligt bevisvärde. Slutligen hävdade regeringen att den första klaganden inte skulle kunna erkänna den tredje och den fjärde klaganden i Frankrike, eftersom kassationsdomstolen den 13 september 2013 hade funnit att ett erkännande av faderskap från den tilltänkta fadern till ett barn fött genom ett surrogatavtal måste ogiltigförklaras om han hade kringgått lagen genom att använda ett sådant arrangemang.

iii. Domstolen

α. Allmänna överväganden

75. Domstolen noterar regeringens inlaga att de fördragsslutande staterna på området i fråga åtnjöt ett omfattande utrymme för egen bedömning i att besluta vad som ”i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt”. Den noterar även att klagandena medgav detta men ansåg att omfattningen av detta utrymme var relativ i föreliggande fall.

76. Domstolen delar klagandenas analys.

77. Den erinrar om att omfattningen av staternas utrymme för egen bedömning kommer att variera beroende på omständigheterna, sakinnehållet och sammanhanget. I detta avseende kan en av de relevanta faktorerna vara huruvida det finns gemensamma ståndpunkter i de fördragsslutande staternas lagar (se exempelvis Wagner och J.M.W.L., och Negrepontis-Giannisis, ovan, punkt 128 respektive punkt 69). Om det alltså å ena sidan inte finns någon samstämmighet mellan Europarådets medlemsstater, antingen avseende den relativa betydelsen av det intresse som står på spel eller avseende det bästa sättet att värna det, särskilt om fallet väcker känsliga moral- eller etikfrågor, blir utrymmet stort. Å andra sidan, om en särskilt viktig detalj i en individs existens eller identitet står på spel, blir vanligen det utrymme som medges staten begränsat (se i synnerhet S.H., ovan, punkt 94).

78. Domstolen konstaterar i föreliggande mål att det inte finns någon enighet i Europa om lagligheten av surrogatavtal eller det rättsliga erkännandet av relationen mellan avsedda föräldrar och barn som tillkommit på detta sätt utomlands. En lagjämförande undersökning som utförts av domstolen visar att surrogatmödraskap är uttryckligen förbjudet i 14 av de 35 medlemsstater i Europarådet – utöver Frankrike – som undersökts. I tio av dessa är det antingen förbjudet enligt allmänna bestämmelser eller ej tolererat, eller så är dess laglighet osäker. Emellertid är det uttryckligen tillåtet i sju medlemsstater och förefaller vara tolererat i fyra andra. I 13 av dessa 35 stater är det möjligt att få ett rättsligt erkännande av förälder–barnrelationen mellan de tilltänkta föräldrarna och de barn som tillkommit genom ett surrogatavtal som lagligen upprättats utomlands. Detta förefaller även vara möjligt i elva andra stater (inklusive en där möjligheten är tillgänglig endast med avseende på far–barnrelationen om den tilltänkta fadern är biologisk far), men utesluts i de elva övriga staterna (utom den eventuella möjligheten i en av dem att få ett erkännande av far–barnrelationen om den tilltänkta fadern är biologisk far) ... .

79. Denna avsaknad av enighet återspeglar det faktum att användning av surrogatavtal väcker känsliga etiska frågor. Det bekräftar även att staterna i princip måste ges ett stort utrymme för egen bedömning, avseende såväl beslutet om denna metod för assisterad befruktning ska godkännas, som om en juridisk förälder–barnrelation mellan barn som lagligt tillkommit som resultat av ett surrogatavtal utomlands och de tilltänkta föräldrarna ska erkännas.

80. Emellertid bör hänsyn även tas till att en väsentlig aspekt av individers identitet står på spel i frågor om den juridiska förälder–barnrelationen. Det utrymme för egen bedömning som ges svarandestaten i föreliggande fall måste därför reduceras.

81. Dessutom ligger de lösningar som utarbetats av lagstiftarna – även inom detta utrymmes begränsningar – inte bortom domstolens granskningshorisont. Det åligger domstolen att noggrant undersöka de argument som beaktas och som leder fram till den lösning som utarbetats, samt att fastställa huruvida en rimlig avvägning har gjorts mellan de motstridiga intressena hos staten och dem som direkt påverkas av denna lösning (se tillämpliga delar av S.H. m.fl., ovan, punkt 97). I detta arbete måste den ta hänsyn till den grundläggande princip enligt vilken, så fort det handlar om ett barns situation, detta barns bästa är av största vikt (se, bland många andra referenser, Wagner och J.M.W.L., ovan, punkt 133–134, och E.B. mot Frankrike [GC], nr 43546/02, punkt 76 och 95, 22 januari 2008).

82. I föreliggande mål menade kassationsdomstolen att fransk internationell rättsordning hindrade registrering i registret över födelser, giftermål och dödsfall av uppgifterna i en födelseattest som upprättats vid tillämpning av ett utländskt beslut innehållande bestämmelser i konflikt med väsentliga principer inom fransk lag. Den konstaterade sedan att surrogatavtal enligt fransk lag var ogiltiga av rättsordningsskäl, och att det var i strid med ”fransk lags huvudprincip” om medborgarstatusens oförytterlighet att stadfästa sådana avtal vad avser den juridiska förälder–barnrelationen. Domstolen slog fast att i den mån den stadfäste ett surrogatavtal stred den dom som meddelades i klagandenas mål av Kaliforniens högsta domstol mot den franska uppfattningen om internationell rättsordning, och att eftersom den tredje och den fjärde klagandens amerikanska födelseattester hade upprättats genom tillämpning av denna dom, kunde inte uppgifterna i dessa attester införas i det franska registret över födelser, giftermål och dödsfall (se punkt 27 ovan).

83. Klagandenas oförmåga att få förälder–barnrelationen mellan å ena sidan de två första klagandena och å andra sidan den tredje och den fjärde klaganden erkänd enligt fransk lag är därför, enligt kassationsdomstolen, en konsekvens av de franska lagstiftarnas beslut att på etiska grunder förbjuda surrogatmödraskap. Regeringen påpekade i detta sammanhang att de nationella domstolarna vederbörligen hade dragit konsekvenserna av detta beslut genom att vägra godkänna införandet i registret över födelser, giftermål och dödsfall av uppgifterna i utländska medborgarstatusdokument för barn födda som resultat av surrogatavtal som ingåtts utanför Frankrike. Att göra något annat skulle, enligt deras inlaga, ha varit liktydigt med att stillatigande acceptera att nationell lagstiftning hade kringgåtts och skulle ha äventyrat konsekvent tillämpning av de bestämmelser som förbjuder surrogatmödraskap.

84. Domstolen konstaterar att denna hållning manifesteras i en invändning baserad på internationell rättsordning, vilken är specifik för internationell privaträtt. Den avser inte att ifrågasätta detta i sig. Den måste emellertid kontrollera om de nationella domstolarna, när de tillämpade den mekanismen på föreliggande fall, vederbörligen tog hänsyn till behovet av att göra en rimlig avvägning mellan samhällets intresse av att säkerställa att dess medlemmar harmonierar med det val som demokratiskt träffats inom detta samhälle och klagandenas intresse – varvid barnens bästa är av största betydelse – av att till fullo åtnjuta sin rätt till respekt för deras privat- och familjeliv.

85. Den noterar i detta sammanhang att kassationsdomstolen fastslog att oförmågan att registrera uppgifterna i den tredje och den fjärde klagandens födelseattester i det franska registret över födelser, giftermål och dödsfall inte utgjorde ett intrång i deras rätt till respekt för deras privat- och familjeliv eller deras bästa som barn i den mån som den inte berövade dem den juridiska förälder–barnrelation som erkänts enligt kalifornisk lag, och inte hindrade dem från att bo i Frankrike med den första och den andra klaganden (se punkt 27 ovan).

86. Domstolen anser att en distinktion måste göras i det aktuella målet mellan klagandenas rätt till respekt för deras familjeliv å ena sidan, och den tredje och den fjärde klagandens rätt till respekt för deras privatliv å andra sidan.

β. Klagandenas rätt till respekt för deras familjeliv

87. Med avseende på den första punkten anser domstolen att avsaknaden av erkännande enligt fransk lag av den juridiska förälder–barnrelationen mellan å ena sidan den första och den andra klaganden och å andra sidan den tredje och den fjärde klaganden med nödvändighet inverkar på deras familjeliv. Den konstaterar i detta avseende att, såsom påpekades av klagandena, Paris’ appellationsdomstol i detta fall medgav att den sålunda skapade situationen skulle orsaka ”praktiska svårigheter” (se punkt 24 ovan). Den noterar även att Conseil d’État, i sin rapport från 2009 om översynen av bioetiska lagar, fann att ”familjers liv i praktiken [var] mer komplicerade utan registrering, på grund av de formaliteter som behövde gås igenom vid diverse tillfällen i livet” (se punkt 68 ovan).

88. Följaktligen är klagandena, eftersom de inte har franska medborgarstatusdokument eller ett franskt familjeregister, tvungna att presentera – oregistrerade – amerikanska medborgardokument tillsammans med en officiellt bestyrkt översättning varje gång tillgång till en rättighet eller en tjänst kräver bevis för den juridiska förälder–barnrelationen, och de möts ibland med misstanke eller åtminstone oförståelse från den person som hanterar begäran. De hänvisar till svårigheter som tillstöter när den tredje och den fjärde klaganden ska registreras i socialförsäkringssystemet, skrivas in vid skolans matsal eller en utomhusanläggning samt ansöka hos kontoret för familjeförmåner om ekonomiskt bistånd.

89. Därtill är en konsekvens – åtminstone för närvarande – av att de två barnen enligt fransk lag inte har en juridisk förälder–barnrelation till den första eller den andra klaganden är att de inte har beviljats franskt medborgarskap. Detta försvårar resande som en familj och väcker oro – oavsett om den är ogrundad, vilket regeringen har hävdat – om den tredje och den fjärde klagandens rätt att stanna i Frankrike när de blir myndiga, och följaktligen familjens stabilitet. Regeringen hävdar att den tredje och den fjärde klaganden, särskilt med hänsyn till cirkuläret från justitieministern av den 25 januari 2013 ..., kan få ett intyg om franskt medborgarskap på grundval av artikel 18 i den civilrättsliga lagen, där det föreskrivs att ”ett barn till vilket minst en förälder är fransk har franskt medborgarskap”, genom att presentera sina amerikanska födelseattester.

90. Domstolen noterar emellertid att det fortfarande är oklart om denna möjlighet verkligen existerar.

För det första konstaterar den att franskt medborgarskap, enligt själva ordalydelsen i den bestämmelse som åberopas, beviljas på grundval av den ena eller andra förälderns medborgarskap. Den noterar att det är just det juridiska fastställandet av föräldrarna som är kärnan i det klagomål som ingivits till domstolen. Följaktligen antyder klagandenas påpekanden och regeringens svar att regler inom internationell privaträtt gör åberopandet av artikel 18 i den civilrättsliga lagen för att fastställa den tredje och den fjärde klagandens franska medborgarskap särskilt komplicerat, för att inte säga osäkert, i föreliggande fall.

För det andra noterar domstolen att regeringen åberopar artikel 47 i den civilrättsliga lagen. Enligt den bestämmelsen bedöms medborgarstatusintyg upprättade utomlands och formulerade i enlighet med vedertagna rutiner i det berörda landet som giltiga ”utom där andra intyg eller dokument som förfogas över, externa data eller uppgifter i själva intyget avslöjar att dokumentet i fråga är olagligt eller förfalskat, eller att däri presenterade fakta inte överensstämmer med verkligheten”. Därför uppstår frågan om detta undantag gäller i en situation som det föreliggande fallet, där det har konstaterats att de berörda barnen föddes som resultat av ett surrogatavtal som ingåtts utomlands, vilket kassationsdomstolen analyserar som ett kringgående av lagen. Även om regeringen inbjöds av presidenten för att besvara den frågan och ange om det fanns en risk att ett intyg om medborgarskap som upprättats på så sätt därefter skulle bestridas och ogiltigförklaras eller dras tillbaka, har den inte lämnat några uppgifter. Dessutom var fortfarande den begäran som av den första klaganden lämnades in till registret vid Paris’ distriktsdomstol i det syftet den 16 april 2013 inte färdigbehandlad elva månader senare. Ansvarig registrerande tjänsteman angav den 31 oktober 2013 och den 13 mars 2014 att den ”fortfarande [var] under behandling på [hans] avdelning i avvaktan på ett svar på begäran om autentisering, som skickades till konsulatet i Los Angeles, Kalifornien” (se punkt 28 ovan).

91. Till detta måste tilläggas den fullt begripliga oron avseende skyddet av familjeliv mellan å ena sidan den första och den andra och å andra sidan den tredje och den fjärde klaganden i händelse av den första klagandens död eller parets separation.

92. Emellertid, oavsett graden av de potentiella riskerna för klagandenas familjeliv, anser domstolen att den måste lösa frågan med avseende på de praktiska hinder som familjen har måst övervinna på grund av avsaknaden av erkännande i fransk lag av den juridiska förälder–barnrelationen mellan å ena sidan de två första klagandena och å andra sidan den tredje och den fjärde klaganden (se tillämpliga delar av X, Y och Z, ovan, punkt 48). Den konstaterar att klagandena inte hävdar att det har varit omöjligt att övervinna de svårigheter de hänvisade till, och inte har visat att oförmågan att erhålla erkännande av den juridiska förälder–barnrelationen enligt fransk lag har hindrat dem från att i Frankrike åtnjuta sin rätt till respekt för sitt familjeliv. I detta sammanhang noterar domstolen att de alla fyra kunde bosätta sig i Frankrike strax efter den tredje och den fjärde klagandens födelse, är i stånd att leva där tillsammans under förhållanden som i stort sett är jämförbara med andra familjers, och att det inte finns något som tyder på att de riskerar att åtskiljas av myndigheterna på grund av sin situation enligt fransk lag (se tillämpliga delar av Shavdarov mot Bulgarien, nr 3465/03, punkt 49–50, 21 december 2010).

93. Domstolen noterar även att kassationsdomstolen, när den avvisade de grunder för överklagande som framlades av klagandena enligt konventionen, fann att ogiltigförklarande av registreringen av uppgifterna i den tredje och den fjärde klagandens födelseattester i det franska registret över födelser, giftermål och dödsfall inte hindrade dem från att bo hos den första och den andra klaganden i Frankrike (se punkt 27 ovan). Med hänvisning till den vikt domstolen i Wagner och J.M.W.L. (ovan, punkt 135) fäste vid att genomföra en faktisk utredning av situationen, drar den slutsatsen att de franska domstolarna i föreliggande fall verkligen vederbörligen utförde en sådan utredning, eftersom de i ovanstående termer ansåg, underförstått men med nödvändighet, att de praktiska svårigheter som klagandena skulle kunna möta i sitt familjeliv på grund av uteblivet erkännande enligt fransk lag av den juridiska förälder–barnrelation som upprättats mellan dem utomlands inte skulle överskrida de begränsningar som krävs för att följa artikel 8 i konventionen.

94. Följaktligen, mot bakgrund av de praktiska konsekvenserna för deras familjeliv av avsaknaden av erkännande enligt fransk lag av den juridiska förälder–barnrelationen mellan å ena sidan de två första klagandena och å andra sidan den tredje och den fjärde klaganden, samt med avseende på det utrymme för egen bedömning som svarandestaten har, anser domstolen att den situation som uppstått till följd av kassationsdomstolens slutsats i föreliggande fall utgör en rimlig avvägning mellan klagandenas och statens intressen vad avser deras rätt till respekt för familjelivet.

95. Det återstår att fastställas huruvida detsamma gäller för den tredje och den fjärde klagandens rätt till respekt för deras privatliv.

γ. Den tredje och den fjärde klagandens rätt till respekt för deras privatliv

96. Såsom domstolen har konstaterat kräver respekt för privatliv att var och en ska kunna fastställa sina identitetsuppgifter som enskild person, vilket omfattar den juridiska förälder–barnrelationen ...; en väsentlig aspekt av individers identitet står på spel när det handlar om den juridiska förälder–barnrelationen (se punkt 80 ovan). Med nuvarande nationella lagstiftning befinner sig den tredje och den fjärde klaganden i ett läge av rättsosäkerhet. Även om det är sant att en juridisk förälder–barnrelation till den första och den andra klaganden erkänns av de franska domstolarna i den mån som den har fastställts enligt kalifornisk lag, visar vägran att låta den amerikanska domen stadfästas, samt att registrera födelseattesternas uppgifter i enlighet därmed, att förhållandet inte erkänns i det franska rättssystemet. Med andra ord: trots att man är medveten om att de har identifierats i ett annat land som barn till den första och den andra klaganden, nekar Frankrike dem denna status enligt fransk lag. Domstolen anser att en motsägelse av den arten undergräver barnens identitet inom det franska samhället.

97. Även om artikel 8 i konventionen inte garanterar någon rätt att erhålla ett visst medborgarskap, kvarstår faktum att medborgarskap är en del av en persons identitet (se Genovese mot Malta, nr 53124/09, punkt 33, 11 oktober 2011). Såsom domstolen redan har påpekat står den tredje och den fjärde klaganden, trots att deras biologiska far är fransk, inför en oroande osäkerhet avseende möjligheten att få franskt medborgarskap enligt artikel 18 i den civilrättsliga lagen ... Denna osäkerhet kan få negativa konsekvenser för definitionen av deras personliga identitet.

98. Domstolen konstaterar även att det faktum att den tredje och den fjärde klaganden enligt fransk lag inte är identifierade som barn till den första och den andra klaganden har konsekvenser för deras arvsrätt. Den noterar att regeringen förnekar detta, men konstaterar att Conseil d’État har bestämt att i frånvaro av erkännande i Frankrike av en juridisk förälder–barnrelation upprättad utomlands vad gäller den tilltänkta modern, kan ett barn fött utomlands som resultat av ett surrogatavtal inte ärva modern såvida hon inte har angivit barnet som testamentstagare, varvid arvsskatten beräknas på samma sätt som för en tredje part ..., det vill säga mindre gynnsamt. Samma situation uppstår i samband med arv från fadern, oavsett om han är biologisk far, som i detta fall. Detta är också en del av deras identitet i relation till deras börd, som berövas barn födda som resultat av ett utomlands ingånget surrogatavtal.

99. Domstolen kan acceptera att Frankrike kan vilja hindra sina medborgare från att resa utomlands för att utnyttja metoder för assisterad befruktning som är förbjudna på dess eget territorium (se punkt 62 ovan). Men med avseende på det ovanstående är effekterna av att fransk lag inte erkänner den juridiska förälder–barnrelationen mellan barn som tillkommit på detta sätt och de tilltänkta föräldrarna inte begränsade enbart till föräldrarna, som har valt en viss metod för assisterad befruktning, vilken är förbjuden av de franska myndigheterna. De påverkar även barnen själva, vilkas rätt till respekt för privatlivet – som innebär att var och en måste kunna styrka identitet, inklusive den juridiska förälder–barnrelationen – påverkas avsevärt. Följaktligen uppstår en allvarlig fråga avseende denna situations förenlighet med barnets bästa, som måste respekteras i varje beslut som berör dem.

100. Denna analys får en särskild dimension när, såsom i föreliggande mål, en av de tilltänkta föräldrarna även är barnets biologiska förälder. Med avseende på betydelsen av biologiskt föräldraskap som en del av identiteten (se, exempelvis Jäggi, ovan, punkt 37), kan det inte sägas vara i barnets intresse att beröva honom eller henne en juridisk relation av denna art om denna relations biologiska realitet har fastställts, samt om det barn och den förälder som berörs kräver fullt erkännande därav. Dels erkändes inte relationen mellan å ena sidan den tredje och den fjärde klaganden och å andra sidan deras biologiska far när registrering av uppgifterna i födelseattesterna begärdes, dels skulle ett formellt erkännande genom en bekräftelse av faderskap eller adoption, eller genom effekten av de facto-åtnjutande av medborgarstatus strida mot det förbud som fastställdes av kassationsdomstolen genom dess praxis i det avseendet. Domstolen anser, med avseende på konsekvenserna av denna allvarliga inskränkning av den tredje och den fjärde klagandens identitet och rätt till respekt för privatlivet, att svarandestaten, genom att på detta sätt hindrande både erkännande och upprättande enligt nationell lagstiftning av deras juridiska relation till deras biologiska far, överträdde de tillåtna begränsningarna för dess utrymme för egen bedömning.

101. Även med hänsyn till den vikt som ska tillmätas barnets intressen vid avvägning av de motstridiga intressen som står på spel, drar domstolen slutsatsen att den tredje och den fjärde klagandens rätt till respekt för privatlivet åsidosatts.

3. Allmän slutsats

102. Det har inte skett någon kränkning av artikel 8 i konventionen med avseende på klagandenas rätt till respekt för deras familjeliv. Det har emellertid skett en kränkning av den bestämmelsen med avseende på den tredje och den fjärde klagandens rätt till respekt för deras privatliv.

...

PÅ DESSA GRUNDER BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT ATT:

...

2. det inte har skett någon kränkning av artikel 8 i konventionen med avseende på klagandenas rätt till respekt för deras familjeliv,

2. det har skett en kränkning av artikel 8 i konventionen med avseende på den tredje och den fjärde klagandens rätt till respekt för deras privatliv,

...

Utarbetat på franska, och meddelat skriftligen den 26 juni 2014, i enlighet med regel 77.2 och 77.3 i domstolsreglerna.

              Claudia WesterdiekMark Villiger
              JustitiesekreterarePresident

Full & Egal Universal Law Academy