CASE OF MOCANU AND OTHERS v. ROMANIA - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

STORA KAMMAREN

MÅLET MOCANU M.FL. MOT RUMÄNIEN

(Ansökningar nr 10865/09, 45886/07 och 32431/08)

DOM

STRASBOURG

17 september 2014

Denna dom är slutlig men kan bli föremål för redaktionella ändringar.

I målet Mocanu m.fl. mot Rumänien

meddelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, sammanträdande som stor kammare bestående av:

Dean Spielmann, president,
Guido Raimondi,
Mark Villiger,
Isabelle Berro-Lefèvre,
Peer Lorenzen,
Mirjana Lazarova Trajkovska,
Ledi Bianku,
Nona Tsotsoria,
Ann Power-Forde,
Işıl Karakaş,
Nebojša Vučinić,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Paul Lemmens,
Aleš Pejchal,
Johannes Silvis,
Krzysztof Wojtyczek, domare,
Florin Streteanu, tillfälligt utsedd domare,
och Johan Callewaert, biträdande justitiesekreterare för den stora kammaren,

efter enskilda överläggningar den 2 oktober 2013 och den 25 juni 2014,

följande dom, vilken antogs sistnämnda datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i tre klagomål mot Rumänien vilka ingavs till domstolen under åberopande av artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) av tre rumänska medborgare, Anca Mocanu (ansökan nr 10865/09), Marin Stoica (ansökan nr 32431/08) och Teodor Mărieş, samt av organisationen ”21 december 1989”, en juridisk person registrerad enligt rumänsk lag och baserad i Bukarest (ansökan nr 45886/07) (”klagandena”) den 28 januari 2009, 25 juni 2008 respektive 13 juli 2007.

2. Inför domstolen företräddes Anca Mocanu, Teodor Mărieş och klagandeorganisationen av A. Popescu, I. Sfîrăială och I. Matei, vilka är advokater verksamma i Bukarest. Anca Mocanu beviljades rättshjälp. Marin Stoica, som också beviljades rättshjälp, företräddes till den 8 december 2009 av D. Nacea, en advokat verksam i Bukarest, och från den 22 januari 2013 av D.O. Hatneanu, en advokat verksam i Bukarest. Den rumänska regeringen (”regeringen”) företräddes av sina ombud, först R.H. Radu, sedan av I. Cambrea och slutligen av C. Brumar, från utrikesministeriet.

3. I sina respektive klagomål uppgav de enskilda klagandena att de hade blivit offer för det våldsamma ingripandet mot de regeringskritiska demonstrationer som ägde rum i Bukarest i juni 1990, och hävdade att ingen effektiv utredning av dessa händelser hade utförts. Med hänvisning till samma händelser klagade klagandeorganisationen om längden på det brottmålsförfarande till vilket den hade anslutit sig som målsägande.

4. Klagomålen tilldelades domstolens tredje sektion (regel 52.1 i domstolsreglerna). Den 3 februari 2009 beslutade kammaren att förena ansökningarna nr 45886/07 och 32431/08 samt att informera regeringen om dem. Den 15 mars 2011 beslutade den att även underrätta regeringen om ansökan nr 10865/09.

5. Efter att Corneliu Bîrsan, den dåvarande domaren vald för Rumänien, dragit sig tillbaka, utsåg regeringen Florin Streteanu till tillfälligt utsedd domare (artikel 26.4 i konventionen och regel 29.1 i domstolsreglerna).

6. Den 13 november 2012 beslutade en kammare av den tredje sektionen, bestående av domarna Josep Casadevall, Egbert Myjer, Alvina Gyulumyan, Ján Šikuta, Ineta Ziemele, Luis López Guerra och Florin Streteanu, tillfälligt utsedd domare, samt Santiago Quesada, sektionens justitiesekreterare, att förena de tre ansökningarna och förklarade dem admissible som klagomål enligt artikel 2 i konventionen med avseende på Anca Mocanu, artikel 3 i konventionen med avseende på Marin Stoica och artikel 6.1 i konventionen med avseende på klagandeorganisationen, och förklarade återstoden av ansökan inadmissible. Ansökan nr 45886/07 förklarades inadmissible med avseende på Teodor Mărieş. Kammaren drog enhälligt slutsatsen att det hade skett en kränkning av artikel 2 i konventionen i dess formella aspekt med avseende på Anca Mocanu och en kränkning av artikel 6.1 i konventionen med avseende på klagandeorganisationen, och menade att det inte fanns något behov av att separat undersöka klagomålet enligt artikel 34 i konventionen. Den drog även slutsatsen, med fem röster mot två, att det inte hade skett någon kränkning av artikel 3 i konventionen i dess formella aspekt med avseende på Marin Stoica.

7. Den 12 februari 2013 begärde Marin Stoica att målet skulle hänskjutas till den stora kammaren i enlighet med artikel 43 i konventionen och regel 73. Den 29 april 2013 bifölls denna begäran av den stora kammarens panel.

8. Stora kammarens sammansättning fastställdes enligt bestämmelserna i artikel 26.4 och 26.5 i konventionen, samt regel 24.

9. Marin Stoica, klagandeorganisationen och regeringen lämnade alla in ytterligare skriftliga yttranden (regel 59.1). Dessutom mottogs tredjepartskommentarer från den internationella icke-statliga organisationen Redress, som hade fått tillstånd av presidenten att intervenera i det skriftliga förfarandet (artikel 36.2 i konventionen och regel 44.3).

10. En offentlig förhandling ägde rum i Mänskliga rättigheter-byggnaden, Strasbourg, den 2 oktober 2013 (regel 59.3).

Där inställde sig inför domstolen:

(a) för regeringen
C. Brumar, ombud,
G. Munteanu, biträde,

(b) för klagandena:
D.O. Hatneanu, advokat,
A. Popescu, advokat,
I. Sfîrăială, advokat,biträde,
T. Mărieş,ordförande i klagandeorganisationen,
M. Stoicaklagande.

Domstolen hörde först anföranden av D.O. Hatneanu och I. Sfîrăială, sedan av C. Brumar och G. Munteanu, och slutligen av A. Popescu och Teodor Mărieş, samt deras svar på frågor som ställdes av domarna.

SAKFÖRHÅLLANDENA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

11. Anca Mocanu och Marin Stoica föddes 1970 respektive 1948. De bor i Bukarest.

12. Organisationen ”21 december 1989” (Asociaţia ”21 Decembrie 1989”) skapades den 9 februari 1990 och är baserad i Bukarest.

13. Klagandeorganisationen samlar huvudsakligen personer som skadades när de antitotalitära demonstrationer som ägde rum i Rumänien i december 1989 våldsamt slogs ned, samt släktingarna till personer som dog under dessa händelser. Den var en av de grupper som stödde de regeringskritiska demonstrationerna i Bukarest mellan april och juni 1990, då demonstranterna bland annat krävde identifiering av de ansvariga för de våldshandlingar som begicks i december 1989.

A. Händelserna den 13 till 15 juni 1990

1. Översikt över de viktigaste händelserna

14. De viktigaste faktiska omständigheterna rörande tillslaget mot de regeringskritiska demonstrationerna från den 13 till 15 juni 1990 beskrevs i besluten av den 16 september 1998 (se punkt 99–110 nedan) och den 17 juni 2009 (se punkt 152–163 nedan), vilka meddelades av åklagarmyndigheten vid högsta domstolen (vilken 2003 blev den högsta kassationsdomstolen), samt i besluten att väcka åtal (rechizitoriu), vilka meddelades av samma åklagarmyndighet den 18 maj 2000 och den 27 juli 2007.

15. Den 13 juni 1990 resulterade säkerhetsstyrkornas ingripande mot demonstranter som ockuperade Universitetstorget och andra områden i huvudstaden i att flera civila dödades och skadades, inklusive Anca Mocanus make, Velicu‑Valentin Mocanu, som dödades av ett skott avlossat från inrikesministeriets högkvarter.

16. På kvällen den 13 juni 1990 greps och misshandlades Marin Stoica och andra personer, varav vissa men inte alla var demonstranter, av uniformerade poliser och civilklädda män, i området kring den statliga televisionens högkvarter och i källaren av denna byggnad.

17. Den 14 juni 1990 transporterades tusentals gruvarbetare till Bukarest, väsentligen från gruvregionen Valea Jiului, för att delta i tillslaget mot demonstranterna.

18. Kl. 06.30 den 14 juni 1990 talade Rumäniens president till gruvarbetarna, som hade anlänt till torget framför regeringsbyggnaden, där han uppmuntrade dem att bege sig till Universitetstorget, ockupera det och försvara det mot demonstranterna, vilket de därefter gjorde.

19. De våldsamma händelserna den 13 och 14 juni 1990 resulterade i mer än en tusen offer, vilkas namn finns i en förteckning bifogad det beslut som meddelades den 29 april 2008 av militärsektionen vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet.

20. Flera politiska partiers och andra inrättningars högkvarter, inklusive klagandeorganisationens, attackerades och plundrades. Denna organisation anslöt sig därefter till brottmålsförfarandet som målsägande.

21. Brottmålsförfarandet om den olagliga dödsskjutningen av Velicu-Valentin Mocanu pågår fortfarande. Den utredning som inleddes den 13 juni 1990 om den misshandel som enligt uppgift drabbade Marin Stoica lades ned genom ett beslut att inte väcka åtal, daterat den 17 juni 2009, vilket senare fastställdes genom en dom i högsta kassationsdomstolen den 9 mars 2011.

22. Sakför­hållandet enligt högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet i dess beslut den 16 september 1998 och den 17 juni 2009 samt i besluten den 18 maj 2000 och den 27 juli 2007 att väcka åtal kan sammanfattas som följer.

2. De demonstrationer som hölls de första månaderna 1990

23. Universitetstorget i Bukarest betraktades som en symbolisk plats för kampen mot Nicolae Ceauşescus totalitära regim, med tanke på det stora antal personer som hade dött eller skadats där till följd av det väpnade förtryck som inleddes av regimen den 21 december 1989. Det var därför på detta torg som flera organisationer – inklusive klagandeorganisationen – uppmanade sina medlemmar att delta i protestaktiviteter under de första månaderna av 1990.

24. Alltså skedde de första demonstrationerna mot den provisoriska regeringen som bildades efter Ceauşescu-regimens fall på Universitetstorget i Bukarest den 12 och 24 januari 1990, såsom anges i det beslut som meddelades den 17 juni 2009 av högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet. I det beslutet sägs även att en motdemonstration arrangerades av Nationella räddningsfronten (Frontul Salvării Naţionale, ”FSN”) den 29 januari 1990. Vid det tillfället dök gruvarbetare från kolgruveregionerna Valea Jiului, Maramureş och andra områden upp i Bukarest. Det nationella liberala partiets högkvarter vandaliserades vid den tidpunkten.

25. Från den 25 februari 1990 hölls demonstrationer varje söndag. Enligt beslutet den 27 juli 2007 att väcka åtal var de avsedda att klandra makthavarnas icke-demokratiska attityd, vilka anklagades för att ha ”förrått revolutionens ideal”, och man försökte varna befolkningen för hotet om en ny diktatorisk regim.

26. Sedan startades valkampanjer för valen till parlament och republikens president, som skulle hållas den 20 maj 1990.

27. Det var i detta sammanhang som ”maratondemonstrationer” (manifestaţii maraton) utan tillstånd inleddes den 22 april 1990 på Universitetstorget, på initiativ från studentförbundet och andra organisationer, inklusive klagandeorganisationen. Dessa demonstrationer varade i 52 dagar, varunder demonstranterna ockuperade Universitetstorget. Besluten den 16 september 1998 och den 17 juni 2009 visar att demonstranterna, som hade samlats i stort antal, inte var våldsamma utan i huvudsak krävde att personer som hade utövat makt under den totalitära regimen skulle utestängas från politiken. De efterlyste också en politiskt oberoende tv-station.

28. De begärde vidare identifiering av de ansvariga för det väpnade förtrycket i december 1989 och krävde att landets ledare skulle avgå (särskilt inrikesministern), som de betraktade som ansvariga för den hårdhänta reaktionen mot de antikommunistiska demonstrationerna i december 1989.

29. Den 22 april 1990 greps 14 demonstranter av polis med anledning av att demonstrationen saknade tillstånd. Ställd inför reaktionen från allmänheten, som hade kommit för att öka antalet demonstranter på Universitetstorget, släppte polisen de 14 gripna demonstranterna. Myndigheterna använde inte våld under de följande dagarna, även om Bukarests kommunfullmäktige fortfarande inte hade givit tillstånd för sammankomsten.

30. Förhandlingar mellan demonstranterna och den provisoriska regeringen resulterade i ett dödläge.

31. Den 20 maj 1990 ägde president- och parlamentsvalen rum. FSN och dess ledare, som var presidentkandidat, vann valen.

32. Efter dessa val fortsatte protesterna på Universitetstorget, men i mindre skala än tidigare. Av de ungefär 260 personer som fortfarande fanns på plats inledde 118 en hungerstrejk.

3. Den verkställande maktens sammanträde den 11 juni 1990

33. På kvällen den 11 juni 1990 sammankallade Rumäniens nyvalde president och hans premiärminister ett regeringssammanträde, i vilket deltog inrikesministern och hans biträdande minister, försvarsministern, chefen för den rumänska underrättelsetjänsten (Serviciul Român de Informaţii, ”SRI”), den förste vice ordföranden i regeringspartiet (FSN), och Rumäniens riksåklagare. Detta är fastslaget i åklagarmyndighetens beslut den 16 september 1998 och den 17 juni 2009.

34. Vid detta sammanträde beslutades att vidta åtgärder för att tömma Universitetstorget den 13 juni 1990. Dessutom föreslogs att statsorganen, nämligen polisen och armén, skulle bistås av cirka 5 000 mobiliserade civila. Genomförandet av denna åtgärd anförtroddes åt den förste vice ordföranden i FSN. Två medlemmar av det partiets styrande kommitté motsatte sig åtgärden, men utan framgång. Enligt beslutet den 17 juni 2009 godkändes en av general C. upprättad åtgärdsplan av premiärministern.

35. Samma kväll utsände riksåklagarmyndigheten (Procuratura Generală) ett yttrande via statlig tv där regeringen uppmanades vidta åtgärder så att fordon åter skulle kunna trafikera Universitetstorget.

36. Vid ett sammanträde samma kväll med inrikesministern, chefen för SRI och polischefen drog general D.C. upp planerna för polisens och gendarmeriets evakuering av Universitetstorget, i samverkan med civila styrkor. Enligt denna plan skulle aktionen ”börja kl. 04.00 den 13 juni 1990 genom avspärrning av torget, gripande av demonstranterna och återupprättande av allmän ordning”.

4. Händelseförloppet den 13 juni 1990

37. Cirka kl. 04.30 den 13 juni 1990 stormade personal ur polisen och gendarmeriet brutalt in mot demonstranterna på Universitetstorget. De gripna demonstranterna fördes bort och låstes in på Bukarests kommunala polisstation. Bland de 263 gripna personerna (eller 262, enligt beslutet den 18 maj 2000 att väcka åtal) fanns studenter från arkitekturinstitutet vilka befann sig i institutionens lokaler vid Universitetstorget, och vilka inte hade deltagit i demonstrationerna. Enligt beslutet den 17 juni 2009 fördes de 263 personer som hade gripits till Măgurele-barackerna efter att ha hållits i förvar i poliscellerna.

38. Polisoperationen ledde till protester från många människor som krävde att de gripna demonstranterna skulle släppas. Enligt beslutet den 16 september 1998 utförde dessa personer våldsamma angrepp på säkerhetsstyrkorna, genom att kasta projektiler och sätta eld på bilar. Enligt beslutet den 18 maj 2000 att väcka åtal genomfördes dessa gärningar av ett fåtal aggressiva individer som hade infiltrerat grupper av fredliga demonstranter.

39. Cirka kl. 10.00 begav sig arbetare från IMGB-fabrikerna i Bukarest i stora skaror mot Universitetstorget för att hjälpa polisen att gripa demonstranterna. Enligt beslutet den 16 september 1998 agerade de på ett kaotiskt och hårdhänt sätt, slående blint omkring sig utan att göra skillnad mellan demonstranter och förbipasserande.

40. På eftermiddagen den 13 juni 1990 intensifierades demonstrationerna runt tv-huset, Universitetstorget, inrikesministeriet och stadens polisstation – alla platser där de gripna, enligt demonstranterna, kunde hållas fängslade.

41. Efter dessa incidenter ingrep armén, och flera pansarfordon skickades till inrikesministeriets högkvarter.

42. Enligt en rapport från inrikesministeriet vilken regeringen hänvisade till i sina yttranden, omgavs inrikesministeriets högkvarter cirka kl. 18.00 av mellan 4 000 och 5 000 demonstranter; på order från generalerna A.G. och C.M. sköt militärer placerade inuti ministeriet mot entréhallarnas innertak i syfte att skingra demonstranterna.

43. Tre personer dödades av de skott som avlossades i inrikesministeriet.

44. Det var under dessa omständigheter som den första klagandens make dödades, cirka kl. 18.00, när han befann sig några meter från en av ministeriets dörrar, av en kula som träffade honom i nacken efter att ha studsat mot något föremål. Dessa händelser beskrivs i detalj i besluten den 18 maj 2000 och den 27 juli 2007 att väcka åtal mot inrikesministern vid den berörda tidpunkten, en general och tre överstar. Enligt det första beslutet att väcka åtal var klagandens make och de andra offren, som återvände från sina arbetsplatser denna dag, obeväpnade och hade inte tidigare deltagit i maratondemonstrationerna på Universitetstorget. De var enbart åskådare till händelserna, och dödades av studsande kulor.

45. Säkerhetsstyrkorna sköt och dödade en fjärde person i en annan del av Bukarest. En annan dog kort efter att ha knivstuckits i området runt tv-högkvarteret.

46. Den 13 juni 1990 utsattes inga militärer för våld från demonstranterna, vilket intygas i beslutet den 27 juli 2007 att väcka åtal. Enligt det dokumentet avlossade armén 1 466 kulor inifrån inrikesministeriets högkvarter denna dag.

47. Dessutom blev andra personer, inklusive Marin Stoica, slagna och fängslade av poliser och civila i den statliga tv-stationens högkvarter, under de omständigheter som beskrivs nedan.

48. Den statliga tv-stationens högkvarter vaktades vid den tidpunkten av 82 militärer, uppbackade av 14 beväpnade fordon, och därefter förstärkta av andra grupper ur de väpnade styrkorna, varav den största omfattade 156 militärer (som anlände kl. 19.00), en trupp med fallskärmssoldater (19.30), 646 militärer (20.00), 118 fallskärmssoldater (23.00) och 360 militärer med 13 andra beväpnade fordon (23.00).

49. Cirka kl. 01.00 jagades demonstranterna ut ur tv-högkvarteret efter detta massingripande.

5. Omständigheter specifika för Marin Stoica

50. Mot slutet av eftermiddagen den 13 juni 1990 greps klaganden, när han gick till sin arbetsplats längs en gata nära den statliga televisionens högkvarter, brutalt av en grupp väpnade individer och fördes med våld in i tv-huset. I polisernas och militärernas åsyn blev han slagen och bunden av civilpersoner, som sedan förde honom till byggnadens källare. Han leddes sedan in i en tv-studio, där det redan fanns flera dussintal andra personer. De filmades i närvaro av den dåvarande chefen för den statliga tv-stationen. Inspelningarna sändes natten mellan den 13 och 14 juni 1990 åtföljda av kommentarer som beskrev de berörda personerna som anställda i utländska underrättelsetjänster som hade hotat att förstöra tv-lokalerna och ‑utrustningen.

51. Under samma natt blev klaganden slagen, träffad i huvudet med trubbiga föremål och hotad med skjutvapen tills han förlorade medvetandet.

52.  Han vaknade runt 04.30 på Floreasca-sjukhuset i Bukarest. Enligt den rättsmedicinska rapport som upprättades den 18 oktober 2002 uppgav det läkarintyg som utfärdades av sjukhusets akutoperationsavdelning att klaganden hade tagits in cirka kl. 04.30  den 14 juni 1990 och konstaterats lida av blodutgjutningar på vänster sida av buken och bröstkorgen, skrubbsår på vänster sida av bröstkorgen till följd av ett angrepp, samt kraniocerebralt trauma.

53. Av rädsla för ytterligare misshandel flydde han från sjukhuset, som var omgivet av poliser, cirka kl. 06.30.

54. Hans identitetshandlingar hade beslagtagits under natten mellan den 13 och 14 juni 1990. Tre månader senare erbjöds han att hämta dem från direktoratet för brottsutredningar vid den allmänna polisinspektionsmyndigheten. Under tiden hade han hållit sig instängd i hemmet av rädsla för att åter gripas, torteras och fängslas.

6. Gruvarbetarnas ankomst till Bukarest

55. Enligt beslutet den 16 september 1998 uppgav vittnet M.I., en ingenjör som vid den berörda tidpunkten var avdelningschef vid Craiova-byrån för det statliga järnvägsbolaget (Regionala CFR Craiova), att chefen för den byrån på kvällen den 13 juni 1990 hade beordrat att tågen enligt tidtabellen skulle ställas in och att fyra tågkonvojer, eller totalt 57 vagnar, skulle ställas i ordning för gruvarbetarna på stationen Petroşani, i hjärtat av gruvregionen Valea Jiului.

56. M.I. hade tillfogat att ordern föreföll honom olaglig och att han försökte hindra gruvarbetarnas transport till Bukarest genom att bryta strömförsörjningen till järnvägslinjen längs den angivna rutten. Han hade hävdat att chefen för Craiova-byrån vid CFR, när han fick kännedom om M.I.:s olydnad, beordrade att denne skulle bytas ut och lät järnvägslinjen återställas för användning cirka kl. 21.00. Det förefaller att M.I. därefter avskedades och ställdes inför åklagarmyndigheten.

57. Enligt det beslut som meddelades den 10 mars 2009 av högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet transporterade elva tåg – totalt 120 vagnar – arbetare, speciellt gruvarbetare, till Bukarest den 14 juni 1990 från flera industriområden runtom i landet. Det första nådde Bukarest kl. 03.45, det sista kl. 19.08.

58. I beslutet den 16 september 1998 uppges att gruvarbetarna fick informationen att de skulle hjälpa polisen att återupprätta allmän ordning i Bukarest, och att de var beväpnade med yxor, kedjor, påkar och metallkablar.

59. I beslutet den 10 mars 2009 anges att gruvarbetarna hade mobiliserats av ledarna för deras fackförening. När ordföranden för gruvarbetarnas fackförbund, som blev borgmästare i Lupeni 1998, förhördes som vittne, hävdade han att fem tåg som transporterade gruvarbetarna anlände till Bukarests station cirka kl. 01.00 den 14 juni 1990, att gruvarbetarna hälsades av den biträdande gruvministern och en generaldirektör från det ministeriet, och att dessa båda högre regeringstjänstemän ledde dem till Universitetstorget.

7. Händelseförloppet den 14 juni 1990

60. På morgonen den 14 juni 1990 gjorde grupper av gruvarbetare sin första anhalt vid Segertorget (Piaţa Viktoriei), vid regeringshögkvarteret.

61. Cirka kl. 06.30 talade statschefen till de gruvarbetare som samlats framför regeringsbyggnaden, varvid han bad dem samarbeta med säkerhetsstyrkorna och återupprätta ordning på Universitetstorget och i andra områden där incidenter hade ägt rum. I detta tal, som är återgivet i sin helhet i beslutet den 17 juni 2009, manade han dem att bege sig mot Universitetstorget och ockupera det, och påstod att de skulle konfronteras med ”öppet fascistiska element som hade begått vandaliseringshandlingar” genom att sätta eld på inrikesministeriets och polisens högkvarter samt ”belägra tv-huset”.

62. Omedelbart därefter leddes grupper av gruvarbetare ”av oidentifierade personer” till högkvarteren för oppositionspartier och organisationer som uppfattades som myndighetsfientliga.

63. Gruvarbetarna flankerades av trupper från inrikesministeriet, med vilka de bildade ”blandade team”, och gav sig av för att leta efter demonstranter. Beslutet den 17 juni 2009 visar att ”extremt grymma gärningar [ägde rum] vid detta tillfälle, med urskillningslöst våld mot demonstranter och Bukarestbor som helt saknade koppling till demonstrationerna”. Beslutet den 10 mars 2009 visar att gruvarbetarna attackerade även romska personers bostäder. Enligt det beslutet hade gruvarbetarna ”urvalskriterier” för att identifiera personer som i deras ögon var misstänkta för att ha deltagit i demonstrationerna på Universitetstorget, och attackerade ”som allmän regel romer, studenter, intellektuella, journalister och över huvud taget dem som inte erkände deras legitimitet”.

64. Gruvarbetargrupperna och de andra som följde med dem plundrade högkvarteren för bondepartiet (Partidul Naţional Ţărănesc Creştin şi Democrat) och det liberala partiet, samt högkvarteren för andra juridiska personer, såsom organisationen för forna politiska fångar (Asociaţia Foştilor Deţinuţi Politici), förbundet till skydd för mänskliga rättigheter (Liga pentru Apărarea Drepturilor Omului) och organisationen ”21 december 1989” (klagandeorganisationen).

65. Enligt beslutet den 16 september 1998 skonade gruvarbetarna ingen som befann sig i dessa politiska partiers och organisationers högkvarter vid den tidpunkten. Alla attackerades och fick sina tillhörigheter konfiskerade. Många greps och överlämnades till polisen – som var där ”liksom av en tillfällighet” – och frihetsberövades på ett till fullo olagligt sätt.

66. Andra grupper av gruvarbetare hade tagit sig till Universitetstorget. När de anlände bröt de sig in i universitetets lokaler och arkitekturinstitutet, vilka låg vid Universitetstorget. De attackerade den personal och de studenter de påträffade där, och utsatte dem för våld och förödmjukande handlingar. Gruvarbetarna grep alla i lokalerna och överlämnade dem till polisen och gendarmerna. De som gripits fördes av de brottsbekämpande styrkorna till polisstationer eller till militärbarackerna i Băneasa och Măgurele.

67. Gruvarbetarna begav sig sedan in på gatorna runt Universitetstorget och fortsatte sina gärningar där.

68. Enligt beslutet den 17 juni 2009 greps 1 021 individer – inklusive 63 som då var minderåriga – vid dessa händelser. 182 av dem placerades i häkte inför rättegång, 88 fick administrativa påföljder och 706 personer släpptes ”efter kontroller”.

69. I beslutet den 16 september 1998 uppges att ”gruvarbetarna [avslutade] sina brottsbekämpningsaktiviteter den 15 juni 1990, efter att Rumäniens president offentligen hade tackat dem för vad de hade gjort i huvudstaden, och givit dem klartecken att återvända till sitt arbete”.

70. Detta beslut visar även att vissa av dem som blev slagna och fängslade hölls frihetsberövade i flera dagar och att flera av dem släpptes den 19 och 20 juni 1990.

71. De andra personerna i polisförvar placerades i häkte inför rättegång, enligt ett beslut från åklagaren, för att ha orsakat ett brott mot freden; bland dem fanns den nuvarande ordföranden för klagandeorganisationen, som därefter frikändes från alla anklagelser mot honom.

72. Av beslutet den 17 juni 2009 framgår att gruvarbetarna agerade i nära samverkan med säkerhetsstyrkorna och på uppdrag av statens ledare. De relevanta passagerna lyder som följer (i inofficiell översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta dokument):

”Den 14 och 15 juni 1990 utförde gruvarbetarna, i grupper samordnade av civila på uppdrag av och i samförstånd med statens ledare (în numele şi cu acordul conducerii de stat), handlingar i vilka statens brottsbekämpande styrkor samarbetade fullt ut (deplină cooperare) och vilka orsakade inte endast fysiska skador för de personer som greps för kontroller, utan även betydande skador på lokaler tillhörande Bukarests universitet, arkitekturinstitutet, flera politiska partier och civila organisationer, samt bostäder tillhörande personer från så kallade ”historiska” partier ...

De utredningar som utfördes av militäråklagarna har inte medgivit identifiering av de civilklädda personer som hade infiltrerat gruvarbetarnas grupper; de offer som förhördes skilde mellan gruvarbetarna och de andra angriparna genom att beskriva de förstnämnda som ”smutsiga gruvarbetare” och de andra som ”rena gruvarbetare”.

8. Omständigheter specifika för klagandeorganisationen

73. Den 13 juni 1990 fördömde klagandeorganisationen offentligen de våldsamma ingripandena samma dag.

74. Cirka kl. 23.00 beslutade ledarna för organisationen att som en säkerhetsåtgärd tillbringa natten i dess högkvarter. Sju av dem stannade kvar där över natten.

75. Kl. 07.00 den 14 juni 1990 tog sig en grupp gruvarbetare med våld in i klagandeorganisationens lokaler efter att ha krossat en fönsterruta. Under de första minuterna efter att ha tagit sig in var de inte våldsamma, utan var tämligen reserverade. Kort därefter anlände en oidentifierad civilperson, som inte var gruvarbetare, till platsen och började slå en av organisationens medlemmar. Gruvarbetarna följde hans exempel: de attackerade brutalt de sju organisationsmedlemmarna, som sedan greps av säkerhetsstyrkorna.

76. Under denna dag beslagtogs all organisationens egendom och alla dess dokument, i strid med de juridiska formaliteterna, under överinseende av trupper från försvarsministeriet.

77. Den 22 juni 1990 kunde ledarna för organisationen återvända till organisationens lokaler, i sällskap av polis.

9. Utveckling efter händelserna den 13–15 juni 1990

78. De ovan citerade besluten från åklagarmyndigheten visar att 958 gruvarbetare stannade i Bukarest, i stället för att omedelbart återvända till sina hem, ”redo att ingripa om protesterna skulle återupptas”, särskilt med tanke på den förestående installationen av den nyvalde presidenten. Från den 16 till 19 juni 1990 hystes dessa gruvarbetare i militärbaracker i Bukarest, där de fick militäruniformer.

79. Beslutet den 16 september 1998 visar att utredningen inte kunde fastslå vem som hade givit order om att hysa och utrusta gruvarbetarna, men anger att ”en sådan åtgärd måste ha vidtagits åtminstone på försvarsministerienivå”.

80. Enligt ett pressmeddelande från hälsoministeriet den 15 juni 1990, återgivet i beslutet den 17 juni 2009, sökte 467 personer sjukhusvård mellan den 13 juni och 06.00 den 15 juni 1990, efter de våldsamma sammandrabbningarna; 112 blev kvar på sjukhus och 5 dödsfall registrerades.

81. Enligt samma beslut från den 17 juni 2009 använde poliser, gruvarbetare och senare värnpliktiga som ansvarade för att övervaka gruvarbetarna övervåld mot de 574 demonstranterna och de andra personer – inklusive barn, äldre och blinda – som greps och spärrades in i militärbaracker i Măgurele. I beslutet sägs att de som spärrades in i dessa lokaler utsattes för våld och angrepp av ”psykologisk, fysisk och sexuell” beskaffenhet, och förvarades under olämpliga förhållanden, samt att de fick senkommen och otillräcklig sjukvård.

B. Brottsutredningen

82. De våldsamma händelserna i juni 1990, under vilkas lopp maken till klaganden Anca Mocanu dödades och Marin Stoica enligt uppgift misshandlades, och vilka resulterade i plundringen av klagandeorganisationens högkvarter, gav upphov till att en utredning inleddes. Den delades inledningsvis upp i flera hundra olika ärenden.

83. Den 29 maj 2009 skickade militärsektionen vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet en skrivelse till regeringens ombud, där dessa fakta sammanfattades som följer: ”Under perioden från 1990 till 1997 registrerades hundratals klagomål i rullorna hos åklagarmyndigheten vid Bukarests distriktsdomstol samt distriktåklagarmyndigheten rörande stöld, ödeläggelse, väpnat rån, misshandel, olaga frihetsberövande och andra brott i samband med de våldsgärningar som begicks av gruvarbetare i Bukarest den 14 och 15 juni 1990. I majoriteten av dessa fall beslutades att inte väcka åtal, eftersom det visade sig omöjligt att identifiera förövarna.”

84. Inget beslut att lägga ned förfarandet meddelades till Anca Mocanu eller till klagandeorganisationen, vilken hade anslutit sig till förfarandet som målsägande.

85. Dessa ärenden förenades därefter och utredningens omfattning vidgades från 1997 och framåt, eftersom händelserna fick en annan rättslig klassificering inbegripande straffrättsligt ansvar för grova brott. Högre arméofficerare och statstjänstemän anklagades i tur och ordning, och hela utredningen överfördes till militärsektionen vid högsta domstolens åklagarmyndighet (Parchetul de pe lângă Curtea Supremă de Justiţie - Secţia Parchetelor Militare) som mål nr 160/P/1997.

86. Mellan den 22 oktober 1997 och den 27 oktober 1999 förenades 183 tidigare inledda mål till mål nr 160/P/1997, varav 46 förenades den 22 oktober 1997, 90 den 16 september 1998 och 69 den 22 oktober 1999.

87. Den 26 juni 2000 tilldelades samma militäråklagarsektion 748 mål rörande händelserna mellan den 13 och den 15 juni 1990, inklusive de olaga frihetsberövandena den 13 juni 1990.

88. I beslutet den 17 juni 2009 beskrivs ärendets tillstånd så här, så som det förelåg efter föreningen av alla dessa mål:

”Många av de dokument som ingår i ärendets 250 volymer är fotokopior som inte har stämplats eller inte har vidimerats som överensstämmande med originalen. Dokumenten i var och en av dessa volymer är inte sorterade efter datum, ämne eller annat kriterium, utan är i oordning. Vissa av dem har ingenting att göra med målet (exempelvis innehåller volym 150 ärenden rörande försvinnanden som ägde rum efter juni 1990).”

89. Den 16 september 1998 delades mål nr 160/P/1997 in i fyra mål, och den efterföljande utredningen tilldelades militärsektionen vid högsta domstolens åklagarmyndighet.

90. Den 8 januari 2001 förenades tre av dessa fyra mål. Efter detta datum fokuserade utredningen på två huvudsakliga mål.

91. Det första berörde anklagelser om anstiftan till eller deltagande i olagligt dödande under försvårande omständigheter, särskilt i fallet med Velicu-Valentin Mocanu. De personer som anklagades för detta brott var Rumäniens president vid den berörda tidpunkten och fem högre arméofficerare, inklusive inrikesministern.

92. Enligt beslutet den 19 juni 2007 att väcka åtal, och det efterföljande beslutet den 19 juli 2007 att dela upp anklagelserna, använde säkerhetsstyrkorna och armépersonalen på order från den dåvarande presidenten sina vapen och tung ammunition mot demonstranter på kvällen den 13 juni och under natten mellan den 13 och den 14 juni 1990, varvid fyra personer dödades, tre andra skadades och ytterligare andra utsattes för livsfara.

93. Anklagelserna mot den tidigare presidenten avskildes därefter från dem mot de övriga tilltalade, som var höga militära officerare, och ett beslut att lägga ned förfarandet mot honom utfärdades.

94. Den 2 oktober 2013 pågick denna första gren av utredningen fortfarande med avseende på två av officerarna i fråga; de tre andra hade avlidit under tiden.

95. Det andra målet rörande händelserna i juni 1990, vilket utredde bland annat den brottsanmälan om våld som ingavs av Marin Stoica samt plundringen av klagandeorganisationens lokaler, rörde anklagelser om anstiftan till att begå eller delta i uppviglingshandlingar (subminarea puterii de stat), sabotage (actele de diversiune), omänsklig behandling (tratamentele neomenoase), propaganda för krig (propaganda pentru război) och folkmord, i den mening som avses i artikel 357.a till 357.c i strafflagen.

96. De personer som anklagades för dessa gärningar var den tidigare presidenten, flera höga officerare och dussintals civila. Förfaranden inleddes med avseende på dessa anklagelser mot den tidigare presidenten den 9 september 2005 och mot den tidigare chefen för SRI den 12 juni 2006.

97. Denna andra gren av utredningen avslutades genom ett beslut att inte väcka åtal, vilket fattades den 17 juni 2009. Detta beslut fastställdes genom en dom som meddelades den 9 mars 2011 av högsta kassationsdomstolen efter ett överklagande från Marin Stoica.

98. Utredningens huvudskeden beskrivs nedan.

1. Det beslut som fattades den 16 september 1998

99. Den 16 september 1998 utfärdade militärsektionen vid högsta domstolens åklagarmyndighet sitt beslut i mål nr 160/P/1997, efter en utredning rörande 63 personer som hade fallit offer för våld och olagliga gripanden, inklusive Anca Mocanu och tre medlemmar i klagandeorganisationen, såväl som själva klagandeorganisationen och elva andra juridiska personer vilkas lokaler hade plundrats under händelserna den 13 till 15 juni 1990.

100. Tre av de 63 offer som förtecknades i den tabell som ingick i beslutet den 16 september 1998 hade attackerats och frihetsberövats i den statliga tv-stationens högkvarter. I den sista kolumnen, som angav den skede som nåtts i utredningarna, står ”fallet har inte utretts” (cauza nu este cercetată) med avseende på dessa tre personer.

101.  I sitt beslut uppgav militärsektionen vid åklagarmyndigheten att andra klagomål var under behandling vid de civila åklagarmyndigheterna.

102. Den tillade att dess beslut även rörde ”det förmodade olagliga dödandet av omkring hundra personer under händelserna den 13 till 15 juni 1990 [vilkas lik] påstods ha bränts eller begravts i massgravar på kyrkogårdar i byar nära Bukarest (särskilt Străuleşti)”.

103. Den framhöll även att utredningen dittills inte hade kunnat identifiera de personer som i praktiken hade genomfört den exekutiva maktens beslut att kalla in civila för att återupprätta ordning i Bukarest. Enligt åklagarmyndigheten berodde denna brist i utredningen på att ”ingen av de personer som innehade ansvarsbefattningar vid den berörda tidpunkten [hade] förhörts”, exempelvis Rumäniens dåvarande president, premiärministern och hans biträdande minister, inrikesministern, polischefen, chefen för SRI och försvarsministern.

104. I sitt beslut beordrade militärsektionen att målet skulle delas upp i fyra separata ärenden.

105. Det första av dessa ärenden skulle fokusera på den fortsatta utredningen av den olagliga dödsskjutningen av fyra civila, inklusive den första klagandens make.

106. Det andra ärendet riktade in sig på de personer som hade haft befattningar rörande civil och militär ledning. Myndigheterna beslutade att fortsätta utredningen rörande dem, särskilt med avseende på maktmissbruk mot allmänintresset med allvarliga konsekvenser, vilket utgör ett brott enligt artikel 248.2 i strafflagen, och att även undersöka det faktum att en samhällsgrupp hade anlitats vid sidan av säkerhetsstyrkorna för att bekämpa andra samhällsgrupper.

107. Det tredje ärendet gällde de fortsatta utredningarna om den möjliga förekomsten av andra offer som hade dödats under de våldsamma händelserna den 13–15 juni 1990 (se punkt 102 ovan).

108. Slutligen beslutade militärsektionen vid åklagarmyndigheten, med hänsyn till att åtalet hindrades av preskription, att lägga ned förfarandet mot oidentifierad personal ur säkerhetsstyrkorna och gruvarbetargrupper med avseende på brotten väpnat rån, olaga frihetsberövande, otillåtet agerande, kränkande efterforskning, maktmissbruk mot privata intressen, misshandel, vållande av kroppsskada, förstörelse av egendom, stöld, inbrott i bostäder, myndighetsmissbruk och våldtäkt, begångna mellan den 13 och 15 juni 1990.

109. Denna del av beslutet den 16 september 1998 upphävdes i ett beslut meddelat den 14 oktober 1999 av chefen för åklagarmyndighetens militärsektion (Şeful Secţiei Parchetelor Militare) vid högsta domstolen, vilken beordrade att förfarandena och utredningarna i syfte att identifiera alla offren skulle återupptas, och markerade i det avseendet att det hade fastställts att antalet offer kraftigt översteg det antal skadelidande som förtecknades i det omtvistade beslutet.

110. Dessutom konstaterades i beslutet den 14 oktober 1999 att utredarna hittills inte hade utrett den ”kända samverkan” mellan inrikesministeriet och gruvbolagens ledare ”i syfte att organisera en veritabel apparat för olagligt förtryck”; denna samverkan hade enligt beslutet fastställts av bevisningen i ärendet.

2. Senare utveckling av utredningen med avseende på högre militärer för deltagande i olagligt dödande

111. Efter beslutet den 16 september 1998 fortsatte utredningarna av det olagliga dödandet av Velicu-Valentin Mocanu som mål nr 74/P/1998 (se punkt 105 ovan).

112.  Anca Mocanu och de två barn hon hade fått med offret anslöt sig till förfarandet som målsägande.

113. Två generaler – den tidigare inrikesministern och hans biträdande minister – och tre högre tjänstemän anklagades för de olagliga dödanden som ägde rum den 13 juni 1990, inklusive dödandet av klagandens make, den 12, 18 och 21 januari respektive den 23 februari 2000.

114. Alla fem åtalades på grundval av ett beslut med denna innebörd (rechizitoriu) från den 18 maj 2000 på grund av att de hade uppmanat till – och när det gäller de två generalerna, beordrat – eldgivning med tung ammunition, en handling som resulterade i fyra personers död och åsamkade nio andra personer allvarliga skador.

115. Genom ett beslut den 30 juni 2003 återförvisade högsta domstolen målet till militärsektionen vid högsta domstolens åklagarmyndighet för ytterligare utredning i syfte att råda bot på diverse brister, och omklassificerade brottet som deltagande i olagligt dödande under försvårande omständigheter. Den beordrade även att en rad utredningsåtgärder skulle vidtas.

116. Anca Mocanu, andra målsägande och militärsektionen vid åklagarmyndigheten lämnade in ett överklagande avseende rättsfråga mot detta beslut. Deras överklagande avslogs av högsta kassationsdomstolen (som högsta domstolen 2003 döptes om till; se stycke 14 ovan) i en dom den 16 februari 2004.

117. Efter att utredningen återupptagits lades förfarandet mot de fem tilltalade ned genom ett beslut den 14 oktober 2005. Efter att detta beslut hade upphävts den 10 september 2006 återupptogs förfarandet.

118.  Efter att ha genomfört en ytterligare utredning enligt anvisningarna i domen den 30 juni 2003, väckte militärsektionen vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet åtal mot den tidigare inrikesministern, hans biträdande minister och två andra högre arméofficerare i ett beslut med denna innebörd den 27 juli 2007. Den lade ned förfarandet mot den femte officeren, som hade avlidit under tiden.

Enligt beslutet att väcka åtal hade ”bristen på reaktion från de offentliga myndigheterna” och avsaknaden av en omedelbar effektiv utredning ”äventyrat demokratins och rättsstatsprincipens själva existens”.

119. Genom en dom den 17 december 2007 beordrade högsta kassationsdomstolen att målet skulle återförvisas till militärsektionen vid åklagarmyndigheten för brott mot formella regler, främst för att brottmålsförfaranden mot en tidigare minister endast kunde ske genom en specialrutin med krav på parlamentets godkännande i förväg.

120. Den 15 april 2008 ingav militärsektionen vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet ett överklagande avseende rättsfråga mot det beslutet, men överklagandet avslogs den 23 juni 2008.

121. Den 30 april 2009 uppgav militärsektionen vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet att den inte hade behörighet att utreda denna del av målet, främst eftersom personal ur polisen – inklusive inrikesministern – hade blivit civila tjänstemän efter en lagändring, så militärdomstolarna och ‑åklagarna hade alltså inte längre behörighet att avgöra brottmål mot dem, även om de hade begåtts medan de fortfarande var officerare. Den avstod därför behörighet till förmån för en av de allmänna brottmålssektionerna vid samma åklagarmyndighet, nämligen sektionen för brottmålsförfaranden och kriminologi (Secţia de urmărire penală şi criminalistică).

122. Genom ett beslut den 6 juni 2013 lade denna sektion ned förfarandet mot den tidigare ministern och hans biträdande minister, som hade avlidit den 2 november 2010 respektive den 4 februari 2013.

123. I samma beslut förklarade samma sektion av åklagarmyndigheten att den inte hade behörighet med avseende på de två sista överlevande tilltalade, överstarna C.V. och C.D., och hänvisade deras mål till den militära åklagarmyndigheten vid Bukarests regionala militärdomstol.

124. Denna utredning pågick vid denna åklagarmyndighet den 2 oktober 2013.

3. Anklagelserna mot republikens tidigare president med avseende på Anca Mocanus makes död

125. Denna del av utredningen rörde anklagelserna mot Rumäniens tidigare president med avseende på de offer som dödades eller skadades av skott som avlossades av armén den 13 juni 1990.

126. Rumäniens tidigare president, med mandatperioder från 1989 till 1996 och från 2000 till 2004, anklagades den 19 juni 2007, då han var senator och parlamentsledamot. Han anklagades för att ”avsiktligt [ha] uppmuntrat militärer att använda våld mot demonstranterna på Universitetstorget och i andra distrikt av huvudstaden, en gärning som ledde till flera personers skottskador, varav vissa var dödliga”. Dessa fakta kännetecknades som deltagande lato sensu i olagligt dödande under försvårande omständigheter, ett straffbart brott enligt artikel 174, 175.e och 176.b i strafflagen, ihop med artikel 31.2 i den lagen.

127.  Den 19 juli 2007 avskildes dessa anklagelser från mål nr 74/P/1998. Utredningen fortsatte som mål nr 107/P/2007.

128. Under tiden, den 20 juni 2007, meddelade författningsdomstolen, i ett mål utan koppling till det föreliggande, en dom med innebörden att militärdomstolarna inte hade behörighet att döma eller åtala civila. Till följd därav fastslog militärsektionen vid åklagarmyndigheten, genom ett beslut den 20 juli 2007, att den inte hade behörighet att utreda mål nr 107/P/2007, och avstod därför behörighet till en av de allmänna brottmålssektionerna.

129. Den 7 december 2007 ogiltigförklarade Rumäniens riksåklagare åtalet från den 19 juni 2007 på grund av formella fel, och beordrade att utredningen skulle återupptas.

130. Genom ett beslut den 10 oktober 2008 meddelade sektionen för brottmålsförfaranden och kriminologi vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet ett beslut att inte åtala, av det skälet att det inte fanns något orsakssamband mellan ordern att evakuera Universitetstorget, vilken utfärdades av den tidigare presidenten, och beslutet av tre officerare, i samförstånd med deras överordnade – general A. och general C. (inrikesminister) – att beordra eldgivning mot demonstranterna.

Genom detta beslut fastslog åklagarmyndigheten att syftena med den åtgärdsplan som upprättades den 12 juni 1990 hade uppnåtts vid 09.00 följande morgon, och att senare händelser, inklusive de efterföljande orderna att öppna eld, inte hade någonting att göra med denna plan och inte kunde ha förutsetts av dem som utarbetade den.

131. Den 3 november 2008 överklagade Anca Mocanu och andra skadelidande detta beslut att inte väcka åtal.

132. Den 18 december 2009 avslog en tredomarpanel vid högsta kassationsdomstolen deras överklaganden, eftersom man fann dem ogiltiga, tidsmässigt överspelade eller ogrundade, beroende på ärendet. Man ansåg att det inte fanns något orsakssamband mellan de gärningar som tillskrevs den tidigare presidenten och de oförutsägbara konsekvenser av demonstrationerna som hade resulterat i flera personers död. Dessutom konstaterade panelen att tre av de skadelidande – änkor eller släktingar till dem som dog den 13 och 14 juni 1990 – inklusive Anca Mocanu, vid en förhandling den 11 december 2009 hade hävdat att de inte avsåg att överklaga beslutet att inte väcka åtal med avseende på den tidigare presidenten och att de endast önskade att de ansvariga för de olagliga dödandena skulle identifieras och att de skulle ställas till svars. Efter ett överklagande från målsägandena avseende rättsfråga fastställdes detta beslut av en panel bestående av nio domare vid högsta domstolen i en dom den 25 oktober 2010.

4. Utredningsåtgärderna avseende omständigheterna kring Velicu‑Valentin Mocanus död

133.  Enligt obduktionsrapporten för Anca Mocanus make dog han till följd av skottskador som tillfogats av en utomstående part.

134. Klaganden framställde sin första särskilda begäran om att ansluta sig till förfarandet som målsägande den 11 december 2000. Samma dag inlämnade klaganden och de andra målsägandena – släktingar till de tre andra personerna som hade dödats under händelserna den 13 och 14 juni 1990 – gemensamma yrkanden innehållande deras observationer avseende identiteten av de ansvariga för deras släktingars död, samt deras krav på ersättning.

135. Den 14 februari 2007 hördes klaganden för första gången av åklagarmyndigheten för utredningen. Biträdd av en advokat som hon själv valt uppgav hon att hennes man inte hade återvänt hem på kvällen den 13 juni 1990, att det hade oroat henne, att hon hade sökt efter honom följande dag utan framgång, och att hon därefter i medier fick veta att han hade dödats av ett skott i huvudet. Ingen utredare eller officiell representant hade besökt henne, och inte heller hade hon kallats för att bistå i utredningen; endast några journalister hade besökt henne. Hon uppgav att hon var 20 år gammal och utan anställning vid den berörda tidpunkten, och att hon sedan sin makes död ensam hade tagit hand om deras två barn, en dotter på två månader (född i april 1990) och en tvåårig son.

136. De dokument i ärendet som lämnades in till domstolen visar inte om Anca Mocanu fick information om utvecklingen i utredningen av det olagliga dödandet under försvårande omständigheter av hennes make efter högsta kassationsdomstolens dom den 17 december 2007, där man beordrade att målet skulle återförvisas till åklagarmyndigheten.

5. Senare utveckling i utredningen av anklagelser om omänsklig behandling

137. Mellan den 26 november 1997 och den 12 juni 2006 inleddes brottmålsförfaranden mot 37 personer – 28 civila och 9 militärer – huvudsakligen för uppvigling under loppet av händelserna i juni 1990. Rumäniens tidigare president var bland de åtalade. Han anklagades den 9 juni 2005 för deltagande i folkmord (artikel 357, punkt a, b och c i strafflagen), propaganda för krig (artikel 356), omänsklig behandling (artikel 358), uppvigling (artikel 162) och sabotagehandlingar (artikel 163).

Den stora majoriteten av de 28 åtalade civila var chefer för gruvbolag, ordförande i gruvarbetarfack och högre offentliga tjänstemän i gruvministeriet.

138. Den 16 september 1998 tilldelades denna del av utredningen ärendenummer 75/P/1998 (se punkt 106 ovan).

139. Den 19 december 2007 beordrade militärsektionen vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet att målet i ärende nr 75/P/1998 skulle delas upp i två delar: den ena rörande åtal mot de 28 civila, inklusive Rumäniens tidigare president och den tidigare chefen för SRI, och den andra rörande anklagelserna mot de nio militärerna. Utredningen med avseende på de 28 civila skulle genomföras vid berörd civilsektion på samma åklagarmyndighet.

140. Genom ett beslut den 27 februari 2008 upphävde chefsåklagaren för militärsektionen vid åklagarmyndigheten beslutet från den 19 december 2007, eftersom det ansågs att en enda åklagarmyndighet, nämligen berörd civilsektion, skulle utreda hela ärendet beträffande alla tilltalade, både civila och militärer, med tanke på den nära kopplingen mellan händelserna.

141. I linje med detta beslut avstod också militärsektionen vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet den 29 april 2008 behörighet till relevant civilsektion för undersökning av åtalet mot de nio militärerna –inklusive flera generaler, den tidigare polischefen och den tidigare inrikesministern.

142. Beslutet den 29 april 2008 innehöll en förteckning över mer än en tusen offer som hade frihetsberövats och utsatts för misshandel, i synnerhet i lokaler tillhörande officersskolan i Băneasa och militärförbandet i Măgurele. Marin Stoica fanns med i denna förteckning över offer. Beslutet innehöll även en förteckning över de juridiska personer som hade utsatts för skador under tillslaget den 13 till 15 juni 1990, inklusive klagandeorganisationen.

143. I detta beslut nämndes även ”identifiering av de ungefär 100 personer som dog under händelserna den 13–15 juni 1990”.

144. Det innehöll även en förteckning över de statliga företag som hade tillhandahållit arbetare för ingripandet i Bukarest. Denna förteckning omfattade exempelvis 20 gruvbolag från hela landet och fabriker i 11 städer (Călăraşi, Alexandria, Alba-Iulia, Craiova, Constanţa, Deva, Giurgiu, Galaţi, Braşov, Slatina och Buzau), samt tre fabriker i Bukarest.

145. Efter det beslutet skickade militärsektionen vid åklagarmyndigheten den 5 maj 2008 de 209 volymerna, innehållande totalt runt 50 000 sidor, från mål nr 75/P/1998 till berörd civilsektion vid åklagarmyndigheten.

146. Den 26 maj 2008 uppgav den sektion vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet som hade fått hela ärendet, nämligen sektionen för brottmålsförfaranden och kriminologi, att den inte hade behörighet, och avstod behörighet till en annan sektion vid samma åklagarmyndighet, nämligen direktoratet för utredning av organiserad brottslighet och terrorism (Direcţia de Investigare a Infracţiunilor de Criminalitate Organizată şi Terorism – DIICOT).

147. Genom ett beslut den 10 mars 2009 beslutade berört direktorat vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet, nämligen DIICOT, att inget åtal för uppvigling skulle väckas mot den tidigare SRI-chefen eftersom det brottet hade preskriberats, samt att inget åtal skulle väckas mot majoriteten av de 27 civila tilltalade – chefer för gruvbolag, ordförande i gruvarbetarfack, högre offentliga tjänstemän vid gruvministeriet och vid lokal förvaltning – på grund av att brottets brottsrekvisit inte hade fastslagits.

148. Genom detta beslut ansåg åklagarmyndigheten att vissa av de anklagade, i egenskap av statschef, inrikesminister, biträdande minister respektive polischef, utövade statlig myndighet, och det skulle ha varit ologiskt att tro att de kunde ha begått gärningar i stånd att undergräva sin egen makt. Vad avser gruvarbetarna och andra arbetare som hade rest till Bukarest den 14 juni 1990 ansåg åklagarmyndigheten att de hade ”gjort sig själva till säkerhetsstyrkor” och övertygats om att deras handlingar tjänade statsmakten. Dessutom ansågs att deras ingripande hade varit meningslöst, eftersom den operation som genomfördes av fallskärmssoldaterna vid tv-högkvarteret hade möjliggjort återupprättande av ordning i huvudstaden cirka kl. 01.00 den 14 juni 1990.

149. Åklagarsidan lade även ned förfarandet mot tre av de anklagade som hade avlidit under tiden.

150. Slutligen beslutade DIICOT att avstå behörighet till sektionen för brottmålsförfaranden och kriminologi beträffande resten av målet, nämligen anklagelserna för omänsklig behandling, propaganda för krig och folkmord, i den mening som avses i artikel 357.a till 357.c i strafflagen. Dessa fakta rörde endast nio av de personer som hade anklagats under perioden 2000–2006, inklusive den tidigare presidenten.

151. Den 17 juni 2009 fattades ett beslut att inte åtala för dessa anklagelser; dess innehåll presenteras nedan.

6.  Beslutet den 17 juni 2009 att inte väcka åtal

152. Den 17 juni 2009 meddelade högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet ett beslut att inte väcka åtal i ärendet, främst beträffande anklagelser om omänsklig behandling baserade på 856 klagomål från personer som skadats till följd av det våld som utövades från den 13 till 15 juni 1990.

153.  Enligt beslutet i fråga ska den tidigare statschefen inte ha utretts som anklagad under utredningen.

154. Det gav en heltäckande beskrivning av det våld – klassificerat som extrem grymhet – som tillfogades flera hundra personer.

155. Det uppgavs att de utredningar som genomfördes under ungefär 19 år av de civila åklagarmyndigheterna, och därefter av de militära åklagarmyndigheterna, inte hade möjliggjort fastställandet av förövarnas identitet eller omfattningen av säkerhetsstyrkornas inblandning. Det relevanta avsnittet i beslutet lyder som följer:

”De utredningar som genomfördes under ungefär 19 år av de civila åklagarmyndigheterna, och därefter av de militära åklagarmyndigheterna, vilkas resultat ingår i ärende ... har inte gjort det möjligt att fastställa identiteten hos de gruvarbetare som utförde angreppet, graden av inblandning i deras handlingar från säkerhetsstyrkornas samt FSN:s medlemmars och sympatisörers sida, eller deras roll och grad av inblandning i de våldshandlingar som utfördes mot invånarna i huvudstaden den 14 och 15 juni 1990.”

156. I detta beslut beordrades att förfarandet skulle läggas ned mot en av de åtalade, som hade avlidit under tiden, och att inget åtal skulle väckas (scoatere de sub urmărire penală) mot de åtta övriga anklagade avseende de brott som hade preskriberats, exempelvis skyddande av brottsling.

157. Vad gäller de brott som inte hade preskriberats, särskilt de som gällde omänsklig behandling, uppgavs i beslutet att de inte kunde upptas till prövning, eftersom brottsrekvisiten inte hade fastslagits eller eftersom sakför­hållandena i de händelser som utgjorde grund för klagomålen inte hade kunnat utrönas.

158. I detta sammanhang uppgavs att den tidigare statschefen inte kunde kritiseras för någon form av deltagande i gruvarbetarnas och de väpnade styrkornas gemensamma handlingar, eftersom han bara hade godkänt de handlingar som ägde rum på morgonen den 13 juni 1990 samt arméns ingripande på eftermiddagen samma dag, i det angivna syftet att återupprätta ordning. Det nämndes också att det inte fanns någon information (date certe) som kunde styrka anklagelserna mot honom avseende förberedelserna för gruvarbetarnas ankomst till Bukarest och de instruktioner de hade fått. Det noterades att hans uppmaning till gruvarbetarna att skydda statens institutioner och återupprätta ordning – varefter 1 021 personer frihetsberövades och utsattes för fysisk misshandel – endast kan klassificeras som anstiftan till misshandel och att det straffrättsliga ansvaret i det avseendet var preskriberat.

159.  Åklagarmyndigheten ansåg att demonstranterna och andra personer som gruvarbetarna riktade in sig mot tillhörde olika etniska grupper (rumäner, romer, ungrare) och samhällsgrupper (intellektuella, studenter, skolelever, men även arbetare), och att de därför inte kunde betraktas som en enskild grupp eller ett identifierbart samfund på objektiva geografiska, historiska, sociala eller andra grunder, och därför kunde de händelser som utgjorde grund för klagomålen inte klassificeras som folkmord. Under åberopande av rättspraxis från den internationella brottmålstribunalen för f.d. Jugoslavien ansåg åklagarmyndigheten även att de frihetsberövade personerna inte hade misshandlats systematiskt.

160. I beslutet uppgavs vidare att det tal där statschefen uppmuntrade gruvarbetarna att ockupera och försvara Universitetstorget mot de demonstranter som slagit läger där inte kunde tolkas som propaganda för krig, eftersom den anklagade inte hade försökt inleda en konflikt av något slag, utan tvärtom hade bett gruvarbetarna ”sätta stopp för överdrifter och blodsutgjutelser”.

161. Det uppgavs även att gruvarbetarna hade motiverats av förenklade personliga övertygelser som framkallats på grund av kollektiv hysteri, vilket hade fått dem att agera som skiljedomare för den politiska situationen och nitiska väktare av den politiska regimen – vars ledare hade erkänt dem som sådana – med behörighet att ”korrigera” dem som motsatte sig dess legitimitet. Åklagaren noterade vidare lagkravet att den omänskliga behandlingen, för att vara straffbar, måste rikta in sig mot ”individer som [hade] fallit i fiendens händer” och ansåg att detta kriterium inte hade uppfyllts här, eftersom gruvarbetarna inte längre hade någon fiende att bekämpa den 14 juni 1990.

162. Med avseende på anklagelserna om tortyr ansåg åklagaren att rumänsk lag inte innehöll några bestämmelser mot tortyr vid den aktuella tidpunkten.

163. Beslutet den 17 juni 2009 analyserar var och en av anklagelserna med avseende på varje anklagad, men hänvisar inte med namn till något av offren och nämner inte de enskilda våldsgärningar som var och en av dem klagade över, med hänvisning till en bilaga som inte har inlämnats till domstolen. I beslutet nämns antalet offer och deras tillhörighet till den ena eller andra kategorin, och noterar exempelvis de 425 personer som greps och förvarades i lokaler tillhörande officersskolan i Băneasa eller de 574 demonstranter som greps och fängslades i lokaler tillhörande militärbasen i Măgurele.

7. Överklaganden mot beslutet den 17 juni 2009 att inte väcka åtal

164. Klagandeorganisationen, andra juridiska personer och individer ingav ett överklagande mot beslutet den 17 juni 2009 att inte väcka åtal, ett överklagande som avslogs den 3 september 2009 av chefsåklagaren för berörd sektion vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet. Genom detta beslut ansåg åklagarmyndigheten att inga handlingar hade begåtts som kunde klassificeras som brott mot mänskligheten, såsom omänsklig behandling eller folkmord.

165. Marin Stoica och fyra andra skadelidande ingav ett överklagande även mot detta beslut. Det avslogs den 6 november 2009. Marin Stoica överklagade avseende rättsfråga hos högsta kassationsdomstolen.

166. Den 9 mars 2011 beslutade högsta kassationsdomstolen, efter att ha avslagit yrkandet om res judicata från den tidigare statschefen, grundat på beslutet att inte väcka åtal, att avslå klagandens överklagande.

167. I sin dom klassificerade högsta kassationsdomstolen angreppet på klaganden som grov misshandel (artikel 182 i strafflagen), olagligt gripande, misshandel (artikel 267), tortyr, obehörigt förtryckande och utpressning. Den ansåg att beslutet den 17 juni 2009 hade varit korrekt i att inget åtal skulle väckas, på grund av att brotten i fråga hade preskriberats och att tortyr inte var ett brott vid den aktuella tidpunkten.

168. Däremot uttalade den sig inte om kriminaliseringen av omänsklig behandling (artikel 358 i strafflagen), som var föremål för beslutet den 29 april 2008, där klaganden omnämndes som offer för den omänskliga behandling som tillskrevs fem generaler.

8. Sammanfattning och klargöranden av utredningsåtgärderna

169. Enligt regeringen var de viktigaste utredningsåtgärder som genomfördes under perioden mellan 1990 och 2009 följande: mer än 840 intervjuer med skadelidande; vittnesförhör vid mer än 5 724 tillfällen; mer än 100 rättsmedicinska rapporter. Resultaten av dessa åtgärder presenterades i dokument på flera tusen sidor.

(a) Utredningsåtgärder specifikt rörande Marin Stoica

170. Den 18 juni 2001 ingav Marin Stoica, när han togs emot av en åklagare vid militärsektionen av högsta domstolens åklagarmyndighet, ett officiellt klagomål om det våld han uppgav sig ha utsatts för under natten mellan den 13 och 14 juni 1990.

171. Hans klagomål förenades med det utredningsärende som redan inletts avseende andra anklagelser, särskilt omänsklig behandling (ärende nr 75/P/1998).

172. Den 18 oktober 2002 genomgick klaganden, för utredningen av det hävdade angreppet på honom, en undersökning vid statens rättsmedicinska institut, vilken ledde fram till en rättsmedicinsk rapport. Denna rapport uppgav att de skador som beskrevs i den patientjournal som upprättades av akutmottagningen den 14 juni 1990 hade krävt tre till fem dagars behandling och inte hade varit livshotande för klaganden.

173. Det uppgavs även att klaganden hade varit inlagd på sjukhus för omfattande epileptiska anfall från den 31 oktober till den 28 november 1990, i februari 1997, mars 2002 och augusti 2002, och att han hade fått diagnosen posttraumatisk sekundär epilepsi samt andra hjärn- och kärlsjukdomar (transitoriska ischemiska attacker, TIA). I expertrapporten konstaterades att den posttraumatiska epilepsin hade uppträtt efter en skada från 1966.

174. Den 9 och 17 maj 2005 förhördes klaganden, och kunde då redogöra för sin syn på de händelser som utgjorde grund för klagomålen och framföra sina ersättningskrav för den hävdade ekonomiska och ideella skadan.

175. I ett brev från den 23 maj 2005 informerades han av militärsektionen vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet att hans klagomål rörande de skador som han tillfogats den 13 juni 1990 av oidentifierade militärer och som hade resulterat i hans sjukhusvistelse ”i koma”, undersöktes inom ramen för mål nr 75/P/1998.

176. Ett intyg utfärdat den 26 april 2006 visar att klaganden, enligt noteringarna i det register som fördes av militärsektionen vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet, hade tagits emot av en åklagare 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006, huvudsakligen för utredningen eller för upplysningar om utredningens fortskridande. Klaganden ingav två ytterligare klagomål, den 12 september respektive den 4 oktober 2006.

177. Den 23 april 2007 förhörde åklagaren två vittnen som utpekats av klaganden.

178. När klaganden förhördes den 9 maj 2007 som målsägande, bad han militäråklagaren att beställa en andra rättsmedicinsk rapport, eftersom han ansåg att rapporten från 2002 helt hade missat att betona allvarlighetsgraden av de skador han tillfogats 1990 och de kroniska efterverkningarna av dessa skador.

179. Åklagaren beställde en ny rapport. Bland annat bad han de rättsmedicinska specialisterna utreda om det fanns ett orsakssamband mellan den skada klaganden tillfogats i juni 1990 och de medicinska tillstånd som han led av den dag då rapporten beställdes.

180. Under sitt förhör inbjöds klaganden att se en videoinspelning av händelserna den 13 juni 1990, inklusive dem vid den statliga tv-stationens högkvarter. Han kände igen sig själv, och bad att videoinspelningen skulle läggas till i utredningsärendet.

181. Den 25 juni 2007 fogades den nya medicinska rapporten till ärendet. Där uppgavs, åter baserat på den journal som upprättades den 14 juni 1990, att klagandens skador hade krävt tre till fem dagars behandling och att de inte hade varit livshotande. I rapporten uppgavs att det inte fanns något orsakssamband mellan de skador som tillfogades under natten den 13–14 juni 1990 och klagandens medicinska problem, vilka därefter hade krävt ett flertal sjukhusvistelser.

182. Den 30 oktober 2007 fogades till ärendet, på klagandens begäran, patientjournalerna om hans tillstånd, vilka hade utarbetats av akutmottagningen på Bukarests sjukhus 1992.

183. Läkarrådet vid den nationella socialförsäkringsfonden hade tidigare utfärdat ett intyg till klaganden, daterat den 24 maj 2007, vilket visade att han led av ”allmän förvärrad funktionsnedsättning” som resulterade i total arbetsoförmåga. De relevanta avsnitten i detta intyg lyder som följer:

”Med ledning av uppgifterna i patientens journal, de handlingar som nyligen lades till ... och den kliniska psykiatriska undersökning som utfördes den 24 maj 2007 kommer specialistkommittén och den överordnade kommittén fram till följande kliniska diagnos: blandade personlighetsstörningar, förvärrade av organiska orsaker. Akut traumatisk hjärnskada 1990 (misshandel). Epilepsi med partiella generaliserade sekundära anfall, bekräftade kliniskt och med EEG, för närvarande ovanliga ... supraventrikulära incidenter i hans sjukdomshistoria (oregelbunden hjärtrytm (fladder) och atrioventrikulärt block ..., med återgång till sinusrytm ... efter elkonvertering.

Funktionell diagnos: allmän förvärrad funktionsnedsättning.

Arbetsförmåga: helt förlorad, 2:a invaliditetsnivån.

Nedsättning av adaptiv förmåga: 72 %”

184. Under tiden, den 10 maj 2004, meddelade åklagarmyndigheten vid Bukarests distriktsdomstol ett beslut att inte väcka åtal i ett annat mål, efter ett klagomål om mordförsök ingivet av klaganden på grundval av samma sakför­hållande.

(b) Förtydliganden rörande granskningen av brottsanmälan, med en begäran om att ansluta sig till förfarandet som målsägande, ingiven av klagandeorganisationen

185. Den 9 juli 1990 skickade Bukarests militärförband nr 02515 till klagandeorganisationen ett brev där denna informerades om att ”en inventarielista över de föremål som hittades den 14 juni 1990 [i organisationens högkvarter] [hade] upprättats av representanterna för riksåklagarmyndigheten (Procuratura Generală) och tillsammans med en officiell rapport hade lämnats till högkvarteret för Bukarests åklagarmyndighet (Procuratura Municipiului Bucureşti)”.

186. Den 22 juli 1990 begav sig två poliser till klagandeorganisationens högkvarter. De konstaterade att fönstret hade krossats och låsen förstörts, och att högkvarteret hade ”plundrats på alla föremål”. De upprättade en rapport i närvaro av organisationens ledare och ett vittne.

187. Den 26 juli 1990 ingav klagandeorganisationen en brottsanmälan till Bukarests åklagarmyndighet, där man klagade över plundringen av dess högkvarter och de angrepp som vissa av dess medlemmar hade utsatts för den 14 juni 1990, samt krävde återlämnande av allt material och alla dokument som hade konfiskerats. Organisationen begärde tillstånd att få ansluta sig till brottmålsförfarandet som målsägande.

188. Den 22 oktober 1997 skickade den allmänna polisinspektionsmyndigheten till högsta domstolens åklagarmyndighet 21 ärenden, vilka inletts efter flera individers och juridiska personers brottsanmälningar avseende händelserna den 13 och 14 juni 1990. Dessa ärenden innefattade ärende nr 1476/P/1990, vilket rörde klagandeorganisationens klagomål avseende den misshandel som flera av dess medlemmar hade utsatts för. Den allmänna polisinspektionsmyndigheten bad åklagarmyndigheten informera den om de åtgärder som skulle vidtas i syfte att hålla förhör för utredningen.

189. Klagandeorganisationen kontaktade högsta domstolens åklagarmyndighet, därefter högsta kassationsdomstolen, med jämna mellanrum för information om utredningens framåtskridande eller för att begära ytterligare utredningsåtgärder, tills utredningen avslutades genom beslutet den 17 juni 2009 att inte väcka åtal.

II. GÄLLANDE NATIONELL OCH INTERNATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS

A. Internationella rättsliga dokument

1. FN:s rättskällor

190. FN:s kommitté mot tortyr utfärdade sin allmänna kommentar nr 3 (2012) om konventionsstaternas genomförande av artikel 14 i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Kommentarens relevanta delar lyder som följer:

”Hinder för rätten till gottgörelse

37. En ytterst viktig del av rätten till gottgörelse är den tydliga bekräftelsen från den ansvariga statens sida att de reparativa åtgärder som tillhandahålls eller tilldelas ett offer avser brott mot konventionen, genom handling eller försummelse. Kommittén anser därför att en stat inte får genomföra utvecklingsåtgärder eller ge humanitärt bistånd som ett substitut för gottgörelse till offer för tortyr eller misshandel. En stats underlåtenhet att tillhandahålla det enskilda offret för tortyr gottgörelse får inte rättfärdigas genom åberopandet av en stats utvecklingsnivå. Kommittén erinrar om att såväl nya regimer som efterföljande stater fortfarande har skyldighet att garantera tillgång till rätten till gottgörelse.

38. Konventionsstaterna är skyldiga att säkerställa att rätten till gottgörelse är effektiv. Särskilda hinder för åtnjutandet av rätten till gottgörelse och ett effektivt genomförande av artikel 14 innefattar, men är inte begränsade till: bristande nationell lagstiftning, urskillning i tillgång till klagomål och utredningsmekanismer samt förfaranden för gottgörelse och upprättelse; otillräckliga åtgärder för att säkerställa häktning av påstådda förövare; statliga sekretesslagar, bevisbördor och formella krav som stör fastställandet av rätten till gottgörelse; bestämmelser om preskription, amnestier och immunitet; underlåtenhet att tillhandahålla tillräcklig rättshjälp och skyddsåtgärder för offer och vittnen; samt därtill hörande stigma och fysiska, psykologiska och andra effekter av tortyr och misshandel. Dessutom utgör en stats underlåtenhet att verkställa domar som erbjuder ett tortyroffer reparativa åtgärder, meddelade av antingen nationella, internationella eller regionala domstolar, ett betydande hinder för rätten till gottgörelse. Konventionsstaterna ska utveckla samordnade mekanismer för att göra det möjligt för offer att få domar verkställda över statsgränser, inklusive att erkänna giltigheten av domstolsbeslut från andra konventionsstater och att bistå vid eftersökningen av förövarnas tillgångar.

39. Med avseende på skyldigheterna i artikel 14 ska konventionsstaterna säkerställa både de jure- och de facto-tillgång till snabba och effektiva gottgörelsemekanismer för personer i marginaliserade och/eller sårbara grupper, undvika åtgärder som hindrar sådana personer från möjligheten att söka och erhålla gottgörelse, och ta itu med formella eller informella hinder som de kan möta vid erhållandet av gottgörelse. Dessa kan exempelvis omfatta bristfälliga rättsliga eller andra rutiner för att kvantifiera skador, vilket kan få negativ påverkan på sådana individer när det gäller att få tillgång till eller behålla pengar. Såsom kommittén har betonat i sin allmänna kommentar nr 2: ”kön är en nyckelfaktor. Att vara kvinna hör ihop med personens andra identifierande egenskaper eller status ... för att fastställa hur kvinnor och flickor blir föremål för eller riskerar tortyr eller misshandel”. Konventionsstaterna ska säkerställa vederbörlig uppmärksamhet på genus vid tillhandahållande av alla komponenter som anges ovan i processen för att se till att alla, i synnerhet personer i sårbara grupper, inklusive HBT-personer, behandlas rättvist och likvärdigt, och får rättvis och skälig ersättning, rehabilitering och andra reparativa åtgärder som svarar mot deras specifika behov.

40. På grund av varaktigheten hos effekterna av tortyr ska preskription inte vara tillämplig eftersom den berövar offren den gottgörelse, ersättning och rehabilitering de har rätt till. För många offer läker inte tiden såren, och i vissa fall kan skadan öka till följd av posttraumatisk stress som kräver medicinskt, psykologiskt och socialt stöd, vilket ofta är otillgängligt för dem som inte fått gottgörelse. Konventionsstaterna ska säkerställa alla offer för tortyr eller misshandel, oavsett när kränkningen ägde rum eller huruvida den utfördes av eller med medgivande från en tidigare regim, får tillgång till sina rättigheter till upprättelse och gottgörelse ...”

2. Praxis hos den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter

191. Inom internationell rättspraxis finns exempel på fall där de påstådda offren för masskränkningar av de grundläggande rättigheterna, såsom rätten till liv och rätten att inte utsättas för misshandel, har fått vänta många år innan de kunnat väcka talan på nationell nivå och därefter hos de internationella domstolarna, även om deras ansökningars tillåtlighetskriterier, när det gäller uttömmande av inhemska rättsmedel och tidsfrister för att inge klagomål, liknade dem som anges i konventionen (se bland annat den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, Community of Rio Negro of the Maya Indigenous People and its Members v. Guatemala, rapport nr 13/2008 den 5 mars 2008, ansökan nr 844/05; den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (”IACtHR”); ”Las Dos Erres” Massacre v. Guatemala, 24 november 2009 och IACtHR, och García Lucero et al. v. Chile, 28 augusti 2013).

192. De relevanta delarna av det första målet ovan (Community of Rio Negro of the Maya Indigenous People and its Members, punkt 88–89) lyder som följer:

”Regeln om en rimlig tid för att lämna in framställningar till det interamerikanska systemet för mänskliga rättigheter måste analyseras i varje enskilt fall, med beaktande av offrens anhörigas insatser för att söka rättvisa, statens beteende samt den situation och det sammanhang där den påstådda kränkningen ägde rum. Därför anser kommissionen, med tanke på det aktuella målets sammanhang och karaktär, såväl som det faktum att flera utredningar och rättsliga förfaranden fortfarande pågår, att framställningen ingavs inom rimlig tid, och att admissibilitykravet avseende tiden för inlämning har uppfyllts.”

B. Bestämmelser rörande preskription för straffrättsligt ansvar

193. Artikel 121 i strafflagen, som var i kraft vid den aktuella tidpunkten, lyder som följer:

”Preskriptionen för straffrättsligt ansvar gäller inte brott mot freden eller brott mot mänskligheten.”

194. Artikel 122, som var i kraft vid den aktuella tidpunkten, styr preskriptionstiderna avseende straffrättsligt ansvar. De relevanta delarna lyder som följer:

”Straffrättsligt ansvar ska preskriberas efter:

a) femton år, om lagen föreskriver ett maximistraff på livstids fängelse eller femton års fängelse för det brott som begåtts,

b) tio år, om lagen föreskriver ett maximistraff på mer än tio års och mindre än femton års fängelse för det brott som begåtts,

c) åtta år, om lagen föreskriver ett maximistraff på mer än fem års och mindre än tio års fängelse,

d) fem år, om lagen föreskriver ett maximistraff på mer än ett års och mindre än fem års fängelse för det brott som begåtts,

e) tre år, om lagen föreskriver ett maximistraff på högst ett års fängelse eller böter för det brott som begåtts.

Dessa preskriptionstider ska börja löpa vid det datum då brottet begicks ...”

195. Artikel 123 fastställer en grund för avbrott i preskriptionstiden, nämligen utförandet av någon gärning som den tilltalade enligt lagen måste underrättas om.

196. Artikel 124, så som den gällde vid den aktuella tidpunkten, reglerar den särskilda preskriptionstiden. De relevanta delarna lyder som följer:

”Straffrättsligt ansvar ska preskriberas oavsett hur många avbrott som inträffat, om den preskriptionstid som anges i artikel 122 överskrids av halva perioden i fråga.”

C. Artikel 358 i strafflagen och praxis i dess tillämpning

197. Artikel 358 i strafflagen lyder som följer:

Omänsklig behandling (Tratamentele neomenoase)

”1. Att utöva omänsklig behandling mot sårade eller sjuka personer, mot civil hälsovårdspersonal eller personal från Röda korset eller andra liknande organisationer, mot skeppsbrutna, mot krigsfångar och i allmänhet mot någon annan person som har fallit i fiendens händer (şi în general a oricărei persoane căzute sub puterea adversarului), eller att utsätta dem för medicinska eller vetenskapliga experiment som inte rättfärdigas av medicinsk behandling för deras vinning, är belagt med ett fängelsestraff på mellan fem och tjugo år samt berövande av vissa rättigheter.

2. Att begå följande gärningar mot de personer som anges i föregående stycke är belagt med samma straff:

a) tvångsmässig värnplikt i fiendens väpnade styrkor,

b) tagande av gisslan,

c) deportation,

d) tvångsförflyttning (dislocarea) eller frihetsberövande utan rättslig grund,

e) fällande dom eller avrättning, utan föregående dom i en enligt lag upprättad domstol i överensstämmelse med de grundläggande kraven i vederbörlig rättsprocess så som föreskrivs i lagen.

3. Tortyr, stympning eller utrotning av de personer som anges i det första stycket är belagt med livstids fängelse eller ett fängelsestraff på mellan femton och tjugofem år samt berövande av vissa rättigheter.

4. Om de straffbara brott som nämns i denna artikel begås i krigstid är straffet livstids fängelse.”

198. Genom dom nr 2579, meddelad den 7 juli 2009, fastställde högsta kassationsdomstolen ett beslut om tillämpligheten av artikel 358 i strafflagen – en bestämmelse som straffbelägger omänsklig behandling – vilket antogs av den militära appellationsdomstolen i ett mål rörande en motståndare till den då nyligen upprättade totalitära regimen i Rumänien, som greps och avled i fängelse 1948. De relevanta avsnitten i domen lyder som följer:

”Genom dom den 28 januari 2009 beslutade den militära appellationsdomstolen ... att till prövning uppta klagandens överklagande ... mot beslutet ... att inte väcka åtal, vilket meddelades med avseende på D. Z. och personalen vid inrikesministeriets sjukvårdstjänst (år 1948) med avseende på brottet omänsklig behandling, straffbelagt enligt artikel 358 i strafflagen ...

... ärendet överfördes till den militära åklagarmyndigheten vid den militära appellationsdomstolen i syfte att inleda brottmålsförfarande (în vederea începerii urmăririi penale) baserat på de skäl, fakta och omständigheter som fastställts med hjälp av den bevisning som angavs i domen ...

Genom detta beslut konstaterade appellationsdomstolen att: ...

Med utgångspunkt i den definition av omänsklig behandling som ges av Europadomstolen [för de mänskliga rättigheterna] konstaterar högsta domstolen i det aktuella målet att det 1948, då de gärningar som berörs av artikel 358 i strafflagen begicks, förelåg en konfliktsituation – en förutsättning [för att detta brott ska fastställas] – mellan myndigheterna i den kommunistiska staten, som inte bara tolererade utan även godkände att ”statsföreträdare” betedde sig som veritabla torterare, och offren för denna regim av fysiskt och psykologiskt förtryck. Under dessa omständigheter finns det ingenting som kan hindra att den anklagade blir föremål för en utredning avseende detta brott.

Den brottsliga handling som i detta fall utgör omänsklig behandling består i att utsätta skadade eller sjuka personer för omänsklig behandling, det vill säga behandling som är svår att uthärda fysiskt och är förödmjukande.

Följaktligen gjorde den militära appellationsdomstolen rätt i att beordra att målet skulle återförvisas till åklagarmyndigheten så att talan kunde väckas, däri inbegripande, med avseende på detta brott, de tilltalade Z. och D., som beordrade gripandet av D.A. den 21 april 1948, anklagad för att ha undergrävt statens säkerhet, baserat på en anonym angivelse och i avsaknad av bevis för att detta brott hade begåtts.”

LAGSTIFTNINGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 2 OCH 3 I KONVENTIONEN

199. Anca Mocanu och Marin Stoica hävdade att svarandestaten inte hade fullgjort sina skyldigheter enligt den formella aspekten av artikel 2 och 3 i konventionen. De hävdade att dessa bestämmelser krävde att staten skulle utföra en effektiv, opartisk och grundlig utredning som kunde leda fram till identifiering och bestraffning av de ansvariga för det väpnade undertryckandet av demonstrationerna den 13 och 14 juni 1990, varvid Velicu-Valentin Mocanu, den första klagandens make, sköts ihjäl och den andra klaganden utsattes för misshandel.

De relevanta delarna av artikel 2 har följande lydelse:

Artikel 2

”1. Envars rätt till liv skall skyddas genom lag. Ingen skall avsiktligen berövas livet ...”

Artikel 3 lyder:

Artikel 3

”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”

A. Domstolens tidsmässiga behörighet

200. Domstolen konstaterar att svarandestatens regering inte framställde något yrkande inför den stora kammaren vad avser domstolens avsaknad av tidsmässig behörighet. Emellertid gjorde regeringen gällande att domstolen skulle kunna utreda de klagomål som ingivits till den endast i den mån som de avsåg perioden efter den 20 juni 1994, det datum då konventionen trädde i kraft för Rumäniens del.

201. Domstolen erinrar om att den måste förvissa sig om att den är behörig i varje enskilt fall den har att ta ställning till, och är därför skyldig att pröva frågan om sin behörighet i varje skede av förfarandet, även om inga invändningar har framförts i detta avseende (se Blečić mot Kroatien [GC], nr 59532/00, punkt 67, ECHR 2006‑III).

1. Kammarens dom

202. Kammaren fastslog att den formella skyldigheten att utföra en effektiv utredning baserat på artikel 2 och 3 i konventionen hade utvecklats till en separat och autonom plikt vilken kunde anses vara i stånd att binda staten även om intrånget i livet eller i den personliga integriteten ägde rum innan konventionen trädde i kraft för denna stats del. Genom detta beslut tillämpade domstolen åter de principer som drogs upp i domen i målet Šilih mot Slovenien ([GC], nr 71463/01, punkt 159–163, 9 april 2009) och därefter tillämpades i mål mot Rumänien rörande händelserna i december 1989 (se Agache m.fl. mot Rumänien, nr 2712/02, punkt 70–73, 20 oktober 2009; Şandru m.fl. mot Rumänien, nr 22465/03, punkt 59, 8 december 2009; och Organisationen ”21 december 1989” m.fl. mot Rumänien, nr 33810/07 och 18817/08, punkt 114–118, 24 maj 2011).

203. Domstolen ansåg även att det, för att denna formella skyldighet ska vara tillämplig, måste fastställas att en betydande del av de formella åtgärderna hade eller borde ha genomförts efter det berörda landets ratificering av konventionen. Vid tillämpning av dessa principer i detta fall konstaterade kammaren att brottmålsförfarandet rörande den våldsamma undertryckningen av demonstrationerna i juni 1990 hade inletts 1990, att de hade fortsatt efter den 20 juni 1994 och att en betydande del av de formella åtgärderna hade utförts efter detta datum.

204. Kammaren förklarade därför att den hade tidsmässig behörighet att utreda påståendet om en formell kränkning av artikel 2 och 3 i konventionen, och avslog därmed den invändning som framfördes av regeringen i detta sammanhang med avseende enbart på Marin Stoicas ansökan.

2. Domstolens bedömning

205. I Janowiec m.fl. mot Ryssland ([GC], nr 55508/07 och 29520/09, punkt 128–151, 21 oktober 2013) lämnade domstolen ytterligare klargöranden om tidsbegränsningarna för sin behörighet – vilka tidigare specificerats i domen i målet Šilih (ovan, punkt 162–163) – med avseende på den formella skyldigheten att utreda dödsfall eller misshandel som inträffat innan konventionen trädde i kraft för svarandestatens del (”det kritiska datumet”).

206. Domstolen fann i huvudsak att denna tidsmässiga behörighet var starkt begränsad till formella åtgärder som hade eller borde ha genomförts efter att konventionen trädde i kraft för svarandestatens del, och att den var beroende av ett verkligt samband mellan den händelse som gav upphov till den formella skyldigheten enligt artikel 2 och 3 och konventionens ikraftträdande. Domstolen tillade att ett sådant samband främst definierades av närheten i tid mellan den utlösande händelsen och det kritiska datumet, vilka endast fick vara åtskilda av en rimligt kort tidsperiod som normalt inte fick överstiga tio år (se Janowiec m.fl., ovan, punkt 146); samtidigt framhöll domstolen att denna tidsperiod inte i sig var avgörande. I detta avseende fastställde den att detta samband skulle kunna fastställas endast om en stor del av utredningen – det vill säga genomförandet av en betydande del av de formella åtgärderna för att bestämma dödsorsaken och ställa de ansvariga till svars – ägde rum eller borde ha ägt rum under perioden efter konventionens ikraftträdande (se Janowiec m.fl., ovan, punkt 147).

207. I det aktuella målet erinrar domstolen om att klagomålen avseende den formella aspekten av artikel 2 och 3 i konventionen gäller utredningen av det väpnade undertryckandet den 13 och 14 juni 1990 mot de regeringskritiska demonstrationerna, och att detta undertryckande kostade den första klagandens make livet och gjorde intrång i den andra klagandens fysiska integritet. Denna utredning inleddes 1990, kort efter dessa händelser, och ledde bland annat till utredningsåtgärder vilkas främsta mål var att identifiera de offer som hade skjutits ihjäl, inklusive den första klagandens make.

208. Det bör alltså noteras att det gick fyra år mellan den utlösande händelsen och konventionens ikraftträdande för Rumäniens del, den 20 juni 1994. Denna tidsrymd är relativt kort. Den är mindre än tio år och mindre än de tidsperioder det handlat om i liknande mål som granskats av domstolen (se Şandru m.fl., ovan, punkt 55–59; Paçacı m.fl. mot Turkiet, nr 3064/07, punkt 63–66, 8 november 2011; och Jularić mot Kroatien, nr 20106/06, punkt 45–51, 20 januari 2011).

209. Före det kritiska datumet genomfördes få formella åtgärder inom ramen för utredningen. Det var efter detta datum, och särskilt från och med 1997, som utredningen tog form genom föreningen av dussintals mål som tidigare hade varit utspridda, och åtalet mot högre militärer och civilpersoner. Likaså meddelades åklagarnas alla beslut att väcka åtal samt alla rättsliga beslut rörande detta fall efter det kritiska datumet (se bland annat beslutet den 18 maj 2000 att väcka åtal, högsta domstolens dom från den 30 juni 2003, beslutet att väcka åtal från den 27 juli 2007 och högsta kassationsdomstolens domar från den 17 december 2007 och den 9 mars 2011).

210. Med andra ord genomfördes de flesta av förfarandena och de viktigaste formella åtgärderna efter det kritiska datumet.

211. Följaktligen finner domstolen att den har tidsmässig behörighet att utreda de klagomål som ingivits av Anca Mocanu och Marin Stoica enligt den formella aspekten av artikel 2 och 3 i konventionen, i den mån som dessa klagomål avser den brottsutredning som utfördes i föreliggande mål efter konventionens ikraftträdande för Rumäniens del.

B. Invändning om underlåtenhet att uttömma inhemska rättsmedel

212. Regeringen, som hävdade att klagandena inte hade väckt talan mot staten, upprepade invändningen om underlåtenhet att uttömma inhemska rättsmedel, vilken inlämnades av regeringen till kammaren avseende både det klagomål som ingavs av Anca Mocanu enligt artikel 2 och det som ingavs av Marin Stoica enligt artikel 3.

1. Kammarens dom

213. Efter att ha påpekat att domstolen redan hade avslagit en liknande invändning i sin dom i målet Organisationen ”21 december 1989” m.fl. (ovan, punkt 119–125) och att statens skyldigheter enligt artikel 2 och 3 i konventionen inte kunde uppfyllas enbart genom skadestånd, avslog kammaren även denna invändning från regeringen i detta mål. Dessutom ansåg den att en enda lagakraftvunnen dom i första domstolsinstans inte tillräckligt övertygande påvisade förekomsten av effektiva och tillgängliga inhemska rättsmedel för klagomål liknande klagandenas.

2. Regeringens inlagor

214. Enligt regeringen skulle en skadeståndstalan baserad på bestämmelserna i artikel 998 och 999 i den tidigare civillagen, samt försök att fastställa statens civilrättsliga skadeståndsansvar på grund av avsaknaden av en effektiv utredning av händelserna i juni 1990, ha möjliggjort för de två klagandena att erhålla skälig ersättning för den hävdade skadan och erkännande av en kränkning av de rättigheter som garanteras i konventionen.

215. Till stöd för detta argument uppgav regeringen att de nationella domstolarna hade beslutat till förmån för andra personer som befann sig i liknande situationer som de klagande. I detta sammanhang hänvisade man till det beslut man redan hade nämnt i sina yttranden inför kammaren.

216. Beslutet i fråga, som regeringen hade anfört för att demonstrera effektiviteten hos detta rättsmedel, var en dom från den 12 juni 2008 där Bukarests femte distriktsdomstol hade beordrat finansministeriet att betala ersättning till en klagande för bristerna i en utredning som inletts efter undertryckandet av demonstrationerna i Bukarest i december 1989. Regeringen uppgav inför kammaren att det faktum att den endast presenterade ett exempel på ett rättsligt beslut av denna typ kunde förklaras av avsaknaden av andra förfaranden med samma ändamål.

217. Regeringen hänvisade vidare till domen i Floarea Pop mot Rumänien (nr 63101/00, 6 april 2010), samtidigt som man skilde föreliggande mål från Branko Tomašić m.fl. mot Kroatien (nr 46598/06, 15 januari 2009) och Kats m.fl. mot Ukraina (nr 29971/04, 18 december 2008). Man uppgav att rättsmedlet i fråga här, i motsats till rättsmedlen i fråga i dessa två mål, skulle ha tillhandahållit upprättelse för klagandena med avseende på den formella aspekten av artikel 2 och 3 även, eftersom de nationella domstolarna hade behörighet att utreda eventuella brott i det avseendet.

3. De klagandes inlagor

218. I sina inlagor till den stora kammaren uppgav Marin Stoica att en skadeståndstalan inte utgjorde tillräckligt rättsmedel i och med att den inte kunde tvinga de ansvariga för utredningen att fastställa vad som hade hänt, och att utsikterna till framgång för en sådan talan var rent hypotetiska. Följaktligen hade uttömmandet av detta rättsmedel inte varit nödvändigt.

219. Anca Mocanu gav ingen kommentar på denna punkt inför den stora kammaren. I hennes yttranden inför kammaren hade hon gjort gällande att det beslut som anfördes av regeringen inte garanterade slutsatsen att detta var ett effektivt rättsmedel, eftersom den berörda domstolen inte hade tvingat myndigheterna i fråga att påskynda brottmålsförfarandet. Dessutom hävdade hon att målet hade skapats av regeringen för ifrågavarande ändamål, nämligen förfarandet inför domstolen. Hon tillade att ingenting skulle kunna frita staten från dess skyldighet att utföra en effektiv utredning i enlighet med artikel 2 i konventionen.

4. Domstolens bedömning

(a) Allmänna principer

220. Det är ett grundläggande drag hos den skyddsmekanism som upprättats genom konventionen att den är underordnad de nationella systemen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Denna domstols uppgift är att övervaka de fördragsslutande staternas genomförande av sina skyldigheter enligt konventionen. Den ska inte påta sig rollen som fördragsslutande stat, vars ansvar det är att säkerställa att de grundläggande fri- och rättigheter som anges där respekteras och skyddas på nationell nivå. Regeln om uttömmande av inhemska rättsmedel bygger på antagandet – återspeglat i artikel 13 i konventionen, med vilken den är nära besläktad – att det finns ett tillgängligt effektivt rättsmedel med avseende på den påstådda kränkningen. Regeln är därför en oumbärlig del av detta skyddssystems funktion (Vučković m.fl. mot Serbien [GC], nr 17153/11, punkt 69, 25 mars 2014).

221. Stater behöver inte svara inför ett internationellt organ för sina handlingar innan de har haft möjlighet att ställa saker till rätta genom sin egen rättsordning, och de som vill åberopa domstolens tillsynsbehörighet i fråga om klagomål mot en stat är således skyldiga att i första hand använda de rättsmedel som den nationella rättsordningen tillhandahåller (se, bland många referenser, Akdivar m.fl. mot Turkiet, 16 september 1996, punkt 65, Reports 1996‑IV; och Vučković m.fl., ovan, punkt 70).

222. Skyldigheten att uttömma inhemska rättsmedel kräver därför att en klagande i normal utsträckning använder rättsmedel som är tillgängliga och tillräckliga med avseende på hans eller hennes klagomål rörande konventionsskyldigheter. Förekomsten av rättsmedlen i fråga måste vara tillräckligt säker, inte endast i teorin utan även i praktiken; dessförutan kommer de att sakna den erforderliga tillgängligheten och effektiviteten (se Akdivar m.fl., ovan, punkt 66; och Vučković m.fl., ovan, punkt 71). För att vara effektivt måste ett rättsmedel vara i stånd att direkt avhjälpa den ifrågasatta situationen och erbjuda rimliga utsikter till framgång (se Balogh mot Ungern, nr 47940/99, punkt 30, 20 juli 2004; och Sejdovic mot Italien [GC], nr 56581/00, punkt 46, ECHR 2006‑II).

223. Däremot finns det ingen skyldighet att tillgripa rättsmedel som är otillräckliga eller ineffektiva (se Akdivar m.fl., ovan, punkt 67, och Vučković m.fl., ovan, punkt 73). Emellertid är inte blotta tvivlet om framgångsutsikterna med ett specifikt rättsmedel som inte är uppenbart fruktlöst en giltig anledning att avstå från att uttömma den möjligheten till gottgörelse (se Akdivar m.fl., ovan, punkt 71; Scoppola mot Italien (nr 2) [GC], nr 10249/03, punkt 70, 17 september 2009; och Vučković m.fl., ovan, punkt 74).

224. Domstolen har dock också understrukit behovet av att tillämpa uttömmanderegeln med viss flexibilitet och utan överdriven formalism (se Ringeisen mot Österrike, 16 juli 1971, punkt 89, serie A nr 13; Akdivar m.fl., ovan, punkt 69; och Vučković m.fl., ovan, punkt 76). Domstolen har därför fastslagit att tillämpningen av regeln måste ta vederbörlig hänsyn till att den tillämpas inom ramen för en mekanism till skydd för mänskliga rättigheter som de fördragsslutande parterna har kommit överens om att upprätta och utan överdriven formalism. Den har därför erkänt att uttömmanderegeln inte kan tillämpas automatiskt (se Akdivar m.fl., ovan, punkt 69; och Kurić m.fl. mot Slovenien [GC], nr 26828/06, punkt 286, ECHR 2012 (utdrag)).

225. Vad gäller bevisbördan ankommer det på den regering som hävdar att rättsmedlen inte uttömts att förvissa domstolen om att rättsmedlet var effektivt, samt tillgängligt i teorin och i praktiken vid den berörda tidpunkten. Om detta har fastslagits faller det på klaganden att visa att det rättsmedel som framförts av regeringen verkligen hade uttömts, eller av någon anledning var otillräckligt och ineffektivt under fallets specifika omständigheter, eller att det fanns särskilda omständigheter som befriade honom eller henne från detta krav (se Akdivar m.fl., ovan, punkt 68; Demopoulos m.fl. mot Turkiet (beslut) [GC], nr 46113/99 m.fl., punkt 69, ECHR 2010; McFarlane mot Irland [GC], nr 31333/06, punkt 107, 10 september 2010; och Vučković m.fl., ovan, punkt 77).

226. Under dessa omständigheter måste domstolen, för att avgöra frågan om en klagande har uppfyllt detta admissibilitykriterium avseende de särskilda omständigheterna i hans eller hennes fall, först identifiera den gärning från svarandestatens myndigheters sida som ligger till grund för klagomålet (se Haralambie mot Rumänien, nr 21737/03, punkt 70, 27 oktober 2009).

227. I detta sammanhang har domstolen framhållit att när det gäller statsföreträdares olaga våldsanvändning – alltså inte när det bara rör sig om fel, förbiseende eller försummelse – civila eller administrativa förfaranden enbart syftande till att bevilja skadestånd, snarare än att säkerställa identifiering och bestraffning av de ansvariga, inte var tillräckliga och effektiva rättsmedel i stånd att tillhandahålla gottgörelse för klagomål baserade på den materiella aspekten av artikel 2 och 3 i konventionen (se bland annat Yaşa mot Turkiet, 2 september 1998, punkt 74, Reports 1998‑VI).

228. Slutligen har domstolen i flera mål mot Rumänien avslagit liknande invändningar från regeringen baserade på samma lagakraftvunna dom från 2008 som den åberopat i föreliggande mål (se Organisationen ”21 december 1989” m.fl., ovan, punkt 119–125; Lăpuşan m.fl. mot Rumänien, nr 29007/06, 30552/06, 31323/06, 31920/06, 34485/06, 38960/06, 38996/06, 39027/06 och 39067/06, punkt 69, 8 mars 2011; och Pastor och Ţiclete mot Rumänien, nr 30911/06 och 40967/06, punkt 58, 19 april 2011).

229. I dessa domar avslog domstolen invändningarna om att rättsmedel inte uttömts på grund av att det rättsmedel som regeringen hänvisade till inte med visshet var tillgängligt i praktiken. Faktum är att regeringen endast kunde presentera ett exempel på en lagakraftvunnen dom där åtal kunde väckas rörande statens civilrättsliga ansvar på grund av underlåtenhet att utföra en effektiv utredning av dödsskjutningarna i december 1989.

(b) Tillämpning av ovannämnda principer i det aktuella målet

230. I föreliggande mål noterar domstolen att Anca Mocanu och Marin Stoica hävdade att staten inte hade fullgjort sina skyldigheter enligt den formella aspekten av artikel 2 och 3 i konventionen: att utföra en effektiv utredning i stånd att leda fram till identifiering och bestraffning av de ansvariga för det väpnade undertryckandet av demonstrationerna den 13 och 14 juni 1990, varvid Velicu‑Valentin Mocanu, den första klagandens make, sköts ihjäl och den andra klaganden utsattes för misshandel.

231. I detta sammanhang noterar domstolen att utredningen rörande den första klaganden har pågått hos de nationella myndigheterna och domstolarna i mer än 23 år, medan den del av utredningen som rörde den andra klaganden avslutades med en dom som meddelades den 9 mars 2011.

232. Emellertid har regeringen inte specificerat hur en skadeståndstalan mot staten med avseende på underlåtenheten att utföra en effektiv utredning av händelserna i juni 1990, föremålet för de aktuella ansökningarna, skulle ha kunnat tillhandahålla gottgörelse för klagandena, genom att säkerställa effektiviteten av denna utredning, fylla luckorna i den, eller åtminstone påskynda den.

233. Domstolen konstaterar att det enda rättsliga beslut som presenterats av regeringen blott beviljade skadestånd till en skadelidande som berördes av utredningen av händelserna i december 1989, vilken inte var färdig vid den tidpunkt då detta beslut meddelades (se Organisationen ”21 december 1989” m.fl., ovan, punkt 119 och 136).

234. De fördragsslutande parternas skyldighet enligt artikel 2 och 3 i konventionen att utföra en utredning i stånd att leda fram till identifiering och bestraffning av de ansvariga för misshandel kunde bli illusorisk om en klagande, med avseende på klagomål enligt dessa artiklar, skulle behöva väcka talan som endast ledde fram till ett beviljat skadestånd (se Isayaeva m.fl. mot Ryssland, nr 57947/00, 57948/00 och 57949/00, punkt 149, 24 februari 2005).

235. Av dessa skäl anser domstolen att det rättsmedel som presenterats av regeringen inte är tillräckligt, i och med att det inte är i stånd att tillhandahålla gottgörelse för den situation som ligger till grund för klagomålen.

236. Härav följer att den formella invändningen är ogrundad och därför ska avslås.

C. Påståendet att Marin Stoicas klagomål ingavs för sent

237. Utan att uttryckligen upprepa den formella invändning som framfördes inför kammaren hävdade regeringen, med avseende på det klagomål som av Marin Stoica ingavs rörande artikel 3, att han borde ha visat omsorg, för det första genom att lämna in sin brottsanmälan till de nationella myndigheterna, och för det andra genom att presentera sin ansökan för domstolen.

1. Kammarens dom

238. Kammaren ansåg att denna andra invändning – där det hävdades att Marin Stoica alltför sent hade ingivit sin brottsanmälan till berörda myndigheter – bör fogas till utredningen av sakfrågan av det klagomål som hävdade en kränkning av artikel 3 i konventionen i dess formella aspekt, och förklarade klagomålet admissible.

2. Regeringens inlagor

239. Regeringen uppgav att brottsutredningen av de våldsamma gärningarna som begicks den 13 och 14 juni 1990 hade inletts 1990 och påpekade att klaganden, trots denna utrednings påbörjande och de svårigheter som myndigheterna mötte för att identifiera alla offren, inte förenade förfarandena förrän 2001.

240. I detta avseende ansåg regeringen att det var oacceptabelt för ett hävdat offer att dra nytta av åtgärder som vidtagits av andra personer för att få en utredning inledd utan att ifrågasätta konventionsmekanismens grundläggande princip, nämligen uttömmande av inhemska rättsmedel, vilken fokuserar på den individuella dimensionen av rätten att inge framställningar.

241. Med hänvisning till målet Toader och Mihaela Toma mot Rumänien (nr 34403/05, (beslut), 18 september 2012) och Petyo Popov mot Bulgarien (nr 75022/01, 22 januari 2009) påpekade regeringen att domstolen kritiserade klagandena för att inte ha framfört sina klagomål rörande kränkningar av artikel 3 i konventionen till de nationella åklagarmyndigheterna i vederbörlig ordning.

242. I den mån som klaganden försökte motivera sin passivitet med en hävdad sårbarhet som hindrade honom från att förena utredningsförfarandena påpekade regeringen att det våld klaganden påstod sig ha blivit utsatt för i juni 1990 endast hade krävt tre till fem dagars sjukvård, att han inte hade varit inskriven på sjukhus länge och att han inte hade lämnat in läkarintyg som styrkte fysisk eller psykisk funktionsnedsättning med orsakssamband till de händelser som utgjorde grund för klagomålen.

243. Regeringen tillade att det sociala och politiska klimatet efter 1990 hade varit gynnsamt för offren och att de farhågor klaganden hänvisade till därmed var ogrundade. I detta sammanhang hävdade den att domstolen hade tagit hänsyn till offers sårbarhet endast i extremt kritiska situationer, där klagandena hade uttryckt välgrundade farhågor mot bakgrund av det nationella sammanhanget.

244. Med hänvisning till målet Narin mot Turkiet (nr 18907/02, 15 december 2009) och Frandes mot Rumänien ((beslut), nr 35802/05, 17 maj 2011) hävdade regeringen att domstolen, som anlitades för att bedöma den omsorg parterna visade när de vände sig till den, hade ansett att ansökningar kunde avvisas på grund av senfärdighet även i fall rörande pågående situationer. Regeringen ansåg att denna regel ägde tillämpning för klagande som, liksom Marin Stoica i det aktuella målet, hade dröjt överdrivet länge eller utan uppenbar anledning innan de vände sig till domstolen efter att ha insett att den av myndigheterna utförda utredningen förlorade i effektivitet, eller efter den punkt då de borde ha insett det. Enligt regeringens uppfattning var Marin Stoicas situation mycket olik den för klagandena i fallet Er m.fl. mot Turkiet (nr 23016/04, 31 juli 2012), eftersom klaganden i föreliggande mål när som helst hade kunnat kontakta myndigheterna, som inte hade försökt dölja fakta eller förneka omständigheterna.

3. Klagandens inlagor

245. Klaganden förklarade att han hade väntat till den 18 juni 2001 innan han ingav sin brottsanmälan med tanke på sina erfarenheter under natten mellan den 13 och 14 juni 1990 på grund av omfattningen av det förtryck som utövades av myndigheterna vid den tidpunkten, för vilket han och mer än tusen andra hade blivit offer. Han ansåg att utredningen i fråga här inte gällde normala incidenter av olaga våldsanvändning av statsföreträdare, utan snarare masskränkningar av mänskliga rättigheter, organiserade av de högsta statsmyndigheterna.

I detta sammanhang hävdade han att han efter händelserna i juni 1990 var i ett sådant tillstånd av ångest att han knappt kunde gå hemifrån på tre månader, av rädsla för de förtryckande myndigheterna, och att hans mentala och fysiska hälsa därefter hade försämrats i sådan grad att han fått permanenta psykologiska problem.

246. Under sådana omständigheter, uppgav han, hade endast en skyndsam reaktion från de rättsliga myndigheterna kunnat lugna honom och uppmuntra honom att inge ett klagomål. Han hävdade att ingen sådan reaktion hade kommit förrän år 2000, och gjorde gällande att han ingav ett klagomål vid den tidpunkten när han fick reda på att högre statstjänstemän för första gången hade anklagats och ställts inför rätta.

247. Han konstaterade att hans klagomål inte hade avslagits av de nationella myndigheterna på grund av senfärdighet, att det omedelbart hade förenats med det bredare utredningsärendet som inletts avseende händelserna i fråga, och att det hade givit upphov till utredningshandlingar rörande honom utan att några anklagelser om passivitet hade framförts.

248. Han ansåg att det faktum att han inte hade ingivit sitt klagomål förrän 2001 inte hade äventyrat utredningens effektivitet på något sätt. I detta avseende påpekade han att myndigheterna kunde ha identifierat honom utifrån de videoinspelningar den statliga televisionen gjorde av de händelser som ägde rum i dess eget högkvarter, eller utifrån de sjukjournaler som upprättades bland annat under natten mellan den 13 och 14 juni 1990 av den akutmottagning där han skrevs in.

Dessutom konstaterade han att den fjärde punkten i de operativa bestämmelserna i beslutet den 18 maj 2000 att väcka åtal beordrade en fortsättning av utredningen av dels militärers och gruvarbetares frihetsberövande av 1 300 personer från och med morgonen den 13 juni 1990, dels de angrepp som hundratals personer utsattes för under samma period.

249. Han hävdade att han spelade en mycket aktiv roll i utredningen från och med 2001 och att han regelbundet begärde information om förfarandets framåtskridande, och uppvisade som bevis de poster som införts i registret hos militärsektionen vid högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet.

250. Slutligen ansåg han det inte skulle ha påverkat utredningens resultat om han hade ingivit sitt klagomål snabbare, eftersom beslutet att inte väcka åtal, vilket meddelades den 17 juni 2009, även berörde de offer som hade haft modet att inge sina klagomål före 2001.

4. Den tredje partens synpunkter

251. Enligt den icke-statliga organisationen Redress – tredjepartsintervenienten – utgjorde de negativa psykologiska konsekvenserna av misshandel på offers förmåga att framföra klagomål ett betydande hinder mot gottgörelse. Realiteten av detta fenomen hade erkänts bland annat av FN:s kommitté mot tortyr (allmän kommentar nr 3, 2012, punkt 38, ovan).

252. Därtill hade domstolen tillstått att om övergrepp hade begåtts av statsföreträdare, skulle deras psykologiska konsekvenser kunna bli ännu större (Tyrer mot UK, 25 april 1978, punkt 33, serie A nr 26).

253. Vetenskaplig forskning visade att erfarenheten av misshandel från samhälleliga och politiska institutioner med ansvar för att säkerställa individers säkerhet och välbefinnande kunde få specifika psykologiska konsekvenser som skulle kunna förklara att ett klagomål dröjde, eller inte över huvud taget framställdes (de hänvisade bland annat till L. Piwowarczyk, A. Moreno, M. Grodin, Health Care of Torture Survivors, Journal of the American Medical Association, vol. 284 (2000), s. 539–541). Från ett psykologiskt perspektiv låg orsaken till denna inställning i ödeläggelsen av offrens förmåga att lita på andra, särskilt statsföreträdare. Offren för statsföreträdare kände sig mer sårbara än de som drabbats av andra förbrytare, eftersom de hade ringa eller inget hopp om att myndigheterna skulle utreda deras fall, i synnerhet om staten fortsatte ansätta fredliga demonstrationer eller inte visade något tecken på att genomföra en effektiv utredning (A. Burnett, M. Peel, The Health of Survivors of Torture and Organised Violence, British Medical Journal, vol. 322 (2001), s. 606–609).

254. Denna forskning visade även att offer som inte identifierades som aktivister eller demonstranter drabbades hårdare av misshandel, och kunde till och med påverkas oproportionerligt av det tillfogade våldet.

255. Med tanke på offrens svåra situation, både vad gäller deras sårbarhet och hindren mot att få tillgång till bevis, fanns det en ökad tendens från de nationella domstolarnas sida att ta hänsyn till dessa realiteter och att blockera preskriptionstider när de accepterade att besluta om klagomål som ingivits många år efter de händelser som utgjorde grund för klagomålen från personer som hade blivit torterade (Haags distriktsdomstol, Wisah Binti Silan m.fl. mot Nederländerna, 14 september 2011, punkt 4.15–4.18, Nederlandse Jurisprudentie 2012, nr 578; High Court (England och Wales), Mutua m.fl. mot Foreign and Commonwealth Office, 5 oktober 2012, [2012] EWHC 2678 (QB); och House of Lords (Storbritannien), A. mot Hoare, 30 januari 2008, [2008] UKHL 6, punkt 44–49).

5. Domstolens bedömning

256. Domstolen konstaterar att regeringen hänvisade till klagandens senfärdighet med att inge sitt klagomål till de nationella myndigheterna rörande händelserna under upprinnelsen till denna ansökan. I detta sammanhang hänvisade man även till den omsorgsplikt som åvilar personer som vill vända sig till domstolen.

257. Domstolen anser att frågan om klagandens omsorg är nära kopplad till den om senfärdighet i allmänhet när det gäller att inge en brottsanmälan i det nationella rättssystemet. Tillsammans kan dessa argument betraktas som en invändning avseende en underlåtenhet att respektera sexmånadersfristen enligt artikel 35.1 i konventionen. Denna invändning måste därför nu granskas (se Micu mot Rumänien, nr 29883/06, punkt 108, 8 februari 2011).

(a) Allmänna principer

258. Domstolen erinrar om att den sexmånadersfrist som anges i artikel 35.1 i konventionen har ett antal syften. Dess främsta syfte är att upprätthålla rättssäkerheten genom att säkerställa att fall som väcker frågor enligt konventionen granskas inom rimlig tid, och att hindra att myndigheter och andra berörda personer hålls i ett tillstånd av osäkerhet under lång tid (se Sabri Güneş mot Turkiet [GC], nr 27396/06, punkt 39, 29 juni 2012; El Masri mot ”f.d. jugoslaviska republiken Makedonien” [GC], nr 39630/09, punkt 135, ECHR 2012; och Bayram och Yıldırım mot Turkiet (beslut), nr 38587/97, ECHR 2002‑III). Den regeln anger den tidsbegränsning som gäller den av domstolen utövade tillsynen och markerar, för både individer och statsorgan, den period bortom vilken sådan tillsyn inte längre är möjlig (se Walker mot UK (beslut), nr 34979/97, ECHR 2000‑I; Sabri Güneş, ovan, punkt 40; och El Masri, ovan, punkt 135).

259. Som regel löper sexmånadersfristen från datumet för det slutliga beslutet i processen för uttömmande av inhemska rättsmedel. Om det emellertid från början står klart att inget effektivt rättsmedel är tillgängligt för klaganden, löper fristen från datumet för de gärningar eller åtgärder som ligger till grund för klagomålet, eller från datumet för kännedom om denna gärning eller dess effekt eller påverkan på klaganden (se bland annat Dennis m.fl. mot UK (beslut), nr 76573/01, 2 juli 2002; Sabri Güneş, ovan, punkt 54; och El Masri, ovan, punkt 136).

260. Artikel 35.1 kan inte tolkas så att en klagande skulle behöva vända sig till domstolen för hans klagomål innan hans ståndpunkt i fråga om ärendet slutligt har fastställts på nationell nivå; annars skulle principen om subsidiaritet åsidosättas. Om en klagande utnyttjar ett uppenbarligen befintligt rättsmedel och endast därefter blir medveten om omständigheter som gör rättsmedlet ineffektivt, kan det vara lämpligt att med avseende på artikel 35.1 påbörja sexmånadersfristen vid det datum när klaganden först blev eller borde ha blivit medveten om dessa omständigheter (se Paul och Audrey Edwards mot UK (beslut), nr 46477/99, 4 juni 2001, och El Masri, ovan, punkt 136).

261. Vid en pågående situation nollställs tidsfristen varje dag och det är i allmänhet endast när denna situation upphör som sexmånadersfristen i själva verket börjar löpa (se Varnava m.fl. mot Turkiet [GC], nr 16064/90, 16065/90, 16066/90, 16068/90, 16069/90, 16070/90, 16071/90, 16072/90 och 16073/90, punkt 159, ECHR‑2009, och Sabri Güneş, ovan, punkt 54).

262. Emellertid är inte alla pågående situationer likadana. Om tiden är viktig för att lösa problemen i ett fall är klaganden skyldig att se till att hans eller hennes krav framförs till domstolen med erforderlig snabbhet för att säkerställa att de kan hanteras korrekt och rättvist (se Varnava m.fl., ovan, punkt 160). Detta gäller särskilt klagomål avseende skyldigheter enligt konventionen att utreda vissa händelser. Eftersom bevisningen försämras med tiden, påverkar tiden dels fullgörandet av statens skyldighet att utreda, dels meningsfullheten och effektiviteten av domstolens egen granskning av fallet. En klagande måste bli aktiv så fort det står klart att ingen effektiv utredning kommer att utföras, med andra ord så fort det blir uppenbart att svarandestaten inte kommer att fullgöra sin skyldighet enligt konventionen (se Chiragov m.fl. mot Armenien (beslut) [GC], nr 13216/05, punkt 136, 14 december 2011, och Sargsyan mot Azerbajdzjan (beslut) [GC], nr 40167/06, punkt 135, 14 december 2011, båda med hänvisning till Varnava m.fl., ovan, punkt 161).

263. Domstolen har redan påpekat att klagande, i fall som gäller en utredning av misshandel, såsom i fall rörande en utredning av en släktings misstänkta dödsfall, förväntas vidta åtgärder för att hålla reda på utredningens framåtskridande, eller avsaknad därav, och att inge sina ansökningar med vederbörlig snabbhet så fort de blir, eller bör ha blivit, medvetna om avsaknaden av effektiv brottsutredning (se besluten i Bulut och Yavuz, ovan; Bayram och Yıldırım, ovan; Frandes, ovan, punkt 18–23; och Atallah mot Frankrike (beslut), nr 51987/07, 30 augusti 2011).

264. Därav följer att klagandens omsorgsskyldighet innehåller två distinkta men nära förknippade aspekter: å ena sidan måste klaganden skyndsamt kontakta de nationella myndigheterna rörande utredningens framåtskridande – vilket innebär ett behov av att vända sig till dem med omsorg, eftersom varje fördröjning riskerar att äventyra utredningens effektivitet – och å andra sidan måste han eller hon inge sin ansökan till Europadomstolen så fort han eller hon blir medveten eller bör ha blivit medveten om att utredningen inte är effektiv (se Nasirkhayeva mot Ryssland (beslut), nr 1721/07, 31 maj 2011; Akhvlediani m.fl. mot Georgien (beslut), nr 22026/10, punkt 23–29, 9 april 2013; och Gusar mot Moldavien (beslut), nr 37204/02, punkt 14–17, 30 april 2013).

265. Med detta sagt erinrar domstolen om att den första aspekten av omsorgsplikten – det vill säga skyldigheten att skyndsamt ansöka hos de nationella myndigheterna – måste bedömas mot bakgrund av fallets omständigheter. I detta avseende har domstolen framhållit att klagandenas dröjsmål med att inge ett klagomål inte är avgörande om myndigheterna borde ha varit medvetna om att en person kan ha utsatts för misshandel – särskilt i fallet med angrepp i närvaro av poliser – eftersom myndigheternas plikt att utreda föreligger även i avsaknad av ett uttryckligt klagomål (se Velev mot Bulgarien, nr 43531/08, punkt 59–60, 16 april 2013). Inte heller påverkar en sådan fördröjning ansökans admissibility om klaganden befunnit sig i en särskilt sårbar situation, med avseende på fallets komplexitet och beskaffenheten av de påstådda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i fråga, och om det var rimligt för klaganden att invänta utveckling som skulle ha kunnat lösa avgörande faktamässiga eller juridiska problem (se El Masri, ovan, punkt 142).

266. Med avseende på den andra aspekten av denna omsorgsplikt – det vill säga klagandens plikt att inge en ansökan till domstolen så fort han inser, eller borde ha insett, att utredningen inte är effektiv – har domstolen påpekat att frågan om identifiering av den exakta tidpunkt då detta skede infaller med nödvändighet beror på omständigheterna i fallet och att det är svårt att fastställa det med precision (se beslutet i Nasirkhayeva, ovan).

267. Vid fastställandet av denna omsorgsplikts omfattning för klagande som vill klaga över avsaknaden av en effektiv utredning av dödsfall eller misshandel har domstolen i hög grad under senare år vägletts av rättspraxis om omsorgsplikten för klagande som klagar över personers försvinnanden inom ramen för internationell konflikt eller undantagstillstånd i ett land (se Varnava m.fl., ovan, punkt 165, ECHR 2009; Yetişen m.fl. mot Turkiet, nr 21099/06, punkt 72–85, 10 juli 2012; och Er m.fl., ovan, punkt 52), trots skillnaderna mellan dessa två typer av situation.

268. Alltså har domstolen avvisat ansökningar som förklarats försenade på grund av alltför stor eller omotiverad fördröjning från klagandens sida efter att de hade, eller borde ha, blivit medvetna om att ingen utredning hade inletts eller att utredningen hade avstannat eller blivit ineffektiv, och att det i någon av dessa situationer inte fanns några omedelbara, realistiska utsikter att en effektiv utredning skulle äga rum i framtiden (se bland annat Narin mot Turkiet, ovan, punkt 51; Aydinlar m.fl. mot Turkiet (beslut), nr 3575/05, 9 mars 2010; och beslutet i Frandes, ovan, punkt 18–23).

Med andra ord har domstolen betraktat det som oumbärligt att personer som vill framföra klagomål om ineffektiviteten eller avsaknaden av sådan utredning till domstolen inte dröjer orimligt länge med att inge sin ansökan. Om det har gått en väsentlig tid, och det har varit betydande fördröjningar och stiltjeperioder i utredningsaktiviteten, kommer det en tid när släktingarna måste inse att ingen effektiv utredning har tillhandahållits, eller kommer att tillhandahållas.

269. Domstolen har emellertid framhållit att så länge som det finns meningsfull kontakt mellan släktingar och myndigheter rörande klagomål och förfrågningar om information, eller någon indikation på eller realistisk möjlighet till framåtskridande i utredningsaktiviteter, kommer i allmänhet inte frågan om otillbörlig fördröjning från klagandenas sida att övervägas (se Varnava m.fl., ovan, punkt 165).

(b) Tillämpning av ovannämnda principer i det aktuella målet

270. Domstolen noterar att det påstådda angreppet på klaganden i den statliga televisionens högkvarter, i närvaro av poliser och militärer, ägde rum natten mellan den 13 och 14 juni 1990. En brottsutredning inleddes kort därefter. Den 18 juni 2001, mer än elva år efter händelserna, ingav klaganden en brottsanmälan till en åklagare på militärsektionen vid högsta domstolens åklagarmyndighet (se punkt 170 ovan). Den 25 juni 2008, mer än 18 år efter händelserna, ingav klaganden sin ansökan till Europadomstolen i Strasbourg. Den 17 juni 2009 beslutade högsta kassationsdomstolens åklagarmyndighet att lägga ned förfarandet mot de överlevande anklagade, antingen av skälet att brotten hade preskriberats eller att talan inte kunde upptas till prövning (se punkt 156–162 ovan). Den 9 mars 2011 avslog högsta kassationsdomstolen klagandens överklagande mot detta beslut (se punkt 166 ovan).

271. Domstolen konstaterar vidare att regeringen i sin invändning kritiserar klagandens inaktivitet från 1990 till 2001.

272. Enligt sexmånadersregeln måste domstolen förvissa sig om huruvida klaganden, vid den tidpunkt då han ingav sin ansökan till domstolen, i mer än sex månader hade varit medveten, eller borde ha varit medveten, om avsaknaden av effektiv brottsutredning. Hans inaktivitet innan han ingav sin brottsanmälan på nationell nivå är inte i sig relevant för bedömningen av uppfyllandet av sexmånaderskravet. Om domstolen emellertid skulle besluta att klaganden, innan han gjorde sin framställan hos de behöriga nationella myndigheterna, redan var medveten, eller borde ha varit medveten, om avsaknaden av effektiv brottsutredning, är det uppenbart att hans efterföljande ansökan till domstolen i än högre grad har ingivits för sent (se besluten i Bayram och Yıldırım, ovan, och Bulut och Yavuz, ovan), såvida inte ny bevisning eller information framkommit under tiden, vilket skulle ha givit upphov till en ny skyldighet för myndigheterna att vidta ytterligare utredningsåtgärder (se Brecknell mot UK, nr 32457/04, punkt 71, 27 november 2007, och Gürtekin m.fl. mot Cypern (beslut), nr 60441/13, 68206/13 och 68667/13, 11 mars 2014).

273. Med tanke på att han formellt lämnade in sin ansökan samtidigt som han hördes av en åklagare på militärsektionen vid högsta domstolens åklagarmyndighet, finns det bevis för att klaganden höll reda på utvecklingen i brottsutredningen före den 18 juni 2001. Han motiverade sin ovilja att lämna in sin brottsanmälan med sin sårbarhet, som förklarades inte bara av försämringen av hans hälsa efter den misshandel som ska ha tillfogats i juni 1990, utan också med den känsla av maktlöshet han upplevde på grund av det stora antalet offer för säkerhetsstyrkornas förtryck och de rättsliga myndigheternas underlåtenhet att reagera på ett skyndsamt sätt, vilket hade kunnat lugna honom och uppmuntra honom att göra sin framställan.

274. I likhet med FN:s kommitté mot tortyr, som citeras av tredjepartsintervenienten, bekräftar domstolen att de psykologiska effekterna av misshandel som tillfogats av statsföreträdare också kan undergräva offrens förmåga att klaga över den behandling de utsatts för, och kan således utgöra ett betydande hinder för rätten till gottgörelse för offer för tortyr och annan misshandel (se allmän kommentar nr 3, 2012, punkt 38, i punkt 190 ovan). Sådana faktorer kan ha effekten att de gör offret oförmöget att vidta nödvändiga åtgärder för att inleda förfarande mot förövaren utan dröjsmål. Följaktligen, såsom tredjepartsintervenienten påpekade, tas ökande hänsyn till dessa faktorer på nationell nivå, vilket medför en viss flexibilitet med avseende på tidsfrister för krav på gottgörelse rörande krav på ersättning för personskador (se punkt 255 ovan).

275. Domstolen konstaterar att mycket få offer för händelserna den 13 till 15 juni 1990 ingav brottsanmälningar de första åren (se punkt 99 ovan). Det förefaller faktiskt som om majoriteten av dem fattade mod att lämna in brottsanmälningar först efter utvecklingen av utredningen till följd av beslutet den 18 maj 2000 att väcka åtal. Domstolen kan endast dra slutsatsen, med avseende på de exceptionella omständigheterna i fråga, att klaganden var i en situation där det inte var orimligt för honom att invänta utveckling som skulle ha kunnat lösa avgörande faktamässiga eller juridiska problem (se däremot beslutet i Akhvlediani m.fl., ovan, punkt 27).

Med hänsyn tagen till det föregående anser domstolen att klagandens sårbarhet och hans känsla av maktlöshet, som han delade med många andra offer som i likhet med honom väntade i många år innan de ingav brottsanmälningar, utgör en rimlig och godtagbar förklaring till hans inaktivitet från 1990 till 2001.

276. Domstolen noterar även att vissa andra detaljer – särskilt den videoinspelning som gjordes av den statliga televisionen och konfiskeringen av identitetshandlingar tillhörande klaganden och andra personer som kvarhölls och filmades på tv-stationen – indikerar att myndigheterna visste eller utan verkliga svårigheter skulle ha kunnat ta reda på åtminstone vissa av namnen på offren för de övergrepp som begicks den 13 juni 1990 i den statliga televisionens lokaler och det omgivande området, och de övergrepp som begicks under följande natt, i närvaro av det flertal militärer som successivt utplacerades där (se Velev, ovan, punkt 59–60). Dessutom hade beslutet den 14 oktober 1999 och beslutet den 18 maj 2000 att väcka åtal beordrat utredarna att identifiera alla dessa offer.

277. Därtill noterar domstolen att beslutet den 17 juni 2009 att inte väcka åtal, vilket fastställdes i domen från högsta kassationsdomstolen den 9 mars 2011, gällde samtliga av offren. Den slutsats som drogs avseende preskription för straffrättsligt ansvar gällde lika mycket de offer som hade ingivit brottsanmälningar dagarna efter angreppen på dem, som de som liksom klaganden hade klagat vid ett senare datum.

278. Under dessa omständigheter kan inte den slutsatsen dras att Marin Stoicas dröjsmål med att inge brottsanmälan kunde undergräva utredningens effektivitet (se däremot beslutet i Nasirkhayeva, ovan).

I varje händelse fogades klagandens klagomål till utredningsärende nr 75/P/1998, vilket rörde ett stort antal offer för händelserna den 13 till 15 juni 1990. Domstolen noterar även att beslutet den 29 april 2008, där militärsektionen vid åklagarmyndigheten hävdade att den inte hade behörighet och hänvisade fallet till den allmänna brottmålssektionen för granskning av bland annat anklagelserna mot de dåvarande högsta arméofficerarna och statsledarna om omänsklig behandling, omfattade namnen på mer än en tusen offer (se punkt 143 ovan). Sålunda genomfördes utredningen under fullkomligt exceptionella omständigheter.

279. Därtill noterar domstolen att det från och med 2001 hölls meningsfull kontakt mellan klaganden och myndigheterna med avseende på klagandens klagomål och hans förfrågningar om information, vilka han ingav årligen genom att personligen bege sig till åklagarmyndigheten för att förhöra sig om utredningens framåtskridande. Dessutom fanns det tydliga indikationer på att utredningen gick framåt, särskilt de på varandra följande besluten att åtala högt uppsatta civila och militära personer samt utredningsåtgärderna avseende klaganden, inklusive de två rättsmedicinska undersökningar som utfördes.

280. Med avseende på utvecklingen i utredningen efter 2001, dess omfattning och dess komplexitet, vilka alla har accepterats av regeringen, anser domstolen att klaganden efter att ha ingivit sitt klagomål till behöriga nationella myndigheter, med rätta skulle ha kunna tro att utredningen var effektiv och rimligen kunde invänta dess resultat, så länge som det fanns en realistisk möjlighet att utredningsåtgärderna framåtskred (se tillämpliga delar av Palić mot Bosnien och Hercegovina, nr 4704/04, punkt 52, 15 februari 2011).

281. Klaganden ingav sin ansökan till domstolen den 25 juni 2008, mer än sju år efter att han hade ingivit sin brottsanmälan till åklagarmyndigheterna. Utredningen pågick fortfarande vid den tidpunkten, och utredningsåtgärder hade vidtagits. Av ovan angivna skäl (se punkt 279), vilka förblev giltiga åtminstone till den tidpunkt när klaganden ingav sin ansökan till domstolen, kan han inte kritiseras för att ha väntat alltför länge.

282. Därtill noterar domstolen att det slutliga nationella beslutet i klagandens fall är den ovannämnda domen från den 9 mars 2011.

283. Mot bakgrund av detta anser domstolen att ansökan inte har ingivits för sent. Regeringens invändning måste därför avvisas.

D. Påstådd kränkning av artikel 2 och 3 i konventionen

1. Kammarens dom

284. Kammaren granskade separat klagomålens sakfrågor enligt artikel 2 och 3 i konventionen. Den ansåg that det hade skett en kränkning av artikel 2 i dess formella aspekt med avseende på Anca Mocanu och att det inte hade skett någon kränkning av artikel 3 i konventionen i dess formella aspekt med avseende på Marin Stoica.

(a) Den del av domen som rör Anca Mocanu

285. Med avseende på Anca Mocanu konstaterade kammaren att brottsutredningen av det olagliga dödandet av klagandens make hade inletts 1990 och att den fortfarande pågick mer än 20 år senare. Kammaren ansåg att utredningen inte hade uppfyllt kravet på skyndsamhet.

286. Dessutom noterades att målet 1994 låg hos de militära åklagarmyndigheterna, vilka inte var ett självständigt utredningsorgan, och att tillkortakommandena i utredningen, vilka erkändes av de nationella domstolarna själva, därefter inte hade åtgärdats.

287. Kammaren konstaterade även att Anca Mocanu alltför sent hade fått tillgång till utredningen, och att hon inte hade blivit korrekt informerad om dess framåtskridande.

288. Vidare ansåg kammaren att det som stod på spel i detta fall – det vill säga rätten för de många offren att få reda på vad som hade hänt, och därmed även rätten till en effektiv rättslig utredning, och i förekommande fall ersättning – var av sådan betydelse för det rumänska samhället att det borde ha föranlett de nationella myndigheterna att handlägga ärendet snabbt och utan onödigt dröjsmål, i syfte att förhindra uppkomsten av straffrihet för vissa handlingar.

289. Mot bakgrund av dessa överväganden drog kammaren slutsatsen att det hade skett en kränkning av artikel 2 i konventionen i dess formella aspekt.

(b) Den del av domen som rör Marin Stoica

290. Med avseende på Marin Stoica ansåg kammaren att, precis som det var nödvändigt att berörda nationella myndigheter inledde en utredning och vidtog åtgärder så fort anklagelser om misshandel kom till deras kännedom, ålåg det även berörda personer att uppvisa omsorg och initiativkraft. Sålunda fäste kammaren särskild vikt vid det faktum att klaganden inte hade framfört sitt klagomål om det våld han utsatts för den 13 juni 1990 till myndigheterna förrän elva år efter dessa händelser.

291. Den konstaterade att klagomålet i fråga hade förenats med ärende nr 75/P/1998, vilket bland annat gällde utredningen av anklagelserna om omänsklig behandling, och att flera utredningsåtgärder, inklusive två rättsmedicinska undersökningar, utfördes med avseende på klaganden inom ramen för detta ärende.

292. Emellertid konstaterade kammaren att det i ärendet framgick att när klaganden ingav sitt klagomål, hade vissa brott redan preskriberats i tillämpningen av nationell lagstiftning, exempelvis misshandel och otillbörligt agerande.

293. Även om kammaren kunde acceptera att det vid masskränkningar av grundläggande rättigheter var lämpligt att ta hänsyn till offrens sårbarhet, särskilt en eventuell oförmåga att inge brottsanmälningar av rädsla för repressalier, fann den inget övertygande argument som skulle kunna berättiga klagandens passivitet och beslut att vänta i elva år innan han ingav sin brottsanmälan till de berörda myndigheterna.

294. Följaktligen ansåg kammaren att det inte hade skett någon kränkning av artikel 3 i konventionen i dess formella aspekt.

2. Klagandenas argument

295. Klagandena hävdade att den formella aspekten av artikel 2 och 3 i konventionen hade kränkts i detta fall. De ansåg att den plikt att utreda på eget initiativ som innefattades i dessa konventionsbestämmelser låg hos myndigheterna enligt både den nationella lagstiftningen och folkrätten. Denna plikt var desto starkare i och med att föreliggande ärende inte gällde normala fall av olaga våldsanvändning från statsföreträdares sida, utan en konflikt som underblåstes av de dåvarande myndigheterna och som ställde olika grupper av befolkningen – inklusive etniska grupper – mot varandra.

296. I detta sammanhang betonade de, med tanke på det stora antalet offer för de omtvistade händelserna, att de utredningar som gällde dem som offer avsåg brott som inte var föremål för preskription, såsom folkmord eller omänsklig behandling. De hävdade att detta gav myndigheterna en ännu större plikt att utreda, vilken de inte hade fullgjort.

Anca Mocanu uppgav även att hon inte hade blivit informerad om utredningens framåtskridande efter 2009.

297. Marin Stoica ansåg att domstolen borde granska hela utredningen i föreliggande fall, där högre statstjänstemän hade anklagats, och att den inte borde begränsa sig till att undersöka den del av utredningen som rörde det våld han hade tillfogats. Han hävdade att utredningen, i syfte att bedöma fallet enligt den formella aspekten av artikel 3, inte borde delas upp och att de våldsgärningar han hade utsatts för inte kunde betraktas isolerat.

298. Marin Stoica gjorde gällande att dessa händelser – vilka utredningen borde ha belyst – var särskilt betydande i Rumäniens sentida historia, eftersom de hade ägt rum i samband med övergången mot ett demokratiskt samhälle och ingick i en process som gick tillbaka till diktatorns fall i december 1989. Med tillägget att dessa händelser hade påverkat särskilt många människor, ansåg klaganden att utredningen i fråga hade varit det enda verktyget för det rumänska samhället att upptäcka sanningen om detta avsnitt i landets sentida historia, en faktor som borde ha föranlett behöriga myndigheter att vidta lämpliga åtgärder, någonting de hade underlåtit att göra.

299. I detta sammanhang framhöll han särskilt att åklagaren, genom att lägga ned utredningen av omänsklig behandling på grund av att brottets brottsrekvisit inte hade fastslagits, i sitt beslut den 17 juni 2009 att inte väcka åtal hade tolkat lagen på ett felaktigt sätt, eftersom hans slutsats inte överensstämde med högsta kassationsdomstolens relevanta praxis.

300. Dessutom ansåg han, avseende de brott som utretts och som preskriberats, att preskriptionstiden inte borde ha löpt så länge som de anklagade ledarna innehade höga offentliga poster.

301. Slutligen hävdade klaganden, med tanke på de särskilda omständigheterna i målet, att hans dröjsmål med att inge sin brottsanmälan var irrelevant för att undersöka klagomålet om en kränkning av den formella aspekten av artikel 3, och att detta inte hade hindrat utredningen. I detta sammanhang konstaterade han att beslutet den 14 oktober 1999 och den fjärde punkten i beslutet den 18 maj 2000 att väcka åtal innebar att utredarna var skyldiga att identifiera alla offer för förtrycket. Han hävdade även att myndigheterna direkt hade informerats om hans fall.

3. Regeringens argument

(a) Med avseende på Anca Mocanu

302. Med hänvisning till vissa utredningsåtgärder i det nationella förfarandet hävdade regeringen att de nationella myndigheterna hade fullgjort sin skyldighet att bedriva en effektiv utredning av omständigheterna kring Anca Mocanus makes död, eftersom alla nödvändiga formella åtgärder för att fastställa sanningen om detta dödsfall – och särskilt de faktiska omständigheterna under vilka det inträffade – hade utförts inom ramen för denna utredning.

303. Man uppgav att de rättsliga myndigheterna var tvungna att dela upp utredningen i flera mål, beroende på de anklagade, de brott eller de målsägande som berördes, med tanke på komplexiteten hos de händelser som ägde rum i juni 1990 i Bukarest, och att de av samma anledning nödgades sammanföra en komplex bevissamling, omfattande mer än 5 700 vittnesmål.

304. I detta sammanhang vädjade regeringen till domstolen att ta hänsyn till utredningens ovanliga karaktär, vilken berodde dels på det stora antalet berörda personer, dels på att den avsåg en känslig historisk händelse för Rumänien. Man betonade att klagandenas specifika situationer representerade endast en del av den omfattande kedja av händelser som ägde rum vid tidpunkten för de storskaliga demonstrationer som hölls i Bukarest och som ledde till våldsgärningar, samt att dessa situationer därför inte kunde analyseras isolerat från ärendets allmänna sammanhang.

305. Regeringen hävdade att det inte hade förekommit någon period av inaktivitet från myndigheternas sida från år 2000 till dags dato.

306. Man uppgav även att man inte ifrågasatte kammarens observationer med avseende på utredningarnas längd, men tillade att detta kunde förklaras av behovet av att åtgärda de initiala tillkortakommandena i utredningen och önskan om att trygga att klaganden engagerades i förfarandet.

(b) Med avseende på Marin Stoica

307. Avseende Marin Stoica uppgav regeringen att myndigheterna hade mött svårigheter i att identifiera alla offer och engagera dem i förfarandet, med tanke på att inte alla skyndsamt hade ingivit brottsanmälningar.

308. Man hävdade att brottsutredningen med rätta hade dragit slutsatsen att straffrättsligt ansvar hade preskriberats, eftersom den misshandel klaganden utsatts för inte ingick i kategorin brott mot mänskligheten. Man underströk att denna slutsats inte syftade till att införa ett klimat av straffrihet för de tragiska händelserna under 1990, utan att tillämpa de formella reglerna inom nationell lagstiftning, särskilt de rimliga preskriptionstiderna, vilka varierade från tre till femton år.

309. Det fanns i detta fall inga särskilda omständigheter som kunde motivera en utökad utredningsplikt för myndigheterna.

310. Vid flera kränkningar av grundläggande rättigheter var det dessutom inte nödvändigtvis genom att klargöra varje enskild situation som den övergripande sanningen kunde fastställas. Under dessa omständigheter kunde en utredning nå sitt syfte – att fastställa den övergripande sanningen – även om den i ett specifikt enskilt fall hindrades av det berörda offrets underlåtenhet att vidta någon åtgärd.

4. Den tredje partens synpunkter

311. Tredjepartsintervenienten uppgav att europeisk lagstiftning och folkrätten under de senaste tio åren hade fäst ökad vikt vid kampen mot straffrihet med avseende på tortyr och grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffningar, samt vid erkännandet av offrens rätt till ett effektivt rättsmedel och till gottgörelse. I detta avseende hänvisade man till flera internationella texter, i synnerhet Europarådets riktlinjer om att eliminera straffrihet för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna (antagna den 30 mars 2011). Enligt dessa riktlinjer ”fritas inte myndigheterna från sin skyldighet att genomföra en effektiv utredning av det faktum att offret inte vill inge ett officiellt klagomål, senare drar tillbaka ett sådant klagomål eller beslutar att lägga ned ärendet, om det finns skäl att tro att en allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter har ägt rum”.

312. Tredjepartsintervenienten betonade att artikel 3 i konventionen kräver att staterna inrättar strafflagar som effektivt straffar allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna genom lämpliga påföljder (man hänvisade till domarna i M.C. mot Bulgarien, nr 39272/98, punkt 150, ECHR 2003‑XII; Çamdereli mot Turkiet, nr 28433/02, punkt 38, 17 juli 2008; och Gäfgen mot Tyskland [GC], nr 22978/05, punkt 117, ECHR 2010). Därför borde, ansåg man, de lagstadgade preskriptionstiderna vara anpassade efter de särdragen i sådana fall, vilka bland annat kännetecknades av offrens sårbarhet, i synnerhet i händelse av misshandel från statsföreträdares sida.

313. Under åberopande av ett mål vid ICTY (rättegångskammaren, Åklagaren mot Furundžija, mål nr IT‑95–17/1‑T, dom den 10 december 1998) hävdade tredjepartsintervenienten att principen att inte tillämpa preskription av straffrättsligt ansvar med avseende på krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten var enhälligt erkänd, men att den inte var begränsad till denna typ av brott. Man tillade att FN:s kommitté för mänskliga rättigheter delade denna ståndpunkt vad avser flagranta kränkningar av grundläggande rättigheter, och att kommittén även hade påpekat att preskriptionsbestämmelser inte skulle vara tillämpliga på andra former av misshandel (allmän kommentar nr 3, 2012, punkt 40, se punkt 190 ovan).

5. Domstolens bedömning

(a) Allmänna principer

314. Domstolen kommer att gemensamt utreda de klagomål som ingivits av Anca Mocanu och Marin Stoica enligt artikel 2 och 3 i konventionen, mot bakgrund av de konvergerande principer som härrör från dessa båda bestämmelser – principer som är väletablerade och har sammanfattats bland annat i domarna i Nachova m.fl. mot Bulgarien ([GC], nr 43577/98 och 43579/98, punkt 110 och 112–113, ECHR 2005‑VII); Ramsahai m.fl. mot Nederländerna ([GC], nr 52391/99, punkt 324–325, ECHR 2007‑II); Al-Skeini m.fl. mot UK ([GC], nr 55721/07, punkt 162–167, ECHR 2011); och El Masri (ovan, punkt 182–185).

315. Domstolen har redan framhållit att den vid tolkning av artikel 2 och 3 måste vägledas av kunskapen att ändamålet med konventionen som ett instrument för skydd av enskilda kräver att dess bestämmelser tolkas och tillämpas så att dess garantier blir praktiskt genomförbara och effektiva.

Domstolen erinrar om att artikel 3, liksom artikel 2, måste betraktas som en av de mest grundläggande bestämmelserna i konventionen, omfattande kärnvärden i de demokratiska samhällen som bildar Europarådet (se Soering mot UK, dom den 7 juli 1989, serie A nr 161, s. 34, punkt 88). I motsats till de andra bestämmelserna i konventionen är den formulerad i absoluta ordalag, utan undantag eller förbehåll, eller möjlighet till avvikelse enligt artikel 15 i konventionen (se Al-Skeini m.fl., ovan, punkt 162).

316. Det allmänna rättsliga förbudet mot godtyckligt dödande samt tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, utförd av företrädare för staten, skulle inte vara effektivt i praktiken om det inte fanns någon rutin antingen för att granska lagligheten av statsmyndigheters användning av dödligt våld, eller för att utreda godtyckligt dödande samt påståenden om misshandel av personer i deras våld (se Al-Skeini m.fl., ovan, punkt 163, och El Masri, ovan, punkt 182).

317. Alltså kräver bestämmelserna i artikel 2 och 3, med avseende på statens allmänna plikt enligt artikel 1 i konventionen att ”garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i ... denna konvention” underförstått att det ska ske någon form av effektiv officiell utredning, både när individer har dödats till följd av våldsanvändning från bland annat statens företrädare (se McCann m.fl. mot UK, 27 september 1995, punkt 161, serie A nr 324), och om en person med trovärdighet gör gällande att han har utsatts för behandling som bryter mot artikel 3 i konventionen från bland annat polisens eller andra liknande myndigheters sida (se Assenov m.fl. mot Bulgarien, 28 oktober 1998, punkt 102, Reports 1998‑VIII).

318. Det väsentliga ändamålet med en sådan utredning är att säkra ett effektivt genomförande av de nationella lagar som garanterar rätten till liv och förbjuder tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning i fall som inbegriper statsföreträdare eller ‑organ, och att säkerställa deras ansvarsskyldighet för dödsfall och misshandel som ägt rum under deras ansvar (se Nachova m.fl., ovan, punkt 110, och Ahmet Özkan m.fl. mot Turkiet, nr 21689/93, punkt 310 och 358, 6 april 2004).

319. Domstolen har redan framhållit att den formella skyldigheten enligt artikel 2 och 3 fortsätter att gälla under svåra säkerhetsbetingelser, inklusive i samband med väpnad konflikt. Även om de händelser som medför plikt att utreda inträffar i samband med generaliserat våld och utredarna möter hinder och inskränkningar som kräver användning av mindre effektiva utredningsåtgärder eller orsakar fördröjning av en utredning, kvarstår faktum att artikel 2 och 3 innebär att alla rimliga åtgärder måste vidtas för att säkerställa att en effektiv och oberoende utredning genomförs (se Al-Skeini m.fl., ovan, punkt 164).

320. För att en utredning ska vara effektiv måste i allmänhet de personer som ansvarar för att utföra den vara självständiga från dem som berörs av den. Det betyder såväl en avsaknad av hierarkisk eller institutionell koppling som ett praktiskt oberoende (se Nachova m.fl., ovan, punkt 110, och Halat mot Turkiet, nr 23607/08, punkt 51, 8 november 2011).

321. Vilken metod som än används måste myndigheterna agera på eget initiativ. Dessutom måste utredningen för att vara effektiv kunna leda fram till identifiering och bestraffning av de ansvariga. Den ska även vara tillräckligt bred för att låta de utredande myndigheterna beakta dels åtgärderna från de statsföreträdare som direkt och olagligen använde dödligt våld, dels alla omgivande omständigheter (se Al-Skeini m.fl., ovan, punkt 163).

322. Även om detta inte är en skyldighet att nå resultat utan att vidta åtgärder, kommer varje brist i utredningen som undergräver dess möjlighet att fastställa omständigheterna i fallet eller ansvarig person att riskera att den erforderliga effektiviteten inte uppnås (se El Masri, ovan, punkt 183).

323. Ett krav på skyndsamhet och slutförande inom rimlig tid är underförstått i detta sammanhang. Även om det kan finnas hinder eller svårigheter som hindrar en utrednings fortskridande i en specifik situation, kan en skyndsam respons från myndigheterna i att utreda användning av dödligt våld eller anklagelser om misshandel i allmänhet betraktas som väsentlig för att bibehålla allmänhetens förtroende för deras anslutning till rättsstatsprincipen och för att förebygga varje intryck av samverkan i eller tolerans av otillåtna gärningar (se McKerr mot UK, nr 28883/95, punkt 114, ECHR 2001‑III).

324. I varje enskilt fall måste offrets anhöriga vara delaktiga i förfarandet i den utsträckning som krävs för att deras legitima intressen ska skyddas. Med avseende på artikel 3 i konventionen ska på samma sätt offret kunna delta effektivt i utredningen (se McKerr, ovan, punkt 115).

325. Slutligen måste utredningen vara grundlig, vilket betyder att myndigheterna alltid måste göra ett allvarligt försök att ta reda på vad som hände och inte får förlita sig på förhastade eller ogrundade slutsatser för att lägga ned sin utredning (se El Masri, ovan, punkt 183).

326. Domstolen har även framhållit att brottmålsförfaranden i fall rörande tortyr eller misshandel som utförts av statsföreträdare inte borde upphöra på grund av en preskriptionstid, liksom att amnestier och benådningar inte ska tolereras i sådana fall (se Abdülsamet Yaman mot Turkiet, nr 32446/96, punkt 55, 2 november 2004; Yeter mot Turkiet, nr 33750/03, punkt 70, 13 januari 2009; och Organisationen ”21 december 1989” m.fl., ovan, punkt 144). Dessutom måste det sätt varpå preskriptionstiden tillämpas vara förenligt med konventionens krav. Det är därför svårt att acceptera rigida preskriptionstider som inte medger några undantag (se tillämpliga delar av Röman mot Finland, nr 13072/05, punkt 50, 29 januari 2013).

(b) Tillämpning av ovannämnda principer i det aktuella målet

327. I föreliggande mål noterar domstolen att en brottsutredning inleddes på myndigheternas eget initiativ kort efter händelserna i juni 1990. Inledningsvis rörde denna utredning dödsskjutningarna av Anca Mocanus make och andra personer, och även den misshandel som tillfogades andra individer under samma omständigheter.

Domstolen noterar även att denna utredning inledningsvis delades upp i flera hundra separata ärenden (se punkt 82–87 ovan), och att den därefter fördes samman innan den åter vid flera tillfällen delades upp i fyra, två och sedan tre grenar.

328. Det framgår av det beslut som meddelades den 14 oktober 1999 av militärsektionen vid högsta domstolens åklagarmyndighet att denna utredning även hade till uppgift att identifiera alla offer för det förtryck som ägde rum från den 13 till 15 juni 1990. Den gällde därför Marin Stoica, åtminstone från den 18 juni 2001, det datum då han officiellt ingav sitt klagomål.

Domstolen noterar att ett mycket stort antal ärenden öppnades på nationell nivå. Men med tanke på att alla dessa fall har sitt ursprung i samma händelser – vilket faktiskt resulterade i att de genom ett beslut från högsta domstolens åklagarmyndighet omgrupperades till ett enda mål 1997 – anser domstolen att den väsentligen handlägger en och samma utredning. Även om domstolen ansåg att målet avser två distinkta utredningar, den ena avseende Anca Mocanu och den andra avseende Marin Stoica, skulle dess observationer om deras effektivitet vara desamma, av de skäl som anges nedan.

329. Domstolen noterar att denna utredning fortfarande pågår för Anca Mocanus del. Den dom som avkunnades av högsta kassationsdomstolen den 17 december 2007, i vilken åklagarmyndigheten återfick ärendet om de anklagelser som initialt riktades mot fem arméofficerare, är det senaste rättsliga beslutet rörande den första klaganden.

330. Domstolen noterar att den del av utredningen som rörde Marin Stoica och som riktades mot 37 högre civila och militära tjänstemän – inklusive en tidigare statschef och två tidigare inrikes- och försvarsministrar – lades ned genom en dom som meddelades den 9 mars 2011 av högsta kassationsdomstolen.

331. Domstolen erinrar om att dess tidsmässiga behörighet endast gör det möjligt för den att beakta den del av utredningen som ägde rum efter den 20 juni 1994, det datum då konventionen trädde i kraft för Rumäniens del (se punkt 211 ovan). Följaktligen kommer domstolen att undersöka huruvida, efter detta datum, den utredning som genomfördes i föreliggande mål uppfyllde de effektivitetskriterier som anges ovan.

i. Utredningens oberoende

332. Domstolen noterar att målet var under behandling hos militärsektionen vid högsta domstolens (från 2003: högsta kassationsdomstolens) åklagarmyndighet från 1997, några år efter det datum då konventionen trädde i kraft för Rumäniens del, till början av 2008. Domstolen noterar även att utredningen avseende Anca Mocanu fortfarande pågår hos den militära åklagarmyndigheten, efter att den allmänna åklagarmyndigheten avstod behörighet den 6 juni 2013 (se punkt 123 ovan).

333. I detta sammanhang stöder den stora kammaren kammarens konstaterande att utredningen anförtroddes till militäråklagare som, liksom de anklagade (varav två var generaler), var officerare i underordnad ställning inom den militära hierarkin, ett konstaterande som redan har fått domstolen att dra slutsatsen att det har skett en kränkning av den formella aspekten av artikel 2 och artikel 3 i konventionen i tidigare mål mot Rumänien (se Barbu Anghelescu mot Rumänien, nr 46430/99, punkt 67, 5 oktober 2004; Bursuc mot Rumänien, nr 42066/98, punkt 107, 12 oktober 2004; och senare Şandru m.fl., ovan, punkt 74; Organisationen ”21 december 1989” m.fl., ovan, punkt 137; och Crăiniceanu och Frumuşanu mot Rumänien, nr 12442/04, punkt 92, 24 april 2012).

334. Antalet kränkningar som konstaterats i fall liknande det aktuella målet är särskilt oroande och väcker allvarliga tvivel om objektiviteten och opartiskheten hos de utredningar som militäråklagarna anlitas för att genomföra (se tillämpliga delar av Nachova m.fl., ovan, punkt 117). Regeringen har inte presenterat något faktum eller argument som kan övertyga domstolen att dra någon annan slutsats i föreliggande mål.

ii. Utredningens skyndsamhet och nöjaktighet

335. Domstolen noterar att utredningen rörande Anca Mocanu har pågått i mer än 23 år, och i mer än 19 år sedan konventionen ratificerades av Rumänien. Under denna period har tre av de fem höga arméofficerare som anklagades för dödandet av klagandens make avlidit.

336. Domstolen konstaterar även, med avseende på Marin Stoica, att utredningen lades ned genom en dom den 9 mars 2011, 21 år efter att utredningen inleddes och tio år efter det officiella ingivandet av klagandens klagomål och dess förening med utredningsärendet.

337. Ändå riskerar det blotta tidsförloppet att dels undergräva en utredning, dels definitivt äventyra dess utsikter att fullbordas (se M.B. mot Rumänien, nr 43982/06, punkt 64, 3 november 2011).

338. Även om domstolen medger att fallet onekligen är komplicerat, såsom regeringen själv har betonat, anser den att de politiska och samhälleliga insatser som regeringen hänvisade till inte kan motivera en så lång period. Tvärtom borde betydelsen av dessa intressen för det rumänska samhället ha föranlett myndigheterna att handlägga ärendet skyndsamt och utan dröjsmål för att undvika intrycket av otillåten samverkan kring eller tolerans av olagliga handlingar (se bland annat Lăpuşan m.fl. mot Rumänien, nr 29007/06, 30552/06, 31323/06, 31920/06, 34485/06, 38960/06, 38996/06, 39027/06 och 39067/06, punkt 94, 8 mars 2011, rörande en tidsrymd av mer än sexton år sedan inledningen av en utredning i syfte att leda till identifiering och bestraffning av de ansvariga för undertryckande av de antikommunistiska demonstrationerna 1989, och mer än elva år sedan konventionens ikraftträdande).

339. Domstolen konstaterar emellertid att det förflöt långa perioder av inaktivitet i utredningen i föreliggande mål, både i de initiala skedena och på senare år. Domstolen noterar exempelvis att inget betydande framåtskridande skedde i utredningen från 20 juni 1994, datumet för konventionens ikraftträdande, till den 22 oktober 1997, det datum då förenandet inleddes av det flertal ärenden som hade öppnats separat men som ingick i samma faktasammanhang som det där de föreliggande klagomålen uppkom. Det var först efter detta datum som åklagarmyndigheten påbörjade en bredare utredning av alla omständigheter runt statsföreträdares samordnade våldsanvändning mot civilbefolkningen (se Al-Skeini m.fl., ovan, punkt 163).

340. Dessutom noterar domstolen att det i beslutet den 16 september 1998 sägs att ingen utredningsåtgärd om klagomålen från de personer som överfölls i den statliga televisionens högkvarter hade vidtagits före detta datum (se punkt 100 ovan).

341. Dessutom är de enda formella handlingar som utförts i målet rörande Anca Mocanu sedan den sista återförvisningen till åklagarmyndigheten, beordrad den 17 december 2007, beslutet att lägga ned förfarandet, vilket meddelades den 6 juni 2013 med avseende på två anklagade som hade avlidit under tiden, och två yttranden om avstående av behörighet, meddelade den 30 april 2009 respektive den 6 juni 2013.

342. Domstolen noterar även att de nationella myndigheterna själva fann ett flertal tillkortakommanden i utredningen. Alltså visade det beslut som fattades den 16 september 1998 av högsta domstolens åklagarmyndighet att ingen av de individer som hade innehaft höga poster vid den berörda tidpunkten – exempelvis statschefen, premiärministern och hans biträdande minister, inrikesministern samt polischefen – ännu hade förhörts.

343. Vidare kunde inte den efterföljande utredningen möjliggöra korrigering av alla brister, vilket högsta domstolen och högsta kassationsdomstolen konstaterade i sina respektive beslut från den 30 juni 2003 och den 17 december 2007, med hänvisning till tillkortakommandena i det tidigare förfarandet.

344. Därtill noterar domstolen att utredningen – sedan 1998 separerad från resten av målet – av det våld som tillfogades ett flertal demonstranter och andra personer som av en slump hade varit närvarande på platsen för tillslaget avslutades genom beslutet att inte väcka åtal, vilket utfärdades den 17 juni 2009 och fastställdes i domen från den 9 mars 2011. Bland dessa personer fanns Marin Stoica, som efter att ha ingivit sitt klagomål 2001 var tvungen att vänta tio år på att utredningen skulle genomföras. Emellertid, trots den långa tidsrymden och de utredningsåtgärder som utfördes med avseende på klaganden och som förtecknades av regeringen, kunde inget av de ovan anförda besluten fastställa omständigheterna kring den misshandel som klaganden och andra personer påstod sig ha blivit utsatta för i den statliga televisionens högkvarter.

345. Det beslut som fattades av åklagarmyndigheten den 17 juni 2009 angav i huvudsak att det hade varit omöjligt att fastställa angriparnas identitet och säkerhetsstyrkornas inblandning i slutet av utredningarna som genomfördes av den civila och sedan den militära åklagarmyndigheten. Emellertid angav inte myndigheterna vilka bevis som hade använts i syfte att fastställa de faktiska omständigheterna och av vilka konkreta skäl deras åtgärder inte hade givit resultat. Därtill hade de aldrig på nationell nivå ifrågasatt klagandens beteende i samband med utredningen, och hade inte kommenterat det datum då klaganden ingav sitt klagomål.

346. Domstolen noterar att denna del av utredningen lades ned huvudsakligen på grund av preskriptionen av straffrättsligt ansvar. I detta sammanhang erinrar domstolen om att de formella skyldigheter som artikel 2 och 3 i konventionen innebär knappast kan anses ha uppfyllts om en utredning läggs ned, som i föreliggande fall, genom preskription av straffrättsligt ansvar som ett resultat av myndigheternas inaktivitet (se Organisationen ”21 december 1989” m.fl., ovan, punkt 144).

347. Med avseende på utredningens andra viktiga konstaterande, nämligen slutsatsen att brottsrekvisiten för omänsklig behandling, ett straffbart brott enligt artikel 358 i den rumänska strafflagen, inte hade fastslagits i fråga om Marin Stoica, anser domstolen att överensstämmelsen mellan åklagarens tolkning och relevant nationell rättspraxis är öppen för tvivel, med tanke på den dom som meddelades av högsta kassationsdomstolen den 7 juli 2009. Därtill har inte regeringen framfört andra exempel på praxis till stöd för det beslut som fattades i detta fall. Domstolen anser att slutsatsen med innebörden att gruvarbetarna inte längre hade någon fiende att bekämpa den 14 juni 1990 (se punkt 161 ovan) förefaller tveksam, eftersom den uppenbart bortser från det våld som ägde rum den 13 juni 1990 i närvaro av ett stort antal militärer, utrustade med tung ammunition och stridsvagnar, vilket framgår av det ovan citerade beslutet självt. Dessutom motsäger denna slutsats de fakta som fastställts i samma beslut, vilket i detalj beskriver de våldsgärningar som utfördes den 14 juni 1990 av gruvarbetarna, som utan urskillning angrep demonstranterna, studenter i universitets lokaler och förbipasserande. Dessutom gjorde inte högsta kassationsdomstolen, i sin dom från den 9 mars 2011 där Marin Stoicas överklagande mot beslutet att inte väcka åtal avslogs, över huvud taget någon bedömning av frågan om tillämpligheten av artikel 358 i strafflagen, utan kontrollerade blott hur reglerna om preskription hade tillämpats i detta fall.

348. Följaktligen förefaller det som de myndigheter som ansvarade för utredningen i detta fall inte vidtog alla de åtgärder som rimligen kunde ha lett fram till identifiering och bestraffning av de ansvariga.

iii. Den första klagandens delaktighet i utredningen

349. Med avseende på skyldigheten att göra offrens släktingar delaktiga i förfarandet konstaterar domstolen att Anca Mocanu inte informerades om utredningens framåtskridande före beslutet den 18 maj 2000 att väcka åtal mot de personer som anklagades för att ha dödat hennes make.

350. Dessutom noterar domstolen att klaganden förhördes av åklagaren för första gången den 14 februari 2007, nästan 17 år efter händelserna, och att hon, efter högsta kassationsdomstolens dom den 17 december 2007, inte längre fick information om utredningens utveckling.

351. Domstolen är därför inte övertygad om att Anca Mocanus intressen avseende deltagande i utredningen i tillräcklig grad tillgodosågs (se Organisationen ”21 december 1989” m.fl., ovan, punkt 141).

iv. Slutsats

352. Mot bakgrund av det ovanstående anser domstolen att Anca Mocanu inte kunde dra nytta av en effektiv utredning i enlighet med artikel 2 i konventionen, och att även Marin Stoica berövades en effektiv utredning i den mening som avses i artikel 3.

353. Det har följaktligen skett ett brott mot den formella aspekten av dessa bestämmelser.

II. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 6.1 I KONVENTIONEN

354. Klagandeorganisationen klagade över längden på det brottmålsförfarande till vilket den hade anslutit sig som målsägande för att kräva gottgörelse för den skada som orsakades av plundringen av dess högkvarter den 14 juni 1990, förstörelsen av dess egendom och angreppen på dess medlemmar.

355. Man hävdade därför en kränkning av artikel 6.1 i konventionen, vars relevanta del lyder:

”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter ... vara berättigad till en ... rättegång inom skälig tid och inför en ... domstol ...”

A. Kammarens dom

356. Kammaren ansåg att det omtvistade förfarandet hade varit alltför utdraget, och konstaterade en kränkning av artikel 6.1.

B. Parternas inlagor

357. Klagandeorganisationen menade att den välkomnade kammarens dom.

358. Regeringen menade att den i princip inte motsatte sig kammarens slutsatser avseende längden på det brottmålsförfarande till vilket klagandeorganisationen hade anslutit sig som målsägande.

C. Domstolens bedömning

359. Den stora kammaren ser ingen anledning att avvika från kammarens konstaterande.

Liksom kammaren noterar den att organisationen den 26 juli 1990 hade ingivit ett officiellt klagomål med en begäran om att ansluta sig till förfarandet som målsägande, med hänvisning till den skada den tillfogades under händelserna den 13 till 15 juni 1990. Denna brottsanmälan undersöktes som en del av den utredning som lades ned genom beslutet den 17 juni 2009 att inte väcka åtal.

Det förfarande som gällde klagandeorganisationen pågick sålunda nästan 19 år.

360. Eftersom domstolens tidsmässiga behörighet var begränsad kunde kammaren endast utreda klagomålet om längden på förfarandet i den mån som det gällde perioden efter den 20 juni 1994, det datum då konventionen trädde i kraft för Rumäniens del. Längden på förfarandet att beakta var därför 15 år.

361. Domstolen erinrar om att den har funnit kränkningar av artikel 6.1 i konventionen vid ett flertal tillfällen i mål som väckt frågor liknande dem i det aktuella målet (se Frydlender mot Frankrike [GC], nr 30979/96, punkt 46, ECHR 2000‑VII, och exempelvis Gheorghe och Maria Mihaela Dumitrescu mot Rumänien, nr 6373, punkt 26–28, 29 juli 2008, som också rörde längden på ett brottmålsförfarande till vilket en målsägande hade anslutit sig).

362. Efter att ha undersökt all bevisning som presenterats anser domstolen att det inte finns några skäl som motiverar en annan slutsats i föreliggande mål.

363. Mot bakgrund av de kriterier som etablerats i dess rättspraxis och med hänsyn till alla omständigheter i målet, anser domstolen att det omtvistade förfarandet pågick alltför länge och inte uppfyllde kravet på ”rimlig tid”.

364. Det har följaktligen skett en kränkning av artikel 6.1 i konventionen.

III. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

365. Artikel 41 i konventionen lyder:

”Om domstolen finner att en kränkning av konventionen eller protokollen till denna har skett och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”

A. Skada hävdad av Anca Mocanu

1. Parternas inlagor

366. Inför kammaren krävde klaganden 200 000 euro (EUR) med avseende på den ideella skada som enligt uppgift tillfogades på grund av den alltför långa utredningen av dödandet av hennes då 22-årige make. Hon hävdade att hon själv hade varit 20 år vid den tiden, och hade lämnats ensam med deras två barn, det ena två år och det andra några månader gammalt. Hon angav att hon under de följande tjugo åren, då hon hade väntat på att utredningen skulle avslutas och de ansvariga för hennes makes död skulle identifieras, hade varit tvungen att ordna sitt eget och sina barns uppehälle, genom att arbeta som städare och utstå usla levnadsvillkor. Hon krävde även 100 000 EUR för ekonomisk skada, utan att förklara dess exakta beskaffenhet.

367. Regeringen, som ansåg dessa krav på skälig gottgörelse överdrivna och ogrundade, yrkade att domstolen skulle avvisa dem.

2. Kammarens dom

368. Vad gäller den summa som krävdes med avseende på ekonomisk skada fann inte kammaren något orsakssamband mellan den konstaterade kränkningen och den hävdade ekonomiska skadan. Följaktligen avvisade den det kravet.

369. Däremot ansåg kammaren att skälig gottgörelse ska beviljas på grund av att de nationella myndigheterna inte hade lyckats utreda dödandet av klagandens make med den omsorg som krävs enligt artikel 2 i konventionen. Kammaren beviljade klaganden 30 000 EUR för detta.

370. Dessutom erinrade kammaren om att tillämpning av principen om återställande av försutten tid innebar att klagandena i möjligaste mån skulle sättas i samma situation som den där de skulle ha befunnit sig om det inte hade skett ett brott mot kraven i konventionen, och bestämde att svarandestaten skulle vidta nödvändiga åtgärder för att påskynda utredningen av mordet på Velicu-Valentin Mocanu, så att ett beslut som uppfyllde kraven i konventionen kunde fattas.

3. Domstolens bedömning

371. Mot bakgrund av det ovanstående, av de skäl som angavs av kammaren och av att klaganden inte ändrade det krav som inledningsvis lämnades in till kammaren, anser domstolen att klaganden fick utstå betydande ideell skada härrörande från kränkningen av den formella aspekten i artikel 2. Kammaren beviljar henne summan 30 000 EUR i detta avseende.

B. Skada hävdad av Marin Stoica

372. Klaganden krävde 200 000 EUR inför kammaren med avseende på ideell skada.

373. Regeringen, som ansåg detta krav överdrivet, hävdade att konstaterandet av en kränkning i sig skulle utgöra tillräcklig skälig gottgörelse med avseende på den hävdade ideella skadan.

374. Eftersom kammaren hade funnit att det inte hade skett någon kränkning av konventionen med avseende på Marin Stoica, granskade den inte det krav på skälig gottgörelse han hade framfört.

375. Domstolen anser att Marin Stoica onekligen fick utstå ideell skada. Med hänsyn till den kränkning av artikel 3 som konstaterats med avseende på klaganden och för att besluta på rättvist sätt i enlighet med artikel 41 i konventionen, beviljar domstolen honom 15 000 EUR för ideell skada.

C. Klagandeorganisationens krav

376. Kammaren fann att klagandeorganisationen inte hade lämnat in krav på skälig gottgörelse inom föreskriven tid.

377. Under förfarandet inför den stora kammaren ingav organisationen till domstolen på nytt ett fax som den hade skickat den 22 december 2009, hävdande att det utgjorde krav på skälig gottgörelse.

378. Domstolen noterar att klagandeorganisationen genom detta ej undertecknade yrkande sökte ersättning uppgående till 42 519 EUR, enligt uppgift motsvarande den ekonomiska skada, justerad för inflation, som den hade tillfogats på grund av plundringen av dess högkvarter, och uppgav att den önskade använda denna summa bland annat för ”återställningen av [hans] hälsa [sic]”. Eftersom detta krav är förvirrat, kan det inte beaktas. Även om det hade kunnat betraktas som ett korrekt inlämnat krav för skälig gottgörelse, avser det enbart ekonomisk skada som saknar koppling till konstaterandet av en kränkning av artikel 6 i konventionen, baserad på det alltför långa förfarandet.

379. Domstolen avvisar därför klagandeorganisationens krav.

D. Kostnader och utgifter

1. Kostnader och utgifter avseende ansökningarna från Anca Mocanu och klagandeorganisationen (nr 10865/09 och 45886/07)

380. Klagandena krävde summan 18 050 EUR för de kostnader och utgifter som uppstod vid förfarandet inför domstolen, varav 2 800 EUR avsåg förfarandet inför den stora kammaren, inklusive avgifterna för deras tre advokater.

381. Regeringen ansåg i fråga om förfarandet inför kammaren att detta krav kom för sent, eftersom det inte hade inlämnats inom föreskriven tid.

382. Den ansåg även att detta krav, i fråga om förfarandet inför den stora kammaren, var alltför stort, och påpekade att det inte åtföljdes av någon dokumentation som styrkte det.

383. Kammaren fann att klagandena inte hade lämnat in något krav på skälig gottgörelse inom föreskriven tid.

384. Enligt domstolens etablerade praxis kan ersättning beviljas för kostnader och utgifter endast i den mån som de faktiskt och med nödvändighet har uppstått och är rimliga (se Iatridis mot Grekland (skälig gottgörelse) [GC], nr 31107/96, punkt 54, ECHR 2000‑XI).

385. I föreliggande mål anser domstolen, med beaktande av de dokument den har tillgång till samt sin praxis, att det är rimligt att bevilja den yrkade summan 2 800 EUR för de kostnader och utgifter som uppstod vid förfarandet inför den stora kammaren, då detta var det enda krav som inlämnades i tid. Detta belopp måste minskas med summan 600 EUR; den har redan utbetalats gemensamt till två av klagandenas tre advokater från Europarådet i form av rättshjälp.

2. Kostnader och utgifter avseende klagomålet från Marin Stoica (nr 32431/08)

386. Klaganden begärde 11 507,39 EUR för de kostnader och utgifter som uppstod vid förfarandet inför den stora kammaren, nämligen 10 394 EUR i advokatkostnader, 300 EUR för porto och 813,39 EUR för resekostnader som belastat klaganden och hans advokat för att infinna sig vid förhandlingen vid den stora kammaren.

387. Regeringen ansåg att den tid klagandens advokat ägnat åt att förbereda begäran om hänskjutande till den stora kammaren, nämligen 15 timmar, var orimlig. Man hade samma kommentarer avseende den tid som ägnats åt att förbereda klagandens kompletterande yttrande – 20 timmar – och de 15 timmar som ägnats åt att förbereda advokatens anförande.

388. Dessutom hävdade regeringen att de kostnader som uppstått för klaganden för att närvara vid förhandlingen inte var nödvändiga, med tanke på att endast hans advokats närvaro var motiverad. Man motsatte sig kravet på ersättning för klagandens resekostnader.

389. I föreliggande mål anser domstolen, med beaktande av de dokument den har tillgång till samt sin praxis, att det är rimligt att bevilja den yrkade summan 11 507,39 EUR för de kostnader och utgifter som uppstod vid förfarandet inför domstolen, att betalas ut direkt till D.O. Hatneanu. Detta belopp måste minskas med summan 1 638,47 EUR; den har redan utbetalats från Europarådet i form av rättshjälp, och täcker de resekostnader som uppstått för klaganden och hans advokat.

E. Dröjsmålsränta

390. Domstolen anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta med tillägg av tre procentenheter.

PÅ DESSA GRUNDER BESLUTAR DOMSTOLEN ATT:

1. fastslå, med sexton röster mot en, att domstolen har tidsmässig behörighet att utreda de klagomål som ingivits av Anca Mocanu och Marin Stoica enligt den formella aspekten av artikel 2 och 3 i konventionen, i den mån som dessa klagomål avser den brottsutredning som genomfördes i föreliggande mål efter konventionens ikraftträdande för Rumäniens del,

2. avslå, med sexton röster mot en, regeringens invändning rörande att inhemska rättsmedel inte uttömts i fråga om de enskilda klagandena,

3. avslå, med fjorton röster mot tre, regeringens invändning rörande att Marin Stoicas klagomål ingavs för sent,

4. fastslå, med sexton röster mot en, att det har skett en kränkning av artikel 2 i konventionen i dess formella aspekt i fråga om Anca Mocanu,

5. fastslå, med fjorton röster för tre, att det har skett en kränkning av artikel 3 i konventionen i dess formella aspekt i fråga om Marin Stoica,

6. enhälligt fastslå att det har skett en kränkning av artikel 6.1 i konventionen i fråga om klagandeorganisationen,

7. fastslå, med sexton röster mot en, att svarandestaten inom tre månader ska betala Anca Mocanu 30 000 EUR (trettiotusen euro) plus eventuell skatt, för ideell skada, att omvandlas till svarandestatens valuta till den kurs som gäller på avräkningsdagen,

8. fastslå, med fjorton röster mot tre, att svarandestaten inom tre månader ska betala Marin Stoica 15 000 EUR (femtontusen euro) plus eventuell skatt, för ideell skada, att omvandlas till svarandestatens valuta till den kurs som gäller på avräkningsdagen,

9. enhälligt fastslå att svarandestaten inom tre månader ska betala klagandena 2 200 EUR (tvåtusentvåhundra euro) plus eventuell skatt, för de kostnader och utgifter som uppstått för Anca Mocanu och klagandeorganisationen, svarande mot ansökning nr 10865/09 och 45886/07,

10. fastslå, med sexton röster mot en, att svarandestaten inom tre månader ska betala klaganden 9 868,92 EUR (niotusenåttahundrasextioåtta euro och nittiotvå cent) plus eventuell skatt, för de kostnader och utgifter som uppstått för Marin Stoica (ansökan nr 32431/08), att betalas direkt till D.O. Hatneanu,

11. enhälligt fastslå att enkel ränta motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden plus tre procentenheter ska betalas på ovanstående belopp från den dag då ovannämnda tre månader löpt ut till avräkningsdagen,

12. enhälligt avslå återstoden av de klagandes anspråk på skälig gottgörelse.

Utarbetat på engelska, och meddelat vid en offentlig förhandling i Mänskliga rättigheter-byggnaden i Strasbourg den 17 september 2014.

              Johan CallewaertDean Spielmann
              Biträdande justitiesekreterarePresident

I enlighet med artikel 45.2 i konventionen och regel 74.2 i domstolsreglerna har följande separata yttranden bifogats denna dom:

– Domare Pinto de Albuquerques instämmande yttrande, till vilket domare Vučinić anslöt sig,

– Domare Silvis’ delvis skiljaktiga mening, till vilken domare Streteanu anslöt sig,

– Domare Wojtyczeks delvis skiljaktiga mening.

D.S.
J.C.

DOMARE PINTO DE ALBUQUERQUES INSTÄMMANDE YTTRANDE, TILL VILKET DOMARE VUČINIĆ ANSLÖT SIG

1. Huvudfrågan i målet Anca Mocanu m.fl. är preskriptionsreglernas tillämplighet på de händelser som ägde rum under övergångsperioden till demokrati i Rumänien, och mer specifikt de händelser som ägde rum i Bukarest i juni 1990. Jag har accepterat den tidsmässiga behörigheten hos Europadomstolen för mänskliga rättigheter (”domstolen”), liksom det faktum att regeringens invändningar avseende icke-uttömmande av inhemska rättsmedel och Marin Stoicas senfärdighet att inge sin ansökan var ogrundade, och jag instämmer även i den stora kammarens kritik av tillkortakommandena i det nationella förfarandet avseende Velicu-Valentin Mocanus död, det olaga frihetsberövandet och tortyren av Marin Stoica samt den skada som vållades klagandeorganisationen genom plundringen av dess högkvarter och det olagliga beslagtagandet av dess egendom och dokument[1].

Ändamålet med detta yttrande är begränsat till påståendet att lagföringen av de massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna som skedde i Rumänien under övergångsperioden till demokratin, inklusive dem som ägde rum i juni 1990, inte är ​​preskriberad, och dessa kränkningar ska därför fortsätta att utredas, vederbörligen lagföras och leda till bestraffning i enlighet med bestämmelserna i folkrätten och nationell lagstiftning. Med andra ord är avsikten med detta yttrande att klargöra de i viss mån återhållsamma ordalag som användes av den stora kammaren i punkt 346 och 347 i domen.

Preskriptionsreglernas beskaffenhet i straffrätten

2. Preskriptionen blockerar åtal och fällande dom mot en påstådd brottsling, och om han eller hon har blivit dömd i sista instans, avtjänandet av hans eller hennes straff. Den är inte ett rent formellt försvar, såsom det skulle kunna förefalla vid första anblicken. Eftersom den fastslås med samma kraft tillsammans med villkoren för förekomst av ett brott, är den materiella karaktären hos brottets brottsrekvisit gemensam, med den logiska följden att artikel 7 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (”konventionen”) är fullt tillämplig, inklusive den snäva tolkningen av preskription, förbudet mot dess retroaktiva tillämpning till nackdel för den tilltalade samt dess retroaktiva tillämpning till hans eller hennes fördel. Med andra ord har preskription i konventionens sammanhang en blandad karaktär, i och med att den på samma gång är både formell och materiell[2].

3. I princip skulle endast ett rent vedergällande straffrättsligt system, vilket eftersträvar gottgörelse för förövarens brottsliga handling till varje pris, utesluta preskription, varvid den motsatta lösningen skulle gynnas av ett straffrättsligt system baserat på positiv specialprevention (det vill säga förövarens återförande i samhället), vilket syftar till att förbereda förövaren på ett laglydigt liv i samhället efter frigivningen[3]. Bestraffning av förövaren många år efter brottet, när den påstådda förövarens personliga omständigheter har ändrats, är kontraproduktiv i fråga om att förbereda förövaren inför ett laglydigt liv i samhället. Dessutom är försenad bestraffning av den påstådda förövaren i sig oförenlig med strävan efter negativ specialprevention (det vill säga oskadliggörande av förövaren), vilken är avsedd att undvika framtida lagbrott från den dömda personens sida, genom att hålla honom eller henne borta från samhället. Därtill har det ingen avskräckande effekt på eventuella framtida förövare och i synnerhet ingen inverkan på förstärkningen av den sociala styrkan i den överträdda normen. Den avskräckande effekten av straff inte bara minskar med tiden – den försvinner. Alltså berättigar varken positiv allmän prevention (det vill säga förstärkning av den överträdda normen), vilken syftar till att förstärka den sociala acceptansen och efterlevnaden av den överträdda bestämmelsen, eller negativ allmän prevention (det vill säga den avskräckande effekten på eventuella framtida förövare) bestraffning utan preskription.

Om de legitima ändamålen med brottsbestraffning i ett demokratiskt samhälle motsäger själva idén om brott som inte kan preskriberas, går principen om rättssäkerhet, vilken utgör kärnan i varje rättssystem i ett demokratiskt samhälle, ännu längre, och kräver att den påstådda förövaren vid en viss tidpunkt måste lämnas i fred, utan att det eviga hotet om åtal hänger över honom eller henne. Oavsett graden av statligt ansvar för senfärdigheten i en brottsutredning, måste det komma en dag när samhällets krav på en förövare upphör att vara legitima. Annars skulle den påstådda förövaren bli ett rent föremål för den verkställande maktens kraft, offrad på en illusorisk absolut rättvisas altare – en rättvisa som bara återspeglar blint vedergällningsintresse. Varje statligt ingrepp i friheten måste begränsas av principerna om proportionalitet och behov, av vilka principen om minst inkräktande ingrepp är en av konsekvenserna. Evig jakt på en misstänkt går långt bortom denna gräns, och representerar i princip ett oproportionerligt ingrepp i friheten.

Slutligen är åtal och fällande dom mot den påstådda förövaren många år efter de gärningar för vilka han eller hon är anklagad något synnerligen problematiskt utifrån principen om en rättvis rättegång, huvudsakligen med tanke på olösliga praktiska problem avseende bevisningens tillförlitlighet allteftersom tiden går [4]. Dessa bevisproblem påverkar inte bara åtalet utan också möjligheten att bygga upp ett effektivt försvar.

4. Sammanfattningsvis är inte principerna om rättssäkerhet, en rättvis rättegång och återförande i samhället av förövare som dömts till straffrättsliga påföljder förenliga med åtal och bestraffning för brott utan tidsbegränsning. Därför ska åtal och bestraffning för brott ske inom rimliga tidsgränser. I fråga om slutliga domar gäller ovanstående principer om rättssäkerhet och återförande i samhället av förövare som dömts till straffrättsliga påföljder. Därför ska straffrättsliga påföljder avtjänas inom rimlig tid efter att en lagakraftvunnen dom har avkunnats. I båda fallen måste tidsfristerna stå i proportion till brottens allvarlighetsgrad.

Uppehåll i en preskriptionstid får naturligtvis göras under den period då ansvarsskyldighet är omöjlig och inget effektivt juridisk rättsmedel är tillgängligt[5]. Vissa formella händelser, såsom underrättelse om anklagelser till en påstådd förövare, kan också innebära uppehåll i preskriptionstiden, med den effekten att den tid som har förflutit inte räknas, utan preskriptionstiden börjar åter löpa från uppehållsdatumet. Hur som helst bör en maximal tidsperiod, oavsett antalet avbrott och uppehåll, föreskrivas i lagen.

Den internationella skyldigheten att bestraffa brott mot mänskligheten utan tidsbegränsning

5. Icke desto mindre kan, mot bakgrund av en bred och nyligen konstaterad samstämmighet, straffbarheten för brott mot mänskligheten utan preskription betraktas som en princip i internationell sedvanerätt som är bindande för alla stater [6]. En sådan princip i internationell straffrätt uttrycktes i artikel 29 av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (1998)[7], vilken följde liknande principer, upprättade genom konventionen om icke-tillämpning av preskriptionsbestämmelser på vissa krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten (1968)[8], den europeiska konventionen om icke-tillämpning av preskriptionsbestämmelser på brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (1974)[9] och FN:s ekonomiska och sociala råds resolution 1158 (XLI), vilken antogs 1966[10].

Efter viss tvekan under 1970- och 1980-talet hade stater i slutet av 1900-talet på bred front anslutit sig till principen om icke-preskription för folkmord och brott mot mänskligheten[11]. Ingen sådan begränsning föreskrevs för internationella brott i Nürnberg- och Tokyo-stadgarna, samt stadgarna för ad hoc-tribunalerna eller specialdomstolen för Sierra Leone. Föregångaren till Rombestämmelsen var artikel II.5 i det styrande rådets lag nr 10, vilken uttryckligen framhöll: ”den tilltalade ska inte vara berättigad till någon preskription avseende perioden från den 30 januari 1933 till den 1 juli 1945”[12]. På senare år har staters praxis bekräftat det val som träffades i Rom, eftersom liknande bestämmelser ingick i artikel 17.1 i UNTAET-förordningen 2000/15[13], artikel 17.d i stadgan för den irakiska specialtribunalen (2003)[14] samt artikel 4 och 5 i lagen om upprättande av Kambodjas specialdomstol för att väcka åtal mot personer som begick brott under Demokratiska Kampucheas tid (2004)[15].

6. Den resulterande principen har dubbla konsekvenser: För det första har stater en plikt att samarbeta med internationella och blandade domstolar, särskilt med Internationella brottmålsdomstolen, angående åtal för dessa brott, och kan inte åberopa nationell lagstiftning om preskription för att blockera överlämnande till internationella och blandade domstolar eller neka en begäran om assistans till dem[16]. För det andra har stater en ytterligare skyldighet att från sin nationella lagstiftning avlägsna varje system för lagstadgade preskriptionstider som är oförenligt med regeln om icke-preskription för folkmord, brott mot mänskligheten och vissa krigsförbrytelser[17]. Stater ska göra sitt yttersta för att anpassa sina nationella rättssystem till sina internationella skyldigheter, och kan inte gömma sig bakom det förstnämnda för att nonchalera det sistnämnda.

7. Stater har intagit en mer reserverad ståndpunkt i den mycket omdebatterade frågan om principen att inte tillämpa preskription för tortyr. Det beror inte bara på överväganden baserade på viktningen av principerna om rättssäkerhet och en rättvis rättegång samt ändamålen med bestraffning mot behovet av en fast kriminalpolitik med ansvarsutkrävande för tortyr, utan också på de osäkra begreppsgränserna för tortyr, särskilt i jämförelse med begreppen omänsklig och förnedrande misshandel. Även om det är oomtvistat att det finns en allmän samstämmighet om kriminaliseringen av tortyr har det ännu inte etablerats inom folkrätten att åtal och bestraffning för detta brott inte får vara föremål för preskription. Endast artikel 8.2 i den arabiska stadgan om mänskliga rättigheter (2004) föreskriver en sådan princip. Princip 6 i de grundläggande principerna och riktlinjerna för rätten till rättsmedel och gottgörelse för offer för grova kränkningar av internationell människorättslagstiftning och allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt, antagna genom generalförsamlingens resolution 60/147 den 16 december 2005, fastslår: ”preskription ska inte gälla grova kränkningar av internationell människorättslagstiftning och allvarliga kränkningar av internationella humanitär rätt vilka utgör brott enligt folkrätten”, vilket skulle kunna innefatta tortyr. Kommittén mot tortyr (CAT) betonar upprepade gånger att tortyr, i enlighet med konventionen mot tortyr[18], inte ska vara föremål för någon preskriptionstid[19]. Samma ståndpunkt intas av Kommittén för mänskliga rättigheter (UNHRC)[20]. FN:s särskilda rapportör om främjande och skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i kampen mot terrorismen (2010)[21], FN:s särskilda rapportör om tortyr (2009)[22] och FN:s oberoende expert för att uppdatera principerna för att bekämpa straffrihet (2005)[23] delar samma ståndpunkt. Bland forskare har icke-preskription för tortyr fått stöd, exempelvis genom princip 7 i Brysselprinciperna mot straffrihet och för internationell rättvisa, som antogs av ”Brysselgruppen för internationell rättvisa” (2002), och princip 6 i Princetonprinciperna om universell domstolsbehörighet (2001)[24].

I det europeiska och amerikanska rättsområdet har dessa icke-bindande instrument förstärkts genom domar i regionala internationella människorättsdomstolar. Både domstolens domar[25] och de i den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter[26] har upprepat att brottmålsförfaranden och domar i tortyrmål inte ska omfattas av preskription. Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) avgav också ett yttrande med den innebörden[27]. Med hänsyn till dessa rättsliga prejudikat och ovannämnda bestämmelse i den arabiska stadgan om mänskliga rättigheter kan principen om icke-preskription för tortyr sägas ha utkristalliserats till en internationell fördragsförpliktelse i tre regionala system, det vill säga det arabiska, det europeiska och det amerikanska, men utan att ännu ha uppnått den rättsliga styrkan för internationell sedvanerätt[28].

De nationella myndigheternas tillämpning av straffrätten

8. Svarandestaten accepterar att brotten i fråga om dödsskjutningen av Velicu-Valentin Mocanu inte är föremål för preskription, i enlighet med artikel 121.2.b i den rumänska strafflagen: ”preskription eliminerar inte ansvar för de brott som anges i artikel 174–176 i strafflagen eller avsiktliga brott som leder till att offret avlider.”[29] Dessutom motsätter den sig inte kammarens slutsatser avseende handläggningstiden för det förfarande som inleddes av klagandeorganisationen som målsägande.[30]

9. Liksom många andra före honom klagade Marin Stoica år 2001 med anledning av de brott han utsattes för. I linje med vad som framfördes av åklagarmyndigheten vid Bukarests distriktsdomstol hävdade svarandestaten att hans klagomål preskriberades den 16 juni 1998 (det vill säga en preskriptionstid av åtta år för mordförsök), den 16 juni 1995 (fem år för brottet otillåtet agerande) och den 16 juni 1998 (åtta år för grov stöld). Denna inlaga är inte övertygande.

De nationella rätts- och åklagarmyndigheterna instämde inte i den rättsliga klassificeringen av de olika repressiva handlingar som ägde rum i juni 1990, vilka gavs mycket olika rättsliga klassificeringar av de olika nationella myndigheter som ansvarade för utredningen, såsom uppvigling, sabotage, propaganda för krig, folkmord, anstiftan till eller deltagande i olagligt dödande under försvårande omständigheter, omänsklig behandling, tortyr, obehörigt förtryck, utpressning, maktmissbruk mot allmänintresset medförande allvarliga konsekvenser, väpnat rån, olaga frihetsberövande, otillåtet agerande, kränkande efterforskning, maktmissbruk mot privata intressen, misshandel, vållande av kroppsskada, grov misshandel, förstörelse av egendom, stöld, bostadsinbrott, myndighetsmissbruk och våldtäkt med mera (se punkt 83, 91, 106, 108, 113, 115, 126, 137, 147, 150, 156–159 och 167 i domen).

I Marin Stoicas specifika fall fanns det ingenting som hindrade att de brott han hade utsatts för utreddes inom rimlig tid, eftersom staten hade all bevisning som fordrades för att identifiera honom som ett av offren för de brutala händelserna i tv-husets källare[31]. Därtill angav varken domen den 9 mars 2011 eller beslutet den 17 juni 2009 att lägga ned förfarandet om tidsbegränsningen för åtal hade löpt ut innan eller efter att hans klagomål hade ingivits. Framför allt: trots att man avslog Marin Stoicas överklagande, avgjorde inte domen den 9 mars 2011 ens definitionen eller tillämpligheten av det allvarligaste brott som tillskrevs de anklagade, nämligen omänsklig behandling (artikel 358 i den rumänska strafflagen), vilket icke desto mindre var föremål för beslutet den 17 juni 2009 att lägga ned förfarandet och beslutet den 29 april 2008 om avsaknad av domstolsbehörighet.

Slutligen motsägs den faktiska verkligheten rent ut i beslutet den 17 juni 2009 att lägga ned förfarandet på grund av att de väsentliga brottsrekvisiten för brottet omänsklig behandling inte hade varit vid handen i detta fall eftersom säkerhetsstyrkornas och gruvarbetarnas fiender, nämligen demonstranterna, oskadliggjordes eller neutraliserades redan den 14 juni 1990 (se punkt 161 i domen) (se punkt 60–72 och 347 i domen). Dessa otillåtliga motsägelser och försummelser kräver en granskning av målet mot bakgrund av svarandestatens internationella skyldigheter.

Bedömningen av sakförhållandena enligt folkrätten

10. Tillslaget mot det rumänska civilsamhället mellan den 13 och 15 juni 1990 var vilt och barbariskt, med följden att många demonstranter, förbipasserande och boende i Bukarest avled eller misshandlades svårt. Ungefär 100 personer avled under händelserna och mer än en tusen utsattes för grov misshandel (se punkt 142 och 143 i domen). Dessa fakta angavs även i beslutet från åklagarmyndigheten den 17 juni 2009, vari utförligt beskrivs ”extremt grymma gärningar”, med ”med urskillningslöst våld mot demonstranter och Bukarestbor som helt saknade koppling till demonstrationerna” och ”demonstranter som attackerades brutalt” (se punkt 63 och 154 i domen). Inslaget av massmord, tortyr, förföljelse och omänskliga handlingar mot civila offer föreligger i det aktuella fallet[32].

11. Klaganden Marin Stoica attackerades utan någon motivering och led svåra skador, vilket framgår av de medicinska rapporter som bifogades ärendet. De hänvisar till en nedsättning av adaptiv förmåga med 72 % och en total förlust av arbetsförmåga, på grund av en ”förvärrad övergripande nedsättning”. Dessa skador tillfogades av väpnade företrädare för svarandestaten, med deltagande av den dåvarande direktören för den statliga tv-stationen samt poliser och militärer (se punkt 50 i domen). Denna händelse, som inbegriper Marin Stoica, passar in i ett mönster av mer än tusen civila offer för organiserat statsförtryck utfört av ”blandade team” av civila och militärer (se punkt 63 i domen)[33]. Samma slutsats gäller för dödandet av Velicu-Valentin Mocanu och plundringen av klagandeorganisationens kontor, den brutala misshandeln av dess ledare och det olagliga beslagtagandet av dess egendom och dokument (se punkt 64 och 65 i domen).

12. I själva verket organiserade den rumänska regeringen noggrant och genomförde grundligt en politik av förtryck mot demonstranterna och oppositionella som krävde politiska reformer 1990. Förtryckets brutalitet har understrukits både i nationella beslut och av domstolen (”stormade brutalt”, ”slående blint omkring sig”, ”greps ... brutalt”, ”attackerade brutalt”, ”våld och angrepp av psykologisk, fysisk och sexuell beskaffenhet”; se punkt 37, 39, 50, 75 och 81 i domen)[34]. Denna repressiva politik inbegrep polisen, armén och mobiliserade civila, och utfördes medelst stridsvagnar och tung ammunition, trots att demonstrationerna genomfördes för fredliga politiska ändamål (se punkt 27 i domen)[35]. Mobiliseringen samt transporten till och inhysningen i Bukarest av 5 000 gruvarbetare och andra arbetare, beväpnade med yxor, kedjor, påkar och metallkablar, var i sig den centrala delen av denna plan (se punkt 34, 36, 58, 78 och 110 i domen). Inslaget av en utbredd och systematisk repressiv statlig politik är tydligt närvarande i det granskade målet[36].

13. Det mest avgörande av allt är att detta förtryck, inbegripande en så stor mängd mänskliga och materiella resurser, förbereddes och ”planerades” under möten med deltagande av landets högsta statliga tjänstemän (se punkt 33–36 i domen). Dessa tjänstemän fattade beslutet att införa en politik syftande till att kväsa oppositionen till varje pris, och utförde den kallblodigt. Den barbariska attacken på civila som följde hade inte bara förutsetts av dem som hade dragit upp den repressiva politiken, utan var avsedd att uppnå den dåvarande styrande elitens politiska syften och att trygga dess överlevnad. Förekomsten av ett subjektivt element i brotten mot mänskligheten kan inte ifrågasättas i föreliggande mål[37].

14. Oavsett deras juridiska klassificering i nationell lagstiftning vid den aktuella tidpunkten utgör de händelser som anges ovan massiva kränkningar av rätten till liv, rätten till fysisk och sexuell integritet, rätten till egendom och andra grundläggande mänskliga rättigheter för de rumänska medborgare och juridiska personer som var offer för en statlig förtryckarpolitik mot politiska motståndare till den dåvarande regeringen. I juridisk terminologi har dessa fakta endast en beteckning. Händelserna i juni 1990 utgör ett brott mot mänskligheten, vilket begicks som en del i en utbredd och systematisk attack riktad mot en civilbefolkning.

Svarandestatens internationella skyldigheter

15. Den 7 juli 2009 bekräftade högsta kassationsdomstolen, i en exemplarisk demonstration av engagemang för rättsstaten, ett beslut om tillämpningen av artikel 358 i den rumänska strafflagen om en politisk motståndares gripande och död 1948 för den totalitära regimens hand, där man tolkade ”omänsklig behandling” som ”behandling som är svår att uthärda fysiskt och är förödmjukande”. Samma engagemang måste visas i föreliggande mål, där de utredda sakför­hållandena är mycket allvarligare, och svarandestaten har ännu inte fullgjort sina internationella skyldigheter[38].

16. Rumänien ratificerade den 15 september 1969 konventionen om icke-tillämpning av preskriptionsbestämmelser på vissa krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, vilken trädde i kraft den 11 november 1970. Alltså hade Rumänien vid tidpunkten för sakförhållandena i föreliggande mål en internationell skyldighet att inte tillämpa preskription för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten[39]. Denna skyldighet förstärktes av de formella skyldigheter som härrörde från artikel 2 och 3 i konventionen, efter dess ikraftträdande i Rumänien.

17. Det handlar nu om att korrekt fastställa de faktiska omständigheterna i målet i straffrättsliga termer, vilket de högsta nationella rätts- och åklagarmyndigheterna hittills inte lyckats göra. Manipulation av händelsernas rättsliga klassificering, för att göra dem till föremål för preskriptionstider som inte skulle gälla om de hade klassificerats korrekt, omintetgör själva syftet och ändamålet med både artikel 2 och 3 i konventionen och artikel 1 i konventionen om icke-tillämpning av preskriptionsbestämmelser på vissa krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Häri ligger målets kärna. Såsom demonstrerades ovan pekar all bevisning i ärendet på förekomsten av brottsrekvisiten för ett brott mot mänskligheten, begånget av högre tjänstemän inom den rumänska staten, inklusive medlemmar i den dåvarande regeringen och höga militärer. Det är upp till svarandestaten att fullgöra sin internationella skyldighet och att lagföra de ansvariga för det utbredda och systematiska angreppet mot den rumänska civilbefolkningen, och särskilt de personer som begått dessa brott när de innehade sin civila eller militära befattning. Dessutom ska svarandestaten, för att fullt ut hörsamma den stora avdelningens dom, också upprätta en effektiv officiell mekanism för att kompensera offren – och deras familjer – för de massiva människorättskränkningar som inträffade under denna övergångsperiod, med tanke på det betydande antalet pågående ärenden vid domstolen och det stora antalet andra offer för samma händelser[40].

Slutsats

18. Tiden befriar varken den rumänska staten från dess internationella skyldigheter eller de enskilda förövarna från deras straffrättsliga ansvar. De formella skyldigheter som härrör från artikel 2 och 3 i konventionen kräver en rättvis rättegång mot de ansvariga för de brott mot mänskligheten som begicks mot rumänska civila under den invecklade övergångsperioden till demokrati. Även om det är omöjligt att straffa alla förövare av brott mot mänskligheten, är brottmål, särskilt mot dem som innehaft befattningar inom såväl civila myndigheter som militären, en indikation på rättsväsendets mognad och förmåga att ta itu med tidigare misstag, och att samtidigt stärka sin ställning bland medborgare och internationella organisationer. Detta är inte bara en fråga om den rättvisa som måste skipas för Anca Mocanu, vars obeväpnade make dödades utan att ens ha deltagit i demonstrationerna och vars två barn, vid den tiden två månader och två år gamla, inte fick tillfälle att lära känna sin far (se punkt 44 och 135 i domen), för Marin Stoica, helt enkelt en förbipasserande som i det nationella förfarandet omnämns som en part som skadades genom brottet ”omänsklig behandling” för vilket fem högre arméofficerare utreddes och anklagades (se punkt 168 i domen), och sist men inte minst, mot klagandeorganisationen, vars ledare ”brutalt” attackerades, vars kontor vandaliserades och vars egendom och dokument beslagtogs i strid med juridiska formaliteter (se punkt 75–76 i domen). Det är mycket mer än så. Rättvisa måste skipas för alla rumänska medborgare som tvingades uthärda organiserat och omänskligt statsförtryck under svåra övergångstider för att uppnå en till fullo demokratisk politisk regim.

DOMARE SILVIS’ DELVIS SKILJAKTIGA MENING, TILL VILKEN DOMARE STRETEANU ANSLÖT SIG

1. Detta mål avser tillslaget mot de regeringskritiska demonstrationerna från den 13 till 15 juni 1990 i den rumänska huvudstaden, vilket resulterade i flera civila offer, inklusive den första klagandens make, Velicu Valentin Mocanu, som dödades av ett skott avlossat från inrikesministeriets högkvarter. Marin Stoica, den andra klaganden, greps tillsammans med andra personer och misshandlades av uniformerade poliser och civilklädda män i området runt den statliga televisionens högkvarter och i källaren av den byggnaden. Jag instämmer i domens konstaterande av en kränkning av artikel 2 i konventionen i dess formella aspekt i fråga om Anca Mocanu. Det är domstolens etablerade praxis att den formella skyldigheten att utföra en effektiv utredning enligt artikel 2 utgör en separat och autonom plikt för fördragsslutande stater. Det kan därför betraktas som en oberoende skyldighet härledd ur artikel 2, i stånd att förpliktiga staten även om den materiella aspekten av artikel 2 ligger utanför domstolens behörighet, av tidsskäl (se Šilih mot Slovenien [GC], nr 71463/01, punkt 159, 9 april 2009). Emellertid kan jag inte instämma med majoriteten i dess slutsats att klaganden Marin Stoica ingav sin ansökan rörande en formell kränkning av artikel 3 i konventionen i vederbörlig tid.

2. Klaganden Marin Stoica ingav sitt första klagomål på nationell nivå elva år efter att händelserna ägde rum. Den 25 juni 2008, mer än 18 år efter händelserna, ingav klaganden sin ansökan till domstolen i Strasbourg. Med avseende på hans ansökan hade kammaren tidigare ansett att det, precis som det var av största vikt att berörda nationella myndigheter inledde en utredning och vidtog åtgärder så fort de fick reda på påståendena om misshandel, även ankom på berörda personer att uppvisa omsorg och initiativkraft. Alltså fäste kammaren särskild vikt vid att klaganden inte underrättade myndigheterna om sitt klagomål rörande det våld han utsattes för den 13 juni 1990 förrän elva år efter dessa händelser. Även om kammaren kunde acceptera att det i situationer av masskränkningar av grundläggande rättigheter var lämpligt att ta hänsyn till offrens sårbarhet, särskilt en eventuell oförmåga att inge klagomål av rädsla för repressalier, fann den inget övertygande argument som kunde motivera klagandens passivitet och beslut att vänta i elva år innan han ingav sitt klagomål till de berörda myndigheterna. Följaktligen drog kammaren slutsatsen att det inte hade skett någon kränkning av artikel 3 i konventionen i dess formella aspekt. Den stora kammaren anser däremot att klagandens sårbarhet och hans känsla av maktlöshet, som han delade med många andra offer som i likhet med honom väntade i många år innan de ingav brottsanmälningar, utgör en rimlig och godtagbar förklaring till hans inaktivitet från 1990 till 2001.

3. Om tiden är viktig för att lösa problemen i ett fall är klaganden skyldig att se till att hans eller hennes krav framförs till domstolen med erforderlig skyndsamhet för att säkerställa att de kan hanteras korrekt och rättvist (se Varnava m.fl., som anförs av domstolen, punkt 160). Detta gäller särskilt klagomål avseende skyldigheter enligt konventionen att utreda vissa händelser. Eftersom bevisningen kan försämras med tiden, påverkar tiden dels fullgörandet av statens skyldighet att utreda, dels meningsfullheten och effektiviteten av domstolens egen granskning av fallet. Jag delar inte åsikten att om det i efterhand blir sannolikt att ett klagomåls senfärdighet inte har lett till en försämring i kvaliteten av domstolens utredning, detta skulle ursäkta underlåtenheten att uppvisa omsorg i ingivandet av ett klagomål i vederbörlig tid.

4. I ett antal mål har domstolen avvisat ansökningar som lämnats in för sent på grund av alltför stor eller omotiverad fördröjning från klagandenas sida efter att de hade, eller borde ha, blivit medvetna om att ingen utredning hade inletts eller att utredningen hade avstannat eller blivit ineffektiv, och att det inte i någon av dessa situationer fanns någon omedelbar, realistisk utsikt om att en effektiv utredning skulle äga rum i framtiden (se bland annat Narin mot Turkiet, som anförs av domstolen, punkt 51; Aydinlar m.fl. mot Turkiet (beslut), nr 3575/05, 9 mars 2010; och beslutet i Frandes, som anförs av domstolen, punkt 18–23). Domstolen accepterar att det finns bevis för att klaganden höll reda på utvecklingen i brottsutredningen före den 18 juni 2001.

5. Det är begripligt att klaganden efter händelserna i juni 1990 var i ett sådant tillstånd av ångest att han inledningsvis var rädd för de förtryckande myndigheterna. Emellertid var den anledning som gavs för att inte inge klagomål på nationell nivå under ett antal år efter 1994, det vill säga när Rumänien redan hade blivit part i konventionen, en avsaknad av tilltro till de pågående utredningarnas effektivitet. Denna situation borde normalt ha inneburit början på sexmånadersperioden för att inge ett klagomål till domstolen. En klagande måste bli aktiv så fort det står klart att ingen effektiv utredning kommer att tillhandahållas, med andra ord så fort det blir uppenbart att svarandestaten inte kommer att fullgöra sin skyldighet enligt konventionen (se Chiragov m.fl. mot Armenien (beslut) [GC], nr 13216/05, punkt 136, 14 december 2011, och Sargsyan mot Azerbajdzjan (beslut) [GC], nr 40167/06, punkt 135, 14 december 2011, båda med hänvisning till Varnava m.fl., som anförs av domstolen, punkt 161). Jag finner det svårt att förstå att domstolen endast kan komma fram till att klaganden, med avseende på de exceptionella omständigheterna i fråga, befann sig i en situation där det var inte orimligt för honom att invänta utveckling som hade kunnat besvara avgörande faktiska och juridiska frågor. En sådan slutsats förefaller knappast förenlig med den omsorg som åligger klaganden; inte heller främjar den en meningsfull och effektiv granskning av sådana mål från domstolens sida.

DOMARE WOJTYCZEKS DELVIS SKILJAKTIGA MENING

(Översättning)

1. Jag delar inte majoritetens åsikt att domstolen har tidsmässig behörighet att utreda klagomålen enligt den formella aspekten av artikel 2 och 3 i konventionen. Enligt min uppfattning hamnar dessa två klagomål utanför konventionens tidsmässiga tillämpningsområde, och den del av ansökan som bygger på dessa två artiklar borde ha avvisats av detta skäl. Följaktligen är det inte nödvändigt att avvisa eller ens utreda regeringens invändningar. Eftersom artikel 2 och 3 i konventionen inte är tillämpliga i detta fall kunde inte svarandestaten ha brutit mot dessa bestämmelser. Dessutom finns det, då det inte förekommit någon kränkning av konventionen, inget behov av att bevilja ersättning i detta avseende.

2. Jag betvivlar inte att sakför­hållandena så som de fastställts av domstolen i föreliggande mål representerar mycket allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, och att dessa kränkningar inte under några omständigheter får passera obestraffade. Åtal av de ansvariga är inte endast en moralisk plikt, utan även en rättslig skyldighet enligt nationell lagstiftning. Dessutom noterar jag att Rumänien ratificerade den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter den 9 december 1974. De olika klagomål som framförts omfattas av denna konventions tidsmässiga tillämpningsområde. Även om Europadomstolen inte har behörighet att säkerställa efterlevnaden av denna pakt, och inte heller att uttala sig om eventuella överträdelser av dess bestämmelser, kan man dock i ett separat yttrande påpeka att de sakför­hållanden som konstaterats i förevarande mål utgör en kränkning av de skyldigheter som följer av den. Emellertid kan inte dessa olika folkrättsliga regler i sig utsträcka konventionens tidsmässiga tillämpningsområde för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

3. Jag redogjorde för min ståndpunkt rörande konventionens tidsmässiga tillämpningsområde i mitt separata yttrande, vilket bifogades den dom som meddelades av den stora kammaren i målet Janowiec m.fl. mot Ryssland ([GC], nr 55508/07 och 29520/09, 21 oktober 2013). Jag står fast vid min ståndpunkt, och även mitt instämmande i de tankar som uttrycks i det avvikande yttrandet från domarna Bratza och Türmen, vilka bifogades domen i Šilih mot Slovenien [GC] (nr 71463/01, 9 april 2009). I föreliggande mål skulle jag vilja framföra några ytterligare klargöranden i denna fråga.

4. Enligt min uppfattning kräver en exakt analys att en distinktion görs mellan två begrepp: den tidsmässiga omfattningen av ett fördrag (med andra ord dess tidsmässiga tillämpningsområde) och den tidsmässiga behörigheten hos det organ som ansvarar för att verifiera efterlevnaden av det. Den tidsmässiga omfattningen av ett fördrag är en fråga om materiell rätt, medan omfattningen av ett internationellt organs tidsmässiga behörighet styrs av behörighetsreglerna. En internationell domstols tidsmässiga behörighet sammanfaller inte nödvändigtvis med den tidsmässiga omfattningen av det fördrag som den ska tillämpa. En lagregel som specificerar omfattningen av en internationell domstols behörighet kan faktiskt inskränka denna behörighet med avseende på händelser som inträffat inom det tidsmässiga tillämpningsområdet av det fördrag vars efterlevnad den ska verifiera. Det vore riktigare att i punkt nr 1 av de operativa bestämmelserna hänvisa till konventionens tidsmässiga omfattning.

5. Domstolen har vid ett flertal tillfällen med rätta bekräftat att konventionen inte befinner sig i ett juridiskt vakuum, och att den måste tolkas inom ramen för andra folkrättsliga regler. De olika regler som utgör det yttre sammanhanget för tolkning av ett fördrag har inte alltid samma vikt, eller samma roll i det folkrättsliga systemet. I själva verket intar traktaträttens regler en särställning, eftersom de är metareglerande till sin karaktär och garanterar folkrättens samstämmighet. Innan man i detta fall åberopar de materiella regler som gäller vid tolkningen och tillämpningen av konventionen, bör vederbörlig hänsyn först tas till de olika metaregler som styr fördrag, särskilt de som rör deras ikraftträdande, deras bindande verkan, deras tolkning, deras tillämpning och konventionens tidsmässiga och territoriella omfattning.

Huvudreglerna inom traktaträtten kodifierades i Wienkonventionen om traktaträtten. Även om detta fördrag som sådant inte gäller skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, kodifierar det de regler inom internationell sedvanerätt som är tillämpliga i detta mål. Artikel 28 i Wienkonventionen anger principen att fördrag inte har retroaktiv verkan med följande formulering (i svensk översättning enligt ): ”Såvida icke en annan avsikt framgår av traktaten eller har fastställts på annat sätt, binder dess bestämmelser icke en part med avseende på någon handling eller händelse som ägde rum före dagen för traktatens ikraftträdande för denna part eller på någon situation som hade upphört vid denna tidpunkt.” Även om fördrags icke-retroaktiva verkan inte är en absolut princip, måste parternas önskemål att ge en konventionsregel retroaktiv verkan uttryckas med tillräcklig tydlighet. Dessutom måste det betonas att den exakta betydelsen av principen att en lag inte ska tillämpas retroaktivt kan vara öppen för diskussion, och att det inte alltid är lätt att i praktiken tillämpa den regel som anges i Wienkonventionens artikel 28.

6. Domstolen har uttryckligen erkänt principen att konventionen inte har retroaktiv verkan, och har konsekvent tillämpat den under många år. Det fanns inledningsvis ingen tvekan om att konventionen inte kunde införa en skyldighet att genomföra en utredning av händelser som inträffat före dess ikraftträdande för svarandestatens del. Domstolen bekräftade denna rättspraxis i fråga om Rumänien i målet Moldovan m.fl. samt Rostaş m.fl. mot Rumänien ((beslut), nr 41138/98 och 64320/01, 13 mars 2001). Den hållningen förändrades fullständigt med den ovan anförda Šilih-domen. I denna dom accepteras delvis konventionens retroaktiva tillämpning för händelser som ägt rum innan den ratificerades av svarandestaten, genom ett fastslående av principen att konventionen, med förbehåll för vissa förhållanden, stipulerar en skyldighet att utreda sådana händelser.

Här bör vi i förbigående notera domstolens beslut i målet Bălăşoiu mot Rumänien (nr 37424/97, 2 september 2003). Den hållning som intogs var ett avsteg från väletablerad praxis, men inga skäl angavs för det och beslutet i fråga innebar inte någon allmän regel på detta område. Därefter följdes den regel som förbjuder retroaktiv verkan, och den fastställdes i andra mål som granskades av domstolen före den 9 april 2009.

I detta sammanhang är det uppenbart att domstolens konsekventa praxis, som bibehölls fram till Šilih-domen, gav staterna legitima förväntningar om definitionen av konventionens tidsmässiga omfattning. Denna konsekvens i rättspraxis skapade en situation i relationerna mellan de höga fördragsslutande parterna och domstolen som var jämförbar med, om än i viss mån olik, de förväntningar som skyddas i mellanstatliga relationer enligt principen om estoppel. De stater som ratificerade konventionen före Šilih-domen gjorde det med beaktande av att de inte skulle behöva stå till svars för brott som begåtts innan konventionen trädde i kraft för deras del, och att konventionen inte ålade dem en skyldighet att utreda händelser som inträffat före detta datum. Detta var fallet exempelvis för Rumänien, som ratificerade konventionen den 20 juni 1994. Konventionsstaterna kunde följaktligen utarbeta åtgärder för att säkerställa skyddet av de mänskliga rättigheterna, bland annat genom att bestämma prioriteringar och tilldela erforderliga resurser. Fram till Šilih-domen var det omöjligt för de höga fördragsslutande parterna att förutse att de kunde hållas ansvariga för handlingar och försummelser avseende utredningar av händelser som inträffat före konventionens ikraftträdande för deras del. Šilih-domen ledde till en situation där staternas blev ansvariga för handlingar och försummelser som hade ansetts hamna utanför konventionens tidsmässiga tillämpningsområde så som det tolkades och tillämpades vid tidpunkten för dessa handlingar och försummelser.

7. Anhängarna av en hållning som medger undantag från principen att konventionen inte har retroaktiv verkan understryker behovet av en föränderlig tolkning av konventionen på ett sätt som successivt utvidgar skyddet av de mänskliga rättigheterna. Emellertid är frågan om vad skyddade rättigheter innehåller något helt annat än deras tidsmässiga omfattning. På samma sätt kan inte en bred tolkning av innehållet i skyddade rättigheter jämföras med utvidgning bakåt i tiden av skyddet för dessa rättigheter. Förändringar av ett fördrags tidsmässiga omfattning genom rättspraxis i syfte att ge det retroaktiv verkan får allvarliga konsekvenser för folkrättens effektivitet.

Principen om lagreglers icke-retroaktivitet är en väsentlig garanti för rättssäkerheten och en grundläggande förutsättning för tilltron till lagen och för en rationell politik för skydd av de mänskliga rättigheterna. Vi måste avvisa idén att rättssäkerhetsskyddet inom folkrätten bara ska tjäna individer, inte stater. Ett effektivt skydd av de mänskliga rättigheterna i Europa kräver en miniminivå av tillit i relationen mellan stater och de internationella organ som ansvarar för att genomföra fördragen på detta område. Det kräver även lojalitet från dessa organ. Att ge ett fördrag retroaktivitet med hjälp av rättspraxis, efter flera decenniers väletablerade praxis som upprätthållit principen att fördraget inte ska tillämpas retroaktivt, kan undergräva det förtroende som är nödvändigt för att detta internationella instrument ska fungera effektivt. Stater vilkas gärningar eller försummelser vid den berörda tidpunkten inte betraktades som stridande mot konventionen hålls i dag ansvariga för dem. En sådan hållning uppmuntrar inte staterna att respektera folkrätten. Det väcker även frågan om den internationella domstolens legitimitet, genom att det öppnar för – den legitima – kritiken att den utövar rättslig aktivism.

8. Det bör tilläggas att den ståndpunkt som intogs i Šilih-domen aldrig har förklarats, eller motiverats, utifrån traktaträttens regler. Denna praxis bidrar till fragmentering av folkrätten, vilket har kritiserats av juridiskt sakkunniga. Vidare avser inte denna fragmentering materiell rätt, utan gäller de grundläggande metareglerna inom folkrätten och kan leda till utveckling av system som avviker från den allmängiltiga traktaträtten.

Dessutom är de kriterier som upprättades i den domen inte tydliga, vilket helt riktigt påpekades av domare Lorenzen i hans instämmande yttrande till Šilih-domen. Dessutom gjorde (den ovan anförda) Janowiec-domen ingenting för att klargöra dem. Under dessa omständigheter är det ofta svårt att förvissa sig om huruvida händelser som ägde rum före konventionens ikraftträdande för en stats del ger upphov till en skyldighet att utreda och åtala. Det orsakar en situation av rättsosäkerhet, både för individer och för stater. Såsom Janowiec-målet visar kan skapandet av överdrivna förhoppningar när det gäller skyddet av mänskliga rättigheter, föranledda av ”otydlighet i lagen”, medföra en urholkning av legitimiteten för hela systemet för människorättsskydd i Europa. Om konventionen ska förbli ett levande och effektivt instrument torde den optimala lösningen på de olika problem som skapades av Šilih-praxisen vara att återgå till en strikt tillämpning av traktaträtten, den främsta förutsättningen för rättssäkerhet och lagens förutsägbarhet. Utan dessa är det svårt att utveckla storskaliga strategier för människorättsskydd i konventionsstaterna.

9. Jag accepterar till fullo idén att artikel 2 och 3 i konventionen innehåller en materiell och en formell aspekt, och att den senare skiljer sig från den förra. Emellertid instämmer jag i domare Bratzas och Türmens uppfattning att den formella aspekten inte kan lösgöras från de gärningar som utgör en kränkning av den materiella delen av artiklarna i fråga (se deras separata yttrande, ovan). Skyldigheten att genomföra en utredning är skild från, men avgörande för och underordnad, det materiella skyddet. De formella skyldigheterna är ett instrument för att genomföra de materiella skyldigheterna. De kan få effekt endast med avseende på händelser som ägt rum efter det datum då konventionen trädde i kraft för svarandestatens del. Faktum är att domstolen är medveten om kopplingen mellan dessa två aspekter av skydd när den framhåller att ”det måste finnas ett äkta samband mellan dödsfallet och konventionens ikraftträdande för svarandestatens del för att de formella skyldigheterna som föreskrivs i artikel 2 ska gälla” (se Šilih, ovan, punkt 163). Om den formella delen vore genuint och till fullo oberoende av den materiella delen, och om skyldigheten att utreda händelser före konventionens ikraftträdande för svarandestatens del inte gav upphov till något problem avseende principen om fördrags icke-retroaktivitet, varför då ange alla dessa reservationer och förteckna de olika villkoren för skyldigheten i fråga?

10. Det är även lämpligt att framhålla att frågan om en kränkning av artikel 6 i konventionen är formulerad i olika ordalag. Många länder accepterar principen att förändringar i processrätten kan gälla pågående förfaranden. De höga fördragsslutande parterna har varit tvungna att tillämpa garantierna i artikel 6 så snart de trädde i kraft, särskilt skyldigheten att respektera kravet på rimlig tidsfrist i de mål som pågick när konventionen trädde i kraft. Tillämpligheten av artikel 6 i föreliggande mål betyder inte på något sätt att den bestämmelsen har retroaktiv verkan. Klagomålen enligt artikel 6 i konventionen kvarstår inom konventionens tidsmässiga omfattning. Jag röstade med majoriteten i denna fråga.

11. Majoriteten betonar att ”brottmålsförfaranden i fall rörande tortyr eller misshandel som tillfogats av statsföreträdare inte borde upphöra på grund av en preskriptionstid, liksom att amnestier och benådningar inte ska tolereras i sådana fall” (se punkt 326 i domen). Jag vill här påpeka en viss inkonsekvens mot ställningstagandena i domarna i målen Janowiec (ovan) och Margus mot Kroatien ([GC], nr 4455/10, 27 maj 2014). I Janowiec-domen – vilken, det bör kommas ihåg, avser krigsförbrytelser – ”betona[de] [domstolen] den grundläggande skillnaden mellan att ha möjlighet att åtala en person för ett allvarligt brott enligt folkrätten när omständigheterna så medger, och att av konventionen tvingas göra det” (se punkt 151) och accepterade idén att tidens gång skulle kunna eliminera skyldigheten att utreda och åtala. I målet Margus intog domstolen en synnerligen nyanserad ståndpunkt i frågan om amnestier, och framhöll att ”[en] växande tendens inom folkrätten är att se sådana amnestier som oacceptabla eftersom de är oförenliga med staternas enhälligt erkända skyldighet att åtala och bestraffa för allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Även om det vore accepterat att amnestier är möjliga under vissa särskilda omständigheter, såsom en försoningsprocess och/eller någon form av ersättning till offren, skulle den amnesti som beviljades klaganden i det aktuella fallet ändå inte vara acceptabel eftersom det inte finns någonting som antyder att det förelåg några sådana omständigheter” (se punkt 139). Jag ser inte hur de åsikter som uttrycks i dessa två sistnämnda domar kan förenas med den ståndpunkt som intogs i föreliggande mål och som angavs ovan. Domstolens exakta ståndpunkt i frågorna om preskription och amnesti återstår sålunda att förklara.

Jag instämmer till fullo i uppfattningen att åtal måste väckas för de brott som begicks av de totalitära och auktoritära regimerna, och att förövarna ska ställas inför rätta. Men jag anser att majoritetens ståndpunkt i detta mål rörande frågan om preskription och amnestier är alltför rigid. Kategorin ”misshandel” omfattar mycket olika gärningar. Legitima överväganden inom rationell straffrättspolitik kan motivera preskription eller amnesti, åtminstone för mindre allvarliga gärningar.

12. Det människorättsskydd som bygger på konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har sina begränsningar och brister. De är beklagliga, men vi måste acceptera dem. Det åligger de höga fördragsslutande parterna att rätta till dem med hjälp av nya fördrag.

[1] Vad avser domstolens tidsmässiga behörighet i fråga om de händelser som ägde rum under övergångsperioden till demokrati i Rumänien hänvisas till Agache m.fl. mot Rumänien, nr 2712/02, punkt 69–73, 20 oktober 2009; Şandru m.fl. mot Rumänien, nr 22465/03, punkt 57–59, 8 december 2009; och Organisationen ”21 december 1989” m.fl. mot Rumänien, nr 33810/07 och 18817/08, punkt 86–88, 24 maj 2011, som baseras på Šilih mot Slovenien [GC], nr 71463/01, punkt 159–163, 9 april 2009. Eftersom konventionen föreskriver formella skyldigheter som är separata och fristående från materiella skyldigheter, blir den logiska konsekvensen att domstolen har tidsmässig behörighet så fort dessa formella skyldigheter har fullgjorts eller borde ha fullgjorts efter det kritiska datumet. Denna rättspraxis är inte ny, med tanke på den princip som etablerats både av den permanenta internationella domstolen i Mavrommatis-koncessionerna i Palestina (1924), PCIJ Series A nr 2, s. 35, och i Sofias och Bulgariens elektricitetsbolag (Belgien mot Bulgarien) (1939), PCIJ Series A/B nr 77, s. 82, och av Internationella domstolens i Rätt till genomfart (Portugal/Indien), ICJ Reports 1960, s. 35 (”Den permanenta domstolen gjorde således åtskillnad mellan de situationer eller sakför­hållanden som utgör källan till den rättighet som åberopades av den ena parten, och de situationer eller sakför­hållanden som är källan till tvisten. Endast de senare ska beaktas vid tillämpning av den deklaration som accepterar domstolens behörighet”), liksom målet om tillämpningen av konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmord (formella invändningar) (1996) ICJ Reports, punkt 34. Därför är Šilih inte så långt från den princip som uttrycks i den allmänna folkrätten. Och liksom i Šilih utgjorde inte Velicu-Valentin Mocanus död, misshandeln av Marin Stoica och plundringen av klagandeorganisationens högkvarter ”källan till tvisten”; i stället var de ”källan till de åberopade rättigheterna” för klagandena, och omfattades därför av denna domstols tidsmässiga behörighet.

[2] Se K.-H.W. mot Tyskland [GC], nr 37201/97, punkt 107–112, ECHR 2001‑II (utdrag); Kononov mot Lettland [GC], nr 36376/04, punkt 228–233, ECHR 2010; och domarna Pinto de Albuquerques och Turkovićs gemensamma delvis skiljaktiga mening, vilken bifogades Matytsina mot Ryssland, nr 58428/10, 27 mars 2014. Bland juridiskt sakkunniga hänvisas till Delmas-Marty, “La responsabilité pénale en échec (prescription, amnistie, immunités)”, i Cassese och Delmas-Marty, Crimes internationaux et juridictions internationales, 2002, s. 617, samt Lambert Abdelgawad och Martin-Chenut, “La prescription en droit international: vers une imprescriptibilité de certains crimes”, i Ruiz Fabri m.fl., La clémence saisie par le droit, 2007, s. 151.

[3] I Vinter m.fl. mot UK [GC], nr 66069/09, 130/10 och 3896/10, punkt 113–118, ECHR 2013, stödde domstolen den internationella samstämmigheten om skyldigheten att återföra fängelsedömda förövare i samhället, vilken baseras bland annat på artikel 10.3 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 5.6 i den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna samt artikel 40.1 i FN:s konvention om barnets rättigheter.

[4] Se Stubbings m.fl. mot UK, 22 oktober 1996, punkt 51, Reports of Judgments and Decisions 1996‑IV, och Brecknell mot UK, nr 32457/04, punkt 69, 27 november 2007.

[5] Artikel 17.2 i deklarationen om skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, vilken antogs genom generalförsamlingens resolution 47/133 den 18 december 1992, och princip 23 i de uppdaterade principerna om skydd och främjande av mänskliga rättigheter genom åtgärder för att bekämpa straffrihet, E/CN.4/2005/102/Add.1, 8 februari 2005.

[6] Se domare Vučinićs och Pinto de Albuquerques yttrande i Perinçek mot Schweiz, nr 27510/08, 17 december 2013. Juridiskt sakkunniga instämmer (se Bourdon, La cour penale internationale, 2000, s. 125, Van den Wyngaert och Dugard, ”Non-applicability of statute of limitations”, i Cassesse m.fl., The Rome Statute of the International Criminal Court, A commentary, 2002, s. 879, samt Lambert Abdelgawad och Martin-Chenut, ”La prescription en droit international: vers une imprescriptibilité de certains crimes”, i Ruiz Fabri m.fl., La clémence saisie par le droit, 2007, s. 120).

[7] Denna stadga antogs den 17 juli 1998 av FN:s befullmäktigade ombuds konferens om inrättandet av en internationell brottmålsdomstol och öppnades för undertecknande samma dag. Den trädde i kraft den 1 juli 2002, undertecknades av Rumänien den 7 juli 1999 och ratificerades av landet den 11 april 2002. För närvarande är 122 stater stadgeparter.

[8] Denna konvention antogs genom generalförsamlingens resolution 2391 (XXIII) den 26 november 1968. Den ratificerades av Rumänien den 15 september 1969 och trädde i kraft den 11 november 1970. För närvarande är 54 stater stadgeparter.

[9] Denna konvention öppnades underskrift den 25 januari 1974 och trädde i kraft den 27 juni 2003. Den undertecknades av Rumänien den 20 november 1997 och ratificerades den 8 juni 2000. För närvarande är 7 stater stadgeparter. Medan FN-konventionen från 1968 föreskrev sin egen retroaktivitet, valdes motsatt upplägg för den europeiska konventionen från 1974 och Romstadgan.

[10] I resolutionen framhölls ”principen att det inte finns någon preskriptionstid för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten” i folkrätten, och alla stater uppmanades ”att vidta alla nödvändiga åtgärder för att hindra tillämpning av preskription för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten”.

[11] Detta gäller även om inte alla så åtminstone vissa krigsförbrytelser. Internationella rödakorskommittén (ICRC) presenterade 2005 en studie om internationell humanitär sedvanerätt (Henckaerts och Doswald-Beck (red.), Customary International Humanitarian Law, 2 volymer, Cambridge University Press & ICRC, 2005). Studien innehåller en lista över sedvanerättsliga regler inom internationell humanitär lagstiftning. Regel 160 lyder: Preskription får inte gälla krigsförbrytelser. I sammanfattningen anges att staters praxis etablerar denna regel som en norm för internationell sedvanerätt, att tillämpas i fråga om krigsförbrytelser i både internationella och icke-internationella väpnade konflikter.

[12] Den franska kassationsdomstolen åberopade samma princip i Fédération nationelle des déportés et internes résistants et patriotes et al. c. Barbie (1984).

[13] Åtal för folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och tortyr är inte föremål för tidsbegränsningar.

[14] Åtal för folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och överträdelser av vissa irakiska lagar som förtecknas i artikel 14 av stadgan begränsas inte av några tidsbegränsningar.

[15] Åtal för folkmord och brott mot mänskligheten är inte föremål för några tidsbegränsningar. Mord, tortyr och religiös förföljelse har en förlängd preskriptionstid av 20 år.

[16] Artikel 93.3 i Romstadgan.

[17] Resolution 2005/81, punkt 4 från kommissionen för mänskliga rättigheter ”bekräftar att folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser enligt Romstadgan inte är föremål för någon preskription och åtal mot personer anklagade för dessa brott är inte föremål för någon immunitet, och uppmanar stater att i enlighet med deras skyldigheter enligt gällande folkrätt avlägsna återstående preskription för sådana brott och att säkerställa, om så föreskrivs av deras skyldigheter enligt folkrätten, att officiella immuniteter med materiellt tillämpningsområde inte omfattar dem.”

[18] Denna konvention antogs genom generalförsamlingens resolution 39/46 den 10 december 1984 och trädde i kraft den 26 juni 1987. Den ratificerades av Rumänien den 18 december 1990. För närvarande är 155 stater stadgeparter.

[19] CAT, Slutsatser och rekommendationer, Turkiet, CAT/C/CR/30/5, 27 maj 2003, punkt 7.c; Slovenien, CAT/C/CR/30/4, 27 maj 2003, punkt 5.b och 6.b; Chile, CAT/C/CR/32/5, 14 maj 2004, punkt 7.f; Danmark, CAT/C/DNK/CO/5, 16 juli 2007, punkt 11; Japan, CAT/C/JPN/CO/1, sektion C; Jordanien, CAT/C/JOR/CO/2, 25 maj 2010, punkt 9; Bulgarien, CAT/C/BGR/CO/4–5, 14 december 2011, punkt 8; Armenien, CAT/C/ARM/CO/3, 6 juli 2012, punkt 10; och allmän kommentar nr 3, 2012, CAT/C/GC/3, punkt 40. 3, 2012, CAT/C/GC/3, punkt 40.

[20] UNHRC, sammanfattande anmärkningar: Ecuador, A/53/40, 15 september 1998, punkt 280 (”tortyr, påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar”); Argentina, CCPR/CO/70/ARG, 15 november 2000, punkt 9 (”grova kränkningar av medborgerliga och politiska rättigheter under militärregim”); Panama, CCPR/C/PAN/CO/3, 17 april 2008, punkt 7 (”brott inbegripande allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter”); och El Salvador, CCPR/C/SLV/CO/6, 18 november 2010, punkt 6 (”tortyr och påtvingat försvinnande … allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter”). Med hänvisning till tortyr och liknande grym, omänsklig och förnedrande behandling, summariskt och godtyckligt dödande, påtvingade försvinnanden och brott mot mänskligheten, intas i UNHRC:s allmänna kommentar nr 31, CCPR/C/2 1/Rev. 1/Add. 13, punkt 18, en mer nyanserad hållning, genom formuleringen att ”även andra hinder för upprättandet av juridiskt ansvar ska avlägsnas, såsom försvar av lydnad mot överordnades order eller orimligt korta preskriptionstider i fall där sådana begränsningar är tillämpliga.”

[21] Betänkande från den särskilda rapportören om främjande och skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i kampen mot terrorismen, uppdrag i Peru, A/HRC/16/51/Add 3, 15 december 2010, punkt 17, 18 och 43.c.

[22] Den särskilda rapportören om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, uppdrag i Republiken Moldavien, A/HRC/10/44/ADU.3, 12 februari 2009, punkt 81, och uppföljning till de lämnade rekommendationerna, A/HRC/19/61/Add.3, 1 mars 2012, punkt 78 och 116.

[23] Främjande och skydd av mänskliga rättigheter, straffrihet – rapport från den oberoende experten för att uppdatera principerna för att bekämpa straffrihet, E/CN.4/2005/102, 18 februari 2005, punkt 47.

[24] I detta sammanhang har rätten till sanning åberopats av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (se ”Study on the right to the truth”, E/CN.4/2006/91) 2006, där man ansåg att ”rätten till sanningen om grova kränkningar av mänskliga rättigheter och allvarliga kränkningar av människorättslagstiftning är en oförytterlig och fristående rättighet” och ”bör betraktas som en okränkbar rättighet och inte vara föremål för begränsningar.” Följaktligen ”[får] amnestier eller liknande åtgärder och begränsningar av rätten att söka information … aldrig användas för att begränsa, neka eller försämra rätten till sanning.”

[25] Se Abdülsamet Yaman mot Turkiet, nr 32446/96, punkt 55, 2 november 2004; Yeter mot Turkiet, nr 33750/03, punkt 70, 13 januari 2009; och İzci mot Turkiet, nr 42606/05, punkt 73, 23 juli 2013.

[26] Se domen i Barrios Altos mot Peru, 14 mars 2001, Serie C, nr 75, punkt 41 (med hänvisning till allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, såsom tortyr, utomrättsliga, summarisk eller godtycklig avrättning och påtvingade försvinnanden),  upprepat gång på gång i domen i Rochela-massakern mot Colombia, 11 maj 2007, Serie C, nr 163, punkt 294; målet Tikona Estrada m.fl. mot Bolivia. Sakfråga, gottgörelser och kostnader. Dom den 27 november 2008. Serie C nr 191, punkt 147; Los Dos Erres-massakern mot Guatemala, dom (formella invändningar, sakfråga, gottgörelser och kostnader) 24 november 2009, punkt 233; målet Anzualdo Castro mot Peru. Formella invändningar, sakfråga, gottgörelser och kostnader. Dom den 22 september 2009. Serie C nr 202, punkt 182; och målet Gomes Lund m.fl. (Guerrilha do Araguaia”) mot Brasilien. Formella invändningar, sakfråga, gottgörelser och kostnader. Dom den 24 november 2010, punkt 172. Denna ståndpunkt stöddes av den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (mål 10480 (El Salvador), rapport den 27 januari 1999, punkt 113 (hänvisande till tortyr, summariska avrättningar och påtvingade försvinnanden).

[27] Se Åklagare mot Furundzija, 16 november 1998, IT-95-17/1‑T, punkt 155 och 157. Överklagandekammarens dom den 21 juli 2000, punkt 111, bekräftade förstainstansrättens resonemang.

[28] Det ska påpekas att begreppet tortyr inte har exakt samma innebörd i dessa tre regionala människorättssystem, vilket gör det ännu svårare att nå nivån för en universell sedvaneregel. Dessutom varierar nationella strafflagar betydligt med avseende på preskriptionstider för tortyr mellan stater som kriminaliserar detta brott autonomt, varvid de flesta av dem föredrar långa preskriptionstider framför icke-preskription.

[29] Se sida 6 i regeringens inlagor till den stora kammaren, 1 juli 2013.

[30] Se sida 23 i regeringens inlagor till den stora kammaren, 1 juli 2013.

[31]

[32] Att utföra mord, tortyr, förföljelse och omänskliga gärningar har alltid betraktats som brottsrekvisit för begreppet brott mot mänskligheten (se artikel 6.c i Internationella militärtribunalens (IMT) stadga; artikel 5.c i stadgan för den internationella militärtribunalen för Fjärran Östern (IMTFE); artikel 2.1.c i det styrande rådets lag nr 10; artikel 5 i ICTY-stadgan; artikel 3 i stadgan för den internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda (ICTR); artikel 18 i 1996 års utkast till lagen om brott mot freden och mänsklighetens säkerhet; och artikel 7.1 i stadgan för Internationella brottmålsdomstolen (Romstadgan). I Romstadgan utökades den gängse förteckningen med andra sexualbrott än våldtäkt samt påtvingat försvinnande och apartheid.

[33] Att angripa civilbefolkningen har framhållits som det grundläggande elementet i begreppet brott mot mänskligheten sedan åtminstone Frankrikes, Storbritanniens och Rysslands gemensamma deklaration den 24 maj 1915, efter den turkiska regeringens angrepp mot sin egen befolkning av armeniskt ursprung. Artikel 6.c i IMT:s stadga, artikel 5.c i IMTFE:s stadga, artikel 2.1.c i det styrande rådets lag nr 10, artikel 5 i ICTY:s stadga, artikel 3 i ICTR:s stadga och artikel 7.1 i Romstadgan kodifierade detta element. Hänvisningar till ett angrepp på civilbefolkningen på nationella, politiska, etniska, rasmässiga eller religiösa grunder har tolkats som att det inte utesluter angrepp på civila utan diskriminerande avsikt, med undantag för förföljelser (se exempelvis Duško Tadić, 15 juli 1999, IT‑94-1, punkt 283, 292 och 305; Tihomir Blaškić, 3 mars 2000, IT‑95-14, punkt 244 och 260; och Dario Kordić och Mario Čerkez, 26 februari 2001, IT‑95-14/2, punkt 186). Angreppet kan omfatta varje civilbefolkning, inklusive tredjeparter i en konflikt (Dragoljub Kunarac m.fl., 22 februari 2001, IT‑96-23&23/1, punkt 423).

[34] För en beskrivning av övergångsperioden i det rumänska samhället från december 1989 till september 1991 och hänvisningar till den ”massiva användningen av dödligt våld mot civilbefolkningen” under ”demonstrationerna mot regeringen före övergången från en totalitär regim till en mer demokratisk regim” hänvisas till Şandru m.fl., ovan, Organisationen ”21 december 1989” m.fl., ovan, samt Crăiniceanu och Frumuşanu mot Rumänien, nr 12442/04, 24 april 2012.

[35] Demonstranternas viktigaste krav var relaterade till genomförandet av den så kallade Timişoara-proklamationen, och i synnerhet ett av dess huvudsyften: utestängandet från politiken av tidigare ledare för kommunistregimen (se punkt 27 i domen). Regeringens svar på en fredlig, politisk protest var en hårdhänt, väpnad reaktion. Kopplingen till en väpnad konflikt som ett brottsrekvisit för brott mot mänskligheten, vilket följde av artikel 6.c i IMT-stadgan, artikel 5.c i IMTFE-stadgan och artikel 5 i ICTY:s stadga, bröts i artikel 2.1.c i det styrande rådets lag nr 10, artikel 3 i ICTR:s stadga, artikel 18 i 1996 års utkast till lagen om brott mot freden och mänsklighetens säkerhet samt artikel 7.1 i Romstadgan. Såsom ICTY:s överklagandekammare framhöll i Duško Tadić, 2 oktober 1995, IT‑94-1, punkt 141, ”[behöver inte] sedvanerätten kräva någon som helst koppling mellan brott mot mänskligheten och någon konflikt”. Samma ståndpunkt intogs av ICTR i Jean-Paul Akayeasu, 2 september 1998, ICTR-96-4, punkt 565, och Ignace Bagilishema, 7 juni 2011, ICTR-95-1, punkt 74.

[36] Att ett utbrett och/eller systematiskt angrepp är en del av begreppet brott mot mänskligheten, vilket innebär att det finns en plan, en komplott, en organiserad handling, noterades redan vid ”Konstantinopelrättegångarna” 1919 (se det separata yttrandet från domarna Vučinić och Pinto de Albuquerque i Perinçek mot Schweiz, ovan), och senare i artikel 3 i ICTR-stadgan, artikel 18 i 1996 års utkast till lagen om brott mot freden och mänsklighetens säkerhet samt artikel 7.1 i Romstadgan. Ett sådant angrepp är inte begränsat till användning av militärt våld utan kan innefatta varje slags misshandel av civilbefolkningen (se ICTR:s överklagandekammare, Duško Tadić, 15 juli 1999, IT‑94-1, punkt 251, och Dragoljub Kunarac m.fl., den 12 juni 2002, IT‑96-23&23/1, punkt 86). Angreppets utbredda karaktär antyder dess massiva art och ett flertal offer, till följd av den kumulativa effekten av en rad enstaka handlingar eller den enskilda effekten av en enda handling av extraordinär omfattning, men undantar i princip en isolerad handling, utom när den sker inom ramen för en mer allmän attack (se bland annat Duško Tadić, 7 maj 1997, IT‑94-1, punkt 648; Tihomir Blaškić, 3 mars 2000, IT‑95-14, punkt 206; Dragoljub Kunarac m.fl., 22 februari 2001, IT‑96-23&23/1, punkt 429; Jean-Paul Akayesu, 2 september 1998, ICTR-95-1, punkt 123; och George Rutaganda, 6 december 1999, ICTR-96-3, punkt 69). Angreppets systematiska karaktär antyder ett minimum av planering och organisation, även om denna plan inte nödvändigtvis behöver deklareras uttryckligen eller ens framhållas klart och tydligt, utan kan härledas ur förekomsten av en serie händelser, såsom mobilisering av de väpnade styrkorna, undantaget i princip slumpartade eller spontana våldshandlingar (se Goran Jelisić, 14 december 1999, IT‑95-10, punkt 53; Tihomir Blaškić, 3 mars 2000, IT‑95-14, punkt 203–207; och Dragoljub Kunarac m.fl., 22 februari 2001, IT‑96-23&23/1, punkt 428–429). Trots den alternativa formuleringen av dessa två egenskaper hos ett angrepp i artikel 7.1 i Romstadgan understryker dess definition av ”angrepp” i punkt 2.a i samma artikel kopplingen till en ”strategi” i varje fall (”i enlighet med eller för att främja en stats eller organisations strategi att utföra ett sådant angrepp”).

[37] Rent subjektivt måste förövare av brott mot mänskligheten ha kunskaper om det allmänna sammanhang där angreppet ägde rum samt kopplingen mellan deras handlingar och detta sammanhang, men de måste inte ha full kunskap om angreppets alla detaljer (se Kayishema och Ruzindana, 21 maj 1999, ICTR-95-1, punkt 133; Dragoljub Kunarac m.fl., 22 februari 2001, IT‑96-23&23/1, punkt 592; Germain Katanaga och Mathieu Ngudjolo Chui, 30 september 2008, ICC-01/04-01/07, punkt 417; och Omar Al Bashir, 4 mars 2009, ICC-02/05-01/09, punkt 87). Av bevisningen i ärendet framgår att både regeringsmedlemmarna och de högre militärer som var inbegripna i förberedelserna och genomförandet av angreppet på Universitetstorget, i högkvarteren för oppositionspartierna och andra legitima institutioner samt på andra platser i staden faktiskt hade sådana kunskaper, samt avsiktligt och uppsåtligen utförde angreppet mot civilbefolkningen. Faktum är att liknande våldsaktioner från gruvarbetarnas sida ägde rum redan strax dessförinnan i Bukarest, och därför var myndigheterna väl medvetna om vad som skulle hända om de åter ”mobiliserades” (se punkt 24). Det ska betonas att svarandestatens tidigare president, efter att ”han bad dem samarbeta med säkerhetsstyrkorna och återupprätta ordning”, ”tackade” gruvarbetarna för deras kaotiska och våldsamma aktioner, och gav dem ”klartecken” att lämna staden den 15 juni 1990 (se punkt 61 och 69 i domen). Dessa ord talar för sig själva, och visar för alla och envar vem som i praktiken hade kontroll över gruvarbetarnas handlingar.

[38] Trots vissa lovvärda uttalanden från flera åklagar- och rättsmyndigheter i Rumänien, såsom de som transkriberas i punkt 110 och 118 i domen, har rättvisa ännu inte skipats.

[39] Svarandestaten accepterar att ”preskription undantagsvis inte ska tillämpas, i princip enbart för brott enligt internationell straffrätt (folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser)” (se sida 23 i regeringens inlagor till den stora kammaren, 1 juli 2013).

[40]

Full & Egal Universal Law Academy