CASE OF MORICE v. FRANCE - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

STORA KAMMAREN

I MÅLET MORICE ./. FRANKRIKE

(Klagomål nr. 29369/10)

DOM

STRASBOURG

23 april 2015

Detta utslag är slutgiltigt men kan bli föremål för redaktionell omarbetning.

I målet Morice ./. Frankrike

Är den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i Stora kammaren, sammansatt av:

Dean Spielmann, Ordförande,
Josep Casadevall,
Josep Casadevall,
Isabelle Berro,
Ineta Ziemele,
George Nicolaou,
George Nicolaou,
Mirjana Lazarova Trajkovska,
Ann Power-Forde,
Zdravka Kalaydjieva,
Julia Laffranque,
Erik Møse
André Potocki,
Johannes Silvis,
Valeriu Griţco,
Ksenija Turković,
Egidijus Kūris, domare,
och Johan Callewaert, Stora kammarens biträdande justitiesekreterare,

efter överläggningar i enrum den 21 maj 2014 och den 18 februari 2015,

avkunnat följande utslag, som antogs de sistnämnda datumet:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr. 29369/10) mot Republiken Frankrike som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av en fransk medborgare, Olivier Morice (“klaganden”) den 7 maj 2010.

2. Klaganden företräddes av C. Audhoui och J. Tardif, advokater med verksamhet i Paris. Den franska regeringen ("regeringen") representerades av sitt ombud E. Belliard, juridisk chef på utrikesdepartementet.

3. Klaganden gjorde gällande att hans rätt till en opartisk rättegång enligt artikel 6 § 1 i konventionen under förhandlingar i kassationsdomstolen samt att hans yttrandefrihet, enligt artikel 10, kränkts när domen mot honom fallit.

4. Klagomålet inkom till domstolens femte sektion (Regel 52 § 1 i domstolsreglerna). Den 11 juni 2013 där en kammare bestående av följande domare: Mark Villiger, ordförande, Angelika Nußberger, Boštjan M. Zupančič, Ganna Yudkivska, André Potocki, Paul Lemmens, Aleš Pejchal, judges, and also of Claudia Westerdiek, sektionens justitiesekreterare, förklarade ansökan att vara tillåtlig och avgav ett utslag. Kammaren förklarade enhälligt, att det förekommit en kränkning av artikel 6 § 1 och hävdar, i majoritet, att det inte förekommit någon kränkning av artikel 10. De delvis avvikande uppfattningarna från domarna Yudkivska och Lemmens bifogades domslutet.

5. Den 3 oktober 2013 begärde den klagande, i enlighet med artikel 43 i konventionen, att målet skulle hänskjutas till storkammaren. Den 9 december 2013 biföll ett råd i storkammaren begäran.

6. Sammansättningen i Stora kammaren avgjordes enligt bestämmelserna i artikel 26 §§ 4 och 5 i konventionen, samt regel 24.

7. Klaganden och regeringen inlämnade båda skriftliga yttranden om sakförhållandena. Dessutom inhämtades yttranden från tredje part, från rådet för de europeiska advokatsamfunden, från advokatsamfundet i Paris, det nationella advokatsamfundet och konferensen för ordföranden i franska advokatsamfund (Conference des Bâtonniers) som fått presidentens tillstånd till intervention i det skriftliga förfarandet (artikel 36 § 2 i konventionen samt regel 44 § 3).

8. En förhandling tog plats i Europadomstolens byggnad i Strasbourg den 21 maj 2014 (regel 59 § 3).

Där inställde sig inför domstolen:

(a) för Regeringen
N. Ancel, chef, avdelningen för mänskliga rättigheter, Ministeriet för utrikes affärer och internationell utveckling,               Representant,
A. Letocart, justitieminister
M.-A. Recher, Justitieministeriet,
P. Rouault-Chalier, Justitieministeriet,
E. Topin, Ministeriet för utrikes affärer och internationell utveckling,              Ombud;

(b) för den klagande
C. Audhoui, medlem i advokatsamfundet i Paris,
L. Pettiti, medlem i advokatsamfundet i Paris,
N. Hervieu, rådgivare till en advokatbyrå praktiserande i
Conseil d’État och kassationsdomstolen,åklagare,
J. Tardif, medlem i advokatsamfundet i Paris,
C. Chauffray, medlem i advokatsamfundet i Paris,ombud.

Domstolen hörde anföranden av Morice, Pettiti, Hervieu och Ancel.

SAKFÖRHÅLLANDENA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

9. Den klagande, som är född 1960 och bosatt i Paris, är advokat och medlem i advokatsamfundet i Paris.

A. Domare Borrels död och påföljande förfaranden

10. Den 19 oktober 1995 hittades Bernard Borrel, en domare som utstationerats av Frankrike under det senaste året som teknisk rådgivare till justitieministern i Djibouti, enligt samarbetsavtal mellan de två staterna, död 80 kilometer från staden Djibouti. Hans halvnakna och delvis brända kropp låg cirka 20 meter nedanför en avsides väg. Undersökningen som utfördes av polisen i Djibouti under de följande dagarna kom fram till att han begått självmord genom självbränning.

11. Den 7 december 1995 inleddes en rättslig undersökning vid Tolouse tribunal de grande instance för att avgöra dödsorsaken. Bernard Borrels kropp, som förts hem och gravsatts i Tolouse, obducerades den 15 februari 1996. Rapporten konkluderade att det inte fanns några mystiska omständigheter kring dödsfallet, trots att kroppens framskridna förruttnelse gjorde att någon exakt dödsorsak inte gick att fastställa.

12. Den 3 mars 1997 bestred Elisabeth Borrel, änka efter Bernard Borrel, tillika domare, att det rörde sig om ett självmord, genom att lämna in ett klagomål som målsägande, i sitt eget namn, å sina två minderåriga barns vägnar, mot okänd person eller okända personer, för överlagt mord. Hon utsåg den klagande, hr. Morice, till sin representant vid förfarandet.

13. Den 8 och 23 april 1997 öppnades två rättsliga undersökningar kring frågan om överlagt mord, utfört av en eller flera okända personer.

14. Enligt ett beslut den 30 april 1997 slogs den rättsliga undersökningen om dödsorsaken och de två undersökningarna om överlagt mord samman.

15. Den 29 oktober 1997 antog kassationsdomstolen en begäran från den klagande att dra tillbaka målet från domstolen i Tolouse och det överfördes till tribunal de grande instance i Paris, där det den 12 oktober 1997 tilldelades M., assisterad av L.L., den 7 januari 1998, båda undersökningsdomare, som gemensamt skulle genomföra den rättsliga undersökningen.

16. Den 19 november 1999 informerade en advokat från advokatsamfundet i Bryssel att A., en före detta högre officer och medlem av presidentens vaktstyrka i Djibouti, som fått asyl i Belgien, ville göra vissa avslöjanden som gällde domare Borrel. Informationen, som här bifogas, överfördes till franska myndigheter via Interpol. En dom från appelationsdomstolen i Versailles den 28 maj 2009 (se paragraf 18 nedan) redogör följande händelseförlopp: Domarna M. och L.L. svarade inte, eftersom vittnet önskade förbli anonymt och informationen följdes inte upp. Vittnets belgiska advokat kontaktade då käranden som ordnade så att vittnet kunde intervjuas av journalister från dagstidningen Le Figaro och den franska TV-kanalen TF1 i slutet av december 1999. Slutligen, som ett resultat av publiceringen och utsändningen av denna intervju i början av januari 2000, bestämde sig domarna M. och L.L. för att åka till Belgien och assistera den Belgiska undersökningen vid bevisupptagning från vittnet.

17. Den 31 januari 2000 förhörde domarna M. och L.L. vittnet i Bryssel. Därefter menade A. att han pressats och trakasserats av domare M. för att han skulle dra tillbaka sitt vittnesmål. Dessa klagomål uttrycktes speciellt i ett brev den 2 februari 2000 från hans advokat till den kungliga åklagaren (procureur du Roi). Dessutom anklagade vittnet den allmänna åklagaren i Djibouti för att ha hotat honom för att få honom att ändra sitt vittnesmål och menade att chefen för säkerhetstjänsten i Djibouti hade beordrats av chefen för presidentens vaktstyrka, kapten I., att skriva ett uttalande som misskrediterade honom. Kapten I., bekräftade A:s anklagelser mot honom.

18. Rättsliga åtgärder vidtogs i Frankrike mot den allmänna åklagaren i Djibouti och chefen för landets säkerhetstjänst för att ha framlagt falska bevis. Domare Borrels änka och son, vittnet A., kapten I. och den franske advokaten A.M., som var inblandad, deltog som målsägande. Bevis inhämtades från domare M., i egenskap av vittne. Den allmänna åklagaren och chefen för säkerhetstjänsten i Djibouti dömdes till arton respektive tolv månaders fängelse och till att betala skadestånd till målsägarna, i en dom i brottsmålsdomstolen i Versailles den 27 mars 2008, innan de frikändes av appelationsdomstolen i Versailles den 28 maj 2009.

19. Den 2 februari 2000, i samband med den rättsliga undersökningen angående överlagt mord, begärde tre yrkessammanslutningar av domare och åklagare, Syndicat de la magistrature, Association professionnelle des magistrats och Union syndicale des magistrats att få bli inkopplade i rättsprocessen som målsägande.

20. Den 16 mars 2000 begärde den klagande, å fru Borrels vägnar, först att bevis skulle inhämtas från vittnet A. i Belgien, och för det andra att ett besök på brottsplatsen i Djibouti, i två målsägandes närvaro, skulle organiseras.

21. Efter ett beslut den 17 mars 2000 accepterade undersökningsdomarna denna begäran från M. och L.L. angående A., då de fann att ett nytt förhör var absolut nödvändigt. De vägrade emellertid att gå med på ett besök på brottsplatsen, då sådana besök redan genomförts två gånger, en gång 1999 och ytterligare en gång en vecka innan beslutet i fråga, eftersom de inte såg "hur ett besök på platsen i närvaro av målsägande skulle i detta skede av förhandlingarna, kunna vara till hjälp för att komma fram till sanningen." De tillade att under deras besök i Djibouti ett par dagar tidigare hade de åtföljts av två experter, bland annat direktören för Institutet för forensisk medicin i Paris och tillade att platsen filmats och fotograferats vid detta tillfällle.

22. Den klagande och en annan advokat överklagade det beslutet. De lämnade sin överklagan till brottsmålsavdelningen, precis som den advokat som förde talan för Syndicat de la magistrature, och genmälde att det senaste besöket på brottsplatsen kunde betraktas som en rekonstruktion vid vilken målsägarna inte fått närvara och att det enda syftet med den undersökningen var att visa att offret begått självmord. De begärde också att brottsmålsavdelningen skulle ta över fallet från undersökningsdomarna och driva undersökningen vidare.

23. I ett beslut den 21 juni 2000 fann brottsmålsavdelningen vid appellationsdomstolen i Paris, efter två besök på platsen, varav det ena i det närmaste påminde om en rekonstruktion, utan målsägarnas närvaro, att behovet av att anordna en rekonstruktion på plats med målsägarna närvarande var nödvändigt för att komma fram till sanningen. Således hävdes beslutet från domarna M. och L.L. på den punkten. Dessutom återkallade domstolen fallet från dem och utsåg en ny undersökningsdomare, domare P. att fortsätta undersökningen.

24. Den 19 juni 2007 gjorde den allmänna åklagaren i Paris, efter begäran från undersökningsdomaren som hade hand om fallet, baserat på artikel 11, paragraf 3 i Code de procédure pénale (den franska brottsbalken), ett uttalande för att publikt klargöra att "även om självmord tidigare var den rådande teorin, så pekar insamlade bevis, speciellt sedan 2002, på en brottslig gärning", och lade till att experternas rapporter avgjort att "Bernard Borrel låg på marken när vätska hälldes över honom på ett slumpmässigt sätt".

25. Förfarandet pågår fortfarande.

B. Omständigheterna i "Scientologimålet"

26. Justitieministern anmälde, enligt utsago den 29 juni och 16 oktober 2000, till Conseil supérieur de la magistrature, CSM, i dess kapacitet som disciplinärnämnd för domare, vissa brister i domare M:s rättsliga undersökning under "Scientologimålet", som hon ansvarat för, där klaganden även representerade målsägarna. Domare M. kritiserades för att inte ha lagt tillräcklig uppsikt över och uppmärksamhet på akten i målet, utan lämnat den orörd i fem år samt att ha tillgripit en uppgörelse i godo som inte låg inom undersökningsdomarens rättskipningsområde och för att inte ha tagit kopior på alla dokument i akten, vilket gjorde det omöjligt att rekonstruera den efter att delar av den försvunnit från hennes tjänsterum. Domare M. begärde att anmälan till CSM skulle ogiltigförklaras, delvis beroende på att den offentliggjorts av chefen för ministerns kansli vid en presskonferens, innan hon personligen meddelats om beslutet. Parallellt med detta, den 18 oktober 2000, godkände brottsmålsavdelningen vid appellationsdomstolen i Paris en begäran från den klagande att "Scientologimålet" skulle fråntas domare M.

27. Den 4 juli 2000, vid ett möte med domarna i tribunal de grande instance i Paris, togs frågan om disciplinära åtgärder mot domare M. upp, speciellt efter att det framkommit i pressen att domaren i fråga inte blivit officiellt informerad och att domstolens ordförande inte meddelats än. Under det mötet konstaterade en domare, J.M., följande:

"Vi är inte förhindrade, som domare på gräsrotsnivå, från att säga att vi stödjer domare M. Det är inte förbjudet att säga att domare M. har vårt stöd och vår tillit."

28. Mötet skrev följande motion som godtogs enhälligt:

"Det allmänna mötet för domare i Paris tribunal de grande instance den 4 juli 2000 förvånades, utan att ifrågasätta den auktoritet som justitieministern har att inleda disciplinära åtgärder enligt lag, över att få kännedom om att sådana åtgärder initierats mot domare M., undersökningsdomare i Paris, när vid tillfället varken domaren eller hennes domstol blivit informerade om detta."

29. I samband med en tidningsintervju som publicerades i juli-augusti 2000, kritiserade ordföranden i Syndicat de la magistrature, en målsägande i fallet Borrel, "domare M:s brist på opartiskhet i fallen Borrel och L.", och lade till att domarna som undertecknat motionen "inte kunde varit omedvetna om att i två känsliga fall, Borrel och L., hade hennes opartiskhet allvarligt ifrågasatts."

30. I ett beslut den 5 januari 2000, fann Paris tribunal de grande instance, i ett mål där den klagande fungerat som ombud för två målsägande, att Staten gjort sig skyldig till grov oaktsamhet i fråga om domstolsarbetet gällande försvinnandet av den så kallade "scientologiakten" från domare M:s kontor. De klagande beviljades skadestånd.

31. Den 13 december 2001 avslog CSM en begäran om ogiltigförklarande från domare M., och enligt sakförhållandena, samtidigt som hon klandrades för viss brist på disciplin och för att inte lyckas hålla tillräcklig ordning i målet, vidtogs inga disciplinära åtgärder mot henne.

C. Straffrättsligt förfarande mot den klagande

32. Den 1 augusti 2000 skrev domare P., som utsetts till ersättare för domarna M och L.L., en rapport där han noterade följande händelseförlopp. Som svar på den klagandes begäran angående videoinspelningen som gjorts i Djibouti i mars 2000 och åberopats av domare M. och L.L. i deras beslut den 17 mars 2000, svarade domare P. att den inte fanns i ärendeakten och inte hade registrerats som besvis. Samma dag frågade domare P. domare M. om hon fortfarande hade videokassetten. Domare M. gav honom då ett slutet och odaterat kuvert, med hennes namn på, som inte visade några tecken på att ha förseglats. Adressaten på kuvertet var domare M. och avsändare var den allmänna åklagaren i Djibouti. Kuvertet innehöll en videokassett och ett handskrivet brev med den allmänna åklagarens i Djibouti brevhuvud. Dessa föremål togs om hand av domare P. och förseglades. I den allmänna åklagarens brev, adresserat till domare M., stod följande (översatt från franska):

"Hej Marie-Paule,

Som överenskommet sänder jag dig videokassetten från besöket vid platsen i Goubet. Jag hoppas att det ger en tillräckligt tydlig bild.

Jag såg tv-programmet Sans aucun doute (utan tvivel) på TF1. Där lade jag återigen märke till att fru Borrel och hennes advokater var fast beslutna att fortsätta iscensätta sin manipulation.

Jag ringer dig snart.

Hälsa till Roger om han är tillbaka och även till J.C. (D.).

Vi talas vid snart.

Bästa hälsningar,

DJAMA."

33. Den 6 september 2000 skrev den klagande och en annan advokat, L. de Caunes, ett brev till justitieministern med ett klagomål angående de fakta som presenterats i rapporten från undersökningsdomaren P., daterat den 1 augusti 2000, rörande "uppträdandet av domarna M. och L.L., som helt trotsat principerna om opartiskhet och rättvisa." De begärde att en "undersökning genomförs av Inspection générale des services judiciaires (rättslig inspektionsenhet) angående de otaliga tillkortakommanden som framkommit vid den rättsliga undersökningen". De framställde att formen på och innehållet i brevet som skrivits av den allmänna åklagaren i Djibouti till domare M. avslöjade ett jävsförhållande som både var överraskande och beklagligt, eftersom den allmänna åklagaren var direkt underordnad den chefstjänsteman som var "mycket öppet och allvarligt misstänkt för anstiftan till mordet på Bernard Borrel".

34. Dessutom bifogades utdrag ur brevet, tillsammans med uttalanden som den klagande gjort till journalisten i en artikel i tidningen Le Monde, som publicerats den 7 september och daterats fredagen den 8 september 2000. I artikeln stod följande:

"DE ADVOKATER som representerar änkan till domare Bernard Borrel, som hittades död i Djibouti 1995 under mystiska omständigheter, kritiserade häftigt domare M., som fråntogs ärendet förra våren, i ett brev till justitieministern onsdagen den 6 september. Domaren anklagas av Olivier Morice och Laurent de Caunes för 'beteende som helt strider mot principerna för opartiskhet och rättvisa' och påstås ha misslyckats med att registrera ett bevisföremål i ärendets akt och överföra det till sin efterträdare.

De två advokater som inte auktoriserats för en resa till Djibouti i mars för ett andra besök på brottsplatsen, begärde den 1 augusti att få studera den videoinspelning som gjorts vid detta tillfälle. Domare P., som haft hand om fallet, sedan det fråntogs domare M. och L.L. den 21 juni, meddelade dem att kassetten inte fanns i akten och inte var registrerad i akten som bevis. Domaren ringde omedelbart sin kollega som gav honom kassetten senare samma dag. 'Domarna M. och L.L. har hållit på kassetten', protesterar Olivier Morice, ' och hade glömt att försegla den som bevismaterial i mer än en månad efter att ärendet tagits ifrån dem.'

Än värre var att domare P. hittade ett handskrivet och ganska vänskapligt brev i kuvertet, från Djama S., den allmänna åklagaren i Djibouti. ' Hej Marie-Paule, som överenskommet sänder jag dig videokassetten från besöket vid platsen i Goubet', står det i brevet. 'Jag hoppas att det ger en tillräckligt tydlig bild. Jag såg tv-programmet Sans aucun doute (utan tvivel) på TF1. Där lade jag återigen märke till att fru Borrel och hennes advokater var fast beslutna att fortsätta iscensätta sin manipulation. Jag ringer dig snart. Hälsa till Roger om han är tillbaka och även till J.C. (D.). Vi talas vid snart. Bästa hälsningar, Djama'.

Fru Borrels advokater är självklart rasande. 'Detta brev visar omfattningen av samförstånd mellan den allmänna åklagaren i Djibouti och de franska domarna", förklarar Morice, 'man kan inte se det som annat än skändligt.' De har också bett Elisabeth Guigou att Inspection générale des services judiciaires ska inleda en undersökning. Justitieministern hade inte fått deras brev torsdagen den 7 september. Domare M. är redan föremål för ett disciplinärt ärende i Conseil supérieur de la magistrature (CSM), framför allt gällande de dokument som försvunnit ur undersökningsakten i Scientologimålet (se Le Monde den 3 juli).

35. Domarna M. och L.L. lämnade in ett klagomål som målsägare mot en eller flera okända personer, för förtal. Den 26 september 2000 öppnade allmänna åklagaren i Paris en rättslig undersökning om förtal. Den 5 november 2000 utsåg kassationsdomstolen i Paris en undersökningsdomare i Lille som, den 15 maj 2006, beslutade om återkallande, vilket vidmakthölls av undersökningsavdelningen vid appellationsdomstolen i Douai den 19 juni 2007.

36. Dessutom anmälde domarna M. och L.L den 12 och 15 oktober 2000, som målsägare, ett klagomål mot direktören vid Le Monde, den journalist som skrivit artikeln, och den klagande, där dessa anklagades för offentlig ärekränkning av statstjänsteman.

37. I ett beslut från den 2 oktober 2001, beordrade undersökningsdomaren i Nanterres tribunal de grande instance den klagande och två andra svarande att inställa sig inför brottsmålsdomstolen på grund av följande stycken ur den ifrågasatta artikeln.

"Domaren anklagas av Olivier Morice och Laurent de Caunes för 'beteende som helt strider mot principerna för opartiskhet och rättvisa' och påstås ha misslyckats med att registrera ett föremål i ärendets akt och överföra den till sin efterträdare."

"'Domarna M. och L.L. har hållit på kassetten', protesterar Olivier Morice, ' och hade glömt att försegla den som bevismaterial i mer än en månad efter att ärendet tagits ifrån dem.'"

"Än värre var att domare P. hittade ett handskrivet och ganska vänskapligt brev i kuvertet."

"Fru Borrels advokater är givetvis rasande." "'Detta brev visar omfattningen av tyst samförstånd mellan den allmänna åklagaren i Djibouti och de franska domarna", förklarar Morice, 'och man kan inte se det som annat än skändligt.'"

38. I en dom från den 4 juni 2002 avslog brottsmålsdomstolen i Nanterre den begäran om ogiltigförklarade, som väckts av svaranden, med hänvisning till yttrandefrihet enligt lag från den 29 juli 1881, sektion 41, om rättsprocesser och yrkanden i rätten, eftersom artikeln endast återgav innehållet i brevet till justititieministern. Rättens åsikt var, på denna punkt, att brevet i fråga inte var en fråga att hänskjuta till CSM och att dess innehåll måste ses som rent informativt, och därigenom inte täcks av pressfriheten.

39. Rätten observerade också att den ärekränkande arten av uttalandena inte hade blivit "meningsfullt ifrågasatta" och att den klagande stod fast vid sina anklagelser, som han ansåg vara välgrundade. Vart och ett av de ifrågavarande uttalandena gicks igenom för att avgöra om det kunde vara fråga om ärekränkning och för att avgöra deras innebörd och allvar. Rätten noterade först att "en anklagelse om opartiskhet och orättvis behandling mot en domare utgör en speciellt kränkande beskyllning eftersom det är jämförbart med att ifrågasätta hennes kunskaper, hennes moral och yrkesmässiga disciplin, och i slutänden hennes kapacitet att utföra sina plikter som domare". Rätten var även av den uppfattningen att uttalanden om misslyckandet med att skicka videokassetten vidare också var ärekränkande, eftersom det antydde att det åtminstone skett någon form av försummelse eller obstruktion. När det gäller uttrycket "samförstånd" ansåg rätten att detta tydligt och klart menade att domarna samarbetat med en tjänsteman i ett annat land för att agera på ett partiskt och orättvist sätt, något som förrvärrats av antydningen i artikeln att det fanns grava bevis för sådant beteende eftersom justitieministern anmodats att inleda en utredning.

40. När det gäller frågan om den klagandes skuld, fann rätten att det, åtminstone etablerats att journalisten fått information om brevet som skickats till justitieministern via sina egna källor och att han sökt bekräftelse och kommentarer från den klagande, med vilken han samtalat med per telefon. Eftersom den klagande varit medveten om att hans uttalanden till journalisten skulle komma att publiceras, ansåg rätten att han därför var medskyldig till ärekränkning, om inte rätten godtog hans begäran att få bevisa sanningshalten i sina anklagelser eller hans försvar att det skett i god tro. Men rätten avvisade den klagandes olika förslag om att lägga fram bevis och påpekade att för att sådana skulle kunna accepteras måste "bevisen som anförs vara felfria, kompletta och direkt relaterade till alla de anklagelser som funnits vara ärekränkande." När det gäller att den klagande handlat i god tro fann rätten att "de mycket hätska attackerna på undersökningsdomarnas yrkesmässiga och moraliska integritet ... klart överskred den lagliga rätten till yttrandefrihet" och att de djupa meningsskiljaktigheterna mellan fru Borrels advokater och undersökningsdomarna inte kunde berättiga en total avsaknad av urskillning i deras kommentarer.

41. När det gäller sanktionerna tog rätten hänsyn till den klagandes ställning som advokat och att han därmed inte kunde varit "helt omedveten om betydelsen av och allvaret i helt oförsiktiga kommentarer", och fann det lämpligt att "sanktionerna för sådant brottsligt uppförande måste vara böter av ett tillräckligt högt belopp." De dömde honom till böter på 4 000 euro (EUR) och beordrade honom att betala, tillsammans med de andra svarandena, 7 500 EUR till var och en av de ifrågavarande två domarna, samt 3 000 EUR i kostnader. De begärde också att en notis skulle publiceras i dagstidningen Le Monde, och att kostnaden för denna skulle delas mellan de svarande. Domen överklagades av den klagande, hans medåtalade, de två domarna som var målsägande och den allmänna åklagaren.

42. I en dom den 28 maj 2003 fann appellationsdomstolen i Versailles att den stämningsansökan som grundats i L.L.:s klagomål skulle ogiltigförklaras och att hans handlingar var preskriberades, därmed frikändes de tre svarande på denna punkt. Rätten höll fast vid domarna mot de tre svarande avseende klagomålet från domare M., samt det bötesbelopp som ålagts den klagande och det skadestånd som tilldömts domaren, som de även tilldömde 5 000 EUR i rättegångskostnader, förutom begäran att en notis skulle publiceras i dagstidningen Le Monde. Både den klagande och domare L.L. överklagade i sak.

43. Den 12 oktober 2004 ogiltigförklarade kassationsdomstolen domen i sin helhet och överförde målet till appellationsdomstolen i Rouen.

44. Den 25 april 2005 noterade appellationsdomstolen i Rouen att de tre svarande avstod alla krav på upphävning i fråga om den stämningsansökan som gällde domare L.L.:s klagomål och rätten ajournerades i rättsfrågan.

45. Den 8 juni 2005 avslog ordföranden för brottsmålsavdelningen i kassationsdomstolen ansökan från de tre svarande och de civila parterna att omedelbart undersöka deras överklaganden i rättsfrågan.

46. I ett beslut den 16 juli 2008, efter ett antal uppskjutanden och en prövning den 30 april 2008, fastställde appellationsdomstolen i Rouen avvisandet av protesten från tribunal de grande instance i Nanterre invändningen mot immunitet och fastställde också de svarandes domar för medverkan till ärekränkning av tjänsteman i den klagandes fall. Rätten dömde den klagande att betala böter om 4 000 EUR och vidhöll skadeståndet om 7 500 EUR till var och en av domarna, att betalas gemensamt av de svarande, tillsammans med begäran att en notis skulle publiceras i dagstidningen Le Monde. Vid frågan om rättegångskostnader dömdes de tre svaranden att betala 4 000 EUR till domare L.L. och den klagande ensam att betala 1 000 EUR till domare M.

47. I sin bevisföring var appellationsdomstolen först av åsikten att hanteringen av ett mål där en undersökningsdomare visat "beteende som stred mot principerna för opartiskhet och rättvisa", eller med andra ord handlat på ett sätt som stred mot yrkesetik och hennes domared, var en särskilt kränkande anklagelse eftersom den kunde jämställas med att anklaga henne för avsaknad av integritet och att medvetet underlåta sina plikter som domare, och därigenom ifrågasätta hennes kapacitet att utföra dessa plikter. Domstolen fann vidare att den klagandes uttalanden angående det försenade överlämnadet av videokassetten var jämförbart med att anklaga domarna för försumlighet i sin hantering av ärendet och därigenom misskreditera domarnas yrkesmässiga kompetens och antyda att den sistnämnda medvetet behållit kassetten när ärendet tagits ifrån dem, i mening att åtminstone obstruera. Efter vad som uppgivits var det enbart på grund av att advokaterna tagit upp frågan med domare P. och dennes begäran till domare M., som bevismaterialet slutligen kommit fram den 1 augusti 2000. Appellationsdomstolen lade till att sådana påståenden, som pekade mot att domarna avsiktligt underlåtit att fullgöra de uppgifter som deras ämbete medför och en avsaknad av integritet i fullföljandet av sina plikter innebar faktiska anklagelser som ifrågasatte deras heder och rykte. Rätten fann allt detta än mer korrekt när den klagande, med en hänvisning till det handskrivna brevet från den allmänna åklagaren i Djibouti till domare M., underströk denna misstänksamhet och domarnas försumlighet genom påpekandet att detta dokument bevisade omfattningen av "samförstånd" mellan dem. Rätten noterade att på denna punkt representerade ordet "samförstånd" i sig själv en grav attack mot domare M:s och den allmänna åklagarens i Djibouti heder och rykte. Det bekräftade bara den ärekränkande arten av de tidigare uttalandena, i synnerhet då artikeln tillade att den klagande hade begärt att justitieministern skulle inleda en undersökning via Inspection générale des services judiciaires.

48. Appellationsdomstolen avgjorde därmed att uttalandena var ärekränkande och att trovärdigheten i de ärekränkande påståendena inte etablerats. Rätten ansåg att på den punkten fanns det inga bevis för att domare L.L. hade haft videokassetten i besittning eller att han informerats om att den ankommit och hade därför ingen del i det försenade överlämnande av den, att beslutet från brottsmålsdivisionen den 21 juni 2000, där de båda domarna kopplades bort från ärendet, enbart uttryckte ogillande av domarnas vägran att anordna en rekonstruktion i närvaro av målsägande och att det inte etablerats att videokassetten nått domare M. innan målet överfördes till domare P; att det inte fanns någoting som tydde på att domare M. agerat med avsikt att obstruera eller att hon hanterat kassetten på ett otillåtet sätt; att det handskrivna brevet som sänts till domare M. från den allmänna åklagaren i Djibouti inte bevisade att det fanns något samförstånd mellan dem eller att de, eftersom vänskapliga hälsningar och användningen av den familjära formen "tu" (du) i kontakter mellan domstolstjänstemän inte nödvändigtvis speglade något hemligt samförstånd och möjligheten att de var av samma åsikt inte bevisade någon medbrottslighet eller maskopi från de franska domarnas sida, till exempel genom att försöka underminera den rättsliga undersökningen, oavsett vad den allmänna åklagaren i Djibouti gjort i detta fall; att brevet från advokaten som representerade vittne A till Procureur de Roi i Belgien, med klagomålet att domare M. pressat hans klient, inte var tillräckligt avgörande i sig själv för att bevisa att domare M. accepterat teorin om självmord eller att hon hindrade sanningen från att komma fram, trots att domare M. hade erkänt att hon sagt till den belgiska polisen att A. var ett opålitligt vittne; och slutliggen att de många artiklarna i pressen saknade värde som bevis för domarnas inställning och uppförande i deras hantering av fallet.

49. När det gäller den klagandes försvar att han handlat i god tro, noterade appellationsdomstolen, till vilken ärendet överförts, att han refererade till uppgifter som var kopplade till hans yrke och de resultat som uppnåtts i fallet sedan domarna M. och L.L. kopplats bort, som visas i ett pressmeddelande den 19 juni 2007 från den allmänna åklagaren. Han hade dessutom förlitat sig på domen från appelationsdomstolen i Douai, även den från den 19 juni 2007, att lägga ned den rättsprocess som inleddes med domarnas klagomål angången falska anklagelser och domen mot den allmänna åklagaren i Djibouti i brottsmålsdomstolen i Versailles den 27 mars 2008 för att ha fått en person att avge falskt vittnesmål.

50. Rätten noterade att då brottet i fråga begåtts, den 7 september 2000, hade den klagande redan lyckats få ärendet överfört från domarna M. och L.L. och domare P. hade haft kassetten i förvar sedan den 1 augusti 2000. Rätten ansåg att den klagande ägnat sig åt mycket hätska attacker på den yrkesmässiga och moraliska integriteten hos de två domarna, genom uttalanden som allvarligt ifrågasatte deras opartiskhet och intellektuella ärlighet, vilket tydligt överskred rätten till yttrandefrihet och inte längre var relevant i rättsligt hänseende. Appellationsdomstolen fann vidare: att beslutet till den klagandes fördel att lägga ned åtalet om falska anklagelser som riktats mot honom som ett resultat av domarnas klagomål inte var inkompatibelt med att han handlat i ond tro; att de uttalanden som den klagande gjort var av en sådan häftig natur att de avslöjade intensiteten i konflikten mellan honom och de två domarna, i synnerhet domare M., och kunde likställas med en uppgörelse ex post facto (i efterhand), som visas genom publiceringen av artikeln den 7 september 2000, efter att brottsmålsavdelningen vid appellationsdomstolen i Paris den 5 september mottagit akten i scientologimålet, där domare M. var misstänkt för att ha ansvarat för att bevis försvunnit; att detta visade, från den klagandes sida, personligt agg och en intention att misskreditera dessa domare, speciellt domare M, som han hamnat i konflikt med i olika ärenden, vilket utesluter någon som helst god tro från hans sida.

51. Den klagande, de två andra målsägande samt domare M. överklagade samtliga i rättssak detta beslut. I sina pläderingar förlitade sig den klagande, som första grund för överklagan på artikel 10 i konventionen och den immunitet som sektion 41 i lagen om pressfrihet ger, och argumenterade att denna bestämmelse utgör ett skydd för rätten till försvar och skyddar advokater med avseende på alla muntliga eller skriftliga uttalanden i samband med alla typer av rättsliga processer, speciellt sådana av disiciplinär natur. Som ett andra skäl till överklagande anmälde han artikel 10 i Konventionen och hävdade att: de omtvistade uttalandena gällde ett ärende som tagits upp i media under en tid, inklusive de misstänkta omständigheter vari en fransk domare, utlokaliserad i Djibouti, hade hittats död "efter självmord" samt det tvivelaktiga sätt på vilket den rättsliga undersökningen drivits, med en tydligt partiskhet mot målsägandens teori om överlagt mord; appellationsdomstolen saknade grund för att avgöra att han överskridit gränsen för yttrandefrihet, inte minst på grund av det allmänna intresset för omständigheterna där uttalandena gjordes; appellationsdomstolen hade inte undersökt frågan om god tro i samband med uttalandena i artikeln i Le Monde, utan i relation till brevet till justitieministerna och saknade därigenom grund för att bedöma domarnas uppförande som kritiserades däri; om inte alla advokater ska förbjudas att diskutera pågående rättsprocesser, kan inte något personligt agg bedömas enbart med utgångspunkt i det faktum att han haft meningsskiljaktigheter med en av domarna i ett annat rättsligt sammanhang; god tro var inte frågan i den aktuella situationen eller det faktum att saken "blivit uppklarad" genom att målet överförts från domarna och en bristande nödvändighet som gäller uttalandena är inte inkompatibel med god tro; slutligen är de åsikter som uttryckts, gällande hur en grundläggande statlig institution fungerar, som var fallet och gällde hanteringen av en brottsundersökning, inte underställda en plikt att vara försiktig eller begränsade till teoretisk eller abstrakt kritik, utan kunde vara personliga där de baserades på tillräckliga fakta.

52. Överklagandena skulle initialt prövas av ett reducerat antal domare från sektion I, brottsmålsdivisionen vid kassationsdomstolen, vilket visas av den rapporterande domarens rapport från 21 juli 2009, kassationsdomstolens arbetsgång för målet samt de tre meddelanden till parterna som skickades ut 15 september respektive 14 och 27 oktober 2009, där de två sistnämnda dokumenten skickades ut efter prövningsdatumet. Till följd av detta var det inte meningen att J.M. (se paragraf 27 ovan), som utnämts till domare vid kassationsdomstolen och var knuten till brottsmålsdivisionen, men varken var divisionens ordförande, högre domare (Doyen) eller rapporterande domare, skulle delta i prövningen.

53. I ett beslut den 10 november 2009 avslog kassationsdomstolen, i en sammansättning som till slut bestod av tio domare, inklusive J.M., överklagandet i rättsfrågan. Angående de skäl som den klagande anfört fann rätten att invändningen mot juridisk immunitet hade avslagits korrekt, eftersom det faktum att brevet till justitieministern offentliggjordes inte utgjorde en remittering till CSM och inte utgjorde del av några rättsliga processer som involverade utövandet av rätten till försvar inför domstol. Angående de olika argumet som togs upp under den klagandes andra orsak till överklagande, ansåg rätten att appellationsdomstolen motiverat sitt beslut, enligt följande:

"Även om alla har rätt till yttrandefrihet och även om allmänheten har ett legitimt intresse av att få information om rättegångar och hur domstolarna fungerar, så medför utövandet av dessa rättigheter plikter och ansvar som kan bli föremål för sådana restriktioner, som i det aktuella fallet där de tillåtna gränserna för yttrandefriheten överskridits när det gäller kritik av domares handlande, eller straff som föreskrivs i lag och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att skydda andras rykte och rättigheter."

II. RELEVANT INHEMSK OCH INTERNATIONELL LAGSTIFTNING

A. Tillämplig inhemsk lag om ärekränkning

54. Relevanta bestämmelser i lagen om pressfrihet från 29 juli 1881 (Loi du 29 juillet 1881 sur la liberté de la presse) enligt följande:

Sektion 23

"Alla, som genom att framföra tal, rop eller hotelser på allmän plats eller samling, eller genom skriven eller tryckt text, teckning, gravyr, målning, emblem, bild, eller i skrift, tal eller bild i andra artiklar som säljs eller sprids, erbjuds till försäljning elelr uppvisas på allmän plats eller samling, eller genom en skylt eller notis som visas på plats där den kan ses av allmänheten, direkt och med framgång uppmanat gärningsmannen eller gärningsmännen att begå ett grövre brott eller en allvarligare förseelse (crime ou délit) och om uppmaningen lett till handling, skall dömas för medhjälp till förseelsen i fråga.

Denna bestämmelse skall också vara tillämpling även om uppmaningen endast följts av ett försök att begå ett grövre brott (crime) enligt artikel 2 i strafflagen."

Sektion 29

"Att framföra en anklagelse eller tillskriva någon något som skadar heder och rykte hos personen eller organet som ifrågavarande fakta tillskriver denna skall utgöra ärekränkning. Att direkt publicera eller reproducera en sådan anklagelse eller tillskrivelse skall vara straffbart, även om det uttrycks i skeptiska termer eller görs om en person eller ett organ som inte uttrycklingen namnges, men kan identifieras i termer av de kränkande, tal, rop, hot, skrivet eller tryckt material, skyltar eller affischer.

Användning av kränkande eller nedlåtande språk eller invektiv som inte innehåller anklagelser skall utgöra förolämpning (injure)."

Sektion 31

"Där ärekränkning utförs på samma sätt men refererar till funktioner eller ämbete för en eller flera ministrar eller tjänstemän på ministeriet, en eller flera medlemmar i någon av de två lagstiftande församlingarna, en statlig tjänsteman, ... , skall förseelsen vara straffbar med samma påöljd ..."

Sektion 41

" ... Inga lagliga åtgärder för ärekränkning, förtal eller kränkning skall följa av tillförlitlig återgivning av rättsliga processer som skapats i god tro, eller från uttalanden som gjorts eller pläderingar i domstol.

Domstolar som utreder sakfrågan kan trots detta begära att uttalanden som är förolämpande, nedsättande eller ärekränkande utesluts och besluta om skadestånd rörande den person det gäller.

Kränkande anklagelser som inte är relaterade till fallet, kan dock leda till åtal eller civilrättsliga åtgärder från parterna, där sådana handlingar, där domstolen tillåtit sådant agerande, och åtminstone leda till civilrättsliga åtgärder från tredje part."

Sektion 55

"Där den anklagade begära att få bevisa sanningshalten i ärekränkande anklagelser, enligt sektion 35 häri, skall han inom tio dagar från delgivningen av kallelsen, meddela den allmänna åklagaren eller den klagande, via den adress för delgivning som meddelats däri, beroende på om rättsprocessen intierats av den förra eller senare, om:

(1) Anklagelserna som givits och beskrivits i kallelse, vars sanningshalt han vill bevisa.

(2) Kopior av dokumenten.

(3) Namn, yrke och adress för samtliga vittnen han tänker kalla för det nämnda ändamålet.

Nämnda meddelande skall innehålla den valda delgivningsadressen i domstolsförfarandet och alla krav skall vara uppfyllda vid äventyr av förverkan av rätten att framlägga bevisning."

B. Straffprocesslagen

55. Artikel 11 i Straffprocesslagen innehåller följande:

Artikel 11

"Förutom när lagen anger annat och utan att missgynna försvarets rättigheter skall förfaranden under preliminära och rättsliga undersökningar genomföras bakom lyckta dörrar.

Varje person som medverkar i sådana förfarandens skall vara bunden av professionell tystnadsplikt under de villkor och vid äventyr av de påföljder som beskrivs i Artiklarna 226-13 och 226-14 i Straffprocesslagen.

För att förhindra spridning av inkomplett eller felaktig information, eller för att stoppa brott mot allmän ordning, kan den allmänna åklagaren, på eget initiativ eller på begäran från den rättsliga myndighet som ansvarar för förundersökning eller parterna, offentliggöra alla objektiva delar av förhandlingen som inte förmedlar information om beslut i sak gällande anklagelser mot berörda individer."

C. Utövande av advokatyrket

56. Rekommendation R (2000) 21 om friheten att utöva advokatyrket, som antogs av Europarådets ministerkommitté den 25 oktober 2000 anger följande:

“ ... En önskan att gynna friheten att utöva advokatyrket för att stärka rättssäkerheten, där advokater utgör en del, speciellt i rollen att försvara individens frihet.

Medvetenhet om behovet av ett rättvist system för rättsskipning som garanterar advokaters oberoende vid utövandet av sina yrkesmässiga uppgifter utan otillbörliga restriktioner, inflytande, bevekelsegrunder, press, hot eller inblandning, direkt eller indirekt, oavsett från vilket håll eller av vilken anledning.

...

Prinicip I - Generella principer för friheten att utöva advokatyrket

1. Alla nödvändiga mått och steg skall tas för att respektera, skydda och gynna friheten att utöva advokatyrket utan diskriminering och otillbörlig inblandning från myndigheter eller allmänhet, speciellt med hänsyn till relevanta bestämmelser i den Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. ..."

57. "Grundläggande principer för advokatrollen" (antogs av den åttonde FN-konferensen för förebyggande av brott och behandling av lagöverträdare, som hölls i Havanna, Kuba från den 27 augusti till den 7 september 1990) anger, i synnerhet:

"16. Regeringar skall tillse att advokater (a) kan utföra alla sina yrkesmässiga uppgifter utan hotelser, hinder, förföljelse eller otillbörligt ingripande; (b) fritt kan resa och rådgöra med sina klienter, både inom sitt eget land och utomlands; och (c) varken skall drabbas av åtal eller administrativa, ekonomiska eller andra sanktioner för handlingar som utförts i enlighet med erkända yrkesmässiga uppgifter, standarder och etik.

...

22. Regeringar ska erkänna och respektera att all kommunikation och rådslag mellan advokater och deras klienter i deras professionella kapacitet är konfidentiella."

58. Rådet för de europeiska advokatsamfunden (CCBE) har antagit två grundläggande texter: Regler om god advokatsed för europeiska advokater, som dateras till den 28 oktober 1988 och sedan dess har fått ett antal tillägg, samt Stadga om den europeiska advokatkårens kärnprinciper som antogs den 24 november 2006. Stadgan som inte är att beakta som uppförandekod, innehåller en lista om tio kärnprinciper som är gemensamma för hela den europeiska advokatkåren:

"(a) Advokatens oberoende och advokatens frihet att driva klientens sak.

(b) Advokatens rätt och skyldighet att bevara klienternas angelägenheter konfidentiella och att respektera den yrkesmässiga tystnadsplikten.

(c) Undvikande av intressekonflikter, vare sig mellan olika klienter eller mellan klient och advokat.

(d) Advokatkårens värdighet och ära, samt den enskilde advokatens integritet och goda rykte.

(e) Lojalitet mot klienten.

(f) Skälig behandling av klienter med avseende på arvoden.

(g) Advokatens yrkeskompetens.

(h) Respekt för yrkeskolleger.

(i) Respekt för rättssäkerhet och rättvis rättsskipning.

(j) Advokatkårens självreglering."

59. Slutligen finns det en praktisk vägledning till de internationella principer som rör domstolsväsendets, advokatkårens och åklagarnas oberoende och ansvar, framtagen av Internationella juristkommissionen (initialt 2004, den senaste versionen utgiven den 22 juli 2009), som innehåller många viktiga och relevanta internationella dokument.

D. Relationer mellan domare och advokater

60. Relevanta stycken ur Utlåtande nr. (2013) 16 om relationerna mellan domare och advokater, antaget av Den rådgivande kommittén av Europeiska domare (CCJE) den 13-15 november 2013, enligt följande:

"6. Inom ramen för deras yrkesmässiga skyldighet att försvara sina klienters rättigheter och intressen måste advokater även utgöra en oumbärlig aktör i en rättvis rättstillämpning. Paragraf 6 i Kommentarerna till stadgan om den europeiska advokatkårens kärnprinciper från CCBE definerar advokatrollen enligt följande: 'Advokatens roll, oavsett om han eller hon har anlitats av en privatperson, ett företag eller staten, är att vara klientens betrodde rådgivare och företrädare, i egenskap av yrkesman som respekteras av tredje man, och som en oumbärlig aktör i en rättvis rättstillämpning. Genom att förkroppsliga alla dessa faktorer uppfyller den advokat som troget tjänar sin klients intressen och skyddar klientens rättigheter också advokatens funktion i samhället – vilken är att förebygga och förhindra konflikter, att se till att konflikter löses i enlighet med erkända principer i civilrätt, offentlig rätt och straffrätt, att med vederbörlig hänsyn till rättigheter och intressen befordra rättens utveckling, samt att försvara frihet, rättvisa och rättssäkerhet.' Som fastslås i paragraf 1.1 i Stadgan om den europeiska advokatkårens kärnprinciper fråm CCBE är respekten för advokatens yrkesmässiga funktion en grundsten för rättssäkerhet och demokrati i samhället.  FN:s grundläggande principer om advokaters roll fastslår att tillräckligt skydd för de mänskliga fri- och rättigheter som alla människor är berättigade till, oavsett om de är ekonomiska, sociala, kulturella, civila eller politiska, kräver att alla människor har tillgång till ett oberoende rättsväsende. Princip 12 stipulerar att advokater alltid skall upprätthålla den yrkesheder och värdighet som krävs för oumbärliga aktörer i rättsskipningen.

7. Domare och advokater måste vara oberoende i sitt yrkesutövande och måste även vara, och synas vara, oberoende av varandra. Detta oberoende bekräftas genom författning och de etiska prinicper som antas av varje yrkesgrupp. CCJE anser att detta oberoende är vitalt för en fungerande rättsäkerhet.

CCJE refererar till Rekommendation R (2010) 12, paragraf 7, som anger att domares oberoende skall garanteras på högsta möjliga rättsliga nivå. Advokaters oberoende bör garanteras på samma sätt.

...

9. Två områden som gäller relationer mellan domare och advokater kan särskiljas:

- Å ena sidan, relationer mellan domare och advokater som hänförs till de procedurmässiga principer och regler från varje stat som har ett direkt inflytande på effektivitet och kvalitet i domstolsprocesser. I de konklusioner och rekommendationer som beskrivs i Utlåtande nr. 11 (2008) om kvaliteten i juridiska belsut, påpekade CCJE att standarden för kvalitet i juridiska beslut är tydligt avhängig av interaktioner mellan olika aktörer i rättssystemet.

- Å andra sidan, kräver relationer som hänför sig till det yrkesmässiga uppförandet hos domare och advokater ömsesidig respekt för varandras roller och en konstruktiv dialog mellan domare och advokater.

...

19. Domare och advokater har var och en sina egna uppsättningar yrkesetiska principer. Dock finns det flera yrkesetiska principer som är gemensamma för både domare och advokater, t. ex. laglydnad, yrkesmässig sekretess, integritet och värdighet, respekt för parterna i målet, kompetens, rättvisa och ömsesidig respekt.

20. De etiska principerna för domare och advokater bör också ta relationer mellan de två yrkesgrupperna i beaktande.

...

Avseende advokater, innehåller paragraferna 4.1, 4.2, 4.3 och 4.4 i CCBE:s regler om god advokatsed för europeiska advokater följande principer: En advokat som uppträder eller deltar i ett ärende inför domstol eller skiljenämnd måste följa de uppträdanderegler som gäller inför den domstolen eller skiljenämnden. En advokat måste alltid ta vederbörlig hänsyn till korrekt processföring. En advokat skall, samtidigt som han eller hon iakttar vederbörlig respekt och hövlighet mot domstolen, försvara klientens intressen redbart och utan fruktan, utan hänsyn till advokatens egna intressen eller till några konsekvenser för honom eller henne själv eller för någon annan person. En advokat skall aldrig medvetet lämna falska eller vilseledande upplysningar i rätten.

21. CCJE menar att relationerna mellan domare och advokater skall baseras på ömsesidig förståelse av den andra partens roll, ömsesidig respekt och oberoende gentemot varandra.

CCJE anser således att det är nödvändigt att utveckla dialog och utbyte mellan domare och advokater på nationell och europeisk institutionell nivå när det gäller frågan om dessa ömsesidiga relationer. De etiska principerna för både domare och advokater bör tas i beaktande. Med detta i åtanke uppmuntrar CCJE identifiering av gemensamma etiska principer, till exempel skyldighet till oberoende, skyldighet att upprätthålla rättsstatsprincipen, samarbete för att garantera ett skyndsamt genomförande av rättsprocessen och permanent yrkesmässig vidareutbildning. Yrkesmässiga sammanslutningar och oberoende styrande organ för både domare och advokater bör ansvara för denna process.

...

24. Relationer mellan domare och advokater skall alltid bevara rättens opartiskhet och bild av opartiskhet. Domare och advokater bör var fullt medvetna om detta och tillräckliga procedurmässiga och etiska regler bör skydda denna opartiskhet.

25. Domare såväl som advokater åtnjuter yttrandefrihet enligt Artikel 10 i konventionen.

Domare är dock skyldiga att bevara sekretess kring rättens överläggningar och deras opartiskhet, vilket bland annat innebär att de måste avstå från att uttala sig om förfarande eller advokaters arbete.

Advokaters yttrandefrihet är också begränsad för att upprätthålla, vilket anges i Artikel 10, paragraf 2 i Konventionen, domstolens auktoritet och opartiskhet. Respekt för yrkeskolleger, respekt för rättssäkerhet och rättvis rättsskipning - principerna (h) och (i) i Stadga om den europeiska advokatkårens kärnprinciper från CCBE - kräver avhållsamhet från kränkande kritik av kollegor, av individuella domare, rättsprocesser och beslut."

E. Avkriminalisering av ärekränkning

61. Rekommendation 1814 (2007) från Europarådets parlamentariska församling, "Mot avkriminalisering av ärekränkning", anger bland annat följande:

"1. Den parlamentariska församlingen ber, med hänvisning till Rekommendation 1577 (2007) att ministerkommittén uppmanar alla medlemsstater att se över sina lagar kring ärekränkning och, där det krävs, gör ändringar som bringar dem i överensstämmelse med rättspraxis vid Europadomstolen för mänskliga rättigheter, i syfte att undanröja all risk för kränkning eller oskäliga åtal.

2. Församlingen uppmanar Ministerkommittén att anvisa den behöriga mellanstatliga kommittén, Styrkommittén för media och nya kommunikationstjänster (CDMC) att förbereda, efter sitt omfattande arbete med denna fråga och mot bakgrund av domstolens rättspraxis, ett utkast till rekommendation till medlemsstater om detaljerade regler för ärekränkning i syfte att undanröja missbruk av straffrättsliga förfaranden.

...”

62. Svaret från Ministerkommittén , antaget vid det 1029:e mötet för ministrarnas företrädare (den 11 juni 2008) var enligt följande:

"1. Ministerkommittén har studerat den parlamentariska församlingens Rekommendation 1814 (2007), med titeln "Mot avkriminalisering av ärekränkning" med stort intresse. Den har vidarebefordrat rekommendationen till regeringarna i medlemsstaterna, och likväl till Styrkommittén för media och nya kommunikationstjänster (CDMC), Europarådets kommitté för brottsfrågor (CDPC), Styrkommittén för mänskliga rättigheter (CDDH) och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, för information och eventuella kommentarer. Mottagna kommentarer återfinns i bilaga.

2. Enligt beslut den 24 november 2004 anvisade Styrkommittén för massmediefrågor (CDMM), som därefter blev Styrkommittén för media och nya kommunikationstjänster (CDMC), bland annat att undersöka 'hur lagstiftning kring ärekränkning kan bringas i överensstämmelse med rättspraxis vid Europadomstolen för mänskliga rättigheter, i syfte att undanröja all risk för kränkning eller oskäliga åtal'. Ministerkommittén noterade svaret, som mottogs i september 2006 och att CDMC ansåg det önskvärt att medlemsstaterna agerade proaktivt i frågan om ärekränkning, genom att undersöka inhemsk lagstiftning jämfört med de standarder som utvecklats av domstolen, trots att det saknades domar i Europadomstolen för mänskliga rättigheter som direkt gällde detta, och i förekommande fall bringa straff-, civil- eller förvaltningsrättslig lagstiftning i överensstämmelse med dessa standarder. I det ovan nämnda dokumentet övervägde CDMC även om mått och steg borde vidtas för att garantera att tillämpningen av lagar rörande ärekränkning helt överensstämde med dessa standarder.

3. Ministerkommittén stödjer detta synsätt, likaväl som den parlamentariska församlingens upprop till medlemsstaterna att vidta sådana åtgärder i syfte att avlägsna av alla risker för missbruk och orättfärdiga åtal.

4. Med den roll som Europadomstolen för mänskliga rättigheter har i att utveckla generella principer för ärekränkning genom rättspraxis och genom dess befogenhet att döma överträdelser av Artikel 10 i vissa fall, anser inte Ministerkommittén det tillrådligt vid denna tidpunkt att medlemsstater utvecklar separata detaljerade regler för ärekränkning.

5. Slutligen anser Ministerkommittén inte att det finns behov av att revidera Rekommendation nr. R (97) 20 om hatpropaganda eller att förbereda riktlinjer rörande detta ämne. Fler insatser borde i stället göras av medlemsstaterna för att synliggöra rekommendationern och använda den bättre."

F. Dom från Internationella domstolen (CIJ) den 4 juni 2008 i målet Djibouti mot Frankrike

63. I en dom från 4 juni 2008 i mål gällande Vissa frågor om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (Djibouti mot Frankrike), fann CIJ att det inte var domstolens sak att bedöma fakta och ansvarsförhållanden i fallet Borrel, speciellt inte när det gällde de omständigheter under vilka Bernhard Borrel avlidit, men tillade att tvisten mellan de två staterna hade sitt ursprung i det fallet, som ett resultat av ett antal påbörjade rättsliga förfaranden, både i Frankrike och i Djibouti där bilaterala avtal använts för ömsesidigt bistånd mellan parterna. CIJ noterade speciellt att, även om anledningen till tvisten beskrevs som överföringen av akten i fallet Borrel till Frankrike i Djiboutis klagomål, i sin helhet hade klagomålet ett vidare perspektiv, där kallelser skickats till Djiboutis president och till två andra statliga tjänstemän i Djibouti, tillsammans med de arresteringsorder som därefter utfärdats för de senare.

64. CIJ fann i synnerhet att beslutet av den franska undersökningsdomaren att avslå begäran om ömsesidigt stöd hade varit berättigad genom att överföringen av akten i fallet Borrel ansågs "strida mot väsentliga franska intressen", eftersom akten innehöll hemligstämplade dokument med "försvarshemligheter" tillsammans med information och vittnesmål gällande ett annat pågående rättsfall. Rätten fanns att dessa anledningar föll inom ramen för Artikel 2 (c) i Konventionen för ömsesidigt bistånd i brottmål, som låter den stat som fått en begäran att vägra framställning om bevisupptagning om det är troligt att sådant bistånd skulle skada suveräniteten, säkerheten, ordre public eller andra viktiga nationella intressen. CIJ beslutade vidare att inte begära att akten i fallet Borrel skulle överföras med vissa sidor borttagna, vilket Djibouti begärt som alternativ. Rätten fann däremot att Frankrike brustit i sin skyldighet att ge skäl för sin vägran av framställning om bevisupptagning, samtidigt som Djiboutis andra framställningar avvisats, gällande de kallelser som adresserats till presidenten och två högre tjänstemän i Djibouti.

LAGSTIFTNINGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 6 § 1 I KONVENTIONEN

65. Den klagande menade att inför kassationsdomstolen hade hans mål inte bedömts rättvist av en opartisk rätt, då en av domarna tidigare offentligt uttryckt sitt stöd för en av de målsägande, domare M. Han hänvisade till artikel 6 § 1 i konventionen, där det relevanta stycket lyder:

"Var och en skall, vid prövningen av ... en anklagelse mot honom för brott,vara berättigad till en rättvis ... förhandling ... inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag."

A. Kammarens dom

66. Efter att ha noterat att den klagande inte haft möjlighet begära att domaren skiljdes från målet, eftersom hade inte informerats om ändringen i sammansättning rörande den domstol som skulle pröva hans överklagan i rätten och eftersom förfarandet i huvudsak var skriftligt, granskade kammaren klagomålet i termer av objektiv opartiskhet. Den noterade att domare J.M., en av domarna i målet för brottsmålsdivisionen i kassationsdomstolen, som beslutat om ett överklagande från domare M och från den klagande vid en tvist mellan dem, hade, nio år tidigare, offentligt uttryckt sitt stöd för och sin tillit till domare M. i samband med ett annat ärende där hon var undersökningsdomare och den klagande representerade målsägaren. Mot bakgrund av de fakta som lagts fram, fanns det en tydlig motsättning mellan den klagande och domare M., både i det ärende där hon fått stöd av domare J.M. och i det ärende där J.M. var en av domarna i kassationsdomstolen.  J.M.:s stöd hade uttrycks i ett officiellt och relativt generellt sammanhang, vid det allmänna mötet för domare i Paris tribunal de grande instance. Kammaren fann att det förekommit en överträdelse av Artikel 6 § 1, då allvarliga tvivel kunde väckas mot kassationsdomstolens opartiskhet, samt att den klagandes oro i samband med detta måste ses som berättigad.

B. Parternas inlagor inför Stora kammaren

1. Den klagande

67. Den klagande medger att det inte var etablerat att domare J.M. hade visat någon form av personlig partiskhet mot honom, men argumenterade att oavsett hans personliga uppträdande, skapade blotta närvaron av J.M. bland domarna en situation som gjorde hans farhågor objektivt och legitimt berättigade. I hans ansökan räckte det faktum att J.M. varit domare vid brottsmålsdivisionen vid kassationsdomstolen för att visa att det skett en överträdeslse av Artikel 6 § 1 i Konventionen. Domare J.M. har tidigare uttryckt sitt stöd för domare M., när den senare ledde den rättsliga undersökningen i ett ärende som gällde Scientologikyrkan, som svar på kritik av hennes yrkesmässiga uppförande från målsäganden, bland vilkas representanter den klagande ingick, samt av den allmänna åklagaren. Den klagande påpekade att domare M. slutligen fråntagits ärendet på hans begäran och att den franska staten den 5 januari 2000 hållits ansvarig för brister i det allmänna rättsystemet.

68. Han anförde att han inte kunnat begära att domare J.M. skulle kopplas bort från målet då han inte kände till, och inte kunde ha känt till att denne domare skulle vara i tjänst i hans mål. Rapporten från den rapporterande domaren, ärendets arbetsgång och meddelandena till advokaterna innehöll samma information, nämligen att rätten vid brottsmålsdivisonen skulle sammanträda med ett reducerat antal domare. Rätten bestod av divisionens ordförande, överdomaren (Doyen) och magistrat Rapporteur, den rapporterande domaren. Då domare J.M. inte hade någon av dessa tjänster fanns det ingen anledning att tro att han skulle ingå i rätten.

69. Vid prövningen anförde inte Den klagande att domare J.M. visat någon form av personlig partiskhet mot honom och han ifrågasatte inte heller domarens rätt till yttrandefrihet. Hans klagomål bestod enbart i domare J.M.:s närvaro i rätten, som enligt hans synsätt berättigade och gjorde hans oro för bristen på opartiskhet legitim. Med tanke på det stöd som J.M. uttryckt till domare M:s fördel i samband med ett annat högprofilerat ärende med samma protagonister fanns det allvarliga tvivel på brottsmålsdivisionens opartiskhet och hans oro i samband med detta kan betraktas som berättigad.

2. Regeringen

70. Regeringen noterade att frågan inte gällde bristen på subjektiv opartiskhet hos domare J.M. och att det därför var nödvändigt att avgöra om omständigheterna i ärendet var av den arten att de kunde väcka allvarliga tvivel om kassationsdomstolens objektiva opartiskhet. Med hänvisning till det uttalande som domare J.M. gjorde i juli 2000, då han tjänstgjorde vid Paris tribunal de grande instance, påpekade de att detta uttalande, gjorts många år innan målet togs upp av brottsmålsdivisionen, gällde ett annat ärende än det aktuella och att de ordval som gjorts speglade en personlig inställing som enbart rörde hur disciplinära förfaranden mot en domarkollega blivit kända. Regeringen anförde att dessa kommentarer, som var av begränsad art och hade gjorts för länge sedan, inte var tillräckliga för att visa att J.M. saknade objektiv opartiskhet i sin kapacitet som domare vid kassationsdomstolen.

71. Regeringen anförde vidare att överklaganden i sak är extraordinära rättsmedel och att kassationsdomstolens förbiseende höll sig inom ramen för gällande lag. Dessutom var det en utökad rätt vid brottsmålsdivisionen, bestående av tio domare, som prövade ärendet.

72. Den svarande regeringen argumenterade därmed att någon överträdelse av Artikel 6 § 1 i Konventionen inte förekommit.

D. Rättens bedömning

1. Generella principer

73. Rätten genmälde att opartiskhet normalt innebär frånvaro av fördomar eller partiskhet och att om den existerar eller inte kan testas på olika sätt. Enligt domstolens praxis måste opartiskhet, enligt vad som åsyftas i Artikel 6 § 1, avgöras med ett subjektivt test där en viss domares personliga övertygelse och beteende tas i beaktande, det vill säga om domare har eller har haft någon personlig fördom eller partiskhet i en given fråga, samt också enligt ett objektivt test som avgör om rätten, bland andra överväganden, erbjudit tillräckliga garantier för sin opartiskhet för att utesluta alla legitima tvivel om detta (se till exempel Kyprianou mot Cypern [GC], nr. 73797/01, § 118, ECHR 2005-XIII ochMicallef mot Malta [GC], nr. 17056/06, § 93, ECHR 2009).

74. När det gäller det subjektiva testet, är principen att rätten måste kunna antas vara fri från personliga fördomar eller är etablerad sedan länge i domstolens rättspraxis (se Kyprianou, citerad ovan, § 119 och Micallef, citerad ovan, § 94). Domarens personliga opartiskhet måste förutsättas, tills motsatsen bevisats (se Hauschildt mot Danmark, 24 maj 1989, § 47, serie A nr. 154). Avseende vilken typ av bevis som krävs har domstolen exempelvis sökt fastställa om en domare visat fientlighet eller illvilja av personliga skäl (se De Cubber mot Belgien, 26 oktober 1984, § 25, serie A nr. 86).

75. I flertalet mål där frågan om opartiskhet väckts har domstolen fokuserat på det objektiva testet (se Micallef, citerad ovan, § 95). Dock finns det ingen vattentät skiljelinje mellan subjektiv och objektiv opartiskhet eftersom en domares uppträdande inte bara kan ifrågasättas  via utomstående observationer (objektivt test) utan även avse hans eller hennes personliga övertygelse (subjektivt test) (se Kyprianou, citerad ovan, § 119). Det innebär att det i vissa fall kan det vara svårt att lägga fram bevis för att vederlägga antagandet om en domares subjektiva opartiskhet, kravet på objektiv opartiskhet ger en ytterligare viktig garanti (see Pullar mot Storbritannien, 10 juni 1996, § 32, Rapporter om domar och beslut 1996-III).

76. Angående det objektiva testet, måste det avgöras om, skilt från domarens beteende, det finns fastställbara fakta som kan väcka tvivel om hans eller hennes opartiskhet. Detta innebär att, vid beslut om i ett givet fall det finns legitima skäl till oro kring en viss domare eller en viss rätt inte är opartiska, blir ståndpunkten hos den person det rör viktig, men inte avgörande. Avgörande är däremot om denna oro kan anses vara objektivt berättigad (se Micallef, citerad ovan, § 96).

77. Det objektiva testet rör främst hierarkiska eller andra länkar mellan domaren och andra protagonister i rättegången (ibid. § 97). Det måste därigenom beslutas i varje individuellt fall huruvida relationen i fråga är av en sådan natur och grad att den kan indikera en bristande opartiskhet å rättens sida (se Pullar, citerad ovan, § 38).

78. I samband med detta kan även uppträdande vara av viss vikt eller med andra ord: "rättvisa måste skipas, men det är ännu viktigare att det syns att rättvisa skipas", (see De Cubber, cited above, § 26). Vad som står på spel är det förtroende som allmänheten måste ha för domstolar i ett demokratiskt samhälle. Därför måste en domare, om det finns en legitim anledning att misstänka en brist på opartiskhet, avsäga sig målet (se Castillo Algar mot Spanien, 28 oktober 1998, § 45, Rapporter 1998-VIII och Micallef, citerad ovan, § 98).

2. Tillämpning av dessa principer i det aktuella målet

79. I det aktuella målet låg bristen på opartiskhet i det faktum att domare J.M., som tjänstgjorde vid den kassationsdomstol som fattade beslutet den 10 december 2009, hade uttryckt sitt stöd för domare M. nio år tidigare, i samband med det disciplinära ärende som väckts mot henne med anledning av hennes handlingar i "Scientologimålet". Som domare och kollega i samma domstol, under ett allmänt möte för domare i Paris tribunal de grande instance den 4 juli 2000, där han senare röstade för förslaget om stöd för domare M., hade J.M. kommenterat: "Vi är inte förhindrade, som domare på gräsrotsnivå, från att säga att vi stödjer domare M. Det är inte förbjudet att säga att domare M. har vårt stöd och vår tillit." (Se paragraf 27-28 ovan).

80. Stora kammaren noterar inledningsvis att den klagande tillstod i sina observationer att det inte var etablerat att domare J.M. hade visat någon personlig partiskhet mot honom. Han argumenterade enbart att, oavsett hans personliga uppträdande, skapade blotta närvaron av J.M. bland domarna en situation som gjorde hans farhågor objektivt och legitimt berättigade (se paragraf 67 ovan).

81. Enligt rättens mening måste ärendet därför undersökas som ett objektivt test av opartiskheten, mer specifikt måste frågan hanteras om den klagandes tvivel när det gäller den aktuella situationen kan betraktas som objektivt berättigade i detta ärende.

82. Följaktligen anser rätten främst att det språk domare J.M. använde till stöd för sin domarkollega, domare M., som vid tillfället var ansvarig för åtal mot den klagande i det nu aktuella ärendet, kunde väcka tvivel hos den svarande angående hur opartisk den "tribunal" som ledde prövningen av hans ärende.

83. Dock argumenterade Regeringen, bland annat, att de uttalanden som J.M. gjorde inte var tillräckliga för att etablera en bristande objektiv opartiskhet hos honom, då de gjorts för länge sedan och de uttryck som använts speglade en personlig åsikt som enbart gällde förestående disciplinära åtgärder mot en kollega vid samma domstol.

84. Rätten anser däremot att detta mycket speciella förhållande i ärendet inte kan bortses från. Rätten noterar först att ärendet gällde en advokat och en domare, som tjänstgjort i den kapaciteten i samband med två juridiska undersökningar i speciellt högprofilerade fall: Borrelmålet, i samband med vilket den klagandes omstridda uttalanden gjorts, samt "Scientologimålet" som lett till kommentarerna från J.M. Rätten konstaterar även att vidare, precis som Kammaren, att domare M. redan ledde undersökningen i Borrelmålet under signifikant mediabevakning och politiska återverkningar, när J.M. offentligt uttryckte sitt stöd för henne i samband med "Scientologimålet" (se även paragraf 29 ovan). Som kammaren poängterade hade J.M. uttryckt sin åsikt i ett officiellt sammanhang, vid det allmänna mötet för domare i Paris tribunal de grande instance.

85. Rätten noterar vidare att den klagande, som i båda fallen var den advokat som företrädde målsägaren och kritiserade domare M:s arbete, därefter dömts på grundval av klagomål av den sistnämnda. Därigenom tog den yrkesmässiga tvisten formen av en personlig motsättning eftersom domare M. begärt skadestånd i de nationella domstolarna för en förseelse som hon anklagade den klagande för att ha begått.

86. Rätten understryker vidare, att på denna punkt hade beslutet i appellationsdomstolen som målet överförts till, påvisat ett samband mellan den klagandes kommentarer i förhandlingarna i fråga samt i Scientologimålet, och kommit fram till att detta talade för, från den klagandes sida, en "uppgörelse i efterhand" och personligt agg mot domare M. "som han varit i konflikt med i olika ärenden" (se paragraf 50 ovan).

87. Detta var precis den dom som appellationsdomstolen som klaganden överklagade och som granskades i domstol av brottsmålsdivisionen vid kassationsdomstolen där domare J.M. tjänstgjorde. Rätten instämmer inte med Regeringens argument att denna situation inte innebär några svårigheter, eftersom ett överklagande i sak är ett extraordinärt rättsmedel och kassationsdomstolens granskning enbart begränsas till efterlevnad av lagen.

88. I sin rättspraxis vill rättten understryka den viktiga roll som kassationsförfaranden har, då de utgör en specill form av brottsmål med potentiellt avgörande verkningar för den anklagade, som i det aktuella ärendet, där i det fall ärendet ogillats kunde det ha överförts till en annan appellationsdomstol för en ny granskning av både fakta i målet och lagen. Som Rätten angivit vid många tillfällen, tvingar Artikel 6 § 1 i Konventionen inte konventionsstaterna att inrätta domstolar för överklagande eller kassation, men den stat som inte inrättar sådana domstolar skall garantera att personer som har tillgång till rättssystemet, i denna typ av domstolar, även har tillgång till de grundläggande rättigheterna enligt Artikel 6 (se, bland andra beslut, Delcourt mot Belgien, 17 januari 1970, § 25, serie A nr. 11; Omar mot Frankrike och Guérin mot Frankrike, 29 juli 1998, §§ 41 respektive 44, Rapporter 1998-V; and Louis mot Frankrike, nr. 44301/02, § 27, 14 november 2006).

89. Slutligen anser rätten att regeringens argument att J.M. tjänstgjorde vid en utökad rätt, bestående av tio domare, inte är avgörande för objektiv opartiskhet enligt Artikel 6 § 1 i Konventionen. Då överläggningarna var slutna går det inte att avgöra vilket inflytande J.M. i realiteten hade vid detta tillfälle. I det sammanhang som här beskrivits (se paragraf 84-86 ovan), kan rättens opartiskhet starkt ifrågasättas.

90. Dessutom hade inte den klagande informerats om att domare J.M. skulle närvara i rätten och hade ingen anledning att tro att detta skulle vara fallet. Rätten noterar att den klagande dock hade, meddelats att ärendet skulle prövas av ett reducerat antal domare från brottsmålsdivisionen vid kassationsdomstolen, vilket visas av den rapporterande domarens rapport, kassationsdomstolens arbetsgång för målet samt de tre meddelanden till parterna, inklusive två som skickades ut efter prövningsdatumet (se paragraf 52 ovan). Den klagande hade därför ingen möjlighet att bestrida J.M:s närvaro eller att invända mot frågan om opartiskhet i detta sammanhang.

91. Med avseende på det ovan nämnda anser rätten att den klagandes oro kan anses vara objektivt berättigad i det aktuella ärendet.

92. Kammaren fann därför att det förekommit en överträdelse av Artikel 6 § 1 i Konventionen.

II. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 10 I KONVENTIONEN

93. Den klagande hävdar att domen mot honom innebar en överträdelse av hans yttrandefrihet enligt Artikel 10 i Konventionen, enligt följande:

"1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet."

A. Kammarens bedömning

94. Kammaren fann att det inte förekommit någon överträdelse av Artikel 10 i Konventionen. Den noterade att den klagande inte begränsat sig till faktiska uttalanden om den pågående förhandlingen, utan även lagt till värderande bedömningar, vilka väckte tvivel om en domares opartiskhet och rättvisa.

95. Kammaren ansåg, efter att ha noterat att undersökningsdomaren i fråga inte längre ledde ärendet, att den klagande för det första borde ha väntat på resultatet av det brev som skickats dagen innan till justitieministern där han begärt en utredning av Inspection générale des services judiciaires (IGSJ) av de påstådda bristerna i den rättsliga undersökningen och för det andra att den klagande redan använt rättsmedel med framgång för att råda bot på brister i förfarandet och att den domare som hans anmärkningar gällde kopplats bort från ärendet. Med detta i åtanke samt användningen av termer som Kammaren fann synnerligen hätska, ansåg rätten att den klagande överträtt den gräns som advokater måste observera vid offentlig kritik av rättssystemet. Rätten tillade att dess bedömning förstärktes av allvaret i anklagelserna som gjorts i artikeln, och att det, med tidsramen för händelserna i åtanke kunde det inte uteslutas att den klagandes uttalanden berodde på ett visst personligt agg mot domaren. Gällande sanktionens proportionalitet fann kammaren att böter om 4 000 EUR, tillsammans med ett skadestånd på 7 500 EUR till var och en av domarna, inte föreföll orimliga.

B. Parternas inlagor inför Stora kammaren

1. Den klagande

96. Den klagande anförde att rättens praxis garanterar ett starkt skydd för advokaters yttrandefrihet, då de har en nyckelroll i rättsskipningen och upprätthållandet av rättsstaten, där varje begränsning måste förbli exceptionell. Ett sådant skydd kan förklaras på två sätt: för det första finns det inga speciella omständigheter som kan berättiga att ha en bred bedömning av detta i medlemsstaterna, med tanke på att europeiska och internationella texter, i motsats till detta, skyddat advokater i deras uppdrag att försvara sina klienter och för det andra att deras yttrandefrihet är länkad till rätten till en rättvis rättegång enligt Artikel 6 i Konventionen. Han noterade vidare advokaters rätt att göra uttalanden i pressen som en del av deras klienters försvar är uttryckligen erkänd och att det i princip fanns, på en europeisk nivå, en betydande signifikant tolerans för advokaters kritik av domare, även i offentliga och mediala sammanhang. Han medgav däremot att Kammarens dom uppmärksammade vissa stora osäkerheter och fluktuationer i rättspraxis som påverkar utövandet av sådana friheter, i synnerhet utanför rättssalen. Hans förhoppning var att detta ärende skulle möjligggöra för Stora kammaren att klargöra tolkningen av Konventionen på denna punkt för att garantera skyddet för advokaters uttalanden.

97. Han föreslog i samband med detta ett mer formellt att hantera advokaters yttrandefrihet, baserat på försvaret av sina klienters intressen för att garantera särskilt skydd i dessa sammanhang enligt Artikel 10 i Konventionen. Ett sådant förfarande skulle också skingra tveksamheter i fråga om advokaters status, som å ena sidan medverkar i tillämpningen av rättsystemet, men å andra sidan inte behövde inta en förbindlig hållning mot detta system och dess medlemmar, eftersom deras primära roll är att försvara sina klienter. Som nyckelvittnen vid förhandlingarna borde advokater ges ett funktionellt skydd som inte begränsas till rättssalen och är så brett som möjligt, för att effektivt kunna bidra till försvaret av sina klienter och för att informera allmänheten. Ett sådant funktionellt förhållningssätt skulle också göra det möjligt att agera effektivt när advokater överskrider och missbrukar de yrkesetiska reglerna och för att ge nödvändigt skydd för domare mot oskäliga anklagelser. Allt missbruk av den primära anledningen till det stärkta skyddet av advokaters yttrandefrihet, det vill säga att upprätthålla rätten till försvar, kan då leda till påföljder.

98. I det aktuella fallet noterade den klagande att hans dom kunde ses som ett ingripande i hans utövande av rätten till yttrandefrihet. Han bestred inte det faktum att detta är föreskrivet i lag, nämligen i sektionerna 23, 29 och 32 i lagen från den 29 juli 1881.

99. Han motsatte sig inte heller det legitima syfte som eftersträvas i skyddet av andras rykte och rättigheter, utan ansåg att de rättsliga åtgärderna mot honom som sökte "upprätthålla domstolens auktoritet och opartiskhet", starkt borde ifrågasättas, eftersom de omstridda uttalandena hade ett motsatt syfte och var tänkta att stärka, snarare än att underminera denna auktoritet. Den klagande anförde vidare att Kammaren felaktigt hade likställt advokaters rätt till yttrandefrihet och allmänhetens rätt till information om ämnen i det allmännas intresse med juristkårens heder och domares goda rykte. Det förstnämnda utgör rättigheter som garanteras i Artikel 10 i Konventionen, medan det senare enbart är intressen som kan leda till restriktioner, vilka måste förbli undantag.

100. När det gäller ingripandet och om det var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle ansåg den klagande att det inte uppfyllde några tvingande samhällsbehov och att det inte stod i proportion till det önskade resultatet.

101. Argumentet att det inte uppfyllde några tvingande samhällsbehov stöds i huvudsak av det sammanhang där uttalandena gjordes, då fallet fått betydande uppmärksamhet i media, som domstolen tidigare noterat i beslutet July och SARL Libération (nr. 20893/03, ECHR 2008) och som bekräftas av Kammaren i paragraf 76 i dess beslut. Desutom var offrets ställning, platsen för och omständigheterna kring hans död, de diplomatiska konsekvenserna av ärendet och misstankarna kring att den dåvarande presidenten för Republiken Djibouti kan ha varit anstiftare, visade alla att ärendet gällde en fråga av allmänt intresse som kräver starkt skydd av yttrandefriheten. Dessutom, den 19 juni 2007 hade den allmänna åklagaren i Paris offentliggjort ett pressmeddelande som angav att teorin om självmord nu rubricerades som misstanke om brott. Detta uttalande hade gjorts på begäran av undersökningsdomaren enligt Artikel 11, paragraf 3 i Code de procédure pénale (där offentliggörande av detaljer i ett ärende tillåts för att undvika spridning av inkomplett eller oriktig information, eller för att undvika störande av allmän ordning). Ärendet ansågs vara så känsligt att undersökningen nu leddes av tre undersökningsdomare.

102. Den klagande argumenterade att de uttalanden som gällde brister i rättssystemet, i samband med advokatens skyldighet att försvara sin klient, kunde anses berättiga ännu starkare skydd. Han förnekade att han överträtt gränsen för berättigad kritik, då hans uttalanden enbart rörde det yrkesmässiga uppförandet hos domare M. och domare L.L., något som var vitalt för målsäganden. Uttalandena hade tillräcklig grund, något som visades av två fakta; för det första att videokassetten inte hade överlämnats till den nya undersökningsdomaren tillsammans med resten av akten och för det andra det handskrivna brevet från åklagaren i Djibouti till domare M. Dessutom resulterade de rättsliga åtgärder som vidtogs mot den klagande av domare M. och L.L. för förtal, efter brevet som advokaterna skickat till justitieministern, i ett upphörandebeslut, som fastställdes efter överklagande.

103. Den klagande tillbakavisade anklagelsen att han visat personligt agg och påpekade att det bara var innehållet och ämnet i de omtvistade uttalandena som skulle beaktas, inte några intentioner som felaktigt kunde tillskrivas honom. Den klagande tillade att han inte ansvarade för hänvisningen till det förestående disciplinärendet mot domare M. och noterade att en anmälan om brott även lämnats in från domare L.L. utan att det fanns något som pekade på personligt agg mot även denne domare. Den klagande förnekade också att förtal eller övergrepp kunde hittas i de kommentarer som publicerats i Le Monde. Slutligen angav han att han enbart försvarade sin klients inställning offentligt, med hennes intressen i åtanke, utan att överskrida gränsen för sina uppgifter som försvarare. Han var av den åsikten att detta inte kunde ha påverkat ministeriet eller de rättsliga myndigheterna och bestred tanken på att lagenliga åtgärder från en advokat å sin klients vägnar, skulle hindra uttalanden i pressen om fallet var av allmänt intresse. Han hävdade motsaten, att en advokat hade rätt att fritt avgöra sin försvarsstrategi till fördel för sin klient.

104. Slutligen påpekade den klagande att den påföljd han ålagts varit speciellt oproportionerlig. Påföljden bestod av böter å 4 000 EUR, högre än de böter som ålagts journalisten och direktören vid Le Monde (3 000 respektive 1 500 EUR). I den civilrättsliga delen av beslutet, förutom rättegångskostnader för domare M. och L.L., ålades han att betala, tillsammans med sina medsvarande, 7 500 EUR i skadestånd till var och en av de två domarna. Slutligen förordnades om publicering av en notis i Le Monde, vid vite på 500 EUR per dag vid eventuell försening. Han förklarade att sådana påföljder var obefogade och oproportionerliga och att det ovillkorligen skulle medföra en betydande och dämpande effekt för alla advokater.

2. Regeringen

105. Regeringen förnekade inte att den klagandes dom utgjorde ett ingripande i hans utövande av rätten till yttrandefrihet. De ansåg däremot att detta ingripande var föreskrivet i lag, eftersom det grundades i sektion 23 respektive sektion 29 et seq. i lagen från den 29 juli 1881 och att det hade ett berättigat syfte. När det gäller det senare argumenterade Regeringen att målet var att upprätthålla rättsväsendets auktoritet och opartiskhet och för att garantera skydd för andras rykte och rättigheter, då uttalandena riktats mot domare som utövade sitt yrke och underminerade medborgarnas förtroende för rättväsendet.

106. När det gäller frågan om ingripandet var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle var regeringen av den åsikten att det finns en grundläggande skillnad mellan advokater och journalister då de förra är domstolstjänstemän (auxiliaires de justice). De intar en central position som mellanhänder mellan allmänheten och domstolarna och deras agerande garanterar att rättvisa skipas effektivt och opartiskt. En balans måste finnas mellan å ena sidan det legitima syftet att informera allmänheten om frågor av allmännt intresse, inklusive frågor kring rättssystemets funktion och de krav som kan ställas på korrekt rättsskipning och å andra sidan juristyrkets heder samt rättsväsendets rykte.

107. Regeringen noterade två olika situationer i rättens praxis när det gäller yttrandefrihet: advokaters medverkan i diskussioner kring frågor av allmänt intresse som inte hänförs till pågående förfaranden, där yttrandefriheten är synnerligen omfattande; och uttalanden av advokater i rollen som försvarare av sina klienter, där de har en omfattande yttrandefrihet i rättssalen. Den yttrandefrihet som gäller försvar av en klient i pågående förhandling har däremot vissa gränser för att bevara rättsväsendets auktoriet, till exempel när advokaten gör kritiska uttalanden om rättssystemet innan tillgängliga rättsmedel använts för att rätta till bristerna i fråga. Regeringen påpekade att advokater, som domstolstjänstemän därför är skyldiga att använda rättsliga åtgärder för att rätta till påstådda brister, till skillnad från hård kritik i pressen, då rättsliga åtgärder kunnat användas inte är berättigade via kravet på ett effektivt försvar av advokatens klient och kan väcka tvivel när det gäller rättssystemets tillförlitlighet.

108. I det aktuella ärendet ansåg Regeringen att det funnits ett flertal möjliga rättsmedel att tillgripa för den klagande för att effektivt kunna försvara sin klient och att han dessutom använt dem. Hans uttalande i media kunde därför bara gjorts för att informera allmänheten om ett ämne av allmänt intresse, men eftersom det gällde ett pågående ärende borde han ha uttalat sig mer återhållsamt.

109. Vid genomgång av de ifrågasatta uttalandena hänvisade Regeringen till det utrymme för bedömning som stater har i sådana frågor. Artikeln i fråga gällde ett speciellt känsligt ärende som redan från början fått betydande uppmärksamhet i media. Enligt deras åsikt kunde det antas, med utgångspunkt i artikeln i Le Monde, att de stötande uttalandena otvetydigt riktats mot de två domarna och formulerats i termer som ifrågasatte deras heder. Den klagande hade inte begränsat sig till generell kritik av institutioner, utan uttryckte partiska synpunkter utan minsta försiktighet. Enligt Regeringens framställning hade han inte gjort sakliga uttalanden om rättsväsendets funktion, utan värderande bedömningar som väckte allvarliga tvivel kring undersökningsdomarnas integritet. Regeringen ansåg att de lokala domstolarna noggrannt utrett vart och ett av uttalandena i fråga för att avgöra om de gått över gränsen för acceptabel kritik. De framställde vidare att de bevis som framlagts av den klagande saknade bevisvärde.

110. När det gällde den klagandes otillräckliga försvar att han handlat i god tro, baserat på hans faktiska uppgift att försvara sin klients intressen, noterade Regeringen att de franska domstolarna bedömt god tro enligt Artikel 10 i Konventionen och de fyra kriterier som måste uppfyllas samtidigt: ett legitimt syfte, frånvaro av personligt agg, allvaret i den undersökning som genomförs eller i de bevis som fåtts av den som skrivit uttalandena och slutligen den försiktighet som visats när uttalandena gjordes. De lokala domstolarna ansåg att dessa kriterier inte uppfyllts i det aktuella fallet och såg den klagandes uttalandens som en uppgörelse med en domare. Den klagande begick ett fel, inte för att han uttalat sig utanför rättssalen, utan för att ha gått till överdrift i sina uttalanden där han kunde ha uttalat sig utan att ifrågasätta hedern hos statstjänstemän.

111. Regeringen framställde att sådana angrepp på domare varken bidrog till en tydlig förståelse av frågan hos allmänheten, då rättsväsendet inte hade rätt till genmäle, eller till korrekt genomförande av rättsliga förfaranden i ett sammanhang där den undersökningsdomare som var föremål för kritken redan kopplats bort från ärendet. Enligt deras uppfattning av det en fråga om en advokats nitiska försvar av sin klient då det fanns rättsmedel som han kunde använt för att framföra sitt klagomål. Regeringen hänvisade till domstolens avslag i fallet Floquet och Esménard mot Frankrike (nr. 29064/08, 10 januari 2002) som gällde uttalanden som gjort av journalister i fallet Borrel, speciellt som de ifrågasatta uttalandena i det aktuella fallet inte gjorts av en journalist utan av en advokat och dessutom i ett pågående ärende i en lokal domstol.

112. När det gäller de påföljder som ålagts den klagande ansåg regeringen att de varken kunde anses orimliga eller att de skulle ha en dämpande effekt på utövandet av yttrandefrihet. De framställde därför att det inte förekommit någon överträdelse av Artikel 10 i Konventionen.

C. Tredjepartsobservationer inför Stora kammaren

1. Observationer från Rådet för de europeiska advokatsamfunden (CCBE)

113. CCBE noterade att domstolens beslut i det aktuella fallet säkerligen skulle ha betydande inverkan på villkoren för tolkning och tillämpning av uppförandenormer för europeiska advokater, i synnerhet gällande yttrandefrihet i samband med utövande av rätten till försvar. Advokater har en nyckelposition i rättsskipningen och det är nödvändigt att deras speciella status skyddas. Yttrandefrihet är grundläggande i ett demokratiskt samhälle och har en speciell innebörd för advokater som måste kunna utöva sitt yrke utan hinder. Om deras yttranden ska censureras eller begränsas kan inte verkligt eller effektivt försvar av medborgare garanteras.

114. CCBE hänvisade till rättens praxis att en begränsning av yttrandefriheten innebär en överträdelse av Artikel 10 om den inte faller inom ramen för de undantag som förtecknas i paragraf 2 i denna Artikel. De prövningskriterier som hänger samman med ett befintligt ingripande, kravet på rättsäkerhet, om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle av "tvingande sociala hänsyn" och de specifika omständigheterna i ärendet. CCBE ansåg att dessa kriterier var speciellt väsentliga då det handlade om en advokat som försvarar rättigheter enligt Konventionen.

115. Begränsningarna av yttrandefrihet måste för det första falla inom ramen för rättsäkerhet, med en mer restriktiv och precis definition av de kriterier som handlar om begränsningar av en advokats yttrandefrihet. CCBE noterade avvikelser i de bedömningar som gjorts av olika domstolar: i ett relaterat mål (July och SARL Libération, citerad ovan) fann rätten en överträdelse av Artikel 10, där Kammaren i det aktuella ärendet inte fann att någon överträdelse skett. CCBE anförde att sådana avvikelser i bedömning verkade vara reslutatet av olika sätt att se på advokatens uttalanden, en viss immunitet kunde ses i alla synsätt, även gällande hårda omdömen om rättssystemet eller en domstol, medan kritik mot en domare inte åtnjöt samma immunitet. En sådan särskiljning är ytterst svår att tillämpa och ledde till nästan oöverstigliga problem, med anledning av avhängigheten mellan domstolen generellt och den personal som genomför förfarandet, tillsammans med det faktum att domarämbetet inte kan skiljas från själva institutionen i ett inkvisitoriskt rättssystem.

116. Då det aktuella ärendet gäller yttrandefrihet utanför rättsalen måste begränsningarna också inbegripa att i känsliga och högprofilerade ärenden, speciellt sådana där nationella hänsyn står på spel, har advokater ofta inget annat val än att uttala sig offentligt om hinder mot ett korrekt genomförande av förfarandet. I sådana fall bör advokater åtnjuta samma yttrandefrihet som journalister. Att begränsa deras yttrandefrihet, speciellt när förfarandet sker i ett inkvisitoriskt rättssystem, som det franska, skulle hindra dem från att bidra till korrekt rättsskipning och säkerställande av allmänhetens förtroende för denna.

117. CCB noterade att så snart ett ärende fångar medias intresse och speciellt i de fall nationella hänsyn står på spel, kan försvarets rättigheter i vissa fall bara skyddas genom offentliga uttalanden, även sådana som är något eftertryckliga. Med hänvisning till rättens beslut i Mor mot Frankrike (nr. 28198/09, § 42, 15 december 2011), ansåg den att då varken den behöriga rättsliga myndigheten eller det disciplinära organet hade initierat förfarandet kunde detta utgöra ett förutsebart test i relation till den osäkerhet som omger olämpligt agerade från en domare, vilkens ämbete inte kan skiljas från den rättsliga myndigheten.

2. Gemensamma observationer från Ordre Des Avocats Du Barreau De Paris, Conseille National des Barreaux och Conférence des Présidents des Barreaux

118. Dessa tredjepartsobservatörer påpekade att, för det första, fram tills nyligen hade frågan om advokaters yttrandefrihet endast uppstått i rättssalen och att det samband med försvar av en klient vid en prövning hade advokater immunitet från rättsliga åtgärder, en immunitet som täckte tal och skrift i förfarande enligt sektion 41 i lagen från den 29 juli 1881. Denna immunitet medgav uttalanden som kunde anses kränkande, förolämpnaden eller sårande.

119. Enligt deras mening gällde det aktuella ärendet principiellt advokatens yttrandefrihet i samband med försvar av en klient när han uttalade sig för pressen, då ärendet väckt ett visst allmänt intresse. Frågan blev då hur man skulle avgöra när uttalandena blev överdrivna, hur starka de än var, om de påverkade en opponent, en domare eller en advokatkollega.

120. Varje advokat, oavsett hur välkänd, förvaltar sin klients ord. När ett ärende blir allmänt känt, är det advokatens ansvar att fortsätta försvara denna klient, antingen genom att vidta alla nödvändiga ad hoc-åtgärder eller genom att låta sin egen röst höras i mediastormen, något som blivit norm. Detta är inte längre en advokats rätt, utan en skyldighet som kopplas till hans ställning, oavsett om fallet blir känt före någon allmän prövning eller, som ofta är fallet, i efterhand.

121. Advokater har rätt att kritisera domstolens beslut och att förmedla den kritik som deras klienter kan vilja uttrycka. Advokatens uttalanden tolkas då naturligt av allmänheten som subjektiva partsinlagor. Parallellen mellan domarens tystnadsplikt och advokatens yttrandefrihet var inte övertygande. Då ett uttalande från en domare ses som objektivt, ses uttalanden från advokater som uttryck för protest från en part i målet. Det är därför inte ovanligt för en domare att ha tystnadsplikt medan uttalanden från en advokat, för en part i målet, på inga sätt hindrar rättssystemets oberoende och auktoritet.

122. Tredjepartsobservatörerna noterar att även om de franska domstolarna alltid strikt tillämpat den immunitet som behandlas i sektion 41 i lagen från 1881 enbart på uttalanden i rätten, var de inte omedvetna om att advokater måste hantera viss utveckling när deras ärenden får uppmärksamhet i media. De citerade ett nyare exempel på ett högprofilerat ärende där en advokat åtalats för ärekränkning av en annan advokat från motpartens sida. Paris tribunal de grande instance accepterade hans åberopande av god tro, trots att hans uttalande varit speciellt överdrivna och enbart baserade på hans personliga övertygelse, då "de kom från en energisk advokat som la all sin energi på att försvara sin klient och som inte kunde begränsa sin yttrandefrihet enbart för att han hänvisade till sitt ärende inför journalister snarare än inför domare" (slutligt beslut i den 17:e divisionen av Paris tribunal de grande instance den 20 oktober 2010). Distinktionen mellan uttalanden i eller utanför rättssalen blev därigenom föråldrad. En advokats ord baseras på plikten att informera; precis som journalister är även advokater "demokratins väktare".

123. Tredjepartsobservatörerna anförde slutligen att det finns en skyldighet till proportionalitet i sådana ärenden, både för advokater och för staten. Advokater har en mycket svår roll och den skyldighet till proportionalitet som speglas i deras åtaganden när det gäller takt och måttfullhet, kan de bara avvika när det berättigas av försvaret av deras klienter och genom det motstånd eller den press de utsätts för. När det gäller staten ansåg tredjepartsobservatörerna att advokater normalt skall garanteras immunitet när deras uttalanden, även om de är överdrivna kan länkas till försvaret av deras klienters intressen. Alla begränsningar av deras yttrandefrihet bör vara undantag, där detta kan testas beroende på om uttalandena kan särskiljas från försvaret av klienten. Den marginal för yttrandefrihet som advokater bör ha måste vara lika vid som den för journalister och bör ta med i beräkningen de restriktioner som de ställs inför och det ökande intresset från media, med en press som ställer alltmer nyfikna frågor.

D. Rättens bedömning

1. Generella principer

(a) Yttrandefrihet

124. De generella principer som gäller nödvändigheten av ingripande i yttrandefriheten har upprepats många gånger av Rätten sedan beslutet i Handyside mot Storbritannien (7 december 1976, serie A nr. 24), och sammanfattades i Stoll mot Schweiz ([GC] nr. 69698/01, § 101, ECHR 2007‑V) och återigen upprepades mer nyligen i Animal Defenders International mot Storbritannien ([GC], nr. 48876/08, § 100, ECHR 2013), enligt följande:

“(i) Yttrandefrihet utgör en av de viktigaste grunderna för ett demokratiskt samhälle och är ett av de grundläggande villkoren för dess framsteg och för varje individs självförverkligande. Enligt paragraf 2 i Artikel 10 är den inte bara tillämplig på 'information' eller 'idéer' som får ett positivt mottagande eller ses som oförargliga eller oväsentliga, utan även för sådant som väcker anstöt, chockerar eller stör. Det är vad som krävs för mångfald, tolerans och vidsynthet, utan vilka det inte finns något 'demokratiskt samhälle'. Som anges i Artikel 10 finns det undantag till denna frihet, vilka ... däremot måste anges strikt och hänsyn till alla restriktioner måste etableras på ett övertygande sätt ...

(ii) Adjektivet 'nödvändiga' i Artikel10 § 2 förutsätter att det finns ett 'trängande samhällsbehov'. Konventionsstaterna har en viss marginal när det gäller att uppskatta om ett sådant behov existerar, men det går hand i hand med den europeiska tillsynen som omfattar både lagstiftning och de beslut som tillämpar den, även dem som fattas av en oberoende domstol. Rätten är därför bemyndigad att fatta ett slutgiltigt beslut om huruvida en 'begränsning' är förenlig med den yttrandefrihet som skyddas i Artikel 10.

(iii) Rättens uppgift, vid utövandet av sin tillsynsrätt, är inte att ersätta behöriga nationella myndigheter utan snarare att gå igenom de beslut dessa fattat under Artikel 10 i enlighet med sin bedömningsbefogenhet. Detta innebär inte att tillsynen begränsas till att avgöra om den svarande staten utövat sina befogenheter skäligt, omsorgsfullt och i god tro; vad Rätten måste göra är att se på inkomna klagomål i ärendet som helhet och avgöra om det var proportionerligt till 'det legitima syfte som eftersträvades' och om de bevekelsegrunder som de nationella myndigheterna åberopar för att berättiga detta är "relevanta och tillräckliga'. ... Genom att göra det måste Rätten försäkra sig om att de nationella myndigheterna tillämpade standarder som är i enlighet med den principer som omfattas av Artikel 10 och dessutom att de förlitat sig på en acceptabel bedömning av relevanta fakta ..."

125. Dessutom, beträffande nivån av skydd, ges det mycket begränsat utrymme i Artikel 10 § 2 i Konventionen för begränsningar av politiska tal eller diskussioner om ämnen av allmänt intresse (se Sürek mot Turkiet (nr. 1) [GC], nr. 26682/95, § 61, ECHR 1999-IV; Lindon, Otchakovsky-Laurens och July mot Frankrike [GC], nr. 21279/02 och 36448/02, § 46, ECHR 2007-IV; och Axel Springer AG mot Tyskland [GC], nr. 39954/08, § 90, ECHR 2012). Således kan en hög nivå av yttrandefrihet normalt medges, där myndigheterna har synnerligen litet utrymme för bedömning, där uttalanden gäller frågor av allmänt intresse, speciellt när det gäller kommentarer om rättsväsendets funktion, även i sammanhang där förfaranden fortfarande pågår och gäller övriga svarande (se Roland Dumas mot Frankrike, nr. 34875/07, § 43, 15 juli 2010, samt Gouveia Gomes Fernandes och Freitas e Costa mot Portugal, nr. 1529/08, § 47, 29 mars 2011). En viss fientlighet (se E.K. mot Turkiet, nr. 28496/95, §§ 79-80, 7 februari 2002)och det potentiella allvaret i vissa uttalanden (se Thoma mot Luxemburg, nr. 38432/97, § 57, ECHR 2001-III) förtar inte rätten till en hög nivå av skydd, om det gäller en fråga av allmänt intresse (se Paturel mot Frankrike, nr. 54968/00, § 42, 22 december 2005).

126. Vidare, i beslutet gällande Lingens (Lingens mot Österrike, 8 juli 1986, § 46, serie A nr. 10) och Oberschlick (Oberschlick mot Österrike (nr. 1), 23 maj 1991, § 63, series A nr. 204), gjorde Rätten skillnad mellan ostridiga fakta och värderingar. Fakta kan bevisas, medan sanningshalten i värderingar kan inte ledas i bevis. Kravet att bevisa sanningshalten i en värdering är omöjligt att uppfylla och strider mot åsiktsfriheten, som är en grundläggande del av den rättighet som garanteras i Artikel 10 (se De Haes och Gijsels mot Belgien, februari 1997, § 42, rapporter 1997-I). Dock kan proportionaliteten i ett ingripande som gäller ett uttalande, om detta utgörs av en värdering, avgöras i de fall det finns tillräckliga "objektiva grunder" för det ifrågasatta uttalandet; om så inte är fallet kan värderingen finnas vara överdriven (se De Haes och Gijsels, citerad ovan, § 47; Oberschlick mot Österrike (nr. 2), 1 juli 1997, § 33, rapporter 1997-IV; Brasilier mot Frankrike, nr. 71343/01, § 36, 11 april 2006; och Lindon, Otchakovsky-Laurens och July, citerad ovan, § 55). I syfte att skilja mellan en objektiv anklagelse och en värdering är det nödvändigt att inkludera omständigheterna i ärendet och den allmänna tonen i kommentarerna, (se Brasilier, citerad ovan, § 37), med tanke på att bedömningar av frågor av allmänt intresse kan, på dessa grunder utgöra värderingar snarare än ostridiga fakta (se Paturel, citerad ovan, § 37).

127. Slutligen är arten av och allvaret i de påföljder som tilldömts även faktorer som måste tas med i beräkningen vid bedömning av ingripandets proportionalitet. Som Rätten tidigare påpekat, kan ingripanden i yttrandefriheten ha en dämpande effekt på utövandet av denna rättighet. Den relativt lindriga påföljden är inte tillräcklig för att negera risken för en dämpande effekt på utövandet av yttrandefrieht, vilket är än mer oacceptabelt när det gäller en advokat som är skyldig att garantera ett effektivt försvar av sina klienter (se Mor, citerad ovan, § 61). I allmänhet, när det är legitimt för statliga institutioner som borgar för allmän ordning att skyddas av behöriga myndigheter, kräver den dominerande ställning som dessa institutioner uppbär att myndigheter visar återhållsamhet vid tillgripande av rättsliga åtgärder (se Castells mot Spanien, 23 april 1992, § 46, serie A nr. 236; Incal mot Turkiet [GC], 9 juni 1998, § 54, rapporter 1998-IV; Lehideux och Isorni mot Frankrike, 23 september 1998, § 57, rapporter 1998-VII; Öztürk mot Turkiet [GC], 28 september 1999, § 66, ECHR 1999-VI; och Otegi Mondragon mot Spanien, nr. 2034/07, § 58, ECHR 2011).

(b) Upprätthålla rättsväsendets auktoritet

128. Frågor som gäller rättssystemets funktion, en institution som är nödvändig i alla demokratiska samhällen, faller inom ramen för allmänt intresse. I detta sammanhang måste hänsyn tas till den speciella roll som rättsväsendet innehar i samhället. Som garant för rättvisa, ett grundläggande synsätt i en lagstyrd stat, måste det åtnjuta allmänhetens förtroende för att kunna utföra sina uppgifter. Det kan därför vara nödvändigt att skydda detta förtroende mot allvarliga och skadliga angrepp som i huvudsak är ogrundade, speciellt då domare som kritiseras lyder under en tystnadsplikt som hindrar dem från att bemöta anklagelserna (se Prager och Oberschlick mot Österrike, 26 april 1995, § 34, serie A nr. 313; Karpetas mot Grekland, nr. 6086/10, § 68, 30 oktober 2012; och Di Giovanni mot Italien, nr. 51160/06, § 71, 9 juli 2013).

129. Uttrycket "rättsväsendets auktoritet" inbegriper särskilt föreställningen att domstolarna är och accepteras av allmänheten i stort som ett korrekt forum för att lösa rättsliga tvister och för att avgöra om en person är skyldig eller oskyldig till de brott som denna anklagas för; att allmänheten i stort har respekt och förtroende för domstolens förmåga att fylla denna funktion (se Worm mot Österrike, 29 augusti 1997, § 40, rapporter 1997-V samt Prager och Oberschlick, citerad ovan).

130. Vad som står på spel är det förtroende domstolar måste inge hos allmänheten i ett demokratiskt samhälle, inte bara hos den som anklagas för brott, när det gäller rättsliga förfaranden, (se Kyprianou, citerad ovan, § 172), utan även hos allmänheten i stort (se Kudeshkina mot Ryssland, nr. 29492/05, § 86, 26 februari 2009 samt Di Giovanni, citerad ovan).

131. Icke desto mindre, förutom i de fall allvarligt skadliga angrepp som i stort är ogrundade, med tanke på att domare är en del av en grundläggande statlig institution, kan de även bli föremål för personlig kritik inom tillåtna gränser och inte bara i teoretiska och allmänna ordalag (se July och SARL Libération, citerad ovan, § 74). När de agerar i sin officiella kapacitet kan de således bli föremål för acceptabel kritik inom ett vidare område än vanliga medborgare (se speciellt July óch SARL Libération, citerad ovan).

(c) Advokaters ställning och yttrandefrihet

132. Den speciella ställning advokater har ger dem en central ställning i rättsskipningen och som mellanhänder mellan allmänheten och domstolarna. Därför har de en nyckelroll i att garantera att domstolarna, vilkas uppdrag är grundläggande i en stat som basers på rättssäkerhet, har allmänhetens förtroende (se Schöpfer mot Schweiz, 20 maj 1998, §§ 29-30, rapporter 1998-III; Nikula mot Finland, nr. 31611/96, § 45, ECHR 2002-II; Amihalachioaie mot Moldavien, nr. 60115/00, § 27, ECHR 2004-III; Kyprianou, citerad ovan, § 173; André och annan mot Frankrike, nr. 18603/03, § 42, 24 juli 2008; samt Mor, citerad ovan, § 42). Dock, om allmänheten ska ha förtroende för rättsskipningen måste den ha förtroende för juristyrkets förmåga att utgöra effektiva juridiska ombud (se Kyprianou, citerad ovan, § 175).

133. Den särskilda rollen för advokater, som oberoende yrkesmän vid utövandet av rättsskipning innebär ett antal uppgifter, speciellt när det gäller deras uppförande (se Van der Mussele mot Belgien, 23 november 1983, serie A nr. 70; Casado Coca mot Spanien, 24 februari 1994, § 46, series A nr. 285-A; Steur mot Nederländerna, nr. 39657/98, § 38, ECHR 2003-XI; Veraart mot Nederländerna, nr. 10807/04, § 51, 30 november 2006; och Coutant mot Frankrike (dec.), nr. 17155/03, 24 januari 2008). Då de är föremål för begränsningar i sitt yrkesmässiga utövande, som måste vara taktfullt, ärligt och värdigt, åtnjuter de även speciella rättigheter och privilegier som kan variera från ett rättsskipningsområde till ett annat, bland annat en viss handlingsfrihet gällande uttalanden i rätten (se Steur, citerad ovan).

134. Således gäller yttrandefriheten även för advokater. Den omfattar inte bara innehållet i de idéer och den information som förmedlas utan även den form i vilken de förmedlas (se Foglia mot Schweiz, nr. 35865/04, § 85, 13 december 2007). Advokater är därigenom speciellt berättigade att göra uttalanden offentligt när det gäller tillämpningen av rättsskipning, givet att deras kritik inte överskrider vissa gränser (se Amihalachioaie, citerad ovan, §§ 27-28; Foglia, citerad ovan, § 86; samt Mor, citerad ovan, § 43). Dessa gränser återfinns i de normala restriktionerna för advokaters uppförande, (se Kyprianou, citerad ovan, § 173), som visas i de tio principer som räknas upp i CCBE för europeiska advokater, med speciell hänvisning till "värdighet", "heder" och "integritet" och till "respekt för ... en rättvis rättsskipning" (se paragraf 58 ovan). Sådana regler bidrar till rättssystemets skydd mot omotiverade och ogrundade angrepp, som kan bestå i enbart en önskan eller strategi som går ut på att den juridiska diskussionen förs i media eller för en uppgörelse med de domare som hanterar ett visst ärende.

135. Frågan om yttrandefrihet hänger ihop med juristyrkets oberoende, som är väsentlig för en rättvis rättsskipning (se Sialkowska mot Polen, nr. 8932/05, § 111, 22 mars 2007). Det är bara i undantagsfall som denna begränsning, även vid en mild påföljd, av yttrandefriheten hos försvarets ombud kan accepteras som nödvändiga i ett demokratiskt samhälle (se Nikula, citeras ovan, § 55; Kyprianou, citerad ovan, § 174; samt Mor, citerad ovan, § 44).

136. En skillnad bör däremot finnas beroende på om advokaten uttalar sig i rättssalen eller någon annanstans.

137. För det första gäller det således "uppförande i rätten", då advokatens yttrandefrihet kan väcka frågor kring hans klients rätt till en opartisk rättegång, där rättviseprincipen på detta sätt verkar till fördel för ett fritt och även kraftfullt utbyte av argument mellan parterna (se Nikula, citerad ovan, § 49 och Steur, citerad ovan, § 37). Advokater har till uppgift att "försvara sina klienters intressen nitiskt", (se Nikula, citerad ovan, § 54), vilket innebär att de ibland måste avgöra om de skall invända eller framföra klagomål som gäller domstolens verksamhet (se Kyprianou, citerad ovan, § 175). Dessutom tar rätten hänsyn till om de ifrågasatta uttalandena inte upprepas utanför rättssalen och gör den skillnaden beroende på den person det gäller; på detta sätt måste en åklagare, som en av parterna i förfarandet, "tolerera mycket omfattande kritik från ... försvarets ombud", även då en del av uttrycken är opassande, givet att de inte rör hans generella yrkesmässiga förmåga eller andra förmågor (se Nikula, citerad ovan, §§ 51-52; Foglia, citerad ovan, § 95; och Roland Dumas, citerad ovan, § 48).

138. När det gäller uttalanden utanför rättssalen upprepar Rätten att försvaret av en klient kan genomföras genom framträdanden i televisonens nyhetsprogram eller genom uttalanden till pressen och genom sådana kanaler kan advokaten informera allmänheten om tillkortakommanden som kan underminera förundersökningen (se Mor, citerad ovan, § 59). Rätten anser att i detta sammanhang kan en advokat inte hållas ansvarig för allt som publiceras i form av en "intervju", speciellt när pressen redigerat dessa uttalanden och han eller hon förnekar att de gjort vissa uttalanden (se Amihalachioaie, citerad ovan, § 37). In det ovan citerade Foglia-målet fann rätten även att advokater inte rätteligen kan hållas ansvariga för pressens handlingar (se Foglia, citerad ovan, § 97). På samma sätt, när ett ärende fått stor spridning i media på grund av allvaret i de faktiska händelserna och de individer som troligen är inblandade, kan en advokat inte straffas för att ha brutit mot sekretessen gällande den rättsliga undersökningen när han eller hon enbart personligen kommenterat information som redan är känd av journalisterna och som de tänker rapportera med eller utan dessa kommentarer. Icke desto mindre är en advokat som gör offentliga uttalanden inte undantagen sin plikt att med försiktighet hantera sekretessen i pågående rättsliga undersökningar (se Mor, citerad ovan, § 55 och 56).

139. Advokater kan inte heller göra uttalanden som är så grava att de bryter mot det tillåtna uttryckandet av kommentarer utan en korrekt och med fakta överensstämmande grund (se Karpetas, citerad ovan, § 78; se även A mot Finland (dec.), nr. 44998/98, 8 januari 2004) och inte heller innehålla förolämpningar (se Coutant (dec.) citerad ovan). I omständigheterna kring ärendet Gouveia Gomes Fernandes och Freitas e Costa sågs användandet av en ton som inte var förolämpande utan skarp, till och med sarkastisk i uttalanden om domare, som överensstämmande med Artikel 10 (se Gouveia Gomes Fernandes och Freitas e Costa, citerad ovan, § 48). Rätten bedömer uttalanden i sitt allmänna sammanhang, speciellt för att avgöra om de kan ses som missvisande eller ogrundade personangrepp (se Ormanni mot Italien, nr. 30278/04, § 73, 17 July 2007, samt Gouveia Gomes Fernandes och Freitas e Costa, citerad ovan, § 51) och för att garantera att uttrycken som använts hade ett tillräckligt nära samband med fakta i ärendet (see Feldek mot Slovakien, nr. 29032/95, § 86, ECHR 2001‑VIII, samt Gouveia Gomes Fernandes och Freitas e Costa, citerad ovan, § 48).

2. Tillämpning av dessa principer i det aktuella ärendet

140. När det gäller det aktuella ärendet noterar rätten att den klagande dömdes att betala skadestånd och rättegångskostnader på grund av sina uttalanden angående förfarandet i Borrel-målet, som återgavs i en artikel i dagstidningen Le Monde, som innehöll texten i ett brev som skrivits av den klagande och hans kollega till justitieministern i vilket de begärde en administrativ undersökning, tillsammans med uttalanden som han gjort till den journalist som skrev den ifrågasatta artikeln.

141. Rätten noterar inledningsvis att inte att den klagandes dom utgjorde ett ingripande i hans utövande av sin rätt till yttrandefrihet, enligt Artikel 10 i konventionen. Detta är även Rättens åsikt.

142. Rätten noterar vidare att ingripandet var föreskrivet i lag, nämligen i sektionerna 23, 29 och 31 i Lagen från den 29 juli 1881, vilket den klagande tillstod.

143. Parterna var även ense om att målet med ingripandet var att skydda andras rykte eller rättigheter. Rätten ser ingen anledning att anta en annan ståndpunkt. Då den klagande önskade definiera det faktum att de rättsliga åtgärderna mot honom sökte "upprätthålla domstolens auktoritet och opartiskhet" (se paragraf 99 ovan), hänger denna fråga ihop med "nödvändigheten" i ingripandet och kan inte påverka det faktum att det sökte uppfylla åtminstone ett av de "legitima syften" som anges i paragraf 2 i Artikel 10.

144. Det återstår därför att utreda om ingripandet var "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle" och detta kräver att Rätten avgör om det var proportionerligt mot det legitima syfte som avsågs och om de grunder som de lokala domstolarna angav var relevanta och tillräckliga.

145. Rätten noterar att, genom att döma den klagande, antog appellationsdomstolen ståndpunkten att säga att en undersökningsdomare visat "beteende som stred mot principerna för opartiskhet och rättvisa", i sig själv var en speciellt ärekränkande anklagelse (se paragraf 47 ovan). Rätten angav vidare att den klagandes uttalanden gällande förseningen i vidarebefordrandet av videokassetten och hans referens till det handskrivna brevkortet från den allmänna åklagaren i Djibouti till domare M., i samband med vilket den klagande använt termen "samförstånd", enbart bekräftade den ärekränkande arten i anklagelsen (ibid.) och att "hätskheten" i anklagelserna inte etablerats (se paragraf 48 ovan) och att den klagandes försvar att han handlat i god tro avvisats (se paragraf 49 ovan).

(a) Den klagandes ställning som advokat

146. Rätten noterar för det första att kommentarerna i fråga kom från uttalanden som gjorts på begäran av den journalist som skrev artikeln och från brevet till justitieministern. Kommentarerna gjordes av den klagande i hans kapacitet som advokat för målsägandens vidkommande och rörde ämnen som var relaterade till förfarandet i Borrel-målet.

147. I samband med detta noterade Rätten att redan från början hade advokaten begärt att Rätten skulle klargöra rättspraxis kring utövandet av yttrandefrihet, i synnerhet utanför rättssalen, och att erbjuda högsta möjliga skydd till uttalanden från advokater (se paragraferna 96, 97 och 102 ovan). Regeringen, som å sin sida, ansåg att deras ställning som domstolstjänstemen fundamentalt särskiljde advokater från journalister (se paragraf 106 ovan), identifierade olika situationer där yttrandefriheten är "speciellt omfattande", "omfattande", eller i det motsatta fallet föremål för "vissa begränsningar" (se paragraf 107 ovan).

148. Rätten hänvisar parterna till de principer som ställts upp i dess rättspraxis, speciellt med hänsyn till den ställning och yttrandefrihet som advokater åtnjuter (se paragraferna 132-139 ovan), med tonvikt på behovet av att särskilja uttalanden som gjorts av advokater i och utanför rättssalen. Vidare, med den speciella ställning som advokater har i rättsskipningen (se paragraf 132 ovan), anser Rätten att, till skillnad från argumentet från CCBE, (se paragraf 116 ovan), att advokater inte kan likställas med journalister. Deras respektive ställning och roller i rättsliga förfaranden är i sig själva olika. Journalister har till uppgift att förmedla, i enlighet med sina uppgifter och ansvarsområden, information och idéer kring alla ämnen av allmänt intresse, inklusive sådana som kan relateras till rättsskipning. Advokater, å sin sida, är protagonister i rättssystemet, direkt involverade i dess funktion och i försvar av en part. De kan därför inte jämställas med externa vittnen, vars uppgift är att informera allmänheten.

149. Den klagande argumenterade att hans uttalanden, som publicerats i dagstidningen Le Monde, tjänade som ett direkt uppfyllande av hans uppgift att försvara sin klient - en uppgift som han själv hade att avgöra. Dock, även om det inte är omtvistat att de ifrågasatta uttalandena föll inom ramen för förfarandet, var de riktade mot undersökningsdomare som kopplats bort från förfarandet, vilket genomförts då uttalandena gjordes. Rätten kan därför inte se hur hans uttalanden direkt kan ha bidragit till hans uppgift att försvara sin klient, eftersom den rättsliga undersökningen vid det tillfället överförts till en annan domare, som inte var föremål för kritiken.

(b) Bidrag till en diskussion av ett ämne av allmänt intresse

150. Den klagande förlitade sig vidare på sin rätt att informera allmänheten om tillkortakommanden i hanteringen av pågående förfaranden och på bidrag till en diskussion av ett ämne av allmänt intresse.

151. På denna punkt noterar Rätten för det första att den klagandes uttalanden gjordes i samband med den rättsliga undersökning som inletts efter att en fransk domare, Bernard Borrels dött, då han varit utlokaliserad till justitieministeriet i Djibouti som teknisk rådgivare. Rätten hade redan haft tillfälle att notera det betydande intresset från media redan från början när det gällde detta ärende, (se July och SARL Libération, citerad ovan, § 67), vilket således speglade dess framträdande roll i offentligheten. Precis som den klagande noterar Rätten vidare att rättssystemet även bidrog till att informera allmänheten om detta ärenden, då den undersökningsdomare som hanterade ärendet 2007 begärde att den allmänna åklagaren skulle skicka ut ett pressmeddelande, enligt Artikel 11, paragraf 3, i Code de procédure pénale för att meddela att teorin om självmord omrubricerats till överlagt mord (se paragraferna 24 och 55 ovan).

152. Vidare, som Rätten tidigare noterat, har allmänheten ett legitimt intresse i tillhandahållande och tillgänglighet av information om brottmål (se July och SARL Libération, citerad ovan, § 66) och uttalanden som gäller rättsväsendets funktion är ett ämne av allmänt intresse (se paragraf 125 ovan). Rätten har redan anmodats vid två tillfällen, i Floquet och Esménard samt July och SARL Libération (båda citerade ovan), att utreda klagomål som är relaterade till Borrel-målet och rätten till yttrandefrihet avseende uttalanden som gjorts angående hanteringen av den rättsliga undersökningen, och i båda dessa fall funnit att det handlade om en disskussion kring ett ämne av allmänt intresse.

153. Således anser Rätten att den klagandes ifrågasatta uttalanden, som även gäller, precis som i de nämnda fallen Floquet och Esménard samt July och SARL Libération, föll rättsväsendets funktion och hanteringen av Borrel-målet inom ramen för en diskussion kring ett ämne av allmänt intresse, vilket således medger en hög nivå av skydd för yttrandefriheten, då ett särskilt litet utrymme i samma fråga ges till mynheterna.

(c) Arten av de ifrågasatta uttalandena

154. Rätten notera att efter att den klagandes uttalanden befunnits "särskilt ärekränkande", hade han inte fått möjlighet at etablera sanningsenligheten i dem, på grundval av bevis som, enligt brottsmålsdomstolen, måste vara "felfria, fullständiga och direkt höra samman med alla påstående som befunnits vara ärekränkande" (se paragraf 40 ovan). Hans försvar att han handlat i god tro avvisades också. På denna punkt ansåg brottsmålsdomstolen och appellationsdomstolen att angreppet på domarna M. och L.L:s yrkesmässiga och moraliska integritet i synnerhet överskred rätten till tillåten kritik (se paragraf 40 och 50 ovan). Dessutom, emedan brottsmålsdomstolen ansåg att de djupa motsättningarna mellan fru Borrels advokater och undersökningsdomarna inte kunde berättiga ett uttryck av total avsaknad av takt, ansåg appellationsdomstolen att beslutet att, till den klagandes fördel, avbryta det förfarandet mot honom som väckts av de två domarna, inte uteslöt ond tro från hans sida. Domstolen ansåg att den klagandes personliga agg och en önskan att misskreditera domarna, speciellt domare M., bottnade i den överdrivna formen i hans uttalanden och i det faktum at artikeln om Borrel-målet hade publicerats samtidigt som förfaranden mot domare M. påbörjats i disciplinnämnden i samband med Scientologimålet (ibid.)

155. Som rätten redan noterat är det nödvändigt att skilja på ostridiga fakta och värderingar (se paragraf 126 ovan). Fakta kan bevisas, emedan sanningshalten i en värdering kan inte ledas i bevis. Kravet att bevisa sanningshalten i en värdering är omöjligt att uppfylla och strider mot åsiktsfriheten, som är en grundläggande del av den rättighet som garanteras i Artikel 10 (ibid.). Dessutom tillhör de befintliga rättsliga garantier som är till den svarandes fördel i förfaranden som gäller ärekränkning de faktorer som tas i beaktande när proportionaliteten i ett ingripande ska avgöras enligt Artikel 10. Det är speciellt viktigt för den svarande att få en realistisk möjlighet att bevisa att det fanns tillräckliga fakta som underbyggde hans påståenden (se bland andra Steel and Morris mot Storbritannien, nr. 68416/01, § 95, ECHR 2005-II; Andrushko mot Ryssland, nr. 4260/04, § 53, 14 October 2010; Dilipak och Karakaya mot Turkiet, nr. 7942/05 och 24838/05, § 141, 4 mars 2012; samt Hasan Yazıcı mot Turkiet, nr. 40877/07, § 54, 15 april 2014). Ingen sådan möjlighet erbjöds i det aktuella ärendet.

156. Rätten anser att, i omständigheterna kring ärendet är de ifrågasatta uttalandena mer av värderingar än redogörelser av fakta, med avseende på den generella tonen i uttalandena. Genom det sammanhang vari de gjordes speglar de i huvudsak en generell bedömning av undersökningsdomarens uppträdande under utredningens gång.

157. Det återstår därför att avgöra huruvida det faktiska stödet för sådana värderingar var tillräckligt.

158. Rätten anser att detta villkor uppfyllts i det aktuella ärendet. Sedan ärendet fråntagits domarna M. och L.L. av brottsmålsavdelningen vid appellationsdomstolen i Paris, (se paragraf 23 ovan), blev det tydligt att ett viktigt bevisföremål i akten, nämligen en videokassett som spelats in då domarna tillsammans med experter besökte platsen för dödsfallet, som, trots att den refererats till i det sista beslut som dessa domare fattat,  inte skickats vidare till den domare som utsetts att ersätta dem. Detta faktum var inte bara etablerat, utan även tillräckligt allvarligt för att domare P. skulle avfatta en rapport där han noterade följande: för det första att videokassetten inte fanns i undersökningsakten och inte registrerats som bevis; för det andra att den givits till honom i ett kuvert, som inte visade tecken på att ha förseglats, med namnet på domare M. som adressat och med ett handskrivet brevkort med brevhuvudet för den allmänna åklagaren i Djibouti, skrivet av honom och adresserat till domare M. (se paragraf 32 ovan).

159. Dessutom, tillsammans med det faktum att brevkortet tydde på en viss vänskaplighet mellan den allmänna åklagaren i Djibouti och domare M. (se paragraf 32 ovan), anklagade brevkortet de målsägandes advokater för att "iscensätta sin manipulation". Rätten vill understryka i samband med detta att, myndigheterna i Djibouti stödde teorin om självmord från början, men även att ett antal representanter för denna stat personligen anklagats för delaktighet i samband med den rättsliga undersökningen, som genomfördes i Frankriken, som visas i domen från Internationella domstolen (se paragraferna 63-64 ovan) och i de förfaranden som gällde ett åtal för framläggande av falska bevis (se paragraf 18 ovan).

160. Slutligen har det etablerats att den klagande agerade i sin kapacitet som advokat i två högprofilerade ärenden där domare M. var undersökningsdomare . I båda dessa ärenden lyckades den klagande erhålla konstateranden i appellationsdomstolarna att det funnits brister i förfarandet, vilket ledde fram till att domare M. fråntogs ärendena. (see paragraphs 22-23 and 26 above). I samband med det första ärendet, känt som "Scientologimålet" lyckades den klagande dessutom säkerställa ett beslut där den franska staten hölls ansvarig för en brist i rättssystemet (se paragraf 30 ovan).

161. Rätten anser vidare att de uttryck som använts av den klagande hade ett tillräckligt nära samband med fakta i ärendet, till detta kommer det faktum att hans uttalanden inte kan ses som missvisande eller som ett oberättigat angrepp (se paragraf 139 ovan). Rätten upprepar även i samband med detta att yttrandefrihet "inte bara är tillämplig på 'information' eller 'idéer' som får ett positivt mottagande eller ses som oförargliga eller oväsentliga, utan även för sådant som väcker anstöt, chockerar eller stör". På samma sätt är användningen av en "skarp ton" i uttalanden som riktas mot en domare inte oförenliga med bestämmelserna i Artikel 10 i Konventionen (se till exempel Gouveia Gomes Fernandes och Freitas e Costa, citerad ovan, § 48).

I. De specifika omständigheterna i ärendet

(i) Behovet av att ta den samlade bakgrunden i beaktande

162. Rätten upprepar att i kontext med Artikel 10 i Konventionen, måste de omständigheter och den samlade bakgrund, mot vilka uttalandena i fråga gavs, tas i beaktande (se bland många andra, Lingens, citerad ovan, § 40 samt Bladet Tromsø och Stensaas mot Norge [GC], nr. 21980/93, § 62, ECHR 1999-III). I det aktuella ärendet kan bakgrunden inte bara förklaras av undersökningsdomarnas uppträdande och den klagandes relation till en av dem, utan även genom den mycket specifika historien kring ärendet, dess mellanstatliga omfattning och dess betydande bevakning i media. Rätten noterar dock att appellationsdomstolen gjorde en vid tolkning av det ifrågasatta uttalandet från den klagande, som kritiserade en undersökningsdomareför "beteende som stred mot alla principer för opartiskhet och rättvisa" och fann att det i sig själv var en speciellt ärekränkande anklagelse, liktydig med att säga att den domaren brutit mot sin yrkesetik och domared (se paragraf 47 ovan). Detta citat borde dock ha bedömts i samband med de specifika omständigheterna i ärendet, speciellt eftersom det inte i realiteten var ett uttalande som gjorts till artikelförfattaren, utan ett utdrag från det brev som sänts av den klagande och hans kollega L. de Caunes till justitieministern den 6 september 2000. Dessutom, vid det tillfälle då den klagande svarade på journalistens frågor hade denne redan fått information om brevet till justitieministern , inte via den klagande själv, utan via sina egna källor, vilket brottsmålsdomstolen tillstod (se paragraf 40 ovan). Den klagande argumenterade vidare, vilket inte ifrågasattes, att artikelförfattaren var ensamt ansvarig för referensen till de disciplinära förfaranden som inletts mot domare M. i samband med "Scientologimålet". I detta sammanhang upprepar Rätten att advokater inte kan hållas ansvariga för allt som kommer fram i en "intervju" som publiceras i pressen eller för pressens agerande.

163. Appelationsdomstolen var därför erfordrad att undersöka de ifrågasatta uttalandena med full hänsyn tagen till både bakgrunden i ärendet och innehållet i brevet, i sin helhet.

164. Av samma anledning, eftersom de ifrågasatta uttalandena inte kunde bedömas utanför sitt sammanhang, delar inte Rätten appellationsdomstolens i Paris åsikt att användningen av ordet "samhörighet" i "sig själv" utgjorde en grav attack mot domare M:s och den allmänna åklagarens i Djibouti heder och rykte (se paragraf 47 ovan).

165. När det gäller frågan om personligt agg från den klagande mot domare M., beroende på konflikter i samband med Borrel- och "Scientologi"-målen, anser Rätten att denna ståndpunkt saknade tillräcklig relevans och inte var så grav att den befogade domen mot den klagande. I varje fall, då domstolarna erkänt att konflikter funnits mellan de två protagonisterna, och med de speciella omständigheterna i det aktuella ärendet i åtanke, kan en sådan förebråelse om personligt agg lika gärna ställas till domare M. som till den klagande, (se mutatis mutandis, Paturel, citerad ovan, § 45), i synnerhet som domare M., innan denna inkommit med ett klagomål mot den klagande för medverkan till ärekränkning, hade fått avslag på ett klagomål mot honom för förtal (se paragraf 35 ovan). Appellationsdomstolens tillit till den klagandes personliga agg undermineras, för att inte säga bestrids, av andra faktorer. För det första riktade sig inte kommentaren "beteende som stred mot alla principer för opartiskhet och rättvisa" bara mot domare M., utan även mot domare L.L., mot vilken den klagande inte anklagats för att ha något personligt agg. Dessutom, även om förfarandet mot den klagande gällde det utdrag ur brevet till justitieministern som citeras ovan, hade det brevet i realiteten undertecknats och sänts av två advokater, den klagande och hans kollega de Caunes. Den senare har dock varken dömts för uttalanden som lika mycket kan hänföras till honom som till den klagande. Han har inte heller blivit anklagad för att ha visat agg mot domare M. eller domare L.L.

166. Slutligen anser Rätten att den klagandes uttalanden inte kan förminskas till enbart ett uttryck för personligt agg, det vill säga en antagonistisk relation mellan två individer, den klagande och domare M. De ifrågasatta uttalandena ingår i verkligheten i ett bredare sammanhang som även omfattar en annan advokat och en annan domare. Rätten anser att fakta stöder tanken att kommentarerna inte var del av ett personligt agerande från den klagandes sida, som gjorts av hämndlystnad, utan snarare utgjorde en del av ett gemensamt professionellt initiativ från två advokater, på grund av fakta som var nya, erkända och kapabla att avslöja allvarliga tillkortakommanden i rättssystemet och inbegrep de två domare som tidigare lett undersökningen i det ärende där de två advokaternas klienter var målsägande.

167. Dessutom, samtidigt som den klagandes kommentarer visserligen hade en negativ konnotation, bör det påpekas att, trots deras något fientliga natur  (se E.K. mot Turkiet, nr. 28496/95, §§ 79-80, 7 februari 2002) och allvar (se Thoma, citerad ovan), gällde nyckelfrågan i uttalandena hur en rättslig utredning bedrevs, vilket var en fråga av allmänt intresse, och därför lämnar litet utrymme för begränsningar av yttrandefriheten. Utöver detta bör en advokat kunna fästa allmänhetens uppmärksamhet på potentiella brister i rättssystemet; domstolarna kan dra fördel av konstruktiv kritik.

(ii) Upprätthålla domstolens auktoritet

168. Regeringen förlitade sig på det faktum att rättsliga myndigheter inte har rätt till genmäle. Det stämmer att den speciella uppgift rättsväsendet har i samhället kräver att domare har tystnadsplikt (se paragraf 128 ovan). Men denna plikt har ett speciellt syfte, som noterats av tredjepartsobservatörerna: Till skillnad från advokaters uttalanden ses uttalanden från domare som objektiva bedömningar som inte bara gäller den person som uttalar sig, men även genom denna, hela rättssystemet. Advokater å sin sida uttalar sig i sitt eget namn och för sina klienters räkning, vilket även skiljer dem från journalister, vilkas roll i diskussioner om rättsväsendet är en helt annan. Trots allt, även om det kan visa sig nödvändigt att skydda rättssystemet mot allvarliga och skadliga angrepp som i sig själva är ogrundade, bör man ha i åtanke att domare hindras från att reagera på grund av sin tystnadsplikt (se paragraf 128 ovan). Men detta kan inte få till effekt att individer hindras från att framföra sina åsikter, genom värderingar med tillräcklig faktagrund, som gäller ämnen av allmänt intresse och är relaterade till rättssystemet eller genom att förbjuda all kritik av det senare. I det aktuella ärendet tjänstgjorde domarna M. och L.L. vid domstolen och var därför båda delar av en grundläggande statlig institution: därför var de även föremål för en vidare gräns av acceptabel kritik än vanliga medborgare och de ifrågasatta uttalandena kunde därför riktas mot dem i denna kapacitet (se paragraferna 128 och 131 ovan).

169. Rätten finner vidare, tvärtemot regeringens argument, att den klagandes kommentarer inte kunde underminera ett korrekt genomförande av det rättsliga förfarandet, på grundval av det faktum att den högre domstolen hade återkallat ärendet från de två undersökningsdomare som kritiken gällde. Varken den nya undersökningsdomaren eller de högre domstolarna utpekades på något sätt genom de ifrågasatta kommentarerna.

170. Det kan inte heller anses, av samma anledningar, med det föregående i åtanke, att den klagandes dom kan upprätthålla rättsväsendets auktoriet. Rätten vill trots detta understryka vikten av att, i en rättsstat och i ett demokratiskt samhälle, rättsväsendets auktoritet upprätthålls. I varje fall kan domstolarna inte fungera korrekt utan relationer som baseras på hänsyn och ömsesidig respekt mellan de olika motparterna i rättssystemet, där domare och advokater står i förgrunden.

(iii) Användningen av tillgängliga rättsmedel

171. Med hänsyn till regeringens argument gällande möjligheten att utnyttja tillgängliga rättsmedel, finner Rätten att det är relevant men inte tillräckligt i det aktuella ärendet för att berättiga domen mot den klagande. Den noterar för det första att användningen av tillgängliga rättsmedel och för det andra, att rätten till yttrandefrihet inte har samma syfte och att dessa inte är utbytbara. Med detta sagt anser Rätten att en advokats försvar av sin klient måste bedrivas, inte i media, utom under mycket speciella omständigheter (se paragraf 138 ovan), utan i behöriga domstolar och detta innebär att utnyttja alla tillgängliga rättsmedel. Rätten noterar att i det aktuella ärendet visade remitteringen till brottsmålsavdelningen vid appellationsdomstolen i Paris att den initiala tanken hos den klagande och hans kollega uppenbart var att lösa frågan med tillgängliga rättsmedel. Det var i realiteten endast efter att detta rättsmedel använts som det problem som klagomålet gällde uppstod, vilket registrerats av undersökningsdomaren P. i hans officiella rapport den 1 augusti 2000 (se paragraf 32 ovan). I detta stadium hade brottsmålsavdelningen inte längre möjlighet att granska sådana klagomål, eftersom den hade återkallat ärendet från domarna M. och L.L. Rätten noterar visare att vid det tillfället hade redan fyra och ett halvt år passerat sedan den rättsliga undersökningen inletts, och att den till dags dato ännu inte slutförts. Rätten noterar även att målsägarna och deras advokater tog aktiv del i förfarandet och speciellt i det att de lyckades, enligt ett beslut från appellationsdomstolen i Versailles den 28 maj 2009, få ett huvudvittne förhört i Belgien, trots bristande intresse för detta från undersökningsdomarna M. och L.L. (se paragraf 16 ovan).

172. Vidare var inte begäran om en undersökning som ställts till justitieministern med klagomål som gällde dessa nya fakta ett juridiskt rättsmedel som kunde berättiga att hindra pressens inblandning, utan en enkel begäran för en administrativ undersökning efter justitieminsterns godtyckliga beslut. Rätten noterar i samband med detta att de lokala domarna själva, både i första instans och vid överklagandet, ansåg att brevet inte kunde åtnjuta den immunitet som ges rättsliga akter, då brottsmålsdomstolen funnit att dess innehåll var rent informativt (se paragraferna 38 och 46 ovan). Rätten observerar att det inte anförts att denna begäran gav resultat och dessutom noteras att domarna M. och L.L. helt tydligt inte såg det som ett normalt användande av tillgängliga rättsmedel enligt nationell rätt, utan som en handling som berättigade att inge klagomål för förtal (se paragraf 35 ovan).

173. Slutligen finner Rätten att varken huvudåklagaren eller det behöriga advokatsamfundet eller ordföranden för advokatsamfundet såg det som nödvändigt att inleda rättsliga förfaranden mot den klagande med anledning av hans uttalanden i pressen, även om de hade denna möjlighet (se Mor, citerad ovan, § 60).

I. Slutsatser gällande omständigheterna i det aktuella ärendet

174. Rätten är av den uppfattningen att de ifrågasatta uttalanden som den klagande gjort inte utgör allvarligt skadliga och väsentligen ogrundade angrepp på domstolarnas agerande, utan kritik som riktas mot domarna M. och L.L. som del av en debatt kring en fråga av allmänt intresse som rör rättssystemets funktion, och i samband med ett ärende som väckt stort intresse i media redan från början. Även om dessa uttalanden onekligen kan ses som hårda, består de icke desto mindre av värderingar med tillräcklig "faktagrund".

(e) Beslutade påföljder

175. När det gäller de påföljder som beslutats upprepar Rätten att när det gäller att bedöma proportionaliteten i ingripandet, är naturen av och strängheten i de påföljder som beslutats också faktorer som måste tas i beaktande (se exempelvis Sürek, citerad ovan, § 64; Chauvy och övriga mot Frankrike, nr. 64915/01, § 78, ECHR 2004-VI; samt Mor, citerad ovan, § 61). I det aktuella ärendet dömde appellationsdomstolen den klagande att betala böter på 4 000 EUR. Denna summa motsvarar exakt den som fastställdes av rätten i första instans, där domarna explicit tog med i beräkningen den klagandes ställning som advokat för att berättiga allvaret och för att ålägga honom "ett tillräckligt högt bötesbelopp" (se paragraf 41 ovan). Utöver detta beordrade rätten ett införande av en notis i dagstidningen Le Monde och ålade honom att betala, tillsammans med journalisten och tidningens direktör, 7 500 EUR till var och en av de två domarna, samt 4 000 EUR för kostnader till domare L.L. Rätten noterar vidare att den klagande ensamt beordrades att en betala en summa till domare M., avseende kostnader, som uppgick till 1 000 EUR.

176. Rätten upprepar att även om påföljderna är de lindrigast tänkbara, som till exempel en fällande dom med ett frikännande i fråga om fängelsestraff och en påföljd om enbart en "symbolisk euro" i skadestånd (se Mor, citerad ovan, § 61), utgör det dock en brottspåföljd och, i varje fall kan detta inte vara nog i sig självt för att berättiga intrång i den klagandes yttrandefrihet (se Brasilier, citerad ovan § 43). Rätten har vid många tillfällen understrukit att ingripanden i yttrandefriheten kan ha en dämpande effekt på utövandet av denna frihet (se, mutatis mutandis, Cumpănă och Mazăre mot Rumänien [GC], nr. 33348/96, § 114, ECHR 2004‑XI, och Mor, citerad ovan) – en risk som den relativt lindriga arten i böter inte kan negera (se Dupuis med flera, citerad ovan, § 48). Det bör också noteras att ålägga en advokat påföljder kan få återverkningar som är direkta (disciplinära förfaranden) eller indirekta (till exempel på deras image eller det förtroende de åtnjuter hos allmänheten och hos sina klienter). Rätten vill vidare upprepa att den dominerande ställning som statliga instutioner har kräver att myndigheterna visar återhållsamhet vid tillämpandet av rättsliga förfaranden (se paragraf 127 ovan). Rätten noterar dock att i det aktuella ärendet var den klagandes straff inte begränsat till en brottsmålsdom. Den påföljd han ålades var inte "lindrigast möjliga", utan i stället något betydande, och hans ställning som advokat ansågs även berättiga en hårdare påföljd.

3. Slutledning

177. På grundval av det föregående finner Rätten att domen mot den klagande för medverkan till ärekränkning kan ses som ett oproportionerligt ingripande i hans rätt till yttrandefrihet och var därför inte "nödvändig i ett demokratiskt samhälle" i den mening som avses i Artikel 10 i Konventionen.

178. Följaktligen har en överträdelse av artikel 10 i Konventionen skett.

III. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

179. Artikel 41 i Konventionen anger:

"Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse."

A. Skadestånd

180. Den klagande begärde 4 720 euro (EUR) i materiellt skadestånd, motsvarande den summa han beordrats betala enligt domen mot honom, och 20 000 EUR i icke-materiellt skadestånd med anledning av överträdelserna av Artikel 6 och 10 i Konventionen.

181. Regeringen hade inga synpunkter på dessa anspråk inför Stora kammaren.

182. Rätten noterar att den klagande beordrats att betala böter om 4 000 EUR, tillsammans med den summa på 1 000 EUR avseende domare M:s kostnader och utgifter, förutom att betala 7 500 EUR i skadestånd till var och en av domarna att betalas gemensamt med de andra två svaranden och 4 000 EUR motsvarande domare L.L:s kostnader (se paragraf 46 ovan). Rätten anser följaktligen att det finns ett tillräckligt orsakssamband mellan den åberopade materiella skadan och den överträdelse av Artikel 6 och i synnerhet av Artikel 10 i Konventionen. Det är därför korrekt att beordra, under rubriken materiell skada, återbetalning av de summor som den klagande anmodades betala, inom de gränser som indikeras av hans begäran, nämligen 4 270 EUR, vilket motsvarar vitets storlek, plus skatter och rättegångskostnader som erlagts till staten.

183. Rätten finner vidare att den klagande påtagligen lidigt icke-materiell skada med anledning av domen mot honom och med beslut på rättvis grund bevilja honom 15 000 EUR på dessa grunder.

B. Kostnader och utgifter

184. Den klagande begär 26 718:80 EUR avseende kostnader och utgifter för det rättsliga förfarandet.

185. Regeringen hade inga synpunkter på dessa anspråk inför Stora kammaren.

186. Rätten repeterar att kostnader och utgifter ersätts inte enligt Artikel 41 såvitt det inte etablerats att det gäller faktiska kostnader, var nödvändiga faktiska kostnader och även är av en skälig storlek (se, bland många andra, Iatridis mot Grekland [GC] (skäligt skadestånd), nr. 31107/96, § 54, ECHR 2000-XI; Beyeler mot Italien (skäligt skadestånd) [GC], nr. 33202/96, § 27, 28 maj 2002; and Kurić med flera mot Slovenien (skäligt skadestånd) [GC], nr. 26828/06, ECHR 2014).

187. I det aktuella ärendet, med avseende på de dokument som inkommit till Rätten och ovan nämnda kriterier finner Stora kammaren det rimligt att bevilja 14 400 EUR till den klagande på dessa grunder.

C. Dröjsmålsränta

188. Rätten finner det lämpligt att dröjsmålsräntan skall baseras på den marginella utlåningsräntan vid Europeiska centralbanken, till vilken tre procentenheter skall läggas.

AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT:

1. Domstolen fastslår att det förekommit en överträdelse av Artikel 6 § 1 i Konventionen.

2. Domstolen fastslår att det förekommit en överträdelse av Artikel 10 i Konventionen.

3. Domstolen fastslår

(a) att den svarande Staten skall betala den klagande, inom tre månader, följande summor:

(i) 4 270 EUR (fyra tusen tvåhundrasjuttio euro), plus alla skatter som kan debiteras, avseende materiellt skadestånd;

(ii) 15 000 EUR (femton tusen euro), plus alla skatter som kan debiteras, avseende icke-materiellt skadestånd;

(ii) 14 400 EUR (fjorton tusen fyrahundra euro), plus alla skatter som kan debiteras, avseende omkostnader och utgifter;

(b) Att från utgången av de ovan nämnda tre månaderna tills detta reglerats skall enkel ränta utbetalas på de ovan nämnda summorna till en räntesats som motsvarar den marginella utlåningsräntan vid den Europeiska centralbanken under fristperioden, plus tre procentenheter;

4. Domstolen avvisar återstoden av den klagandes krav på skäligt skadestånd.

Utfärdat på engelska och franska och avkunnat vid en offentlig rättegång i Human Rights Building, Strasbourg, den 23 april 2015.

Johan CallewaertDean Spielmann
JustitiesekreterareOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas följande reservationer till detta domslut:

(a) Separat yttrande från domare Nicolaou;

(b) separat yttrande från domare Kūris.

D.S:
J.C.

SEPARAT YTTRANDE FRÅN DOMARE NICOLAOU

Domare M. vid tribunal de grand instance i Paris hade under en tid redan haft uppdraget som undersökningsdomare i det så kallade "Scientologimålet", när hon 1997 tilldelades, tillsammans med en kollega, det orelaterade Borrel-fallet, ett speciellt känsligt ärende som gett upphov till det aktuella förfarandet vid domstolen. Den klagande fungerade som advokat för målsäganden i bägge fallen och var missnöjd med domare M:s agerande i båda undersökningarna, dock inte av samma anledning.

I juni 2000, när viktiga skeenden pågick i Borrel-fallet, inträffade ett olustigt händelseförlopp i "Scientologimålet". Efter en stämning från den klagande, som ombud, där staten befunnits skyldig till grov oaktsamhet angående hanteringen av akten i "Scientologimålet" inleddes disciplinära förfaranden mot domare M. i samband med detta. Det sades att hon underlåtit att visa erforderlig omsorg och uppmärksamhet och lämnat ärendet i princip orört i fem år; att i ett förlikningsförfarande, som hon tvingats tillgripa, hade hon överskridit sin behörighet; att hon inte förberett kopior av alla dokument i akten, vilket omöjliggjorde en rekonstruktion då delar av denna försvunnit från hennes arbetsrum. Dessa frågor framlades till disciplinnämnden för domare efter beslut från justitieministern.

Olyckligtvis offentliggjordes ministerns beslut vid den presskonferens av chefen för hennes stab innan domare M. själv och rättens ordförande informerats. Denna publicitet i förväg ledde till en protest från de domare som var anställda vid samma domstol. De uttryckte sympati för sina kollegor som hade tillrättavisats på detta sätt och hävdade åter rätten för domare att behandlas med vederbörlig respekt, en rätt som inte kan vara mindre än den som allmänheten åtnjuter. Vid ett allmänt möte, som hölls några dagar senare, antog domarna i denna domstol enhälligt följande motion:

"Det allmänna mötet för domare i Paris tribunal de grande instance den 4 juli 2000 förvånades, utan att ifrågasätta den auktoritet som justitieministern har att inleda disciplinära åtgärder enligt lag, över att få kännedom om att sådana åtgärder initierats mot domare M., undersökningsdomare i Paris, när vid tillfället varken domaren eller hennes domstol blivit informerade om detta."

Den aktuella frågan om Artikel 6 § 1 lyfter fram vad en av domarna sade på detta möte. Han uttryckte sig på följande sätt:

"Vi är inte förhindrade, som domare på gräsrotsnivå, från att säga att vi stödjer domare M. Det är inte förbjudet att säga att domare M. har vårt stöd och vår tillit."

Nio år senare sitter kassationsdomstolen i en sammansättning med tio domare och prövar, som sista instans, den klagandes överklagande av domen mot honom för uttalanden han gjort om domare M. i samband med det aktuella ärendet, d.v.s. Borrel-målet. Domaren som gjorde det uttalande som citeras ovan om hur Justitieministeriet agerade i "Scientologimålet" och som, med tiden avancerat till att bli domare vid kassationsdomstolen, var en av medlemmarna i den sammansättning som prövade överklagandet. Den klagande har erkänt att det inte visats att det fanns någon direkt opartiskthet från domarens sida. Han angav däremot att blotta närvaron av den domaren i rätten hade varit nog för att skapa, rent objektivt, en legitim oro eller misstanke om en brist på opartiskhet.

Stora kammaren instämmer i den uppfattningen. Den anser att det ordval som använts av domaren i fråga till stöd för domare M. kunde väcka tvivel hos den klagande om kassationsdomstolens opartiskhet. Den överväger att detta stöds av det "mycket speciella förhållandet i ärendet" (paragraf 84), då det består av växelverkan mellan olika relationer och faktorer, speciellt av det faktum att den yrkesmässiga konflikten mellan domare M. och den klagande tagit formen av en personlig konflikt, då det var den förra som lämnat in ett klagomål mot den senare. Vidare noterar Stora kammaren att appellationsdomstolen hade upptäckt en koppling mellan de två ärendena, till vilken en "uppgörelse i efterhand" kunde tillskrivas.

Den centrala frågan är om man kan ha skäl att betvivla kassationsdomstolens opartiskhet på grundval av att domaren i fråga ingår rättens sammansättning. Det förblir okänt om denne domare kom ihåg vad han sagt nio år tidigare eller om det föll honom in, när han fick ärendet, att något han gjort eller sagt i relation till domare M. kunde ses som tvivel på hans opartiskhet. Om han alls tänkt på detta, borde man förvänta sig att han informerat de övriga medlemmarna i rätten. Det är inte känt om han mindes eller inte mindes, eller om han gjorde det, om han då ansåg att det fanns anledning att fundera över saken. Det kan hända att han inte gjorde det; eller kan det vara så att han gjorde det, men att rätten inte ansåg att det hade någon betydelse, annars kan man ha förväntat sig att saken skulle lösts helt enkelt genom att han kopplades bort från ärendet, eller att rätten fattade beslut efter att ha givit den klagande möjlighet att yttra sig.

Regeringen har inte föreslagit att i sådana fall ger det franska systemet en möjlighet till gottgörelse som den klagande borde ha använt sig av. Det måste därför förstås att den klagande inte hade möjlighet att ta upp frågan inför kassationsdomstolen då han, efter det att domen meddelats, insåg att domaren i fråga deltagit (jämför In Re Pinochet [1999] UKHL 52 (15 januari 1999), där House of Lords, i en liknande situation, upphävde sitt eget beslut). Rätten befinner sig därigenom i den olyckliga positionen att behöva undersöka frågan i första instans.

Integriteten vid rättsliga förfaranden måste förevisas för alla, med all önskvärd tydlighet. För att uppnå detta är det nödvändigt att anta ett skälighetsperspektiv som är så brett som möjligt, ett som omfattar och inrymmer även den mest nogräknade syn på sakernas tillstånd. Det är "av fundamental vikt att rättvisa inte bara skipas, utan även uppenbart och otvivelaktigt ses skipas" (efter Lord Hewart i Rex mot Sussex Justices, Ex parte McCarthy [1924] K.B. 256, at 259). Samtidigt är det nödvändigt att fullt och fast utesluta fantasifulla tolkningar eller förslag som är helt orealistiska.

I det aktuella fallet finns det ingen som helt indikation på att domaren i fråga hade någon koppling till domare M., annat än den som alla andra domare som deltog i mötet hade med henne som kollega. Han använde första person plural och uttryckte på så sätt kollegialt och inte personligt stöd. Han talade i kontexten av ett möte för domare där de kollektivt protesterade mot vad som förvisso var en nonchalant attityd mot dem hos det relevanta ministeriet. Denna attityd, som hade en mer omedelbar och direkt inverkan på domare M., kunde uppfattas som ett uttryck för föraktfull ringaktning av henne. I denna situation kunde de ordval som använts av domaren i fråga enbart vara avsedda att återställa balansen. Han kunde valt sina ord bättre, men ingen kunde ha trott att hans uttalande var avsett att uttrycka en åsikt angående de pågående disciplinära åtgärderna eller, med andra ord, en värdering av det sätt på vilket domare M. agerat. Dessutom handlade det som sades enbart om hur domare M. hade, fram till den punkten, hanterat "Scientologimålet". Det hade ingenting alls att göra med det som senare skulle hända i Borrel-målet. Nio år hade gått sedan uttalandet gjordes och förmodligen hade människorna gått skilda vägar. Det finns ingenting som antyder att domaren vid kassationsdomstolen hade någon anledning att ha, eller att ha haft, någon åsikt om hur domare M. agerat eller hanterat sina undersökningar i något av de ärenden hon tilldelats.

Ska domare då blir så misstänkliggjorda att det under sådana omständigheter är befogat att tvivla på en domares opartiskhet? För att kunna svara på denna fråga måste Rätten avgöra hur allmänheten i stort ser på domares integritet. Det är avgörande för den respekt de kan inge och det förtroende som kan has eller inte kan has för dem. Ju större förtroendet är, desto mindre är man benägen att tro att vissa omständigheter ger upphov till misstanke, inom vissa gränser. Domare själva har över tid bidragit till det sätt de uppfattas på. Konceptet objektiv opartiskhet kan inte, enligt min åsikt, enbart utgöras av en abstraktion som skapats ur principer, utan hänsyn till samhälleliga realiteter som sätter upp standarder i praktiken. Domare kanske inte är perfekta, alla domare är verkligen inte perfekta, men trots det finner jag det svårt att acceptera att någon på allvar kan ha trott, i det aktuella ärendet, att det fanns en möjlighet till opartiskhet. Man kan däremot se på saken ur en annan vinkel och säga att även i en hypotetisk värld med helt perfekta domare, som åtnjuter obegränsat förtroende och respekt, vore det ändå nödvändigt att visa att själva rättssystemet i detta hänseende är fläckfritt och är ett system från vilket minsta antydan till tvivel uteslutits, ett ganska absolutistiskt synsätt som jag har väldigt liten förståelse för.

Oavsett vilket som är det bästa sättet att avgöra frågan på, har jag slutligen bestämt mig att när det gäller den ståndpunkt som alla andra medlemmar i Stora kammaren intagit när det gäller i vilken utsträckning resultatet eventuellt skulle kunna delas av förnuftiga människor idag och därför, vid en sådan bedömningsfråga, är det rätt att foga sig efter den ståndpunkten.

SEPARAT YTTRANDE FRÅN DOMARE KŪRIS

1. Jag är oenig med majoriteten på två punkter. Ingen av dem kan anses vara så betydande att det väcker tvivel kring det samlade beslutet angående en överträdelse av Artiklarna 6 § 1 och 10, som jag ställer mig bakom.

2. Det resonemang som beskrivs i paragraferna 89 till 91 i domen, inkluderar två faktiska omständigheter som är av vikt för beslutet kring en överträdelse av Artikel 6 § 1. Den första är att domare J.M. ingick i en rätt som avgjort den klagandes mål, även om det är explicit erkänt att "det är omöjligt att avgöra hans faktiska inflytande vid det tillfället". Argumentet att domare J.M. bara var en av tio domare i den sammansättningen "är inte avgörande för frågan om objektiv opartiskhet enligt Artikel 6 § 1, då det var hans "icke fastställda inflytande" som sågs som en kontamination av rättens opartiskhet med "genuint tvivel" (se paragraf 89 i domen). I dettta sammanhang är frågan om opartiskhet "öppen för genuint tvivel" vilket är tänkt att peka på den objektiva opartiskheten hos domare J.M. själv och i förlängningen, hos hela sammansättningen. Rätten är inte villig att öppet diskutera domare J.M:s subjektiva opartiskhet, den är snarare av den uppfattningen att det faktum att den klagande kunde ha tänkt att han hade grund för att ifrågasätta domare J,M:s subjektiva opartiskhet vilket kunde hänföras till den objektiva opartiskheten hos denne domare och på sammansättningen i sin helhet. Även om Rätten inte ifrågasätter domare J.M:s subjektiva opartiskhet explicit och direkt, gör den det implicit och indirekt, då enbart en antydan om att den domarens inflytande kan ha påverkat utgången i målet låter förstå att det även kunde ha skett för att komma fram till ett resultat som var till den klagandes nackel och att utan detta inflytande kunde utgången varit en annan.

Den andra omständigheten är att den klagande inte informerats om att domare J.M. skulle närvara i rätten. Tvärtom gav den information han hade tillgänglig vid detta tillfälle inte honom någon anledning att förvänta sig att just denne domare skulle ingå i den domstol som skulle avgöra hans ärende. På grund av detta förtigande (oavsett orsak) hade den klagande "därför ingen möjlighet att bestrida (domare) J.M:s närvaro eller att invända mot frågan om opartiskhet i detta sammanhang" (se paragraf 90 i domen och paragraf 52 som hänvisas till där").

Enligt min åsikt saknar den första av dessa två omständigheter rättslig grund i sig själv. Vi känner inte till och kan inte känna till om någon åsikt som domare J.M. kan ha uttryckt under överläggningarna i målet över huvud taget var till den klagandes nackdel. Därigenom är det enbart spekulation att domaren kunde ha haft ett större eller mindre inflytande över utgången i den klagandes fall. Man kan likaså spekulera om bristen på opartiskhet hos, som de rutinmässigt kallas, de "nationella" domarna i denna Rätt, i mål mot stater som utsett dem, eftersom när ett ärende som avgjorts i en Kammare överlåts till Stora kammaren enligt Artikel 43 i Konventionen, befinner sig en sådan domare själv i en situation där han eller hon redan fattat beslut i samma ärende som medlem i Kammaren. Dock avvisas sådana spekulationer enligt Artikel 26 § 4 i Konventionen, som explicit kräver att en domare som utsetts av någon av de höga fördragsslutande parter som det gäller skall vara en medlem ex officio av Stora kammaren. I enlighet med detta är medtagande av en "nationell" domare i sammansättningen av Stora kammaren, på det mest formella sättet, styrd av Konventionen och är, i denna mening, helt nödvändig.

Med sådana situationer i åtanke som gäller det fortlöpande förfarandet i denna domstol, är möjligheten till varje spekulation angående den objektiva "partiskheten" hos domare J.M. och hela rätten gentemot den klagande nära noll. Denna domare hade uttryckt sitt stöd för domare M. (vilkens relation till den klagande, så att säga, verkade vara problematisk) många år tidigare och i ett helt annat sammanhang, och det finns inga indikationer på att han någonsin uttryckt en åsikt om hr. Morices ärende eller personlighet, eller om hela det politiskt känsliga sammanhanget i det ärendet, innan det beslutades i den domstol där han deltog.

Jag vill verkligen inte antyda att det i en fransk (eller annan nationell domstol) finns någon "absolut nödvändighet" att inkludera en viss domare i sammansättningen av en domstol som ska avgöra ett visst ärende som kan underbyggas fullständigt av, låt oss säga, enbart en hänvisning till en författning som explicit kräver sådant inkluderade på samma sät som Konventionen kräver inkluderande av "nationella" domare i Stora kammaren. Om en sådan författning funnits, vore den förmodligen juridiskt klandervärd. Dock, och inte bara rent teoretiskt, kan det finnas andra anledningar (inte bara formellt lagenliga, utan även rent faktiska) som framtvingar inkluderandet av en viss domaren i rättens sammansättning, eller för att uttrycka det lite mildare, för att berättiga att han eller hon inte exkluderas från densamma. I domstolens praxis går det att finna beslut och domar där en domares tidigare inblandning i samma fall inte lett till något brott mot rätten till en rättvis rättegång som skyddas enligt Konventionen. För att bara ge några exempel, enbart det faktum att en domaren redan fattat beslut angående en viss person "kan inte i sig självt betraktas som berättigade tvivel på hans eller hennes opartiskhet" (se Ökten mot Turkiet (dec.), nr. 22347/07, § 41, 3 november 2011); i ett ännu tidigare ärende fastslog Rätten att "ingen grund för legitima misstankar kunde avgöras utifrån det faktum att tre av de sju medlemmarna i den disciplinära sektionen varit med och fattat det första beslutet" (se Diennet mot Frankrike, 26 september 1995, § 38, serie A nr. 325-A). Varje ärende måste avgöras på sina egna meriter. När det gäller det aktuella ärendet, om frågan om domare J.M:s "partiskhet" väckts av den klagande på ett korrekt sätt, hade en sådan anklagelse avvisats som baserad på en obefogad misstanke. Dock nekades den klagande alla möjligheter att väcka denna fråga i det lokala förfarandet.

Således är det mycket viktigare än det "rena" faktum att domare J.M. satt i rätten, att regeringen misslyckats (eller inte ens försökt) visa att det fanns tvingande skäl som gjorde hans närvaro absolut nödvändig (se Fazlı Aslaner mot Turkiet, nr. 36073/04, § 40, 4 mars 2014)eller, med andra ord, att berättiga att han inkluderades i rätten. Personligen tror jag inte att det alls fanns några sådana grunder. Å andra sidan kan det knappast ha funnits några övervägande skäl att utesluta denne domare ur sammansättningen enbart av den anledningen att han uttryckt sitt stöd för domare M. många år tidigare och i ett helt annat sammanhang. De två situationerna var orelaterade, förutom det faktum att de två protagonisterna var motståndare i bägge fallen. Men även den formella kopplingen hade suddats ut eller åtminstone lättats då det gått så lång tid mellan de två händelserna och genom det faktum att även den klagande själv medgav att domare J.M. inte visat någon personlig partiskhet mot honom (se paragraf 67 i domen). Förutsättningen om rättsväsendets integritet borde avgörande. Även om det verkligen är så, med tanke på alla omständigheter i ärendet, borde påståenden om domare J.M:s "partiskhet" ha avvisats, om de väckts i de nationella rättegångarna. Dessutom är det inte otroligt att den klagande, rimligtvis, inte hade tagit upp frågan över huvud taget, med tanke på dess uppenbara grundlöshet. Vad som verkligen kunde och gjorde honom rättmätigt misstänksam var att han inte informerats om sammansättningen av den rätt som avgjorde hans ärende. Regeringen gav ingen förklaring till denna underlåtenhet. Kunde regeringen ha nått framgång när det gäller detta klagomål om de givit en sådan förklaring? Jag är säker på att, i varje fall om de funnit en plausibel sådan, för även om det kan ha funnits tvingande skäl (hur tveksamma de än är) av en formell legal eller faktabaserad natur för att en viss domare ska ingå i en viss rättslig sammansättning, kan det inte ha funnits någon som helst anledning att inte informera den person, vars ärende rätten ska avgöra, om namnen på de personer som ingår i denna rätt. I detta avseende var regeringens ärende förlorat redan från början.

Följaktligen var bara den andra omständighet som diskuterats här av betydelse, medan den första är underordnad den andra. Sammantaget, av dessa två, har den ingen oberoende betydelse. Men är detta inte var majoriteten menade genom medgivandet att blotta närvaron av domare J.M. "inte var avgörande för frågan om objektiv opartiskhet enligt Artikel 6 § 1”? Med andra ord, upprepar jag helt enkelt, på ett mer omständligt sätt, i stort sett samma argument? Jag tror inte det, eller det är åtminstone inte min avsikt. Det är de små detaljerna som gör det. I majoritetens resonemang finns det en enda detalj, som är den övervägande: i paragraf 89 i domen, angående domare J.M:s "ospecifierade inflytande" över utgången i den klagandes ärende. Jag är säker på att denna olyckliga antydning borde ha strukits. All spekulation kring den domarens "faktiska inflytande" över utgången i ärendet kastar en onödig, och än viktigare oberättigad skugga av tvivel över den domarens integritet. Detta beslut är sist men inte minst inte i linje med Rättens praxis och uppdrag.

3. Den andra punkt där jag är oenig med majoriteten gäller paragraf 132 i domen. Där upprepar Rätten sitt dictum, förhastat använt bland annat i Stora kammarens ärende Kyprianou mot Cypern (och även i vissa andra ärenden i Kammaren), att den "specifika ställning" (eller "speciella ställning" i paragraf 132) som advokater har "ger dem en central ställning i rättskipningen" och som "mellanhänder mellan allmänheten och domstolarna" (se Kyprianou mot Cypern [GC], nr. 73797/01, § 173, ECHR 2005-XIII).

Jag kan inte hålla med om en sådan beskrivning. Detta är en principsak. Adjektiven "speciell" eller "specifik" betyder inte "central". En advokat representerar en part och kan inte uppbära "en central ställning i rättskipningen". En part är aldrig "central" och det kan inte heller dess representant vara. Dem som har en "en central ställning i rättskipningen" är domarna (på gott eller, som olyckligtvis ibland är fallet, på ont).  "Mellanhänder mellan allmänheten och domstolarna" är rättens talespersoner, pressansvariga eller, journalister av egen kraft, dock inte advokater, som representerar parter. En advokat agerar i en parts intresse, för en klients räkning och blir regelmässigt monetärt ersatt av den senare. En advokat måste rätta sig efter den representerade partens intressen, även om de är motsatta "allmänhetens", d.v.s. samhällets och statens. Detta är inte avsett att förneka eller förminska advokaters betydelse eller funktion. Det stämmer att de kan bidra och bidrar till rättsskipningen och hjälper domstolarna att utföra sitt uppdrag, men advokater kan också ha för avsikt att hindra rättsskipningen i sina klienters intresse, och gör så ibland. Det beror på. En part som representeras av en advokat kan befinna sig i rättssalen för att söka rättvisa, men det är förmodligen lika ofta som en advokat representerar en part, mot vilken rättvisa begärs.

Varje dictum har möjlighet att, i ett framtida ärende, utvecklas tilll ratio. När det gäller detta speciella dictum, skulle jag säga inte säga "har möjlighet" utan "riskerar". Upprepas i ännu en dom från denna domstols Stora kammare detta mantra att advokater skenbart innehar "en central ställning i rättskipningen" och är "mellanhänder mellan allmänheten och domstolarna", speciellt när en sådan beskrivning inte har, enligt rättens praxis, någonstans tillskrivits någon av de andra parterna, t. ex. åklagaren, förvanskas bilden. När det gäller det aktuella ärendet, kunde det ha avgjorts, utan nackdel för Rättens beslut, utan att tillgripa denna okritiska repetition.

 

Full & Egal Universal Law Academy