CASE OF M.T. v. SWEDEN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

Translation by the Swedish National Courts Administration /domstolsverket

FEMTE AVDELNINGEN

MÅL M.T. mot SVERIGE

(Ansökan nr 1412/12)

UTSLAG

STRASBOURG

26 februari 2015

Detta utslag blir slutgiltigt under de omständigheter som framgår av artikel 44 § 2 i konventionen. Den kan bli föremål för redaktionell omarbetning.

I målet M.T. mot Sverige,

där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (femte avdelningen), i kammare bestående av:

Mark Villiger, ordförande,
Angelika Nußberger,
Ganna Yudkivska,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Helena Jäderblom,
Aleš Pejchal, domare,
samt Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare,

Som den 27 januari 2015 har överlagt i enrum,

Avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i en ansökan (nr 1412/12) mot Kungariket Sverige som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av en kirgizisk medborgare M.T. ("klaganden") den 23 december 2011. Avdelningens ordförande gick med på klagandens begäran om att hans namn inte skulle uppges (regel 47 § 4 i domstolsreglerna).

2. Klaganden, som har beviljats rättshjälp, företräddes av fr. N. Norberg, advokat med verksamhet i Stockholm. Den svenska regeringen ("regeringen") företräddes av sin representant A. Rönnquist från Utrikesdepartementet.

3. Klaganden påstod att hans rättigheter enligt artikel 3 i konventionen skulle kränkas om han utvisades till Kirgizistan, eftersom han inte skulle få tillfredsställande läkarvård för sin sjukdom där och skulle dö inom några veckor.

4. Den 18 januari 2012, beslöt tillförordnade ordföranden den avdelning som målet hade hänskjutits till att tillämpa regel 39 i domstolsreglerna och förklarade för regeringen att klaganden inte borde utvisas till Kirgizistan under tiden för domstolsförfarandet.

5. Samma datum, 18 januari 2012, vidarebefordrades denna ansökan till regeringen

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

6. Klaganden föddes 1985 och befinner sig för närvarande i Sverige.

A. Bakgrund och förfaranden inför nationella myndigheter

7. Klaganden kom till Sverige i december 2009 och ansökte om asyl och uppehållstillstånd. Till Migrationsverket har han i huvudsak uppgett följande. Han är etnisk uigur från Bisjkek i Kirgizistan. Han drev ett företag i sitt hemland och köpte varor från sin samarbetspartner, också denne etnisk uigur, i Kina. I augusti 2009 blev samarbetspartnern arresterad och eftersom denne hade ett kvitto från klaganden i sin ägo, anklagades båda två för att ekonomiskt ha stött de uiguriska oroligheterna i Kina. I september 2009 blev klaganden arresterad av den kirgiziska polisen. Hans hälsa försämrades i häktet och efter att ha blivit frigiven, kom han på sjukhus på grund av sina njurproblem. Läkarna hade informerat honom om att han måste genomgå hemodialys, men att väntetiden var två år. Efter påstötningar från myndigheterna hade läkarna sagt till klaganden att han inte skulle få någon hemodialys. Dessutom hade hans familj berättat att polisen hade kommit och letat efter honom i hans hem flera gånger efter att han lämnat landet. Han led av kronisk njursvikt och behövde få dialys tre gånger i veckan.

8. Migrationsverket genomförde en kompletterande intervju med klaganden, i samband med vilken han uppgav att den kirgiziska polisen i samband med häktningen hade tagit hans pass, tvingat honom att skriva på ett reseförbud samt även misshandlat honom. Han hade blivit kallad till domstolen vid ett par tillfällen och efter den andra kallelsen lämnade han landet. Han hade fått skriftliga stämningar, men hade inte tagit med dessa till Sverige och kunde heller inte kontakta familjen eftersom han var rädd för att telefonen var avlyssnad. Klaganden trodde vidare att de kinesiska myndigheterna hade kontaktat sina kirgiziska motsvarigheter och att han av den anledningen hade vägrats läkarvård. Han påstod emellertid också att han redan på våren 2009 blivit vägrad behandling, dvs. innan polisen kontaktade honom.

9. Den 17 juni 2010 avslog Migrationsverket hans ansökan. Det konstaterade först att klaganden inte hade lämnat in några skriftliga bevis till stöd för sitt yrkande. Det ansåg det vidare vara anmärkningsvärt att viktiga delar i klagandens berättelse hade uppgetts först i samband med den kompletterande intervjun och inte vid den första intervjun eller i den skriftliga framställningen. Det ansåg följaktligen att han hade förstorat upp hotet mot sig under asylförfarandets gång. Migrationsverket konstaterade vidare att klaganden hade lämnat motstridiga uppgifter om när han hade blivit nekad sjukvård. Först hade han sagt att han blivit nekad dialys efter häktningen på hösten 2009, samtidigt som han i samband med den kompletterande intervjun hade uppgett att han blivit nekad behandling redan på våren 2009. Migrationsverket konstaterar under alla omständigheter att det blivit en regimändring i Kirgizistan efter att klaganden hade lämnat landet och att det inte fanns något som antydde att den nuvarande regimen skulle ha något särskilt intresse av honom. Migrationsverket drog således slutsatsen att klaganden inte var i behov av internationellt skydd.

10. När det gäller klagandens hälsotillstånd, noterar Migrationsverket att klaganden hade lämnat ett läkarintyg enligt vilket han led av kronisk njursvikt som en följd av kronisk njurinflammation och fick hemodialys tre gånger i veckan. Utan dialysen skulle han dö inom två till tre veckor. Migrationsverket fann att hemodialys enligt klagandens egna uppgifter kunde ges i Kirgizistan och, eftersom han inte befunnits vara trovärdig, hade han inte heller lyckats bevisa att han skulle bli nekad rätt behandling vid sin återkomst. Han kunde följaktligen inte få uppehållstillstånd och skulle utvisas från Sverige.

11. Klaganden överklagade till Migrationsdomstolen och hävdade sitt yrkande med tillägget att han inte lämnat motstridiga uppgifter om att han vägrats behandling i Kirgizistan. Han hade undersökts på våren 2009 och blivit informerad om att väntetiden låg på mellan två och tre år. Det var emellertid först efter arresteringen i september 2009 som läkarna berättade att han inte alls skulle få någon dialys. Vad beträffar regimförändringen, fanns det inga indikationer på att situationen hade förbättrats för den uiguriska befolkningen. Han framlade vidare nya läkarintyg som bekräftade sjukdomen och behandlingsbehovet.

12. Migrationsdomstolen beslutade att hålla ett muntligt förhör i samband med vilket klaganden bl.a. tillade följande. Han hade två gånger blivit förhörd av polisen. Vid det första tillfället, i september 2009, hade polisen frågat om han ekonomiskt stöttade de uiguriska oroligheterna i Kina och hade slagit honom över hela kroppen, bl.a. på njurarna. När han förlorade medvetandet, hade poliserna blivit rädda och släppt honom. Under det andra förhöret beslagtog polisen hans pass och belade honom med reseförbud. Senare fick han kallelse till domstolen, men hade inte infunnit sig. Istället beslöt han sig för att lämna landet och betalade en smugglare för att denne skulle hjälpa honom. Efter att ha kommit till Sverige var han via telefon och Internet i kontakt med vänner och familjen i Kirgizistan som informerade honom om att de kirgiziska myndigheterna hade varit och letat efter honom och att han hade fått flera kallelser. När det gällde sjukdomen, påstod han att kineserna skulle fortsätta leta efter honom och att han därför inte skulle få någon behandling i sitt hemland. Han lämnade också in ett utdrag från sin kirgiziska patientjournal som han hade fått när han skrevs ut från sjukhuset i november 2009 och som han hade tagit med sig till Sverige.

13. Den 13 juli 2011 avslog Migrationsdomstolen hans ansökan. Den noterade att klaganden inte hade lyckats bekräfta sin identitet men godtog att han kom från Kirgizistan. Den konstaterade vidare att han inte hade framlagt några skriftliga bevis till stöd för sitt påstådda behov av skydd, varför hans trovärdighet var avgörande för utgången. Domstolen ansåg emellertid att klagandens framställningar var långsökta, saknade detaljerade uppgifter och innehöll motstridig information. Vad beträffar klagandens uppgifter om att de kinesiska myndigheterna misstänkte honom för att stödja de uiguriska oroligheterna i Kina, ansåg domstolen t.ex. att detta var osannolikt, eftersom klaganden under flera år klart och tydligt hade haft en affärsrelation med personen i Kina Dessutom hade han lämnat motstridiga uppgifter om när han hade vägrats läkarbehandling och hur många gånger han blivit kallad till domstolen. Därför fastslog domstolen att klagandens uppgifter inte var trovärdiga och att han inte hade lyckats bevisa att han riskerade att förföljas vid sin återkomst.

14. När det gäller klagandens hälsotillstånd, konstaterade domstolen att det var oomtvistat att han led av kronisk njursvikt och att han regelbundet behövde hemodialys och medicin för att överleva. Utan dialysen skulle han dö inom några veckor och bortsett från regelbunden behandling var det enda övriga alternativet njurtransplantation. Hans hälsotillstånd var följaktligen ytterst allvarligt. Dessutom konstaterade domstolen att hemodialys fanns tillgänglig i Kirgizistan, medan njurtransplantation enligt klaganden inte kunde göras. Enligt klagandens egna uppgifter hade han på våren 2009 satts på väntelista för dialys och väntetiden hade legat på mellan två och tre år. Efter att ha blivit arresterad i september 2009 hade hans namn efter vad han påstår strukits från väntelistan och han hade vägrats behandling. Domstolen noterade emellertid att han, enligt utdraget från sin patientjournal, på grund av sin njursjukdom hade lagts in på sjukhus i Kirgizistan mellan den 27 oktober och 5 november 2009 - vid det andra tillfället med diagnosen obotlig njursvikt. Eftersom en person med sådan diagnos enligt det allra senaste läkarintyget skulle dö inom ett par veckor utan hemodialys, fastslog domstolen att klaganden hade fått läkarvård både före och efter att han blivit arresterad av polisen. Han hade således inte lyckats bevisa att han inte skulle få tillfredsställande behandling inom rimlig tid efter att ha återvänt till Kirgizistan.

15. Efter ytterligare överklagande från klaganden, vägrade Migrationsöverdomstolen honom rätt att överklaga den 24 november 2011 och utvisningsbeslutet kunde därigenom verkställas.

B. Tillämpning av regel 39 i domstolsreglerna samt ytterligare utveckling i målet

16. Den 23 december 2011 lämnade klaganden in sin ansökan till domstolen och yrkade på att den skulle tillämpa regel 39 i domstolsreglerna. Den 18 januari 2012 gick den tillförordnade ordföranden för den avdelning som målet hade hänskjutits till med på klagandens yrkande och förklarade för regeringen att klaganden inte borde utvisas till Kirgizistan under tiden för domstolsförfarandet. Samma datum vidarebefordrades ansökan till regeringen.

17. Med anledning av domstolens förklaring till regeringen, beslöt Migrationsverket den 19 januari 2012 att tills vidare inställa verkställandet av utvisningsbeslutet mot klaganden.

18. Samtidigt yrkade klaganden den 2 januari 2012 på att Migrationsverket skulle skjuta upp verkställandet av utvisningsbeslutet eftersom det förelåg hinder däremot på grund av hans försämrade hälsa och bevilja honom uppehållstillstånd. Han lämnade in ett läkarintyg från den 29 december 2011 utfärdat av en chefsläkare på Karolinska universitetssjukhusets njurklinik i Stockholm. Där framgick att klaganden hade fått en krisreaktion på utvisningsbeslutet och uteblivit från två dialystillfällen. Som en följd av detta hade hans hälsa markant försämrats och han hade fått nöddialys och även fått träffa en psykiater. Han hade fått stanna kvar på sjukhuset på grund av sin dåliga psykiska och fysiska hälsa. Det vore helt orimligt att utvisa honom utan att se till att han kunde få dialys när han återvände till sitt hemland.

19. Den 23 januari avslog Migrationsverket hans begäran. Det ansåg att klaganden inte hade åberopat några nya omständigheter beträffande sin hälsa som kunde ändra den bedömning som Migrationsdomstolen hade gjort vid det inledande förfarandet eller som innebar ett hinder mot ett verkställande av utvisningsbeslutet.

20. I september 2012 yrkade klaganden återigen på att Migrationsverket skulle skjuta upp verkställandet av utvisningsbeslutet och bevilja honom uppehållstillstånd i Sverige eftersom hindret mot verkställandet var permanent. Han hade varit i kontakt med sin familj i Kirgizistan och genom dem utverkat ett intyg från den kirgiziska hälsovårdsmyndigheterna, daterat den 9 juli 2012, som bekräftade att klaganden hade stått på den nationella väntelistan för hemodialys sedan 27 oktober 2009. Intyget uppgav vidare att på grund av bristen på dialysutrustning och det ökande antalet patienter som var i behov av behandling, fanns det för närvarande inga möjligheter att erbjuda sökande dialys inom landets offentliga hälsovårdssystem. Klaganden hade också från sin familj fått ett intyg, daterat 23 december 2011 och utfärdat av det sjukhus där han tidigare varit inlagd för behandling - Nationella centret för kardiologi och behandling. Intyget uppgav att klaganden hade blivit behandlad för njurinflammation och kronisk njursvikt i slutstadiet vid centrets nefrologienhet. Det uppgav vidare att han på grund av bristen på utrustning inte kunde genomgå något dialysprogram. Han hade emellertid blivit uppsatt på den nationella väntelistan.

21. Den 20 november 2012 avslog Migrationsverket yrkandet eftersom man fann att de nya intygen inte ändrade något i den bedömning som gjordes vid det inledande förfarandet och att det följaktligen inte förelåg några skäl för att bevilja klaganden uppehållstillstånd.

22. I februari 2014 skrev klagandens far till det kirgiziska hälsovårdsministeriet och begärde att klaganden skulle få behandling i Kirgizistan för sin åkomma. I sitt brev konstaterade han att han varit tvungen att skicka klaganden till Sverige för att rädda dennes liv, men att de ville att han skulle få behandling i Kirgizistan.

23. En vecka senare, den 17 februari 2014, svarade ministeriet klagandens far. Svaret, som inte är riktat till någon särskild adressat, förefaller emellertid snarare vara en begäran till det svenska hälso- och sjukvårdssystemet att ge klaganden lämplig behandling eftersom man uppger att det på grund av den långa väntetiden och bristen på dialysutrustning i Kirgizistan inte finns några möjligheter att behandla klaganden där och att man är tacksam för den ovärderliga hjälp man gett till en medborgare i Kirgizistan.

II. GÄLLANDE INHEMSK LAG

24. De grundläggande bestämmelser som kan tillämpas på det aktuella målet och som rör utlänningars rätt att komma till och uppehålla sig i Sverige framgår av Utlänningslagen (2005:716). Den fastställer villkoren enligt vilka en utlänning kan förvisas eller utvisas från landet samt förfarandena kring verkställandet av dessa beslut.

25. Kapitel 5 § 1 i utlänningslagen föreskriver att en utlänning som anses vara flykting eller på annat sätt är i behov av skydd, med vissa undantag, är berättigad till uppehållstillstånd i Sverige. Enligt kapitel 4 § 1 hänvisar uttrycket "flykting" till en utlänning som befinner sig utanför det land som han eller hon är medborgare i till följd av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp och som inte har möjlighet att, eller som på grund av sin fruktan, inte vill begagna sig av detta lands skydd. Detta gäller oavsett om förföljelsen kan tillskrivas myndigheterna i det aktuella landet eller om dessa myndigheter inte kan förväntas erbjuda skydd mot förföljelse från enskilda personers sida. Med "en alternativt skyddsbehövande utlänning" avses bl.a. en person som har lämnat det land som han eller hon är medborgare i på grund av en välgrundad fruktan för att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (kapitel 4 § 2).

26. Om ett uppehållstillstånd dessutom inte kan beviljas utifrån ovannämnda skäl, kan ett sådant tillstånd inte desto mindre utfärdas till en utlänning om det efter en sammanlagd bedömning av dennes situation föreligger synnerligen ömmande omständigheter för att låta honom eller henne bli kvar i Sverige (kapitel 5 § 6). Vid en sådan bedömning bör särskild hänsyn tas bl.a. till utlänningens hälsotillstånd. Enligt förarbetet (regeringens proposition 2004/05:170, sid 190 och 280), kan livshotande fysisk eller psykisk sjukdom vara ett skäl till att bevilja uppehållstillstånd i Sverige. Hänsyn måste emellertid tas till om det är rimligt att den begärda vården tillhandahålls i Sverige eller om tillfredsställande vård kan ges i utlänningens hemland. Dessutom måste den vård som ges i Sverige kunna förväntas leda till en uppenbar och varaktig förbättring av utlänningens hälsa eller vara nödvändig för dennes överlevnad.

27. I enlighet med en särskild bestämmelse om verkställighetshinder, får en utlänning inte skickas till ett land där det finns rimliga skäl att tro att denne skulle riskera dödsstraff eller kroppsstraff, eller utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling (kapitel 12 § 1). Dessutom får en utlänning i princip inte skickas till ett land där denne skulle riskera förföljelse (kapitel 12 § 2).

28. Under vissa omständigheter kan en utlänning beviljas uppehållstillstånd även om förvisnings- eller utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft. Det här är ett mål där nya omständigheter har uppkommit som antyder att det finns rimliga skäl att bl.a. tro att ett verkställande skulle innebära att utlänningen riskerar dödsstraff eller kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller att det föreligger medicinska eller andra synnerliga skäl till varför beslutet inte borde verkställas (kapitel 12 § 18). Om ett uppehållstillstånd inte kan beviljas utifrån detta kriterium, kan Migrationsverket istället besluta om en omprövning av ärendet. En sådan omprövning ska göras om det utifrån nya omständigheter som åberopats av utlänning kan förmodas att det föreligger bestående verkställighetshinder av den typ som avses i kapitel 12 § 1 och 2 och dessa omständigheter inte kunde ha åberopats tidigare eller att utlänningen kan bevisa att han eller hon har en giltig ursäkt för att inte ha gjort det Om erforderliga villkor inte har uppfyllts, ska Migrationsverket besluta om att inte bevilja omprövning (kapitel 12 § 19).

III. INFORMATION AV BETYDELSE OM MEDICINSK BEHANDLING I KIRGIZISTAN

29. Enligt nyhetsrapporter (nyhetsbyrån , från 9 april 2013; - som laddades ned den 18 oktober 2013), väntade minst 600 personer på hemodialys i Kirgizistan och det saknades pengar för att tillgodose patienternas behov. Dessutom framgick det i en artikel daterad 7 augusti 2014 från nyhetsbyrån ( som laddades ned den 7 oktober 2014) att antalet patienter med njurinsufficiens ökade varje dag och att dialysutrustningen gick sönder på grund av överanvändning. Enligt hälsovårdsministeriet fanns det 65 dialysmaskiner i landet, men alla fungerade inte som de skulle. Ministeriet uppgav också att under 2013 hade 350 personer i landet fått hemodialys, medan antalet under första halvåret 2014 hade gått upp till 450. Artikeln konstaterade vidare att patienterna klagade över att de inte kunde bli uppsatta på den enda existerande väntelistan för dialys, medan hälsovårdsministeriet påstod att listan var öppen för alla patienter. Artikeln noterade dessutom att behandling kunde ges på privata centra där en dialysbehandling kostade ungefär 4-5 000 som (ca 59-73 EUR).

30. I juli 2012 ägde den första njurtransplantationen i Kirgizistan rum som därefter följdes av ytterligare två samma år. År 2013 utökades njurtransplantationsprogrammet till att omfatta åtminstone 10 transplantationer under det året (Central Asia Online, daterad 29 december 2012; - som laddades ned 18 oktober 2013).

LAGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

31. Klaganden påtalade att han, om han blev tvingad att återvända till Kirgizistan, inte skulle få tillfredsställande medicinsk vård för sin sjukdom där och att han skulle dö inom några veckor. Han stödde sig på artikel 3 i konventionen som lyder:

"Ingen ska behöva utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller straff".

A. Tillåtlighet

32. Domstolen konstaterar att ansökan inte är uppenbart ogrundad i betydelsen av artikel 35 § 3 a i konventionen. Den konstaterar vidare att den inte på några andra grunder är otillåtlig. Den ska således förklaras vara tillåtlig.

B. Föreliggande fakta

1. Parternas framställningar

(a) Klaganden

33. Klaganden har hävdat att de svenska myndigheternas beslut att utvisa honom till Kirgizistan skulle innebära en kränkning av artikel 3 eftersom han skulle dö inom några veckor om han återvände till sitt hemland där han inte skulle kunna få tillfredsställande behandling.

34. Enligt hans åsikt har migrationsmyndigheterna handlat fel när man bedömde hans ärende. Den kompletterande intervjun med Migrationsverket var t.ex. det enda tillfället han fick att berätta sin historia mer detaljerat, eftersom han vid den första intervjun hade fått registrera sin asylansökan samt kortfattat uppge skälen till varför han hade lämnat sitt hemland. I sitt resonemang verkade Migrationsverket dessutom ha dragit slutsatsen att han fick hemodialys i Kirgizistan i november 2009 - vilket var fel. Journalanteckningarna från sjukhuset i Kirgizistan visade att han hade fått läkarvård, men inte hemodialys. I det sammanhanget hänvisade han till bifogat läkarintyg från 3 juli 2012 som utfärdats av den behandlande läkaren, en specialist på njursjukdomar på Karolinska universitetssjukhuset. Enligt läkarintyget visade inte journalanteckningarna från Kirgizistan att han hade fått hemodialys. Vad anteckningarna visade var att han i april 2009 hade fått diagnosen högt blodtryck samt njurinfektion (kronisk njurinflammation) som medförde gradvis försämrad njurfunktion till dess de helt slutade fungera och han behövde få dialys. Hänvisningarna till "filtrering" i journalanteckningarna handlade troligtvis om ett mått på klagandens egen njurfunktion eftersom detta mått minskade från april till november 2009 och således visade att sjukdomen framskred. Filtreringsnivån i november 2009 (13,99 ml/min) låg enligt intyget fortfarande ovanför den nivå där dialys i Sverige skulle ha påbörjats. Dessutom hade klaganden när han först kom till sjukhuset i Sverige inte förberetts fysiskt för att få hemodialys (t.ex. en AV-fistel). Läkarintyget uppgav slutligen att klagandens sjukdom i nuläget hade utvecklats till den punkt då han inte längre hade någon njurfunktion och därför behövde få hemodialys för att överleva.

35. Klaganden hävdade följaktligen att även om hemodialys kunde ges i Kirgizistan hade han aldrig genomgått sådan och, vad som var ännu viktigare, skulle inte kunna få tillgång till sådan inom de få veckor som behövdes efter hans återkomst. Innan han lämnade Kirgizistan 2009, hade han muntligen fått veta att väntetiden för hemodialys låg på två till tre år. Eftersom han inte hört något sedan dess, hävdade han att hans uppgifter borde godtas eftersom de var trovärdiga.

36. Slutligen konstaterade han att hans familj i Kirgizistan inte skulle kunna ge honom någon hjälp eller vård under den korta tid han skulle överleva utan hemodialys innan han dog. Han hade redan haft en krisreaktion efter det slutgiltiga negativa beslutet från Migrationsöverdomstolen då han också hade missat två dialysomgångar och sjukvårdspersonalen hade konstaterat att han var i ett mycket dåligt skick. Det stod således klart att han, om han blev utvisad till Kirgizistan, hade att se fram emot en tidig död efter en kort period av akut fysiskt och psykiskt lidande - och detta i strid mot artikel 3 i konventionen.

(b) Regeringen

37. Regeringen hävdade att klaganden inte hade lyckats styrka sina påståenden och ansökan visade inte på någon kränkning av artikel 3 i konventionen.

38. Den underströk att frågan om huruvida klagandens dåliga hälsa berättigade honom till ett uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande skäl noga hade övervägts av de inhemska migrationsmyndigheterna, bl.a. år 2012 av Migrationsverket som övervägde huruvida hans dåliga hälsotillstånd innebar ett hinder mot verkställandet av utvisningsbeslutet. Regeringen menade vidare att svensk lagstiftning och den inhemska undersökningen uppfyllde de krav som ställs av konventionen och domstolens rättspraxis ifråga om utvisning av allvarligt sjuka personer. Stor vikt bör enligt deras uppfattning således fästas vid vad de svenska migrationsmyndigheterna kommit fram till i det aktuella ärendet.

39. I linje med ovanstående konstaterade regeringen att det inte ifrågasattes, vare sig i samband med de inhemska förfarandet eller inför domstolen, att klaganden led av kronisk njurinflammation samt kronisk njursvikt, att han behövde regelbunden hemodialys och medicin samt att han utan behandling skulle dö inom några veckor. En njurtransplantation skulle också förbättra hans hälsotillstånd och öka den sannolika livslängden. De noterade vidare att hemodialys kunde ges i Kirgizistan. Regeringen hade faktiskt begärt information från de kirgiziska myndigheterna ifråga om möjligheterna och chanserna att få dialys där. I ett svar daterat 27 september 2012 uppgav det kirgiziska hälsovårdsministeriet att landet hade 55 dialysmaskiner för behandling av akut och kronisk njurinflammation. 38 av dessa maskiner befann sig på tre olika sjukhus i Bisjkek. Regeringen ansåg följaktligen att det stod klart att behandling fanns tillgänglig och kunde ges i Kirgizistan och att klaganden som hade bevisbördan, hade misslyckats med att framlägga några bevis till stöd för sina uppgifter att väntetiden för dialys låg på mellan två och tre år och att njurtransplantation inte kunde göras i Kirgizistan.

40. Dessutom hävdade regeringen att det i ljuset av tillgänglig medicinsk information i ärendet inte förelåg några tvivel om att klaganden hade fått samma diagnos när han var i Kirgizistan som när han undersöktes i Sverige. De konstaterade också att de kirgiziska journalerna visade att klaganden hade fått tillfredsställande behandling i sitt hemland både före och efter sin påstådda arrestering av myndigheterna. Det faktum att hälsovården inte skulle vara så enkelt och snabbt tillgänglig eller skulle innebära stora kostnader, skulle enligt domstolens rättspraxis inte behöva innebära att en utvisning skulle innebära en kränkning av artikel 3.

41. Regeringen konstaterade vidare att klaganden hade sin familj i Kirgizistan, däribland hans föräldrar och yngre syskon, som han höll kontakten med. Dessutom innebar det faktum att klaganden var uigur enligt regeringen inte i sig en risk för honom. De hänvisade till uppgifter från landet som inte pekade på några tecken på direkt diskriminering mot den uiguriska minoriteten från de kirgiziska myndigheternas sida eller när det gäller tillgång till hälsovården i landet.

42. Vad beträffar det faktiska verkställandet av utvisningsbeslutet framhåller regeringen att inget utvisningsbeslut skulle verkställas såvida inte den myndighet som ansvarar för verkställandet (normalt Migrationsverket) bedömde att hälsotillståndet hos personen ifråga medgav detta. Vid behov skulle ansvarig myndighet t.ex. kunna ordna så att sjukvårdspersonal och erforderlig utrustning fanns med ombord vid flygresan. Under förutsättning att personen ifråga samtyckte, skulle ansvarig myndighet också kunna ordna med hjälp till honom/henne i hemlandet vid återkomsten, t.ex. genom att se till att utlänningen vid ankomsten möttes och togs om hand av sjukvårdspersonal och att journaler skickades i förväg så att korrekt omvårdnad skulle kunna anordnas.

43. I klagandens fall konstaterade regeringen att Migrationsverket inte ännu hade vidtagit några praktiska åtgärder för dennes återresa. Om verkställande av utvisningsbeslutet emellertid skulle genomföras, hade regeringen av Migrationsverket blivit informerad om att man skulle uppmuntra klaganden att kontakta de läkare som ansvarade för hans nuvarande dialysbehandling i Sverige för att få uppgifter och instruktioner om hans dialysbehov, också i samband med resan. Migrationsverket skulle dessutom uppmuntra klaganden att kontakta sjukvårdsinstitutionerna i sitt hemland för att se till att dialysbehandling reserverades för hans del vid återkomsten och att tid bestämdes för första behandling. Om klaganden behövde hjälp med dessa förberedelser, skulle Migrationsverket hjälpa honom med erforderliga kontakter. Regeringen var således övertygad om att Migrationsverket skulle göra allt för att klaganden inte skulle behöva avbryta sin dialys om han blev utvisad och att han skulle få tillgång till erforderlig sjukvård vid sin återkomst till Kirgizistan.

44. Regeringen hävdade sammanfattningsvis att klaganden inte hade lyckats bestyrka sitt yrkande och att ärendet inte avslöjade någon kränkning av artikel 3 i konventionen.

B. Domstolens bedömning

(a) Allmänna principer

45. De fördragsslutande parterna har enligt internationell lag och genom sina fördragsenliga åtaganden, däribland konventionen, rätt att kontrollera utlänningars inresa, vistelse och utvisning (se, bl.a. Vilvarajah och övriga mot Storbritannien, 30 oktober 1991, § 102 serie A nr 215, sid. 34). Utvisning genom en fördragsslutande stats försorg kan emellertid ge upphov till ett ärende enligt artikel 3 och således innebära ansvar för den staten i enlighet med konventionen om det finns väsentliga skäl att tro att ifrågavarande person, om denne utvisas, löper faktisk risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3. I ett sådant fall ålägger artikel 3 i konventionen en skyldighet att inte utvisa personen ifråga till det landet (se Saadi mot Italien [SK], nr 37201/06, § 125, ECHR 2008).

46. Dessutom kan det lidande som uppkommer genom naturlig fysisk eller psykisk sjukdom omfattas av artikel 3, om det blir eller riskerar att bli förvärrat genom behandling, oavsett om detta uppstår genom internering, utvisning eller andra åtgärder för vilka myndigheterna kan hållas ansvariga (se Pretty mot Storbritannien, nr 2346/02, § 52, ECHR 2002‑III).

47. Utlänningar som är föremål för utvisning kan emellertid i princip inte hävda någon rätt till att få stanna kvar i en fördragsslutande stats territorium för att kunna fortsätta utnyttja läkar- eller socialhjälp eller annan form av hjälp och tjänster som den utvisande staten tillhandahåller. Det faktum att en sökandes förhållanden, bl.a. förväntad livstid, markant skulle ändras/minskas om han/hon skulle förflyttas från den fördragsslutande staten i sig inte är tillräckligt för att ge upphov till en kränkning av artikel 3. Beslutet att förflytta en utlänning som lider av en allvarlig psykisk eller fysisk sjukdom till ett land där resurserna för behandling av sådan sjukdom är sämre än i den fördragsslutande staten, kan ge upphov till ett ärende enligt artikel 3, men bara i ytterst ovanliga fall, där de humanitära skälen mot förflyttning är övertygande (se N. mot Storbritannien [SK], nr. 26565/05, § 42, 27 maj 2008).

48. Dessutom är det i princip klagandens sak att åberopa bevis som styrker att det föreligger väsentliga skäl att tro att han, om de åtgärder som klagomålet gäller skulle vidtas, skulle löpa en faktisk risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3 i konventionen. Om sådant bevismaterial skulle åberopas, är det regeringens sak att skingra eventuella tvivel (se NA mot Storbritannien, nr 25904/07, § 111, 17 juli 2008).

(b) Klagandens ärende

49. Domstolen konstaterar inledningsvis att klaganden uteslutande påtalar att hans utvisning skulle innebära en kränkning av artikel 3 till följd av hans dåliga hälsotillstånd. Han har således inte inför domstolen fullföljt sitt yrkande ifråga om förföljelsen i sitt hemland, såsom han framlade det för myndigheterna i Sverige. Eftersom domstolen inte kan finna några skäl till att på eget initiativ undersöka dessa, kommer man bara att ta klagandens klagomål till domstolen i sin ansökan under övervägande.

50. Vad beträffar klagandens hälsotillstånd konstaterar domstolen att det är oomtvistat och bestyrkt genom läkarintyg att han lider av kronisk njurinflammation samt kronisk njursvikt som han får dialys för i Sverige tre gånger i veckan. Utan denna regelbundna behandling skulle hans hälsa snabbt försämras och han skulle dö inom några veckor.

51. Det står vidare klart att hemodialysbehandling kan ges i Kirgizistan. Enligt uppgifter som den svenska regeringen fått från de kirgiziska myndigheterna i september 2012 (se punkt 39 ovan), finns det 55 dialysmaskiner i landet varav 38 befinner sig på tre allmänna sjukhus i Bisjkek, klagandens hemstad. Av en nyligen publicerad artikel från en kirgizisk nyhetsbyrå (se punkt 29 ovan) framgår dessutom att det nu finns 65 dialysmaskiner i landet även om inte alla förefaller fungera tillfredsställande. Artikeln konstaterar vidare att dialysbehandling kan fås på privata kliniker mot en kostnad. Av detta kan domstolen dra slutsatsen att det går att få kostnadsfri dialys på allmänna sjukhus i Kirgizistan och att det även finns privata kliniker där patienter kan få dialys, dock mot en viss kostnad. Domstolen finner följaktligen att sökande kan få dialysbehandling i sitt hemland.

52. Klaganden har emellertid hävdat att väntetiden för dialys på de allmänna sjukhusen är mellan två och tre år och att han i verkligheten inte har någon möjlighet att få erforderlig behandling så att han överlever inom bara några få veckor. Som stöd för sitt yrkande har han lämnat in ett brev från sin far till de kirgiziska myndigheterna där dessa ombeds att ge klaganden dialysbehandling, liksom ett svar från myndigheterna i februari 2014, där de uppger att de inte kan ge honom den begärda behandlingen på grund av långa väntetider och brist på dialysutrustning (se punkt 22-23 ovan).

53. Även om domstolen godtar att det är en väntetid på dialysbehandling på grund av det begränsade antal maskiner i förhållande till antalet patienter med behov, framgår det inte om den här väntelistan bara omfattar patienter i akut behov av dialys eller även personer som kommer att behöva dialys i framtiden. Det förefaller snarare vara det senare, eftersom domstolen noterar att klaganden till migrationsmöjligheterna påstod att han satts på väntelistan i april 2009, vid en tidpunkt då han ännu inte behövde ha dialys, men att han hade blivit borttagen i september efter arresteringen. Dessutom hade han enligt ett intyg från det kirgiziska hälsovårdsministeriet som var daterat 9 juli 2012 och som klaganden lämnade in till Migrationsverket stått på den nationella väntelistan för hemodialys sedan 27 oktober 2009, något som också bekräftades av ett intyg från den 23 december 2011 från det sjukhus där klaganden blivit behandlad (se punkt 20 ovan). Detta antyder enligt domstolen att personer kan sättas upp på väntelistan innan de faktiskt behöver dialys (som i klagandens fall i april och oktober 2009) och följaktligen att det fortfarande borde vara möjligt att få prioritet i listan och få behandling om det föreligger omedelbart behov av dialys på grund av sjukdomens utveckling. Det faktum att klaganden påstår att han inte fick dialys när han var i Kirgizistan förefaller naturligt för domstolen med tanke på läkarintyget från den svenska läkaren som uppgav att han inte skulle ha fått dialys i Sverige heller, eftersom sjukdomen inte hade framskridit så långt (se punkt 34 ovan).

54. Dessutom kan domstolen med hänsyn till ovannämnda intyg bara dra slutsatsen att klaganden är uppsatt på den nationella väntelistan för dialysbehandling och att han nu har stått på den i ungefär fem år, mycket längre än de två eller tre års väntetid som han själv angett. I detta avseende konstaterar domstolen att brevet från klaganden far till det kirgiziska hälsovårdsministeriet från februari 2014 (se punkt 22 ovan), inte alls nämner något om väntelistan, utan bara uppger att klaganden får behandling i Sverige och att familjen vill att han ska komma tillbaka och få behandling i Kirgizistan. I svaret från ministeriet (se punkt 23 ovan) nämns inte heller väntelistan, eller att klaganden är uppsatt på den, utan är snarare en begäran till de svenska myndigheterna om att fortsätta behandlingen av klaganden, än ett svar till dennes far. Denna senaste brevväxling ändrar således inte domstolens slutledning att klaganden står på den nationella väntelistan och har gjort det under de senaste fem åren. Av detta följer att domstolen inte är övertygad av klagandens framställning att han vid återkomsten skulle vägras behandling i Kirgizistan, eftersom han hade stått på väntelistan nästan dubbelt så länge som han själv har angett.

55. Dessutom, och som framgår ovan, konstaterar domstolen att det också finns privata kliniker i Kirgizistan där det går att få hemodialysbehandling. Även om detta skulle innebära en viss kostnad, har klaganden inte hävdat att ett sådant alternativ fanns för hans del. I det avseendet konstaterar domstolen att klaganden har sina föräldrar och syskon i Kirgizistan som han håller kontakten med och som aktivt hjälper honom, såsom framgår av det brev som hans far skrev till myndigheterna. Klaganden skulle följaktligen också kunna utnyttja detta alternativ, åtminstone som en tillfällig åtgärd, om han skulle bli tvungen att vänta på den kostnadsfria allmänna dialysbehandlingen, eller, eventuellt, till dess han kunde få en njurtransplantation eftersom sådana har gjorts i Kirgizistan sedan 2012 och detta skulle också kunna vara ett alternativ för klaganden.

56. Domstolen uppmärksammar också regeringens framställning att utvisningsbeslutet inte kommer att verkställas såvida inte den myndighet som ansvarar för verkställandet av utvisningen bedömer att klagandens hälsosituation medger detta och att myndigheten vid verkställandet av utvisningen också garanterar att lämpliga åtgärder vidtas med hänsyn till klagandens speciella behov. Dessutom fäster man stor vikt vid regeringens uppgifter om att Migrationsverket kommer att uppmuntra och hjälpa klaganden med erforderliga förberedelser för att hans dialysbehandling inte ska avbrytas och att han vid återkomsten till sitt hemland får tillgång till den läkarvård han behöver. Domstolen finner vidare inga skäl att ifrågasätta regeringens försäkran att Migrationsverket skulle göra allt för att klaganden inte ska behöva göra avbrott i sin dialysbehandling om han blev utvisad och att han skulle få tillgång till den sjukvård han behöver när han återvänder till Kirgizistan. Även om domstolen understryker att det är klagandens ansvar att samarbeta med myndigheterna och att det främst är hans sak att vidta nödvändiga åtgärder för att hans behandling ska kunna fortsätta i hemlandet, anser man under de mycket speciella omständigheterna i det aktuella ärendet att de inhemska myndigheternas villighet att hjälpa klaganden och vidta övriga åtgärder så att förflyttningen kan genomföras utan att hans liv äventyras har mycket stor betydelse för domstolens övergripande bedömning.

57. Till sist anser domstolen att klaganden inte har lyckats styrka att han skulle bli vägrad vård på grund av sin etnicitet eller på annat sätt och konstaterar särskilt att han redan har fått behandling två gånger i sitt hemland, andra gången efter den påstådda arresteringen.

58. Med hänsyn tagen till allt ovanstående, liksom till den höga tröskel som artikel 3 innebär, i synnerhet där ärendet inte handlar om den fördragsslutande statens direkta ansvar för tillfogande av skada, anser domstolen i de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet inte föreligger någon tillräcklig risk för att klagandens utvisning till Kirgizistan skulle strida mot artikel 3 i konventionen. Det aktuella ärendet uppvisar inte de mycket speciella omständigheterna i D. mot Storbritannien (2 maj 1997, Rapport över utslag och beslut 1997-III). Tvärtemot det ärendet, där klaganden befann sig i slutstadiet av en dödlig sjukdom, AIDS, och inte hade några utsikter att få läkarvård eller stöd från familjen vid utvisning till St. Kitts. går det i det föreliggande ärendet att få hemodialys i Kirgizistan, klagandens familj finns på plats och de kan hjälpa honom att ordna med behandling - han kan vid behov också räkna med sådan hjälp från de svenska myndigheterna.

59. Domstolen finner följaktligen att verkställandet av beslutet att utvisa klaganden till Kirgizistan inte skulle strida mot artikel 3 i konventionen.

II. REGEL 39 I DOMSTOLSREGLERNA

60. Domstolen påpekar att det aktuella utslaget i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen inte vinner laga kraft förrän (a) parterna förklarar att de inte yrkar på att målet hänskjuts till stor kammare, eller (b) tre månader efter datum för utslaget, eller (c) den stora kammarens panel avslår varje begäran om hänskjutande enligt artikel 43 i konventionen.

61. Den anser att de indikationer som getts till regeringen enligt regel 39 i domstolsreglerna (se punkt 4 ovan) fortfarande måste gälla till dess det aktuella utslaget vinner laga kraft eller till dess domstolen fattar nytt beslut i detta avseende (se operativa delen).

AV DESSA SKÄL,

1. Förklarar domstolen enhälligt ansökan vara tillåtlig;

2. Hävdar, med sex röster mot en, att utvisningen av klaganden till Kirgizistan inte skulle strida mot artikel 3 i konventionen;

3. Beslutar, enhälligt att i enlighet med regel 39 i domstolsreglerna gentemot regeringen förklara att det är önskvärt för ett korrekt förfarandet att inte utvisa klaganden förrän det aktuella utslaget vinner laga kraft, eller tills vidare.

Upprättat på engelska och meddelat skriftligen den 26 februari 2015 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolsreglerna.

              Claudia WesterdiekMark Villiger
JustitiesekreterareOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolsreglerna bifogas domare De Gaetanos skiljaktiga åsikt detta utslag.

M.V.
C.W.

SKILJAKTIG ÅSIKT FRÅN DOMARE DE GAETANO

1. Jag kan inte dela den uppfattning som framförts av majoriteten i utslagets operativa del, dvs. att klagandens utvisning till Kirgizistan under omständigheterna i det aktuella målet inte skulle strida mot artikel 3 i konventionen. Den skulle enligt min uppfattning ge upphov till en sådan kränkning.

2. Grundläggande fakta ifrågasätts inte. Klaganden har bara varit i Sverige i drygt fem år. Oavsett det ursprungliga skälet till att han kom dit och utan hänsyn till hans hälsotillstånd vid det tillfället, lider klaganden idag av kronisk njursvikt vilket kräver hemodialys tre gånger i veckan. Om denna behandling skulle avbrytas, skulle han dö inom några veckor - som mest tre. Detta har bekräftats både av inhemska domstolar (se punkt 10 och 14) samt av domstolen (se punkt 50).

3. Den springande punkten i detta mål är huruvida klagandens förflyttning till Kirgizistan skulle innebära att han riskerade att utsättas för behandling som når upp till den lägsta tröskel för tillämpning av artikel 3. Som framställdes i Pretty mot Storbritannien, nr 2346/02, 29 april 2002, § 52:

"Dessutom kan det lidande som uppkommer genom naturlig fysisk eller psykisk sjukdom omfattas av artikel 3, om det blir eller riskerar att bli förvärrat genom behandling, oavsett om denna uppkommer genom internering, utvisning eller andra åtgärder för vilka myndigheterna kan hållas ansvariga...".

Med tanke på artikel 3:s kategoriska karaktär, finns det inget logiskt skäl till varför ett förbud mot förflyttning eller utvisning på samma sätt skulle gälla "där skadan uppkommer genom en naturligt förekommande sjukdom och brist på tillfredsställande resurser för att hantera saken i det mottagande landet, om lägsta allvarsgrad under givna omständigheter uppnås. Om en rigorös undersökning avslöjar väsentliga skäl för att tro att utvisning kommer att utsätta personen för en faktisk risk för omänsklig eller förnedrande behandling, skulle en förflyttning innebära att den verkställande statens ansvar enligt artikel 3 i konventionen träder i kraft. (se § 5 i den gemensamma skiljaktiga uppfattningen hos domare Tulkens, Bonello och Spielmann i N. mot Storbritannien [SK], nr 26565/05, 27 maj 2008). Se också i detta sammanhang den delvis sammanfallande gemensamma uppfattningen hos domare Tulkens, Jočienė, Popović, Karakaş, Raimondi och Pinto de Albuquerque i Yoh-Ekale Mwanje mot Belgien, nr 10486/10, 20 december 2011). Samma resonemang förekommer underförstått i utslaget från domstolens fjärde avdelning i målet Aswat mot Storbritannien, nr 17299/12, 16 april 2013 (se i synnerhet § 49-52) - även om det målet handlade om utlämning av en misstänkt terrorist till Amerikas Förenta Stater, ledde klagandens bestående psykiska problem (paranoid schizofreni) i kombination med en osäkerhet ifråga om omständigheterna kring interneringen och de sjukvårdstjänster som skulle stå till hans förfogande i den begärande staten, till ett enhälligt beslut om kränkning av artikel 3.

4. I det föreliggande målet har klaganden enligt min åsikt på ett övertygande sätt visat att han har mycket små möjligheter att få den erforderliga hemodialysen omedelbart efter att ha återvänt till Kirgizistan. Naturligtvis genomförs hemodialys i detta land (antagligen också den mindre effektiva peritonealdialysen, men det förefaller inte finnas någon information därvidlag); klaganden hade också fått någon form av behandling där innan han reste till Sverige. Frågan är emellertid om klaganden nu kan få tillgång till hemodialys omedelbart efter sin ankomst där. Domstolen har, när den kom fram till sin slutledning, med hypoteser och gissningar tyvärr bortförklarat de tillförlitliga bevisen i brevet av den 17 februari 2014 från det kirgiziska hälsovårdsministeriet som ett svar på klagandens faders begäran (se punkt 54) samt även ignorerat intyget från 29 december 2011 från chefsläkaren på Karolinska universitetssjukhusets njurklinik (punkt 18) om att "det skulle varar helt orimligt att utvisa [klaganden] utan att se till att han kunde få dialys när han återvände till sitt hemland" (punkt 18). Istället förlitar sig domstolen huvudsakligen på allmänna (och obekräftade) antaganden (punkt 53 och 54) om att klaganden har "flyttats upp" på listan över de som väntar på hemodialys sedan han först sattes upp på den. Domstolen hävdar också, eller förefaller hävda, att eftersom det också finns "privata kliniker" i Kirgizistan som erbjuder hemodialys och klaganden har sin familj i sitt hemland (trots att klaganden klart och tydligt har uppgett att den inte skulle kunna ge honom någon hjälp – punkt 36 – ett uttalande som den svarande regeringen egentligen inte har ifrågasatt) - har Prettytröskeln ännu inte uppnåtts.

5. Den tydligaste indikationen på att tröskeln har uppnåtts i det föreliggande målet framgår enligt min uppfattning av domstolens egen betoning i punkt 56 på de "försäkringar" som lämnats av den svarande regeringen i deras framställning ifråga om verkställandet av utvisningsbeslutet och i synnerhet på försäkran om att "Migrationsverket skulle göra allt för att klaganden inte skulle behöva göra uppehåll i dialysen om han blev utvisad och att han skulle få tillgång till den läkarvård han behövde när han återvände till Kirgizistan" (min kursivering). Vad innebär uttrycket "göra allt" i en situation som den föreliggande? Betyder det att om Migrationsverket gör sitt bästa (också med klagandens fulla samarbete) men i slutänden misslyckas med att garantera oavbruten hemodialys, kan utvisningen genomföras utan att detta sker i strid mot artikel 3? I Tarakhel mot Schweiz [SK], nr 29217/12, 4 november 2014, ansåg domstolen att det skulle vara en kränkning av artikel 3 om klagandena förflyttades till en annan stat som är part till konventionen utan att de schweiziska myndigheterna först hade skaffat sig vissa garantier från den andra staten. Jag kan inte inse varför ett sådant villkor inte infördes i utslagets operativa del i det föreliggande målet, i synnerhet som det land som klaganden ifråga ska förflyttas till inte är part till konventionen (det finns ingenting i akten som antyder att om diplomatiska eller andra försäkringar begärdes hos och beviljades av de kirgiziska myndigheterna, så skulle dessa vara värdelösa - se genom omvänd konsekvens § 147 och 148 i Saadi mot Italien [SK] nr 37201/06, 28 februari 2008). Villkor har utan svårigheter införts i andra utslag mot Sverige, t.ex. W.H. mot Sverige, nr 49341/10, 27 mars 2014[1], och A.A.M. mot Sverige, nr 68519/10, 3 april 2014, även om det villkorliga resultatet i båda mål inte innebar någon kränkning och det faktiska sammanhanget var ett annat än det aktuella.

[1] För närvarande inför stora kammaren

Full & Egal Universal Law Academy