FEMTE AVDELNINGEN
MÅL: MUGENZI ./. FRANKRIKE
(Klagomål nr 52701/09)
UTSLAG
STRASBOURG
10 juli 2014
LAGAKRAFTVUNNET
2014-10-10
Denna dom har vunnit laga kraft i enlighet med artikel 44 § 2 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Den kan underkastats ändringar av formell natur.
I målet Mugenzi ./. Frankrike
där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (femte avdelningen), i kammare bestående av:
Mark Villiger, ordförande,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Ann Power-Forde,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Helena Jäderblom, domare,
och Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare, som den 17 juni 2014 har överlagt i enrum, avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 52701/09) mot Republiken Frankrike, som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av en rwandisk medborgare, M. Japhet Mugenzi ("klaganden"), den 24 september 2009.
2. Kaganden företräds av fru H. Veyrieres, advovat med verksamhet i Rouen. Den franska regeringen ("regeringen") företräddes av sin representant, fru E. Belliard, chef för utrikesministeriets juridiska avdelning.
3. Klaganden gör gällande att avslaget på hans ansökan om familjeåterförening med avseende på två av hans barn, som framstäkllts inom ramen för det förfarande som går under beteckningen "flyktings familjeåterförening", utgör en kränkning av hans rätt till skydd för sitt familjeliv, enligt artikel 8 i konventionen.
4. Den 21 september 2010 fick regeringen meddelande om klagomålet.
FAKTA
OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
5. Klaganden är född 1950 och bor i Rouen.
6. Efter att ha flytt från Rwanda ansökte klaganden den 1 oktober 2001 om asyl hos Office français de protection des réfugiés et apatrides (franska myndigheten för skydd av flyktingar och statslösa, förkortat OFPRA). I sin ansökan redogjorde han för sin familjs sammansättning, nämligen hans maka och hans åtta barn, däribland Lambert Sano, född den 9 november 1985, och Éric Ndizeye, född den 30 juni 1987, parets fjärde respektive femte barn, samt två barnbarn, samtliga kvarblivna i Kenya.
7. Den 7 februari 2003 upprättade OFPRA ett person- och familjebevis, i vilket hans åtta barn är noterade.
8. Genom beslut den 10 februari 2003 tillerkändes klaganden flyktingstatus.
9. Den 5 mars 2003 inkom klaganden med en ansökan om familjeåterförening inom ramen för det reguljära förfarandet "flyktings familjeåterförening" (punkt 27 här nedan), till förmån för sin hustru och sina barn.
10. I ett brev till klaganden, daterat den 15 april 2003, bad utrikesministeriets utlänningsbyrå honom om en kopia av hans flyktings- och bosättningskort i syfte att pröva hans ansökan. Det preciserades för honom att förfarandet endast gällde makan och barnen under 19 år, vilket innebar att klagandens tre äldsta barn, födda 1978, 1979 och 1980, liksom barnbarnen, inte var inbegripna.
11. Den 26 augusti 2004 skrev utlänningsbyrån tillklaganden:
"Härmed meddelar jag Er att Era familjemedlemmar infann sig på franska konsulatet i Kigali för upprättandet av aktmappar för visumansökningar, utan några som helst legitimationshandlingar för styrkande av sina identiteter.
För att göra det möjligt för de franska myndigheterna att återuppta prövningen av dessa ansökningar, vilken har avbrutits, skulle jag behöva få en (...) kopia av födelse- och vigselbevis, fotokopia av Era barns hälsokort, intyg om skolgång, fotografier av hela Er familj, tagna under Er vistelse i Rwanda".
12. Den 15 september 2004 svarade klaganden genom att skicka in fotokopior av födelseattesterna för de fem barn som berörs av familjeåterförening, intyg om skolgång, fotografier. Beträffande Lambert Sano och Éric Ndizeye skickade han två födelseattester utställda av borgmästarbetet i Rukara (Rwanda) den 4 december 1993, och intyg frän Episkopala Kyrkan i Rwanda, på vilka ovannämnda födelsedatum finns angivna (punkt 6 här ovan).
Han påpekade att han inte kunde tillhandahålla hälsokorten till följd av plundringen av hans hus i Rwanda.
13. Den 17 november 2004 utställdes två läkarintyg med nedanstående lydelse av dr T., specialistläkare för tropisk medicin i Kenya, läkare med ackreditering vid franska ambassaden i Nairobi:
"To whom it may concern. This is to certify that I have today examined Mr Lambert Mugenzy and in my opinion he is 23/25 years of age."
"To whom it may concern. This is to certify that I have today examined M. Éric Mugenzy and in my opinion he is 20/21 years of age"
14. Enligt klaganden utförde läkaren endast en undersökning av munhålan, enligt regeringen var det en radiologisk undersökning som gjorde det möjligt att fastställa de två barnens ålder. Efter att ha anmodats av domstolen att framlägga underlag för att styrka att en sådan undersökning gjorts, svarade regeringen att den med hänsyn till den långa tid som förflutit efter de aktuella händelserna inte var i besittning av ifrågavarande underlag, trots de åtgärder som vidtagits hos de behöriga myndigheterna.
15. Den 4 augusti 2005 utställde den franska ambassaden i Kenya visum till klagandens maka och till deras tre yngsta barn, födda 1988, 1990 respektive 1992.
16. Per brev daterat den 31 augusti 2005 informerade ambassaden klagandens maka om beslutet att inte utställa långtidsvisum för Lambert Sano och Éric Ndizeye:
"Den 13 januari 2004 inkom Ni med ansökningar om långtidsvisum för Era två söner Lambert Sano och Éric Ndizeye för deras återförening med sin far (...).
Jag kan inte bifalla denna ansökan. På begäran av denna ambassad har nämligen en läkarundersökning av Era barn genomförts av dr E.T., en vid denna ambassad auktoriserad läkare. Av denna kontroll framgår diskrepanser mellan å ena sidan Lamberts fysiologiska ålder, som uppskattats ligga mellan 23 och 25 år, och å andra sidan Érics, som uppskattats ligga mellan 20 och 21 år, och den i de framlagda dopbevisen angivna åldern, nämligen 9 respektive 17 år.
Denna omständighet, som påvisar de framlagda underlagens tvivelaktiga natur, utgör ensam grund för att avslå Era ansökningar."
17. Den 18 oktober 2005 överklagade klaganden detta beslut hos kommissionen för handläggning av överklaganden av beslut om avslag på ansökningar om inresevisum till Frankrike (här nedan kallad "överklagandekommissionen"). Han påtalar läkarundersökningarnas brist på tillförlitlighet när det gäller att fastställa barnens ålder. Han anförde att enligt hans barns uppgifter hade endast en undersökning av munhålan skett och att man av en sådan undersökning inte kunde sluta sig till att folkbokföringsunderlagens uppgifter skulle vara oriktiga. Han uppgav sig vara i besittning av två personbevis för de två barnen, vilka hade utställts i Rwanda 1993, alldeles före kriget, för att ersätta dem som hade försvunnit i samband med plundringen av hans hus. Han förklarade att kopior av dessa dokument hade skickats till OFPRAs folkbokföringsavdelning i november 2003 och att han trodde att dessa dokument hade vidarebefordrats. Han hävdade också att de rwandiska flyktingarna i Kenya hade repatrierats till Rwanda och att hans söner riskerade förföljelse vid fall av repatriering till sitt ursprungsland.
18. Per brev daterat den 4 april 2006 skickade centralmyndigheten för mottagandet av utlänningar och migrationshantering [Agence nationale de l’accueil des étrangers et des migrations] för klagandens räkning ett tillägg till hans överklagande till överklagandekommissionen. Däri angavs att barnen hade försäkrat att de genomgått en undersökning av munhålan för fastställande av deras ålder. Myndigheten bifogade en tidningsartikel om repatrieringen av de rwandiska flyktingarna i Kenya och åberopade ånyo klagandens oro för sina barn vid fall av deras återförande till sitt ursprungsland. Myndigheten preciserade att "[klagandens] bror, i fängelse, liksom hans svägerska och deras barn försvann f.ö. helt nyligen." Slutligen tillade myndigheten att barnen led av separationen från sina föräldrar, i synnerhet Lambert, som var under vård på grund av hälsoproblem.
19. Den 1 februari 2007 rekommenderade överklagandekommissionen utrikesministeriet att utfärda de ansökta visumen för de två barnen. Detta utlåtande meddelades inte klaganden.
20. Efter denna rekommendation vidarebefordrade överklagandekommissionen klagandens överklagande av beslutet av den 31 augusti 2005 till utrikesministern. Genom beslut av den 26 februari 2007 avvisade ställföreträdande chefen för utrikesministeriets utlänningsbyrå överklagandet med följande motivering:
« (...) - brist på överensstämmelse mellan den fysiologiska åldern och den ålder som angetts på de födelseattester som framlagts inför prövningen av aktuell visumansökan;
– framläggande av tvivelaktiga underlag för att göra intressenterna yngre, i syfte att göra dem berättigade att komma i åtnjutande av OFPRA-förfarandet till förmån för flyktings underåriga barn;
– följaktligen har släktskap inte styrkts"
21. Genom klagomål registrerat den 16 april 2007 riktade klaganden nullitetsbesvär mot detta beslut. Il Han gjorde bl.a. gällande att berört förvaltningsorgan vid fall av tvivel på ett folkbokföringsdokuments riktighet skall hänvända sig till OFPRA, som är behörigt att bedöma ifrågavarande underlag. Han anförde likaledes att det medicinska sakkunnigutlåtandet inte var tillförlitligt som grundval för att ifrågasätta en av en utländsk myndighet utställd födelseattest. Han bifogade ett intyg från en kirurg verksam inom sjukhusväsendet i Rouen, specialistläkare inom käk- och ansiktskirurgi och stomatologi, som intygade att "undersökningen av munhålan hos en man eller kvinna i puberteten över 13 eller 14 års ålder inte är tillräcklig för en uppskattning av vederbörandes kronologiska ålder. När man har passerat tolv års änder har nämligen alla tänderna utvecklats; eventuellt kan endast visdomständerna utvecklas ytterligare på ett helt slumpmässigt sätt, utan att någon regel kan ställas upp i fråga om dem." Han yrkar på att berört förvaltningsorgan skall förklaras ha begått ett uppenbart bedömningsfel och ha åsidosatt artikel 8 i konventionen och påminner samtidigt om de i Kenya kvarblivna barnens isolering, Lamberts hälsoproblem på grund av de i Rwanda upplevda traumatiska händelserna samt den långa väntetiden (fyra år) på ett beslut.
22. Den 24 januari 2008 väckte klaganden talan inför regeringsrätten [Conseil d’État] med yrkande på inhibering av beslutet av den 26 februari 2007. Med avseende på ärendets brådskande natur anför deras rättsliga ombud följande:
« Klaganden och hans maka lever skilda från sina två barn sedan deras ankomst till Frankrike, alltså sedan mer än sex år för [klaganden] och mer än två år för deras mamma. Deras brådstörtade avfärd från Rwanda, förfarandets tidsutdräkt i samband med deras asylansökan, tidsåtgången för familjeåterföreningsföfraandet förklarar den tid som gått. Under hela denna tid har deras barn måst klara sig själva i Kenya, där de inte har någon anhörig. Efter upplevelserna i Rwanda har deras nödläge och deras isolering bidragit till att i hög grad försvaga deras situation. Lambert, som bevittnade de våldshandlingar som hans föräldrar fick utstå och som var direkt offer för dem, lider av svåra efterverkningar. Hans bror Éric kan inte ensam ta på sig både det materiella och det psykologi ansvaret. [Klaganden] skickar regelbundet betalningsavier till Kenya på Érics adress, men är förtvivlad över att inte kunna ta hand om dem. Omöjligheten för klaganden och hans anhöriga att leva ett normalt familjeliv är bara det ett skäl för sådan skyndsam handläggning."
Genom domstolsbeslut av den 5 februari 2008 avvisade domaren vid regeringsrättens avdelning för förenklade förfaranden yrkandet på inhibering, då, att döma av de framlagda personbevisen, barnen var myndiga eller inom kort skulle bli det, och att klagomålet i sakfrågan skulle handläggas snabbt.
23. I en promemoria daterad den 23 maj 2008, ställd till regeringsrätten, meddelade immigrationsministern att Frankrikes ambassadör i Kenya hade tillställt de franska konsulära myndigheterna i Rwanda klagandens fem barns födelseattester, vilka "till största delen saknade deras angivne faders efternamn och förefaller äldre än deras angivna ålder". Han förklarade att syftet med denna försändelse var att möjliggöra utverkande av de autentiska dokumenten i Rwanda och att, då myndigheterna i detta land inte hade svarat, det hade beslutats att inhämta ett läkarutlåtande. Ministern tillade att centrumet för de två barnens familjeliv var i Kenya med deras tre vuxna syskon och att klaganden inte hade framlagt bevis för sina relationer med dem uppgett sig bidra till deras uppehälle.
24. I en svarspromemoria daterad den 16 juni 2008 uppgav klaganden att han äntligen hade fått kännedom om överklagandekommissionens positiva rekommendation av den 1 februari 2007. Beträffande resten svarade han att de två barnen var isolerade, eftersom de tre äldre syskonen inte var i Kenya, så som ministern uppgav, utan i Belgien, Frankrike respektive Nederländerna, där de hade erhållit flyktingstatus. Han framlade även ett läkarintyg överlämnat till Lambert Sano den 8 juni 2007 av Crescent medical aid Kenya, vari det stod att han behandlades för en depression, samt verifikationer av penningöverföringar för sina barns uppehälle med avseende på åren 2001 till 2006 (72 utbetalningar).
25. Genom utslag daterat den 23 mars 2009 meddelade regeringsrätten dom i sakfrågan, varvid den avvisade klagandens överklagande med följande motivering:
" (...) Med beaktande av att även om L. 721-3 § lagen om utlänningars inresa och vistelse och om asylrätten ålägger den Franska myndigheten för skydd av flyktingar och statslösa bl.a. att legalisera de handlingar och dokument som företetts för den av flyktingar och statslösa, saknar dock det uppdrag, son sålunda anförtrotts detta offentliga organ, samband med de konsulära myndigheternas ansvar att förvissa sig om riktigheten av de informationer som redovisats för dem som stöd för ansökningar om inresevisum och uppehållstillstånd i Frankrike; med beaktande av att det ankommer på dessa myndigheter att bl.a. vid fall av tvivel anmoda berörda parter att underkasta sig en läkarundersökning för att kontrollera att deras ålder överensstämmer med det på det av dem framlagda personbeviset angivna födelsedatumet, sedan att besluta om den till dem inlämnade visumansökningen, utan att vara bundna av resultaten av denna undersökning (...);
med beaktande av att det inte framgår av underlagen i aktmappen att utrikesministern skulle ha befläckat sitt beslut med ett bedömningsfel genom att påpeka att skillnaden på drygt tre år mellan de åldersbestämningar som bygger på de födelseår som finns angivna på Lambert Sanos och Éric Ndizeyes födelseattester och den ålder som fastställts vid de läkarundersökningar som genomfördes den 17 november 2004 av en av ambassaden auktoriserad läkare, varvid det inte framgår av aktmappens handlingar att han skulle ha inskränkt sig till en undersökning av munhålan hos de två barnen, ledde till förnekande av äktheten av de födelseattester som åberopats som stöd för visumansökningarna (...)", och med beaktande av att det överklagade beslutet mot bakgrund av dess grund, därför under omständigheterna i föreliggande fall inte har alltför mycket kränkt de berörda parternas rätt till ett normalt privat- och familjeliv med tanke på de eftersträvade syftena (...)." .
26. I ett brev daterat den 3 oktober 2011, adresserat till domstolens kansli, informerade klagandens advokat domstolen Éric Ndizeyzes avresa från Kenya till Nederländerna. Hon meddelade att hans ansökan om asyl hade avslagits av detta lands myndigheter och att han hade kommit för att återförena sig med sina föräldrar i Frankrike. I ett brev daterat den 11 oktober 2012 meddelade samma advokat att Lambert Sano hade rest till Belgien. Advokaten översände därefter ett meddelande, enligt vilket Éric Ndizeye inte hade kunnat låta registrera sin ansökan om uppehållstillstånd i Frankrike på grund av att han saknade pass och vigselbevis för hans vigsel den 15 juni 2013 i Seine-Maritime. Per brev daterat den 20 juni 2013 meddelade hon att Lambert Sano hade fått uppehållstillstånd i Belgien och bodde hos sin äldste bror. Hon framlade en kopia av legitimationshandlingen med noteringen "flykting".
GÄLLANDE INHEMSK LAG OCH RÄTTSTILLÄMPNING
27. Vad gäller det förfarande som går under beteckningen (en lagenlig flyktings) "återförenande familj" och rapporterna från de på utlänningsrätt specialiserade erkända icke-statliga organisationerna om de svårigheter som mött flyktingarna under loppet av detta förfarande, hänvisas till utslaget i Tanda-Muzinga ./. Frankrike (nr 226/10, st. 36 – 42). Det erinras om att bosättningskortet utställs automatiskt till den utlänning som har tillerkänts flyktingsstatus, liksom till maka/make och till barnen under det år som följer efter deras 18:e födelsedag (L. 314-11 § lagen om utlänningars inresa och vistelse, här nedan kallat CESEDA). För övrigt föreskriver 47 § civilrättslig lagsamling följande:
"Varje folkbokföringsdokument avseende fransmän eller utlänning och upprättat i utlandet samt avfattat i den form som är gängse i aktuellt land äger giltighet, om inte andra innehavda urkunder eller handlingar, externa data eller uppgifter hämtade från själva dokumentet, som i förekommande fall efter alla påkallade kontroller fastställer att ifrågavarande dokument är olagligt, förfalskat eller att däri angivna uppgifter inte överensstämmer med verkligheten."
28. Det rättsliga och administrativa skydd, som OFPRA enligt artikel L. 721-2 andra stycket i CESEDA ger flyktingar, består bl.a. av framtagning av folkbokföringsunderlag, som dessa personer på grund av sin flyktingstatus inte kan beställa från myndigheterna i ursprungslandet. Enligt OFPRAs webbplats gäller följande:
"Vid sin ankomst till Frankrike saknar flyktingar, statslösa och subsidiärt skyddssökande människor personbevis, antingen på grund av att någon handling inte har upprättats i deras ursprungsland eller på grund av att de inte kan beställa någon sådan från den aktuella statens folkbokföringsmyndigheter. För att underlätta framtagningen av de personuppgifter som gäller dem har OFPRA tilldelats generell behörighet att utställa intyg som styrker dessa fakta. De av OFPRA framtagna handlingarna och dokumenten gäller som autentiska underlag (§§ L. 721-3 och R. 722-4 lagen om utlänningars inresa och vistelse och om asylrätten ). Efter prövning återställer OFPRA sålunda vid behov rutinmässigt folkbokföringsunderlagen för flyktingen, när de noterade händelserna har ägt rum i flyktingens ursprungliga hemland".
De dokument som OFPRA rekonstruerar är födelseattester, vigselbevis och dödsattester.
29. I ett utslag daterat den 25 maj 2010 (nr 325881) har regeringsrätten preciserat att åldern för de barn som kan komma i åtnjutande av familjeåterföreningsförfarandet för legala flyktingar skall uppskattas vid den tidpunkt då förfarandet inleddes och inte vid tidpunkten för visumansökningens inlämnande hos de konsulära myndigheterna.
30. Regeringsrätten har medgett att förvaltningsmyndigheten kan tillgripa alla medel, och i synnerhet läkarundersökningar; för att kontrollera åldern hos en påstått underårigperson (regeringsrätten, nr 307583, 17 juni 2009). Detta sker i allmänhet genom föreläggande osteologiska undersökning, i rättstillämpningen betecknad "allmänt bruklig fördjupad undersökning" (se t.ex. regeringsrätten, nr 305093, 4 juli 2008). I vissa mål har regeringsrätten stött sig på andra läkarundersökningar än radiologiska för att fastställa ett personbevis icke-autentiska karaktär (regeringsrätten, nr 274876, 5 april 2006; regeringsrätten, nr 296370, 18 december 2008). Regeringsrätten har emellertid understrukit dessa rutiners begränsningar och deras subsidiära roll (regeringsrätten, nr 332334, 6 oktober 2010):
" (...) Med beaktande av att den visumansökan som framlagts för barnet F.B. har avslagits av den franska ambassadens tjänsteställen på grund av att den på deras initiativ genomförda osteologiska undersökningen påvisade en verklig ålder hos barnet, som var högre än den som angetts i de folkbokföringsdokument som överlämnats i samband med visumansökningen och att barnets identitet och dess släktskap med M.A. inte har fastslagits; med beaktande av att det dock framgår av handlingarna i målet att klaganden har tagit upp barnet F. tillsammans med de övriga medlemmarna av sin familj redan vid sina första kontakter med OFPRA i syfte att utverka flyktingstatus; med beaktande av att de tre barnen har hämtats tillsammans efter att ha övergetts av modern, att samma visumansökan har framlagts tillsammans för dessa tre och att de inte hade varit skilda från varandra före ankomsten till Frankrike av två av dem, för vilka ett visum hade utställts i januari 2009; med beaktande av att äktheten av den födelseattest för barnet F. som upprättats av den behörige folkbokföringstjänstemannen i Luanda inte har ifrågasatts, att följaktligen den omständigheten att den på vårdcentralen i Kinshasa i december 2008 genomföra osteologiska undersökningen påvisar en diskrepans mellan den med hjälp av denna metod uppskattade åldern hos barnet och den som framgår av födelseattesten inte tillåter slutsatsen att det i föreliggande fall existerar bedrägligt förfarande (...)".
31. I meddelandet nr 88 från konsultativa etiknämnden för det biologiska och medicinska vetenskaperna [Comité consultatif d’éthique pour les sciences de la vie et de la santé] om metoderna för åldersbestämning i juridiska syften (juni 2005) anförs följande:
"(...) Den oftast använda metoden för åldersbedömning bygger alltså på röntgenundersökning av vänstra handen och handleden som jämförs med referensbilder, som finns på bildtabeller för en amerikansk population ‘av kaukasiskt ursprung’, beskriven på 30- och 40-talen i Greulich och Pyles atlas, eller för en brittisk medelklasspopulation från 50-talet enligt Tanner och Whitehouses metod. (...)
Det ursprungliga ändamålet med dessa röntgenbilder har aldrig varit juridiskt, utan rent medicinskt, för att risken med en medikamentell inblandning (...), som stör växten, skulle tas i beaktande för en behandling. Den användning som görs därav, genom användningen av en kollektiv och för medicinskt syfte avsedd information till en individuell sanning med rättslig relevans kan inte vara annat än mycket oroväckande. Sådana hänvisningar innehåller dessutom i sig själva en risk för allvarligt misstag med avseende på icke-kaukasiska barn av afrikanskt eller asiatiskt ursprung, vilkas osteologiska utveckling kan vara alldeles olikartad i förhållande till de ovannämnda anglosaxiska referenserna och som kan vara djupt påverkad av brist- eller sjukdomstillstånd, som var okända hos referenspopulationerna för mer än ett halvsekel sedan.
Det är därför som denna brist på precision sedan länge har lett till att man sökt sig till andra bedömningsmetoder:
- panoramaröntgen av tänderna, avsedd att undersöka tanduppsättningens utvecklingsgrad. Dessa röntgenbilder är normalt endast avsedda för en odontologisk behandling, för att fastställa möjligheten eller omöjligheten av ett tandkirurgiskt ingrepp med hänsyn till utvecklingsgraden,
- kroppsundersökning för att detektera pubertetstecken.
Varken den ena eller den andra av dessa röntgen- och kroppsundersökningar undgår dock de ovan påtalade blindskären. Det är inte bara tandutvecklingen och pubertetstecknens framträdande som kraftigt varierar från individ till individ, utan även betydande förändringar med avseende på deras ankomst, kopplade till olika miljöfaktorer, gör tolkningen och fastställandet av en enskild individs faktiska kronologiska ålder mer och mer slumpberoende.
Att bestämma ett barns eller en tonårings ålder är alltså fortfarande ett förfarande som innehåller en hög grad av osäkerhet, på vetenskapens och teknikens nuvarande stadium. Tonåringar kan förklaras vara äldre är i verkligheten eller tvärtom yngre, vid en kroppsundersökning. Osäkerheten är till och med störst mellan 15 och 20 år, i vilken åldersgrupp undersökningarna är vanligast (...)."
III. GÄLLANDE INTERNATIONELL RÄTT OCH EU-RÄTT
32. Det hänvisas till avsnittet "Gällande inhemsk lag och rättstillämpning " i det ovannämnda utslaget Tanda-Muzinga (§ 43-49) som citerar de relevanta delarna av den internationella konventionen om barnets rättigheter, texter och rekommendationer från Förenta nationernas flyktingorgan UNHCR (här nedan kallat "UNHCR"»), direktivet 2003/86/EG av den 22 september 2003 om familjeåterförening från Europeiska unionen, från Europeiska kommissionens Grönbok om rätt till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som är bosatta inom Europeiska unionen, från Europarådets ministerkommittés rekommendation R(99)3 om familjeåterförening för flyktingar och andra personer i behov av internationellt skydd samt texter från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.
33. I en rapport på lagstiftares initiativ om situationen för ensamkommande underåriga flyktingar i Europeiska unionen (september 2013) understryker Europaparlamentet svagheterna i metoderna för bedömning av underåriga migranters ålder:
" (...) vissa (...) metoder, baserade på osteologisk ålder eller på dental mineralisering, är fortfarande kontroversiella och uppvisar stora felmarginaler, kräver att Europeiska kommissionen i sina strategiska planer inkluderar gemensamma regler, grundade på bästa gällande praxis för åldersbestämning, vilka borde bestå av en tvärvetenskaplig undersökning, orienterad efter flera kriterier, genomförd av fristående kvalificerade läkare och experter samt utförd på vetenskapligt, säkert och rättrådigt sätt (...), insisterar på att denna undersökning genomförs under strikt skydd för barnets rättigheter, för dess fysiska integritet och mänskliga värdighet samt påminner om att i tveksamma fall låta den underåriga komma i åtnjutande av principen hellre fria än fälla, erinrar också om att läkarundersökningar enbart skall genomföras när de andra metoderna för åldersbestämning har misslyckats (...) ».
34. I sina häften om de mänskliga rättigheterna har Europarådets människorättskommissionär vädjat om en förbättring av metoderna vid bedömningen av underåriga migranters ålder (augusti 2011):
« (...) Flera europeiska stater, bland dem Sverige, Nederländerna och Tyskland, utför konroller med hjälp av röntgenstrålar för att festställa huruvida berörd person är underårig eller ej. På röntgenbilderna av handen, handleden eller tänderna jämförs de sedan med standardiserade tabeller, som gör det möjligt att fastställa en persons "osteologiska ålder.
Denna metod presenteras som snabb och relativt lätt att använda, men den ifrågasätts mer och mer av specialiserade läkare. Den är faktiskt inte tillräckligt precis för åldersbestämning och utsätter de berörda personerna för onödig strålning. (...)"
Överallt i Europa, och särskilt i det Förenade kungariket, är barnläkarnas organisationer kategoriska på en punkt: Tanduppsättningens och skelettets mognadsstadium tillåter inte en exakt bestämning av ett barns ålder, utan enbart en uppskattning av den, med an felmarginal av två till tre år. (...)."
LAGEN
I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN
35. Klaganden hävdar att de konsulära myndigheternas vägran att utställa visum för hans barn kar kränkt hans rätt till skydd för sitt familjeliv så som denna garanteras av artikel 8 i konventionen, vilken lyder som följer:
"1. Envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet, med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter."
A. Tillåtlighet
36. Domstolen konstaterar att klagomålet inte är helt ogrundat i den mening som avses i artikel 35 § 3 a) i konventionen. Domstolen framhåller för övrigt att den inte ser någon annan grund för otillåtlighet. Det är således påkallat att förklara talan tillåtlig.
B. Saken
1. Parternas ståndpunkter
37. Klaganden medger att förfaranden för kontroll av folkbokföringsunderlag kan initieras av de inhemska konsulära myndigheterna, men understryker att endast OFPRA borde vara behörig instans för dessa, då det handlar om legala flyktingar. Han erinrar om att varje utfrågning hos myndigheterna i deras ursprungsland är farlig, och han kritiserar utverkandet av handlungar som gjorts hos de rwandska myndigheterna i föreliggande fall (punkt 23 här ovan), liksom okunnigheten om namnskicket i Rwanda (samma ställe). Han hävdar i övrigt att villkoren förutförandet av en sådan kontroll av folkbokföringsunderlagen som avses i 47 § civilrättslig lagsamling (punkt 27 här ovan) inte var uppfyllda i föreliggande fall. Ingen uppgift i själva födelseattesterna, som åberopats i anslutning till visumansökningarna, och ingen "annan i besittning varandeakt eller handling") var problematisk. Vad beträggar "externa informationer", ägnade att inleda ett kontrollförfarande, skulle dessa i föreliggande fall ha bestått av en blick från ambassattjänstemannen i Kenya, vilken skulle ha varit tillräcklig för att motivera läkarundersökningen.
38. Klaganden hävdar att en osteologisk läkarundersökning är en enkel bevisningsinledning, otillräcklig för att leda till slutsatsen att bedrägeri skulle föreligga, och citerar därvidlag ett utslag i regeringsrätten från 2010 (punkt 30 här ovan). I hans fall kan det med desto starkare skäl hävdas att enbart undersökningen av munhålan inte kunde vederlägga folkbokföringsunderlagen. Dessutom understryker han att de behöriga myndigheterna har handlat i frånvaro av varje berättigad misstanke med avseende på dessa handlingars äkthet, medan trots att barnen innehade personbevis.
39. Klaganden citerar två ministersvar på interpellationer i den senaten den 30 juli 2009 och i nationalförsamlingen den 8 september 2009, enligt vilka handläggningen av visumansökningar för familjer bestående av personer skyddade av asyl "inte är tillfredsställande", med tanke på handläggningstiderna, "som från 15 månader i genomsnitt år 2006 har krympt till sex månader för närvarande" och som understryker behovet av att "förenkla de förfaranden som flyktingarna har att genomföra, att förbättra deras situation och att ta hänsyn till de svårigheter som familjerna ser sig ställda inför i ursprungslandet, i synnerhet vad gäller anskaffandet av folkbokföringsdokument och officiella handlingar". Han avslutar med att anföra att det tvistiga avslaget icke stod i proportion till det eftersträvade legitima syftet.
40. Enligt regeringen skall granskningen av den påstådda kränkningen endast gälla förfarandet fram till bevisningen av barnens verkliga ålder. Å ena sidan föreskriver fransk lag en övre åldersgräns som villkor för åtnjutandet av rätten till familjeåterförening, och förefintligheten av ett "familjeliv" kan följaktligen inte åberopas med avseende på ett myndigt barn, förutom under exceptionella omständigheter. I frånvaro av svar från de rwandiska myndigheterna, vilka hade kontaktats av Frankrikes ambassad i Kenya för att kontrollera de både barnens civilstånd, har man å andra sidan beslutit att låta genomföra en läkarundersökning; denna skulle ha bestått av en röntgenundersökning, vilket inte kan bevisas på grund av den långa tid som förflutit från det datum då den genomfördes (punkt 14 här ovan). Regeringen hävdar att den osteologiska undersökningen inte är helt utan bevisvärde, dock med förbehåll för en felmarginal på plus minus sex månader. I föreliggande fall har undersökningen inte mynnat ut i någon precis åldersangivelse, utan man har fastställt en ålder mellan 23 och 25 år för Lambert Sano och mellan 20 och 21 år för Éric Ndizeye. Under dessa förhållanden kunde barnen inte betraktas som underåriga, och deras släktskap till klaganden som säkrare fastställd.
41. Subsidiärt anser regeringen att det tvistiga beslutet föreskrivs i L. 211-1 § lagen om utlänningars inresa och vistelse och om asylrätten, som kräver innehav av visum för inresa i Frankrike. De inhemska myndigheterna agerade för att uppnå ett legitimt syfte, nämligen kampen mot urkundsförfalskning, ett hot mot ordre public, och rätten att kontrollera icke inhemska medborgares inresa och vistelse är en beståndsdel av ordre public. Slutligen anförs att det tvistiga beslutet stod i proportion till det eftersträvade målet och tillvaratog kravet på en skälig jämvikt mellan de konkurrerande intressena med hänsyn till den bedömningsmarginal som tillerkänns staterna i fråga om invandringsärenden. Enligt regeringen har klaganden kunnat låta sin sak prövas inför behöriga myndigheter på rättsenligt sätt och under beaktande av hans rättigheter.
2. Domstolens bedömning
a) Tillämpliga principer
42. Med avseende på statens såväl positiva som negativa förpliktelser skall densamma generellt eftersträva en skälig balans mellan individens och samhällets sinsemellan konkurrerande intressen. Därvidlag förfogar staten över en viss bedömningsmarginal (Tuquabo-Tekle m.fl. ./. Nederländerna, nr 60665/00, § 42, 1 december 2005; Osman ./. Danmark, nr 38058/09, § 54, 14 juni 2011).
43. Domstolen har erkänt att staterna har rätt, utan inskränkning av deras fördragsenliga åligganden, att kontrollera utlänningars inresa till och vistelse på deras territorium. Artikel 8 medför inte en övergripande skyldighet för en stat att respektera immigranternas val av bosättningsland och att tillåta familjeåterförening på sina territorier (Abdulaziz, Cabales och Balkandali .) Förenade kungariket, 28 maj1985, § 67, serie A nr 94; Berisha ./. Schweiz, nr 948/12, § 49, 30 juli 2013).
44. I ett mål, som gäller såväl familjelivet som invandringen, varierar å andra sidan omfattningen av skyldigheterna för staten beroende på den berörda personens särskilda situation och på allmänintresset. De faktorer som skall beaktas i detta sammanhang är i vilken utsträckning det verkligen finns ett hinder för familjelivet, omfattningen av de anknytningar som de berörda personerna har med ifrågavarande medlemsstat, frågan huruvida det existerar eller inte existerar oöverstigliga hinder för familjen att bo i en eller flera av de berörda personernas ursprungsland samt frågan huruvida det existerar omständigheter som rör immigrationskontrollen eller överväganden i anslutning till ordre public, vilka väger till förmån för ett undantag (Rodrigues da Silva och Hoogkamer ./. Nederländerna, nr 50435/99, § 39, Europadomstolen för mänskliga rättigheter 2006‑I; Antwi m.fl. ./. Norge, nr 26940/10, § 88-89, 14 februari 2012).
45. När det finns barn, skall de nationella myndigheterna vid prövningen av proportionaliteten till konventionens syften låta barnens bästa väga tyngst (Popov ./. Frankrike, nr 39472/07 och 39474/07, § 139, 19 januari 2012; Berisha, nämnd här ovan, § 51).
46. Domstolen erinrar vidare, i jämförelsesyfte, att vid fall av utvisning åtnjuter utlänningar särskilda procedurmässiga garantier, föreskrivna i artikel 1 i protokoll nr 7. Även om sådana garantier inte regleras av konventionen med avseende på utlänningarnas familjeliv ur det perspektiv som anläggs i artikel 8 av konventionen, och densamma inte innehåller explicita procedurrelatera krav, skall den beslutsprocess som leder till inblandningsåtgärder icke desto mindre vara genomtänkt och vederbörligen respektera de av artikel 8 garanterade intressena (se, ur ett allmänt perspektiv, McMichael ./. Förenade kungariket, 24 februari 1995, § 87, serie A nr 307‑B och, i synnerhet, Cılız ./. Nederländerna, nr 29192/95, § 66, Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna 2000‑VIII; Saleck Bardi ./. Spanien, nr 66167/09, § 30, 24 maj2011). I sakfrågan beror beslutsprocessens kvalitet särskilt på den snabbhet varmed staten agerar (Cruz, nämnt här ovan, § 71 ; Mubilanzila Mayeka och Kaniki Mitunga ./. Belgien, nr 13178/03, § 82, Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna 2006‑XI; Saleck Bardi, nämnt här ovan, § 65; Nunez ./. Norge, nr 55597/09, § 84, 28 juni 2011).
47. Slutligen anser domstolen det påkallat att erinra om sin rättstillämpning på senare tid, där man i fråga om bevisprövningen vid asylansökningar har gjort bedömningen att det med hänsyn till den speciella situation de asylsökandebefinner sig i är påkallat att i ett flertal fall hellre fria än fälla, när man finner deras uppgifter och åberopade ansökningsunderlag trovärdiga. När emellertid uppgifter framläggs, som ger goda skäl för att betvivla asylklaganden uppgifters sannfärdighet, åliggs denne att inkomma med en tillfredsställande förklaring av osamstämmigheterna i hans eller hennes redogörelse (F.N. mf.fl. ./. Sverige, nr 28774/09, § 67, 18 december 2012). På samma sätt åligger det klaganden att lämna en tillfredsställande förklaring för att undanröja eventuella berättigade invändningar med avseende på de av honom eller henne framlagda dokumenten (Mo.P. ./. Frankrike (déc.), nr 55787/09, 30 april 2013).
b) Tillämpning i föreliggande fall
48. Domstolen noterar att regeringen hävdar att inget "familjeliv" är hotat i föreliggande fall. Den anser sig inte böra avgöra – på detta stadium av granskningen av klagomålet – frågan om existensen av ett "familjeliv", så central i klagandens besvärstalan, där han kritiserar statens tillkortakommanden när det gäller att på trovärdigt sätt påvisa att Labert Sano och Éric Ndizeye är myndiga och, som sådana, ej berättigade att komma i åtnjutande av familjeåterförening.
49. Domstolen framhåller för övrigt att familjeåterföreningsförfarandet sönderfaller i två faser. Så snart som bemyndigandet meddelats av behörig polismyndighet, skall berörda familjemedlemmar erhålla franskt inresevisum, vilket inte utfärdas automatiskt, eftersom vissa tvingande villkor inom ramen för ordre public måste vara uppfyllda. Domstolen anser att det tvistiga beslutet att inte utställa visumen inte utgör en "inblandning" i klagandens ianspråktagande av rätten till skydd av sitt familjeliv, utan att målet gäller staten som svarandeparts påstådda åsidosättande av en "positiv" skyldighet".
50. Då beslutsprocessen enligt klaganden har lett de inhemska myndigheterna till en vägran att utställa visum för ovannämnda barn, har den inte gett honom det garanterade skyddet av hans intressen. Han gör i synnerhet gällande att de konsulära myndigheternas hänvändelse till de inhemska myndigheterna var olämplig och farlig. Han understryker också att beslutet att avslå aktuell visumansökan inte kunde grundas på läkarundersökningen, då barnens personbevis inte ifrågasattes och att andra omständigheter, bl.a. innehavet av medborgarskap i en stat, bevisade frånvaron av bedrägeri. Regeringen framhåller att det tvistiga avslaget vilade på beaktanden relaterade till ordre public, verifierade på flera stadier av förfarandet i enlighet med dess bedömningsmarginal.
51. Domstolen medger att de inhemska myndigheterna står inför en ömtålig uppgift när de har att värdera folkbokföringsunderlags äkthet på grund av de svårigheter som ibland beror på funktionsstörningar hos folkbokföringsmyndigheterna i vissa migranters ursprungsländer och därmed sammanhängande bedrägeririsker. De inhemska myndigheterna är i princip bättre placerade för att fastställa fakta på grundval av bevis, som insamlats av dem själva eller som framlagts för dem (Z.M. ./. Frankrike, nr 40042/11, § 60, 14 november 2013), och man måste alltså därvidlag ge dem en viss bedömningsbehörighet . Detsamma gäller i fråga om beslutet att låta genomföra en läkarundersökning av barnen. Åldern har ofta en central roll i överklagandet, av uppenbara skäl, sammanhängande med de rättsverkningar som lagstiftaren förknippat med en rättighetsstatus, varigenom visum för långtidsvistelse endast kan beviljas underåriga eller beviljas under det år som följer efter vederbörandes artonde födelsedag. Man måste konstatera att den konsulära myndigheten i föreliggande fall har dragit slutsatsen att det föreligger en brist på överensstämmelse mellan barnens fysiologiska ålder och den ålder som angetts på de folkbokföringsdokument som företetts vid tidpunkten för ansökan om familjeåterförening och att de inhemska rättsförvaltningarna har gjort bedömningen att denna omständighet räckte till för att motivera ett avslag på visumansökningen.
52. Likväl anser domstolen att det, med hänsyn till det några månader tidigare meddelade beslutet att bevilja klaganden flyktingstatus och efter erkännandet av principen om den familjeåterförening som hade beviljats honom, var väsentligt att visumansökningarna prövades snarast, noggrant och med särskild skyndsamhet. Det är inte domstolens uppgift att inta de behöriga myndigheternas plats vid prövningen om de folkbokföringsdokument som framlagts för att styrka ansökningen om familjeåterförening var bedrägliga eller inte i den mening som avses i 47 § civilrättslig lagsamling. Däremot är den behörig att utreda om de inhemska myndigheterna vid tillämpningen och tolkningen av denna föreskrift har tillvaratagit de i artikel 8 av konventionen nämnda garantierna, under beaktande av den flyktingstatus som beviljats klaganden och det i denna bestämmelse garanterade skyddet av hans intressen. I anledning därav anser domstolen att det mot bakgrund av omständigheterna i föreliggande fall ålåg svarandeparten staten att som svar på klagandens ansökan ombesörja ett förfarande mot bakgrund av de händelser som hade stört och desorganiserat hans familjeliv och föranlett den att bevilja honom flyktingstatus. Domstolen avser sålunda att rikta in sin granskning på detta förfarandes kvalitet och placera sig på området "procedurrelaterade formkrav" enligt artikel 8 i konventionen (punkt 46 här ovan).
53. Därvidlag anmärker domstolen att klagandens familjeliv avbröts enbart på grund av hans flykt av allvarlig fruktan för förföljelse i den mening som avses i Genèvekonventionen av år 1951 (Mubilanzila Mayeka och Kaniki Mitunga, nämnt här ovan, punkt 75 och Tuquabo‑Tekle mf.fl.), nämnt här ovan, punkt 47). Ankomsten av de två barnen, själva flyktingar i tredje land, utgjorde det enda medlet för att återuppta familjelivet (i motsats till Berisha, nämnt här ovan, punkt 60).
54. Domstolen erinrar om att familjens sammanhållning är en väsentlig rättighet för flyktingen och att familjeåterföreningen är en grundläggande beståndsdel för att göra det möjligt för personer på flykt från förföljelser att återuppta ett normalt liv (se Förenta nationernas flyktingkommissaries uppdrag, punkt 32 här ovan). Den erinrar också om att den även har erkänt att mottagandet av ett sådant internationellt skydd utgör ett bevis på de berörda personernas utsatthet (Hirsi Jamaa mf.fl. ./. Italien [GC], nr 27765/09, § 155, Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna 2012). Därvidlag noterar domstolen att det råder samsyn på internationell och europeisk skala om lyktningarnas behov av ett gynnsammare familjeåterföreningsförfarande än det som kommer andra utlänningar till del, såsom framgår av Förenta nationernas flyktingkommissionärs uppdrag och verksamhet, liksom av de normer som återfinns i direktivet 2003/86/EG från Europeiska unionen (punkt 32 här ovan).
55. I målet Tuquabo-Teckle, nämnt här ovan, orsakade beslutet att inte bevilja uppehållstillstånd inom ramen för familjeåterförening för fru Tuquabo-Tekles mer än 15 år gamla dotter både på grund av att hennes föräldrar inte kunde återvända till sina ursprungsländer och på grund av att hennes situation i detta land var oroväckande med tanke på att omständigheterna kring hennes omhändertagande (punkt 47 till 52). I föreliggande fall anmärker domstolen att klaganden flera gånger har gett uttryck för sin fruktan att hans två barn, enligt uppgift 15 respektive 17 år gamla vid tidpunkten för familjeåterföreningsansökningen, skulle repatrieras till Rwanda och där utsättas för våld; han har understrukit att en av dem hade hälsoproblem, kopplade till traumatiska upplevelser i Rwanda och att han vårdades för en depression, och uppehöll sig särskilt vid deras isolering, eftersom deras tre äldre syskon inte bodde i Kenya, så som immigrationsministern hade försäkrat, utan i Europa, där de alla hade beviljats flyktingstatus (punkterna 17, 18, 22 och 24 här ovan). Mot den bakgrunden anser domstolen att det var väsentligt att de inhemska myndigheterna beaktar klagandens sårbarhet och särdeles svåra personliga erfarenheter, att de fäster stort avseende vid hans för tvistens utgång relevanta argument och, slutligen, att de fattar beslut om visumansökningen efter kort handläggningstid.
56. Från den synpunkten anser domstolen det tjänligt att beakta de standarder som emanerar från internationella dokument på aktuellt område och vara medveten om rekommendationerna från erkända icke-statliga organisationer (här nedan kallade "NGO"), som är specialiserade på utlänningsrätt. Sålunda och framför allt noterar domstolen att den internationella barnkonventionen preciserar att ansökningar om familjeåterförening skall handläggas smidigt och humant. Den fäster vikt vid att ministerrådet och Europarådets kommissionär har hävdat och preciserat denna målsättning (punkt 32 här ovan). Beträffande bevismedlen framhåller domstolen att i EU-direktivet 2003/86/EG (punkt 32 här ovan) och i olika texter emanerande från internationella källor och NGO anmodas de inhemska myndigheterna att beakta "andra bevis" för existensen av familjeband, om flyktingen inte är i stånd att framlägga officiella dokument som styrker hans eller hennes uppgifter. Förenta nationernas flyktingkommissionär, Europarådet och erkända icke-statliga organisationer framhäver enstämmigt vikten av att utvidga dessa bevismedel (punkt 32 här ovan), och den franska erkända icke-statliga organisationen La Cimade har framställt önskemålet att de franska behöriga myndigheterna beaktar de underlag som används i stället för de folkbokföringsdokument som utställts av den franska myndigheten för skydd av flyktingar och statslösa och dem som redan kontrollerats av denna organisation (samma ställe). Slutligen är det viktigt att notera att åtskilliga rapporter påtalar rutiner, som hindrar familjeåterförening på grund av den orimligt långa och komplexa proceduren för visumutställandet; de insisterar på nödvändigheten av att förkorta handläggningstiderna genom att man visar större smidighet med avseende på kraven på dokumentation som styrker förefintligheten av familjeband (samma ställe).
57. I föreliggande fall kan det tvistiga förfarandets förlopp, rekapitulerat här ovan, sammanfattas enligt följande:
a) Den 5 mars 2003 inkom klaganden med sin ansökan om familjeåterförening. Den 13 januari 2004 framlade han ansökningar om visum för de två barnen. Den 31 augusti 205 avslog de konsulära myndigheterna hans ansökan, alltså 19 månader senare och nio månader efter den av den vid ambassaden i Nairobi auktoriserad läkare genomföra undersökningen.
b) I oktober 2005 överklagade han detta beslut inför överklagandekommissionen och gav uttryck för sin oförståelse av ifrågasättandet av de folkbokföringsdokument som upprättats i Rwanda alldeles innan krigsutbrottet, de enda två som han hade lyckats få med sig vid flykten, och som han hade förelagt den franska myndigheten för skydd av flyktingar och statslösa vid tidpunkten för hans asylansökan. I februari 2007, 15 månader efter hans anmälan, avgav överklagandekommissionen ett positivt utlåtande.
c) Mot detta utlåtande avslog ställföreträdande chefen för utrikesministeriets utlänningsbyrå den 26 februari 2007 visumansökningen genom beslut av den 26 februari 2007.
d) I april 2007 yrkade klaganden på upphävande av detta beslut inför regeringsrätten, och den 24 januari 2008 yrkande han i besvärstalan vid denna rättsinstans på inhibering.
e) Genom ett domstolsbeslut av den 5 februari 2008 meddelade domaren efter förenklat förfarande utslag, varigenom rekvisitet för nödläge inte var uppfyllt, emedan de två barnen var myndiga eller skulle bli det inom kort. Han angav att klagomålets sakfråga skulle avgöras snarast.
f) I mars 2009 avvisade regeringsrätten yrkandet på hävande av beslutet av den 26 februari 2007, alltså nästan två år efter detta yrkandes inlämnande.
58. Med avseende på denna resumé konstaterar domstolen följande: Inledningsvis noterar domstolen att det inte framgår av handlingarna i målet att en röntgenundersökning skulle ha genomförts i föreliggande fall (punkt 14 här ovan). Av det måste alltså slutsatsen dras att, i ljuset av de två tillgängliga handskrivna läkarintygen, endast en summarisk undersökning av munhålan har utförts av en läkare (punkt 13 här ovan). Enligt domstolens mening är emellertid denna attest problematisk i dubbelt avseende. För det första framhåller domstolen att regeringsrätten har försäkrat "att det inte framgår av handlingarna i målet" att ifrågavarande prövning inskränkte sig till en undersökning av munhålan, vilket skulle kunna indikera att bevisbördan åvilar klaganden. För det andra noterar domstolen att denna åldersbestämningsmetod är diskutabel (punkterna 30, 31, 33 och 34 här ovan). Domstolen har redan haft tillfälle att konstatera att det vid fall av frånvaro av dentalröntgen räcker enbart en läkares okulärbesiktning inte till för att ge ens an approximativ indikation av åldern (Ahmade ./. Grekland, nr 50520/09, § 77, 25 september 2012). Det framgår av handlingarna i målet att detta har varit fallet i föreliggande mål (punkterna 40 och 48 här ovan). Domstolen gör därmed bedömningen att regeringsrätten inte på trovärdigt sätt har fastställt att klagandens uppgifter om barnens ålder var ogrundade och att den inte kunde åberopa existensen av ett "familjeliv" med avseende på dem (punkterna 40 och 48 här ovan).
59. Domstolen noterar dock att läkarundersökningen har visat sig vara avgörande vid bedömningen av den otillförlitliga karaktären hs de vid visumansökningen framlagda födelseattesterna, medan "annat bevismaterial" som presenterats av klaganden styrkte hans framställningar, oföränderliga sedan hans asylansökan till den franska myndigheten för skydd av flyktingar och statslösa. Sålunda har samma födelsedatum angetts genomgående för vart och ett av barnen på samtliga officiella dokument som han hade framlagt. Klaganden hade anmält Lambert Sanr [sic] och Éric Ndizeye med de övriga medlemmarna av sin familj i sin ansökan, adresserad till den franska myndigheten för skydd av flyktingar och statslösa (punkt 6 här ovan), vilken hade bekräftat hans äktenskapliga band och hans släktskap med alla sina barn, något som hade gjort det möjligt att återställa ett familje- och personbevis (punkt 7 här ovan). Visumansökningen hade för övrigt upprättats tillsammans med den för hans maka och alla de underåriga barnen, beträffande vilka det inte framgår att de var skilda från varandra före de tre sistas ankomst till Frankrike (punkt 15 här ovan). Klaganden hade således tillställt de konsulära myndigheterna samma födelseattester som dem som han hade framlagt för den franska myndigheten för skydd av flyktingar och statslösa (punkt 12här ovan).
Sammanställda visar dessa fakta bilden av den plågsamma och uppenbarligen hopplösa situation i vilken klaganden befann sig, eftersom å ena sidan de av honom framlagda folkbokföringsdokumenten för de två barnen hade bestyrkts av den franska myndigheten för skydd av flyktingar och statslösa och av överklagandekommissionen och att de, å andra sidan hade ifrågasatts genom en summarisk läkarundersökning, beträffande vilken ingenting i aktmappen styrker att den hade bekräftats av en röntgenundersökning (punkterna 14 och 58 här ovan).
60. Domstolen understryker än en gång de svårigheter som klaganden mött för att på ett konstruktivt sätt medverka i förfarandet i syfte att ianspråkta skyddet av sina intressen. Den noterar att klaganden informerades om överklagandekommissionens positiva utlåtande av den 1 februari 2007 först i anslutning till mottagandet av immigrationsministeriets anmärkningar av den 23 maj 2008 och att han inte har kunnat åberopa dem som stöd för sina argument. I synnerhet kunde han inte åberopa det inför domaren i det förenklade förfarandet, vilken domare ansåg att nödlägesrekvisitet inte förelåg då de två barnen var "myndiga eller snart skulle bli det" och då klagomålet i sakfrågan skulle handläggas inom kort. Domstolen anser emellertid att denna motivering framför allt visar att klaganden inte har kunnat låta pröva sina många gånger uttryckta farhågor att de två barnen var föremål för förföljelser, om de återvände till Rwanda, vilket med avseende på dem utgjorde själva kärnan i hans ansökan om familjeåterförening.
61. Slutligen konstaterar domstolen att det har krävts mer än fem år innan klaganden får besked om sitt öde. Domstolen anser att det är en alltför lång tid mot bakgrund av klagandens speciella situation och med tanke på att vad som står på spel för honom i kontrollförfarandet.
62. Med beaktande av ovanstående och trots statens bedömningsmarginal på området anser domstolen att de inhemska myndigheterna inte med vederbörlig hänsyn har beaktat klagandens specifika situation och drar slutsatsen att familjeåterföreningsförfarandet inte har företett de garantier i fråga om smidighet, snabbhet och effektivitet som krävs för att säkerställa skyddet av klagandens rätt till sitt familjeliv, som garanteras av artikel 8 i konventionen. Staten har sålunda underlåtit att iaktta en rimlig balans mellan å ena sidan klagandens intresse och å andra sidan sitt eget intresse av att kontrollera invandringen. Följaktligen har artikel 8 i konventionen kränkts.
II. TILLÄMOPNINGEN AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN
63. Artikel 41 i konventionen lyder som följer:
"Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse."
A. Skadeersättning
64. Klaganden begär 10 000 euro (EUR) som ersättning för ideell skada som han skall ha åsamkats. Han gör gällande att han och hans maka under flera år har levt i ständig oro, medan de två i Kenya kvarblivna barnen har levt och fortsätter att leva med en känsla av orättvisa och oförståelse.
65. Regeringen gör bedömningen att blotta konstaterandet av kränkning skulle utgöra skälig gottgörelse för den eventuellt lidna ideella skadan.
66. Domstolen anser att klaganden torde ha utstått en faktisk ångest, som inte kan gottgöras enbart genom det av domstolen gjorda konstaterandet av kränkning. Med beaktande av naturen av den i föreliggande fall konstaterade kränkningen, finner domstolen det skäligt att bevilja klaganden 5000 EUR som ersättning för ideell skada.
B. Kostnader och utlägg
67. Klaganden yrkar likaledes på 4 522,90 EUR som ersättning för kostnader och utlägg, som föranletts av förfarandena inför regeringsrätten och domstolen. Han framlägger en kostnads- och arvodesräkning.
68. Regeringen anser att ett belopp om 1 500 EUR synes tillfyllest som ersättning för de kostnader som uppkommit i anslutning till föreliggande mål.
69. Domstolen finner det skäligt att tilldöma klaganden den begärda summan 4 522,90 EUR. Följaktligen beviljar domstolen honom 4 522,90 EUR.
C. Dröjsmålsränta
70. Domstolen finner det påkallat att beräkna dröjsmålsräntesatsen på den Europeiska centralbankens dröjsmålsräntesats på marginallånefaciliteter, med ett tillägg av tre procentenheter.
AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT
1. Att förklara klagomålet tillåtligt;
2. Att fastslå att artikel 8 i konventionen har kränkts;
3. Fastslår
a) att svarandeparten staten skall betala nedan angivna summor till klaganden, inom tre månader räknat från den dag då utslaget vunnit laga kraft jämlikt föreskrifterna i artikel 44 § 2 i konventionen,
i) 5 000 EUR (femtusen euro) jämte varje belopp som eventuellt förfaller till betalning i form av skatt, för ideell skada;
ii) 4 522,90 EUR (fyratusenfemhundratjugotvå euro och nittio eurocent), jämte varje belopp som eventuellt förfaller till betalning i form av skatt för klaganden, för kostnader och utlägg;
b) att, räknat från ovannämnda betalningsfrists utlöpande och fram till utbetalningen, skall dessa belopp höjas med en enkel ränta, som är likvärdig med den av den Europeiska centralbankens under denna period tillämpade räntesatsen på marginallånefaciliteter, med ett tillägg av tre procentenheter;
4. Avslår yrkandet på annorledes skälig ersättning.
Upprättat på franska och meddelat skriftligen den 10 juli 2014 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Claudia WesterdiekMark Villiger
JustitiesekreterareOrdförande
Full & Egal Universal Law Academy