CASE OF NATIONAL UNION OF RAIL, MARITIME AND TRANSPORT WORKERS v. THE UNITED KINGDOM - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

FJÄRDE AVDELNINGEN

MÅL BRITTISKA TRANSPORTARBETAREFÖRBUNDET (RMT) ./. STORBRITANNIEN

(Klagomål nr 31045/10)

UTSLAG

STRASBOURG

8 April 2014

SLUTGILTIGT

08/09/2014

Detta utslag har i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen vunnit laga kraft. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.

I målet Brittiska transportarbetareförbundet (RMT) ./. Storbritannien,

där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (fjärde avdelningen), i kammare bestående av:

Ineta Ziemele, ordförande,
Päivi Hirvelä,
George Nicolaou,
Ledi Bianku,

Paul Mahoney,
Krzysztof Wojtyczek,
Faris Vehabović, domare
samt Fatoş Aracı, avdelningens ställföreträdande justitiesekreterare,

som 4 mars 2014 har överlagt i enrum,

avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 31045/10) mot Förenade Kungariket Storbritannien och Nordirland som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av det brittiska transportarbetareförbundet ("RMT") 1 juni 2010.

2. Klaganden företräddes i domstolen av dess generalsekreterare, B. Crow. Juridiskt ombud var N. Todd, Thompsons advokatbyrå, Manchester. Klaganden biträddes av J. Hendy QC och M. Ford QC, överrättsadvokater i London. Storbritanniens regering ("regeringen") företräddes av sin representant R. Thomlinson från utrikesdepartementet.

3. En gemensam framställning inkom från Europeiska fackliga samarbetsorganisationen (ETUC) samt från den brittiska landsorganisationen (Trades Union Congress – TUC). En framställning inkom också från Liberty. Dessa tre organisationer fick av ordföranden lov att medverka som tredjepart i det skriftliga förfarandet (artikel 36 § 2 i konventionen samt regel 44 § 2). Regeringen svarade på Libertys framställning

4. Klaganden gjorde gällande att dess förmåga att tillvarata sina medlemmars intressen hade belagts med orimliga lagstadgade restriktioner i strid mot dess rätt till föreningsfrihet.

5. Den 27 augusti 2012 fick regeringen meddelande om denna ansökan. Det beslöts också att avgörande om tillåtlighet samt fakta i klagomålet skulle ske samtidigt (artikel 29 § 1).

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

6. Klaganden är en fackförening i London med fler än 80 000 medlemmar som är anställda inom olika sektorer i transportbranschen i Storbritannien.

7.  Klaganden, som konstaterar att branschtvister i det inhemska systemet styrs av ytterst detaljerade lagbestämmelser, tog upp två uttryckliga begränsningar som rör det lagstadgade skyddet för strejkåtgärder som den ansåg vara oförenliga med artikel 11 i konventionen och där var och en av de ifrågasatta begränsningarna illustrerades av separata fakta.

A. Meddelande om strejkomröstning – situationen med EDF

8. De aktuella fakta som åberopades under denna rubrik handlade om bolaget EDF Energy Powerlink Ltd. ("EDF") som på entreprenad skötte, drev och underhöll elförsörjningen till Londons tunnelbanesystem. RMT var en av flera fackföreningar som bolaget erkänt som motpart ifråga om kollektivförhandlingar. Allt som allt hade bolaget en personal på ca 270 personer, fördelade på tre olika arbetsplatser, varav den största låg vid Tufnell Park och hade 155 anställda Enligt klaganden fanns det 52 RMT-medlemmar där vid den aktuella tidpunkten. Bolaget kände inte till vilka av de anställda som var fackföreningsmedlemmar eftersom man inte hade något system för att dra av fackföreningsavgifter från personalens löner.

9. Mellan juni och september 2009 genomförde klaganden och bolaget flera förhandlingsrundor om löner och villkoren för tjänsterna. Klaganden, som inte var nöjd med bolagets bud, beslutade att vidta stridsåtgärder och den 24 september lämnades det erforderliga omröstningsmeddelandet till bolaget (se nedan under hithörande inhemsk lag). Meddelandet beskrev den arbetstagarkategori som skulle komma att rösta om stridsåtgärderna som "ingenjör/tekniker" och uppgav hur många sådana det fanns på respektive arbetsplats. Dagen därpå skrev bolaget till klaganden och förklarade att den inte kände igen uttrycket "tekniker" (på bolaget kategoriserade man sina arbetstagare på ett betydligt mer noggrant sätt: montörer, fogare, provrumsinspektörer, dagprovare, skiftprovare, OLBI-montörer). Bolaget ansåg att omröstningsmeddelandet som man fått av den anledningen inte överensstämde med gällande lagbestämmelser. Klaganden svarade veckan därpå och vidhöll att det uttryck man använt var tillräckligt för att bolaget skulle veta vilka anställda som berördes och uppfyllde således syftet med de aktuella lagbestämmelserna.

10. Efter ytterligare korrespondens mellan de två sidorna ansökte bolaget hos överrätten om ett åläggande för att hindra klaganden från att utifrån omröstningen vidta stridsåtgärder. Åläggandet beviljades av domare Blake den 23 oktober 2009.

11. Domaren godtog inte klagandens påstående att de lagstadgade kraven på ett otillbörligt sätt begränsade utövandet av rätten att uppmana till stridsåtgärder då samma argument hade avvisats av appellationsdomstolen i målet Metrobus Ltd. ./. Unite the Union ([2009]) EWCA (appellationsdomstolen för England och Wales) Civ 829). Han avvisade också påståendet att eftersom processen fortfarande var i ett tidigt stadium skulle det vara förhastat att stoppa den. Han ansåg istället att risken för olagliga strejkåtgärder var tillräckligt överhängande för att motivera åläggandet. Med tanke på den aktuella sektorn, skulle konsekvenserna av en avstängning bli betydande och medföra omfattande spridningn på andra håll. När det gäller frågan om huruvida klaganden faktiskt hade lämnat tillräckliga uppgifter om den personalkategori som skulle tas ut i strejk, konstaterade domaren att den inte hade det, eftersom fackföreningsmedlemmarna vid Tufnell Park omfattade personer som arbetade inom olika branscher. Klaganden hade inte någon absolut skyldighet, men var istället skyldig att i skälig omfattning göra sitt bästa för att lämna tillfredsställande information till bolaget. Det faktum att klaganden hade använt sitt eget system för arbetsklassificering var av betydelse men inte avgörande. Det faktum att en fackförening eventuellt inte registrerade eller ägde sådana uppgifter skulle kunna vara en betydelsefull detalj, men inte nödvändigtvis avgörande. Klaganden hade godtagit att det var praktiskt för en fackförening att tillhandahålla erforderlig information gällande en liten arbetsplats – det var således varken betungande eller orimligt att begära detta. Domaren anmärkte slutligen att även om det ännu inte förelåg någon fastställd avsikt hos klaganden att mana till strejk (omröstningen hade inte ägt rum) fanns det ett klart samband mellan underlåtenheten att skicka det erforderliga meddelandet och arbetsgivarens förmåga att svara upp mot situationen antingen genom att förbereda sig för ett arbetsstopp eller försöka förmå de anställda att inte rösta för stridsåtgärder. Klagandens underlåtenhet att uppfylla de lagstadgade kraven var således inte bara en teknisk eller betydelselös överträdelse.

12. Ansökan om rätt till överklagan avslogs utan förhandling den 24 november 2009. Förnyad ansökan om överklagan avslogs den 26 januari 2010 vid vilken tidpunkt arbetskonflikten mellan klaganden och EDF redan hade avgjorts.

13.  Efter att åläggandet mot strejken hade beviljats, började klaganden samla ihop noggranna arbetsbeskrivningar för de berörda arbetarna och tog med dessa i ett nytt meddelande om en strejkomröstning där resultatet innebar ett stöd för stridsåtgärder. Detta sattes igång i december 2009 och i början av januari 2010. EDF kom med ett bättre bud den 7 januari 2010 vilket godtogs av klagandens medlemmar och trädde i kraft i form av ett kollektivavtal den 1 april samma år.

B. Sekundära strejkåtgärder: Situationen med Hydrex

14. De åtgärder som åberopades under denna rubrik handlar om några RMT-medlemmar som arbetade med järnvägsunderhåll, anställda av Fastline Limited, ett bolag som ingick i en koncern vid namn Jarvis Plc. Ett annat bolag i koncernen, Jarvis Rail Limited, sysslade med järnvägskonstruktion. Vid den aktuella tidpunkten hade Fastline och Jarvis Rail ("Jarvis") ungefär 1 200 anställda sammanlagt, varav 469 var medlemmar i RMT. I augusti 2007 överförde Fastline delar av sin verksamhet som omfattade 20 anställda till ett annat bolag vid namn Hydrex Equipment (UK) Limited ("Hydrex"). De befintliga villkoren för dessa anställda bibehölls av Hydrex såsom lagen kräver (Föreskrifter för överföring av verksamhet (anställningsskydd), 2006). Enligt klaganden oroade sig de berörda anställda ändå för sin situation, eftersom Hydrex arbetstagare fick betydligt sämre betalt. Det framgick också att fackföreningarna hade mindre inflytande över det bolaget.

15. I mars 2009, underrättade ledningen för Hydrex de f.d. Jarvisanställda att man på grund av besvärliga marknadsförhållanden ämnade sänka nivån på deras arbetsvillkor till den som gällde för den övriga Hydrexpersonalen. Enligt klaganden innebar detta en löneminskning på mellan 36% och 40%. Under följande månader gjorde klaganden framställningar till Hydrex för berörda anställdas räkning, men lyckades inte åstadkomma något avtal. När bolaget antydde att man avsåg att fortsätta med sin plan, anordnade klaganden en strejkomröstning med berörda arbetstagare (sjutton vid den tidpunkten). De röstade för en strejk som ägde rum mellan 6 och 9 november 2009. Under strejken organiserade deltagarna strejkvakter vid flera av de anläggningar där de normalt arbetade. Detta fick Hydrex att skriva till klaganden för att påminna om att strejkvakter enligt lagen bara fick förekomma vid eller i närheten av arbetsgivarens lokaler och för att varna för att fackföreningen riskerade ansvar för eventuella ekonomiska förluster som bolaget till följd av dessa olagliga åtgärder skulle kunna ådra sig (se nedan under inhemsk lag).

16. En andra strejk annonserades till 18-20 november 2009, men den sköts upp när Hydrex uppgav att man önskade återuppta diskussionerna med klaganden. Detta ledde till ett reviderat bud som klaganden vidarebefordrade till sina Hydrexmedlemmar med rekommendationen att de skulle acceptera det. Resultatet av omröstningen tillkännagavs den 21 december 2009. Nio röster lämnades och samtliga förkastade Hydrex bud. Enligt klaganden var dess ställning ytterst svag med tanke på det mycket obetydliga antalet medlemmar i Hydrex arbetsstyrka. Dessa medlemmar var alldeles för få för att strejken skulle få någon märkbar inverkan på bolaget, vars verksamhet egentligen inte hade påverkats alls. Klaganden ansåg att man skulle ha haft möjlighet att tillvarata sina medlemmars intressen på ett mycket effektivare sätt om man också hade kunnat mobilisera sina Jarvismedlemmar. Bara ett hot om strejk i den storleksordningen samt med nödvändighet ett faktiskt avbrott skulle ha inneburit markant större press på Hydrex att bibehålla de befintliga villkoren. Klaganden uppgav att de Jarvisanställda skulle ha velat gå i strejk till stöd för sina kollegor hos Hydrex. Istället fick Hydrexmedlemmarna själva strejka och hade i slutänden inget alternativ utom att godta de nya villkoren. De gjorde detta under protest.

17. Enligt klaganden finns varken Jarvis eller Hydrex längre, eftersom de sattes under förvaltning i mars 2010 respektive i november 2011. Hydrex verksamhet köptes av ett annat bolag, som i sin tur sålde det i november 2012.

II. GÄLLANDE INHEMSK LAGOCH PRAXIS

18. Med hänvisning till EDF-målet, hänvisade domare Blake till följande bestämmelser i Lagen om fackföreningar och (konsoliderade) arbetsmarknadsförhållanden från 1992:

"Paragraf 226(1) En handling som företagits av en fackförening i syfte att förmå en person att delta, eller fortsätta delta i stridsåtgärder

(a) är inte skyddad såvida inte stridsåtgärderna har stöd i en omröstning, och

(b) är, om paragraf 226A inte efterföljs när det gäller den personens arbetsgivare, inte skyddad vad gäller den arbetsgivaren såvida inte fackföreningen har följt paragraf 226A i förhållande till denne".

"Paragraf 226A (1) Fackföreningen måste vidta sådana åtgärder som rimligen krävs för att garantera att —

(a) det meddelande som framgår av underpunkt (2) inte senare än på sjunde dagen innan öppningsdagen för omröstningen, ...

tas emot av varje person som fackföreningen rimligen kan förmoda (senast när åtgärder kunde ha vidtagits för att uppfylla punkt (a)) kommer att vara arbetsgivare för de personer som kommer att vara berättigade att delta i omröstningen.

(2) Det meddelande som hänvisas till i punkt (a) i underparagraf (1) är ett skriftligt meddelande —

(a) som anger att fackföreningen avser att genomföra denna omröstning,

(b) som anger det datum som fackföreningen rimligtvis tror ska bli omröstningens öppningsdag, och

(c) som innehåller—

(i) de listor som avses i underparagraf (2A) och de siffror som förekommer i underparagraf (2B), tillsammans med en förklaring till hur man kom fram till dessa siffror, eller

...

(2A) Listorna är —

(a) en lista över kategorier med anställda som berörda anställda hör till, och

(b) en lista över de arbetsplatser där berörda anställda arbetar.

(2B) Dessa siffror består av —

(a) det sammanlagda antalet berörda anställda,

(b) antalet berörda anställda i var och en av de kategorier som återfinns i listan som avses i underparagraf (2A(a), och

(c) antalet berörda anställda i var och en av de kategorier som arbetar på respektive arbetsplats i listan som avses i underparagraf (2A(b), och

...

(2D) De listor och siffror som tillhandahålls i denna paragraf eller den information som nämns i underparagraf (2C) som har tillhandahållits på detta sätt, måste vara så exakta som det är praktiskt möjligt mot bakgrund av den information som är tillgänglig för fackföreningen vid den tidpunkt då den uppfyller fordringarna i underparagraf (1)(a)".

19. När det gäller situation med Hydrex, begränsas det lagstadgade skyddet mot skadeståndsansvar för åtgärder som vidtagits "med avseende på eller för att främja en arbetskonflikt" (paragraf 219 i 1992 års lag) av paragraf 244 i samma lag till en "konflikt mellan arbetstagare och deras arbetsgivare". Sekundära stridsåtgärder är uttryckligen undantagna från det lagstadgade skyddet genom paragraf 224 i lagen, som har följande definition:

"(2) Sekundära stridsåtgärder ifråga om en arbetskonflikt förekommer när, och bara när en person—

(a) förmår en annan att bryta ett anställningsavtal eller hindrar eller förmår en annan att hindra fullgörandet av avtalet, eller

(b) hotar med att ett anställningsavtal enligt vilket denne eller någon annan är anställd kommer att brytas eller dess fullgörande hindras, eller att denne kommer att förmå en annan att bryta ett anställningsavtal eller hindra dess fullgörande,

och arbetsgivaren enligt anställningsavtalet inte är arbetsgivarpart i konflikten".

Bestämmelserna om fredlig placering av strejkvakter återfinns i paragraf 220 i lagen som föreskriver att:

"(1) En person får enligt lagen med avseende på eller till främjande av en arbetskonflikt delta i—

(a) på eller nära sin egen arbetsplats, eller

(b) om han/hon inte är befattningshavare i en fackförening, på eller nära arbetsplats för en medlem av den fackförening han arbetar i och företräder,

närvara för det enda syftet att på fredlig väg skaffa sig eller delge information, eller på fredlig väg förmå varje person att arbeta eller avstå från att arbeta.

(2) Om en person arbetar eller normalt arbetar—

(a) på annat sätt än på någon plats, eller

(b) på en plats vars belägenhet är sådan att närvaro där för det syfte som avses i underparagraf (1) inte är prakiskt möjlig,

ska hans/hennes arbetsplats med avseende på den underparagrafen vara alla arbetsgivarens lokaler där han/non arbetar eller varifrån hans/hennes arbete administreras".

20. Båda parter hänvisade till tidigare lagstiftning som omfattade sekundära stridsåtgärder inom ramen för det lagstadgade skyddet. Regeringen förklarade att sekundära stridsåtgärder första gången förbjöds genom Lagen om arbetskonflikter och fackföreningar från 1927, som antogs i efterdyningarna av generalstrejken 1926. Situationen ändrades i och med Lagen om arbetskonflikter och fackföreningar från 1947, som upphävde förbudet.

21. Ytterligare reformer genomfördes på 1970-talet. Lagen om fackföreningar och arbetsmarknadsfrågor från 1974 erbjöd ett väsentligt mer omfattade skydd för stridsåtgärder än vad som är fallet för närvarande. Den föreskrev i paragraf 13(1) (med ändringar 1976):

" En åtgärd som vidtas av en person med avseende på eller till främjande av en arbetskonflikt ska inte medföra skadeståndsansvar enbart på grund av—

(a) att detta förmår en annan person att bryta ett avtal eller hindra eller förmå någon annan person att hindra dess fullgörande, eller

(b) att det består i att han/hon hotar med att ett avtal (oavsett om han/hon är part till det eller ej) kommer att brytas eller dess fullgörande hindras, eller att han/hon kommer att förmå en annan person att bryta ett avtal eller hindra dess fullgörande":

22. Denna bestämmelse togs under övervägande i överhuset i målet Express Newspapers Ltd. ./. MacShane m.fl. ([1980]) AC 672). Målet handlade om sekundära stridsåtgärder inom tidningsbranschen, vilka organiserades av det brittiska journalistförbundet (NUJ). Majoriteten i överhuset ansåg att det prov som skulle användas för att fastställa huruvida en åtgärd omfattades av skyddet från paragraf 13(1) var subjektiv, dvs. det var tillräckligt att personen ifråga ärligen trodde att ifrågavarande åtgärd skulle stödja de som deltog i konflikten. Äktheten i en sådan uppfattning kunde prövas i domstol, men den person som uppmanade till strejk behövde inte bevisa att den rimligtvis kunde uppnå syftet. Lord Wilberforce reserverade sig beträffande karaktären på prövningen, men var ense beträffande slutsatsen att åläggandet mot fackföreningen borde hävas.

23. Även om klaganden hävdade att MacShaneutslaget inte innebar någon betydelsefull utveckling av lagen, eftersom det bara bekräftade tolkningen av ett tydligt lagstadgat språk, hänvisades målet till som ett av skälen till att införa restriktioner mot sekundära stridsåtgärder i samband med debatten i parlamentet som ledde till att Anställningslagen antogs 1980 (paragraf 17 i den lagen). Lagen från 1980 bibehöll immunitet för sekundära stridsåtgärder förutsatt att tre villkor uppfylldes: (i) att dessa vidtogs mot förstahandsleverantörer eller kunder hos den arbetsgivare som konflikten gällde eller mot arbetsgivare med koppling till den arbetsgivaren, vilka ersatte denne under konflikten, (ii) att huvudsyftet var att direkt förhindra eller störa försörjningen av varor eller tjänster mellan arbetsgivaren i konflikt och dennes leverantör eller kund under konflikten, och (iii) att de sannolikt skulle åstadkomma det syftet.

24.  Den nuvarande regeln infördes ursprungligen genom Anställningslagen från 1990 som sedan åter antogs i lagen från 1992 enligt ovanstående villkor.

25. Parterna lämnade in statistiska uppgifter om antalet dagar som gått förlorade genom stridsåtgärder i Storbritannien sedan 1970-talet. Regeringen påpekade att antalet dagar som gått förlorade under det decenniet uppgick till 12,9 miljoner. Detta minskade under 1980-talet till i genomsnitt 7,2 miljoner dagar. Från det tidiga 1990-talet och fram till våra dagar, är siffran betydligt lägre och ligger i genomsnitt på 700 000 förlorade dagar per år. Den tillskrev åtminstone en del av denna minskning förbudet mot sekundära stidsåtgärder. Klaganden bestred den tolkningen. Den konstaterade att tillgänglig statistik inte skiljde mellan primär och sekundär strejk. Det var således inte möjligt att fastställa den verkliga omfattningen av sekundära stridsåtgärder före 1980 och följaktligen omöjligt att ta reda på konsekvenserna av de restriktioner som infördes 1980 och 1990. Enligt klagandens åsikt har sekundära stridsåtgärder varit ganska sällsynta, den överväldigande majoriteten av strejker på den tiden hade varit primärstrejker. Klaganden hänvisade till officiella siffror (som fanns i regeringens officiella publikation "Employment Gazette") och uppgav att Storbritannien sedan 1960-talet konsekvent låg nära det europeiska medelvärdet ifråga om dagar som gått förlorade på grund av stridsåtgärder. Enligt denna källa har landet legat på mellannivå sedan slutet av 1970-talet. Det enda undantaget var 1984 till följd av den långvariga och omfattande gruvarbetarstrejken det året. Regeringen hävdade att jämförande statistik behövde tolkas försiktigt på grund av den djupgående förändringen i Europa under de senaste tjugo åren. Det faktum att Storbritannien låg kvar på det europeiska genomsnittet i det här avseendet visade, tvärtemot klagandens uppfattning, att reglerna för stridsåtgärder inte var så restriktiva att det blev överdrivet svårt att organisera strejker.

III. RELEVANT INTERNATIONELL RÄTT

26. Till stöd för sitt klagomål åberopade klaganden hänvisningar till andra internationella rättsinstrument samt behöriga organs tolkning av dessa. De mest relevanta och detaljerade hänvisas till nedan.

A. Internationella arbetsorganisationens konventioner

27. Även om det inte finns någon bestämmelse i de konventioner som antagits av den Internationella arbetsorganisationen som uttryckligen medger rätten att strejka, har både kommittén för föreningsfrihet och expertkommittén för tillämpning av konventioner och rekommendationer ("expertkommittén") successivt utvecklat ett antal principer om strejkrätten som bygger på artikel 3 och 10 i konventionen om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten från 1948 (nr 87) (vilken sammanfattas i Att ge globaliseringen ett mänskligt ansikte, International Labour Office, 2012, punkt 117). Denna konvention ratificerades av Storbritannien den 27 juni 1949.

1. Beträffande meddelandekrav

28. Expertkommittén har vid flera tillfället kommenterat om meddelandekravet beträffande stridsåtgärder i Storbritannien. Klaganden hänvisade till följande förklaring som antogs 2008:

"I sina tidigare kommentarer har kommittén tagit del av kommentarer från TUC om att kravet på meddelande för att en stridsåtgärd ska skyddas av immunitet var omotiverat betungande. Kommittén konstaterar att enligt regeringen har ett antal åtgärder redan vidtagits för att förenkla paragraf 226-235 i TULRA (lagen om fackföreningar och arbetsmarknadsfrågor) samt 104-109 i 1995 års föreskrift. Dessutom uppmanade regeringen som en del av en plan som offentliggjordes i december 2006 i syfte att förenkla vissa aspekter av anställningslagen uttryckligen fackföreningarna att lägga fram sina idéer om hur man ytterligare skulle kunna förenkla fackföreningsrätten. Sedan dess har regeringen haft diskussioner med TUC för att pröva deras idéer om att förenkla vissa aspekter av lagen om stridsåtgärdsrelaterade omröstningar och meddelanden. Dessa diskussioner pågår fortfarande. Kommittén konstaterar att TUC i sina senaste kommentarer påpekar att det inte gjorts några framsteg ifråga om denna reform. Kommittén uppmanar regeringen att i sin kommande rapport tillkännage att framsteg gjorts i detta avseende.”

29. På senare tid har expertkommittén i en direkt begäran till Storbritanniens regering uppgett följande:"I sina tidigare kommentarer har kommittén tagit del av kommentarer från den brittiska landsorganisationen (TUC) om att kravet på meddelande för att en stridsåtgärd ska skyddas av immunitet var omotiverat betungande. Kommittén bad regeringen att fortsätta lämna uppgifter om utvecklingen, liksom all dithörande statistik eller rapporter om den praktiska tillämpningen och resultatet av dessa krav. Kommitten konstaterar att regeringens antydningar om att appellationsdomstolens utslag i RMT./. Serco samt i ASLEF ./. London Midland (2011) EWCA 226, upphävde ålägganden som Serco och London Midland Railway hade utverkat mot de två största transportarbetarförbunden, RMT och ASLEF. I båda dessa fall hade åläggandena utverkats till följd av fackföreningarnas brott de lagstadgade omröstnings- och meddelanderutinerna. Målet var det sista i en serie ärenden som utvärderade omfattningen av fackföreningarnas tekniska skyldigheter att garantera att en rättvis omröstning hade ägt rum. I RMT ./. Sercobeslutet, utfärdade appellationsdomstolen vissa viktiga förklaringar så att det i framtiden sannolikt blir svårare för arbetsgivare att utverka ålägganden i syfte att förhindra strejkåtgärder till följd av brott mot omröstnings- och meddelandekraven. Ett utslag från appellationsdomstolen är bindande för alla lägre instanser. Efter detta mål, i Balfour Beatty ./. Unite (2012) EWHC 267 (QB), uttalade sig domstolen mot Balfour Beatty med hänsyn till Sercomålet och behovet att åstadkomma en balans mellan strävan efter demokratisk legitimitet och att belasta fackföreningar och deras tjänstemän med orealistiska ålägganden. Kommittén påpekar att TUC:s yttrande att man, även om man i hög grad välkomnar båda besluten, anser att den inte till fullo tar upp de problem som uppstår till följd av de lagar som den har identifierat och att dessa fortfarande ställer oacceptabla krav på fackföreningarna. Kommittén noterar denna utveckling med intresse och uppmanar regeringen att lämna sina kommentarer om de frågor som tagits upp av TUC.”[1]

2. Beträffande sekundära stridsåtgärder

30. Expertkommittén har följande uppfattning:

"Beträffande s.k. sympatistrejker, anser kommittén att ett allmänt förbud mot denna form av strejk kan leda till missbruk, i synnerhet när det gäller globaliseringen som karakteriseras av ett ökande ömsesidigt beroende och en internationalisering av produktionen samt att arbetstagare ska kunna vidta sådana åtgärder, förutsatt att den ursprungliga strejk som de stödjer är laglig".

(Att ge globaliseringen ett mänskligt ansikte, op. cit., punkt 125).

31. Kommittén om föreningsfrihet anser också att den här formen av stridsåtgärder ska skyddas av internationell arbetsrätt:

"Ett allmänt förbud mot sympatistrejker kan leda till missbruk och arbetstagare ska kunna vidta sådana åtgärder, förutsatt att den ursprungliga strejken som de stödjer är laglig".

"Ett förbud mot strejkåtgärder som inte har koppling till någon kollektiv tvist som den anställde eller fackföreningen är part till, strider mot principen för föreningsfrihet".

(Föreningsfrihet, Sammandrag av beslut och principer från kommittén för föreningsfrihet vid ILO:s styrande organ, femte (omarbetade) upplagan, International Labour Office, 2006, punkt 534 och 538).

32. I sitt övervägande av Storbritanniens fullgörande av konvention nr 87, har expertkommittén upprepade gånger kritiserat det faktum att sympatistrejker är olagliga. Den ursprungliga kritiken ingick i dess yttrande 1989 om Storbritannien:

"Kommittén konstaterar att sedvanerätten praktiskt taget gör alla former av strejk eller andra stridsåtgärder olagliga när det gäller civilrätten. Detta innebär att arbetstagare och fackföreningar som vidtar sådana åtgärder riskerar skadeståndskrav från arbetsgivare (eller andra parter) som till följd av dessa lider förlust och (än viktigare i praktiken) som kan hindras från att begå olagliga handlingar genom ålägganden (som kan utfärdas både tillfälligt och permanent). Kommittén uppfattar det som om obegränsad tillgång till sådana rättsmedel skulle neka arbetarna rätten att vidta strejk- eller andra stridsåtgärder för att skydda och främja sina ekonomiska och sociala intressen.

Därför är det ytterst viktigt att arbetstagare och fackföreningar ska åtnjuta samma skydd mot civilt ansvar. Det har förekommit att lagen har erkänt denna nödvändighet sedan 1906 i form av en serie "immuniteter" (eller mera noggrant "skydd") mot skadeståndskrav för fackföreningar samt deras medlemmar och tjänstemän. Nuvarande version av dessa "immuniteter" återfinns i lagen om fackföreningar och arbetsmarknadsfrågor från 1974.

Omfattningen av dessa skyddsmekanismer har sedan 1980 inskränkts i ett antal avseenden. Kommittén konstaterar t.ex. att paragraf 15 i lagen från 1974 har ändrats så att den begränsar rätten till att placera strejkvakter vid en arbetstagares egen arbetsplats eller, när det gäller en fackföreningstjänsteman, där anslutna medlemmar arbetar, medan paragraf 17 i 1980 års lag tar bort skyddet från "sekundära stridsåtgärder" i betydelsen av åtgärder som riktas mot en arbetsgivare som inte direkt är part i en viss arbetskonflikt. Definitionen av "arbetskonflikt" i paragraf 29 i 1974 års lag har dessutom begränsats till att bara omfatta tvister mellan arbetstagare och deras egen arbetsgivare, snarare än tvister mellan "arbetsgivare och arbetstagare" eller "arbetstagare och arbetstagare" såsom tidigare var fallet.

Sammantaget förefaller dessa förändringar göra det praktiskt taget omöjligt för arbetstagare och fackföreningar att på laglig väg engagera sig i någon form av bojkottverksamhet eller "sympatiåtgärd" mot parter som inte direkt är inblandade i en viss tvist. Kommittén har aldrig uttryckt någon bestämt åsikt om användningen av bojkott som ett sätt att utöva strejkrätten.               Kommittén tycker emellertid att om en bojkott har direkt koppling till de sociala och ekonomiska intressena hos de arbetstagare som är inblandade i någon av eller både den ursprungliga tvisten och de sekundära stridsåtgärderna och där den ursprungliga tvisten och de sekundära åtgärderna inte i sig är olagliga, borde den bojkotten betraktas som ett befogat utövande av strejkrätten. Detta är helt klart förenligt med den inställning som kommittén har antagit beträffande "sympatistrejker".

Det förefaller som om den här åtgärdsformen (dvs. sympatistrejker) används flitigare på grund av strukturen eller koncentrationen av branscher eller fördelningen av arbetscentra i olika delar av världen. Kommittén anser att ett allmänt förbud mot sympatistrejker kan leda till missbruk och arbetstagare ska kunna vidta sådana åtgärder, förutsatt att den ursprungliga strejken som de stödjer är laglig".

33. Det förefaller som om expertkommittén inte tog någon definitiv ställning beträffande förbudet förrän i sitt yttrande 1995 om Storbritannien, när den konstaterade följande:

"Kommittén fäster regeringens uppmärksamhet på punkt 168 i dess Allmänna undersökning av föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, där den antyder att ett allmänt förbud mot sympatistrejker skulle kunna leda till missbruk och att arbetstagare ska kunna vidta sådana åtgärder, förutsatt att den ursprungliga strejken som de stödjer i sig är laglig. Hävandet av immuniteten innebär att sådana stridsåtgärder kan omfattas av skadeståndsansvar och skulle därför utgöra ett allvarligt hinder mot arbetstagares rätt att genomföra sympatistrejker".

Den har sedan dess hävdat denna åsikt och i sin senaste granskning av situationen (2012 års yttrande) uppgett att:

"Immunitet i fråga om civilt ansvar för strejker och andra stridsåtgärder (paragraf 223 och 224 i TULRA): I sin föregående kommentar anmärkte kommittén att det enligt TUC på grund av arbetsmarknadssystemets decentraliserade karaktär, var viktigt att arbetstagare kunde vidta åtgärder mot arbetsgivare som enkelt kan undergräva fackföreningsåtgärder genom komplexa företagsstrukturer, överföring av arbeten eller avknoppning av av bolag. Kommittén lyfte i allmänhet upp behovet av att skydda arbetstagarnas rätt att vidta stridsåtgärder när det gällde frågor som påverkade dem, även om den direkta arbetsgivaren i vissa fall inte var part till tvisten, och att delta i sympatistrejker förutsatt att den ursprungliga strejk som de stödjer i sig är laglig. Kommittén tar del av regeringens uppgifter att: (1) dess ställning förblir såsom framgår av deras rapport för 2006-2008 att den logiska grunden inte har förändrats och att den därefter inte har några planer på att ändra lagen i detta avseende, och (2) den här frågan utgör en del av ett ärende som hänskjutits till ECHR av de brittiska transportarbetarförbundet (RMT) och att domstolen ännu inte har befattat sig med det målet. Kommittén erinrar sig de tidigare problem den tog upp om att globaliseringen av ekonomin och omlokaliseringen av arbetscentra kan få allvarliga inverkningar på arbetarorganisationernas rätt att organisera sin verksamhet på ett sätt som effektivt tar tillvara deras medlemmars intressen om lagliga stridsåtgärder skulle definieras alltför snävt. Unde dessa omständigheter uppmanar kommittén än en gång regeringen att omarbeta paragraf 223 och 224 i TULRA, i fullt samråd med sina sociala partners och att lämna ytterligare information i sin nästa rapport om resultatet av dessa överläggningar.” (Rapport från expertkommittén till Internationella arbetskonferensen, 102:a sammanträdet, 2013, ILC.102/III(1A), sid 195-196).

B. Europeiska sociala stadgan

34. Rätten att strejka skyddas av artikel 6, punkt 4 i den europeiska sociala stadgan, som Storbritannien ratificerade den 11 juli 1962. Den föreskriver följande:

"I syfte att garantera ett effektivt utövande av rätten till att förhandla kollektivt, åtar sig avtalsparterna:

...

[att] godkänna:

4. arbetstagares och arbetsgivares rätt att vidta kollektiva åtgärder i händelse av intressekonflikter, t.ex. rätten att strejka, enligt åtaganden som kan uppkomma genom tidigare ingångna kollektivavtal".

1. Beträffande meddelandekrav

35. Den europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) har prövat de brittiska reglerna om strejkomröstning och bedömt dem oförenliga med ett korrekt utövande av rätten att strejka. I sin senaste bedömning av frågan (Slutsatser XIX-3, 2010), förklarade den:

"I sina föregående slutsatser ansåg kommittén ... att kravet på att till en arbetsgivare lämna meddelande om en omröstning som rör stridsåtgärder som tillägg till det strejkmeddelande som måste utfärdas innan åtgärden vidtas, är överdrivet (också det förenklade krav som infördes genom Lagen om anställningsförhållanden (ERA) 2004). Eftersom situationen inte har förändrats, upprepar kommittén sin slutsats att situationen i detta avseende inte överensstämmer med artikel 6 § 4 i stadgan.

2. Beträffande sekundära stridsåtgärder

36. Liksom ILO:s expertkommitté har ECSR konsekvent kritiserat situationen i Storbritannien. I sitt första betänkande i frågan (Slutsatser XIX-1, 1993), förklarade den:

"Med hänvisning till rapporten, noterade kommittén regeringens yttranden beträffande begränsningar av rätten att strejka, som i Storbritannien infördes i och med anställningslagen från 1990. Den konstaterade i synnerhet att även om regeringen underströk vikten av att skydda arbetsgivarnas rätt att avskeda de som deltar i en strejk, underströk den också att lagen också fortsättningsvis:

(i) medger särskilt skydd för placering av fredliga strejkvakter vid den egna arbetsplasen:

(ii) ger lagstadgad immunitet för fredliga och lagliga strejkvakter,

(iii) ger lagstadgat immunitet för lagliga arbetskonflikter.

Kommittén noterade också de senaste yttrandena från ILO:s expertkommitté som rekommenderade att lagen ändras till att överensstämma med föreningsfrihetsprincipen i enlighet med ILO:s konvention nr 87 (Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, 1948).

Med hänsyn till dessa uppgifter och efter att ha konstaterat att ingen immunitet medges personer när det gäller:

- sekundära stridsåtgärder som inte innebär påtryckningar i samband med fredlig strejkbevakning,

- stridsåtgärder som organiserats till stöd för anställda som avskedats när de deltagit i vilda strejker,

upprepade kommittén sina tidigare negativa slutsatser av de skäl som hänvisats till i den tolfte övervakningscykeln". (Slutsatser XIII-I, referensperiod 1990-1991)".

37. ECSR:s senaste uttalande i ärendet (Slutsatser XIX-3, 2010) lyder:

"I sina tidigare slutsatser ... konstaterade kommittén att lagliga kollektiva åtgärder begränsades till tvister mellan arbetstagare och deras arbetsgivare, vilket således hindrade en fackförening från att vidta åtgärder mot den faktiska arbetsgivaren, om denne inte var den närmaste arbetsgivaren. Den konstaterade vidare att brittiska domstolar undantog kollektiva åtgärder när det handlar om en framtida arbetsgivare och framtida arbetsvillkor vid överföring av del av en verksamhet (University College London NHS Trust ./. UNISIN). Kommittén anser därför att möjligheterna för arbetstagare att tillvarata sina intressen genom lagliga kollektiva åtgärder var överdrivet begränsade i Storbritannien. Eftersom situationen inte har förändrats, upprepar kommittén sin slutsats att situationen i detta avseende inte överensstämmer med artikel 6 § 4 i stadgan.

C. Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

De relevanta bestämmelserna lyder enligt följande:

"Artikel 12

Mötes- och föreningsfrihet

1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet på alla nivåer, särskilt på det politiska, fackliga och medborgerliga området, vilket innebär rätten för var och en att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

...

Artikel 28

Rätten till kollektivförhandlingar och åtgärder

Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att tillvarata sina intressen, inbegripet strejk.

Artikel 28 återfinns i avdelning IV i stadgan. Vad beträffar Storbritannien, måste hänvisning göras till protokol (nr 30) i Fördraget om europeiska unionens funktionssätt. Den föreskriver i tillämpliga delar:

"Artikel 1

...

2. I synnerhet, och för att skingra varje tvivel, innehåller avdelning IV i stadgan ingenting som medför rättigheter tillämpliga på Polen eller Storbritannien som kan bli föremål för rättslig prövning, utom i den mån Polen eller Storbritannien har föreskrivit sådana rättigheter i sin nationella lagstiftning.

IV. BESTÅNDSDELAR I KOMPARATIV RÄTT

38. Parterna framlade vissa element i komparativ rätt med koppling till sekundära strejker. Båda hänvisade till en jämförande studie om reglerna för stridsåtgärder i Europa (Strejkregler i EU 27 och därutöver, en jämförande översikt, W. Warneck, European Trade Union Institute for Research, Education and Health and Safety, 2007). Enligt denna källa, skyddas eller tillåts sekundära stridsåtgärder beroende på varierande restriktioner och villkor i det stora flertalet av Europeiska Unionens medlemsstater. De stater som liksom Storbritannien inte tillåter sekundära stridsåtgärder konstaterades vara Österrike, Luxemburg och Nederländerna.

39. I sina inledande framställningar försökte regeringen få stöd för situationen i Storbritannien genom att hänvisa till situationen i följande stater: Spanien, Nederländerna, Italien, Österrike, Norge, Danmark och Tyskland. Den hävdade att dessa länder belyste en allmän tendens i Europa att underkasta sekundära stridsåtgärder betydligt mer restriktiva villkor än primära stridsåtgärder. Som svar på detta framlade klaganden till domstolen uppgifter från arbetsrättsexperter i ett antal europeiska länder som motsade regeringens yttrande. Klaganden slöt sig till att Storbritannien är det mest restriktiva av alla parter till konventionen i detta avseende. Regeringen avslutade med att hävda att materialet visade att de flesta stater trots arbetsmarknadsförhållandenas stora variationer och traditionerna i Europa gjorde skillnad mellan primära och sekundära åtgärder och hade större restriktioner beträffande de senare. Den omfattande rätt som klagandena hävdade stöddes inte av någon egentlig europeisk samstämmighet.

40. Domstolen konstaterar att jämförande information kan hämtas från den europeiska sociala stadgans kontrollmekanism [2]. Såsom har angetts ovan, har detta organ upprepade gånger kritiserat situationen i Storbritannien, som förefaller vara den enda stat som får kritik i detta särskilda avseende. ECSR har också på senare år kommenterat de sekundära stridsåtgärdernas lagenlighet (ibland med uttrycket "sympati"- eller "solidaritetsåtgärder") i följande stater: Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Danmark, Estland, Finland, Tyskland, Malta, Norge, Portugal, Rumänien, Slovakien, Spanien och Sverige. Med hänvisning till tre andra stater som förekom i Waneckstudien och som inte tillåter sekundära stridsåtgärder, konstaterar domstolen att ECSR inte har framfört någon kritik mot Nederländerna i detta avseende. Inte heller har den över huvud taget kommenterat situationen i Österrike eller Luxemburg – ingen av dessa stater har godtagit artikel 6, punkt 4 i den sociala stadgan.

41. Viss kompletterande komparativ information kan erhållas från publikationer och rättsdatabaser hos ILO. Expertkommittén hänvisade t.ex. till att förbudet mot solidaritetsstrejker har tagits bort från den turkiska konstitutionen (Att ge globaliseringen ett mänskligt namn, op.cit., punkt 125). Den har också i sin granskning av hur stater tillämpar konvention nr 87 hänvisat till att sympatistrejker är lagliga i Albanien, Georgien och Lettland. Kommittén för föreningsfrihet har hänvisat till en solidaritetsstrejk i Ungern (klagomål nr 2775) och konstaterade att lagen i Ryssland inte uttryckligen föreskriver eller för den delen förbjuder sådana åtgärder (klagomål nr 2251).

Dessutom konstaterar domstolen att strejker enligt lagen i Schweiz är tillåtna om de "rör anställningsförhållanden" (artikel 28, punkt 4 i konstitutionen). Enligt en konstitutionell redogörelse måste en strejk faktiskt handla om arbetsförhållanden och inte ha korporativistiska eller politiska syften vid sidan av företag eller bransch (Droit constitutionnel suisse, vol. II, Auer, Maliverni och Hottelier, sid 723).

LAGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 11 I KONVENTIONEN

42. Klaganden gjorde gällande att de två ovan beskrivna situationerna beträffande de lagstadgade kraven på meddelande om strejkomröstning och om sekundära strejkåtgärder avslöjade överdrivna restriktioner gällande föreningsfriheten som skyddas av artikel 11 i konventionen, vilken lyder enligt följande:

“1. Var och en har rätt att fritt delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga för statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Denna artikel hindrar inte att det för medlemmar av de väpnade styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen görs lagliga inskränkningar av de nämnda rättigheterna".

43. Regeringen bestred detta resonemang.

44. Domstolen kommer efter varandra att pröva de två faktasamlingar som klaganden framlagt samt de olika konventionsrelaterade frågor som var och en av dessa ger upphov till.

A. Tillåtlighet

1. Meddelande om strejkomröstning

45. Beträffande det första klagomålet, som inte vidarebefordrades till regeringen, konstaterar domstolen att det är otillåtligt av följande skäl. Fakta i det framlagda praktiska exemplet visar, såsom det framställs av klaganden, att även om fackföreningen upplevde en viss försening med att vidta åtgärder för att skydda sina medlemmars intressen, lyckades den med att organisera en strejk två månade senare. Den åtgärden fick, enligt klagandens eget erkännande, EDF att komma med ett bättre bud till fackföreningens medlemmar som godtog det och budet antogs sedan som kollektivavtal kort därefter. Detta framgångsrika resultat går inte att bortse från. Det vore konstigt om domstolen skulle ta åläggandet mot RMT som skilt från påföljande händelser. Det finns sammantaget här ingen grund för att domstolen ska konstatera att klagandens utövande av sina rättigheter enligt artikel 11 i konventionen har hindrats, förutom att klaganden blev tvungen att följa lagstadgade procedurföreskrifter, som den också lyckade med. Även om dessa krav har blivit föremål för kritik från andra internationella organ (Se del III i ovanstående sakframställning), kan domstolen bara pröva klagomål mot bakgrund av konkreta fakta. Den anser att vad EDF-situationen i verkligheten avslöjar är sist och slutligen en framgångsrik kollektivåtgärd som klaganden genomfört för sina medlemmars räkning. Denna aspekt av klagomålet är således uppenbart ogrundad och måste därför avvisas som otillåtlig i enlighet med artikel 35 § 3 (a) och 4 i konventionen.

B. Sekundära strejkåtgärder:

46. I förhållande till den andra aspekten av klagomålet uppkommer ett första utslag om tillåtlighet genom det faktum att klaganden har klagat över samma ärende till ILO:s kommitté om föreningsfrihet. Detta ägde rum efter att ärendet hade lämnats in till domstolen, där RMT i sin ansökningsblankett hade uppgett sin avsikt att vända sig till kommittén för föreningsfrihet. Genom ett brev från 6 juni 2013, informerade klaganden domstolen om att den "oåterkalleligen hade dragit tillbaka" det klagomålet. Regeringen påstod att fortsätta driva två internationella klagomål parallellt i flera år och sedan dra tillbaka ett av dem för att vinna taktiska fördelar inför domstolen, borde betraktas som missbruk av framställningsrätten. Den tillade att artikel 35 § 2(b) i konventionen (texten återfinns i punkt 49 nedan) inte skulle tolkas som att den strikt begränsar sin verkan till mål där klaganden redan har hänskjutit ärendet till annat internationellt förfarande. En sådan bokstavlig tolkning skulle, enligt dess uppfattning, omintetgöra syftet med bestämmelsen, eftersom en klagande då skulle kunna väcka talan i enlighet med konventionen för att sedan, dagen därpå. väcka talan i samma ärende vid ett annat internationellt organ.

47. Klaganden svarade att regeringen hela tiden varit medveten om klagomålet till kommittén för föreningsfrihet då den hade lämnat sitt officiella svar till ILO i juli 2011. Det svaret hade faktiskt hänvisat till förekomsten av föreliggande klagomål till domstolen, som helt korrekt, konstaterade att RMT hade prioriterat konventionens förfarande. Detta på grund av att Storbritannien helt enkelt hade ignorerat kritiken från relevanta ILO-organ, eftersom den då skulle ha varit tvungen att avge utslag i klagandens favör. Tillbakadragandet av klagomålet till ILO, innan något beslut fattades av kommittén för föreningsfrihet, innebar att utsikterna till att ett flertal internationella förfaranden med koppling till samma mål inte skulle ha infriats.

48. Artikel 35 § 2 (a) i konventionen föreskriver:

"2. Domstolen ska inte befatta sig med några klagomål som lämnas in enligt artikel 34 som

(b) i princip rör samma ärende som redan har prövats av domstolen eller som redan har lämnats till annat internationellt prövnings- eller uppgörelseförfarande och inte innehåller någon ny och relevant information".

Såsom fastställts i domstolens rättspraxis, är denna bestämmelse inte begränsad till situationer där en klagande redan har vänt sig till ett annat internationellt organ med samma ärende. Domstolen har förklarat att det inte är datum för en sådan åtgärd som är avgörande, utan om ett beslut om fakta i målet redan har fattats vid den tidpunkt då domstolen prövar målet (Peraldi ./. Frankrike, nr 2096/05, 7 april 2009). Detta skulle inte ha inträffat i föreliggande mål (se i motsats POA m.fl. . ./. Storbritannien (besl.), nr 59253/11, 21 maj 2013, där den klagande fackföreningen redan hade lämnat in ett identiskt klagomål till kommittén för föreningsfrihet som hade fattat beslut om fakta i målet). Domstolen anser dessutom inte att klaganden har missbrukat framställningsrätten. Klaganden dolde inte inledningsvis sin avsikt för domstolen att utnyttja ett annat internationellt förfarande (se i motsats målet Cereceda Martin m.fl. ./. Spanien, nr 16358/90, 12 oktober 1992, Beslut och Rapporter 73, sid 133). Dess beslut att slutligen dra tillbaka det klagomålet som en försiktighetsåtgärd kan inte anses vara missbruk i betydelsen av artikel 35 § 3(a) i konventionen. Domstolen avvisar således regeringens preliminära protest under denna rubrik.

49. Regeringen gjorde vidare gällande att klagomålet rörande sekundära strejkåtgärder borde avvisas som uppenbart ogrundat. Den ansåg att det inte hade förekommit någon kränkning av eller ens inblandning i klagandens rätt till föreningsfrihet, eftersom artikel 11 inte beviljar någon rätt att vidta sekundära stridsåtgärder. Det framstod istället tydligt av den bestämmelsens ordalydelse att den räknade med att arbetstagare skulle vidta kollektiva åtgärder för att tillvarata sina intressen. Sympatistrejker som inte var något annat än en uppvisning av solidaritet med en annan grupp arbetstagare, saknade det erforderliga sambandet mellan kollektiva åtgärder och det direkta intresset hos de deltagande personerna. Det framgick inte av åberopade fakta att situationen för de RMT-medlemmar som var anställda av Hydrex hade någon egentlig inverkan på situationen för deras fackföreningskollegor som var anställda av Jarvis. Om något liknande hot mot de senares intressen skulle ha uppkommit, skulle de ha kunnat vidta strejkåtgärder, precis som Hydrex medlemmar hade gjort.

50. Klaganden avvisade regeringens tolkning av artikel 11 § 1 som överdrivet snäv.

51. Domstolen anser att regeringens preliminära protest under den andra rubriken ger upphov till en fråga om tolkningen av konventionen som inte tillnärmelsevis låter sig avgöras på ett stadium där klagomålets tillåtlighet prövas. Den fogar alltså protesten till de fakta i målet som ska prövas nedan.

52. Eftersom den inte är otillåtlig på några andra grunder ska den del av klagomålet som rör sekundära stridsåtgärder förklaras tillåtlig.

B. Föreliggande fakta

1. Parternas argument

(a) Den klagande fackföreningen

53. Klaganden hävdade att förbudet mot sekundära stridsåtgärder allvarligt hade begränsat dess förmåga att effektivt skydda sina Hydrexmedlemmar mot en drastisk försämring av deras arbetsvillkor. Om det hade gått att organisera en sympatistrejk vid Jarvis, är det högst sannolikt att Hydrex skulle ha avstått från att ändra situationen till det sämre. Med så få medlemmar anställda av Hydrex, hade inverkningarna av strejken blivit försumbara. Den ytterst begränsade möjligheten att på laglig väg ställa ut strejkvakter hade inte gjort någon skillnad. Företagsledningens reviderade bud hade, trots att det presenterades på ett positivt sätt av fackföreningsledningen, avvisats enhälligt av de tillfrågade som varande alldeles otillräckligt. Klaganden uppgav att strejken bland deras medlemmar hos Jarvis skulle ha varit motiverad inte bara till följd av solidaritet med fackföreningskamraterna som tidigare varit deras kollegor, utan också för att bibehålla sina egna villkor. Med tanke på den ytterst konkurrensbetonade miljön där de var anställda, skulle ett företags beslut att dra ned på sina personalkostnader mycket väl kunna ge upphov till liknande nedskärningar hos konkurrerande bolag. Som situationen med Hydrex visade, var det lätt för ett företag att säga upp sina arbetstagare och sedan anställa dem igen på mindre fördelaktiga villkor. Förbudet mot sekundära stridsåtgärder innebar en urholkning av fackföreningarnas åtgärder för sina medlemmar i en given sektor – till nackdel för alla sådana arbetstagare. Från 1980 och framåt hade det förekommit en markant och stadig minskning av kollektivavtalens betydelse i den brittiska ekonomin, vilket gjorde det ännu viktigare att tillåta fackföreningarna att tillvarata sina medlemmars intressen på ett effektivare sätt och skydda de som har en svagare ställning. Enligt klagandens uppfattning var det bara under perioden före 1980 som rätten att vidta sekundära stridsåtgärder åtnjöt tillfredställande skydd i den inhemska lagen. Den dåvarande regeringen hade inte ansett det nödvändigt att begränsa denna. Det uppenbara syftet med lagarna från 1980 och 1992 var att undergräva fackföreningarnas roll och inflytande, vilket gjorde att arbetstagarna fick en svagare ställning. Regeringens påståenden att strejkåtgärder hade skadat ekonomin på 1970- och 1980-talen saknade bevis och var dessutom överdrivna och oriktiga. Trots bristen på några verkliga bevis, hade fackföreningarna orättfärdigt beskyllts för Storbritanniens ekonomiska problem under mer än trettio år och blev av den anledningen föremål för mycket restriktiva lagar.

54. Som svar på regeringens argument att sekundära stridsåtgärder till följd av sin karaktär drog med sig andra arbetsgivare i arbetskonflikter som de inte var part till och som de inte hade någon kontroll över, gjorde klaganden gällande att sådana hänsyn inte hade något att göra med fakta i föreliggande mål. Den skulle bara ha tagit ut arbetsstyrkan hos Jarvis i strejk, vilket skulle ha varit tillräckligt för att förmå Hydrex att låta de befintliga arbetsvillkoren vara. Klaganden avvisade under alla omständigheter som generaliseringar regeringens argument om sekundära stridsåtgärdernas splittrande inverkan och de risker de innebar ifråga om konventionens rättigheter för tredje part (störningar i verksamheten, hot mot levebröd, t.o.m.  ̶ i extrema situationer  ̶
mot liv och hälsa). Tillfredsställande skydd fanns redan på andra ställen i lagen, däribland strafflagen. Det fanns således inget försvar för ett generellt förbud mot sekundära stridsåtgärder. En mindre restriktiv regim skulle säkert kunna tas fram utifrån kravet på proportionalitet. Möjligheten att organisera fredliga strejkvakter gjorde ingen skillnad såsom framgår av fakta i föreliggande mål, det kunde inte dämpa de oproportionerliga effekterna av förbudet mot sekundära stridsåtgärder.

55. Klaganden hävdade, med hänvisning till flera av den här domstolens utslag och beslut i fackföreningsrelaterade mål, att strejkåtgärder nu måste betraktas utifrån sitt egenvärde som en väsentlig beståndsdel i föreningsfriheten som staterna måste respektera. Alternativt gäller att eftersom domstolen har fastställt att kollektivförhandlingar är en väsentlig beståndsdel i fackföreningsrätten, måste det logiskt innebära att rätten till strejk var lika väsentlig, eftersom utan hotet om stridsåtgärder skulle kollektivavtalsprincipen berövas all verkan och bli föga mer än "kollektivt tiggeri". Förbudet mot sekundära stridsåtgärder försvagade på så sätt andemeningen i föreningsfriheten. Detta kunde godtas endast efter bevis om särskilt tvingande skäl. Staten måste uppfylla stränga nödvändighetskrav, med bara ett begränsat tolkningsurtymme och föremål för domstolens ytterst rigorösa granskning.

56. Klaganden uppmanade domstolen att avvisa alla snäva koncept för fackföreningarnas föreningsfrihet som begränsades till skyddet av enskilda arbetstagares rent personliga intressen. En sådan tolkning skulle utarma innehållet i artikel 11. I de många beslut som domstolen har fattat ifråga om strejker, har den              aldrig fäst någon vikt vid vad som stod på spel för arbetstagarna i tvisten. Det var helt legitimt för fackföreningar att sträva efter mer omfattande och allmänna syften. Fackföreningsrörelsen handlade i grunden om solidaritet bland medlemmarna och mer allmänt bland arbetstagarna och ordalydelsen i artikel 11 i konventionen bör tolkas i enlighet med detta. Arbetstagarna borde kunna vidta stridsåtgärder för att skydda de som kan vara förhindrade att göra detta eller som, på egen hand, saknar den kollektiva styrkan att tillvarata sina intressen på arbetet. Detta allmänna begrepp för föreningsfriheten omfattades av de två mest framstående internationella organen inom fackliga rättigheter, ILO:s expertkommitté och ECSR. Båda hade upprepade gånger kritiserat Storbritannien för dess förbud mot sekundära stridsåtgärder, som de ansåg vara oförenliga med gällande internationella rättsnormer. Dessa hade tolkats som att betyda att det enda godtagbara villkor som kunde påföras sekundära stridsåtgärder vara att själva primärtvisten var laglig. Klaganden uppmanade domstolen att anta samma uppfattning Om detta var alltför allmänt hållet, kan man tänka sig ett subsidiaritetskriterium, dvs. ett krav på någon form av koppling mellan arbetstagare som deltar i primära stridsåtgärder och de som strejkar i sympati med dessa. En sådan koppling fanns här, eftersom de berörda arbetstagarna ursprungligen hade varit anställda hos Jarvis och de fortsatte utföra samma arbetsuppgifter på samma arbetsplatser efter överföringen. En försämring av deras arbetsvillkor skulle ha kunnat få negativa konsekvenser för alla arbetstagare i den här sektorn. I den moderna ekonomin började arbetsstyrkan bli allt mer fragmenterad genom förflyttningar av verksamheten eller delar av denna, skapandet av komplexa företagsstrukturer, bemanningsföretag, privatiseringar, outsourcing av tjänster, vilket leder till ytterligare utläggning på underentreprenörer, verksamhet som egenföretagare o.s.v. Detta ledde till en situation där personer som utförde samma arbete på samma arbetsplats kunde ha olika arbetsgivare, vilket i sin tur betydde att de inte på ett lagligt sätt kunde stödja varandra i tider av arbetskonflikt.

57. Med detta regelrätta förbud mot sekundära stridsåtgärder, ingick Storbritannien i en liten minoritet av europeiska länder som hade en så extrem uppfattning. Den inställning som den stora majoriteten av europeiska stater har, var trots skillnaderna dem emellan ifråga om arbetsmarknadsförhållanden i allmänhet generös. Enligt klagandens uppfattning representerade detta samsynen i Europa i frågan.

(b) Regeringen

58. Regeringen godtog inte klagandens redogörelse för Hydrexsituationen. Den konstaterade att de tidigare Jarvisanställda också i fortsättningen hade bibehållit sina tidigare arbetsvillkor efter överföringen och detta hade fortgått i två år. Vid den tidpunkten hade bolagets ekonomiska svårigheter, såsom framgick av de dokument som klaganden framlade, medfört att man föreslog nya och mindre fördelaktiga avtal för berörda personer. Klaganden försvarade deras intressen genom att framföra önskemål och i slutänden att vidta strejkåtgärder som resulterade i ett bättre bud. Även om det budet hade förkastats och klaganden nu beskrev det som otillräckligt, hade det vid den tidpunkten faktiskt rekommenderats av RMT:s generalsekreterare, som ansåg att strejken varit framgångsrik och uppmanade medlemmarna att rösta för ett godkännande.

59. Vad beträffar de RMT-medlemmar som var anställda hos Jarviskoncernen, konstaterade regeringen att det tvärtemot klagandens spekulationen inte fanns några bevis för att arbetsgivaren hade vidtagit åtgärder för att försämra deras villkor såsom Hydrex hade gjort. De två bolaget hade ingen koppling till varandra. Om det hade förekommit några avsikter att göra detta, skulle klaganden ha kunnat ta ut Jarvismedlemmar i strejk i syfte att tillvarata deras intressen.

60. Regeringen hävdade att strejkrätten på ett tillfredsställande sätt skyddades i den inhemska lagen. Så länge stridsåtgärderna organiserades i överensstämmelse med gällande lagstadgade bestämmelse, var den enskilda arbetstagaren skyddad mot uppsägning och fackföreningen åtnjöt skadeståndsrelaterad immunitet. Inhemsk domstol hade förklarat att den lagstadgade regimen överensstämde med artikel 11, enlig denna domstols tolkning (Metrobusmålet, som hänvisas till i § 11 ovan). Regeringen klargjorde att parlamentet hade varit noga med att se till att det allmänna förbudet mot sekundära stridsåtgärder inte inskränkte primära stridsåtgärder – sekundära stridsåtgärder skulle vara lagliga om de också utgjorde primära åtgärder i förhållande till andra tvister (paragraf 224(5) i 1992 års lag). Dessutom hade personer som deltog i stridsåtgärder rätt att placera ut fredliga strejkvakter vid eller i närheten av sin arbetsplats i syfte att på fredlig väg förmå andra att lägga ned sitt arbete.

61. Enligt regeringen uppkom det nuvarande lagliga regelverket till som en reaktion på de omfattande störningarna i den brittiska ekonomin som uppstod till följd av de omfattande sympatiåtgärderna under 1970- och 1980-talen. Innan anställningslagen antogs 1980, hade fackföreningarna haft mycket stor makt att organisera sekundära stridsåtgärder som fick ytterst negativa konsekvenser för företag och deras arbetsstyrkor, liksom för allmänheten i stort. En tvist inom en bransch kunde snabbt övergå i andra och drog in utomstående parter som inte hade något intresse av konflikten och inga egentliga möjligheter att lösa den. Hur eftergiven lagen var vid detta tillfälle blev uppenbart i MacShanemålet. Den dåvarande regeringen hade bestämt att detta skulle begränsas och debatterna i parlamentet omfattade många faktiska exempel på den skada och de störningar som obegränsade sympatistrejker medförde. Tio år senare ansåg regeringen att sekundära stridsåtgärder också i sin mer begränsade form hade potential att skada ekonomin, i synnerhet genom att avskräcka multinationella företag från att utveckla sin verksamhet i Storbritannien. Parlamentet hade följaktligen föreslagit det nuvarande förbudet. Även om Labourpartiet, som då var i opposition, hade motsatt sig propositionen, hade man aldrig försökt upphäva det under sin 13-åriga tid i regeringsställning. Inte heller var den nuvarande koalitionsregeringen hågad att ta upp frågan. Detta visade på en mycket bred politisk uppslutning i Storbritannien kring den nuvarande balansen som åstadkommits beträffande strejkrätten.

62. Regeringen accepterade att rätten enligt artikel 11 att ansluta sig till en fackförening mot bakgrund av den här domstolens senare rättspraxis normalt förutsatte möjligheten att strejka. Men detta var på inget sätt en absolut rättighet – den kunde bli föremål för villkor och restriktioner i enlighet med artikel 11 § 2 som låg inom statens tolkningsutrymme. Inte heller ansåg regeringen sekundära stridsåtgärder vara någon väsentlig beståndsdel i föreningsfriheten och kunde inte finna något stöd för ett sådant påstående i domstolens aktuella rättspraxis, som inte berörde sympatisåtgärder.

63.  Dess tolkning av rättspraxis var snarare att det måste finnas ett samband mellan anställdas intressen och de åtgärder som för deras räkning vidtas av deras fackförening, oavsett om det handlar om kollektivförhandlingar eller strejkåtgärder. Ett sådant samband fanns inte i Hydrexsituationen. Sympatiåtgärder från Jarvisanställda till stöd för sina tidigare kollegor skulle bara ha handlat om solidaritet – sådana åtgärder skulle inte ha inneburit någon egentlig koppling till deras egna intressen gentemot Jarvis, där det inte förelåg någon tvist. Begränsningen ifråga om sekundära stridsåtgärder inkräktade således inte på någon väsentlig beståndsdel i föreningsfriheten. Det förelåg alltså ingen inblandning i rätten som framgår av artikel 11 § 1.

64. Enligt regeringens åsikt låg det sätt på vilket sekundära stridsåtgärder reglerades i lag helt och hållet inom Storbritanniens tolkningsutrymme. Så som domstolen hade bekräftat i sin rättspraxis måste tolkningsutrymmet i detta avseende vara stort mot bakgrund av känsliga sociala och politiska hänsyn och de markanta skillnaderna mellan nationella arbetsmarknadsförhållanden i Europa. Situationen borde under alla omständigheter prövas mot bakgrund av artikel 11 i sin helhet vilket kräver en balansgång mellan restriktionens inverkningar på klagandens rättigheter och sympatiåtgärdernas eventuella inverkan på tredje part. Beträffande den senare, påpekade regeringen att förbudet mot sekundära stridsåtgärder inte störde fackföreningarnas möjligheter att vidta primära stridsåtgärder för att tillvarata sina medlemmars intressen. Mot detta måste ställas de långtgående och okontrollerbara effekterna som sekundära stridsåtgärder kunde få på andra personers fri- och rättigheter, bl.a. deras rättigheter enligt konventionen, i synnerhet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 och, som inte kan uteslutas, enligt artikel 2. Där balansgången omfattar konkurrerande rättigheter enligt konventionen medger domstolens rättspraxis ett stort tolkningsutrymme för de nationella myndigheterna. Enligt regeringens uppfattning var den balans som åstadkommits i Storbrittanien berättigad.

65. Ett annat övervägande handlade om de ytterst decentraliserade arbetsmarknadsförhållandena i Storbritannien som i hög grad skilde sig från många andra länder i Europa. Regeringen ansåg att detta hade förstärkt sympatiåtgärdernas splittrande inverkan på 1970-talet och skulle medföra samma sak igen om domstolen skulle konstatera att situationen var oförenlig med konventionens krav. Man bör också komma ihåg att – återigen i kontrast mot andra nationella system i Europa – fackföreningarna redan hade stor frihet med att vidta strekjåtgärder. I det brittiska systemet fanns det ingen s.k. "fredsklausul", dvs ett bindande åtagande att inte tillgripa stridsåtgärder så länge ett kollektivavtal är ikraft. Inte heller fanns det någon proportionalitetsregel som begränsade kraften eller omfattningen av en strejk, som helt och hållet var en fråga som fackföreningarna hade att avgöra. Som svar på klagandens poäng om kollektivförhandlingars minskade betydelse under de senaste 30 åren uttryckte regeringen sin neutrala uppfattning i frågan – huruvida arbetstagare och arbetsgivare önskade förhandla kollektivt eller på annat sätt var deras beslut. Regeringen ifrågasatte att denna nedgång berodde på förbudet mot sekundära stridsåtgärder eller några andra restriktioner som klaganden hade hänvisat till. Det fanns andra faktorer som hade betydelse, t.ex. privatiseringen av många tidigare offentliga företag vars arbetsstyrkor i stor omfattning hade varit fackföreningsanslutna samt den påtagliga utvecklingen av arbetsrätten som gav arbetstagarna många fler rättigheter som kunde genomdrivas av domstolarna snarare än genom fackförningarnas försorg.

66. Restriktionerna hade funnit så länge att företagsledningar och arbetskraft enligt regeringens uppfattning hade anpassat sig till dem, även om det på fackföreningssidan började synas tecken på en alltmer konfrontationsliknande attityd mot regeringens ekonomiska strategi under den rådande besvärliga ekonomiska situationen. . Landets återhämtning skulle äventyras om klaganden lyckades och regeringen blev tvungen att häva förbudet mot sekundära stridsågärder.

67. . Förutom reglerna om strejkåtgärder, stod det fackföreningarna fritt att offentliggöra sina klagomål genom att utnyttja den generella rätten till mötesfrihet. Regeringen tog upp exemplet med demonstrationer som elektrikerna hade iscensatt på ett antal offentliga platser för att informera allmänheten om en pågående arbetskonflikt.

68. Regeringen avvisade klagandens förslag om att det fullständiga förbudet mot sekundära stridsåtgärder skulle kunna ersättas med en restriktion som byggde på någon form av närhets- eller avståndsbegrepp. Dessa koncept hade en inneboende vaghet och regler som formulerades enligt sådana villkor skulle ofrånkomligen skapa rättslig osäkerhet och kunde således förväntas ge upphov till rättstvister. Vad klaganden egentligen var ute efter, var rätten att organisera strejkåtgärder enbart utifrån solidariteten med arbetstagare i olika bolag, där det enda villkoret var att den primära strejken var laglig. Det rörde sig här om ett försvar för inga som helst begränsningar av sekundära stridsåtgärder som tog bort all form av balansgång. Ingen sådan urskillningslös rätt kan uppkomma genom artikel 11. Även om klaganden påstod att Hydrexsituationen inte innebar någon risk för en omfattande spridning till andra sektorer, var detta ingen relevant punkt – parlamentet hade beslutat att inte godkänna några överväganden från fall till fall, utan hade föredragit en tydlig och enhetlig regel. Alltså överensstämde förbudet med konventionen eller så gjorde det inte det. Om det senare inträffade, skulle konsekvenserna bli att öppna för en mycket vidsträckt rätt att vidta sekundära stridsåtgärder med alla tänkbara konsekvenser av detta för samhället.

69. Ovanstående analys påverkades inte, enligt regeringen, av bestämmelserna i de internationella skrifter som klaganden hänvisade till. Beträffande artikel 6 § 4 i den sociala stadgan, ansåg regeringen att ECSR betraktade strejkrätten som nödvändig för processen med kollektivförhandlingar mellan fackföreningarna och arbetsgivarna i händelse av intressekonflikter dem emellan. Detta motsvarade primära stridsåtgärder där arbetstagarnas intressen direkt berördes och inte sekundära. Regeringen konstaterade vidare att ECSR inte var något rättsligt eller kvasirättsligt organ, utan helt enkelt en oberoende organisation som årligen lämnade sina slutsatser till ministerrådet. Det var det senare som hade behörighet att anta rekommendationer till stater som rörde varje vägran att foga sig efter stadgan. Ifråga om förbudet mot sekundära stridsåtgärde, hade ministerkommittén aldrig tagit ställning. Grunden för ECSR:s kritik mot Storbritannien i det här avseende var under alla omständigheter att förbudet skulle kunna hindra arbetstagarna från att strejka mot den "egentliga" eller den faktiska arbetsgivaren, om denne är en annan är den direkta arbetsgivaren. Detta utgjorde också grunden för den kritik som framfördes av ILO:s expertkommitté, men den hade ingenting att göra med Hydrexsituationen som utgjorde faktagrunden för domstolens prövning av ärendet. Under alla omständigheter var kommittén heller inget juridiskt eller kvasijuridiskt organ och dess tolkning av ILO-konventionerna inte definitiv. Dess roll var snarare att tillhandahålla opartisk och teknisk bedömning av hur internationella arbetsnormer tillämpades. Strejkrättsfrågan var faktiskt föremål för häftig debatt inom ILO, där status för expertkommitténs tolkningar hade ifrågasatts. Regeringen kunde dessutom märka en åsiktsskillnad mellan expert- och mötesfrihetskommittén, där den senare uppfattade att strejkrätten bara gällde försvaret av de ekonomiska intressena. Det var anmärkningsvärt att ILO: styrande organ hade avstått från att ta ställning beträffande situationen. Regeringen godtog således inte att Storbritannien hade brutit mot sina åtaganden enligt konvention nr 87.

70. Den noterade i sina kommentarer om jämförande information inför domstolen att Storbritannien inte ensamt hade förbjudit eller i betydande omfattning begränsat sekundära strejkåtgärder. Med tanke på de stora skillnaderna mellan olika arbetsmarknadssystem i Europa, skulle varje ytlig jämförelse om just denna punkt ha begränsad betydelse. Tvärtemot vad klaganden hävdade, talade den skillnaden för ett stort tolkningsutrymme.

(c) Tredje part

(i) ETUC/TUC

71. De två organisationerna framförde sin åsikt att strejkrätten är absolut livsviktig för att fackföreningsrörelsen i fria samhällen ska kunna fungera och att ett fullständigt förbud mot sekundära stridsåtgärder är oacceptabelt. De hänvisade till ett antal internationella fördrag som uttryckligen erkänner strejkrätten eller som officiellt har tolkats som att de skyddar den rättigheten. I rättsvetenskapen hos ILO:s styrande organ har strejkrätten tillämpats allmänt och skyddats på det bestämdaste. Det kan förekomma restriktioner, men dessa får inte i praktiken medföra en överdriven begränsning av strejkrätten. Sympatistrejkter måste tillåtas. Detta fastställdes också klart och tydligt i ECSR:s rättsvetenskap. Det fullständiga förbudet mot sekundära stridsåtgärder innebar att arbetstagare som omfattades av tvist inte under några omständigheter kunde be medlemmarna i sin egen fackförening eller andra fackföreningar som deras egen på högre nivå var anknuten till om stöd (t.ex. federation eller förbund). Detta förminskade det egentliga syftet med att gå med i en fackförening och urholkade syftet med denna aspekt av artikel 11, som återgav principen om att arbetstagare skulle ha friheten att förena sig för ömsesidigt stöd i kristider. Förbudet var en relativt sen innovation, som uppträdde mer än åttio år efter den grundläggande författningen för de brittiska arbetsmarknadsrelationerna, lagen om arbetstvister från 1906. Regeringen hade underlåtit att motivera restriktionen inför ILO:s expertkommitté. Den kommittén hade framför allt inte godtagit regeringens argument att förbudet var nödvändigt till följd av det brittiska arbetsmarknadssystemets decentraliserade karaktär. Den ansåg tvärt emot att detta gjorde det ännu viktigare för arbetstagarna att kunna vidta åtgärder mot arbetsgivare som lätt kunde urholka fackföreningsåtgärder med hjälp av komplicerade företagsstrukturer, genom att överföra verksamhet eller genom att knoppa av företag. Arbetstagare i Storbritannien var förbjudna att delta i stridsåtgärder till stöd för kollegor som var anställda av en annan arbetsgivare som ingick i samma företagskoncern, även om de riskerade att påverkas av resultatet av tvisten. Det kunde inte vara rätt. De två organisationerna uttryckte sin bestörtning över att regeringen ignorerade behovet av att ändra lagen och vägrade se till att den överensstämde med internationella miniminormer. Tyngdpunkten bland europeiska stater föreföll ligga någonstans mellan fullständigt förbud för dessa åtgärder eller inga restriktioner alls. Det fullständiga förbudet i Storbritannien utgjorde en oförsvarlig begränsning av rätten till mötesfrihet som under inga omständigheter kunde rättfärdigas för att skydda andra personers fri- och rättigheter.

(ii) Liberty

72. Liberty ansåg att förbudet mot sekundära stridsåtgärder innebar en oförsvarbar inblandning i arbetstagarnas och deras fackföreningars rättigheter. I många situationer kunde arbetstagarna faktiskt inte utöva sina rättigheter enligt artikel 11 att vidta stridsåtgärder – t.ex. de som var anställda i mycket små företag eller som arbetade för bolag där villkoren i praktiken bestämdes av en tredje part som t.ex. en kund, eller de som hade osäkra anställningsförhållanden. Det traditionella arrangemanget där alla som ingick i samma arbetsstyrka hade samma arbetsgivare, motsvarade inte verkligheten för en stor och växande arbetstagarkategori. Det har beräknats att över tre miljoner arbeten nu lades ut på entreprenad i den brittiska ekonomin och en stor del av dessa från den offentliga sektorn, där fackföreningstillhörigheten av tradition varit som högst. Denna fragmentering av den traditionella arbetsmarknaden har fått konsekvenser för arbetsrätten i allmänhet och har gjort det allt svårare för fackföreningarna att fortsätta tillvarata sina medlemmars intressen som i allt högre grad har skingrats mellan olika ekonomiska aktörer. I det här sammanhanget blev effekten av förbudet mot sekundära stridsåtgärder en markant minskning av fackföreningstillhörighetens betydelse, eftersom den hindrade fackföreningen från en mer omfattande mobilisering till stöd för och för att tillvarata medlemmarnas intresse vid konflikter med sin direkta arbetsgivare. Förbudet underlättade för bolag att underminera fackföreningarnas inflytande genom att omstrukturera sina organisationer. Det har klart och tydligt i inhemsk rättspraxis fastställts att ansvarsgenombrott inte kan ske under dessa omständigheter. Detta berövade dem möjligheten att vidta effektiva åtgärder mot de som har faktisk beslutsrätt eller kontroll. Före 1980 var tillämpningsområdet för sekundära strejker mycket brett vilket illustreras av överhuset i målet N.W.L ./. Woods ([1971] 1 WLR 1294) som erkände det lagliga i stridsåtgärder som vidtagits av hamnarbetare i solidaritet med utländska sjömän som arbetade för mycket liten betalning på utflaggade fartyg. Förbudet nekade vissa arbetstagare deras enda möjlighet till verksamt fackföreningsstöd i form av ekonomiska påtryckningar på arbetsgivarens kommersiella relationer. Det hindrade också föreningsfriheten i små företag (mindre än 21 anställda), som uteslöts från de lagstadgade förfarandet att erkänna fackföreningar. Om en sådan arbetsgivare frivilligt vägrade att erkänna en fackförening, innebar förbudet mot sekundära stridsåtgärder att fackföreningsmedlemmar på andra arbetsplatser inte kunde vidta stridsåtgärder för att förmå en arbetsgivare att acceptera fackföreningsavtal.

73. Liberty hävdade att denna domstol konsekvent hade skyddat andemeningen i arbetstagarnas föreningsfrihet och aldrig hade fäst någon vikt vid huruvida en strejk var primär eller av någon annan sort. Även om rätten att vidta sekundära stridsåtgärder kunde begränsas i enlighet med villkoren i artikel 11 § 2 och vägas mot konkurrerande fri- och rättigheter, kunde detta inte gå så långt att det försämrade det centrala i ifrågavarande rättighet.

74. Regeringen svarade på Libertys yttrande och konstaterade att den senare tog up bredare och bakomliggande frågor som inte hade någon betydelse för fakta i föreliggande mål. Samtidigt som man godtog att strukturen på arbetsmarknaden hade utvecklats under de två senaste decennierna,               höll regeringen inte med om att detta generellt hade hindrat berörda arbetstagare från att utnyttja fackföreningsrättigheternas fördelar. I praktiken visade det sig faktiskt att fackföreningarna hade förmågan att agera effektivt under dessa omständigheter – de tre exempel som Liberty hänvisade till utgjorde i själva verket belägg för framgångsrika avgöranden av arbetskonflikter genom fackföreningens försorg (de tre exemplen omfattade: en rörande personal inom flygplanscatering, en rörande bussförare i London i samband med olympiska spelen 2012 och en rörande en tankvagnsförare. Anklagelsen om att arbetstagarna hindrades från att vidta åtgärder mot den part som verkligen bestämde deras villkor var inget annat än en hypotes – inga egentliga exempel hade framlagts. Inte heller hade det förekommit någon nedgång i antalet förlorade dagar på grund av strejkåtgärder varje år under de senaste 20 åren, något som föreföll vederlägga Libertys uppfattning att den inhemska lagen i ökande grad hade begränsat friheten för fackföreningarna. I detta avseende låg Storbritannien nära genomsnittet för EU och OECD. Beträffande påståendet att tröskeln 21 anställda utgjorde ett kryphål som arbetsgivare enkelt kunde utnyttja för att undvika att erkänna en fackförening, kunde regeringen inte förstå betydelsen för fakta i föreliggande mål. Det fanns ändå garantier som hindrade arbetsgivarna från att kringgå sin lagstadgade skyldighet. Det var bara riktigt små firmor som var undantagna – och det av mycket giltiga politiska skäl. Regeringen ansåg slutligen att det inte fanns något uttryckligt stöd i domstolens rättspraxis för påståendet att rätten till sekundära stridsåtgärder var en väsentlig beståndsdel i föreningsfriheten, eller att förbudet inte kunde rättfärdigas enligt artikel 11 § 2.

(d) Domstolens bedömning

(i) Tillämpligheten för artikel 11

75. Domstolen måste först fastställa huruvida sekundära stridsåtgärder, såsom klaganden hävdade, faller inom ramen för artikel 11 i konventionen, eller som regeringen hävdade, den inte gör det. Frågan är ny – den har inte uppkommit direkt i något tidigare mål.

76. Vad regeringen föreslår är att det andra momentet i första stycket i artikel 11 ska förstås bokstavligen. Den har dessutom ofta uppgett att konventionen inte kan tolkas i ett vakuum utan måste tolkas i enlighet med allmänna principer i den internationella rätten. Hänsyn bör, såsom framgår av artikel 31 § 3 (c) i Wienkonventionen, tas till "alla hithörande regler i internationell rätt som kan tillämpas på förhållanden mellan parter" och i synnerhet reglerna om det internationella skyddet för mänskliga rättigheter. (se X. ./. Lettland [SK], nr 27853/09, § 92, ECHR 2013, med ytterligare hänvisningar däri). Av ovanstående avsnitt (punkt 26-37) står det i det här avseendet klart att sekundära stridsåtgärder erkänns och skyddas som en del av fackföreningarnas friheter enligt ILO:s konvention nr 87 samt den europeiska sociala stadgan, Även om regeringen har tolkat åsikterna hos de kontrollorgan som bedriver sin verksamhet enligt dessa två instrument snävare, har dessa organ kritiserat Storbritanniens förbud mot sekundära stridsåtgärder på grund av en uppfattad risk för missbruk från arbetsgivarnas sida och har illustrerat detta med några exempel. Regeringen har vidare, med avseende på konventionen, ifrågasatt den vikt som ska tillmätas de interpretativa uttalandena från de expertorgan som fått till uppgift att övervaka att dessa uppfyller de specialiserade internationella standarderna. Domstolen kommer att ta detta under övervägande senare i sin analys. För närvarande räcker det med att citera följande avsnitt från utslaget i Demir och Baykara (§ 85):

"När domstolen ska fastställa betydelsen av uttryck och begrepp i texten till konventionen, kan och måste den ta hänsyn till beståndsdelar i internationell rätt förutom konventionen, hur behöriga organ tolkar dessa beståndsdelar och praxis i europeiska stater som återger deras gemensamma värderingar".

För domstolen skulle det vara oförenligt med denna metod att när det gäller artikel 11 anta en tolkning av omfattningen av fackföreningarnas föreningsfrihet som är mycket snävare än den som gäller i internationell rätt. En sådan tolkning av fackföreningsfriheten har dessutom ytterligare stöd i praxis i många europeiska stater som länge har godtagit sekundära strejker som en laglig form av fackföreningsrelaterade åtgärder.

77. Det kan mycket väl vara så att sekundära stridsåtgärder, genom sin karaktär, utgör ett tillbehör snarare än en kärnaspekt av fackföreningsfriheten, en punkt som domstolen kommer att återvända till i nästa stadiet av dess analys. Sekundära stridsåtgärder från en fackförenings sida mot en arbetsgivare, däribland strejk, för att främja en tvist där fackföreningens medlemmar är involverade med en annan arbetsgivare, måste anses vara en del av fackföreningsverksamheten som täcks av artikel 11.

78. Domstolen drar följaktligen slutsatsen att klagandens önskan att organisera sekundära stridsåtgärder till stöd för Hydrex anställda måste ses som en önskan att, utan begränsningar genom nationell lag, utöva sin rätt till föreningsfrihet i betydelsen av artikel 11 § 1 i konventionen. Härav följer att det lagstadgade förbudet mot sekundära stridåtgärder som det fungerar i det exempel som klaganden har anfört, utgör en inblandning i dennes rättigheter enligt denna bestämmelse. För att överensstämma med punkt 2 i artikel 11, måste en sådan inblandning kunna påvisas var "föreskriven i lag", ha ett befogat syfte och "vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle" för att uppnå dessa syften.

(ii) Inblandningens lagenlighet och skälighet

79. Det förekom ingen tvist mellan parterna om att inblandningen var föreskriven i lag. Domstolen håller med.

80. Beträffande syftet med inblandningen, hävdade klaganden att den inte hittade något rättfärdigande i artikel 11 § 2. Den handlade klart och tydligt inte om den nationella eller allmänna säkerheten, förebyggande av oordning eller brott, eller om skydd av hälsa eller moral. Beträffande återstående syften som erkänts som befogade, nämligen "skyddet för andra personers fri- och rättigheter", löd klagandens argument att det skulle vara ologiskt att begränsa strejkrätten på grund av inverkan av sådan åtgärd på arbetsgivaren. Det faktiska syftet med strejk är att den ska få en betydande inverkan på arbetsgivarens ställning, för att förmå denne att gå med på arbetarnas krav. Det skulle vara felaktigt att låta detta tjäna som ett motiv för att lägga band på strejkrätten. Klaganden uppmanade av den anledningen domstolen att ompröva sitt resonemang i detta avseende i UNION-målet (UNISON ./. Storbritannien (besl.), nr 53574/99, ECHR 2002-I), där den hade godtagit att begränsningen av strejkåtgärder berörde "andra personers rättigheter", och hänvisade till arbetsgivaren. En arbetsgivares ekonomiska intressen borde inte kunna få företräde framför de anställdas mänskliga rättigheter. Ett sådant resonemang skulle t.ex. stå i strid mot ESCR:s uppfattning som inte godtog några proportionalitetsprinciper mellan strejkåtgärder och dess konsekvenser för arbetsgivaren. Klaganden hävdade vidare att UNISON-beslutet rimmade illa med den här domstolens tidigare utslag i målet Gustafsson ./. Sverige (25 april 1996, Rapporter om utslag och beslut 1996-II). Där hade domstolen inte ställt sig positivt till klagandens klagomål att fackföreningens bojkott av hans verksamhet utgjorde en inblandning i dennes rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Den hade heller inte accepterat att inverkan på hans företag, även om den hade orsakat betydande ekonomiska skada, gav upphov till någon skyldighet från statens sida att komma till hans hjälp. Domstolen borde istället inta en strängt logisk inställning såsom den hade gjort i två mål som handlade om sanktioner mot offentliganställda som deltog i en endagsstrejk (Karaçay ./. Turkiet, nr 6615/03, 27 mars 2007 samt Kaya och Seyhan ./. Turkiet, nr 30946/04, 15 september 2009). I båda dessa mål var domstolen inte övertygad om att ifrågavarande inblandningar hade befogade syften, även om den i slutänden hade lämnat den punkten öppen med tanke på sitt utslag att de inblandningar som klagomålet gällde inte "var nödvändiga i ett demokratiskt samhälle".

81. Regeringen ansåg att förbudet syftade till att skydda andra personers fri- och rättigheter, framför allt personer som inte hade någon koppling till ifrågavarande arbetskonflikt. Mot bakgrund av de potentiellt långtgående och okontrollerbara inverkningarna som sekundära stridåtgärder skulle kunna få på tredje part, var skyddet av de senare klart ett befogat syfte som parlamentet hade strävat efter att åstadkomma när det införde förbudet. Regeringen tillade att man lätt kunde föreställa sig hur sekundära stridsåtgärder skulle kunna hota de rättigheter som konventionen skyddar, t.ex. rätten att försörja sig.

82. Domstolen anser att föreliggande mål kan särskiljas från UNISON-målet. Det senare målet handlade huvudsakligen om primärstrejk. Klagomålet innebar att den klagande fackföreningen hade hindrats från att vidta stridsåtgärder för att tillvarata sina medlemmars intressen i framtiden i samband med den hotande privatiseringen av hälso- och sjukvården. I samband med det inhemska förfarandet hade appellationsdomstolen förklarat att inverkningarna av en sådan strejk på allmänheten var ovidkommande för de rättsliga frågor som uppstod. Den här domstolen har samma uppfattning och av den anledningen kan syftet med "skydd för andra personers fri- och rättigheter" under omständigheterna ses som att det bara hänvisade till arbetsgivarens rättigheter. Orsaken till att särskilja föreliggande mål är att det handlar om sekundära stridsåtgärder. Som regeringen har hävdat kan sekundära stridåtgärder genom sin karaktär mycket väl får mer omfattande konsekvenser är primära strejkåtgärder. Sådana åtgärder kan komma att påverka rättigheterna för personer som inte är parter till arbetskonflikten, ge upphov till omfattande störningar i ekonomin och påverka tjänster till allmänheten. Domstolen är följaktligen tillfreds med att parlamentet när det förbjöd sekundära stridsåtgärder strävade efter det befogade syftet med att skydda andra personers fri- och rättigheter och som inte begränsades till arbetsgivarsidan i en arbetskonflikt.

(iii) Behovet i ett demokratiskt samhälle

83. Återstår att fastställa huruvida det lagstadgade förbudet mot sekundära stridsåtgärder, eftersom det påverkade klagandens förmåga att tillvarata sina Hydrexmedlemmars intressen, kan anses vara "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle". För att kunna uppfattas på detta sätt måste man kunna visa att den inblandning som klagomålet gäller motsvarar ett så "tvingande socialt behov" att de skäl som de nationella myndigheterna har gett för att rättfärdiga den är relevanta och tillräckliga och att de står i proportion till det befogade syftet.

84. Domstolen kommer att överväga klagandens argument att rätten att vidta strejkåtgärder måste anses vara en väsentlig beståndsdel i fackföreningsfriheten enligt artikel 11, så att en begränsning skulle innebära en försvagning av det centrala i föreningsfriheten. Domstolen erinrar sig att den redan har beslutat i ett antal mål där begränsningar av stridsåtgärder befanns ha gett upphov till kränkningar av artikel 11 (se t.ex. Karaçay ./. Turkinet, nr 6615/03, 27 mars 2007; Dilek m.fl. ./. Turkiet, nor 74611/01, 26876/02 och 27628/02, 17 juli 2007; Urcan m.fl. ./. Turkiet, nr

23018/04, 23034/04, 23042/04, 23071/04, 23073/04, 23081/04, 23086/04, 23091/04, 23094/04, 23444/04 och 23676/04, 17 juli 2008; Enerji Yapı-Yol Sen ./. Turkiet, nr 68959/01, 21 april 2009).

Klaganden lade stor vikt vid det sista av dessa utslag där uttrycket "nödvändig motvikt" användes i samband med rätten att strejka och kopplade detta till organisationsrätten (Enerji, § 24). Noteras bör emellertid att utslaget här hänvisade till den uppfattning som ILO:s kontrollorgan antog snarare än utvecklade tolkningen av artikel 11 genom att ge strejkrätten en priviligierad status Vad ovannämnda mål mer allmänt illustrerar är att strejkåtgärder helt klart skyddas av artikel 11. Domstolen kan således inte i föreliggande mål se något behov av att fastställa huruvida stridsåtgärder nu skulle ges status av betydelsefull beståndsdel i det som artikel 11 garanterar.

85. Vad omständigheterna i föreliggande mål visar, är att klaganden i själva verket använde sig av två beståndsdelar i föreningsfriheten som har konstaterats vara väsentliga, nämligen rätten för en fackförening att försöka förmå arbetsgivare att lyssna på vad den har att säga för medlemmarnas räkning och rätten att ägna sig åt kollektivförhandlingar. Strejken som deras Hydrexmedlemmar organiserade ingick i denna användning och även om den inte uppnådde sitt syfte, var den heller inte förgäves, eftersom den ledde till att bolaget omprövade sitt bud som klaganden därefter rekommenderade till sina medlemmar. Även om regeringen kritiserade klaganden för att då ha stöttat det omarbetade budet och sedan ändrat uppfattning i föreliggande förfarande, anser domstolen att klaganden är tvungen att respektera att medlemmarna röstar nej. Ändå innebär inte det faktum att processen med kollektivförhandlingar och stridsåtgärder, däribland strejken som fackföreningsmedlemmarna som var föremål för tvisten organiserade mot arbetsgivaren inte fick det resultat som klaganden och medlemmarna önskade, att utövandet av deras rättigheter enligt artikel 11 var skenbart. Rätten till kollektivförhandlingar har inte tolkats som att den innehåller en "rättighet" till kollektivavtal (se i detta avseende § 158 i utslaget i Demir och Baykara, där domstolen konstaterade att det faktum att myndigheterna inte var skyldiga att faktiskt ingå kollektivavtal inte hade med målet att göra). Strejkrätten medför inte heller någon rätt att vinna. Vad konventionen kräver är, som domstolen ofta har förklarat, att fackföreningar enligt inhemsk lag, på villkor som inte strider mot artikel 11, borde få tillvarata sina medlemmars intressen (Demir och Baykara, §141; på senare tid Sindicatul “Păstorul cel Bun” ./. Rumänien [SK], nr 2330/09, §34, 9 juli 2013). Detta hade klaganden och dess medlemmar som omfattades av tvisten i princip möjlighet att göra i föreliggande mål.

86. I tidigare fackföreningsmål har domstolen förklarat att hänsyn måste tas till den skäliga balansen mellan de konkurrerande intressena hos den enskilda personen och hos samhället som helhet. Eftersom att åstadkomma en korrekt balans mellan arbetsmarknadens och företagsledningarnas intressen medför känsliga sociala och politiska frågor, måste de fördragsslutande staterna beviljas ett visst tolkningsutrymme ifråga om hur fackföreningsfriheten och skyddet av fackföreningsmedlemmarnas yrkesmässiga intressen ska kunna säkerställas. I sitt senaste klarläggande på den punkten och med hänvisning till den markanta avvikelsen som den konstaterat föreligga mellan inhemska system i detta avseende, ansåg stora kammaren att utrymmet borde vara stort (Sindicatul “Păstorul cel Bun”, som hänvisas till ovan, §133). Klaganden stödde sig i hög grad på utslaget i Demir och Baykara, där domstolen ansåg att svarandestaten bara borde beviljas begränsat utrymme (se § 119 i utslaget). Domstolen vill emellertid påpeka att avsnittet ifråga återfinns i den del av utslaget som prövar en mycket långtgående inblandning i föreningsfriheten – en som inkräktar på dess innersta kärna, nämligen avvecklingen av en fackförening. Den ska inte förstås som att den på ett avgörande och definitivt sätt begränsar de inhemska myndigheternas tolkningsutrymme ifråga om att genom normala demokratiska processer reglera utövandet av fackföreningsfriheten inom det berörda landets sociala och ekonomiska ramar. Tolkningsutrymmets storlek beror fortfarande på de faktorer som domstolen i sin rättspraxis har fastställt vara relevanta, t.ex. karaktären och omfattningen av den ifrågasatta begränsningen av fackföreningsrätten, de mål som åsyftas med den omtvistade begränsningen och de konkurrerande intressena hos andra individer i samhället som riskerar skada till följd av ett obegränsat utövande av den rättigheten. Omfattningen av gemensam grund mellan europarådets medlemsstater när det gäller frågorna i föreliggande mål kan också vara av betydelse, liksom all internationell konsensus som framkommer i välvalda internationella instrument (Demir och Baykara, § 85).

87. Om en lagstadgad begränsning slår mot kärnan i facklig verksamhet, ska ett snävare tolkningsutrymme beviljas den nationella lagstiftande församlingen och det krävs mer för att rättfärdiga det rimliga med den påföljande inblandningen i det allmännas intresse i utövandet av fackföreningsfriheten. Omvänt gäller att om det inte handlar om kärnan utan om en sekundär eller åtföljande aspekt av facklig verksamhet som påverkas, blir tolkningsutrymmet större och inblandningen, till följd av dess karaktär, sannolikt skäligt i den mån det rör konsekvenserna av utövandet av fackföreningsrätten.

88. Vad beträffar karaktären och omfattningen av den inblandning som klaganden i föreliggande mål blivit föremål för i samband med utövandet av sin fackföreningsrätt, anser domstolen att den inte var så inkräktande som klaganden gör gällande. Vad fakta i målet avslöjar, är att klaganden ledde en strejk, låt vara i begränsad omfattning och med begränsat resultat. Det var klagandens önskan att trappa upp strejken genom hotande eller faktisk inblandning av flera hundra av dess medlemmar vid Jarvis, ett annat fristående bolag som inte på något sätt var inblandat i den aktuella arbetskonflikten, som omintetgjordes. Domstolen har noterat klagandens övertygelse om att sekundära stridsåtgärder skulle ha inneburit en seger. Detta kan ofrånkomligen bara vara en spekulation – liksom resultatet av en omröstning i frågan – eftersom det alternativet helt klart var uteslutet. Man kan inte säga att inverkningarna av förbudet mot sekundära stridsåtgärder slog mot det centrala i klagandens föreningsfrihet. Av den anledningen ska målet särskiljas från de som hänvisas till i punkt 84 ovan, som samtliga handlar om begränsningar av "primära" eller direkta stridsåtgärder från offentliganställdas sida och det tolkningsutrymme som ska beviljas nationella myndigheter är det större av de tillgängliga i förhållande till bestämmelsen, i det allmännas intresse, av den underordnade aspekten av facklig verksamhet.

89. Beträffande ändamålet med den ifrågasatta inblandningen i föreliggande mål, klargör utdrag från de parlamentsdebatter som föregick antagandet av anställningslagen 1980 lagstiftningssyftet med att åstadkomma en ny balans ifråga om arbetsmarknadsförhållandena i ett bredare ekonomiskt perspektiv genom att sätta stopp för en mycket omfattande rätt att tillgripa sekundära stridsåtgärder. Tio år senare ansåg den dåvarande regeringen att sekundära stridsåtgärder också i sin mer begränsade form, utgjorde att hot mot ekonomin och mot utländska investeringar i landets ekonomiska verksamhet. Som en principfråga ansåg den att en begränsning av stridsåtgärder till primärstrejk skulle åstadkomma en ännu mer acceptabel balans i den brittiska ekonomin. Regeringen har upprepat denna inställning i föreliggande förfarande. Den bedömningen blev vid den tidpunkten föremål för skarp kritik från oppositionen i parlamentet och förkastas av klaganden som grundad på fientlig inställning mot fackföreningar snarare än på några klara bevis på direkt skada på ekonomin. Innehållet i detta mål har ändå en tydlig koppling till svarandestatens sociala och ekonomiska strategi. I det avseendet har domstolen vanligtvis beviljat ett stort tolkningsutrymme eftersom de nationella myndigheterna, tack vare deras direkta kännedom om samhället och dess behov, och i synnerhet de demokratiskt valda parlamenten, i princip är bättre skickade än internationella domare att värdera vad som ligger i det allmännas intresse utifrån sociala eller ekonomiska hänsyn och vilka lagliga åtgärder som bäst lämpar sig för omständigheterna i respektive land för att kunna tillämpa valda sociala, ekonomiska eller arbetsmarknadsrelaterade principer (se bl.a. källor (Stummer ./. Österrike [SK], nr 37452/02, §89, ECHR 2011).

90. Det är sant att det finns faktorer som leder åt ett annat håll vad gäller de tillåtna val som står till buds för Storbritanniens lagstiftande församling.

91. Den första av dessa är omfattningen enligt vilken man kan säga att det finns ett gemensamt synsätt bland Europas stater ifråga om sekundära stridsåtgärder. Den jämförande information som åberopats inför domstolen uppenbarar en pallett av nationella uppfattningar – alltifrån en i allmänhet tillåtande inställning i länder som Grekland, Finland, Norge och Sverige och de som inte erkänner eller tillåter sådant. Övriga stater som nämns ovan (punkt 38-41), återfinns mellan dessa två ytterligheter. Regeringen tonade ner betydelsen av det jämförande perspektivet och framhöll de djupa strukturella och kulturella skillnaderna bland Europas stater när det gäller arbetsmarknadsförhållanden. Domstolen erkänner den mångfalden, som den i andra mål har erkänt när det gäller fackföreningarnas rättigheter (t.ex. Sindicatul “Păstorul cel Bun”, som hänvisas till ovan, §133, samt Sørensen och Rasmussen mot Danmark [SK], nr 52562/99 och 52620/99, § 58, ECHR 2006-I). Det står detta till trots klart att svarandestaten med sitt fullständiga förbud mot sekundära stridsåtgärder befinner sig i ena änden av det jämförande spektrumet och utgör en i en liten grupp europeiska stater som har en så kategorisk inställning i frågan. Den skiftande jämförande bilden och Storbritanniens position däri, betyder i sig emellertid inte att de inhemska myndigheterna har överträtt sitt lagliga tolkningsutrymme när man har reglerat denna aspekt av facklig verksamhet.

92. För det andra är en framstående detalj i detta mål den rikhaltiga tillgången på material om internationell rätt. Storbritannien förbjöd sekundära stridsåtgärder för mer än tjugo år sedan och har under denna tid varit föremål för kritiska kommentarer från ILO:s expertkommitté och ECSR. Klaganden har åberopat detta material. Regeringen ansåg inte att denna särskilda kritik hade något att göra med den faktiska situation som kritiseras i föreliggande mål, eller var av betydelse på annat sätt. Domstolen ska nu pröva denna punkt.

93. Regeringen ifrågasatte relevansen av de två organens kritik för detta mål med tanke på hur de var formulerade, eftersom de utgick från helt olika tänkbara situationer än den som klaganden ifrågasatte (se punkt 33 och 37 ovan).

94. Regeringen ansåg inte ECSR:s bedömning vara någon tillförlitlig rättskälla, eftersom ECSR trots sina medlemmars oberoende och expertkunskaper inte hade någon juridisk eller kvasijuridisk status. Dess roll var att rapportera till ministerrådet. Domstolen konstaterar att ECSR:s behörighet föreskrivs i Ändringsprotokollet till den europeiska sociala stadgan (kallas också "Turinprotokollet", Europarådets fördragsserie nr 142), dvs. att "ur en rättslig synvinkel bedöma hur nationell lag och praxis överensstämmer med stadgans skyldigheter". Det är riktigt att detta protokoll inte har trätt i kraft eftersom flera stater som är parter till stadgan, däribland Storbritannien, inte har ratificerat protokollet. ECSR:s interpretativa värde förefaller ändå vara allmänt accepterat av staterna och av ministerrådet. Det är definitivt accepterat av domstolen som upprepade gånger har tagit hänsyn till ECSR:s tolkning av stadgan och dess bedömning av hur staterna uppfyller de olika bestämmelserna (t.ex. Demir och Baykara, också Tüm Haber Sen and Çınar ./. Turkiet, nr 28602/95, §39, ECHR 2006‑II, ett fackföreningsmål där domstolen beskrev ECSR som ett "synnerligen kvalificerat" organ i detta avseende).

95. Beträffande bristen på rekommendationer från ministerrådet till Storbritannien ifråga om detta ärende, konstaterade domstolen först och främst att ministerrådets roll enligt Turinprotokollet är att på selektiv basis ge rekommendationer till stater utifrån sociala, ekonomiska och andra policyhänsyn. Dess roll är inte att rekommendera ECSR:s slutsatser. För det andra konstaterar domstolen att regeringens kommitté för den europeiska sociala stadgan har tagit ett första steg mot en rekommendation från ministerrådet rörande frågan om sekundära stridsåtgärder genom att anta en varning till Storbritannien som "anmodade regeringen att vidta alla lämpliga åtgärder för att situationen ska komma i överensstämmelse med stadgan" (se dess Rapport om slutsatser XIX-3 (2010), T-SG (2012) 1 slutgiltig, sid 59).

96. Beträffande ILO:s expertkommitté kom regeringen med ett liknande yttrande – det organet var inte formellt behörigt att lämna officiella tolkningar till ILO:s konventioner. Den fäste domstolens uppmärksamhet på en pågående dispyt inom ILO som handlade just om rättslig status eller t.o.m. om förekomsten av en strejkrätt. Expertkommittén hade nyligen erkänt sin begränsade roll och uppgav att "[dess] åsikter och rekommendationer inte är bindande för ILO:s tillsynsprocess och inte heller utanför ILO, såvida inte ett internationellt instrument uttryckligen fastställer detta eller att högsta domstolen i ett land på eget initiativ beslutar detta". (från förordet till Kollektivförhandlingar i allmänhetens tjänst: En väg framåt, rapport från ILO:s expertkommitté till Internationella arbetskonferensens 102:a sammanträde, 2013). Texten fortsätter med att beskriva expertkommitténs tolkningar som "mjuk lagstiftning". Förordet sammanfattar (§ 8):

"Vad beträffar tolkningen av ILO:s konventioner och Internationella domstolens roll i detta sammanhang, har kommittén sedan 1990 påpekat att dess referensramar inte medför möjligheten att lämna definitiva tolkningar av konventionerna, eftersom behörigheten att göra detta genom artikel 37 i ILO:s konstitution ligger hos Internationella domstolen. Den har detta till trots förklarat att för att kunna utföra sitt uppdrag med att fastställa huruvida konventionens krav respekteras, måste kommittén ta innehåll och betydelse i konventionens bestämmelser under övervägande, fastställa deras rättsliga omfattning och i förekommande fall uttrycka sin uppfattning om dessa frågor. Kommittén har följaktligen ansett att i den mån dess uppfattning inte motsägs av Internationella domstolen, bör de betraktas som gällande och allmänt vedertagna. Kommittén anser att ett godkännande av dessa överväganden är absolut nödvändigt för att bibehålla legalitetsprincipen och, följaktligen rättssäkerheten för att Internationella arbetsorganisationen ska fungera på rätt sätt.

97. Domstolen anser inte att denna förklaring kräver att den omprövar detta organs roll som referenspunkt och vägledning när det gäller tolkningen av vissa bestämmelser i konventionen (se i allmänhet Demir och Baykara, som hänvisas till ovan, § 65-86). Även om regeringen hänvisade till de meningsskiljaktigheter som framkom vid den 101:a internationella arbetskonferensen, framgår det av protokollen från detta möte att dessa meningsskiljaktigheter uppstod i och begränsades till arbetsgivargruppen (preliminärt protokoll från internationella arbetskonferensens 101:a sammanträde, 19 (Rev.), § 82-90). De regeringar som tog till orda i samband med den diskussionen rapporteras ha sagt att strejkrätten var "vedertagen och allmänt accepterad som en grundläggande rättighet". Representanten för Norges regering tillade att hennes land helt och fullt godtog expertkommitténs tolkning att strejkrätten skyddades enligt konvention nr 87. Svarandestaten i föreliggande mål godtog under alla omständigheter att rätten att gå med i en fackförening som garanteras i artikel 11, normalt medförde möjligheten att strejka (se punkt 62 ovan).

98. Föregående analys av de interpretativa åsikter som framlagts av de behöriga organ som inrättats enligt de mest relevanta internationella instrumenten, återger slutsatser som dragits utifrån det jämförande material som framlagts inför domstolen, nämligen att svarandestaten med sitt fullständiga förbud mot sekundära stridsåtgärder återfinns i den mest restriktiva änden av de olika nationella myndigheternas regler i detta avseende och skiljer sig helt från en skönjbar internationell trend mot en mindre restriktiv inställning. Den betydelse en sådan slutsats kan ha för domstolens bedömning i ett givet mål förklarades på följande sätt i Demir och Baykara (§ 85):

"Det samförstånd som uppkommer genom speciella internationella instrument och av praxis i de fördragsslutande staterna kan vara ett betydelsefullt övervägande för domstolen när den tolkar konventionens bestämmelser i särskilda fall".

Stora kammarens uttalande återger den särskilda karaktären på domstolens granskning jämfört med ILO:s och den europeiska sociala stadgans tillsynsrutiner. De specialiserade internationella tillsynsorganen som verkar i enlighet med dessa rutiner har en annan ståndpunkt som framgår av de mer allmänt hållna villkor enligt vilka förbudet mot sekundära stridsåtgärder analyseras. I motsats till detta är det inte domstolens uppgift att granska hithörande inhemsk lag i sammanfattningen, utan att fastställa om det sätt på vilket den faktiskt påverkade klaganden, inkräktade på den senares rättigheter enligt artikel 11 i konventionen (se Von Hannover ./. Tyskland (nr 2) [SK], nr 40660/08 och 60641/08, §116, ECHR 2012; dessutom Kart ./. Turkiet [SK], nr 8917/05, §§ 85-87, ECHR 2009 (utdrag)). Klaganden uppehöll sig liksom de utomstående parterna vid de tänkbara konsekvenserna av förbudet i diverse hypotetiska scenarier, som kunde gå så långt som att undanta varje tänkbar form av stridsåtgärd om de direkt berörda arbetstagarna inte hade möjlighet att vidta primära stridsåtgärder och därigenom, till skillnad från föreliggande mål, slå mot det centrala i fackföreningsfriheten. Klaganden ansåg också att förbudet kunde underlätta för arbetsgivarna att utnyttja lagen genom att tillgripa diverse rättsliga knep som t.ex. att omlokalisera arbetscentra, lägga ut arbete på andra bolag samt införa komplicerade företagsstrukturer i syfte att överföra arbeten till separata juridiska personer eller knoppa av bolag (se punkt 33 och 37 ovan). Fackföreningarna kunde kort sagt allvarligt hindras från att bedriva sin berättigade normala verksamhet med att tillvarata medlemmarnas intressen. Dessa påstått långtgående negativa effekter av det lagstadgade förbudet uppstår emellertid inte när det gäller situationen vid Hydrex. Domstolens granskning begränsas av de fakta som framlagts för prövning i målet. På grund av detta anser domstolen att de negativa bedömningarna från relevanta tillsynsorgan inom ILO och den europeiska sociala stadga inte har så stor betydelse för bedömningen av huruvida det lagstadgade förbudet mot sekundära stridsåtgärder under de omständigheter som är föremål för klagomål i föreliggande ärende fortfarande hamnade inom ramen för tillåtna alternativ som de nationella myndigheterna kunde utnyttja i enlighet med artikel 11 i konventionen.

99. De inhemska myndigheternas tolkningsutrymme är emellertid inte obegränsat, utan går hand i hand med europeisk tillsyn, eftersom det är domstolens uppgift att avge ett slutgiltigt utslag om huruvida en viss begränsning är förenlig med föreningsfriheten som skyddas av artikel 11 (Vörður Ólafsson v. Iceland, no. 20161/06, §76, ECHR 2010). Regeringen har hävdat att det "tvingande sociala behovet" av att bibehålla det lagstadgade förbudet mot sekundära stridsåtgärder syftar till att skydda den inhemska ekonomin från de splittrande inverkningarna av dessa stridsåtgärder som, om de tillåts, skulle innebära en risk för landets ekonomiska återhämtning. Inom såväl social- som finanspolitiken, vilka måste anses innefatta principerna för ett lands arbetsmarknadspolitik, kommer domstolen i allmänhet att respektera den lagstiftande församlingens politiska val, såvida de "inte uppenbarligen saknar skälig grund" (Carson m.fl. ./. Storbritannien [SK], nr 42184/05, §61, ECHR 2010). Dessutom har domstolen erkänt den "särskilda vikt" som ska tillmätas inhemska beslutsfattares roll när det gäller allmänpolitiska frågor där åsikterna i ett demokratiskt samhälle rimligen kan variera stort (se, i samband med artikel 10 i konventionen, målet MGN Limited ./. Storbritannien, nr 39401/04, § 200, 18 januari 2011, som i sin tur hänvisar till Hatton m.fl. ./. Storbritannien [SK], nr 36022/97, § 97, ECHR 2003-VIII, där domstolen hänvisade till "den direkta demokratiska legitimitet" som den lagstiftande församlingen åtnjuter). Förbudet mot sekundära stridsåtgärder har varit oförändrat i över tjugo år trots två regeringsombildningar under denna tid. Detta betecknar ett demokratiskt samförstånd som stödjer förbudet samt ett godkännande av bakomliggande skäl som spänner över en mängd olika politiska åsikter i Storbritannien. Dessa överväganden har fått domstolen att fastslå att i dess bedömning av hur det allmänna intresset i ett bredare perspektiv bäst kan tillgodoses i landet i den ofta laddade politiska, sociala och ekonomiska sammanhanget på arbetsmarknaden, har de inhemska lagstiftande myndigheterna stött sig på skäl som både var relevanta och tillräckliga i betydelsen av artikel 11.

100. Domstolen måste också pröva huruvida den ifrågasatta begränsningen stred mot proportionalitetsprincipen. Klaganden hävdade att så var fallet med tanke på dess absoluta karaktär, som helt och hållet uteslöt någon som helst vägning av konkurrerande rättigheter och intressen och förbjöd varje åtskillnad mellan situationerna. Regeringen försvarade den lagstiftande församlingens beslut att undvika överväganden från fall till fall till förmån för en enhetlig regel och ansåg att alla mindre restriktiva alternativ skulle vara opraktiska och ineffektiva. Enligt dess åsikt, är de ofrånkomliga variationerna i de potentiellt talrika enskilda fallen såsom det föreliggande, inte sådana att de stör den övergripande balansen som parlamentet uppnått.

101. Domstolen konstaterar att den allmänna karaktären av en lag som rättfärdigar en inblandning i sig inte kränker proportionalitetsprincipen. Som den nyligen har påmint om, får en stat, i överensstämmelse med konventionen vidta allmänna lagstiftningsåtgärder ifråga om fördefinierade situationer utan att föreskriva individuell bedömning av de enskilda och med nödvändighet varierande och komplexa omständigheter för varje enskilt fall som styrs av lagen (see Animal Defenders International ./. Storbritannien [SK], nr 48876/08, §107, 22 april 2013, med många fler hänvisningar beträffande olika bestämmelser i konventionen och dess protokoll nr 1). Det betyder inte att särskilda fakta i det enskilda målet inte har någon betydelse för domstolens proportionalitetsanalys. Dessa utgör i själva verket bevis på den allmänna åtgärdens inverkan i praktiken och har således väsentlig betydelse för proportionaliteten (ibid, § 108). Som redan har sagts, kan den inblandning i klagandens föreningsfrihet i fakta kring Hydrex som denne har åberopat, objektivt sett inte vara särskilt långtgående.

102. De risker som sammanhänger med en lindring av förbudet är en viktig fråga som det främst är statens sak att bedöma (ibid., § 108). I detta avseende har klaganden hävdat att det skulle ha begränsat åtgärderna till en sympatistrejk vid Jarvis, utan ytterligare spridningseffekter. Det kan emellertid bara röra sig om spekulation. Som materialet i rättsakten visar, var det faktiska skälet som fick parlamentet att begränsa de breda ramarna för sekundära stridsåtgärder möjligheterna att dessa, före 1980, kunde spridas snabbt och långt utanför den ursprungliga arbetskonflikten. Det är till den situationen som Storbritannien enligt klagandens uppfattning borde återgå om landet ska anpassa sig till fordringarna i artikel 11.

103. Såsom har erkänts i rättspraxis, är det befogat att myndigheterna styrs av hänsyn till genomförbarhet liksom till praktiska svårigheter – som i vissa lagstiftningssystem mycket väl kan vara omfattande – som ett individualiserat synsätt kan ge upphov till exempelvis osäkerhet, ändlösa rättsprocesser, oproportionerliga offentliga utgifter till nackdel för skattebetalarna och möjligtvis godtycke (ibid.). I det avseendet bör man komma ihåg att Storbritannien i tio års tid, 1980-1990, kunde fungera med en mindre begränsning av sekundära stridsåtgärder (se punkt 22-24 ovan). Regeringen har inte hävdat att denna lagstiftning var en följd av de svårigheter som hänvisas till ovan, eller att det var därför som förbudet infördes. Klaganden kommenterade inte i detalj rättsläget under denna period. Den ansåg att frågan om lagens förenlighet med konventionen helt och hållet "var av akademiskt intresse", men tillade att om den punkten vore betydelsefull, skulle den hävda att en sådan begränsning inte var godtagbar. Domstolen framhåller att även om Storbritanniens lagstiftningshistoria pekar på förekomsten av tänkbara alternativ till förbudet, är det inte avgörande för fallet. Frågan är nämligen inte huruvida mindre restriktiva regler skulle ha antagits eller om staten kan fastställa att det befogade syftet utan förbudet inte skulle ha kunnat uppnås. Det handlar snarare om huruvida den lagstiftande församlingen, genom att vidta den allmänna åtgärd som den gjorde, handlade inom sitt tolkningsutrymme (Animal Defenders, § 110) – som domstolen, till följd av ovanstående skäl, har funnit vara stort – och huruvida en skälig balans i allmänhet hade åstadkommits. Även om klaganden har anfört övertygande argument om fackföreningarnas solidaritet och ändamålsenlighet, har dessa argument inte övertygat domstolen om att parlamentet i Storbritannien saknade tillfredsställande principer och faktiska skäl för att anse att det ifrågasatta förbudet mot sekundära stridsåtgärder var "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle".

104. Föregående överväganden fick domstolen att konstatera att fakta i den särskilda situation som ifrågasätts i föreliggande mål inte tyder på någon omotiverad inblandning i klagandens föreningsrätt, vars väsentliga beståndsdelar denne hade möjlighet att utöva i samband med att man vid förhandlingar med arbetsgivaren företrädde sina medlemmar som befann sig i konflikt med denne och med att organisera en strejk med dessa medlemmar på deras arbetsplats (se punkt 15-16 ovan). På detta erkänt känsliga lagstiftningsrelaterade område, åtnjuter svarandestaten ett tolkningsutrymme som är tillräckligt stort för att omfatta det befintliga förbudet mot sekundära stridsåtgärder, eftersom det enligt omständigheterna i detta fall inte finns några skäl att anse att förbudets inverkan på Hydrexrelaterade fakta innebar en oproportionerlig begränsning av klagandens rättigheter enligt artikel 11.

105. Det kan således inte fastställas att någon kränkning av artikel 11 i konventionen har ägt rum enligt fakta i föreliggande mål.

106. Domstolen understryker sammanfattningsvis att dess behörighet begränsar sig till konventionen. Den har ingen behörighet att bedöma huruvida svarandestaten uppfyller ILO:s eller den europeiska stadgans normer eftersom den senare omfattar en mer uttrycklig och exakt norm beträffande stridsåtgärder. Slutsatserna i detta mål ska inte heller tolkas som att de ifrågasätter den analys som av ILO:s expertkommitté och ECSR tagits fram utifrån dessa normer och syften.

AV DESSA SKÄL,

1. Fogar domstolen fakta i målet till regeringens preliminära protest och förklarar den del av klagomålet som rör förbudet mot sekundära stridsåtgärder tillåtlig och resten otillåtligt,

2. Fastställer domstolen att det inte har förekommit någon kränkning av artikel 11 i konventionen.

Upprättat på engelska och meddelat skriftligen 8 april 2014 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning.

Fatoş AracıIneta Ziemele
              Biträdande justitiesekreterareOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas följande avvikande uppfattningar denna dom:

(a) Gemensam delad uppfattning från domare Ziemele, Hirvilä och Bianku,

(a) delad uppfattning från domare Wojtyczek,

I.Z.
F.A.

GEMENSAM DELAD UPPFATTNING FRÅN DOMARE ZIEMELE, HIVELÄ OCH BIANKU

1. Vi röstade med majoriteten i detta mål samt instämmer också i utslagets bevisföring. Det bör emellertid påpekas att målet ger upphov till en mycket delikat och komplicerad frågeställning beträffande hur den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter ska tolkas idag. Konventionen formulerades för det första som ett fördrag om civila och politiska rättigheter. Uppdelningen mellan de s.k. mänskliga rättigheternas tre generationer har med rätta övergivits sedan dess (se 1993 års Wiendeklaration samt åtgärdsprogram som antogs av Världskonferensen om mänskliga rättigheter). Samtidigt har de stater som är parter till konventionen inte gett domstolen mandat att ta upp frågor som rör deras ekonomiska och sociala politik. Sådana frågor är alltid svåra. Domstolen har av den anledningen i själva verket godtagit att staterna har ett stort tolkningsutrymme ifråga om beslut i ärenden som rör ekonomisk och social politik (se t.ex. National & Provincial Building Society, Leeds Permanent Building Society and Yorkshire Building Society ./. Storbritannien, 23 oktober 1997, § 80‑82, Rapporter om utslag och beslut 1997‑VII).

2. Även om domstolen med tanke på artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtten och dess rättspraxis, i synnerhet slutsatserna i Demir och Baykara ./. Turkiet ([SK]), nr 34503/97, ECHR 2008), inte har något annat val än att konstatera att sekundära stridsåtgärder utgör en del av artikel 11 i konventionen, bör den dra sig för att avge bindande utslag som kräver ändring av en viktig social och ekonomisk politikprincip med omfattande konsekvenser för landets ekonomi. Här skulle vi emellertid vilja säga att vi inte är imponerade av argumentet att domstolen, enbart för att parlamentet har antagit en särskild allmän åtgärd, inte får ogilla denna. Domstolen måste döma utifrån enskilda fakta och dessa fakta kan mycket väl härstamma från en allmän åtgärd. Domstolen kan mycket väl dra slutsatsen att åtgärden med tanke på dess inverkan på fakta i målet strider mot konventionen Detta gäller i synnerhet där sådana åtgärder påverkar grundläggande civila och politiska rättigheter, som t.ex. åsiktsfriheten, där tillsynen över skyddet av dessa rättigheter utgjorde själva syftet med att domstolen inrättades (se skiljaktig uppfattning från domare Ziemele, Sajó, Kalaydjieva, Vučinić and De Gaetano i Animal Defenders International ./. Storbritannien [SK], nr 48876/08, ECHR 2013). Det är i det avseendet som vi anser att föreliggande mål skiljer sig, eftersom tolkningsutrymmet klart och tydligt är större än i mål som rör åsiktsfriheten. Enligt vår mening handlar den lösning som domstolen väljer inte så mycket om den allmänna åtgärden som sådan, utan om karaktären på ifrågavarande rättighet eller en aspekt av denna. Bedömningen av den allmänna åtgärden beror på den aktuella rättighetens karaktär. Det handlar vidare om de nackdelar som klaganden fått utstå till följd av tillämpningen av den allmänna åtgärden. Strejkrätten är inte absolut. Det finns redan ett antal begränsningar som har med det allmännas intresse att göra. I föreliggande mål befinner vi oss t.o.m. längre ifrån kärnfrågan så tillvida att sekundära eller sympatistrejker inte nödvändigtvis eller direkt har någon relevans ifråga om rättigheterna eller intressena hos de som är involverade i sådana strejker.

3. Med tanke på karaktären av dessa strejker och konsekvenserna av dessa på överväganden som rör ekonomiska politik, hanteras problemet bäst som en del av en pågående dialog mellan de särskilda tillsynsorganen för sociala och arbetsrelaterade rättigheter. Den sortens mjukare process ger svarandestaten möjlighet att fortsätta pröva sina ekonomiska alternativ. Ett utslag i Europadomstolen för mänskliga rättigheter som konstaterar en kränkning skulle innebära ett abrupt slut på en sådan process. Det bör emellertid påpekas att om det centrala i klagandens strejkrätt påverkades, skulle det inte föreligga några tvivel om vad domstolens beslut skulle bli.

DELAD UPPFATTNING FRÅN DOMARE WOJTYCZEK

1. Jag instämmer helt och hållet med majoriteten att svarandestaten i föreliggande mål inte har kränkt artikel 11 i konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Jag håller emellertid inte med om den metod för tolkning av konventionen som majoriteten har tillämpat. Enligt min uppfattning skulle det ha varit mer korrekt att säga att artikel 11 inte kan tillämpas på detta mål och att det av den anledningen inte har förekommit någon kränkning av denna bestämmelse.

2. Majoriteten åberopar helt korrekt Wienkonvention om traktaträtten (hädanefer "Wienkonventionen") som kodifierar de sedvanliga reglerna om tolkning av fördrag. Det är viktigt att komma ihåg att Wienkonventionen bara gäller för fördrag som stater ingått efter att den trätt ikraft med avseende på dessa stater (artikel 4). Det är riktigt att Wienkonventionen som sådan inte gäller för konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. De sedvanliga regler som framgår av Wienkonventionen kan emellertid tillmämpas på konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Utgånspunkten för tolkningen i internationell rätt är ordalydelsen i den bestämmelse som ska tolkas. Ett fördrag ska i god tro tolkas i enlighet med den normala betydelsen i fördragets villkor. Uttolkaren måste också ta hänsyn till fördragets "inre" sammanhang som består av: (1) texten i sin helhet (med förord och bilagor), (2) alla avtal med koppling till fördraget som ingåtts mellan alla parter i samband med fördragets ingående och (3) alla instrument som upprättades av en eller flera parter i samband med fördragets ingående och som av övriga parter godtagits som ett instument som hör ihop med fördraget. Den normala betydelsen av de villkor som används i fördraget måste fastställas mot bakgrund av syfte och ändamål. Tolkningen bör vidare ta hänsyn till det "yttre" sammanhanget som innebär: (1) alla efterföljande avtal mellan parterna rörande tolkningen av fördraget eller tillämpningen av dess bestämmelser, (2) eventuell efterföljande praxis i tillämpningen av fördraget som fastställer avtal mellan parterna rörande tolkningen och (3) relevanta regler i internationell rätt som gäller för förhållandet mellan parterna. Det kan slutligen, vid behov, vara lämpligt att ta hänsyn till kompletterande tolkningsmedel, t.ex. förarbete till fördraget samt omständigheterna kring dess ingående.

Den exakta betydelsen av artikel 31 § 3(c) i Wienkonventionen som hänvisar till "varje relevant internationell rättsregel som kan tillämpas på förållandet mellan parterna" är föremål för lärda diskussioner. I detta sammanhang måste noteras att ett av syftena med denna bestämmelse är att grantera någon form av sammanhang i internationell rätt. Vissa forskare hänvisar till regeln i denna bestämmelse som principen om systemisk integration (se. t.ex. M. Konsenniemi, "Fragmentering i internationell rätt: Svårigheter som uppstår till följd av den internationella rättens diversifiering och expansion", Rapport från Internationella rättskommissionens studiegrupp, Förenta Nationerna, A/CN.4L.482, sid. 173-205 samt C. McLachlan "Principen för systemisk integrering och artikel 31(3)(c) i Wienkonventionen", 54 International and Comparative Law Quarterly (2005), sid. 279-320).

Hänvisningen till "yttre" internationell rätt kan vara särskilt användbar i två situationer. För det första, om den exakta betydelsen av ett uttryck eller fras inte är klar, kan det vara lämpligt att använda sig av andra relevanta internationella rättsregler för att klargöra betydelsen av den aktuella bestämmelsen. Andra fördrag av betydelse kan tjäna som ett lexikon i internationell rätt (jämf. C. McLachlan, op cit. sid. 315). I en sådan situation kan man med fog ta hänsyn till fördrag som bara är bindande för några av parterna till det fördrag som ska tolkas, eftersom riktlinjer från andra fördrag under alla omständigheter inte är bindande för uttolkaren.

Det finns också en andra situation där man måste ta hänsyn till andra relevanta internationella rättsregler, nämligen där det fördrag som ska tolkas strider mot andra regler i den internationella rätten. I en sådan situation bör uttolkaren försöka hitta en ny tolkning som gör att man kan undvika, eller åtminstone minimera regelkonflikten.

Regler som bara är bindande för vissa parter kan tas under övervägande, men kan inte anses vara ett avgörande argument för tolkningen av en fördragsbestämmelse. En situation där en internationell rättsregel kan tillämpas på några av de statliga parterna till konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, är tvärtom ett viktigt argument, även om det inte är avgörande, mot att anpassa tolkningen av konventionen till den regeln.

Artikel 31 § 3(c) i Wienkonventionen ställer upp en regel för tolkning. Det rör sig främst om ett verktyg för att klargöra betydelsen av tvetydiga eller oklara uttryck och fraser och inte för att utöka fördragsskyldigheternas omfattning oavsett ordalydelsen. Artikel 31 § 3(c) i Wienkonventionen ska inte förstås som en rätt att anpassa betydelsen av ett fördrag till innehållet i andra internationella rättsregler, i synnerhet om dessa regler inte är bindande för samtliga parter till det födrag som ska tolkas. Denna bestämmelse borde i synnerhet inte få rättfärdiga en hänvisning till regler som bara binder några av de statliga parterna till konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i syfte att anpassa innehållet till dessa regler utan att vederbörligen ta hänsyn till ordalydelsen i den bestämmelse som uttolkningen gäller.

3. Det bör understrykas att konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna fastställer en minimistandard för en selektiv rättighetskatalog. I detta sammanhang är det intressant att ta del av innehållet i artikel 53 i konventionen:

Skydd för befintliga mänskliga rättigheter

"Inget i denna konvention ska tolkas som att det begränsar eller förringar någon av de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som kan garanteras enligt lagen i någon av de höga fördragsslutande parterna eller enligt någon annan överenskommelse som den är part till".

I denna bestämmelse föreställer sig konventionen klart och tydligt en situation där olika instrument kan ge en högre skyddsnivå än var konventionen gör. En sådan situation kan inte tas som ett exempel på fragmentering av och än mindre inkonsekvens i den internationella rätten. Konventionens karaktär som en minimistandard för en begränsad rättighetskatalog, begränsar risken för konflikt med andra fördrag. En situation där andra fördrag garanterar mer omfattande rättigheter eller erbjuder ett högre skydd av samma rättigheter kan inte uppfattas som en fördragskonflikt. Inte heller förändrar den av sig själv omfattningen av de rättigheter som skyddas enligt konventionen. Samtidigt som det inte föreligger några tvivel om att konventionen måste tolkas inom ramen för andra internationella rättsregler, anpassas omfattningen av skyddet inte automatiskt till den högsta standard som ställs upp i andra internationella rättsregler som är bindande för parterna till konventionen.

Det måste framhållas att Europadomstolen för mänskliga rättigheters mandat på ett restriktivt sätt har definierats i artikel 19 i konventionen. Domstolens roll är att garantera att de höga fördragsslutande parterna till konventionen och dess protokoll fullgör sina åtaganden. Domstolen förblir av den anledningen väktare för en begränsad rättigheteskatalog som skyddas enligt de miministandarder som framgår av konventionen och dess tillkommande protokoll.

Man måste också komma ihåg att mänskliga rättigheter sammanhänger med varandra på olika sätt. Olika mänskliga rättigheter kan rätt ofta krocka under särskilda omständigheter. I sådana situationer kan en ökning av skyddsstandarden för en rättighet leda till en lägre skyddsstandard för andra grundläggande mänskliga rättigheter.

4. Majoriteten hänvisar till utslaget från 12 november 2012 i Demir och Baykara ./. Turkiet ([SK], nr 34503/97, ECHR 2008). I det utslaget förklarade domstolen bl.a. följande:

“78. Domstolen konstaterar i detta sammanhang att den i sitt sökande efter en gemensam grund bland normerna i internationell rätt aldrig har skiljt mellan rättskällor oavsett om de har undertecknats eller ratificerats av svarandestaten eller ej.

...

86. I det sammanhanget behöver svarandestaten inte ha ratificerat hela den samling instrument som exakt kan tillämpas på innehållet i föreliggande mål. För domstolen räcker det att hithörande internationella instrument tyder på en kontinuerlig utveckling av de normer och principer som tillämpas i internationell rätt eller i den inhemska lagen i de flesta av Europarådets medlemsstater och visar, inom ett exakt område, att det finns en gemensam plattform i moderna samhällen (se, efter vederbörliga ändringar, Marckx, som hänvisas till ovan, § 41)".

Utslaget i målet Demir och Baykara, som hänvisas till ovan, väckte kritik från ett stort antal rättslärda som ifrågasatte den tolkningsmetod som använts. Jag delar den kritiken. Till skillnad mot samstämmigheten mellan de höga fördragsslutande parterna, är en "kontinuerlig utveckling av de normer och principer som tillämpas i internationell rätt" inte i sig ett argument för en vittgående tolkning av konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Dessutom är enligt min mening frågan om huruvida ett visst fördrag har ratificerats av svarandestaten och om det är bindande för samtliga höga fördragsslutande parter till konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av största betydelse för tolkningnen av den senare. Det faktum att en fördragsregel inte är bindande åtminstone för en fördragsslutande part är ett argument mot varje form av teologisk omtolkning av konventionen i enlighet med denna regel. Enligt min åsikt är det ologiskt att omvandla fördragsregler som bara är bindande för vissa av europarådets medlemsstater till en beståndsdel i konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, såvida inte otvetydiga regler för tolkning av fördrag kräver annat. Under alla omständigheter gäller att hänvisning till argument som t.ex. en "kontinuerlig utveckling av normer och principer som tillämpas i internationell rätt" eller en "markant internationell trend" vanligtvis visar att det i den internationella rätten inte finns några tunga argument som stödjer den valda tolkningen. Det är ett otvetydigt varningstecken på rättslig aktivism.

Jag beklagar att majoriteten i föreliggande mål beslöt att hålla sig till det bristfälliga synsättet i ovannämnda utslag i Demir och Baykara, där man anpassade konventionen till några yttre internationella rättsregler som kunde tillämpas på vissa av parterna till konventionen utan att ens försöka analysera ordalydelsen i artikel 11 i konventionen.

5. Som jag påpekade tidigare påbörjas tolkningen av ett fördrag med att man fastställer den normala betydelsen av de uttryck och fraser som används i de bestämmelser som ska tolkas. Artikel 11 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna förklarar att "var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen". Bestämmelsens ordalydelse antyder inte att den omfattar sekundära stridsåtgärder (eller sympatistrejker). Också med förutsättningen att det föreligger en generell överenskommelse om att andemeningen i friheten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen omfattar rätten till att strejka, som i sig skäligen kan ifrågasättas, innebär inte den förutsättningen att sympatistrejker utgör en beståndsdel i fackföreningsfriheten i betydelsen av konventionen.

6. I föreliggande mål hänvisar majoriteten till olika former av internationella rättsmaterial (internationella arbetsorganisationens konventioner, den europeiska sociala stadgan samt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna) som de kallar "relevant internationell rätt". När ett utslag i en internationell domstol hänvisar till "relevant internationell rätt" kan läsaren rimligen förvänta sig en förklaring till varför och i vilket avseende de dokument som hänvisas till är relevanta för hur föreliggande mål ska avgöras. Jag beklagar att majoriteten har ansett det nödvändigt att tydligt förklara relevansen för den internationella rätt som hänvisas till i tolkningen av artikel 11 i konventionen. Den relevansen är enligt min mening begränsad.

Jag konstaterar att konventionen om föreningsfrihet samt skydd för organisationsrätten (konvention nr 87) har ratificerats av 44 europeiska stater som är parter till konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Tre stater (Andorra, Liechtenstein och Monaco) ville inte ansluta sig till denna konvention. Även om konvention nr 87 inte uttryckligen garanterar strejkrätten, har olika organ som inrättats för att övervaka tillämpningen av internationella arbetsorganisationens konventioner konsekvent förklarat att fackföreningsfriheten omfattar rätten att strejka.

Majoriteten citerar diverse dokument som utfärdats av de organ som inrättats för övervaka tillämpningen av ILO-konventionerna (expertkommittén samt kommittén för föreningsfrihet). Det måste understrykas att dessa dokument inte otvetydigt förklarar att ett generellt förbud mot sekundära stridsåtgärder innebär en kränkning av konvention nr 87. Expertkommittén säger bara att "ett allmänt förbud mot sympatistrejker skulle kunna leda till missbruk" (min betoning), vilket pekar på ett eventuellt problem. Karaktären och omfattningen av statens skyldigheter ifråga om sympatistrejker har inte definierats på något tydligt sätt.

Ett av de viktigaste instrument som majoriteten åberopade, är den europeiska sociala stadgan. Artikel 6 i detta fördrag stipulerar följande:

"I syfte att garantera ett effektivt utövande av rätten till kollektivförhandlingar, åtar sig avtalsparterna:

...

och bekräftar:

4. arbetares och arbetsgivares rätt att vidta kollektiva åtgärder i händelse av intressekonflikter, t.ex. rätten att strejka, enligt åtaganden som kan uppkomma genom tidigare ingångna kollektivavtal".

Den europeiska sociala stadgan har en särskild karaktär i det att de flesta åtaganden är valfria. I synnerhet gäller att var och en av de fördragsslutande parterna till stadgan åtar sig att betrakta sig själva som bundna av minst fem av följande artiklar i del II i stadgan: Artikel 1, 5, 6, 12, 13, 16 och 19. Staterna kan välja att inte vara bundna av artikel 6 § 4 i stadgan. Tio europeiska stater har faktiskt valt att inte vara bundna av denna bestämmelse. Den standard som föreskrivs där är inte någon allmänt erkänd standard bland europeiska stater. Tio stater vill tvärtemot inte garantera strejkrätten i enlighet med den europeiska sociala stadgan.

Jag konstaterar vidare att majoriteten citerar Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Artikel 51 i den stadgan fastställer ramarna för tillämpningen på följande sätt:

“1. Bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner och organ samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Institutionerna, organen och medlemsstaterna ska därför respektera rättigheterna, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter samt respektera begränsningarna av unionens befogenheter såsom framgår av fördragen.

2. Stadgan innebär inte någon utökning av unionslagens tillämpning utöver unionens befogenheter eller fastställer någon ny behörighet eller uppgift för unionen, eller förändrar behörigheter och uppgifter som fastställts i fördragen".

Lagstiftning om rätten att strejka ligger fortfarande i princip inom ramen för behörigheten hos Europeiska unionens medlemsstater (se främst artikel153(5) i fördraget om Europeiska unionens funktion). De grundläggande friheterna som Europeiska unionen bygger på, kan emellertid ingripa i och krocka med strejkrätten och kan således, enligt Europadomstolens rättspraxis motivera begränsningar av strejkrätten. Enligt denna rättspraxis kan fackföreningar dessutom bli ansvariga för strejker som kommer i konflikt med de grundläggande friheter som skyddas lagen i Europeiska unionen (se främst Europadomstolens utslag från 11 december 2007 i mål C-438/05, International Transport Workers’ Federation and Finnish Seamen’s Union ./. Viking Line ABP and OÜ Viking Line Esti; och utslaget från 18 december 2007 i mål C-341/05, Laval un Partneri Ltd ./. Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 1, Byggettan och Svenska Elektrikerförbundet) Även om Europeiska unionens lag inte skulle kränka strejkrätten i den mån den skyddas enligt stadgan, ger detta instrument inte Europeiska unionen rätt att hindra dess medlemsstater från att införa restriktioner på strejkrätten.

7. Det är å andra sidan viktigt att notera att strejkrätten är en del av konventionen om ekonomiska, sociala och politiska rättigheter som har ratificerats av 46 stater som är parter till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Artikel 8 § 1 (d) i detta fördrag garanterar "rätten till att strejka under förutsättning att den utövas i överensstämmelse med lagn i det särskilda landet". Ordalydelsen i denna bestämmelse poängterar det stora tolkningsutrymme som nationella lagstiftande församlingar åtnjuter vid reglering av strejkrätten.

8. Tolkningen av fördragsbestämmelser med koppling till sociala rättigheter måste ta hänsyn till den särskilda karaktären på dessa rättigheter. Staterna har tänkt ut särskilda mekanismer för att övervaka tillämpningen av sociala rättigheter utan att vara tvungna att anförtro domar som rör tvister om sociala rättigheter till internationella domstolar. Staterna använder sig också av valfria instrument som ger dem vissa alternativ ifråga om deras åtaganden, t.ex. den europeiska sociala stadgan. Vissa stater har klart och tydligt uttryckt sin motvilja mot åtaganden som rör sociala rättigheter. En vittgående tolkning av befintliga fördrag med koppling till sociala rättigheter kan ha en avkylande inverkan på dessa stater när de överväger att ingå nya fördrag på det här området.

Strejkrätten har ytterligare egenheter. Tolkningen av omfattningen av föreningsfriheten enligt konvention nr 87 är inte oomstridd, eftersom arbetsgivarorganisationer har bestritt principen om att friheten att bilda fackföreningar också omfattar rätten att strejka. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att strejkrätten kan inkräkta på andra personers mänskliga rättigheter och få inverkningar på den nationella ekonomin. Tolkningen av internationella fördragsbestämmelser med koppling till strejkrätten borde följaktligen ta hänsyn till diverse motstridiga rättigheter samt befogade privata och offentliga intressen som står på spel. På samma sätt måste inhemsk lagstiftning som tillämpar strejkrätten åstadkomma en korrekt balans mellan olika rättigheter och intressen. Att öka omfattningen av skyddet för strejkrätten kan medföra att skyddet för andra grundläggande mänskliga rättigheter blir snävare.

9.  I föreliggande mål har majoriteten förklarat att domstolen inte borde anta en tolkning angående omfattningen av fackföreningars föreningsfrihet som är betydligt snävare än den som är rådande i internationell rätt. Jag är inte övertygad av detta argument. För det första kan omfattningen av fackföreningsfriheten variera från ett fördrag till ett annat även om ordalydelsen i den aktuella bestämmelsen kan vara snarlik. För det andra har karaktären och omfattningen av statens åtaganden ifråga om sympatistrejker, såsom tidigare påpekats, inte definierats på något tydligt sätt i internationell rätt. För det tredje har de olika fördragsregler som skyddar strejkrätten inte godkänts av alla 47 höga fördragsslutande parter till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Majoriteten åberopar också det faktum att många europeiska stater länge har accepterat sekundära stridsåtgärder som en laglig form av fackliga åtgärder. För min del konstaterar jag att vissa europeiska stater har en motsatt uppfattning. Det saknas inte bara en europeisk samsyn i den här frågan, utan dessutom kan man konstatera ett markant motstånd mot att erkänna sympatistrejker. Det faktum att de flesta stater omfattar en högre standard vad gäller skydd av en rättighet, är under alla omständigheter inte något tillräckligt argument för att införa denna standard i en minoritet av stater som förkastar den.

10. Sammanfattningsvis stödjer analysen av internationell rätt enligt min åsikt inte uppfattningen att artikel 11 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna borde tolkas så att den omfattar rätten till sympatistrejk. Genom att ha en annan åsikt utsätter sig domstolen för risken att med rätta bli kritiserad för rättslig aktivism.

[1]

[2]

Full & Egal Universal Law Academy