CASE OF NATSVLISHVILI AND TOGONIDZE v. GEORGIA - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

FÖRE DETTA SEKTION TRE

MÅLET NATSVLISHVILI OCH TOGONIDZE MOT GEORGIEN

(Ansökan nr. 9043/05)

DOMSLUT

STRASBOURG

29 april 2014

SLUTLIG

08/09/2014

Denna dom har vunnit laga kraft enligt artikel 44 § 2 i konventionen. Den kan komma att revideras redaktionellt.

I målet Natsvlishvili och Togonidze mot Georgien

avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (före detta sektion tre), i egenskap av en kammare bestående av:

Josep Casadevall, ordförande,
Alvina Gyulumyan,
Corneliu Bîrsan,
Ján Šikuta,
Nona Tsotsoria,
Kristina Pardalos,
Johannes Silvis, domare
och Santiago Quesada, sektionsregistrator

efter enskilda överläggningar den 15 oktober 2013 och den 3 april 2014

följande dom, vilken fastställdes det sistnämnda datumet:

FÖRFARANDE

1. Målet hade sitt ursprung i en ansökan (nr. 9043/05) mot Georgien inlämnad till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av två georgiska medborgare, Amiran Natsvlishvili ("den första sökanden") och Rusudan Togonidze ("den andra sökanden") den 9 mars 2005.

2. Sökandena, som hade fått rättshjälp för ett muntligt förhör om grunderna (se stycke 5 och 6 nedan), företräddes av M. Gioshvili, E. Fileeva och K. Koroteev, advokater med praktik i Georgien och Ryska federationen. Den georgiska regeringen ("regeringen") representerades successivt av sina företrädare, M. Kekenadze, D. Tomadze och L. Meskhoradze, från justitieministeriet.

3. Den första sökanden hävdade i synnerhet att den process om strafflindringsavtal som var möjlig enligt den nationella lagstiftningen vid det aktuella tillfället och tillämpades i hans fall hade utgjort ett missbruk av det rättsliga förfarandet och varit orättvis, i strid mot artikel 6 § 1 i konventionen och artikel 2 i konventionens protokoll nr. 7. Han hävdade vidare att den publicitet som arresteringen av honom hade skapat hade utgjort ett brott mot hans rätt att förutsättas vara oskyldig enligt artikel 6 § 2 i konventionen. Dessutom hävdade båda sökandena att staten hade hindrat dem i utövningen av deras rätt till enskild begäran, i strid mot artikel 34 i konventionen, och att de ekonomiska påföljder de drabbats av genom processen om strafflindringsavtal hade utgjort ett brott mot deras äganderätt enligt artikel 1 i protokoll nr. 1.

4. Sökandena respektive regeringen ingav skriftliga synpunkter på ansökningens tillåtlighet och grunder.

5. I ett slutligt beslut den 25 juni 2013 förklarade domstolen ansökan delvis tillåtlig (artikel 29 § 1 in fine i konventionen). I fråga om det vidare förfarandet beslutade domstolen att inhämta parternas muntliga sakframställningar om grunderna (regel 59 § 3).

6. Ett offentligt förhör om grunderna hölls i byggnaden för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg den 15 oktober 2013 (regel 59 § 3).

Följande inställde sig inför domstolen:

(a) för regeringen
G. Lortkipanidze och A. Baramidze, ställföreträdande justitieministrar,
L. Meskhoradze, företrädare,
Sh. Mezurnishvili och N. Mezvrishvili, rådgivare

(b) för sökandena
M. Gioshvili,
E. Fileeva,
K. Koroteev, ombud

Domstolen hörde pläderingar av Meskhoradze, Gioshvili, Fileeva och Koroteev.

7. Den 1 februari 2014 ändrades domstolens sektionsindelning, men den aktuella ansökningen behölls av före detta sektion tre.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

8. Den första och den andra sökanden är födda 1950 respektive 1953 och bor för närvarande i Moskva i Ryska federationen respektive Kutaisi i Georgien. De är man och hustru.

A. Bakgrund

9. Den första sökanden var från 1993 till 1995 ställföreträdande borgmästare i Georgiens näst största stad Kutaisi samt verkställande direktör för det företag som drev Kutaisi Automotive Plant ("fabriken"), ett av de viktigaste börsnoterade företagen i landet, från 1995 till 2000. Den 29 december 2000 utnämndes han till ordförande för fabrikens övervakningskommitté på bolagsstämman.

10. Den första sökanden var största aktieägare i fabriken efter staten (78,61 procent av aktierna), med 12,95 procent av aktierna efter köp gjorda 1998 och 2002. Den andra sökanden ägde 2,6 procent av aktierna, köpta 2002, så tillsammans ägde paret sammanlagt 15,55 procent av aktierna.

11. Den första sökanden kidnappades i december 2002. Efter att ha blivit svårt misshandlad av kidnapparna släpptes han fri mot en stor lösensumma som betalades av hans familj.

B. Brottmålsprocess mot den första sökanden

12. Den 12 mars 2004 blev den första sökanden anklagad för att olagligt minska aktiekapitalet för fabriken, som han i första hand hade varit ansvarig för som verkställande direktör och i andra hand som ordförande för övervakningskommittén. Han anklagades för att göra fiktiva försäljningar, överföringar och avskrivningar och för att spendera intäkterna utan hänsyn till företagets intressen (artikel 182 i brottsbalken – "maktmissbruk genom försnillande och förskingring av andras egendom").

13. Den 15 mars 2004 kom polisen och Kutaisis åklagare till den första sökandens arbetsplats för att arrestera honom. Arresteringen filmades av journalister och sändes i en lokal privat tv-kanal samma kväll. Sändningen bestod av en intervju med åklagaren efter bilder som visade hur den första sökanden arresterades och leddes nedför en trappa av poliser som höll fast hans armar inför den samlade pressen. Åklagaren fällde två kommentarer om saken, och sade att de dokument som beslagtagits vid en genomsökning av den första sökandens kontor "var relevanta för en pågående brottsundersökning och skulle bedömas och analyseras" och att straffvärdet för det som den första sökanden var anklagad för var upp till tolv års fängelse.

14. Efter intervjun med åklagaren följde en intervju med regionens guvernör. Guvernören sade, utan hänvisning till den första sökanden eller brottmålsprocesserna mot honom, bland annat att staten, som "gick igenom en svår tid [på grund av en politisk kris], inte skulle vika från den väg den hade slagit in på för att identifiera dem som hade tillskansat sig allmänna medel /.../, vilket var själva orsaken till att pensioner och löner inte hade kunnat betalas ut i tid".

15. Den 16 mars 2004 anlitade den första sökanden en advokat för att värna om sina intressen.

16. När den första sökanden förhördes för första gången i egenskap av misstänkt den 17 mars 2004 hävdade han med hjälp av sin advokat sin oskuld och utövade sin rätt att tiga.

17. Samma dag, den 17 mars 2004, ansökte åklagarmyndigheten hos Kutaisis tingsrätt om att den första sökanden skulle häktas i väntan på rättegång. Myndigheten hävdade att den första sökanden, som stod anklagad för ett allvarligt brott, skulle kunna försöka undkomma rättvisan, undanröja bevis och ägna sig åt brottslig verksamhet. I sitt beslut om denna ansökan ett ej angivet datum beslutade tingsrätten att den första sökanden skulle hållas häktad i tre månader. Med åberopande av artikel 243 i rättegångsbalken för brottmål ("RBB") protesterade den första sökanden mot detta beslut i Kutaisis regiondomstol, som avvisade hans överklagande ett ej angivet datum.

18. Den 25 mars 2004 skickade den första sökanden ett brev till åklagarmyndigheten, med följande innehåll: "Eftersom jag inte är likgiltig inför bilfabrikens framtid och anser det möjligt att lösa de problem [jag har] med staten förklarar jag mig härmed beredd att avstå de aktier jag och min fru för närvarande har i fabriken till staten."

19. Den 14 juni 2004 förlängdes den första sökandens häktning i väntan på rättegång av Kutaisis regiondomstol till den 15 juli 2004, och i juli 2004 förlängdes den till den 15 september 2004.

20. Under de första fyra månaderna av sin häktning satt den första sökanden i samma cell som den person som anklagades för att ha kidnappat honom 2002 (se stycke 11 ovan) och en annan person som avtjänade ett straff för mord. Efter att ombudsmannen för mänskliga rättigheter klagat på detta med motiveringen att det äventyrade sökandens fysiska och psykiska välbefinnande förflyttade fängelseledningen sökanden till en annan cell.

21. Den 1 augusti 2004 fick den första sökanden och hans advokat tillgång till brottmålsmaterialet. Den 16 augusti 2004 anlitade den första sökanden en andra advokat för att värna om sina intressen i processen.

22. Den 6 september 2004 avslutades utredningen och den första sökanden åtalades på de ovannämnda punkterna. Efter att med hjälp av sina två advokater ha satt sig in i hela dokumentationen i målet hävdade han återigen sin oskuld men bekräftade att han var beredd att samarbeta i utredningen.

23. Samma dag, den 6 september 2004, överförde båda sökandena utan kostnad sina aktier, som sammanlagt utgjorde 15,55 procent av fabrikens aktiekapital, till staten.

24. Enligt en skriftlig redogörelse i dokumentationen i målet från G.T.-ia, en arbetare på fabriken, överförde den 6 september 2004 han och nio andra anställda på fabriken sina aktier till staten ex gratia, på begäran av åklagarmyndigheten, i samband med brottmålsprocesserna mot den första sökanden och i utbyte mot den senares frisläppande från häktet. Dokumentationen innehåller en kopia av de aktuella ex gratia-avtalen daterade den 6 september 2004.

25. Dokumentationen innehåller också ett vittnesmål från M.I.-dze, den andra sökandens svägerska, om att den allmänna åklagaren också hade krävt att den första sökandens familj skulle betala 50 000 georgiska lari (GEL) (cirka 21 000 euro (EUR)) till Fonden för utveckling av statliga organ för säkerställande av rättsskydd ("utvecklingsfonden") för att sluta ett "processavtal" om att frisläppa den första sökanden från häktet. Den allmänna åklagaren hade försett dem med de dokument som behövdes för överföringen och tillagt att den första sökandens namn inte fick anges som betalningsavsändare. Den allmänna åklagaren betonade att pengarna inte skulle betalas till utvecklingsfonden direkt av sökandena. M.I.-dze gick därför med på att betala det begärda beloppet i sitt eget namn.

26. Som framgår av det aktuella banköverföringskvittot gjordes denna betalning den 8 september 2004, med M.I.-dzes namn i vederbörlig ordning angivet på dokumentet som avsändare för överföringen.

27. Dagen efter, den 9 september 2004, ingav den första sökanden en skrivelse till den allmänna åklagaren och begärde att han skulle upprätta ett "processavtal" (nedan ett "strafflindringsavtal"), ett förfarande som hade införts i det georgiska rättssystemet i februari 2004. Sökanden betonade att han även om han ansåg sig vara oskyldig var beredd att ingå en överenskommelse gällande domen och avhjälpa den skada som staten åsamkats; han uppgav att han skulle betala GEL 35 000 (EUR 14 700) till statsbudgeten med avseende på detta. Han tillade att han helt och fullt förstod innehållet i överenskommelsen.

28. Samma dag erbjöd Kutaisis allmänna åklagare ett strafflindringsavtal, som accepterades av den första sökanden, gällande domen (artikel 679 § 2 i RBB). I det skriftliga strafflindringsavtalet angavs att sökanden även om han vägrade erkänna sig skyldig enligt anklagelserna "aktivt [hade] samarbetat i utredningen genom att frivilligt avhjälpa den skada på GEL 4 201 663 (cirka EUR 1 765 000) som orsakats genom hans brottsliga verksamhet genom att återlämna 22,5 procent av aktierna i fabriken till staten." Åklagaren kommenterade vidare att det oaktat det faktum att sökanden stod åtalad för ett mycket grovt brott som kunde ge fängelse i sex till tolv år ändå var möjligt, med hänsyn till det fullständiga avhjälpandet av skadan och för den effektiva användningen av statliga resurser, att erbjuda honom ett strafflindringsavtal. Det bör nämnas att åklagaren lovade att han skulle begära att rätten skulle döma sökanden utan någon utredning av grunderna, och yrka på en mildrad dom i form av böter på GEL 35 000 (EUR 14 700). Det förklarades för sökanden att det föreslagna strafflindringsavtalet inte skulle befria honom från civilrättsligt ansvar. Den första sökanden uppgav att han helt och fullt förstod innehållet i uppgörelsen och var beredd att acceptera den samt att hans beslut inte berodde på tvång, påtryckningar eller otillbörliga löften. Strafflindringsavtalet undertecknades både av åklagaren och av sökanden och hans två advokater.

29. Samma dag, den 9 september 2004, gav den allmänna åklagaren Kutaisis tingsrätt en redogörelse där han begärde att det ovannämnda strafflindringsavtalet utan utredning av grunderna för målet skulle godkännas, att den första sökanden skulle befinnas skyldig till de anklagelser som riktades mot honom och att det straff som brotten kunde ge skulle mildras genom att den anklagade skulle få böta GEL 35 000 (EUR 14 700). Det nämndes i åklagarens redogörelse att den åtföljdes av det skriftliga strafflindringsavtalet och tolv volymer av brottmålsmaterialet.

30. Samma dag, den 9 september 2004, gjorde M.I.-dze en banköverföring varigenom bötesbeloppet GEL 35 000 (EUR 14 700) betalades till staten i enlighet med det ovannämnda strafflindringsavtalet mellan den första sökanden och den allmänna åklagaren.

31. I ett muntligt förhör den 10 september 2004 granskade Kutaisis tingsrätt, under ledning av en enskild domare, åklagarens begäran från den 9 september 2004. Som framgår av protokollet från förhöret förklarade domaren för den första sökanden, som biträddes av en av de två advokater som hade medundertecknat strafflindringsavtalet (se stycke 27 ovan), hans rättigheter enligt artikel 679-3 i rättegångsbalken för brottmål. Sökanden svarade att han kände till sina rättigheter och att han hade ingått avtalet frivilligt, utan att ha utsatts för några otillbörliga påtryckningar under förhandlingarna med åklagaren. Detta bekräftades även av advokaten. Den första sökanden och hans advokat bad sedan domaren att godkänna strafflindringsavtalet, så som det ingetts av åklagaren, och bekräftade att de helt och fullt skulle följa det. Advokaten tillade att han hade hjälpt till med förhandlingarna om strafflindring mellan hans klient och åklagaren, att det var hans klient som hade insisterat på att nå en överenskommelse samt att han i egenskap av advokat hade gett sökanden all nödvändig hjälp.

32. Med stöd i den dokumenterade bevisningen och vittnesmålen från olika vittnen under utredningen fann Kutaisis domstol att anklagelserna mot den första sökanden var välgrundade. Domstolen påpekade också att sökanden när han den 6 september 2004 anklagades för brott enligt artikel 182 § 2 (a), (b) och (c) samt 3 (b) i brottsbalken "inte erkände sig skyldig och utövade sin rätt att tiga. Efter att aktivt ha samarbetat i utredningen hade han dock frivilligt avhjälpt den skada på GEL 4 201 663 (EUR 1 765 000) som orsakats av hans brottsliga verksamhet genom att återlämna 22,5 procent av aktierna i fabriken till staten".

33. Tingsrätten fastslog vidare att – efter den rättsliga utredningen – den nådde fram till slutsatsen att strafflindringsavtalet hade slutits i enlighet med lagstiftningen, att den första sökanden hade undertecknat det i full vetskap om sakförhållandena samt att det inte var resultatet av tvång, påtryckningar eller några löften utöver vad som var tillåtet i förhandlingar om strafflindring. Domstolen godkände därmed avtalet genom att förklara den första sökanden skyldig enligt de anklagelser som riktades mot honom och döma honom att betala böter på GEL 35 000 (EUR 14 700). Den första sökanden släpptes därefter omedelbart fri från rättssalen.

34. Som nämndes i domslutet var utslaget i Kutaisis tingsrätt den 10 september 2004 slutgiltigt och kunde inte överklagas. En begäran kunde dock göras om att få utslaget undanröjt och målet återupptaget om nya omständigheter som framkommit berättigade en sådan åtgärd.

35. Enligt dokumentationen i målet lämnade den första sökanden Georgien efter att brottmålsprocessen avslutats och han frisläppts från häktet, och han har sedan dess bott i Moskva i Ryssland.

C. Förfarandena i domstolen

36. Efter att den svarande regeringen meddelats om ansökan den 21 september 2006 och parterna hade utväxlat kommentarer klagade sökandena till domstolen, den 12 november 2007, på att den allmänna åklagarmyndigheten ("AÅM") fortsatte att utöva påtryckningar på dem, denna gång i syfte att få dem att ta tillbaka sin ansökan från domstolen.

37. Till stöd för detta påstående ingav sökandena en skriftlig redogörelse från deras dotter, A. Natsvlishvili, daterad den 6 november 2007.

38. Enligt denna redogörelse, efter att ha fått veta av sina föräldrar att de utsattes för påtryckningar, i september 2004, bestämde sig A. Natsvlishvili, som då var student vid Central European University i Budapest, för att vända sig till T.B, en bekant till henne som arbetade på AÅM. Därefter hade A. Natsvlishvili en e-postkorrespondens med flera meddelanden med sin bekant, där den senare sade sig företräda AÅM och gav uttryck för myndighetens hållning gällande sökandenas mål. Dokumentationen i målet innehåller en kopia av den aktuella e-postkorrespondensen.

39. I e-postkorrespondensen tilltalade A. Natsvlishvili och T.B varandra informellt, med förkortade smeknamnsformer i stället för formella tilltalsformer.

40. Det var A. Natsvlishvili som först tog kontakt med T.B., den 14 september 2006, och bad henne som vän och erfaren advokat att ge henne råd om hennes magisteruppsats och ett kommande juridikprov.

41. Den 29 november 2006 meddelade T.B. sökandenas dotter, som hon såg som "en vän", att hon "personligen" hade arbetat med hennes fars mål och därmed förfogade över viktig information från riksåklagaren. T.B. rådde sökandenas dotter att meddela hennes föräldrars åsikt om saken och lovade att tala om för dem vilka synpunkter hennes överordnade hade.

42. Den 11 december 2006 informerade T.B. sökandenas dotter om att AÅM skulle vara redo att återuppta den första sökandens brottmål och sedan avsluta det igen, denna gång till hans förmån, och att återbörda de GEL 35 000 (EUR 14 700) som han hade fått böta. T.B. uppmuntrade sökandena att tänka över detta förslag snabbt och att acceptera det, för annars, sade hon "skulle åklagarmyndigheten försvara sitt ställningstagande i Strasbourg, och skulle till och med ensidigt kunna upphäva strafflindringsavtalet och återuppta brottmålsprocesserna mot den första sökanden".

43. Den 16 december 2006 informerade A. Natsvlishvili T.B. om att hennes far var beredd att försöka nå en uppgörelse i godo, enligt vad som möjliggjordes "av konventionen" och under domstolens överinseende. A. Natsvlishvili ställde då ett antal procedurfrågor och frågade också om det var möjligt, med avseende på den betydande ekonomiska och icke-ekonomiska skada som hennes familj hade åsamkats av staten, att göra en förnyad granskning av villkoren i den föreslagna uppgörelsen.

44. Samma datum, den 16 december 2006, svarade T.B. att "hennes personliga engagemang i målet var en garanti för att sökandenas familj aldrig skulle hamna i en ogynnsam situation igen". T.B. sade sedan att den första sökanden skulle inge en ansökan till AÅM, där han klagade på att det aktuella strafflindringsavtalet hade ingåtts utan ett fullständigt övervägande av hans intressen. AÅM skulle då behandla denna ansökan som en begäran om återupptagande av målet på grundval av nya omständigheter som framkommit. T.B. försäkrade sökandenas dotter om att den första sökanden efter att målet återupptagits skulle få upprättelse genom att hans dom ströks ur straffregistret.

45. T.B. uppgav sedan att staten skulle vara beredd att återlämna de pengar som den första sökanden hade betalat i böter och de aktier i fabriken som den andra sökanden hade avstått från; hon förklarade att den första sökandens aktier inte kunde återlämnas eftersom de redan hade tilldelats till en tredje part. Den AÅM-anställda försäkrade också A. Natsvlishvili om att den första sökanden skulle bli berättigad att återvända till Georgien och inleda nya affärsverksamheter där, en entreprenörsverksamhet där han till och med skulle få hjälp av åklagarmyndigheten. T.B. fortsatte sedan:

"Vi vet alla att misstag har begåtts, men det har blivit en fråga av central betydelse för landet att lägga personliga upplevelser och trauman bakom sig nu, trots det smärtsamma i dessa [upplevelser]. Jag vet att detta är svårt, men om man kan klara av det känner jag mig säker på att man många år senare skulle kunna säga till sig själv att man framgångsrikt lyckats skilja Georgien, som sitt eget land, från enskilda statsföreträdare och säga till sig själv att man gjorde sin egen lilla uppoffring för sitt land."

46. T.B. förtydligade att "de", AÅM, inte uppmanade sökandena att först ta tillbaka sin ansökan från domstolen och därefter avgöra saken på nationell nivå. Tvärtom var staten beredd att börja arbeta med uppgörelsen om saken på den nationella nivån först. Dock påminde sedan T.B. sökandenas dotter om att "de bara hade en månad på sig för att [inge kommentarer till] Strasbourg".

47. Vid en ospecificerad tidpunkt, men av allt att döma efter den ovannämnda e-postkorrespondensen, informerade T.B. A. Natsvlishvili om att staten skulle vara beredd att betala GEL 50 000 (EUR 22 000) i ersättning till den första sökanden och att vidta processåtgärder för att få domen mot honom struken ur straffregistret. Hon gjorde följande precisering:

"Vad gäller frågan om återupprättelse och ersättning kommer beslutet av allt att döma enligt gällande regler för domsrätt att fattas av Kutaisis appellationsdomstol. Det kommer därför att anges i denna domstols utslag, mot bakgrund av att återstoden av [sökandenas] aktier har delats ut och att fabriken har blivit skuldsatt, att det är praktiskt omöjligt att återlämna alla aktier, vilket då skulle leda till en tilldelning av GEL 50 000 [(EUR 22 000)] för ekonomiska och icke-ekonomiska skador."

48. T.B. försäkrade sedan sökandenas dotter om att de kunde lita på AÅM, eftersom sökandena under alla förhållanden om myndigheterna skulle agera olämpligt alltid kunde klaga hos domstolen på påstått hinder för rätten till enskild begäran enligt artikel 34 i konventionen, en anklagelse som skulle vara mycket skadlig för den svarande statens internationella renommé. T.B. nämnde till slut att staten skulle kunna vara beredd att öka ersättningsbeloppet till högst GEL 85 000 (EUR 35 700).

II. RELEVANTA NATIONELLA LAGAR OCH INTERNATIONELLA DOKUMENT

A. Rättegångsbalken för brottmål (RBB)

49. De relevanta bestämmelserna för "processavtal" ("საპროცესო შეთანხმება" på georgiska, saprotseso shetankhmeba) eller förhandlingar om strafflindring, som infördes i RBB den 13 februari 2004 och ändrades första gången den 24 juni 2004 och därmed var tillämpliga vid det aktuella tillfället, lyder som följer:

Artikel 15

"Ett processavtal kan ingås i enlighet med principen om rättsväsendets oberoende. Ett processavtal bidrar till att göra rättssystemets arbete snabbare och effektivare."

Artikel 679-1

"1. En domstol kan avkunna ett domslut baserat på ett processavtal utan att bedöma grunderna för det aktuella målet. Processavtalet är baserat på en överenskommelse om den anklagades ansvar eller domen. Det är åklagarsidan som har rätt att föreslå ett processavtal.

2. När en överenskommelse nås om domen erkänner sig den anklagade inte skyldig, utan ingår ett avtal med åklagaren om domen eller avsaknaden av en dom och/eller går med på att samarbeta i utredningen.

3. När en överenskommelse nås om ansvarsfrågan erkänner sig den anklagade skyldig och/eller samarbetar i utredningen.

4. Ett processavtal sluts med den hierarkiskt överordnade åklagarens samtycke.

5. På grundval av processavtalet kan åklagaren begära en sänkning av straffet för svaranden, eller besluta att mildra vissa av anklagelserna mot honom eller avstå från vissa av dem på villkor att den anklagade erkänner sig skyldig på alla punkter.

6. Innan åklagaren beslutar om en straffsänkning eller mildrande av anklagelserna måste denne överväga (a) strängheten i det straff som den anklagade kan dömas till samt gärningarnas brottsliga allvarsgrad och den anklagades skuld, (b) vilken användning av statens resurser som är förmånligast ur allmän synpunkt. /.../

7. Ett processavtal får inte ingås utan medverkan av en försvarsadvokat och utan att den anklagade i förväg gett sitt samtycke till avtalets innehåll.

8. Processavtalet anses ogiltigt om det senare framkommer att den information och bevisning som den anklagade tillhandahållit till utredningen /.../ inte är tillförlitlig och inte bidrar till att i praktiken göra det möjligt att identifiera de ansvariga. Beslutet att ogiltigförklara ett processavtal fattas av en domstol.

9. I särskilda fall, i vilka den anklagades samarbete i en utredning har lett till upptäckten av ett särskilt allvarligt brott eller av en offentlig tjänstemans brottsliga verksamhet och där den anklagade direkt har bidragit till att göra en utredning möjlig, kan den allmänna åklagaren begära hos domstolen att den anklagade ska frikännas från straffrättsligt ansvar. /.../

11. När processavtalet ingås måste åklagaren informera den anklagade om att avtalet inte befriar honom från civilrättsligt ansvar. Under särskilda omständigheter kan den allmänna åklagaren eller den ställföreträdande allmänna åklagaren genom ett motiverat beslut befria den anklagade från civilrättsligt ansvar. Under dessa omständigheter blir staten ansvarig."

Artikel 679-2 §§ 2, 3 och 4

"2. Det måste bekräftas, i en skriftlig försäkran undertecknad av den anklagade eller hans juridiska ombud och hans advokat, att den anklagade efter att ha fått rättslig rådgivning frivilligt gav sitt samtycke till det rättsliga avgörandet utan bedömning av grunderna för hans mål. Den anklagade måste helt och fullt förstå innehållet i den redogörelse som åklagaren kommer att inge till domstolen samt de rättsliga följderna av det beslut som kan komma att fattas.

3. När den anklagade och åklagaren har ingått ett processavtal måste åklagaren författa en redogörelse i vilken han beskriver avtalets innehåll. Redogörelsen undertecknas sedan av åklagaren, den anklagades advokat och den anklagade.

4. Innehållet i den redogörelse som avses i stycke 3 i denna artikel är sekretessbelagt och får bara användas av undertecknarna och domstolen."

Artikel 679-3

"1. Processavtalet måste vara skriftligt och måste godkännas av en domstol under ett offentligt sammanträde, om det inte finns tvingande skäl som motiverar ett sammanträde bakom lyckta dörrar. Domstolens beslut måste återspegla processavtalet. Domstolen måste försäkra sig om att avtalet ingicks utan våld och hot och utan falska förespeglingar eller olagliga löften. Domstolen måste också försäkra sig om att den anklagade frivilligt gav sitt samtycke och hade möjlighet att få kvalificerad rättshjälp.

2. Innan domstolen godkänner ett processavtal måste den säkerställa följande:

(a) att den anklagade helt och fullt förstår beskaffenheten av det brott han är anklagad för

(b) att den anklagade helt och fullt förstår vilket straff som kan utmätas för det brott han erkänner

(c) att den anklagade känner till alla de rättsliga krav som gäller för ett erkännande av skuld vid ett processavtal

(d) att den anklagade helt och fullt förstår att domstolen inte är skyldig att acceptera en redogörelse från åklagaren som baserat på processavtalet innehåller en rekommendation om ett mildrande eller fullständigt upphävande av domen

(e) att den anklagade förstår att han har följande grundlagsenliga rättigheter:

- rätten till försvar

- rätten att vägra att ingå avtalet med erkännande av sin skuld

- rätten att få grunderna för sitt mål bedömda

(f) att processavtalet inte är resultatet av tvång, hot eller ett löfte som går utöver vad som är tillåtet i ett sådant avtal

(g) att den anklagade inte bestrider de fakta som det avtal som innehåller hans erkännande av skuld är baserat på

3. Domstolen ska fatta sitt beslut i enlighet med lagstiftningen och har ingen skyldighet att godkänna avtalet mellan den anklagade och åklagaren."

Artikel 679-4 §§ 1, 3, 4, 5, 6 och 7

"1. I situationer som förutsetts i det föregående kapitlet kan domstolen antingen avkunna ett domslut [med godkännande av strafflindringsavtalet] utan bedömning av grunderna eller besluta att hänvisa målet till åklagaren för åtal.

3. Domstolen måste på grundval av dokumentationen i målet försäkra sig om att anklagelsen är välgrundad, att den dom som föreslås i redogörelsen är rättvis och att den anklagade frivilligt har erkänt sig skyldig.

4. Om domstolen instämmer i åklagarens faktamässiga och rättsliga bedömning av målet och anser att den rekommenderade domen är rättvis avkunnar den ett domslut inom en månad efter att den aktuella redogörelsen mottagits från åklagaren /.../ .

5. Om domstolen finner att den framlagda bevisningen inte styrker anklagelsen eller att processavtalet har ingåtts i strid mot artikel 679-1 kommer den att hänvisa målet till åklagaren för åtal.

6. Om domstolen anser att den dom som rekommenderas av åklagaren är för sträng har den befogenhet att mildra den.

7. Den anklagade har rätt att vägra att ingå ett processavtal som är baserat på hans erkännande av skuld när som helst under de rättsliga förfarandena innan domstolen fäller sitt utslag. Denna vägran behöver inte vara överenskommen med hans advokat. När domstolen har fällt sitt utslag är det inte längre möjligt att vägra vara bunden av processavtalet."

Artikel 679-7 §§ 2 och 3

"2. Det går inte att överklaga domslutet [som angetts i de föregående artiklarna], som kan verkställas vid avkunnandet.

3. Domslutet kan revideras enligt de vanliga reglerna om nya faktiska eller juridiska omständigheter."

50. Efter en ändring den 25 mars 2005 av RBB var inlämnandet av en begäran till en domstol om att få förfarandena avslutade genom ett strafflindringsavtal inte längre åklagarens privilegium. En sådan begäran kunde också lämnas in av den anklagade (artikel 679-1 § 1). Vidare var innehållet i åklagarens redogörelse inte längre sekretessbelagt (artikel 679-2 § 4), bortsett från avsnittet med den information som den anklagade hade lämnat under utredningen. Samma ändring gjorde det obligatoriskt att uppteckna det sammanträde vid vilket domstolen godkände processavtalet ordagrant i förhandlingsprotokollet (artikel 679-3 § 4).

51. Vidare gjorde ändringen av den 25 mars 2005 det obligatoriskt för domstolen att vid bedömningen av det lagligen ingivna strafflindringsavtalet förklara för svaranden att om han skulle klaga på att ha utsatts för olämplig behandling av åklagarsidan under de föregående förhandlingarna så skulle ett sådant klagomål inte förhindra godkännandet av strafflindringsavtalet (artikel 679‑3 § 2(1)).

52. Vidare, medan innan den 25 mars 2005 artikel 679-6 bara hade möjliggjort ett överklagande av ett domslut som ogiltigförklarade processavtalet, gav den aktuella ändringen den anklagade möjlighet att överklaga godkännandet av avtalet till den högre domstolen inom femton dagar efter domslutet om:

"(a) processavtalet ingicks under falska förespeglingar

(b) den anklagade hade begränsade möjligheter att försvara sig

(c) processavtalet ingicks med våld, tvång, hot eller avskräckning

(d) domstolen som behandlade målet åsidosatte sina förpliktelser enligt beskrivningen [i de ovanstående artiklarna]."

53. I den aktuella ändringen angavs inte om det på ovannämnda grunder gick att överklaga beslut fattade innan den 25 mars 2005.

B. Europarådet

1. Rekommendation nr. R (87) 18 från ministerkommittén till medlemsstaterna om förenkling av rättskipning i brottmål

54. Denna rekommendation antogs av Europarådets ministerkommitté den 17 september 1987 och avsåg förenklade och summariska förfaranden. Ett relevant utdrag lyder som följer:

"med beaktande av det ökande antal brottmål som överlämnas till domstolarna, särskilt sådana som ger lindriga påföljder, och de problem som orsakas av brottmålsprocessernas längd,

med tanke på att förseningar i hanteringen av brott ger straffrätten dåligt anseende och påverkar den korrekta rättskipningen,

med tanke på att förseningar av rättskipningen i brottmål kan avhjälpas inte bara genom tilldelning av specifika resurser och genom det sätt på vilket dessa resurser används, utan också genom en tydligare definition av prioriteringar för bedrivandet av en policy mot brottslighet, med avseende på både form och innehåll, genom följande:

- att tillämpa principen om fakultativ lagföring,

- att tillämpa följande åtgärder vid hantering av mindre förseelser och massförseelser:

- så kallade summariska förfaranden,

- utomrättslig reglering av myndigheter som är behöriga i brottsärenden och andra verkställande myndigheter, som ett möjligt alternativ till åtal,

- så kallade förenklade förfaranden,

- förenkling av ordinarie rättsliga förfaranden /.../"

2. Georgiens efterlevnad av förpliktelser och åtaganden, rapport från kommittén för Europarådets medlemsstaters efterlevnad av förpliktelser och åtaganden (övervakningskommittén), den 21 december 2005

55. De relevanta utdragen från den ovannämnda rapporten från övervakningskommittén lyder som följer:

"44. Medföredragandena har också vissa invändningar mot den allt tydligare tendensen att överföra utländska, vanligen icke-europeiska rättsliga modeller till Georgiens nationella rättssystem. Detta gäller till exempel den nyligen införda lagen om förhandlingar om strafflindring, som är ett försök att efterlikna Förenta staternas rättsliga praxis, och som medföredragandena vill återkomma till i stycket om kampen mot korruption. /.../

47. Även om det står klart att myndigheterna måste beakta allmänhetens krav på omedelbara och beslutsamma åtgärder mot de mest slående fallen av påstådd korruption betonar medföredragandena att allmänhetens förväntningar inte berättigar kränkningar av misstänkas rättigheter och underlåtenhet att följa de grundläggande principerna för brottmålsförfaranden. Arresteringarna av vissa tidigare tjänstemän anklagade för korruption gjordes under spektakulära omständigheter, ofta utan arresteringsorder även i fall där det inte fanns något som tydde på att de misstänkta hade för avsikt att fly. Människorättsorganisationer rapporterade om flera fall av övervåld, vissa arresteringar filmades och bilder som var kränkande för de misstänkta sändes ut till många mottagare via flera tv-kanaler. Respekten för principen om oskuldspresumtion för vissa kategorier av misstänkta har ännu inte fått fäste i det nya Georgien.

48. Systemet för "förhandlingar om strafflindring", som gör det möjligt för vissa misstänkta att få de anklagelser som riktas mot dem mildrade eller avskrivna i utbyte mot betalning av de pengar de påstås ha förskingrat är minst sagt kontroversiellt. Förhandlingar om strafflindring används allmänt i Förenta staterna liksom i vissa av Europarådets medlemsstater, men gäller vanligen av överenskommelser enligt vilka anklagade personer går med på att erkänna sig skyldiga (peka ut andra skyldiga, osv.) i utbyte mot mildare åtalspunkter. I de georgiska förhandlingarna om strafflindring går man ett steg längre och för in en ekonomisk dimension i erbjudandet – de anklagade uppmanas att återbetala en viss summa som ungefär motsvarar det de påstås ha stulit. I gengäld går åklagaren med på att mildra eller avskriva anklagelserna. Avtalet måste slutligen godkännas av en domare.

49. Medföredragandena anser att särdragen i den georgiska versionen av systemet för strafflindringsavtal, särskilt införandet av den ekonomiska dimensionen och det till synes godtyckliga sätt på vilket det tillämpas på vissa mål och inte på andra, gör denna praxis oförenlig med Europarådets normer. Systemet kan inte bara skapa intrycket att stortjuvar tillåts köpa immunitet mot rättskipningen, utan är dessutom oroande eftersom avsaknaden av rättsliga och administrativa kontrollinstrument inom Georgiens polismyndighet, åklagarmyndigheter och domstolar leder till en risk för missbruk. Medföredragandena förstår att de pengar som kommer in genom förhandlingar om strafflindring (cirka 30 miljoner USD hittills) är mycket viktiga och har bidragit till att täcka utbetalningar av pensioner och andra brådskande kostnader, men de instämmer inte i riksåklagarens uttalande om att rättskipningens effektivitet kan mätas i förhållande till de budgetintäkter den bidrar till att skapa. Efter åratal av omfattande korruption och systematiskt åsidosättande av rättssäkerheten behöver Georgien en rättvisa som är effektiv och lika för alla.

50. Följaktligen uppmanar föredragandena de georgiska myndigheterna att göra en omedelbar och omfattande översyn av den nuvarande processen för strafflindringsavtal för att anpassa den till Europarådets normer."

3. Resolution 1415 (2005) i Europarådets parlamentariska församling

56. Den 24 januari 2006 antog Europarådets parlamentariska församling efter att ha granskat den ovannämnda rapporten från övervakningskommittén resolution 1415 (2005), ur vilken de relevanta utdragen lyder som följer:

"9. Efter att ha konsulterat de georgiska myndigheterna /.../ uppmanar församlingen Georgien att: /.../

Göra en kritisk översyn av nuvarande praxis för systemet för "förhandlingar om strafflindring", som i sin nuvarande form å ena sidan låter vissa påstådda förövare använda bytet från sina brott för att köpa sig fria från fängelset och å andra sidan riskerar att tillämpas godtyckligt, oriktigt och till och med i politiska syften; /.../"

4. Rapport från Thomas Hammarberg, Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, efter hans besök i Georgien den 18 till 20 april 2011

57. De relevanta delarna av den rapport från kommissarien för mänskliga rättigheter som presenterades den 30 juni 2011 och handlade om systemet för strafflindringsavtal i Georgien lyder som följer:

"Avtal om strafflindring

63. Kommissarien ägnade särskild uppmärksamhet åt frågan om strafflindringsavtal och dessas tillämpning i brottmål.

64. Förhandlingar om strafflindring genomsyrar nu rättskipningen i brottmål i Georgien. Användningen av dem har ökat mycket kraftigt sedan möjligheten infördes 2004. Ordföranden i högsta domstolen informerade kommissarien om att strafflindringsavtal 2010 ingicks i 80 procent av alla brottmål.

65. Strafflindringsavtal har utan tvekan varit ett fungerande verktyg för att bekämpa korruption och organiserad brottslighet. De har också fördelen att leda till snabba avgöranden i brottmål, vilket minskar arbetsbördan för domstolar, åklagare och advokater. Dessutom bidrar de till en minskning av antalet domar och därmed antalet fångar, vilket är av mycket stor betydelse för Georgien med dess överbelagda fängelser.

66. Den nuvarande modellen för strafflindringsavtal, som är förankrad i nya CPC, inbegriper erkännande av skuld eller instämmande med åklagaren vid domen (nolo contendere-åberopande). Detta kan initieras antingen av svaranden eller av åklagaren.

67. En försvarsadvokat är obligatorisk vid strafflindringsavtal; dock är advokaternas roll i denna process begränsad. Enligt den information kommissarien fått är de flesta svarande praktiskt taget säkra på att de kommer att bli fällda, och i stället för att arbeta för att få sina klienter frikända råder advokaterna dem att förhandla om strafflindring med åklagaren för att mildra domen så mycket som möjligt. Denna inställning är särskilt vanlig vid överträdelser som väntas ge fängelsestraff. Den ställföreträdande justitieministern påpekade dock att de nya föreskrifter i rättegångsbalken för brottmål som ger försvarssidan utökade rättigheter också positivt kommer att påverka försvarssidans ställning i fråga om strafflindringsavtalet.

68. En sak som kommissarien ser som bekymmersam gäller åklagarens diskretionära befogenheter vid förhandlingen om strafflindringsavtalet. Till exempel kan åklagaren nu begära domar som till och med understiger den lägsta nivå som anges i lagen, en befogenhet som många anser att endast domaren ska ha. Dessutom anger lagstiftningen inte i vilken utsträckning en svarande måste samarbeta med åklagaren, vilket leder till en subjektiv och inkonsekvent praxis.

69. Ett strafflindringsavtal godkänns genom domstolsbeslut. Vid domstolens granskning av avtalet ska domaren försäkra sig om att strafflindringsavtalet inte ingås under tvång och hot samt granska den bevisning som stöder anklagelserna. Myndigheterna hävdar att den rättsliga tillsynen över strafflindringsavtalet är en viktig skyddsåtgärd, och betonar att domstolen kan vägra att godkänna ett avtal om anklagelserna är ogrundade eller en överträdelse konstateras. Advokater hävdar dock att domaren i praktiken i huvudsak förlitar sig på den bevisning som åklagaren framlägger vid granskningen av villkoren för avtalet, och i de allra flesta fall går domaren med på åklagarens krav.

70. En av de mest säregna sakerna i det georgiska systemet för strafflindringsavtal är artikel 42 i brottsbalken, som stadgar att bötesstraff kan ådömas vid strafflindringsavtal även för överträdelser enligt brottsbalken för vilka detta slags straff inte är det förväntade. Enligt Transparency International Georgia betalas i praktiken böter i 99 procent av fallen, en siffra som bestrids av myndigheterna. Processen är otydlig eftersom det inte finns några tydliga kriterier för fastställande av böter. Människorättsförsvarare i Tbilisi hävdade att detta görs baserat på en bedömning av svarandens betalningsförmåga; detta har lett till uppfattningen att friheten kan köpas.

71. Trots att användningen av strafflindringsavtal i praktiken har gett skäl till oro vidhåller myndigheterna att det finns tillräckliga skyddsåtgärder i systemet. Den ställföreträdande justitieministern erkände dock att det behövs större tydlighet i systemet och att bilden av det behöver förbättras.

72. Lagstiftningen möjliggör också fullständiga frikännanden i extrema undantagsfall vid effektivt samarbete i utredningen. Även om denna möjlighet utan tvivel kan bidra till att lösa brottmål har missbruk rapporterats. /.../

73. Farhågor har också uttryckts för att systemet med strafflindringsavtal skulle kunna göra svarande mindre benägna att klaga på misshandel eller polisbrutalitet om detta har förekommit. Myndigheterna har tidigare erkänt problemet och har infört säkerhetsåtgärder. Problemet kanske dock inte är systemet för strafflindringsavtal som sådant, utan snarare som redan påpekats det sammanhang i vilket det används. Inför en nästan helt säkert fällande dom är för många svarande ett strafflindringsavtal det enda alternativ som finns för att få en lindrigare dom, och en svarande är mindre benägen att framföra ett berättigat klagomål om misshandel om det finns en upplevd risk för att detta skulle kunna minska möjligheterna att ingå ett avtal med åklagaren.

Slutsatser och rekommendationer

74. Strafflindringssystemets funktion kan och bör inte ses som åtskild från hela brottmålssystemets funktion. Kombinationen av flera faktorer – en mycket stor andel fällande domar, en sträng straffpolicy och allmänhetens låga förtroende för rättssystemets administration – kan mycket väl förmå svarande att erkänna sig skyldiga även om de är oskyldiga, vilket leder till en snedvridning av rättskipningen.

75. Det är viktigt att tänka på att en svarande som går med på att erkänna sig skyldig avstår från ett antal rättigheter, däribland rätten att vittna och rätten till rättegång. Kommissarien påpekar att säkerhetsåtgärder visserligen anges i lagstiftningen men att deras praktiska tillämpning har kritiserats. Domare bör utöva lämplig kontroll över strafflindringsavtal och se till att dessa säkerhetsåtgärder tillämpas fullständigt i praktiken. Kommissarien oroas också över den mycket begränsade roll som försvarssidan har vid förhandlingen om ett strafflindringsavtal.

76. Det är mycket viktigt att svarandens åberopande alltid måste göras frivilligt och i frånvaro av olämpliga påtryckningar. I detta syfte är systemet vidare i behov av utveckling av objektiva riktlinjer för förhandlingarna mellan försvarssidan och åklagaren, inklusive en tydligare definition av begreppet ‘samarbete i utredningen’ samt tydliga kriterier för fastställandet av bötesbeloppen för svaranden.

77. Slutligen finns det ett brådskande behov av konkreta åtgärder för att öka tydligheten i systemet. Kommissarien stöder myndigheternas arbete i detta avseende och uppmuntrar dem att inta en inkluderande hållning genom att samråda med alla relevanta grupper, inräknat människorättsförsvarare och advokater."

C. Transparency International

58. I februari 2010 publicerade Transparency International Georgia (TI Georgia), en nationell gren av den ovannämnda internationella icke-statliga organisationen, sin första analysrapport om systemet för strafflindringsavtal i Georgien – Plea Bargaining in Georgia.

59. Efter en beskrivning av proceduren, statens motivation för införandet av förhandlingar om strafflindring i sitt rättssystem och fakta om dess användning (enligt den officiella statistiken var 2005 andelen brottmål som avslutades med förhandlingar om strafflindring 12,7 procent) analyserades i rapporten de risker som Georgiens unika modell för förhandlingar om strafflindring innebar för rätten till en rättvis rättegång.

60. I enlighet med detta lyder vissa av de relevanta utdragen från rapportens senare del som följer (alla statistikuppgifter i rapporten var officiella och hade inhämtats av TI Georgia antingen från Georgiens högsta domstol eller från AÅM):

"/.../ Statistiken visar att avtal om strafflindring när de har ingåtts av svaranden och åklagaren nästan alltid godkänns.

I teorin ska den domare som är rättens ordförande försäkra sig om att strafflindringsavtalet inte ingicks som ett resultat av otillbörliga påtryckningar på svaranden och att överenskommelsen skedde frivilligt. Domaren måste också försäkra sig om att svarandens centrala rättigheter (till exempel att biträdas av en försvarsadvokat) inte kränkts. I realiteten var det bara åtta strafflindringsavtal som avvisades av georgiska domare 2008, av sammanlagt 8 770 det året, en andel på mindre än 0,1 procent. Domarna ska också säkerställa att det finns prima facie-stöd för ett mål. Med andra ord måste domaren vara övertygad om att den bevisning som framläggs av åklagaren skulle anses tillräcklig för en fullständig rättegång. Skillnaden vid ett strafflindringsavtal är att bevisningen inte ifrågasätts av svaranden.

Alla advokater som intervjuades av TI Georgia tvivlade på att domarna bedömde prima facie-målet ‘på något utöver det mest procedurmässiga sätt’. Ett exempel på hur domare sades underlåta att granska mål ordentligt är målet Natsvlishvili och Togonidze mot Georgien, där svaranden sade att åklagaren gick med på att ingå ett strafflindringsavtal först efter att han överfört aktier i en biltillverkningsfabrik till regeringen och betalat GEL 50 000 ‘av egen fri vilja’. Domstolen godkände då ett strafflindringsavtal, baserat på ett officiellt bötesbelopp på GEL 35 000, som inte inkluderade de ‘presenter’ som överlämnats tidigare, och utan någon som helst granskning av de misstänkta betalningarna. /.../

En allvetande åklagare?

Om man blir åtalad för ett brott i Georgien kan man vara ganska säker på att konstateras vara skyldig. Andelen fällande domar är enormt stor. Av de 17 639 brottmål som togs upp i georgiska domstolar 2008 var det bara sju som slutade med ett frikännande, och ytterligare 111 avslutades innan någon dom avkunnades. Detta innebär att andelen fällande domar är 99 procent, något som motståndare till förhandlingar om strafflindring säger är ett direkt resultat av den förlust av rättsligt oberoende som orsakas av denna praxis. Åklagarna säger att den stora andelen fällande domar är resultatet av ‘hårt arbete’ och ‘noggrant åklagararbete’ och att den visar att systemet fungerar väl.

 Den ställföreträdande överdomaren i högsta domstolen, Zaza Meishvili, hävdar att andelen fällande domar inte är anmärkningsvärd vid en jämförelse med USA, där 90–95 procent av brottmålen avslutas med ett strafflindringsavtal och därmed en fällande dom.

Skillnaden är dock att en mycket stor andel mål utan strafflindringsavtal i Georgien också avslutas med en fällande dom. De flesta länder har en mycket lägre andel fällande domar än Georgien. Av OECD-länderna är det till exempel bara Japans andel på 99,7 procent fällande domar som är högre än Georgiens. /.../

Andelen frikännanden har minskat sedan man började med förhandlingar om strafflindring 2004, men siffrorna var så låga innan att det inte har gjort någon större skillnad. Vi har gått från 97 procent fällande domar 2003 till 99 procent fällande domar 2009. Faktum är att antalet frikännanden och nedlagda mål 2005, det år då förhandlingar om strafflindring gick från att vara en åtgärd mot korruption till att bli allmän praxis i vanliga brottmål, nästan fördubblades och andelen fällande domar minskade till 94 procent, den lägsta som dokumenterats.

Förklaringen till den höga andelen fällande domar har mindre att göra med förhandlingar om strafflindring och mer att göra med Georgiens rättsliga arv från Sovjetunionen, i vars system erkännandet var det förhärskande. Som en akademiker beskrev saken: ‘den mest inflytelserika personen i den sovjetiska modellen för rättskipning i brottmål var och är till stor del fortfarande åklagaren. Han eller hon ledde hela brottmålsprocessen och tog lätt på användningen av framtvingade erkännanden, fabricerade bevis eller häktning innan rättegången som metoder för att få fram ett erkännande’.

Den ställföreträdande överdomaren i högsta domstolen Zaza Meishvili bekräftade på nytt för TI Georgia att erkännanden var vanligt förekommande och sade att de ‘allra flesta’ förhandlingar om strafflindring innefattade ett erkännande från en svarande.

Inget annat val än att förhandla

Men även om den uppenbart höga andelen fällande domar inte kan tillskrivas strafflindringsavtalen får den mycket höga statistiska sannolikheten för en fällande dom en annan mycket negativ effekt. I begreppet ‘förhandlingar om strafflindring’ ligger att de ska vara precis detta, en förhandlingsprocess där svaranden försöker få mildast möjliga dom av åklagaren. Detta blir bara möjligt när svaranden har tillräckligt mycket att erbjuda för att det ska vara mödan värt för åklagaren att ingå ett sådant avtal. Med andra ord vet åklagaren att han måste gå igenom en långdragen rättslig process om han inte går med på svarandens krav, kanske i domstolar på tre nivåer. När andelen fällande domar är nästan 100 procent minskar betydelsen av det som erbjuds i hög grad, vilket gör att åklagarna kan diktera villkoren och ge svarandena ovillkorliga anbud.

I system med en hög andel fällande domar fungerar inte förhandlingar om strafflindring. När också oskyldiga svarande känner sig tvungna att ‘erkänna sig skyldiga’ eftersom den statistiska sannolikheten för ett frikännande är så låg hamnar all makt i åklagarnas händer. Om inte Georgiens andel fällande domar minskar till en mer realistisk nivå kan alltså strafflindring som institution inte fungera effektivt."

61. Enligt den officiella statistik som TI Georgia fått från Georgiens högsta domstol och som citerats i dess två ovannämnda rapporter var andelen frikännanden i Georgien 0,4 procent 2004, 0,7 procent 2005 och 0,2 procent 2006, och var oförändrat 0,1 procent mellan 2007 och 2009.

III. JÄMFÖRANDE STUDIE

62. Bland trettio medlemsstater i Europarådet som studerats för att fastställa om det finns brottmålsförfaranden som liknar Georgiens system för förhandlingar om strafflindring finns det inga likvärdiga mekanismer i följande tre länder: Azerbajdzjan, Grekland och Turkiet. I ett litet antal andra länder (Österrike, Danmark och Portugal) finns dock, även om de inte har infört lagstiftning för att etablera förhandlingar om strafflindring som ett rättsligt begrepp i sina respektive rättssystem, kännedom om förhandlingar om strafflindring eller liknande processer i praktiken.

63. Österrike, Belgien, Frankrike och Liechtenstein har förfaranden som innehåller element av förhandlingar om strafflindring som leder till nedläggning av brottmålsprocesser, medan Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Tjeckien, Estland, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Malta, Moldavien, Montenegro, Polen, Rumänien, Ryssland, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Schweiz, Ukraina och Storbritannien (England och Wales) har etablerade processer för strafflindringsavtal som resulterar i en brottmålsdom.

64. Dessutom finns i Österrike, Tjeckien, Ungern, Montenegro, Ryssland och Serbien möjlighet att få en mildare dom, att få åtalspunkter avskrivna eller brottmålsprocesser nedlagda om en svarande samarbetar med myndigheterna och därmed bidrar till att nå en lösning i brottmålet.

65. Förhandlingar om strafflindring i Europarådets medlemsstater sker oftast i form av just förhandlingar om straffet – detta sker i Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Tjeckien, Estland, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Malta, Moldavien, Montenegro, Rumänien, Ryssland, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Schweiz, Ukraina och Storbritannien. Förhandlingar om åtalspunkterna förekommer i Ungern, Serbien, Slovenien, Spanien, Schweiz och Storbritannien. Av undersökningen framgår att strafförhandlingar är vanligare i Europarådsstater än åtalspunktsförhandlingar. Denna aspekt av saken hör nära samman med att principen om lagenlighet ger åklagaren mindre frihet att ändra och avskriva åtalspunkter.

66. Strafflindringsavtal som leder till en brottmålsdom granskas utan undantag av en behörig domstol. I denna bemärkelse är domstolarna skyldiga att kontrollera om strafflindringsavtalet har ingåtts i enlighet med tillämpliga processmässiga och materiella regler, om svaranden ingått detta frivilligt och medvetet, om det finns bevisning som styrker svarandens erkännande och om villkoren för avtalet är lämpliga.

67. Som ett resultat av undersökningen kan det fastslås att den domstol som hanterar saken i allmänhet måste granska dokumentationen i målet innan den beslutar om att godkänna eller underkänna strafflindringsavtalet samt att den måste säkerställa att bevisningen i dokumentationen styrker svarandens erkännande eller bekännelse. I Italien måste domstolen däremot inte enligt lag granska bevisningen eller intyga att det finns prima facie-stöd för ett mål mot den anklagade, och inte heller i Schweiz måste domstolen automatiskt granska bevisningen. I den ryska lagstiftningen anges inget uttryckligt krav på domstolarna att granska bevisningen i mål med förhandlingar om strafflindring. Man skulle dock ändå kunna sluta sig till att det finns ett sådant krav på grundval av kravet på den domstol som hanterar målet att kontrollera om alla villkor för att godkänna strafflindringsavtalet har uppfyllts.

68. I mer sällsynta fall måste domstolarna enligt lagstiftningen, åtminstone under vissa omständigheter, kräva och granska ytterligare bevisning som inte redan finns i dokumentationen i målet vid skyndsamma förfaranden. I detta avseende måste tyska domstolar kräva bevisning som syftar till att avslöja sådana omständigheter i målet som skulle kunna vara relevanta för deras beslut, även om ett strafflindringsavtal har ingåtts. I Storbritannien måste om fakta bestrids en begäran göras om att domstolen behandlar bevisningen för att fastställa fakta och sedan avkunnar sin dom på grundval av detta.

69. I de flesta länder som ingick i undersökningen ingås strafflindringsavtal av åklagarsidan och svaranden och granskas därefter av en domstol. I detta scenario har domstolarna i princip befogenhet att godkänna eller underkänna strafflindringsavtalet men inte att ändra dess villkor. I Bulgarien får domstolar föreslå ändringar av strafflindringsavtal de ombeds att bedöma. Sådana ändringar måste dock accepteras av svaranden, försvarsadvokaten och åklagaren. I Tyskland, Rumänien och i viss utsträckning i Storbritannien definieras avtalsvillkoren av den behöriga domstolen (i motsats till att baseras på en överenskommelse i förväg mellan åklagar- och försvarssidan).

70. Baserat på undersökningen kan det bekräftas att processen med strafflindringsavtal leder till mer skyndsamma rättegångsförfaranden i alla länder som har sådana processer. Procedurgarantier och rättsliga garantier påverkas därför om ett strafflindringsavtal ingås. För motverkande av dessa effekter finns ändå ett antal skyddsåtgärder.

71. Till exempel måste svaranden ha en försvarsadvokat i Bulgarien, Tjeckien, Frankrike (vid inställelse inför domstol vid ett föregående erkännande av skuld [comparution sur reconnaissance préalable de culpabilité]), Ungern, Malta, Moldavien, Ryssland, Serbien och Slovenien. Andra granskade länder har inga särskilda regler enligt vilka det krävs försvarsadvokat vid förhandlingar om strafflindring, vilket betyder att de vanliga reglerna för rättslig representation gäller.

72. Villkoret för att ingå ett strafflindringsavtal är ett erkännande från svaranden i Österrike och Liechtenstein (i båda staterna finns endast begreppet Diversion, vilket leder till nedläggning av brottmålsprocesser), i Bosnien och Hercegovina, Tjeckien, Estland, Frankrike, Tyskland, Ungern, Malta, Moldavien, Montenegro, Rumänien, Ryssland, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Schweiz, Ukraina och Storbritannien. Italien, å andra sidan, utgör ett undantag: ett strafflindringsavtal måste inte med nödvändighet inbegripa ett erkännande av skuld från svaranden.

73. I nästan alla granskade länder, med Rumänien som synbart undantag, kan dock svarandens erkännande bara användas för själva strafflindringsavtalet. Om strafflindringsavtalet inte skulle ingås eller om det skulle underkännas av domstolen kan svarandens erkännande eller bekännelse inte användas mot honom.

74. Domstolarna fattar beslut om strafflindringsavtalet vid ett förhör i följande länder: Österrike, Liechtenstein, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Tjeckien, Estland, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Malta, Moldavien, Montenegro, Rumänien, Ryssland, Serbien, Slovakien, Spanien, Schweiz och Storbritannien. Svarandens närvaro vid förhöret krävs uttryckligen enligt lag i till exempel, Bulgarien, Montenegro, Rumänien, Ryssland, Ungern och Slovakien. I Italien å andra sidan behöver svaranden inte vara närvarande.

75. I de flesta av de granskade länderna begränsas rätten att överklaga när ett strafflindringsavtal har ingåtts. Det verkar innebära ett fullständigt avstående av rätten att överklaga vid ett strafflindringsavtal (åtminstone då strafflindringsavtalet har godkänts av domstolen) i Slovenien. Ingåendet av ett strafflindringsavtal resulterar i en begränsning av rätten till överklagande i Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Tjeckien, Estland, Ungern, Italien, Malta, Moldavien, Montenegro, Ryssland, Slovakien, Serbien, Spanien, Schweiz och Ukraina. Rätten till överklagande påverkas inte i Frankrike, Österrike, Liechtenstein, Tyskland, Polen, Rumänien och Storbritannien.

LAGEN

I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 6 § 1 I KONVENTIONEN OCH ARTIKEL 2 I PROTOKOLL NR. 7

76. Den första sökanden klagade enligt artikel 6 § 1 i konventionen och artikel 2 i protokoll nr. 7 på att den process för strafflindringsavtal som använts i hans mål hade utgjort ett missbruk av det rättsliga förfarandet och att något överklagande till en högre domstol av det rättsliga godkännandet av strafflindringsavtalet, som han ansåg hade varit orimligt, inte hade varit möjligt.

77. Artikel 6 § 1 i konventionen och artikel 2 i protokoll nr. 7 lyder i relevanta delar som följer:

Artikel 6

"1. Var och en skall, vid prövningen av /.../ en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis /.../ rättegång /.../ inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag."

Artikel 2 i protokoll nr. 7

"1. Var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre domstol. Utövandet av denna rätt, inbegripet grunderna för dess utövande, skall regleras i lag."

A. Regeringens sakframställningar

78. Regeringen hävdade att förhandlingar om strafflindring, en form av samförståndsbaserad och förkortad rättskipning i brottmål, med framgång hade införlivats med lagstiftning och praxis i olika stater i Europa och övriga världen i överensstämmelse med de grundläggande garantierna för rättvisa rättegångar. Uppkomsten och spridningen av förhandlingar om strafflindring hade hade stimulerats av ett ökat intresse för förfarandeekonomi. Regeringen betonade att Europarådets medlemsstater redan 1987 hade uppmanats av ministerkommittén att utveckla metoder för att förenkla och påskynda rättegångsförfaranden, vilket inkluderade summariska domar, utomrättsliga förhandlingar och erkännanden (se stycke 54 ovan). Den betonade vidare att processen för strafflindringsavtal var ett praktiskt verktyg som var ett av de mest framgångsrika mot korruption och organiserad brottslighet. Det var inte möjligt att verkligen förstå införandet av förhandlingar om strafflindring i Georgien 2004 utan kännedom om den inhemska brottslighet och korruption som fanns i landet vid denna tid. Syftet med att använda förhandlingar om strafflindring hade varit att snabbt åtgärda dessa systemproblem.

79. Regeringen hävdade att förhandlingar om strafflindring i Georgien innebar ett avstående av vissa processrättigheter i utbyte mot en mildare dom och en snabb rättegång. Samtidigt hade de viktigaste garantierna för en rättvis rättegång bevarats i den nationella lagstiftningen, och de hade i vederbörlig ordning tillämpats i den första sökandens brottmål. Alltså hade till att börja med den första sökanden företrätts av ett behörigt juridiskt ombud, hade gett sitt godkännande innan förhandlingarna med den allmänna åklagaren inleddes och hade ingett det nödvändiga skriftliga godkännandet, medundertecknat av hans advokat, av villkoren för det ingångna avtalet. Därefter hade rätten granskat strafflindringsavtalet vid ett muntligt och offentligt förhör, under vilket den hade utrett om strafflindringsavtalet hade ingåtts utan tvång och under i övrigt rättvisa omständigheter samt om den första sökanden var beredd att acceptera det med full kännedom om anklagelsernas beskaffenhet och den potentiella domen. För att ge ytterligare garantier hänvisade regeringen till att den första sökanden inte bara hade haft rätt att avvisa det överenskomna strafflindringsavtalet under domstolens granskning, utan att också domaren, som hade haft till uppgift att bedöma anklagelsernas giltighet, hade haft rätt att blockera strafflindringsavtalet om det fanns några tvivel om den första sökandens straffrättsliga ansvar.

80. Till stöd för påståendet att den första sökanden hade varit fullt medveten om strafflindringsavtalets innehåll och hade samtyckt till det frivilligt hänvisade regeringen till de nedanstående sakförhållandena i målet. För det första hade den första sökanden företrätts av en behörig advokat som han själv hade valt redan den 16 mars 2004, redan dagen efter att han arresterats (se stycke 15 ovan). Den 25 mars 2004 hade han skickat ett brev till den allmänna åklagaren där han förklarade att han ville samarbeta med myndigheterna och nå en överenskommelse (se stycke 18 ovan). Den 1 augusti 2004 fick den första sökanden tillgång till brottmålsmaterialet och den 6 augusti 2004 anlitade han en andra behörig advokat som han själv valde (se stycke 21 ovan). När utredningen hade avslutats och bevisningen mot den första sökanden hade lagts till i dokumentationen i målet den 6 september 2004 hade den allmänna åklagaren väckt åtal mot den första sökanden där denne anklagades för storskalig förskingring av allmänna medel. Efter att ha satt sig in i åtalet och den inhämtade bevisningen hade den första sökanden företrädd av sina två advokater på nytt förklarat sig vara beredd att samarbeta med myndigheterna och hade samma dag, den 6 september 2004, överfört aktierna i fabriken till staten som gottgörelse för den skada som åsamkats genom hans handlingar (se stycke 22 och 23 ovan).

81. Den 9 september 2004 hade den första sökanden ingett ytterligare en skriftlig redogörelse till den allmänna åklagaren. Han hade uttryckt sin önskan att ingå ett strafflindringsavtal och betala GEL 35 000 i böter. I redogörelsen hade han uttryckligen bekräftat att han helt och fullt förstod vad förhandlingar om strafflindring innebar. Samma datum hade den allmänna åklagaren besökt den första sökanden i fängelset, där i närvaro av dennes två advokater en skriftlig avtalshandling hade upprättats och undertecknats av alla berörda personer. Därefter hade denna handling i vederbörlig ordning granskats av domstolen (se stycke 27–29 ovan).

82. I fråga om lämpligheten i domstolsprövningen av strafflindringsavtalet mellan den första sökanden och åklagarmyndigheten hävdade regeringen att domaren under förhöret den 10 september 2004 hade försäkrat sig om att överenskommelsen hade nåtts på grundval av den första sökandens frivillighet och informerade samtycke. Till stöd för detta hänvisade regeringen till de relevanta utdragen från förhörsprotokollet. Regeringen betonade att det hade varit fullt möjligt för Kutaisis tingsrätt att kontrollera om garantierna för ett korrekt förfarande hade efterlevts av parterna under förhandlingarna om strafflindringsavtalet, eftersom den hade haft tillgång till all dokumentation, inklusive följande: den första sökandens redogörelse av den 9 september 2004 där han förklarade sig beredd att ingå ett strafflindringsavtal, den aktuella avtalshandlingen som var undertecknad av både den första sökanden och hans advokat och av den allmänna åklagaren samt åklagarens ansökan till domstolen om godkännande av avtalet.

83. Vidare, vilket framgick av protokollet från förhöret den 10 september 2004, hade tingsrätten frågat ut den första sökanden, som entydigt hade vidhållit att han önskade få processen nedlagd genom tillämpning av strafflindringsavtalet. Detta hade också bekräftats av hans advokat. Med andra ord hade tingsrätten gjort allt som kunde göras för att försäkra sig om att den första sökanden frivilligt och medvetet hade ingått strafflindringsavtalet. Annars skulle tingsrätten ha avvisat avtalet, då den var behörig att göra detta på grundval av den nationella lagstiftningen. Regeringen hävdade vidare att även om strafflindringsavtalet hade skyddats av en sekretessklausul (artikel 679-2 § 4 i RBB), vilket var beroende av ett antal berättigade överväganden, så hade förhöret den 10 september 2004 varit offentligt. Till stöd för detta påstående ingav regeringen skriftliga redogörelser, daterade den 10 och 11 juli 2007, från den första sökandens advokat, åklagaren och en medarbetare på registraturen för Kutaisis tingsrätt, som alla hade varit närvarande vid det aktuella förhöret. Dessa vittnen hade bekräftat att förhöret hade varit offentligt och att domstolsadministrationen inte hade hindrat någon intresserad person från att komma in i rättssalen.

84. Vad slutligen gäller den första sökandens oförmåga att överklaga Kutaisis tingsrätts beslut av den 10 september 2004 hävdade regeringen att han genom att acceptera strafflindringsavtalet otvetydigt hade avstått sin rätt att överklaga samt andra rättegångsrättigheter. Sammantaget hävdade regeringen att den process för strafflindringsavtal som hade resulterat i domen mot den första sökanden genom en förkortad form av rättegång varken hade utgjort ett intrång i artikel 6 § 1 i konventionen eller i artikel 2 i protokoll nr. 7.

B. Den första sökandens sakframställningar

85. Den första sökanden hävdade att nedläggandet av brottmålsprocesserna mot honom genom användning av strafflindringsavtalet hade utgjort ett brott mot artikel 6 § 1 i konventionen och artikel 2 i konventionens protokoll nr. 7, då åtalspunkterna mot honom hade fastställts utan en rättvis rättegång och möjlighet till överklagande. Även om accepterandet av avtalet hade inbegripit ett avstående av vissa processrättigheter hade detta avstående inte åtföljts av effektiva skyddsåtgärder mot åklagarmyndighetens brott mot korrekt förfarande. För att påvisa bristerna i den georgiska modellen för förhandlingar om strafflindring i allmänhet gav den första sökanden en egen jämförande översikt över hur liknande mekanismer för strafflindring fungerade i ett antal andra europeiska länder (särskilt i Tyskland, Storbritannien, Italien, Frankrike och Ryssland). På grundval av denna jämförelse hävdade han att den georgiska modellen för förhandlingar om strafflindring i motsats till rättssystemen i de ovannämnda länderna inte hade tillåtit honom att företrädas av en advokat från utredningens början och inte hade gjort det möjligt för en domare att göra en fullgod granskning av rättvisan i de omständigheter under vilka strafflindringsavtalet hade ingåtts.

86. Med hänvisning till de relevanta internationella granskningarna av den georgiska modellen för förhandlingar om strafflindring hävdade den första sökanden att en sådan process inte kunde fungera på ett rättvist sätt i ett system för rättskipning i brottmål där andelen fällande domar var 99 procent (se stycke 57–60 ovan). Han hänvisade också till resultaten av en empirisk studie som visade att anklagade personer som ansåg sig vara oskyldiga också i system för rättskipning i brottmål där frikännandegraden var 15–20 procent ofta valde att erkänna sig skyldiga. Med andra ord kunde det inte sägas att hans beslut att acceptera ett strafflindringsavtal hade varit i egentlig mening frivilligt. Följaktligen hade den enda realistiska möjligheten för honom att undvika ett långt fängelsestraff varit att ingå ett strafflindringsavtal. Den första sökanden betonade i detta sammanhang att han vid den tidpunkt då han accepterade strafflindringsavtalet hade suttit fängslad under helt oacceptabla och psykiskt mycket påfrestande förhållanden, då han delade cell med en mördare och en person som hade kidnappat och misshandlat honom i december 2002. Han hänvisade också i detta sammanhang till det systemrelaterade problemet med undermåliga fysiska förhållanden på alla fängelseinstitutioner för dömda fångar i Georgien vid det aktuella tillfället.

87. Den första sökanden klagade på att den georgiska modellen för förhandlingar om strafflindring gav åklagarmyndigheten obegränsade rättigheter och privilegier, en brist i lagstiftningen som omintetgjorde varje möjlighet att sluta ett avtal där parterna hade mer eller mindre lika villkor. I detta sammanhang hänvisade den första sökanden återigen till slutsatserna från den studie som genomförts av Transparency International Georgia (se stycke 58–60 ovan). Han kritiserade också det faktum att endast åklagaren i motsats till svaranden enligt den nationella lagstiftningen hade rätt att ansöka hos domstolen om ett strafflindringsavtal vid det aktuella tillfället och att det var åklagaren och inte domaren som hade haft rätt att välja vilket slags straff som skulle utmätas i enlighet med strafflindringsavtalet. Den första sökanden kritiserade också avsaknaden av en tydlig definition av begreppet "samarbete i utredningen" i den nationella lagstiftningen, ett lagstiftningsmässigt förbiseende som ökade risken för avvikelser från korrekta förfaranden.

88. Den första sökanden hävdade att varken den allmänna åklagaren eller domaren hade varnat honom för att han skulle avstå från alla sina processrättigheter om han ingick ett strafflindringsavtal. Han klagade också på att den nationella domstolens befogenheter i processen för strafflindringsavtal inte hade utgjort ett tillräckligt system för kontroll av möjligt maktmissbruk från åklagarens sida. Den nationella domstolen hade bara haft möjlighet att granska själva strafflindringsavtalet, och hade inte kunnat undersöka hur de aktuella förhandlingarna hade genomförts och om några oegentligheter hade förekommit under dessa, då det inte fanns några skriftliga protokoll eller ljudinspelningar från dessa förhandlingar. Även om Kutaisis tingsrätt formellt hade frågat den första sökanden under förhöret den 10 september 2004 om han hade utsatts för någon form av påtryckningar under de föregående förhandlingarna skulle därmed denna förfrågan inte ha varit någon effektiv kontroll, eftersom det var uppenbart att den första sökanden, som hade suttit fängslad vid denna tid under kontroll av statens exekutiva gren, inte skulle ha vågat anförtro domstolen information om sådant tvång. Vidare hade den nationella domstolen inte försökt försäkra sig om att sökanden, en åtalad person, helt och fullt hade förstått de sakförhållanden som hade gett upphov till anklagelserna mot honom.

89. Den första sökanden klagade på att det bara hade tagit en enda dag för Kutaisis tingsrätt att godkänna strafflindringsavtalet, då det ur objektiv synpunkt hade varit omöjligt att sätta sig in i dokumentationen i målet på så kort tid. Hans skuld och straff hade i praktiken fastställts av åklagaren, och den nationella domstolen hade formellt godkänt åklagarens konstateranden utan att göra en egen rättslig utredning. Vidare påpekade han att överföringen av aktierna och genomförandet av betalningarna hade skett den 6, 8 och 9 september 2004, det vill säga innan Kutaisis tingsrätts godkännande av strafflindringsavtalet den 10 september 2004, och hävdade att en vägran från honom att acceptera det föreslagna strafflindringsavtalet i Kutaisis tingsrätt den 10 september 2004 bara skulle ha lett till att han hade blivit fortsatt frihetsberövad, utöver förlusten av alla de tidigare förverkade tillgångarna, utan att han fick något i gengäld. I detta sammanhang betonade den första sökanden att han aldrig hade erkänt sig skyldig till de brott han hade anklagats för. Slutligen vidhöll den första sökanden sitt klagomål på att det inte gick att överklaga tingsrättens beslut av den 10 september 2004 genom vilket han dömdes på grundval av strafflindringsavtalet, och hävdade att den relevanta processrättslagstiftningen för brottmål inte hade gett honom någon rättslig möjlighet att bestrida det tvång som hade utövats mot honom under förhandlingarna om strafflindringsavtalet.

C. Rättens bedömning

90. Till att börja med, och som svar på den första sökandens empiriska argument om hållbarheten i den tidiga georgiska modellen för förhandlingar om strafflindring, betonar domstolen på nytt att det inte kan vara upp till den att bedöma om det relevanta nationella rättsliga ramverket som sådant var oförenligt med konventionens normer. I stället måste denna fråga bedömas med avseende på de specifika omständigheterna i den första sökandens brottmål. Domstolen konstaterar vidare att det kan anses vara ett gemensamt drag i europeiska system för rättskipning i brottmål att en åtalad persons åtalspunkter eller straff mildras i utbyte mot ett erkännande av skuld eller ett nolo contendere-yrkande innan rättegången eller vid omfattande samarbete med utredningsmyndigheten (se den jämförande juridiska studien i stycke 62–75 ovan samt i anslutning till detta Slavcho Kostov mot Bulgarien, nr. 28674/03, § 17, 27 november 2008 och Ruciński mot Polen, nr. 33198/04, § 12, 20 februari 2007). Det kan inte finnas något olämpligt med processen för åtalspunkts- eller strafförhandlingar som sådan (se, mutatis mutandis, Babar Ahmad och andra mot Storbritannien (dec.), nr. 24027/07, 11949/08 och 36742/08, ECHR 6 juli 2010). I detta sammanhang anser domstolen att förhandlingar om strafflindring förutom att de ger viktiga fördelar i form av snabba avgöranden av brottmål och en minskad arbetsbörda för domstolar, åklagare och advokater också om de används rätt kan fungera som ett viktigt verktyg för att bekämpa korruption och organiserad brottslighet och kan bidra till att minska antalet domar och därmed antalet fångar.

91. Domstolen anser att om följden av förhandlingar om strafflindring blir att ett brottmålsåtal mot den anklagade avgörs genom en förkortad form av rättslig utredning så innebär detta i praktiken att ett antal processrättigheter avstås. Detta kan inte i sig vara ett problem, eftersom varken ordalydelsen i eller andemeningen av artikel 6 förhindrar att en person avstår från detta skydd av egen fri vilja (se Scoppola mot Italien (nr. 2) [GC], nr. 10249/03, § 135, 17 september 2009). Domstolen påpekar i detta sammanhang att Europarådets ministerkommitté redan 1987 uppmanade medlemsstaterna att vidta åtgärder för att förenkla ordinarie rättsliga förfaranden genom att till exempel tillämpa förkortade summariska rättegångar (se stycke 54 ovan). Dock är det också en grundläggande princip att ett avstående av processrättigheter om det ska vara verkningsfullt med avseende på konventionen alltid måste fastställas på ett otvetydigt sätt och åtföljas av en miniminivå av säkerhetsåtgärder som står i proportion till dess vikt. Dessutom får det inte strida mot något viktigt allmänt intresse (se, bland andra rättskällor, Scoppola (nr. 2), som anförts ovan, § 135–36, Poitrimol mot Frankrike, 23 november 1993, § 31, serie A nr. 277-A och Hermi mot Italien [GC], nr. 18114/02, § 73, ECHR 2006‑XII).

92. Domstolen påpekar därför att den första sökanden genom att sluta ett avtal med åklagarmyndigheten om domen och att förbinda sig att inte bestrida anklagelserna avstod från sin rätt att få brottmålet mot honom bedömt enligt grunderna. I analogi med ovannämnda principer för giltigheten i sådana avståenden anser domstolen dock att den första sökandens beslut att acceptera strafflindringsavtalet borde ha åtföljts av följande villkor: (a) avtalet måste accepteras av den första sökanden i fullständig medvetenhet om fakta i målet och de rättsliga följderna samt helt frivilligt, och (b) innehållet i avtalet och rättvisan i det sätt på vilket det ingåtts av parterna måste bli föremål för tillräcklig domstolsprövning.

93. I detta sammanhang påpekar domstolen först och främst att det var den första sökanden själv som bad åklagarmyndigheten att upprätta ett strafflindringsavtal. Med andra ord kom initiativet från honom själv personligen och, som dokumentationen i målet visar, kunde inte sägas ha framtvingats av åklagarsidan; den första sökanden uttryckte otvetydigt sin vilja att avhjälpa den skada som staten åsamkats (se stycke 14, 18, 22 och 27 ovan). Han fick tillgång till brottmålsmaterialet redan den 1 augusti 2004 (se stycke 21 ovan). Domstolen påpekar också att den första sökanden i vederbörlig ordning företräddes av två behöriga advokater som han själv hade valt (jfr. Hermi mot Italien, som anförts ovan, § 79). En av dem började sammanträffa med den första sökanden redan i början av brottmålsprocessen och företrädde honom under det första förhöret den 17 mars 2004 (se stycke 15 och 16). De två advokaterna såg till att den första sökanden fick rådgivning under alla förhandlingar om strafflindringsavtalet med åklagarsidan, och en av dem företrädde också den första sökanden under den rättsliga utredningen av avtalet. Av ytterligare vikt är det faktum att domaren i Kutaisis tingsrätt, som ombads att utvärdera strafflindringsavtalets lagenlighet under förhöret den 10 september 2004, frågade den första sökanden och hans advokat om han hade utsatts för några otillbörliga påtryckningar under förhandlingarna med åklagaren. Domstolen påpekar att den första sökanden uttryckligen vid flera tillfällen bekräftade, inför både åklagarmyndigheten och domaren, att han helt och fullt hade förstått avtalets innehåll, att hans processrättigheter och de rättsliga följderna av avtalet hade förklarats för honom och att hans beslut att acceptera det inte var resultatet av tvång eller oriktiga löften (se stycke 27, 28 och 31 ovan).

94. Domstolen påpekar också att en skriftlig handling för avtalet mellan åklagaren och den första sökanden upprättades. Dokumentet undertecknades sedan av åklagaren och av både den första sökanden och hans advokat och lämnades in till Kutaisis tingsrätt för bedömning. Domstolen ser denna faktor som viktig eftersom den gjorde det möjligt att få både de exakta villkoren för avtalet och de föregående förhandlingarna dokumenterade för domstolsprövning på ett tydligt och odiskutabelt sätt.

95. Som en ytterligare garanti för en korrekt domstolsprövning av rättvisan i strafflindringsavtalet fäster domstolen vikt vid det faktum att Kutaisis tingsrätt enligt tillämplig nationell lagstiftning inte var bunden av det avtal som ingåtts av den första sökanden och åklagaren. Tvärtom hade tingsrätten rätt att avvisa detta avtal beroende på sin egen bedömning av det rättvisa i de villkor det innehöll och den process genom vilken det hade ingåtts. Domstolen hade inte bara rätt att bedöma lämpligheten i den dom som rekommenderades av åklagaren i förhållande till åtalspunkterna, utan hade befogenhet att mildra den (artikel 679-4 §§ 1, 3, 4 och 6). Domstolen beaktar vidare det faktum att Kutaisis tingsrätt i syfte att göra en effektiv domstolsprövning av åklagarmyndighetens roll i förhandlingar om strafflindring undersökte om anklagelserna mot den första sökanden var välgrundade och styrktes av prima facie-bevisning (artikel 679-4 § 5). Det faktum att tingsrätten utredde och godkände strafflindringsavtalet under ett offentligt sammanträde, i enlighet med kravet i artikel 679-3 § 1 i RBB, höjde enligt domstolens åsikt ytterligare den allmänna kvaliteten i den aktuella domstolsprövningen.

96. Vad slutligen gäller den första sökandens klagomål enligt artikel 2 i protokoll nr. 7 anser domstolen att det är normalt att omfattningen av utövandet av rätten till överklagande är mer begränsad med avseende på en dom baserad på ett strafflindringsavtal, som utgör ett avstående av rätten att få brottmålet mot den anklagade bedömt enligt grunderna, än den är med avseende på en dom baserad på en ordinarie brottmålsrättegång. Den betonar på nytt i detta sammanhang att de fördragsslutande staterna har ett stort tolkningsutrymme enligt artikel 2 i protokoll nr. 7 (se bland annat Krombach mot Frankrike, nr. 29731/96, § 96, ECHR 2001‑II). Domstolen anser att den första sökanden genom att acceptera strafflindringsavtalet liksom att avstå från sin rätt till en vanlig rättegång avstod sin rätt till ett ordinarie överklagande. Denna särskilda rättsliga följd av strafflindringsavtalet, som framgick av den tydligt formulerade nationella rättsliga bestämmelsen (artikel 679-7 § 2), förklarades eller borde ha förklarats för honom av hans advokater. I analogi med sina tidigare slutsatser om förenligheten av den första sökandens strafflindringsavtal med rättviseprincipen enligt artikel 6 § 1 i konventionen (se stycke 92–95 ovan) anser domstolen att avståendet av rätten till ordinarie överklagande inte utgjorde en godtycklig inskränkning som strider mot det motsvarande kravet på rimlighet enligt artikel 2 i protokoll nr. 7 heller (för den allmänna principen gällande sambandet mellan rättvisekraven i dessa två föreskrifter, se Galstyan mot Armenien, nr. 26986/03, § 125, 15 november 2007).

97. Mot bakgrund av det ovanstående konstaterar domstolen att den första sökandens accepterande av strafflindringsavtalet, som innefattade avståendet av hans rätt till en ordinarie bedömning av hans mål enligt grunderna samt till ordinarie överklagande, utan tvekan var ett medvetet och frivilligt beslut. Att döma av omständigheterna i målet kan detta beslut inte sägas ha berott på tvång eller oriktiga löften från åklagarsidan, utan åtföljdes tvärtom av tillräckliga skyddsåtgärder mot möjligt missbruk av det rättsliga förfarandet. Domstolen kan inte heller fastställa på grundval av det tillgängliga materialet i målet att avståendet stred mot något betydande allmänt intresse.

98. Av detta följer att det varken har skett någon överträdelse av artikel 6 § 1 i konventionen eller av artikel 2 i protokoll nr. 7.

II. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 6 § 2 I KONVENTIONEN

99. Den första sökanden klagade på att omständigheterna kring den offentliga arresteringen av honom, särskilt regionguvernörens uttalanden, hade utgjort brott mot principen om oskuldspresumtion för honom.

100. Artikel 6 § 2 i konventionen lyder som följer:

"Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts."

A. Parternas sakframställningar

101. Regeringen hävdade att regionguvernörens noga formulerade intervjusvar inte hade hade varit liktydiga med ett påstående om att den första sökanden var skyldig. Guvernören hade aldrig specifikt nämnt brottmålet mot den första sökanden, utan hade snarare uttryckt statens inställning till korruption i allmänhet. Guvernören hade inte ens nämnt den första sökandens namn, än mindre gjort något uttalande som bröt mot principen om förutsättandet av den första sökandens oskuld. I fråga om det faktum att medierna hade bevakat arresteringen av den första sökanden hävdade regeringen att sökandena inte hade framlagt någon bevisning som kunde tyda på att journalisterna hade varit där på myndigheternas inbjudan.

102. Den första sökanden höll inte med om detta. Han vidhöll att arresteringen framför journalisternas kameror, som påstods ha funnits där efter inbjudan av åklagaren, liksom intervjun med guvernören hade syftat till att ge allmänheten intrycket att han var skyldig. Den första sökanden hävdade att åklagaren och regeringen hade utsatt honom för en mediekampanj som hade haft en negativ inverkan på hans rätt till oskuldspresumtion och den följande rättegången.

B. Rättens bedömning

103. Domstolen betonar på nytt att oskuldspresumtionen enligt artikel 6 § 2 i konventionen är en av de grundläggande beståndsdelarna i ett rättvist brottmål enligt artikel 6 § 1. En kränkning av denna sker om ett uttalande av en offentlig tjänsteman rörande en person som står anklagad för en straffbelagd gärning återspeglar en uppfattning om att han är skyldig innan hans skuld lagligen har fastställts. Det räcker, också i avsaknad av formella konstateranden, att det förs resonemang som antyder att tjänstemannen betraktar den anklagade som skyldig (se, mutatis mutandis, Allenet de Ribemont mot Frankrike, 10 februari 1995, § 35, serie A nr. 308 och Minelli mot Schweiz, 25 mars 1983, § 37, serie A nr. 62). Domstolen är uppmärksam på vikten av offentliga tjänstemäns ordval i uttalanden innan en person har ställts inför rätta och befunnits vara skyldig till ett brott (se Daktaras mot Litauen, nr. 42095/98, § 41, ECHR 2000‑X). Principen om oskuldspresumtion kan överträdas inte bara av en domare eller en domstol, utan också av andra offentliga myndigheter, inklusive åklagare (se Kuzmin mot Ryssland, nr. 58939/00, §§ 51–63, 18 mars 2010, Daktaras, som anförts ovan § 42 och Konstas mot Grekland, nr. 53466/07, § 32, 24 maj 2011). Frågan om huruvida ett uttalande av en offentlig tjänsteman strider mot principen för oskuldspresumtion måste bedömas i det aktuella sammanhang där uttalandet gjordes (se Daktaras, som anförts ovan, § 43).

104. I fråga om intervjun med regionguvernören beaktar domstolen det faktum att denna tjänsteman varken hänvisade specifikt till den första sökanden personligen eller till de brottmålsprocesser som inletts mot honom. I stället gjorde guvernören ett allmänt uttalande om statens policy för kampen mot korrupta offentliga tjänstemän i landet. Domstolen kan inte på grundval av denna intervju dra slutsatsen att guvernören på något sätt avsåg att framställa den första sökanden, direkt eller indirekt, som den som var föremålet för dessa kommentarer (som kontrast, se till exempel Konstas, som anförts ovan, §§ 39–40).

105. Domstolen har också beaktat den första sökandens argument om en mediekampanj som han påstås ha blivit utsatt för av åklagaren och guvernören. Det stämmer att en hätsk mediekampanj i vissa situationer kan påverka det rättvisa i en rättegång negativt och kan inbegripa statens ansvar. Detta kan ske i fråga om domstolens opartiskhet enligt artikel 6 § 1 liksom med avseende på oskuldspresumtionen enligt vad som avses i artikel 6 § 2 (se Shuvalov mot Estland, nr. 39820/08 och 14942/09, § 82, 29 maj 2012, Ninn-Hansen mot Danmark (dec.), nr. 28972/95, ECHR 1999‑V och Anguelov mot Bulgarien (dec.), nr. 45963/99, 14 december 2004). Domstolen anser dock inte att filmandet av arresteringen av den första sökanden av journalister från en privat tv-kanal redan utgjorde en hätsk mediekampanj med målet att försvåra rättvisans gång, och det finns inte heller något specifikt som tyder på att mediernas intresse för frågan väcktes av åklagaren, guvernören eller någon annan statlig myndighet. Enligt domstolens åsikt gick mediernas bevakning av det aktuella målet inte utöver vad som kan anses utgöra information till allmänheten om arresteringen av den verkställande direktören för en av de största fabrikerna i landet.

106. Det har följaktligen inte skett någon överträdelse av artikel 6 § 2 i konventionen.

III. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR. 1

107. Båda sökandena klagade på att staten hade tvingat dem att avstå från sina aktier i fabriken utan ersättning och hade framtvingat ytterligare betalningar av pengar i utbyte mot en nedläggning av brottmålsprocessen mot den första sökanden, i strid mot artikel 1 i protokoll nr. 1. Denna bestämmelse lyder som följer:

"Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.

Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten."

A. Parternas sakframställningar

108. Regeringen hävdade att det inte hade skett någon överträdelse av artikel 1 i protokoll nr. 1, med tanke på att avståendet av deras olika tillgångar och betalningen av böterna inte hade utgjort något berövande av egendom eller något annat slags intrång i det ostörda åtnjutandet av denna, utan snarare ett frivilligt beslut att avhjälpa den skada som staten åsamkats genom den första sökandens brottsliga verksamhet och som en laglig och helt proportionerlig åtgärd hade utgjort en del av det aktuella strafflindringsavtalet.

109. Sökandena bestred detta och vidhöll att de inte fritt hade valt att avstå från tillgångarna och betala böterna, utan hade tvingats till detta genom otillbörliga påtryckningar utövade av åklagarsidan under förhandlingarna om strafflindring.

B. Rättens bedömning

110. Domstolen betonar på nytt att avståendet av sökandenas tillgångar och de andra betalningar som gjordes i enlighet med strafflindringsavtalet hörde samman med och var ett resultat av fastställandet av den första sökandens straffrättsliga ansvar (se Natsvlishvili och Togonidze mot Georgien (dec.), nr. 9043/05, § 84, 25 juni 2013). Lagenligheten och lämpligheten i dessa ekonomiska brottspåföljder kan därmed inte skiljas från frågan om rättvisan i strafflindringsavtalet som sådant. Med beaktande av sina omfattande slutsatser enligt artikel 6 § 1 i konventionen och artikel 2 i protokoll nr. 7 (se stycke 90–98 ovan) konstaterar domstolen dock av samma skäl att det inte har skett någon överträdelse av artikel 1 i protokoll nr. 1.

IV. PÅSTÅTT HINDER FÖR RÄTTEN TILL ENSKILD BEGÄRAN ENLIGT ARTIKEL 34 I KONVENTIONEN

111. Båda sökandena klagade i enlighet med artikel 34 i konventionen på att AÅM hade utövat påtryckningar på dem för att få dem att ta tillbaka sin ansökan till domstolen, annars skulle den återuppta brottmålsprocessen mot den första sökanden. Denna föreskrift lyder i relevanta delar som följer:

"Domstolen får ta emot klagomål från enskilda personer /..../ De höga fördragsslutande parterna förbinder sig att inte på något sätt förhindra ett effektivt utövande av denna klagorätt."

A. Parternas sakframställningar

112. Regeringen hävdade att AÅM bara hade försökt bedriva förhandlingar om en uppgörelse i godo med sökandena, och att det var oetiskt av sökandena att avslöja innehållet i dessa förhandlingar genom att hänvisa till dem under tvistemålet, i strid mot sekretessprincipen i regel 62 § 2 i domstolens arbetsordning. I detta sammanhang hävdade regeringen, som påpekade att konventionssystemet tillät uppgörelser utanför och i domstolen eller överenskommelser mellan parterna i alla delar av förfarandet, att regel 62 § 2 borde anses tillämplig för de förhandlingar utanför domstolen som skett mellan sökandenas dotter och en representant för AÅM.

113. Regeringen betonade att det var sökandenas dotter som först hade tagit kontakt med representanten för AÅM, som hon hade hade ansett vara hennes vän, och bett den senare att förklara förfarandet för en uppgörelse i godo. Som svar hade representanten från AÅM i sina e-postmeddelanden försett sökandenas dotter med all relevant information och rådgivning. Representanten hade aldrig krävt att sökandena skulle dra tillbaka sin ansökan, utan hade i stället försökt få till stånd en uppgörelse som var acceptabel för båda sidor.

114. Sökandena svarade först att sekretessprincipen i regel 62 § 2 i domstolens arbetsordning inte hade gällt för deras situation, då förhandlingarna mellan deras dotter och representanten från AÅM hade bedrivits utanför domstolens ramverk för förfaranden. Sökandena betonade att AÅM-representanten i sitt e-postmeddelande daterat den 11 december 2006 hade varnat sökandenas dotter för att nya brottmålsprocesser skulle kunna inledas mot hennes far om han vägrade gå med på en uppgörelse och ta tillbaka sin ansökan till domstolen, och vidhöll sitt klagomål om otillbörliga påtryckningar.

B. Rättens bedömning

115. Domstolen betonar på nytt att förhandlingar om uppgörelse i godo är sekretessbelagda enligt artikel 39 § 2 i konventionen. Vidare föreskrivs i regel 62 § 2 i dess regler att ingen skriftlig eller muntlig kommunikation och inga erbjudanden eller medgivanden som förekommit under förhandlingar om uppgörelse i godo får nämnas eller användas i tvistemål. Med beaktande av vikten av denna princip betonar domstolen på nytt att ett brott mot regeln om sekretess kan motivera slutsatsen att en ansökan är otillåtlig på grundval av missbruk av rätten till ansökan (se Miroļubovs och andra mot Lettland, nr. 798/05, § 68, 15 september 2009 och Balenović mot Kroatien (dec.), nr. 28369/07, 30 september 2010).

116. Domstolen ser dock inte hur sekretessprincipen i regel 62 § 2 i domstolens arbetsordning kan anses vara tillämplig på de förhandlingar om en uppgörelse som bedrivits i det aktuella målet. Faktum är att dessa förhandlingar skedde direkt mellan sökandenas familj och den allmänna åklagarmyndigheten, helt utan domstolens medverkan. Parternas förslag till en uppgörelse i godo, eller åtminstone deras åsikter om saken, ingavs aldrig till registraturen. Domstolen anser följaktligen att sekretessprincipen i domstolens arbetsordning, vars regler styr domstolens organisation och arbetsmetoder, på intet sätt kan tillämpas på något som skett utanför dess ramverk för förfaranden. Regeringens invändning bör därmed avvisas.

117. I fråga om innebörden av sökandenas klagomål på att AÅM hade utövat påtryckningar på dem för att få dem att ta tillbaka sin ansökan betonar domstolen på nytt att det är av största betydelse för att det system för enskild begäran som stadgas i artikel 34 ska fungera effektivt att sökande eller potentiella sökande kan kommunicera fritt med domstolen utan att utsättas för någon form av påtryckningar från myndigheterna för att få dem att ta tillbaka eller ändra sina klagomål (se, bland andra rättskällor, Akdivar och andra mot Turkiet, 16 september 1996, § 105, rapporter om domslut och beslut 1996‑IV och Aksoy mot Turkiet, 18 december 1996, § 105, rapporter 1996-VI). I detta sammanhang inkluderar "påtryckningar" inte bara direkt tvång och uppenbara hot, utan också andra olämpliga indirekta gärningar eller kontakter i syfte att påverka eller avskräcka sökande från att använda ett rättsmedel enligt konventionen (se Kurt mot Turkiet, 25 maj 1998, § 159, rapporter 1998‑III).

118. Med avseende särskilt på innehållet i den e-postkorrespondens som sökandenas dotter inledde med AÅM-representanten (se stycke 36–48 ovan), som var den enda bevisning som sökandena ingav till stöd för sitt klagomål, anser domstolen dock ändå, samtidigt som den påpekar att en informell kommunikationskanal mellan åklagarmyndigheten och en privat tredjepart ingalunda är ett lämpligt sätt att avgöra ett ärende, att detta utbyte inte i och för sig kan sägas ha varit oförenligt med statens förpliktelser enligt artikel 34 i konventionen. Domstolen påpekar att AÅM-representantens kontakt med sökandenas dotter inte förmodades förmå sökandena att ta tillbaka eller ändra sin ansökan eller att på annat sätt störa det egentliga utövandet av deras rätt till enskild begäran, och i praktiken inte heller hade denna effekt (jämför till exempel Konstantin Markin mot Ryssland [GC], nr. 30078/06, §§ 162–63, ECHR 2012 (utdrag)).

119. Den svarande statens myndigheter kan därför inte anses ha hindrat sökandena i utövandet av deras rätt till enskild begäran, och den svarande staten har inte underlåtit att följa sina förpliktelser enligt artikel 34 i konventionen.

AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN FÖLJANDE:

1. Domstolen fastslår med sex röster mot en att det inte har skett några överträdelser av artikel 6 § 1 i konventionen och artikel 2 i konventionens protokoll nr. 7.

2. Domstolen fastslår enhälligt att det inte har skett någon överträdelse av artikel 6 § 2 i konventionen.

3. Domstolen fastslår enhälligt att det inte har skett någon överträdelse av artikel 1 i konventionens protokoll nr. 1.

4. Domstolen fastslår enhälligt att den svarande staten inte har underlåtit att följa sina förpliktelser enligt artikel 34 i konventionen.

Utfärdat på engelska och meddelat skriftligen den 29 april 2014, i enlighet med regel 77 §§ 2 och 3 i domstolens arbetsordning.

              Santiago QuesadaJosep Casadevall
RegistratorOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas domaren Gyulumyans särskilda yttrande till detta domslut.

J.C.M.
S.Q.

DELVIS RESERVATION FRÅN DOMAREN GYULUMYAN

Jag kan inte instämma i domstolsmajoritetens åsikt att det inte har skett några överträdelser av artikel 6 § 1 i konventionen eller av artikel 2 i konventionens protokoll nr. 7. Jag håller dock med om att det inte har skett några överträdelser av artikel 6 § 2 eller av artikel 1 i konventionens protokoll nr. 1 och om att den svarande staten inte har underlåtit att följa sina förpliktelser enligt artikel 34 i konventionen.

1. Jag vill först och främst påpeka att de aktuella myndigheternas sätt att använda förfarandet för strafflindringsavtal i Georgien vid det aktuella tillfället var föremål för stark offentlig kritik. I synnerhet ansågs i många juridiskt inriktade kommentarer att förhandlingar om strafflindring inte användes främst för de legitima syften som anges i artikel 15 i rättegångsbalken för brottmål ("ett snabbare och effektivare rättssystem"), utan snarare för att fylla statens kassa med pengar och andra tillgångar som avtvingats de svarande. I linje med denna kritik gick övervakningskommittén i Europarådets parlamentariska församling vidare genom att den 24 januari 2006 uppmana de georgiska myndigheterna att "[g]öra en kritisk översyn av nuvarande praxis för systemet för ‘förhandlingar om strafflindring’, som i sin nuvarande form å ena sidan låter vissa påstådda förövare använda bytet från sina brott för att köpa sig fria från fängelset och å andra sidan riskerar att tillämpas godtyckligt, oriktigt och till och med i politiska syften" (se stycke 55–56 i domslutet).

2. Jag vill dock också klargöra att jag inte vill ifrågasätta systemet för förhandlingar om strafflindring som sådant, i allmän bemärkelse. I stället är det de särskilda omständigheterna i det aktuella målet som har fått mig att dra slutsatsen att den tidiga georgiska modellen för förhandlingar om strafflindring, som den tillämpades av de aktuella nationella myndigheterna med avseende på den första sökanden, stod i konflikt med de skyddsåtgärder som anges i artikel 6 § 1 i konventionen av nedanstående skäl.

3. Jag anser att frågan om huruvida den första sökanden och åklagaren hade haft lika villkor under förhandlingarna om strafflindringsavtalet inte i vederbörlig ordning kunde ha granskats av Tbilisis tingsrätt utan att dessa förhandlingar hade dokumenterats fullständigt. Då inget sådant krav fanns i den georgiska rättegångsbalken för brottmål dokumenterade dock åklagarsidan tydligen inte sina förhandlingar med den första sökanden. Flera tvivelaktiga faktiska omständigheter i målet – det faktum att överföringarna av fabriksaktier och pengar hade skett redan innan processavtalet ingicks, uttalandena från M.I.‑dze och från de tidigare fabriksanställda med anklagelser mot åklagarmyndigheten om otillbörliga påtryckningar, det faktum att den första sökanden att suttit frihetsberövad, efter vad som påstås uppsåtligen, under påfrestande förhållanden, osv. – kastar också tvivel över förutsättandet av likvärdighet mellan parterna inför de aktuella förhandlingarna.

4. Vad gäller frågan om huruvida den första sökanden hade gått med på strafflindringsavtalet helt frivilligt påpekar jag att andelen fällande domar i Georgien var cirka 99,6 procent vid det aktuella tillfället, 2004 (se stycke 60 i domslutet). Med en sådan enormt hög andel är det svårt att föreställa sig att sökanden under de aktuella förhandlingarna om strafflindringsavtalet kunde ha trott sig ha några faktiska möjligheter att bli frikänd. Dessutom anfördes samma argument, att systemet med strafflindringsavtal knappast kan fungera rättvist i system med en hög andel fällande domar, av Transparency International Georgia i dess rapport om den georgiska modellen för förhandlingar om strafflindring (se stycke 60 i domslutet). Alltså hade sökanden inget annat egentligt val än att acceptera det ovillkorliga anbud som föreskrevs av åklagaren. Av ytterligare vikt i detta sammanhang är det sätt på vilket den allmänna åklagarmyndigheten uppenbarligen hade hanterat den första sökandens mål på nationell nivå, när dess representant faktiskt hotade sökandenas familj med att upphäva strafflindringsavtalet och återuppta processen mot den första sökanden, och till och med gick så långt som att förutse innehållet i ett domstolsutslag (se stycke 42 och 47 i domslutet). En sådan oroande inställning från åklagarmyndighetens sida säger också mycket om vilket inflytande den kan ha haft på den första sökanden när processen mot honom ännu inte hade inletts.

5. Som en annan viktig garanti för rättvisa i fråga om förhandlingarna om strafflindring borde den första sökanden inte ha hotats av åklagarsidan med anklagelser som inte styrktes av prima facie-bevisning. Tbilisis tingsrätt borde ha säkerställt, i enlighet med artikel 679-4 §§ 3 och 4 i rättegångsbalken för brottmål, att det hade funnits prima facie-stöd för ett mål mot den första sökanden. Huruvida detta krav på lämpligt sätt uppfylldes av den nationella domstolen framstår enligt min åsikt som extremt tvivelaktigt mot bakgrund av det tillgängliga materialet i målet; regeringen har inte anfört tillräckliga argument eller bevis för att jag ska kunna dra en positiv slutsats om detta. Tvärtom torde det ha varit extremt svårt för Kutaisis tingsrätt att utreda det välgrundade i anklagelserna på en enda dag, med tanke på att åklagaren hade ansökt hos domstolen med den aktuella redogörelsen den 9 september 2004 och att tingsrätten redan dagen efter godkände strafflindringsavtalet och fann att den första sökanden var skyldig (se stycke 30–32 i domslutet).

6. Slutligen konstaterar jag med särskilt stor oro att den relevanta nationella lagstiftningen inte gav den första sökanden rätt att överklaga domstolens beslut om att godkänna hans strafflindringsavtal. Avsaknaden av ett sådant rättsmedel resulterade uppenbart i en ytterligare begränsning av den rättsliga tillsynen över rättvisan i förhandlingarna om strafflindring. De georgiska myndigheterna erkände av allt att döma denna allvarliga brist själva när de den 25 mars 2005 slutligen införde en rätt till överklagande i situationer med strafflindringsavtal (se stycke 50–52 i domslutet).

7. Alla de ovannämnda bristerna får en ytterligare dimension när de ses i ljuset av det faktum att den första sökanden gick med på att förhandla med åklagarsidan endast gällande domen och vägrade erkänna sig skyldig enligt åtalspunkterna. Jag beklagar att majoriteten inte ansåg det vara nödvändigt att göra en principiell åtskillnad mellan förhandlingar om strafflindring gällande åtalspunkterna, där svaranden frivilligt och medvetet erkänner det brott som begåtts, och en situation där förhandlingen gäller endast domen utan något erkännande. I den senare situationen, som i det aktuella målet, anser jag att procedurgarantierna i proceduren för strafflindringsavtal måste vara ännu mer rigorösa. Till exempel, eftersom sökanden aldrig erkände några av de brott som han hade blivit anklagad för av åklagarsidan, borde de nationella domstolarna enligt min åsikt ha granskat det välgrundade i anklagelserna mycket mer ingående än vad som är normalt i situationer där anklagade personer frivilligt erkänner sig skyldiga.

8. Ovannämnda överväganden är tillräckliga för att jag ska kunna dra slutsatsen att det har skett en överträdelse av artikel 6 § 1 i konventionen och av artikel 2 i protokoll nr. 7.

 

Full & Egal Universal Law Academy