FÖRSTA AVDELNINGEN
MÅL NAZARENKO MOT RYSSLAND
(Klagomål nr 39438/13)
UTSLAG
STRASBOURG
16 JULI 2015
SLUTGILTIG
16/10/2015
Detta utslag blir slutgiltigt under de omständigheter som framgår av artikel 44§2 i konventionen. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.
I målet Nazarenko mot Ryssland,
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (första avdelningen),
i kammare bestående av:
Isabelle Berro, ordförande,
Elisabeth Steiner,
Khanlar Hajiyev,
Mirjana Lazarova Trajkovska,
Julia Laffranque,
Ksenija Turković,
Dmitry Dedov, domare,
och Søren Nielsen, avdelningens justitiesekreterare,
som den 23 juni 2015 överlagt i enrum,
avger härmed följande utslag, som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 39438/13) mot Ryska federationen som ingavs till domstolen under åberopande av artikel 34 i konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av en rysk medborgare, Anatoliy Sergeyevich Nazarenko (“klaganden”), den 15 maj 2013.
2 Den ryska regeringen (“regeringen”) företräddes av G. Matyushkin, företrädare för Ryska federationen i Europadomstolen.
3. Klaganden gjorde i synnerhet gällande, att hävandet av hans faderskap hade fråntagit honom rätten till umgänge med sin dotter och rätten att väcka talan i civilmål för att försvara hennes rättigheter och att han inte hade informerats om datum för förhandling om överklagande.
4. Den 15 oktober 2013 kommunicerades ovanstående klagomål till regeringen och resterande del av klagomålet förklarades otillåtligt. Beslut fattades också att tillämpa regel 41 i domstolens arbetsordning och att behandlingen av klagomålet skulle prioriteras.
FAKTA
Artikel I. I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
5. Klaganden är född 1965 och bor i Ulan-Ude.
6. 2007 födde klagandens fru N en dotter, A.
7. 2010 skilde sig klaganden och N.
8. Den 18 januari 2011 beslutade distriktet Oktyabrskiys barnomsorgs- och förmyndarmyndighet (i fortsättningen “barnomsorgsmyndigheten”) A:s boende enligt följande: jämna veckor hos klaganden och ojämna veckor hos modern, N. I januari, juni, juli och augusti skulle A bo hos klaganden i en vecka per månad efter hans val.
Sektion I.0I A. Händelser som föregick hävandet av faderskapet
9. Den 22 mars 2011 upptäckte klaganden flera blåmärken på A:s kropp. Då han misstänkte att hon blivit slagen och sexuellt utnyttjad av N:s nya partner vägrade han att återlämna A till N.
10. Under påföljande år bodde A hos klaganden och sin farmor. Vid flera tillfällen tillät klaganden N att besöka A i hans närvaro.
11. Den 25 mars 2011 klagade klaganden hos polisen och distriktet Oktyabrskiys undersökningsnämnd över att hans dotter A hade blivit slagen och sexuellt utnyttjad av N:s partner. Undersökningsnämnden inledde en förundersökning.
12. Klaganden och N ansökte båda hos Oktyabrskiy distriktsdomstol i Ulan-Ude om ett beslut om boende gällande A.
13. Den 25 april 2011 förhördes A, biträdd av en psykolog, av utredaren inom ramen för förundersökningen. A sade att hon ville bo hos klaganden för att han var snäll, och att hennes mor och moderns nya partner hade behandlat henne illa. Biträdd av en psykolog förhördes hon återigen av utredaren den 27 juni och den 3 augusti 2011 och bekräftade det hon sagt tidigare.
14. Den 19 maj 2011 biföll Oktyabrskiy distriktsdomstol N:s ansökan om ett föreläggande om boende och avvisade en liknande ansökan från klaganden. Domstolen konstaterade att båda föräldrarna dittills tagit lika stor del i A:s uppfostran. De hade båda tillräckligt god ekonomi och deras levnadsomständigheter var lika tillfredsställande. Om man emellertid tog hänsyn till A:s kön och ålder, var det bättre för henne att växa upp hos sin mor. Ett barn under tolv års ålder kunde bara skiljas från sin mor under exceptionella omständigheter. Inga sådana omständigheter hade konstaterats i detta fall. N hade anställning och tillräcklig inkomst. Det hade inte funnits bevis på någon försumlighet eller misshandel från hennes sida. A:s blåmärken kunde ha uppstått som resultat av att hon ramlat eller i någon lek och räckte inte för att bevisa misshandel. En brottsutredning om anklagelserna om misshandel pågick fortfarande. Psykologen som förordnats av domstolen, vars slutsats att A stod närmare sin far och farmor känslomässigt än sin mor, kunde inte beaktas
då det saknades konstaterade fakta avseende misshandel från moderns sida. Det var därför bäst för A att bo hos sin mor.
15. Den 20 maj 2011 noterade barnomsorgsmyndigheten att A ville bo hos sin far. En inspektion av klagandens lägenhet hade visat att klaganden hade uppfyllt de villkor som krävdes för att A skulle utvecklas normalt. Barnomsorgsmyndigheten ansåg därför att A skulle bo hos klaganden.
16. Den 22 juni 2011 fastställde Högsta domstolen i republiken Burjatien domen från den 19 maj 2011 som överklagats. Domstolen ansåg att distriktsdomstolen brutit mot det lagstadgade förfarandet när den hade underlåtit att beakta barnomsorgsmyndighetens åsikt och slutsatser. Distriktsdomstolen hade därför gjort sig skyldig till grov överträdelse av de lagstadgade procedurreglerna. Givet att barnomsorgsmyndighetens åsikt var rådgivande snarare än tvingande för domstolen, motiverade emellertid inte underlåtenheten att beakta dess åsikt en förnyad prövning av domen som i huvudsak var korrekt.
17. Den 30 juni 2011 inledde undersökningsnämnden i distriktet Oktyabrskiy en brottmålsprocess angående den påstådda misshandeln och det sexuella utnyttjandet av A.
18. Eftersom klaganden fortsatt höll kvar A, ansökte N hos Oktyabrskiy distriktsdomstol om ett föreläggande med krav att klaganden skulle återlämna A till henne.
19. Den 29 november 2011 biföll Oktyabrskiy distriktsdomstol N:s begäran. Den fann att klaganden hade vägrat uppfylla villkoren i den dom av den 19 maj 2011, som överklagats och fastställts. Den beslutade att klaganden i enlighet med denna dom skulle återlämna A till N. Den 30 januari 2012 fastställde Högsta domstolen i republiken Burjatien domen som överklagats.
20. På ett ej angivet datum ansökte klaganden en andra gång hos Oktyabrskiy distriktsdomstol om ett beslut om boende gällande A, och bad samtidigt att N:s föräldramyndighet över A skulle begränsas.
21. Den 23 januari 2012 avvisade Oktyabrskiy distriktsdomstol ansökan och bekräftade sitt tidigare beslut att A skulle bo hos sin mor, och åberopade samma skäl som i domen av den 19 maj 2011. Domstolen såg inga skäl att begränsa N:s föräldramyndighet över A. Den 2 april 2012 fastställde Högsta domstolen i republiken Buryatiya domen som överklagats.
22. Den 13 mars 2012 bortfördes A av N från den klagande. Hon har sedan dess hindrat klaganden från att träffa sin dotter.
23. Den 20 mars 2012 blev A återigen förhörd av utredaren, biträdd av en psykolog. Hon sade att hon tyckte om att bo hos sin mamma och att mamman behandlade henne väl.
24. Den 23 april 2012 undersöktes A av en panel med psykologer som tillsatts av utredaren inom ramen för brottmålsprocessen. De fastslog att A inte var efterbliven eller led av någon psykisk sjukdom. På grund av hennes ålder, utvecklingsnivå och hennes mottaglighet för påverkan utifrån, var hon emellertid oförmögen att lämna ett tillförlitligt vittnesmål om sina relationer till modern, sin far eller sin mors nya partner. 25. Den 30 april 2013 avbröt undersökningskommittén i distriktet Oktyabrskiy brottmålsprocessen, med slutsatsen att det inte fanns något bevis för misshandel eller sexuellt utnyttjande. Blåmärkena kunde ha orsakats av ett fall. Enligt experterna var A:s uttalanden att hennes mors partner hade behandlat henne illa otillförlitliga. Vittnena hade varit oförmögna att lämna någon som helst information som bekräftade klagandens anklagelser om sexuellt utnyttjande av barn.
Sektion I. 02 B. Hävandet av faderskapet och efterföljande händelser
26. Klaganden ansökte en tredje gång hos Oktyabrskiy distriktsdomstol om ett beslut om boende gällande A. Han bad också att N skulle fråntas föräldramyndighet över A.
27. Medan ovan nämnda process fortfarande pågick, lämnade N in en ansökan till Oktyabrskiy distriktsdomstol, där hon bestred klagandens faderskap över A och bad att hans namn skulle raderas från A:s födelsebevis och att A:s efternamn och fadersnamn skulle ändras.
28. Den 23 juli 2012 fastslogs via ett DNA-test att klaganden inte var A:s biologiska far.
29. Den 18 september 2012 biföll Oktyabrskiy distriktsdomstol N:s yrkanden. Domstolen konstaterade att klaganden inte var A:s biologiska far och hävde hans faderskap över A. Domstolen beslutade att klagandens namn skulle raderas från A:s födelsebevis och att A:s efternamn och fadersnamn skulle ändras till ett efternamn och ett fadersnamn utan koppling till klaganden. Den 19 november 2012 fastställde Högsta domstolen i republiken Burjatien den överklagade domen.
30. Den 16 januari 2013 avbröt Oktyabrskiy distriktsdomstol den process som rörde klagandens ansökan om ett beslut om boende och ett beslut om att frånta N föräldramyndigheten över A. Domstolen konstaterade att klaganden inte var A:s biologiska far och att han därför enligt inhemsk lag inte hade rättslig status att väcka talan i en civilrättslig process rörande föräldramyndigheten över A eller hur A:s boende skulle ordnas. Klaganden uteblev från förhandlingen på grund av sjukdom.
31. Den 27 februari 2013 fastställde Högsta domstolen i republiken Buryatiya det överklagade beslutet. Enligt klaganden hade han inte informerats
om datum för förhandlingen. Inte heller hade han informerats om utgången av överklagandet i Högsta domstolen förrän den 12 mars 2013.
32. Den 31 maj 2013 vägrade en domare i Högsta domstolen i republiken Burjatien att hänskjuta klagandens kassationsöverklagande till presidiet i denna domstol för prövning, eftersom han/hon inte funnit några betydande överträdelser av materiell rätt eller processrätt som påverkat utgången av förhandlingarna. Domstolen konstaterade i synnerhet, att det fanns bevis i akten för att ett brev hade skickats till klaganden den 7 februari 2013 med information till honom om datum för förhandlingen om överklagandet i Högsta domstolen. Information om datum för denna förhandling hade också publicerats på domstolens officiella webbplats. Klaganden hade därför blivit vederbörligen informerad om datum för förhandlingen om överklagandet.
Artikel II.II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING
33. Familjelagen föreskriver att föräldrarna agerar för barnets räkning oh försvarar barnets rättigheter och intressen i alla relationer med personer och juridiska personer. De agerar ex officio som barnets juridiska företrädare i domstolsprocesser. (Artikel 64 § 1).
34. I händelse att föräldrarna skiljer sig, ordnas barnets boende genom en överenskommelse mellan dem. Om någon sådan överenskommelse inte kan uppnås ordnas barnets boende genom ett domstolsbeslut, med hänsyn till barnets bästa och hans/hennes åsikt om saken. Domstolen måste i synnerhet ta hänsyn till barnets bindning till var och en av föräldrarna och syskonen, förhållandet mellan barnet och var och en av föräldrarna, barnets ålder, föräldrarnas moraliska och andra personliga egenskaper och de möjligheter var och en på sitt håll har att skapa lämpliga villkor för barnets fostran och utveckling (som till exempel varje enskild förälders sysselsättning, arbetstider, ekonomi och familjesituation, etc.) (Artikel 65 § 3).
35. Den förälder som inte bor tillsammans med barnet är berättigad till att upprätthålla umgänge med barnet och att delta i hans/hennes uppfostran och utbildning. Den förälder barnet bor hos får inte förhindra barnets umgänge med den andra föräldern, såvitt inte sådan kontakt undergräver barnets fysiska eller psykiska hälsa eller moraliska utveckling. (Artikel 66 § 1).
36. Ett barn har rätt att upprätthålla kontakten med sina föräldrar, mor- och farföräldrar, bröder, systrar och andra släktingar. Föräldrars skilsmässa, separation eller annullering av deras äktenskap påverkar inte barnets rättigheter. Särskilt poängteras barnets rätt att upprätthålla umgänget med båda, i det fall föräldrarna lever åtskilda. (Artikel 55 § 1).
37. Mor- och farföräldrar, bröder, systrar och andra släktingar har rätt att upprätthålla kontakt med barnet. Om föräldrarna eller någon av dem hindrar
nära släktingar från att träffa barnet, kan barnomsorgsmyndigheten besluta att umgänget ska finnas kvar mellan barnet och släktingen i fråga. Om föräldrarna inte rättar sig efter barnomsorgsmyndighetens beslut, kan släktingen ifråga eller barnomsorgsmyndigheten ansöka hos domstol om ett umgängesbeslut. Domstolen måste fatta sitt beslut med hänsyn till barnets bästa och måste beakta barnets egen åsikt. Om föräldrarna inte rättar sig efter umgängesbeslutet, får de hållas ansvariga enligt lag (Artikel 67).
38. En domstol kan frånta en förälder hans/hennes föräldramyndighet efter yrkande från den andra föräldern, en förmyndare, en åklagare, eller sociala myndigheter såvitt, bland annat, föräldern misshandlar barnet genom att utsätta barnet för fysiskt eller psykiskt våld eller sexuellt utnyttjande. (Artiklar 69 och 70 § 1).
39. En domstol får begränsa en förälders föräldramyndighet och vid begäran från en närstående släkting, socialtjänst, utbildningsinrättningar eller åklagare om det ligger i barnets intresse flytta barnet från förälderns vårdnad. Föräldramyndigheten får begränsas i fall där föräldern utgör en fara för barnet.(Artikel 73).
40. Moderskap och faderskap får bestridas i domstol av den person som i barnets födelsebevis är registrerad som hennes/hans mor eller far, av barnets biologiska mor eller far, av barnet självt när det nått myndighetsålder, av barnets förmyndare eller, om barnets förälder saknar rättshandlingsförmåga, av förälderns förmyndare. (Artikel 52 § 1).
Artikel III.III. RELEVANT INTERNATIONELLT OCH JÄMFÖRANDE JURIDISKT MATERIAL
Sektion 3.01 A. FN-dokument
41. Artikel 3 i konventionen om barnets rättigheter, som antogs år 1989 av FN:s generalförsamling och ratificerades av Ryssland år 1990, föreskriver följande:
“1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har legalt ansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder...”
42. Artikel 9 föreskriver, så långt relevant, följande:
“1. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning,
i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t ex vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående barnets vistelseort...”
3. Konventionsstaterna skall respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa...”
43. I sin allmänna kommentar nr 14 (2013) om barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet (artikel 3, paragraf 1), som antogs den 29 maj 2013 (CRC/C/GC/14), framhöll FN:s kommitté för barnets rättigheter i synnerhet följande:
“13. Varje konventionsstat måste respektera och tillgodose barnets rätt att få sitt bästa bedömt och satt i främsta rummet, och är skyldig att vidta de nödvändiga, övervägda och konkreta åtgärder som behövs för att denna rättighet ska implementeras fullt ut.
14. Artikel 3.1 fastslår ett ramverk i form av tre typer av skyldigheter för konventionsstaterna
(a) Skyldigheten att säkerställa att barnets bästa på lämpligt sätt integreras och
konsekvent tillämpas i varje åtgärd som vidtas av offentliga institutioner. Det gäller
särskilt alla genomförandeåtgärder samt administrativa eller rättsliga förfaranden som direkt eller indirekt påverkar barn.
(b) Skyldigheten att säkerställa att alla rättsliga och administrativa beslut, samt
policyer och lagstiftning som gäller barn, visar att barnets bästa har satts i främsta
rummet. I denna skyldighet ingår att beskriva hur barnets bästa har prövats och bedömts och vilken vikt som lagts vid barnets bästa i beslutet.
15. För att säkerställa att dessa skyldigheter efterlevs bör konventionsstaterna vidta ett antal genomförandeåtgärder i enlighet med konventionens artiklar 4, 42 och 44, paragraf 6 i konventionen, samt säkerställa att barnets bästa sätts i främsta rummet i alla åtgärder, inklusive följande:
(a) Granska och vid behov göra ändringar i nationell lagstiftning och andra rättskällor
så att artikel 3 paragraf 1 införlivas i dem. Kravet att säkerställa att hänsyn tas till barnets bästa ska speglas och genomföras i alla nationella lagar och bestämmelser, regional lagstiftning, i regler som styr verksamheten i privata och offentliga institutioner som levererar tjänster för eller påverkar barn, samt i rättsliga och administrativa för-faranden på alla nivåer, både som en materiell och en processuell rättighet
(c) Införa mekanismer och rutiner för klagomål, kompensation eller upprättelse i syfte
att fullt ut förverkliga barnets rätt att få sitt bästa integrerat på passande vis och
konsekvent tillämpat i samtliga genomförandeåtgärder, administrativa och rättsliga förfaranden som är relevanta för och påverkar barnet....
29. I civil- och förvaltningsrättsliga mål kan barnet försvara sina intressen direkt eller genom en företrädare, i mål om faderskap, övergrepp mot eller vanvård av barn, familjeåterföreningar, boende m.m. Barnet kan påverkas av rättegången, till exempel när det gäller adoption eller skilsmässa, beslut om vårdnad, boende, umgänge eller andra frågor som har stor betydelse för barnets liv och utveckling, liksom när det gäller övergrepp eller vanvård. Domstolarna måste sörja för att hänsyn till barnets bästa tas i alla sådana situationer och beslut, såväl processrättsliga som materiella. Domstolarna måste också på ett tillfredställande sätt kunna visa att så har skett.
36. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid antagandet av alla genomförandeåtgärder. ”Skall” betyder att staterna har en stark rättslig skyldighet och att de inte vid någon åtgärd får avgöra efter eget godtycke huruvida barnets bästa ska bedömas och sättas i främsta rummet.
60. Att förhindra familjesplittring och att hålla samman familjen är viktiga uppgifter för ett system för skydd av barn, något som grundas på den rätt som stadgas i artikel 9, paragraf 1: ”att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då [...] ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa.” Vidare har ett barn som skilts från en eller båda föräldrar rätt att ”upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa” (artikel 9, paragraf 3). Detta gäller även för den person som har vårdnaden, personer som är huvudsakliga omvårdare enligt lag eller sedvänja, familjehemsföräldrar samt personer till vilka barnet har en stark personlig relation....”
Sektion 3.02 B. Jämförande juridiskt material
44. Artikel 371-4 i den franska civillagen föreskriver att om barnets bästa så kräver, ska domaren i familjedomstolen fastställa villkoren för relationen mellan barnet och varje annan person, vare sig denna person är en släkting eller inte, som har levt stadigvarande tillsammans med barnet och någon av hans/hennes föräldrar, har deltagit i barnets utbildning, vardagliga omsorg eller boende och knutit varaktiga känsloband med honom/henne.
45. Artikel 1685 i den tyska civillagen föreskriver att alla personer som barnet har nära band till får begära umgängesrätt om de har eller har haft faktiskt ansvar för barnet (social och familjerelation) och om det ligger i barnets intresse. Det ska allmänt förutsättas att faktiskt ansvar har tagits om personen under en lång tidsperiod levt i hemmiljö tillsammans med barnet.
46. Sektion 10 i Förenade Kungarikets Children Act 1989 föreskriver att umgängesrätt kan begäras, i synnerhet, av någon part i ett äktenskap (vare sig det består eller ej) i förhållande till vilken barnet är barn i familjen, av fosterföräldern eller alla släktingar som barnet har bott tillsammans med under minst ett år det år som omedelbart föregår ansökan, eller av alla personer som barnet har bott tillsammans med under minst tre år.
LAGEN
Artikel 4.I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN
47. Klaganden klagade över att hävandet av faderskapet hade fråntagit honom rätten att upprätthålla umgänget med sin dotter och försvara hennes intressen i domstol. Han åberopade artikel 8 i konventionen som har följande lydelse:
“1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens
säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och
rättigheter.”
Sektion 4.0I A. Tillåtlighet
48. Domstolen konstaterar att ansökan inte är uppenbart ogrundad i betydelsen av artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Den konstaterar vidare att den inte på några andra grunder är otillåtlig. Den ska således förklaras vara tillåtlig.
Sektion 4.02B. Omständigheter
(a) 1. Parternas framställningar
49. Regeringen framhöll att DNA-testet hade fastställt att klaganden inte var A:s biologiska far. Testet hade utförts i enlighet med det lagstadgade förfarandet och de ryska domstolarna hade godkänt det som tillåtlig och tillförlitlig bevisning som utgjorde tillräcklig grund för deras beslut att häva klagandens faderskap för A. Det fanns inget skäl att betvivla DNA-testets riktighet.
50. Regeringen hävdade att hävandet av faderskapet var förenligt med konventionen där det hade bevisats att ett barns “legala” far inte var dess biologiska far. Enligt domstolens rättspraxis krävde respekten för familjelivet att den biologiska och sociala verkligheten skulle råda över ett juridiskt antagande om faderskap (se Kroon m.fl. mot Nederländerna, 27 oktober 1994, § 40, serie A nr 297‑C; och Shofman mot Ryssland, nr 74826/01, § 44, 24 november 2005). Dessutom hade beslutet att häva klagandens faderskap över A haft sin grund i inhemsk lag, det vill säga artikel 52 i familjelagen (se punkt 40 ovan) som inte satte någon tidsgräns för att väcka talan om bestridande av faderskap för ett barn.
51. Regeringen framhöll vidare att endast nära släktingar – föräldrar, far- och morföräldrar, far- och morföräldrars föräldrar, syskon, far- och morbröder, fastrar, mostrar och kusiner – enligt rysk lag hade rätt att upprätthålla kontakten med barnet (se punkt 37 ovan). Givet att klagandens faderskap för A hade upphävts var han enligt inhemsk lag inte berättigad till fortsatt umgänge med henne. Regeringen noterade i detta hänseende att klaganden aldrig ansökt till domstolen om ett umgängesbeslut. Givet att en konflikt existerade mellan klaganden och A:s mor, skulle det i vart fall inte ligga i barnets intresse att bevilja klaganden umgängesrätt (man åberopade Nekvedavicius mot Tyskland (dec.), nr 46165/99, 19 juni 2003).
52. Regeringen anförde också att klaganden enligt inhemsk lag inte hade rättslig status att ansöka om ett domstolsbeslut som fråntog A:s mor föräldramyndigheten. Rysk lag föreskrev att endast en förälder, en förmyndare, en åklagare eller socialtjänst kunde ansöka om ett sådant domstolsbeslut (se punkt 38 ovan). De inhemska domstolarnas beslut att avbryta processen hade därför varit laglig.
53. Avslutningsvis framhöll regeringen att de inhemska domstolarna i alla sina beslut alltid hade låtit sig vägledas av vad som var bäst för A. De hade i synnerhet kommit fram till att det låg i A:s intresse att växa upp hos sin mor.
54. Klaganden stod fast vid sina yrkanden.
(b) 2. Domstolens bedömning
55. Domstolen måste först undersöka om det fanns band mellan klaganden och A som innebar en personlig relation eller ett familjeliv mellan dem i den mening som avses i artikel 8 i konventionen.
56. Domstolen upprepar att begreppet “familjeliv” enligt artikel 8 i konventionen inte är begränsat till relationer inom ett äktenskap utan kan inbegripa andra faktiska band “familjeband” (se Anayo mot Tyskland, nr 20578/07, § 55, 21 december 2010, med ytterligare hänvisningar). Om det funnits “familjeliv” i den mening som avses i artikel 8 i konventionen är huvudsakligen en faktafråga avhängig av faktisk existens i praktiken av nära personliga band (se K. och T. mot Finland [GC], nr 25702/94, § 150, ECHR 2001‑VII). Även om, som regel, sammanboende kan vara ett krav för en sådan relation, kan i undantagsfall andra faktorer också bidra till att visa att en relation har tillräcklig beständighet för att skapa de facto ”familjeband”. (se Kroon m.fl. mot Nederländerna, som hänvisas till ovan, § 30).
57. Domstolen har tidigare konstaterat att relationen mellan fosterhemsfamiljen och fosterbarnet som hade levt tillsammans i många månader innebar familjeliv i den mening som avses i artikel 8 § 1, trots avsaknaden av ett biologiskt förhållande mellan dem. Domstolen tog hänsyn till
det faktum att det vuxit fram ett nära känslomässigt band mellan fosterhemsfamiljen och barnet liknande det mellan föräldrar och barn och att fosterhemsfamiljen i alla avseenden hade uppträtt som barnets föräldrar (se Moretti och Benedetti mot Italien, nr 16318/07, §§ 49-50, 27 april 2010, och Kopf och Liberda mot Österrike, nr 1598/06, § 37, 17 januari 2012).
58. För att övergå till föreliggande mål, konstaterar domstolen att A föddes under klagandens äktenskap med N och registrerades som hans dotter. Eftersom han inte hyste några tvivel om att han var far till A uppfostrade han henne och sörjde för henne i mer än fem år. Som det fastslagits av barnomsorgsmyndigheten och sakkunniga psykologer, fanns det en stark känslomässig bindning mellan klaganden och A (se punkter 14 och 15 ovan). Givet att klaganden och A hade trott att de var far och dotter i många år tills det omsider framkom att klaganden inte var A:s biologiska far, och med hänsyn till de nära personliga banden mellan dem, anser domstolen att förhållandet mellan dem är att betrakta som familjeliv i den mening som avses i artikel 8 § 1.
59. Domstolen ska vidare undersöka om man underlåtit att respektera klagandens familjeliv.
60. Domstolen konstaterar att där ett existerande familjeband har knutits måste konventionsstaten i princip agera så att det går att förlita sig på att detta band ges möjlighet att bestå. Föräldrars och barns ömsesidiga umgänge utgör en grundläggande beståndsdel i familjelivet och nationella åtgärder som hindrar detta innebär en inskränkning av de rättigheter som avses i artikel 8 i konventionen (se bland övriga källor, Monory mot Rumänien och Ungern, nr 71099/01, § 70, 5 april 2005, och K. och T. mot Finland, som hänvisas till ovan, § 150).
61. Vidare, även om det primära syftet med artikel 8 är att skydda individen mot godtyckliga ingripanden av offentliga myndigheter, finns det dessutom positiva åligganden som är en väsentlig del av verklig ”respekt” för familjelivet. Dessa åligganden kan innebära införande av åtgärder ägnade att trygga respekten för familjelivet, även ifråga om relationer individer emellan, och inbegripet både att ombesörja ett regelverk med dömande och genomdrivande mekanismer som skyddar den enskilda personens rättigheter och, i förekommande fall, genomförandet av specifika åtgärder. (se Glaser mot Förenade kungariket, nr 32346/96, § 63, 19 september 2000).
62. I sammanhanget statens förpliktelse att implementera positiva åtgärder har domstolen upprepade gånger fastställt att artikel 8 inbegriper en förälders rätt att vidta åtgärder i syfte att återförenas med sitt barn och en skyldighet för de nationella myndigheterna att agera i detta syfte. Detta gäller också i fall där umgänges- och boendetvister om barn uppstår mellan föräldrar och/eller andra medlemmar av barnens
familj (se Manic mot Lettland, nr 46600/11, § 101, 13 januari 2015, med ytterligare hänvisningar).
63. Både i kontexterna negativa och positiva skyldigheter, måste hänsyn tas till att rätt balans skapas mellan de konkurrerande intressena mellan individen och samhället som helhet. I båda kontexterna åtnjuter staten ett visst tolkningsutrymme (se Glaser, som hänvisas till ovan, § 63). Artikel 8 kräver att de nationella myndigheterna hittar rätt balans mellan barnets intressen, och föräldrarnas, och att de, under balanseringsprocessen, sätter barnets intressen i främsta rummet, vilka, beroende på deras natur och hur viktiga de är, kan göra att de ska prioriteras framför föräldrarnas intressen (se Sahin mot Tyskland [GC], nr 30943/96, § 66, ECHR 2003‑VIII, och Płaza mot Polen, nr 18830/07, § 71, 25 januari 2011).
64. I föreliggande mål hävdes klagandens faderskap och hans namn raderades från A:s födelsebevis sedan det fastställts att han inte var hennes biologiska far. Följden blev att klaganden miste alla föräldrarättigheter, inbegripet umgängesrätt. Familjelagen föreskriver faktiskt att det enbart är föräldrarna, far- och morföräldrarna, bröder, systrar och andra släktingar som är berättigade att upprätthålla umgänge med ett barn (se punkterna 35 till 37 ovan). Som bekräftat av regeringen är klaganden enligt inhemsk lag inte berättigad till att upprätthålla umgänge med A eftersom han inte längre anses vara hennes förälder eller annan släkting. Under sådana omständigheter anser domstolen att en ansökan till domstol om ett umgängesbeslut med nödvändighet skulle avvisas på grund i den existerande inhemska lagstiftningen.
65. Domstolen oroas över den bristande flexibiliteten i de ryska lagbestämmelser som reglerar rätten till umgänge. De innehåller en omfattande lista med personer som är berättigade till umgänge med barnet, utan att tillåta några undantag som beaktar den stora variationen i familjesituationer och tar hänsyn till barnets bästa. Som resultat kan en person som likt klaganden, inte är släkt med barnet men som tagit hand om henne under lång tid och utvecklat ett nära personligt band med henne inte under några omständigheter tillerkännas umgängesrätt och det oaktat vad som är bäst för barnet. Regeringen har inte angett några skäl till varför det skulle ha varit “nödvändigt i ett demokratiskt samhälle” att skapa en stelbent lista med personer som är berättigade till att upprätthålla umgänge med ett barn och inte göra några undantag vid tillämpningen av föreskriften för att kunna tillvarata barnets intresse i de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.
66. Domstolen är inte övertygad om att det som är bäst för barnen i fråga om umgängesrätt kan avgöras på rättmätigt sätt genom ett allmänt juridiskt antagande. Med hänsyn till den stora variationen av potentiella familjesituationer, anser domstolen att det för att balansera rättigheterna
mellan alla involverade på rätt sätt krävs en undersökning av omständigheterna i varje enskilt fall. (se, mutatis mutandis, Schneider mot Tyskland, nr 17080/07, § 100, 15 september 2011). Följaktligen kan artikel 8 i konventionen tolkas som att den tvingar konventionsstaterna att pröva från fall till fall om det ligger i barnets intresse att upprätthålla umgänge med den person, med eller utan biologiskt släktskap, som har tagit hand om honom eller henne tillräckligt lång tidsperiod. Genom att förvägra klaganden rätten att upprätthålla umgänge med A utan någon prövning av frågan om sådant umgänge skulle ligga i A:s intresse har Ryssland underlåtit att uppfylla denna skyldighet.
67. Domstolen konstaterar att klaganden som följd av den inhemska lagens verkan blev fullständigt och automatiskt utesluten ur A:s liv efter hävandet av hans faderskap. Emellertid anser domstolen att den person som under en viss tid tagit hand om och uppfostrat barnet som sitt eget inte får utestängas helt från barnets liv efter att det framkommit att han inte var hans eller hennes biologiska far, såvitt det inte finns relevanta skäl som har att göra med barnets bästa att göra det. Inga sådana skäl hade framförts i föreliggande mål. Det har aldrig framkommit något som antyder att umgänge med klaganden skulle vara skadligt för A:s utveckling. Tvärtom fastställdes det både av barnomsorgsmyndigheten och sakkunniga psykologer att det existerade en stark ömsesidig tillgivenhet mellan klaganden och A och att klaganden hade tagit väl hand om barnet (se punkterna 14 och 15 ovan).
68. I beaktande av det föregående bedömer domstolen att myndigheterna har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att göra det möjligt för familjebanden mellan klaganden och A att upprätthållas. Den fullständiga och automatiska utestängningen av klaganden från A:s liv efter hävandet av hans faderskap på grund av de stelbenta inhemska lagbestämmelserna – i synnerhet förvägrandet av umgängesrätten utan att ta tillräcklig hänsyn till vad som var bäst för A har därför utgjort en underlåtenhet att respektera klagandens familjeliv.
Det har följaktligen skett en en kränkning av artikel 8 i konventionen.
Artikel V. II. PÅSTÅDDA KRÄNKNINGAR AV ARTIKLAR 6 § 1 OCH 13 I KONVENTIONEN
69. Klaganden klagade över att rättsprocessen om hans ansökan om ett boendebeslut och ett beslut som fråntog A:s mor föräldramyndigheten hade avbrutits. Han klagade också över underlåtenheten att informera honom om förhandlingen om överklagandet den 27 februari 2013. Han åberopade artiklar 6 § 1 och 13 i konventionen, vilka lyder som följer:
Artikel 6 § 1
“Var och en skall vid prövning av hans civila rättigheter och skyldigheter..., vara berättigad till en rättvis... förhandling...av [en]... domstol...”
Artikel 13
“Var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet.”
70. Regeringen framförde att klaganden inte hade lämnat in ett kassationsöverklagande till Högsta domstolen i Ryska federationen mot beslutet av den 16 januari 2013 av Oktyabrskiy distriktsdomstol och de efterföljande överklagande- och kassationsbesluten den 27 februari och 31 maj 2013. Inte heller hade han lämnat in ett klagomål med begäran om överprövning till Högsta domstolens presidium. Han hade därför inte uttömt de inhemska rättsmedlen.
71. Regeringen anförde vidare att klaganden enligt inhemsk lag inte hade rättslig status att ansöka om ett domstolsbeslut som fråntog A:s mor hennes föräldramyndighet (se punkt 38 ovan) eller om ett beslut om boende. Därför hade de inhemska domstolarnas beslut att avbryta rättsprocessen varit laglig. Vidare hade klagandens tidigare ansökningar om boendebeslut prövats av de inhemska domstolarna efter omständigheterna i målet. Klaganden hade dessutom blivit vederbörligen informerad om förhandlingen den 27 februari 2013.
72. Klaganden vidhöll sina yrkanden.
73. Domstolen anser att regeringens invändning att de inhemska rättsmedlen inte uttömts har nära samband med innehållet i klagandens klagomål enligt artikel 6 § 1 och 13 i konventionen och att den därför måste fogas till omständigheterna i målet. Domstolen anser att klagomålen ska förklaras tillåtliga och konstaterar, i ljuset av sin bedömning ovan enligt artikel 8 att det inte är nödvändigt med separat prövning av klagandens klagomål enligt artiklar 6 § 1 och 13 i konventionen.
Artikel VI.III. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN
74. Artikel 41 i konventionen föreskriver:
“Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”
75. Klaganden har inte lämnat in något yrkande om skälig gottgörelse. I enlighet med detta, anser domstolen att det inte föreligger något krav att tilldela honom något belopp i det avseendet.
AV DESSA SKÄLBifogar domstolen enhälligt till omständigheterna i målet regeringens invändning att de inhemska rättsmedlen inte uttömts,
Förklarar domstolen ansökan tillåtlig,
Fastställer domstolen att det har förekommit kränkning av artikel 8 i konventionen,
Fastställer domstolen att det inte är nödvändigt med separat prövning av klagomålen enligt artikel 6 § 1 och 13 i konventionen, och inte heller, följdenligt, regeringens ovan nämnda preliminära invändning.
Upprättat på engelska och meddelat skriftligen den 16 juli 2015, i enlighet med regel 77 §§ 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Søren NielsenIsabelle Berro
Justitiesekreterare Ordförande/President
Full & Egal Universal Law Academy