FÖRE DETTA
SEKTION TVÅ
MÅLET NUSRET KAYA OCH ANDRA MOT TURKIET
(Ansökningar nr. 43750/06, 43752/06, 32054/08, 37753/08 och 60915/08)
DOMSLUT
[Utdrag]
STRASBOURG
22 april 2014
SLUTLIG
08/09/2014
Denna dom har vunnit laga kraft enligt artikel 44 § 2 i konventionen. Den kan komma att revideras redaktionellt.
I målet Nusret Kaya och andra mot Turkiet
avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (före detta sektion två), i egenskap av en kammare bestående av:
Guido Raimondi, ordförande,
Işıl Karakaş,
Dragoljub Popović,
András Sajó,
Nebojša Vučinić,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Helen Keller, domare
och Stanley Naismith, sektionsregistrator
efter enskilda överläggningar den 25 mars 2014
följande dom, vilken fastställdes detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet hade sitt ursprung i fem ansökningar (nr. 43750/06, 43752/06, 32054/08, 37753/08 och 60915/08) mot Republiken Turkiet ingivna till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av fem turkiska medborgare, Nusret Kaya, Ahmet Gerez, Mehmet Şirin Bozçalı, Mesut Yurtsever och Mehmet Nuri Özen ("sökandena"), den 4 oktober 2006 (ansökningar nr. 43750/06 och 43752/06), 24 juni (ansökan nr. 32054/08), 24 juli (ansökan nr. 37753/08) och 25 november 2008 (ansökan nr. 60915/08).
2. Kaya fick tillstånd att företräda sig själv inför domstolen. Bozçalı företräddes inför domstolen av M. Erbil, en advokat med praktik i Istanbul. Yurtsever och Özen företräddes av M. Vargün, en advokat med praktik i Ankara. Gerez företräddes av O. Gündoğdu, en advokat med praktik i Kars.
Den turkiska regeringen ("regeringen") företräddes av sitt ombud.
3. Sökandena hävdade i synnerhet att det hade skett ett brott mot rätten till respekt för deras korrespondens i form av telefonsamtal (artikel 8 i konventionen) och att de hade nekats en rättvis rättegång (artikel 6 i konventionen). De klagade vidare på ett brott mot artiklarna 3, 13, 14, 17 och 18 i konventionen.
4. Den 18 januari 2010 meddelades regeringen om ansökningarna.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
5. Sökandena är födda 1972 respektive 1965, 1966, 1974 och 1976.
A. Nusret Kaya och Ahmet Gerez (ansökningar nr. 43750/06 och 43752/06)
6. När deras ansökan ingavs satt sökandena i E-typfängelset Muş.
7. Under sin tidigare fångenskap i ett annat fängelse – H-typfängelset Erzurum – hade de ansökt hos Erzurums ansvarige domare om hävandet av de restriktioner som fängelseledningen enligt dem införde genom att hindra dem från att använda det kurdiska språket i sina telefonsamtal.
8. Den 29 maj 2006, baserat på dokumentationen i målet, avslog Erzurums ansvarige domare deras ansökan. I sitt resonemang ansåg han för det första att även om artikel 22 i grundlagen och artikel 8 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna gav skydd för friheten till korrespondens medgav dessa två artiklar också begränsningar av denna frihet på grunder såsom nationell säkerhet och allmän ordning. Han nämnde vidare att lag nr. 5275 om verkställande av domar och förebyggande åtgärder ("lag nr. 5275") stadgade att telefonsamtal måste ske på de villkor och enligt de principer som fastslogs i reglerna om verkställande av domar och förebyggande åtgärder ("reglerna"). Han påpekade att fängelseledningen ännu inte hade fått något svar på sin begäran om att det skulle fastslås, enligt regel 88/2 (p) i reglerna, om de personer som sökandena ville tala med förstod turkiska eller inte. Han påpekade i samband med detta att denna fråga ännu återstod att klargöra och att sökandenas talan därmed avsåg fängelseledningens allmänna praxis, vilken enligt hans mening inte stred mot lagen. Han konstaterade att fängelseledningen hade agerat i enlighet med lag nr. 5275 och regel 88/2 (p).
9. Den 11 maj 2006 begärde sökandena att detta beslut skulle ogiltigförklaras.
10. Den 12 juli 2006, baserat på dokumentationen i målet, avslog Erzurums brottmålsdomstol sökandenas begäran om att beslutet skulle ogiltigförklaras, med motiveringen att den ansvarige domaren inte hade agerat i strid mot processordningen eller lagen.
B. Mehmet Şirin Bozçalı och Mesut Yurtsever (ansökningar nr. 32054/08 och 37753/08)
11. När sökandena ingav sina ansökningar satt de i F-typfängelset i Bolu.
12. I fängelset ansökte de den 5 maj 2008 hos Bolus ansvarige domare om hävandet av de restriktioner som fängelseledningen enligt dem införde genom att hindra dem från att använda det kurdiska språket i sina telefonsamtal.
13. Den 13 maj 2008, baserat på dokumentationen i målet, avslog Bolus ansvarige domare ansökan, då han fann att fängelseledningens praxis följde både processordningen och lagen. I sitt beslut påpekade han att reglerna för telefonsamtal mellan dömda och häktade fångar och deras släktingar i omvärlden hade upphävts den 17 februari 2007. Han påpekade att reglerna inte innehöll någon föreskrift om hanteringen av en begäran om ett telefonsamtal på ett annat språk än turkiska. Han förklarade att lag nr. 5275 hade trätt i kraft och att regel 88 angav nya principer som måste beaktas. Han anförde alla de villkor som föreskrevs i denna regel gällande övervakning av telefonsamtal i fängelser, särskilt principen om att telefonsamtal måste ske på turkiska, med undantag för fall där den dömde fången och/eller den uppringda eller uppringande personen inte förstod detta språk. Han påpekade att internen i sådana fall enligt reglerna måste ange i formuläret för telefonsamtal att den andra personen inte förstod turkiska. Han tillade att en utredning skulle göras, när fängelseledningen fann en sådan vara nödvändig och på internens bekostnad, för att verifiera den information som angetts i formuläret, varefter internen kunde få tillstånd att tala kurdiska. Han meddelade vidare att internen måste inleda ett telefonsamtal med att säga sitt förnamn och efternamn, och sedan be den andra personen att uppge sitt förnamn, efternamn och telefonnummer. Enligt domarens åsikt innebar denna skyldighet att telefonsamtal förutom i vissa situationer måste ske på turkiska.
14. Den 26 maj 2008 begärde Yurtsever att detta beslut skulle ogiltigförklaras. Han hävdade att hans modersmål var kurdiska och att det därför var förståeligt att han behövde använda detta språk för att tala med sin mor i telefon. Han uppgav också att det hade varit så de senaste fem åren. Han klagade slutligen på att kostnaden för att verifiera informationen debiterades den intern som gjorde begäran.
15. Den 27 maj 2008 ansökte också Bozçalı om att den ansvarige domarens beslut skulle ogiltigförklaras, och hävdade att det var en grundläggande rättighet att få kommunicera, korrespondera och leva i enlighet med sin kulturella identitet.
16. Den 12 juni 2008, på grundval av dokumentationen i målet, avslog Bolus brottmålsdomstol sökandenas begäran. Den fann att fängelseledningen och den ansvarige domaren inte hade agerat i strid mot processordningen eller lagen.
C. Mehmet Nuri Özen (ansökan nr. 60915/08)
17. När sökanden ingav sin ansökan satt han i F-typfängelset i Bolu.
18. Under sin vistelse i detta fängelse, den 30 maj 2008, klagade han hos Bolus ansvarige domare på att han måste använda turkiska när han talade med sina anhöriga i telefon och på att fängelseledningen vägrade låta honom använda det kurdiska språket i dessa samtal.
19. Den 10 juni 2008, på grundval av dokumentationen i målet, avslog Bolus ansvarige domare ansökan, då han fann att fängelseledningens praxis följde både processordningen och lagen. I sitt beslut påpekade han att reglerna för telefonsamtal mellan dömda och häktade fångar och deras släktingar i omvärlden hade upphävts den 17 februari 2007. Han påpekade att reglerna inte innehöll någon föreskrift om hanteringen av en begäran om ett telefonsamtal på ett annat språk än turkiska. Han förklarade att lag nr. 5275 hade trätt i kraft och att regel 88 angav nya principer som måste beaktas. Han anförde alla de villkor som föreskrevs i denna regel gällande övervakning av telefonsamtal i fängelser, särskilt principen om att telefonsamtal måste ske på turkiska, med undantag för fall där den dömde fången och/eller den uppringda eller uppringande personen inte förstod detta språk. Han påpekade att internen i sådana fall enligt reglerna måste ange i formuläret för telefonsamtal att den andra personen inte förstod turkiska. Han tillade att en utredning skulle göras, när fängelseledningen fann en sådan vara nödvändig och på internens bekostnad, för att verifiera den information som angetts i formuläret, varefter internen kunde få tillstånd att tala kurdiska. Han meddelade vidare att internen måste inleda ett telefonsamtal med att säga sitt förnamn och efternamn, och sedan be den andra personen att uppge sitt förnamn, efternamn och telefonnummer. Enligt domarens åsikt innebar denna skyldighet att telefonsamtal förutom i vissa situationer måste ske på turkiska.
20. Den 20 juni 2008 begärde sökanden att detta beslut skulle ogiltigförklaras.
21. Den 4 juli 2008 avslog Bolus brottmålsdomstol sökandens begäran, med motiveringen att fängelseledningen och den ansvarige domaren inte hade agerat i strid mot processordningen eller lagen.
/.../
LAGEN
29. Mot bakgrund av att ansökningarna är likartade både vad gäller sakfrågorna och klagomålen har domstolen beslutat att förena dem och utreda dem tillsammans i ett och samma domslut.
I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN
30. Sökandena klagade på ett intrång i deras rätt till respekt för deras korrespondens och/eller privat- och familjeliv genom fängelseledningarnas praxis att införa begränsningar för deras telefonsamtal på kurdiska.
De stödde sig på artikel 8 i konventionen, i vilken den relevanta delen lyder som följer:
"1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten /.../, till förebyggande av oordning eller brott /.../"
31. Regeringen bestred detta argument.
/.../
B. Omständigheter
1. Frågan om huruvida det har skett ett intrång
35. Domstolen vill på nytt betona att varje fångenskap som är laglig enligt artikel 5 i konventionen genom sin själva beskaffenhet utgör en inskränkning av fångens privat- och familjeliv. Dock är det en "grundläggande del av en fånges rätt till respekt för familjelivet" att fängelseledningen hjälper honom eller henne att upprätthålla en effektiv kontakt med sina nära familjemedlemmar (se Messina mot Italien (nr. 2), nr. 25498/94, § 61, ECHR 2000‑X och Aliev mot Ukraina, nr. 41220/98, § 187, 29 april 2003). Samtidigt erkänner domstolen att en viss grad av kontroll av fångars kontakter med omvärlden är berättigad och inte i sig är oförenlig med konventionen (se Aliev, som anförts ovan, § 187).
36. Den betonar vidare på nytt att artikel 8 i konventionen när det gäller tillgång till telefon inte kan tolkas som en garanti för fångar om rätten till telefonsamtal, särskilt då möjligheterna till kontakt genom korrespondens är tillgängliga och lämpliga (se A.B. mot Nederländerna, nr. 37328/97, § 92, 29 januari 2002 och Ciszewski mot Polen (dec.), nr. 38668/97, 6 januari 2004). I det aktuella målet, eftersom det enligt den nationella lagstiftningen var tillåtet för interner att tala i telefon med sina anhöriga under fängelseledningens överinseende, anser dock domstolen att den begränsning som införts för sökandenas telefonkommunikation med sina familjemedlemmar, på grundval av att de ville föra dessa samtal på kurdiska, kan betraktas som ett intrång i utövandet av deras rätt till respekt för deras familjeliv och korrespondens enligt betydelsen av artikel 8 § 1 i konventionen (för en liknande hållning, se Baybaşın mot Nederländerna (dec.), nr. 13600/02, 6 oktober 2005).
2. Frågan om huruvida intrånget var berättigat
37. Ett sådant intrång strider mot artikel 8, om det inte sker "med stöd av lag", sker i enlighet med ett eller flera av de legitima mål som avses i stycke 2 och är "nödvändig[a] i ett demokratiskt samhälle" för uppnåendet av det eller de aktuella målen.
(a) Med stöd av lag
38. Domstolen betonar på nytt sin etablerade rättspraxis enligt vilken uttrycket "med stöd av lag" inte bara kräver att den ifrågasatta åtgärden ska ha en grund i nationell lagstiftning utan också avser kvaliteten på lagen i fråga, och kräver att den ska vara tillgänglig för den berörda personen och förutsebar när det gäller effekter (se, bland andra rättskällor, Rotaru mot Rumänien [GC], nr. 28341/95, § 52, ECHR 2000‑V). Den betonar vidare på nytt att det i första hand är de nationella myndigheterna, särskilt domstolarna, som ska tolka och tillämpa nationell lagstiftning (se Kopp mot Schweiz, 25 mars 1998, § 59, rapporter om domslut och beslut 1998-II och Kruslin mot Frankrike, 24 april 1990, § 29, serie A nr. 176-A).
39. I det aktuella målet påpekar domstolen att det bestridda intrånget enligt nationell lagstiftning var baserat på regel 88 i reglerna om verkställande av domar och förebyggande åtgärder, som gällde vid det aktuella tillfället /.../ Denna regel angav vid denna tidpunkt att telefonsamtal i princip måste ske på turkiska, om inte annat godkänts i de aktuella fallen och enligt de villkor som angetts där.
40. Vidare har domstolen inget skäl att tvivla på dessa reglers tillgänglighet, eftersom de publicerats i det officiella kungörelseorganet. Den anser vidare att den inte behöver fälla utslag om de aktuella föreskrifternas förutsebarhet med tanke på dess konstateranden om nödvändigheten av intrånget (se stycke 49–62 nedan).
(b) Legitimt mål
41. I överensstämmelse med regeringens analys av domsluten i Kepeneklioğlu mot Turkiet (nr. 73520/01, 23 januari 2007) och Silver och andra mot Storbritannien (25 mars 1983, serie A nr. 61) erkänner domstolen legitimiteten i övervakningen av fångars korrespondens under vissa omständigheter, för upprätthållandet av lag och ordning i fängelser. Regeringen hävdade att fängelseledningens övervakning av telefonsamtal i det aktuella fallet utfördes av säkerhetsskäl och för förebyggande av oordning eller brott.
42. Domstolen betonar på nytt att telefonresurser, då tillgång till dessa som i det aktuella fallet ges av fängelseledningen, med avseende på de vanliga och rimliga villkoren för fängelselivet måste omgärdas av legitima restriktioner, till exempel mot bakgrund av behovet av att resurserna delas med andra fångar och kraven på förebyggande av oordning och brott (se A.B. mot Nederländerna, som anförts ovan, § 93 och Coşcodar mot Rumänien (dec.), nr. 36020/06, § 30, 9 mars 2010). I det aktuella målet finner domstolen att det aktuella intrånget hade ett legitimt mål, nämligen förebyggandet av oordning eller brott.
(c) Intrångets nödvändighet
(i) Regeringens inlagor
43. Regeringen avfärdade sökandenas påståenden och ansåg att det bestridda intrånget var nödvändigt och proportionerligt. I detta sammanhang påpekade den att sökandena var medlemmar i terroristorganisationen PKK och att de tidigare hade talat turkiska med sina anhöriga i telefon, men senare hade begärt att få använda kurdiska i sina samtal. Regeringen förklarade att det kurdiska språket hade olika dialekter och att det vid tiden för sökandenas ansökningar inte fanns någon kurdisktalande personal på fängelset. Fängelseledningen hade bett sökandena, i enlighet med regel 88/2 (p) i de då gällande reglerna, om namnen på och adresserna till de personer de ville tala med för att söka information om dem. Enligt regeringens sakframställning brukade de fångar som hade ärliga avsikter lämna denna information, och när utredningen hade gjorts gavs tillstånd att använda kurdiska till dem som inte talade turkiska. Dock hade vissa fångar med oärliga avsikter begärt tillstånd att använda kurdiska utan att lämna den nödvändiga informationen. Regeringen hävdade att dessa fångar därmed hade gjort det omöjligt att få fram information om deras anhöriga. Vidare kunde de anhöriga till vissa fångar inte hittas på den angivna adressen. Följaktligen hade fångarna i fråga inte fullgjort sina skyldigheter för att få tala i telefon på ett annat språk än turkiska. Vidare hade sökandena inte utsatts för någon diskriminering eftersom samma lagstiftning som var tillämplig för alla fångar tillämpades på dem.
44. Slutligen informerade regeringen domstolen om att regel 88/2 (p) hade ändrats för att förebygga eventuella förseningar i hanteringen av ansökningar från fångar om tillstånd att få tala kurdiska med sina anhöriga.
(ii) Sökandenas inlagor
45. Kaya kritiserade fängelseledningens praxis, som han ansåg vara godtycklig, sårande och omänsklig, både för honom och för hans anhöriga.
46. Gerez förkastade regeringens argument. Han hävdade att han hade hindrats att tala i telefon med sina anhöriga på kurdiska – från maj 2006, vid reglernas ikraftträdande, till 2009 – efter att ha kunnat göra det tidigare. Han hävdade att hans telefonsamtal hade avbrutits eller förhindrats, enligt hans mening utan goda skäl. Han hävdade vidare att han hade begärt tillstånd att tala med sina anhöriga i telefon på kurdiska men hade fått svaret att dessa anhöriga inte hade hittats på den adress han hade gett fängelseledningen, vilket innebar att det inte hade gått att fastställa om de talade turkiska eller inte. Detta var enligt honom skälet till att han inte hade tillåtits tala med dem på kurdiska. Slutligen klagade han på att regeringen hade som policy att förbjuda användningen av alla andra språk förutom turkiska.
47. Bozçalı hävdade att det inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle att hindra honom från att uttrycka sig på sitt modersmål. Han tillade att fängelseledningen måste ha haft resurser för att övervaka och översätta hans samtal, men att den hade avstått från att göra detta för att hindra honom från att tala kurdiska med sin familj och sina besökare och därmed från att kommunicera med dem.
48. Yurtsever och Özen hävdade att brottmålsdomen mot dem inte kunde beröva dem deras rättigheter och att de hade rätt till frihet till korrespondens. De ansåg att varje begränsning av en sådan rättighet därför måste motiveras och att varje intrång i deras rätt till korrespondens var godtyckligt, om det inte var baserat på en rättslig bestämmelse som var publicerad och tillgänglig. De erkände att en viss grad av kontroll över fångars samspel med omvärlden behövdes för säkerheten i fängelset och för förhindrandet av kriminalitet. De ansåg dock att dessa mål, som de ansåg vara legitima, borde ha använts proportionerligt och inte som en förevändning för begränsningar av den kommunikation de önskade ha med sina familjer och omvärlden på ett annat språk än turkiska. De hävdade vidare att förbudet mot kommunikation med omvärlden på kurdiska inte kunde motiveras enbart med personalbrist. De påpekade att de nationella myndigheterna inte hade utrett om deras telefonsamtal hade något olagligt innehåll eller kunde ha äventyrat säkerheten i fängelset. De kritiserade de statliga myndigheterna för att helt enkelt utgå från att deras telefonsamtal måste ha olagligt innehåll eftersom de skulle ske på kurdiska. De klagade på det mekaniska och orättvisa införandet av det bestridda förbudet i deras fall. De hävdade att åtgärden varken var proportionerlig eller nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Enligt deras åsikt var förbudet mot kommunikation på ett minoritetsspråk inte förenligt med demokrati i egentlig bemärkelse, eftersom respekten för kulturell, etnisk och religiös mångfald för dem var en av de mest framträdande värderingarna i samtida demokratier. Sökandena uppgav att de tillhörde en etnisk minoritetsgrupp som inte erkändes av regeringen, men att en minoritetsgrupps existens enligt internationell rätt inte var beroende av ett sådant erkännande. De ansåg att regeringen åtminstone var skyldig att inte beröva dem deras identitet, språk och kultur. De hänvisade till Europarådets regler för europeiska fängelser, i synnerhet regel 38. Denna regel stadgade att särskilda åtgärder skulle vidtas för att tillgodose behoven för fångar som tillhörde etniska eller språkliga minoriteter, att olika gruppers kulturella praxis i möjligaste mån skulle tillåtas fortleva i fängelset och att de språkliga behoven skulle tillgodoses genom användning av behöriga tolkar samt tillhandahållande av skriftligt material på de språk som användes på det specifika fängelset. Slutligen stod det enligt sökandenas inlaga klart genom Oslorekommendationerna om nationella minoriteters rättigheter när det gäller språk och genom artikel 51 i FN:s enhetliga minimiregler för behandling av fångar att staten måste vidta nödvändiga åtgärder för att tillgodose deras specifika behov. De hävdade att det i deras situation inte fanns några tvingande sociala behov som skulle kunna motivera det bestridda förbudet.
(iii) Rättens bedömning
49. Domstolen finner det lämpligt att göra det preliminära påpekandet att en fånges möjlighet att kommunicera muntligt via telefon på sitt modersmål utgör en specifik aspekt inte bara av hans rätt till respekt för sin korrespondens utan framför allt av hans rätt till respekt för sitt familjeliv, enligt betydelsen av artikel 8 § 1 i konventionen.
50. Domstolen betonar vidare på nytt att en åtgärd som gör intrång i de rättigheter som garanteras av artikel 8 § 1 i konventionen kan betraktas som "nödvändig i ett demokratiskt samhälle" om den har vidtagits för att motsvara ett tvingande socialt behov och om de medel som använts är proportionerliga i förhållande till de mål som eftersträvas (se, bland många andra rättskällor, Campbell mot Storbritannien, 25 mars 1992, § 44, serie A nr. 233). Vid fastställandet av om ett intrång är "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle" kan statens tolkningsutrymme behöva beaktas (ibid.).
51. Även om det är de nationella myndigheternas uppgift att göra den inledande bedömningen av nödvändigheten ska den slutliga utvärderingen av om de skäl som anförs för intrånget är relevanta och tillräckliga granskas av domstolen med avseende på överensstämmelsen med konventionens krav (se Szuluk mot Storbritannien, nr. 36936/05, § 45, ECHR 2009).
52. Domstolen vill vidare påpeka att man vid bedömningen av om ett intrång i en dömd fånges utövande av rätten till respekt för sin korrespondens var "nödvändigt" för ett av de mål som anges i artikel 8 § 2 måste beakta de vanliga och rimliga villkoren för fängelsevistelsen; en viss grad av kontroll av fångars korrespondens är berättigad och är inte i sig oförenlig med konventionen (se, bland andra rättskällor, Silver och andra, som anförts ovan, § 98, Kwiek mot Polen, nr. 51895/99, § 39, 30 maj 2006 och Ostrovar mot Moldavien, nr. 35207/03, § 105, 13 september 2005).
53. Som domstolen också har konstaterat i tidigare mål, i ett antal olika sammanhang, är den språkliga friheten som sådan inte en av de rättigheter och friheter som regleras av konventionen, med undantag för de specifika rättigheter som anges i artikel 5 § 2 (en persons rätt att utan dröjsmål och på ett språk som han förstår underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom) och i artikel 6 § 3 (a) och (e) (en persons rätt att utan dröjsmål underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom och att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen) (se Kozlovs mot Lettland (dec.), nr. 50835/99, 10 januari 2002 och Kemal Taşkın och andra mot Turkiet, nr. 30206/04, 37038/04, 43681/04, 45376/04, 12881/05, 28697/05, 32797/05 och 45609/05, § 56, 2 februari 2010).
54. I det aktuella målet vill domstolen på nytt påpeka att den fråga som saken gäller inte avser sökandenas språkliga frihet som sådan, utan deras rätt att hålla meningsfull kontakt med sina familjer. Den måste därför utreda de villkor som ställdes för sökandenas telefonsamtal, enligt de regler som gällde vid det aktuella tillfället, för att bedöma om dessa villkor var förenliga med kraven i andra stycket i artikel 8 i konventionen.
55. I detta sammanhang påpekar domstolen att den tidigare har gjort de nationella myndigheterna uppmärksamma på vikten av de rekommendationer som ges i de europeiska fängelsereglerna från 2006 (rekommendation Rek(2006)2) /.../, även om de inte är bindande för medlemsstater (se, bland andra rättskällor, Sławomir Musiał mot Polen, nr. 28300/06, § 96, 20 januari 2009). Den upprepar med avseende på detta att det är mycket viktigt att myndigheterna hjälper fångar att hålla kontakt med sina nära anhöriga.
56. Domstolen vill först påpeka, i det aktuella målet, att det enligt den nationella lagstiftningen var tillåtet för interner att hålla kontakt med omvärlden via telefonsamtal. Dessa samtal kunde dock av säkerhetsskäl granskas av fängelseledningen, och för att övervakningen skulle kunna ske på lämpligt sätt var internerna i princip tvungna att endast tala turkiska under sina telefonsamtal.
57. Å ena sidan medgav den nationella lagstiftningen att denna princip tillämpades mindre strängt, och innehöll ingen bestämmelse som förbjöd användning av andra språk än turkiska av internerna under deras telefonsamtal med sina anhöriga. Dock angavs i regel 88/2 (p) vissa formella krav för detta undantag. I synnerhet gjorde den det möjligt för fängelseledningen att verifiera att den person som internen ville tala med på ett annat språk verkligen inte förstod turkiska.
58. Dessutom framgår det av de då gällande reglerna /.../ och av besluten i de nationella domstolarna (se stycke 13 och 19 ovan) att kostnaden för utredningen debiterades den berörda internen när fängelseledningen beslutade om att verifiera de uppgifter som angetts på formuläret för att begära ett telefonsamtal.
59. Det är ett faktum att domstolen tidigare har bekräftat att vissa säkerhetshänsyn – till exempel för förhindrande av flyktförsök – kan motivera tillämpningen av vissa regler för fångenskapen och ett förbud för en fånge att bedriva korrespondens med sina anhöriga på ett språk han själv väljer, då det inte har fastställts att det skulle vara omöjligt för honom att använda ett av de tillåtna språken (se Baybaşın, beslut som anförts ovan). Under omständigheterna i det aktuella målet vill domstolen dock ändå påpeka att de regler som saken gäller var allmänt tillämpliga för alla interner utan åtskillnad, oavsett enskilda bedömningar av säkerhetsrelaterade krav som skulle kunna aktualiseras av personens egenskaper eller de av de brott han anklagades för. Den anser vidare att de nationella domstolarna vid bedömningen av sökandenas ansökningar om tillstånd för telefonsamtal på kurdiska inte kunde ha varit omedvetna om att detta språk var ett av de oftast använda i Turkiet – i motsats till den situation som avsågs i målet Baybaşın – och att det användes av vissa interner i deras familjerelationer. Trots detta verkar domstolarna inte ha kunnat tänka sig ett system för översättningar. Domstolen betonar på nytt att det är en grundläggande del av en fånges rätt till respekt för familjelivet att fängelseledningen hjälper honom att hålla kontakt med sin familj (se, bland andra rättskällor, ibid. och Van der Ven mot Nederländerna, nr. 50901/99, § 68, ECHR 2003‑II). Den påpekar i detta sammanhang att det inte finns något skäl för den att ifrågasätta sökandenas påstående att kurdiska var det språk som användes inom familjen eller att detta var det enda språk som deras anhöriga förstod, ett faktum som domstolen anser vara av betydelse i det aktuella målet.
60. Domstolen anser därför, med beaktande av dokumentationen i målet och den information den har tillgång till, att praxisen att ålägga sökandena, som ville använda det kurdiska språket i sina telefonsamtal med sina familjemedlemmar, en preliminär procedur för att utröna om deras anhöriga var helt oförmögna att uttrycka sig på turkiska, inte var baserad på relevanta och tillräckliga grunder med tanke på den följande begränsningen av sökandenas kontakt med sina familjer.
61. Domstolen konstaterar därmed att intrånget i sökandenas rätt att tala i telefon med sina anhöriga på kurdiska inte kan betraktas som nödvändigt. Ändringen av ordalydelsen i regel 88/2 (p) /.../, som regeringen stödde sig på (se stycke 44 ovan), som innebar en ändring av villkoren för ansökningar om tillstånd om telefonsamtal på ett annat språk än turkiska, ger utan tvekan stöd för detta konstaterande. Enligt denna regel, med ändringar, skulle ett enkelt underskrivet intyg om att den ansökande internen eller hans anhöriga inte förstår turkiska av allt att döma vara tillräckligt.
62. Med hänsyn till det ovannämnda konstaterar domstolen att det har skett en överträdelse av artikel 8 i konventionen.
/.../
AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN FÖLJANDE:
1. Domstolen beslutar enhälligt att förena ansökningarna.
/.../
3. Domstolen fastslår med fem röster mot två att det har skett en överträdelse av artikel 8 i konventionen.
/.../
Utfärdat på franska och meddelat skriftligen den 22 april 2014, i enlighet med regel 77 §§ 22 och 3 i domstolens arbetsordning.
Stanley NaismithGuido Raimondi Registrator Ordförande
I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas domarna Raimondis och Karakaş särskilda yttrande om detta domslut.
G.R.A
S.H.N.
GEMENSAM RESERVATION FRÅN DOMARNA RAIMONDI OCH KARAKAŞ
(Översättning)
1. I motsats till majoriteten anser vi att det inte har skett någon överträdelse av artikel 8 i konventionen.
2. Inledningsvis, och för att avgränsa vår diskussion, vill vi påpeka, vilket majoriteten faktiskt har konstaterat (se stycke 36 och 42 i domslutet), att artikel 8 i konventionen inte kan tolkas som en garanti för fångar om rätten till telefonsamtal, särskilt då möjligheterna till kontakt genom korrespondens är tillgängliga och lämpliga (se A.B. mot Nederländerna, nr. 37328/97, § 92, 29 januari 2002 och Ciszewski mot Polen (dec.), nr. 38668/97, 6 januari 2004). Då dessutom som i det aktuella fallet tillgång till telefonresurser ges av fängelseledningen kan dessa, med avseende på de vanliga och rimliga villkoren för fängelselivet, omgärdas av legitima restriktioner, till exempel mot bakgrund av delandet av resurserna och kraven på förebyggande av oordning och brott (se A.B. mot Nederländerna, som anförts ovan, § 93 och Coşcodar mot Rumänien (dec.), nr. 36020/06, § 30, 9 mars 2010).
3. I det aktuella målet kan vi utan invändningar acceptera att begränsningen av sökandenas möjlighet att kommunicera via telefon med sina anhöriga kan betraktas som ett intrång i utövandet av deras rätt till respekt för deras korrespondens, enligt betydelsen av artikel 8 § 1 i konventionen. Liksom majoriteten anser vi att detta intrång följde lagstiftningen och hade ett legitimt mål, nämligen att förebygga oordning eller brott.
4. Dock kan vi inte instämma i majoritetens bedömning av det nödvändiga i intrånget, och vi tycker inte att omständigheterna i det aktuella målet innebar ett konstaterande av att det hade skett en överträdelse av artikel 8 i konventionen.
5. Då det är en grundläggande del av en fånges rätt till respekt för familjelivet att fängelseledningen hjälper honom att upprätthålla en effektiv kontakt med sina nära familjemedlemmar (se Messina mot Italien (nr. 2), nr. 25498/94, § 61, ECHR 2000‑X) vill vi påpeka att den nationella lagstiftningen i det aktuella fallet faktiskt gjorde det möjligt för interner att hålla kontakten med sina anhöriga via telefonsamtal. Av säkerhetsskäl var dessa samtal reglerade och kunde övervakas av fängelseledningen. Det faktum att den nationella lagstiftningen av säkerhetsskäl och för att möjliggöra lämplig övervakning av telefonsamtal krävde att internerna talade turkiska om de själva och deras anhöriga kunde kommunicera på detta språk framstår inte för oss som i sig tillräckligt för att motivera den slutsats som majoriteten kommit fram till, i synnerhet som den nationella lagstiftningen tillät att denna princip tillämpades mindre strängt. Vi anser att förekomsten av en sådan flexibilitet är av betydelse i det aktuella målet.
6. I detta sammanhang bör särskilt påpekas att den nationella lagstiftningen inte innehöll några föreskrifter som förbjöd internernas användning av det kurdiska språket eller något annat språk än turkiska i deras telefonsamtal med sina anhöriga. Regel 88/2 (p) i de regler som gällde vid det aktuella tillfället medgav alltså att de som så begärde efter vissa inledande formaliteter (som beskrivs i stycke 23 i domslutet) talade i telefon på ett annat språk än turkiska. Enligt reglerna kunde en fånge alltså få tillstånd att tala ett annat språk än turkiska om det hade konstaterats att fången själv eller den person han ville tala med inte förstod turkiska.
7. Sökandena ifrågasatte reglerna som sådana, med argumentet att övervakningen av deras telefonsamtal på kurdiska som sådan var oförenlig med artikel 8 i konventionen. Majoriteten verkar också anse att inga formaliteter bör påtvingas fångarna i detta sammanhang. Vi kan inte ansluta oss till detta synsätt, särskilt med tanke på de brott sökandena hade dömts för (se angående detta regeringens påpekanden i stycke 43 i domslutet). Under omständigheterna i målet anser vi att det då motstridiga intressen som står på spel – nämligen fångars rätt till respekt för sin korrespondens och myndigheternas behov av att upprätthålla säkerheten i fängelserna och förebygga brott – vägs mot varandra inte finns något som tyder på att det finns något orimligt obalanserat i de bestridda reglerna.
8. Följaktligen anser vi att övervakningen av sökandenas telefonsamtal inte i sig var en oproportionerlig åtgärd (för en liknande hållning, se Baybaşın mot Nederländerna (dec.), nr. 13600/02, 6 oktober 2005). I detta sammanhang anser vi i synnerhet att det inte finns något som tyder på att det fanns någon godtycklighet i genomförandet av eller villkoren för tillämpningen av den procedur som enligt den då gällande nationella lagstiftningen gjorde det möjligt för interner att få tillstånd att använda ett annat språk än turkiska.
9. Slutligen anser vi i motsats till majoriteten att grunderna för motiveringen av beslutet om otillåtlighet i målet Baybaşın (som anförts ovan) var fullt möjliga att tillämpa på det aktuella målet, vilket inte berättigade någon annan hållning enligt vår mening. Vi vill påpeka att de regler som behandlades i målet Baybaşın var mycket mer restriktiva än dem som utreds i det aktuella målet: enligt de nederländska regler som bedömdes av domstolen i målet Baybaşın fick fångar bara använda vissa specifikt angivna språk (nederländska, engelska, franska, tyska, spanska, italienska, turkiska eller marockansk arabiska). Eftersom sökanden i det målet kunde tala turkiska hade han inte tillåtits använda kurdiska i samtal med sin familj, och domstolen fann inte att detta faktum var oförenligt med konventionen.
Full & Egal Universal Law Academy