STORA KAMMAREN
(Grand Chamber)
MÅLET PARRILLO mot ITALIEN
(Ansökan nr 46470/11)
DOM
STRASBOURG
27 augusti 2015
Denna dom är slutlig men kan bli föremål för redaktionella ändringar.
I målet Parrillo mot Italien
avkunnar Europadomstolen för mänskliga rättigheter, i stor kammare (Grand Chamber) bestående av:
Dean Spielmann, president,
Josep Casadevall,
Guido Raimondi,
Mark Villiger,
Isabelle Berro,
Ineta Ziemele,
George Nicolaou,
András Sajó,
Ann Power-Forde,
Nebojša Vučinić,
Ganna Yudkivska,
Vincent A. De Gaetano,
Julia Laffranque,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Helen Keller,
Faris Vehabović,
Dmitry Dedov, domare,
och Johan Callewaert, biträdande justitiesekreterare för den stora kammaren,
efter enskilda överläggningar den 18 juni 2014 och den 22 april 2015,
följande dom, vilken antogs sistnämnda datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 46470/11) mot Republiken Italien. Det ingavs till domstolen under åberopande av artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (”konventionen”) av en italiensk medborgare, Adelina Parrillo (”klaganden”), den 26 juli 2011.
2. Klaganden företräddes av Nicolò Paoletti, Claudia Sartori och Natalia Paoletti, advokater verksamma i Rom. Den italienska regeringen (”regeringen”) företräddes av sina ombud, Paola Accardo och Gianluca Mauro Pellegrini.
3. Klaganden hävdade bland annat att förbudet enligt sektion 13 i lag nr 40 av den 19 februari 2004 mot att till vetenskaplig forskning donera embryon som tillkommit genom medicinskt assisterad befruktning var oförenligt med hennes rätt till skydd för privatliv och hennes rätt till fredligt åtnjutande av sin egendom, vilken garanterades i artikel 8 i konventionen respektive artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen. Hon klagade även över en kränkning av yttrandefriheten, som garanteras i artikel 10 i konventionen, där vetenskaplig forskning, enligt hennes inlaga, var en grundläggande aspekt.
4. Klagomålet tilldelades domstolens andra sektion (regel 52.1 i domstolsreglerna).
5. Den 28 maj 2013 informerades regeringen om klagomålet enligt artikel 8 i konventionen och artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen, och resten av klagomålet förklarades inadmissible.
6. Den 28 januari 2014 avstod en kammare av den andra sektionen bestående av Işıl Karakaş, president, Guido Raimondi, Peer Lorenzen, Dragoljub Popović, András Sajó, Nebojša Vučinić och Paulo Pinto de Albuquerque, domare, samt Stanley Naismith, avdelningens justitiesekreterare, domstolsbehörighet till förmån för den stora kammaren, då ingen av parterna hade motsatt sig detta (artikel 30 i konventionen, samt regel 72).
7. Den stora kammarens sammansättning fastställdes i enlighet med artikel 26.4 och 26.5 i konventionen samt regel 24.
8. Såväl klaganden som regeringen ingav skriftliga inlagor om klagomålets admissibility och sakfråga.
9. European Center for Law and Justice (”ECLJ”), organisationerna Movimento per la vita, Scienza e vita, Forum delle associazioni familiari, Luca Coscioni, Amica Cicogna Onlus, L’altra cicogna Onlus, Cerco un bimbo, VOX – Osservatorio italiano sui Diritti, SIFES – Föreningen rörande fertilitet, sterilitet och reproduktiv medicin, samt Cittadinanzattiva och 46 ledamöter i det italienska parlamentet gavs tillstånd att intervenera i det skriftliga förfarandet (artikel 36.2 i konventionen samt regel 44.3).
10. En offentlig förhandling ägde rum i Mänskliga rättigheter-byggnaden, Strasbourg, den 18 juni 2014 (regel 59.3).
Där inställde sig inför domstolen:
(a) för regeringen
P. Accardo,
G. Mauro Pellegrini,ombud,
A. Morresi, medlem i den nationella bioetikkommittén
och professor i
fysikalisk kemi vid avdelningen för
kemi, biologi och bioteknologi,
Università degli Studi di Perugia,
D. Fehily, inspektör och teknisk rådgivare vid
Centro Nazionale Trapianti, Rområdgivare,
(b) för klaganden
Nicolò Paoletti,
C. Sartori,
Natalia Paoletti, advokater, biträde,
M. De Luca, professor i biokemi och föreståndare
för Centro di Medicina Rigenerativa
”Stefano Ferrari”, Università degli
Studi di Modena e Reggio Emiliarådgivare.
Domstolen hörde anföranden från P. Accardo, A. Morresi, N. Paoletti, M. De Luca och C. Sartori, samt svar på domarnas frågor från P. Accardo, G. Mauro Pellegrini, M. De Luca, Nicolò Paoletti och Natalia Paoletti.
SAKFÖRHÅLLANDEN
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
11. Klaganden föddes 1954 och bor i Rom.
12. År 2002 utnyttjade hon teknik för assisterad befruktning genom att genomgå behandling för in vitro-fertilisering (”IVF”) med sin partner på kliniken för reproduktiv medicin vid European Hospital (”kliniken”) i Rom. De fem embryon som erhölls genom IVF-behandlingen frystes ned.
13. Innan embryona kunde implanteras avled klagandens partner, den 12 november 2003, i en bombattack i an-Nasiriyya (Irak) under pågående rapportering om kriget.
14. Efter att ha beslutat att inte låta implantera embryona, försökte klaganden donera dem till vetenskaplig forskning och sålunda bidra till att främja landvinningar inom behandling av sjukdomar som är svåra att bota.
15. Enligt den information som tillhandahölls vid förhandlingen inför den stora kammaren framställde klaganden ett antal fruktlösa muntliga yrkanden att embryona skulle utlämnas från den klinik där de förvarades.
16. I ett brev den 14 december 2011 bad klaganden föreståndaren för kliniken att lämna ut de fem nedfrysta embryona så att de skulle kunna användas för stamcellsforskning. Föreståndaren avvisade hennes begäran med hänvisning till att denna typ av forskning var förbjuden och ett straffbart brott i Italien enligt sektion 13 i lag nr 40 av den 19 februari 2004 (”lag nr 40/2004”).
17. Embryona i fråga förvaras för närvarande i kryobanken på den klinik där IVF-behandlingen utfördes.
II. GÄLLANDE NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS
A. Lag nr 40 av den 19 februari 2004, i kraft sedan den 10 mars 2004 (”Regler för medicinskt assisterad befruktning”)
(Icke-officiell översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta dokument.)
Sektion 1 – Ändamål
”1. För att råda bot på reproduktiva problem som uppstått till följd av mänsklig sterilitet eller infertilitet tillåts medicinskt assisterad befruktning enligt de villkor och i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i denna lag, vilken garanterar rättigheterna för alla berörda personer, inklusive dem som avlas på detta sätt.”
Sektion 5 – Villkor för tillgänglighet
”... [endast] par [bestående av personer] som har uppnått myndighetsålder, är av motsatt kön, är gifta eller sammanboende, är i fertil ålder och vid liv får utnyttja metoder för assisterad befruktning.”
Sektion 13 – Försök med mänskliga embryon
”1. Alla försök med ett mänskligt embryo är förbjudna.
2. Klinisk och experimentell forskning på ett mänskligt embryo medges endast under förutsättning att det utförs uteslutande för terapeutiska eller diagnostiska ändamål i syfte att skydda embryots hälsa och utveckling samt att inga alternativa metoder föreligger.
...
4. Den som bryter mot det förbud som anges i punkt 1 döms till fängelse från två till sex år och böter på 50 000 till 150 000 euro. ...
5. Sjukvårdspersonal som dömts för ett sådant brott som avses i denna sektion stängs av från att utöva medicinsk verksamhet i ett till tre år.”
Sektion 14 – Begränsningar för tillämpning av teknik på embryon
”1. Frysförvaring eller förstöring av embryon är förbjuden, utan att det påverkar bestämmelserna i lag nr 194 av den 22 maj 1978 [regler om socialt skydd för moderskap och abort].
2. Metoder för embryoproduktion får inte leda till skapandet av ett större antal embryon än vad som är absolut nödvändigt för en enda och samtidig implantation, och under inga omständigheter får mer än tre embryon skapas.
3. Om embryona inte kan implanteras i livmodern på grund av allvarlig och bevisad force majeure som påverkar hälsotillståndet hos den berörda kvinnan och som inte kunde förutses vid tidpunkten för befruktningen, medges frysförvaring av embryon fram till tidpunkten för överföring, vilken ska ske så snart som möjligt.
18. Genom dom nr 151 den 1 april 2009 (se punkt 29–31 nedan) förklarade författningsdomstolen bestämmelsen i sektion 14.2 i lag nr 40/2004 författningsstridig, enligt vilken metoder för embryoproduktion inte får resultera i skapandet av ett större antal embryon än vad som är absolut nödvändigt för en enda och samtidig implantation, och mer än tre embryon under inga omständigheter får skapas. Domstolen förklarade även sektion 14.3 författningsstridig på grund av att den inte angav att överföringen av embryona skulle utföras utan att äventyra kvinnans hälsa.
B. Yttrande från den nationella bioetikkommittén om adoption för födelse (18 november 2005)
19. Efter antagandet av lag nr 40/2004 granskade den nationella bioetikkommittén frågan om vad som ska hända med övergivna frysförvarade embryon, eftersom lagen inte har någon särskild bestämmelse i detta avseende men underförstått förbjuder användning av överskottsembryon för vetenskaplig forskning.
20. I detta sammanhang avgav kommittén ett yttrande till förmån för ”adoption för födelse”, en praxis som möjliggör för ett par eller en kvinna att adoptera överskottsembryon för implantation och därmed medger att embryona i fråga används för barnafödsel och familjebildning.
C. Hälsoministeriets dekret den 11 april 2008 (”Förklarande anvisningar om assisterad befruktning”)
”... Frysförvaring av embryon: ... Det finns två kategorier av embryon som lämpar sig för frysförvaring: den första är embryon som väntar på implantation, inklusive dem som frysförvarades före ikraftträdandet av lag nr. 40 från 2004; den andra är embryon som har konstaterats övergivna ... ”
D. Slutrapport från ”Studiekommissionen om embryon” den 8 januari 2010
21. Genom ett dekret den 25 juni 2009 tillsatte hälsoministeriet en studiekommission om embryon förvarade i frysförvarad form i anläggningar för assisterad befruktning. Det följande är ett utdrag ur slutrapporten från denna kommission, antagen av en majoritet den 8 januari 2010:
”Det rättsliga förbudet mot förstöring av embryon ska förstås som ett förbud mot avbrott av frysförvaring annat än i två fall: när det upptinade embryot kan implanteras i livmodern hos modern eller en annan kvinna som är villig att ta emot det, eller när naturlig död eller permanent förlust av livsduglighet som organism kan konstateras medicinskt. Mot bakgrund av nuvarande [vetenskapliga] kunskaper kan livsdugligheten hos ett embryo inte konstateras om det inte har upptinats, vilket skapar den paradoxala situationen där ett embryo, om det en gång tinats upp, inte kan frysas en andra gång, och oundvikligen dör om det inte omedelbart implanteras i livmodern. Därför är det möjligt att frysta embryon kan förvaras på obestämd tid av försiktighetsskäl. Emellertid kan det antas att framsteg inom den vetenskapliga forskningen kommer att göra det möjligt att fastställa kriterier och metoder för att diagnostisera död, eller åtminstone förlust av livsdugligheten, hos frysta embryon. Det kommer således att vara möjligt att övervinna den nuvarande – och juridiskt oundvikliga – paradoxen med potentiellt obegränsad frysförvaring. I avvaktan på dessa resultat [bör det fastställas att] det uttryckliga förbudet enligt avsnitt 14 i lag nr 40 från 2004 om förstöring av embryon, inklusive frysta embryon, inte kan ignoreras. Dessutom valde författarna till lag nr 40 förvaring i stället för förstöring av överskottsembryon, och etablerade därmed en princip om att dessa skulle hållas vid liv även om deras framtid är osäker.”
E. Republiken Italiens författning
22. De relevanta artiklarna i författningen har följande lydelse:
Artikel 9
”Republiken främjar utveckling av kultur samt vetenskaplig och teknisk forskning. ...”
Artikel 32
”Republiken garanterar hälsan som en grundläggande rättighet för individen och som ett kollektivt intresse. ...”
Artikel 117
”Den lagstiftande makten utövas av staten och regionerna i enlighet med författningen och de begränsningar som följer av gemenskapens rättsordning och internationella skyldigheter. ...”
F. Författningsdomstolens domar nr 348 och 349 av den 24 oktober 2007
23. Dessa domar behandlar frågor som tagits upp av kassationsdomstolen och en appellationsdomstol avseende förenligheten hos lagdekret nr 333 av den 11 juli 1992, om kriterier för beräkning av expropriationsersättning, med författningen och med artikel 6.1 i konventionen och artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen. De tar hänsyn till Europadomstolens stora kammares dom i målet Scordino mot Italien (nr 1) ([GC], nr 36813/97, ECHR 2006‑V).
24. I dessa domar fastslog författningsdomstolen, efter att ha upprepat lagstiftarnas skyldighet att fullgöra internationella skyldigheter (artikel 117 i författningen), den plats som tilldelas människorättskonventionen i det italienska rättssystemet: en ställning mellan allmän lag och författningen. Författningsdomstolen framhöll även att lägre domstolsinstanser hade att tolka reglerna inom nationell lagstiftning på ett sätt som var förenligt med människorättskonventionen och Europadomstolens rättspraxis (se dom nr 349, punkt 26, punkt 6.2 nedan) och att de lägre domstolsinstanserna, om en sådan tolkning var omöjlig eller vid tvivel om den nationella lagstiftningens förenlighet med konventionen, måste väcka en fråga om författningsenlighet hos författningsdomstolen.
25. De relevanta avsnitten i dom nr 348 av den 24 oktober 2007 lyder som följer:
”4.2. ... Det är nödvändigt att fastställa ställningen och rollen för bestämmelserna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i syfte att, mot bakgrund av [artikel 117 i författningen], bestämma deras påverkan på den italienska rättsordningen. ...
4.3. Medan å ena sidan [dessa bestämmelser] är ett komplement till skyddet av grundläggande rättigheter, och därför kompletterar de värden och grundläggande principer som skyddas av själva den italienska författningen, bibehåller de å andra sidan sin formella status som enkla källor till allmän lagstiftning. ...
I dag anlitas författningsdomstolen för att klargöra den normativa och institutionella frågan [som angivits ovan], vilket har betydande praktiska konsekvenser för rättstillämparnas dagliga arbete. ...
De allmänna domstolarna har inte befogenhet att förbise allmän lagstiftning som är i konflikt med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, eftersom den påstådda oförenligheten mellan dessa väcker en fråga om författningsenlighet avseende ett eventuellt brott mot artikel 117.1 i författningen och [sålunda] omfattas av författningsdomstolens exklusiva behörighet. ...
4.5. Principen i artikel 117.1 i författningen tillämpas i praktiken endast om ”de internationella rättsliga skyldigheterna” som är bindande för statens och regionernas lagstiftande makt är vederbörligen specificerade. ...
4.6. Jämfört med andra folkrättsliga fördrag har Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna den egenheten att ha inrättat behörigheten för en domstol, Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, som tilldelats rollen att tolka bestämmelserna i konventionen. Artikel 32.1 [i konventionen] lyder: ”Domstolen är behörig i alla frågor rörande tolkningen och tillämpningen av konventionen och protokollen till denna vilka hänskjutits till den enligt artiklarna 33, 34, 46 och 47.”.
Eftersom lagbestämmelser får sin innebörd (vivono) genom den tolkning de får av rättstillämpare, i första hand domstolarna, är den naturliga följden av artikel 32.1 i konventionen att de folkrättsliga skyldigheter som Italien påtagit sig genom att underteckna och ratificera Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna omfattar förpliktelsen att bringa sin egen lagstiftning i överensstämmelse med bestämmelserna i konventionen i enlighet med dessas innebörd enligt [Europa]domstolen [för de mänskliga rättigheterna], som särskilt har inrättats för att tolka och tillämpa dem. Det är därför inte korrekt att tala om en domstolsbehörighet som fungerar utanför de italienska domstolarnas, utan snarare om ett tolkningsföreträde som de undertecknande staterna har erkänt för Europadomstolen, vilket därmed bidrar till att klargöra deras folkrättsliga skyldigheter på det aktuella området.
4.7. Det ovanstående betyder inte att bestämmelserna i Europakonventionen, så som de tolkas av domstolen i Strasbourg, har samma tyngd som författningen och därmed undgår denna domstols granskning med avseende på sin konstitutionella legitimitet. Det är just på grund av att bestämmelserna i fråga kompletterar författningens principer, även om de har en lägre ställning, som det är nödvändigt att de är förenliga med författningen ... .
Eftersom bestämmelserna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna såsom framhållits ovan får sin innebörd genom Europadomstolens tolkning av dem, måste granskningen av deras författningsenlighet ta hänsyn till de normer som blir följden av denna tolkning – inte bestämmelserna i sig själva. Därtill är inte domarna från domstolen i Strasbourg ovillkorligen bindande med avseende på granskningen av nationella lagars författningsenlighet. Denna granskning måste alltid vara en avvägning mellan de inskränkningar som följer av folkrättsliga skyldigheter enligt artikel 117.1 i författningen, och de konstitutionellt skyddade intressen som anges i andra artiklar i författningen. ...
5. Mot bakgrund av ovannämnda metodologiska principer måste den granskning av författningsenligheten som begärs av den nationella domstolen ske på ett sådant sätt att det fastställs: a) huruvida det faktiskt föreligger en konflikt som inte kan lösas genom tolkning mellan den nationella bestämmelsen i fråga och bestämmelserna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som de tolkas av Europadomstolen och betraktas som en källa som kompletterar den författningsprincip som ingår i artikel 117.1, och b) huruvida bestämmelserna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna inlemmar denna princip, och enligt deras tolkning i [Europa]domstolen, är förenliga med den italienska författningsordningen. ...”
26. De relevanta delarna av dom nr 349 av den 24 oktober 2007 lyder som följer:
” 6.2 ... [Principen] i artikel 117.1 i författningen [innebär inte] att de bestämmelser i internationella överenskommelser som införts genom allmän lagstiftning, vilket är fallet med bestämmelserna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, måste anses ha konstitutionell status. Eftersom författningsprincipen i fråga ålägger lagstiftarna att följa dessa bestämmelser, skulle varje nationell bestämmelse oförenlig med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och sålunda med de ”folkrättsliga skyldigheter” som hänvisas till i artikel 117.1 med automatik bryta mot denna författningsprincip. Artikel 117.1 skapar i slutänden en hänvisning till författningsbestämmelser som kan vara relevanta i ett specifikt fall, då den ger liv (dà vita) och väsentligt innehåll åt de folkrättsliga skyldigheter som åberopas generellt samt åt [den underliggande konstitutionella] principen, så att de generellt kategoriseras som ”mellanliggande bestämmelser”, vilka i sin tur granskas med avseende på sin förenlighet med författningen, vilket diskuteras nedan.
Härav följer att det är en fråga för de allmänna domstolarna att tolka nationell lag i överensstämmelse med den internationella rättsliga bestämmelsen i fråga ... Om det inte är möjligt, eller om domstolen betvivlar den nationella lagens förenlighet med den ”mellanliggande” konventionsbestämmelsen, måste en fråga om författningsenlighet väckas vid författningsdomstolen mot bakgrund av artikel 117.1 i författningen ... .
Avseende Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna måste hänsyn tas till dess speciella beskaffenhet jämfört med andra internationella överenskommelser eftersom den går längre än att bara förteckna ömsesidiga rättigheter och skyldigheter för de undertecknande staterna. Dessa har skapat ett system för enhetligt skydd av grundläggande rättigheter. Tillämpningen och tolkningen av detta system är naturligtvis i första hand en fråga för domstolarna i medlemsstaterna, som är de reguljära domstolarna med avseende på konventionsbestämmelserna. Slutgiltig enhetlighet i tillämpningen garanteras å andra sidan av den centraliserade tolkningen av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna – en arbetsuppgift som tillkommer Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg, vilken har sista ordet och ”är behörig i alla frågor som rör tolkningen och tillämpningen av konventionen och protokollen till denna vilka hänskjutits till den [däri]” (artikel 32.1 i konventionen). ...
Författningsdomstolen och domstolen i Strasbourg har i slutänden olika roller, fastän de har det gemensamma syftet att så effektivt som möjligt skydda grundläggande rättigheter. Tolkningen av Romkonventionen och protokollen är en fråga för domstolen i Strasbourg, som garanterar tillämpning av en enhetlig skyddsnivå i alla medlemsstater.
Om emellertid en fråga väcks vid författningsdomstolen avseende författningsenligheten hos en nationell bestämmelse mot bakgrund av artikel 117.1 i författningen avseende någon bristande förenlighet – som inte kan övervinnas genom tolkning – med en eller flera bestämmelser i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, åligger det denna domstol att fastställa om det i själva verket rör sig om bristande förenlighet, och [om så är fallet] att verifiera om de faktiska bestämmelserna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, så som de tolkas av domstolen i Strasbourg, garanterar ett skydd av grundläggande rättigheter som är minst likvärdiga med den nivå som garanteras i den italienska författningen.
Detta kräver inte någon bedömning av den tolkning som domstolen i Strasbourg gör av en bestämmelse i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna ... men däremot verifiering av om denna bestämmelse, så som den tolkas av den domstol som uttryckligen har fått denna uppgift av medlemsstaterna, är förenlig med berörda författningsbestämmelser. Följaktligen kommer en riktig avvägning att göras mellan den förpliktelse som åläggs av författningen för att garantera respekt för internationella skyldigheter och behovet av att förhindra att detta resulterar i ett brott mot själva författningen.”
G. Författningsdomstolens rättspraxis
1. Författningsdomstolens beslut nr 396 den 24 oktober 2006
27. I detta beslut avvisade författningsdomstolen en fråga om författningsenlighet som väcktes av Cagliaris domstol avseende sektion 13 i lag nr 40/2004, vilken förbjuder användning av preimplantatorisk diagnostik.
28. I detta beslut konstaterade författningsdomstolen att den domstol som hänsköt frågan för ett förhandsavgörande hade inskränkt sig till att väcka frågan om författningsenligheten enbart hos sektion 13 i lag nr 40/2004, trots att även andra bestämmelser i samma lag enligt villkoren för ansökan om förhandsavgörande innebar förbud mot preimplantatorisk diagnostik, särskilt sektion 14.3.
2. Författningsdomstolens dom nr 151 den 1 april 2009
29. Denna dom avser författningsenligheten hos bestämmelserna i sektion 14.2 och 14.3 i lag nr 40/2004, vilka medger att det skapas ett begränsat antal embryon (maximalt tre) och föreskriver skyldighet att implantera dem samtidigt, liksom ett förbud mot frysförvaring av överskottsembryon.
30. Författningsdomstolen fastslog att undersektionerna i fråga var författningsstridiga eftersom de äventyrade kvinnors hälsa genom att tvinga dem att genomgå flera cykler av ovariell stimulering samt att riskera flera graviditeter på grund av förbudet mot selektiv abort.
31. I domen görs ingen hänvisning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Inte heller de nationella domstolarna (Lazios regionala förvaltningsdomstol och Florens’ domstol) hänvisade till konventionen.
3. Författningsdomstolens beslut nr 97 den 8 mars 2010
32. I detta beslut avvisade författningsdomstolen de frågor om författningsenlighet som Milanos domstol hade väckt, eftersom dessa frågor redan hade behandlats i dess dom nr 151/2009.
4. Författningsdomstolens beslut nr 150 den 22 maj 2012
33. I detta beslut återförvisade författningsdomstolen, med hänvisning till S.H. m.fl. mot Österrike ([GC], nr 57813/00, ECHR 2011), till lägre instans målet rörande förbudet mot heterolog insemination i lag nr 40/2004.
5. Författningsdomstolens dom nr 162 den 10 juni 2014
34. Denna dom avser författningsenligheten hos det generella förbudet mot möjlighet till heterolog insemination i händelse av medicinskt konstaterad sterilitet eller infertilitet, vilket stipuleras i lag nr 40/2004.
35. Tre domstolar med allmän behörighet hade begärt ett förhandsavgörande från författningsdomstolen avseende frågan om huruvida lagen i fråga var förenlig med artikel 2 (okränkbara rättigheter), 3 (principen om likabehandling), 29 (familjens rättigheter), 31 (statens skyldigheter att skydda familjens rättigheter) och 32 (rätten till hälsa) i författningen. En av dessa domstolar – Milanos domstol – hade även bett domstolen uttala sig om denna lags förenlighet med artikel 8 och 14 i konventionen.
36. Författningsdomstolen fastslog att de berörda lagbestämmelserna var författningsstridiga.
37. Den konstaterade bland annat att klagandenas val att bli föräldrar och bilda familj var en aspekt av deras självbestämmanderätt avseende deras privat- och familjeliv som omfattades av skyddet enligt artikel 2, 3 och 31 i författningen. Domstolen fann även att personer som var fullständigt sterila eller infertila hade rätt till skydd av sin hälsa (artikel 32 i författningen).
38. Den fann att även om rättigheterna i fråga skulle kunna bli föremål för begränsningar baserat på etiska överväganden, kunde dessa begränsningar inte utgöra ett generellt förbud såvida det inte var omöjligt att på annat sätt skydda andra av författningen garanterade friheter.
39. Vad gäller dessa lagbestämmelsers förenlighet med artikel 8 och 14 i konventionen inskränkte sig författningsdomstolen till att konstatera att frågorna i det avseendet hade besvarats av domstolens slutsatser rörande bestämmelsernas författningsenlighet (se ovan).
H. Besluten i de inhemska domstolarna avseende tillgång till preimplantatorisk diagnostik
1. Beslut i Cagliaris domstol den 22 september 2007
40. I detta beslut konstaterade Cagliaris domstol att kärandena först hade inlett ett brådskande förfarande, varvid en fråga om författningsenlighet väcktes. Den tillade att denna fråga sedan hade avvisats genom författningsdomstolens beslut nr 396 den 24 oktober 2006 (se punkt 27–28 ovan), vilket därför inte hade erbjudit någon vägledning avseende hur nationell lagstiftning skulle tolkas mot författningen.
41. Med avseende på det civilrättsliga förfarande domstolen hade att ta ställning till påpekade man att det inte fanns något uttryckligt förbud i nationell lagstiftning mot tillgång till preimplantatorisk diagnostik, och att tolka lagen som att det fanns ett förbud skulle ha varit i strid med kärandenas rätt att bli vederbörligen informerade om den medicinska behandling de önskade genomgå.
42. Dessutom konstaterade domstolen att ett förbud mot preimplantatorisk diagnostik därefter hade införts genom sekundärlagstiftning, nämligen hälsoministeriets dekret nr 15165 av den 21 juli 2004 (särskilt passagen om att ”tester för att fastställa hälsotillståndet hos embryon skapade in vitro, i den mening som avses i sektion 14.5 [i lag nr 40 från 2004], inte får utföras för andra ändamål än observation av dessa embryon – dovrà essere di tipo osservazionale). Domstolen fastslog att detta stred mot legalitetsprincipen och Europarådets ”Oviedokonvention”.
43. Man konstaterade slutligen att om lag nr 40/2004 tolkades så att den medgav preimplantatorisk diagnostik, var detta förenligt med den för modern erkända rätten till hälsa. Följaktligen beviljade domstolen kärandena tillgång till preimplantatorisk diagnostik.
2. Beslut i Florens’ domstol den 17 december 2007
44. I detta beslut hänvisade Florens’ domstol till ovannämnda beslut i Cagliaris domstol och framhöll att man delade dess tolkning av den nationella lagstiftningen. Följaktligen beviljade domstolen kärandena tillgång till preimplantatorisk diagnostik.
3. Beslut i Bolognas domstol den 29 juni 2009
45. I detta beslut beviljade Bolognas domstol kärandena tillgång till preimplantatorisk diagnostik, med hänvisning till att detta var förenligt med det skydd för kvinnors hälsa som erkändes genom författningsdomstolens tolkning av nationell lagstiftning i dess dom nr 151 den 1 april 2009 (se punkt 29–31 ovan).
4. Beslut i Salernos domstol den 9 januari 2010
46. I detta beslut, som fattades efter ett brådskande förfarande, hänvisade Salernos domstol till den nya ordning som presenterats genom hälsoministeriets dekret nr 31639 den 11 april 2008, nämligen att tester för att fastställa hälsotillståndet hos embryon skapade in vitro inte längre var begränsade till observation av dessa embryon och att assisterad befruktning tilläts för par där mannen var bärare av sexuellt överförda virussjukdomar.
47. Domstolen ansåg att preimplantatorisk diagnostik måste betraktas som endast en av de prenatala behandlingsmetoder avsedda för att fastställa embryots hälsotillstånd.
48. Följaktligen godkände den preimplantatorisk diagnostik av kärandenas embryo in vitro.
5. Beslut i Cagliaris domstol den 9 november 2012
49. I detta beslut hänvisade Cagliaris domstol till resonemangen i ovannämnda beslut. Man framhöll vidare att domarna nr 348 och 349, som meddelades av författningsdomstolen den 24 oktober 2007, visade att en tolkning av lagen i syfte att garantera tillgång till preimplantatorisk diagnostik var förenlig med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, speciellt med avseende på den dom som meddelades av domstolen i Strasbourg i Costa och Pavan mot Italien (nr 54270/10, 28 augusti 2012).
6. Beslut i Roms domstol den 15 januari 2014
50. I detta beslut väckte domstolen frågan om författningsenligheten hos sektion 1.1, 1.2 och 4.1 i lag nr 40/2004, vilka förbjuder par som varken är sterila eller infertila att använda metoder för assisterad befruktning i syfte att få preimplantatorisk diagnostik. Domstolen betraktade även frågan med utgångspunkt i artikel 8 och 14 i konventionen.
51. Även om man beaktade domen i Costa och Pavan mot Italien (ovan), fann man att lagen inte borde ges en vid tolkning, eftersom den uttryckligen stipulerade att metoder för assisterad befruktning var förbehållna sterila eller infertila par.
I. Frågan om författningsenligheten hos sektion 13 i lag nr 40/2004, väckt av Florens’ domstol
52. I ett beslut den 7 december 2012 väckte Florens’ domstol frågan om författningsenligheten hos förbudet enligt sektion 13 i lag nr 40/2004 mot att donera överskottsembryon till vetenskaplig forskning med avseende på artikel 9 och 32 i författningen, vilka garanterar frihet för vetenskaplig forskning respektive rätten till hälsa.
53. Den 19 mars 2014 ajournerade författningsdomstolens ordförande domstolens granskning av målet i avvaktan på den stora kammarens beslut avseende föreliggande klagomål, Parrillo mot Italien (ansökan nr 46470/11).
III. EUROPARÅDETS HANDLINGAR
A. Rekommendation 1046 (1986) från Europarådets parlamentariska församling om användning av mänskliga embryon och foster för diagnostiska, terapeutiska, vetenskapliga, industriella och kommersiella ändamål
”... 6. [Den parlamentariska församlingen,] medveten om att dessa framsteg har gjort embryots och fostrets rättsliga ställning särskilt vansklig, och att deras rättsliga status för närvarande inte är definierad i lag,
7. medveten om att tillräckliga bestämmelser som styr användningen av levande eller döda embryon och foster för närvarande inte existerar,
8. övertygad om att, med tanke på vetenskapliga framsteg som gör det möjligt att ingripa i utvecklingen av mänskligt liv från befruktningsögonblicket, det brådskar att definiera omfattningen av dess rättsliga skydd,
9. beaktande de många etiska synpunkterna i frågan om användning av embryot eller fostret eller deras vävnader, liksom de värdekonflikter som uppstår,
10. beaktande att mänskliga embryon och foster i alla situationer måste behandlas med respekt för människovärdet, och att användning av material och vävnader därifrån måste begränsas och regleras strikt ... till ändamål som är rent terapeutiska och för vilka inga andra medel existerar, ...
13. betonande behovet av europeiskt samarbete,
14. rekommenderar att ministerkommittén:
A. uppmanar medlemsstaternas regeringar:
...
ii. att begränsa användningen av mänskliga embryon och foster samt material och vävnader därifrån i industriella sammanhang till ändamål vilka är rent terapeutiska och för vilka inga andra medel existerar, enligt principerna i bilagan, och att anpassa sin lagstiftning efter dessa principer eller att införa regler i enlighet därmed vilka bland annat specificerar de omständigheter där avlägsnande och användning får genomföras i diagnostiskt eller terapeutiskt syfte,
iii. att förbjuda allt skapande av mänskliga embryon genom befruktning in vitro för forskning under deras liv eller efter döden,
iv. att förbjuda allt som skulle kunna betraktas som oönskad användning eller avvikelser från dessa metoder, inklusive:
...
- forskning på livsdugliga mänskliga embryon,
- försök på levande mänskliga embryon, oavsett om de är livsdugliga eller ej ...”
B. Rekommendation 1100 (1989) från Europarådets parlamentariska församling om användning av mänskliga embryon och foster i vetenskaplig forskning
”... 7. som beaktar att det mänskliga embryot, även om det uppvisar på varandra följande utvecklingsstadier ... även uppvisar en progressiv differentiering som organism och ändå bibehåller en kontinuerlig biologisk och genetisk identitet,
8. som erinrar om behovet av europeiskt samarbete och bredast möjliga reglering för att övervinna de motsägelser, risker och förutsebara tillkortakommanden hos rent nationella normer på dessa områden,
...
21. Det avsiktliga skapandet och/eller livsuppehållandet av embryon eller foster, oavsett om det sker in vitro eller in utero i något vetenskapligt forskningssyfte, exempelvis för att erhålla genetiskt material, celler, vävnader eller organ därifrån, är förbjudet.
...”
54. De relevanta avsnitten i bilagan till denna rekommendation lyder som följer:
”B. Om levande preimplantatoriska embryon: ...
4. I enlighet med rekommendationerna 934 (1982) och 1046 (1986) tillåts undersökningar av livsdugliga embryon in vitro endast:
- för tillämpade ändamål av diagnostisk natur eller för förebyggande eller terapeutiska ändamål,
- om inget ingrepp sker i deras icke-patologiska genetiska arv.
5. ... forskning på levande embryon måste förbjudas, särskilt:
- om embryot är livsdugligt,
- om det är möjligt att använda en djurmodell,
- om den inte planerats inom ramen för projekt som vederbörligen presenterats för och godkänts av behörig folkhälso- eller vetenskapsmyndighet eller, genom delegering, för och av berörd nationell multidisciplinär kommitté,
- om den inte ryms inom de tidsbegränsningar som angivits av ovannämnda myndigheter.
...
H. Donation av mänskligt embryologiskt material ...
20. Donation av mänskligt embryologiskt material godkänns enbart för vetenskaplig forskning för diagnostiska, förebyggande eller terapeutiska ändamål. Försäljning av sådant material är förbjuden.
21. Det avsiktliga skapandet och/eller livsuppehållandet av embryon eller foster, oavsett om det sker in vitro eller in utero i något vetenskapligt forskningssyfte, exempelvis för att erhålla genetiskt material, celler, vävnader eller organ därifrån, är förbjudet.
22. Donation och användning av mänskligt embryologiskt material kräver donatorföräldrarnas frivilliga skriftliga samtycke.
23. Donation av organ får inte innehålla någon kommersiell aspekt. Dessutom förbjuds donatorföräldrars eller andra parters inköp eller försäljning av embryon eller foster eller delar därav, liksom import och export därav.
24. Donation och användning av mänskligt embryologiskt material för tillverkning av farliga och utrotande biologiska vapen är förbjuden.
25. I hela denna rekommendation avser ”livsdugliga” embryon sådana embryon som är fria från biologiska egenskaper som sannolikt kommer att förhindra deras utveckling. Emellertid ska livsodugligheten hos mänskliga embryon och foster fastställas enbart genom objektiva biologiska kriterier baserat på embryots inneboende defekter.”
C. Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och biomedicinen (”Oviedokonventionen”) av den 4 april 1997
(Översättning enligt file_archive/020521/19c88077181ffaf51f1a76c92727ed10/ europa_970404.pdf.)
Artikel 2 – Människans företräde
”Människans intresse och välfärd skall gå före samhällets eller vetenskapens egna intressen.”
Artikel 18 – Forskning på embryon in vitro
”1. Om forskning av embryon in vitro medges i lag, skall lagen säkerställa att embryot skyddas på ett tillfredsställande sätt.
2. Det är förbjudet att framställa mänskliga embryon för forskningsändamål.”
Artikel 27 – Ytterligare skydd
”Ingen bestämmelse i denna konvention skall tolkas så att den begränsar eller på annat sätt påverkar en parts möjlighet att ge ett mer omfattande skydd med hänsyn till tillämpningen av biologi och medicin än vad som är fastställt i denna konvention.”
D. Tilläggsprotokoll till Oviedokonventionen, gällande biomedicinsk forskning, av den 25 januari 2005
Artikel 2 – Omfattning
”1. Detta protokoll täcker hela skalan av forskning inom hälsoområdet vilken omfattar ingrepp på människor.
2. Detta protokoll gäller inte forskning på embryon in vitro. Däremot gäller det forskning på foster och embryon in vivo.
...”
E. Rapport från Arbetsgruppen för skydd av det mänskliga embryot och fostret, inom styrkommittén för bioetik, publicerad den 19 juni 2003 – slutsats
”Denna rapport syftar till att ge en översikt över aktuella ståndpunkter i Europa avseende skydd av det mänskliga embryot in vitro, samt de argument som stöder dem.
Den visar på ett brett samförstånd om behovet av skydd för embryot in vitro. Emellertid är definitionen av embryots status fortfarande ett område där det finns grundläggande skillnader, baserat på starka argument. Dessa skillnader utgör i hög grad grunden för de flesta meningsskiljaktigheterna i de andra frågor som rör skydd av embryot in vitro.
Men även om ingen överenskommelse kan nås om embryots status, kan det finnas en möjlighet att göra en förnyad bedömning av vissa frågor mot bakgrund av den senaste utvecklingen inom det biomedicinska området och därmed förknippade potentiella terapeutiska framsteg. Även om man erkänner och respekterar de grundläggande val som träffats av de olika länderna, förefaller det i detta sammanhang möjligt och önskvärt med avseende på behovet av att skydda embryot in vitro, vilket alla länder är överens om, att gemensamma strategier identifieras för att säkerställa korrekta villkor för procedurer som inbegriper skapande och användning av embryon in vitro. Syftet med denna rapport är att bidra till en diskussion riktad mot detta mål.”
F. Resolution 1352 (2003) från Europarådets parlamentariska församling om forskning på mänskliga stamceller
... 3. Mänskliga stamceller kan utvinnas ur ett växande antal vävnader och vätskor från människor i alla åldrar och är inte begränsade till embryonala källor.
...
5. Insamling av embryonala stamceller kräver för närvarande förstöring av mänskliga embryon.
...
7. Församlingen påpekar att ett antal embryonala mänskliga stamcellslinjer som lämpar sig för vetenskaplig forskning redan är tillgängliga över hela världen.
...
10. Förstöring av människor för forskningsändamål strider mot alla människors rätt till liv och mot det moraliska förbudet mot varje instrumentalisering av människor.
11. Därför uppmanar församlingen medlemsstaterna:
i. att främja stamcellsforskning så länge som det respekterar människors liv i alla deras utvecklingsskeden,
ii. att uppmuntra vetenskapliga metoder som inte är socialt och etiskt splittrande för att främja användningen av cellpluripotens och utveckla nya metoder inom regenerativ medicin,
iii. att underteckna och ratificera Oviedokonventionen för att realisera förbudet mot produktion av mänskliga embryon för forskning,
iv. att främja gemensamma europeiska grundforskningsprogram inom området vuxna stamceller,
v. att säkerställa att all forskning på stamceller inbegripande förstöring av mänskliga embryon, i länder där det är tillåtet, blir vederbörligen godkänd och övervakad av behöriga nationella organ,
vi. att respektera länders beslut att inte delta i internationella forskningsprogram vilka strider mot etiska värden i nationell lagstiftning och att inte räkna med att sådana länder ska bidra vare sig direkt eller indirekt till sådan forskning,
vii. att prioritera forskningens etiska aspekter framför dem som har en rent utilitaristisk och finansiell natur,
viii. att främja inrättandet av organ där forskare och representanter från civilsamhället kan diskutera olika typer av projekt rörande forskning om mänskliga stamceller i syfte att stärka transparensen och det demokratiska ansvarstagandet.”
G. Ministerkommitténs rekommendation till medlemsstaterna om forskning på biologiskt material av mänskligt ursprung (Rec(2006)4), antagen av ministerkommittén den 15 mars 2006
55. Denna rekommendation, som inte gäller embryo- och fostervävnader (se artikel 2.3), syftar till att skydda de grundläggande rättigheterna för personer vilkas biologiska material skulle kunna användas för ett forskningsprojekt efter att ha avlägsnats och förvarats: i) för ett specifikt forskningsprojekt före antagandet av rekommendationen, ii) för framtida ospecificerad forskning eller iii) som restmaterial vilket ursprungligen avlägsnades för kliniska eller rättsmedicinska ändamål. Avsikten med denna rekommendation är bland annat att främja upprättandet av praktiska riktlinjer för medlemsstaternas del samt att minimera de risker som är förknippade med forskningsaktiviteter för berörda personers privatliv. Den fastställer även regler för erhållande och insamling av biologiskt material.
H. ”Etik inom vetenskap och teknik”, resolution 1934 (2013) från Europarådets parlamentariska församling
”2. ... Församling[en] anser att mer samlad etisk hänsyn bör tas – på nationell, regionsövergripande och global nivå – till de mål och syften som eftersträvas med vetenskap och teknik, till de instrument och metoder de använder, deras möjliga konsekvenser och bieffekter, samt det övergripande regel- och beteendesystem i vilket de används.
3. Församlingen menar att en permanent struktur för etisk diskussion på global nivå skulle göra det möjligt att hantera etiska frågor som ett ”rörligt mål”, snarare än att fastställa en ”etisk kod”, och möjliggöra ett regelbundet återkommande ifrågasättande även av grundläggande antaganden, såsom definitionen av ”mänsklig identitet” eller ”människovärde”.
4. Församlingen välkomnar Unescos initiativ att inrätta Världskommissionen för etik inom vetenskap och teknik (Comest) i syfte att delta i den pågående etikdiskussionen och undersöka möjligheterna att upprätta och med jämna mellanrum revidera en rad grundläggande etiska principer som grundar sig på den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Församlingen anser att Europarådet bör bidra till denna process.
5. I detta avseende rekommenderar församlingen att Europarådets generalsekreterare överväger att inrätta en flexibel och informell struktur för etikdiskussion, genom samarbete mellan berörda församlingsutskott och ledamöter i berörda expertkommittéer, däribland kommittén för bioetik (DH‑BIO), i syfte att identifiera nya etikfrågor och viktiga etiska principer som kan vara vägledande för politiskt och rättsligt handlande i Europa.
6. För att förstärka den gemensamma europeiska ramen för etik inom vetenskap och teknik rekommenderar församlingen att de medlemsstater som ännu inte har gjort det undertecknar och ratificerar konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och människans värdighet med avseende på tillämpningen av biologi och medicin: Konvention om de mänskliga rättigheterna och biomedicinen (ETS nr 164, ”Oviedokonventionen”) och dess protokoll, samt fullt ut deltar i bioetikkommitténs arbete.
...
10. Församlingen uppmanar Europeiska unionen och Unesco att samverka med Europarådet för att stärka det gemensamma europeiska etiska ramverket inom vetenskap och teknik, samt att i detta syfte:
10.1 skapa europeiska och regionala plattformar för att regelbundet utbyta erfarenheter och bästa praxis omfattande alla områden inom vetenskap och teknik, med hjälp av de erfarenheter som gjorts inom ramen för den europeiska konferensen för nationella etiska kommittéer (Cometh), som initierades av Europarådet, och på senare tid forumet för de nationella etiska råden (NEC Forum), som finansieras av Europeiska kommissionen, liksom mötena i Europarådets bioetikkommitté,
10.2 utarbeta och regelbundet revidera en uppsättning grundläggande etikprinciper som ska tillämpas på alla områden inom vetenskap och teknik,
10.3 tillhandahålla ytterligare vägledning för att hjälpa medlemsstaterna att harmonisera de etiska reglerna och övervakningsrutinerna, baserat på det positiva inflytandet från etikkrav enligt Europeiska kommissionens sjunde ramprogram för forskning och teknisk utveckling (2007–2013) (FP7).”
IV. RELEVANT LAGSTIFTNING OCH MATERIAL PÅ EU-NIVÅ
A. Europeiska gruppen för etik inom vetenskap och ny teknik (Etikgruppen) vid Europeiska kommissionen
56. Etikgruppen, som inrättades av Europeiska kommissionen 1991, är ett oberoende organ bestående av experter med uppgift att vara rådgivande till Europeiska kommissionen i etikfrågor om vetenskap och ny teknik. Etikgruppen har lämnat två yttranden om användning av embryon in vitro för forskningsändamål.
1. Yttrande nr 12: Etiska aspekter på forskning som innefattar användning av mänskliga embryon inom ramen för det femte ramprogrammet, 14 november 1998
57. Detta yttrande publicerades på begäran av Europeiska kommissionen efter Europaparlamentets förslag att utesluta forskningsprojekt som resulterade i förstöring av mänskliga embryon från gemenskapsfinansiering inom ramen för det femte ramprogrammet. De relevanta passagerna lyder som följer:
”... 2.6 ... [I]nom europeiska forskningsprogram måste frågan om forskning på mänskliga embryon tas upp, inte bara när det gäller respekten för grundläggande etikprinciper, gemensamma för alla medlemsstater, utan lika väl med hänsyn till olika filosofiska och etiska uppfattningar, som uttrycks genom praxis och de nationella bestämmelser som gäller på detta område. ...
2.8 Mot bakgrund av ovanstående principer och specifikationer anser gruppen att gemenskapsfinansieringen i enlighet med den etiska dimensionen för gemenskapens femte ramprogram inte a priori bör utesluta forskning på mänskliga embryon, vilket är föremål för olika etiska ställningstaganden i olika länder ...”
2. Yttrande nr 15: Etiska aspekter på forskning om och användning av mänskliga stamceller, 14 november 2000
58. De relevanta passagerna av detta yttrande lyder som följer:
”2.3. Mångfald och europeisk etik
... Inom ramen för den europeiska mångfalden är det upp till varje medlemsstat att förbjuda eller tillåta embryoforskning. I det senare fallet kräver respekten för människovärdet reglering av embryoforskning samt garantier mot riskerna med godtyckligt experimenterande och instrumentalisering av mänskliga embryon.
2.5. Etisk acceptans av det berörda forskningsområdet
Gruppen konstaterar att embryoforskning är förbjuden i vissa länder. Men om denna forskning tillåts i syfte att förbättra behandling av infertilitet, är det svårt att se något specifikt argument som skulle förbjuda att omfattningen av sådan forskning utvidgas för att utveckla nya behandlingsmetoder för att kurera allvarliga sjukdomar eller skador. Liksom i fallet med forskning om infertilitet syftar stamcellsforskning till att lindra allvarligt mänskligt lidande. I varje fall krävs att de embryon som har använts för forskning förstörs. Följaktligen finns det inget argument för att utesluta finansiering av denna typ av forskning från Europeiska unionens ramprogram för forskning, om den uppfyller de etiska och juridiska krav som anges i detta program.”
B. Europaparlamentets och rådets förordning nr 1394/2007 av den 13 november 2007 om läkemedel för avancerad terapi, med ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004
”(7) Regleringen av läkemedel för avancerad terapi på gemenskapsnivå bör inte påverka medlemsstaternas beslut om huruvida de ska tillåta användning av någon specifik typ av mänskliga celler – såsom embryonala stamceller – eller djurceller. Den bör inte heller påverka tillämpningen av nationell lagstiftning som förbjuder eller begränsar försäljning, tillhandahållande eller användning av läkemedel som innehåller, består av eller härrör från sådana celler.”
C. Dom i Europeiska unionens domstol den 18 oktober 2011 (C-34/10 Oliver Brüstle mot Greenpeace eV)
59. I denna dom, som meddelades efter en remiss om förhandsavgörande från den tyska federala domstolen (Bundesgerichtshof), avgjorde EU-domstolen vilken tolkning som skulle göras av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/44/EG av den 6 juli 1998 om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar.
60. Det handlade om den del av direktivet som, genom att moderera principen att användning av mänskliga embryon för industriella eller kommersiella ändamål inte kan patenteras, angav att detta uteslutande av patenterbarhet inte påverkade ”uppfinningar i terapeutiskt eller diagnostiskt syfte som används på mänskliga embryon och är till nytta för dem”.
61. EU-domstolen fann att syftet med direktivet i fråga inte var att reglera användningen av mänskliga embryon i samband med vetenskaplig forskning. Det rörde bara patenterbarheten av biotekniska uppfinningar. Domstolen ansåg att uppfinningar inbegripande användning av mänskliga embryon inte heller fortsättningsvis skulle kunna patenteras, även om de avsåg att tjäna vetenskaplig forskning (eftersom dessa ändamål, vad gäller patent, inte kunde åtskiljas från andra industriella och kommersiella syften). EU-domstolen påpekade samtidigt att detta uteslutande inte påverkade sådana uppfinningar för terapeutiska eller diagnostiska ändamål som användes på mänskliga embryon och var till nytta för dem.
D. Europeiska Unionens finansiering av forskning och teknisk utveckling
62. Sedan 1984 har Europeiska unionen tillhandahållit finansiering för vetenskaplig forskning genom ramprogram som löpt över flera år.
63. De relevanta passagerna i beslut nr 1982/2006/EG om Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) lyder som följer:
Artikel 6 – Etiska principer
”1. All forskningsverksamhet som genomförs inom det sjunde ramprogrammet ska vara förenlig med grundläggande etiska principer.
2. Följande forskningsområden ska inte finansieras inom ramprogrammet:
– forskningsverksamhet som syftar till mänsklig kloning för reproduktionsändamål,
– forskningsverksamhet som syftar till förändring av människors arvsmassa och som kan leda till att sådana förändringar blir ärftliga,
– forskningsverksamhet som syftar till skapandet av mänskliga embryon för forskningsändamål eller för produktion av stamceller, inbegripet genom somatisk överföring av cellkärnor.
3. Forskning på mänskliga stamceller, både adulta och embryonala, får finansieras beroende både på innehållet i forskningsförslaget och på regelverket i den eller de berörda medlemsstaterna. ...”
64. De relevanta passagerna i Europaparlamentets och rådets förordning 1291/2013 av den 11 december 2013 om inrättande av Horisont 2020 – ramprogrammet för forskning och innovation (2014–2020) – lyder som följer (i översättning enligt ):
Artikel 19 – Etiska principer
”1. All forsknings- och innovationsverksamhet som genomförs inom ramen för Horisont 2020 ska följa etiska principer och relevant lagstiftning på nationell och internationell nivå och på unionsnivå, inbegripet Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och dess tilläggsprotokoll ...
...
3. Följande forskningsområden ska inte finansieras:
(a) Forskningsverksamhet som syftar till mänsklig kloning för reproduktionsändamål.
(b) Forskningsverksamhet som syftar till förändring av människors arvsmassa och som kan leda till att sådana förändringar blir ärftliga.
(c) Forskningsverksamhet som syftar till skapandet av mänskliga embryon för forskningsändamål eller för produktion av stamceller, inbegripet genom somatisk överföring av cellkärnor.
4. Forskning på mänskliga stamceller, både adulta och embryonala, får finansieras beroende både på innehållet i forskningsförslaget och på regelverket i de berörda medlemsstaterna. Forskningsverksamhet som är förbjuden i samtliga medlemsstater ska inte finansieras. Verksamhet som är förbjuden i en medlemsstat ska inte finansieras.
...”
E. Meddelande från Europeiska kommissionen om det europeiska medborgarinitiativet ”En av oss” KOM(2014) 355 slutlig (Bryssel, 28 maj 2014)
65. Den 10 april 2014 föreslog medborgarinitiativet ”En av oss” lagändringar för att inte tillåta EU-finansiering av vetenskapsprojekt inbegripande förstöring av mänskliga embryon.
66. I sitt meddelande den 28 maj 2014 framhöll Europeiska kommissionen att den inte kunde tillmötesgå begäran eftersom dess förslag om finansiering av projekten i fråga tog hänsyn till etiska överväganden, potentiella hälsofördelar och stöd på EU-nivå för stamcellsforskning.
V. RELEVANT FOLKRÄTT
A. Rapport från Unescos internationella bioetikkommitté (IBC) om de etiska aspekterna av forskning om mänskliga embryonala stamceller (6 april 2001)
67. De relevanta passagerna i denna rapports slutsatser lyder som följer:
”A. IBC erkänner att forskning om mänskliga embryonala stamceller är ett ämne som det är önskvärt att debattera på nationell nivå för att identifiera vilken ståndpunkt som ska intas i denna fråga, inklusive att avstå från denna forskning. Kommittén yrkar att det hålls debatter på lämpliga nationella regleringsnivåer, så att ett brett spektrum av synpunkter får komma till uttryck, och att när så är möjligt sträva efter samförstånd om gränserna för det tillåtna i detta viktiga nya terapeutiska forskningsområde.
Det bör pågå en pågående utbildnings- och informationsprocess på detta område. Staterna bör vidta lämpliga åtgärder för att inleda en kontinuerlig dialog i samhället om de etiska frågor som väcks av sådan forskning, där alla berörda aktörer deltar.
B. Vilken form av forskning avseende embryon som än tillåts, bör åtgärder vidtas för att säkerställa att sådan forskning genomförs inom ramen för ett statligt finansierat regelsystem som tillmäter etiska överväganden vederbörlig vikt, samt att ställa upp lämpliga riktlinjer. Vid övervägande av om donationer av övertaliga preimplantatoriska embryon från IVF-behandlingar för terapeutisk embryonal stamcellsforskning ska godkännas, bör särskild uppmärksamhet ägnas värdigheten och rättigheterna för varje embryos båda föräldradonatorer. Således är det viktigt att donationen sker först efter det att donatorerna har fått fullständig information om konsekvenserna av forskningen, och i förväg har lämnat sitt fria och informerade samtycke. De ändamål för vilka sådan forskning sker, och det sätt den genomförs på, bör bedömas av lämpliga etikkommittéer, som bör vara oberoende av forskarna. Denna bedömning bör omfatta etisk utvärdering av sådan forskning i efterhand. ...”
B. Domen i den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter i fallet Murillo m.fl. mot Costa Rica (28 november 2012)
68. I detta mål fattade den interamerikanska domstolen ett beslut rörande förbudet mot in vitro-befruktning i Costa Rica. Man menade bland annat att ett embryo inte kunde betraktas som en ”person” i den mening som avses i artikel 4.1 i den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna (som skyddar rätten till liv), eftersom ”befruktning” ansågs äga rum först vid den tidpunkt då embryot implanterades i livmodern.
VI. JÄMFÖRANDE LAGSTIFTNING
69. Enligt den information domstolen hade tillgång till om lagstiftningen i 40 medlemsstater[1] avseende användningen av mänskliga embryon för vetenskaplig forskning, medger tre länder (Belgien, Sverige och Storbritannien) vetenskaplig forskning på mänskliga embryon och skapandet av embryon för detta ändamål.
70. Skapandet av embryon för vetenskaplig forskning är förbjudet i 14 länder[2]. Emellertid är forskning med användning av överskottsembryon i allmänhet tillåten i dessa länder, på vissa villkor.
71. Liksom Italien förbjuder tre medlemsstater (Slovakien, Tyskland och Österrike) forskning på embryon som princip; de tillåter den i mycket begränsade fall, exempelvis för att skydda embryots hälsa eller där forskningen utförs på cellinjer importerade från utlandet.
72. I Slovakien är all forskning på embryon strängt förbjuden, utöver forskning för medicinska ändamål till förmån för de personers hälsa som direkt deltar i forskningen i fråga.
73. I Tyskland är import och användning av embryonala celler för forskningsändamål i princip förbjuden enligt lag; den tillåts endast i undantagsfall och på strikta villkor.
74. I Österrike föreskriver lagen att ” livsdugliga celler” inte får användas för andra syften än in vitro-fertilisering. Dock är begreppet ” livsdugliga celler” inte definierat i lagen. Enligt praxis och juridiska kommentarer gäller det lagstadgade förbudet endast ”totipotenta” embryonala celler[3].
75. I fyra länder (Andorra, Lettland, Kroatien och Malta) förbjuds i lag uttryckligen all forskning på embryonala stamceller.
76. I 16 länder är frågan inte reglerad. Det gäller Armenien, Azerbajdzjan, Bosnien-Hercegovina, Georgien, Irland, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Moldavien, Monaco, Polen, Rumänien, Ryssland, San Marino, Turkiet och Ukraina. Vissa av dessa stater intar en tämligen restriktiv hållning i praktiken (exempelvis Turkiet och Ukraina), medan andra har en ganska tillåtande praxis (exempelvis Ryssland).
LAGSTIFTNINGEN
77. Domstolen konstaterar inledningsvis att regeringen hade ett antal invändningar om föreliggande klagomåls admissibility. De hävdade att sökanden inte hade uttömt de inhemska rättsmedel hon haft tillgång till i den nationella lagstiftningen, att hon inte hade lämnat in sitt klagomål inom den sexmånadersfrist som anges i artikel 35.1 i konventionen, och att hon inte hade ställning som offer. Domstolen kommer nedan att gå igenom dessa invändningar innan den analyserar de andra aspekterna av klagomålet.
I. UTTÖMMANDE AV INHEMSKA RÄTTSMEDEL
A. Regeringens inlagor
78. Regeringen hävdade att klaganden kunde framföra sina klagomål över förbudet mot donation av hennes embryon till vetenskaplig forskning hos en allmän civildomstol av skälet att förbudet stred mot den italienska författningen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Till stöd för detta påstående anförde man ett antal inhemska beslut där de nationella domstolarna hade tolkat lag nr 40/2004 mot bakgrund av författningen och Europakonventionen, i synnerhet när det gäller tillgång till preimplantatorisk diagnostik (beslut i Cagliaris domstol den 22 september 2007 och den 9 november 2012, liksom de som meddelades av Florens’, Bolognas och Salernos domstolar den 17 december 2007, den 29 juni 2009 respektive den 9 januari 2010; se punkt 40–49 ovan).
79. Enligt regeringen skulle domstolen i fråga då behöva tolka den lag som förbjuder donation av embryon mot bakgrund av konventionen, i enlighet med författningsdomstolens domar nr 348 och 349 av den 24 oktober 2007.
80. Om domstolen hade ansett att det fanns en oöverstiglig konflikt mellan dess tolkning av lagen och de rättigheter som hävdades av käranden, skulle den ha behövt inkomma med en fråga om författningsenlighet till författningsdomstolen. Den domstolen skulle då ha prövat frågan om förenlighet med mänskliga rättigheter avseende sakfrågan, varvid den hade kunnat upphäva de nationella bestämmelserna retroaktivt och med erga omnes-effekt.
81. Därtill hade flera mål rörande författningsenligheten hos lag nr 40/2004 redan tagits upp i författningsdomstolen. Ett antal beslut hade meddelats i det avseendet, exempelvis författningsdomstolens beslut nr 369, 97 och 150 (vilka meddelades den 24 oktober 2006, den 8 mars 2010 respektive den 22 maj 2012); dom nr 151, meddelad den 1 april 2009; och beslut i Florens’ och Roms domstolar meddelade den 7 december 2012 respektive den 15 januari 2014 (se punkt 27–33 och 50–53 ovan).
82. Enligt regeringens inlaga hade klaganden även brutit mot subsidiaritetsprincipen i protokoll nr 15 av den 24 juni 2013 eftersom hon inte hade använt inhemska rättsmedel innan hon ingav sina klagomål till domstolen.
83. Slutligen hade en fråga om författningsenlighet rörande ett fall identiskt med det föreliggande ställts av Florens’ domstol till författningsdomstolen (se punkt 52–53 ovan). Om författningsdomstolens beslut var till kärandens nackdel, skulle hon ändå kunna lämna in ett klagomål till Europadomstolen.
B. Klagandens inlagor
84. Klaganden hävdade att varje förfarande vid de allmänna domstolarna skulle vara dömt att misslyckas eftersom den nationella lagstiftningen innehöll ett generellt förbud mot att donera embryon till vetenskaplig forskning.
85. Hon hävdade även att ett konstitutionellt rättsmedel inte kunde betraktas som ett rättsmedel som behövde utnyttjas enligt artikel 35.1 i konventionen, eftersom det italienska rättssystemet inte gjorde det möjligt att väcka talan direkt hos författningsdomstolen.
86. Slutligen framhöll hon att författningsdomstolens ordförande den 19 mars 2014 hade ajournerat dess granskning av den fråga som väckts av Florens’ domstol och som regeringen hänvisade till i avvaktan på den stora kammarens beslut i föreliggande mål.
C. Domstolens bedömning
87. Domstolen erinrar inledningsvis om att den enligt artikel 35.1 kan pröva en fråga först efter att alla inhemska rättsmedel har uttömts. Klagandena måste ha givit de nationella domstolarna tillfälle att hindra eller rätta till de påstådda kränkningarna, vilket i princip är en möjlighet avsedd för de fördragsslutande staterna. Denna regel bygger på antagandet att det finns ett effektivt rättsmedel tillgängligt i det inhemska systemet med avseende på det påstådda brottet. De enda rättsmedel som enligt artikel 35.1 måste vara uttömda är de som rör det påstådda brottet samt som är tillgängliga och tillräckliga. Förekomsten av sådana rättsmedel måste vara tillräckligt säker, inte bara i teorin utan även i praktiken; annars saknas den nödvändiga tillgängligheten och effektiviteten: det åligger svarandestaten att visa att dessa villkor är uppfyllda (se bland många andra referenser McFarlane mot Irland [GC], nr 31333/06, punkt 107, 10 september 2010; Mifsud mot Frankrike (beslut) [GC], nr 57220/00, punkt 15, ECHR 2002‑VIII; Leandro Da Silva mot Luxemburg, nr 30273/07, punkt 40 och 42, 11 februari 2010; och Vučković m.fl. mot Serbien [GC], nr 17153/11, punkt 69–77, 25 mars 2014).
88. I föreliggande mål hävdade regeringen, under åberopande av systemet med granskning av författningsenligheten genom författningsdomstolens domar nr 348 och 349 av den 24 oktober 2007, att de rättsmedel som var tillgängliga för klaganden i det nationella rättssystemet inte hade uttömts. Man anförde exempel på beslut i sakfrågan samt beslut i författningsdomstolen rörande lag nr 40/2004.
89. Domstolen konstaterar inledningsvis att författningsdomstolen i de ovannämnda domarna nr 348 och 349 angav vilken ställning konventionen om de mänskliga rättigheterna skulle ha i det italienska rättssystemet: mellan allmän lag och författningen. Den fann även att det ankom på domarna i de allmänna domstolarna att tolka nationell lagstiftning på ett sätt som överensstämmer med människorättskonventionen och domstolens rättspraxis. Den framhöll att om en sådan tolkning var omöjlig eller den allmänna domstolen hade tvivel om den nationella lagstiftningens förenlighet med konventionen, var den skyldig att ställa en fråga om författningsenlighet till författningsdomstolen.
90. Domstolen upprepar även att regeringen, om det saknas ett specifikt infört rättsmedel, måste motivera dels utvecklingen och tillgängligheten av ett rättsmedel som påstås existera, dels dess omfattning och tillämpning med hänvisning till de nationella domstolarnas rättspraxis (se tillämpliga delar av Melnītis mot Lettland, nr 30779/05, punkt 50, 28 februari 2012; McFarlane, ovan, punkt 115–127; Costa och Pavan mot Italien, nr 54270/10, punkt 37, 28 augusti 2012; och Vallianatos m.fl. mot Grekland [GC], nr 29381/09 och 32684/09, punkt 52–58, ECHR 2013 (utdrag)).
91. I föreliggande mål noterar domstolen att regeringen hänvisade till ett antal mål rörande lag nr 40/2004 men inte tillhandahöll några exempel på nationella beslut i frågan om donation av överskottsembryon till forskning. Därtill kan domstolen inte med rätta kritisera klaganden för att inte ha lämnat in ett klagomål rörande en åtgärd som förbjuds i lagen.
92. Med avseende på regeringens påstående att de allmänna domstolarna, sedan antagandet av domarna nr 348 och 349, är skyldiga att tolka den lag som givit upphov till förbudet med hänsyn till konventionen och Europadomstolens rättspraxis även om de tidigare inte hade någon sådan skyldighet, fick ett antal överväganden domstolen att fastslå att detta yttrande i själva verket inte följs i etablerad rättspraxis, bland annat inom området assisterad befruktning.
93. Domstolen konstaterar först och främst att Florens’ domstol, i ett mål liknande det föreliggande, rörande förbudet mot donation av överskottsembryon till vetenskaplig forskning, den 7 december 2012 beslutade att vända sig till författningsdomstolen angående författningsenligheten hos sektion 13 i lag nr 40/2004 med avseende på artikel 9 och 32 i författningen, vilka garanterar frihet för vetenskaplig forskning respektive rätten till hälsa (se punkt 22 ovan). Domstolen konstaterar emellertid att den lägre domstolsinstansen inte väckte någon fråga avseende förenligheten hos förbudet i fråga med de rättigheter som garanteras i konventionen.
94. Den noterar dessutom att de av regeringen anförda besluten i de lägre domstolsinstanserna och författningsdomstolen avseende lag nr 40/2004 (se punkt 78 och 81 ovan) med några få undantag inte hänvisar till människorättskonventionen. Detta gäller beslut nr 396/2006 och 97/2010 i författningsdomstolen och dess dom nr 151/2009, besluten i Cagliaris, Florens’, Bolognas och Salernos domstolar, meddelade den 22 september 2007, den 17 december 2007, den 29 juni 2009 respektive den 9 januari 2010, samt beslutet i Florens’ domstol den 7 december 2012.
95. Dock hänvisade verkligen författningsdomstolen bland annat till artikel 8 och 14 i konventionen i beslut nr 150 den 22 maj 2012, där den till lägre domstolsinstans återförvisade ett mål rörande förbudet mot heterolog insemination. Domstolen kan emellertid inte låta bli att notera att författningsdomstolen i sin dom nr 162 den 10 juni 2014 i samma mål prövade förbudet i fråga endast mot bakgrund av författningsartiklarna i fråga (nämligen artikel 2, 31 och 32). Med avseende på artikel 8 och 14 i konventionen, vilka åberopades av endast en av de tre lägre domstolsinstanserna (se punkt 35 ovan), konstaterade den blott att de frågor som väcktes enligt dessa bestämmelser omfattades av de slutsatser den kommit fram till avseende författningsenligheten (se punkt 39 ovan).
96. Följaktligen var besluten i Cagliaris domstol (9 november 2012) och Roms domstol (15 januari 2014) de två enda undantagen från underlåtenheten att ta hänsyn till konventionen och dess rättspraxis. Med beaktande av domstolens slutsatser i målet Costa och Pavan (ovan) lät Cagliaris domstol kärandena få tillgång till preimplantatorisk diagnostik, och Roms domstol vände sig till författningsdomstolen angående författningsenligheten på denna punkt. Faktum kvarstår att dessa enbart är två isolerade fall av de elva som regeringen hänvisade till, vilka rör ett annat ämne än det som avses här, och i detta ämne har domstolen redan fällt sitt avgörande.
97. Dessutom, eftersom förenligheten hos sektion 13 i lag nr 40/2004 med de rättigheter som garanteras i konventionen är en ny fråga, är domstolen inte övertygad om att klagandens möjlighet att väcka talan vid en allmän domstol utgör ett effektivt rättsmedel.
98. Dom nr 348 och 349 klargör i sig skillnaden mellan Europadomstolens och författningsdomstolens roller: den förstnämnda har till uppgift att tolka konventionen medan den sistnämnda måste fastställa huruvida det finns en konflikt mellan en specifik nationell bestämmelse och de rättigheter som garanteras i konventionen, bland annat mot bakgrund av tolkningen i Europadomstolen (se punkt 26 ovan).
99. Därtill är det beslut som fattades den 19 mars 2014 av författningsdomstolens ordförande att ajournera dess granskning av den fråga som väcktes den 7 december 2012 av Florens’ domstol i avvaktan på ett avgörande från Europadomstolen i föreliggande mål (se punkt 53 ovan) förenligt med denna hållning.
100. I detta sammanhang noterar domstolen att författningsdomstolen, i en nyligen meddelad dom (nr 49, deponerad den 26 mars 2015) där den bland annat analyserade ställningen för Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europadomstolens rättspraxis i den nationella rättsordningen, angav att de allmänna domstolarna var bundna av Europadomstolens rättspraxis endast om den var ”väletablerad” eller uttryckt i en ”pilotdom”.
101. I varje händelse har Europadomstolen vid många tillfällen konstaterat att tvisteparterna i det italienska rättssystemet inte kan väcka talan direkt inför författningsdomstolen. Endast en domstol som prövar sakfrågan i ett mål har möjlighet att vända sig till författningsdomstolen, på begäran av en part eller på eget initiativ. Följaktligen kan en sådan talan inte vara ett rättsmedel som måste uttömmas enligt konventionen (se bland andra referenser Brozicek mot Italien, nr 10964/84, 19 december 1989, punkt 34, serie A nr 167; Immobiliare Saffi mot Italien [GC], nr 22774/93, punkt 42, ECHR 1999‑V; C.G.I.L. och Cofferati mot Italien, nr 46967/07, punkt 48, 24 februari 2009; Scoppola mot Italien (nr 2) [GC], nr 10249/03, punkt 75, 17 september 2009; och M.C. m.fl. mot Italien, nr 5376/11, punkt 47, 3 september 2013). Emellertid har kommissionen och domstolen med avseende på andra medlemsstater framhållit att direkt hänvändelse till författningsdomstolen var ett inhemskt rättsmedel vars utnyttjade krävdes (se exempelvis W. mot Tyskland, nr 10785/84, 18 juli 1986, Decisions and Reports (DR) 48, s. 104; Union Alimentaria Sanders SA mot Spanien, nr 11681/85, 11 december 1987 DR 54, s. 101 och 104; S.B. m.fl. mot Belgien (beslut), nr 63403/00, 6 april 2004; och Grišankova och Grišankovs mot Lettland (beslut), nr 36117/02, ECHR 2003‑II (utdrag)).
102. Med hänsyn till det ovanstående kan domstolen inte anse att det system som kräver att nationella bestämmelser ska tolkas mot bakgrund av konventionen i dom nr 348 och 349 utgör en vändpunkt som kan vederlägga denna slutsats (se, genom omvänd konsekvens, domstolens nyligen fattade beslut, där man erkänner effektiviteten hos förfaranden som inletts vid den turkiska författningsdomstolen efter upprättandet av ett system med möjlighet att väcka talan direkt hos denna domstol: Hasan Uzun mot Turkiet (beslut), nr 10755/13, punkt 25–27, 30 april 2013; och Ali Koçintar mot Turkiet (beslut), nr 77429/12, 1 juli 2014).
103. De principer som fastslogs i domarna nr 348 och 349 av den 24 oktober 2007 ska välkomnas, speciellt avseende den ställning konventionen fått i det italienska rättssystemet och uppmuntran till de nationella rättsliga myndigheterna att tolka inhemska normer och författningen mot bakgrund av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europadomstolens rättspraxis. Domstolen konstaterar även att författningsdomstolen har fattat många beslut på andra områden än assisterad befruktning där den har förklarat en inhemsk bestämmelse författningsstridig bland annat på grund av dess oförenlighet med de rättigheter som garanteras i konventionen och Europadomstolens rättspraxis (se exempelvis dom nr 39 den 5 mars 2008 avseende förlust av rättslig handlingsförmåga efter konkurs, dom nr 93 den 17 mars 2010 om den offentliga beskaffenheten hos förhandlingar vid förfaranden för genomförande av provisoriska åtgärder, och dom nr 210 den 3 juli 2013 rörande retroaktiv tillämpning av straffrätten).
104. Emellertid bör det först konstateras att det italienska systemet endast tillåter indirekt hänvändelse till författningsdomstolen från enskilda personers sida. Dessutom har regeringen inte visat, med stöd av etablerad rättspraxis och annan tillämpning, att talan väckt av klaganden vid de allmänna domstolarna i fråga om donation av embryon till forskning i kombination med dessa domstolars plikt att rådfråga författningsdomstolen om författningsenlighet med beaktande av konventionen utgjorde ett effektivt rättsmedel i föreliggande mål som klaganden borde ha utnyttjat.
105. Med hänsyn till det ovanstående och det faktum att författningsdomstolen beslutade att vänta med sin prövning av ett liknande fall i avvaktan på Europadomstolens beslut i föreliggande mål, måste svarandestatens regerings invändning avvisas.
II. UPPFYLLANDE AV SEXMÅNADERSFRISTEN
A. Regeringens inlagor
106. Vid förhandlingen invände regeringen att klagomålet inte hade inlämnats i tid, och gjorde gällande att lagen som förbjuder embryodonationer för vetenskaplig forskning hade trätt i kraft den 10 mars 2004 och att klaganden inte hade försökt få sina embryon utlämnade i syfte att göra en sådan donation förrän den 14 december 2011, i ett brev som skickades denna dag till den klinik för reproduktiv medicin där embryona frysförvarades.
B. Klagandens inlagor
107. Klaganden besvarade denna invändning under förhandlingen med att hon förvisso hade inlämnat en skriftlig begäran till kliniken för reproduktiv medicin för att få sina embryon utlämnade den 14 december 2011, men tidigare hade framställt andra identiska förfrågningar muntligen.
108. I alla händelser vidhöll klaganden att varje begäran till kliniken för reproduktiv medicin skulle vara fruktlös, eftersom tillämplig lag kategoriskt förbjöd donation av embryon till vetenskaplig forskning.
C. Domstolens bedömning
109. Domstolen har redan bekräftat att om ett intrång i den rättighet som åberopades av en klagande härrör direkt från lagstiftningen, kan själva upprätthållandet av den ifrågasatta lagstiftningen utgöra ett kontinuerligt intrång i denna rättighet (se exempelvis Dudgeon mot UK, 22 oktober 1981, punkt 41, serie A nr 45, och Norris mot Irland, 26 oktober 1988, punkt 38, serie A nr 142, där klagandena, som var homosexuella, klagade över att lagar som kriminaliserade homosexuella handlingar åsidosatte deras rätt till skydd för privatlivet).
110. Domstolen intog nyligen denna ståndpunkt i målet Vallianatos m.fl. mot Grekland ([GC], nr 29381/09 och 32684/09, punkt 54, ECHR 2013 (utdrag)), där klagandena klagade över en kontinuerlig kränkning av artikel 14 och 8 i konventionen på grund av att de som samkönat par inte kunde ingå ett ”registrerat partnerskap”, medan par av olika kön hade denna rättsliga möjlighet. Vidare konstaterade domstolen, i målet S.A.S. mot Frankrike ([GC], nr 43835/11, punkt 110, ECHR 2014 (utdrag)), som rörde det lagstadgade förbudet mot att bära kläder avsedda att täcka ansiktet på allmänna platser, att klagandens situation liknade den för klagandena i Dudgeon och Norris, där domstolen fann ett kontinuerligt intrång i utövandet av de rättigheter som skyddas i artikel 8 i konventionen.
111. Domstolen erkänner att effekten på klagandenas dagliga liv av de lagstiftningsåtgärder som klagomålen gällde i de ovan anförda målen var mer omfattande och mer direkt än i föreliggande mål. Icke desto mindre påverkar det lagstadgade förbudet mot att donera embryon till vetenskaplig forskning i fråga här tveklöst klagandens privatliv. Denna påverkan, som är en följd av den biologiska kopplingen mellan klaganden och hennes embryon och den plan att bilda familj som var ursprunget till deras tillkomst, är ett direkt resultat av ikraftträdandet av lag nr 40/2004 och utgör en pågående situation genom att den kontinuerligt har påverkat klaganden sedan dess (se slutrapporten från studiekommissionen om embryon, den 8 januari 2010, vilken rör potentiellt obegränsad frysförvaring av frysta embryon, punkt 21 ovan).
112. Enligt Europadomstolens rättspraxis för denna typ av fall börjar sexmånadersfristen först när den situation som klagomålet gäller har upphört (se bland andra referenser Çınar mot Turkiet, nr 17864/91, kommissionens beslut den 5 september 1994). Följaktligen godtar inte domstolen regeringens argument att tidsfristen löper från det datum då lagen i fråga trädde i kraft.
113. Därtill är regeringens påstående liktydigt med att anse att klaganden ville donera sina embryon från det datum då lagen i fråga trädde i kraft, vilket inte är en omständighet som domstolen kan spekulera om.
114. Invändningen rörande försening av klagomålets inlämnande, vilken framställdes av regeringen enligt artikel 35.1 i konventionen, kan därför inte bifallas.
III. KLAGANDENS STÄLLNING SOM OFFER
A. Regeringens inlagor
115. Regeringen invände även för att man inte ansåg att klaganden hade ställning som offer, och hävdade att hon från den 12 november 2003 – den dag hennes partner avled – till den 10 mars 2004, när lag nr 40/2004 trädde i kraft, kunde ha donerat sina embryon till forskning eftersom det inte fanns några förordningar som reglerade frågan vid den tidpunkten, varför en donation av detta slag inte var förbjuden.
B. Klagandens inlagor
116. Klaganden hävdade vid förhandlingen att en mycket kort tid hade förflutit mellan dagen för hennes partners död och den dag när lagen trädde i kraft – ungefär fyra månader – och att hon under den tiden inte hade kunnat fatta ett klart beslut om vad hon ville göra med de embryon som erhållits från den IVF-behandling hon hade genomgått.
C. Domstolens bedömning
117. Domstolen erinrar om att, om ett intrång i klagandens privatliv härrör direkt från lagstiftningen, utgör upprätthållandet av den ifrågasatta lagstiftningen ett kontinuerligt intrång i utövandet av denna rättighet. Under klagandens personliga omständigheter påverkar själva förekomsten av denna lagstiftning kontinuerligt och direkt hennes privatliv (se Dudgeon, punkt 41, och Norris, punkt 34, båda anförda ovan).
118. I föreliggande mål har klaganden inte kunnat donera sina embryon till forskning sedan lag nr 40/2004 trädde i kraft (se även punkt 113 ovan). Eftersom situationen har inte har förändrats sedan dess, är det faktum att klaganden ville donera sina embryon till forskning vid tidpunkten för hennes inlämnande av klagomålet tillräckligt för att domstolen ska anse att hon har ställning som offer. Med avseende på regeringens argument att klaganden kunde ha donerat sina embryon till vetenskaplig forskning under perioden mellan hennes partners död och lagens ikraftträdande, noterar domstolen dessutom uppgifterna från klaganden, enligt vilka hon under den ovan angivna korta perioden inte hade kunnat fatta ett klart beslut rörande embryonas framtid.
119. Svarandestatens regerings invändning att klaganden saknade ställning som offer måste därför avvisas.
IV. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN
120. Under åberopande av artikel 8 i konventionen hävdade klaganden att förbudet enligt sektion 13 i lag nr 40/2004 mot att donera embryon till vetenskaplig forskning resulterade i en kränkning av hennes rätt till skydd för privatlivet. De relevanta delarna av artikel 8 har följande lydelse (i översättning enligt ):
”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- ... liv ...
2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”
A. Parternas framställningar
1. Regeringens argument
121. Regeringen hävdade inledningsvis att frågan om huruvida mänskliga embryon fick doneras till vetenskaplig forskning inte omfattades av begreppet ”rätt till skydd för privatliv”.
122. Vid förhandlingen gjorde regeringen gällande att artikel 8 i konventionen bara kunde gälla ”indirekt” i föreliggande mål, det vill säga endast om klaganden hade velat bilda familj genom att få sina embryon implanterade och hade hindrats från detta av tillämpningen av lag nr 40/2004.
123. I varje händelse vidhöll man att det påstådda intrånget i klagandens privatliv var i enlighet med lagen och eftersträvade det legitima målet att skydda embryots möjlighet till liv.
124. Vad gäller den omtvistade åtgärdens proportionalitet inskränkte sig regeringen i sina skriftliga yttranden till att hänvisa till de arguments man hade framfört enligt artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen. Emellertid hävdade regeringen vid förhandlingen att den italienska lagstiftningen inte var inkonsekvent, och gjorde gällande att klaganden felaktigt hade påstått att frysförvarade embryon inte kunde utvecklas till människoliv. I det sammanhanget hävdade man att frysförvaring, om den utfördes korrekt, inte var tidsbegränsad och att det för närvarande inte fanns några vetenskapliga metoder för att fastställa ett frysförvarat embryos livsduglighet utan att tina upp det.
125. Regeringen hävdade även att italiensk lag, som tillät abort, inte var oförenlig med förbudet mot att donera embryon till forskning, eftersom skyddet av fostrets liv i händelse av en abort uppenbart måste vägas mot moderns situation och intressen.
126. Under förhandlingen framhöll man även att embryon definitivt skyddades av EU:s lagstiftning. Enligt dess yttrande krävde förvisso inte Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och biomedicinen (”Oviedokonventionen”) den 4 april 1997 att staterna skulle godkänna destruktiv vetenskaplig forskning på embryon, eftersom man ansåg att valet beträffande sådan forskning omfattades av staternas stora utrymme för egen bedömning på detta område.
127. Vidare framhöll man att förarbetena till lag nr 40/2004 visade att den var slutprodukten av ett omfattande arbete som hade tagit hänsyn till en lång rad vetenskapliga och etiska åsikter och frågor i ämnet. Därtill hade lagen i fråga varit föremål för flera folkomröstningar, bland annat om bibehållandet av sektion 13, vilka hade ogiltigförklarats eftersom det nödvändiga antalet röster inte hade avgivits.
128. Dessutom påpekade man att, även om man medgav att italiensk vetenskaplig forskning använde embryonala cellinjer som importerats från utlandet och var resultatet av förstöring av de ursprungliga embryona, produktion av dessa cellinjer inte utfördes på begäran från italienska laboratorier, och framhöll att det fanns ungefär 300 embryonala cellinjer i världen vilka var tillgängliga för hela forskarsamfundet. I det sammanhanget påpekade man att avsiktlig förstöring av ett mänskligt embryo inte kunde jämföras med användning av cellinjer från mänskliga embryon som redan hade förstörts.
129. Med avseende på EU-finansiering av vetenskaplig forskning hävdade regeringen att det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling, samt ramprogrammet ”Horisont 2020” för forskning och innovation (se punkt 64 ovan) inte omfattade finansiering av projekt inbegripande förstöring av embryon, oavsett om de hade skapats i Europa eller importerats från andra länder.
130. Man ansåg slutligen att den nationella bioetikkommittén i sitt yttrande den 18 november 2005 om ”adoption för födelse” (se punkt 19–20 ovan), redan hade avhandlat frågan om vad som skulle hända med överskottsembryon i syfte att hitta lösningar som skulle respektera deras liv.
131. Enligt regeringens uppfattning skulle denna lösning nu kunna bli verklighet med tanke på dom nr 162, den 10 juni 2014, där författningsdomstolen förklarade förbudet mot heterolog insemination författningsstridigt, och alltså tillät användning av överskottsembryon från in vitro-befruktning för icke-destruktiva ändamål, i enlighet med det mål som eftersträvades i italiensk lagstiftning på detta område.
2. Klagandens argument
132. Klaganden framhöll inledningsvis att ”privatliv” enligt Europadomstolens rättspraxis var ett brett begrepp (hon hänvisade till Pretty mot UK, nr 2346/02, punkt 61, ECHR 2002‑III, och Evans mot UK [GC], nr 6339/05, punkt 71, ECHR 2007‑I).
133. Vidare framhöll hon att hon hade förlorat sin partner under tragiska omständigheter, vilket var anledningen till att hon inte hade kunnat bilda familj som hon hade önskat. Vid förhandlingen förklarade hon att endast fyra månader hade förflutit mellan hennes partners död och lagens ikraftträdande, så hon hade inte haft den erforderliga tiden att reflektera över sina planer att bilda familj, och att implantation av embryon post mortem hur som helst var otillåten.
134. Följaktligen ansåg hon att staten även krävde att hon skulle bevittna förstöringen av sina embryon snarare än att låta henne donera dem till forskning, vilket skulle syfta till en god sak och vara en tröst för henne efter de smärtsamma händelser som hade inträffat i hennes liv. Under dessa omständigheter hävdade hon att hennes rätt till privatliv stod på spel.
135. Hon vidhöll även att förbudet mot att donera embryon var fullständigt ologiskt, eftersom det enda alternativ systemet erbjöd var embryonas död. Vid förhandlingen framhöll hon inkonsekvenserna i det italienska rättssystemet, och hävdade att den av regeringen åberopade rätten till liv för embryot var oförenlig med kvinnors möjlighet till abort upp till den tredje graviditetsmånaden och med italienska laboratoriers användning av embryonala cellinjer erhållna genom förstöring av embryon som skapats utomlands.
136. Dessutom ansåg hon att möjligheten att donera embryon som inte var avsedda för implantation också fyllde ett allmänintresse eftersom forskning på inducerade pluripotenta stamceller ännu inte hade ersatt forskning på stamceller, vilket var anledningen till att det sistnämnda fortsatte att vara en av de mest lovande forskningsmetoderna, särskilt vad gällde behandling av vissa obotliga sjukdomar.
137. Hon hävdade även att staten inte hade ett stort utrymme för egen bedömning i föreliggande mål, speciellt med tanke på den europeiska enigheten avseende möjligheten att till vetenskaplig forskning donera embryon som inte var avsedda att implanteras.
138. Vid förhandlingen hänvisade hon till domen i Europeiska unionens domstol den 18 oktober 2011 i målet Oliver Brüstle mot Greenpeace eV (se punkt 59–61 ovan). Hon konstaterade att denna dom var begränsad till att förbjuda patenterbarhet av uppfinningar inbegripande förstöring av mänskliga embryon, och drog slutsatsen att uppfinningarna själva – och tidigare forskning – inte förbjöds på EU-nivå.
139. Slutligen hävdade hon att meddelandet från Europeiska kommissionen om det europeiska medborgarinitiativet ”En av oss” den 28 maj 2014 (se punkt 65–66 ovan) bekräftade att finansiering av forskning på embryonala mänskliga stamceller var tillåten.
3. Tredjeparternas yttranden
(a) European Centre for Law and Justice (ECLJ)
140. ECLJ gjorde gällande att vetenskapsintressena i föreliggande mål – vid vilka klaganden fäste stor vikt – inte hade företräde framför respekten för embryot, i linje med principen om ”människans företräde” enligt artikel 2 i Oviedokonventionen.
141. Man konstaterade även att intrånget i klagandenas privat- och familjeliv, i alla de mål som berörde assisterad befruktning och som hade behandlats vid domstolen, härrörde från en lag som hindrade paret eller modern från att få barn. Situationen här var annorlunda i och med att klaganden hade beslutat att inte få embryona implanterade fastän det när hon genomgick IVF-behandlingen inte hade funnits någon lag som förbjöd graviditet post mortem.
142. Slutligen, med hänvisning till S.H. m.fl. mot Österrike och Evans, båda anförda ovan, konstaterade man att medlemsstaterna hade ett stort utrymme för egen bedömning på detta område.
(b) Organisationerna Movimento per la vita, Scienza e vita och Forum delle associazioni familiari, representerade av Carlo Casini
143. Dessa organisationer hävdade att destruktiva försök på mänskliga embryon, vilka var ”objekt”, var förbjudna i lag och att Oviedokonventionen inte innebar någon skyldighet att godkänna sådana försök.
144. De ansåg också att medlemsstaterna hade ett stort utrymme för egen bedömning på detta område.
(c) Organisationerna Luca Coscioni, Amica Cicogna Onlus, L’altra cicogna Onlus och Cerco un bimbo samt 46 ledamöter av det italienska parlamentet, representerade av Filomena Gallo
145. Dessa tredjeparter gjorde gällande att begreppet ”privatliv” var föränderligt, att det inte lämpade sig för en uttömmande definition, och att klaganden bland annat hävdade rätten till respekt för hennes val att donera sitt eget biologiska material till forskning, nämligen embryon som inte längre skulle vara föremål för föräldraskap och i varje händelse var dömda till förstöring.
146. De tillade att intrånget i fråga inte var berättigat av det syfte som åberopades, eftersom italiensk lag inte stipulerade absolut skydd för embryons liv.
(d) Organisationerna VOX – Osservatorio italiano sui Diritti, SIFES – Föreningen rörande fertilitet, sterilitet och reproduktiv medicin, samt Cittadinanzattiva, representerade av Maria Elisa D’Amico, Maria Paola Costantini, Massimo Clara, Chiara Ragni och Benedetta Liberali
147. Dessa organisationer påpekade att sektion 13 i lag nr 40/2004 begränsade individers frihet att besluta vad som skulle hända med deras egna embryon, vilka måste frysförvaras på obegränsad tid, vilket alltså skulle innebära avsevärda kostnader.
148. Enligt dem var frysförvaring inte på något sätt till nytta för embryon som var förutbestämda att dö, eller för par, som i allmänhet inte var intresserade av att använda embryon som hade frysförvarats under lång tid för implantation, eftersom ”kvaliteten” hos dessa embryon minskade över tid. Frysförvaring var precis lika oanvändbar för de medicinska kliniker där embryona förvarades.
B. Domstolens bedömning
1. Tillämplighet av artikel 8 i konventionen för föreliggande mål, och admissibility för det klagomål som framförts av klaganden
149. I föreliggande mål är domstolen för första gången anlitad för att ta ställning till om ”rätten till skydd för privatlivet”, garanterad i artikel 8 i Europakonventionen, kan omfatta den av sökanden åberopade rätten att använda embryon som erhållits genom in vitro-fertilisering i syfte att donera dem till vetenskaplig forskning.
150. Regeringen hävdade att bestämmelsen i fråga kunde gälla bara indirekt i föreliggande mål och uteslutande vad avser dess aspekt rörande ”familjeliv”, det vill säga endast om klaganden hade velat bilda familj med hjälp av frysförvaring och efterföljande implantation av hennes embryon, och hade hindrats från detta genom tillämpningen av lag nr 40/2004.
151. Emellertid angav klaganden i klagoformuläret (se punkt 14 ovan), och upprepade vid förhandlingen (se punkt 116 ovan), att hon efter sin partners död inte längre hade för avsikt att bilda familj. Därtill påstod hon inte vid något tillfälle inför domstolen att det hade skett någon kränkning av hennes rätt till skydd för hennes familjeliv enligt artikel 8 i konventionen.
152. I själva verket avser ärendet inför domstolen begränsning av den av klaganden hävdade rätten att besluta vad som skulle hända hennes embryon, en rättighet som på sin höjd avser ”privatliv”.
153. Liksom klaganden noterar domstolen inledningsvis att begreppet ”privatliv” i den mening som avses i artikel 8 i konventionen, enligt dess rättspraxis, är vitt och inte lämpar sig för uttömmande definition; det omfattar bland annat rätten till självbestämmande (se Pretty, ovan, punkt 61). Begreppet inbegriper även rätten till respekt för både beslutet att bli och beslutet att inte bli förälder (se Evans, ovan, punkt 71, och A, B och C mot Irland [GC], nr 25579/05, punkt 212, ECHR 2010).
154. I de mål som prövats av domstolen och som har väckt den specifika frågan om vad som ska hända med embryon som erhållits genom assisterad befruktning har domstolen tagit hänsyn till parternas valfrihet.
155. När den stora kammaren i målet Evans (ovan) analyserade den avvägning som måste göras mellan de motstridiga rättigheter som parterna i en in vitro-fertilisering kan åberopa enligt artikel 8 i konventionen, ansåg den inte att klagandens rätt till respekt för beslutet att bli förälder i genetisk mening borde tillmätas större vikt än hennes ex-partners rätt till respekt för hans beslut att inte ha ett genetiskt besläktat barn med henne (se Evans, ovan, punkt 90).
156. I Knecht mot Rumänien (nr 10048/10, 2 oktober 2012), där klaganden bland annat klagade över de nationella myndigheternas vägran att godkänna överföringen av hennes embryon från den medicinska klinik där de förvarades till en specialklinik hon valt, menade domstolen dessutom att artikel 8 var tillämplig endast med avseende på skyddet för klagandens privatliv (se Knecht, ovan, punkt 55) fastän klaganden även hade hävdat ett intrång i hennes rätt till skydd för familjelivet (se stycke 51 i domen).
157. Med avseende på nationell lagstiftning noterar domstolen att, såsom hävdades av regeringen vid förhandlingen, dom nr 162 den 10 juni 2014, där författningsdomstolen förklarade förbudet mot heterolog insemination författningsstridigt (se punkt 34–39 ovan), nu bör innebära ett godkännande av ”adoption för födelse”, varvid ett par eller en kvinna som adopterar överskottsembryon för att få dem implanterade, vilket hade förutsetts av den nationella bioetikkommittén 2005. Dessutom noterar domstolen att författningsdomstolen i domen i fråga fann att klagandenas val att bli föräldrar och bilda familj med barn var en aspekt av ”deras självbestämmanderätt avseende deras privat- och familjeliv” (se punkt 37 ovan). Detta betyder att det italienska rättssystemet även fäster vikt vid valfriheten för parterna i en in vitro-fertilisering avseende vad som ska hända med embryon som inte är avsedda för implantation.
158. I föreliggande mål måste domstolen även ta hänsyn till kopplingen mellan den person som har genomgått in vitro-fertilisering och de därigenom tillkomna embryona, vilket grundar sig på att embryona innehåller genetiskt material från personen i fråga och följaktligen utgör en del av denna persons genetiska material och biologiska identitet.
159. Domstolen drar slutsatsen att klagandens möjlighet att träffa ett medvetet och genomtänkt val avseende framtiden för hennes embryon avser en intim aspekt av hennes personliga liv och gäller följaktligen hennes rätt till självbestämmande. Artikel 8 i konventionen är därför tillämplig i föreliggande mål, utifrån rätten till skydd för privatliv.
160. Domstolen konstaterar slutligen att detta klagomål inte är uppenbart ogrundat i den mening som avses i artikel 35.3.a i konventionen och inte kan förklaras inadmissible på några andra grunder. Det ska således förklaras admissible.
2. Sakfrågan i det klagomål som inlämnats av klaganden
(a) Huruvida det har skett ett ”ingripande” ”i enlighet med lagen”
161. Liksom parterna anser domstolen att förbudet enligt sektion 13 i lag nr 40/2004 mot att till vetenskaplig forskning donera embryon som erhållits genom en in vitro-fertilisering och inte är avsedda för implantation utgör ett ingripande i klagandens rätt till skydd för hennes privatliv. Domstolen påpekar i detta sammanhang att det vid den tidpunkt när klaganden anlitade in vitro-fertilisering inte fanns några lagbestämmelser som reglerade donation av ej implanterade embryon som erhållits med denna metod. Följaktligen var klaganden innan lagen trädde i kraft inte på något sätt hindrad från att donera sina embryon till vetenskaplig forskning.
(b) Det eftersträvade målets legitimitet
162. Under förhandlingen hävdade regeringen att ändamålet med den åtgärd som klagomålet gällde var att skydda ”embryots möjlighet till liv”.
163. Domstolen upprepar att förteckningen i artikel 8.2 över undantagen från individens rätt till skydd för privatlivet är uttömmande och att deras definition är restriktiv. För att en begränsning av denna frihet ska vara förenlig med konventionen måste den exempelvis syfta till ett mål som kan kopplas till något av dem som räknas upp i denna bestämmelse (se S.A.S. mot Frankrike, ovan, punkt 113).
164. Domstolen konstaterar att regeringen varken i sina skriftliga yttranden eller i svaret på den fråga som ställdes vid förhandlingen hänvisade till bestämmelserna i punkt 2 i artikel 8 i konventionen.
165. Emellertid hänvisade regeringen, i sina skriftliga yttranden om artikel 8 i konventionen, till de överväganden den hade gjort avseende artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen (se punkt 124 ovan) enligt vilka det mänskliga embryot i det italienska rättssystemet betraktas såsom ett rättssubjekt berättigat till respekt på grund av sitt människovärde (se punkt 205 nedan).
166. Domstolen noterar även att två tredjeparter (ECLJ samt organisationerna Movimento per la vita, Scienza e vita och Forum delle associazioni familiari) på liknande sätt hävdade att det mänskliga embryot hade status som ”subjekt” (se punkt 140 och 143 ovan).
167. Domstolen bekräftar att ”skyddet för embryots möjlighet till liv” kan kopplas till ändamålet att skydda moral samt andras fri- och rättigheter, i den mening som regeringen avser med detta begrepp (se även Costa och Pavan, ovan, punkt 45 och 59). Emellertid inbegriper inte detta någon bedömning från domstolens sida om huruvida ordet ”andra” utsträcker sig till mänskliga embryon (se A, B och C mot Irland, ovan, punkt 228).
(c) Nödvändigheten av åtgärden i ett demokratiskt samhälle
(i) De i Europadomstolens rättspraxis etablerade principerna för assisterad befruktning
168. Domstolen upprepar att den, när den fastställer huruvida en omtvistad åtgärd var ”nödvändig i ett demokratiskt samhälle”, bedömer om de skäl som åberopas för att berättiga denna åtgärd, mot bakgrund av målet som helhet, var relevanta och tillräckliga enligt vad som avses i artikel 8.2 (se bland många andra referenser S.H. m.fl., ovan, punkt 91; Olsson mot Sverige (nr 1), 24 mars 1988, punkt 68, serie A nr 130; K. och T. mot Finland [GC], nr 25702/94, punkt 154, ECHR 2001‑VII; Kutzner mot Tyskland, nr 46544/99, punkt 65, ECHR 2002‑I; och P., C. och S. mot UK, nr 56547/00, punkt 114, ECHR 2002‑VI).
169. Dessutom måste ett antal faktorer beaktas vid fastställandet av det utrymme för egen bedömning som staten ska medges i varje enskilt fall enligt artikel 8. Om en särskilt viktig aspekt av en persons existens eller identitet står på spel, blir detta utrymme för staten vanligen begränsat (se Evans, ovan, punkt 77, och övriga referenser som nämns där, samt Dickson mot UK [GC], nr 44362/04, punkt 78, ECHR 2007‑V). Om det emellertid inte finns någon enighet mellan Europarådets medlemsstater, antingen om den relativa betydelsen av det intresse som står på spel eller om det bästa sättet att skydda det, särskilt om fallet väcker känsliga moraliska eller etiska frågor, blir utrymmet större (se S.H. m.fl., ovan, punkt 94; Evans, ovan, punkt 77; X, Y och Z mot UK, 22 april 1997, punkt 44, Reports of Judgments and Decisions 1997‑II; Fretté mot Frankrike, nr 36515/97, punkt 41, ECHR 2002‑I; Christine Goodwin mot UK [GC], nr 28957/95, punkt 85, ECHR 2002‑VI; och A, B och C mot Irland, ovan, punkt 232).
170. Domstolen har även konstaterat att de lösningar som utarbetats av lagstiftarna hur som helst inte ligger bortom domstolens granskningshorisont. Det åligger domstolen att noggrant undersöka de argument som beaktats under lagstiftningsprocessen och som leder till de val som gjorts av lagstiftarna, samt att fastställa huruvida en rimlig avvägning har gjorts mellan de motstridiga intressena hos staten och dem som direkt påverkas av dessa val (se S.H. m.fl., ovan, punkt 97).
171. I det ovannämnda målet fann domstolen även att det österrikiska parlamentet ännu inte hade genomfört en grundlig bedömning av de regler som reglerade konstgjord befruktning, med hänsyn till den dynamiska utvecklingen inom vetenskap och samhälle, och påpekade att detta område, inom vilket juridiken föreföll göra under kontinuerliga framsteg och vilket var föremål för en speciellt dynamisk utveckling inom vetenskap och juridik, behövde följas noga av de fördragsslutande staterna (se S.H. m.fl., ovan, punkt 117 och 118).
172. I Costa och Pavan (ovan, punkt 64) menade domstolen att italiensk lagstiftning om preimplantatorisk diagnostik var inkonsekvent genom att den inte tillät att implantation begränsades till de embryon som inte påverkades av den sjukdom av vilken berörda individer var friska bärare, men tillät klaganden att abortera ett foster som skulle ha fötts med sjukdomen i fråga.
173. Den ansåg även att det inte var dess uppgift att låta dess egen dom ersätta de nationella myndigheternas i valet av de lämpligaste bestämmelserna för att reglera assisterad befruktning, och noterade bland annat att användning av metoder för in vitro-fertilisering väckte känsliga moraliska och etiska frågor inom ett område som var under konstant förändring (se Knecht, ovan, punkt 59).
(ii) Tillämpning av ovannämnda principer i det aktuella målet
174. Domstolen konstaterar inledningsvis att föreliggande mål, i motsats till de ovan anförda målen, inte gäller presumtivt föräldraskap. Även om den rätt som åberopas av klaganden att donera embryon till vetenskaplig forskning givetvis är viktig, är den sålunda inte någon central rättighet som omfattas av skyddet enligt artikel 8 i konventionen, eftersom den inte gäller någon speciellt viktig aspekt av klagandens existens och identitet.
175. Följaktligen, och med hänsyn till de principer som etablerats i dess rättspraxis, anser domstolen att svarandestaten bör ges ett stort utrymme för egen bedömning i föreliggande mål.
176. Dessutom noterar domstolen att frågan om donation av embryon som inte är avsedda för implantation tydligt väcker grannlaga moraliska och etiska frågor (se Evans; S.H. m.fl.; och Knecht, alla anförda ovan) och att det lagjämförande material som domstolen har tillgång till (se punkt 69 till 76 ovan) visar att det, trots klagandens påståenden, inte finns något europeiskt samförstånd i ämnet (se punkt 137 ovan).
177. Visserligen har vissa medlemsstater intagit en liberal hållning på detta område: 17 av de 40 medlemsstater om vilka domstolen har information tillåter forskning på mänskliga embryonala cellinjer. I vissa andra stater finns det inte några regelverk, men de relevanta fallen från rättspraxis är inte av förbjudande karaktär.
178. Emellertid har vissa stater (Andorra, Lettland, Kroatien och Malta) infört lagstiftning som uttryckligen förbjuder all forskning på embryonala celler. Andra tillåter forskning av denna typ endast om den uppfyller strikta villkor, exempelvis med krav på att syftet ska vara att skydda embryots hälsa eller att forskningen använder celler som importerats från andra länder (detta gäller Slovakien, Tyskland, Österrike och Italien).
179. Italien är därför inte den enda medlemsstat i Europarådet som förbjuder donation av mänskliga embryon till vetenskaplig forskning.
180. Dessutom bekräftar ovannämnda referenser från Europarådet och Europeiska unionen att de nationella myndigheterna har ett stort handlingsutrymme vad gäller införandet av begränsande lagstiftning rörande förstöring av mänskliga embryon, bland annat med hänsyn till de etiska och moraliska frågor som är kopplade till begreppet början av mänskligt liv, samt alla åsikter i ämnet bland de olika medlemsstaterna.
181. Ett exempel på detta är Oviedokonventionen, vars artikel 27 föreskriver att ingen av dess bestämmelser ska tolkas som en inskränkning av möjligheten för en part att bevilja mer omfattande skydd med avseende på tillämpningen av biologi och medicin. Yttrande nr 15, antaget den 14 november 2000 av Europeiska gruppen för etik inom vetenskap och ny teknik vid Europeiska kommissionen, resolution 1352 (2003) från Europarådets parlamentariska församling om forskning om mänskliga stamceller samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1394/2007 den 13 november 2007 om läkemedel för avancerad terapi, innehåller liknande bestämmelser (se punkt 58, underpunkt III.F och IV.B ovan).
182. De inskränkningar som införts på EU-nivå syftar snarare till att dämpa överdrifter på detta område. Så är fallet exempelvis med förbudet mot att skapa mänskliga embryon för vetenskaplig forskning enligt artikel 18 i Oviedokonventionen, eller förbudet mot att patentera vetenskapliga uppfinningar där processen inbegriper förstöring av mänskliga embryon (se EU-domstolens dom i Oliver Brüstle mot Greenpeace eV, 18 oktober 2011).
183. Det betyder inte att statens utrymme för egen bedömning är obegränsat, och det är Europadomstolens uppgift att pröva de argument lagstiftarna har tagit hänsyn till för att nå de lösningar de har valt, samt att fastställa huruvida en rimlig avvägning har gjorts mellan statens intressen och intressena för de individer som direkt påverkas av lösningarna i fråga (se Evans, ovan, punkt 86, och S.H. m.fl., ovan, punkt 97).
184. Domstolen noterar i detta sammanhang att regeringen, under åberopande av dokument rörande förarbetena till lag nr 40/2004, vid förhandlingen hävdade att utarbetandet av lagen hade givit upphov till diskussioner som tog hänsyn till de olika vetenskapliga och etiska åsikterna och frågorna i ämnet (se punkt 127 ovan).
185. Det framgår av en rapport från den 12:e ständiga kommittén, inlämnad till EU-parlamentet den 26 mars 2002, att läkare, specialister och organisationer som arbetar med assisterad befruktning hade bidragit till diskussionerna och att den livligaste delen av dessa generellt sett hade berört individuella friheter, där förespråkarna för en sekulär syn på staten ställdes mot dem som förordade en konfessionell hållning.
186. Under diskussionerna den 19 januari 2004 hade lag nr 40/2004 dessutom kritiserats bland annat för att ett erkännande av embryot som ett rättssubjekt i enlighet med sektion 1 i lagen enligt vissa gav upphov till en serie förbud, såsom mot användning av heterolog insemination, och mot användning av frysförvarade embryon ej avsedda för implantation, för vetenskaplig forskning.
187. Liksom regeringen upprepar domstolen att lag nr 40/2004 var föremål för flera folkomröstningar, vilka ogiltigförklarades för att de inte uppnådde det erforderliga antalet avgivna röster. För att främja utvecklingen av vetenskaplig forskning i Italien avseende svårbotade sjukdomar gällde en sådan folkomröstning tillbakadragandet av den del av sektion 13 som krävde att vetenskaplig forskning på embryon enbart skulle utföras om den skedde i syfte att skydda deras hälsa och utveckling.
188. Domstolen noterar därför att lagstiftarna under utarbetandet av lagen i fråga redan hade tagit hänsyn till de olika ifrågavarande intressena, däribland statens intresse av att skydda embryot, liksom berörda personers intresse av att få utöva sin rätt till individuellt självbestämmande i form av donation av deras embryon till forskning.
189. Domstolen noterar klagandens påstående att italiensk lagstiftning avseende medicinskt assisterad befruktning är inkonsekvent, till stöd för hennes inlaga att det ingripande som klagomålet gällde är oproportionerligt.
190. I sina skriftliga yttranden och vid förhandlingen ansåg klaganden att det var svårt att förena det skydd av embryot som förespråkades av regeringen med en kvinnas juridiska möjlighet att avbryta en graviditet av terapeutiska skäl fram till den tredje månaden, liksom även italienska forskares användning av embryonala cellinjer erhållna från embryon som förstörts utomlands.
191. Europadomstolens uppgift är inte att granska den italienska lagstiftningens samstämmighet i abstrakt mening. För att vara relevant för Europadomstolens analys måste de inkonsekvenser som klagandens klagomål gäller avse sakfrågan för det klagomål hon inlämnat till domstolen, nämligen begränsningen av hennes rätt till självbestämmande avseende vad som skulle ske med hennes embryon (se tillämpliga delar av Olsson (nr 1), ovan, punkt 54, och Knecht, ovan, punkt 59).
192. Med avseende på forskningen i Italien på importerade embryonala cellinjer från embryon som förstörts utomlands noterar domstolen att även om den rätt klaganden anser sig ha avseende beslutet om hennes embryons framtid gäller hennes önskan att bidra till vetenskaplig forskning, kan det emellertid inte ses som en omständighet som direkt påverkar klaganden.
193. Dessutom noterar domstolen den information som tillhandahölls av regeringen under förhandlingen, enligt vilken de embryonala cellinjer som används i italienska laboratorier för forskningsändamål aldrig är producerade på begäran från de italienska myndigheterna.
194. Domstolen är överens med regeringen om att avsiktlig och aktiv förstöring av ett mänskligt embryo inte kan jämföras med användning av cellinjer som erhållits från mänskliga embryon som förstörts i ett tidigare skede.
195. Av det ovanstående drar den slutsatsen att även om lagstiftningen innehåller inkonsekvenser, såsom hävdas av klaganden, kan dessa inte direkt påverka den rättighet hon åberopar i föreliggande mål.
196. Slutligen noterar domstolen att valet att donera embryona i fråga till vetenskaplig forskning i detta fall härrör enbart från klaganden, eftersom hennes partner är död. Domstolen har inte något bevis för att hennes partner, som hade samma intresse av embryona i fråga som klaganden vid tidpunkten för befruktning, skulle ha träffat samma val. Därtill finns det inga bestämmelser som reglerar denna situation på nationell nivå.
197. Av ovanstående skäl anser domstolen att regeringen inte har gått utanför det stora utrymmet för egen bedömning som den åtnjuter i föreliggande fall, och att förbudet i fråga var ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle” i den mening som avses i artikel 8.2 i konventionen.
198. Det har därför inte skett någon kränkning av klagandens rätt till skydd för hennes privatliv enligt artikel 8 i konventionen.
V. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR 1 TILL KONVENTIONEN
199. Under åberopande av artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen klagade klaganden över att hon inte hade möjlighet att donera sina embryon, utan var tvungen att behålla dem i frysförvaring fram till deras död. Artikel 1 i protokoll nr 1 lyder (i översättning enligt ):
”Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.
Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.”
A. Parternas framställningar
1. Regeringens argument
200. Regeringen hävdade inledningsvis att det mänskliga embryot inte kunde betraktas som ett ”föremål” och att det i varje händelse var oacceptabelt att ge det ett ekonomiskt värde. Man ansåg att det mänskliga embryot i det italienska rättssystemet betraktades som ett rättssubjekt som är berättigat till respekt på grund av sitt människovärde.
201. Man framhöll även att domstolen gav medlemsstaterna ett stort utrymme för egen bedömning avseende att definiera början på mänskligt liv (med hänvisning till Evans, ovan, punkt 56), särskilt på områden som detta, där det handlade om komplicerade moraliska och etiska frågor om vilka enighet inte rådde bland Europarådets medlemsstater.
202. Man ansåg att det inte hade skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 i föreliggande fall.
2. Klagandens argument
203. Klaganden gjorde gällande att embryon som skapats genom in vitro-fertilisering inte kunde betraktas som ”individer” eftersom de, om de inte implanterades, inte kunde utvecklas till foster och födas. Hon drog ansåg att de, från juridisk synpunkt, var ”egendom”.
204. Under dessa omständigheter ansåg hon att hon hade äganderätt till sina embryon och att staten hade infört restriktioner för denna rättighet vilka inte motiverades av något allmänintresse. Enligt henne kunde skyddet av embryonas möjlighet till liv inte rimligtvis åberopas i det avseendet eftersom de var dömda att elimineras.
3. Tredjeparternas yttranden
(a) European Centre for Law and Justice (ECLJ)
205. ECLJ hävdade att embryon inte kunde betraktas som ”föremål” och följaktligen inte fick förstöras med avsikt. Man hävdade även att begreppet ”egendom” hade en inneboende ekonomisk innebörd som inte fick förekomma i fallet med mänskliga embryon.
206. Med hänvisning till Vo mot Frankrike ([GC], nr 53924/00, punkt 82, ECHR 2004‑VIII) påpekade man slutligen att domstolen lät staterna i sin nationella rättsordning bestämma när rätten till liv börjar och att den gav dem ett stort utrymme för egen bedömning på detta område (A, B och C mot Irland, ovan, punkt 237).
(b) Organisationerna Movimento per la vita, Scienza e vita och Forum delle associazioni familiari, representerade av Carlo Casini
207. Dessa tredjeparter framhöll att det mänskliga embryot aldrig fick betraktas som ett ”föremål”.
208. De hävdade vidare att italiensk lagstiftning på området var konsekvent. Även om de medgav att abort på terapeutiska grunder var laglig, konstaterade de att detta inte berodde på att embryot kunde betraktas som ett ”föremål” utan att hänsyn togs till de olika berörda intressena, speciellt moderns.
(c) Organisationerna Luca Coscioni, Amica Cicogna Onlus, L’altra cicogna Onlus och Cerco un bimbo samt 46 ledamöter i det italienska parlamentet, representerade av Filomena Gallo
209. Filomena Gallo återupprepade de argument som framförts av klaganden rörande embryots status.
(d) Organisationerna VOX – Osservatorio italiano sui Diritti, SIFES – Föreningen rörande fertilitet, sterilitet och reproduktiv medicin samt Cittadinanzattiva, representerade av Maria Elisa D’Amico, Maria Paola Costantini, Massimo Clara, Chiara Ragni och Benedetta Liberali
210. Dessa tredjeparter framförde inga yttranden avseende artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen.
B. Domstolens bedömning
1. De principer som etablerats i domstolens rättspraxis
211. Domstolen återupprepar att begreppet ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 har en autonom innebörd som inte begränsas till ägande av materiella föremål och är oberoende av den formella klassificeringen i nationell lagstiftning: vissa andra rättigheter och intressen som utgör tillgångar kan också betraktas som ”äganderätt”, och alltså som ”egendom” i den mening som avses i denna bestämmelse. I varje fall är den fråga som måste prövas huruvida de specifika omständigheterna, betraktade som en helhet, gjorde klaganden berättigad till ett väsentligt intresse som skyddas av artikel 1 i protokoll nr 1 (se Iatridis mot Grekland [GC], nr 31107/96, punkt 54, ECHR 1999‑II, Beyeler mot Italien [GC], nr 33202/96, punkt 100, ECHR 2000‑I, och Broniowski mot Polen [GC], nr 31443/96, punkt 129, ECHR 2004‑V).
212. Artikel 1 i protokoll nr 1 gäller endast en persons befintliga egendom. Framtida intäkter kan inte anses utgöra ”egendom” såvida de inte redan har intjänats eller står i omedelbart begrepp att betalas ut. Vidare kan inte förhoppningen om att en sedan länge utslocknad äganderätt skulle kunna återuppväckas betraktas som en ”egendom”; detsamma gäller en villkorad fordran som löpt ut till följd av att villkoret inte uppfyllts (se Gratzinger och Gratzingerova mot Tjeckien (beslut), nr 39794/98, punkt 69, ECHR 2002‑VII).
213. Emellertid kan, under vissa omständigheter, även en ”berättigad förväntning” om att erhålla en tillgång åtnjuta skydd enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Om det alltså finns ett ägarintresse i en fordrans själva natur, kan den person till vilken den tillkommer anses ha en berättigad förväntning om det finns tillräcklig grund för intresset i nationell lagstiftning, exempelvis om det finns en etablerad rättspraxis hos de nationella domstolarna som bekräftar dess existens (se Kopecký mot Slovakien [GC], nr 44912/98, punkt 52, ECHR 2004‑IX).
2. Tillämpning av ovanstående principer i föreliggande mål
214. Domstolen konstaterar att föreliggande mål väcker den formella frågan om tillämpligheten av artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen på de faktiska omständigheterna i föreliggande mål. Den noterar att parterna har diametralt motsatta åsikter i denna fråga, speciellt avseende statusen för det mänskliga embryot in vitro.
215. Domstolen anser emellertid att det inte är nödvändigt att här pröva den känsliga och kontroversiella frågan om när mänskligt liv börjar, eftersom det i föreliggande mål inte handlar om artikel 2 i konventionen. Med avseende på artikel 1 i protokoll nr 1 anser domstolen att den inte är tillämplig i föreliggande mål. Med tanke på den ekonomiska och pekuniära omfattningen av denna artikel kan mänskliga embryon inte reduceras till ”egendom” i den mening som avses i den bestämmelsen.
216. Eftersom artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen inte är tillämplig i föreliggande mål, måste denna del av klagomålet avvisas som i materiell bemärkelse oförenlig med konventionens bestämmelser, i enlighet med dess artikel 35.3 och 35.4.
AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN ATT
1. enhälligt avvisa regeringens invändning avseende att inhemska rättsmedel inte uttömts,
2. genom majoritetsbeslut avvisa regeringens invändning avseende försenat inlämnande av klagomålet,
3. genom majoritetsbeslut avvisa regeringens invändning avseende att klaganden saknar ställning som offer,
4. genom majoritetsbeslut förklara klagomålet admissible i den del som åberopade artikel 8 i konventionen,
5. enhälligt förklara klagomålet inadmissible i den del som åberopade artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen,
6. fastslå, med sexton röster mot en, att det inte har skett någon kränkning av artikel 8 i konventionen.
Utarbetat på franska och engelska, och meddelat vid en offentlig förhandling i Mänskliga rättigheter-byggnaden i Strasbourg den 27 augusti 2015.
Johan CallewaertDean Spielmann
biträdande justitiesekreterarePresident
I enlighet med artikel 45.2 i konventionen samt regel 74.2 i domstolsreglerna bifogas följande separata yttranden denna dom:
a) domare Pinto de Albuquerques instämmande yttrande,
b) domare Dedovs instämmande yttrande,
c) domarna Casadevalls, Raimondis, Berros, Nicolaous och Dedovs gemensamma, delvis instämmande yttrande,
d) domarna Casadevalls, Ziemeles, Power-Fordes, De Gaetanos och Yudkivskas gemensamma, delvis skiljaktiga mening,
e) domare Nicolaous delvis skiljaktiga mening,
f) domare Sajós skiljaktiga mening.
D.S.
J.C.
DOMARE PINTO DE ALBUQUERQUES INSTÄMMANDE YTTRANDE
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
I.Inledning (punkt I. Inledning
)
II.Forskning på mänskliga embryon i folkrätten (punkt A. FN:s normer
–Error! Reference source not found.)
A.FN:s normer (punkt A. FN:s normer
–8. År 2003 bekräftade IBC i sin ”Report of the IBC on Pre-implantation Genetic Diagnosis and Germ-line Intervention” att förstöring av embryon för icke-medicinska ändamål eller avbrytande av graviditeter på grund av kön inte ”uppvägdes” av förhindrande av senare lidande av allvarlig sjukdom. Ingrepp för fosterutveckling syftade till att korrigera en specifik genetisk störning hos könsceller eller embryon i tidiga skeden, eller inbegrep införande av gener som kan ge embryot ytterligare egenskaper. Med avseende på ingrepp för fosterutveckling markerade IBC att skiljelinjen mellan ”terapeutiska ändamål” och ”förbättring av normala egenskaper” inte var tydlig. Man upprepade att ingrepp för fosterutveckling kunde strida mot människovärdet.
)
(i)Den universella deklarationen om humangenomet och mänskliga rättigheter (punkt A. FN:s normer
)
(ii)De internationella etiska riktlinjerna för biomedicinsk forskning som utförs på människor (punkt 2. Såsom framgår av artikel 6.1 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och av punkt 9 i inledningen till FN:s konvention om barnets rättigheter, är folkrätten inte likgiltig inför behovet av att skydda potentiellt mänskligt liv. Men enligt artikel 15.3 i 1966 års internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (”ICESCR”) är konventionsstaterna även skyldiga att respektera den för vetenskaplig forskning oumbärliga friheten. Ändå kan denna vetenskapliga frihet begränsas för att främja ”det allmänna välståndet i ett demokratiskt samhälle”. Skyddet för ofött mänskligt liv som ett okränkbart socialt värde i ett demokratiskt samhälle, vilket avser välfärden för inte bara nuvarande utan även framtida generationer, omfattas tveklöst av begränsningsklausulen i artikel 4 i ICESCR, mot bakgrund av folkrättens utveckling under 1900-talets andra hälft.
)
(iii)Den internationella förklaringen om mänsklig genetisk information (punkt Error! Reference source not found.)
(iv)FN:s förklaring om kloning av människor (punkt (iii) Den internationella förklaringen om mänsklig genetisk information Error! No bookmark name given.
)
(v)Den universella deklarationen om bioetik och mänskliga rättigheter (punkt 5. FN:s förklaring om kloning av människor antogs av FN:s generalförsamling i mars 2005. I förklaringen uppmanas medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att i tillräcklig utsträckning skydda mänskligt liv vid verksamhet inom biovetenskap, att förbjuda alla former av kloning av människor om de är oförenliga med människovärdet och skydd av mänskligt liv, samt att vidta nödvändiga åtgärder för att förbjuda användning av genteknikmetoder som kan stå i strid med människovärdet.
)
(vi)Yttranden från Unescos internationella bioetikkommitté (punkt 6. Den universella deklarationen om bioetik och mänskliga rättigheter antogs med acklamation av Unescos generalkonferens i oktober 2005. Förklaringen tar upp etiska frågor som rör till medicin, biovetenskap och därmed förknippad teknik så som den tillämpas på människor. I förklaringen betonas behovet av att vetenskaplig forskning äger rum inom ramen för etiska principer, samt respekterar människovärdet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Individens intressen och välfärd bör ha företräde framför vetenskapens eller samhällets enskilda intresse. Vid tillämpning och främjande av vetenskaplig kunskap, medicinsk praxis och därmed förknippad teknik bör direkta och indirekta fördelar för berörda individer maximeras och eventuell skada för dessa individer minimeras. Alla människors grundläggande jämlikhet vad gäller värdighet och rättigheter ska respekteras så att de behandlas rättvist och likvärdigt. Ingen individ eller grupp ska diskrimineras eller stigmatiseras i strid med människovärde, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Biovetenskapens påverkan på framtida generationer, inklusive deras genetiska uppbyggnad, måste ges vederbörlig hänsyn.
–8. År 2003 bekräftade IBC i sin ”Report of the IBC on Pre-implantation Genetic Diagnosis and Germ-line Intervention” att förstöring av embryon för icke-medicinska ändamål eller avbrytande av graviditeter på grund av kön inte ”uppvägdes” av förhindrande av senare lidande av allvarlig sjukdom. Ingrepp för fosterutveckling syftade till att korrigera en specifik genetisk störning hos könsceller eller embryon i tidiga skeden, eller inbegrep införande av gener som kan ge embryot ytterligare egenskaper. Med avseende på ingrepp för fosterutveckling markerade IBC att skiljelinjen mellan ”terapeutiska ändamål” och ”förbättring av normala egenskaper” inte var tydlig. Man upprepade att ingrepp för fosterutveckling kunde strida mot människovärdet.
)
B.Allmänna yrkesnormer (punkt B. Allmänna yrkesnormer
–11. World Medical Association (WMA) godkände Helsingforsdeklarationen om etiska principer för medicinsk forskning som utförs på människor, inklusive forskning på identifierbar(t) mänsklig(t) material och information. Deklarationen, som godkändes 1964 och senast modifierades 2013, föreskriver att det primära syftet med medicinsk forskning som utförs på människor är att förstå sjukdomars orsaker, utveckling och effekter, samt att förbättra förebyggande, diagnostiska och terapeutiska ingrepp. Även de mest beprövade ingreppen måste kontinuerligt utvärderas genom ytterligare forskning med avseende på säkerhet, effektivitet, tillgänglighet och kvalitet. Den medicinska forskningen är föremål för etiska normer som främjar och tryggar respekten för alla deltagande personer samt skyddar deras hälsa och rättigheter. Detta syfte kan aldrig få företräde framför rättigheterna och intressena för de personer forskningen utförs på. Medicinsk forskning på människor får utföras endast om ändamålets värde väger upp riskerna och umbärandena för dessa personer. Vissa grupper och individer är särskilt sårbara och kan löpa större risk att bli kränkta eller skadas ytterligare. Skyddet av dem bör särskilt beaktas. Medicinsk forskning på en sårbar grupp berättigas endast om forskningen är lyhörd för denna grupps hälsobehov eller prioriteringar, och om forskningen inte kan utföras på en ej sårbar grupp. Dessutom bör denna grupp kunna dra nytta av de kunskaper, metoder eller ingrepp som forskningen leder fram till.
)
(i) World Medical Associations förklaring om etiska principer för medicinsk forskning som utförs på människor (punkt B. Allmänna yrkesnormer
(ii) )
(iii) Riktlinjer från International Society for Stem Cell Research rörande forskning på mänskliga embryonala stamceller (punkt 11. World Medical Association (WMA) godkände Helsingforsdeklarationen om etiska principer för medicinsk forskning som utförs på människor, inklusive forskning på identifierbar(t) mänsklig(t) material och information. Deklarationen, som godkändes 1964 och senast modifierades 2013, föreskriver att det primära syftet med medicinsk forskning som utförs på människor är att förstå sjukdomars orsaker, utveckling och effekter, samt att förbättra förebyggande, diagnostiska och terapeutiska ingrepp. Även de mest beprövade ingreppen måste kontinuerligt utvärderas genom ytterligare forskning med avseende på säkerhet, effektivitet, tillgänglighet och kvalitet. Den medicinska forskningen är föremål för etiska normer som främjar och tryggar respekten för alla deltagande personer samt skyddar deras hälsa och rättigheter. Detta syfte kan aldrig få företräde framför rättigheterna och intressena för de personer forskningen utförs på. Medicinsk forskning på människor får utföras endast om ändamålets värde väger upp riskerna och umbärandena för dessa personer. Vissa grupper och individer är särskilt sårbara och kan löpa större risk att bli kränkta eller skadas ytterligare. Skyddet av dem bör särskilt beaktas. Medicinsk forskning på en sårbar grupp berättigas endast om forskningen är lyhörd för denna grupps hälsobehov eller prioriteringar, och om forskningen inte kan utföras på en ej sårbar grupp. Dessutom bör denna grupp kunna dra nytta av de kunskaper, metoder eller ingrepp som forskningen leder fram till.
(iv) )
C.De interamerikanska normerna (punkt Bland de former av forskning som inte bör utföras på grund av en bred internationell enighet om att sådana försök saknar övertygande vetenskaplig grund eller väcker stark etisk oro finns in vitro-odling av mänskliga embryon efter befruktning eller organiserade cellstrukturer som kan uppvisa potential att utvecklas till mänskliga organismer, oavsett utvinningsmetod, längre än 14 dagar eller tills bildandet av primitivstrimman inleds, beroende på vilket som inträffar först; forskning där forskningsprodukter som avser humana totipotenta eller pluripotenta celler implanteras i en människas eller annan primats livmoder; och forskning där chimärdjur som innehåller mänskliga celler, med potential att bilda könsceller, paras med varandra.
)
D.De afrikanska normerna (punkt Artikel 4 i 1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna lyder: ”Varje person har rätt att få sitt liv respekterat. Denna rätt ska skyddas i lag och i allmänhet gälla från befruktningsögonblicket.” Emellertid har den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter undersökt förarbetena och slagit fast att konventionens formuleringar, som erkänner en rätt till liv, ”i allmänhet ... från befruktningsögonblicket” inte var avsedd att innebära en absolut rätt till liv före födelsen. I Gretel Artavia Murillo v. Costa Rica beslutade den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (IACHR) att svarandestaten hade baserat sitt förbud mot in vitro-fertilisering på ett absolut skydd av embryot vilket, genom att inte ta hänsyn till andra, motstridiga rättigheter, inbegrep ett godtyckligt och alltför stort ingrepp i privat- och familjelivet. Dock var effekten på skyddet för fosterlivet mycket liten eftersom risken för embryoförlust förelåg vid både IVF och naturlig graviditet. Därtill hade ingreppet diskriminerande konsekvenser för de personer vilkas enda möjliga behandling för infertilitet var in vitro-fertilisering. Den interamerikanska domstolen konstaterade också att det mänskliga embryot före implantation inte kunde uppfattas som en person i den mening som avses i artikel 4.1 i den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
–D. De afrikanska normerna
)
E.De europeiska normerna (punkt E. De europeiska normerna
–Error! Reference source not found.)
EU:s normer (punkt E. De europeiska normerna
–20. År 2000 formulerade etikgruppen ett andra yttrande som komplement till det tidigare, med en rapport om etiska aspekter på forskning om och användning av mänskliga stamceller. Inom ramen för den europeiska mångfalden är det upp till varje medlemsstat att förbjuda eller tillåta embryoforskning. I det senare fallet kräver respekten för människovärdet reglering av embryoforskning samt garantier mot riskerna med godtyckligt experimenterande och instrumentalisering av mänskliga embryon. Skapandet av embryon med könsceller donerade för utvinning av stamceller är etiskt oacceptabelt, när överskottsembryon utgör en färdig alternativ källa. Långsiktiga terapeutiska perspektiv måste balanseras mot överväganden relaterade till riskerna för trivialisering av användning av embryon och påtryckningar på kvinnor, som källor av oocyter, samt ökad sannolikhet att de instrumentaliseras. Fritt och informerat samtycke krävs inte endast från mottagaren. Det är nödvändigt att informera donatorn om den eventuella användningen av embryocellerna för det specifika ändamålet i fråga innan man efterfrågar samtycke. Sannolikheten för påtryckningar ska inte underskattas när det finns ekonomiska incitament. Embryon får inte köpas eller säljas, eller ens bjudas ut till försäljning. Åtgärder bör vidtas för att hindra sådan kommersialisering.
(i) )
(ii) Europarådets normer (punkt 22. År 2007 avgav etikgruppen rekommendationer för etisk granskning av finansiering för forskningsprojekt rörande embryonala stamceller, varvid man erkände behovet av att främja forskning, tjäna allmänintresset, främja internationellt samarbete, respektera medlemsstaters självständighet och inlemma etiken i forskningssatsningar. I rapporten framhölls att embryonala stamcellslinjer måste härröra från icke-implanterade IVF-embryon, och att om det fanns några alternativ till dessa typer av stamceller, skulle dessas användning maximeras. Dessutom betonades att donatorernas rättigheter måste skyddas och tryggas i fråga om hälsa, informerat samtycke, dataskydd och fri donation. Gruppen ansåg att användning av mänskliga embryon för att alstra stamceller borde minimeras så mycket som möjligt i EU.
(iii) –Error! Reference source not found.)
III.Parternas ståndpunkter (punkt Error! Reference source not found.–29. Klagandens argument att det italienska juridiska regelverket, vilket tillåter import och användning av stamcellslinjer från tidigare förstörda mänskliga embryon, är inkonsekvent bemöter regeringen på ett övertygande sätt med att framställning av embryonala cellinjer utomlands inte utförs på begäran av de italienska laboratorierna och inte är oförenlig med förbudet i Italien mot sådan förstöring. Slutligen måste, vid aborter, moderns intressen vägas mot fostrets enligt italiensk lag, vilket inte var fallet här.
)
A.Meningslösheten med den juridiska restriktionen i Italien (punkt Error! Reference source not found.–A. Meningslösheten med den juridiska restriktionen i Italien
)
B.Motsägelsefullheten i den italienska lagstiftningen (punkt 28. Klagandens argument att de fem frysförvarade embryonas död är oundviklig enligt Italiens aktuella juridiska regelverk, eftersom implantation av embryon post mortem är förbjuden, liksom donation av dem för vetenskaplig forskning, bemöter regeringen helt riktigt med att frysförvaring har obegränsad varaktighet. Frysta embryon kan förvaras utan tidsbegränsning. Dessutom är användning av frysförvarade embryon för icke-destruktiva ändamål, såsom heterolog insemination, nu möjlig enligt italiensk rättsordning, med tanke på den italienska författningsdomstolens dom nr 162 från 2014.
)
C.Det icke-förbjudande europeiska samförståndet (punkt 29. Klagandens argument att det italienska juridiska regelverket, vilket tillåter import och användning av stamcellslinjer från tidigare förstörda mänskliga embryon, är inkonsekvent bemöter regeringen på ett övertygande sätt med att framställning av embryonala cellinjer utomlands inte utförs på begäran av de italienska laboratorierna och inte är oförenlig med förbudet i Italien mot sådan förstöring. Slutligen måste, vid aborter, moderns intressen vägas mot fostrets enligt italiensk lag, vilket inte var fallet här.
)
IV.Majoritetens ståndpunkt (punkt 30. Mot klagandens argument om europeiskt samförstånd ställer regeringen sitt stora utrymme för egen bedömning, och förnekar att det skulle finnas ett sådant samförstånd baserat på att Oviedokonventionen inte kräver destruktiv vetenskaplig forskning på embryon, Europeiska unionens finansieringsprogram för vetenskaplig forskning inte medger finansiering av projekt som inbegriper förstöring av embryon samt det genom Oliver Brüstle-domen fastslagna förbudet mot patentering av uppfinningar inbegripande förstöring av mänskliga embryon. Såsom framhållits ovan stöder det internationella referensmaterial som regeringen hänvisar till påståendet om ett begränsat utrymme för egen bedömning, just i syfte att skydda embryot.
–35. Därtill fogar majoriteten, i punkt 174, att klagandens förhållande till ”sina” embryon ”inte gäller någon speciellt viktig aspekt av klagandens existens och identitet”. Än en gång motsäger majoriteten sig själv. I den tidigare punkt 158 framhåller majoriteten att embryona utgör en ”del” av klagandens genetiska material och av hennes biologiska identitet, men i punkt 174 motsäger man detta påstående och hävdar att skyddet av en ”del” av klagandens biologiska identitet inte är en central rättighet i artikel 8. Det övergår mitt förstånd varför majoriteten, enligt sin egen logik, kan vidhålla att de centrala rättigheterna i artikel 8 inte omfattar skyddet av en ”del” av klagandens identitet.
)
V.Tillämpning av Europadomstolens normer (punkt 37. Efter att ha ägnat nio punkter åt utrymmet för egen bedömning (se punkt 174–182) och sex punkter åt det inhemska förfarandet för godkännande av lagen (se punkt 183–188), kommer man slutligen, i punkt 189–195 i domen, fram till kärnan i sökandens argument, nämligen de påstådda motsägelserna i det italienska rättsliga regelverket. Här ansluter sig majoriteten tydligt till regeringen. Utan någon fördjupning i detaljerna är de viktiga påståendena i punkt 193 och 194 icke desto mindre en tydlig signal till de fördragsslutande parterna att domstolen inte motsätter sig politiken att importera och använda stamcellslinjer som erhållits från mänskliga embryon förstörda utanför det europeiska rättsområdet, så länge som de inte är framställda på begäran av de fördragsslutande parterna.
–40. För majoriteten överskrider inte den italienska lagstiftningen svarandestatens stora utrymme för egen bedömning (se punkt 197). Enligt min uppfattning går inte det första undantaget bortom de snäva begränsningarna för statens utrymme för egen bedömning i frågor förknippade med människors existens och identitet. Därtill är det även i linje med Oviedokonventionens syfte, vilket i dag måste uppfattas som ett komplement till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna inom biomedicin och genetisk vetenskap. Trots att den italienska staten inte ännu har ratificerat Oviedokonventionen, har man uppfyllt sin plikt att skydda mänskligt liv, människor, foster och embryon, konventionens skydd av embryot som en ”annan”, ett subjekt med en rättslig ställning, förbudet enligt den universella deklarationen om humangenomet och mänskliga rättigheter mot diskriminering grundad på genetiska egenskaper, och Helsingforsförklaringens övergripande princip om att medicinsk forskning på en sårbar grupp är berättigad endast om forskningen svarar mot denna grupps hälsobehov eller ‑prioriteringar, en grupp som – på sin djupaste nivå – måste omfatta hela mänsklighetens mest sårbara medlemmar: embryon.
)
VI.Slutsats (punkt 42. Endast denna strikta tolkning av det andra undantaget kommer att säkerställa dess tillämpning inom ramen för artikel 8.2 i konventionen. Annars skulle användning, eller tillstånd till användning, på en konventionsparts territorium av cellinjer erhållna från embryon förstörda utanför det europeiska rättsområdet på denna eller någon annan konventionsparts initiativ möjliggöra att kränkningen av konventionen skulle kunna ske via bulvaner. Dessutom skulle användning, eller tillstånd till användning, på en konventionsparts territorium av cellinjer erhållna från embryon förstörda på en annan konventionsparts territorium göra den förstnämnda delaktig i den sistnämndas kränkning av konventionen. Ingen av dessa situationer är acceptabel mot bakgrund av de regler som styr staternas internationella ansvar i samband med de fördragsslutande parternas konventionsskyldigheter.
)
I. Inledning
1. Jag har inga invändningar mot den stora kammarens[4] majoritetsbeslut om admissibility och inadmissibility. Emellertid kan jag inte följa dess resonemang i själva sakfrågan, nämligen användningen av frysförvarade embryon för stamcellsforskning. Icke desto mindre röstade jag utan att tveka liksom majoriteten för att ingen kränkning av artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (”konventionen”) skulle konstateras.
II. Forskning på mänskliga embryon i folkrätten
A. FN:s normer
(i) Den universella deklarationen om humangenomet och mänskliga rättigheter
2. Såsom framgår av artikel 6.1 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och av punkt 9 i inledningen till FN:s konvention om barnets rättigheter, är folkrätten inte likgiltig inför behovet av att skydda potentiellt mänskligt liv. Men enligt artikel 15.3 i 1966 års internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (”ICESCR”) är konventionsstaterna även skyldiga att respektera den för vetenskaplig forskning oumbärliga friheten. Ändå kan denna vetenskapliga frihet begränsas för att främja ”det allmänna välståndet i ett demokratiskt samhälle”. Skyddet för ofött mänskligt liv som ett okränkbart socialt värde i ett demokratiskt samhälle, vilket avser välfärden för inte bara nuvarande utan även framtida generationer, omfattas tveklöst av begränsningsklausulen i artikel 4 i ICESCR, mot bakgrund av folkrättens utveckling under 1900-talets andra hälft.
I själva verket har FN tagit viktiga steg mot att erkänna embryons människovärde genom att skydda dem i samband med vetenskaplig forskning och försök på människor, vilket började med att den universella deklarationen om humangenomet och mänskliga rättigheter antogs vid generalkonferensen för Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur (Unesco) 1997[5], vilket godkändes av FN:s generalförsamling 1998[6]. Förklaringen föreskriver att det mänskliga genomet ligger till grund för erkännandet av människosläktets inneboende värde och mångfald. Var och en har en rätt till respekt för sin värdighet och för sina rättigheter, oavsett sina genetiska egenskaper. Denna värdighet gör det absolut nödvändigt att inte reducera individer till deras genetiska egenskaper och att respektera deras särart och mångfald. Det mänskliga genomet, vilket genom sin natur utvecklas, är föremål för mutationer. Det innehåller möjligheter som uttrycks på olika sätt enligt varje individs naturliga och sociala miljö. Det mänskliga genomet i sitt naturliga tillstånd får inte ge upphov till ekonomiska vinster. Förklaringen anger vidare att ingen forskning och inga forskningstillämpningar rörande det mänskliga genomet, i synnerhet inom områdena biologi, genetik och medicin, ska ges företräde framför respekten för de mänskliga rättigheterna, de grundläggande friheterna och människovärdet för individer eller grupper av människor. Verksamhet som strider mot människovärdet, såsom reproduktiv kloning av människor, är inte tillåten.
(ii) De internationella etiska riktlinjerna för biomedicinsk forskning som utförs på människor
3. År 2002 uppdaterade Council for International Organizations of Medical Sciences (CIOMS), i samverkan med Världshälsoorganisationen (WHO), de internationella etiska riktlinjerna för biomedicinsk forskning som utförs på människor. De gäller tillämpningen av tre grundläggande etiska principer, nämligen respekten för människor, välbefinnande och rättvisa, för forskning som utförs på människor[7]. Följaktligen föreskriver de att biomedicinsk forskning som utförs på människor kan rättfärdigas etiskt endast om den utförs på ett sätt som respekterar och skyddar samt är rättvis mot föremålen för denna forskning, och är moraliskt acceptabel i de samhällen där forskningen utförs[8].
(iii) Den internationella förklaringen om mänsklig genetisk information Error! No bookmark name given.
4. Den internationella förklaringen om mänsklig genetisk information antogs av Unescos generalkonferens i oktober 2003[9]. Syftena med förklaringen är att trygga respekten för människovärdet och skyddet för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter vid insamling, bearbetning, användning och förvaring av mänsklig genetisk information, mänsklig proteomikinformation och av de biologiska prover varifrån de härrör, i överensstämmelse med kraven på jämlikhet och rättvisa. I förklaringen anges att varje individ har en karakteristisk genuppsättning. Dock bör inte en persons identitet reduceras till hans eller hennes genetiska egenskaper. Mänsklig genetisk information och mänsklig proteomikinformation får enbart samlas in, bearbetas, användas och förvaras för medicinsk och annan vetenskaplig forskning eller eventuellt annat ändamål i överensstämmelse med den universella deklarationen om humangenomet och mänskliga rättigheter, samt internationell människorättslagstiftning.
(iv) FN:s förklaring om kloning av människor
5. FN:s förklaring om kloning av människor antogs av FN:s generalförsamling i mars 2005[10]. I förklaringen uppmanas medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att i tillräcklig utsträckning skydda mänskligt liv vid verksamhet inom biovetenskap, att förbjuda alla former av kloning av människor om de är oförenliga med människovärdet och skydd av mänskligt liv, samt att vidta nödvändiga åtgärder för att förbjuda användning av genteknikmetoder som kan stå i strid med människovärdet.
(v) Den universella deklarationen om bioetik och mänskliga rättigheter
6. Den universella deklarationen om bioetik och mänskliga rättigheter antogs med acklamation av Unescos generalkonferens i oktober 2005[11]. Förklaringen tar upp etiska frågor som rör till medicin, biovetenskap och därmed förknippad teknik så som den tillämpas på människor. I förklaringen betonas behovet av att vetenskaplig forskning äger rum inom ramen för etiska principer, samt respekterar människovärdet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Individens intressen och välfärd bör ha företräde framför vetenskapens eller samhällets enskilda intresse. Vid tillämpning och främjande av vetenskaplig kunskap, medicinsk praxis och därmed förknippad teknik bör direkta och indirekta fördelar för berörda individer maximeras och eventuell skada för dessa individer minimeras. Alla människors grundläggande jämlikhet vad gäller värdighet och rättigheter ska respekteras så att de behandlas rättvist och likvärdigt. Ingen individ eller grupp ska diskrimineras eller stigmatiseras i strid med människovärde, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Biovetenskapens påverkan på framtida generationer, inklusive deras genetiska uppbyggnad, måste ges vederbörlig hänsyn.
(vi) Yttranden från Unescos internationella bioetikkommitté
7. Unescos internationella bioetikkommitté (IBC) redogjorde för sin ståndpunkt i frågan om embryonala stamceller i en rapport med titeln ”The Use of Embryonic Stem Cells In Therapeutic Research: Report of the IBC on the Ethical Aspects of Human Embryonic Stem Cell Research”, år 2001[12]. Enligt rapporten ska det mänskliga embryot undersökas i sina tidiga utvecklingsskeden och före implantation i livmodern. Om forskning tillåts på mänskliga embryon i syfte att utvinna embryonala stamceller, måste det genomgå noggrann övervakning och stränga fundamentala restriktioner, inklusive fullt samtycke från donatorerna och rättfärdigande vad gäller nyttan för mänskligheten. Forskning för icke-medicinska ändamål skulle vara klart oetiskt, liksom forskning som sträcker sig längre än de allra tidigaste skedena av embryonal utveckling. De medicinska tillämpningarna av forskningen måste vara välidentifierade terapeutiska tillämpningar och inte triviala eller kosmetiska, icke-medicinska önskemål, och än mindre för rashygienisk förbättring. Under inga omständigheter får donation av mänskliga embryon vara en kommersiell transaktion, och åtgärder bör vidtas för att motverka ekonomiska incitament.
Forskning på mänskliga embryonala stamceller – och embryoforskning i allmänhet – är en fråga som varje samhälle självt måste ta ställning till. Åtgärder bör vidtas för att säkerställa att sådan forskning genomförs inom ramen för ett statligt finansierat regelsystem som tillmäter etiska överväganden vederbörlig vikt, samt för att inrätta lämpliga riktlinjer. Vid övervägande av om donationer av övertaliga preimplantatoriska embryon från IVF-behandlingar för terapeutisk embryonal stamcellsforskning ska godkännas, bör uppmärksamhet ägnas värdigheten och rättigheterna för embryonas båda föräldradonatorer. Således är det viktigt att donationen sker först efter det att donatorerna har fått fullständig information om konsekvenserna av forskningen, och har lämnat sitt fria och informerade samtycke. Alternativa metoder för att erhålla mänskliga stamcellslinjer från genetiskt kompatibla källor för terapeutisk transplantationsforskning bör övervägas. I alla aspekter av forskning som inbegriper mänskliga embryon bör specifik vikt tillmätas respekten för människovärdet samt principerna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948, och i den universella deklarationen om humangenomet och mänskliga rättigheter från 1997.
8. År 2003 bekräftade IBC i sin ”Report of the IBC on Pre-implantation Genetic Diagnosis and Germ-line Intervention”[13] att förstöring av embryon för icke-medicinska ändamål eller avbrytande av graviditeter på grund av kön inte ”uppvägdes” av förhindrande av senare lidande av allvarlig sjukdom. Ingrepp för fosterutveckling syftade till att korrigera en specifik genetisk störning hos könsceller eller embryon i tidiga skeden, eller inbegrep införande av gener som kan ge embryot ytterligare egenskaper. Med avseende på ingrepp för fosterutveckling markerade IBC att skiljelinjen mellan ”terapeutiska ändamål” och ”förbättring av normala egenskaper” inte var tydlig. Man upprepade att ingrepp för fosterutveckling kunde strida mot människovärdet.
9. I ”Report of the IBC on Human Cloning and International Governance”[14] konstaterade IBC att termerna ”reproduktiv kloning” och ”terapeutisk kloning”, som lanserades i bioetiska debatter, inte i tillräcklig grad beskrev de tekniska förfaranden som användes. Ny vetenskaplig utveckling, såsom inducerade pluripotenta stamceller, öppnade nya forskningsmöjligheter, och på medellång sikt terapeutiska tillämpningar.
10. I en rapport med titeln ”Advice of the IBC on the Patentability of the Human Genome”[15] bekräftade IBC att klartecken för att patentera det mänskliga genomet skulle kunna hämma forskningen och monopolisera vetenskaplig kunskap, och man ansåg att det fanns starka etiska grunder för att undanta det mänskliga genomet från patenterbarhet.
B. Allmänna yrkesnormer
(i) World Medical Associations förklaring om etiska principer för medicinsk forskning som utförs på människorError! No bookmark name given.
11. World Medical Association (WMA) godkände Helsingforsdeklarationen om etiska principer för medicinsk forskning som utförs på människor, inklusive forskning på identifierbar(t) mänsklig(t) material och information. Deklarationen, som godkändes 1964 och senast modifierades 2013, föreskriver att det primära syftet med medicinsk forskning som utförs på människor är att förstå sjukdomars orsaker, utveckling och effekter, samt att förbättra förebyggande, diagnostiska och terapeutiska ingrepp. Även de mest beprövade ingreppen måste kontinuerligt utvärderas genom ytterligare forskning med avseende på säkerhet, effektivitet, tillgänglighet och kvalitet. Den medicinska forskningen är föremål för etiska normer som främjar och tryggar respekten för alla deltagande personer samt skyddar deras hälsa och rättigheter. Detta syfte kan aldrig få företräde framför rättigheterna och intressena för de personer forskningen utförs på. Medicinsk forskning på människor får utföras endast om ändamålets värde väger upp riskerna och umbärandena för dessa personer. Vissa grupper och individer är särskilt sårbara och kan löpa större risk att bli kränkta eller skadas ytterligare. Skyddet av dem bör särskilt beaktas. Medicinsk forskning på en sårbar grupp berättigas endast om forskningen är lyhörd för denna grupps hälsobehov eller prioriteringar, och om forskningen inte kan utföras på en ej sårbar grupp. Dessutom bör denna grupp kunna dra nytta av de kunskaper, metoder eller ingrepp som forskningen leder fram till.
(ii) Riktlinjer från International Society for Stem Cell Research rörande forskning på mänskliga embryonala stamceller
12. 2006 års riktlinjer från International Society for Stem Cell Research är avsedda att betona forskarnas ansvar för att se till att forskning på mänskliga stamceller utförs enligt strikta normer för forskningsetik, och att uppmuntra enhetliga forskningsförfaranden som ska följas av alla som deltar i forskning på mänskliga stamceller globalt. Riktlinjerna fokuserar på de frågor som är unika för stamcellsforskning och som rör preimplantatoriska mänskliga utvecklingsstadier, forskning om utvinning eller användning av mänskliga pluripotenta stamcellslinjer, och på de olika försök där sådana celler kan införas i värddjur.
Alla försök som gäller forskning om mänskliga embryonala stamceller och som inbegriper preimplantatoriska mänskliga utvecklingsstadier, mänskliga embryon eller embryonala celler, eller som medför införande av mänskliga totipotenta eller pluripotenta celler i chimärdjur, måste underkastas granskning och godkännande. Dessutom måste alla sådana försök kontinuerligt övervakas genom en speciell tillsynsmekanism eller ett speciellt tillsynsorgan. Forskarna bör ansöka om godkännande genom en tillsynsprocess för stamcellsforskning.
Bland de former av forskning som inte bör utföras på grund av en bred internationell enighet om att sådana försök saknar övertygande vetenskaplig grund eller väcker stark etisk oro finns in vitro-odling av mänskliga embryon efter befruktning eller organiserade cellstrukturer som kan uppvisa potential att utvecklas till mänskliga organismer, oavsett utvinningsmetod, längre än 14 dagar eller tills bildandet av primitivstrimman inleds, beroende på vilket som inträffar först; forskning där forskningsprodukter som avser humana totipotenta eller pluripotenta celler implanteras i en människas eller annan primats livmoder; och forskning där chimärdjur som innehåller mänskliga celler, med potential att bilda könsceller, paras med varandra.
C. De interamerikanska normerna
13. I artikel 1 i den amerikanska förklaringen om mänskliga rättigheter och skyldigheter från 1948 står att varje människa har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Författarna avvisade uttryckligen ett förslag om att förklaringen skulle ange att rätten till liv börjar vid befruktningen[16].
Artikel 4 i 1969 års amerikanska konvention om de mänskliga rättigheterna lyder: ”Varje person har rätt att få sitt liv respekterat. Denna rätt ska skyddas i lag och i allmänhet gälla från befruktningsögonblicket.” Emellertid har den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter undersökt förarbetena och slagit fast att konventionens formuleringar, som erkänner en rätt till liv, ”i allmänhet ... från befruktningsögonblicket” inte var avsedd att innebära en absolut rätt till liv före födelsen[17]. I Gretel Artavia Murillo v. Costa Rica[18] beslutade den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (IACHR) att svarandestaten hade baserat sitt förbud mot in vitro-fertilisering på ett absolut skydd av embryot vilket, genom att inte ta hänsyn till andra, motstridiga rättigheter, inbegrep ett godtyckligt och alltför stort ingrepp i privat- och familjelivet. Dock var effekten på skyddet för fosterlivet mycket liten eftersom risken för embryoförlust förelåg vid både IVF och naturlig graviditet. Därtill hade ingreppet diskriminerande konsekvenser för de personer vilkas enda möjliga behandling för infertilitet var in vitro-fertilisering. Den interamerikanska domstolen konstaterade också att det mänskliga embryot före implantation inte kunde uppfattas som en person i den mening som avses i artikel 4.1 i den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
D. De afrikanska normerna
14. I artikel 4 i 1981 års afrikanska stadga om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter står att ”människan är okränkbar ... varje människa har rätt till respekt för sitt liv och sin personliga integritet”. Författarna till den afrikanska stadgan avvisade uttryckligen formuleringar som skyddade rätten till liv från befruktningsögonblicket[19]. Afrikanska enhetsorganisationen, numera Afrikanska unionen, antog resolutionen om bioetik 1996[20]. Afrikanska unionen stödde principerna om människokroppens okränkbarhet, människosläktets genetiska arv samt grundregeln att människokroppen, dess delar, och särskilt de mänskliga generna och deras sekvenser inte ska kunnas underkastas kommersiella och äganderelaterade rättigheter. Den lovade att övervaka forskningsanläggningar för embryon.
15. 2008 arrangerade Unescos kontor i Kairo ett expertmöte om etiska och juridiska frågor inom forskning på mänskliga embryon i syfte att behandla frågan om embryoforskning, i samarbete med WHO och den muslimska organisationen för utbildning, vetenskap och kultur. De rekommendationer som ingick i mötets slutrapport är ”avsedda att passa in i de olika religiösa och sociala kulturerna och värderingarna i östra medelhavsregionen och arabvärlden”. I rapporten rekommenderar man att om forskningsrelaterat och/eller biologiskt material får importeras från andra länder, ska man se till att anskaffandet och skapandet inte strider mot etiska eller religiösa värderingar eller traditioner. Syftet med etiskt lämplig, kostnadseffektiv forskning bör definieras med hänsyn till sådana ändamål som studiet av humangenetik och fertilitetsbehandling. Forskning som ett land kan anse oacceptabel bör omfatta reproduktiv kloning, genterapi på människans könsceller och manipulation av könscellers genetik. Länderna bör skapa eller se över bestämmelserna i frågor som användning av överskottsembryon från IVF för forskning, forskningskloning och typbestämning av vävnader (HLA) för embryonala, från foster utvunna eller andra celler för behandling av ett pars födda barn. Länderna bör överväga vilka former av forskning om embryonala stamceller som kräver speciell tillsyn, vilket organ som ska utföra denna tillsyn, och vilket organ som ska vara ansvarigt. Länderna bör övervaka och utbyta information som skulle kunna minska eller eliminera behovet av forskning om embryonala stamceller, såsom utveckling av inducerade pluripotenta stamceller och cellinjer som är säkra att använda i människor.
E. De europeiska normerna
(i) EU:s normer
16. Artikel 3 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna lyder (i översättning enligt ):
”1. Var och en har rätt till fysisk och mental integritet.
2. Inom medicin och biologi ska i synnerhet följande respekteras:
a) Den berörda personens fria och informerade samtycke, på de villkor som föreskrivs i lag.
b) Förbud mot rashygieniska metoder, i synnerhet sådana som syftar till urval av människor.
c) Förbud mot att låta människokroppen och dess delar i sig utgöra en källa till ekonomisk vinning.
d) Förbud mot reproduktiv kloning av människor.[21]
17. Europaparlamentets och rådets direktiv 98/44/EG av den 6 juli 1998 om det rättsliga skyddet av biotekniska uppfinningar syftar till att öka EU:s konkurrenskraft på den globala marknaden, skyddar viktiga branschers immateriella rättigheter och upprätthåller innovativ teknisk och vetenskaplig forskning, men det syftar även till att respektera de grundläggande principer som skyddar individens värdighet och integritet, även om man framhåller principen att ”människokroppen i alla sina bildnings- och utvecklingsstadier, inklusive könscellerna, liksom enbart en upptäckt av en av dess beståndsdelar eller produkter, inbegripet en mänsklig gensekvens eller en delsekvens av en gen, inte är patenterbara”.
Trots att direktivet inte ger en juridisk definition av termen ”mänskligt embryo” innehåller det regler för utnyttjande av mänskliga embryon för vetenskapliga ändamål, genom att föreskriva att ”[u]ppfinningar, vilkas kommersiella utnyttjande skulle stå i strid med allmän ordning eller goda seder, är uteslutna från patenterbarhet; utnyttjande skall dock inte betraktas som stridande mot allmän ordning eller goda seder endast på den grund att det är förbjudet genom en bestämmelse i lag eller annan författning.” Mer specifikt kan inte patent tas på bland annat förfaringssätt för kloning av mänskliga varelser, förfaringssätt för ändring i den genetiska identiteten hos mänskliga könsceller, eller användning av mänskliga embryon för industriella eller kommersiella ändamål. Härav följer att Europeiska unionen uttryckligen anser att användning av mänskliga embryon för industriella eller kommersiella ändamål strider mot det minimikrav som ställs av respekten för allmän ordning eller goda seder[22].
18. I oktober 2011 gav EU-domstolen ytterligare förtydliganden om utnyttjandet av mänskliga embryon för vetenskapliga ändamål i målet Oliver Brüstle mot Greenpeace eV (C-34/10). Avseende tolkningen av termen ”mänskligt embryo” medgav EU-domstolen att termen gällde ett vitt begrepp som måste förstås i bred mening. På dessa grunder bedömde EU-domstolens stora kammare att termen var avsedd att gälla varje mänskligt ägg så fort det befruktats, eftersom denna tidpunkt var avgörande för början av människans utveckling. Denna klassificering måste även gälla ett obefruktat mänskligt ägg i vilket cellkärnan från en mogen mänsklig cell hade transplanterats, och ett obefruktat mänskligt ägg vars delning och vidare utveckling hade stimulerats genom partenogenes. Den stora kammaren fastslog att användning av embryon för vetenskaplig forskning inte var patenterbar. Emellertid erkände man patenterbarheten av utnyttjande av embryon för terapeutiska eller diagnostiska ändamål när den gällde ett mänskligt embryo och var till nytta för embryot självt. Slutligen fastslog domstolen att patenterbarhet uteslöts även när implementering av en uppfinning krävde föregående förstöring av mänskliga embryon eller deras användning som utgångsmaterial, oavsett i vilket skede detta ägde rum och även om beskrivningen av de tekniska rön som patentsöktes inte nämnde användning av mänskliga embryon. Eftersom embryot åtnjöt människovärde från befruktningsögonblicket var det inte möjligt att särskilja olika utvecklingsfaser från befruktningsögonblicket, vilket skulle motivera en mindre skyddsgrad för embryot under en viss tidsperiod. Genom att vara ett ”självständigt unionsrättsligt begrepp” åtnjöt det mänskliga embryot obligatoriskt juridiskt skydd i kraft av respekten för dess inneboende människovärde, vilket uteslöt möjligheten att unionens medlemsstater skulle beröva det mänskliga embryot dess skydd eller ge det en lägre grad av skydd än vad som fastslogs genom det kristallklara beslutet i EU-domstolen.
19. Europeiska gruppen för etik inom vetenskap och ny teknik under Europeiska kommissionen (etikgruppen) formulerade sitt första yttrande om användning av embryonala celler för forskning i en rapport om etiska aspekter på forskning där mänskliga foster används, 1998[23]. Man noterade att det trots grundläggande skillnader i synsätt fanns gemensamma värderingar och principer i ämnet inom bland annat respekt för mänskligt liv, befrielse från mänskligt lidande, behov av att garantera kvaliteten och säkerheten hos medicinsk behandling, forskningsfrihet och informerat samtycke från berörda kvinnor eller par. Vad gäller IVF-behandling erkändes i yttrandet att IVF-teknik oftast gav upphov till överskottsembryon, och om frysförvaring inte var möjlig var de två enda alternativen forskning (med efterföljande förstöring) och förstöring. Gruppen ansåg att finansieringen inte a priori skulle utesluta forskning på mänskliga embryon, vilket var föremål för olika etiska val i olika länder, men att denna finansiering icke desto mindre endast skulle beviljas på stränga villkor, som angavs specifikt.
20. År 2000 formulerade etikgruppen ett andra yttrande som komplement till det tidigare, med en rapport om etiska aspekter på forskning om och användning av mänskliga stamceller[24]. Inom ramen för den europeiska mångfalden är det upp till varje medlemsstat att förbjuda eller tillåta embryoforskning. I det senare fallet kräver respekten för människovärdet reglering av embryoforskning samt garantier mot riskerna med godtyckligt experimenterande och instrumentalisering av mänskliga embryon. Skapandet av embryon med könsceller donerade för utvinning av stamceller är etiskt oacceptabelt, när överskottsembryon utgör en färdig alternativ källa. Långsiktiga terapeutiska perspektiv måste balanseras mot överväganden relaterade till riskerna för trivialisering av användning av embryon och påtryckningar på kvinnor, som källor av oocyter, samt ökad sannolikhet att de instrumentaliseras. Fritt och informerat samtycke krävs inte endast från mottagaren. Det är nödvändigt att informera donatorn om den eventuella användningen av embryocellerna för det specifika ändamålet i fråga innan man efterfrågar samtycke. Sannolikheten för påtryckningar ska inte underskattas när det finns ekonomiska incitament. Embryon får inte köpas eller säljas, eller ens bjudas ut till försäljning. Åtgärder bör vidtas för att hindra sådan kommersialisering.
21. År 2002 avgav etikgruppen ett yttrande om patenterbarheten av mänskliga embryonala stamceller[25]. Vad gäller tillämpligheten av patent bedömde etikgruppen att isolerade stamceller som inte hade modifierats inte uppfyllde de juridiska kraven – speciellt med avseende på industriella tillämpningar – för att betraktas som en patenterbar produkt. När omodifierade stamcellslinjer upprättades kunde de knappast betraktas som en patenterbar produkt. Att patentera sådana omodifierade stamcellslinjer skulle även leda till patent med alltför brett omfång. Endast stamcellslinjer som modifierats med in vitro-behandlingar eller modifierats genetiskt så att de hade förvärvat egenskaper för specifik industriell användning uppfyllde de juridiska kraven på patenterbarhet. Vad avser processer inbegripande mänskliga stamceller, oavsett ursprung, fanns det inget specifikt etiskt hinder så länge som de uppfyllde de tre kraven på patenterbarhet.
22. År 2007 avgav etikgruppen rekommendationer för etisk granskning av finansiering för forskningsprojekt rörande embryonala stamceller, varvid man erkände behovet av att främja forskning, tjäna allmänintresset, främja internationellt samarbete, respektera medlemsstaters självständighet och inlemma etiken i forskningssatsningar[26]. I rapporten framhölls att embryonala stamcellslinjer måste härröra från icke-implanterade IVF-embryon, och att om det fanns några alternativ till dessa typer av stamceller, skulle dessas användning maximeras. Dessutom betonades att donatorernas rättigheter måste skyddas och tryggas i fråga om hälsa, informerat samtycke, dataskydd och fri donation. Gruppen ansåg att användning av mänskliga embryon för att alstra stamceller borde minimeras så mycket som möjligt i EU.
(ii) Europarådets normer
23. Europarådet tog för första gången upp frågan om användning av mänskliga embryon för vetenskapliga ändamål i rekommendation 1046 (1986) från Europarådets parlamentariska församling om användning av mänskliga embryon och foster för diagnostiska, terapeutiska, vetenskapliga, industriella och kommersiella ändamål. Församlingen ansåg att mänskliga embryon och foster i alla situationer måste behandlas med respekt för människovärde, och att användning av material och vävnader därifrån måste begränsas och regleras strikt till ändamål som var rent terapeutiska och för vilka inga andra medel existerade. Följaktligen uppmanade man medlemsstaternas regeringar att begränsa användningen av mänskliga embryon och foster samt material och vävnader därifrån i industriellt sammanhang till ändamål som var uteslutande terapeutiska och för vilka det inte fanns några andra medel; att förbjuda varje skapande av mänskliga embryon genom befruktning in vitro i forskningssyfte under deras liv eller efter deras död; och att förbjuda allt som skulle kunna betraktas som oönskad användning eller avvikelser från dessa metoder, inklusive forskning på livsdugliga mänskliga embryon och försök på levande mänskliga embryon, oavsett om de var livsdugliga eller inte[27].
I rekommendation 1100 (1989) från Europarådets parlamentariska församling om användning av mänskliga embryon och foster i vetenskaplig forskning betonades att det mänskliga embryot, även om det hade på varandra följande faser i sin utveckling, icke desto mindre upprätthöll en sammanhängande biologisk och genetisk identitet. Alltså infördes ett förbud mot avsiktligt skapande och/eller livsuppehållande av embryon eller foster, in vitro eller in utero, i något vetenskapligt forskningssyfte, exempelvis för att erhålla genetiskt material, celler, vävnader eller organ därifrån.
I resolution 1352 (2003) från Europarådets parlamentariska församling om forskning på mänskliga stamceller betonades att förstöring av människor för forskningsändamål stred mot alla människors rätt till liv och mot det moraliska förbudet mot instrumentalisering av människor, och man uppmanade sålunda medlemsstaterna att främja stamcellsforskning så länge som den respekterade livet för människor i alla deras utvecklingsskeden[28].
24. Artikel 18 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och människans värdighet med avseende på tillämpningen av biologi och medicin lyder så här (i översättning enligt ):
”1. Om forskning av embryon in vitro medges i lag, skall lagen säkerställa att embryot skyddas på ett tillfredsställande sätt.
2. Det är förbjudet att framställa mänskliga embryon för forskningsändamål.”[29]
Denna bestämmelse bekräftar tillämpningen av subsidiaritetsprincipen genom att fastslå att den främsta juridiska parametern att beakta är den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning. Emellertid fastslås i punkt 1 en obligatorisk rättslig ställning som måste preciseras för embryot, som måste åtnjuta tillfredsställande skydd. Alltså får inte användning av embryon för vetenskapliga ändamål bedömas från fall till fall, utan den måste genomgå en principbedömning av hur tillfredsställande det skydd är som erbjuds för embryot, enligt den europeiska juridiska parametern. Författarna till Oviedokonventionen gav en tydlig indikation med den innebörden i artikel 18.2, som uttryckligen förbjuder skapandet av mänskliga embryon med målet att använda dem i forskning, och i artikel 14, som förbjuder könsval[30]. Därtill garanteras denna principbedömning av FN:s förklaring om kloning av människor, som uppmanar medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att på ett tillfredsställande sätt skydda mänskligt liv vid verksamhet inom biovetenskap.
Som komplement till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna inom biomedicin och genetisk vetenskap syftar Oviedokonventionen till att upprätta europeiska normer för detta område[31]. Det får två konsekvenser. För det första är Europadomstolen för mänskliga rättigheter (domstolen) den slutgiltiga tolken av och garanten för de rättigheter, friheter och skyldigheter som anges i Oviedokonventionen (artikel 29 i denna konvention) och därigenom av hur tillfredsställande det skydd är som erbjuds embryot, speciellt gentemot gentekniska metoder i strid med människovärdet. Ovanstående problem att skiljelinjen mellan terapeutiska ändamål och förbättring av normala egenskaper inte alltid är tydlig bara ökar behovet av domstolens noggranna tillsyn.
För det andra är det stora antalet staters ratificering av Oviedokonventionen och dess protokoll en stark indikation på att en växande europeisk enighet har uppnåtts kring bestämmelserna i denna konvention och dess protokoll. Denna enighet förstärks av ovannämnda resolutioner och rekommendationer från Europarådets parlamentariska församling, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och dess ytterligare ramverk inom lagstiftning och rättstillämpning, nämligen Europaparlamentets och rådets direktiv 98/44/EG av den 6 juli 1998 samt den ytterst viktiga domen i målet Oliver Brüstle, vilka alla återspeglar den världsomspännande tendensen inom folkrätten mot att erkänna det mänskliga embryots rättsliga skydd. Mot bakgrund av allt detta material bör det eventuella utrymme för egen bedömning som ska medges Europarådets medlemsstater i frågor förknippade med en människas existens och identitet, och särskilt vetenskaplig forskning på det mänskliga embryot, vara begränsat[32].
Med inspiration från en liknande klausul i artikel 53 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna anges i artikel 27 i Oviedokonventionen att skyddet för mänskligt liv kan utvidgas genom nationell lagstiftning. Emellertid bör detta inte tolkas som att ett ”stort” utrymme för egen bedömning medges. De två frågorna ska inte blandas ihop, vilket majoriteten verkar göra i punkt 181 i föreliggande dom. Det är en sak att den nationella lagstiftningen kan erbjuda mer omfattande skydd av mänskligt liv, människor, foster och embryon, såsom föreskrivs i artikel 27 i Oviedokonventionen[33], och en helt annan att acceptera ett ”stort” utrymme för egen bedömning på detta område, vilket i slutänden skulle kunna användas, eller snarare missbrukas, för att anta lagstiftning som förminskar skyddet för människor, foster och embryon[34].
25. Följaktligen måste en positiv skyldighet för staten att skydda embryot och andra former av prenatalt mänskligt liv, både in vitro och in utero, härledas från både artikel 2 och 8 i konventionen. Denna positiva skyldighet omfattar för det första skyldigheten att främja embryons naturliga utveckling; för det andra skyldigheten att främja vetenskaplig forskning till nytta för det enskilda embryo som är föremål för den; för det tredje skyldigheten att definiera de undantagsfall där embryon och embryonala stamcellslinjer kan användas och hur; och för det fjärde skyldigheten att enligt straffrätten bestraffa användning av embryon utanför de lagliga undantagen.
26. Vissa hävdar att detta är en föränderlig domän och att domstolen därför inte bör kompromettera sig genom att bestämma någon definitiv vetenskaplig ståndpunkt som skulle kunna förändras i framtiden. Det är ett tveeggat argument. Det kan användas för att begränsa Europadomstolens intrång i statens utrymme för egen bedömning, men det kan även användas för att utvidga Europadomstolens tillsyn av statens intrång i ofödda liv. Just eftersom denna domän kan förändras på ett sätt som allvarligt hotar mänskligheten, som vi har sett i det förflutna, är en noggrann granskning av staternas begränsade utrymme för egna bedömningar, och eventuellt domstolens förebyggande insatser, ett absolut krav i dag. Annars skulle domstolen ge upp den mest grundläggande av sina uppgifter, nämligen att skydda människor från varje form av instrumentalisering.
III. Parternas ståndpunkter
A. Meningslösheten med den juridiska restriktionen i Italien
27. Klaganden anser att donation av ”hennes” fem frysförvarade embryon som inte är avsedda för implantation gäller hennes ”privatliv” i den mening som avses i artikel 8 i konventionen och tillgodoser ett allmänintresse, eftersom det förser forskare med stamceller, av vilka det finns ett stort behov för forskning på obotliga sjukdomar[35]. Baserat på ovannämnda tolkning av artikel 8 i konventionen, tillsammans med artikel 18 i Oviedokonventionen, är regeringens argument att sektion 13 i lag nr 40 av den 19 februari 2004 syftar till det legitima målet att skydda embryots möjlighet till liv acceptabelt. Mot denna bakgrund är vetenskaplig forskning på ett mänskligt embryo, godkänd för terapeutiska och diagnostiska ändamål i syfte att skydda detta embryos hälsa och utveckling om det inte finns några alternativa metoder, ett tillåtet undantag från förbudet mot vetenskaplig forskning på mänskliga embryon.
28. Klagandens argument att de fem frysförvarade embryonas död är oundviklig enligt Italiens aktuella juridiska regelverk, eftersom implantation av embryon post mortem är förbjuden, liksom donation av dem för vetenskaplig forskning, bemöter regeringen helt riktigt med att frysförvaring har obegränsad varaktighet. Frysta embryon kan förvaras utan tidsbegränsning. Dessutom är användning av frysförvarade embryon för icke-destruktiva ändamål, såsom heterolog insemination, nu möjlig enligt italiensk rättsordning, med tanke på den italienska författningsdomstolens dom nr 162 från 2014.
B. Motsägelsefullheten i den italienska lagstiftningen
29. Klagandens argument att det italienska juridiska regelverket, vilket tillåter import och användning av stamcellslinjer från tidigare förstörda mänskliga embryon, är inkonsekvent bemöter regeringen på ett övertygande sätt med att framställning av embryonala cellinjer utomlands inte utförs på begäran av de italienska laboratorierna och inte är oförenlig med förbudet i Italien mot sådan förstöring. Slutligen måste, vid aborter, moderns intressen vägas mot fostrets enligt italiensk lag, vilket inte var fallet här.
C. Det icke-förbjudande europeiska samförståndet
30. Mot klagandens argument om europeiskt samförstånd ställer regeringen sitt stora utrymme för egen bedömning, och förnekar att det skulle finnas ett sådant samförstånd baserat på att Oviedokonventionen inte kräver destruktiv vetenskaplig forskning på embryon, Europeiska unionens finansieringsprogram för vetenskaplig forskning inte medger finansiering av projekt som inbegriper förstöring av embryon samt det genom Oliver Brüstle-domen fastslagna förbudet mot patentering av uppfinningar inbegripande förstöring av mänskliga embryon. Såsom framhållits ovan stöder det internationella referensmaterial som regeringen hänvisar till påståendet om ett begränsat utrymme för egen bedömning, just i syfte att skydda embryot.
IV. Majoritetens ståndpunkt
31. Majoritetens resonemang är både logiskt motstridigt och vetenskapligt otillåtligt. Det är logiskt motstridigt eftersom man å ena sidan medger att embryot är en ”annan” enligt vad som avses i artikel 8.2 i konventionen, därför att skyddet av embryots möjlighet till liv kan kopplas till målet att skydda ”andra personers fri- och rättigheter” (se punkt 167).[36] Å andra sidan bekräftar dock samma majoritet att detta medgivande inte inbegriper någon bedömning från domstolens sida om huruvida ordet ”andra” utsträcker sig till mänskliga embryon. Den uppenbart logiska motsägelsen mellan de två påståendena är så påtaglig att den inte kan korrigeras. Den enda möjliga tolkningen av denna motsägelse är att majoriteten var så splittrad att den inte kunde besluta om principförklaringen i punkt 59 i Costa och Pavan skulle få företräde framför den motsatta principförklaringen i punkt 228 i A, B och C mot Irland ([GC], nr 25579/05, ECHR 2010). Med viss ansträngning skulle man kunna hävda att yttrandenas inbördes ordning indikerar ett visst företräde för det förra framför det senare.
I detta sammanhang är det extremt viktigt att notera att den stora kammaren inte citerade punkt 56 från Evans mot UK (ovan), där domstolen framhöll att de embryon som skapades av klaganden och J. inte hade rätt till liv i den mening som avses i artikel 2 i konventionen”, eller kammarens dom den 7 mars 2006 i det målet, punkt 46, eller ens den klassiska principförklaringen i Vo mot Frankrike ([GC], nr 53924/00, punkt 82, ECHR 2004). Denna försummelse är värd att notera. Inte nog med att den återspeglar den stora kammarens besvär med den livsförnekande principen från Evans; den konsoliderar dessutom den motsatta principen som framförs i punkt 59 i Costa och Pavan: att embryot är en ”annan”, ett subjekt med en rättslig ställning som skulle kunna och borde vägas mot föräldrarnas rättsliga ställning, vilket absolut är i linje med den italienska författningsdomstolens ståndpunkt i fråga om embryots rätt till liv, som skyddas av artikel 2 i den italienska författningen[37].
32. Av just den anledningen kan jag inte heller acceptera tolkningen av rätten till självbestämmande om att bilda familj, vilken den italienska författningsdomstolen hänvisade till i dom nr 162 från 2014, som att den skulle omfatta en ”negativ rätt” bestående av att kassera icke-implanterade embryon. Resonemanget i punkt 157 i Europadomstolens förevarande dom är alltså baserat på ett retoriskt logiskt felslut, enligt vilket majoriteten antar att två separata kategorier har en koppling eftersom de har en gemensam egenskap. Med andra ord antar majoriteten, när den tolkar författningsdomstolens dom av den 10 juni 2014, att eftersom rätten att bli förälder är en aspekt av en persons privatliv, liksom rätten att få IVF-behandling, är båda dessa rättigheter oinskränkta i den mån som de är rättigheter till ”självbestämmande”, och glömmer alltså att föräldrarnas utövande av ”självbestämmande” i det senare fallet kan inkräkta på existensen av ett annat människoliv: det icke-implanterade embryots. Som den italienska författningsdomstolen själv uttryckte det i denna dom, ”[l]a libertà e volontarietà dell’atto che consente di diventare genitori e di formare una famiglia nel senso sopra precisato, di sicuro non implica che la libertà in esame possa esplicarsi senza limiti (friheten och frivilligheten i den handling som gör det möjligt för en person att bli förälder och bilda familj i den bemärkelse som angivits ovan innebär verkligen inte att friheten i fråga kan tolkas som att den är oinskränkt)”. Sammanfattningsvis ger inte författningsdomstolens resonemang i dom nr 162 från 2014 stöd för en obegränsad ”rätt till självbestämmande” eller ”valfrihet för parterna i en in vitro-fertilisering avseende vad som ska hända med embryon som inte är avsedda för implantation”. Det är fel att författningsdomstolens resonemang för ”adoption för födelse” – det vill säga för embryots liv – tolkas som att IVF-parterna får förstöra de resulterande embryona.
33. Majoritetens resonemang är även vetenskapligt otillåtligt eftersom det accepterar att ”embryona innehåller genetiskt material från personen i fråga och följaktligen utgör en del av denna persons genetiska material och biologiska identitet” (se punkt 158). Majoriteten förbiser helt klart att embryot är en annan biologisk identitet än den person som har genomgått IVF, även om embryot förvisso innehåller den personens genetiska material. Påståendet i punkt 158 i domen är oacceptabelt, både i ontologiskt och biologiskt hänseende. Majoriteten glömmer att människovärdet gör det absolut nödvändigt att respektera varje människas ”särart och mångfald”, som den universella deklarationen om humangenomet och mänskliga rättigheter uttrycker det. Med andra ord är varje människa långt mer än en unik kombination av genetisk information som överförts från tidigare generationer.
34. Bristen på tydlighet i majoritetens resonemang återspeglas även i definitionen av tillämplig teori om utrymmet för egen bedömning. I punkt 169 bekräftar man att det utrymme som staterna har är ”begränsat” i frågor förknippade med ”en persons existens eller identitet”, men man accepterar även att utrymmet blir större ”om fallet väcker känsliga moraliska eller etiska frågor”. Inte heller detta förefaller mig logiskt. Frågor förknippade med individens existens eller identitet, nämligen början och slutet av mänskligt liv, är i sig starkt påverkade av etiska och moraliska överväganden. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att de flesta av de mänskliga rättigheter som ingår i konventionen och dess protokoll är oupplösligt knutna till etiska och moraliska frågor som har varit föremål för debatt i många år. Därför bör den inbyggt moraliska och etiska beskaffenheten hos en juridisk fråga som prövas av domstolen inte vara en faktor som begränsar dennas kompetens eller fastställer staternas utrymme för egen bedömning. Argumentet om frågans känsliga etiska eller moraliska beskaffenhet är därför irrelevant vid fastställandet av utrymmet för egen bedömning[38].
35. Därtill fogar majoriteten, i punkt 174, att klagandens förhållande till ”sina” embryon ”inte gäller någon speciellt viktig aspekt av klagandens existens och identitet”. Än en gång motsäger majoriteten sig själv. I den tidigare punkt 158 framhåller majoriteten att embryona utgör en ”del” av klagandens genetiska material och av hennes biologiska identitet, men i punkt 174 motsäger man detta påstående och hävdar att skyddet av en ”del” av klagandens biologiska identitet inte är en central rättighet i artikel 8. Det övergår mitt förstånd varför majoriteten, enligt sin egen logik, kan vidhålla att de centrala rättigheterna i artikel 8 inte omfattar skyddet av en ”del” av klagandens identitet.
36. Efter att ha accepterat att utrymmet för egen bedömning inte var obegränsat utlovar majoriteten en analys av ”de argument lagstiftarna har tagit hänsyn till för att nå de lösningar de har valt” (se punkt 183). Tyvärr utfördes ingen sådan analys. I de efterföljande punkterna tar majoriteten bara upp, och det ytligt, förfarandet för nationellt godkännande av den ifrågasatta lagstiftningen, med hänvisning till de ”diskussioner som tog hänsyn till de olika vetenskapliga och etiska åsikterna och frågorna i ämnet” (se punkt 184), till en parlamentsrapport om de olika bidragen från ”läkare, specialister och organisationer som arbetar med assisterad befruktning” (se punkt 185), till viss kritik som framfördes under debatten den 19 januari 2004 (se punkt 186), och till flera folkomröstningar om lagstiftningen (se punkt 187). Slutsatsen att ”lagstiftarna under utarbetandet av lagen i fråga redan hade tagit hänsyn till de olika ifrågavarande intressena” (se punkt 188) är en besvikelse. Den tillför inget till bedömningen i sak av den fråga målet gäller.
37. Efter att ha ägnat nio punkter åt utrymmet för egen bedömning (se punkt 174–182) och sex punkter åt det inhemska förfarandet för godkännande av lagen (se punkt 183–188), kommer man slutligen, i punkt 189–195 i domen, fram till kärnan i sökandens argument, nämligen de påstådda motsägelserna i det italienska rättsliga regelverket. Här ansluter sig majoriteten tydligt till regeringen. Utan någon fördjupning i detaljerna är de viktiga påståendena i punkt 193 och 194 icke desto mindre en tydlig signal till de fördragsslutande parterna att domstolen inte motsätter sig politiken att importera och använda stamcellslinjer som erhållits från mänskliga embryon förstörda utanför det europeiska rättsområdet, så länge som de inte är framställda på begäran av de fördragsslutande parterna.
V. Tillämpning av Europadomstolens normer
38. Bristfälligheten i majoritetens resonemang bör inte ta uppmärksamheten från det väsentliga. Trots tveksamheterna och motsägelserna i majoritetens resonemang återupprepade man principen från Costa och Pavan att embryon är ”andra” i konventionens mening, och accepterade mot bakgrund av denna princip att deras skydd rättfärdigade förbudet mot forskning på mänskliga embryon och embryonala stamceller, med två undantag:
a) Vetenskaplig forskning på ett mänskligt embryo tillåts om den har terapeutiska och diagnostiska ändamål syftande till att skydda embryots hälsa och utveckling, och det saknas alternativa metoder,
b) Forskning på embryonala stamceller tillåts på villkor att den utförs enbart med stamcellslinjer erhållna från mänskliga embryon förstörda utanför det europeiska rättsområdet utan någon intervention från de fördragsslutande parterna.
39. Eftersom embryot inte är ett föremål eller en ”egendom”, som domstolen med rätta framhåller i punkt 215 i domen, är det en ”annan” med vilken den person som har genomgått IVF har en potentiell föräldrarelation. I och med att embryot har en unik biologisk identitet, men har genetiskt material gemensamt med föräldrarna, är den privata beskaffenheten hos relationen mellan dessa människor obestridlig. Det är därför artikel 8 kommer in i spelet[39].
40. För majoriteten överskrider inte den italienska lagstiftningen svarandestatens stora utrymme för egen bedömning (se punkt 197). Enligt min uppfattning går inte det första undantaget bortom de snäva begränsningarna för statens utrymme för egen bedömning i frågor förknippade med människors existens och identitet. Därtill är det även i linje med Oviedokonventionens syfte, vilket i dag måste uppfattas som ett komplement till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna inom biomedicin och genetisk vetenskap. Trots att den italienska staten inte ännu har ratificerat Oviedokonventionen, har man uppfyllt sin plikt att skydda mänskligt liv, människor, foster och embryon, konventionens skydd av embryot som en ”annan”, ett subjekt med en rättslig ställning, förbudet enligt den universella deklarationen om humangenomet och mänskliga rättigheter mot diskriminering grundad på genetiska egenskaper, och Helsingforsförklaringens övergripande princip om att medicinsk forskning på en sårbar grupp är berättigad endast om forskningen svarar mot denna grupps hälsobehov eller ‑prioriteringar, en grupp som – på sin djupaste nivå – måste omfatta hela mänsklighetens mest sårbara medlemmar: embryon.
41. Läget är mer delikat för det andra undantaget. Med hänsyn till den stora kammarens avsikt att garantera embryots ”rätt” som en ”annan” i hela det europeiska rättsområdet, och med beaktande av de grundläggande principerna om juridiskt resonemang, måste detta undantag tolkas restriktivt. Det andra undantaget medför logiskt tre konsekvenser. För det första får inte en konventionspart använda, eller på sitt territorium tillåta användning av, cellinjer erhållna från embryon förstörda utanför det europeiska rättsområdet på denna parts initiativ. För det andra får inte en konventionspart använda, eller på sitt territorium tillåta användning av, cellinjer erhållna från embryon förstörda på en annan konventionsparts territorium. För det tredje får inte en konventionspart använda, eller på sitt territorium tillåta användning av, cellinjer erhållna från embryon förstörda utanför det europeiska rättsområdet på en annan konventionsparts initiativ.
42. Endast denna strikta tolkning av det andra undantaget kommer att säkerställa dess tillämpning inom ramen för artikel 8.2 i konventionen. Annars skulle användning, eller tillstånd till användning, på en konventionsparts territorium av cellinjer erhållna från embryon förstörda utanför det europeiska rättsområdet på denna eller någon annan konventionsparts initiativ möjliggöra att kränkningen av konventionen skulle kunna ske via bulvaner. Dessutom skulle användning, eller tillstånd till användning, på en konventionsparts territorium av cellinjer erhållna från embryon förstörda på en annan konventionsparts territorium göra den förstnämnda delaktig i den sistnämndas kränkning av konventionen. Ingen av dessa situationer är acceptabel mot bakgrund av de regler som styr staternas internationella ansvar i samband med de fördragsslutande parternas konventionsskyldigheter[40].
VI. Slutsats
43. Ofött mänskligt liv skiljer sig inte väsentligen från fött liv. Mänskliga embryon måste under alla omständigheter behandlas med respekt för människovärdet. Vetenskapliga forskningstillämpningar rörande det mänskliga genomet, i synnerhet inom genetik, har inte företräde framför respekten för människovärdet. Vetenskapligt framåtskridande får inte byggas på bristande respekt för människans ontologiska natur. Det vetenskapliga syftet att rädda människoliv berättigar inte medel som i sig är destruktiv för dessa liv.
Början och slutet av mänskligt liv är inte policyfrågor som Europarådets medlemsstater själva kan bestämma över. Det ”tillfredsställande” skydd som konventionsparterna förlänar embryot är föremål för domstolens noggranna granskning, eftersom staterna har ett begränsat utrymme för egen bedömning med avseende på grundläggande frågor förknippade med människans existens och identitet. I Europa har en undantagslös begränsning av våra möjligheter att experimentera med mänskligt liv fastslagits i konventionen. Alltså är det oförenligt med konventionen att producera eller använda levande mänskliga embryon för framställning av embryonala stamceller, eller att producera klonade mänskliga embryon och sedan förstöra dem för att framställa embryonala stamceller. I det europeiska rättsområdet medges vetenskaplig forskning på mänskliga embryon och embryonala stamcellslinjer endast i de två undantagsfall som angivits ovan.
DOMARE DEDOVS INSTÄMMANDE YTTRANDE
1. Domstolen har inte funnit någon kränkning av artikel 8 i konventionen. Även om jag håller med om denna slutsats, anser jag att detta mål kunde ha varit mycket mer värdefullt för domstolens rättspraxis avseende livets början.
2. Domstolen konstaterade att föreliggande mål, i motsats till tidigare mål, inte handlade om klagandens val att bli förälder, och att detta försvagade hennes position. Domstolen analyserade de motstridiga intressena, nämligen statens stora utrymme för egen bedömning avseende skyddet för embryon och klagandens rätt till självbestämmande.
3. Regeringen väckte frågan om ”embryots möjlighet till liv” till stöd för legitimiteten för ingreppets syfte. Ett sådant viktigt syfte, vilket inte kan reduceras till en fråga om utrymme för egen bedömning, förutsätter att embryots existens är ett villkor för en människas utveckling. Eftersom det handlar om rätten till liv, förändras fullständigt den juridiska hållningen i enlighet med Europadomstolens roll att tolka konventionen, inklusive statens positiva skyldighet att trygga livets början.
4. Principen om respekt för embryots rätt till liv betyder att det rättsliga avgörandet inte kan begränsas genom en hänvisning till utrymmet för egen bedömning. Annars skulle domstolen inte heller kunna konstatera någon kränkning i den motsatta situationen: om en klagande motsatte sig donation av embryon till forskare, något som kan vara tillåtet, eller inte förbjudet, i en stat.
5. Enligt min uppfattning är embryots rätt till liv ett nyckelkriterium för att komma fram till rätt beslut. Om detta kriterium hade tillämpats är jag övertygad om att många tidigare mål, såsom Evans, Vo och S.H. (anförda i domen), skulle ha avgjorts till förmån för klagandena, vilka faktiskt ville bli föräldrar, och därmed skulle embryots liv ha räddats.
6. Det finns gott om källor som stöder denna uppfattning. De har redovisats för domstolen av tredjeparterna och de europeiska institutionerna. Bland dessa källor finns det europeiska medborgarinitiativet ”En av oss”, målet Brüstle, och förordningen om Horisont 2020. Exempelvis framhölls i PACE-rekommendation 874 (1979) om en europeisk stadga om barnets rättigheter varje barns rätt till liv från befruktningsögonblicket. Jag beklagar att jag inte kan instämma i slutsatsen från den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter i Murillo-målet (anfört i domen) att ”befruktning” sker först efter implantation av embryot i livmodern. Från mänsklighetens synpunkt föredrar jag den italienska regeringens uppfattning att det med hänsyn till bevarandet av embryots livspotential är av största betydelse att implantera det om en annan kvinna skulle vilja bli mor genom denna metod.
7. Jag bör även nämna PACE-resolution 1352 (2003) om forskning på mänskliga stamceller, vilken är ännu mer specifik: ”förstöring av människor för forskningsändamål strider mot alla människors rätt till liv ...” (se punkt 10 i resolutionen). Dessutom, tack vare det europeiska medborgarinitiativet ”En av oss”, har embryots rätt till liv uttryckligen erkänts av miljontals europeiska medborgare, och initiativet stöddes av de styrande gemenskapsorganen. Ändå är domstolen fortfarande tyst i frågan. Denna tvetydighet, som har pågått från fall till fall, påverkade till slut klaganden och hennes juridiska ombud, som inte var säkra på vilken artikel i konventionen som skulle tillämpas i föreliggande mål, eller vilken rätt som skulle skyddas: rätten till privatliv eller äganderätten.
8. Jag är inte övertygad om att utrymmet för egen bedömning eller avsaknaden av enighet ska hindra domstolen från att komma fram till en slutsats. Eftersom rätten till liv är absolut och även är en av de grundläggande rättigheterna, är varken utrymmet för egen bedömning, eller suveränitet eller enighet någon relevant faktor. Ett utrymme för egen bedömning krävs endast för att fastställa vilka åtgärder som är nödvändiga för att skydda ett grundläggande värde (till exempel offentliga utgifter eller en tidsbegränsning för frysförvaring av embryon). Embryots liv får inte offras för en tävling mellan staterna inom biomedicin.
9. Rätten till liv är absolut, och denna grundläggande princip gör det onödigt att förklara varför en mördare, en funktionshindrad person, ett övergivet barn eller ett embryo ska få behålla livet. Vi behöver inte utvärdera deras användbarhet för samhället, utan vi har kvar hoppet om deras potential. Embryots rätt till liv får inte ifrågasättas av det faktum att dess utvecklingspotential, fram till implantationen, är någonting som kan upprätthållas på konstgjord väg, eftersom varje sådan ny teknik är en naturlig utveckling skapad av människor.
10. Även om rätten till liv är absolut skulle man kunna fundera över konsekvenserna av denna hållning, och jag skulle vilja framföra några tankar om detta. För det första skulle inte klagandens rätt till självbestämmande påverkas om embryot donerades anonymt till en annan kvinna. För det andra skulle forskningen riktas (och riktas redan) åt ett annat håll i syfte att omprogrammera vuxna celler till stamceller eller att rekombinera DNA, vid behov, i synnerhet för att odla ett nytt organ åt en sjuk person från hans eller hennes egna stamceller.
11. Den italienska regeringens ifrågasatta beslut att upprätthålla embryots liv är inte någon extraordinär åtgärd. Samma hållning intas i varje annat samhälle som redan spenderar offentliga medel på att stödja funktionshindrade eller andra som inte kan ta hand om sig själva. Därtill, eftersom det finns spermie- och äggbanker, skulle det inte vara något problem att skapa en bank för embryon (könsceller). I slutänden är en donation – i det aktuella fallet en automatisk donation, vilket vissa kan betrakta som ett ingrepp – etiskt acceptabel om den är nödvändig för att rädda en persons liv.
12. Den absoluta naturen av rätten till liv förenar alla etiska, moraliska, religiösa, vetenskapliga, sociala och andra åsikter. Den enda etiska fråga jag skulle erkänna vid utveckling av biomedicin är moder‑/ faderskapsfrågan i samband med donation. Såsom förklarades av regeringen är det enda sättet att upprätthålla embryots potential att implantera embryot i livmodern hos en annan (infertil) kvinna som skulle vilja få barn. I en sådan situation bör klagandens ställning som donator erkännas automatiskt. Den rättsliga ställningen som donator löser etiska problem, eftersom moderskap, i fråga om familjerelationer, är något annat än enbart likhet vad avser genetiskt material. I målet S.H. fann domstolen ingen kränkning av klagandenas rättigheter från svarandestatens sida till följd av förbudet mot donationer av reproduktivt material från andra personer än föräldrarna till det framtida barnet. Inte heller i motsatt situation, såsom i föreliggande mål, fann domstolen någon kränkning. Det skedde eftersom de relevanta principerna (rätten till liv) inte tillämpades av domstolen, och målet S.H. var därför olyckligt. Föreliggande dom gör utgången av framtida mål avseende biomedicin oförutsägbar.
13. Domstolens roll är att fastslå grundläggande värden och rådande intressen för att kunna pröva varje specifikt fall med avseende på dess sakfråga. Följaktligen måste domstolen fastslå att rätten till liv som en av de grundläggande fri- och rättigheterna står på spel i föreliggande mål.
14. Eftersom ny bioteknik objektivt vidgar vår uppfattning om formerna och villkoren för mänsklig existens, känner jag inte till några objektiva hinder för att så fort som möjligt juridiskt erkänna denna bedrift, eftersom det är välbekant att varje fördröjning av ett sådant erkännande på nationell och internationell nivå är potentiellt livshotande och godtycklig.
DOMARNA CASADEVALLS, RAIMONDIS, BERROS, NICOLAOUS OCH DEDOVS GEMENSAMMA, DELVIS INSTÄMMANDE YTTRANDE
(Översättning av den engelska texten, som i sin tur är en översättning)
1. Vi instämmer inte till fullo i den stora kammarens resonemang om avvisandet av den italienska regeringens invändning om att inhemska rättsmedel inte uttömts.
2. Vi var inledningsvis nöjda med regeringens analys. Enligt regeringens inlaga var det visserligen sant att frågan om författningsenlighet kunde väckas endast av en domstol och inte av parterna – vilkas makt var begränsad till att yrka att domstolen skulle utnyttja denna möjlighet – och därför inte var ett rättsmedel som i princip behövde användas enligt artikel 35 i konventionen, gällde inte detta mot bakgrund av det prejudikat som etablerades genom författningsdomstolens berömda ”tvillingdomar”, nr 348 och 349 från 2007, vilka handlade om den eventuella konflikt som kunde uppstå mellan italiensk lagstiftning och konventionen, så som den tolkades av Europadomstolen.
3. Regeringen påpekade – med rätta enligt i vår uppfattning – att den lägre domstolen, om den hade ansett att det fanns en oöverstiglig konflikt mellan dess tolkning av lagstiftningen och de rättigheter som hävdades av käranden, skulle ha nödgats ställa en fråga om författningsenlighet. Författningsdomstolen skulle då ha prövat frågan om förenlighet med mänskliga rättigheter med avseende på sakfrågan och skulle ha kunnat upphäva de nationella bestämmelserna retroaktivt och med erga omnes-effekt.
4. Enligt det prejudikat som härrör från dessa två domar från 2007 har nu de allmänna domstolarna två alternativ när de prövar frågan om den nationella lagstiftningens förenlighet med konventionen. Antingen lyckas de, med alla tekniska medel de har tillgång till, tolka den nationella lagstiftningen på ett sätt som överensstämmer med konventionen så som den tolkas av Europadomstolen, eller så måste de hänskjuta frågan till författningsdomstolen, som då kommer att upphäva den berörda nationella bestämmelsen såvida den inte finner att det föreligger en konflikt mellan konventionen och författningen. Detta är ett alternativ i ordets snäva bemärkelse (tertium non datur).
5. I detta sammanhang bör inte Europadomstolens traditionella rättspraxis, som nämns i punkt 101 i domen, gälla i föreliggande mål. Enligt denna rättspraxis, som bygger på tvisteparters avsaknad av direkt åtkomst till den italienska författningsdomstolen i enlighet med regeln att endast en domstol som prövar sakfrågan i ett mål har möjlighet att hänskjuta en fråga till författningsdomstolen (på begäran av en part eller på eget initiativ), kan denna begäran inte betraktas som ett rättsmedel som måste användas för att uppfylla konventionens krav.
6. Om emellertid en eventuell klagande ifrågasätter den nationella lagstiftningens förenlighet med konventionen befinner vi oss inte längre i den klassiska situationen där enbart de allmänna domstolarna kan fatta beslut om eventuell hänskjutning till författningsdomstolen. Under dessa omständigheter, vilka gäller för föreliggande mål, är traditionell rättspraxis inte längre relevant. Om den allmänna domstolen av en potentiell klagande försätts i den situationen att den måste bedöma en nationell lags förenlighet med konventionen, kan den givetvis tolka den nationella lagen på ett sätt som överensstämmer med konventionen. Om den emellertid inte lyckas med det, har den inget val: den kommer att tvingas hänskjuta frågan – givetvis förutsatt att den är relevant för utgången av tvisten – till författningsdomstolen.
7. I denna situation har en potentiell klagande som inte från den lägre domstolen har fått en tolkning av den nationella lagstiftningen som är förenlig med konventionen rätt att få frågan avgjord av författningsdomstolen, med ett förbehåll som vi kommer att undersöka nedan och som är tillämpligt i föreliggande mål.
8. Vår enda anledning för att i slutänden bestämma oss för att ansluta oss till majoritetens beslut att avvisa denna invändning i föreliggande mål är den utveckling som har ägt rum i den italienska författningsdomstolens rättspraxis i form av dom nr 49, som deponerades den 26 mars 2015. I denna dom analyserade författningsdomstolen bland annat ställningen för Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europadomstolens rättspraxis i den nationella rättsordningen, och indikerade i det avseendet att de allmänna domstolarna var bundna av Europadomstolens rättspraxis endast om den var ”väletablerad” eller uttryckt i en ”pilotdom”. Om en ny fråga uppstår, vilket tveklöst är fallet här, betyder författningsdomstolens ståndpunkt att en potentiell klagande inte kan anses vara skyldig att vända sig till de nationella domstolarna innan han eller hon lämnar in ett klagomål till Europadomstolen.
9. Med detta sagt konstaterar vi att resonemanget i domen – varifrån vi delvis måste avvika av de skäl som angivits ovan – hänvisar till dom nr 49/2015 i den italienska författningsdomstolen (se punkt 100 i föreliggande dom) och att denna hänvisning ger domen en eklektisk anstrykning. Vi ser här en öppning med avseende på traditionell rättspraxis.
10. Den betydelse som tillmäts detta beslut i resonemanget i föreliggande dom banar enligt vår uppfattning vägen för ett avsteg från Europadomstolens traditionella rättspraxis – givetvis inom de begränsningar som medges av prejudikatet från den italienska författningsdomstolen – vilket kan ge skäl att anse att en potentiell klagande, även om lagstiftningen befinner sig direkt vid roten av den påstådda kränkningen, i princip först måste vända sig till de nationella domstolarna, så länge som själva sakfrågan i det prejudikat som etablerats genom författningsdomstolens domar nr 348 och 349 från 2007, och mildrade av dom nr 49/2015 i den domstolen, inte ifrågasätts.
DOMARNA CASADEVALLS, ZIEMELES, POWER-FORDES, DE GAETANOS OCH YUDKIVSKAS GEMENSAMMA, DELVIS SKILJAKTIGA MENING
1. Klaganden hävdar att förbudet enligt italiensk lag mot att till vetenskaplig forskning donera embryon skapade genom medicinskt assisterad befruktning är oförenligt med hennes rätt till skydd för privatlivet. Domstolen har fastslagit att hennes möjlighet att träffa ett medvetet och genomtänkt val avseende ‘framtiden för hennes embryon’ avser en intim aspekt av hennes personliga liv, och avser följaktligen hennes rätt till ‘självbestämmande’ (punkt 159). Av detta skäl kommer domstolen fram till att artikel 8 i konventionen är tillämplig. Man finner vidare att ingen kränkning har skett, bland annat eftersom förbudet var ‘nödvändigt i ett demokratiskt samhälle’ för att skydda andras fri- och rättigheter i den mening som avses i artikel 8.2 i konventionen.
2. Även om vi röstade för att inte finna någon kränkning av artikel 8 i konventionen, finns det en betydande skillnad mellan vårt skäl därtill och de skäl som angavs i domen. Vi avviker från majoriteten långt innan den når fram till bedömningen av proportionaliteten hos förbudet i fråga. Vi anser att klagandens klagomål är oförenligt i materiell bemärkelse med konventionsbestämmelserna i enlighet med dess artikel 35.3 och 35.4.
3. Hittills har både den tidigare kommissionen och domstolen prövat många känsliga fall som väckt grundläggande frågor rörande antingen potentiellt eller tidigt eller embryonalt mänskligt liv, eller mänskligt liv i fosterstadiet och/eller dess koppling till andras personliga rättigheter.[41] Även om domstolen har funnit att frågor förknippade med fortplantning – och i synnerhet med beslutet att bli eller inte bli förälder – utgör en aspekt av en persons privatliv[42], har den avstått från att uttala sig i den grundläggande frågan om när ‘skyddat liv’ enligt konventionen börjar. Domstolen har därför undvikit att avge något beslut om det mänskliga embryots status som sådant.
4. Såsom domen bekräftar har klaganden i själva verket bekräftat rätten ‘att använda embryon’ (se punkt 149), eller för att uttrycka det på ett annat sätt, en rätt ‘att besluta vad som skulle hända’ de embryon (se punkt 152) som skapats genom in vitro-fertilisering. Domstolen har nu för första gången beslutat att sådana frågor som att ‘besluta vad som ska hända’ eller ‘använda’ mänskliga embryon omfattas av en individs rätt till skydd för privatlivet (se punkt 152). Följaktligen markerar denna dom en kritisk vändpunkt i Europadomstolens rättspraxis. Här görs ett långtgående och, enligt vår uppfattning, oacceptabelt yttrande om det mänskliga embryots status.
5. Majoritetens konstaterande är oroande inte bara när det gäller de utilitaristiska övertoner som används när man talar om det mänskliga embryot utan också på grund av den störande motivering som utgör dess underlag. Majoritetens skäl att konstatera att ett val rörande ‘vad som ska hända embryot’ omfattas av klagandens privatliv är ‘kopplingen mellan den person som har genomgått in vitro-fertilisering och de därigenom tillkomna embryona’. Denna koppling, hävdar majoriteten, beror på att ‘embryona innehåller genetiskt material från personen i fråga och följaktligen utgör en del av denna persons genetiska material och biologiska identitet’ (punkt 158) (vår markering i fetstil).
6. Att påstå att embryot är ‘en del’ av klagandens identitet är verkligen ett långtgående yttrande. I motsats till majoriteten anser vi inte att embryon kan reduceras till delar av någon annans identitet – biologiskt eller på annat sätt. Även om ett embryo har sin genetiska uppbyggnad gemensam med sina biologiska ‘föräldrar’, är det samtidigt en separat och distinkt varelse, låt vara i de allra tidigaste faserna av mänsklig utveckling. Om ett mänskligt embryo inte är något annat än en del av en annan persons identitet, varför finns då en mångfald internationella rapporter, rekommendationer, konventioner och protokoll som avser skyddet för det? Dessa instrument återspeglar den breda allmänna uppfattningen bland människor att embryon är mer än bara ‘föremål’. De är, som Europarådets parlamentariska församling uttryckte det, varelser ‘som under alla omständigheter måste behandlas med respekt för människovärdet’ (punkt 53).
7. När domstolen intog sin hållning i detta mål, antog den en positivistisk och reduktionistisk syn på det mänskliga embryot. Den klassificerade det som ‘en del’ av en annan persons genetiska material och biologiska identitet, och beslutade sålunda att dess framtid och den ‘användning’ det kan få är en fråga som omfattas av denna andra persons rätt till skydd för privatlivet. Embryon, liksom alla andra mänskliga varelser, har oundvikligen sin genetiska DNA gemensam med sina biologiska ‘föräldrar’. Enbart gemensamt genetiskt material är en riskabel och godtycklig grund för att fastställa att framtiden för en mänsklig varelse omfattas av en annan persons rätt till självbestämmande.
8. Beklagligt nog kvarstår majoritetens förvirrade resonemang, vilket är uppenbart i frågan om admissibility, när det gäller sakfrågan (punkt 167). Vid bedömning av proportionaliteten hos förbudet i fråga anser domstolen att den kan kopplas till syftet med att skydda ‘andras fri- och rättigheter’ men detta, hävdar majoriteten snabbt, inbegriper inte någon bedömning om huruvida ordet ‘andra’ utsträcker sig till mänskliga embryon!!
9. Enligt vår uppfattning och i överensstämmelse med Europadomstolens rättspraxis hittills skulle det ha varit att föredra att konstatera att eftersom det i detta mål inte handlar om blivande föräldraskap, kommer helt enkelt inte klagandens rätt till ‘självbestämmande’ som en aspekt av hennes privatliv på fråga. Hennes påstående att donation av embryon skulle ge henne en viss ‘ädel känsla’ är noterat men konventionen rör uteslutande skyddet av grundläggande mänskliga rättigheter snarare än att främja känslor av ett eller annat slag. Hennes hävdade rätt att ‘använda embryona’ för vetenskaplig forskning är inte en rätt enligt artikel 8 i konventionen. Följaktligen borde enligt vår uppfattning denna del av klagomålet avvisas som oförenlig i materiell bemärkelse med konventionens bestämmelser, i enlighet med artikel 35.3 och 35.4.
DOMARE NICOLAOUS DELVIS SKILJAKTIGA MENING
1. Enligt min uppfattning borde klagomålet ha avvisats som inlämnat alltför sent.
2. Enligt artikel 35.1 får domstolen endast hantera ett ärende om det inkommer inom en period av sex månader från det datum då det slutliga beslutet fattades. Utgångspunkten är emellertid inte alltid uppenbar. Den kanske inte markeras med ett beslut, eller så kan den vara oklar av annat skäl. Pågående situationer där konventionsrättigheter kränks kan utgöra specifika svårigheter när det gäller tidsperiodens början. Vår rättspraxis ger vägledning om hur sådana fall ska hanteras. I Varnava m.fl. mot Turkiet ([GC], nr 16064/90, 16065/90, 16066/90, 16068/90, 16069/90, 16070/90, 16071/90, 16072/90 och 16073/90, punkt 159 och 161), hävdades i allmänna ordalag att tidsbegränsningen inte gäller pågående situationer. Det är inte helt riktigt, ty som därefter förklarades i den domen betyder i sådana situationer den pågående kränkningen helt enkelt en förnyelse av periodens början varje dag, så tidsbegränsningen gäller i princip. När pågående situationer upphör, börjar tiden löpa oavbrutet under hela sexmånadersperioden. Svårigheten i vissa fall ligger i att fastställa den tidpunkt varvid situationen har upphört. Såsom påpekades i Varnava (anförd ovan, punkt 161), är inte alla pågående situationer identiska eftersom situationens beskaffenhet kan vara sådan att tidens gång påverkar vad som står på spel. Det kan därför vara nödvändigt att undersöka hur en situation har utvecklats för att bedöma betydelsen av händelser eller utsikterna att nå en lösning och att avgöra vad som skulle vara rimligt med hjälp av en utgångspunkt i fallets specifika omständigheter. Domstolen intar en bred och praktisk hållning i sådana frågor.
3. Majoriteten anser att föreliggande mål gäller en pågående situation som har obegränsad varaktighet och som gäller lika länge som lag nr 40 från den 19 februari 2004, vilken trädde i kraft den 10 mars 2004. Min egen uppfattning är att klaganden inte hade rätt att vänta i all oändlighet innan hon sökte upprättelse.
4. De fakta som klaganden framfört är knapphändiga. De är följande: någon gång under 2002 placerades fem embryon, vilka erhölls till följd av in vitro-fertilisering av klaganden och hennes partner, i frysförvaring för implantation vid ett senare tillfälle. Före slutet av följande år dödades klagandens partner i Irak medan han rapporterade om kriget. Sedan, vid en ospecificerad tidpunkt, beslutade klaganden att inte få embryona implanterade. Därefter framställde hon ett antal fruktlösa yrkanden att embryona skulle lämnas ut för användning i vetenskaplig forskning. Antalet yrkanden och de tidpunkter då de framställdes har inte specificerats. Det kan antas att de alla framställdes efter att den nya lagen hade trätt i kraft, för tidigare hade det inte funnits något hinder för att donera embryona, oavsett syfte. Vidare är det fortfarande oklart varför klaganden inte vände sig till Europadomstolen tidigare, nämligen strax efter att den nya lagen trätt i kraft, utan i stället väntade i mer än sju år.
5. Det måste ha stått klart för klaganden att hennes yrkanden inte skulle kunna beviljas enligt den nya lagen. Denna lag föreskriver i relevanta passager:
Sektion 13 – Försök på mänskliga embryon
”1. Alla försök med ett mänskligt embryo är förbjudna.
2. Klinisk och experimentell forskning på ett mänskligt embryo medges endast under förutsättning att det utförs uteslutande för terapeutiska eller diagnostiska ändamål i syfte att skydda embryots hälsa och utveckling samt att inga alternativa metoder föreligger.”
6. Enligt sektion 13.5 i lagen medför brott mot förbudet stränga påföljder, inklusive fängelse i upp till sex år.
7. Det finns givetvis fall där lagbestämmelser verkligen ger upphov till ett kontinuerligt intrång i utövandet av konventionsrättigheter enligt antingen artikel 8 eller artikel 14 tillsammans med artikel 8, av ett slag som inte mildras och inte upphör med tiden såvida inte orsaken elimineras. Majoriteten hänvisar till målen Dudgeon mot UK, 22 oktober 1981, punkt 41, serie A nr 45; Norris mot Irland, 26 oktober 1988, punkt 38, serie A nr 142; Vallianatos m.fl. mot Grekland [GC], nr 29381/09 och 32684/09, punkt 54, ECHR 2013 (utdrag); och S.A.S. mot Frankrike [GC], nr 43835/11, punkt 110, ECHR 2014 (utdrag), och de är inte de enda mål som rör ämnet. Majoriteten erkänner att den omtvistade lagstiftningens effekt på klagandenas dagliga liv i dessa mål ”var mer omfattande och mer direkt än i föreliggande mål”. Man fäster emellertid inte vikt vid en skillnad som jag, för min del, anser vara av kritisk betydelse. I dessa mål hade lagbestämmelserna som klagomålen gällde, på ett eller annat sätt, en enorm praktisk påverkan på klagandenas dagliga liv, med avgörande och långtgående effekter på hur de betedde sig och ordnade sina förehavanden. Det finns inte några sådana problem i föreliggande mål. Majoriteten nöjer sig med att konstatera ”den biologiska kopplingen mellan klaganden och hennes embryon och den plan att bilda familj som var ursprunget till deras tillkomst” (se punkt 111 i domen), trots att, med avseende på den andra delen, planen på att bilda familj genom att använda embryona tidigt övergavs och inte har varit en fråga i målet, och man fastlägger att förbudet i fråga ”tveklöst [påverkar] klagandens privatliv” (ibid.).
8. I beslutet om admissibility avseende sexmånadersfristen går majoriteten inte längre än vad jag redan angivit. Detta beslut grundar sig på uppfattningen, som jag inte delar, att den nya lagen har en oupphörlig påverkan på klagandens liv. I sakfrågepartiet av domen förklarar majoriteten därefter emellertid vad man ser som den specifika beskaffenheten av, och därmed kraften i, denna påverkan. Punkt 158 och 159 lyder som följer:
”158. I föreliggande mål måste domstolen även ta hänsyn till kopplingen mellan den person som har genomgått in vitro-fertilisering och de därigenom tillkomna embryona, vilket grundar sig på att embryona innehåller genetiskt material från personen i fråga och följaktligen utgör en del av denna persons genetiska material och biologiska identitet.
159. Domstolen drar slutsatsen att klagandens möjlighet att träffa ett medvetet och genomtänkt val avseende framtiden för hennes embryon avser en intim aspekt av hennes personliga liv och följaktligen gäller hennes rätt till självbestämmande. Artikel 8 i konventionen är därför tillämplig i föreliggande mål, utifrån rätten till skydd för privatliv.”
9. Jag befinner mig långt ifrån majoritetens ståndpunkt att det handlar om klagandens rätt till självbestämmande.
Faktiskt förefaller det mig, med all respekt, att majoriteten senare också distanserar sig från denna initiala ståndpunkt. Det är intressant att i detta avseende notera att majoriteten när den behandlar detaljerna i målet, i punkt 174 i domen, framhåller att
”... föreliggande mål ... inte gäller presumtivt föräldraskap. Även om den rätt som åberopas av klaganden att donera embryon till vetenskaplig forskning givetvis är viktig, är den sålunda inte någon central rättighet som omfattas av skyddet enligt artikel 8 i konventionen, eftersom den inte gäller någon speciellt viktig aspekt av klagandens existens och identitet.”
10. Jag instämmer i det. Längre ned, i punkt 192, finner majoriteten att
”... även om den rätt klaganden anser sig ha avseende beslutet om hennes embryons framtid gäller hennes önskan att bidra till vetenskaplig forskning, kan det emellertid inte ses som en omständighet som direkt påverkar klaganden.”
11. Återigen instämmer jag. I motsats till de mål som anfördes ovan, där man framhävde att klagandena direkt påverkades av den ifrågasatta lagstiftningen, påverkades klaganden i föreliggande mål inte direkt. Vad hon hade tänkt sig göra – nämligen donera embryona till forskning – påverkade inte direkt hennes privatliv. Jag kan inte förstå varför majoriteten, när den prövade klagandens arguments mot bakgrund av de olika aspekterna av den nya lagen, inte från allra första början kunde komma fram till, som de gör i punkt 195, att vilka inkonsekvenser som än står att finna i den nya lagen,
”... kan dessa inte direkt påverka den rättighet hon åberopar i föreliggande mål.”
12. Denna slutsats är helt i linje med vad jag redan har förklarat som den avgörande skillnaden mellan föreliggande mål och de ovan anförda målen Dudgeon, Norris, Vallianatos och S.A.S.
13. Min egen uppfattning att klagomålet borde ha förklarats inadmissible för att det inlämnades efter att tidsfristen löpt ut bygger på vad jag anser vara den tämligen svaga kopplingen mellan klaganden och de frysta embryona. Det förefaller mig att även om det faktiskt finns en meningsfull koppling, eftersom embryona härrörde från klagandens och hennes partners genetiska material, och denna koppling gör att ärendet omfattas av artikel 8, så hamnar det endast i periferin och utgörs på sin höjd av klagandens möjlighet att uttrycka en önskan om vad som ska ske med dem. Efter mottagandet av ett nekande svar, och eftersom det inte fanns något tillräckligt inhemskt rättsmedel att uttömma, skulle tidsfristen börja löpa vid den tidpunkten vad avser den granskning enligt konventionen som den berörda lagrestriktionen skulle underkastas.
14. Mot bakgrund av den ståndpunkt som presenteras ovan kan det inte påstås att denna aspekt av artikel 8 ger klaganden en rätt med obegränsad varaktighet. Den nya lagen trädde i kraft cirka fyra månader efter att hennes omständigheter dramatiskt förändrades, och om man till detta lägger sexmånadersfristen skulle man vara frestad att tycka att det fanns tillräckligt med tid för henne att besluta huruvida hon ville säga sitt i frågan. Det är emellertid även möjligt att närma sig frågan i bredare mening, och utifrån att den nya lagen skapade en pågående situation undersöka vad som kan ha varit en rimlig tidsram under vilken en person i klagandens situation, i de sorgliga omständigheter hon befann sig, skulle ha kunnat fundera tillräckligt och agera. Vad jag definitivt inte kan acceptera är att klaganden hade obegränsat med tid för att sätta Strasbourgmekanismen för människorättsskydd i rörelse.
DOMARE SAJÓS SKILJAKTIGA MENING
Jag beklagar att jag inte kan dela de åsikter som uttrycktes av majoriteten. Med all respekt väljer jag därför att framföra min skiljaktiga mening, av de skäl som förklaras nedan.
Tillämplighet av artikel 8 i konventionen för föreliggande mål
1. I föreliggande mål kommer domstolen fram till att ”klagandens möjlighet att träffa ett medvetet och genomtänkt val avseende framtiden för hennes embryon avser en intim aspekt av hennes personliga liv och gäller följaktligen hennes rätt till självbestämmande” (se punkt 159). Jag kunde inte vara mer överens, förutom att framhålla att detta inte bara ”avser” rätten till självbestämmande, utan är ett utövande av denna rättighet, vilket är kärnan i rätten till privatliv. Klagandens rätt till självbestämmande återspeglar hennes rätt till personlig autonomi och valfrihet (se S.H. m.fl. mot Österrike [GC], nr 57813/00, punkt 80, ECHR 2011; McDonald mot UK, nr 4241/12, punkt 46–47, 20 maj 2014; och Pretty mot UK, nr 2346/02, punkt 61, ECHR 2002‑III). Här var klagandens val (en rättighet) att donera sina embryon till främjandet av livräddande vetenskap snarare än att låta dem förlora sin livsduglighet över tiden.[43] Den rätt det handlar om i detta mål är klagandens valfrihet. Detta mål gäller inte rättigheterna till föräldraskap eller ens ett fosters eventuella rättigheter; klagandens rätt här är att agera som en fri och självständig individ med avseende på sitt genetiska fotavtryck.
2. Enligt denna domstols rättspraxis är dess uppgift inte att granska den berörda lagen och praxisen in abstracto, utan att konstatera huruvida det sätt på vilket de påverkade klaganden gav upphov till en kränkning av konventionen (se N.C. mot Italien [GC], nr 24952/94, punkt 56, 18 december 2002). Det handlar inte om användning av embryon i forskning så som den regleras av italiensk lag, utan på vilket sätt den allmänna åtgärden påverkade embryon som skapades och frysförvarades innan någon restriktion trätt i kraft. Detta fall gäller en mycket specifik situation: vad händer när lagstiftningen griper in och hindrar utövandet av den tidigare befintliga rätten avseende redan tidigare existerande embryon? Embryot skulle haft möjlighet att utvecklas till en människa, men det förblir blott en möjlighet eftersom den inte kan realiseras utan donatorns/donatorernas samtycke, så som diskuterades i Evans mot UK [GC], nr 6339/05, ECHR 2007‑I.
Klaganden beslutade att inte ge sitt samtycke. Förvisso skulle en lag som krävde att klaganden skulle använda embryona själv kränka hennes rätt att bestämma om ville bli förälder. En lag som krävde att klaganden skulle tillåta att hennes embryon ”adopterades” av en tredje part skulle likaså kränka hennes grundläggande rätt att inte tvingas in i föräldraskap.[44] Det finns endast ett alternativ kvar enligt italiensk lag: obegränsad frysförvaring av de icke implanterade embryona.[45]
3. Jag anser inte att klagandens ”rätt att välja” (som en fråga om självbestämmande) är ”en särskilt viktig aspekt av en persons existens eller identitet”. Även om den frågan kan diskuteras accepterar jag att det inte finns någon europeisk enighet[46] rörande vad som ska ske med frysförvarade embryon, och jag kommer inte att diskutera huruvida erfarenheten från sju eller fyra länder är tillräcklig för att dra den slutsatsen (trots att jämförelsedata tillhandahållna från domstolen inte återspeglar ländernas praxis med avseende på embryon som skapats för reproduktiva ändamål före införandet av ett förbud mot forskning, och endast ett fåtal länder förbjuder all forskning på embryonala stamceller). Konsekvensen är att staten har ett stort utrymme för egen bedömning att inskränka rättigheten.
Huruvida det har skett ett ”ingripande” ”i enlighet med lagen”
4. Domstolen bekräftar att det har skett ett ingripande i klagandens rätt till privatliv enligt artikel 8. Emellertid är det viktigt att betona att det vid den tid då att klaganden valde att genomgå in vitro-fertilisering inte fanns någon lag i Italien avseende vad som skulle ske med överskottsembryon. Såsom den stora kammaren redan har framhållit kräver frasen ”i enlighet med lagen” att nationell lagstiftning måste vara tillräckligt förutsebar i sina villkor för att ge individerna en tillräcklig indikation om de omständigheter vari och de förutsättningar varpå myndigheterna är berättigade att tillgripa åtgärder som påverkar deras rättigheter enligt konventionen (se Fernández Martínez mot Spanien [GC], nr 56030/07, punkt 117, ECHR 2014 (utdrag)). Klaganden stod inför en situation där hon inte hade något reellt alternativ till att låta sina embryon frysförvaras av staten under obegränsad tid. Detta hade inte varit förutsebart när hon valde att genomgå IVF. Hon kunde inte rimligen ha känt till att hon bara skulle ha fyra månader på sig efter sin partners död för att besluta vad hon skulle göra med embryona innan hon fråntogs kontrollen över detta beslut genom den nya lagstiftningen. Det är värt att notera att lagen inte innehåller någon specifik regel om vad som skulle ske med embryon som hade frysförvarats innan denna lag trädde i kraft.
Det eftersträvade syftets legitimitet
5. I föreliggande mål har regeringen inte tillhandahållit några tydliga skäl för syftet med ingripandet. Dessa syften rekonstruerades (med viss ansträngning) av domstolen och godtogs sedan av den. I frånvaron av någon motivering från regeringen av syftet med ingripandet ger majoriteten två möjliga motiveringar: skyddet av seder och skyddet av andras rättigheter. Vad avser skyddet av seder lämnar domstolen ingen information om allmänna seder i Italien, där den ifrågasatta praxisen var laglig i många år.[47] Regeringen hänvisade inte till skyddet av seder och domstolen förklarar inte var det sedesrelaterade intresset ligger; inte heller beaktar den något specifikt sedesrelaterat intresse i proportionalitetsanalysen.
6. Vad avser andras rättigheter ”bekräftar [domstolen] att ‘skyddet för embryots möjlighet till liv’ kan kopplas till ändamålet att skydda moral samt andras fri- och rättigheter” (se punkt 167).[48] Vilka är dessa andra? Är embryot ”en annan”, det vill säga en person? Det finns inte något svar, utom att embryot i 2004 års lag beskrivs som ett ”subjekt” med rättigheter. Det faktum att de inte ingår i kategorin ägodelar förvandlar inte embryon till människor eller till rättighetsinnehavare.[49] Det faktum att det finns ett statsintresse av att skydda potentiella liv kan inte likställas med en persons rättighet.
7. Domstolen finner att det föreligger en rätt som tillkommer andra eftersom ” möjligheten till liv” skulle kunna kopplas till den hävdade rätten. Jag hoppas jag har fel, men jag fruktar att vi här står inför en risk att släppa efter på de normer som gäller för de tillåtna ändamålen för begränsning av rättigheter. Hittills har domstolen alltid vidhållit att uppsättningen med undantag från individens konventionsrättigheter är uttömmande och att definitionen av dem är restriktiv (se bland andra referenser Svyato-Mykhaylivska Parafiya mot Ukraina, nr 77703/01, punkt 132, 14 juni 2007, och Nolan och K. mot Ryssland, nr 2512/04, punkt 73, 12 februari 2009). Det är väsentligt för varje seriöst rättighetsskydd. Tyvärr ansågs det, i S.A.S. mot Frankrike [GC], nr 43835/11, punkt 113, ECHR 2014 (utdrag) att en begränsning av denna frihet, för att vara förenlig med konventionen, bland annat måste ha ett ändamål som kan kopplas till något av dem som ingår i uppsättningen i artikel 9.2. Samma hållning uppgavs gälla med avseende på artikel 8 i konventionen. Från positionen att det ”kan finnas en koppling” till dessa uttömmande förtecknade undantag rör vi oss nu mot en position där en koppling skulle kunna finnas om detta inte utesluts som orimligt spekulativ (”det skulle kunna finnas”, snarare än ”det kan finnas” en koppling).
Att inte genomföra en noggrann granskning av en stats påstådda ändamål för att införa begränsningen kommer att undergräva den rättsskyddande möjligheten hos varje proportionalitetsanalys. Granskningen av ändamålet med en åtgärd ingår i domstolens övervakande roll (se Handyside mot UK, 7 december 1976, punkt 49, serie A nr 24.) Om vi vill tillämpa doktrinen om utrymmet för egen bedömning, skulle vi kunna säga att en sådan analys i ärenden som rör ekonomisk politik endast har ringa omfattning, med tanke på den kognitiva fördel som nationell lagstiftning eller nationella myndigheter har, eller att de nationella myndigheterna, på grund av sina direkta kunskaper om sitt samhälle och dess behov, i princip är bättre rustade än en internationell domare att avgöra vad som är ”i det allmännas intresse” (se James m.fl. mot UK, nr 9793/79, punkt 46, 21 februari 1986). Detta resonemang kan inte utan ytterligare och övertygande skäl tillämpas på områden där det inte handlar om ”det allmännas intresse” i ekonomisk eller social politik, utan moral, hälsopolitik eller vetenskap.[50]
8. I domen accepteras utan vidare styrkan hos statens intresse av att förbjuda all användning av IVF-embryon utöver implantation. Emellertid anges i S.A.S. att Europadomstolens praxis är att vara tämligen koncis när den kontrollerar förekomsten av ett legitimt ändamål i den mening som avses i punkt 2 i artikel 8 till 11 i konventionen (ibid.). Icke desto mindre förklarade den stora kammaren vidare i S.A.S. (ibid.) att domstolen, särskilt när regeringens ändamål är omtvistade (vilket är fallet i detta sammanhang; se punkt 135–137 i domen), kommer att genomföra en grundlig granskning av kopplingen mellan åtgärden och ändamålet. I föreliggande mål togs kopplingen för given utan att någon fråga ställdes till regeringen, eller någon motivering från regeringens sida eftersöktes.
Nödvändigt i ett demokratiskt samhälle
9. Denna domstol har bekräftat att regeringen, även om det finns ett stort utrymme för egen bedömning enligt artikel 8, ändå måste åberopa relevanta och tillräckliga skäl som motiverar ingripandet (se Zaieţ mot Rumänien, nr 44958/05, punkt 50, 24 mars 2015; Hanzelkovi mot Tjeckien, nr 43643/10, punkt 72, 11 december 2014; Winterstein m.fl. mot Frankrike, nr 27013/07, punkt 75–76, 17 oktober 2013; samt S. och Marper mot UK [GC], nr 30562/04 och 30566/04, punkt 101, ECHR 2008).[51] Avseende generella åtgärder som gör intrång i en rättighet enligt artikel 8 har domstolen framhållit följande: För det första kan domstolen bedöma den väsentliga sakfrågan i regeringens beslut, för att säkerställa att den är förenlig med artikel 8. För det andra kan den granska beslutsprocessen för att säkerställa att vederbörlig hänsyn har tagits till individens intressen (se Hatton m.fl. mot UK [GC], nr 36022/97, punkt 99, ECHR 2003‑VIII).
10. En ingripande åtgärd som tjänar ovanstående ändamål är en allmän åtgärd. Domstolen har menat att den för att fastställa proportionaliteten hos en allmän åtgärd i första hand måste bedöma lagstiftarnas underliggande val (se James m.fl., ovan, punkt 36). Kvaliteten på den parlamentariska och juridiska granskningen av nödvändigheten av åtgärden har särskild betydelse i detta avseende, inklusive hur det berörda utrymmet för egen bedömning verkar (se Animal Defenders International mot UK [GC], nr 48876/08, punkt 108, ECHR 2013 (utdrag)).
11. Lagstiftningsbakgrunden till 2004 års lag indikerar att frågan under flera decennier inte var reglerad i Italien på grund av långvarig oenighet i samhället och bland professionella experter. Åsiktsskillnaderna fanns kvar under flera års parlamentsdebatt. Motståndare till det föreslagna förbudet[52] hävdade att det återspeglade en specifik ideologisk övertygelse, medan dess förespråkare hävdade att det tjänade till att skydda livet och familjen, och att det var en lösning som följde naturlagarna, inte den katolska religionens diktat. Åsiktsskillnaderna fortsatte ända fram till slutdebatten.[53]
12. Regeringen lyckades inte tillhandahålla bevis för en grundlig parlamentsdiskussion om vad som skulle ske med embryon som redan befann sig i frysförvaring vid tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande.[54] Därtill antogs lagen av en majoritet, med stor oenighet.[55] Den italienska parlamentsdebatten skilde sig därför från den som ägde rum i Animal Defenders International, ovan, där det bland annat fanns ett parlamentariskt stöd som gick över partigränserna. Inte heller finns det bevis för att hänsyn togs till klagandens rättigheter eller personliga situation; lagen innehåller ett generellt förbud som berövar klaganden hennes rätt till valfrihet. I motsats till situationen i Animal Defenders International, ovan, kunde det inte ske en inhemsk proportionalitetsanalys i hennes fall. Inte nog med att detta allmänna förbud bortser från klagandens rätt till självbestämmande med avseende på ett viktigt privat beslut; det sker även på ett absolut och oförutsebart sätt. Lagen innehåller inga övergångsregler som skulle möjliggjort för berörd myndighet att ta hänsyn till den specifika situationen för klaganden, vars embryon från IVF-behandlingen lades i frysförvaring 2002 och vars make avled 2003, tre månader innan lagen trädde i kraft.
13. I motsats till det tydligt formulerade moraliska intresse som presenterades av klaganden, och det starka sociala intresset av den vetenskapliga forskning det handlade om, vilket förlänar betydande vikt till klagandens i övrigt inte ”centrala rättighet”, konstaterar majoriteten helt enkelt att de italienska lagstiftarna utfört en grundlig undersökning av denna fråga innan 2004 års lag utarbetades (se punkt 184). Såsom nämnts ovan är de villkor som krävdes i och med Hatton m.fl. och Animal Defenders International (båda anförda ovan) i det avseendet inte uppfyllda. I frånvaro av tydliga skäl framkomna genom parlamentsdebatten är det endast när regeringen tillhandahåller tillräcklig tydlighet som domstolen på korrekt sätt kan förhöra sig om varför det generella förbudet mot donation är nödvändigt när det vägs mot klagandens personliga val. Europadomstolens referens till förarbetena förklarar inte varför ett förbud mot donation är nödvändigt för Italiens påstådda moraliska preferens för embryon under föreliggande måls omständigheter. Eftersom regeringen inte kan tvinga en person att använda hennes embryon för att skapa en människa utan hennes samtycke, är ett generellt förbud mot alla andra livsfrämjande användningsområden (såsom medicinsk forskning) alltför inskränkande på individens självbestämmanderätt, och bortser även från de konstitutionella värden som erkänns i artikel 33 i den italienska författningen[56] liksom konventionens värdesystem, vilket erkänner det vetenskapliga forskningsintresset enligt artikel 10 (se Mustafa Erdoğan m.fl. mot Turkiet, nr 346/04 och 39779/04, punkt 40–41, 27 maj 2014). Än viktigare är att skyddet för liv inte kan åberopas, dels eftersom detta arguments innebörd och vikt fortfarande är omtvistade med avseende på klagandens embryon, dels eftersom dessa embryon, trots deras möjlighet till liv, inte har någon chans att bli människor. Vad avser embryon i allmänhet i Italien kan inte plikten att skydda möjligheten för ett ej livsdugligt embryo existera i absolut form i italiensk lag med tanke på att även ett livsdugligt foster kan aborteras.[57]
14. Klaganden ställdes här inför ett omöjligt och oförutsebart val. I bästa fall var de möjliga alternativen för henne att använda embryona själv, eller att låta ett annat par att använda dem, eller att låta sitt biologiska material kvarhållas på obestämd tid fram till den (okända och obestämbara) tidpunkt då embryona förlorar livsduglighet eller skulle kunna användas i fortplantningssyfte i strid med hennes tydligt uttryckta önskemål.
15. Med tanke på klagandens ålder skulle det inte vara möjligt för henne att själv använda alla fem embryon. Dessutom skulle, enligt expertutlåtanden som framlades vid förhandlingen inför domstolen och inte motsades av regeringen, i praktiken hennes embryon nu inte kunna användas av ett annat par på grund av embryonas ålder och eftersom de inte hade genomgått rätt tester vid tidpunkten för deras tillkomst. Därför kommer dessa embryon i själva verket inte att användas för att skapa mänskligt liv eftersom de aldrig kommer att implanteras i en livmoder.[58] Denna medicinska realitet motsägs inte av regeringen.
16. Viktigast av allt är att klaganden har gjort ett tydligt val att inte låta sina embryon användas för fortplantning.
17. Klagandens intresse för att donera sina embryon till vetenskaplig forskning, i stället för att låta dem förbli oanvända, är ett djupt personligt och moraliskt beslut. Detta val drivs av hennes önskan om att hedra hennes avlidne partner och att främja ovärderlig medicinsk forskning med potentialen att rädda liv.[59] Enligt expertutlåtanden som framlades vid förhandlingen (och många andra internationella medicinska och vetenskapliga källor) används forskning som härrör från embryonala stamceller för närvarande i kliniska försök för ryggradsskador, Parkinsons sjukdom och andra sjukdomar som nu är obotliga eller svårbotade. Länder som tillåter sådan forskning har utvecklat sofistikerade former av informerat samtycke och kontrollmekanismer för att säkerställa att embryona används på etiskt sätt.[60] Sådan forskning använder pluripotenta (odifferentierade) celler skapade genom IVF-förfarandet för att utveckla en större förståelse för mänsklig utveckling samt för att upptäcka nya sätt att behandla sjukdomar som har varit förödande och obotliga för många människor runtom i världen.[61] De celler som skapas genom IVF är unikt och värdefullt biologiskt material, vilket enligt klagandens önskemål ska få komma till användning snarare än att lämnas att förlora sin livsduglighet när de förblir nedfrysta på obegränsad tid.
18. Huruvida regeringens önskan att skydda möjligheten till liv väger upp klagandens intresse av att använda sitt eget genetiska material för att bidra till livräddande vetenskap är en fråga som inte kan avvisas utan vidare. Domen i detta mål har inget slags proportionalitetsanalys; inte heller tar den hänsyn till det viktiga tredjepartsintresset för de hälsofördelar som är följden av vetenskapliga upptäckter. Genom att helt enkelt hävda att det inte finns någon europeisk enighet om huruvida embryon som blivit över efter IVF-förfaranden ska användas i vetenskaplig forskning frångår domstolen sina väletablerade normer. Det finns givetvis ett utrymme för egen bedömning i denna fråga, men det betyder inte att lagen kan tillämpas helt efter en regerings eget gottfinnande. Åtgärden måste fortfarande vara proportionell mot ingripandet i klagandens rättigheter.
19. För att ett ingripande ska vara proportionellt måste regeringen tillhandahålla legitima (relevanta och tillräckliga) skäl. Även om man, med tanke på Evans (anförd ovan, punkt 81), utgår från att det finns ett stort utrymme för egen bedömning i IVF-fall, eftersom användning av IVF-behandling ger upphov till känsliga moraliska och etiska frågor mot en bakgrund av snabbrörlig medicinsk och vetenskaplig utveckling[62], får ingripandet ändå inte vara godtyckligt. I Italien tillåts både abort och forskning på främmande stamcellslinjer. Lagen bortser från intresset av att hindra faktiskt mänskligt lidande genom vetenskaplig forskning för att skydda en möjlighet till liv vilken dessutom inte någonsin kan realiseras under omständigheterna i detta fall. Jag kan inte se varför en avgörande vikt ska tillmätas möjligheten till liv när italiensk lag tillåter abort av ett livsdugligt foster, och under föreliggande måls specifika omständigheter där denna möjlighet, i avsaknad av klagandens samtycke, inte kan realiseras. Denna attityd och tillhörande förklaring är inte bara inkonsekvent utan rent irrationell, och kan därmed inte utgöra en tillräcklig motivering för åtgärdens proportionalitet.
[1]
[2]
[3]
[4]
[5]
[6]
[7]
[8]
[9]
[10]
[11]
[12]
[13]
[14]
[15]
[16]
[17]
[18]
[19]
[20]
[21]
[22]
[23]
[24]
[25]
[26]
[27]
[28]
[29]
[30]
[31]
[32]
[33]
[34]
[35]
[36]
[37]
[38]
[39]
[40]
[41]
[42]
[43]
[44]
[45]
[46]
[47]
[48]
[49]
[50]
[51]
[52]
[53]
[54]
[55]
[56]
[57]
[58]
[59]
[60]
[61]
[62]
Full & Egal Universal Law Academy