STORA KAMMAREN
MÅLET PENTIKÄINEN MOT FINLAND
(Klagomål nr 11882/10)
UTSLAG
STRASBOURG
den 20 oktober 2015
Detta utslag är slutgiltigt men kan bli föremål för redaktionell omarbetning.
I målet Pentikäinen mot Finland,
avger Europadomstolen för mänskliga rättigheter (stora kammaren), i kammare bestående av:
Dean Spielmann, ordförande,
Guido Raimondi,
Mark Villiger,
Boštjan M. Zupančič,
Khanlar Hajiyev,
Päivi Hirvelä,
Kristina Pardalos,
Angelika Nußberger,
Linos-Alexandre Sicilianos,
André Potocki,
Paul Lemmens,
Aleš Pejchal,
Johannes Silvis,
Dmitry Dedov,
Egidijus Kūris,
Robert Spano,
Iulia Antoanella Motoc, domare,
och Lawrence Early, jurist,
som den 17 december 2014 och den 3 september 2015 har överlagt i enrum,
härmed följande utslag som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 11882/10) mot Republiken Finland som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av en finsk medborgare, Veikko Pentikäinen ("klaganden") den 19 februari 2010.
2. De klagande företräddes av hr Jussi Salokangas, en advokat med verksamhet i Helsingfors. Den finska regeringen (”regeringen”) företräddes av sitt ombud hr Arto Kosonen från utrikesdepartementet.
3. Den klagande påstod att en inskränkning av hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen ägt rum då polisen hade bett honom lämna en demonstration, då han under sin tid som frihetsberövad i 17,5 timmar inte haft möjlighet att överföra information, samt då han misstänkts, åtalats och dömts för ett brott som skapade en ”hämmande inverkan” på hans rättigheter och arbete.
4. Klagomålet tilldelades fjärde avdelningen (regel 52, § 1 i domstolens arbetsordning). Den 4 februari 2014 avkunnade kammaren, bestående av Ineta Ziemele, ordförande, Päivi Hirvelä, George Nicolaou, Ledi Bianku, Vincent A. De Gaetano, Paul Mahoney, Faris Vehabović, domare samt Françoise Elens-Passos, avdelningens justitiesekreterare, sin dom. Kammaren beslöt enhälligt att förklara klagomålet som godtagbart och fastslog, med fem röster mot två, att en överträdelse av artikel 10 i konventionen ägt rum. Ett gemensamt avvikande yttrande från George Nicolaou och Vincent A. De Gaetano bifogades utslaget. Den 30 april 2014 begärde den klagande att målet skulle hänvisas till stora kammaren i enlighet med artikel 43 i konventionen och stora kammaren biföll denna begäran den 2 juni 2014.
5. Stora kammarens sammansättning fastställdes enligt bestämmelserna i artikel 26 § 4 och 5 i konventionen samt regel 24 i domstolens arbetsordning. Mark Villiger fortsatte att delta i de slutliga överläggningarna i målet, även om hans mandattid utgått, men Isabelle Berro ersattes av Paul Lemmens, vikarierande domare, (artikel 23 § 3 i konventionen och regel 24 § 4). Domare Josep Casadevall och Elisabeth Steiner hade inte möjlighet att delta i de slutliga överläggningarna i målet och ersattes av Khanlar Hajiyev och Angelika Nußberger, vikarierande domare.
6. Den klagande och regeringen lämnade båda in ytterligare skriftliga observationer (regel 59 § 1) gällande föreliggande fakta.
7. Den 15 december 2014 såg stora kammaren DVD-material som inlämnats av parterna.
8. En offentlig förhandling hölls i Europadomstolens byggnad den 17 december 2014 (regel 59 § 3).
Följande personer närvarade i rätten:
(a) för regeringen
hrA. Kosonen, chef på utrikesministeriet, ombud,
frS. Heikinheimo, chef för polisfrågor på inrikesministeriet,
frT. Majuri, högre rådgivare på justitieministeriet
frM. Spolander, juridisk handläggare på utrikesministeriet,
hrP. Kotiaho, juridisk handläggare på utrikesministeriet, rådgivare;
(b) för klaganden
hrJ. Salokangas,
hrV. Matilainen, juridiskt ombud.
Klaganden närvarade också.
Rätten hörde anföranden av hr Kosonen, hr Salokangas och hr Matilainen, liksom dessas svar samt fr Majuri och hr Pentikäinens svar på frågor från domare Hirvelä, Potocki, Silvis, Motoc, Sicilianos, Spano, Kūris och Dedov.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
9. Klaganden föddes 1980 och är bosatt i Helsingfors.
10. Klaganden är fotograf och journalist och anställd på veckotidningen Suomen Kuvalehti. Den 9 september 2006 sändes han av sin arbetsgivare ut för att ta fotografier av den demonstration som hölls i protest mot Asien‑Europa-mötet (ASEM) som pågick i Helsingfors. Demonstrationen var ovanligt stor för finska förhållanden och följdes noga av media. Den klagande hade fått i uppdrag att skapa en omfattande rapport om demonstrationen för tidningens tryckupplaga och även publicera rapporten online, omedelbart efter att demonstrationen avslutats.
11. Följande beskrivning av omständigheterna i målet grundar sig på parternas inlagor, inklusive DVD-material av evenemanget Smash ASEM (se punkt 7 ovan) samt Helsingfors tingsrätts dom (se punkt 37 nedan).
A. Smash ASEM-demonstrationen
12. Den 30 augusti 2006, före demonstrationen, gjorde finska skyddspolisen en bedömning av vilka risknivåer den kommande Smash ASEM-demonstrationen kunde medföra och varnade Helsingfors polisinrättning om att demonstrationen skulle komma att bli fientlig och inte skulle ha som mål att framföra något tydligt politiskt budskap. Vid denna tid lyckades polisinrättningen trots alla ansträngningar inte etablera kontakt med demonstrationsorganisatörerna. Polisen grundade sitt därpå följande agerande bland annat på detta.
13. En liknande riskbedömning hade också gjorts i samband med två tidigare demonstrationer som ägt rum i Helsingfors under samma år och som båda lett till våldsamheter. Den första var EuroMayDay-demonstrationen den 30 april 2006 där ett demonstrationståg på cirka 1 500 personer utvecklades till ett upplopp med kastade projektiler och förstörd egendom. Detta ledde till att Helsingfors tingsrätt fällde åtta personer för våldsamt upplopp och våldsamt motstånd mot polisen med påföljden villkorligt fängelsestraff. En liknande incident ägde rum under Konstens natt i Helsingfors den 24 augusti 2006, vilken också orsakade förstörd egendom och våld samt ledde till att 56 personer greps.
14. Den 8 september 2006 informerade en så kallad Dongzhou-koalition polisen om att Smash ASEM-demonstrationen skulle hållas. Enligt rapporten från riksdagens biträdande justitieombudsman (se punkt 34 nedan) hade polisen ingen information om Dongzhou-koalitionen och därför hade de inte klart för sig vem den verkliga organisatören var. Offentliga källor ger intrycket att den nämnda ”koalitionen” var en informell grupp som var öppen för alla som instämde med då åsikter som Smash ASEM-demonstrationen gav uttryck för och som samtyckte till att inte ta med sig några partipolitiska symboler till demonstrationsplatsen.
15. Demonstranterna meddelade att de planerade ett demonstrationståg för den 9 september 2006 mellan kl. 17.45 och 21.00, från Kiasma museum för nutidskonst – ett tättrafikerat område – till Helsingfors mässcentrum där ASEM-toppmötet skulle hållas, en sträcka på 4,9 km. Den meddelade rutten för demonstrationståget var följande: Mannerheimvägen – Brunnsgatan – Broholmsgatan – Agricolagatan – Karlsgatan – Helsingegatan – Västra Brahegatan – Sturegatan – Aleksis Kivis gata – Bangårdsvägen – Stinsgatan – Banmästargatan – Järnvägsmannagatan – med slut intill Velodromen som ligger nära platsen för toppmötet. Demonstrationen hade som tema att motsätta sig ASEM-toppmötet med viss fokusering på frågor om mänskliga rättigheter. På affischer som bjöd in människor att delta i demonstrationen ombads demonstranterna bära svarta kläder. Affischerna visade också en demonstrant som kastade en molotovcocktail och uppmanade eventuella deltagare bland annat ”att få även en liten bit av kaos också på gatorna i Helsingfors” (”tuoda edes hieman sekasortoa myös Helsingin kaduille” ”bring even a little bit of disorder also to the streets of Helsinki”).
16. Enligt regeringen lyckades polisen få telefonkontakt med en av organisatörerna som angavs som kontaktperson för evenemanget. Denna person, som agerade för organisatörernas räkning, vägrade dock att diskutera frågor om bland annat under vilka villkor demonstranterna skulle kunna tåga från evenemangsplatsen till området kring mässcentret där ASEM-toppmöte hölls. Denna vägran omfattade också polisens försök att etablera kontakt med organisatörerna på själva evenemangsplatsen.
17. Enligt regeringen hade polisen reserverat ett särskilt område för de mediarepresentanter som skulle bevaka evenemanget. Det låg på Paasikiviplatsen mitt emot Kiasma museum för nutidskonst, på andra sidan Mannerheimvägen. Polisen hade enligt standardprocedur meddelat de största finska mediaorganisationerna om Smash ASEM-evenemanget och inkluderat kontaktinformation till polisens pressavdelning som stod redo att besvara eventuella frågor från media gällande deras bevakning av evenemanget, inklusive information om ett område reserverat för pressen. Pressavdelningen för Helsingfors polisinrättning hade också avdelat en överordnad kommissarie som skulle närvara på samma plats för att svara på eventuella frågor från mediarepresentanter samt ge intervjuer om händelserna under dagen.
18. Demonstrationen skulle börja kl. 18.00 den 9 september 2006. Cirka 500 åskådare, en kärngrupp på cirka 50 demonstranter och cirka 50 journalister samlades vid demonstrationstågets utgångspunkt. Polisen hade gjort säkerhetsförberedelser inför evenemanget, med 480 poliser och gränsvakter. För finska förhållanden var polisens förberedelser exceptionellt omfattande.
19. Då demonstrationen började kastades flaskor, stenar och burkar med färg mot förbipasserande och poliser. En del av demonstranterna sparkade och slog poliser. Det verkar som om poliser omringade demonstrationsområdet cirka kl. 18.05. Vid denna tid kunde människor fritt passera genom polisledet. Polisen meddelade flera gånger i högtalare att en fredlig demonstration var tillåten på platsen men att folksamlingen inte fick tåga i demonstrationståg.
20. Efter att våldet trappats upp ansåg polisen kl. 18.30 att evenemanget förvandlats till ett upplopp. Mellan kl. 18.30 och 19.17 stängde polisen av området i ett försök att stämma upploppet. Folksamlingen försökte bryta sig igenom polisens försvarslinje. Under denna tid tillät polisen dock familjer med barn och mediarepresentanter att passera igenom avspärrningen. Detta stördes under vissa stunder av att flaskor och andra projektiler kastades mot den plats där människor lämnade avspärrningen.
21. Polisen meddelade i högtalare att demonstrationen var avbruten och att folksamlingen måste lämna platsen. Detta meddelande upprepades flera gånger. Hundratals människor gav sig frivilligt av via flera olika utgångar som ordnats av polisen. Då de lämnade platsen ombads de uppvisa identitetskort, och deras tillhörigheter kontrollerades.
22. Den klagande hävdade att poliserna bildat en ytterst tät ring i flera led kring avspärrningen. Det var praktiskt taget omöjligt att utifrån se in i det avspärrade området. Polisens minibussar och bussar skymde också sikten. Kl. 19.15 började polisen sätta upp en andra vidare avspärrning och spärrade av hela den del av centrum som låg närmast. Det gick inte att se in i Kiasma-området från de omgivande gatorna.
23. En del demonstranter hölls med våld kvar i det avspärrade området. De greps av polisen med hjälp av den så kallade "paint-chain"-metoden som bland annat innebär att polisavspärrningen öppnas för att ge polisen handlingsutrymme och sedan omedelbart stängs igen efter att personen gripits.
24. Polisen befallde upprepade gånger folksamlingen att skingra sig. Den klagande hävdade att han hörde polisens befallning om att området skulle utrymmas första gången kl. 20.30. Den klagande ringde sin arbetsgivare och de diskuterade huruvida den klagande skulle lämna området. Den klagande noterade att han, bland annat grundat på detta samtal, kommit fram till att hans närvaro innanför avspärrningen var nödvändig.
25. Den klagande hävdade att han mot slutet av demonstrationen hade ställt sig mellan poliserna och demonstranterna. Polisen fortsatte att upprepa sin befallning att folksamlingen skulle skingra sig och sa att personer som inte gav sig av skulle gripas. Omkring kl. 21.00 sade en polis till den klagande personligen att han hade en sista chans att lämna platsen. Den klagande talade om för polisen att han var reporter för Suomen Kuvalehti och att han hade för avsikt att bevaka evenemanget ända till slutet, varefter polisen lämnade honom ifred. Den klagande trodde inte att polisen skulle hindra honom i arbetet efter att han givit dem denna förklaring.
26. Vid kl. 21.00 hade cirka 500 personer lämnat platsen via polisens kontrollpunkter. Enligt den klagande satt cirka 20 demonstranter fortfarande kvar på marken i mitten av det avspärrade området, tätt omringade av poliser. Demonstranterna höll varandra i armkrok. Vid det här laget hade situationen innanför avspärrningen redan varig fredlig i en timme. Därefter bröt polisen upp de samlade demonstranterna och grep dem.
27. Den klagande hävdade att han innan han greps hört en polis ropa: ”Ta fotografen!” Den klagande stod bredvid en före detta riksdagsledamot och tog fotografier när han greps. Han talade om för polisen som grep honom att han var journalist, vilket polisen senare bekräftade. Polisen som grep honom angav under förundersökningen att den klagande inte gjort motstånd vid gripandet och han bett att få ringa ett telefonsamtal, vilket han tillåtits göra. Den klagande ringde sin kollega på tidningen och förklarade att polisen gripit honom och han inte visste vad som skulle komma att hända därnäst. Han trodde att han snart skulle släppas fri. Den klagande hade också sagt till polisen som grep honom att han hade kameror i sin väska och polisen noterade denna information: den klagande tilläts stoppa ner sin kamerautrustning i sin kameraväska. När polisen som grep den klagande bad om identifikation hade den klagande visat upp sitt presskort. En annan polis som var närvarande då den klagande greps angav under förundersökningen att den klagande inte gjort motstånd vid gripandet men att han inte hört den klagande identifiera sig som journalist. Polisen som grep den klagande avgav också vittnesmål om att han fyllt i häktningsdokumentet, med anledning till gripandet av den klagande och den klagandes personuppgifter. Enligt förundersökningsrapporten angavs tredska mot polis som anledning till gripandet av den klagande.
28. Den klagande placerades sedan in en polisbuss. I bussen påstås det att han åter förklarade för polisen att han var tidningsfotograf. Den klagande fördes till polisstationen där han bad om att få tala med polischefen. Han påstås åter ha förklarat att han var journalist men hans begäran ignorerades. Han hävdade att han ”lyft upp” sitt presskort och därefter burit det synligt på bröstet. Den klagande hävdade också att den polis som tog emot honom på polisstationen tog ifrån honom hans presskort som han hade hängande kring halsen. Enligt den klagande var den polis som tog emot honom på polisstationen därför medveten om att han var journalist. Den klagande påstod också att han från häktningscellen ropat till passerande poliser att de gripit en journalist, men att han ignorerats.
29. Den klagande hävdade att hans kamerautrustning och minneskort konfiskerades. Regeringen hävdar däremot att polisen, så snart de förstod att den klagande tillhörde pressen, omedelbart behandlade hans kamera, minneskort och annan utrustning som journalistiska källor och att de inte konfiskerade dem. Han hade haft möjlighet att behålla fotografierna och inga myndigheter hade vid något tillfälle ålagt honom några restriktioner gällande användningen av fotografierna. Enligt rapporten från riksdagens biträdande justitieombudsman (se punkt 34 nedan) hade polisen kontrollerat innehållet i de gripnas mobiltelefoner. Det är dock oklart huruvida den klagandes mobiltelefon kontrollerades och huruvida hans minneskort inspekterades.
30. Polisen höll den klagande i häkte från den 9 september kl. 21.26 fram till den 10 september kl. 15.05, dvs. i 17,5 timmar. Han förhördes av polisen den 10 september, mellan kl. 13.32 och 13.57.
31. Den klagandes arbetsgivare, tidningens chefredaktör, fick tydligen reda på att den klagande gripits och hölls i polisförvar. Det verkar som om han ringde polisstationen men inte gavs någon information om gripandet av den klagande. Enligt den klagande var det först efter att chefredaktören följande dag ringt en hög tjänsteman på inrikesministeriet (vars namn den klagande inte nämnde i sin inlaga) som förberedelser för frisläppande av den klagande påbörjades.
32. Polisen grep sammanlagt 128 personer på demonstrationsplatsen. Polisen släppte minderåriga (sexton personer) efter några timmar. De flesta av de gripna släpptes den 11 september 2006. Den klagande var den sjunde gripna som förhördes och den sjätte som släpptes, efter de minderåriga. Den sista misstänkta släpptes den 12 september 2006 kl. 11.07.
B. Senare händelser
33. Händelsen och polisens ingripande rapporterades brett både i nationella och internationella medier. Frågan blev också föremål för en omfattande undersökning av riksdagens biträdande justitieombudsman under år 2006 och 2007. På grund av förfaranderelaterade regler kunde riksdagens biträdande justitieombudsman däremot inte undersöka den klagandes fall eftersom straffrättsliga förfaranden vid den tiden pågick.
34. Enligt rapporten från riksdagens biträdande justitieombudsman från den 9 september 2006 verkar det bland annat som om polisen inte hade någon information om Dongzhou-koalitionen och att de inte hade klart för sig vem som var den verkliga organisatören. Det verkar också som om polisen kontrollerade innehållet i de gripnas mobiltelefoner. Riksdagens biträdande justitieombudsman kritiserade också bland annat det faktum att det funnits ett otillräckligt antal kontrollpunkter i förhållande till antalet människor och att den tre timmar långa perioden då människor hölls kvar inom det avspärrade området varit onödigt lång. Riksdagens biträdande justitieombudsman ifrågasatte också huruvida säkerhetskontrollerna varit lagliga.
35. Den 5 februari 2007 informerade polisen 37 av de misstänkta om att förundersökningen för deras del avbrutits och att deras fall inte skulle vidarebefordras till allmänna åklagaren för eventuella åtal. Allmänna åklagaren väckte åtal mot sammanlagt 86 personer.
C. De straffrättsliga förfarandena mot den klagande
36. Den 23 maj 2007 väckte allmänna åklagaren åtal mot den klagande för tredska mot polis (niskoittelu poliisia vastaan) enligt kapitel 16, paragraf 4, mom. 1 i strafflagen (rikoslaki).
37. Den 17 december 2007 fann Helsingfors tingsrätt (käräjäoikeus) den klagande skyldig till tredska mot polis enligt kapitel 16, paragraf 4, mom. 1 i strafflagen, men utdömde inget straff.
Den klagande angav inför rätten att han hört befallningen att skingras omkring kl. 20.30, men hade uppfattat det som att detta endast gällde demonstranterna. Rätten fann det fastställt att polisens agerande varit lagligt och den klagande hade varit medveten om befallningen från polisen att lämna platsen men beslutat sig för att ignorera denna befallning. Enligt vittnesmål inför rätten framstick att den klagande inte talat om eller visat att han var journalist för en polis som stod i närheten vid gripandet. Enligt denna polis fick han reda på detta faktum först då den ifrågavarande tidningen kom ut. Enligt vittnesmål från en annan journalist framgick att han och en tredje fotograf, som hade befunnit sig i det avspärrade området, hade haft möjlighet att lämna området utan konsekvenser precis innan den klagande greps. Denna sista kvarvarande journalist angav att han tagit sitt sista fotografi kl. 21.15 och lämnat området bara 2 till 3 minuter innan den klagande gripits. Tingsrätten fastslog vidare att polisens befallningar varit tydliga och att de uppenbart gällt alla i folksamlingen som bestod av både demonstranter, åskådare och övrig allmänhet.
Vidare prövade tingsrätten huruvida inskränkningen av den klagandes rättigheter enligt artikel 10 i konventionen varit berättigad enligt följande:
”...
Det ifrågasätts huruvida Pentikäinen, för att han var journalist och på grund av sin yttrandefrihet, hade rätt att inte hörsamma befallningar från polisen. Pentikäinen stod beredd att utöva sin yttrandefrihet som fotograf. Polisens befallningar att skingras inskränkte därmed Pentikäinens yttrandefrihet. Fråga är huruvida denna inskränkning var berättigad.
Enligt artikel 12 i grundlagen och artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna har alla rätt till yttrandefrihet. Detta inkluderar rätten att publicera och sprida information utan inblandning från myndigheterna. I grundlagen anges mer detaljerade bestämmelser gällande utövandet av yttrandefriheten i en lag. Enligt artikel 10 § 2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna får utövandet av yttrandefriheten underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag. Enligt sagda artikel och rättspraxis i domstolen för de mänskliga rättigheterna finns det tre kriterier som måste beaktas vid bedömning av sådana inskränkningar: 1) inskränkningen måste vara föreskriven i lag, 2) det måste finnas acceptabla skäl till inskränkningen och 3) den måste i ett demokratiskt samhälle vara nödvändig.
För det första, noterar tingsrätten att polisen i enlighet med paragraf 18 och 19 i polislagen har rätt att avspärra ett område och att skingra en folksamling. Med stöd av denna rätt befallde polisen de personer som var kvar i Kiasma-Posthusområdet att skingra sig, en befallning som även Pentikäinen vägrade åtlyda. Inskränkningen var därför föreskriven i lag.
För det andra, anser tingsrätten att den rätt som anges i paragraf 18 och 19 i polislagen gäller upprätthållande av allmän ordning och säkerhet samt förebyggande av oordning eller brott, och att befallningen att skingras som i detta fall gavs till bland annat Pentikäinen gällde förebyggande av oordning. Därför finns det ett acceptabelt skäl till inskränkningen.
För det tredje, måste man undersöka huruvida den befallning att skingras som gavs till Pentikäinen och plikten att följa denna befallning i ett demokratiskt samhälle var nödvändig. Tingsrätten finner att det var nödvändigt att stoppa situationen vid Kiasma genom att befalla folksamlingen att skingra sig och be människorna lämna området.
Tingsrätten fastställer att kraven när det gäller inskränkningen av Pentikäinens yttrandefrihet genom att befalla honom och den kvarvarande folksamlingen att skingra sig uppfylldes. Här nedanför beskrivs tingsrättens ståndpunkt gällande de punkter som påverkar huruvida Pentikäinens handlande var straffbart.
Det mål som Pentikäinen hänvisat till (Dammann mot Schweiz, 25 april 2006) gällde en situation där en journalist i Schweiz dömts för uppmuntran till brott mot officiell sekretess då han bad om och mottog information från en administrativ assistent gällande ett antal införanden i registret på åklagarmyndigheten. Rätten fann att domen mot den klagande skulle kunna hindra journalister från att delta i offentliga diskussioner om frågor av allmänintresse. Domen stod inte i rimlig proportion till det eftertraktade syftet och därmed hade en överträdelse av artikel 10 i konventionen ägt rum. Tingsrätten finner att det citerade målet inte har några likheter med det föreliggande målet.
...”
Med stöd av kapitel 6, paragraf 12 i strafflagen utdömdes dock inget straff för den klagande eftersom brottet kan jämställas med ”en ursäktlig gärning” (anteeksiannettavaan tekoon rinnastettava). Tingsrätten fastslog att:
”...
Man avstår från att utdöma straff för Pentikäinen i enlighet med kapitel 6, paragraf 12 mom. 3 i strafflagen eftersom brottet av särskilda skäl som hänför sig till gärningen kan jämställas med en ursäktlig gärning. Som journalist var Pentikäinen tvungen att anpassa sitt beteende i situationen på grund av motstridiga förväntningar från, å ena sidan, polisen och, å andra sidan, hans yrke och arbetsgivare.
...”
38. I ett brev daterat den 23 januari 2008 lämnade den klagande in en överklagan till hovrätten (hovioikeus) i Helsingfors, där han hävdade att tingsrätten borde ha lagt ner åtalet mot honom. Han argumenterade att hans gripande och det faktum att han fälldes stred mot grundlagen och artikel 10 i konventionen. Den klagande var journalist och hade inte deltagit i demonstrationen eller orsakat oordning. Tingsrätten hade inte motiverat varför hans gripande och dom ”i ett demokratiskt samhälle var nödvändiga” och hade därmed inte rättfärdigat inskränkningen.
39. Den 30 april 2009 avvisade hovrätten den klagandes överklagan utan vidare motivering.
40. I ett brev daterat den 24 juni 2009 lämnade den klagande därefter in en överklagan till högsta domstolen (korkein oikeus) där han upprepade de grunder för överklagan han redan angivit i hovrätten.
41. Den 1 september 2009 avvisade högsta domstolen den klagandes begäran att få överklaga.
II. RELEVANT NATIONELL LAGSTIFTNING OCH PRAXIS
A. Polislagen
42. I paragraf 14 i polislagen (poliisilaki; lag nr 493/1995 som var i kraft vid den relevanta tidpunkten) anges att om innehavaren av ett område eller en plats som omfattas av hemfrid eller offentlig frid eller hans företrädare begär det, har en polisman rätt att från området eller platsen avlägsna en person som utan laglig rätt tränger sig in eller i smyg eller genom att vilseleda någon annan inträder eller gömmer sig där eller underlåter att iaktta en tillsägelse att avlägsna sig. En polisman har rätt att från ett område eller en plats som avses i 1 mom. avlägsna en person som lovligen uppehåller sig där, om personen stör andras hemfrid eller den offentliga friden eller på något annat sätt vållar betydande störning där och det finns grundad anledning att befara att störningen upprepas. Om det är sannolikt att en upprepning av störningen inte kan förhindras genom att personen avlägsnas, har en polisman rätt att gripa och hålla den som uppträder störande i förvar. Den som har gripits får hållas i förvar endast så länge som det är sannolikt att störningen upprepas, dock högst 12 timmar från gripandet.
43. I paragraf 18 mom. 1 i polislagen anges att en polisman får avspärra, stänga eller utrymma en plats eller ett område som är i allmänt bruk eller förbjuda eller begränsa trafiken där, om åtgärden är nödvändig för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller trygga undersökning, åtgärderna på olycksplatsen eller skydda en sådan persons integritet som är föremål för en åtgärd eller egendom som är i fara.
44. I paragraf 19 i polislagen anges att en polisman har rätt att befalla en folksamling att skingra sig eller flytta på sig, om folksamlingen äventyrar allmän ordning eller säkerhet eller hindrar trafiken. Om folksamlingen inte lyder befallningen har en polisman rätt att med maktmedel skingra folksamlingen samt gripa personer som tredskas. Den som har gripits skall friges så snart ändamålet med uppdraget har nåtts, dock senast 12 timmar efter att han gripits.
45. En ny polislag (poliisilaki; lag nr 872/2011) vann laga kraft den 1 januari 2014. Kapitel 2, paragraf 5, 8 och 9 i den nya lagen innehåller samma förordningar, inklusive att den som har gripits får hållas i förvar endast så länge som det är sannolikt att störningen upprepas, dock högst 12 timmar från gripandet.
B. Tvångsmedelslagen
46. Kapitel 1, paragraf 2, mom. 2 i tvångsmedelslagen (pakkokeinolaki; lag nr 450/1987, som var i kraft vid den relevanta tidpunkten) anger att finns det förutsättningar för anhållande, får en polisman gripa den misstänkte även utan beslut härom, om verkställigheten av anhållandet annars kan äventyras. Polismannen skall utan dröjsmål göra anmälan om gripandet hos en anhållningsberättigad tjänsteman. Denne skall inom 24 timmar efter gripandet besluta om den gripne skall friges eller anhållas.
47. En ny tvångsmedelslag (pakkokeinolaki; lag nr 806/2011) vann laga kraft den 1 januari 2014. Kapitel 2, paragraf 1 i den nya lagen anger följande:
”En polisman får för utredning av ett brott gripa den som är misstänkt för brottet, om denne anträffas på bar gärning eller flyende fot.
En polisman får också gripa den som är misstänkt för brott och som enligt beslut ska anhållas eller häktas. En polisman får dessutom under tiden för huvudförhandling eller beslutsprövning i domstol gripa en svarande vars häktning begärts i samband med dom, om det behövs för att förhindra att svaranden avlägsnar sig.
Finns det förutsättningar för anhållande, får en polisman gripa den misstänkte även utan ett förordnande om detta, om anhållandet annars kan äventyras. Polismannen ska utan dröjsmål anmäla gripandet till en anhållningsberättigad tjänsteman. Denne ska inom 24 timmar efter gripandet besluta om den gripne ska friges eller anhållas. Om gripandet varar i mer än 12 timmar måste det finnas förutsättningar för anhållande.”
C. Förundersökningslagen
48. I paragraf 21 i förundersökningslagen (esitutkintalaki; lag nr 449/1987, som var i kraft vid den relevanta tidpunkten) anges att en misstänkt som inte är anhållen eller häktad är skyldig att vara närvarande vid förundersökning högst 12 timmar åt gången och, när förutsättningar för anhållande föreligger, högst 24 timmar.
49. I paragraf 24, mom. 2 i samma lag anges att förhör får hållas mellan klockan 22 och 7 endast om:
”(1) den som ska förhöras begär det,
(2) ärendet utreds vid summarisk förundersökning, när den som ska förhöras är skyldig att genast stanna kvar eller infinna sig, eller om
(3) det finns andra akuta skäl till detta.”
50. Samma regler anges i kapitel 6, paragraf 5, mom. 2 respektive kapitel 7, paragraf 5, mom. 2 i den nya förundersökningslagen (esitutkintalaki; lag nr 805/2011) vilken vann laga kraft den 1 januari 2014.
D. Strafflagen
51. I kapitel 16, paragraf 4, mom. 1 i strafflagen (rikoslaki; lag nr 39/1889, ändrad genom lag nr 563/1998) anges att
”Den som
(1) underlåter att lyda en befallning eller ett förbud som en polisman för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller utförandet av ett uppdrag meddelar inom ramen för sina befogenheter,
(2) vägrar lämna en polisman personuppgifter som avses i 10 § 1 mom. Polislagen,
(3) underlåter att följa ett tydligt tecken eller en befallning som en polisman ger enligt 21 § polislagen för att stanna ett fordon eller få det flyttat,
(4) försummar sin biståndsskyldighet enligt 45 § polislagen eller
(5) utan anledning tillkallar polis eller försvårar polisens verksamhet genom att lämna falska uppgifter
skall, om strängare straff för gärningen inte bestäms på något annat ställe i lag, för tredska mot polis dömas till böter eller fängelse i högst tre månader.”
52. Kapitel 6, paragraf 12 i samma lag anger följande:
”Domstolen får avstå från att döma ut ett straff, om
(1) brottet med hänsyn till hur skadligt det är eller gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet utifrån en helhetsbedömning skall anses ringa,
(2) gärningsmannen har begått brottet före fyllda 18 år och brottet skall anses ha berott på oförstånd eller tanklöshet,
(3) brottet av särskilda skäl som hänför sig till gärningen eller gärningsmannen kan jämställas med en ursäktlig gärning,
(4) straffet särskilt med beaktande av de omständigheter som nämns i 6 § 3 punkten och 7 § eller social- och hälsovårdsåtgärder skall anses oskäligt eller oändamålsenligt, eller
(5) brottet inte på grund av bestämmelserna om bestämmande av gemensamt straff väsentligt skulle inverka på det totala straffet.”
C. Straffregisterlagen
53. I paragraf 2, mom. 1–2 i straffregisterlagen (rikosrekisterilaki; lag nr 770/1993) anges att
”I straffregistret antecknas på basis av domstolarnas meddelanden uppgifter om avgöranden genom vilka någon i Finland har dömts till ovillkorligt fängelse, övervakningsstraff, samhällstjänst eller villkorligt fängelse eller till böter, samhällstjänst eller övervakning utöver villkorligt fängelse, till ungdomsstraff, böter i stället för ungdomsstraff eller till avsättning, eller genom vilka någon lämnats obestraffad med stöd av 3 kap. 4 § i strafflagen (39/1889). I straffregistret antecknas dock inte uppgifter om förvandlingsstraff för böter eller fängelsestraff eller övervakningsstraff som har dömts ut med stöd av civiltjänstlagen (1723/1991). I straffregistret antecknas också uppgifter om avgöranden genom vilka en juridisk person har dömts till samfundsbot.
I straffregistret antecknas dessutom uppgifter om domstolsavgöranden genom vilka finska medborgare eller utlänningar som stadigvarande bor i Finland har dömts utomlands till någon straffpåföljd som motsvarar de som nämns i 1 mom.”
III. INTERNATIONELLA OCH EUROPEISKA STANDARDER
54. I den information rätten har tillgång till gällande internationella och europeiska standarder finns få specifika referenser till journalisters beteende under demonstrationer. Det finns dock en del förordningar eller rekommendationer gällande hur polisen ska bete sig mot journalister som bevakar demonstrationer eller liknande evenemang samt om journalisters skyldighet att inte hämma polisens arbete att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
55. Följande anges t.ex. i Riktlinjer som upprättats av Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (”ODIHR”) vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (“OSSE”) och Europeiska kommissionen för demokrati genom lag (”Venedigkommissionen”) (se OSSE/ODIHR/Venedigkommissionens Riktlinjer för rätten till mötesfrihet (andra upplagan) som upprättats av OSSE/ODIHR:s panel för mötesfrihet och Venedigkommissionen och antogs vid Venedigkommissionens 83:e plenarsammanträde (Venedig, den 4 juni 2010)):
”168. Om skingring bedöms nödvändig ska mötesorganisatörerna och deltagarna tydligt och klart informeras om detta innan eventuell åtgärd från brottsbekämpande personal vidtas. Deltagarna ska också ges rimlig tid att skingra sig frivilligt. Endast om deltagare därefter låter bli att skingra sig kan brottsbekämpande personal göra vidare ingripanden. Tredje parter (så som bevakare, journalister och fotografer) kan också ombes skingra sig, men de får inte hindras från att observera och dokumentera polisens handlande ...
169. Fotografering och videoinspelning (båda av brottsbekämpande personal och deltagare) får inte inskränkas, men lagring av data kan utgöra en överträdelse av rätten till privatliv: Under offentliga möten har brottsbekämpande personal rätt att fotografera eller videofilma deltagare. Även om bevakning av individuella personer på offentlig plats i syfte att identifiera dem inte nödvändigtvis utgör ett intrång i personernas privatliv, kan dokumentering av sådana data och systematisk bearbetning av dessa data eller permanent förvaring av desamma utgöra ett intrång i privatlivet. Fotografering eller videofilmning av möten i syfte att samla information kan dessutom avskräcka personer från att utöva mötesfriheten och bör därför inte göras rutinmässigt. Deltagares och andra tredje parters fotografering eller videofilmning av polisåtgärder får inte hindras och krav från brottsbekämpande organ att överlämna film eller digitala medier med bilder eller film får endast ske efter föregående juridisk granskning. Brottsbekämpande organ ska upprätta och publicera riktlinjer gällande deras användning av öppen filmning/fotografering av offentliga möten.”
56. De europeiska och internationella förordningarna, standarderna, rekommendationerna och offentliga meddelanden gällande journalisters beteende nämner i de flesta fall inte bevakning av demonstrationer och liknande evenemang. Detsamma gäller journalistyrkets självreglerande uppförandekoder eller etiska regler.
IV. KOMPARATIV RÄTT
57. Enligt den information rätten har tillgång till, inklusive en komparativ undersökning av lagstiftningen omfattande trettiofyra av Europarådets medlemsstater (Azerbajdzjan, Belgien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Cypern, Estland, Frankrike, Georgien, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Moldavien, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Republiken Tjeckien, Ryssland, Schweiz, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Ukraina, Ungern och Österrike) verkar det som om alla de undersökta staterna tillämpade allmän brottslagstiftning för journalister som bevakar demonstrationer. Ingen speciell status gällande anhållan, frihetsberövande och dom av journalister framkom. Mediarepresentanter är därför ansvariga för brott de begår under demonstrationer på samma sätt som demonstrationens deltagare. Även om rättspraxis liknande det föreliggande målet fanns i fem av de undersökta staterna – f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Spanien, Sverige, Ungern och Österrike – gick det inte att dra några allmänna slutsatser.
58. Beträffande polismakten reglerade de allra flesta av de undersökta staterna den specifika frågan om nyhetsbevakning under våldsamma demonstrationer. Allmänna riktlinjer för förordningar gällande relationen mellan polis och media fanns i tolv medlemsstater (Belgien, Bulgarien, Grekland, Luxemburg, Moldavien, Nederländerna, Ryssland, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Ungern) vilka i regel angav att mediarepresentanter som bevakar evenemang uppmuntras identifiera sig som sådana för att kunna särskiljas från deltagarna. Även om detta urskiljande av mediarepresentanter hade som syfte att möjliggöra och underlätta journalistisk aktivitet, utgjorde det inte någon typ av immunitet för journalister om de underlät att åtlyda polisens befallning att lämna platsen för en demonstration. Endast ett begränsat antal medlemsstater (Georgien, Moldavien, Ryssland och Serbien) hade specifika förordningar gällande nyhetsbevakning under demonstrationer. I dessa medlemsstater tilldelades journalister antingen skyddade områden varifrån de kunde bevaka pågående demonstrationer eller informerades om det säkraste området för deras aktiviteter. Dock verkade upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet genom åtlydande av polisens instruktioner i allmänhet utgöra det tyngst vägande intresset.
59. Även om den allra största delen av de undersökta medlemsstaterna hade yrkesmässiga uppförandekoder eller etiska regler för journalister, omfattade dessa inga specifika bestämmelser gällande relationen mellan journalister och polis under demonstrationer. Dessa koder var snarare inriktade på undersökningsmetoder och journalistiska källor samt skydd av tredje parters privatliv.
LAGEN
PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 10 I KONVENTIONEN
60. Den klagande angav med stöd av artikel 10 i konventionen att ett brott mot hans rätt till yttrandefrihet ägt rum. Artikel 10 konventionen anger följande:
”1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.
2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.”
A. Kammarens dom
61. Kammaren anser att man kunde förutsätta att in inskränkning av den klagandes rätt till yttrandefrihet hade ägt rum eftersom han gripits och dömts på grund av sitt beteende som nyhetsfotograf och journalist då han underlät att åtlyda polisens befallningar. Vidare fann kammaren att parterna varit ense om att de ifrågasatta åtgärderna hade stöd i finsk lagstiftning, särskilt kapitel 16, paragraf 4 i strafflagen. Inskränkningen var därmed ”föreskriven i lag” och hade flera legitima syften, nämligen skydd av den allmänna säkerheten samt förebyggande av oordning eller brott.
62. Beträffande huruvida den i ett demokratiskt samhälle var nödvändig noterar kammaren att den klagande avstått från sin rätt att använda det separata, säkrade området för pressen då han bestämt sig för att stanna med demonstranterna även efter befallningen att skingras. Det hade fastställts att den klagande hade varit medveten om befallningen från polisen att lämna platsen, men beslutat sig för att ignorera denna befallning. Den klagande kunde när som helst under tiden området var avspärrat och utan konsekvenser ha lämnat platsen och flyttat sig till det säkrade pressområdet. Genom att inte göra detta hade den klagande medvetet tagit risken att gripas för tredska mot polis.
63. För kammaren stod det inte helt klart i vilket skede polisen hade fått reda på att den klagande var journalist. Det verkade som om den klagande underlåtit att göra tydliga ansträngningar att identifiera sig som journalist. Dessutom verkar det inte som om den klagande på något sätt hindrats från att ta fotografer av demonstrationen. Inte heller hade hans kamera eller utrustning beslagtagits och han hade tillåtits behålla alla de fotografier han tagit samt använda dem utan begränsningar.
64. Kammaren ansåg att demonstrationen hade varit en fråga av legitimt allmänintresse, särskilt med tanke på dess natur. Tingsrätten hade analyserat frågan med utgångspunkt i artikel 10 för att göra en avvägning mellan de olika intressena och hade funnit att det funnits ett akut socialt behov att vidta de ifrågasatta åtgärderna mot den klagande. Kammaren lade också vikt vid det faktum att inget straff utdömts för den klagande då hans agerande av de nationella domstolarna hade betraktats som ”ursäktligt”. Med beaktande av alla dessa faktorer ansåg kammaren att de nationella domstolarna gjort en rättvis avvägning mellan de berörda motstridiga intressena. Därför hade ingen överträdelse av artikel 10 i konventionen ägt rum.
B. Parternas inlagor
1. Den klagande
65. Den klagande hävdade att en inskränkning av hans rätt till yttrandefrihet ägt rum då polisen hade bett honom lämna en demonstration, då han frihetsberövats och under sin tid som frihetsberövad i 17,5 timmar inte haft möjlighet att överföra information, samt då han misstänkts, åtalats och dömts för ett brott som skapade en ”hämmande inverkan” på hans rättigheter och arbete.
66. Beträffande frågan om huruvida inskränkningen varit föreskriven i lag hävdade den klagande att polisen i flera olika skeden överskridit eller missbrukat sina befogenheter. För det första, visade oproportionerligheten i polisens kategoriska befallning till folksamlingen att skingra sig att den inte var förenlig med finsk lagstiftning. Polisens beslut att behandla demonstrationen som ett upplopp kunde också ifrågasättas eftersom det aggressiva beteendet var relativt begränsat och involverade ett begränsat antal individer.
För det andra hade frihetsberövandet av den klagande varit olagligt eftersom det varat hela natten och i cirka 17,5 timmar. Den som har gripits ska friges så snart som möjligt, dock senast 12 timmar efter att han gripits. Polisen skulle endast haft rätt att hålla honom frihetsberövad i mer än 12 timmar om han varit misstänkt för upplopp. Polisen hade först gripit den klagande för tredska mot polis men senare hade enligt den klagande skälet till hans gripande ändrats till upplopp. Eftersom den klagande helt klart inte ens deltagit i demonstrationen kunde hans beteende inte motsvara definitionen upplopp. Därför hade polisen inte tillräckliga skäl att gripa honom och han borde ha frigetts omedelbart eller åtminstone inom 12 timmar. Dessutom borde den klagande ha förhörts eller utfrågats utan dröjsmål eftersom förhör kan hållas även mellan kl. 22.00 och 07.00 om den misstänkta begär detta eller om det föreligger andra brådskande skäl.
67. Den klagande ansåg också att den fällande domen inte hade stöd i lagen då han inte varit medveten om att han kunde förklaras skyldig till brott genom att fortsätta ta fotografier innanför det avspärrade området. Då de nationella domstolarna inte givit några skäl i sina domar hade de inte bedömt frågan om lagenlighet. Därför hävdade den klagande att den inskränkning som polisen, åklagaren och de nationella domstolarna utövat inte hade stöd i finsk lagstiftning.
68. Den klagande var beredd att acceptera att inskränkningen kunde ha haft ett legitimt syfte.
69. Beträffande nödvändigheten påpekade den klagande att hans uppgift varit att inom rimlig tid förmedla information om demonstrationen. Han hade haft till uppgift både att skapa en utförlig artikel om de båda sidornas beteende under demonstrationen och att publicera information om demonstrationen online omedelbart efter att den avslutats. Den klagande hävdade att det inte funnits något separat och säkrat pressområde för journalister på demonstrationsplatsen. Han hade kontaktat alla de största mediaorganisationerna och fått reda på att ingen av de journalister som varit närvarande på platsen anvisats att bege sig till ett säkrat område och att ingen i realiteten sett något sådant område. Sikten utifrån in i det avspärrade området hade skymts av en tjock ring av poliser i flera led samt polisens minibussar och bussar. Kl. 19.15 hade polisen spärrat av ett ännu större område, vilket gjort det ännu svårare att följa händelserna. Det hade inte kunnat finnas ett säkrat område för journalister eftersom demonstrationen ursprungligen varit ämnad som ett demonstrationståg och ett fast pressområde därför inte skulle ha tjänat något syfte. Även om det funnits ett sådant område skulle det ha varit frivilligt att använda det, eftersom det inte är de statliga myndigheterna som ska bestämma från vilken vinkel journalister ska bevaka ett evenemang.
70. Vidare hävdade den klagande att påståendet att han inte identifierat sig som journalist motsade sunt förnuft. Han hade ett presskort kring halsen vilket bekräftats av vittnen i tingsrätten. Han hade burit med sig två kameror av en typ som år 2006 endast användes av professionella journalister, samt en kameraväska. Från förundersökningsrapporten verkar det som om den klagande identifierat sig som journalist för den polis som grep honom. Vid slutet av demonstrationen hade den klagande stått mellan demonstranterna och polisens led och hade därmed stått tydligt avskild från de förutnämnda. Vid denna tidpunkt hade situationen varit lugn och under polisens kontroll. Efter att demonstranterna gripits hade en polis ropat ”Ta fotografen” och den klagande hade gripits medan han tog fotografier. Då han befann sig i cellen på polisstationen hade han aktivt ropat till passerande poliser att han var journalist.
71. Den klagande argumenterade att hans 17,5 timmar långa frihetsberövande hade varit oproportionerligt. Polisen hade kunnat frige honom på plats eller åtminstone inom 12 timmar. Den video den klagande spelat in under demonstrationen var redan ”gammal” då han frigivits. Polisen hade frigett minderåriga efter några timmars frihetsberövande och den klagande kunde också ha frigivits vid denna tidpunkt. Polisen kunde också ha avbrutit förundersökningen i hans fall och åklagaren kunde ha lagt ner åtalet mot honom. Staten ansåg det dock viktigt att den klagande åtalades och möjligtvis dömdes för tredska mot polis. Staten hade dömt honom för att han utfört sitt arbete även om han redan lidit av konsekvenserna av polisernas konkreta handlingar. Tingsrättens dom och längden på hans frihetsberövande skulle kunna få en tydligt ”hämmande inverkan” på journalisters arbete. De nationella domstolarna hade inte utvärderat huruvida det fanns ett akut socialt behov av ”inskränkningen”. Tingsrätten hade inte gjort en korrekt avvägning mellan de motstridiga intressena utan hade endast konstaterat att avbrytandet av demonstrationen genom att befalla folksamlingen att skingra sig varit nödvändig. Tingsrätten hade inte bedömt vilken typ av ”akut socialt behov” som var skälet till att den klagande avlägsnades från platsen. Tingsrätten hade inte heller beaktat domstolens rättspraxis enligt vilken en sådan dom skulle komma att få en ”hämmande inverkan” på journalistyrket.
2. Regeringen
72. Regeringen instämde med kammarens slutsats att ingen överträdelse av artikel 10 i konventionen ägt rum i det föreliggande målet.
73. Enligt regeringens mening hade det inte förekommit någon inskränkning av de klagandes rätt till yttrandefrihet. De noterade att polisen inte hindrat den klagande från att bevaka evenemanget. Skälet till gripandet av den klagande hade inte varit hans agerande som fotograf utan det faktum att han upprepade gånger underlåtit att lyda polisens konsekventa och tydliga befallningar att lämna platsen. Polisens befallning hade gällt alla som var närvarande på platsen. Det fanns också bevis på att den klagande personligen av en polis befallts att lämna platsen, varefter han rådfrågat sin chef om huruvida han skulle stanna kvar trots polisens befallning. Fram till dess den klagande greps hade han inte vid något tillfälle befallts sluta ta fotografier, även närbilder. Så snart poliserna förstod att den klagande tillhörde pressen, behandlade de hans kamera, minneskort och annan utrustning som journalistiska källor och de konfiskerade dem inte. Han hade haft möjlighet att behålla fotografierna och inga myndigheter hade vid något tillfälle ålagt honom några restriktioner gällande användningen av fotografierna. Av de 81 gripna som förhördes följande dag hade den klagande varit den sjunde som förhördes och den sjätte som frigavs. Efter att polisen frigett de minderåriga hade de så snart som möjligt tagit sig an den klagande.
74. Regeringen påpekade vidare att inget av de nationella förfarandena beträffande den klagande, och inte heller de föreliggande förfarandena inför rätten, gällde den klagandes agerande som fotograf. Den föreliggande saken gäller snarare hans agerande som medlem av en folksamling som systematiskt – även efter att de anmodats, uppmuntrats och slutligen befallts skingra sig – vägrat hörsamma polisen. Det var därför som de nationella domstolarna hade funnit den klagande skyldig till tredska mot polis. Vidare hade tingsrätten beslutat att inte utdöma något straff för den klagande, då de ansåg att den klagande befunnit sig i en konfliktsituation. Han tvingades välja om han skulle uppfylla, å ena sidan, förväntningarna från lagen och polisen eller, å andra sidan, förväntningarna från hans arbetsgivare, vilken sänt ut honom för att bevaka evenemanget och rått honom stanna kvar på platsen efter att han befallts ge sig av. På grund av denna förståeliga problematik, hade tingsrätten bedömt att den klagandes vägran att hörsamma polisens befallning kunde jämställas med en ”ursäktlig gärning”.
75. Som ett alternativ, om rätten skulle fastställa att en inskränkning av den klagandes rätt till yttrandefrihet ägt rum, argumenterade regeringen att inskränkningen var ”föreskriven i lag”. Inskränkningen hade också flera legitima syften, nämligen skydd av den allmänna säkerheten samt förebyggande av oordning eller brott, vilket fastställts av kammaren.
76. Beträffande huruvida den i ett demokratiskt samhälle var nödvändig, instämde regeringen med kammarens slutsats att de nationella domstolarna gjort en rättvis avvägning mellan de berörda motstridiga intressena. De noterade att mediarepresentanter hade haft fri möjlighet att rapportera om och fotografera evenemanget ända till slutet, även extremt nära poliserna. Det hade också funnits ett separat område för mediarepresentanter. Däremot hade de upptrappade våldsamheterna på platsen för Smash ASEM-evenemanget fått som följd att polisen anlände till platsen i ett stort antal fordon, varav en del kan ha skymt sikten från de säkra delarna av evenemangsplatsen. Ingen bestred att den klagande personligen redan kl. 20.30 hört polisens befallning att skingras och han sett människor bege sig mot utgångarna. Omkring kl. 21.00, då polisen givit den slutliga befallningen att skingras, hade två andra fotografer befunnit sig på platsen, men de hade givit sig av omkring kl. 21.15. Inga åtgärder hade vidtagits mot dem under något skede. Polisens befallning hade givits för att lugna ner situationen, för att återställa allmän ordning och i synnerhet för att garantera allmänhetens säkerhet. Då polisen kl. 21.15 hade befallt den klagande att lämna platsen hade han vägrat göra detta och sagt att befallningen inte gällde honom eftersom han var fotograf. Vid detta tillfälle hade de personer i folksamlingen som gjort motstånd gripits och evenemanget hade avbrutits. Några minuter senare grep polisen den klagande då det stått klart att han bestämt sig för att inte hörsamma polisens befallning. Eftersom den klagande rådfrågat sin chef per telefon om huruvida han borde stanna kvar eller ge sig av, hade han tydligt förstått att polisens befallning gällde även honom. Tingsrätten hade också fastställt att polisens befallningar uppenbart gällt alla och därför borde det inte kommit som en överraskning för den klagande att han greps.
77. Regeringen noterade att syftet med gripandet av den klagande inte varit att inskränka hans yttrandefrihet utan att utreda det brott han misstänktes för. Han hade haft möjlighet att använda alla de fotografier han tagit under evenemanget. Gripandet och frihetsberövandet av den klagande kunde därför rättfärdigas som nödvändiga och proportionerliga eftersom polisen reagerat på en våldsam demonstration där det funnits en risk för mer våld och oordning. Därför kan det sägas att den påstådda inskränkningen i ett demokratiskt samhälle var nödvändig.
78. Regeringen poängterade hur viktigt det är med lika behandling och jämställdhet inför lagen, så som detta garanteras i Finlands grundlag och artikel 14 i konventionen. De hävdade att den klagande inte hade rätt till särskilda privilegier eller särbehandling jämfört med de andra i folksamlingen på demonstrationsplatsen. Polisens befallning hade givits utan åtskillnad beträffande status eller yrke och hade inte haft som syfte att hindra den klagandes yrkesutövning. Polisens mål hade varit att lugna ner situationen och återställa allmän ordning. Tingsrätten hade också fastställt att den klagande inte visat upp sitt presskort för den polis som grep honom eller den polis som tog emot honom på polisstationen. Han hade endast visat upp sitt presskort på bussen som förde honom till polisstationen. Den klagande hade själv skrivit i artikeln om evenemanget att han började bära sitt presskort synligt först efter att han gripits. Statens utrymme för egen bedömning av proportionerligheten hos de åtgärder som påstås ha inskränkt den klagandes rätt till yttrandefrihet hade därmed inte berörts, eftersom den klagande underlåtit att göra en tydlig ansträngning att identifiera sig som journalist.
79. Slutligen argumenterade regeringen att det föreliggande målet inte kunde sammanlänkas med någon ”hämmande inverkan”. Den klagande hade inte frihetsberövats och dömts för sina aktiviteter som journalist utan för att systematiskt ha låtit bli att hörsamma tydliga befallningar från polisen. Flera andra journalister som var närvarande vid evenemanget hade inte valt att låta bli att hörsamma polisens befallningar. Inget straff hade utdömts för den klagande eftersom tingsrätten bedömt att hans agerande kunde jämställas med ”en ursäktlig gärning”. Han hade inte heller beordrats att betala några juridiska kostnader.
C. Rättens bedömning
1. Omfattningen av målet inför stora kammaren
80. I sin skriftliga inlaga till stora kammaren hävdade den klagande att hans frihetsberövande varit olagligt eftersom det varat över natten och i cirka 18 timmar. Han hävdade att han borde ha frigetts senast inom 12 timmar efter gripandet eftersom polisen inte hade tillräckliga skäl för anhållan. Därför var hans frihetsberövande i över 12 timmar inte ”föreskrivet i lag” (se punkt 66 ovan). Regeringen kommenterade inte detta klagomål.
81. Enligt domstolens fasta rättspraxis utgörs ”målet” som hänvisats till stora kammaren av klagomålet, då det förklarats godtagbart av kammaren (se bland annat K. och T. mot Finland [GC], nr 25702/94, § 141, ECHR 2001‑VII). Första gången den klagande hävdade att hans frihetsberövande varit olagligt för att det varat i över 12 timmar var då han lämnade in sitt klagomål till stora kammaren. Vid prövningen av huruvida inskränkningen av den klagandes rätt enligt artikel 10 var nödvändig beaktade kammaren regeringens argument att orsaken till att den klagande hölls i förvar i cirka 18 timmar var att han gripits sent på kvällen och att nationell lagstiftning förbjuder förhör mellan kl. 22.00 och 07.00 (se punkt 48 i kammarens dom). Den klagande hade dock inte hävdat inför kammaren att hans frihetsberövande i över 12 timmar varit olagligt. Detta klagomål ingick inte det klagomål som kammaren förklarade godtagbart och omfattas därmed inte av stora kammarens prövning. Därför kommer rätten att begränsa sin prövning till den klagandes klagomål som kammaren förklarat godtagbart, nämligen att hans gripande, frihetsberövande och dom utgjorde en obefogad inskränkning av hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.
2. Huruvida en inskränkning ägde rum
82. Regeringen hävdade i första hand att ingen inskränkning av den klagandes rätt till yttrandefrihet ägt rum i det föreliggande målet.
83. Den klagande greps av polisen i samband med en demonstration, frihetsberövades i cirka 18 timmar samt åtalades och fälldes senare av de nationella domstolarna för att han underlåtit att hörsamma polisens befallning. Inget straff utdömdes dock för honom eftersom brottet ansågs ha utgjort ”en ursäktlig gärning”. Även om de ifrågasatta åtgärderna inte gällde den klagande i egenskap av journalist utan berodde på att han inte hörsammat polisens befallningar att skingras, vilka varit riktade till alla som befann sig inom det avspärrade området, hade hans arbete som journalist påverkats negativt eftersom han befunnit sig på platsen i egenskap av tidningsfotograf för att rapportera om evenemanget. Därför instämmer rätten att en inskränkning av hans rätt till yttrandefrihet ägt rum (se, tillämpliga delar av, Gsell mot Schweiz, nr 12675/05, § 49, 8 oktober 2009).
3. Huruvida inskränkningen var ”föreskriven i lag”
84. Rätten noterar att uttrycket ”föreskriven i lag”, i den mening som avses i artikel 10 § 2 i konventionen, inte bara kräver att den ifrågasatta åtgärden ska ha stöd i nationell lagstiftning, utan även gäller kvaliteten hos lagen i fråga, vilken bör finnas tillgänglig för den berörda personen och vars effekt bör vara förutsägbar (se bland annat Centro Europa 7 S.r.l. och Di Stefano mot Italien [GC], nr 38433/09, § 140, ECHR 2012; och Rotaru mot Rumänien [GC], nr 28341/95, § 52, ECHR 2000-V).
85. Parterna är inte ense om huruvida inskränkningen var ”föreskriven i lag”: Rätten noterar att den klagandes huvudargument är att frihetsberövandet var olagligt då det varade i över 12 timmar, en fråga som inge omfattas av målet som prövas av stora kammaren (se punkt 81 ovan). I övrigt framgår det av den klagandes inlagor att han inte hävdar att hans gripande, frihetsberövande och dom, i sig, saknar grund i finsk lagstiftning utan snarare att han motsätter sig hur de relevanta bestämmelserna i nationell lagstiftning i hans fall tillämpades av de nationella myndigheterna och domstolarna. Det är dock främst de nationella myndigheterna, framför allt domstolarna, som har till uppgift att tillämpa nationell lagstiftning (se Kopp mot Schweiz, 25 mars 1998, § 59, Reports of Judgments and Decisions 1998-II; och Kruslin mot Frankrike, 24 april 1990, § 29, serie A nr 176-A). Inga av den klagandes argument visar att de nationella myndigheterna tillämpade lagstiftningen på ett godtyckligt sätt. Därför fastställer rätten att inskränkningen i den klagandes klagomål, vilket omfattar den klagandes gripande, frihetsberövande och dom, hade stöd i finsk lagstiftning, nämligen paragraf 19 i polislagen, kapitel 1, paragraf 2, mom. 2 i tvångsmedelslagen samt kapitel 16, paragraf 4 i strafflagen. Därför fastställer rätten att inskränkningen var ”föreskriven i lag”.
4. Huruvida inskränkningen hade ett legitimt syfte
86. Det bestrids inte att inskränkningen hade flera legitima syften i den mening som avses i artikel 10 § 2 i konventionen, nämligen skydd av den allmänna säkerheten och förebyggande av oordning eller brott.
5. Huruvida inskränkningen i ett demokratiskt samhälle var nödvändig
(a) Allmänna principer
87. De allmänna principerna för behovet av inskränkning av yttrandefrihet sammanfattades i Stoll mot Schweiz [GC] (nr 69698/01, § 101, ECHR 2007‑V) och upprepas senare i Animal Defenders International mot Storbritannien [GC], nr 48876/08, § 100, ECHR 2013 (utdrag) samt Morice mot Frankrike [GC], nr 29369/10, § 124, 23 april 2015:
”(i) Yttrandefrihet är en av de viktigaste grunderna för ett demonkaotiskt samhälle och en av de grundläggande förutsättningarna för samhällets framsteg och varje individs självförverkligande. Enligt paragraf 2 i artikel 10 gäller denna frihet inte endast rätten till ’information’ eller ’åsikter’ som mottas positivt eller som betraktas som oförargliga eller likgiltiga, utan även information och åsikter som är stötande, chockerande eller störande. Detta är förutsättningarna för pluralism, tolerans och vidsynthet, utan vilka ett ’demokratiskt samhälle’ inte existerar. I artikel 10 anges att det finns undantag från denna frihet, men att dessa ... måste tolkas strikt och att alla behov av inskränkningar måste fastställas på ett övertygande sätt ...
(ii) Adjektivet ’nödvändig’ i den mening som avses i artikel 10 § 2 förutsätter att det föreligger ett ’akut socialt behov’. Medlemsstaterna har ett visst utrymme för egen bedömning av huruvida ett sådant behov föreligger, men detta är föremål för europeisk övervakning innefattande både lagstiftningen och beslutet att tillämpa denna, inklusive beslut fattade av en oberoende domstol. Därför är rätten bemyndigad att slutligt avgöra huruvida en ’inskränkning’ är förenlig med yttrandefriheten enligt artikel 10.
(iii) Vid utövandet av sin övervakande funktion är rättens uppgift inte att anta de behöriga nationella myndigheternas roll, utan snarare att, granska huruvida de beslut de fattat i enlighet med sin bedömning är förenliga med artikel 10. Detta betyder inte att övervakningen begränsas till att avgöra huruvida svarandestaten utövat sitt utrymme för egen bedömning på ett rimligt och noggrant sätt samt i god tro; utan rätten måste granska den ifrågasatta inskränkningen i skenet av fallet som helhet och avgöra huruvida det var ’proportionerligt i förhållande till det legitima syftet’ samt huruvida de nationella myndigheternas rättfärdigande av inskränkningen var ’relevant och tillräckligt’ ... Vid denna granskning måste rätten övertyga sig om att de nationella myndigheter tillämpat normer som uppfyller principerna i artikel 10 och att de dessutom stött sig på en acceptabel bedömning av relevanta fakta ...”
Artikel 10 skyddar inte endast innehållet i åsikter och information utan också den metod det sprids genom (Jersild mot Danmark, 23 september 1994, § 31, serie A nr 298).
88. Vidare betonar rätten den viktiga funktion media fyller i ett demokratiskt samhälle. Även om media inte får överskrida vissa gränser har de ändå till uppgift att – på ett sätt som överensstämmer med deras plikter och skyldigheter – sprida information och åsikter kring alla ämnen av allmänintresse (se Bladet Tromsø och Stensaas mot Norge [GC], nr 21980/93, § 59, ECHR 1999-III; De Haes och Gijsels mot Belgien, 24 februari 1997, § 37, Reports of Judgments and Decisions 1997‑I; och Jersild mot Danmark, ovan, § 31). Förutom att media har till uppgift att sprida information och åsikter, har allmänheten också rätt att ta emot dessa (se The Sunday Times mot Storbritannien (nr 1), 26 april 1979, § 65, serie A nr 30).
89. I detta sammanhang (och med hänvisning till fakta i det föreliggande målet) måste man betona medias avgörande roll i spridningen av information om myndigheters hantering av offentliga demonstrationer och hantering av oordning. Medias roll som ”vakthund” blir extra viktig i sådana sammanhang eftersom deras närvaro garanterar att myndigheterna kan hållas ansvariga för sitt agerande gentemot demonstranter och allmänhet under övervakning av stora folksamlingar, inklusive de metoder som används för att kontrollera eller skingra demonstranter eller upprätthålla allmän ordning. Alla försök att avlägsna journalister från en demonstrationsplats måste därför noggrant granskas.
90. Rätten upprepar också att det skydd journalister åtnjuter enligt artikel 10 i konventionen förutsätter att de agerar i god tro samt i syfte att tillhandahålla korrekt och tillförlitlig information i enlighet med principerna för ansvarsfull journalistik (se, tillämpliga delar av, Bladet Tromsø och Stensaas mot Norge [GC], ovan, § 65; Fressoz och Roire mot Frankrike [GC], nr 29183/95, § 54, ECHR 1999‑I; Kasabova mot Bulgarien, nr 22385/03, § 61 och 63–68, 19 april 2011; och Times Newspapers Ltd mot Storbritannien (nr 1 och 2), nr 3002/03 och 23676/03, § 42, ECHR 2009). I domstolens rättspraxis har konceptet ansvarsfull journalistik hittills framför allt fokuserat på frågor gällande innehållet i publicerade artiklar eller muntliga uttalanden (se, t.ex., Bladet Tromsø och Stensaas mot Norge [GC], ovan, § 65–67; Fressoz och Roire mot Frankrike [GC], ovan, § 52–55; Krone Verlag GmbH mot Österrike, nr 27306/07, § 46–47, 19 juni 2012; Novaya Gazeta och Borodyanskiy mot Ryssland, nr 14087/08, § 37, 28 mars 2013; Perna mot Italien [GC], nr 48898/99, § 47, ECHR 2003‑V; Times Newspapers Ltd mot Storbritannien (nr 1 och 2), ovan, § 45; Ungváry och Irodalom Kft mot Ungern, nr 64520/10, § 42, 3 december 2013; och Yordanova och Toshev mot Bulgarien, nr 5126/05, § 53 och 55, 2 oktober 2012) snarare än på journalisters offentliga uppträdande.
Konceptet ansvarsfull journalistik, som yrkesutövande, vilket skyddas av artikel 10 i konventionen, inskränker sig dock inte till enbart den information som samlas in och/eller sprids genom journalistiskt arbete. Konceptet omfattar också bland annat huruvida en journalist agerar i enlighet med lagen, inklusive, vilket är relevant för det föreliggande målet, hans eller hennes offentliga mellanhavanden med myndigheter under journalistarbetet. Frågan om huruvida en journalist har brutit mot lagen är ytterst relevant i detta sammanhang, även om det inte är avgörande vid bedömning av huruvida han eller hon agerat ansvarsfullt.
91. Rätten upprepar i detta sammanhang att journalister som utövar sin yttrandefrihet förbinder sig till ”plikter och skyldigheter” (se Stoll mot Schweiz [GC], ovan, § 102; och Handyside mot Storbritannien, 7 december 1976, § 49 in fine, serie A nr 24). I detta sammanhang påminns om att paragraf 2 i artikel 10 inte garanterar helt obegränsad yttrandefrihet, även i samband med mediabevakning av ämnen av betydande allmänintresse. Närmare bestämt, kan journalister, trots den viktiga roll media spelar i ett demokratiskt samhälle, inte av princip fritas från sin plikt att lyda allmän brottslagstiftning med motivationen att artikel 10 skulle ge dem som journalister en fullständig rätt till detta (se, bland annat, tillämpliga delar av, Stoll mot Schweiz [GC], ovan, § 102; Bladet Tromsø och Stensaas mot Norge [GC], ovan, § 65; och Monnat mot Schweiz, nr 73604/01, § 66, ECHR 2006-X). Med andra ord kan en journalist inte yrka på exklusiv immunitet mot straffrättsligt ansvar endast för att han eller hon, till skillnad från andra, utövar sin rätt till yttrandefrihet och det ifrågavarande brottet begicks under utövande av hans eller hennes journalistiska arbete.
(b) Tillämpning av de allmänna principerna på den klagandes mål
92. Rätten noterar att den klagande greps, frihetsberövades, åtalades och fälldes för att han underlåtit att hörsamma polisens befallning. Hans gripande skedde i samband med Smash ASEM-demonstrationen där han deltog som fotograf och journalist för veckotidningen Suomen Kuvalehti. Det ifrågasätts inte att demonstrationen tilldrog sig avsevärd mediauppmärksamhet.
93. I skillnad från många andra mål väckta av journalister enligt artikel 10 i konventionen, inklusive Stoll samt andra mål som hänvisas till i punkt 87–91 ovan, gäller det föreliggande målet inte förbud mot publicering (offentligt avslöjande av viss information) eller sanktioner i samband med en publicering. Det föreliggande målet gäller åtgärder mot en journalist som underlät att hörsamma polisens befallningar medan han tog fotografier för att rapportera om en demonstration som blivit våldsam.
94. Vid bedömningen av huruvida de åtgärder de finska myndigheterna vidtog mot den klagande var nödvändiga kommer rätten att beakta att de intressen som i det föreliggande målet ska vägas mot varandra båda är offentliga, nämligen polisens intresse av att upprätthålla allmän ordning i samband med en våldsam demonstration, och allmänhetens intresse av att få information om ett ämne av allmänintresse (se tillämpliga delar av Stoll mot Schweiz [GC], ovan, § 115–116). Rätten kommer att i tur och ordning granska den klagandes gripande, frihetsberövande och dom för att avgöra huruvida den ifrågasatta inskränkningen, som helhet, hade relevanta och tillräckliga skäl samt var proportionerlig med tanke på det legitima syftet.
(i) Gripandet av den klagande
95. Beträffande gripandet av den klagande kommer rätten att notera huruvida polisens befallningar grundades på en rimlig bedömning av fakta och huruvida den klagande hade möjlighet att rapportera om demonstrationen. Rätten kommer också att beakta den klagandes beteende, inklusive huruvida han identifierat sig som journalist.
96. När demonstration började hade en kärngrupp på cirka 50 demonstranter, cirka 500 åskådare och cirka 50 journalister, inklusive den klagande, samlats vid demonstrationstågets startpunkt. Då demonstrationen blev våldsam hindrade polisen först folksamlingen från att tåga men tillät en fredlig demonstration på plats. Senare spärrade polisen av demonstrationsområdet och befallde folksamlingen att skingra sig. Polisen gjorde säkerhetsförberedelser inför evenemanget, med 480 poliser och gränsvakter. Grundat på riskbedömningen från finska skyddspolisen, erfarenheter från ett upplopp tidigare samma år samt med tanke på tonläget i informationen på de affischer som uppmanade medlemmar av allmänheten ”att få även en liten bit av kaos också på gatorna i Helsingfors” och demonstrationsorganisatörernas anonymitet (se punkt 12–16 ovan) hade polisen goda skäl att förvänta sig att demonstrationen skulle bli våldsam. Tingsrätten fann senare att polisen agerat lagenligt och hade godtagbara skäl att ge befallningen att skingras (se punkt 37 ovan). Därför ser rätten ingen orsak att tvivla på att polisens befallningar grundades på en rimlig bedömning av fakta. Rätten anser också att åtgärderna för att förebygga våldsamheter, inklusive polisens befallning att lämna demonstrationsplatsen, var godtagbara. Åtgärderna var inte endast ämnade för ett ”abstrakt” skydd av allmän ordning – skydd av den allmänna säkerheten och förebyggande av oordning eller brott – utan också för att skydda människor i och i närheten av demonstrationen, inklusive mediarepresentanter, och därmed även den klagande själv.
97. Rätten kommer nu att undersöka huruvida den klagande på något sätt hindrades från att utföra sitt arbete som journalist under Smash ASEM-evenemanget. Parterna var oense om huruvida det fanns ett säkert pressområde. Det verkar dock som om de flesta av journalisterna, cirka femtio vid början av demonstrationen, stannade kvar på demonstrationsområdet. Myndigheterna bad aldrig de andra journalisterna eller den klagande att i något skede under evenemanget använda ett separat område reserverat för pressen. Vidare var demonstrationen av en sådan art – från början skulle den bestå av ett demonstrationståg följande en viss rutt – att de våldsamma händelserna kunde ha ägt rum och också ägde rum på en ”oförutsedd” plats. I denna situation hade myndigheterna överhuvudtaget ingen möjlighet att i förväg säkra ett område nära händelserna. Därför är det inte avgörande för rätten huruvida det fanns ett sådant säkrat område, eftersom alla journalister verkar ha befunnit sig på demonstrationsplatsen där de också kunde arbeta fritt. Det kan därför inte i sig sägas att den klagande hindrades från att rapportera om evenemanget. Han hade tvärtom haft möjlighet att ta fotografier under hela demonstrationen ända fram till det ögonblick då han greps. Detta framgår tydligt t.ex. av DVD-inspelningarna från demonstrationen samt av det faktum att det sista fotografiet den klagande tog var av den polis som grep honom.
98. Beträffande den klagandes beteende noterar rätten att han greps innanför det avspärrade området där han stod tillsammans med en kärngrupp av demonstranter som höll varandra i armkrok. Det verkar från DVD-inspelningarna som om den klagande bar mörk klädsel vilken motsvarade demonstrationens anmodade ”klädsel”. Han bar ingen urskiljande klädsel eller några andra tecken som kunde identifiera honom som journalist. Han bar t.ex. inte gul väst eller jacka så som vissa av hans journalistkollegor gjorde. Tydligen fanns inte heller några märken t.ex. på den kamera han använde som visade att han arbetade för Suomen Kuvalehti. Hans presskort var inte heller synligt på DVD-inspelningarna eller på något av fotografierna där den klagande fanns med. Det verkar därför som om det inte gick att skilja mellan den klagande och demonstranterna med hjälp av hans utseende. Eftersom han befann sig inom det avspärrade området och på grund av hans utseende, är det därför troligt att det inte tydligt gick att identifiera honom som journalist innan han greps.
99. Det framgår inte heller tydligt av tingsrättens dom och det övriga materialet i ärendeakten för vilken av poliserna den klagande identifierade sig som journalist. Enligt förundersökningsrapporten verkar det som om han identifierat sig för den polis som grep honom och som under förundersökningen angav att den klagande inte gjort motstånd vid gripandet samt att han bett att få ringa ett telefonsamtal, vilket han tillåtits göra. Då den polis som grep den klagande bad om identifikation hade den klagande visat upp sitt presskort (se punkt 27 ovan). Av detta kan slutsatsen dras att den klagande inte bar sitt presskort, eller åtminstone inte bar det synligt så att han omedelbart kunde identifieras som journalist. En annan polis som var närvarande då den klagande greps angav under förundersökningen att den klagande inte gjort motstånd vid gripandet men att han inte hört den klagande identifiera sig som journalist (se punkt 27 ovan). Å andra sidan har det inte kunnat fastställas huruvida den klagande identifierade sig som journalist även då han togs in i bussen som skulle föra honom till polisstationen. Trots detta anser rätten att polisen måste ha blivit medveten om hans status som journalist senast på polisstationen då den polis som tog emot honom fråntog den klagande hans presskort, vilket den klagande anger att han ”lyft upp” och börjat bära synligt på bröstet endast en kort stund tidigare (se punkt 28 ovan). Grundat på denna information anser rätten att om den klagande velat att polisen skulle erkänna honom som journalist, borde han ha gjort tillräckligt tydliga ansträngningar att identifiera sig som sådan, antingen genom att bära tydligt urskiljbar klädsel eller genom att bära sitt presskort synligt hela tiden, eller genom någon annan lämplig metod. Detta gjorde han inte. Därför skilde sig den klagandes situation från situationen för journalisten i målet Najafli mot Azerbajdzjan som bar sitt presskort på bröstet och som också specifikt talat om för poliserna att han var journalist (se Najafli mot Azerbajdzjan, nr 2594/07, § 67, 2 oktober 2012; se även tillämpliga delar av Gsell mot Schweiz, ovan, § 49).
100. Dessutom hävdade den klagande att han inte varit medveten om polisens befallning att skingras. Rätten observerar att tingsrätten fann det fastställt att den klagande hade varit medveten om befallningen från polisen att lämna platsen, men beslutat sig för att ignorera denna befallning (se punkt 37 ovan). Den klagande medgav själv inför tingsrätten och i sina inlagor till denna domstol att han hört befallningen omkring kl. 20.30 (se punkt 24 och 37 ovan). Detta bekräftas också av det faktum att den klagande därefter ringde sin arbetsgivare för att diskutera huruvida han borde lämna området eller inte (se punkt 24 ovan). För rätten visar detta faktum att den klagande förstod att, eller åtminstone undrade om, befallningen gällde även honom. Dessutom medgav den klagande i sina inlagor till denna domstol att en polis, cirka en halvtimme senare, personligen bett honom ge sig av, men att han svarat polisen att han beslutat sig för att stanna kvar (se punkt 25 ovan). Detta medgivande motsäger fullständigt den klagandes påstående att han inte varit medveten om polisens befallning att skingras. Därmed visste den klagande helt klart vad han gjorde och påståendet att han inte varit medveten om polisens befallning kan inte godtas. Dessutom måste han som journalist som rapporterade om polisåtgärder ha varit medveten om de juridiska konsekvenser ett underlåtande att hörsamma en polisbefallning kunde medföra. Därför kan rätten inte göra någon annan bedömning än att den klagande genom att låta bli att hörsamma polisens befallning medvetet tog risken att gripas för tredska mot polis.
101. Rätten finner det också relevant att alla andra journalister, utom den klagande, hörsammade polisens befallningar. Till och med den sista av dem lämnade området efter att ha hört den slutliga varningen, vilken tydligt angav att om de närvarande inte skingrades skulle de gripas. Enligt denna sista kvarvarande journalists vittnesmål inför tingsrätten hade han tagit sitt sista fotografi kl. 21.15 och lämnat området bara 2 till 3 minuter innan den klagande gripits. Inga åtgärder vidtogs vid något tillfälle mot dessa journalister (se punkt 37 ovan). Den klagande kunde också när som helst under tiden området var avspärrat och utan konsekvenser ha lämnat platsen och begett sig ut ur det avspärrade området. Inget i ärendeakten antyder heller att den klagande, om han hörsammat polisens befallning att lämna det avspärrade området, skulle ha varit oförmöget att fortsätta med sitt yrkesuppdrag, till och med alldeles intill det avspärrade området, där polisen under ett senare skede skingrade demonstranterna och grep dem.
(ii) Gripandet av den klagande
102. Den klagande kvarhölls på polisstationen i 17,5 timmar. Så som rätten redan fastställt, omfattar stora kammarens prövning inte frågan om huruvida frihetsberövandet av den klagande i över 12 timmar var lagligt (se punkt 81 ovan). Den klagande hävdade också att han så snabbt som möjligt borde ha förhörts och släppts fri.
103. Regeringen hävdade att orsaken till att den klagande hölls frihetsberövad så länge var att han gripits sent på kvällen och att nationell lagstiftning förbjuder förhör mellan kl. 22.00 och 07.00. Nationell lagstiftning tillåter undantag från denna regel enligt paragraf 24, mom. 2 i förundersökningslagen (se punkt 49 ovan). Rätten observerar att det inte finns någon information i ärendeakten om huruvida den klagande under natten bad att bli förhörd omedelbart. Den har inte ens antytt att han skulle ha gjort detta. Dessutom hade sammanlagt 128 personer gripits och frihetsberövats på grund av demonstrationen och detta faktum kan också ha fördröjt den klagandes frigivning. Den klagande var dock, på grund av hans status som journalist, en av de första som förhördes och frigavs följande morgon: han var den sjunde frihetsberövande personen som förhördes och den sjätte som frigavs efter att de minderåriga frigivits (se punkt 32 ovan). Detta faktum visar tydligt att polismyndigheterna uppvisade en positiv attityd mot den klagande på grund av att han var en mediarepresentant.
104. Rätten noterar att det är oklart huruvida den klagandes mobiltelefon, kamerautrustning och minneskort inspekterades av polisen. Den klagande hävdade att detta skedde. Enligt rapporten från riksdagens biträdande justitieombudsman (se punkt 34 ovan) hade polisen kontrollerat innehållet i de gripnas mobiltelefoner. I ärendeakten framgår dock inte tydligt huruvida den klagandes mobiltelefon också kontrollerades och huruvida hans minneskort inspekterades. Regeringen hävdar dock att polisen, så snart de förstod att den klagande tillhörde pressen, omedelbart behandlade hans kamera, minneskort och annan utrustning som journalistiska källor och att de inte konfiskerade dem (se punkt 29 ovan). Den klagande har inte bestridit detta påstående från regeringen.
105. Även om det inte står helt klart på vilket sätt den klagandes kamerautrustning och minneskort behandlades efter att han gripits, noterar rätten att den klagande inte förnekat att hans kamerautrustning och det fotografiska material han införskaffat återlämnades till honom i sin helhet och i oförändrat skick. Rätten har inte intrycket av att den klagandes utrustning under något skede konfiskerades utan snarare, i enlighet med normala rutiner, endast lades åt sidan under hans tid som frihetsberövad. Den klagande tilläts också behålla alla de fotografier han tagit. Ingen myndighet ålade honom vid något tillfälle några restriktioner beträffande användningen av fotografierna.
(iii) Gripandet av den klagande
106. Slutligen, beträffande den klagandes dom, noterar rätten att tingsrätten fann den klagande skyldig till tredska mot polis men inte utdömde något straff eftersom brottet betraktades som en ”ursäktlig gärning”. Denna dom bekräftades senare av hovrätten som inte angav några ytterligare skäl i sin dom. Slutligen avvisade högsta domstolen den klagandes begäran att få överklaga.
107. Rätten anser att demonstrationen var en fråga av legitimt allmänintresse, särskilt med tanke på dess natur. Därför hade media till uppgift att sprida information om evenemanget och allmänheten hade rätt att ta emot denna information. Detta bekräftades också av myndigheterna och därför hade de gjort förberedelser för att uppfylla medias behov. Evenemanget tilldrog sig mycket uppmärksamhet från media och bevakades noga. Rätten noterar dock att av de omkring femtio journalister som befann sig på demonstrationsplatsen var den klagande den enda som hävdar att hans yttrandefrihet inskränktes i samband med demonstrationen.
108. Dessutom var inskränkningen av hans utövande av journalistisk frihet begränsad med tanke på de tillfällen han gavs att bevaka evenemanget på ett adekvat sätt. Rätten betonar än en gång att det beteende som bestraffades genom domen inte var den klagandes aktiviteter i egenskap av journalist, dvs. något han publicerat. Även om också skedet före publicering omfattas av rättens prövning enligt artikel 10 i konventionen (se The Sunday Times mot Storbritannien (nr 2), 26 november 1991, § 51, serie A nr 217), gäller det föreliggande målet inte en bestraffning av den klagandes journalistiska efterforskningar eller införskaffande av information (se skillnaden mot Dammann mot Schweiz, nr 77551/01, § 52, 25 april 2006, som gällde bötfällning av en journalist för införskaffande av offentligt sekretessbelagd information). Den klagandes dom gällde endast hans vägran att hörsamma en polisbefallning alldeles i slutet av demonstrationen, vilken polisen bedömt förvandlats till ett upplopp.
109. Tingsrätten fann senare att polisen hade godtagbara skäl att ge dessa befallningar (se punkt 37 ovan). Tingsrätten ansåg att det varit nödvändigt att skingra folksamlingen på grund av upploppet och hotet mot allmän säkerhet samt att befalla människor att lämna platsen. Eftersom dessa lagliga befallningar inte hörsammades hade polisen rätt att gripa och frihetsberöva de demonstranter som inte hörsammade befallningarna. Som regeringen påpekade, gav det faktum att den klagande var journalist honom inte rätt till särskilda privilegier eller någon särbehandling jämfört med de andra som stannat kvar på demonstrationsplatsen (se punkt 78 ovan). Detta synsätt stöds också av den information som rätten har tillgång till, enligt vilken lagstiftningen i de flesta av Europarådets medlemsstater inte ger journalister någon särbehandling om de underlåter att hörsamma polisens befallning att lämna platsen för en demonstration (se punkt 57 ovan).
110. Enligt ärendeakten verkar det som om åtal väcktes mot sammanlagt 86 svarande, vilka anklagades för olika typer av brott. Den klagande hävdade att åklagaren kunde och borde ha dragit tillbaka åtalet mot honom eftersom han endast hade utövat sitt yrke som journalist. Enligt domstolens rättspraxis ges staterna, i enlighet med principen för utrymme för egen bedömning, stor frihet när det gäller huruvida åtal ska väckas mot personer som misstänks för brott (se tillämpliga delar av Stoll, ovan, § 159). Rätten upprepar också att journalister inte kan undantas från plikten att lyda allmän brottslagstiftning enbart med stöd av det skydd de åtnjuter enligt artikel 10 (se Stoll, ovan, § 102). Trots detta instämmer rätten att journalister ibland ställs inför en konflikt mellan plikten att lyda allmän brottslagstiftning, vilken inte gör undantag för journalister, och deras yrkesmässiga plikt att införskaffa och sprida information för att ge media möjlighet att spela sin viktiga roll som offentlig vakthund. Med tanke på denna intressekonflikt bör betonas att konceptet ansvarsfull journalistik kräver att varje gång en journalist – och hans eller hennes arbetsgivare – måste välja mellan de två plikterna, och om han eller hon väljer att inte åtlyda allmän brottslagstiftning, måste denna journalist vara medveten om att han eller hon genom att inte hörsamma lagliga befallningar från bland annat polisen, riskerar juridiska påföljder, inklusive straff för brott.
111. Tingsrätten tog upp frågan om huruvida den klagande i egenskap av journalist hade rätt att underlåta att hörsamma polisens befallningar. Tingsrätten fastställde att kraven när det gäller inskränkningen av den klagandes yttrandefrihet i samband med detta mål uppfylldes. I sin bedömning hänvisade tingsrätten till målet Dammann (ovan) och argumenterade att den klagandes fall måste särskiljas. Tingsrättens motivering av den klagandes dom för tredska mot polis är koncisa. Med beaktande av den specifika typen av inskränkning av den klagandes rätt till yttrandefrihet i det föreliggande målet (se punkt 108 ovan) anser rätten att denna motivering var relevant och tillräcklig. Tingsrätten tog dessutom hänsyn till den intressekonflikt den klagande ställdes inför och utdömde därför inget straff för honom.
112. I detta sammanhang upprepar rätten att arten och allvarlighetsgraden hos det utdömda straffet är en faktor som bör beaktas vid en bedömning av inskränkningens proportionerlighet (se Stoll, ovan, § 153 med vidare referenser). I det föreliggande målet avstod tingsrätten från att utdöma något straff för den klagande då hans agerande betraktades som en ”ursäktlig gärning”. För att komma till denna slutsats tog tingsrätten hänsyn till att den klagande, som journalist, hade ställts inför motstridiga förväntningar genom, å ena sidan, polisens krav och, å andra sidan, hans arbetsgivares krav.
113. I vissa fall kan en fällande dom mot en person vara viktigare än straffets lätta natur (se Stoll, ovan, § 154 med vidare referenser). I det föreliggande målet lade rätten dock vikt vid det faktum att den klagandes dom inte fick några materiella negativa konsekvenser för honom, eftersom inget straff utdömdes och domen, i enlighet med nationell lagstiftning, inte ens fördes in i brottsregistret (se punkt 53 ovan). Domen mot den klagande bestod endast av ett formellt fastställande av brottet han begått och kunde som sådant knappast, om ens överhuvudtaget, ha haft någon ”hämmande inverkan” på människors deltagande i protester (jämför som kontrast tillämpliga delar av Taranenko mot Ryssland, nr 19554/05, § 95, 15 maj 2014) eller på journalisters arbete i allmänhet (jämför som kontrast Cumpănă och Mazăre mot Rumänien [GC], nr 33348/96, § 116, ECHR 2004‑XI). Sammantaget kan sägas att domen mot den klagande var proportionerlig och hade ett legitimt syfte.
6. Allmän slutsats
114. Med beaktande av alla ovanstående fakta och med hänsyn till statens utrymme för egen bedömning, fastslår rätten att de nationella myndigheterna i det föreliggande målet grundade sina beslut på relevanta och tillräckliga skäl och gjorde en rättvis avvägning mellan de berörda motstridiga intressena. Det framgår tydligt i ärendeakten att myndigheterna inte medvetet försökte dölja polisens agerande i samband med demonstrationen i allmänhet eller mot individuella demonstranter genom att hindra media från att bevaka demonstrationen (se punkt 89 in fine). Den klagande hindrades i själva verket inte från att utföra sitt arbete som journalist, varken under eller efter demonstrationen. Därför fastslår rätten att inskränkningen av den klagandes rätt till yttrandefrihet kan anses ”i ett demokratiskt samhälle varit nödvändig” i den mening som avses i artikel 10 i konventionen. Rätten vill poängtera att denna bedömning måste ses mot bakgrund av de speciella omständigheterna i det föreliggande målet och att hänsyn har tagits till behovet att undvika en försvagning av medias roll som ”vakthund” (se punkt 89 ovan).
115. Därför har ingen överträdelse av artikel 10 i konventionen ägt rum.
AV DESSA SKÄL,
Anför rätten med tretton röster mot fyra, att ingen överträdelse av artikel 10 i konventionen ägt rum.
Upprättat på engelska och franska, och meddelat vid en förhandling i Europadomstolens byggnad, Strasbourg, den 20 oktober 2015.
Lawrence EarlyDean Spielmann
Jurist Ordförande
I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning, bifogas följande skiljaktiga uppfattning till detta utslag:
(a) instämmande yttrande från domare Motoc;
(b) avvikande yttrande från domare Spano tillsammans med domare Spielmann, Lemmens och Dedov.
D.S.
T.L.E.
INSTÄMMANDE YTTRANDE FRÅN DOMARE MOTOC
(Översättning)
Jag anser att domen i målet Pentikäinen mot Finland utgör ett viktigt beslut på grund av det komplexa och subtila resonemanget den grundar sig på.
Enligt min mening har domen förbättrat vår förståelse av konceptet ansvarsfull journalistik. Jag skulle vilja dröja vid tre olika aspekter i samband med detta, nämligen ursprunget till konceptet oberoende journalistik i domstolens rättspraxis, proportionerlighet samt statens utrymme för egen bedömning.
Ansvarsfull journalistik är ett nytt koncept i domstolens rättspraxis. Jag anser att rätten uttryckligen eller underförstått följt principerna för journalistisk etik så som de beskrivs i Münchendeklarationen. Även om journalisters rättigheter är välkända, är deras skyldigheter mindre kända, vilket gör att det kan vara lämpligt att räkna upp dem:
Deklaration om skyldigheter
Journalistens huvudsakliga skyldigheter vid insamlande, rapportering om och kommenterande av händelser består av:
1) Att respektera sanningen, oavsett vilka konsekvenser det kan få för honom själv – detta på grund av allmänhetens rätt att ta del av sanningen.
2) Att försvara rätten till information, kommentarer och kritik.
3) Att endast publicera information från kända källor eller – i annat fall – bifoga lämpliga reservationer, samt att inte förtiga viktig information och inte ändra i texter och dokument.
4) Att inte använda bedrägliga metoder för att skaffa information, fotografier och dokument.
5) Att känna skyldighet att respektera andras privatliv.
6) Att korrigera all publicerad information som visat sig vara inkorrekt.
7) Att iaktta tystnadsplikt och inte avslöja källan till information om erhållits konfidentiellt.
8) Att avstå från plagiat, förtal, ärekränkning och obefogade beskyllningar samt från att utnyttja fördelar som är ett resultat av publicering eller döljande av information.
9) Att aldrig sammanblanda journalism med marknadsföring eller propaganda samt att vägra alla direkta eller indirekta beställningar från marknadsförare.
10) Att motstå alla påtryckningar och endast ta redaktionella direktiv från personer i ledande ställning på redaktionen.
Alla journalister värda namnet ser det som en ära att följa ovanstående principer, journalisten erkänner, inom ramarna för varje lands allmänna lagstiftning, endast sina kollegors jurisdiktion, och vägrar varje typ av inblandning från regeringsmakter och andra.”
Dessa principer har erkänts i flera av rättens domar, särskilt Bladet Tromsø och Stensaas mot Norge ([GC], nr 21980/93, ECHR 1999-III), Fressoz och Roire mot Frankrike ([GC], nr 29183/95, ECHR 1999‑I), Kasabova mot Bulgarien (nr 22385/03, 19 april 2011), och Times Newspapers Ltd mot Storbritannien (nr 1 och 2) (nr 3002/03 och 23676/03, ECHR 2009). I dessa domar betonade rätten de andra principerna gällande ansvarsfull journalistik, särskilt beträffande publicering av innehåll.
Denna doms största bedrift är att framhäva principen för ansvarsfull journalistik i jämförelse med journalisters offentliga uppträdande.
I den föreliggande domen förtydligar rätten journalistens plikt att följa gällande nationell lagstiftning i fall där deras yrkesmässiga ära inte äventyras (detta motsvarar slutet av Münchendeklarationen). Frågan här gäller journalisters offentliga uppträdande. Domen framhäver denna princips två följdsatser, dvs. för det första, att journalister inte kan kräva någon typ av immunitet mot tillämpning av brottslagstiftning på grund av yrket samt, för det andra, att journalister som inte följt lagen är skyldiga att noga avväga konsekvenserna av sitt agerande.
Principen ansvarsfull journalistik har också bekräftats av andra domstolar, särskilt USA:s högsta domstol i det banbrytande målet New York Times mot Sullivan, som ledde till att denna domstol upprättade förordningar som förvandlade lagstiftningen gällande ärekränkning. En offentlig tjänsteman kan endast vinna ett mål gällande stämning för förtal om och när en domstol fastställer att det ärekränkande uttalandet om honom eller henne gjordes med ”verkligt ont uppsåt”, – att uttalandet gjordes trots medvetande om att det var falskt eller med hänsynslös nonchalans för huruvida det var sant eller falskt.” En tjänsteman kan inte kräva skadestånd för publicering av osanna uttalanden om pressen ”inte uppvisat ont uppsåt”.
I separata instämmande yttranden höll domarna Hugo L. Black och William O. Douglas inte med domare Brennan om huruvida pressen aldrig skulle kunna hållas ansvarig för ärekränkning mot offentliga tjänstemän. De ansåg att den första ändringen av USA:s grundlag angav absolut immunitet i samband med kritik av offentliga tjänstemäns sätt att utföra sina offentliga plikter. Allt annat än absolut immunitet skulle leda till ”dödlig fara” för pressfriheten i statens lagstiftning gällande ärekränkning, genom trakasserier, bestraffning och till sist tystande av kritiken. Bedömningarna i denna dom har inte följts av andra högsta domstolar.
I målet Grant mot Torstar Corp. fastslog Kanadas högsta domstol att två villkor måste uppfyllas för att fastställa försvar av ansvarsfull kommunikation:
(1) Målet måste gälla en fråga av allmänintresse;
(2) Den svarande måste visa att han agerat ansvarsfullt och noga försökt verifiera påståendena, med beaktande av alla relevanta omständigheter.
Högsta domstolen angav att domstolen för att bedöma huruvida den svarande agerat ansvarsfullt måste beakta:
(1) hur allvarligt påståendet var;
(2) hur viktig frågan var för allmänheten;
(3) hur brådskande ärendet var;
(4) källans status och tillförlitlighet;
(5) huruvida den klagandes syn på saken undersökts och rapporterats på ett korrekt sätt;
(6) huruvida införlivandet av det ärekränkande uttalandet varit berättigat;
(7) huruvida det ärekränkande uttalandet var av allmänintresse på grund av att det gjorts snarare än på grund av uttalandes sanningsenlighet.
Högsta domstolen noterade att listan inte var fullständig men kunde tjäna som en riktlinje. Domstolar hade rätt att ta hänsyn till andra faktorer. De uppräknade faktorerna skulle dessutom inte alla vara lika betydelsefulla.
Det finns ett antal beslut från europeiska författningsdomstolar och högsta domstolar gällande journalister uppträdande. Österrikes författningsdomstol angav t.ex. att bestraffning av en journalist för vägran att lämna en offentlig demonstration inte stred mot relevanta rättigheter för journalister (se VGH, dom av den 20 september 2012). Samma resonemang återfinns i en dom i Makedoniens författningsdomstol år 2014: Domstolen ansåg att avlägsnande av journalister från en parlamentssession inte kränkte deras rättigheter. Även Sveriges högsta domstol fastslog år 2004 att det faktum att en person var journalist inte hindrade att personen dömdes för olagligt uppträdande vid bevakning av en demonstration i ett förbjudet område kring ett kärnkraftverk.
Jag instämmer helt med majoritetens slutsats att skillnad måste göras mellan det föreliggande målet och Stoll mot Schweiz ([GC], nr 69698/01, ECHR 2007-V). Även om båda målen gällde konceptet allmän ordning, har publiceringen av hemliga dokument i målet Stoll inget att göra med underlåtande att hörsamma en befallning under en demonstration, vilket är en central fråga i det föreliggande målet. Målet Stoll gällde publicering, inte offentligt uppträdande.
En annan viktig fråga återstår att ta upp i detta mål, liksom i alla mål gällande rättigheterna i artikel 8 och 11 i konventionen, nämligen proportionerlighet. Det är också tillämpningen av proportionalitetsprincipen som lett till de flesta av debatterna gällande domstolens rättspraxis. Ursprungligen ansågs ofta att domstolen tillämpade principen ”prioritering av rättigheter” så att regeringen skulle bli tvungen visa att den ifrågasatta inskränkningen var proportionerlig. Flera exempel på skäl till inskränkningar av konventionens rättigheter har fastställts: de måste vara ”relevanta och tillräckliga” (se bland annat, Nikula mot Finland, nr 31611/96, ECHR 2002-II), behovet av inskränkningen måste kunna ”fastställas på ett övertygande sätt” (se Société Colas Est m.fl. mot Frankrike, nr 37971/97, ECHR 2002-III) eller måste rättfärdigas av ”övertygande och tvingande skäl” (se Refah Partisi (the Welfare Party) m.fl. mot Turkiet [GC], nr 41340/98, 41342/98, 41343/98 och 41344/98, ECHR 2003-II), inskränkningen måste rättfärdigas av ett ”akut socialt behov” (se Observer och Guardian mot Storbritannien, 26 november 1991, serie A nr 216), och allmänna riktlinjer måste följas ”med minsta möjliga negativa inverkan på mänskliga rättigheter” (se Hatton m.fl. mot Storbritannien, nr 36022/97, 2 oktober 2001). Det har dock uppstått förvirring genom andra beslut som valt att fastställa en ”rättvis balans” mellan konventionens rättigheter och ”samhällets allmänintresse” utan att ange några särskilda skäl (se S. Greer, “The interpretation of the European Convention on Human Rights: Universal Principle or Margin of Appreciation”, Human Rights Review 3/2010).
Även om det av många anses att rätten använder den triadiska strukturen för att bedöma proportionerlighet, även om det ofta sker på ett ganska svårtytt sätt, har andra synsätt beträffande proportionerlighetsfrågan framställts beträffande moraliska värderingar, med hänvisning till Jeremy Waldrons ståndpunkt där han noterar avsaknaden av ett gemensamt system för att ”balansera” inkommensurabilitet men ger möjlighet att beakta relevanta värderingar (se Jeremy Waldron, “Fake Incommensurability: A Response to Professor SchauerI”, 45 HASTINGS L.J. 813, 817 (1994), och S. Tsakirakis, “Proportionality: An assault on human rights?”, ICON 2009).
Jag anser att denna dom, så som många av rättens domar, underförstått kombinerar de båda metoderna. Domen analyserar syftet, målet och frågan huruvida åtgärden hjälper till att uppfylla detta syfte, och framhäver samtidigt frågan om motstridiga moraliska värderingar. Slutligen ger domen staten adekvat utrymme för egen bedömning.
AVVIKANDE YTTRANDE FRÅN DOMARE SPANO TILLSAMMANS MED DOMARE SPIELMANN, LEMMENS OCH DEDOV
I.
1. En inskränkning av pressens fundamentala roll som spridare av information till allmänheten i ett demokratiskt samhälle i enlighet med artikel 10 kan utveckla sig i flera stadier. Under alla stadier där pressen hindrats från att uppfylla sin vitala roll som ”vakthund” i enlighet med konventionen är medlemsstaten skyldig att visa att det fanns ett akut socialt behov som rättfärdigade inskränkningen.
2. I det föreliggande målet kan jag acceptera att polisen från början hade skäl att gripa den klagande vid slutet av demonstrationen eftersom han, vilket är viktigt, inte vidtagit nödvändiga åtgärder för att bära sitt presskort väl synligt och bära urskiljbar klädsel. Men efter att polisen informerats om att den klagande var journalist minskade det sociala behov som rättfärdigade den fortsatta inskränkningen av hans rättigheter enligt artikel 10 gradvis och upphörde till sist helt och hållet eftersom det stod klart att den klagande inte deltagit i själva demonstrationen och inte heller utgjorde något tydligt och konkret hot mot allmän ordning genom någon typ av fientligt eller våldsamt uppträdande. Han hade helt enkelt rollen av en opartisk åskådare och observerade i egenskap av journalist, på allmänhetens vägnar, händelseförloppet under en mycket viktig samhällshändelse i Finland.
3. Jag vill betona att jag inte bestrider majoritetens slutsats beträffande inskränkningens laglighet eller legitima syfte. Däremot har regeringen, vilket jag kommer att beskriva mer detaljerat nedan, med tanken på svarandestatens lilla utrymme för egen bedömning, i detta fall inte visat att den klagandes därpåföljande sjutton och en halv timme långa frihetsberövande – under vilket hans arbetsutrustning tydligt också var konfiskerad, vilket hindrade honom från att rapportera om dagens viktiga samhällshändelse – samt den senare domen mot honom, var nödvändiga och proportionerliga enligt artikel 10 § 2 i konventionen. Därför skiljer sig min åsikt från rättens slutsats att ingen överträdelse av artikel 10 ägt rum i det föreliggande målet.
II.
4. Pressens vitala roll när det gäller skydd av ett demokratiskt samhälles funktioner är ett genomgående och avgörande tema i domstolens rättspraxis i samband med artikel 10. Det stämmer naturligtvis, så som rätten angav i stora kammarens dom i målet Stoll mot Schweiz ([GC], nr 69698/01, § 102, ECHR 2007‑V) att: ”alla, inklusive journalister, som utövar sin yttrandefrihet förbinder sig till ’plikter och skyldigheter’ som avgörs av situationen och de tekniska metoder de använder ... Därför kan journalister, trots den viktiga roll media spelar i ett demokratiskt samhälle, inte av princip fritas från sin plikt att lyda allmän brottslagstiftning med motivationen att artikel 10 ger dem skydd. Paragraf 2 i artikel 10 garanterar inte helt obegränsad yttrandefrihet, även gällande mediabevakning av allvarliga ämnen av allmänintresse ...”
5. Men, så som bekräftas i målet Stoll, räcker det faktum att en journalist har begått en kriminell handling inte vid den bedömning av behov och proportionerlighet som måste göras enligt artikel 10 § 2 i konventionen – även om det står klart att journalisten brutit mot en lag – t.ex. genom att publicera konfidentiell information som i målet Stoll. I annat fall skulle medlemsstaterna fritt kunna döma journalister till straff varje gång de hotar att avslöja aktiviteter som skulle kunna ställa makthavare i ett ofördelaktigt sken, vilket skulle undergräva pressens vitala roll i ett demonarktiskt samhälle.
6. Majoriteten anger att ”en journalist inte kan yrka på exklusiv immunitet mot straffrättsligt ansvar endast för att ... det ifrågavarande brottet begicks under utövande av hans eller hennes journalistiska arbete” (se punkt 91 i domen). Däremot skiljer sig bedömningen av huruvida det förelåg ett akut socialt behov av inskränkningen av en journalists rättigheter enligt artikel 10 väsentligt från fall där andra personer utövar rätten till yttrandefrihet. I målet Stoll ansåg rätten det därför nödvändigt att pröva huruvida domen mot en journalist för att han olagligen avslöjat konfidentiell information verkligen var nödvändig och tillämpade för detta ändamål följande kriterier: de berörda intressena, granskningen av de nationella domstolarnas åtgärder, den klagandes uppträdande och huruvida det utdömda straffet var proportionerligt (se Stoll, ovan, § 112).
7. I det föreliggande målet har majoriteten inte tillämpat Stoll-kriterierna i sin analys av behovet av inskränkningen av den klagandes yttrandefrihet och har inte heller, vilket är avgörande, beaktat de kumulativa ifrågasatta åtgärderna som inskränkte den klagandes rättigheter enligt artikel 10. I stället granskade rätten i tur och ordning den klagandes gripande, frihetsberövande och dom för att avgöra huruvida den ifrågasatta inskränkningen, som helhet, hade relevanta och tillräckliga skäl samt var proportionerlig med tanke på det legitima syftet (se punkt 94 i domen). Jag anser att denna metod är felaktig. Även om fakta i det föreliggande målet gäller en journalists kriminella beteende under införskaffandet av information under en offentlig demonstration och inte avslöjandet av konfidentiell information, kan samma kriterier som utvecklades i målet Stoll tillämpas vid bedömningen gällande artikel 10 § 2 i det föreliggande målet, även om de naturligtvis måste anpassas till föreliggande fakta.
Genom att dela upp bedömningen av behov i oberoende prövningar av de enskilda åtgärderna i klagomålet har rätten låtit bli att kräva svar från regeringen på de två viktigaste frågorna i detta mål.
För det första, varför ansågs det nödvändigt att fortsätta inskränkningen av den klagandes rätt till yttrandefrihet efter att det genast efter gripandet klargjorts att han var journalist och med tanke på att inga anklagelser gjordes om att han utgjort ett hot mot allmän ordning genom våldsamt uppträdande eller att han aktivt deltagit i demonstrationen?
För det andra, vilket akut socialt behov förelåg som rättfärdigade frihetsberövandet av den klagande i sjutton och en halv timme samt beslagtagande av hans yrkesutrustning – vilket fråntog honom möjligheten att rapportera om händelserna allteftersom de utspelade sig – samt det därpåföljande åtalet och domen mot honom för en handling som de nationella domstolarna på grund av hans status som journalist betraktade som en ”ursäktlig gärning” enligt finsk lagstiftning?
Om majoriteten hade tillämpat Stoll-kriterierna på fakta i det föreliggande målet, skulle svaren på dessa frågor visat att slutsatserna i dagens dom inte var berättigade, vilket jag nu kommer att förklara.
III.
8. Beträffande det första Stoll-kriteriet, de berörda intressena, var Smash ASEM-demonstrationen utan tvekan en händelse av betydande allmänintresse för det finska samhället och internationellt, vilket visas av den omfattande mediabevakning händelsen tilldrog sig (se punkt 33 i domen). Det behöver inte sägas att polisens hantering av situationen rättfärdigade ingående journalistisk granskning. Det är viktigt att betona att den klagande greps då polisen tog itu med de sista kvarvarande demonstranterna i det avspärrade området, efter befallningen att skingras. Det var precis i detta skede som det med tanke på artikel 10 i konventionen – för att garantera insyn och ansvar – blev viktigt att pressen fick tillfälle att observera polisens val av agerande då de anhöll och skingrade de kvarvarande demonstranterna. Jag vill här hänvisa till Venedigkommissionens riktlinjer för rätten till mötesfrihet, antagna år 2010 (se punkt 55 i domen), vilka (i § 168 och 169) anger att tredje parter (så som bevakare, journalister och fotografer) också kan ombes skingra sig ”men de får inte hindras från att observera och dokumentera polisens handlande”. Det anges också att ”[d]eltagares och andra tredje parters fotografering eller videofilmning av polisåtgärder får inte hindras och krav från brottsbekämpande organ att överlämna film eller digitala medier med bilder eller film får endast ske efter föregående juridisk granskning”.
9. Det står utom allt tvivel att den klagande, med stöd av sin rätt att sprida information till allmänheten hade berättigade skäl att använda en undersökande och aggressiv metod i sitt journalistarbete och att till och med fråga sig huruvida hans rättigheter enligt artikel 10 var viktigare än hans plikt att hörsamma polisens befallningar riktade till demonstranterna. Helsingfors tingsrätt tog i själva verket exakt denna ståndpunkt då de fastslog att den klagandes handling var en ”ursäktlig gärning” enligt kapitel 6, paragraf 12, mom. 3 i strafflagen. Tingsrätten bekräftade, med rätta, (se punkt 37 i domen) att den klagande som journalist var ”tvungen att anpassa sitt beteende i situationen på grund av motstridiga förväntningar från, å ena sidan, polisen och, å andra sidan, hans yrke och arbetsgivare”. Därför medför de berörda intressena att den klagande, med tanke på artikel 10 i konventionen, som journalist, borde ha givits stor handlingsfrihet av polisen att utöva sina journalistiska aktiviteter. Detta göra att svarandestatens utrymme för egen bedömning blir mycket begränsat om man tillämpar det första av Stoll-kriterierna, och därmed tar tillräckliga hänsyn inte bara till den klagandes egna rättigheter utan även till de viktiga samhällsintressen som också berördes. Redan på grund av detta är det tveksamt om det verkligen förelåg ett akut socialt behov som kunde rättfärdiga inskränkningen av den klagandes rättigheter enligt konventionen, då inskränkningen inte bara omfattade det ursprungliga gripandet av honom utan även hans frihetsberövande och beslagtagandet av hans yrkesutrustning samt åtalet och till sist domen mot honom för tredska mot polis.
10. Beträffande det andra Stoll-kriteriet, granskningen av de nationella domstolarnas åtgärder, inskränker sig rättens roll enligt artikel 10 till en bedömning av huruvida de skäl de nationella domstolarna stödde sig på var relevanta och tillräckliga. Jag noterar först att de nationella domstolarnas roll i detta fall begränsades till en bedömning av huruvida villkoren för en dom mot den klagande för tredska mot polis enligt kapitel 16, paragraf 4(1) i den finska strafflagen uppfylldes. I Helsingfors tingsrätts dom (se punkt 37 i domen i det föreliggande målet) gjordes ingen prövning för att avgöra huruvida det förelåg ett akut socialt behov att döma den klagande med tanke på alla de åtgärder han utsatts för. Det gjordes ingen analys av huruvida hans frihetsberövande eller beslagtagandet av hans journalistutrustning varit nödvändiga. Vidare instämmer jag inte med majoriteten om att resonemanget i Helsingfors tingsrätt visar att domstolen gjorde en rättvis avvägning mellan de motstridiga berörda intressena, så som krävs i domstolens rättspraxis. Tingsrätten gav en mycket lakonisk bedömning av behovet att döma den klagande och fastslog bara att ”det var nödvändigt att stoppa situationen vid Kiasma genom att befalla folksamlingen att skingra sig och be människorna lämna området”. Tingsrätten stödde sig endast på denna grund då de fastslog att ”kraven när det gäller inskränkningen av Pentikäinens yttrandefrihet genom att befalla honom och den kvarvarande folksamlingen att skingra sig uppfylldes”. Tingsrättens vidare resonemang, vilket skiljer den klagandes fall från målet Dammann mot Schweiz (nr 77551/01, 25 april 2006) sammanfattas också i en enda mening där tingsrätten anger att ”det citerade målet inte liknar det föreliggande målet”.
Dessa är abstrakta och allmängiltiga uttalanden och ett resonemang som förklarar hur avvägningen mellan de olika intressena gjordes. I den senare delen av sin dom fastslog tingsrätten dock, så som jag nämnt ovan, att den klagandes handling var en ”ursäktlig gärning” enligt kapitel 6, paragraf 12, mom. 3 i strafflagen. I denna mening är tingsrättens dom inkonsekvent beträffande behovet av den bedömning som krävs enligt artikel 10 § 2 i konventionen: å ena sidan var det nödvändigt att gripa den klagande för att han inte hörsammade polisens befallning, men å andra sidan var detta hans handlande en ursäktlig gärning! Det står därför klart att Helsingfors tingsrätts resonemang, även om det kanske är relevant, inte kan anses som tillräckligt enligt artikel 10 § 2 i konventionen.
11. Beträffande det tredje Stoll-kriteriet, journalistens uppträdande, är det värt att upprepa relevanta fakta i det föreliggande målet. För det första står det klart att den klagande inte direkt eller aktivt deltog i demonstrationen. Han greps för att han inte hörsammade polisens befallning att skingras då polisen beslöt att ta itu med de sista kvarvarande demonstranterna i det avspärrade området, och inte för att ha deltagit i ett upplopp eller för något annat våldsamt uppträdande. För det andra, så som majoriteten med rätta fastslog (se punkt 98 i domen) kunde den klagande före gripandet inte tydligt identifieras som journalist. För det tredje, framgår det ändå i förundersökningen, vilket bekräftades i rättens dom (se punkt 99), att den klagande identifierade sig för den polis som grep honom. När polisen bad om identifikation visade den klagande upp sitt presskort.
12. Som jag nämnde i början, kan jag acceptera att polisen från början hade skäl att gripa den klagande vid slutet av demonstrationen eftersom han inte bar sitt presskort väl synligt och bar kläder som inte klart skilde honom från demonstranterna. Däremot tar regeringens plikt att visa att det förelåg ett akut socialt behov av inskränkningen av den klagandes rättigheter enligt artikel 10 inte slut i och med detta, eftersom den klagande senare utsattes för andra inskränkande åtgärder trots att polisen var väl medveten om att han var journalist, vilket polisen som grep honom också bekräftade i sitt vittnesmål. Det är i detta sammanhang som en korrekt beskrivning av den klagandes uppträdande under demonstrationen blir avgörande. Här bör noteras att majoriteten verkar bedöma ett antal viktiga faktorer – gällande händelseförloppet, den klagandes uppträdande och hans sinnestillstånd – till den klagandes nackdel, även om andra skäliga förklaringar till hans handlande framstår som lika troliga (se, t.ex. punkt 100, 101, 103 och 107 i domen). Jag vill poängtera att om en journalist bryter mot lagen genom att direkt och aktivt delta i en fientlig eller våldsam demonstration, ger artikel 10 i princip inget skydd mot åtgärder så som frihetsberövande och eventuellt åtal. Däremot var detta helt klart inte fallet i här. Den klagande gjorde mitt under ett spänt händelseförlopp bedömningen att hans rätt att sprida information till allmänheten var viktigare än hans plikt att hörsamma befallningen att skingras. Därför klassade Helsingfors tingsrätt med rätta den klagandes handling som en ursäktlig gärning. Det stämmer, så som majoriteten noterar, att en journalist naturligtvis måste vara medveten om att han eller hon genom att inte hörsamma polisbefallningar riskerar juridiska påföljder (se punkt 110). Däremot har majoriteten missat hur enormt viktigt det är att samtidigt beakta att en journalist med rätta kan anse att hans handlande skyddas av hans yttrandefrihet. Med tanke på den klagandes uppträdande har regeringen därför på inget sätt visat att det, efter att polisen informerats om den klagandes status som journalist och han uppvisat sitt presskort, fortfarande förelåg ett akut socialt behov som kunde rättfärdiga att han frihetsberövades i sjutton och en halv timme, att hans journalistutrustning beslagtogs samt att han åtalades och dömdes för tredska mot polis.
Till sist, beträffande det fjärde Stoll-kriteriet, huruvida det utdömda straffet var proportionerligt, inskränker majoriteten sina slutsatser till observationen att ”domen mot den klagande bestod endast av ett formellt fastställande av brottet han begått och kunde som sådant knappast, om ens överhuvudtaget, ha haft någon ’hämmande inverkan ... på journalisters arbete i allmänhet” (se punkt 113). Jag måste med all respekt säga att, påståendet att beslutet att åtala och döma en journalist för ett brott inte i ett fall så som detta, i sig, har en hämmande inverkan på journalistiskt arbete, är alltför förenklat och inte särskilt övertygande. Tvärtom anser jag att det inte kan anses orimligt att dagens beslut att acceptera åtalet och domen mot den klagande för ett brott som är tillåtligt enligt artikel 10 § 2, kommer att få en mycket avskräckande inverkan på journalistiskt arbete i liknande situationer, vilka förekommer regelbundet över hela Europa.
13. Sammanfattningsvis, om man tillämpar Stoll-kriterierna i prövningen av huruvida den klagandes handlande, även om det var olagligt enligt nationell lagstiftning, rättfärdigade den fortsatta och vidare utvecklade inskränkningen av hans yttrandefrihet enligt artikel 10 § 2 i konventionen, anser jag att regeringen inte visat att det förelåg ett akut socialt behov av dessa åtgärder efter att polisen gjorts medveten om den klagandes status som journalist. Jag noterar att majoritetens försök att inskränka sina slutsatser till ”de speciella omständigheterna i det föreliggande målet” inte är det minsta övertygande (se punkt 114 i domen). Tvärtom står det klart att majoritetens resonemang tyvärr kommer att ge medlemsstaterna betydande handlingsfrihet när det gäller att vidta inskränkande åtgärder mot journalistiskt arbete under tvingande polisingripanden på offentliga platser.
IV.
14. Med dagens dom i stora kammaren har rätten missat ett tillfälle att, i linje med sin egen konsekventa rättspraxis, bekräfta pressens särställning och betydelse när det gäller att skapa insyn och ställa regeringsmakter till ansvar genom att upprätthålla journalistens rätt att effektivt och obehindrat bevaka offentliga demonstrationer och andra aktiviteter som omnämns i artikel 11, så länge de inte direkt och aktivt deltar i de fientliga handlingarna. Händelser i Europa på senaste tid har mer än någonsin visat på behovet att skydda pressens fundamentala roll när det gäller att till allmänheten sprida information om alla aspekter av regeringars maktutövande. Detta är när allt kommer omkring en av de viktigaste delarna av det demokratiska ideal som skyddas av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Full & Egal Universal Law Academy