CASE OF PETROPAVLOVSKIS v. LATVIA - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

FJÄRDE AVDELNINGEN

MÅL PETROPAVLOSKIS ./. LETTLAND

(Klagomål nr 44230/06)

UTSLAG

STRASBOURG

13 januari 2015

SLUTGILTIGT

2015-06-01

Detta utslag har i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen vunnit laga kraft. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.

I målet Petropavlovskis ./. Lettland,

där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (fjärde avdelningen), i kammare bestående av:

Päivi Hirvelä, ordförande,
Ineta Ziemele,
George Nicolaou,
Ledi Bianku,
Zdravka Kalaydjieva,
Krzysztof Wojtyczek,
Faris Vehabović, domare,
och Françoise Elens-Passos, avdelningens justitiesekreterare,

som 18 november och 9 december 2014 har överlagt i enrum,

avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 44230/06) mot Republiken Lettland som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av en "permanent bosatt icke-medborgare" i Republiken Lettland, Jurijs Petropavlovskis (“klaganden”) den 10 oktober 2006.

2. Klaganden företräddes av A. Dimitrovs, en advokat med verksamhet i Bryssel. Den lettiska regeringen ("regeringen") företräddes av sina ombud I. Reine och senare K. Līce.

3. Klaganden hävdade enligt artikel 10, 11 och 13 i konventionen att den påstått godtyckliga vägran att ge bevilja honom lettiskt medborgarskap genom naturalisering var ett sätt att straffa honom på grund av att han gett uttryck för idéer och utövat sin rätt till mötesfrihet              i syfte att kritisera regeringens ståndpunkt.

4. Genom ett beslut från 3 juni 2008, förklarade domstolen klagomålet vara tillåtligt och fogade regeringens protest mot domstolens behörighet i materiellt avseende (ratione materiae) till fakta i målet.

5. Klaganden och regeringen ingav var för sig ytterligare skriftliga yttranden (regel 59 § 1) om fakta i målet.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

6. Klaganden föddes 1955 och bor i Riga.

7. Före 29 oktober 1998, när det lettiska parlamentet (sejmen) antog Utbildningslagen, skedde undervisningen i statliga och kommunala skolor fortfarande på lettiska och ryska, en praxis som härstammade från sovjettiden. Utbildningslagen, som trädde i kraft den 1 juni 1999, föreskrev att det enda språket vid undervisningen i alla statliga och kommunala skolor i Republiken Lettland skulle vara det statliga språket, dvs. lettiska. Den föreskrev också att undervisningsspråket enligt lag kunde vara ett annat i privatskolor, i statliga och kommunala skolor där man följde nationella läroplaner för minoriteter samt vid andra utbildningsinrättningar enligt. Beträffande de statliga och kommunala skolor som följde nationella läroplaner för minoriteter, ankom det på utbildningsministeriet att fastställa särskilda ämnen där utbildningen skulle ske på det statliga språket (paragraf 9 (1) och (2)) och utbildningsministern hade till uppgift att se till att hithörande bestämmelser skulle tillställas ministerrådet den 1 september 1999 (övergångsbestämmelser, punkt 3). Det fastställdes också att alla skulle lära sig statens språk och genomgå ett kunskapsprov för att kunna tillgodogöra sig grundskole- och gymnasieutbildningen (paragraf 9 (3)).

8. Mellan 2003 och 2004 engagerade sig klaganden aktivt i protester mot utbildningsreformen. Han var en av de mest framträdande ledarna för en rörelse som kallades "Högkvarteret för skydd av ryska skolor" ("Krievu skolu aizstāvības štābs" på lettiska) som ägnade sig åt att främja och förespråka protester mot utbildningsreformen. Han deltog i möten och demonstrationer mot denna reform och gjorde offentliga uttalanden som förespråkade den ryskspråkiga befolkningens rätt till utbildning på ryska samt bevarandet av de statliga skolor som hade ryska som enda undervisningsspråk. Regeringen försåg domstolen med uppgifter om mediebevakningen av dessa protester under perioden 28 juni 2003 till 23 september 2005, däribland rapporter från den lettiska nyhetsbyrån LETA samt artiklar i dagstidningarna Diena och Lauku Avīze samt i regionaltidningen Novaja Gazeta (ryskspråkig). Totalt handlade det om tretton nyhetsrapporter och artiklar.

9. Efter ett flertal stora möten och demonstrationer antog parlamentet tilläggen till utbildningslagen den 5 februari 2004. Den nya texten föreskrev att alla statliga och kommunala gymnasieskolor med en läroplan för nationella minoriteter fr.o.m. 1 september 2004 skulle garantera undervisning på statens språk i inte mindre än 60% av kursplanerna, däribland främmande språk, för elever som påbörjade sina studier i årskurs tio. Dessa skolor skulle också se till att undervisningen enligt läroplanen för minoritetsspråk, identitet och kultur skulle ske på minoritetsspråket (övergångsbestämmelser, punkt 3).

10. I november 2003 ansökte klaganden hos naturaliseringsnämnden (Naturalizācijas Pārvalde) om att få lettiskt medborgarskap genom naturalisering. Den 1 december 2003 klarade han naturaliseringsproven (se punkt 29 nedan).

11. Naturaliseringsnämnden granskade de dokument som klaganden lämnat in och noterade med konstaterandet att han uppfyllde fordringarna i artikel 11 och 12 i medborgarlagen hans namn på listan över personer som ansökte om medborgarskap. Listan bifogades utkastet till beslut om beviljande av medborgarskap och vidarebefordrades till ministerrådet (Ministru kabinets) för slutgiltigt avgörande.

12. Den 16 november 2004, beslutade ministerrådet att stryka klagandens namn från listan och avslog således hans naturaliseringsansökan.

13. Den 30 november 2004 informerade naturaliseringsnämnden klaganden om ministerrådets beslut.

14. Den 7 december 2004 inledde klaganden administrativt förfarande mot ministerrådet. Han uppmanade förvaltningsrätten (Administratīvā rajona tiesa) att "ålägga ministerrådet att besluta om att bevilja honom lettiskt medborgarskap". Klaganden uppgav att beslutet om att bevilja lettiskt medborgarskap var av administrativ karaktär och inte kunde anses vara ett politiskt beslut. Han ansåg bl.a. att en person uppfyllde lojalitetskravet om denne uppfyllde samtliga fordringar i medborgarlagen såvida inga begränsningar i lagen gällde för en sådan person. Han ansåg att vägran att bevilja honom medborgarskap var olaglig  ̶ i enlighet med principen för lika behandling kunde hans åsikter inte användas som skäl för sådan vägran. Han uppgav att hans namn strukits från listan på grund av hans engagemang i det politiska partiet "För mänskliga rättigheter i ett förenat Lettland ("Par cilvēka tiesībām vienotā Latvijā", förkortat PCTVL) och hans offentliga uttalanden. PCTVL hade nominerat honom för att kandidera till borgmästare i Riga, men avslaget hade förvägrat honom rätten att ställa upp i kommunalvalet och hade således politiska motiv.

15. Den 10 december intervjuades klaganden av en journalist från dagstidningen Lauku Avīze. Hans svar på frågan om huruvida han hoppades vinna målet vid inhemska och internationella domstolar löd enligt uppgift:

"Om jag hade velat få politiskt makt skulle jag ha blivit naturaliserad för länge sedan och skulle ha blivit invald i [parlamentet]. Chanserna att vinna ett mål i en domstol i Lettland torde vara femtio-femtio. Men det behöver jag inte. Ärligt talat behöver vi en omfattande internationell skandal. Med mitt medborgarrättsärende har vi uppnått det och dessutom [har vi fått] en omfattande reklamkampanj för PCTVL alldeles gratis".

16. I sina framställningar till förvaltningsrätten den 5 januari 2005 underströk ministerrådet att justitieministern hade fäst uppmärksamhet på bestämmelserna i medborgarskapslagen såtillvida att en kandidat som ansöker om lettiskt medborgarskap måste uppvisa lojalitet mot Republiken Lettland, inte bara genom ett löfte utan också i praktiken och att klagandens handlingar inte överensstämde med trohetseden till Republiken Lettland. Efter att ha granskat uppgifterna som stod till dess förfogande, beslutade ministerrådet att klaganden handlingar vid den aktuella tidpunkten inte hade gett uttryck för någon lojalitet mot Republiken Lettland.

17. I sin kompletterande framställning till förvaltningsrätten den 17 november 2005, hävdade ministerrådet bl.a. att dess politiska beslut byggde på klagandens handlingar  ̶ det stod klart att han inte uppriktigt kunde avge någon trohetsed. Detta bestyrktes av hans egna offentliga uttalanden, som visade att han inte hade någon verklig koppling till Republiken Lettland, att han inte önskade skapa någon sådan koppling och att han hade ansökt om medborgarskap som en del av en politisk kampanj för att skada Republiken Lettland. Rådet citerade uttalanden som han gjort i samband med intervjun den 10 december 2004 (se punkt 15 ovan). Med åberopande av principen om "demokrati som kan skydda sig själv", hävdade det att nationens säkerhet, skyddet av andra samt även statens språk var demokratiska värden som staten avsåg att skydda. Klagandens offentliga uttalanden avslöjade att hans handlingar syftade till att destabilisera situationen i landet och att hans önskemål om att bli medborgare hade detta bakomliggande syfte. Hans uttalanden och handlingar visade att han utgjorde ett verkligt hot mot nationens säkerhet: (i) klaganden var ledare för en organisation vars verksamhet syftade till att störa den allmänna ordningen och säkerheten[1]; (ii) organisationens verksamhet vittnade om att den eventuellt kunde tillgripa våld[2]; (iii) klagandens handlingar antydde att han var beredd att använda våld[3]; (iv) klagandens handlingar var bevis på hans ovilja att låta de statliga myndigheterna utöva befogad kontroll över det lagliga i organisationens verksamhet[4]; och (v) klagandens verkliga syfte var inte att skaffa sig lettiskt medborgarskap, utan att genomföra en organiserad kampanj med avsikten att ställa till med en politisk skandal[5].

18. Den 16 december 2005 beslutade förvaltningsrätten att avsluta förfarandet utan att pröva målet utifrån fakta. Domstolen fastställde att ministerrådets beslut beträffande beviljande av lettiskt medborgarskap (lēmums par personas uzņemšanu Latvijas pilsonībā) var ett "politiskt beslut" (se punkt 33 nedan) och kunde som sådant inte prövas i domstol. Klaganden överklagande och uppgav bl.a. att medborgarskapslagen inte kunde användas som ett politiskt vapen och att en domstol borde ha full behörighet att pröva sådana beslut.

19. Den 13 februari 2006 fastställde kammarrätten (Administratīvā apgabaltiesa) förvaltningsrättens utslag och ansåg dessutom att ministerrådets beslut var politiskt. Klaganden överklagande och uppgav bl.a. att beviljande av medborgarskap inte kunde användas som ett politiskt vapen och att en domstol borde ha full behörighet att pröva sådana beslut.

19. Den 11 april 2006 fastställde avdelningen för administrativa mål vid högsta domstolens senat (Augstākās tiesas Senāta Administratīvo lietu departaments) kammarrättens beslut. Domstolen fastställde att naturaliseringsnämnden enligt medborgarskapslagen skulle ta fram ett beslutsutkast beträffande fastställandet av rättsliga fakta. Det slutgiltiga beslutet togs av ministerrådet. Rådet fattade sitt beslut utifrån det beslutsutkast som naturaliseringsnämnden tagit fram genom röstning. Rådets medlemmar behövde inte motivera sin röst och lagen föreskrev inte några detaljer vad gäller beslutsprocessen i detta avseende. Domstolen förklarade, bl.a. att:

“[8.3] ... ministerrådet [har] obegränsad behörighet vad gäller beviljande av eller vägran att bevilja medborgarskap till personer som enligt naturaliseringsnämndens bekräftelse har uppfyllt naturaliseringskriterierna. Sådan obegränsad handlingsfrihet, som också står i markant kontrast (krasi kontrastē) mot de detaljerade regler som omger naturaliseringsnämndens beslut, vittnar om att ministerrådet i ett sådant ärende inte har en administrativ utan snarare en konstitutionell funktion. Ministerrådet kan följaktligen inte anses vara en offentlig myndighet när det gäller administrativa förfaranden. Av den anledningen saknar argumentet som framförs i det kompletterande klagomålet att ovanstående beslut uppfyller alla kriterier på en förvaltningsåtgärd all grund.

Med hänsyn till ovanstående är [kammarrättens] beslut att det överklagade beslutet inte kan anses vara en förvaltningsåtgärd utan ett politiskt beslut korrekt. ...

[10] Enligt administrativa avdelningens åsikt [finns det] om en person uppfyller alla fordringar för naturalisering och om inga begränsningar för en sådan kan tillämpas enbart en subjektiv rätt att få ett beslutsutkast rörande förvärvande av medborgarskap prövat av ministerrådet.

[11] Det faktum att lagen inte innehåller något förfarande för överklagan mot ett beslut från ministerrådet innebär inte att ett sådant beslut kan överklagas på samma sätt som en förvaltningsåtgärd, dvs. i enlighet med administrativ processrätt. Det finns ingen vedertagen praxis i Lettland att i en lag expressis verbis (i tydliga ordalag) anger att det aktuella beslutet inte kan överklagas ...

[12] ... Enligt administrativa avdelningens uppfattning innebär lagen i Lettland en möjlighet att övervaka (kontrolēt) beslut som fattas i naturaliseringsärenden, dvs. beslut som fattas av naturaliseringsnämnden (administrativa handlingar) får överklagas till domstol i enlighet med den administrativa processrätten, samtidigt som om ett beslut av ministerrådet eller en del av detta är oförenligt med lagen kan allmän åklagare lämna in en ansökan om tillsynsbedömning (protests) enligt paragraf 19 i åklagarmyndighetslagen. Av den anledningen är [klagandens] hänvisning till [artikel 12 i] den Europeiska konventionen om nationalitet obefogad.

20. Klaganden har till dags dato inte på nytt ansökt om lettiskt medborgarskap genom naturalisering.

II. GÄLLANDE INHEMSK LAGOCH PRAXIS

A. Konstitutionen (Satsversme)

21. Enligt artikel 4 i konstitutionen är det lettiska språket statens språk i Republiken Lettland.

22. Enligt artikel 100 i konstitutionen har var och en rätt till yttrandefrihet, vilket innefattar rätten att fritt ta emot, behålla och sprida information och ge uttryck för sina åsikter. Censur är förbjudet.

23. Enligt artikel 102 i konstitutionen har var och en rätt att bilda och ansluta sig till föreningar, politiska partier och andra offentliga organisationer.

24. Enligt artikel 103 i konstitutionen skyddar staten rätten till i förväg utannonserade fredliga möten, gatuprocessioner och demonstrationer.

25. Enligt artikel 116, kan de rättigheter som bl.a. framgår av artikel 100, 102, och 103 bli föremål för begränsningar under omständigheter som lagen föreskriver i syfte att skydda andra personers rättigheter, statens demokratiska struktur samt den offentliga säkerheten, välfärden och moralen. Med utgångspunkt från de villkor som framgår av denna artikel kan begränsningar också omfatta uttryck för religiös övertygelse.

B. Medborgarskapslagen (Pilsonības likums) som var ikraft vid den aktuella tidpunkten

26. Paragraf 1(1) i medborgarskapslagen föreskrev att det lettiska medborgarskapet var det bestående rättsliga bandet mellan en person och den lettiska staten (Latvijas valsts). Den lettiska lagstiftningen om medborgarskap och invandring skiljde mer allmänt mellan flera olika personkategorier där var och en hade sin särskilda status. Dessa har sammanfattas i Slivenko ./. Lettland ([SK], nr 48321/99, § 50-53, ECHR 2003 X) samt Sisojeva m.fl. ./. Lettland ((struket) [SK], nr 60654/00, § 46-47, ECHR 2007 I).

27. Paragraf 11 tog upp begränsningarna ifråga om naturaliseringen. Den föreskrev bl.a. att personer som, på ett konstitutionsvidrigt sätt hade agerat mot Republiken Lettlands självständighet, statens demokratiska och parlamentariska struktur eller den befintliga statens auktoritet i Lettland och där detta hade fastställts genom utslag i domstol, inte kunde beviljas medborgarskap.

28. Paragraf 12 föreskrev följande:

"(1) Endast de personer som finns registrerade i befolkningsregistret kan beviljas lettiskt medborgarskap genom naturalisering och där:

1) deras permanenta vistelseort per datum för inlämning av ansökan om naturalisering har varit i Lettland under minst fem år räknat från 4 maj 1990 (betr. personer som kom till Lettland efter 1 juli 1992, ska femårsperioden beräknas från det tillfälle då ett permanent uppehållstillstånd utfärdades),

2) de behärskar [prast] det lettiska språket,

3) de känner till [zināt] de grundläggande principerna i Republiken Lettlands konstitution samt konstitutionslagen [från 10 december 1991] om personers och medborgares rättigheter och skyldigheter,

4) de kan texten till nationalsången och känner till Lettlands historia,

5) de har en laglig inkomst,

6) de har avgett en trohetsed mot Republiken Lettland,

7) de har lämnat in ett tillkännagivande om avsägelse av sitt tidigare medborgarskap (nationalitet) och har erhållit ett utvandringsintyg från den stat där de tidigare var medborgare om sådant tillstånd föreskrivs i lagen i den staten, eller har erhållit ett dokument som intygar att de blivit av med sitt medborgarskap (sin nationalitet), eller om de är medborgare i forna SSSR och permanent vistades i Lettland den 4 maj 1990, ett intyg om att de inte har beviljats medborgarskap (nationalitet) i någon annan stat, och

8) att de inte omfattas av de naturaliseringsbegränsningar som framgår av paragraf 11 i denna lag.

(2) Endast de som uppfyller samtliga fordringar i stycke ett i denna paragraf kan beviljas lettiskt medborgarskap genom naturalisering. ...

(6) Personer vars ansökningar som rör medborgarskapsfrågor har avslagits, kan lämna in dessa på nytt ett år efter att föregående beslut fattats".

29. Paragraf 17(1) föreskrev att naturaliseringsnämnden skulle ta emot och pröva naturaliseringsansökningar. Ett beslut från naturaliseringsnämnden som innebar avslag kunde överklagas till domstol (paragraf 17(3)). Beslut rörande beviljande av medborgarskap fattades av ministerrådet (paragraf 17(2)).

30. Vid den aktuella tidpunkten (före lagändringarna som trädde ikraft den 1 oktober 2013, var alla personer som beviljades lettiskt medborgarskap enligt paragraf 18 tvungna att underteckna följande trohetsed mot Republiken Lettland:

"Jag, (för- och efternamn) född (födelseort samt födelsedatum), svär högtidligen att jag ska vara lojal enbart mot Republiken Lettland.

Jag förbinder mig att i god tro och efter bästa förmåga följa Republiken Lettlands konstitution och lagar samt skydda dessa.

Jag förbinder mig att, utan hänsyn till mitt eget liv, försvara den lettiska statens (Latvijas valsts) självständighet och att leva och arbeta i god tro för att öka välståndet för den lettiska staten och dess folk".

31. Den 1 oktober 2013 antogs ett flertal tillägg till medborgarskapslagen
̶ dessa omfattade ändringar av samtliga ovanstående bestämmelser.

C. Den administrativa processlagen (Administratīvā procesa likums)

32. I enlighet med paragraf 1(3) i den administrativa processlagen (som var i kraft från 1 februari 2004 till 30 november 2006) är en förvaltningsåtgärd ett utåtriktat rättsligt instrument som utfärdas av en offentlig myndighet (iestāde) inom den offentliga rätten som rör en individuellt benämnd person (eller personer) som upprättar, ändrar, fastställer eller avslutar särskilda rättsliga förhållanden (tiesiskās attiecības) eller som fastställer en befintlig situation. Ett beslut som rör inrättande, ändring eller avslut av rättslig status för eller disciplinär bestraffning av en tjänsteperson (amatpersona) eller en person som är särskilt underställd den offentliga myndigheten (īpaši pakļauta persona), liksom andra beslut om dessa i väsentlig omfattning inverkar på status för den tjänstepersonen eller särskilt underställda personen i den offentliga myndigheten, ska också anses vara en förvaltningsåtgärd. Ett beslut eller annan typ av åtgärd från en offentlig myndighet när det gäller privaträtt, samt ett internt beslut som enbart påverkar själva den offentliga myndigheten, något av dess underställda organ (padota institūcija) eller personer, är inte någon förvaltningsåtgärd. Politiska beslut (politiska tillkännagivanden, förklaringar, uppmaningar, meddelanden om val av tjänstepersoner och liknande) av sejmen, presidenten, ministerrådet eller kommunfullmäktige (distrikts- och församlingsråd), liksom beslut om brottmålsförfaranden och domstolsutslag är inte heller förvaltningsåtgärder.

D. Ministerrådets förordning nr 34 (1999)  ̶ "Mottagning och behandling av naturaliseringsansökningar"

33. Punkt 32 i ministerrådets förordning nr 34 (1999) med titeln "Mottagning och behandling av naturaliseringsansökningar (Naturalizācijas iesniegumu pieņemšanas un izskatīšanas kārtība), som var i kraft från 5 februari 1999 till 9 juli 2011, fastställer vissa skäl till varför chefen för naturaliseringsnämnden kan besluta om att vägra naturalisering. Ett sådant beslut måste t.ex. fattas om det genom ett domstolsutslag som lagligen har trätt i kraft har fastställts att en person avsiktligt har lämnat felaktig information (punkt 32.1) eller om det har kunnat konstateras att det inte finns några lagliga skäl för naturalisering eller att sådant skäl inte längre existerar (punkt 32.2).

34. Om en person ska naturaliseras, tar en tjänsteperson från naturaliseringsnämnden, med beaktande av de handlingar som ingår i den personens naturaliseringsakt fram ett beslutsutkast för ministerrådet om att bevilja lettiskt medborgarskap genom naturalisering (punkt 33). Naturaliseringsnämnden underrättar personen ifråga om det beslut som ministerrådet har fattat (punkt 34).

E. Rättspraxis vid konstitutionsdomstolen

35. Den 13 maj 2010 avgav konstitutionsdomstolen (Satversmes tiesa) sitt utslag i mål nr 2009-94-01 om överensstämmelse för vissa ord i första meningen i första stycket i övergångsbestämmelserna till medborgarskapslagen och den andra meningen med artikel 1 och 2 i konstitutionen samt även med förordet till förklaringen "om återupprättandet av Republiken Lettlands självständighet" från 4 maj 1990. Detta mål hänsköts till konstitutionsdomstolen av avdelningen för administrativa mål vid högsta domstolens senat (Augstākās tiesas Senāta Administratīvo lietu departaments) med frågan om huruvida villkoren för dubbelt medborgarskap som fastställts i lagen var förenlig med doktrinen om statens kontinuitet i Lettland. Konstitutionsdomstolen fann att den rättsliga bestämmelsen var förenlig med konstitutionen och deklarationen. Hithörande delar av utslaget lyder enligt följande (hänvisningar utelämnade):

“16. Klaganden har hävdat att medborgarskap måste betraktas som en av de mänskliga rättigheterna och att de omtvistade bestämmelserna är oförenliga med proportionalitets- och rättssäkerhetsprinciperna i artikel 1 i konstitutionen.

16.1. Konstitutionsdomstolen har i sin rättspraxis bekräftat att av begreppet med en demokratisk republik i artikel 1 i konstitutionen följer att staten har en skyldighet att hålla sig till ett antal grundläggande principer för en rättsstat (tiesiska valsts), däribland proportionalitets- och rättssäkerhetsprincipen ....

När det gäller att reglera medborgarskap, har staten ett stort tolkningsutrymme .... Detta tolkningsutrymme kan emellertid inte anses vara obegränsat. Inom ramen för doktrinen om [statens] kontinuitet har den lagstiftande församlingen en skyldighet att garantera att ingen som behållit sitt lettiska medborgarskap under ockpuationstiden skulle uteslutas från medborgargruppen samt även att de krav som ställdes för att återinföra medborgarskap var proportionella.

Konstitutionsdomstolen måste följaktligen bedöma huruvida den säkerhet som människor utvecklade ifråga om möjligheten att behålla dubbelt medborgarskap på grund av beslutet den 27 november 1991 översteg den lagstiftande församlingens bestämmanderätt när det gällde att reglera medborgarskapet. Detta innebär att konstitutionsdomstolen måste bekräfta att de omtvistade bestämmelserna inte kränker en persons rätt till medborgarskap i en särskild stat.

16.2. [Det har antytts i ] klagomålet att medborgarskap eller en persons koppling till staten är en av de mänskliga rättigheterna eftersom den ingår i artikel 15 i den [universella] deklarationen om mänskliga rättigheter och således också i artikel 89 i konstitutionen. Fastställandet av en sådan tidsperiod efter vilkens upphörande en person genom att registrera sig som lettisk medborgare är tvungen att ge upp sitt medborgarskap i en annan stat, sägs vara likvärdigt med berövande av medborgarskap eller t.o.m. berövande av medborgarskap en masse eller för en grupp personer som kan identifieras genom en särskild egenskap.

Konstitutionsdomstolen noterar att deklarationen om mänskliga rättigheter är en auktoritativ källa till sådana rättigheter och att innehållet i dess bestämmelser har förbättrats över tid och har tjänat som utgångspunkt för utvecklingen av principer och praxis i internationell rätt. För att exakt kunna fastställa omfattningen av artikel 15 i deklarationen om mänskliga rättigheter som enligt artikel 89 i konstitutionen är bindande för staten, krävs emellertid ytterligare analys.

Artikel 15 i deklarationen om mänskliga rättigheter föreskriver att var och en har rätt till nationalitet. Den beviljar emellertid inte en person rätten till nationalitet i en särskild stat. Även om innehållet i artikeln har ändrats under tiden och utvecklingen av internationell rätt har påverkat staternas handlingsfrihet ifråga om nationalitetsfrågor, är innehållet fortfarande begränsat.

[Det har noterats i] rättsutlåtanden att nationalitet inte är någon naturlig eller oavhändlig rättighet eftersom den huvudsakligen uppkommer genom förekomsten av en suverän stat ....

Artikel 15 i deklarationen om mänskliga rättigheter innehåller för närvarande 3 huvudsakliga beståndsdelar: rätten till nationalitet eller undvikande av statslöshet, förbud mot att på ett godtyckligt sätt beröva en person dennes nationalitet (också berövande en masse) samt en persons rätt att ändra sin nationalitet. Berövande av nationalitet på grund av politiska eller andra diskriminerande hänsyn anses vara godtyckligt berövande av nationalitet .... Dessutom anses varje berövande av nationalitet som leder till statslöshet också vara godtyckligt .... Förbudet mot diskriminering kan inte tolkas brett  ̶ krav på språkkunskaper anses t.ex. inte diskriminerande. Samförstånd kan som tillägg till detta konstateras inom följande två områden: jämställdhet, vilket innebär en minskning av statslösheten vid äktenskap och mer uttalat, skyldigheten för en stat att bevilja nationalitet för varje barn som fötts inom dess territorium och som annars skulle bli statslöst ..."

III. TILLÄMPLIG INTERNATIONELL RÄTT OCH PRAXIS

A. Rättspraxis vid permanenta internationella domstolen

36. I sin rådgivande uppfattning beträffande Nationalitetsdekret som utfärdats i Tunisien och Marocko (7 februari 1923), fastslog den permanenta internationella domstolen följande:

"Ordalydelsen ‘enbart inom ramen för nationell behörighet’ förefaller snarare att syfta på vissa frågor som, även om de kan ha ett mycket nära samband med fler än en stats intressen, i princip inte regleras av internationell rätt. När det gäller sådana frågor har varje stat uteslutande domsrätt.

Frågan om huruvida en viss fråga enbart ligger inom ramen för en stats behörighet eller ej är en huvudsakligen relativ fråga  ̶ den beror på utvecklingen av internationella relationer. Som internationell rätt för närvarande fungerar, ligger frågor om nationalitet enligt domstolens uppfattning således i princip inom raman för denna reserverade sfär.

Med avseende på föreliggande uppfattning, räcker det med att konstatera att det mycket väl kan hända att i en fråga som, liksom den om nationalitet, i princip inte regleras i internationell rätt, blir statens rätt att själv bestämma ändå begränsad av åtaganden som den kan ha gentemot andra stater.

B. Rättspraxis vid internationella domstolen

37. I Nottebohmmålet (Liechtenstein ./. Guatemala, utslag från 6 april 1955), fastslog internationella domstolen ("ICJ") följande:

"Det ankommer på Liechtenstein liksom på varje suverän stat, att genom egna lagar fastställa reglerna för förvärvande av dess nationalitet och att genom naturalisering tilldela sådan nationalitet genom sina egna organ i enlighet med dessa lagar. Det är inte nödvändigt att fastställa huruvida internationell rätt ålägger några begränsningar på dess beslutsrätt inom detta område. Dessutom har nationalitet sin mest omedelbara, sin mest långtgående och för de flesta människor enda effekt inom rättssystemet i den stat som tilldelar nationaliteten. Nationalitet är framför allt till för att fastställa att den person som den har tilldelats åtnjuter de rättigheter och är bunden av de skyldigheter som lagen i ifrågavarande stat beviljar respektive ålägger sina medborgare. Detta förutsätts i det vidare begreppet att nationalitet ligger inom ramen för statens nationella behörighet.

...

I enlighet med staters praxis, med skiljedoms- och domstolsbeslut samt med författares åsikter, är nationalitet en rättslig förbindelse som bygger på ett social engagemang, en verklig anknytning vad gäller existens, intressen och åsikter, tillsammans med förekomsten av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Den kan sägas utgöra det rättsliga uttrycket för det faktum att den individ som beviljas den, antingen direkt genom lagen eller till följd av ett myndighetsbeslut, har en de facto närmare koppling till befolkningen i den stat som beviljar nationaliteten än med den i någon annan stat. Eftersom den beviljas av en stat, ger den bara den staten rätt att utöva skydd vis-à-vis en annan stat om den innebär en översättning i juridiska termer av individens anknytning till den stat som gjort honom/henne till sin medborgare.

...

Naturalisering är inte något som ska tas lätt. Att eftersträva och få den är inget som händer särskilt ofta i en människas liv. Det innebär att han/hon bryter ett lojalitetsband och skapar ett nytt. Detta kan få långtgående konsekvenser och innebära djupgående förändringar av ödet för den person som får medborgarskapet. Det rör denne personligen och att enbart betrakta detta utifrån återverkningarna på dennes egendom vore att missförstå dess fundamentala betydelse. För att kunna uppskatta dess internationella inverkan, kan man inte bortse från omständigheterna kring beviljandet, det allvar som omger den, den verkliga och faktiska och inte bara den verbala preferensen hos den person som eftersträvar den för det land som beviljar honom eller henne den".

C. Europeiska konventionen om nationalitet (Europarådets fördragsserie nr 166).

38. Europarådets främsta dokument som rör nationalitet är europeiska konventionen om nationalitet vilken antogs 6 november 1997 och trädde ikraft 1 mars 2000. Den har ratificerats av 20 av Europarådets medlemsstater. Lettland undertecknade konventionen 30 maj 2001 men har inte ratificerat den.

39. De viktigaste artiklarna i denna konvention lyder enligt följande:

Artikel 2 – definitioner

"Med avseende på denna konvention  ̶

betyder ‘nationalitet’ det rättsliga bandet mellan en person och en stat och anger inte personens etniska ursprung ..."

Artikel 3 – statens behörighet

"1. Varje stat ska enligt sin egen lag fastställa vilka som är dess medborgare

2. Denna lag ska godtas av andra stater i den mån den överensstämmer med gällande internationella konventioner, internationell sedvanerätt samt allmänt vedertagna rättsprinciper beträffande nationalitet.

Artikel 4 – principer

"Nationalitetsreglerna i respektive stat ska bygga på följande principer:

a. var och en har rätt till en nationalitet,

b. statslöshet ska undvikas,

c. ingen ska godtyckligt berövas sin nationalitet,

d. varken äktenskap eller skilsmässa mellan en medborgare i en statlig part och en utlänning, eller förändrad nationalitet för en av makarna under ett äktenskap ska automatiskt påverka den andra makens nationalitet.

40. Motiveringen till denna konvention uppger, bl.a. ifråga om artikel 2:

Artikel 2 – definitioner

"22. Begreppet nationalitet undersöktes av internationella domstolen i Nottebohmmålet. Den domstolen definierade nationalitet som "en rättslig förbindelse som bygger på ett social engagemang, en verklig anknytning vad gäller existens, intressen och åsikter, tillsammans med förekomsten av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter (Nottebohmmålet, ICJ Reports 1955, sid. 23).

12. "Nationalitet" definieras i artikel 2 i konventionen som "det rättsliga bandet mellan en person och en stat och anger inte personens etniska ursprung". Nationalitet hänvisar således till ett särskilt rättsligt förhållande mellan en person och en stat som erkänns av den ifrågavarande staten. Såsom redan har angetts i en fotnot till punkt 1 i denna motivering är begreppen "nationalitet" och "medborgarskap" med avseende på konventionen liktydiga".

D. Rättspraxis vid EU-domstolen

41. I mål C.-135/08 Janko Rottmann ./. Freistaat Bayern (utslag från 2 mars 2010), fastställde EU-domstolen enligt följande (hänvisningar utelämnade):

"45. Medlemsstaterna måste följaktligen när de utövar sin behörighet ifråga om nationalitet ta vederbörlig hänsyn till EU-lagen.

48. Bestämmelsen om att vederbörlig hänsyn måste tas till EU-lagen ändrar inte den av domstolen tidigare erkända principen om internationell rätt och som avses i punkt 39 ovan att medlemsstaten har behörighet att fastställa villkoren för såväl förvärvande som förlust av nationalitet, utan omfattar snarare principen att utövandet av den befogenheten med avseende på medborgarna i unionen i den mån den påverkar de rättigheter som beviljas och skyddas av rättsordningen i unionen, något som särskilt är fallet vid beslut om att återkalla naturalisering, vilket är frågan i föreliggande huvudförhandling, kan bli föremål för rättslig granskning mot bakgrund av lagen i Europeiska Unionen. ...

55. Under sådana omständigheter är det de inhemska domstolarnas uppgift att fastställa huruvida det ifrågasatta återkallandebeslutet i huvudförhandlingen följer proportionalitetsprincipen vad beträffar konsekvenserna för berörda personer mot bakgrund av EU-lagen och dessutom i förekommande fall när det handlar om att pröva det befogade i beslutet mot bakgrund av inhemsk lag".

E. Rättspraxis vid interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter

42. I Förslag till ändringar av naturaliseringsbestämmelserna i Costa Ricas konstitution (Rådgivande uppfattning OC-4/84, 19 januari 1984), fastställde interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter följande:

“31. De frågor som ställdes av regeringen omfattar två olika allmänna rättsliga problemställningar som domstolen ska pröva separat. Det rör sig först och främst om frågan om rätten till nationalitet som fastställs i artikel 20 i konventionen. De andra frågorna handlar om tänkbar diskriminering som är förbjuden i konventionen.

32. Idag är det allmänt accepterat att nationalitet är en naturlig rättighet för alla människor. Inte bara utgör nationaliteten det grundläggande kravet för politiska rättigheter, den har också stor betydelse för individens rättsliga ställning.

Trots det faktum att det av gammal hävd har godtagits att beviljande och reglering av nationalitet är en fråga för respektive stat, antyder samtida utveckling följaktligen att internationell rätt inte påför några särskilda restriktioner på staternas långtgående befogenheter inom detta område och att det sätt på vilket staterna reglerar frågor som rör nationalitet idag inte kan anses ligga inom deras uteslutande behörighet  ̶ dessa befogenheter är också begränsade genom deras åtagande att garantera fullständigt skydd för de mänskliga rättigheterna.

33. Den klassiska doktrinära uppfattningen att nationalitet var en symbol som staten beviljade sina undersåtar har successivt utvecklats till att nationalitet i dag uppfattas som att den omfattar statens behörighet liksom frågor om mänskliga rättigheter. Detta har erkänts i ett regionalt instrument  ̶ den amerikanska deklarationen om människans rättigheter och skyldigheter från 2 maj 1948 [texten i artikel 19]. Ett annat instrument  ̶ den universella deklarationen om mänskliga rättigheter ... föreskriver följande [texten i artikel 15].

34. Varje människas rätt till nationalitet har som sådan erkänts i internationell rätt. Två sidor av denna rätt återges i artikel 20 i konventionen: för det första, rätten till en nationalitet som fastställts i konventionen ger den enskilda personen ett minimimått av rättsligt skydd i internationella förhållanden genom den koppling som hans/hennes nationalitet skapar mellan honom/henne och staten ifråga, och för det andra, skyddet däri för den enskilda personen mot godtyckligt berövande av denna nationalitet utan vilken han/hon i praktiken skulle berövas alla sina politiska rättigheter liksom de civilrättigheter som är knutna till individens nationalitet.

35. Nationalitet kan anses vara det politiska och rättsliga band som knyter en person till en given stat och binder denne med lojalitet och trohet och som ger denne diplomatiskt skydd från den statens sida. De flesta stater har på olika sätt erbjudit personer som inte ursprungligen har haft någon nationalitet möjligheten att vid senare tillfälle förvärva den, vanligtvis genom en avsiktsförklaring efter att ha uppfyllt vissa villkor. I dessa fall beror nationaliteten inte längre på slumpen med att vara född inom ett givet territorium eller på att föräldrarna har denna nationalitet  ̶ den bygger snarare på en frivillig handling som syftar till att upprätta ett förhållande till ett givet politiskt samhälle, dess kultur samt sätt att leva och värderingar.

36. Eftersom det är staten som erbjuder möjligheten till att förvärva dess nationalitet till personer som ursprungligen var utlänningar, är det naturligt att villkoren och rutinerna för sådant förvärvande primärt ska styras av den statens egen lag. Så länge sådana regler inte strider mot överordnade normer, är det den stat som beviljar nationalitet som är bäst skickad att bedöma vilka villkor som ska ställas för att garantera att det finns en effektiv koppling mellan den som ansöker om naturalisering och det system med värderingar och intressen i samhället som han/hon helt och fullt önskar ansluta sig till. Den staten är också bäst lämpad att besluta huruvida dessa villkor har uppfyllts. Inom samma gränser är det lika logiskt att respektive stats uppfattade behov borde få vara avgörande för beslutet om huruvida naturalisering ska underlättas i större eller mindre utsträckning och eftersom en stats uppfattade behov inte behöver vara statiska, är det helt naturligt att villkoren för naturalisering kan utökas eller begränsas i takt med att omständigheterna förändras. Det är följaktligen inte förvånande att nya villkor vid ett visst tillfälle kan införas för att garantera att en ändring av medborgarskapet inte genomförs i syfte att lösa något tillfälligt problem som klagandena ställs inför när de inte har etablerat några äkta och varaktiga band med landet som skulle rättfärdiga en så pass allvarlig och långtgående handling som en ändring av medborgarskapet.

43. I målet med flickorna Yean och Bosico ./. Dominikanska Republiken (utslag från 8 september 2005), fastställde den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter följande (fotnoter utelämnade):

“139. De amerikanska konventionen erkänner båda aspekterna av rätten till medborgarskap: rätten att ha en nationalitet utifrån perspektivet att bevilja personen ifråga ett "minsta mått av rättsligt skydd i internationella relationer genom den koppling medborgarskapet utgör mellan denne och ifrågavarande stat, samt för det andra det skydd som individen får mot godtyckligt berövande av dennes medborgarskap utan det som har koppling till individens nationalitet (Svårbegripligt Ö.a.)

140. Fastställandet av vem som har rätt att vara en medborgare är fortfarande något för statens inhemska behörighet. Dess bestämmanderätt i detta avseende håller emellertid successivt på att begränsas genom utvecklingen av internationell rätt i syfte att garantera bättre skydd för individen när det gäller godtyckliga handlingar från staters sida. På nuvarande stadium av utvecklingen av internationell människorättslagstiftning är staternas behörighet begränsad, å ena sidan genom deras skyldighet att erbjuda enskilda personer likvärdigt och effektivt skydd av lagen och å den andra genom deras skyldighet att förhindra, undvika och minska statslöshet.

141. Domstolen anser att den kategoriska rättsprincipen om likvärdigt och effektivt skydd av lagen och lika behandling fastställer att staterna, när dessa reglerar mekanismerna för att bevilja medborgarskap, måste avstå från att ta fram regler som är diskriminerande eller får en diskriminerande inverkan på vissa befolkningsgrupper när dessa utövar sina rättigheter. Staterna måste dessutom bekämpa diskriminerande praxis på alla nivåer, i synnerhet inom offentliga organ och måste slutligen anta sådana positiva principer som behövs för att garantera en verklig rätt till likvärdigt skydd för alla.

142. Staterna är skyldiga att inte anta praxis eller lagar som rör beviljande av medborgarskap vars tillämpning bidrar till en ökning av antalet statslösa personer. Denna situation uppstår till följd av bristen på medborgarskap, när en enskild person enligt statens lagar inte uppfyller vilkoren för detta på grund av godtyckligt berövande eller beviljandet av ett medborgarskap som i praktiken inte är effektivt. Statslöshet berövar en enskild person möjligheten att åtnjuta civila och politiska rättigheter och placerar denne i en ytterst utsatt situation.

44. Principerna som uppkommer ur rättspraxis vid interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter beträffande rätten till medborgarskap har nyligen bekräftats i målet med Utvisade dominikaner och haitier ./. Dominikanska Republiken (utslag från 28 augusti 2014, punkt 253-264).

LAGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 10 OCH 11 I KONVENTIONEN

45. Klaganden hävdade enligt artikel 10 och 11 i konventionen att det påstått godtyckliga avslaget på hans ansökan om lettiskt medborgarskap genom naturalisering var ett sätt att straffa honom på grund av att han gett uttryck för idéer och utövat sin rätt till mötesfrihet              i syfte att kritisera regeringens ståndpunkt. Han klagade vidare över att ovannämnda kränkningar av hans rättigheter i strid mot fordringarna i artikel 10 § 2 samt 11 § 2 i konventionen inte fanns föreskrivna i lagen, inte hade något befogat syfte samt var oproportionerliga och inte nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Artikel 10 och 11 i konventionen lyder enligt följande:

Artikel 10 (yttrandefrihet)

"1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får de underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa och moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.

Artikel 11 (mötes- och föreningsfrihet)

"1. Var och en har rätt att fritt delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga för statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Denna artikel hindrar inte att det för medlemmar av de väpnade styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen görs lagliga inskränkningar av de nämnda rättigheterna".

46. Regeringen förnekade att det hade förekommit någon kränkning av dessa artiklar.

A. Parternas framställningar

1. Klaganden

47. Klaganden påpekade att frågor om nationalitet inte helt och hållet låg inom staternas behörighet om de påverkade de mänskliga rättigheterna. Han ansåg att den rådgivande uppfattningen om Nationalitetsdekret utfärdade i Tunisien och Marocko samt Nottebohmmålet avspeglade situationen i den internationella rätten år 1923 och 1955 och inte hur det ser ut idag. Han hävdade att det fanns en framväxande internationell samstämmighet om att medborgarskapslagar och praxis måste överensstämma med allmänna internationella rättsprinciper och i synnerhet med lagar om mänskliga rättigheter. Staters handlingsfrihet ifråga om att bevilja medborgarskap var inte helt och hållet obegränsad. Han citerade punkt 32 respektive 140 i två betydelsefulla mål vid interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (se punkt 45 och 44 ovan). Klaganden påstod att den interamerikanska uppfattningen också bekräftades i Europa och åberopade artikel 4 i den europeiska konventionen om nationalitet och dess motivering. Klaganden beskrev sin status som en "icke-medborgare" och ansåg sig vara en "priviligierad" statslös person i betydelsen av internationell rätt. Han hänvisade också till Nottebohmmålet och förklarade att han var född i Lettland, att hans hemvist och huvudsakliga intressen var och fanns i Lettland samt att hans hustru och två döttrar bodde i Lettland. Han försäkrade att han inte hade några verkliga band med något annat land.

48. Klaganden, som erkände att rätten till ett visst medborgarskap inte som sådan garanterades av konventionen eller dess protokoll, åberopade domstolens utslag i målet Karassjev ./. Finland ((besl.) nr 31414/96, ECHR 1999-II) och hävdade att godtyckligt förvägrande av medborgarskap i vissa omständigheter skulle kunna ge upphov till ett ärende enligt artikel 8 i konventionen på grund av inverkningarna på en enskild persons rättigheter. Han hänvisade vidare till målet Genovese ./. Malta (nr 53124/09, § 45, 11 oktober 2011) där domstolen hade konstaterat en kränkning av artikel 14 i kombination med artikel 8 ifråga om möjligheten att bli beviljad medborgarskap. Klaganden hävdade att det i andra internationella sammanhang hade konstaterats att nationell behörighet för att fastställa regler om medborgarskap inte var uteslutande  ̶ han hänvisade till ovannämnda Rottmanmål vid internationella domstolen som ett exempel. Han hävdade också att skyldigheten att minska statslöshet med avseende på föreliggande mål begränsade statens handlingsfrihet och försäkrade med hänvisning till målet Andrejeva ./. Lettland ([SK], nr 55707/00, § 88, ECHR 2009) att Lettland var den enda stat med vilken han hade stabila rättsliga band.

49. Klaganden medgav att han inte enligt konventionen hade någon rätt att få lettiskt medborgarskap  ̶ hans argument var att hans rättigheter enligt artikel 10 och 11 hade kränkts i samband med naturaliseringsprocessen. Ingenting i domstolens rättspraxis antydde att bara ärenden enligt artikel 8 och 14 kunde uppkomma. Han ansåg att "godtycklig vägran att bevilja medborgarskap" också kunde ge upphov till ärenden enligt artikel 10 och 11. Klaganden hävdade att det fanns ett tillräckligt orsakssamband mellan hans medverkan i aktiviteterna mot en introduktion av Republiken Lettlands statsspråk i skolor som hade ryska som undervisningsspråk samt ministerrådets påföljande beslut att avslå hans naturalisering. Han ansåg att "vägran att bevilja medborgarskap" var en bestraffningsåtgärd mot honom som en reaktion på hans verksamhet och uttalanden,

50. Klaganden höll inte med regeringen om att Ezelinmålet skulle särskiljas från föreliggande mål. Klaganden ansåg att karaktären och allvarsgraden av påföljden måste tas i beaktande när man bedömde det befogade med inblandningen (han hänvisade till Sürek ./. Turkiet (nr 1) [GC], nr 26682/95, § 64, ECHR 1999‑IV). Vägran att bevilja honom lettiskt medborgarskap hade fått ett antal omedelbara konsekvenser. Han tog upp ett sådant  ̶ det faktum att han inte kunde ställa upp i kommunalvalen 2005 på grund av att han inte kunde lämna in ny ansökan om naturalisering förrän efter ett år (paragraf 12(6) i medborgarskapslagen). En sådan konsekvens hade inte kunnat förutses med tanke på säkerhetspolisens positiva uppfattning. Klaganden var fortfarande en "icke-medborgare" och var utestängd från att helt och fullt delta i politiken. Han påpekade att han inte hade någon rösträtt eller kunde ställa upp som kandidat i några val – vare sig kommunalval eller parlamentsval eller till Europaparlamentet.

51. Samtidigt som han höll med om att påföljderna inte hindrade honom från att uttrycka sina åsikter, innebar de ändå enligt hans uppfattning en form av censur som sannolikt skulle avhålla honom från att framföra den sortens kritik igen i framtiden (han hänvisade till Lingens ./. Österrike, 8 juli 1986, § 44, serie A nr 103) Mer allmänt framhöll klaganden att de inhemska myndigheternas åtgärder kunde avskräcka "icke-medborgare" från att delta i debatter om frågor av befogat allmänt intresse (han hänvisade till Bladet Tromsø och Stensaas ./. Norge [SK], nr 21980/93, § 64, ECHR 1999-III).

52. Som svar på regeringens argument att han inte hade uppfyllt lojalitetskravet, framhöll klaganden skillnaden mellan lojalitet mot staten och lojalitet mot regeringen. Han erkände att kravet på lojalitet mot staten kunde vara befogat, men att det inte borde användas för att motverka en mångfald av åsikter där sådana åsikter framfördes i enlighet med lagen (han hänvisade till Tănase ./. Moldavien [SK], nr 7/08, § 166-167, ECHR 2010). Klaganden påstod vidare att regeringen inte hade framlagt några bevis på hans påstådda uppmaningar att störta regeringen, att tillgripa våld och att sätta igång en internationell skandal. Klaganden var förvånad över att regeringen hade hänvisat till rapporter i media för att bekräfta påståendena, när det fanns objektivare bevis att tillgå. Han hänvisade till säkerhetspolisens positiva uppfattning och nämnde att han bara blivit straffad en gång med en skriftlig varning för att ha deltagit i en demonstration och att han aldrig fått någon brottpåföljd – medierapporterna återgav bara upphovspersonernas åsikter. Han hänvisade till samma uppgifter från media (se punkt 17 ovan) när han hävdade att hans protester bara riktade sig mot den särskilda regeringen under premiärministerns ledning, samt mot den styrande koalitionen, inte mot vilken rättmätig regering som helst. Han hade inte haft för avsikt att ta till våld. Hans uppmaning "till en boxningsmatch i polisens idrottsklubb" syftade till att undvika våld på gatorna. De uttalanden som han gjorde i samband med intervjun den 10 december 2004, kunde slutligen inte ha varit skäl för avslaget, eftersom dessa hade framförts efter att ministerrådet avslagit hans ansökan om lettiskt medborgarskap.

53. Yttrandefriheten omfattade under alla omständigheter också idéer och uttryck som väckte anstöt, chockerade eller störde (han hänvisade till Handyside ./. Storbritannien, 7 december 1976, § 49, serie A nr 24) och mötesfriheten skyddade också demonstrationer som kunde irritera eller stöta personer som motsatte sig de idéer eller krav som dessa avsåg att främja (han hänvisade till Plattformen “Läkare för livet” ./. Österrike, 21 juni 1988, § 32, serie A nr 139) Dessutom var gränserna för kritik vidare när det gällde regeringen än för enskilda medborgare (han hänvisade till Castells ./. Spanien, 23 april 1992, § 46, serie A nr 236).

2. Regeringen

54. Regeringen hävdade bestämt att klagandens klagomål var ett kamouflerat försök att klaga på det faktum att hans naturaliseringsansökan hade avslagits. Den påstod att klaganden inte hade kunnat visa hur det avslaget hade stört eller på annat sätt inverkat negativt på hans rättigheter och friheter enligt artikel 10 och 11 i konventionen.

55. Enligt regeringen påverkade avslaget inte på något sätt klagandens rättigheter och friheter. Regeringen hänvisade till den omfattande mediebevakningen av klagandens offentliga uttalanden där han fritt hade uttryckt sina åsikter och sin uppfattning om utbildningsreformen samt även hans planer och handlingar i det avseendet. Mediernas bevakning visade också på klaganden medverkan vid ytterligare möten och demonstrationer under 2005. Han hade blivit assistent till en av ledamöterna i Europaparlamentet, fru Ždanoka och hade fortsatt att uttala sig mot regeringens politik ifråga om utbildningsreformen. Regeringen tog upp särskilda exempel på möten som klaganden hade deltagit i efter beslutet den 16 november 2004 (t.ex. ett möte den 6 december 2004 om utbildningsreformen). Den nämnde dessutom att klaganden 2012 hade varit en av organisatörerna till en namnlista för en folkomröstning om medborgarskap för "icke-medborgare". Samma år hade klaganden medverkat till bildandet av ett organ kallat "Icke-medborgarnas kongress" och där hade han den 1 juni 2013 blivit invald som medlem i ett självutnämnt "parlament för de orepresenterade". Han hade deltagit i ett antal konferenser, protester och demonstrationer där han fritt hade uttryckt sin uppfattning att "icke-medborgare" automatiskt skulle få medborgarskap.

56. Inte heller hade klaganden blivit föremål för någon bestraffning, påföljd, åtal eller fällande dom genom någon statlig institution för sina åsikter eller offentliga uttalanden. Regeringen hänvisade till målet Jokšas ./. Litauen (nr 25330/07, 12 november 2013) och ansåg detta ha betydelse för föreliggande mål i så motto att man i det målet varken hade konstaterat någon inblandning och följaktligen igen kräkning i avsaknad av någon disciplinpåföljd, något åtal eller dom för offentliga uttalanden.

57. Domstolen höll inte med klaganden om att de lettiska myndigheternas vägran att bevilja honom medborgarskap hade varit en bestraffningsåtgärd och kamouflerade föreliggande mål i förhållande till Ezelin ./. Frankrike (26 april 1991, serie A nr 202). I det senare målet hade klaganden blivit föremål för disciplinära påföljder för att ha deltagit i en demonstration och den sortens straff medförde negativa konsekvenser för klagandens anställningsmöjligheter. I föreliggande mål hade vägran att bevilja medborgarskap emellertid bara en direkt konsekvens – den att han vid ett visst tillfälle inte kunde få sådant i Lettland. Regeringen upprepade att klagandens rättigheter enligt artikel 10 och 11 i konventionen inte hade påverkats negativt och att avslaget inte hindrade denne från att i framtiden inkomma med en ny ansökan.

58. Regeringen ansåg också att föreliggande mål borde särskiljas från målen Redfearn och Vogt, där klagandena i efterhand hade upplevt svårigheter med att få arbete efter att ha avskedats (Redfearn ./. Storbritannien nr 47335/06, 6 november 2012, och Vogt ./. Tyskland, 26 september 1995, serie A nr 323). I motsats till dessa medförde vägran att bevilja lettiskt medborgarskap genom naturalisering i föreliggande fall inte oåterkalleligen några svårigheter för klaganden eftersom denne kunde ansöka om lettiskt medborgarskap på nytt. Inte heller medförde den några negativa konsekvenser för dennes politiska karriär. Det faktum att klaganden inte på nytt hade ansökt om naturalisering, visade att han aldrig hade haft något verklig avsikt att skaffa sig lettiskt medborgarskap.

59. Regeringen hänvisade till ovannämnda rådgivande uppfattning om Nationalitetsdekret som utfärdats i Tunisien och Marocko samt Nottebohmmålet och hävdade att nationalitetsfrågor enligt internationell rätt hamnade inom staternas uteslutande behörighet och enbart var en fråga för deras inhemska domsrätt. Reglering av frågan om nationalitet i den internationella rätten var fortfarande fragmenterad – den omfattade områden som t.ex. behörighetskonflikter vid avgöranden om nationalitet och statssuccession, som inte hade någon som helst betydelse för föreliggande mål. Regeringen nämnde att försöken att utveckla mer enhetliga standarder beträffande nationalitet i allmänhet fortfarande pågick och pekade på det faktum att den europeiska konventionen om nationalitet bara hade ratificerats av 16 stater när regeringen inkom med sitt första yttrande (numera 20 stater, se punkt 39 ovan).

60. Med hänvisning till rättspraxis i Strasbourg (Familjen K. och W. ./. Nederländerna, nr 11278/84, Kommissionens beslut från 1 juli 1985, Beslut och rapporter (DR) 43, sid. 216; Slepcik ./. Nederländerna och Tjeckien, nr 30913/96, Kommissionens beslut från 2 september 1996, DR 86-B, sid. 176; samt Jazvinsky ./. Slovakien (besl.), nor 33088/96, 52236/99, 52451/99, 52452/99, 52453/99, 52455/99, 52457/99, 52458/99, 52459/99, 7 december 2000), upprepade regeringen att rätten till medborgarskap i en viss stat inte ingick i de rättigheter som garanterades av konventionen eller dess protokoll.

61. Med hänvisning till konstitutionsdomstolens utslag i mål nr 2009-94-01, hävdade regeringen att staten hade ett stort tolkningsutrymme ifråga om att fastställa regler för medborgarskap (se punkt 36 ovan). Den upprepade att naturalisering var ett politiskt beslut från statens sida och att varje stat hade en mekanism som syftade till att identifiera medborgare som var lojala mot den staten. Den kunde inte vara skyldig att bevilja medborgarskap till personer som den ansåg vara icke-integrerade, illojala och opålitliga.

62. Lettisk lag garanterade inte någon rättighet att förvärva lettiskt medborgarskap genom naturalisering – den föreskrev bara rätten till att ansöka om vissa kriterier hade uppfyllts. Regeringen förklarade vidare naturaliseringens tvåstegsprocess. För det första tog naturaliseringsnämnden emot och granskade enskilda ansökningar för att avgöra om dessa uppfyllde kriterierna i lagen och dess beslut kunde prövas rättsligt i enlighet med paragraf 17(3) i medborgarskapslagen. För det andra hade ministerrådets uppgift en skönsmässig karaktär och omfattade bl.a. att ta politiska hänsyn under övervägande, t.ex. personens lojalitet mot Republiken Lettland. Ministerrådet hade fastslagit att klagandens uppgifter och handlingar syftade till att destabilisera situationen i staten och att han hade utnyttjat naturaliseringsprocessen för att uppnå det syftet (se punkt 17 ovan).

63. Dessutom var klagandens uttalanden och handlingar oförenliga med Republiken Lettlands grundläggande värderingar som demokratisk stat och han hade inte uppfyllt lojalitetsvillkoret i artikel 18 i medborgarskapslagen. Med hänvisning till ovannämnda Nottebohmmål, ansåg regeringen det vara normalt att kräva att naturaliseringssökande uppvisar en verklig anknytning till landet, t.ex. en viss lojalitet mot Republiken Lettland när man blir medborgare där. Samtidigt som den bekräftade att artikel 10 i konventionen i princip skyddade rätten att uttrycka sig på ett sätt som väckte anstöt, chockerade eller störde, noterade regeringen också att en person som utövade sin yttrandefrihet åtog sig vissa skyldigheter och visst ansvar vars omfattning berodde på den aktuella situationen (den hänvisade till Handyside som hänvisas till ovan). Enligt regeringens uppfattning hade klaganden en skyldighet att välja de sätt på vilka han önskade uppnå sina mål och avstå från provocerande uttalanden beträffande möjligheten att tillgripa våld och därigenom undergräva de grundläggande värderingarna i ett demokratiskt samhälle. På samma sätt noterade den att artikel 11 i konventionen inte skyddade de som hade våldsamma avsikter och som ledde till allmän oordning (de hänvisade till G. ./. Tyska Förbundsrepubliken, nr 10833/84, kommissionens beslut från 13 oktober 1987).

64. I föreliggande mål, kunde klaganden inte anses utöva sin yttrande- eller mötesfrihet när han framförde åsikter om den ryskspråkiga befolkningen och utbildningsreformen. Genom att vägra honom medborgarskap genom naturalisering, hade ministerrådet inte syftat till att straffa klaganden för några missgärningar utan till att skydda demokratin såsom fastställs i konstitutionen.

65. Till sist noterade regeringen i sitt yttrande efter tillåtlighetsförklaringen att klaganden i samband med den inhemska processen aldrig hade klagat över någon inblandning i eller inskränkning av hans yttrande- eller mötesfrihet. Istället hade han uttryckligen klagat över beslutet om avslag på naturaliseringsansökningen och enligt regeringens uppfattning borde hans mål ställas i motsats till Heinisch ./. Tyskland (nr 28274/08, ECHR 2011 (utdrag)).

B. Domstolens bedömning

1. Allmänna principer

66. Utslaget i domstolens stora kammare i målet Mouvement raëlien suisse ./. Schweiz (nr 16354/06, § 48, ECHR 2012 (utdrag)) upprepade de grundläggande principerna beträffande yttrandefriheten (med hänvisning till målet Stoll ./. Schweiz [SK], nr 69698/01, § 101, ECHR 2007 V, och Steel och Morris ./. Storbritannien, no. 68416/01, § 87, ECHR 2005-II) enligt följande:

"(i) Yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundstenarna i ett demokratiskt samhälle och ett av de grundläggande villkoren för dess utveckling och för varje enskild persons självförverkligande. I enlighet med punkt 2 i artikel 10, gäller den inte bara för "information" eller "idéer" som mottas positivt eller som betraktas som oförarglig/a eller likgiltiga, men också sådant som väcker anstöt, chockerar eller stör. Sådana är kraven på mångfald, tolerans och fördomsfrihet utan vilka det inte finns något "demokratiskt samhälle". Såsom framgår av artikel 10 gäller denna frihet med undantag som emellertid ... måste tolkas strikt och behovet av eventuella begränsningar måste fastställas på ett övertygande sätt ...

(ii) Adjektivet "nödvändigt" i betydelsen av artikel 10 § 2 förutsätter förekomsten av ett "tvingande socialt behov". De fördragsslutande parterna har ett visst tolkningsutrymme när det gäller att bedöma om ett sådant behov föreligger, men det är intimt förknippat med europeisk tillsyn som omfattar såväl de lagar och de beslut som tillämpar detta, även de som fattas av en oberoende domstol. Domstolen har således makt att avge ett slutgiltigt utslag om huruvida en "begränsning" kan vara förenlig med yttrandefriheten som skyddas av artikel 10.

(iii) Domstolens uppgift när den utövar sin tillsynsfunktion, är inte att ta behöriga inhemska myndigheters plats, utan snarare att i enlighet med artikel 10 granska deras beslut utifrån deras tolkningsutrymme. Detta innebär inte att tillsynen är begränsad till att fastställa huruvida svarandestaten har utövat sin bestämmanderätt på ett skäligt, noggrant och trovärdigt sätt – vad domstolen har att göra är att pröva den ifrågasatta inblandningen mot bakgrund av målet som helhet och avgöra om det "stod i proportion till det befogade syftet" och huruvida de skäl som åberopats av de inhemska myndigheterna är "relevanta och tillräckliga" ... Med detta måste domstolen vara övertygad om att de inhemska myndigheterna har tillämpat standarder som överensstämde med principerna i artikel 10 och att de dessutom stödde sig på en godtagbar bedömning av hithörande fakta ...."

67. Domstolen underströk också den "avkylande effekt" som rädslan för påföljder får på yttrandefriheten. Denna inverkan som har en negativ inverkan på samhället som helhet är också en faktor som berör det befogade i och således också rättfärdigandet av de påföljder som åläggs enskilda personer (se Kudesjkina ./. Ryssland, nr 29492/05, § 99, 26 februari 2009 med ytterligare hänvisningar).

68. Undantagen till regeln om mötesfrihet i artikel 11 ska, liksom de i artikel 10, tolkas strikt och bara övertygande och tvingande skäl ska kunna motivera begränsningar av den friheten. Varje inblandning måste motsvara ett "tvingande socialt behov" varför begreppet "nödvändig" inte har flexibiliteten hos uttryck som "användbar" och "önskvärd" (se Gorzelik m.fl. ./. Polen [SK], nr 44158/98, § 95, ECHR 2004-I).

69. Domstolen har nyligen upprepat att mångfald, tolerans och fördomsfrihet utgör kännetecknen för ett "demokratiskt samhälle". Även om individuella intressen tillfälligtvis kan underordnas gruppens, betyder demokrati inte bara att majoritetens åsikter alltid måste segra – man måste åstadkomma en balans som garanterar rättvis behandling av människor från minoriteter och som undviker missbruk av en dominerande ställning. Mångfald och demokrati måste också bygga på dialog och kompromissvilja som nödvändigtvis medför eftergifter från enskilda personer eller grupper som är motiverade för att bibehålla och främja idealen och värderingarna i ett demokratiskt samhälle (se S.A.S. ./. Frankrike [SK], nr 43835/11, § 128, ECHR 2014 (utdrag) med ytterligare hänvisningar). Att staten respekterar åsikterna hos en minoritet genom att tolerera ett uppträdande som i och för sig inte är oförenligt med värderingarna i ett demokratiskt samhälle, eller som helt och hållet ligger utanför beteendenormerna i ett sådant samhälle, skapar långt ifrån orättvis ojämlikhet och diskriminering, utan istället en sammanhängande och stabil mångfald och främjar harmoni och tolerans i samhället (se efter vederbörliga ändringar Baytayan ./. Armenien [SK], nr 23459/03, § 126, ECHR 2011).

70. Domstolen har också förklarat att en "anmärkning som riktar sig mot konventionens bakomliggande värderingar" inte omfattas av det skydd som artikel 10 ger genom artikel 17 (se Lehideux och Isorni ./. Frankrike, 23 september 1998, § 53, Rapporter 1998-VII, samt Garaudy ./. Frankrike (besl.) nr 65831/01, ECHR 2003-IX). De friheter som garanteras av artikel 10 och 11 i konventionen kan inte beröva myndigheterna i en stat där en förening genom sin verksamhet äventyrar den statens inrättningar rätten att skydda dessa. I det sammanhanget påpekar domstolen att den tidigare har förklarat att vissa kompromisser mellan behovet av att försvara det demokratiska systemet och enskilda personers rättigheter finns inbyggda i konventionssystemet. För att en sådan kompromiss ska kunna göras, måste varje inblandning från myndigheternas sida vara i överensstämmelse med punkt 2 i artikel 11. Bara när den granskningen är slutförd har domstolen möjlighet att mot bakgrund av samtliga omständigheter i målet avgöra huruvida artikel 17 i konventionen bör tillämpas (se Refah Partisi (Välfärdspartiet) m.fl. ./. Turkiet [SK], nr 41340/98, 41342/98, 41343/98 och 41344/98, § 96, ECHR 2003‑II).

71. Domstolen anser att ingen borde ha rätt att åberopa konventionens bestämmelser i syfte att försvaga eller förstöra idealen och värderingarna i ett demokratiskt samhälle. Staten kan följaktligen i syfte att garantera stabiliteten och effektiviteten i ett demokratiskt system bli tvungen att vidta särskilda åtgärder för att skydda sig själv. Varje gång en stat har för avsikt att åberopa principerna för "en demokrati som har förmågan att försvara sig själv" för att rättfärdiga inblandning i enskilda personers rättigheter, måste den mycket noga bedöma omfattningen och konsekvenserna av den aktuella åtgärden för att garantera att ovannämnda balans åstadkoms (se Ždanoka ./. Lettland [SK], nr 58270/00, § 99 och 100, ECHR 2006-IV).

72. Domstolen upprepar till sist att en "rätt till nationalitet" liknande den i artikel 15 i den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, eller en rätt förvärva eller behålla en särskild nationalitet inte garanteras av konventionen eller dess protokoll. Domstolen har detta till trots inte uteslutit möjligheten att en godtycklig vägran att bevilja nationalitet under vissa omständigheter skulle kunna ge upphov till ett ärende enligt artikel 8 i konventionen på grund av den inverkan en sådan vägran skulle få på den enskilda personens privatliv (se Karassjev, som hänvisas till ovan, samt Slivenko m.fl. ./. Lettland (besl.) [SK], nr48312/99, 1 77, ECHR 2002-II). På samma sätt har domstolen fastställt att varken konventionen eller dess protokoll garanterar någon rätt att avsäga sig medborgarskap, men den kan inte utesluta att ett godtyckligt avslag på en begäran att under mycket speciella omständigheter avsäga sig sitt medborgarskap skulle kunna ge upphov till ett ärende enligt artikel 8 i konventionen om ett sådant avslag inverkar på den enskilda personens privatliv (se Riener ./. Bulgarien, nr 46343/99, § 153-154, 23 maj 2006).

73. Domstolen har således framhållit att under omständigheter där en medlemsstat har överskridit sina skyldigheter enligt artikel 8 att skapa en rätt till medborgarskap enligt härkomst och har inrättat procedurer för detta syfte, måste den staten följaktligen se till att den rättigheten säkerställs utan diskriminering i betydelsen av artikel 14 i konventionen (se Genovese som hänvisas till ovan, § 34).

2. Tillämpning av dessa principer på föreliggande mål

74. Domstolen konstaterar att klaganden anser att hans yttrande- och mötesfrihet har störts av det faktum att ministerrådet fattade ett negativt beslut beträffande hans ansökan om att bli lettisk medborgare genom naturalisering och därigenom straffade honom för hans åsikter, vilket fick en avkylande inverkan på hans friheter. Regeringen gjorde skillnad mellan beslutet att inte bevilja medborgarskap genom naturalisering och rätten till yttrandefrihet, där den senare fritt kunde utövas av klaganden med eller utan lettiskt medborgarskap.

75. Med tanke på domstolens beslut att foga fakta i regeringens protest till domstolens behörighet i materiellt hänseende (se punkt 4 ovan), är den första fråga som domstolen måste avgöra nu huruvida artikel 10 och 11 kan tillämpas på omständigheterna i föreliggande mål.

76. Klaganden har påstått att vägran att bevilja honom lettiskt medborgarskap genom naturalisering var ett straff för de åsikter han hade gett uttryck för i samband med diverse demonstrationer mot utbildningsreformen. Domstolen konstaterar emellertid att klaganden hade haft möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter, vilka i stor omfattning hade rapporterats i massmedia vid den tidpunkten (se punkt 8, 15, 17 och 56 ovan). För övrigt fortsatte han att utan hinder ge uttryck för sina åsikter om utbildningsreformen efter att hans ansökan om naturalisering hade avslagits (se punkt 8 och 15 ovan). Dessutom var klaganden fortfarande politiskt aktiv och fortsatte med att framföra sina åsikter också om frågor med allmänt intresse (se punkt 56 ovan). Domstolen noterar att tillgång på eller frånvaro av en given civilstatus inte förefaller ha hindrat klagandens medborgerliga verksamhet. Även om klaganden vidhöll att beslutet om hans naturaliseringsansökan hade påverkat hans mod att tala ut och således hade hindrat hans medverkan i debatter om frågor av allmänt intresse, hade regeringen framlagt gott om bevis på motsatsen (se punkt 8, 15, 17 och 56 ovan) och klaganden lämnade inga ytterligare bevis för sina påståenden. Inte heller har domstolen några ytterligare uppgifter som antyder att regeringens principer ifråga om medborgarskap kan ha inneburit en avkylande inverkan på klaganden eller på dem som framförde liknande åsikter.
77. Klaganden tog upp en påtaglig konsekvens av avslaget på naturaliseringsansökningen: han kunde inte rösta eller ställa upp för kommunal- eller parlamentsval eller för val till Europaparlamentet. Domstolen konstaterar emellertid att klagandens klagomål i föreliggande mål inte handlar om rättigheter som avses i artikel 3 i protokoll nr 1 till konventionen (se i motsats Ždanoka som hänvisas till ovan, § 73). Inte heller hävdar klaganden någon kränkning av artikel 8 i konventionen för att inte ha kunnat bibehålla sin nuvarande civilstatus (se i motsats Kurić m. fl. ./. Slovenien [SK], nr 26828/06, § 314, ECHR 2012 (utdrag)). Domstolens beslut om tillåtligheten för det föreliggande klagomålet avgör först och främst omfattningen av det mål som den f.n. behandlar och omfattar inte några klagomål förutom de som gäller enligt artikel 10, 11 och 13 i konventionen (se punkt 3 och 4 ovan).

78. Dessutom har klaganden själv medgett att han aldrig har blivit föremål för någon brottspåföljd för att ha uttryckt sina åsikter eller för att ha deltagit i en demonstration. Det framgår att han har fått en varning för att ha medverkat vid en protest  ̶ han har emellertid inte uppgett några fler detaljer i det avseendet, t.ex. datum, plats eller sammanhang.

79. Domstolen ska nu bedöma huruvida beslutet om naturalisering innebar någon form av bestraffning när det gäller klagandens yttrande- och mötesfrihet. I enlighet med internationell rätt är beslut om naturalisering eller varje annan form av beviljande av nationalitet frågor som främst faller inom statens inhemska behörighet – de bygger vanligtvis på olika kriterier som syftar till att upprätta en koppling mellan staten och den person som begär medborgarskap (se punkt 37 och 38 ovan). Även om Europakonventionen om nationalitet inte i någon större omfattning har ratificerats av Europarådets medlemsstater (se punkt 39 ovan), såsom framgår av motiveringen, bygger definitionen på den traditionella uppfattningen av ett nationalitetsband såsom framställts av ICJ i Nottebohmmålet (se punkt 40 och 41 ovan). Valet av kriterier till en naturaliseringsprocess är i princip inte föremål för några särskilda regler i den internationella rätten och staterna kan fritt besluta om individuell naturalisering (se punkt 38 ovan). I vissa situationer kan staternas bestämmanderätt emellertid vara begränsad genom principen för icke-ingripande enligt vilken en stat inte får blanda sig i en annan stats interna eller utländska affärer (se Militär och paramilitär verksamhet i och mot Nicaragua (Nicaragua ./. Amerikas Förenta Stater), Fakta, ICJ:s utslag från 27 juni 1986, punkt 202-205). Sådan begränsning kan likväl inte anses ha någon betydelse för föreliggande mål.

80. I detta avseende framförde klaganden två argument och hävdade att statens bestämmanderätt inte var helt obegränsad i frågor som rörde beviljandet av nationalitet. För det första hänvisade han till den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna samt till rättspraxis vid interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. Som domstolen redan har konstaterat ovan, finns det enligt konventionen emellertid ingen "rätt till nationalitet" liknande den i artikel 15 i den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter (se punkt 73 ovan). Klagandens hänvisning till rättspraxis vid interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter är på samma sätt vilseledande, eftersom den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna, som är ett regionalt instrument, uttryckligen föreskriver en rätt till nationalitet i sin artikel 20 (se punkt 43-45 ovan).

81. Klagandens andra argument var att statens bestämmanderätt var begränsad genom skyldigheten att begränsa statslöshet. Domstolen konstaterar att klaganden hör till en kategori av lettiska innevånare som enligt inhemsk lag beviljades särskild civilstatus – permanent bosatta icke-medborgare (nepilsoņi) – dvs. medborgare i forna SSSR som blev av med sitt sovjetiska medborgarskap efter upplösningen av den staten men, som även om de lyder under den benämningen inte har förvärvat någon annan nationalitet (betr. mer detaljer om olika kategorier av lettiska innevånare, se Sisojeva m.fl., som hänvisas till ovan, § 46-47). Klaganden har inte visat på hur tillgång till eller avsaknad av en given status i inhemsk lag skulle ha påverkat utövandet av hans yttrande- och mötesfrihet.

82. Domstolen övergår nu till konventionssystemet och upprepar att den under vissa omständigheter har fastställt att godtyckliga eller diskriminerande beslut ifråga om nationalitet kan ge upphov till ärenden i människorättslagstiftning i allmänhet och enligt konventionen i synnerhet (se ovannämnda mål Karassjev, Riener, § 153 och Genovese, § 34). Såsom framgår ovan innehåller emellertid varken konventionen eller internationell rätt föreskrifter om rätten att förvärva en viss nationalitet. Klaganden har godtagit detta. Domstolen konstaterar att det inte finns något i den lettiska medborgarskapslagen som säger att klaganden förbehållslöst kunde kräva rätt till lettiskt medborgarskap (se punkt 20, 29 och 63 ovan) eller att ministerrådets negativa beslut kunde se som en godtycklig vägran av sådant medborgarskap (se i motsats Genovese, som hänvisas till ovan, § 34).

83. Frågan om huruvida klaganden har en hävdvunnen rätt att förvärva medborgarskap i en stat måste i princip avgöras genom hänvisning till lagen i den staten (se Kolosovskij ./. Lettland (besl.), nr 50183/99, 29 januari 2004). På samma sätt ska frågan om huruvida en person godtyckligt nekades medborgarskap i en stat på ett sätt som kan ge upphov till ett ärende enligt konventionen avgöras med hänvisning till villkoren i den inhemska lagen (se Fehér och Dolnik ./. Slovakien (besl.), nr 14927/12 och 30415/12, § 41, 21 maj 2013). Valet av kriterier för att bevilja medborgarskap genom naturalisering i enlighet med inhemsk lag har koppling till karaktären på det band mellan staten och den enskilda personen som varje samhälle anser det vara nödvändigt att garantera. Inom många rättsskipningsområden åtföljs förvärv av medborgarskap av en trohetsed genom vilken personen ifråga svär lojalitet mot staten. Domstolen har tagit upp frågan om lojalitet även om det skedde i ett något annorlunda sammanhang med elektorsrättigheter och har gjort skillnad mellan lojalitet mot staten och lojalitet mot regeringen (se Tănase, som hänvisas till ovan, § 166).

84. Domstolen noterar att bedömningen av lojalitet med avseende på naturaliseringsbeslutet i föreliggande mål inte handlar om lojalitet mot den sittande regeringen utan snarare mot staten och dess konstitution. Domstolen anser att en demokratisk stat har rätt att begära att personer som önskar bli medborgare där ska vara lojala mot staten och i synnerhet mot de konstitutionella principer enligt vilka staten har grundats. Klaganden har inte ifrågasatt detta. Domstolen håller med klaganden om att han i utövandet av yttrande- och mötesfriheten har rätt att inte samtycka till regeringens politik så länge som den kritiken framförs i enlighet med lagen. Det är också riktigt att gränserna för godtagbar kritik är flexiblare när det gäller regeringen än privata medborgare eller politiker. Detta är emellertid en helt annan fråga än de uppsatta kriterierna för naturalisering och rutinerna kring detta, som båda fastställs i inhemsk lag. Kravet på lojalitet mot staten och dess konstitution kan inte anses vara en bestraffning som hindrar yttrande- och mötesfriheten. Det är snarare ett kriterium som måste uppfyllas av varje person som önskar förvärva lettiskt medborgarskap genom naturalisering.

85.  Domstolen kan inte se på vilket sätt klaganden har hindrats från att uttrycka sin avvikande åsikt ifråga om regeringens politik som har intresse för honom. Den kan inte heller urskilja några fakta som skulle tyda på att han skulle ha hindrats från att delta i möten eller rörelser.

86. Artikel 10 och 11 i konventionen kan följaktligen inte tillämpas på omständigheterna i föreliggande mål och domstolen godkänner regeringens protest.

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 13 I KONVENTIONEN

87. Klaganden har också enligt artikel 13 i konventionen klagat över att han inte fått tillgång till något verksamt inhemskt rättsmedel ifråga om sina påstått kränkta rättigheter då senaten i högsta domstolen hade fastställt att ministerrådets beslut var politiskt. Han ansåg att en ansökan om tillsynsbedömning av en allmän åklagare inte var något verksamt rättsmedel eftersom ett beslut från denne i föreliggande mål inte kunder överklagas.

88. Artikel 13 i konventionen lyder enligt följande:

"Var och en vars fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts ska genom en nationell myndighet få tillgång till ett effektivt rättsmedel oavsett om kränkningen har gjorts av personer som handlar på officiellt uppdrag eller ej".

89.  Regeringen höll inte med.

90. Som domstolen vid många tillfällen har förklarat, garanterar artikel 13 på nationell nivå att det finns ett rättsmedel att verkställa huvuddelen av konventionens rättigheter och friheter i vilken som helst form som de råkar garanteras i den inhemska rättsordningen. Vad artikel 13 innebär är alltså att den kräver att det ska finnas ett inhemskt rättsmedel för att hantera innehållet i ett "omtvistat klagomål" enligt konventionen samt att bevilja lämplig gottgörelse, även om de fördragsslutande parterna har viss handlingsfrihet ifråga om hur de fogar sig efter sina skyldigheter enligt konventionen enligt denna bestämmelse (se t.ex. Bazjkas ./. Lettland, nr 71572/01, § 127, 19 oktober 2010, med ytterligare hänvisningar).

91. Domstolen, som redan har konstaterat att artikel 10 och 11 i konventionen inte kan tillämpas på föreliggande mål, kommer fram till samma slutsats när det gäller artikel 13 eftersom det inte finns något "omtvistat klagomål" enligt konventionen (se Boyle och Rice ./. Storbritannien, 27 april 1988, § 52, serie A nr 131).

AV DESSA SKÄL,

1. Förklarar domstolen enhälligt att artikel 10 och 11 i konventionen inte kan tillämpas,

2. Förklarar domstolen enhälligt att artikel 13 i konventionen inte kan tillämpas.

Upprättat på engelska och meddelat skriftligen den 13 januari 2015 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning.

              Françoise Elens-PassosPäivi Hirvelä
              JustitiesekreterareOrdförande

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

Full & Egal Universal Law Academy