CASE OF R.H. v. SWEDEN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

FEMTE AVDELNINGEN

MÅL R.H. ./. SVERIGE

(Klagomål nr 4601/14)

UTSLAG

STRASBOURG

10 september 2015

Detta utslag blir slutgiltigt under de omständigheter som framgår av artikel 44 §2 i konventionen. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.

I målet R.H. ./. Sverige,

där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (femte avdelningen), i kammare bestående av:

Mark Villiger, ordförande,
Boštjan M. Zupančič,
Ganna Yudkivska,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Aleš Pejchal, domare,
Johan Hirschfeldt, ad hoc-domare,
and Milan Blaško, biträdande justitiesekreterare,

som 7 juli 2015 har överlagt i enrum,

avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 4601/14) mot Kungariket Sverige som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av en somalisk medborgare ("klaganden") den 15 januari 2014. Avdelningens ordförande gick med på sökandens begäran om att hennes namn inte skulle uppges (regel 47 § 4 i domstolens arbetsordning).

2. Klaganden, som beviljats rättshjälp, företräddes av V. Nyström, advokat med verksamhet i Norrköping. Den svenska regeringen ("regeringen") företräddes av sin representant K. Fabian från Utrikesdepartementet.

3. Klaganden påstod särskilt att hennes avvisning till Somalia skulle innebära en kränkning av artikel 3 i konventionen.

4. Den 24 januari 2014, beslöt tillförordnade ordföranden för den avdelning som målet hade hänskjutits till att tillämpa regel 39 i domstolens arbetsordning och antydde för regeringen att klaganden inte borde avvisas till Somalia under tiden för domstolsförfarandet.

5. Den 14 april 2014 fick regeringen meddelande om denna ansökan.

6. Helena Jäderblom, den domare som utsetts för Sverige, avsade sig målet (regel 28). Avdelningens ordförande beslöt därefter att utse Johan Hirschfeldt till ad hoc-domare (artikel 26 § 4 i konventionen, samt regel 29 § 1).

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

7. Klaganden föddes 1988.

8. Den 27 december 2011 ansökte klaganden om asyl och uppehållstillstånd i Sverige och påstod att hon kommit hit den 11 december samma år. I en intervju med Migrationsverket, då hon blev informerad om att en sökning i den europeiska fingeravtrycksdatabasen för asylsökande, EURODAC, hade avslöjat att hon hade ansökt om asyl i Nederländerna i december 2006, uppgav klaganden att hon 2007 hade kommit till Sverige från Nederländerna och hade uppehållit sig illegalt i Sverige sedan dess. Hon hade varit rädd för att kontakta myndigheterna i Sverige då hon inte ville bli tillbakaskickad till Nederländerna eftersom hon därifrån skulle skickas vidare till Italien där hon varken hade tak över huvudet eller möjlighet att försörja sig. Hon ville stanna kvar i Sverige där hennes kusiner bodde.

9. Eftersom klaganden hade ansökt om asyl i Nederländerna – under ett annat namn och födelsedatum – begärde Migrationsverket att man där skulle ta henne tillbaka i enlighet med Dublinförordningen. De holländska myndigheterna vägrade emellertid eftersom hon tidigare under ett något annorlunda namn än vad hon uppgivit till Migrationsverket hade ansökt om asyl i Italien. De italienska myndigheterna ombads därefter att ta tillbaka klaganden. Myndigheterna i Italien svarade inte på begäran inom den föreskrivna tidsgränsen och ansågs följaktligen enligt artikel 20. 1. c i Dublinförordningen ha samtyckt till att ta emot henne. Den 24 april 2012 avvisade Migrationsverket således asylansökan och beslöt att skicka klaganden till Italien.

10. Beslutet hann emellertid bli preskriberat innan förflyttningen kunde genomföras. Den 30 november 2012 ansökte klaganden därför återigen om asyl och uppehållstillstånd i Sverige. Vid en asylintervju i januari 2013 som varade i två och en halv timme, uppgav hon i huvudsak följande. I november 2004 hade hennes familj tvingat henne att mot sin vilja gifta sig med en äldre man. Vid den tidpunkten hade hon i ungefär ett års tid haft ett förhållande med en pojke från skolan. Förhållandet hade avslöjats några dagar efter det påtvingade äktenskapet när klaganden och hennes pojkvän hade försökt fly från Mogadishu. De hade upptäckts av hennes farbror när de satt på ett lastbilsflak. Både hon och pojkvännen hade blivit slagna och kastade av lastbilen. Hon hade fått skador på höfterna och fick ligga på sjukhus i några månader. Därefter hade hon bott hemma fram till augusti 2005, då hennes far hade ansett att hennes hälsotillstånd medgav att hon flyttade till sin make. Hon hade då kontaktat sin pojkvän och de hade flytt tillsammans, först till Etiopien och därefter till Sudan och så småningom till Libyen för att ta en båt till Italien. Båten hade emellertid förlist och pojkvännen hade dött. Senare, i Sverige, hade hon fått reda på att hennes far hade dött 2010 och hennes mor 2011. Klaganden påstod att om hon skickades tillbaka till Somalia skulle hon bli tvungen att återvända till den man hon blivit tvungen att gifta sig med såvida inte hon blev dömd till döden för att ha flytt från giftermålet och landet. Dessa hot skulle verkställas av hennes farbröder. Klaganden hävdade vidare att hon saknade manligt skyddsnät i Somalia och därför riskerade att bli sexuellt utnyttjad. Som ensam kvinna skulle hon dessutom inte kunna hyra bostad eller på annat sätt organisera sitt liv och riskerade att bli socialt utstött. Hon åberopade även den allmänt förfärliga situationen i Somalia och påstod framför allt att hon troligtvis inte skulle kunna få den hjälp hon behövde för sina skadade höfter.

11. Den 8 mars 2013 avvisade Migrationsverket klagandens asylansökan och beslutade att hon skulle avvisas till Somalia. Migrationsverket förklarade inledningsvis att hon inte hade lyckats bekräfta sin identitet och noterade framför allt att hon inte hade företett några identitetshandlingar och att hon tidigare hade ansökt om asyl i Nederländerna och Italien under olika identiteter. Migrationsverket ansåg det emellertid troligt att klaganden ursprungligen kom från Mogadishu. Migrationsverket konstaterade att hon hade kommit till Sverige 2007 men inte ansökt om asyl förrän i slutet av 2011 – och hade alltså inte angett något behov av skydd under en period av mer än fyra år – och ifrågasatte om hon verkligen hade något verkligt skyddsbehov. Beträffande de faktiska påstående som klaganden framlade till stöd för sitt klagomål, ansåg Migrationsverket att de stördes av trovärdighetsproblem I sin första asylansökan 2011 hade hon t.ex. uppgett att hon inte var gift. Först i samband med asylutredningen som följde på hennes förnyade ansökan i november 2012 påstod hon att hon hade gift sig i Somalia i november 2004. Migrationsverket konstaterade att klaganden inte hade lyckats framlägga någon tillfredsställande förklaring till detta, i synnerhet med tank på att detta utgjorde en väsentlig del av hennes berättelse. Dessutom hade hon 2011 bara åberopat den väpnade konflikten i landet som skäl för asyl och hade uppgett att hon inte kom ihåg hur hon fått höftskadan eftersom hon varit så ung vid den tidpunkten. Då hade hon också sagt att hon hade bott hos en väninna i Mogadishu innan hon lämnade landet, medan hon däremot senare påstod att hon hade bott tillsammans med sina föräldrar och syskon.

Migrationsverket konstaterade att klaganden inte hade lyckats göra gällande att hon utsatts för någon misshandel av sina släktingar i Somalia och följaktligen inte kunnat visa att hon skulle ha saknat manligt skyddsnät där. Man noterade att brodern enligt klaganden bodde kvar i Mogadishu. Migrationsverket undersökte dessutom den allmänna situationen i Mogadishu och den speciella situationen för kvinnor utifrån uppgifter som samlats in i samband med en faktainsamlingsresa till staden i juni 2012 samt ytterligare information som införskaffats därefter och ansåg att förhållandena inte var så allvarliga att klaganden inte skulle kunna återvända, med tanke på uppgiften att hon hade ett manligt nätverk som kunde skydda henne. I det sammanhanget noterade Migrationsverket också att klaganden inte hade bott i något flyktingläger innan hon lämnade landet och hade inte heller påstått att hon skulle riskera detta vid en återkomst.

12. Klaganden överklagade till Migrationsdomstolen med vidhållande av sina påståenden samt tillfogade bl.a. följande. Säkerhetsläget i Mogadishu var fortfarande mycket instabilt och kvinnornas speciella situation i Somalia var ytterst allvarlig. Hon hävdade vidare att eftersom hennes situation i Italien hade varit svår, var det begripligt att hon hade bestämt sig för att söka asyl under ett annan identitet i Nederländerna för att inte behöva bli tillbakaskickad. Detta hade också varit skälet till att hon bestämde sig för att stanna kvar illegalt i Sverige. Hon uppgav dessutom att Migrationsverket hade missförstått henne – hon hade bott hos en väninna i Sverige, inte i Somalia, där hon hade bott hos sin familj. Enligt hennes åsikt var hon dessutom inte gift eftersom hon inte hade gett sitt samtycke till giftermålet eller varit närvarande vid bröllopsceremonin. Hon lämnade in röntgenbilder på sina höftproteser för att visa att hon blivit misshandlad och skadad.

13. Den 4 juni 2013 avvisade Migrationsdomstolen överklagandet och instämde med Migrationsverkets slutledning och utslag. Domstolen delade samtliga Migrationsverkets misstankar beträffande trovärdigheten. Den tillade att även om klaganden inledningsvis hade påstått sig ha blivit tvingad att gifta sig 2004, hade hon i en senare framställning till Migrationsverkat uppgett att det var hennes far och farbröder som hade beslutat detta 2010. Eftersom klaganden rent allmänt inte var trovärdig, trodde inte domstolen på hennes uppgifter att hon saknade manligt skyddsnät i Somalia. Den ansåg dessutom att den inlämnade röntgenbilden inte visade att klaganden blivit utsatt för misshandel i hemlandet.

14. Genom ett beslut den 15 juli 2013 vägrade Migrationsöverdomstolen prövningstillstånd.

15. Klaganden yrkade därefter på att Migrationsverket skulle ompröva hennes ärende och påstod att det förelåg hinder mot att verkställa avvisningsbeslutet. Hon uppgav att hon nyligen fått reda på att hennes farbror som tidigare hade misshandlat henne, nu hade gått med i al-Shabaab, att han hade mördat hennes syster och tvingat hennes bror att ansluta sig. Om hon skickades tillbaka till Somalia, riskerade hon alltså att bli stenad till döds av sin farbror.

16. Den 7 september avslog Migrationsverket yrkandet med konstaterandet att inga nya omständigheter som motiverade en omprövning hade framkommit. Man förklarade att de påstådda hoten från klagandens farbröder redan hade undersökts av Migrationsverket och av Migrationsdomstolen och att med tanke på hennes bristande trovärdighet räckte enbart uppgiften om farbroderns handlingar inte till för att anta att hon skulle riskera att bli stenad vid sin återkomst. Klaganden överklagade inte Migrationsverkets beslut.

II. GÄLLANDE INHEMSK LAG

17. De grundläggande bestämmelser som kan tillämpas på det aktuella målet och som rör utlänningars rätt att komma till och uppehålla sig i Sverige framgår av Utlänningslagen (2005:716).

18. En utlänning som anses vara flykting eller på annat sätt vara i behov av skydd är, med vissa undantag, berättigad till uppehållstillstånd i Sverige (Kapitel 5 § 1 i utlänningslagen). Uttrycket "flykting" hänvisar till en utlänning som befinner sig utanför det land som han eller hon är medborgare i till följd av en befogad rädsla för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp och som inte har möjlighet att, eller som på grund av sin rädsla, inte vill begagna sig av detta lands skydd (Kapitel 4 § 1). Detta gäller oavsett om förföljelsen kan tillskrivas myndigheterna i det aktuella landet eller om dessa myndigheter inte kan förväntas erbjuda skydd mot förföljelse från enskilda personers sida. Med "en alternativt skyddsbehövande utlänning" avses bl.a. en person som har lämnat det land som han eller hon är medborgare i på grund av en befogad rädsla för att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (Kapitel 4 § 2).

19. Om ett uppehållstillstånd dessutom inte kan beviljas utifrån ovannämnda skäl, kan ett sådant tillstånd inte desto mindre utfärdas till en utlänning om det efter en sammanlagd bedömning av dennes situation föreligger synnerligen ömmande omständigheter för att låta honom eller henne bli kvar i Sverige (Kapitel 5 § 6). Särskild hänsyn ska bl.a. tas till utlänningens hälsotillstånd. Enligt förarbetet (regeringens proposition 2004/05:170, sid 190-191), kan livshotande fysisk eller psykisk sjukdom mot vilken ingen behandling kan ges i utlänningens hemland utgöra ett skäl till att bevilja uppehållstillstånd.

20. Beträffande verkställandet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut, måste hänsyn tas till risken för dödsstraff eller tortyr samt annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt en särskild bestämmelse om hinder mot verkställande, får en utlänning inte avvisas till ett land där det finns goda skäl att tro att han eller hon skulle riskera döds- eller kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (Kapitel 12 § 1). Dessutom får en utlänning i princip inte skickas till ett land där denne skulle riskera förföljelse (Kapitel 12 § 2).

21. Under vissa omständigheter kan en utlänning beviljas uppehållstillstånd även om förvisnings- eller utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft. Så är fallet när det uppkommer nya omständigheter som antyder att det finns rimliga skäl att bl.a. tro att ett verkställande skulle innebära att utlänningen riskerar dödsstraff eller kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller att det föreligger medicinska eller andra synnerliga skäl till varför beslutet inte borde verkställas (Kapitel 12 § 18). Om ett uppehållstillstånd inte kan beviljas utifrån detta kriterium, kan Migrationsverket istället besluta om en omprövning av ärendet. En sådan omprövning ska göras om det utifrån nya omständigheter som åberopats av utlänning kan förmodas att det föreligger bestående verkställighetshinder av den typ som avses i kapitel 12 § 1 och 2 och dessa omständigheter inte kunde ha åberopats tidigare eller att utlänningen kan bevisa att han eller hon har en giltig ursäkt för att inte ha gjort det Om erforderliga villkor inte har uppfyllts, ska Migrationsverket besluta om att inte bevilja omprövning (Kapitel 12 § 19).

22. Ärenden som rör utlänningars rätt att komma till och stanna kvar i Sverige behandlas av tre instanser: Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen.

III. RELEVANTA UPPGIFTER OM SOMALIA

A. Danska Utlaendingsstyrelsen och norska Landinfo

23. Danska Utlaendingsstyrelsen och norska Landinfo har publicerat tre rapporter under 2013 och 2014 om situationen i södra och centrala Somalia samt Mogadishu: Uppdatering om frågor som rör säkerhet och mänskliga rättigheter i södra och centrala Somalia samt Mogadishu (publicerad i januari 2013), Säkerhet och skydd i Mogadishu samt södra och centrala Somalia (maj 2013) samt Uppdatering om frågor som rör säkerhet och skydd i Mogadishu samt södra och centrala Somalia (mars 2014). Rapporterna grundar sig på deras faktainsamlingsresa till Nairobi och Mogadishu i oktober 2012 respektive i april/maj samt november 2013, i samband med vilken de rådgjorde med nationella och internationella ideella organisationer (NGO:er), internationella organisationer, t.ex. FN-organ, samt enskilda personer som till största delen ville vara anonyma.

24. Rapporten från maj 2013 citerade FN:s säkerhetsorganisation UNDSS i Mogadishu som sade att al-Shabaab hade dragit sig tillbaka från Mogadishu i augusti 2011, men tillbakadragandet hade slutförts först i slutet av maj 2012. Väpnade attacker fortsatte emellertid och UNDSS uppgav att al-Shabaab inte försökte återta Mogadishu, utan använde sig av attackerna som en form av trakasserier och som en påminnelse om sin närvaro. Det vanliga tillvägagångssättet var överraskningsräder, handgranatangrepp samt riktade mord. Det förekom också granatattacker och annan indirekt eldgivning. Rapporten hänvisade dessutom till flera internationella NGO:er som återgav UNDSS uppgifter. Det hade således skett en förbättring i säkerhetsläget för personer i Mogadishu efter att al-Shabaab drog sig tillbaka i augusti 2011 – det förekom inga strider och ingen frontlinje i staden, folk kunde röra sig fritt och i alla stadens distrikt. Det förekom emellertid fortfarande hot – al-Shabaabs inflytande syntes inte men organisationen kunde genomföra attacker överallt i staden. Man siktade huvudsakligen in sig på regeringsmedlemmar och parlamentsledamöter, soldater i AMISOM-styrkorna samt Somalias nationella väpnade styrkor (SNAF), polis, personer som arbetade för internationella organisationer och som misstänktes spionera för regeringens räkning samt desertörer från al-Shabaab. al-Shabaab dödade inte civilpersoner medvetet eller urskillningslöst, men när man genomförde storskaliga angrepp brydde man sig inte om att civila dödades. En NGO beskrev civilpersonernas situation så här: "Riskerna med att bo i Mogadishu är i princip en fråga om att vara på fel ställe på fel tidpunkt, men al-Shabaab, som blir mer och mer desperata, vill få folk att förstå att Mogadishu inte är säkert".

25. Dessa bedömningar om säkerhetsläget i Mogadishu bekräftades i rapporten från mars 2014. UNDSS förklarade att det skett en allmän förbättring i så motto att de somaliska styrkorna ökade sin kontroll över Mogadishu, men att staden fortfarande var mycket uppdelad. En internationell NGO uppgav att säkerheten sedan april 2013 hade förbättrats i vissa områden i södra och centrala Somalia, men att det fortfarande fanns säkerhetsproblem som direkt påverkade alla inom regeringen, dess närstående organisationer, anställda vid internationella företag, entreprenörer med anknytning till det internationella samfundet samt FN-personal och många andra. Även om al-Shabaab inte kontrollerade någon del av Mogadishu, kunde den fortfarande nå överallt i staden. De riktade morden fortsatte och det förekom också kriminella handlingar. En annan NGO sade att säkerhetsläget i Mogadishu gradvis hade förbättrats under föregående två år, men var fortfarande inte tillfredsställande.

26. Samtliga tre danska/norska rapporter nämnde att det var mycket svårt, om inte omöjligt, att visa civila förlustsiffror eftersom det ännu inte fanns något övervakningssystem. En internationell organisation liksom de NGO:er som den första rapporten hänvisade till ansåg att det hade skett en minskning av civila dödsoffer i Mogadishu jämfört med de föregående åren. Denna minskning berodde enligt vad som sades på att frontstriderna hade flyttat ut från Mogadishu. Det förekom färre attacker och mord med stora förluster, i synnerhet på grund av att granatbeskjutningen i Mogadishu hade upphört. Civila dödsfall förekom emellertid dagligen, huvudsakligen till följd av lönnmord, improviserade sprängmedel (IED) samt självmordsattacker och reaktioner på dessa attacker från de väpnade styrkornas sida. I januari 2014 uppgav FN:s högkommissarie för flyktingar (UNHCR) att angrepp från al-Shabaab hade ökat sedan den dansk/norska rapporten från maj 2013, bl.a. på platser där civilpersoner samlades, t.ex. marknader, hotell och offentliga platser. UNDSS ansåg att det skett en ökning av riktade mord på vanliga civilpersoner som kunde bero på att dessa var lättare att träffa än högt uppsatta och andra högprofilerade personer som omgavs av större säkerhet. Ett internationell organ och en internationell NGO uppgav emellertid att al-Shabaab inte medvetet dödade vanliga civila, utan fortsatte att rikta in sig på polisen, militären och säkerhetsstyrkorna samt på politiker. al-Shabaabs strategi var att hindra utveckling och en normalisering av livet och inte att döda civila. Ett flertal organisationer och enskilda personer som intervjuats påpekade att det ibland var svårt att veta vem som låg bakom angreppen i Mogadishu – det var inte alltid al-Shabaab, utan det kunde också handla om andra förövare som t.ex. kriminella, politiska rivaler och missnöjda personer. Såsom uppgavs av UNDSS i rapporten från maj 2013, begick SNAF-soldater också brott mot civila och det förekom s.k. distriktskommissarier som tog upp en "skatt" som i princip var en form av beskyddarpengar.

27. När det gäller situationen för kvinnor innehöll rapporten från maj 2013 bevis på att sexuellt och könsrelaterat våld hade ökat markant under det gångna året. Samtidigt som bekräftade rapporter visade på en allmän förbättring av säkerheten för vanligt folk, utgjorde sexuellt och könsrelaterat våld ett mycket allvarligt problem och skulle t.o.m. kunna öka till följd av befrielsen av al-Shabaabkontrollerade områden. UNHCR i Mogadishu uppgav att kvinnliga familjeöverhuvuden samt ensamstående kvinnor utan skydd från kärnfamilj eller klan samt barn, mot bakgrund av det utbredda könsrelaterade våldet stod inför en ökad risk att bli utsatta för våldtäkt. Den tredje dansk/norska rapporten hänvisade till Human Rights Watch som i sin World Report 2014 som publicerades i januari det året beskrev att somaliska kvinnor och flickor i hela landet riskerade sexuellt våld i alarmerande omfattning. Kvinnor och flickor på flykt inom landet var särskilt utsatta för våldtäkt av väpnade män, t.ex. regeringssoldater och milismän. Säkerhetsstyrkorna hade också hotat enskilda personer som rapporterat om våldtäkt, samt tjänsteleverantörer. Den Mogadishubaserade NGO:n Somali Women Development Center (SWDC) uppgav emellertid att det hade skett en anmärkningsvärd förändring i Mogadishu mellan maj och november 2013. Genom att regeringen fått bättre möjligheter att garantera lugn och ro, hade säkerheten för vanliga innevånare i staden förbättrats avsevärt. Folk litade numera på polisen och på nationella underrättelse- och säkerhetstjänsten och upplevde större rörelsefrihet och säkerhet. SWDC framhöll att kvinnorna hade fullständig rörelsefrihet överallt i Mogadishu förutom på den stora Bakaramarknaden där al-Shabaab höll till. De kunde köra bil, gå till den lokala marknaden och röra sig fritt och blev inte trakasserade vid vägspärrar.

28. Vad beträffar frågan om tillbakaskickande till Mogadishu samt till södra och centrala Somalia, hänvisade rapporten från maj 2013 till en kommentator från UNHCR som sade att många personer i diasporan nu började återvända och att det generellt inte förekom någon diskriminering av dessa personer. Andra kommentatorer gav uttryck för olika åsikter om inställningen hos de som stannat kvar gentemot de som återvänder från diasporan, medan vissa intervjuade koncentrerade sig på de fördelar med investeringar, modernisering och nya kunskaper som de senare tog med sig och andra nämnde att det förekom motsättningar mellan dessa två grupper eftersom de återvändande betraktades som konkurrenter som tog arbetet från ortsbefolkningen och som såg till att priset på varor och egendom sköt i höjden och eftersom de inte uppträdde i överensstämmelse med lokala seder och bruk. Det föreföll emellertid som om dessa motsättningar, i den mån de förelåg, inte hade varit våldsamma. En representant för en diasporaorganisation i Mogadishu uppgav att de flesta återvändare var påhittiga människor som såg möjligheterna i staden. Det skulle troligen vara ytterst svårt att komma tillbaka till Mogadishu om man inte hade någon att vända sig till där. En internationell NGO som hänvisades till i rapporten från januari 2013 förklarade att personer som återvände från diasporan måste se till att ha stöd från familjen, dvs. från en far, mor, bror, syster eller far-/morbror eftersom de inte kunde räkna med något stöd från klanen. Dessa tankegångar bekräftades i huvudsak i rapporten från mars 2014. En internationell NGO förklarade att personer från Mogadishu med släktingar som bodde i staden skulle kunna få husrum genom sina familjer. Stöd från värdsamhället kunde också komma ifråga. Dessutom sades att somaliska familjer var stora och att man t.o.m. räknade in kusiner i fjärde och femte led. Vissa av de intervjuade uppgav detta till trots att det i ökande grad förekom lokal irritation över de som återvänder från diasporan och större oro för säkerheten bland dessa Rapporten omfattade vidare citat från al-Shabaabs befälhavare Ali Mohamed Hussein som i ett uttalande från 29 december 2013 tillkännagav att återvändarna skulle dödas och bekämpas på samma sätt som al-Shabaab gjorde när man stred mot den somaliska regeringen. Hussein varnade också somalierna att hålla sig borta från regeringsbyggnader, offentliga platser där regeringstjänstemän uppehöll sig samt utländska hjälporganisationer och deras arbetare eftersom alla dessa skulle utsättas för angrepp.

B. Det svenska migrationsverket

29. Det svenska migrationsverket gjorde en faktainsamlingsresa till Nairobi i oktober 2013 med syftet att uppdatera sina uppgifter om situationen i Somalia. I sin rapport Säkerhetssituationen i södra och centrala Somalia från 20 januari 2014, konstaterade man bl.a. följande beträffande områden som inte kontrollerades av al-Shabaab (dvs. inräknat Mogadishu).

"Säkerhetssituationen påverkas av den goda tillgången på vapen, av religiösa extremister samt av personer som kan betecknas som krigsherrar men som också kan vara klanledare i kombination med maffialiknande organiserad brottslighet. De har också sin egen milis som våldtar, använder sig av utpressning och som sätter upp olagliga vägspärrar. I områden där det finns betydande enheter från AMISOM eller den etiopiska armén är den människorättsliga situationen betydligt bättre än i områden som kontrolleras av al-Shabaab. Även om SNAF:s uppträdande är mindre nyckfullt än al-Shabaabs, är det fortfarande osäkert om myndigheter som t.ex. polisen och domstolarna fungerar över huvud taget. De väpnade styrkorna får inte betalt i tid eller inte alls och medlemmarna i dessa styrkor kommer inte alltid från samma klan som ortsbefolkningen. Man kan fråga sig i vilken omfattning SNAF består av flera klaner. Disciplinen är dålig och SNAF-soldaterna rövar och våldtar civila och det förekommer ibland eldstrider mellan dem. Ett rykte som säger att du samarbetar med al-Shabaab kan räcka för att du ska bli dödad av någon på regeringssidan. [Migrationsverket] fick exempel från Mogadishu på att befälsordningen från regeringen till polisen samt inom själva polisen inte fungerade och inte heller klansystemet. En lösning av dessa problem kan åstadkommas med hjälp av inflytelserika personers egen milis. Andra miliser som på ett eller annat sätt är allierade med SFG (somaliska federala regeringen) är klanbaserade. De som är engagerade i dessa miliser betraktar det främst som ett jobb och där ingår barn varav de flesta är över 15 år. Rekryteringen till alla milisgrupper har minskat under 2013".

En ny faktainsamlingsresa till Nairobi och Mogadishu genomfördes i oktober 2014 och den 29 april 2015 publicerade Migrationsverket en uppdaterad rapport med namnet Säkerhetssituationen i södra och centrala Somalia. Den innehöll följande uppgifter:

"al-Shabaab befinner sig precis utanför de städer som de har drivits bort från och kan infiltrera dessa, huvudsakligen nattetid, men kan också genomföra attacker i städerna. Även om al-Shabaab har haft militära motgångar är deras närvaro i ständerna fortfarande ytterst påtaglig för många. Det är svårt för medborgarna att veta vem som är och inte är medlem av al-Shabaab, vilket gör det svårt för lokalbefolkningen att förhålla sig till al-Shabaabs förtäckta närvaro.

SFG har inflytande i områden som al-Shabaab inte längre kontrollerar. Detta inflytande är emellertid mycket skört och städerna karakteriseras av rivalitet mellan de olika grupper som finns där. Tidvis har detta på vissa platser lett till hårda strider, t.ex. mellan klanmiliser kring Marka. Det faktum att al-Shabaab har drivits bort från en stad innebär inte att de långvariga konflikterna mellan lokala grupper eller med SFG i Mogadishu har lösts. Konflikten är mångfacetterad och kan uppträda på klannivå eller mellan andra grupperingar, t.ex. mellan affärsmän. Det finns anledning att tro att även om SFG med stöd från det internationella samfundet har gjort försök, är det en mycket långsam process innan SFG faktiskt kan inrätta förvaltningar och kan utöva någon mer effektiv kontroll över området i södra/centrala Somalia.

Det är värt att notera att SFG och SNAF behöver stödet från AMISOM för att rent militärt kunna hålla städerna. Eftersom al-Shabaab fortfarande kontrollerar landsbygden kring städerna har vissa av dessa blivit isolerade i den bemärkelsen att SFG eller företrädare för det internationella samfundet inte längre kan komma dit med bil. Vissa av dessa städer saknar flygfält".

30. Utifrån iakttagelser i samband med faktainsamlingsresan i oktober 2013, publicerade Migrationsverket den 20 januari 2014 rapporten Kvinnor i Somalia. Den uppgav bl.a. följande:

"I det somaliska klansystemet måste en kvinna företrädas av en man när beslut ska fattas enligt Xeer (sedvanerätten). Det är alltid mannen som bestämmer för kvinnan. Om det inte finns någon närstående manlig släkting kan en äldre manlig sådan tala och besluta för kvinnan. Ett manligt nätverk i betydelsen av män som kan föra kvinnans talan enligt xeer kan inte definieras exakt. Det varierar beroende på hur nära besläktade kvinnan och mannen är, men också på vilken typ av förhållande de har. Som ram för vad som ska anses vara ett manligt nätverk skulle man förutom fadern och maken också kunna räkna in farfäder samt farbröder, bröder, söner och kusiner på faderns sida, förutsatt att de är vuxna och har ett närmare förhållande till kvinnan än vad som är fallet med mer avlägsna släktingar. Mannen måste också befinna sig på samma geografiska plats som kvinnan.

[Migrationsverket] bedömer att en kvinna som saknar manligt nätverk, som bor tillsammans med sin diyabetalande (diya = blodspengar) subklan och som har utsatts för våld kan företrädas av en man i denna subklan i förfaranden enligt xeer. Sannolikheten för att detta ska inträffa ökar med var och en av följande faktorer - den diyabetalande subklanen befinner sig på hemvistorten, subklanen är inte i minoritet där de bor, subklanen befinner sig i ett landsbygdsområde. Om den man som för kvinnans talan inte ingår i kvinnans manliga nätverk utan är en annan man i den diyabetalande subklanen, ökar risken för att förfarandet tar tillvara subklanens intressen snarare än kvinnans. [Migrationsverket] vill påpeka att ovanstående gäller för ärenden där en kvinna utan manligt nätverk bor med sin subklan. Om kvinnan saknar manligt nätverk och befinner sig på annan ort än den diyabetalande subklanen har hon ingen tillgång till xeer.

Det har rapporterats att kvinnor utnyttjas av olika militära styrkor, vilket i detta sammanhang innebär SNAF, AMISOM och olika klanmiliser. SNAF-soldater har gjort sig skyldiga till många övergrepp, men också soldater i AMISOM är ett hot mot kvinnorna. Från Mogadishu rapporteras att AMISOM-soldater begår sexuella övergrepp mot kvinnor. Kvinnan kallas till basen under förespegling att hon ska få arbete, t.ex. som städare men får istället utföra sexuella tjänster åt en särskild man. En kvinna som blir med barn kastas vanligtvis ut av sin make och blir av med sina äldre barn till denne. I de flesta fall kommer klanen inte att försvara henne i en sådan situation. Det finns kvinnojourer i Mogadishu och Afgooye där en kvinna kan få bo i sex månader och där det finns tillgång till läkarvård och psykosocialt stöd. Där finns möjligheter till kompetensutveckling med syftet att kvinnorna ska kunna försörja sig själva. Kvinnorna bor gemensamt för att få ett nätverk som kan ge ett vist stöd och placeras i mån av möjlighet där deras klan, men inte subklanen, befinner sig".

C. Storbritanniens högre specialdomstol och inrikesministerium

31. I MOJ & Ors (Återvända till Mogadishu) Somalia CG [2014] UKUT 00442 (IAC), ett beslut om landsrelaterad vägledning publicerad den 20 oktober 2014, tog Storbritanniens högre specialdomstol upp den aktuella situationen i Somalia. Den hörde tre expertvittnen och tog muntliga och skriftliga framställningar för tre (manliga) klagandes räkning samt ett gediget dokumentunderlag under övervägande. Den gjorde följande bedömning av risknivån för "vanliga civilpersoner":

“397. Huvudfrågan som ska besvaras är följaktligen huruvida al-Shabaabs fortsatt våldsamma attacker mot noggrant utvalda mål i Mogadishu ligger på en nivå som betyder att det för personer som står inför att skickas tillbaka till Mogadishu föreligger risk för misshandel i strid mot artikel 3 i konventionen eller ett allvarligt och individuellt hot mot civilpersoners liv och person till följd av den urskillningslösa karaktären på de angrepp som al-Shabaab genomför i deras fortsatta kampanj mot noga utvalda mål i staden. Som vi har förklarat är de statistiska uppgifterna om förlustsiffrorna till följd av dessa angrepp bristfälliga och otillförlitliga. Vår bedömning måste således göras utifrån bevismaterialet som helhet.

398. Borta är de urskillningslösa bombningarna och militäroffensiverna som orsakade ett oacceptabelt antal civila dödsoffer såsom nämnts av Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Sufi och Elmi. Detta har bidragit till en minskning av befolkningsförflyttningen i och från Mogadishu som vi nu konstaterar, med "ofantligt" många människor som återvänder till staden. Det kan inte heller sägas att karaktären på konflikten är oförutsägbar. Med tanke på al-Shabaabs noga utvalda mål, deras ofta förekommande tillkännagivanden i media som förklarar varför dessa mål har valts ut, är det helt förutsägbart vilka delar av staden och vilka organisationer eller områden i dessa som utgör en större risk för de innevånare som rör sig i staden. Vi antyder emellertid inte att platsen för alla dessa attacker kan förutses och på så sätt undvikas, bara att vissa uppenbara områden och inrättningar som klart och tydligt utgör en större risk för en al-Shabaabattack i allmänhet kan undvikas.

399. Utifrån allt detta sammantaget och allt det vi har diskuterat, t.ex.:

a. omfattningen av personer som återvänder till Mogadishu vilket antyder att personer som känner staden väl "röstar med fötterna".

b. omfattningen av investeringar från utlandet samt "högkonjunkturen" som antyder att enskilda entreprenörer liksom internationella organ anser att investeringarna är riktiga,

c. minskningen av civila förluster som antyds av bristfälliga statistiska uppgifter,

d. varaktigheten för al-Shabaabs tillbakadragande från staden

e. fortsatt allmän avsaknad av artilleri- eller granatkastarbeskjutning inne i staden,

f. al-Shabaabs klara och tydliga målstrategi som inte specifikt omfattar civila eller återvändande från diasporan,

g. möjligheten att vidta vissa rimliga åtgärder för att minska riskexponeringen,

h. att det inte längre föreligger någon risk för tvångsrekrytering till al-Shabaab,

och trots att vi godtar att al-Shabaab fortsätter med sina våldsamma angrepp i Mogadishu, konstaterar vi att även om det saknas vissa aspekter av en persons profil som skulle göra denne intressant för al-Shabaab eller för myndigheterna som tänkbar anhängare till al-Shabaab, finns det ingen generell risk för att en civilperson, bara genom att finnas i staden, allvarligt skulle skadas till följd av det urskillningslösa våldet. Det har heller inte kunnat fastställas att det föreligger några mer påtagliga skäl för att tro att en person som återvänder till Mogadishu faktiskt skulle riskera att bli utsatt för behandling i strid mot artikel 3 i konventionen.

32. Utifrån allt tillgängligt bevismaterial, lämnade den högre specialdomstolen följande landsrelaterade vägledning:

“...

(ii) En "vanlig civilperson" (dvs. som inte har någon koppling till säkerhetsstyrkorna, regeringen eller den offentliga förvaltningen, en NGO eller internationell organisation) kommer i allmänhet vid ett återvändande till Mogadishu efter en tids bortovaro, inte att löpa någon egentlig risk för förföljelse eller skada som skulle kräva skydd enligt artikel 3 i konventionen eller artikel 15. c i Europeiska unionens kvalificeringsdirektiv. Personen ifråga kommer framför allt inte att löpa någon egentlig risk bara för att under en tid ha bott någonstans i Europa eller bli betraktad med misstanke antingen av myndigheterna som en eventuell al-Shabaabanhängare eller av al-Shabaab som en avfälling eller som någon vars islamiska integritet har äventyrats genom att bo i ett västland.

(iii) Det har skett en bestående förändring i så motto att al-Shabaabs tillbakadragande från Mogadishu är fullständigt och att det inte föreligger någon verklig utsikt att de ska komma tillbaka till staden igen. Så var inte fallet vid tiden för specialdomstolens landsrelaterade vägledning i [AMM o.a. (konflikt – humanitär kris – återvändande – FGM) Somalia CG [2011] UKUT 00445 (IAC), som publicerades den 28 november 2011].

(iv) De civila förlusterna med undantag för icke-militära förluster som klart ligger inom al-Shabaabs målgrupper som t.ex. politiker, poliser, regeringstjänstemän och personer med anknytning till NGO:er och internationella organisationer kan inte fastställas exakt genom statistiska bevisuppgifter som är ofullständiga och osäkra. På det hela taget har man emellertid utifrån det undersökta materialet konstaterat att det har skett en minskning av de civila förlusterna sedan 2011, huvudsakligen tack vare att striderna i staden har upphört och att al-Shabaab har övergått till ett asymmetriskt krig mot noga utvalda mål. De nuvarande förlustsiffrorna innebär inte en så stor risk för vanliga civila att den utgör en risk i betydelsen av artikel 15. c.

(v) En vanlig innevånare i Mogadishu kan ytterligare minska risken för "indirekta skador" genom att hamna i en al-Shabaabattack som inte var riktad mot honom/henne genom att undvika områden och inrättningar som uppenbarligen kan betraktas som sannolika al-Shabaabmål och att det för personen ifråga inte är orimligt att göra detta.

(vi) Det föreligger ingen egentlig risk för att civilpersoner i Mogadishu, däribland nyligen återvändande från Väst, ska tvångsrekryteras till al-Shabaab.

(vii) En person som återvänder till Mogadishu efter att ha varit borta en tid söker sig till sin kärnfamilj, om han/hon har någon sådan i staden, för att få hjälp med att på nytt slå sig ned och skaffa sig ett levebröd. Även om en återvändande också kan be om hjälp från klanmedlemmar som inte är nära släktingar, kan denna hjälp förmodligen bara komma ifråga för medlemmar i huvudklanerna eftersom småklanerna kanske inte har så mycket att erbjuda.

(viii) Betydelsen av klantillhörigheten i Mogadishu har ändrats Klanerna tillhandahåller numera, möjligtvis, mekanismer för socialhjälp och hjälper till med att hitta arbete och levebröd och sysslar i mindre omfattning än tidigare med skyddsverksamhet. Det finns inga klanmiliser i Mogadishu, inget klanvåld och ingen klanbaserad diskriminering, inte ens för småklanernas medlemmar.

(ix) Om man godtar att en person som riskerar att skickas tillbaka till Mogadishu efter att ha varit borta en tid inte har någon kärnfamilj eller nära släktingar i staden som kan hjälpa honom/henne vid ett återvändande, måste alla omständigheter bedömas ytterst noga. Dessa överväganden omfattar, men är inte begränsade till:

 förhållandena i Mogadishu före avresan;

 hur länge personen varit borta från Mogadishu;

 familje- eller klankontakter i Mogadishu;

 ekonomiska resurser;

 möjligheterna till arbete och levebröd, oavsett om det handlar om anställning eller egen rörelse;

 möjligheter till penningförsändelser från utlandet;

 försörjningsmöjligheter under tiden i Storbritannien;

 varför förmågan att finansiera resan till Väst inte längre innebär att klaganden kan skaffa sig ekonomiskt stöd vid återvändandet.

(x) Det är m.a.o. upp till den person som står inför ett återvändande att förklara varför han/hon inte skulle kunna få tillgång till de ekonomiska möjligheter som uppkommit till följd av högkonjunkturen, i synnerhet som det finns bevis på att återvändande personer tar arbete från de som aldrig har varit borta.

(xi) Det är således bara de som inte åtnjuter stöd från klan eller familj, som inte får pengar från utlandet och som vid återvändandet inte har några egentliga utsikter att få arbete och utkomst som står inför utsikten att leva under förhållanden som ligger under vad som är acceptabelt ifråga om humanitärt skydd.

...”

33. I februari 2015 utfärdade utrikesministeriet en landsrelaterad informations- och vägledningsrapport med namnet Somalia – Kvinnor som fruktar könsrelaterad/t skada/våld. När det gäller södra och centrala Somalia och Mogadishu, uppgav rapporten bl.a. följande:

"Det förekommer allmän och utbredd diskriminering av kvinnor i Somalia. Sexuellt och könsrelaterat våld – t.ex. våld i hemmet, våldtäkt, sexuella övergrepp, utnyttjande och människohandel – är utbrett och begås ostraffat av en mängd olika aktörer, däribland regeringens säkerhetsstyrkor, medlemmar av väpnade oppositionsgrupper, miliser, släkt- och samhällsaktörer samt AMISOM:s fredsstyrkor. Det är främst kvinnliga internflyktingar (IDP), i synnerhet från småklaner, som är utsatta för sexuellt och könsrelaterat våld.

...

Att vara kvinna medför inte i sig ett behov av internationellt skydd. Den allmänna diskrimineringsnivån mot kvinnor i Somalia innebär inte i sig förföljelse. Kvinnor som saknar kontakter med familj/vänner/klan eller som i allmänhet saknar resurser, löper sannolikt risk att utsättas för sexuellt och könsrelaterat våld vid återvändandet. Varje fall måste avgöras utifrån dess egna fakta. Faktorer att ta hänsyn till omfattar: tillgång till familjenätverk eller klanskydd och stöd, ålder, hälsa, ekonomi, familjeansvar, kontakter med diasporan (som kan vara av stor betydelse när det gäller inkomst och möjligheter att hitta arbete som har koppling till det diasporarelaterade ekonomiska uppsvinget) samt personens övriga individuella omständigheter".

34. Beträffande huruvida det fanns effektiva skyddsmöjligheter för kvinnor, fastslog rapporten:

"I hela södra och centrala Somalia (samt Mogadishu) finns det strukturella svagheter i säkerhetstjänsten, däribland allvarliga kapacitets- och infrastrukturbrister, logistikproblem, brist på disciplin, bristfällig styrning och straffrihet för kränkning av de mänskliga rättigheterna. Detta förekommer tillsammans med ett rättssystem som i princip inte fungerar när det gäller att upptäcka, åtala och straffa handlingar som innebär förföljelse eller allvarlig skada samt den utbredda korruptionen inom statliga institutioner. Dessutom är straffriheten för könsrelaterat våld utbredd. Den traditionella rätten som ofta används istället för det svaga statliga domstolsväsendet diskriminerar kvinnor och flickor – och flickor tvingas ofta att gifta sig med förövaren. Åtal och ansvar för våldtäkt och andra former av sexuellt våld är sällsynt i Somalia, där överlevande inte bara upplever rädsla och skam när sådana brott ska anmälas, utan utsätts tidvis för värre övergrepp och stigmatisering om de faktiskt anmäler brottet. Snarare än att aktivt undersöka brottsanmälningar kräver den somaliska polisen ofta att brottsoffren själva gör grovarbetet i utredningen, allt ifrån att skaffa fram vittnen till att fastställa vilka de misstänkta är. De somaliska myndigheternas oförmåga och ovilja att på ett opartiskt sätt undersöka ärenden med sexuellt våld och dra förövarna inför rätta innebär att de utsatta blir ännu mer isolerade. Detta betyder att en kvinna som fruktar sexuellt eller könsrelaterat våld sannolikt inte kommer att kunna få något effektivt skydd från staten".

D. UNHCR

35. Den 17 januari 2014, utfärdade UNHCR rapporten Internationella skyddsöverväganden beträffande personer som flyr från södra och centrala Somalia som en tillfällig uppdatering av sina riktlinjer beträffande asylsökande från Somalia 2010. När det gäller säkerhetssituationen och dess inverkan på civilbefolkningen i Mogadishu och andra områden som kontrolleras av den somaliska federala regeringen, konstaterade UNHCR:

"Mogadishu har formellt varit kontrollerat av regeringsstyrkorna med stöd från AMISOM sedan augusti 2011. Även om säkerhetssituationen i Mogadishu därefter har förbättrats med en minskning av öppna strider och tecken på att den ekonomiska verksamheten i staden har återupptagits, har al-Shabaab fortfarande förmågan att iscensätta dödliga attacker också i de kraftigast bevakade delarna av staden och där civilbefolkningen enligt uppgift får utstå det mesta av angreppen. SFG rapporteras inte kunna ge någon större del av befolkningen grundläggande trygghet. Observatörer rapporterar således att civilbefolkningen i praktiken skadas och dödas varje vecka i riktade attacker från beväpnade personer eller med improviserade sprängmedel (IED) och granater.

...

Även om det förekom mindre direkta strider i Mogadishu 2013 jämfört med föregående år, ökade antalet skadade och dödade civilpersoner till följd av granatattacker och bomber enligt uppgift samma år. Observatörer anser att al-Shabaabs räder har utvecklats från att lägga bomber vid vägkanten som ska träffa passerande regeringstjänstemän samt AMISOM-konvojer till att låta fordon fullastade med sprängämnen köra in i säkerhetsgrindar på byggnader där det finns regeringsorgan eller internationella organisationer innan beväpnade personer med sprängladdningar på kroppen stormar in i lokalerna. Dessutom rapporteras att de riktade morden fortsätter.

...

En rapporterad brist på auktoritet, disciplin och kontroll vad gäller regeringsstyrkorna och allierade väpnade grupper innebär vidare att dessa ofta inte lyckas skapa skydd eller trygghet för civilbefolkningen och att de själva utgör en källa till osäkerhet. Säkerhetsorgan som t.ex. polisen och underrättelsetjänsten är enligt uppgift ofta infiltrerade av vanliga brottsliga, radikala eller upprorselement. ...”

36. Beträffande behovet av skydd för somalier som återvänder eller flyttar till Mogadishu, uppger UNHCR följande:

För somalier i Mogadishu är det mycket svårt att överleva utan ett stödnätverk och personer som nyss har kommit till huvudstaden står, i synnerhet om de inte tillhör de klaner eller kärnfamiljer som bor i det aktuella distriktet eller om de ursprungligen kommer från ett område som tidigare eller för närvarande kontrolleras av en rebellgrupp, inför en oviss tillvaro. Somalier från diasporan som under 2013 har återvänt till Mogadishu tillhör enligt uppgift de mer förmögna grupperna i samhället som har resurser samt ekonomiska och politiska kontakter. Många av dessa har uppehållstillstånd utomlands att falla tillbaka på vid behov.

...

Delvis beroende på återvändande förmögna somalier från diasporan, har hyrorna i Mogadishu slagit rekord, varför vissa personer tvingas flytta till överbefolkade läger för internflyktingar eftersom de inte har råd att betala de nya hyror som värdarna kräver".

37. När det gäller individuell bedömning av asylansökningar som lämnats av personer från Mogadishu och andra områden i södra och centrala Somalia, har UNHCR fastställt följande möjliga riskprofiler:

"1. Enskilda personer med koppling till eller (som uppfattas som) anhängare till SFG samt det internationella samfundet, däribland AMISOM-styrkorna

2. Enskilda personer (som uppfattas som) motståndare till islamiska sharialagar och förordningar från al-Shabaab, t.ex. personer som konverterat från islam, övriga "avfällingar" samt moderata islamiska lärda som har kritiserat al-Shabaabs extremism,

3. Enskilda personer (som uppfattas som) motståndare till SFG och dithörande intressen samt personer (som misstänks) stödja väpnade regeringsfientliga grupper,

4. Enskilda personer inom vissa yrkesgrupper som t.ex. journalister, medlemmar av domarkåren, biståndsarbetare samt människorättsaktivister, lärare och personal vid utbildningsinstitutioner, affärsfolk samt andra personer (som uppfattas som) förmögna,

5. Enskilda personer (som löper risk att bli) tvångsrekryterade,

6. Minoritetsgrupper som t.ex. kristna samt medlemmar av småklaner

7. Enskilda personer som tillhör klaner som är inblandade i blodsfejder,

8. Kvinnor och flickor,

9. Barn,

10. Offer för och personer som riskerar människohandel,

11. Sexuellt och/eller könsmässigt avvikande personer (lesbiska, homosexuella, bisexuella, trans- samt intersexuella personer (LGBTI),

12. Personer med psykisk funktionsnedsättning eller som lider av psykisk sjukdom".

E. Förenta Nationerna

38. Förenta Nationernas kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) rapporterade i en Humanitär bulletin om Somalia som publicerades den 17 oktober 2014 om följande könsrelaterade våld i Somalia:

"Kvinnor och flickor i Somalia löper fortfarande stor risk att utsättas för könsrelaterat våld. Under det första halvåret 2014 rapporterades över 1 000 fall enbart i Mogadishu enligt Somalias arbetsgrupp för könsrelaterat våld. De faktiska antalet övergrepp antas vara högre eftersom de flesta överlevande inte rapporterar dessa brott på grund av rädslan för socialt stigma och repressalier från förövarna. Decennier av konflikt, urholkade sociala skyddsmekanismer samt osäker livsmedelsförsörjning har ökat utsattheten och kvinnor och flickor utsätts för våldtäkt, våld i nära relationer, sexuella övergrepp och utnyttjande, i synnerhet i samband med konflikter och flykt. Samtidigt är förebyggande program samt medicinska, psykosociala och rättsliga åtgärdstjänster begränsade och underbemannade. Cirka 22 000 personer som överlevt övergrepp har under 2014 fått psykosocialt stöd från hjälparbetare. Över hela Somalia har majoriteten av rapporterade fall av sexuella övergrepp bestått av våldtäkt, följt av fysiskt våld och majoriteten av de som överlevt har varit kvinnor på flykt.

Det är ytterst vanligt att ingen straffas. Den traditionella rätten som ofta används istället för det svaga statliga domstolsväsendet diskriminerar kvinnor och flickor – och flickor tvingas ofta att gifta sig med förövaren. De som begår könsrelaterat våld omfattar personer som själva är på flykt, personer från värdsamhället samt från de väpnade styrkorna. Förövarna måste kunna ställas till ansvar och en nolltolerans mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp prioriteras. Det är dessutom av största vikt att överlevande får tillgång till säkra och lättåtkomliga tjänster, t.ex. läkarvård och psykosocialt stöd. Somalias federala regering håller på att ta fram ett förslag till sexualbrottslag som när det har antagits skulle fungera som rättsligt ramverk till skydd för kvinnor, flickor och barn mot dessa övergrepp, i synnerhet sexuella".

39. Den 12 maj 2015 publicerade FN:s generalsekreterare sin sista rapport om genomförandet av mandatet för Förenta Nationernas stödstyrka i Somalia (UNSOM), som behandlade utvecklingen i stort från 1 januari till 20 april 2015. Beträffande hur säkerhetssituationen har utvecklats, främst i Mogadishu, innehöll rapporten bl.a. följande:

"Säkerhetssituationen har varit fortsatt instabil med sporadiska attacker och fortsatt användning av självmordsbombare samt improviserade sprängmedel från al-Shabaabs sida i Mogadishu och i de olika regionerna. ...

I Mogadishu har al-Shabaabs attacker fortsatt. Förlusterna har omfattat regeringstjänstemän, civila samt säkerhetspersonal. ...”

40. Beträffande frågan om sexuellt och könsrelaterat våld gav reportern följande redogörelse:

"Rapporter om sexuella övergrepp fortsätter att komma från Somalia 2015 i ungefär samma omfattning som 2014. Enligt UNHCR rapporterades över 200 fall av våldtäkt i januari och februari 2015, främst i Banaadirområdet och sexuella övergrepp har rapporterats från Bay- and Juba Hooseområdet. Förövarna utgjordes enligt uppgift av beväpnade oidentifierade män. Det har också förekommit rapporter som pekar ut den somaliska regeringsarmen och polisen, al-Shabaab och vissa AMISOM-enheter. De överlevande är huvudsakligen kvinnor och flickor som har flytt från sina ursprungsområden och medlemmar av småklaner är de som löper den största risken".

LAGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN

41. Klaganden gjorde gällande att hennes avvisnings från Sverige skulle innebära att hon riskerade behandling i strid mot artikel 3 i konventionen som lyder:

"Ingen ska behöva utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller straff".

42. Regeringen bestred detta resonemang.

A. Tillåtlighet

43. Domstolen konstaterar att ansökan inte är uppenbart ogrundad i betydelsen av artikel 35 § 3 a i konventionen. Den konstaterar vidare att den inte på några andra grunder är otillåtlig. Den ska således förklaras vara tillåtlig.

B. Föreliggande fakta

1. Parternas framställningar

(a) Klaganden

44. Klaganden framhöll att om utvisningsbeslutet mot henne verkställdes, skulle hon faktiskt riskera att antingen bli dödad av sina farbröder eftersom hon hade vägrat gå med på ett tvångsäktenskap innan hon flydde från Somalia eller att vid sin återkomst återigen mot sin vilja bli tvingad att gifta sig med någon. Hon uppgav också att den allmänna situationen i Somalia var mycket allvarlig för kvinnor, i synnerhet de som inte hade något manligt nätverk. Som en följd av detta skulle hon eventuellt behöva bo ensam i ett flyktingläger, något som skulle innebära allvarlig fara för henne. I det avseendet hänvisade hon till tillgänglig landsrelaterad information som myndigheterna i Sverige, enligt vad hon påstod, hade ignorerat.

45. Klaganden ifrågasatte Migrationsverkets och Migrationsdomstolens trovärdighetsanalys i hennes ärende som av svaranderegeringen hade använts i dess framställningar. Enligt hennes åsikt borde man inte ha gjort någon allmän bedömning av trovärdigheten, utan istället borde de väsentliga delarna av hennes redogörelse bedömas. Det faktum att hon hade ansökt om uppehållstillstånd i tre olika länder och då uppgett tre olika namn saknade följaktligen betydelse. Hon hävdade att namnen i princip bara var olika stavningar – med tillägg för farbroderns namn i ett fall – och att det inte var hon, utan respektive myndighet som hade noterat hennes namn i de olika ansökningsformulären. I det sammanhanget påstod hon också att hon hade försökt undvika att i enlighet med Dublinförordningen bli tillbakaskickad till Italien, ett land där hon i egenskap av ung somalisk kvinna skulle riskera att utsättas för övergrepp. Dessutom hade det faktum att hon inledningsvis inte hade nämnt tvångsäktenskapet för de svenska myndigheterna ingen betydelse för hennes trovärdighet – då hon inte såg sig själv som gift eftersom äktenskapet hade påtvingats henne enligt traditionen i Somalia. Att erkänna det äktenskapet skulle ha varit att ge det legitimitet och inneburit ytterligare kränkning av hennes rättigheter.

46. Klaganden hävdade vidare att hela hennes situation hade klargjorts i samband med en muntlig utredning hos Migrationsverket i januari 2013 vilket, enligt vad hon uppgav, var första gången hon hade hjälp av ett offentligt biträde. Eftersom hon inte haft något biträde före denna intervju, borde hon inte kritiseras för att vissa omständigheter hade framkommit sent i asylprocessen. Med tanke på att hennes trovärdighet hade ifrågasatts, borde också Migrationsdomstolen ha hållit en muntlig förhandling i målet.

47. Med hänvisning till hennes framställningar till de svenska myndigheterna och till domstolen, hävdade klaganden att hon hade lämnat en ytterst detaljerad redogörelse och hade framlagt tungt vägande landsrelaterade uppgifter om misshandel av kvinnor i Somalia för att visa att hon skulle bli utsatt för behandling i strid mot artikel 3 om hon återvände dit. Om man jämför hennes situation med klagandens i målet K.A.B. ./. Sverige (nr 886/11, 5 september 2013), påpekade hon att den klaganden var en man och skulle således inte riskera könsrelaterade övergrepp i Somalia, något som nästan till 100% gällde för kvinnor. Enligt klagandens uppfattning hade diskriminering av och våld mot kvinnor ökat markant under senare år. Dessutom hade den allmänna säkerhetssituationen i landet försämrats sedan utslaget i K.A.B.

48. Klaganden påstod att eftersom hon inte hade varit i Somalia på nästan tio år och inte hade haft någon kontakt med sina släktingar under den tiden, hade hon inte några nära kontakter i landet. Hon skulle alltså inte ha något manligt nätverk vid återvändandet. Eftersom könsrelaterade övergrepp påverkade alla kvinnor i Somalia, också de som hade familj eller ett socialt nätverk, var hon följaktligen särskilt utsatt. Den risk hon löpte förvärrades ytterligare av att den inte fanns några fungerande myndigheter i Somalia och att hon inte hade någonstans att vända sig för att få skydd.

(b) Regeringen

49. Regeringen erkände att den allmänna säkerhetssituationen i Somalia fortfarande var allvarlig. Den konstaterade vidare att det förekom rapporter om allmän diskriminering mot kvinnor samt utbrett sexuellt och könsrelaterat våld i Somalia. Dessutom ansågs kvinnor utan resurser eller skydd från ett manligt nätverk, eftersom staten enligt uppgift inte kunde tillhandahålla effektivt skydd i södra och centrala Somalia och Mogadishu, sannolikt vara i behov av internationellt skydd. Regeringen hävdade emellertid att nyligen publicerad ursprungslandsrelaterade uppgifter inte tydde på att det hade skett någon markant ökning av det allmänna våldsläget sedan domstolens utslag i K.A.B. ./. Sverige. Domstolens bedömning i det målet gällde alltså upplysningsvis fortfarande och situationen i Mogadishu, också situationen för kvinnor, var inte av den karaktären att alla som befann sig i staden löpte risk att utsättas för behandling i strid mot artikel 3. Enligt regeringens uppfattning var den egentliga frågan i föreliggande mål följaktligen huruvida klagandens egen situation var sådan att hennes återvändande till Mogadishu skulle kränka den bestämmelsen.

50. Beträffande klagandens personliga situation, hävdade regeringen först och främst att den hade utretts grundligt av Migrationsverket och migrationsdomstolarna. Migrationsverket hade vid flera tillfällen intervjuat klaganden i närvaro av en tolk som hon bekräftat att hon förstod bra. Dessutom hade hon under hela förfarandet företrätts av ett utsett biträde. Biträdet hade också fått tillfälle att lämna in skriftliga yttranden om protokollen från samtliga intervjuer som Migrationsverket genomfört. Eftersom den ansåg att en muntlig förhandling inför Migrationsdomstolen enligt omständigheterna i målet inte var påkallad, påpekade regeringen vidare att både klaganden och hennes biträde hade haft möjlighet att skriftligen hävda sin sak i den domstolen samt i Migrationsöverdomstolen.

51. Regeringen hade samma uppfattning som de nationella instanserna att det fanns flera skäl till att allvarligt ifrågasätta trovärdigheten i klagandens redogörelser i målet. Den pekade först och främst på det faktum att hon innan hon kom till Sverige hade ansökt om asyl i Italien och Nederländerna och att hon vid respektive tillfälle hade uppgett olika namn och födelsedatum. Dessutom hade hon, trots att hon kom till Sverige 2007, inte kontaktat de svenska migrationsmyndigheterna för att ansöka om asyl förrän i slutet av 2011 och det fanns således skäl att ifrågasätta hennes föregivna skyddsbehov.

52. Regeringen ansåg även att klaganden hade framlagt motsägelsefulla och ändrade uppgifter vad gäller väsentliga aspekter av hennes redogörelse som hon inte hade lämnat tillfredsställande förklaring till. När hon första gången ansökte om asyl 2011, hade hon t.ex. påstått att hon lämnade Somalia på grund av kriget, medan hon vid intervjun i januari 2013 hävdade att hon riskerade att bli misshandlad av familjen. Eftersom hon inledningsvis hade uppgett att hon inte visste hur hon hade fått skadorna på höft och ben på grund av att hon varit så ung när det hände, uppgav hon 2013 att skadorna var en följd av den misshandel hon blivit utsatt för av sina manliga släktingar.

53. Beträffande sitt civilstånd hade klaganden dessutom under hela det inledande migrationsförfarandet konsekvent hävdat att hon inte var gift. I samband med intervjun i januari 2013 hade hon emellertid uppgett att hon hade flytt från Somalia för att undgå ett påtvingat äktenskap med en äldre man som hade arrangerats av hennes manliga släktingar. Enligt regeringens uppfattning hade klaganden således ändrat sin redogörelse i fråga om huvudorsaken till sitt påstådda skyddsbehov. Medan hon till migrationsdomstolen hade förklarat att hon inte ansåg sig vara gift eftersom hon inte hade samtyckt till äktenskapet eller varit närvarande vid bröllopsceremonin, hävdade regeringen att man hade kunnat förvänta sig att hon inte skulle utelämna denna grundläggande aspekt av klagomålet då hon först ombads att förklara varför hon var i behov av skydd i Sverige.

54. Regeringen konstaterade vidare att klagandens påstående till stöd för sin begäran om omprövning av sitt mål – att hon nyligen fått veta att hennes farbror hade gått med i al-Shabaab och att hon riskerade att bli stenad till döds om hon återvände – hade framlagts utan några uppgifter om hur eller av vem hon fått reda på detta. Regeringen delade Migrationsverkets uppfattning att enbart en uppgift från klaganden om hennes farbrors åtgärder inte räckte till för att anta att hon riskerade att bli stenad eller utsatt för annan misshandel om hon tvingades återvända till Somalia.

55. Regeringen hävdade sammanfattningsvis att klaganden inte hade lyckats bekräfta sitt påstående om att hennes familj och manliga släktingar hade utsatt henne för övergrepp och att de också skulle göra detta i framtiden. Också hennes påståenden att hon, efter att ha återvänt till Mogadishu – där hon har uppgett att hennes bror och farbröder bor – skulle bli en ensam kvinna utan skydd från ett manligt nätverk, saknade följaktligen trovärdighet. Snarare är det ingenting som antyder att hon skulle behöva bo i ett flyktingläger. Oavsett säkerhetssituationen i Mogadishu i allmänhet och för kvinnor i synnerhet, ansåg regeringen följaktligen att en avvisning av klaganden till Mogadishu inte skulle ge upphov till någon kränkning av artikel 3.

B. Domstolens bedömning

(a) Allmänna principer

56. De fördragsslutande parterna har enligt vedertagen rättspraxis rätt att enligt internationell rätt och sina fördragsrelaterade åtaganden, däribland konventionen, kontrollera utlänningars inresa, vistelse och utvisning (se t.ex. Üner ./. Nederländerna [SK], nr 46410/99, § 54, ECHR 2006‑XII). En fördragsslutande stats utvisning av en utlänning kan emellertid ge upphov till ett ärende enligt artikel 3 och därigenom väcka den statens ansvarsskyldighet enligt konventionen om det har konstaterats föreligga konkreta skäl att anta att personen ifråga, om denne avvisades, faktiskt skulle riskera att bli utsatt för behandling i strid mot artikel 3 i mottagarlandet. I sådana fall innebär artikel 3 en skyldighet att inte avvisa personen ifråga till ifrågavarande land (Tarakhel ./. Schweiz [SK], nr 29217/12, § 93, ECHR 2014, med kompletterande hänvisningar).

57. Bedömningen huruvida det föreligger konkreta skäl för att anta att klaganden faktiskt löper en sådan risk, kräver ofrånkomligen att domstolen jämför förhållandena i mottagarlandet med bestämmelserna i konventionen
(Mamatkulov och Askarov ./. Turkiet [SK], nr 46827/99 och 46951/99, § 67, ECHR 2005-I). Dessa standarder innebär att den misshandel som klaganden enligt uppgift riskerar vid ett återvändande måste uppgå till en minsta allvarsgrad om den ska falla inom ramen för artikel 3. Bedömningen av denna miniminivå är relativ – den beror på samtliga omständigheter i målet, t.ex. misshandelns varaktighet och dess fysiska inverkningar samt i vissa fall offrets kön, ålder och hälsotillstånd (Tarakhel ./. Schweiz, som hänvisas till ovan, § 94). På grund av den beviljade rättighetens absoluta karaktär kan artikel 3 i konventionen också tillämpas om faran/risken härrör från personer eller grupper som inte är tjänstemän. Det måste emellertid framgå att risken är verklig och att myndigheterna i mottagarstaten inte har möjlighet att undanröja denna genom att erbjuda tillfredsställande skydd (K.A.B. ./. Sverige, som hänvisas till ovan, § 69).

58. Bedömningen om det verkligen föreligger en risk måste med nödvändighet vara strikt (Saadi ./. Italien [SK], nr 37201/06, § 128, ECHR 2008). Det är i princip klaganden som har att åberopa vittnesmål som kan bevisa att det finns väsentliga skäl att tro att denne, om den åtgärd som klagas över skulle vidtas, verkligen skulle riskera att bli utsatt för behandling i strid mot artikel 3. Där sådant vittnesmål åberopas är det regeringens sak att skingra eventuella tvivel. (Sufi och Elmi ./. Storbritannien, nr 8319/07 och 11449/08, § 214, 28 juni 2011). I detta avseende erkänner domstolen att på grund av den speciella situation som asylsökande ofta befinner sig i är det ofta nödvändigt att hellre fria än fälla när det handlar om att bedöma trovärdigheten hos deras uppgifter samt de dokument som lämnats till stöd för dessa. När det emellertid framkommer uppgifter som ger starka skäl att ifrågasätta trovärdigheten för en asylsökandes framställningar, måste personen ifråga ge en tillfredsställande förklaring till de påstådda avvikelserna (K.A.B. ./. Sverige, som hänvisas till ovan, § 70).

59. Om klaganden inte har blivit utlämnad eller avvisad när domstolen undersöker ärendet måste den avgörande tidpunkten vara domstolens övervägande i målet. Det är de nuvarande förhållandena som är avgörande och det är följaktligen nödvändigt att ta hänsyn till information som framkommit efter att det slutgiltiga beslutet fattats av de inhemska myndigheterna (K.A.B. ./. Sverige, som hänvisas till ovan, § 71)

60. Bedömningen måste fokusera på de förutsägbara konsekvenserna av att avvisa klaganden till destinationslandet, något som borde övervägas mot bakgrund av den allmänna situationen där liksom klagandens personliga omständigheter. I detta sammanhang och i förekommande fall, kommer domstolen att ta hänsyn till huruvida det fortfarande råder en generell våldssituation i destinationslandet. Fråga som domstolen ska avgöra är om det i alla omständigheter i målet har framkommit skäl för att anta att ifrågavarande person, om han/hon avvisas, faktiskt skulle riskera att bli utsatt för behandling i strid mot artikel 3 i konventionen. Om en sådan risk fastställs, skulle en avvisning av klaganden med nödvändighet kränka artikel 3, oavsett om risken uppkommer genom en generell våldssituation, klagandens personliga karaktärsdrag eller en kombination av dessa. Det står emellertid klart att det inte är varje generell våldssituation som ger upphov till en sådan risk. Domstolen har tvärtom klargjort att en generell våldssituation bara skulle vara tillräckligt intensiv för att ge upphov till en sådan risk "i de mest extrema fall" där det faktiskt förelåg risk för misshandel helt enkelt på grund av att en person blir utsatt för sådant våld vid sin återkomst (Sufi och Elmi ./. Storbritannien, som hänvisas till ovan, § 216 och 218 samt K.A.B. ./. Sverige, som också hänvisas till ovan, § 72 och 76).

61. Det bör slutligen nämnas att i ärenden som rör utvisning av asylsökande, undersöker domstolen inte själv den aktuella asylansökningen eller hur staterna fullgör sina åtaganden enligt Genèvekonventionen rörande flyktingars status. Den måste dock vara övertygad om att den bedömning som myndigheterna i de fördragsslutande staterna gör är tillfredsställande och i tillfredsställande grad har stöd i inhemskt material liksom material från andra tillförlitliga och objektiva källor, som t.ex. andra fördragsslutande eller icke-fördragsslutande stater, organ inom Förenta Nationerna och andra ansedda ideella organisationer (K.A.B. ./. Sverige, som också hänvisas till ovan, § 74).

(b) Tillämpning av dessa principer på omständigheterna i föreliggande mål

62. Det bör till att börja med noteras att Migrationsverket fastslog att klaganden kommer från Mogadishu och att Migrationsverket liksom Migrationsdomstolen följaktligen har undersökt situationen i den staden samt klagandens personliga omständigheter där. Det är enligt domstolens uppfattning klarlagt att klaganden om hon avvisas från Sverige kommer att skickas till Mogadishu. Eftersom det finns en internationell flygplats i Mogadishu, föreligger det ingen risk för att hon skulle behöva resa genom eller hamna i andra delar av Somalia. Följande undersökning av målet kommer därför att handla om frågan huruvida en avvisning till Mogadishu skulle innebära en kränkning av konventionen.

63. Beträffande situationen i allmänhet, konstaterade domstolen i juni 2011 att våldet i Mogadishu låg på en sådan nivå att vem som helst i staden kunde riskera att bli utsatt för behandling i strid mot artikel 3 i konventionen Sufi och Elmi ./. Storbritannien, som hänvisas till ovan, § 250). Domstolen tog, när den drog denna slutsats, hänsyn till "det urskillningslösa bombandet och de militära offensiver som genomfördes av alla parter i konflikten, det oacceptabla antalet civila dödsoffer, det omfattande antalet interna flyktingar i och från staden samt konfliktens oförutsägbara och utbredda karaktär" (ibid., § 248).

64. I september 2013 drog domstolen emellertid den motsatta slutsatsen. Med hänsyn till de absolut senaste uppgifterna från Mogadishu konstaterade den att även om människorätts- och säkerhetssituationen i staden var allvarlig och bräcklig och på många sätt oförutsägbar, var den inte sådan till karaktären att den innebar en risk för alla att utsättas för behandling i strid mot artikel 3. I det avseendet konstaterade den att "al-Shabaab inte har något inflytande i staden, det förekommer inga regelrätta strider eller granatattacker längre och antalet civila dödsoffer har minskat" (K.A.B. ./. Sverige, som hänvisas till ovan, § 91).

65. Domstolen ska nu, för tredje gången, bedöma huruvida den nuvarande våldsnivån i Mogadishu är sådan att vem som helst i staden faktiskt skulle riskera att bli utsatt för behandling i strid mot artikel 3. Den ska därvid bl.a. ta hänsyn till de kriterier som den tillämpade vid de två tidigare tillfällena och som hade fastställts av Asyl- och immigrationsrätten i Storbritannien i AM & AM ((väpnad konflikt – riskkategorier) Somalia CG [2008] UKAIT 00091): "För det första, huruvida parterna i konflikten antingen använde sig av metoder eller taktik vid krigföringen som ökade risken för civila förluster eller direkt riktade sig mot civilpersoner, för det andra om användningen av sådana metoder och/eller sådan taktik var utbredd bland parterna i konflikten, för det tredje om striderna var begränsade eller utbredda och slutligen, antalet civila som dödats, skadats och som flytt till följd av striderna". Domstolen konstaterade att "även om dessa kriterier inte skulle ses som en fullständig lista som kunde användas i alla framtida mål", utgjorde de ett "lämpligt mått att användas för att bedöma våldsnivån i Mogadishu" (Sufi och Elmi ./. Storbritannien, som hänvisas till ovan, § 241 samt K.A.B. ./. Sverige, som också hänvisas till ovan, § 77 och 86).

66. Domstolen har som tidigare nämnts i K.A.B. ./. Sverige fastslagit att den allmänna situationen i Mogadishu inte var sådan att avvisningar till staden skulle bryta mot artikel 3. Frågan är därför huruvida situationen har förvärrats sedan dess, dvs. sedan september 2013. UNHCR som i januari 2014 rapporterade om den period som till stor del hade bedömts av domstolen i K.A.B., konstaterade att även om säkerheten i Mogadishu hade förbättrats under de föregående åren, kunde al-Shabaab fortfarande iscensätta attacker som varje vecka orsakade civila förluster och skador. 2013 hade de egentliga striderna i staden minskat, men antalet döda och skadade civilpersoner hade enligt uppgift ökat. Regeringen och de allierade styrkorna misslyckades ofta med att ge skydd eller erbjuda säkerhet till civila och var själva en källa till osäkerhet (se punkt 35 ovan). Det svenska migrationsverket konstaterade också i januari 2014 att även om människorättssituationen var väsentligt bättre i områden där det fanns många enheter från AMISOM eller den etiopiska armén (dvs. också i Mogadishu) än i al-Shabaabkontrollerade områden, var det fortfarande osäkert om polisen, domstolsväsendet och andra myndigheter fungerade över huvud taget. Dessutom rapporterades SNAF-soldater råna och våldta civila. Dessa bedömningar bekräftades i Migrationsverket rapport från april 2015 (punkt 29). FN:s generalsekreterare rapporterade i maj 2015 att säkerhetssituationen i Somalia allmänt sett fortfarande var instabil och att attackerna fortsatte i Mogadishu, t.ex. med dödsfall bland regeringstjänstemän samt civil- och säkerhetspersonal (punkt 39).

67. Det står alltså klart att den allmänna säkerhetssituationen i Mogadishu fortfarande är allvarlig och bräcklig. Tillgängliga källor antyder emellertid inte att situationen har förvärrats sedan september 2013. I den dansk/norska rapporten från mars 2014 (se punkt 25 ovan), har UNDSS och en internationell NGO rapporterats uppge att säkerheten hade förbättrats sedan april 2013. Också de slutledningar som Storbritanniens högre specialdomstol drar i MOJ & Ors (punkt 31-32) antyder att det har skett en förbättring. Med tanke på den stora mängden muntliga och skriftliga vittnesmål som specialdomstolen har undersökt, anser domstolen att dess bedömning måste ges stor betydelse. Specialdomstolen fastslog bl.a. att det har skett en bestående förändring i så motto att al-Shabaabs tillbakadragande från Mogadishu är fullständigt och att det inte föreligger någon verklig utsikt att de ska komma tillbaka till staden igen. De urskillningslösa bombningarna och offensiverna som domstolen tog upp i sitt utslag 2011 i Sufi och Elmi ./. Storbritannien, har ersatts av al-Shabaabattacker mot noga utvalda mål – politiker, poliser, regeringstjänstemän och personer som förknippas med ideella och internationella organisationer – som inte omfattade "vanliga civilpersoner" eller återvändande från diasporan. Specialdomstolen ansåg vidare att de områden och institutioner som dessa attacker riktade sig mot till stor del var förutsägbara och rimligen kunde ha undvikits av innevånarna. Även om de statistiska dödsfallsuppgifterna var bristfälliga och otillförlitliga, konstaterades att upphörandet av de regelrätta striderna i Mogadishu samt de förändrade angreppen från al-Shabaab hade minskat antalet civila dödsoffer sedan 2011. Specialdomstolen tog också hänsyn till den "enorma" mängden personer som återvände till staden, där det nu yppade sig nya ekonomiska möjligheter.

68. Med tanke på tillgänga uppgifter om den aktuella situationen i Mogadishu, finner domstolen att bedömningen som gjordes i K.A.B. ./. Sverige (som hänvisas till ovan, § 87-91) fortfarande gäller. Det finns således inga indikationer på att situationen är sådan att alla i staden riskerar att behandlas i strid mot artikel 3. Domstolen har alltså att fastställa huruvida klagandens personliga omständigheter är sådana att en avvisning till Mogadishu skulle innebära en kränkning av den bestämmelsen.

69. Det måste inledningsvis understrykas att den föreliggande klagandens profil skiljer sig från den i K.A.B. mot Sverige. Medan det målet handlade om en man som är född 1960, är klaganden i föreliggande mål en kvinna, född 1988, som har bott utomlands i nästan tio år efter att ha lämnat Somalia när hon var 17.

70. De olika rapporterna vittnar om den svåra situationen för kvinnor i Somalia och i Mogadishu. UNHCR har fastställt att kvinnor och flickor utgör en särskild riskgrupp (se punkt 37 ovan). Även om det gjorts framsteg vad gäller lagstiftningen med utvecklingen av en sexualbrottslag, föreligger flera samstämmiga rapporter om allvarligt och utbrett sexuellt och könsrelaterat våld i landet (punkt 27, 30, 33-34 och 38). Det är inte bara civila, utan också medlemmar i SNAF, AMISOM och andra väpnade styrkor som gjort sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor. Kvinnor har inga möjligheter att få skydd från polisens sida och brotten bestraffas sällan eftersom myndigheterna inte kan eller vill utreda och åtala förövarna. Det står också klart att kvinnor rent allmänt diskrimineras i det somaliska samhället och att de är underordnade männen. Såsom framgår av det svenska migrationsverkets rapport, måste kvinnor förlita sig på män i många aspekter av samhällslivet (punkt 30). Enligt domstolen uppfattning kan man dra slutsatsen att en ensamstående kvinna som återvänder till Mogadishu och som saknar skydd från ett manligt nätverk faktiskt riskera att få leva under omständigheter som innebär omänsklig och förnedrande behandling i enlighet med artikel 3 i konventionen.

71. Beträffande klagandens särskilda omständigheter bör det först noteras att hon vid flera tillfällen intervjuades av Migrationsverket med hjälp av tolk och att hon, åtminstone i samband med den långa asylintervjun i januari 2013, företräddes av ett offentligt biträde. Även om migrationsdomstolen inte höll någon muntlig förhandling i målet, hade klaganden och hennes biträde trots detta gott om tillfällen att lägga fram hennes sak muntligt och skriftligt under förfarandet. Dessutom utredde både Migrationsverket och Migrationsdomstolen noga framställningarna och avgav beslut som innehöll utförliga skäl till deras slutledningar. De inhemska myndigheterna har enligt domstolens uppfattning genomfört en tillfredsställande utredning och bedömning av klagandens ärende.

72. Liksom de inhemska myndigheterna och svaranderegeringen har domstolen allvarliga betänkligheter beträffande trovärdigheten av klagandens uppgifter. Att hon använde sig av något annorlunda namn och födelsedatum i sin asylansökan i Italien, Nederländerna och Sverige har i det avseendet särskild betydelse. Det ska emellertid noteras att klaganden uppehöll sig i Sverige i minst fyra år utan att ta kontakt med myndigheterna. Hon försökte alltså under en avsevärd tidsperiod inte att reglera sin vistelse i landet genom att ansöka om asyl. Om hoten mot henne var verkliga, låg det i hennes eget intresse att snarast möjligt framlägga dem för Migrationsverket för att skaffa sig tillfredsställande skydd. Hennes förklaring – att hon försökte undvika att bli avvisad enligt Dublinförordningen – är inte övertygande. Viktigare är att även om vissa detaljer i en asylsökandes berättelse kan framkomma vid ett senare skede i förfarandet, är det anmärkningsvärt att klaganden, när hon ansökte om asyl i Sverige i december 2012, inte nämnde någonting om det påstående som nu är hennes huvudsakliga skäl för att frukta en avvisning till Mogadishu. Hon nämnde alltså inte att hon hade blivit tvungen att gifta sig med en äldre man och hävdade inte att hon och hennes hemliga pojkvän hade blivit misshandlade av hennes farbröder när de hade försökt fly. Hon uppgav vidare att hon inte kunde minnas hur hon hade fått sina höftskador eftersom hon hade varit så ung vid det tillfället. Påståendena om att hon hade blivit tvungen att gifta sig och blivit misshandlad av sina farbröder och att det senare hade gett upphov till hennes höftskador och till några månader på sjukhus, framfördes till Migrationsverket först efter att mer än ett år hade gått sedan hon lämnade in sin asylansökan. Hennes förklaring till denna underlåtenhet – att hon inte ansåg sig själv vara gift – kan återigen inte godtas. Även om hon kunde ha haft goda skäl för att inte beskriva sig själv som en gift kvinna, fanns det ingen orsak att utelämna dessa viktiga händelser i hennes ursprungliga asylberättelse om de nu faktiskt hade inträffat. När det gäller klagandens påstående att en av hennes farbröder hade anslutit sig till al-Shabaab, mördat hennes syster och tvingat hennes bror att också gå med i al-Shabaab, konstaterar domstolen att detta framlades för Migrationsverket i en ansökan om att verkställandet av hennes avvisningsbeslut skulle stoppas, vid en tidpunkt då hennes asylansökan redan slutgiltigt hade avslagits. Det förefaller som om klaganden inte uppgav några detaljer om hur och av vem hon hade fått dessa uppgifter. Med hänsyn till bristen på bevis samt på tillgänglig information om att det inte förekommer någon tvångsrekrytering till al-Shabaab i Mogadishu (se punkt 32 ovan), förefaller detta påstående ha varit ett senkommet påfund att stödja klagandens sak.

73. Domstolen anser sammanfattningsvis att det föreligger betydande inkonsekvens i klagandens framställningar. Påståendena rörande hennes personliga erfarenheter och de risker hon skulle löpa om hon återvände, har inte befunnits trovärdiga. Det finns således inga skäl att anta att hon skulle återvända till Mogadishu som en ensam kvinna med risk för att en sådan situation skulle uppstå. I detta sammanhang konstaterar domstolen att klaganden fick vetskap om faderns frånfälle 2010 och moderns 2011, vilket antyder att hon haft kvar sina kontakter i Mogadishu. Hon har dessutom släkt som bor i staden, t.ex. en bror samt farbröder. Hon måste följaktligen anses ha tillgång till både familjestöd och ett manligt skyddsnät. Dessutom har det inte framkommit att klaganden skulle bli tvungen att bo i något flyktingläger.

74. Följaktligan kan domstolen, samtidigt som den inte bortser från kvinnornas besvärliga situation i Mogadishu, i detta speciella fall, inte se att klaganden i någon egentlig mening skulle riskera behandling i strid med artikel 3 i konventionen om hon skickades tillbaka dit. Hennes avvisning till Mogadishu skulle således inte innebära en kränkning av den bestämmelsen.

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 2 OCH 4 I KONVENTIONEN

75. Genom att åberopa artikel 2 och 4 i konventionen, påstod klaganden att hon riskerade att antingen bli dödad av sina farbröder eftersom hon hade vägrat att gifta sig med en äldre man innan hon flydde från Somalia eller att än en gång bli tvingad att gifta sig mot sin vilja – där det senare skulle vara lika med slaveri.

76. Domstolen konstaterade att dessa klagomål i huvudsak är desamma som det som härovan har undersökts enligt artikel 3. Domstolen finner följaktligen att de inte visar på någon kränkning av de rättigheter och friheter som framgår av konventionen eller dess protokoll. Härav följer att dessa klagomål måste avvisas i enlighet med artikel 35 § 4 i konventionen.

II. REGEL 39 I DOMSTOLENS ARBETSORDNING

77. Domstolen påminner om att det aktuella utslaget i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen inte vinner laga kraft förrän (a) parterna förklarar att de inte yrkar på att målet hänskjuts till stora kammaren, eller (b) tre månader efter datum för utslaget, eller (c) stora kammarens panel har avvisat varje begäran om hänskjutande enligt artikel 43 i konventionen.

78. Den anser att de indikationer som getts till regeringen enligt regel 39 i domstolens arbetsordning (se punkt 4 ovan) fortfarande måste gälla till dess det aktuella utslaget vinner laga kraft eller till dess domstolen fattar nytt beslut i detta avseende (se operativa delen).

AV DESSA SKÄL,

1. Förklarar domstolen enhälligt den del av klagomålet som rör artikel 3 tillåtlig och resten av klagomålet otillåtlig,

2. Fastställer domstolen, med fem röster mot två, att avvisningen av klaganden till Mogadishu i Somalia inte skulle ge upphov till en kränkning av artikel 3 i konventionen,

3. Beslutar domstolen, enhälligt att i enlighet med regel 39 i domstolens arbetsordning gentemot regeringen förklara att det är önskvärt för ett korrekt förfarandet att inte avvisa klaganden förrän det aktuella utslaget vinner laga kraft, eller tills vidare beslut.

Upprättat på engelska och meddelat skriftligen den 10 september 2015 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning..

Milan BlaškoMark Villiger
Biträdande justitiesekreterareOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning, bifogas gemensam skiljaktig uppfattning från domare Zupančič och De Gaetano detta utslag.

M.V.
M.B.

GEMENSAM SKILJAKTIG UPPFATTNING FRÅN DOMARE ZUPANČIČ OCH DE GAETANO

Vi håller inte med om att avvisningen av klaganden till Mogadishu i Somalia inte skulle ge upphov till en kränkning av artikel 3. Vi anser tvärtom att hon utifrån alla bevis vid en påtvingad återresa dit faktiskt riskerar att bli utsatt för omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, om inte värre.

Än en gång har såväl domstolar i Sverige som denna domstol olyckligtvis kommit fram till samma slutledning genom att under mikroskop undersöka smärre avvikelser eller inkonsekvenser i klagandens framställningar – av vilka de flesta har en skälig förklaring – samtidigt som man utifrån diverse internationella rapporter bagatelliserar den allmänna situationen i destinationslandet. Vi anser att denna metod, såsom tidigare har antytts i de separata uppfattningarna i K.A.B. ./. Sverige (nr 886/11, 5 september 2013 och i J.K. o.a. ./. Sverige (nr 59166/12, 4 juni 2015) är oacceptabel.

I föreliggande mål ska klaganden, en ensamstående kvinna som har bott i Sverige i nästan åtta år och som har varit borta från sitt eget land ännu längre, inte bara skickas tillbaka till ett i grund och botten dysfunktionellt samhälle, utan till ett som också är direkt fientligt inställt till hennes status och till vad hon gjort de senaste tiotalet år. Oavsett vilken släkt klaganden fortfarande kan ha kvar i Mogadishu, i synnerhet manliga medlemmar, lär de vara lika fientligt inställda om inte ännu mer. I Tarakhel ./. Schweiz ([SK], nr 29217/12, ECHR 2014 (utdrag)) konstaterade denna domstol att mottagningsinrättningarna och boendeförhållandena för Tarakhelfamiljen i Italien uppnådde den svårhetsgrad som krävs för att omfattas av ett förbud enligt artikel 3. Vi kan följaktligen i klagandens fall inte förstå hur en påtvingad återresa till en situation som innebär en uppenbar fara för hennes fysiska integritet och liv inte skulle nå upp till samma gräns.

Vi har av dessa skäl röstat emot operativa bestämmelse 2 i utslaget.

 

Full & Egal Universal Law Academy