STORA KAMMAREN
MÅLET ROHLENA MOT TJECKIEN
(Ansökan nr 59552/08)
DOM
STRASBOURG
27 januari 2015
Denna dom är slutgiltig men kan bli föremål för redaktionell revision.
I målet Rohlena mot Tjeckien,
Europadomstolen för mänskliga rättigheter (stora kammaren) som sammanträder som stor kammare bestående av:
Dean Spielmann, ordförande,
Josep Casadevall,
Guido Raimondi,
Ineta Ziemele,
Isabelle Berro,
Elisabeth Steiner,
Päivi Hirvelä,
Mirjana Lazarova Trajkovska,
Işıl Karakaş,
Kristina Pardalos,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Aleš Pejchal,
Valeriu Griţco,
Faris Vehabović,
Dmitry Dedov,
Egidijus Kūris,
Robert Spano, domare,
och Michael O’Boyle, biträdande registrator,
avkunnar efter enskild överläggning den 9 april -14 och den 19 november -14 följande dom som antogs senast nämnda datum:
FÖRFARANDE
1. Målet började med en ansökan (nr 59552/08) mot Tjeckien som lämnades in till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av en tjeckisk medborgare, Petr Rohlena (“sökanden”), den 4 december 2008.
2. Sökanden företräddes av J. Kružík, en advokat i Brno. Den tjeckiska regeringen (“regeringen”) företräddes av sitt ombud, V.A. Schorm, från justitiedepartementet.
3. Med stöd i konventionens artikel 7 hävdade sökanden särskilt att de inhemska domstolarna när de fällde honom för ett kontinuerligt brott hade tillämpat strafflagen retroaktivt, till hans nackdel.
4. Ansökan tilldelades domstolens femte avdelning (regel 52 § 1 i domstolens regler). Den 14 november -11 beslöt ordföranden i femte avdelningen att delge regeringen ansökan. Den 18 april -13 avkunnade en kammare i den avdelninge bestående av Mark Villiger, ordförande, Angelika Nuβberger, Ganna Yudkivska, André Potocki, Paul Lemmens, Helena Jäderblom, Aleš Pejchal, domare och Claudia Westerdiek, registrator, dom. De förklarade enhälligt klagomålet enligt konventionens artikel 7 godtagbart och resten av ansökan ej godtagbar, och hävdade att det inte skett något brott mot artikel 7. Domare Lemmens uttryckte en separat instämmande uppfattning som bifogades domen.
5. Den 9 september -13 beslöt efter en begäran av sökanden daterad den 11 juli -13 en panel i stora kammaren att hänskjuta målet till stora kammaren enligt konventionens artikel 43.
6. Stora kammarens sammansättning fastställdes enligt bestämmelserna i konventionens artikel 26 § § 4 och 5 och regel 24 i domstolens regler.
7. Den 16 januari -14 beslöt domstolens ordförande att ställa in den förhandling som planerats i målet och gå vidare med det skriftliga förfarandet.
8. Sökanden och regeringen lämnade in ytterligare var sitt skriftligt yttrande om sakförhållandena (regel 59 § 1) och besvarade de specifika frågor som ställts till dem av stora kammaren.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
9. Sökanden föddes 1966 och bor i Brno.
10. Den 29 maj -06 åtalades sökanden formellt av kommunala åklagaren i Brno för att åtminstone mellan 2000 och 8 februari 2006 upprepade gånger fysiskt och psykiskt ha misshandlat sin fru när han var berusad. Han anklagades för att ha utsatt henne för otidigheter, slagit henne på huvudet med handen och näven, smällt till henne, hållit henne i strupen, försökt strypa henne, kastat henne mot möbler eller på marken, knuffat ner henne för trappor och sparkat henne. Han anklagades också för att ha slagit barnen, spelat bort hushållets pengar på spelmaskiner och slagit sönder porslinet. Till följd av det drabbades hustrun av blåmärken, krossår och en näsfraktur och tvingades uppsöka sjukvård för det den 26 juni -00, 18 juli -03 och 8 februari -06, efter misshandel begången den 24 juni -00, 17 juli -03 respektive 8 februari -06. Sökanden ska ha försökt undergräva sin fru psykologiskt för att kontrollera henne. Enligt åklagaren hade sökanden därigenom begått det "fortsatta" brottet (trvající trestný čin) misshandel av en person som bor i samma hem enligt artikel 215a §§ 1 och 2(b) i strafflagen, eftersom hans beteende före införandet av det brottet den 1 juni -04 hade varit liktydigt med brottet våld mot en individ eller grupp individer enligt artikel 197a i strafflagen och misshandel som leder till kroppsskada enligt artikel 221 i den lagen.
11. Den 18 april -07 fann kommunala domstolen i Brno sökanden skyldig till brottet misshandel av en person som bor i samma hem, begånget åtminstone mellan 2000 och 8 februari 2006, såsom beskrivits i åtalet, som också hänvisade till det faktum att misshandeln hade inträffat upprepade gånger. Den dömde honom till 2,5 års villkorligt fängelse och skyddstillsyn under fem år. Sökanden fick också övervakning och beordrades att genomgå behandling för alkoholberoende. Domstolen baserade sitt beslut på vittnesmål av sökanden, offret (hans fru) och flera vittnen, inklusive parets två barn - som bland annat rapporterade tio tillfällen då sökanden förolämpat sin fru, fyra tillfällen då han gripit tag i hennes armar och strypt henne, och muntliga och/eller fysiska övergrepp som begåtts av sökanden på frun med månaders mellanrum - och på skriftliga bevis och expertrapporter. Den tog också hänsyn till det faktum att sökanden hade erkänt gräl och fysiskt våld i relationen med sin fru; han erkände särskilt att han ibland hade slagit till sin fru eller slagit henne med näven.
Domstolen antog rubriceringen av brottet som misshandel av en person som bor i samma hem enligt artikel 215a §§ 1 och 2(b) i strafflagen som gäller sedan den 1 juni -04, och ansåg att rubriceringen också omfattade de handlingar som begåtts av sökanden före det datumet eftersom de hade varit straffbara vid den aktuella tidpunkten och åtminstone var liktydiga med brottet våld mot en individ eller grupp individer enligt artikel 197a i strafflagen. Slutligen ansåg domstolen att det brott som begåtts i det aktuella målet på grund av det aktuella beteendets varaktighet innebar en relativt hög grad av fara som motiverade ett straff från två till åtta års fängelse enligt paragraf 2 i artikel 215a i strafflagen. Med hänsyn till de förmildrande omständigheterna (särskilt det faktum att sökanden hade erkänt och att han inte tidigare var dömd), utdömde den en villkorlig dom i den lägre straffskalan.
12. Den 6 september -07 avslog regionala domstolen i Brno ett överklagande av sökanden i vilket han bestred fakta så som de fastställts av kommunala domstolen och den ensidiga värderingen av bevisningen. Regionala domstolen fann inga brister i den föregående processen och ansåg att rubriceringen av sökandens beteende stämde med bestämmelserna i strafflagen.
13. Den 21 februari -08 avslog Högsta Domstolen som uppenbarligen ogrundat ett överklagande på rättsfrågor av sökanden i vilket han klagade på att domstolen hade tillämpat artikel 215a i strafflagen också på hans beteende före den 1 juni -04, när brottet misshandel ännu inte hade existerat i den inhemska rätten. När det gäller detta noterade Högsta Domstolen, och hänvisade till sitt utslag Tzn 12/93 från den 8 december -93, att när det som i det aktuella målet förelåg en “fortsättning av brottet” (pokračování v trestném činu), som ansågs utgöra en enda handling, måste rubriceringen av det i strafflagen bedömas enligt den lag som gällde när den senaste brottshändelsen fullbordades. Den lagen gällde därför också tidigare gärningar, förutsatt att dessa skulle ha varit liktydiga med brottsligt beteende enligt tidigare lag. I det aktuella fallet ansåg Högsta Domstolen att sökandens beteende före ändringen av strafflagen den 1 juni -04 åtminstone hade varit liktydigt med ett brott straffbart enligt artikel 197a eller 221 i strafflagen. Efter att ha granskat akten drog den också slutsatsen att den anklagades handlingar såsom de beskrivs i den avgörande delen av domen i första instans uppfyllde alla juridiska kriterier för brottet misshandel av en person som bor i samma hem enligt artikel 215a §§ 1 och 2(b) i strafflagen. Vad gäller fortsättningen av brottet noterade Högsta Domstolen att misshandeln var liktydig med dålig behandling av en viss varaktighet. För att brottet skulle kunna anses ha pågått under en längre tid måste det ha pågått under några månader. Eftersom sökanden hade begått brottet åtminstone från 2000 till den 8 februari 2006, det vill säga under flera år, uppfyllde hans beteende utan tvekan kriterierna för fortsättning av brottet misshandel enligt artikel 215a § 2(b) i strafflagen.
14. Den 10 juni -08 avslog författningsdomstolen som uppenbarligen ogrundat ett överklagande inlämnat av sökanden i vilket han klagade på att processen hade varit orättvis och att strafflagen hade tillämpats retroaktivt till hans nackdel. Med hänvisning till Högsta Domstolens utslag och dess relevanta rättspraxis hävdade författningsdomstolen att de beslut som avkunnats av domstolarna i det aktuella målet hade varit logiska och sammanhängande och inte hade någon retroaktiv verkan som förbjöds av författningen.
15. Eftersom sökanden begick ett annat brott under skyddstillsyn och inte genomgick någon behandling för sitt alkoholberoende var han tvungen att avtjäna det fängelsestraff som ådömdes av domen från den 18 april -07. Han började avtjäna sitt fängelsestraff den 3 januari -11. Enligt regeringen frigavs han villkorligt den 17 maj -12.
II. RELEVANT INHEMSK LAG OCH PRAXIS
A. Strafflagen (lag nr 140/1961, gällande till den 31 december -09)
16. Enligt artikel 16 § 1, bedömdes en handlings brottsliga art enligt den lag som gällde när handlingen begicks. En efterföljande lag måste tillämpas om den var mer fördelaktig för gärningsmannen.
17. Enligt artikel 34k måste domstolen när den ådömde ett straff särskilt beakta det faktum att gärningsmannen hade begått flera brott som en försvårande omständighet.
18. Artikel 35 § 1 angav att när en domstol dömde en gärningsman för två eller flera brott, skulle en samtidig dom (úhrnný trest) ådömas på grundval av den lagbestämmelse som avsåg det allvarligaste av brotten. Om de lägsta fängelsestraffen skilde sig åt utgjorde det längsta det minsta straffet för den samtidiga domen.
19. Enligt artikel 67 § 1(d) preskriberades straffansvaret för ett brott med ett maximalt straff på mindre än tre år när preskriptionstiden hade gått ut efter tre år. Enligt artikel 67 §§ 3 och 4 avbröts denna period och en ny period påbörjades (a) när gärningsmannen anklagades för brottet ifråga och efterföljande åtgärder vidtogs för att åtala honom (t.ex. en åklagares åtal, stämning inför rätta etc.) eller (b) om gärningsmannen under den perioden begick ytterligare ett brott som kunde bestraffas med samma eller ett strängare straff.
20. Enligt artikel 89 § 3, som infördes i strafflagen genom lag nr 290/1993, som trädde i kraft den 1 januari -94, skulle fortsättningen av ett brott (pokračování v trestném činu) tolkas som bestående av enskilda handlingar (jednotlivé dílčí útoky) som drevs av samma syfte, innehöll element av samma brott och hade anknytning genom att de utfördes på samma eller liknande sätt, inträffade nära varandra i tid och strävade efter samma mål.
21. Enligt artikel 197a § 1 kunde en person som hotade att döda en annan person eller vålla honom eller henne kroppsskada eller annan allvarlig skada på ett sätt som gav rimlig anledning till rädsla dömas till fängelse i upp till ett år eller böter.
22. Enligt paragraf 1 artikel 215a, som infördes den 1 juni -04, kunde en person som misshandlade en släkting eller annan person som bodde i samma hem dömas till ett straff på upp till tre års fängelse. Enligt paragraf 2 kunde gärningsmannen räkna med två till åtta års fängelse om (a) han eller hon handlade särskilt brutalt eller begick brottet mot flera personer eller (b) han eller hon fortsatte med beteendet i fråga under en längre period.
Den relevanta förklarande rapporten angav att syftet med införandet av ovannämnda bestämmelse hade varit att åtgärda bristen på specifik lagstiftning på området, eftersom de allmänna tillämpliga straffrättsliga bestämmelserna endast tillät åtal av de allvarligaste fallen av fysiskt våld i hemmet (till exempel de brott som beskrivs i artikel 197a eller 221, som enligt rättspraxis måste resultera i minst sju dagars arbetsoförmåga, vilket sällan var fallet i situationer med våld i hemmet). Den nya bestämmelsen krävde varken fysiskt våld eller några följder för offrets hälsa. Den strävade också efter att övervinna de svårigheter som åklagaren hade med de specifika särdragen i våld i hemmet.
Det noterades att termen "misshandel/dålig behandling” inte var ny eftersom brottet misshandel/dålig behandling av en person i egen vård redan fanns. Detta tolkades som att innebära ihållande dålig behandling med särskilt hög grad av grymhet och känslolöshet och som offret uppfattade som en allvarlig kränkning. Det var inte nödvändigtvis ett systematiskt beteende eller ett beteende som pågick under en längre tid.
23. Enligt artikel 221 § 1 kunde brottet misshandel i avsikt att vålla kroppsskada bestraffas med fängelse i upp till två år. Paragraf 2 föreskrev ett fängelsestraff från ett till fem år då gärningsmannen bland andra faktorer orsakade offret allvarlig kroppsskada; enligt paragraf 3 kunde han eller hon, då gärningsmannens beteende resulterade i döden, dömas till fängelse i tre till åtta år.
B. Rättslitteratur och Högsta Domstolens rättspraxis
24. Enligt tjeckisk rättslitteratur ansågs fortsättningen av ett brott, det vill säga ett "kontinuerligt" brott (pokračující trestný čin), utgöra en enda handling; när ett av de element som det hänvisas till i artikel 89 § 3 i strafflagen saknades beskrevs brottet ifråga som upprepat.
25. Så som fastställts i Högsta Domstolens etablerade och gamla rättspraxis (Högsta Domstolens beslut nr 3 Tz 155/2000, 3 Tdo 1115/2003, 6 Tdo 1314/2003, 11 Tdo 272/2007, 6 Tdo 181/2012, 11 Tdo 258/2012 och 6 Tdo 1553/2012), ansågs ett kontinuerligt brott ha avslutats när den sista brottshändelsen fullbordades. Regeringen hänvisade dessutom till de beslut som publicerats i Reports of Judicial Decisions and Opinions under nr 103/1953, 44/1970 och 7/1994 och till Högsta Domstolens beslut nr 5 Tdo 593/2005. När således ett kontinuerligt brott sträckte sig över en period under vilken den tillämpliga lagstiftningen ändrades ansågs det omfattas av den nya lagstiftningen förutsatt att åtminstone en del av de straffbara handlingarna hade begåtts efter att den nya lagen hade trätt i kraft och att de tidigare handlingarna hade utgjort ett brott när de begicks (se Högsta Domstolens beslut nr Tzn 12/93), även om det brottet medförde ett lindrigare straff.
26. Genom dom nr 11 Tdo 272/2007 från den 27 augusti 2007 i ett liknande fall underkände Högsta Domstolen de lägre domstolarnas beslut genom vilka den berörda personen hade befunnits skyldig till två brott (brott mot en individ enligt artikel 197a § 1 i strafflagen som begåtts före den 1 juni -04, och misshandel av en person som bor i samma hem efter det datumet) och hade ådömt ett samtidigt straff på två år och sex månader. Högsta Domstolen ansåg att denna tolkning av domstolarna, som skilde mellan handlingar som begåtts innan och efter det att artikel 215a i strafflagen hade trätt i kraft, var felaktig eftersom situationen var liktydig med ett kontinuerligt brott; icke desto mindre godkände domstolen domen. Den konstaterade särskilt:
“Frågan är om ett kontinuerligt brott kan omfatta beteende av vilket de enskilda händelserna har begåtts delvis före och delvis efter att de tillämpliga straffrättsliga reglerna har trätt ikraft, utan att bryta mot reglerna i artikel 16 § 1 i strafflagen. ... När det gäller fortsättningen av ett brott som, ur materiell synvinkel, betraktas som en enskild handling (skutek), anses tidpunkten för dess förövande vara den då den senaste brottshändelsen fullbordades (vilket utgör en enhet med de tidigare). Därav följer att brottets fortsättning ska granskas enligt den nya lagen, som kan vara strängare, som gäller när brottet fullbordades, även om en del av brottet (oavsett dess omfattning) faller inom tidsramen för de äldre straffrättsliga bestämmelserna som är mer fördelaktiga för gärningsmannen.
Denna slutsats stämmer med existerande rättspraxis, enligt vilken kontinuerliga brott anses ha begåtts enligt en ny (senare) lag förutsatt att åtminstone en del av brottet (det vill säga enskilda handlingar) begicks efter att denna nya lag hade trätt i kraft. Sådana brott anses ha begåtts i sin helhet enligt den nya, senare lagen ... förutsatt att beteendet i fråga också var straffbart enligt den tidigare lagen”.
27. Vad gäller tillämpningen av artikel 89 § 3 i strafflagen specifikt det beteende som omfattas av artikel 197a, 215a och 221 i strafflagen eller jämförbart beteende, hänvisade den tjeckiska regeringen också till Högsta Domstolens beslut nr 3 Tdo 1431/2006 från den 10 januari 2007, 6 Tdo 548/2008 från den 28 maj 2008 och 7 Tdo 415/2013 från den 21 maj 2013. De påpekade särskilt att Högsta Domstolen i de besluten hade bekräftat att föreställningen om ett nära tidssamband inte hade preciserats slutgiltigt och att varje enskilt fall därför krävde en omfattande bedömning av alla omständigheter och de relevanta formella kriterier som beskrivs i artikel 89 § 3. Dessutom kunde de element som utgjorde ett brott uppfattas olika; därför behövde inte alltid tillvägagångssättet i ett brott vara identiskt förutsatt att handlingen riktade sig mot samma skyddade intresse.
III. RELEVANT KOMPARATIV OCH INTERNATIONELL RÄTT
A. Terminologi
28. Det visar sig av avtalsstaternas rättssystem att det finns ett behov av att skilja mellan två situationer, av vilka den andra är omtvistad i det aktuella målet:
(a) ett "fortsatt" brott (trvající trestný čin, Dauerdelikt, infraction continue, reato permanente), definierat som en handling (eller underlåtelse) som måste vara under viss tid - till exempel att bistå och ge skydd åt medlemmar i en olaglig organisation, som behandlas av domstolen i målet Ecer och Zeyrek mot Turkiet (nr 29295/95 och 29363/95, ECHR 2001‑II); och
(b) ett "kontinuerligt" brott (pokračující trestný čin, fortgesetzte Handlung, infraction continuée, reato continuato), definierat som ett brott som består av flera handlingar vilka alla innehåller element av samma (eller liknande) brott som begåtts under en viss tid - till exempel uppsåtligt, varaktigt och storskaligt döljande av beskattningsbara belopp som var omtvistade i målet Veeber mot Estland (nr 2) (nr 45771/99, ECHR 2003‑I).
29. Dessutom finns flera olika typer av straff i avtalsstaterna när mer än ett brott begås:
(a) ett konsekutivt eller kumulativt straff (peine cumulée ou peines consécutives) då ett separat straff ådöms för vart och ett av brotten och alla straffen läggs ihop eller avtjänas ett efter ett.
(b) ett samtidigt straff (úhrnný trest, peine confondue ou peines simultanées) då gärningsmannen ådöms det strängaste straffet enligt lagen för det allvarligaste av brotten eller då han eller hon får flera straff som ska avtjänas samtidigt;
(c) ett förenat, konsoliderat eller samlat straff (souhrnný trest, peine globale ou peine d’ensemble) som beräknas enligt olika metoder beroende på om straffet ådöms för brott som begåtts samtidigt eller efter varandra eller om det omfattar andra straff som ådömts tidigare; det varierar mellan summan av alla enskilda straff och det strängaste.
B. Komparativ rätt
30. Begreppet kontinuerligt brott såsom det förstås i det aktuella målet infördes i europeisk rätt på medeltiden för att mildra den stränga domsregeln quod criminae tot poenae (med andra ord ackumulation av samtliga straff) enligt romersk rätt. Två olika tillvägagångssätt utvecklades av lärda personer och lagstiftande församlingar, baserat på ett subjektivt och ett objektivt synsätt på begreppet kontinuerligt brott. Enligt det subjektiva synsättet som existerade till exempel i Italien (se till exempel artikel 81 i den italienska strafflagen 1930) var ett kontinuerligt brott en grupp handlingar som förenades av en enda avsikt, en enda brottslig plan. Enligt det objektiva synsättet, som utvecklades främst i Tyskland (se till exempel artikel 110 i Bayerns strafflag 1813) baserades ett kontinuerligt brott på gärningsmannens upprepade avsikt att angripa samma eller liknande objekt eller rättsligt skyddade intresse (Rechtsgut). Dessutom ansågs det faktum att upprepningen av de kriminella handlingarna och den kriminella avsikten underlättades av de materiella omständigheterna - gärningsmannen, det nära tidssambandet och det rättsligt skyddade intressets identitet - motivera ådömande av ett lindrigare straff. Detta objektiva synsätt vann stöd i hela Europa och några länder införlivade det i sin lagstiftning. Emellertid begränsade vissa lagstiftande församlingar tillämpningen av detta begrepp till särskilda kategorier brott för att undvika alltför stor mildhet mot återfallsförbrytare.
31. Existensen av en europeisk tradition av kontinuerligt brott, förstått i objektiv mening, bekräftas av de undersökningar som gjorts av domstolen av Europarådets alla 47 medlemsstater. Majoriteten av dem har infört begreppet kontinuerligt brott i sina rättssystem, antingen genom specifika lagbestämmelser eller rättslitteratur och / eller -praxis.
32. På grundval av denna jämförande undersökning kan avtalsstaterna delas in i tre grupper:
(a) 30 medlemsstater där begreppet kontinuerligt brott är integrerat i lagen: Andorra (artikel 59 i strafflagen), Armenien (artikel 21 § 2 i strafflagen), Belgien (artikel 65 § 1 i strafflagen), Bosnien och Herzegovina (artikel 54 § 2 i strafflagen), Bulgarien (artikel 26 i strafflagen), Kroatien (artikel 52 i strafflagen), Tjeckien (artikel 89 § 3 i strafflagen), före detta jugoslaviska republiken Makedonien (artikel 45 i strafflagen), Georgien (artikel 14 i strafflagen), Grekland (artikel 98 § 1 i strafflagen), Ungern (artikel 6 § 2 i strafflagen), Italien (artikel 81 § 2 i strafflagen som hänvisar till ett kontinuerligt brott i strikt mening), Lettland (artikel 23 i strafflagen), Malta (artikel 18 i strafflagen), Moldavien (artikel 29 i strafflagen), Montenegro (artikel 49 i strafflagen), Nederländerna (artikel 56 i strafflagen), Norge (artikel 219 i strafflagen specifikt vad gäller våld i hemmet), Polen (artikel 12 i strafflagen), Portugal (artikel 30 § 2 i strafflagen), Rumänien (artikel 35 i den nya strafflagen), San Marino (artikel 50 i strafflagen), Serbien (artikel 61 i strafflagen), Slovakien (artikel 122 § 10 i strafflagen), Slovenien (artikel 54 § 1 i strafflagen), Spanien (artikel 74 i strafflagen), Sverige (artikel 4a i kapitel 4 i strafflagen), Turkiet (artikel 43 i strafflagen), Ukraina (artikel 32 i strafflagen) och Förenade kungariket (regel 14.2(2) i straffprocesslagen 2013);
(b) 14 medlemsstater där begreppet kontinuerligt brott har utvecklats genom rättsteori och -praxis: Albanien, Azerbajdzjan, Danmark, Estland, Frankrike, Island, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Monaco, Ryssland, Schweiz, Tyskland och Österrike;
(c) tre medlemsstater som inte rapporterar existensen av begreppet kontinuerligt brott i lag eller rättsteori så som det förstås i det aktuella målet: Cypern, Finland och Irland.
33. Det material om komparativ rätt som domstolen har tillgång till som behandlar existensen av begreppet kontinuerligt brott (se avsnitt 31-32 ovan) visar en hög grad av konvergens mellan de inhemska rättssystemen i Europarådets medlemsstater på detta område. Det verkar i själva verket råda stor enighet mot bakgrund av en lång europeisk tradition (se avsnitt 30 ovan) vad gäller följande kännetecken för ett kontinuerligt brott, som inkluderar både objektiva (den brottsliga handlingen) och subjektiva (uppsåtet) element som vittnar om de aktuella handlingarnas rättsliga enhetlighet:
(a) gärningsmannen begår ett antal identiska, liknande eller olika brottsliga handlingar mot samma rättsligt skyddade intresse (Rechtsgut, bien juridique, bene giuridico); dessutom krävs det ofta att gärningsmannens och brottsoffrets identitet är densamma vid varje tillfälle;
(b) det åtminstone finns en likhet i utförandet av de enskilda handlingarna (modus operandi) eller andra materiella omständigheter som förenar dem som utgör ett helt (actus reus);
(c) det finns ett tidssamband mellan de olika enskilda handlingarna, som ska bedömas i de särskilda omständigheterna i varje fall;
(d) det finns samma, upprepade brottsliga uppsåt eller avsikt (mens rea) i alla de enskilda handlingarna, trots att de inte måste ha planerats från början;
(e) de enskilda handlingarna antingen explicit eller implicit omfattar de element som utgör brottet/brotten.
34. Det råder också enighet om principen att den lag som gäller när det kontinuerliga brottet upphör är tillämplig på de förhållanden som inträffade innan den trädde ikraft, förutsatt att förhållandena uppfyller villkoren i den nya lagen, och i de flesta länder också i den tidigare lagen. Detta gäller också i majoriteten medlemsstater när den nya lagen är strängare eftersom gärningsmannen underförstått anses ha gått med på ett strängare straff genom att fortsätta med sitt olagliga beteende efter att lagen har ändrats.
35. Dessutom ådöms gärningsmannen ett enda straff för det kontinuerliga brottet i alla medlemsstater. När de enskilda handlingar som utgör ett kontinuerligt brott omfattas av ett antal olika bestämmelser, gäller den bestämmelse som fastställer det strängaste straffet.
36. Slutligen är det straff som ådöms för ett kontinuerligt brott alltid lindrigare än det kumulativa, de på varandra följande eller det samtidiga straff som ådöms för flera brott.
37. Mot bakgrund av ovanstående överväganden noterar domstolen att begreppet kontinuerligt brott inte bara är en vanlig lagstiftningsmetod och rättslig metod för att bestraffa en viss typ av beteende utan också specifikt syftar till att tillämpa lindrigare domsregler (se för jämförelse Maktouf och Damjanović mot Bosnien och Herzegovina [GC], nr 2312/08 och 34179/08, § 70, ECHR 2013 (utdrag)). Det kan sägas att begreppet kontinuerligt brott ger gärningsmannen två fördelar:
(a) han eller hon får bara ett enda straff i stället för ett kumulativt, flera på varandra följande eller ett samtidigt straff ådömt för flera brott; och
(b) det finns ett krav att de element som utgör brottet som definieras i den nya lagen uppfattas från början av det kriminella beteendet, det vill säga också vad gäller de fakta som inträffade innan den nya lagen trädde i kraft.
C. Internationell rätt
1. Europarådets konvention om förebyggande och bekämpande av våld mot kvinnor och våld i hemmet (antagen av ministerkommittén den 7 april -11 och trädde i kraft den 1 augusti -14)
38. Enligt denna konvention, som Tjeckien inte har ratificerat, har staten en skyldighet att ta itu med våld mot kvinnor i alla dess former och vidta åtgärder för att förhindra det, skydda offer för det och åtala gärningsmännen. Konventionen föreskriver bland annat följande:
Artikel 46 – försvårande omständigheter
“Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att följande omständigheter, i den mån de inte redan är en del av de element som utgör brottet i enlighet med relevanta bestämmelser i inhemsk rätt kan tas i beaktande som försvårande omständigheter vid fastställande av straffet för de brott som fastställs enligt denna konvention:
...
b brottet, eller relaterade brott, begicks upprepade gånger;
...”
39. Enligt stycke 237 i den förklarande rapporten om ovannämnda konvention rör den försvårande omständighet som nämns i artikel 46 b brott som begås upprepade gånger. Detta avser alla brott som fastställs av denna konvention och relaterade brott som begås av samma gärningsman mer än en gång under en viss tidsperiod. Författarna till utkastet beslutade därigenom att betona den förödande effekten för ett brottsoffer som upprepade gånger utsätts för samma typ av brott. Detta är ofta fallet i situationer med våld i hemmet, vilket inspirerade författarna till utkastet att kräva möjligheten till ökade straff. Det är viktigt att notera att de fakta i ett brott av liknande art som har lett till att samma gärningsman har fällts inte behöver betraktas som en upprepad handling som det hänvisas till under b utan kan utgöra en försvårande omständighet i sig själva enligt stycke i.
2. EU-domstolens rättspraxis
40. I sin dom från den 17 maj -13 i Trelleborg Industrie SAS och Trelleborg AB mot Europakommissionen (förenade mål T-147/09 and T-148/09), behandlade domstolen distinktionen mellan en ‘fortsatt’ och ‘upprepad’ överträdelse.
LAGEN
PÅSTÅDDA BROTT MOT KONVENTIONENS ARTIKEL 7
41. Sökanden klagade på att strafflagen hade tillämpats retroaktivt i detta mål, och påpekade att han hade fällts för det kontinuerliga brottet misshandel av en person som bor i samma hem, som enligt domstolarna omfattade hans beteende också innan det brottet hade införts i lagen. Han hävdade också att domstolarna inte som sig bör hade undersökt om hans handlingar före det datumet skulle ha varit liktydiga med ett brott enligt den gamla lagen. I det avseendet stödde han sig på konventionens artikel 7, som lyder som följer:
“1. Ingen ska anses skyldig till ett brott på grund av en handling eller underlåtelse som inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt vid den tidpunkt då den begicks. Inte heller ska ett strängare straff ådömas än det som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks.
2. Denna artikel ska inte påverka rättslig prövning och bestraffning av en person för handling eller underlåtelse som vid den tidpunkt då den begicks var brottslig enligt allmänna rättsprinciper erkända av civiliserade nationer.”
42. Regeringen bestred det argumentet
A. Kammarens dom
43. I sin dom från den 18 april -13 fann kammaren att det inte hade skett något brott mot konventionens artikel 7. Den accepterade att ur tjeckisk lags synvinkel utgjorde inte utökningen av strafflagens tillämpning, i versionen efter 1 juni -04, till handlingar som begåtts av sökanden före det datumet retroaktiv tillämpning av strafflagen. Den noterade också att tolkningen av det allmänna begreppet fortsättning av ett brott såsom det definieras i artikel 89 § 3 i strafflagen hade baserats på högsta domstolens tydliga och etablerade rättspraxis som hade utvecklats innan det datum då sökanden först hade misshandlat sin fru. I den mån sökanden ifrågasatte effekterna av den tolkningen, som enligt hans åsikt faktiskt hade lett till retroaktiv tillämpning av lagen, ansåg kammaren att domstolarnas tolkning i det aktuella målet inte i sig hade varit orimlig, eftersom ett kontinuerligt brott per definition sträckte sig över en viss tidsperiod och det inte var godtyckligt att anse att det hade upphört vid tidpunkten för den senaste brottshändelsen. Dessutom hade de tjeckiska myndigheterna noterat att sökandens handlingar vid alla tidpunkter hade varit straffbara som brott. Under dessa omständigheter hade de relevanta lagbestämmelserna tillsammans med tolkande rättspraxis varit sådana att de gjorde det möjligt för sökanden att förutse följderna av sina handlingar och anpassa sitt beteende därefter.
B. Parternas framställningar till stora kammaren
1. Sökanden
44. Under det att sökanden erkände att de inhemska domstolarnas tolkning av artikel 89 § 3 i strafflagen var förutsägbar och allmänt accepterad hävdade han att den inte borde ha tillämpats i hans fall eftersom villkoren för att tillämpa bestämmelsen i fråga inte hade varit uppfyllda. Enligt hans åsikt borde de inhemska domstolarna inte ha rubricerat hans handlingar som ett kontinuerligt brott eftersom hans övergrepp inte hade drivits av samma avsikt, och de inte hade inträffat kort efter varandra, eftersom det hade gått flera år mellan de olika övergreppen. Han påpekade också att när rättegången ägde rum i domstolen i första instans hade redan åtalet av två enskilda övergrepp blivit preskriberade och de kunde därför inte bli föremål för en rättsprocess.
45. Dessutom hade de inhemska domstolarna aldrig fastställt att alla element som utgjorde de brott som definieras i strafflagen som gällde den 1 juni 2004 (brott mot en enskild person eller grupp personer enligt artikel 197a eller misshandel som ledde till kroppsskada enligt artikel 221) förklarats. Enligt sökandens åsikt hade hans handlingar inte varit straffbara som brott utan bara som förseelser. Han hade därmed fällts för handlingar som inte utgjorde brott enligt nationell eller internationell rätt vid den tidpunkt då de begicks, i strid mot konventionens artikel 7.
46. Slutligen hävdade sökanden att han inte hade tillräckliga garantier mot ådömande av ett strängare straff än det som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks. Tvärtom om de enskilda övergreppen hade prövats separat hade det inte varit möjligt att döma honom till ett så strängt straff.
2. Regeringen
47. Regeringen noterade att både artikel 89 § 3 och artikel 215a i strafflagen hade införlivats i den tjeckiska lagstiftningen i god tid innan sökanden hade upphört med sitt kriminella beteende i februari 2006. Vid den relevanta tidpunkten hade det också existerat en omfattande rättspraxis avseende kontinuerliga brott och tolkningen av artikel 89 § 3 i strafflagen, som följde samma logik som den sin tillämpades i det aktuella fallet. Det var således tydligt fastställt att beteendet skulle bedömas som ett enda brott enligt den lag som gällde då det upphörde. Dessutom hade enligt regeringens åsikt införandet av artikel 215a i strafflagen den 1 juni -04 gjort sannolikheten för att sökanden skulle göras straffrättsligt ansvarig ännu tydligare och mer förutsägbar. Den nya artikel 215a i strafflagen behandlade i själva verket olagligt beteende mer uttömmande än artikel 197a och 221. Eftersom sökanden hade fortsatt med sina olagliga handlingar efter den 1 juni -04 kunde och borde han ha väntat sig att bli ställd till svars enligt artikel 215a i strafflagen för alla sina handlingar inklusive dem som hade föregått ändringen i lagstiftningen.
48. I motsats till vad sökanden hade antytt hävdade regeringen att kravet på ett nära tidssamband mellan de övergrepp som utgjorde ett kontinuerligt brott också var uppfyllt i detta fall. De medgav att det nära tidssambandet såsom det definieras i inhemsk rättspraxis i allmänhet avsåg dagar, veckor eller månader. Emellertid hade ingen maxgräns fastställts och begreppet var flexibelt beroende på det aktuella brottets art. Det framgick av bevisningen i målet och de inhemska domstolarnas resonemang att de tre incidenterna den 24 juni -00, 17 juli -03 och 8 februari -06 hade skilts ut som de mest våldsamma. Domstolarna hade konsekvent hävdat att sökandens olagliga beteende hade omfattat en period på flera år och att de enskilda övergrepp som hade begåtts av honom hade varit varierande i intensitet och återkommande och inträffat med veckors mellanrum. Dessutom angav åtalet och de inhemska domstolarnas beslut tydligt att sökanden åtalades för handlingar som utförts innan och efter att artikel 215a hade trätt i kraft, som inte kunde separeras från varandra. Kravet på rättssäkerhet hade alltså uppfyllts till följd av den konsekventa bedömningen av målet av åklagaren och domstolarna (regeringen citerade till motsatt verkan Ecer och Zeyrek mot Turkiet, nr 29295/95 och 29363/95, §§ 33-35, ECHR 2001‑II). Det framgick också av själva den fällande domen att domstolarna också ansåg att sökandens handlingar som en helhet var av samma art som det brott som definieras i artikel 215a i strafflagen.
49. Regeringen drog därför slutsatsen att kravet på en tillräckligt tydlig och förutsägbar rättslig grund hade uppfyllts, att den nya lagen inte hade tillämpats retroaktivt och att sökanden inte hade fått ett strängare straff än enligt den gamla lagen. Den antog att om begreppet kontinuerligt brott såsom det tolkas av de tjeckiska domstolarna hade övergetts och sökandens handlingar före och efter den 1 juni -04 hade bedömts separat, hade sökandens möjliga straff antingen blivit detsamma eller strängare än det som faktiskt ådömdes. I det fallet hade sökanden i själva verket prövats för flera brott straffbara med ett samtidigt straff som skulle ha definierats på grundval av bestämmelsen om det allvarligaste brottet, det vill säga artikel 215a i strafflagen. Dessutom skulle existensen av flera brott och varaktigheten av brottet ifråga ha utgjort försvårande omständigheter.
C. Domstolens bedömning
1. Allmänna principer
50. Domstolen påminner om att domstolen i Del Rio Prada mot Spanien ([GC], nr 42750/09, ECHR 2013), dess senaste dom i stora kammaren beträffande konventionens artikel 7, angav följande allmänna principer som är relevanta för beslutet i det aktuella målet:
“(a) Nullum crimen, nulla poena sine lege
77. Den garanti som är nedlagd i artikel 7, som är nödvändig för rättssäkerheten, intar en framskjuten placering i konventionens skyddssystem, vilket understryks av det faktum att ingen begränsning av den är tillåten enligt artikel 15 inte ens i krigstid eller annat allmänt hot mot nationens överlevnad. Den ska så som följer av dess mål och syfte tolkas och tillämpas på ett sådant sätt att den tillhandahåller effektiva garantier mot godtyckliga åtal, fällande domar och straff (se S.W. mot Förenade kungariket och C.R. mot Förenade kungariket, 22 november 1995, § 34, serie A nr 335-B och § 32, serie A nr 335-C och Kafkaris, citerad ovan, § 137).
78. Konventionens artikel 7 är inte begränsad till att förbjuda retroaktiv tillämpning av strafflagen till nackdel för en anklagad (beträffande retroaktiv tillämpning av ett straff se Welch mot Förenade kungariket, 9 februari 1995, § 36, serie A nr 307‑A; Jamil mot Frankrike, 8 juni 1995, § 35, serie A nr 317‑B; Ecer och Zeyrek mot Turkiet, nr 29295/95 och 29363/95, § 36, ECHR 2001‑II; och Mihai Toma mot Rumänien, nr 1051/06, §§ 26-31, 24 januari 2012). Den uttrycker också mer allmänt principen att endast lagen kan definiera ett brott och föreskriva ett straff (nullum crimen, nulla poena sine lege) (se Kokkinakis mot Grekland, 25 maj 1993, § 52, serie A nr 260-A). Under det att den särskilt förbjuder utökning av omfattningen av existerande brott till handlingar som inte tidigare var brott, fastställer den också principen att strafflagen inte får tolkas brett till en anklagads nackdel, till exempel genom analogi (se Coëme och andra mot Belgien, nr 32492/96, 32547/96, 32548/96, 33209/96 och 33210/96, § 145, ECHR 2000-VII; till exempel av tillämpning av ett straff genom analogi, se Başkaya och Okçuoğlu mot Turkiet [GC], nr 23536/94 och 24408/94, §§ 42‑43, ECHR 1999‑IV).
79. Det följer att brott och relevanta straff måste vara tydligt definierade i lagen. Detta krav är uppfyllt då den enskilde utifrån den relevanta bestämmelsens ordalydelse vid behov med hjälp av domstolarnas tolkning av den och efter att ha tagit emot lämplig juridisk rådgivning kan veta vilka handlingar och underlåtelser som gör honom straffrättsligt ansvarig och vilket straff som väntar honom på grund av det (se Cantoni mot Frankrike, 15 november 1996, § 29, Rapporter om domar och beslut 1996‑V, och Kafkaris, citerad ovan, § 140).
80. Domstolen måste därför fastställa att det vid den tidpunkt då en anklagad person utförde den handling som ledde till att han blev åtalad och fälld fanns en lagbestämmelse som gjorde handlingen straffbar, och att det ådömda straffet inte överträdde de gränser som fastställs av den bestämmelsen (se Coëme och andra, citerad ovan, § 145, och Achour mot Frankrike [GC], nr 67335/01, § 43, ECHR 2006‑IV).
(b) Begreppet ‘straff’ och dess omfattning
...
(c) Strafflagens förutsägbarhet
91. När den talar om ‘lag’ syftar artikel 7 på samma begrepp som det som konventionen avser på annan plats när den använder den termen, ett begrepp som omfattar såväl skriven lag som rättspraxis och inbegriper kvalitativa krav, i synnerhet tillgänglighet och förutsägbarhet (se Kokkinakis, citerad ovan, §§ 40-41; Cantoni, citerad ovan, § 29; Coëme och andra, citerad ovan, § 145; och E.K. mot Turkiet, nr 28496/95, § 51, 7 februari 2002). Dessa kvalitetskrav måste vara uppfyllda både vad gäller definitionen av ett brott och det straff som brottet medför.
92. Det är en logisk följd av principen att lagar måste vara allmänt tillämpliga att formuleringarna i lagarna inte alltid är exakta. En av standardmetoderna för reglering genom regler är att använda allmänna kategorier i stället för uttömmande förteckningar. Därför är många lagar oundvikligen avfattade i termer som i större eller mindre utsträckning är vaga och vars tolkning och tillämpning är en fråga om praxis (se Kokkinakis, citerad ovan, § 40, och Cantoni, citerad ovan, § 31). Hur tydligt avfattad en lag än må vara finns det i alla rättssystem inklusive strafflagen ett oundvikligt inslag av rättstolkning. Det finns alltid ett behov av klarläggande av oklara detaljer och anpassning till föränderliga omständigheter. Återigen, under det att säkerhet är önskvärt kan det medföra överdriven rigiditet och lagen måste kunna hålla jämna steg med föränderliga omständigheter (se Kafkaris, citerad ovan, § 141).
93. Syftet med domstolarnas dömande är just att skingra sådana kvarstående tvivel angående tolkning (ibid.). Straffrättens utveckling genom lagstiftningsarbete är en väl förankrad och nödvändig del av rättstraditionen i konventionsstaterna (se Kruslin mot Frankrike, 24 april 1990, § 29, serie A nr 176‑A). Konventionens artikel 7 kan inte tolkas som att förbjuda gradvist klarläggande av reglerna för straffrättsligt ansvar genom rättslig tolkning från fall till fall, förutsatt att den resulterande utvecklingen överensstämmer med brottets grunddrag och rimligen kunde ha förutsetts (se S.W. och C.R. mot Förenade kungariket, citerad ovan, § 36 respektive § 34; Streletz, Kessler och Krenz, citerad ovan, § 50; K.-H.W. mot Tyskland [GC], nr 37201/97, § 85, ECHR 2001-II (utdrag); Korbely mot Ungern [GC], nr 9174/02, § 71, ECHR 2008; och Kononov mot Lettland [GC], nr 36376/04, § 185, ECHR 2010). Bristen på en tillgänglig och rimligt förutsägbar rättslig tolkning kan till och med leda till ett utslag om brott mot den anklagades rättigheter enligt artikel 7 (se, beträffande de element som utgör brottet, Pessino mot Frankrike, nr 40403/02, §§ 35-36, 10 oktober 2006, och Dragotoniu och Militaru-Pidhorni mot Rumänien, nr 77193/01 och 77196/01, §§ 43-44, 24 maj 2007; vad gäller straffet, se Alimuçaj mot Albanien, nr 20134/05, §§ 154-162, 7 februari 2012). Om det inte vore fallet så skulle målet och syftet med denna bestämmelse - nämligen att ingen ska utsättas för godtyckligt åtal, fällande dom eller straff – kullkastas.
51. Domstolen upprepar också att det inte är dess uppgift att ersätta de inhemska domstolarna vad gäller bedömningen av fakta och den rättsliga klassificeringen av dem, förutsatt att dessa bygger på en rimlig värdering av bevisen (se, mutatis mutandis, Florin Ionescu mot Rumänien, nr 24916/05, § 59, 24 maj 2011). Mer allmänt påpekar domstolen att det i första hand är de nationella myndigheterna, närmare bestämt domstolarna, som ska avgöra tolkningsproblem när det gäller inhemsk lagstiftning. Dess roll är således begränsad till att fastställa om effekterna av en sådan tolkning är förenliga med konventionen (se Waite och Kennedy mot Tyskland [GC], nr 26083/94, § 54, ECHR 1999‑I; Korbely mot Ungern [GC], nr 9174/02, §§ 72-73, ECHR 2008; och Kononov mot Lettland [GC], nr 36376/04, § 197, ECHR 2010).
52. Emellertid måste domstolens befogenhet att granska vara större när själva konventionsrätten, artikel 7 i det aktuella fallet, kräver att det fanns en rättslig grund för en fällande dom och straff. Artikel 7 § 1 kräver att domstolen undersöker om det fanns en samtidig rättslig grund för sökandens fällande dom och den måste särskilt försäkra sig om att det resultat som uppnåddes av de ansvariga inhemska domstolarna var förenligt med konventionens artikel 7. Att medge denna domstol mindre befogenhet att granska skulle göra artikel 7 meningslös (se Kononov, citerad ovan, § 198).
53. Sammanfattningsvis måste domstolen undersöka om det fanns en tillräckligt tydlig rättslig grund för sökandens fällande dom (se Kononov, citerad ovan, § 198).
2. Tillämpning av ovanstående principer på det aktuella målet
54. Domstolen noterar att kärnan i sökandens argument bestod i att först och främst hävda att hans handlingar före den 1 juni -04 inte hade varit straffbara enligt den strafflag som var tillämplig då handlingarna begicks, eftersom de inte hade omfattat de element som utgjorde brottet som myndigheterna hänvisade till, nämligen de som omfattas av artikel 197a och/eller 221 i strafflagen, utan endast hade varit liktydiga med förseelser; och för det andra att de olika övergreppen inte kunde klassificeras som ett kontinuerligt brott eftersom de inte hade drivits av samma avsikt eller legat nära varandra i tiden, då det inte fanns några bevis för det.
55. Emellertid följer det av de begränsningar som anges i avsnitt 51-52 ovan att det inte är domstolens uppgift att döma om sökandens enskilda straffrättsliga ansvar, eftersom det i första hand är en fråga för de inhemska domstolarnas bedömning. Det var de inhemska myndigheternas uppgift att bedöma domskälen och sökandens avsikt på grundval av den bevisning som presenterades och att, enligt den inhemska lagen så som den tolkas i praktiken, avgöra om sökandens beteende borde klassificeras som ett kontinuerligt brott, fortsatt brott eller upprepade eller kumulativa brott. Det är således inte domstolens uppgift att uttrycka en åsikt om de handlingar som begicks av sökanden före den 1 juni -04 omfattade de element som utgjorde brott så som de definieras i ovanstående bestämmelser (se, mutatis mutandis, Lehideux och Isorni mot Frankrike, 23 september 1998, § 50, Rapporter om domar och beslut 1998‑VII) eller om sökandens beteende skulle klassificeras som ett kontinuerligt brott enligt inhemsk lag.
56. Domstolens funktion enligt artikel 7 § 1 är snarare dubbel i det aktuella målet. Först och främst måste den undersöka om sökandens handlingar, inklusive dem som utfördes innan artikel 215a i strafflagen infördes den 1 juni -04, när de begicks utgjorde ett brott definierat med tillräcklig förutsägbarhet enligt inhemsk lag (se Streletz, Kessler och Krenz mot Tyskland [GC], nr 34044/96, 35532/97 och 44801/98, § 51, ECHR 2001‑II; Veeber mot Estland (nr 2), citerad ovan, § 33; och Korbely, citerad ovan, §§ 72-73), och här handlar det inte om frågan om tillgänglighet. För det andra måste domstolen avgöra om de inhemska domstolarnas tillämpning av denna bestämmelse att omfatta de handlingar som begicks före den 1 juni -04 medförde en verklig möjlighet att sökanden skulle bli föremål för ett strängare straff i strid med konventionens artikel 7 (se, mutatis mutandis, Maktouf och Damjanović, citerad ovan, § 70).
(a) Huruvida brottet var definierat med tillräcklig förutsägbarhet
57. Domstolen har tidigare uppmanats att undersöka fakta i två mål rörande den fällande domen av en sökande för ett fortsatt eller kontinuerligt brott, men utan att skilja på dessa två typer av brott (se Ecer och Zeyrek och Veeber (nr 2), båda citerade i avsnitt 28 ovan). I ovannämnda domar noterade den att ett sådant brott per definition var en typ av brott som begicks under en tidsperiod (se Veeber (nr 2), citerad ovan, § 35). Den ansåg vidare att när en anklagad anklagades för ett “fortsatt” brott, krävde principen om rättssäkerhet att de handlingar som utgjorde brottet och som medförde hans straffrättsliga ansvar tydligt skulle redovisas i åtalet. Dessutom måste det beslut som avgavs av den inhemska domstolen klargöra att den fällande domen och straffet av den anklagade var resultatet av ett utslag att de element som utgjorde ett "fortsatt" brott hade bevisats av åtalet (se Ecer och Zeyrek, citerad ovan, § 33).
58. Domstolen upprepar också att det i alla rättssystem är de inhemska domstolarnas uppgift att tolka bestämmelserna i materiell straffrätt för att genom hänvisning till strukturen i varje brott avgöra det datum, då alla krav på brottet var uppfyllda, när en straffbar handling begicks. Konventionen får inte fungera som ett hinder för denna typ av rättstolkning, förutsatt att de slutsatser som dras av de inhemska domstolarna är rimligt förutsägbara enligt innebörden i domstolens rättspraxis (se Previti mot Italien (dec.), nr 45291/06, § 283, 8 december 2009).
59. Om vi återvänder till de specifika omständigheterna i det aktuella målet noterar domstolen från början att sökanden fälldes enligt åtalet, för att åtminstone mellan 2000 och 8 februari 2006 upprepade gånger fysiskt och psykiskt ha misshandlat sin fru när han var berusad (för ytterligare detaljer se avsnitt 10 ovan). Till följd av det hade hans fru ådragit sig allvarliga skador som tvingade henne att söka läkarvård den 26 juni -00, 18 juli -03 och 8 februari -06 (se avsnitt 10 ovan). I sin dom den 21 februari -08 fastställde Högsta Domstolen de lägre domstolarnas klassificering av brottet som misshandel av en person som bor i samma hem enligt innebörden i artikel 215a i strafflagen, som gällde sedan den 1 juni -04, och tillämpade den bestämmelsen också på den misshandel som hade utförts av sökanden mot hans fru före det datumet. I det sammanhanget hänvisade Högsta Domstolen till sitt utslag (Tzn 12/93) från den 18 december -93 att ett kontinuerligt brott skulle betraktas som en enda handling och att klassificeringen av brottet i strafflagen skulle bedömas enligt den lag som gällde när den senaste brottshändelsen fullbordades. Således gällde också artikel 215a de tidigare övergreppen, förutsatt att dessa skulle ha varit liktydiga med brottsligt beteende enligt den tidigare lagen, och sökandens beteende före ändringen från den 1 juni -04 åtminstone hade varit liktydigt med ett brott straffbart enligt artikel 197a eller 221 § 1 i strafflagen. Efter att ha studerat akten drog Högsta Domstolen slutsatsen att sökandens handlingar omfattade alla element som utgör brottet misshandel av en person som bor i samma hem enligt innebörden i artikel 215a §§ 1 och 2(b) i lagen. Eftersom brottet ifråga hade begåtts åtminstone från 2000 till 8 februari 2006 hade de materiella villkoren för att betrakta brottet som grovt på grund av dess långa varaktighet enligt paragraf 2(b) i lag 215a uppfyllts (se avsnitt 11 ovan).
60. Domstolen observerar vidare att det är underförstått av Högsta domstolens resonemang enligt ovan, uttryckt med hänvisning till utslaget från den 18 december -93, att dess tolkning tog hänsyn till den särskilda normen i artikel 89 § 3 genom vilken begreppet fortsättning av ett brott som utvecklats av rättspraxis infördes i strafflagen 1994 (se paragraf 20 och 24 ovan), det vill säga före den första misshandeln av hans fru som sökanden fälldes för (se, omvänt, Veeber, citerad ovan, § 37). I själva verket bestred inte sökanden, vilket han bekräftade i sin plädering för domstolen, förutsägbarheten i de inhemska domstolarnas tillämpning av normen i artikel 89 § 3 på hans fall.
61. Enligt denna bestämmelse definierades fortsättningen av ett brott som bestående av enskilda handlingar drivna av samma syfte, som utgjorde samma brott och var sammanlänkade genom att de utfördes på liknande eller identiskt sätt, inträffade nära varandra i tid och eftersträvade samma mål. Det framgår av Högsta domstolens tydliga och etablerade rättspraxis (se avsnitt 25-27 ovan) att ett kontinuerligt brott ansågs utgöra en enda handling, vars klassificering i tjeckisk strafflag måste bedömas enligt de regler som gällde när den senaste brottshändelsen fullbordades, förutsatt att de handlingar som begåtts enligt tidigare lag också skulle ha varit straffbara enligt den äldre lagen.
62. Eftersom sökandens beteende före den 1 juni -04 var liktydigt med ett straffbart brott enligt artikel 197a eller 221 § 1 i strafflagen och omfattade de element som utgjorde artikel 215a-brottet, accepterar domstolen det faktum att det inte utgjorde retroaktiv tillämpning av mer ofördelaktig straffrätt, att ställa sökanden till svars enligt nämnda bestämmelse också avseende handlingar som begicks före det datumet, vilket konventionen förbjuder. Dessutom ansåg författningsdomstolen i sin dom 10 juni -08 att de inhemska domstolarnas beslut i sökandens mål hade varit logiska och sammanhängande och inte hade haft någon retroaktiv verkan, vilket konstitutionen förbjuder. Domstolen finner inget som tyder på att denna inställning på något sätt var behäftad med oförutsägbarhet så som konventionens artikel 7 föreskriver.
63. Under dessa omständigheter och med tanke på hur tydligt de relevanta inhemska bestämmelserna formulerades och ytterligare förklarades av de inhemska domstolarnas tolkning, anser domstolen att eftersom sökandens beteende fortsatte efter den 1 juni -04, det datum då brottet misshandel av en person som bor i samma hem infördes i strafflagen, borde och kunde han, vid behov med lämplig juridisk rådgivning, ha förväntat sig att bli åtalad för ett kontinuerligt brott bedömt enligt den lag som gällde när han begick det sista övergreppet, det vill säga artikel 215a i strafflagen. Den finner ingen anledning att tvivla på att sökanden, inte bara för perioden efter att denna bestämmelse trätt i kraft den 1 juni -04 utan också från 2000 fram till det datumet, kunde förutse att han skulle kunna bli ställd till svars för ett kontinuerligt brott enligt beskrivning ovan, och anpassa sitt beteende därefter (se, mutatis mutandis, Streletz, Kessler och Krenz, citerad ovan, § 82, och Achour mot Frankrike [GC], nr 67335/01, §§ 52-53, ECHR 2006‑IV).
64. Mot bakgrund av detta är domstolen övertygad om att det brott för vilket sökanden fälldes inte bara hade en grund i den relevanta “ inhemska ... lagen när brottet begicks” utan också att denna lag definierade brottet tillräckligt tydligt för att uppfylla kvalitetskravet om förutsägbarhet som emanerar från den autonoma innebörden av begreppet “lag” enligt konventionens artikel 7.
(b) Huruvida det straff som ådömdes sökanden enligt artikel 215a var strängare
65. Domstolen kan inte heller acceptera sökandens argument att de inhemska domstolarnas ådömande av ett straff enligt artikel 215a också avseende handlingar begångna före den 1 juni -04 hade resulterat i ett strängare straff än som annars skulle ha varit fallet.
66. Så som redan nämnts ovan kan det på grundval av de inhemska domstolarnas resonemang, och särskilt Högsta domstolens resonemang i sin dom 21 februari -08, konstateras att alla element som utgjorde det brott som beskrivs i artikel 215a §§ 1 och 2(b) i strafflagen var bevisade också vad gäller de handlingar som begicks av sökanden innan den bestämmelsen trädde i kraft den 1 juni -04. Vad gäller dessa handlingar angav också domstolarna uttryckligen att de skulle ha varit straffbara enligt den gamla lagen.
67. Det finns inget som tyder på att de inhemska domstolarnas ovannämnda tillvägagångssätt hade den motsatta effekten att göra sökandens straff strängare (se, omvänt, Veeber (nr 2), citerad ovan, § 36). Tvärtom, om de handlingar som begicks av honom före den 1 juni -04 hade bedömts separat från dem som han begick efter det datumet, skulle den relevanta domsregeln i artikel 35 § 1 i strafflagen ha resulterat i att en dom hade avkunnats på grundval av lagregeln avseende det allvarligaste brottet, nämligen artikel 215a i strafflagen. I så fall skulle han, så som regeringen har påpekat, ha fått minst samma straff som det som faktiskt ådömdes, eller till och med ett strängare, på grund av att existensen av flera brott sannolikt skulle ha betraktats som en försvårande omständighet enligt artikel 34k i strafflagen.
68. Domstolen övertygas inte heller av sökandens antagande att om hans övergrepp skulle ha bedömts separat, skulle åtalet av två av dem (förmodligen de från 24 juni -00 och 17 juli -03) ha blivit preskriberade. Enligt artikel 67 § 1 (d) i strafflagen var preskriptionstiden tre år för brott som var straffbara med ett maximalt straff på mindre än tre år. Därför skulle han, även om han bara hade blivit åtalad för de tre händelser som belystes av de inhemska domstolarna, ändå ha kunnat bli åtalad för åtminstone den misshandel som begicks enligt den gamla lagen den 17 juni -03 och den som begicks enligt den nya lagen den 8 februari -06.
69. Mot bakgrund av ovanstående är domstolen övertygad om att det faktum att de handlingar som begicks innan den nya lagen trädde i kraft bedömdes enligt den senare inte var till nackdel för sökanden vad gäller domen. I själva verket fick han bara en enda dom som han skulle ha ådragit sig ändå för de handlingar som han begick efter att den nya lagen hade trätt i kraft (se avsnitt 37 ovan och, omvänt, Maktouf och Damjanović, citerad ovan, § 70).
(c) Slutsats
70. Föregående överväganden är tillräckliga för att domstolen ska kunna dra slutsatsen att den dom som ådömdes sökanden, som befanns skyldig till det kontinuerliga brottet misshandel av en person som bor i samma hem, var tillämplig vid den tid då brottet anses ha fullbordats, enligt en "lag" vars effekt var förutsägbar. Strafflagen tillämpades inte retroaktivt och sökanden är inte föremål för strängare domsregler än dem som skulle ha varit tillämpliga om han hade åtalats för flera olika brott.
71. Domstolen är övertygad om att den metod som tillämpats av de tjeckiska domstolarna överensstämmer med målet och syftet i konventionens artikel 7, nämligen att säkerställa att ingen utsätts för godtyckligt åtal, dömande eller straff (se avsnitt 50 ovan). Genom att förstärka det inhemska rättsliga skyddet mot våld i hemmet - sådant våld som begås mot kvinnor är fortfarande en fråga som väcker stor oro i dagens europeiska samhällen (se avsnitt 38 ovan och Opuz mot Turkiet, nr 33401/02, ECHR 2009) - följer den också konventionens grundläggande mål, vars innersta väsen är respekt för mänsklig värdighet och frihet (se, mutatis mutandis, C.R. mot Förenade kungariket, 22 november 1995, § 42, serie A nr 335‑C).
72. Genom att den kommer till ovanstående slutsatser har domstolen utifrån konventionens artikel 7 i sökandens fall undersökt tillämpningen av det kontinuerliga brottet misshandel av en person som bor i samma hem enligt tjeckisk lag. Som jämförelse är det i detta sammanhang värt att notera att begreppet kontinuerligt brott såsom det definieras i tjeckisk lag överensstämmer med den europeiska tradition som speglas i den inhemska rätten i den stora majoriteten medlemsstater i Europarådet (se avsnitt 31 och 33 ovan) och att därmed situationen vad gäller frågan om förutsägbarhet som väckts i det aktuella målet inte verkar skilja sig märkbart från den som gäller för sådana brott i de inhemska rättssystemen i konventionens andra medlemsstater. Så som framgår av de inhemska myndigheternas beskrivning av sökandens beteende, riktades hans handlingar mot ett specifikt offer, nämligen hans fru, och särskilt mot hennes lagliga intresse av fysisk och psykisk integritet och värdighet. Det står också klart att tillvägagångssättet var detsamma, och bestod i angrepp som utfördes i samma bostad; att det fanns ett tidssamband mellan de olika handlingarna, som omfattade flera år; att varje misshandel som begicks under denna period drevs av samma brottsliga uppsåt; och att sökandens beteende vid varje tillfälle bröt mot lagen. Med andra ord delade det brott som sökanden dömdes för ett antal egenskaper med sådana brott på andra ställen i konventionens jurisdiktionsområde, liksom rättssystemets reaktion på brotten, i form av ett straff som utdömdes för ett enda brott (se avsnitt 33-37 ovan).
73. Sammanfattningsvis har det inte skett något brott mot konventionens artikel 7.
AV DESSA SKÄL ANSER DOMSTOLEN ENHÄLLIGT
att det inte har skett något brott mot konventionens artikel 7.
Utfärdat på engelska och franska, och avkunnat skriftligen den 27 januari 2015.
Michael O’BoyleDean Spielmann
Biträdande registratorOrdförande
Enligt konventionens artikel 45 § 2 och regel 74 § 2 i domstolens regler har följande separata uppfattningar bifogats denna dom:
(a) instämmande uppfattning av domare Ziemele;
(b) instämmande uppfattning av domare Pinto de Albuquerque.
D.S.
M.O’B.
INSTÄMMANDE UPPFATTNING AV DOMARE ZIEMELE
1. Jag samtycker helt med utgången i det aktuella målet. Emellertid tror jag att läsare, när de studerar domstolens resonemang och den information som den ansåg vara relevant i detta mål, kommer att fråga sig om uttalandet om existensen av en europeisk samsyn på begreppet kontinuerligt brott överhuvudtaget behövdes i det här målet. De kanske frågar sig: om bara Tjeckien hade erkänt detta begrepp skulle domstolarna ha funnit det problematiskt mot bakgrund av de tillämpliga principerna i artikel 7?
2. Detta är ännu ett mål i vilket domstolen är frestad att engagera sig i en diskussion om existensen av en europeisk samsyn. Begreppet är kontroversiellt, och kontroversen är inte begränsad till termen "samsyn", som åtminstone i den vanliga innebörden skulle kräva samtycke från de berörda parterna (se L. Wildhaber, A. Hjartarson och S. Donnelly, “No consensus on consensus”, Human Rights Journal, 2013, s. 248-263, och S. Besson och A.-L. Graf-Brugère, “Le droit de vote des expatriés, le consensus européen et la marge d’appréciation des États”, Revue trimestrielle des droits de l’homme, 2014, s. 942 och följande). Jag har på annan plats noterat att ett mer konventionellt sätt för domstolen att gå tillväga vore att använda sig av de verktyg som internationell rätt ändå erbjuder (se I. Ziemele, “Customary International Law in the Case law of the European Court of Human Rights”, i The Judge and International Custom (Europarådet, 2012)). Enligt min åsikt innebär det att domstolen, när den undersöker inhemska lagar och praxis och de ställningstaganden som europeiska stater kan ha uttryckt i frågan i andra internationella fora, i själva verket söker en särskild regional praxis som staterna anser det nödvändigt att följa, med andra ord, regional sedvänja. (Det råkar också vara så att begreppet sedvänja har utvecklats i internationell rätt och sannolikt inte är lika rigitt som det kan ha varit för en tid sedan). Om domstolen fastställer existensen av en praxis som de europeiska staterna i stort sett följer (t.ex. mjuk sedvänja), råder det ingen tvekan om att den måste ha denna praxis i åtanke när den tolkar konventionen mot bakgrund av den senaste utvecklingen. Emellertid är det inget nytt med att tillämpa lagen över tid och att bedöma tillämpligheten av rätten i fråga då och då. Om domstolen bättre hade kopplat sin användning av samsyns- och levande instrument- doktriner till motsvarande begrepp i internationell rätt kunde det ha funnits mindre skäl för diskussion om domstolens tänjbara tolkning av konventionen.
3. Det finns emellertid mål där man inte behöver söka efter existensen av bindande regional praxis. Enligt min åsikt är det aktuella fallet ett sådant mål. När det gäller det aktuella målet är det lärorikt att notera att begreppet kontinuerligt brott länge har varit känt i europeiska straffrättssystem. Det finns förmodligen många gemensamma synsätt på detta begrepp i inhemsk straffrätt (se domens avsnitt 33). Emellertid finns det också skillnader. Det är inte nödvändigt att i domens komparativa rättsdel göra ett uttalande om existensen av en bred samsyn bland staterna. Med hänsyn till den specifika användningen av begreppet samsyn i rättspraxis, såsom det normalt tillämpas i mål där staterna har en tolkningsmarginal, kan man undra vad syftet med uttalandet i avsnitt 33 i ett artikel 7-målet är.
Jag skulle vilja påstå att uttalandet i detta avsnitt inte ska likställas med domstolens ansträngningar att fastställa existensen eller inte av en samsyn i syfte att identifiera tolkningsmarginalens gränser i nya samhälleliga förhållanden. Jag skulle ha föredragit att domstolen inte hade yttrat sig om existensen av en bred samsyn i denna del av domen.
4. Målet handlar om förutsägbarheten i inhemsk straffrätt och möjligheten att ett strängare straff ådöms. Mot bakgrund av artikel 7-rättspraxis är domstolens uppgift mycket tydligt definierad i avsnitt 55, nämligen att avgöra huruvida inhemsk lag före den 1 juni -04 föreskrev bestraffning av de handlingar som begåtts av sökanden. Domstolen undersöker den inhemska lagstiftningen och de inhemska domstolarnas praxis och finner i detta mål inte inhemsk praxis, som har varit föremål för djuplodande resonemang i inhemska domstolar, godtycklig eller olaglig med hänsyn till artikel 7:s syften. Det faktum att sådana fakta i andra länder kan ha behandlats på liknande sätt i inhemsk straffrätt är intressant men egentligen inte relevant för den typ av bedömning som artikel 7 föreskriver. Kort sagt har jag svårt att se hur en europeisk samsyn kunde vara relevant för bedömningen av enskilda drag i vissa begrepp i inhemsk straffrätt. Det finns förvisso likheter i Europas historia, men det måste också finnas olikheter i respektive lagstiftande församlings val.
5. Begreppet europeisk samsyn kräver noggrann reflektion och finjustering i domstolens framtida rättspraxis. Jag hoppas att det kommer att ske med de relevanta elementen i internationell rätt i åtanke. Användningen av detta begrepp bör inte vara oförutsägbar.
INSTÄMMANDE UPPFATTNING AV DOMARE PINTO DE ALBUQUERQUE
1. Jag stödjer helhjärtat stora kammarens dom i det aktuella målet och dess metodik. Det är i själva verket första gången som domstolen i en enda dom som sakkunnig har behandlat exaktheten i den använda terminologin vad gäller ett viktigt begrepp i straffrätt, begreppets historiska bakgrund och dess nuvarande reglering i de 47 rättssystemen i Europarådet. En lingvistisk, historisk och komparativ rättsundersökning av sådana mått har aldrig genomförts förut och är mycket välkommen. Men just på grund av begreppets rika historia och dess många variationer i de undersökta nationella rättssystemen känner jag mig tvungen att göra några kommentarer som syftar till att förklara den princip som etablerats av stora kammaren och dess praktiska följder för definitionen av straffrättsliga riktlinjer i medlemsstaterna.
Enligt stora kammaren råder bred samsyn efter en lång europeisk tradition vad gäller de utmärkande dragen för ett kontinuerligt brott. Domstolen anser att tillämpning av inhemska bestämmelser för att behandla brott av den här typen i princip inte bryter mot konventionens artikel 7, så länge de enskilda handlingarna i fråga riktas direkt mot samma rättsligt skyddade intresse, det åtminstone finns en likhet i utförandet, ett tidssamband mellan de olika handlingarna, samma, upprepade brottsliga syfte ligger bakom alla handlingarna och alla handlingarna och de enskilda handlingarna antingen uttryckligen eller underförstått innefattar de element som utgör brotten. Detta syftar till att klargöra denna princips faktiska omfattning och dess praktiska följder, mot bakgrund av den tidigare och nuvarande ställningen för begreppet kontinuerligt brott i europeisk rätt1.
Denna uppfattning behandlar inte hanteringen av concursus delictorum i internationell straffrätt. Mot bakgrund av ad hoc-straffrättsliga domstolars tystnad i denna fråga och den begränsade räckvidden i reglerna i artikel 78 (3) I ICC:s romstadga och allmänna regel 87 (C) i ICTY och ICTR:s procedur- och bevisregler, ger internationell straffrätt idag domstolar betydande bestämmanderätt när det gäller dömande. Den nästan obegränsade bestämmanderätt som än idag karaktärisear internationella domstolars praxis, baserad på ICTY, ICTR, SCSL, STL och ECCC:s “totalitetsprincip” och befogenheten att utdöma straff som är antingen globala, samtidiga eller på varandra följande eller t.o.m. en blandning av samtidiga och på varandra följande, ger ringa hjälp till det specifika temat i denna uppfattning.
Det kontinuerliga brottets historia
2. Romersk rätt erkände inte begreppet kontinuerligt brott. Det var först på medeltiden som lärda personer, som Bartolus de Saxoferrato2, Baldus de Ubaldis3 och Prosperus Farinacius4 introducerade begreppet för att mildra den hårda domsregeln med strikt ackumulation av straff eller på varandra följande straff (quod criminae tot poenae) enligt romersk rätt5. Enligt dessa lärda fanns det två huvudkriterier för bestraffning av en rad enskilda brottsliga handlingar som ett kontinuerligt brott: en kort tidsperiod mellan de olika enskilda brottsliga handlingarna (cum temporis intervallo, som Baldus sa) och existensen av en enda avsikt eller syfte bakom dessa handlingar (ad eundem finem, som Bartolus uttryckte det). Det nära tidssambandet mellan de enskilda handlingarna tolkades faktiskt som bevis för samma avsikt. Ett kontinuerligt brott var en grupp enskilda handlingar förenade av samma avsikt och samma kriminella syfte, begångna inom en kort tidsperiod, och straffbara med ett enda fängelsestraff6.
3. Begreppet kontinuerligt brott lagfästes för första gången i Toscana, genom lagen av den 30 augusti 1795. Den lagen bestraffade som ett kontinuerligt brott alla stölder som begåtts till förfång för en eller flera personer förutsatt att de hade begåtts inom en tjugofyratimmars period. Artikel 80 i Toscanas strafflag innehöll en allmän bestämmelse som utökade begreppet till andra brott än stöld7. Bestämmelsen antogs med mindre ändringar i artikel 79 i kungariket Italiens första enhetliga strafflag, 1889, känd som Codice Zanardelli.
I sin välkända Programa del corso di diritto penale tillhandahöll Francesco Carrara det slutliga ordvalet för begreppet kontinuerligt brott8, det som skulle inkluderas i artikel 81 i 1930 års strafflag, känd som Codice Rocco. Som Carrara hade föreslagit syftade artikel 81 på “samma brottsliga
2 Lucernae Juris. Additio I. Ad Librum Nonum Digest. Lex XXXII, 1585.
3 Perusini iurisconsulti ... In sextum codicis librum commentaria, 1599.
4 Praxis et theoriae criminalis. Quaestio CLXVII, 1597.
5 För tydlighets skull används de anglo-amerikanska uttrycken “efterföljande” och “samtidiga” domar i detta utlåtande med den innebörd som tillskrivs dem i avsnitt 29 i domen, som likställs med den klassiska innebörden (se till exempel 18 USC § 3584 (a), och avdelning 718.2 och 718.4 i den kanadensiska strafflagen).
6 För en analys av de italienska lärde, se Giovanni Leone, Del Reato Abituale, Continuato e Permanente, 1933, s. 193 och följande.
7 Artikel 80 lyder som följer: “Più violazioni della stessa legge pénale, commesse in uno stesso contesto di azione, o, anche in tempi diversi, con atti esecutivi della medesima risoluzion criminosa, si considerano per un solo delitto continuato: ma la continuazione del delitto accresce la pena entro i suoi limiti legali.”
8 Programa del corso di diritto penale, 1874, avsnitt 536.
avsikt” (mismo disegno criminoso). Enligt Carrara var det inte den frivilliga beståndsdelen i dolus som förenade gärningsmannens olika kriminella handlingar utan dess intellektuella beståndsdel, det vill säga existensen av samma förhatliga avsikt som låg bakom alla hans eller hennes handlingar. Manzini talade om samma brottsliga projekt, Carnelutti om samma intresse och Leone om samma begär, och dessa olika formuleringar var inget annat än variationer på Carraras9 subjektiva doktrin. Betraktat som endast en domsregel som infördes genom rättviseprincipen skulle denna subjektiva doktrins bredd till exempel medge förenande av olika handlingar som begåtts mot olika personers liv och lem.
4. I Frankrike tillhandahöll artikel 365 i lagen om brottsutredningar en helhetslösning i mål där flera brottsliga handlingar hade begåtts av samma gärningsman: det strängaste straffet skulle alltid tillämpas oavsett hur många handlingar som hade begåtts eller relationen dem emellan (delictum majus absorvet minus). Mot bakgrund av principen om absorption var bestraffningen av ett kontinuerligt brott mindre problematisk. Diskussionen om problemet överfördes till området straffrättsliga förfaranden. När den ställdes inför problemet med flera på varandra följande kriminella handlingar begångna med samma avsikt upprepade den franska doktrinen, under ledning av allmänna åklagaren i kassationsdomstolen, Faustin Helie, de italienska lärdas ståndpunkt: när en gärningsman åtalades för en eller flera enskilda handlingar som utgjorde ett kontinuerligt brott, kunde han eller hon inte åtalas en andra gång för andra enskilda handlingar som utgjorde det kontinuerliga brottet, som inte hade behandlats i den första rättegången10. Principen non bis in idem fungerade som ett hinder för en sådan andra rättegång.
5. Diskussionen om doktrin tog en dramatisk vändning i Tyskland på grund av vissa upplysta lärde och fördomsfria lagstiftande församlingar. Paragraf 110 i 1813 års bayerska strafflag, paragraf 160 i 1840 års hannoverianska strafflag, paragraf 56 i braunschweigska strafflag, artikel 112 i 1841 års hessiska strafflag, artikel 180 i 1845 års badiska strafflag och andra introducerade ett nytt begrepp som långsamt skulle spridas över hela Europa.
Den bayerska strafflagen gjorde under inflytande av Feuerbach en åtskillnad mellan wiederholtes Verbrechen, ett “upprepat brott” som bestraffades med flera olika straff när gärningsmannens handlingar avsåg olika objekt, och fortgesetztes Verbrechen, ett “kontinuerligt brott” som bestraffades med ett enda straff när gärningsmannens handlingar avsåg ett enda objekt (an demselben
9 För en analys av dessa ståndpunkter, se Gian Domenico Pisapia, Reato continuato, 1938, s. 111 och följande.
10 Traité de l’instruction criminelle, volym III, 1848, s. 587 och följande.
Gegenstande oder an einer und derselben Person)1[1]. Mittermaiers berömda kritik av termerna i denna distinktion var enormt värdefull i det att den startade en teoretisk diskussion om innebörden av begreppet “ett och samma objekt”, en diskussion som ännu inte har avslutats12. Det var inte, så som Feuerbach hävdade, endast det faktum att föremålet för brottet var detsamma eller, som de italienska lärde lärde ut, endast det intellektuella inslaget som förenade de olika handlingar som begicks av gärningsmannen utan snarare styrkan i gärningsmannens övergripande föresats att begå brottet, homogeniteten i de olika enskilda handlingarna och brottet mot samma rättsligt skyddade intresse (Rechtsgut)13. Mittermaier hade rätt i sin instinktiva uppfattning att ådömande av ett lindrigare straff motiverades av det faktum att upprepningen av de enskilda brottsliga handlingarna och gärningsmannens förnyade brottsliga avsikt "underlättades" av de materiella omständigheterna kring gärningsmannen14: det är den gynnsamma yttre situationen kring gärningsmannen som leder honom eller henne till att kränka samma eller liknande rättsliga intresse vid två eller flera tillfällen inom en kort tidsperiod. Motiveringen för att ådöma ett lindrigare straff ligger just i gärningsmannens mindre skuld, den gärningsman som drivs av gynnsamma yttre omständigheter till att upprepa brottet. Detta perspektiv vann stöd i den tyska kejserliga domstolen, som erkände begreppet kontinuerligt brott trots att ingenting sas om det i den kejserliga strafflagen från 1871 och det partiella avskaffandet av regeln om strikt
ackumulering av straff15. Därefter spred sig begreppet över hela Europa, och omvandlades i vissa länder till och med till skriven lag. Förstått som ett fall av rättslig enhetlighet i gärningsmannens beteende (juristische Handlungseinheit) i teorin om straffansvar baseras det kontinuerliga brottet på gärningsmannens förnyade avsikt att dra nytta av en konstant uppsättning gynnsamma yttre omständigheter för att angripa samma eller liknande rättsliga intresse och inte nödvändigtvis samma straffrättsliga bestämmelse.
6. Det är värt att notera att Tyskland, där detta nya, blandade självständiga begrepp kontinuerligt brott föddes, aldrig tog steget att införa det i strafflagen och nästan övergav begreppet i en vägledning som publicerades av federala Högsta Domstolen 1994, som reserverade tillämpningen av kontinuerligt brott för undantagsfall16. Kriminalpolitiska skäl förklarar denna åtgärd17. Den kritik som ofta hördes inom politiken var att begreppet kontinuerligt brott gynnade återfallsbrottslighet och försvagade de sociala reglernas rättsliga verkan, eftersom det behandlade gärningsmän som begick flera brottsliga handlingar under en kort tidsperiod alltför milt. I överensstämmelse med denna kritik rådde en sträng kriminalpolitik som var oförenlig med den liberala logiska grunden för begreppet kontinuerligt brott.
Det är ingen liten bedrift av Stora kammarens dom att visa att denna retorik inte har hörts i de flesta europeiska länder, som har behållit sin lagstiftning såsom den var före den tyska domen 1994 och till och med
5 Den preussiska lagen av 9 mars 1853 mildrade principen med strikt ackumulering av straff (kumulationsprincip) i paragraf 56 I den preusiska strafflagen med “mildringsprincipen” (Milderungsprinzip), vilket var föregångaren till paragraf 74 i kejserliga strafflagen. Denna paragraph införde “absorptionsprincipen” (Asperationsprinzip), som än idag gäller i tysk lag (§ 52 (2) i tyska strafflagen).
6 Dom av straffrättsliga avdelningen i federala Högsta Domstolen den 30 maj -94. Om orsakerna till och följderna av denna dom se Guido Miller, Neuere Entwicklung zur fortgesetzten Handlung, Dissertation, Tübingen, 1997; Volker Brähler, Die rechtliche Behandlung von Serienstraftaten und –ordnungswidrigkeiten, Dissertation, Köln, 1998, publicerad av Duncker & Humblot, 2000; och Ulrike Jasper, Die Entwicklung des Fortsetzungszusammenhangs, Dissertation, Tübingen, 2003.
7 I Tyskland avvisade regeringens utkast 1958, 1960 och 1962 till ny strafflag och det alternativa utkastet 1969 införandet av en bestämmelse om kontinuerligt brott, med motiveringen att begreppets grunddrag ännu inte var klart fastställda i rättspraxis och doktrin, som fortsatt skulle vara fria att utveckla dem (Entwurf eines Strafgesetzbuches, Allgemeiner Teil, 1958, p. 70, and Alternativentwurf eines Strafgesetzbuches, Allgemeiner Teil, 2. Auflage, 1969, p. 123). Ytterst var det avgörande kriminalpolitiska argumentet mot införandet av en sådan bestämmelse övervägandet att det skulle medföra “risk för utökad tillämpning” (Gefahr einer erweiterten Anwendung) av begreppet vilket inte var önskvärt av praktiska skäl (materielle Gerechtigkeit) och på grund av skadliga procedureffekter (prozessuale Unzuträglichkeiten) (Bundesrat-Drucksache 270/60, s. 181, 200/61, s. 191, och Bundestags-Drucksache, III, 2150, s. 181).
etablerat begreppet kontinuerligt brott i lagar som har godkänts och trätt kraft efter den domen18.
Det kontinuerliga brottet i dag
7. I europeisk rättstradition är reglerna om concursus delictorum helt beroende av (1) legalitetsprincipen, både i dess nullum crimen sine lege praevia- och nulla poena sine lege praevia-komponenter som kräver att åklagaren åtalar gärningsmannen för det exakta brott, som har begåtts enligt den lag som gäller vid det aktuella tillfället, och när väl dess beståndsdelar har fastställts kräver att domstolen fäller gärningsmannen för det brottet och dömer honom eller henne till motsvarande straff som beskrivs i den lag som gäller vid det tillfället, och därmed i princip förhindrar alternativa, kumulativa eller flera åtal och fällande domar för samma brott mot ett rättsligt skyddat intresse och oförutsägbart, vagt dömande19; (2) syftet med straffen, och särskilt syftet med återanpassning i den mån som ej tidsbegränsade, obestämbara domar, tidsbestämda domar som överstiger normal livstid eller extremt långa tidsbestämda domar strider mot det syftet och därigenom rättfärdigas begränsningen av strikt ackumulering av straff20; och (3) principen non bis in idem, som förhindrar att en gärningsman blir föremål för flera åtal eller straff för samma brott och därmed gäller upprepade straff av samma brott under en eller flera rättegångar. Kontinuerligt brott är ett fall av concursus delictorum och därför måste de regler som reglerar kontinuerliga brott anpassas till ovannämnda principer.
8. Med dessa principer i åtanke kan de drag som karaktäriserar begreppet kontinuerligt brott, såsom det fastställts av stora kammaren, förklaras ytterligare.
Ett kontinuerligt brott kan fastställas när gärningsmannen begår ett antal identiska eller liknande brott mot samma rättsligt skyddade intresse (Rechtsgut, bien juridique, bene giuridico, bem juridico) och inte nödvändigtvis mot samma straffrättsliga bestämmelse. Därför
18 Den politiska kritiken mot begreppet kontinuerligt brott hade hursomhelst en inverkan i vissa länder eftersom vissa lagstiftande församlingar begränsade tillämpnignen av detta begrepp vad gäller vissa kategorier brott (se t.ex. artikel 52(2) i den kroatiska strafflagen, artikel 30 (3) i den portugisiska strafflagen och artikel 43 (3) i den turkiska strafflagen).
19 Principen om straffs legalitet ska inte kringgås genom att man ådömer samtidiga och / eller efterföljande fängelsestraff godtyckligt. När det gäller principen om legalitet och lagstiftning om internationella mänskliga rättigheter se min separata uppfattning i Maktouf and Damjanović mot Bosnien och Herzegovina, nr 2312/08 och 34179/08, ECHR 2013.
20 Om syftet med straff se min separata uppfattning i Öçalan mot Turkiet (nr 2), nr 24069/03, 197/04, 6201/06 and 10464/07, 18 mars 2014.
kan enligt stora kammarens resonemang ett kontinuerligt brott inkludera det grundläggande brottet, lindrigare och värre former av samma brott eller liknande brott mot samma rättsliga intresse. Däremot kan inte en rad brottsliga och icke brottsliga handlingar (t.ex. förseelser) sammanföras och bestraffas som ett kontinuerligt brott. När det gäller högst privata rättsligt skyddade intressen (höchtspersönlicher Rechtsgut), måste de enskilda handlingarna kränka samma rättsligt skyddade intresse, vilket utesluter bestraffning som ett kontinuerligt brott i mål som till exempel involverar mord på flera personer eller sexuella övergrepp mot olika personer21.
Dessutom måste det finnas en likhet i utförandet av de enskilda handlingarna eller andra väsentliga omständigheter som förenar dem som utgör en helhet. Detta objektiva krav, som tillhör actus reus i stora kammarens formulering, utesluter bestraffning som ett kontinuerligt brott av på varandra följande kriminella handlingar eller försummelser av samma gärningsman eller en rad handlingar begångna som huvudgärningsman, anstiftare eller medbrottsling, eftersom sättet att utföra brotten är i grunden olika, men utesluter inte bestraffning som ett kontinuerligt brott av en rad fullbordade kriminella handlingar och försök till kriminella handlingar.
Dessutom måste de enskilda handlingarna drivas av samma, förnyade brottsliga avsikt, i den meningen att upprepningen av den kriminella avsikten måste avgöras av yttre omständigheter som gynnar förövandet av brottet. Här berör stora kammaren den subjektiva kärnan i begreppet, och två huvudslutsatser härrör från detta subjektiva krav. För det första är det inte nödvändigt att alla enskilda handlingar utgör en del av en inledande plan eller "övergripande avsikt” (Gesamtvorsatz)[2]2. Det räcker att varje ny enskild handling tolkas som en avsiktlig fortsättning på den eller de föregående
(Fortsetztungsvorsatz or erweiterter Gesamtvorsatz)2[3]. I princip förtjänar inte en kallblodig gärningsman som planerar att begå en rad kriminella handlingar i förväg att behandlas bättre när det gäller tillskrivande av straffansvar och dömande, än en gärningsman som inte planerade att begå raden av kriminella handlingar men inte kunde motstå frestelsen att begå dem i samma gynnsamma yttre kontext. Såsom stora kammaren tydligt uttrycker det “de enskilda handlingarna måste inte ha planerats “ab initio”, vilket betyder att det övergripande mens rea som underbygger de olika enskilda handlingarna inte behöver föreligga vid förövandet av den första enskilda handlingen eller inte ens när varje enskild handling som utgör en del av det rättsligt enhetliga beteendet begås, och behöver inte uppstå förrän den sista enskilda handlingen begås24.
För det andra är brott som består i vårdslöshet inte i sig undantagna från straff som ett kontinuerligt brott. Ett kontinuerligt brott kan bestå av flera enstaka vårdslösa handlingar25, likaväl som ett kontinuerligt brott som består av avsiktliga och vårdslösa enstaka handlingar, mot bakgrund av den subjektiva bredden i erweiterter Gesamtvorsatz26.
Behovet av ett tidssamband mellan de enskilda handlingarna har också förfäktats av stora kammaren. Detta element ska förvisso granskas i omständigheterna i varje enskilt fall, utan någon på förhand fastställd tidsgräns27. Icke desto mindre måste enligt stora kammarens logik en inneboende tidsgräns härledas från det faktum att de enskilda handlingarna måste vara förbundna med varandra så till den grad att de röjer den fortsatta existensen av samma yttre gynnsamma sammanhang för förövandet av brotten och för den övergripande brottsliga avsikten, och samtidigt röjer en homogen, lägre grad av skuld från gärningsmannens sida. Ju längre tid som går mellan de enskilda handlingarna desto svagare är det psykologiska sambandet mellan dem och gärningsmannens skuld desto större och det är därför mindre sannolikt att handlingarna kommer att behandlas som ett kontinuerligt brott.
Slutligen anser stora kammaren att de enskilda handlingarna antingen explicit eller implicit måste uppfylla de - objektiva och subjektiva - element som utgör brottet för att man ska kunna behandla flera på varandra följande handlingar som ett kontinuerligt brott. För att uttrycka saken negativt kan handlingar för vilka det finns skäl att utesluta straffrättsligt ansvar, som psykisk sjukdom, berusning, självförsvar, nödvändighet, tvång eller konflikt mellan skyldigheter inte utgöra en del av ett kontinuerligt brott, men handlingar som begås till följd av ett fakta- eller rättsfel utgöra en del av det när felet kan tillskrivas och skyllas på gärningsmannen.
9. Bland annat följer fyra praktiska konsekvenser av den enhetliga behandlingen av enskilda handlingar som ett kontinuerligt brott. Förutsatt existensen av en yttre situation som underlättar upprepningen av brottet mot samma rättsligt skyddade intresse och därmed minskar gärningsmannens skuld, kräver rättviseprincipen att de på varandra följande enskilda handlingarna i rättsliga termer ska betraktas som ett enhetligt helt och bestraffas med en enda dom i stället för en kumulativ dom. Detta är den viktigaste praktiska konsekvensen av den rättsliga enhetligheten. Om flera brottsliga handlingar av olika allvar är inblandade kan gärningsmannen bestraffas för den allvarligaste, och domstolen tar hänsyn till det rättsligt enhetliga beteendet som helhet28.
datum då preskriptionstiden börjar löpa, nämligen det datum då den kontinuerliga överträdelsen upphörde. Allmänna domstolen har inte visat att administrativa överträdelser motiverar ett strängare synsätt på begreppet kontinuerligt brott än det som gäller i straffrätten. 27 Till exempel artikel 52 I den kroatiska strafflagen hänvisar till “tidssambandet” mellan gärningsmannens handlingar, artikel 12 i den polska strafflagen nämner “korta intervall” och artikel 61 I den serbiska strafflagen hänvisar till “tidskontinuitet”.
28 Denna regel gäller även på Cypern och Irland, de enda två medlemsstaterna i Europarådet med rättssystem som bygger på rättspraxis som inte rapporterar existensen av begreppet kontinuerligt brott i lag och praxis. Det civilrättsliga landet i en liknande situation, Finland,
Den andra praktiska konsekvensen är att den lag som gäller vid tiden för det kontinuerliga brottets upphörande är tillämplig på de enskilda handlingar som inträffade innan den trädde i kraft, förutsatt att dessa handlingar uppfyller villkoren i den nya lagen. Det finns ett krav att de element som utgör det brott som definieras av den nya lagen ska vara uppfyllda från det brottsliga beteendets första början, det vill säga också med hänsyn till de handlingar som inträffade innan den nya lagen trädde i kraft29. En varning måste läggas till: om det kontinuerliga brottet ifråga inte skulle vara föremål för bestrafftningar enligt den tidigare lagen ska endast handlingar som begåtts efter att den lag som kriminaliserar beteendet har trätt i kraft beaktas och bestraffas.
Den tredje konsekvensen är att det kontinuerliga brottet inleds med den första enskilda handlingen, men fullbordas först efter att den sista enskilda handling som utgör en del av brottet har begåtts. Av dessa två logiska konsekvenser följer. För det första börjar eventuella relevanta preskriptionstider att löpa först efter att brottet har fullbordats, det vill säga när den sista enskilda handlingen har begåtts, och för det andra undantas inte preskriberade enskilda handlingar från straff som en del av ett kontinuerligt brott30.
införde 1992 principen om enhetligt dömande av brott när gärningsmannen fälls på mer än en åtalspunkt, utan att olika domar utdöms för varje åtalspunkt, och övergav det tidigare systemet med kontinuerliga brott. På Cypern och Irland är grundprincipen att brott som härrör från samma händelse bör dömas samtidigt (regeln om en transaktion) under det att de som härrör från olika händelser bör dömas efter varandra. Där flera domar är samtidiga är det sammanlagda straffet det längsta av de enskilda straffen. Där flera domar följer på varandra är det sammanlagda straffet summan av de enskilda straffen. I detta fall ska det sammanlagda straffet inte vara oproportionerligt. Kontentan av regeln om en transaktion verkar vara att alla brott tillsammans utgör en enda kränkning av det rättsligt skyddade intresset vilket till exempel motiverar ådömande av ett samtidigt straff i mål med på varandra följande händelser med sexuella övergrepp mot samma offer och på varandra följande straff i mål med flera händelser med sexuella övergrepp mot olika offer (se, till exempel, DPP mot M (1994), 2 IRLM 541). Om domstolen när den fäller en dom underlåter att avgöra om ett straff ska avtjänas samtidigt med eller efter ett annat straff antas straffen vara samtidiga. I England och Wales har det rättsliga ramverket kring concursus delictorum utvecklats nyligen. Reformen av regel 14.2(2) i straffprocessreglerna 2013 som tillåter att ett enda åtal anför mer än en enda händelse av förövande av samma brott under vissa omständigheter, verkar ha hört Ashworths gamla klagomål att engelskt dömande var en “skam för traditionen med rättspraxis”.
29 Således har stora kammaren i avsnitt 62 i domen otvetydigt stött domare Lemmens instämmande uppfattning som sammanfaller med den belgiska kassationsdomstolens gamla rättspraxis (se, bland annat, domarna 25 oktober 2006, Pasicrisie 2006, nr 514; 5 april 2005, Pasicrisie 2005, nr 198; 24 september 1974, Pasicrisie 1975, I, 8; 17 maj 1983, Pasicrisie 1983, I, nr 513; 27 januari 1943, Pasicrisie 1943, I, 32; och augusti 8 augusti 1924, Pasicrisie 1924, I, 518).
30 Argumentet att sammanförandet av enskilda handlingar skulle kunna skjuta upp preskriptionstiden på obestämd tid och därmed göra den värdelös, vilket skulle strida mot principen om
Den fjärde konsekvensen, som är av procedurkaraktär, är att non bis in idem-effekten av en dom för ett kontinuerligt brott utesluter en ny rättegång om anklagelser avseende en ny enskild handling som ingår i följden av kriminella handlingar. Att underställa den dömda gärningsmannen en ny rättegång skulle vara detsamma som att utsätta honom eller henne för risken att bli bestraffad två gånger för samma rättsligt enhetliga brott. Detta gäller inte bara för enskilda handlingar som har begåtts före den sista handling som utgör en del av det kontinuerliga brottet, utan också för enskilda handlingar som inträffar efter den31.
Mot bakgrund av ovan beskrivna principer är det de inhemska domstolarnas sak att tolka och tillämpa dessa regler på de särskilda omständigheterna i målet. Icke desto mindre har medlemsstaterna en skyldighet enligt konventionens artikel 7 att inte tillåta godtyckliga eller osäkra straff. Bestraffningen concursus delictorum måste därför ske inom ovan beskrivna gränser.
Det aktuella målet mot bakgrund av det europeiska begreppet kontinuerligt brott
10. Förhållandena och det inhemska rättsliga ramverket i detta mål är klara. Åtminstone mellan 2000 och februari 2006 misshandlade sökanden sin fru fysiskt och psykiskt vid flera tillfällen när han var berusad. Till följd av det ådrog sig frun hematom, blåmärken och en näsfraktur och tvingades söka läkarvård för det i juni 2000, juli 2003 och februari 2006. Sökanden befanns skyldig till det kontinuerliga brottet misshandel av en person som bor i samma hem, begången mellan 2000 och 8 februari 2006, enligt en bestämmelse, artikel 215a, som hade införts i strafflagen den 1 juni -04. Enligt tjeckisk lag anses ett kontinuerligt brott utgöra en enda handling och klassificeringen av det i strafflagen måste bedömas enligt den lag som gäller vid fullbordandet av den sista brottshändelsen (den sista misshandeln). I det aktuella fallet ansåg sökanden att den fällande domen och straffet enligt en bestämmelse som hade trätt i kraft den 1 juni -04 hade inneburit retroaktiv tillämpning av strafflagen och hade verkat till hans nackdel, i strid med konventionens artikel 7 § 1. Han hävdade att de inhemska domstolarna inte hade undersökt om han faktiskt hade begått de brott som var straffbara före det datumet enligt artikel 197a och 221 § i strafflagen.
11. Således var det huvudsakligen stora kammarens uppgift i det aktuella målet att avgöra om de inhemska domstolarnas beslut att tillämpa
rättssäkerhet, måste avvisas, eftersom preskriptionstiden hur som helst skulle börja från den senaste enskilda handlingen.
31 Garantin för non bis idem omfattar båda de fakta som lagts fram i rättegången och de som skulle ha lagts fram enligt legalitetsprincipen. Åklagare får inte kringgå legalitetsprincipen genom att bryta ner åtalet av ett kontinuerligt brott i flera anklagelser.
artikel 215a i strafflagen, som hade trätt i kraft den 1 juni -04, också på sökandens handlingar som begåtts före det datumet innebar negativa konsekvenser för honom, till exempel vad gäller hans straff. Mot bakgrund av regeringens yttranden och de domsregler som definieras i tjeckisk lag, kunde inte och hade inte de inhemska domstolarnas tillvägagångssätt någon ofördelaktig effekt på straffets stränghet. Om än kortfattat ansåg de inhemska domstolarna korrekt att alla de rättsliga ingredienserna i brottet som beskrivs i artikel 215a §§ 1 och 2(b) i strafflagen vara uppfyllda också vad gäller den misshandel som begicks innan den bestämmelsen trädde ikraft.
Slutsats
Begreppet kontinuerligt brott är inte dött. Tvärtom står detta kännetecken för en liberal straffrättspolitik fortfarande i centrum av den europeiska lagen om concursus delictorum, om än inte i ett universellt straffrättssystem, en “grammatik för straffrätt” som George Fletcher uttryckte det (Verbrechenslehre, théorie des éléments de l’infraction, teoria del reato, teoria del delito, teoria do crime)32. Lagstiftande församlingar och domstolar kan använda det som ett verktyg för att mildra straff i mål där gärningsmannen har drivits till att begå på varandra följande brottsliga handlingar genom gynnsamma yttre omständigheter och hans eller hennes skuld därför avsevärt minskats. Detta instrument kan användas även i de nationella system där en regel för strikt ackumulering av straff eller på varandra följande domar saknas, men är särskilt påkallat i de nationella system där en sådan regel finns. Straffens återanpassningssyfte och legalitets- och non bis in idem-principen gynnar en sådan användning. Där successiva straffrättsliga lagar antas, kan gärningsmannen straffas enligt den nya lagen när de villkor som är uppställda i den är uppfyllda också för de handlingar som begåtts innan lagen har trätt i kraft.
32 Jag syftar givetvis på George Fletchers “The Grammar of Criminal Law: American, Comparative, and International”, 2007, och hans tidigare verk som ett lovvärt exempel på de lärda personer som genom sina långvariga ansträngingar har bidragit till framväxten av ett universellt straffrättssystem.
[1]
[2]
[3]
Full & Egal Universal Law Academy