CASE OF ROMAN ZAKHAROV v. RUSSIA - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

STORA KAMMAREN
(GRAND CHAMBER)

MÅL ROMAN SACHAROV ./. RYSSLAND

(Klagomål nr 47143/06)

UTSLAG

STRASBOURG

4 december 2015

Detta utslag är slutgiltigt men kan bli föremål för redaktionell granskning.

I målet Roman Sacharov ./. Ryssland,

där Europadomstolen för mänskliga rättigheter, i stor kammare (Grand Chamber) bestående av:

Dean Spielmann, ordförande,
Josep Casadevall,
Guido Raimondi,
Ineta Ziemele,

Mark Villiger,
Luis López Guerra,
Khanlar Hajiyev,
Angelika Nußberger,
Julia Laffranque,
Linos-Alexandre Sicilianos,
Erik Møse,
André Potocki,
Paul Lemmens,
Helena Jäderblom,
Faris Vehabović,
Ksenija Turković,
Dmitrij Djedov, domare,
och Lawrence Early, juridisk rådgivare,

som 24 september och 15 oktober 2015 har överlagt i enrum,

avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i en ansökan (nr 47143/06) mot Ryska Federationen som lämnades in till denna domstol i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av en rysk medborgare, Roman Andrejevitj Sacharov (“klaganden”), den 20 oktober 2006.

2. Klaganden företräddes inledningsvis av B. Gruzd, advokat med verksamhet i S:t Petersburg. Därefter företräddes han av advokater från organisationen EHRAC/Memorial Human Rights Centre i Moskva. Den ryska regeringen ("regeringen") företräddes av G. Matjusjkin, Ryska Federationens representant vid Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

3. Klaganden påstod att systemet med hemlig avlyssning av mobiltelefontrafiken i Ryssland kränkte hans rätt till respekt för privatliv och korrespondens och att han inte hade tillgång till något effektivt rättsmedel i det avseendet.

4. Den 19 oktober fick regeringen meddelande om klagomålet.

5. Den 11 mars 2014 avsade sig första avdelningens kammare som målet hade tilldelats (regel 52 § 1 i domstolens arbetsordning), bestående av Isabelle Berro-Lefèvre, President, Khanlar Hajiyev, Julia Laffranque, Linos‑Alexandre Sicilianos,               Erik Møse, Ksenija Turković, Dmitrij Djedov, domare, samt även Søren Nielsen, avdelningens justitiesekreterare, behörighet till förmån för stora kammaren då ingen av parterna hade motsatt sig denna avsägelse (artikel 30 i konventionen samt regel 72).

6. En förhandling ägde rum i Human Rights Building i Strasbourg den 24 september 2014 (regel 59 § 3).

Inför domstolen framträdde:

(a) för regeringen
G. Matjusjkin, företrädare för Ryska federationen
vid Europadomstolen för mänskliga rättigheter ombud,

O. Sirotkina,

I. Korieva,

O. Iurtjenko,

O. Afanasjev,

A. Lakov, rådgivare,

(b) för klaganden
P. Leach,

K. Levine,

 K. Korotjejev,

 A. Razjikova, advokater,

E. Levtjisjina, rådgivare.

Domstolen lyssnade till anföranden från Matjusjkin, Leach Levine, Razjikova och Korotjejev samt även till svar från Matjusjkin och Leach på domarnas frågor

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

7.  Klaganden föddes 1977 och bor i S:t Petersburg.

8. Klaganden är chefredaktör vid ett förlag samt för en flygtidskrift. Han är också ordförande för S:t Petersburgsavdelningen för Glasnost Defence Foundation, en idéell organisation som övervakar mediefriheten i Ryssland och som främjar de regionala massmediernas oberoende, yttrandefriheten och respekten för journalisters rättigheter samt tillhandahåller rättsligt stöd till journalister, bl.a. genom att driva processer.

9.   Han abonnerade på tjänster hos flera mobila nätverksoperatörer.

10. Den 23 december 2003 inledde han en rättsprocess mot tre mobila nätverksoperatörer och påstod att det hade förekommit inblandning i hans rätt till integritet för sin telefonkommunikation. Han gjorde gällande att de mobila nätverksoperatörerna i enlighet med föreskrift nr 70 (se punkt 115 till 122 nedan) från kommunikationsministeriets föregångare, statliga kommittén för kommunikation och informationsteknik, hade installerat utrustning som gjorde att federala säkerhetstjänsten ("FSB") kunde avlyssna all telefonkommunikation utan förhandstillstånd från domstol. Klaganden hävdade att föreskrift nr 70, som aldrig hade offentliggjorts, på ett otillbörligt sätt begränsade hans rätt till integritet. Han bad domstolen att utfärda ett åläggande om borttagning av den utrustning som installerats i enlighet med föreskrift nr 70 samt att garantera att tillgång till telefonkommunikation endast beviljades behöriga personer. Ministeriet för kommunikation och informationsteknik (hädanefter "kommunikationsministeriet") samt FSB:s regionala S:t Petersburg- och Leningradavdelning anslöts som tredje part till förfarandet.

11. Den 5 december 2005 avslog Vasileostrovskij distriktsdomstol i S:t Petersburg klagandens klagomål. Den konstaterade att klaganden inte hade lyckats bevisa att de mobila nätverksoperatörerna hade överfört någon skyddad information till obehöriga eller tillåtit obegränsad eller obehörig kommunikationsavlyssning. Den utrustning som han hänvisade till hade installerats för att rättsvårdande organ skulle kunna bedriva operativ spaningsverksamhet i enlighet med lagens bestämmelser. Installationen av denna utrustning hade i sig inte inneburit någon inblandning i klagandens rätt till integritet för sin kommunikation. Klaganden hade inte lyckats visa på några fakta som kunde motivera slutsatsen att hans rätt till integritet för sina telefonsamtal hade kränkts.

12. Klaganden överklagade. Han gjorde främst gällande att distriktsdomstolen hade vägrat att godkänna flera dokument som bevisföremål. Dessa dokument omfattade bl.a. två rättsbeslut som godkände avlyssning av mobiltelefonkommunikation i efterhand och ett tillägg till det vanliga tjänsteleverantörsavtal som utfärdats av en av de mobila nätverksoperatörerna. Ett av ovannämnda rättsbeslut, som utfärdades 8 oktober 2002, godkände avlyssning av flera personers mobiltelefonkommunikation under perioden från 1 till 5 april, från 19 till 23 juni, från 30 juni till 4 juli och från 16 till 20 oktober 2001. Det andra rättsbeslutet, som utfärdades den 18 juli 2003, godkände avlyssning av en viss E:s mobiltelefonkommunnikation under perioden 18 april till 11 oktober 2003. Beträffande tillägget, informerade detta abonnenten att om dennes nummer användes för att framföra terroristhot kunde den mobila nätverksoperatören eventuellt stänga av telefontjänsten och skicka över de insamlade uppgifterna till rättsvårdande organ. Enligt klagandens uppfattning bevisade rättsbesluten och tillägget att de mobila nätverksoperatörerna och de rättsvårdande organen hade de tekniska resurserna att avlyssna all telefonkommunikation utan förhandstillstånd från domstol och rutinmässigt ägnade sig åt obehörig avlyssning.

13. Den 26 april 2006 fastställde stadsdomstolen i S:t Petersburg den överklagade domen. Den bekräftade distriktsdomstolens slutsats att klaganden inte hade lyckats bevisa att hans telefonkommunikation hade avlyssnats. Inte heller hade han visat att det fanns risk för att hans rätt till integritet för sin telefonkommunikation i strid mot lagen kunde kränkas. För att fastställa förekomsten av en sådan risk, hade klaganden behövt bevisa att svarandena hade agerat på ett olagligt sätt. De mobila nätverksoperatörerna var emellertid enligt lagen tvungna att installera utrustning som gjorde att rättsvårdande organ kunde bedriva operativ spaningsverksamhet och förekomsten av sådan utrustning innebar i sig ingen inblandning i klagandens rätt till integritet för sin kommunikation. Vägran att ta med rättsbeslutet från 8 oktober 2002 och 18 juli 2003 som bevis överensstämde med lagen, eftersom dessa hade utfärdats mot tredje person och inte hade något med klagandens mål att göra. Stadsdomstolen beslöt vidare att ta med tillägget till tjänsteleverantörsavtalet som bevis, men konstaterade att det inte innehöll några uppgifter som motiverade en omprövning av distriktsdomstolens utslag.

14. Av ett dokument som klaganden lämnade in kan man sluta sig till att en idéell förening "Civilian Control" i januari 2007 bad åklagarmyndigheten att genomföra en inspektion av kommunikationsministeriets beslut om kommunikationsavlyssning för att undersöka om de överensstämde med den federala lagen. I februari 2007, ringde en tjänsteperson från åklagarmyndigheten till "Civilian Control" och bad om kopior på de opublicerade bilagorna till föreskrift nr 70 och uppgav samtidigt att åklagarmyndigheten inte hade lyckats få tag på dessa från kommunikationsministeriet. I april 2007 vägrade riksåklagarmyndigheten att genomföra den begärda inspektionen.

II. RELEVANT INHEMSK LAG

A. Rätten till respekt för privatliv och korrespondens

15. Konstitutionen garanterar alla rätten till respekt för sitt privatliv, personliga och familjerelaterade hemligheter samt rätten att försvara sin heder och sitt anseende (artikel 23 § 1). Den garanterar vidare rätten till respekt för korrespondens samt telefon-, post-, telegraf- och annan kommunikation. Denna rättighet kan bara begränsas utifrån ett domstolsbeslut (artikel 23 § 2).

16. Konstitutionen föreskriver också att det inte är tillåtet att samla in, lagra, använda eller sprida information om en persons privatliv utan dennes medgivande. Statliga och kommunala myndigheter måste garantera att varje person får tillgång till dokument och material som påverkar dennes fri- och rättigheter, förutom där lagen föreskriver annat (artikel 24).

17. Kommunikationslagen från 7 juli 2003 (nr 126-FZ) garanterar integriteten för post-, telegraf- eller annan form av kommunikation som överförs via telekomnätverk eller e-posttjänster. Begränsningar av kommunikationsintegriteten medges endast i fall som specificeras i den federala lagen (paragraf 63(1). Kommunikationsavlyssning måste i förväg vara godkänd av domstol, förutom i fall som specificeras i den federala lagen (paragraf 63(3).

18. Den 2 oktober 2003 förklarade konstitutionsdomstolen i sitt beslut nr 345-O att integritetsrätten för telefonkommunikation omfattade alla uppgifter som överförs, lagras eller upptäcks genom telefonutrustning, däribland innehållslösa data som t.ex. information om in- och utgående kontakter till en viss abonnent. Övervakning av dessa data måste också föregås av domstolstillstånd.

B. Ansvar för integritetskränkning

19. Obehörig insamling eller spridning av information om en persons privat- eller familjeliv utan dennes medgivande ska, där detta begås till följd av vinningslystnad eller andra personliga intressen och skadar medborgarnas rättigheter och lagliga intressen, straffas med böter, straffarbete eller frihetsberövande i upp till fyra månader. Samma sak som begås av en tjänsteperson som utnyttjar sin ställning straffas med böter, förbud mot att inneha vissa befattningar eller frihetsberövande i upp till sex månader (artikel 137 i brottsbalken).

20. Varje kränkning av medborgarnas rätt till integritet för deras post-, telegraf-, telefon- eller annan form av kommunikation straffas med böter eller straffarbete. Samma sak som begås av en tjänsteperson som utnyttjar sin ställning straffas med böter, förbud mot att inneha vissa befattning eller frihetsberövande i upp till sex månader (artikel 138 i brottsbalken).

21. Maktmissbruk från en tjänstepersons sida straffas om det begås till följd av vinningslystnad eller andra personliga intressen och ger upphov till en väsentlig kränkning av en fysisk eller juridisk persons rättigheter och lagliga intressen med böter, förbud mot att inneha vissa befattningar eller att ägna sig åt viss verksamhet i upp till fem år eller fängelse i mellan fyra månader och fem år.

22. Handlingar som begås av en offentlig tjänsteperson som klart går utöver dennes befogenhet och som medför en väsentlig kränkning av en fysisk eller juridisk persons rättigheter och lagliga intressen straffas med böter, förbud mot att inneha vissa befattningar eller att ägna sig åt viss verksamhet i upp till fem år eller fängelse i mellan fyra månader och fem år.

23. Utslag nr 19 den 16 oktober 2009 från högsta domstolen vid sammanträde i plenum, föreskriver att med avseende på artikel 285 och 286 i brottsbalken innebär "en väsentlig kränkning av en fysisk eller juridisk persons rätt och lagliga intressen" en kränkning av de fri- och rättigheter som garanteras genom allmänt vedertagna principer och bestämmelser i internationell rätt och Ryska Federationens konstitution – som t.ex. rätten till respekt för en persons heder och värdighet, privat- eller familjeliv, korrespondens, telefon-, post-, telegraf eller annan kommunikation, hemmets okränkbarhet, osv. Vid bedömningen av huruvida kränkningen var "väsentlig" i fråga om en juridisk person, måste man ta hänsyn till omfattningen av den skada som åsamkats till följd av den olagliga handlingen, formen samt beloppet för den idéella skadan, antalet berörda personer samt allvarsgraden för den fysiska, materiella eller idéella skada som de åsamkats (punkt 18(2).

24. Brottmålsförfarande inleds om det föreligger tillräckliga fakta som visar att ett brott har begåtts (artikel 140 § 2 i rättegångsbalken).

C. Allmänna bestämmelser om kommunikationsavlyssning

25. Kommunikationsavlyssning styrs av Lagen om operativ spaningsverksamhet från 12 augusti 1995 (nr 144-FZ, nedan "OSAA") som gäller för avlyssning av samtal såväl inom som utanför ramen för brottmål samt av brottsbalken från 18 december 2001 (nr 174-FZ, i kraft sedan 1 juli 2002, nedan "CCrP"), som enbart gäller för sådan avlyssning inom ramen för brottmål.

26. Syftet med operativ spaningsverksamhet är: (1) att upptäcka, förhindra, förbjuda och undersöka brott samt identifiera personer som konspirerar för att begå, som begår eller som har begått ett brott, (2) spåra personer som flytt undan rättvisan samt försvunna personer, (3) skaffa fram information om händelser eller verksamhet som hotar Ryska Federationens nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerhet (paragraf 2 i OSAA). Den 25 december 2008 ändrades den paragrafen och ytterligare ett syfte, anskaffning av information om egendom som ska konfiskeras, lades till.

27. Statliga tjänstepersoner och organ som bedriver operativ spaningsverksamhet måste visa respekt för medborgarnas privat- och familjeliv, hem samt korrespondens. Det är förbjudet att bedriva operativ spaningsverksamhet för att uppfylla andra syften eller ändamål än de som framgår av lagen (paragraf 5(1) och (2) i OSAA).

28. Statliga tjänstepersoner får inte (1) bedriva operativ spaningsverksamhet för politiska partiers, idéella eller religiösa organisationers räkning, (2) genomföra hemliga operativa spaningsuppdrag för federala, regionala eller kommunala myndigheters, politiska partiers eller idéella eller religiösa organisationers räkning i syfte att påverka deras verksamhet eller beslut, (3) till någon lämna ut de uppgifter som samlats in i samband med operativ spaningsverksamhet om dessa uppgifter rör medborgarnas privat- eller familjeliv eller skadar deras anseende eller goda namn, förutom i fall som specificeras i den federala lagen, (4) uppmana till, förmå eller lura någon att begå brott, (5) förfalska resultaten av operativ spaningsverksamhet (paragraf 5(8) i OSAA).

29. Operativ spaningsverksamhet omfattar bl.a. avlyssning av post-, telegraf-, telefon- och andra former av kommunikation samt insamling av data från tekniska kommunikationskanaler. Lagen föreskriver att ljud- och videoupptagning, fotografering, filmning och andra tekniska medel får användas i samband med operativ spaningsverksamhet under förutsättning att dessa inte är skadliga för de inblandades liv eller hälsa eller för miljön. Operativ spaningsverksamhet som omfattar avlyssning av post-, telegraf, telefon-, eller andra former av kommunikation samt insamling av uppgifter från tekniska kommunikationskanaler bedrivs med användning av utrustning som installerats av kommunikationstjänsteleverantörer genom FSB:s eller inrikesministeriets organs försorg, i enlighet med avtal som ingåtts mellan de olika berörda organen.

30. Presidentdekret nr 891 från 1 september 1995 föreskriver att avlyssning av post-, telegraf- eller annan kommunikation ska genomföras av FSB i samtliga rättsvårdande organs intresse och för deras räkning (punkt 1). I situationer där FSB inte har tillgång till erforderlig teknisk utrustning kan sådan avlyssning genomföras av inrikesministeriets organ i samtliga rättsvårdande organs intresse och för deras räkning (punkt 2). Liknande bestämmelser ingår i punkt 2 och 3 i föreskrift nr 538 som utfärdades av regeringen den 27 augusti 2005.

D. Situationer som kan ge upphov till kommunikationsavlyssning

31. Operativ spaningsverksamhet som omfattar inblandning i den konstitutionella rätten till integritet för post-, telegraf- och övrig kommunikation som överförs med hjälp av ett telekomnätverk får bedrivas efter uppgifter om (1) att ett brott har begåtts eller håller på att begås, eller håller på att planeras, (2) personer som konspirerar för att begå eller som begår eller har begått ett brott, eller (3) händelser eller verksamhet som hotar Ryska Federationens nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerhet (paragraf 8(2) i OSAA).

32. OSAA föreskriver att avlyssning av telefon- och annan kommunikation endast kan godkännas i fall då en person är misstänkt eller anklagad för ett medelallvarligt brott, ett allvarligt brott eller ett synnerligen allvarligt brott, eller kan besitta information om ett sådant brott (paragraf 8(4) i OSAA). CCrP föreskriver också att avlyssning av telefon- och annan kommunikation från en misstänkt, anklagad eller annan person kan godkännas om det finns skäl att tro att kommunikationen kan innehålla information av betydelse för ett brottmål som rör ett medelallvarligt brott, ett allvarligt brott eller ett synnerligen allvarligt brott (artikel 186 § 1 i CCrP).

33. Artikel 15 i strafflagen föreskriver att "medelallvarliga brott" är uppsåtliga brott för vilka strafflagen föreskriver ett maxstraff på mellan tre och fyra års fängelse och oöverlagda brott för vilka strafflagen föreskriver ett maxstraff på mer än tre års fängelse. "Allvarliga brott" är uppsåtliga brott för vilka strafflagen föreskriver ett maxstraff på mellan fem och tio års fängelse. "Synnerligen allvarliga brott" är uppsåtliga brott för vilka strafflagen föreskriver ett maxstraff på mer än 10 års fängelse eller ett ännu strängare straff.

E. Godkännanderutiner och tidsgränser

1. Lagen om operativ spaningsverksamhet

34. Operativ spaningsverksamhet som innebär inblandning i den konstitutionella rätten till integritet för post-, telegraf- och annan kommunikation som överförs med hjälp av ett telekomnätverk eller e-posttjänster eller inom hemmet – som t.ex. inspektion av lokaler eller byggnader, avlyssning av post-, telegraf-, telefon- eller andra kommunikationsformer eller insamling av uppgifter från tekniska kommunikationskanaler – kräver förhandstillstånd från domstol (paragraf 8(2) i OSAA).

35. I brådskande fall där det föreligger en omedelbar risk för att ett allvarligt eller synnerligen allvarligt brott kan komma att begås eller där det finns uppgifter om händelser eller verksamhet som hotar den nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerheten kan de operativa spaningsåtgärder som anges i paragraf 8(2) genomföras utan förhandstillstånd från domstol. I dessa fall måste en domare inom tjugofyra timmar informeras om att den operativa spaningsverksamheten har inletts. Om domstolstillstånd inte har införskaffats inom fyrtioåtta timmar efter att den operativa spaningsverksamheten har inletts, måste den omedelbart stoppas (paragraf 8(3) i lagen).

36. Undersökning av en begäran om att vidta åtgärder som omfattar inblandning i den konstitutionella rätten till integritet för korrespondens samt telefon-, post-, telegraf- och annan kommunikation som överförs med hjälp av telekomnätverk eller e-posttjänster eller i rätten till privatliv i hemmet faller inom behörigheten för en domstol på den plats där den begärda åtgärden ska genomföras eller där det begärande organet befinner sig. Begäran måste omedelbart prövas av en ensam domare (paragraf 9(1) i lagen).

37. Domaren fattar beslut utifrån en motiverad begäran från chefen för ett av de organ som har befogenhet att genomföra den operativa spaningsverksamheten. Hithörande underlag, förutom material som innehåller information om hemliga agenter eller polisens uppgiftslämnare eller om den operativa spaningsverksamhetens organisation och taktik får också tas fram på domarens begäran (paragraf 9(2) och (3) i lagen).

38. Den domare som undersöker begäran ska fatta beslut om att antingen godkänna åtgärder som medför inblandning i ovannämnda konstitutionella rättigheter eller med motivering vägra sådant godkännande. Domaren måste ange den tidsperiod som godkännandet gäller för och som normalt inte får överstiga sex månader. Vid behov får domaren förlänga den godkända perioden efter ny prövning av allt relevant material (paragraf 9(4) och (5) i lagen).

39. Det domstolsbeslut som beviljar operativ spaningsverksamhet samt det material som utgör grunden för beslutet måste uteslutande förvaras hos det statliga organ som genomför ifrågavarande verksamhet (paragraf 12(3 i lagen).

40. Den 14 juli 1998 avvisade konstitutionsdomstolen i sitt beslut nr 86-O en begäran om granskning av det grundlagsenliga i vissa bestämmelser i OSAA som otillåtlig. Den förklarade framför allt att en domare bara skulle godkänna undersökningsåtgärder som innebar inblandning i konstitutionella rättigheter om denne var övertygad om att sådana åtgärder var lagliga, nödvändiga och berättigade, dvs. förenliga med samtliga fordringar i OSAA. Bevisbördan beträffande behovet av åtgärderna låg på det begärande statliga organet. Underlag till domaren skulle tas fram på dennes bekostnad. Med tanke på att visst sådant materiel kunde innehålla statshemligheter var det bara domare med erforderligt säkerhetsgodkännande som kunde pröva begäran om godkännande. Genom att förlita sig på behovet av att hålla övervakningsåtgärderna hemliga, förklarade konstitutionsdomstolen vidare att principen om offentliga förhandlingar och kontradiktorisk process inte gällde för godkännandeförfaranden. Det faktum att ifrågavarande person inte hade rätt att medverka i godkännandeförfarandet, att bli underrättad om beslut som fattats eller att överklaga till en högre instans innebar således ingen kränkning av den personens konstitutionella rättigheter.

41. Den 2 oktober 2003 förklarade konstitutionsdomstolen i sitt beslut nr 345-O att domaren var skyldig att noga och omsorgsfullt pröva det material som han fått framlagt för sig till stöd för en begäran om avlyssning. Om begäran inte var tillräckligt bestyrkt, skulle domaren kunna begära kompletterande uppgifter.

42. Den 8 februari 2007 avvisade konstitutionsdomstolen dessutom i sitt beslut nr 1-O en begäran om granskning av det grundlagsenliga i paragraf 9 i OSAA som otillåtlig. Denna domstol konstaterade att domaren innan denne beviljade tillstånd att genomföra de operativa spaningsåtgärderna var tvungen att bekräfta skälen till åtgärden ifråga. Det domstolsbeslut som godkänner de operativa spaningsåtgärderna skulle innehålla motiveringar och hänvisa till uttryckliga skäl för att misstänka att ett brott hade begåtts eller höll på att begås eller planerades, eller att verksamhet som hotade den nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerhets bedrevs och att den person som de begärda operativa spaningsåtgärderna riktade sig mot, var inblandad i dessa brottsliga eller på annat sätt farliga aktiviteter.

43. Den 15 juli 2008 avvisade konstitutionsdomstolen i sitt beslut nr 460-O-O en begäran om granskning av det konstitutionella i paragraf 5, 11 och 12 i OSAA som otillåtlig. Konstitutionsdomstolen fann att den person vars kommunikation hade avlyssnats hade rätt att lämna in en ansökan om tillsynsbedömning mot det domstolsbeslut som godkänt avlyssningen. Det faktum att denne inte hade något exemplar av det beslutet hindrade inte honom från att lämna in ett sådant klagomål, eftersom den behöriga domstolen kunde begära in detta från myndigheterna.

2. Brottsbalken

44. Undersökningsåtgärder som innebär en husrannsakan hos en person eller avlyssning av dennes telefonsamtal eller annan kommunikation måste först godkännas av domstol. En begäran om att göra husrannsakan hos en person eller avlyssna dennes kommunikation måste lämnas in av en utredare med godkännande från åklagare och måste inom 24 timmar prövas av en ensam domare. Åklagaren och utredaren har rätt att närvara. Den domare som prövar begäran ska besluta om huruvida den begärda åtgärden ska godkännas eller vägra godkännande tillsammans med skäl för detta (artikel 165 i CCrP).

45. En domstol kan godkänna avlyssning av en misstänkt, anklagad eller annan persons kommunikation om det finns skäl att tro att information av betydelse för brottmålet kan komma att diskuteras (artikel 186 § 1 i CC rP).

46. En begäran om godkännande att avlyssna kommunikation måste tydligt ange följande: (1) det brottmål som begäran avser, (2) skälen till att vidta de begärda åtgärderna, (3) efternamn, förnamn samt fadersnamn till den person vars kommunikation ska avlyssnas, (4) den begärda åtgärdens varaktighet, (5) det statliga organ som ska genomföra avlyssningen (artikel 184 i CCrP).

47. Det domstolsbeslut som godkänner kommunikationsavlyssningen måste av utredaren vidarebefordras till den statliga myndighet som fått i uppdrag att verkställa den. Kommunikationsavlyssningen kan beviljas under en tidsperiod som inte får överstiga sex månader och avslutas av utredaren när den inte längre behövs. Den måste under alla omständigheter avlutas när utredningen är klar (artikel 186 § 4 och 5 i CCrP).

48. En domstol kan också godkänna övervakning av kommunikationsdata som rör en persons telefon- eller trådlösa anslutningar om det finns tillräckliga skäl att tro att sådana uppgifter kan ha betydelse för brottmålet. En begäran om godkännande måste innehålla samma beståndsdelar som hänvisas till i punkt 46 ovan. Ett exemplar av det domstolsbeslut som godkänner övervakningen av en persons kommunikationsrelaterade uppgifter vidarebefordras av utredaren till aktuell kommunikationstjänsteleverantör som då regelbundet måste lämna ut begärda uppgifter till utredaren Övervakningen av kommunikationsdata kan beviljas under en tidsperiod som inte får överstiga sex månader och avslutas av utredaren när den inte längre behövs. Den måste under alla omständigheter avlutas när utredningen är klar (artikel 186.1 i CCrP, som tillfogades den 1 juli 2010).

F. Lagring, användning samt förstörande av insamlade data

1. Lagring av insamlade data

49. Paragraf 10 i OSAA föreskriver att rättsvårdande organ som genomför operativa spaningsåtgärder får lägga upp och använda databaser eller öppna personliga filer. Den personliga filen måste stängas när syftena som föreskrivs i paragraf 2 i lagen har uppnåtts eller om det har fastställts att de inte kan uppnås.

50. I sitt beslut från 14 juli 1998 (som hänvisas till i punkt 40 ovan) noterade konstitutionsdomstolen beträffande möjligheten i paragraf 10 för rättsvårdande organ som genomför operativ spaningsverksamhet att lägga upp databaser eller öppna personliga filer, att bara uppgifter som har med förhindrande eller utredning av brott att göra kan skrivas in i dessa databaser eller personliga filer. Eftersom brottslig verksamhet inte hamnar inom privatlivssfären, innebär insamling av information om sådan verksamhet inte någon inblandning i rätten till respekt för privatlivet. Om uppgifter om en persons brottsliga verksamhet som skrivits in i en fil senare inte bekräftades, måste den personliga filen stängas.

51. Protokoll över avlyssnade telefonsamtal och annan kommunikation måste förseglas och förvaras under förhållanden som utesluter all risk för att de ska avlyssnas eller kopieras av obehöriga (se paragraf 8(4) i OSAA).

52. Uppgifter om de resurser som använts vid operativ spaningsverksamhet, de metoder som tillämpats, de tjänstepersoner som deltagit samt de uppgifter som samlats in utgör statshemligheter. Hemligstämpeln på dessa kan tas bort först efter ett särskilt beslut från chefen för det statliga organ som har genomfört den operativa spaningsverksamheten (paragraf 12(1) i OSAA samt paragraf 5(4) i statshemlighetslagen, lag nr 5485-I från 21 juli 1993).

53. Material som innehåller statshemligheter ska tydligt markeras med följande information: sekretessnivå, statlig myndighet som fattat beslut om att hemligstämpla dem, registreringsnummer samt datum eller omständigheter för borttagning av hemligstämpeln (paragraf 12 i statshemlighetslagen).

2. Användning av insamlade data samt villkor för att lämna ut dessa

54. Information som innehåller statshemligheter kan lämnas ut till ett annat statligt organ, en organisation eller enskild person bara efter godkännande från den statliga myndighet som fattade beslutet om att hemligstämpla ifrågavarande information. Den får bara lämnas ut till statliga myndigheter eller organisationer som har särskilt tillstånd eller till enskilda personer som har erforderlig säkerhetsgodkännande. Den statliga myndighet eller organisation till vilken den hemligstämplade informationen lämnas ut måste se till att den skyddas på tillfredsställande sätt. Chefen för sådan statlig myndighet eller organisation är personligen ansvarig för att skydda den hemligstämplade informationen mot obehörig tillgång eller utlämnande (paragraf 16 och 17 i statshemlighetslagen).

55.  Ett tillståndsbevis som ger tillgång till statshemligheter kan utfärdas till en organisation eller ett företag först efter att bekräftelse om att den/det har särskilda interna avdelningar med ansvar för dataskydd, att dess anställda har behörighet att arbeta med hemligstämplad information och att godkända dataskyddssystem används (paragraf 27 i statshemlighetslagen).

56. Säkerhetsgodkännande ges bara till de statstjänstepersoner som verkligen behöver det för att kunna fullgöra sina uppgifter. Det ges också till domare under deras ämbetsperiod och till advokater som medverkar i ett brottmål om akten innehåller material som rör statshemligheter. Alla som beviljats säkerhetsgodkännande måste skriva under ett löfte om att inte uppge hemligstämplad information som man fått sig anförtrodd (punkt 7, 11 och 21 i förordning nr 63 den 6 februari 2010 från Ryska Federationens regering).

57. Chefen för den statliga myndighet eller organisation som har information som innehåller statshemligheter är ansvarig för att bevilja statliga tjänstepersoner och andra behöriga personer tillgång till sådan information. Han eller hon måste se till att bara den information som mottagaren behöver för att fullgöra sina skyldigheter lämnas ut (se paragraf 25 i statshemlighetslagen).

58. Om den information som samlats in i samband med operativ spaningsverksamhet innehåller uppgifter om att ett brott begåtts måste sådan information tillsammans med samtliga underlag som t.ex. bilder och audio- eller videoinspelningar skickas till behörig utredningsmyndighet eller till domstol. Om den information som införskaffats genom operativa spaningsåtgärder innebär en inblandning i rätten till integritet för post-, telegraf- eller annan kommunikation som överförts med hjälp av ett telekomnätverk eller e-postserver eller integritet för hem- och privatliv, måste den skickas till den utrednings- eller åklagarmyndighet tillsammans med det domstolsbeslut som beviljade dessa åtgärder. Informationen måste överföras i överensstämmelse med särskilda rutiner för hantering av hemligstämplad information, såvida inte den statliga myndighet som genomförde den operativa spaningsverksamheten har beslutat att ta bort hemligstämpeln (punkt 1, 12, 14 och 16 i föreskrift nr 776/703/509/507/1820/42/535/398/68 från 27 September 2013 från inrikesministeriet).

59. Om den person vars telefon- eller övriga kommunikation har avlyssnats anklagas för ett brott, ska protokollen lämnas över till utredaren och bifogas rättsakten. Vidare användning och lagring av denna kommunikation styrs av processrättsliga regler (paragraf 8(5) i OSAA).

60. Data som insamlats till följd av operativ spaningsverksamhet får användas till förberedelse och genomförande av utredning och domstolsförfaranden samt som bevis i brottmål i överensstämmelse med de rättsbestämmelser som styr insamling, utvärdering och bedömning av bevis. Beslutet att föra över insamlade data till andra rättsvårdande organ eller till domstol fattas av chefen för det statliga organ som genomfört den operativa spaningsverksamheten (paragraf 11 i OSAA).

61. Om avlyssningen har godkänts inom ramen för brottmål, kan utredaren begära ut protokollen från det organ som genomförde denna när som helst under den period som avlyssningen har godkänts för. Protokollen måste förseglas och ska åtföljas av ett följebrev som anger datum och tid för början och slutet på den inspelade kommunikationen, samt den tekniska utrustning som användes för avlyssningen. Utredaren måste lyssna på inspelningarna i vittnens närvaro, vid behov en expert samt den person vars kommunikation har avlyssnats. Utredaren måste upprätta en officiell rapport som innehåller en ordagrann avskrift av de delar i den inspelade kommunikationen som har betydelse för brottmålet (artikel 186 1 6 och 7 i CCrP). Den 4 mars 2013 fick artikel 186 § 7 ett tillägg och kravet på vittnenas närvaro ströks.

62. Insamlade inspelnings- och kommunikationsrelaterade data ska bifogas rättsakten. Dessa måste förseglas och lagras på sådant sätt att risken för att någon obehörig person ska lyssna på eller kopiera dem elimineras (artikel 186 § 8 i CCrP samt artikel 186.1, som tillfogades den 1 juli 2010).

63. Resultat från operativ spaningsverksamhet som omfattar en begränsning av rätten till respekt för korrespondens, telefon-, post- eller annan kommunikation får användas som bevis i ett brottmål enbart om de har erhållits genom domstolsbeslut och om den operativa spaningsverksamheten har genomförts i överensstämmelse med lagen om brottmålsförfarande (punkt 14 i beslut nr 8 den 31oktober 1995 från Ryska Federationens högsta domstol i plenum).

64. Det är förbjudet att som bevis använda data som erhållits till följd av operativ spaningsverksamhet som inte överensstämmer med kraven på godtagbarhet för bevis i CCrP (artikel 89 i CCrP). Bevis som erhållits i strid mot CCrP ska inte tillåtas. Otillåtliga bevis ska inte ha någon rättslig kraft och kan inte åberopas som skäl för åtal eller för att bevisa några omständigheter som kräver bevisning i brottmål. Om en domstol beslutar att undanta bevismaterial, ska sådana bevis inte ha någon rättslig kraft och ska inte kunna åberopas i utslag eller andra domstolsbeslut, eller prövas eller användas i samband med rättegången (artikel 75 och 235 i CCrP).

3. Förstörande av insamlade data

65. Data som samlats in i samband med operativ spaningsverksamhet hos en person vars skuld inte ännu har bevisats i enlighet med lagstadgade rutiner, måste förvaras i ett år och därefter förstöras såvida dessa data inte behövs i rättvisans tjänst. Ljudinspelningar eller annat material som samlats in till följd av avlyssning av telefon- eller annan kommunikation måste lagras i sex månader och därefter förstöras om berörd person inte har åtalas för något brott. Den domare som godkände avlyssningen måste underrättas om det planerade förstörandet tre månader i förväg (paragraf 5(7) i OSAA).

66. Om den personen har åtalats för ett brott fattar rätten vid slutet av förfarandet beslut om vidare förvaring eller förstörande av de data som använts som bevis. Förstörandet måste protokollföras i en rapport som ska undertecknas av utredningsmyndighetens chef och bifogas rättsakten (artikel 81 § 3 i CCrP samt punkt 49 i föreskrift nr 142 från 30 september 2011 från utredningskommittén).

G. Tillsyn över kommunikationsavlyssningen

67. Cheferna för de organ som genomfört den operativa spaningsverksamheten är personligen ansvariga för det lagenliga i all sådan verksamhet (paragraf 22 i OSAA).

68. Övergripande tillsyn över operativ spaningsverksamhet utförs av presidenten, duman samt Ryska Federationens regering inom ramen för deras behörighet (paragraf 20 i OSAA).

69. Riksåklagaren och behöriga åklagare på lägre nivå kan också utöva tillsyn över operativ spaningsverksamhet. På begäran från behörig åklagare måste chefen för ett statligt organ som genomför operativ spaningsverksamhet lägga fram material från sådan verksamhet, bl.a. personliga filer, information om användning av teknisk utrustning, registreringsloggar samt interna instruktioner. Material som innehåller uppgifter om hemliga agenter eller polisens uppgiftslämnare får bara lämnas ut till åklagare med den hemliga agentens eller uppgiftslämnarens medgivande, förutom när dessa är föremål för straffrättsligt förfarande. Chefen för ett statlig organ kan enligt lag bli ansvarig för att inte ha villfarit åklagarens begäran. Åklagaren måste garantera skydd av de data som ingår i det framtagna materialet (paragraf 21 i OSAA).

70. Lagen om åklagarmyndighet (federal lag nr 2202-I från 17 januari 1992) föreskriver att riksåklagaren ska utses eller avsättas av federationsrådet (parlamentets överhus) efter förslag från presidenten (paragraf 12). Åklagare på lägre nivå ska utses av riksåklagaren efter samråd med regionala verkställande myndigheter. För att bli utsedd till åklagare måste man vara rysk medborgare samt ha rysk juristexamen (paragraf 40.1).

71. Förutom sina åklagarfunktioner ansvarar åklagarna för att övervaka huruvida förvaltningen av fängelser, utmätningsverksamhet, operativ spaningsverksamhet och brottsutredningar uppfyller den ryska konstitutionen och ryska lagar (paragraf 1). Åklagarna samordnar även alla rättsvårdande myndigheters verksamhet (paragraf 8).

72. Vad beträffar tillsyn över operativ spaningsverksamhet, kan åklagarna granska huruvida åtgärder som vidtagits i samband med sådan verksamhet är lagliga och respekterar de mänskliga rättigheterna (paragraf 29). Beslut från åklagare som utfärdats i samband med sådan tillsyn måste följas inom fastställd tidsgräns. Underlåtenhet kan medföra ansvar enligt lagen (paragraf 6).

73. Åklagarna kan också pröva klagomål beträffande lagöverträdelser och komma med motiverade beslut till varje klagomål. Ett sådant beslut hindrar inte den klagande från att lägga fram samma klagomål i domstol. Om en åklagare upptäcker en lagöverträdelse, måste denne vidta åtgärder för att lagföra ansvariga personer (paragraf 10).

74. Den federala säkerhetstjänstlagen från 3 april 1995 (nr 40-FZ, hädanefter "FSB-lagen") föreskriver att information om säkerhetstjänstens hemliga agenter liksom den taktik samt de metoder och medel som de använder ligger utanför ramen för åklagarnas tillsyn (paragraf 24).

75. Rutinerna för åklagarnas tillsyn över den operativa spaningsverksamheten har fastställts i föreskrift nr 33, som utfärdades av riksåklagarmyndigheten den 15 februari 2011.

76. Föreskrift nr 33 stadgar att en åklagare får genomföra rutininspektioner hos organ som bedriver operativ spaningsverksamhet, liksom särskilda inspektioner efter klagomål från enskilda personer eller efter att ha fått uppgifter om eventuella överträdelser. Operativ spaningsverksamhet som bedrivs av FSB i samband med kontraspionage får bara undersökas efter enskilt klagomål (punkt 5 i föreskrift nr 33).

77. Under inspektionen måste åklagaren kontrollera överensstämmelse med följande krav:

- iakttagande av medborgarnas konstitutionella rättigheter, som t.ex. rätten till respekt för privat- och familjeliv, hem, korrespondens, telefon-, post-, telegraf- och annan kommunikation,

- att de åtgärder som vidtas i samband med operativ spaningsverksamhet är lagliga och berättigade, också sådana åtgärder som har godkänts av domstol (punkt 4 och 6 i föreskrift nr 33).

78. I samband med inspektionen måste åklagaren ta del av originalhandlingarna gällande aktuellt operativt spaningsmaterial, däribland personliga filer, uppgifter om användning av teknisk utrustning, registreringsloggar samt interna instruktioner och kan komma att begära förklaring från behöriga tjänstepersoner. Åklagarna måste skydda känsliga uppgifter som de blivit anförtrodda mot obehörig tillgång eller utlämnande (punkt 9 och 12 i föreskrift nr 33).

79.  Om en åklagare fastställer en lagöverträdelse, måste denne kräva att ansvarig tjänsteperson åtgärdar överträdelsen. Han eller hon måste också vidta åtgärder för att stoppa och åtgärda kränkningar av medborgarnas rättigheter och lagföra ansvariga personer (punkt 9 och 10 i föreskrift nr 33). En statlig tjänsteperson som vägrar följa åklagares beslut kan bli ansvarig enligt lag (punkt 11).

80. De åklagare som ansvarar för tillsyn över operativ spaningsverksamhet måste lämna in halvårsvisa rapporter som i detalj beskriver resultaten av inspektionerna till riksåklagarmyndigheten (punkt 15 i föreskrift nr 33). Ett rapportformulär som åklagare ska fylla i bifogas föreskrift nr 33. På formuläret anges att det är konfidentiellt. Det innehåller två delar, båda i tabellformat. Den första delen handlar om genomförda inspektioner under referensperioden och innehåller uppgifter om antalet inspektioner, antalet filer som undersökts samt antalet överträdelser som påträffats. Den andra delen handlar om medborgares klagomål och innehåller uppgifter om antalet klagomål som granskats och godkänts.

H. Enskilda personers tillgång till data som samlats in om dem i samband med kommunikationsavlyssning

81. Den ryska lagen föreskriver inte att en person vars kommunikation avlyssnas över huvud taget måste underrättas. En person som har tillgång till fakta om operativ spaningsverksamhet som denne har blivit föremål för och vars skuld inte har fastställts enligt i lag fastställda rutiner, dvs. han eller hon har inte blivit anklagad eller anklagelserna har dragits tillbaka på grund av att det påstådda brottet inte hade begåtts eller att ett eller flera beståndsdelar i ett brott saknades, har emellertid rätt att få information om de data som samlats in i samband med den operativa spaningsverksamheten i den mån detta är förenligt med kraven på operativ sekretess (“конспирации”) och med undantag för data som kan innebära utlämnande av statshemlighet (paragraf 5(4-6) i OSAA).

82. I sitt beslut från 14 juli 1998 (som hänvisas till i punkt 40 ovan), konstaterade konstitutionsdomstolen att varje person som var i besittning av fakta om de operativa spaningsåtgärder som denne blivit föremål för, hade rätt att få information om de data som samlats in i samband med denna verksamhet, såvida inte de innehöll statshemligheter. Enligt paragraf 12 i OSAA utgjorde data som samlats in i samband med operativ spaningsverksamhet – t.ex. uppgifter om brott och om de inblandade personerna – statshemligheter. Information om kränkningar av medborgarnas rättigheter eller olagliga handlingar från myndigheternas sida kunde emellertid inte klassificeras som statshemligheter och borde lämnas ut. Paragraf 12 kunde således inte tjäna som skäl för att vägra tillgång till information som påverkade en persons rättigheter, under förutsättning att sådan information inte hade något att göra med den operativa spaningsverksamhetens ändamål eller motiv. Med tanke på ovanstående, innebar det faktum att en person i enlighet med den ifrågasatta lagen inte hade rätt att få tillgång till alla data om denne som samlats in inte någon kränkning av den personens konstitutionella rättigheter.

I. Lagprövning

1. Allmänna bestämmelser om lagprövning av kommunikationsavlyssning såsom fastställts i OSAA

83. En person som hävdar att hans eller hennes rättigheter har kränkts eller kränks av en statlig tjänsteperson som bedriver operativ spaningsverksamhet, kan klaga hos tjänstepersonens överordnade, åklagare eller domstol. Om en medborgares rättigheter har kränkts i samband med operativ spaningsverksamhet som utförts av en statlig tjänsteperson, måste tjänstepersonens överordnade, en åklagare eller en domstol vidta åtgärder för att gottgöra kränkningen och ersätta skadan (paragraf 5(3) och (9) i OSAA).

84. Om en person har vägrats tillgång till information om data som samlats in om denne i samband med operativ spaningsverksamhet, har han eller hon rätt att få veta skälen till sådan vägran och kan överklaga i domstol. Bevisbördan ligger på de rättsvårdande myndigheterna att visa att sådan vägran är berättigad. I syfte att garantera en fullständig och noggrann rättslig prövning måste det rättsvårdande organ som ansvarade för den operativa spaningsverksamheten på domarens begäran framlägga material med uppgifter om de data som man vägrat lämna ut, med undantag för material som innehåller uppgifter om hemliga agenter eller polisens uppgiftslämnare. Om domstolen finner att vägran att bevilja tillgång var omotiverad, kan den tvinga det rättsvårdande organet att lämna ut materialet till berörd person (paragraf 5(4 till 6) i OSAA).

85. I sitt beslut från 14 juli 1998 (som hänvisas till i punkt 40 ovan), noterade konstitutionsdomstolen att en person som fått reda på att han eller hon blivit föremål för operativ spaningsverksamhet och som anser att den statliga tjänstepersonens handlingar kränkte hans eller hennes rättigheter, enligt paragraf 5 i OSAA, har rätt att inför domstol ifrågasätta skälen till att genomföra sådan verksamhet, liksom de särskilda åtgärder som vidtagits av behörig myndighet i samband med denna verksamhet, bl.a. när dessa hade godkänts av domstol.

86. Beträffande procedurrelaterade frågor, förklarade konstitutionsdomstolen att i förfaranden där skälen för den operativa spaningsverksamheten eller åtgärderna från de behöriga myndigheter som genomförde denna verksamhet har ifrågasatts, liksom förfaranden som rör vägran att bevilja tillgång till de data som samlats in, skulle de rättsvårdande myndigheterna till domaren på dennes begäran lämna över allt material av betydelse från den operativa spaningsverksamheten, förutom sådant som innehöll uppgifter om hemliga agenter eller polisens uppgiftslämnare.

87. En person som vill klaga på avlyssningen av dennes kommunikation kan lämna in ansökan om lagprövning enligt artikel 125 i CCrP, en ansökan om lagprövning enligt kapitel 25 i rättegångsbalken samt lagprövningslagen, som 15 september 2015 ersattes av förvaltningsprocesslagen, eller ett civilrättsligt skadeståndsyrkande enligt artikel 1069 i civillagen.

2. Lagprövningsansökan enligt artikel 125 i CCrP

88. I sitt föreskrift nr 1 från 10 februari 2009 förklarade högsta domstolen i plenum att handlingar från tjänstepersoners eller statliga organs sida som bedriver operativ spaningsverksamhet på begäran av en utredare kan bestridas i enlighet med rutiner som föreskrivs i artikel 125 i CCrP (punkt 4). Klagomål som lämnas in enligt den artikeln kan bara prövas under tiden brottsutredningen pågår. Om ärendet redan har överlämnats till domstol för rättegång, förklarar domaren klagomålet otillåtligt och förklarar för den klagande att denne kan ta upp klagomålet vid aktuell domstol (punkt 9).

89. Artikel 125 i CCrP tillåter lagprövning av en utredares eller åklagares beslut och handlingar eller brist på handling som negativt kan påverka de konstitutionella fri- och rättigheterna för de som omfattats av straffrättsliga förfaranden. Ett sådant klagomål upphäver inte det/den ifrågasatta beslutet/handlingen, såvida inte utredaren, åklagaren eller domstolen beslutar något annat. Domstolen måste pröva klagomålet inom fem dagar. Klaganden, dennes ombud, utredaren samt åklagaren har rätt att närvara vid förhandlingen. Klaganden måste bestyrka sitt klagomål (artikel 125 § 1-4 i CCrP).

90. Deltagarna i förhandlingen har rätt att ta del av allt material som lämnats in till domstolen och att själva lämna in kompletterande material av betydelse för klagomålet. Utlämnande av brottmålsrelaterat material är bara tillåtet om det inte strider mot utredningen och inte bryter mot rättigheterna för de som deltar i brottmålet. Domaren kan begära att parterna framlägger det material som utgjorde grunden för det ifrågasatta beslutet eller varje annat material av betydelse (punkt 12 i föreskrift nr 1 den 10 februari 2009 i Ryska Federationens högsta domstol i plenum).

91. Efter att ha prövat klagomålet, förklarar domstolen det/den ifrågasatta beslutet, handlingen eller bristen på handling som olaglig/t eller omotiverad/t och instruerar ansvarig tjänsteperson att rätta till den angivna bristen, eller avslår klagomålet (artikel 125 § 5 i CCrP). När domstolen instruerar tjänstepersonen att rätta till den angivna bristen, får den inte ge uttryck för någon särskild åtgärd som tjänstepersonen ska vidta eller upphäva eller besluta att tjänstepersonen upphäver det beslut som befunnits vara olagligt eller omotiverat (punkt 21 i föreskrift nr 1 den 10 februari 2009 i Ryska Federationens högsta domstol i plenum).

3. Ansökan om lagprövning enligt kapitel 25 i rättegångsbalken, lagprövningslagen samt förvaltningsprocesslagen

92. Föreskrift nr 2 den 10 februari 2009 från Ryska Federationens högsta domstol i plenum föreskriver att klagomål över beslut och handlingar från tjänstepersoners eller organs sida som bedriver operativ spaningsverksamhet som inte kan bestridas i brottmålsförfaranden, liksom klagomål över vägran att bevilja tillgång till information om data som samlats in i samband med sådan operativ spaningsverksamhet, kan prövas i enlighet med rutiner som fastställts i kapitel 25 i rättegångsbalken (punkt 7).

93. Kapitel 25 i rättegångsbalken (CCP), som var i kraft fram till den 15 september 2015, fastställde att rutinerna för att pröva klagomål mot beslut och handlingar från tjänstepersoners sida som kränkte medborgarnas fri- och rättigheter och som närmare förklarades i lagprövningslagen (lag nr 4866-1 från 27 april 1993 om lagprövning av beslut och handlingar som kränkte medborgarnas fri- och rättigheter). Den 15 september 2015 upphävdes kapitel 25 i CCP och lagprövningslagen och ersattes av förvaltningsprocesslagen (lag nr 21-FZ från den 8 mars 2015, hädanefter "CAP"), som på detta datum vann laga kraft. CAP bekräftade i huvudsak och utvecklade bestämmelserna i kapitel 25 i CCP och lagprövningslagen.

94. CCP, lagprövningslagen och CAP föreskriver samtliga att en medborgare kan lämna in ett klagomål till en domstol rörande en handling eller beslut från en statlig eller kommunal myndighet eller tjänsteperson om denne anser att handlingen eller beslutet har kränkt dennes fri- och rättigheter (artikel 254 i CCP samt paragraf 1 i lagprövningslagen). Klagomålet kan handla om vilket beslut, vilken handling eller brist på handling som helst som har kränkt medborgarens fri- och rättigheter, som har hindrat utövandet av fri- och rättigheter, eller har ålagt denne en skyldighet eller ett ansvar (artikel 255 i CCP, paragraf 2 i lagprövningslagen samt artikel 218 § 1 i CAP).

95. Klagomålet måste lämnas in till en allmän domstol inom tre månade efter det datum då klaganden fick reda på kränkningen av dennes rättigheter. Tidsgränsen kan utökas med giltiga skäl (artikel 254 i CCP, paragraf 4 och 5 i lagprövningslagen samt artikel 218 § 5 och 219 § 1 och 7 i CAP). Klagomålet måste omfatta identifieringsnummer och datum för det ifrågasatta beslutet eller datum och plats när den ifrågasatta handlingen begicks (artikel 220 § 2 (3) i CAP). Klaganden måste förete bekräftelsedokument eller förklara varför han eller hon inte kan förete dessa (artikel 220 § 2 (8) samt 3 i CAP). Om klaganden inte uppfyller ovanstående fordringar, förklarar domaren klagomålet otillåtligt (artikel 222 § 3 i CAP).

96. Bevisbördan beträffande lagligheten för det ifrågasatta beslutet, handlingen eller underlåtenheten ligger på berörd myndighet eller tjänsteperson. Klaganden måste emellertid bevisa att hans/hennes fri- och rättigheter kränktes genom det ifrågasatta beslutet, handlingen eller underlåtenheten (paragraf 6 i lagprövningslagen samt artikel 226 § 11 i CAP).

97. I enlighet med CCP måste klagomålet prövas inom 10 dagar (artikel 257 i CCP) medan det enligt CAP måste prövas inom två månader (artikel 226 § 1 i CAP). Om domstolen finner att klagomålet är berättigat fattar den ett beslut som upphäver det ifrågasatta beslutet eller handlingen och kräver att myndigheten eller tjänstepersonen till fullo gottgör kränkningen av medborgarens rättighet (artikel 258 § 1 i CCP, paragraf 7 i lagprövningslagen samt artikel 227 § 2 och 3 i CAP). Domstolen kan fastställa tidsgränsen för gottgörelsen av kränkningen och/eller de särskilda åtgärder som behöver vidtas för att kränkningen ska gottgöras fullt ut (punkt 28 i föreskrift nr 2 den 10 februari 2009 från Ryska Federationens högsta domstol i plenum samt artikel 227 § 3 i CAP). Klaganden kan yrka på materiellt eller idéellt skadestånd i särskilt civilmål (paragraf 7 i lagprövningslagen).

98. Domstolen kan avslå klagomålet om den finner att den ifrågasatta handlingen eller beslutet har utförts/fattats av en behörig myndighet eller tjänsteperson, är laglig/t och inte kränker medborgarens rättigheter (artikel 258 § 4 i CCP samt artikel 226 § 9 och 227 § 2 i CAP).

99. En part i rättegången får lämna in en överklagan till en högre instans (artikel 336 i CCP, i kraft fram till 1 januari 2012, artikel 320 i CCP, i kraft efter 1 januari 2012 samt artikel 228 i CAP). Överklagandebeslutet träder ikraft på den dag det avges (artikel 367 i CCP, i kraft fram till 1 januari 2012, artikel 329 § 5, i kraft efter 1 januari 2012 samt artikel 186 och 227 § 5 i CAP).

100. CCP föreskrev att ett domstolsbeslut som tillåter ett klagomål och som kräver att myndigheten eller tjänstepersonen ska gottgöra kränkningen av medborgarens rättigheter måste skickas till chefen för den aktuella myndigheten, till berörd tjänsteperson eller dennes överordnade inom tre dagar efter att det trätt ikraft (artikel 258 § 2 i CCP). Lagprövningslagen krävde att domstolsbeslutet skulle skickas inom tio dagar efter att det trätt i kraft (paragraf 8). CAP kräver att domstolsbeslutet skickas samma dag det träder i kraft (artikel 227 § 7). Domstolen och klaganden måste bli informerade om beslutets genomdrivande senaste en månad efter mottagandet (artikel 258 § 3 i CCP, paragraf 8 i lagprövningslagen samt artikel 227 § 9 i CAP).

4. Ett skadeståndsyrkande enligt artikel 1069 i civillagen

101. Skada som åsamkas en medborgares person eller egendom ska ersättas till fullo av skadegöraren. Skadegöraren är inte ansvarig för skada om denne kan styrka att skadan inte har orsakats till följd av fel från hans eller hennes sida (artikel 1064 § 1 och 2 i civillagen).

102. Statliga och kommunala organ och tjänstepersoner ska vara ansvariga för skada som åsamkats en medborgare till följd av deras olagliga handlingar eller försummelser (artikel 1069 i civillagen). Oavsett om fel begåtts av statliga tjänstepersoner eller ej, är statlig eller regional skattemyndighet ansvarig för skada som en medborgare åsamkats till följd av (i) olaglig fällande dom eller åtal, (ii) olaglig tillämpning av förebyggande åtgärd och (iii) olaglig administrativ bestraffning (artikel 1070 i civillagen).

103. En domstol kan ålägga skadegöraren skyldighet att betala idéellt skadestånd (för fysisk eller psykisk skada). Ersättning i form av idéellt skadestånd har ingen koppling till beviljande av materiellt skadestånd (artikel 151 § 1 och 1099 i civillagen). Ersättningsbeloppet fastställs med hänvisning till allvarsgraden för skadegörarens fel och övriga omständigheter av betydelse. Domstolen tar också hänsyn till omfattningen av fysiskt och psykiskt lidande i förhållande till offrets personliga egenskaper (artikel 151 § 2 och 1101 i cilvillagen).

104. Oavsett skadegörarens fel, ska materiellt skadestånd beviljas om skadan (i) orsakades av någon farlig anordning, (ii) som en följd av olaglig fällande dom eller åtal, eller olaglig tillämpning av förebyggande åtgärd eller olaglig administrativ bestraffning och (iii) genom spridning av information som skadat heder, värdighet eller anseende (artikel 1100 i civillagen).

105. I civilmål måste en part som hävdar något kunna styrka sitt påstående, såvida inte annat föreskrivs i federal lag (artikel 56 § 1 i CCP).

5. Klagomål till konstitutionsdomstolen

106. Konstitutionsdomstolslagen (lag nr 1-FKZ från 21 juli 1994) föreskriver att konstitutionsdomstolens uppfattning om huruvida tolkningen av en lagbestämmelse som antagits genom rättslig eller annan rättsvårdande praxis är förenlig med konstitutionen när den uppfattningen uttrycks i ett utslag, måste följas av domstolar och rättsvårdande myndigheter från det datum då det utslaget meddelades (paragraf 79(5).

J. Kommunikationstjänsteleverantörers skyldighet

1. Skyldigheten att skydda personuppgifter samt kommunikationsintegriteten

107. Kommunikationslagen föreskriver att kommunikationstjänsteleverantörer måste garantera kommunikationensintegriteten. Uppgifter om den kommunikation som överförs via telekomnätverk eller e-postservrar samt innehållet däri får endast lämnas ut till avsändaren och mottagaren eller till deras respektive representanter utom i fall som framgår av den federala lagen (paragraf 63(2) och (4) i kommunikationslagen).

108. Information om abonnenter samt tjänster som tillhandahålls dessa är konfidentiell. Information om abonnenter omfattar deras efternamn, förnamn, fadersnamn samt smeknamn för fysiska personer, företagsnamn samt efternamn, förnamn, fadersnamn och smeknamn för styrelseledamöter och anställda ifråga om juridiska personer, abonnenternas adresser, telefonnummer och annan information som gör att dessa och deras terminalutrustning kan identifieras, uppgifter från betalningsdatabaser, bl.a. uppgifter om abonnentens kommunikation, trafik och betalningar. Information om abonnenter får inte lämnas ut till tredje person utan abonnentens medgivande, förutom i fall som framgår av den federala lagen (paragraf 53 i kommunikationslagen).

2. Skyldighet att samarbeta med rättsvårdande myndigheter

109. Kommunikationslagen ålägger kommunikationstjänsteleverantörer en skyldighet att i fall som framgår av den federala lagen förse rättsvårdande myndigheter med information om abonnenter och om tjänster som dessa utnyttjar och all annan information som dessa begär för att åstadkomma sina syften och ändamål (paragraf 64(1) i kommunikationslagen).

110. Den 31 mars 2008 diskuterade stadsfullmäktige i Moskva ett förslag att införa en ändring i paragraf 64(1) i kommunikationslagen som krävde att rättsvårdande myndigheter måste uppvisa domstolstillstånd för kommunikationstjänsteleverantörer när man begärde in uppgifter om abonnenterna. Företrädare för FSB och inrikesministeriet informerade de närvarande att domstolsbeslut som godkänner avlyssning var hemligstämplade och således inte kunde uppvisas för kommunikationstjänsteleverantörerna. Förslaget om att införa ändringen avslogs senare.

111. Kommunikationstjänsteleverantörer måste garantera att deras nätverk och utrustning överensstämmer med de tekniska fordringar som utvecklats av kommunikationsministeriet i samarbete med rättsvårdande organ. Kommunikationstjänsteleverantörerna måste också se till att de metoder och den taktik som de rättsvårdande organen tillämpar förblir konfidentiella (paragraf 64(2) i kommunikationslagen).

112. I fall som framgår av den federala lagen måste kommunikationstjänsteleverantörerna efter att ha erhållit ett motiverat skriftligt beslut från chefen för ett rättsvårdande organ som bedriver operativ spaningsverksamhet eller som skyddar den nationella säkerheten tills vidare avbryta leverans av tjänsten till en abonnent (paragraf 64(3) i kommunikationslagen).

113. FSB-lagen kräver att kommunikationstjänsteleverantörer installerar utrustning som låter FSB bedriva operativ spaningsverksamhet (paragraf 15).

3. Tekniska krav på utrustning som ska installeras av kommunikationstjänsteleverantörer

114.  De huvudsakliga egenskaperna hos det system med tekniska resurser som medger att operativ spaningsverksamhet kan bedrivas (“Система технических средств для обеспечения функций оперативно-разыскных мероприятий” (‘СОРМ’), som hädanefter kallas "SORM") beskrivs i ett antal föreskrifter och regler som utfärdats av kommunikationsministeriet.

(a) Föreskrift nr 70

115. Föreskrift nr 70 om tekniska krav på systemet med tekniska resurser som medger att operativ spaningsverksamhet bedrivs med hjälp av telekomnätverk och som utfärdades av kommunikationsministeriet den 20 april 1999, stipulerar att utrustning som installeras av kommunikationstjänsteleverantörer måste uppfylla vissa tekniska krav, vilka beskrivs i tillägg till föreskriften. Föreskriften har, med sina tillägg, offentliggjorts i kommunikationsministeriets officiella publikation SvyazInform som distribueras genom abonnemang. Den kan också nås via en privatägd rättsdatabas på Internet som har återgett den från SvyazInform.

116. Tillägg nr 1 och 3 beskriver de tekniska kraven för SORM på mobila telefonnät. De anger att kommunikationsavlyssning bedrivs av rättsvårdande organ från en fjärrstyrd terminal som är ansluten till den avlyssningsutrustning som har installerats av de mobila nätverksoperatörerna. Utrustningen måste bl.a. (a) kunna lägga upp databaser med avlyssnade medborgare som kan hanteras från den fjärrstyrda terminalen, (b) avlyssna kommunikation och föra över de erhållna uppgifterna till den fjärrstyrda terminalen, (c) skydda uppgifterna från obehörig tillgång, t.ex. från den mobila nätverksoperatörens anställda, (d) bereda tillgång till databasen med abonnenternas adresser (punkt 1.1 och 1.6 i tillägg nr 1).

117. Utrustningen måste mer precist garantera (a) avlyssning av samtliga in- och utgående samtal från den avlyssnade personen, (b) tillgång till information om dennes vistelseort, (c) bibehållen avlyssningsförmåga om en pågående anslutning förflyttas mellan olika mobila nätverksoperatörers nät, (d) bibehållen avlyssningsförmåga i händelse av kompletterande tjänster som t.ex. vidarekoppling, samtalsflytt eller konferenssamtal med möjligheter att registrera det eller de nummer som samtalet dirigeras till, (e) insamling av kommunikationsdata beträffande alla uppkopplingstyper, t.ex. fax, textmeddelanden (SMS) eller annat, (f) tillgång till information om de tjänster som tillhandahålls till den avlyssnade personen (punkt 2.1.2 i tillägg nr 1).

118. Det finns två typer av avlyssning: "total avlyssning" och "statistisk övervakning". Total avlyssning innebär avlyssning i realtid av kommunikationsdata och av innehållet i all kommunikation till eller från den avlyssnade personen. Statistisk övervakning innebär övervakning i realtid av enbart kommunikationsdata och ingen avlyssning av innehållet. Kommunikationsdata omfattar det uppringda telefonnumret, start- och sluttider för uppkopplingen, kompletterande tjänster som använts, den avlyssnade personens vistelseort samt uppkopplingsstatus (punkt 2.2 och 2.4 i tillägg nr 1).

119. Den installerade utrustningen måste kunna sätta igång kommunikationsavlyssningen inom trettio sekunder efter att ha fått kommando från den fjärrstyrda terminalen (punkt 2.5 i tillägg nr 1).

120. Information om den avlyssnade personen eller om överföring av data till den fjärrstyrda terminalen kan inte loggas eller registreras (punkt 5.4 i tillägg nr 1).

121. Den fjärrstyrda terminalen får ett lösenord från den mobila nätverksoperatören vilket ger den förra fullständig tillgång till SORM. Den fjärrstyrda terminalen ändrar därefter lösenordet så att inga obehöriga kan komma in i SORM. Från den fjärrstyrda terminalen kan SORM bl.a. beordras att påbörja avlyssningen av en abonnent, avbryta eller avsluta avlyssningen, avlyssna en abonnents pågående kommunikation och lämna ut specificerad information om en abonnent (punkt 3.1.2 i tillägg nr 3).

122. Fjärrkontrollcentret tar emot följande automatiska rapporter om den avlyssnade personen: textmeddelanden (SMS) som den avlyssnade personen skickar eller tar emot samt innehållet i dessa, ett nummer som slås, en uppkoppling som upprättas, en uppkoppling som avbryts, användning av kompletterande tjänster, förändring i personens uppkopplingsstatus eller vistelseort (punkt 3.1.4 i tillägg nr 3).

(b) Föreskrift nr 130

123. Föreskrift nr 130 om installationsrutiner för tekniska resurser som medger att operativ spaningsverksamhet bedrivs, som utfärdades av kommunikationsministeriet den 25 juli 2000, föreskrev att kommunikationstjänsteleverantörer var tvungna att installera utrustning som uppfyller de tekniska fordringar som fastställdes i föreskrift nr 70. Installationsrutinerna och tidsschemat måste godkännas av FSB (punkt 1.4).

124. Kommunikationstjänsteleverantörerna var tvungna att vidta åtgärder för att skydda information om vilka metoder och taktik som användes vid den operativa spaningsverksamheten (punkt 2.4).

125. Kommunikationstjänsteleverantörerna var tvungna att garantera att varje avlyssning av kommunikation eller tillgång till kommunikationsdata enbart beviljades efter domstolsbeslut och i enlighet med de rutiner som fastställdes av OSAA (punkt 2.5).

126. Kommunikationstjänsteleverantörerna måste inte bli informerade om avlyssningen av deras abonnenter och inte heller få de rättsbeslut som godkände avlyssningen (punkt 2.6).

127. Avlyssningarna genomfördes med hjälp av personal och resurser från FSB och från inrikesministeriets organ (punkt 2.7).

128. Punkt 1.4 och 2.6 i föreskrift nr 130 bestreds av en viss N. i högsta domstolen. Denne gjorde gällande att hänvisningen till föreskrift nr 70 i punkt 1.4 var olaglig eftersom den inte hade offentliggjorts och således var ogiltigt. Ifråga om punkt 2.6, var den oförenlig med kommunikationslagen som föreskrev att kommunikationstjänsteleverantörer var skyldiga att garantera kommunikationsintegriteten. Den 25 september 2000 konstaterade högsta domstolen att hänvisningen till föreskrift nr 70 i punkt 1.4 var laglig, eftersom den var teknisk till sin karaktär och således inte behövde offentliggöras i någon allmänt tillgänglig officiell publikation. Den hade därför bara publicerats i en specialtidning. Beträffande punkt 2.6, ansåg högsta domstolen att den kunde tolkas som att den ålade kommunikationstjänsteleverantörer att bevilja rättsvårdande organ tillgång till information om abonnenter utan domstolstillstånd. Ett sådant krav var emellertid oförenligt med kommunikationslagen. Högsta domstolen fann av den anledningen att punkt 2.6 var olaglig och inte kunde tillämpas.

129. Den 25 oktober 2000 ändrade kommunikationsministeriet föreskrift nr 130 genom att upphäva punkt 2.6.

130. Som svar på en begäran om information från den idéella organisationen "Civilian control" uppgav kommunikationsministeriet i ett brev från 20 augusti 2006 att upphävandet av punkt 2.6 i föreskrift nr 130 inte innebar att kommunikationstjänsteleverantörer måste bli underrättade om operativ spaningsverksamhet mot en abonnent eller få en kopia av det aktuella beslutet om sådan övervakning.

131. Föreskrift nr 130 upphävdes den 16 januari 2008 (se punkt 134 nedan).

(c) Föreskrift nr 538

132. Föreskrift nr 538 om samarbete mellan kommunikationstjänsteleverantörer och rättsvårdande organ, som utfärdades den 27 augusti 2005, föreskriver att de förstnämnda måste vara noga med att uppdatera databaser som innehåller uppgifter om abonnenter och de tjänster dessa tillhandahålls. Dessa uppgifter måste lagras i tre år. Rättsvårdande organ måste ha ständig fjärråtkomst till dessa databaser (punkt 12).

133. Databaserna måste omfatta följande uppgifter om abonnenterna: (a) förnamn, fadersnamn och efternamn, hemadress och passnummer för fysiska personer, (b) företagsnamn, adress samt förteckning över personer med tillgång till terminalutrustning med deras namn, fadersnamn och efternamn, hemadress och passnummer för juridiska personer, (c) uppgifter om anslutningar, trafik och betalningar (punkt 14).

(d) Föreskrift nr 6

134. Föreskrift nr 6 om fordringar på telekomnätverk när det gäller operativ spaningsverksamhet, del I, utfärdat av kommunikationsministeriet den 16 januari 2008, ersatte föreskrift nr 130.

135. Föreskriften bibehöll kravet på att kommunikationstjänsteleverantörer var tvungna att garantera överföring till aktuellt rättsvårdande organs fjärrstyrda terminal av information om (a) abonnenternas telefonnummer och identifieringskoder och (b) innehållet i deras kommunikation. Uppgifterna måste överföras i realtid efter en begäran från den fjärrstyrda terminalen. Kommunikationstjänsteleverantörerna måste också se till att fastställa abonnentens vistelseort (punkt 2, 3 och 5).

136. Den fjärrstyrda terminalen måste ha tillgång till databaser med uppgifter om abonnenterna, bl.a. deras nummer och identifieringskoder (punkt 7 och 8).

137. Kommunikationstjänsteleverantörerna måste garantera att den avlyssnade personen inte får reda på att hans/hennes kommunikation avlyssnas. Kommunikationstjänsteleverantörernas anställda måste se till att skydda information om pågående och tidigare avlyssningar mot obehörig åtkomst.

(e) Föreskrift nr 73

138. Föreskrift nr 73 om fordringar på telekomnätverk när det gäller operativ spaningsverksamhet, del II, utfärdat av kommunikationsministeriet den 27 maj 2010, vidareutvecklar vissa krav i föreskrift nr 6. Den föreskriver framför allt att den utrustning som installeras av kommunikationstjänsteleverantörer måste garantera att de organ som bedriver operativ spaningsverksamhet får tillgång till samtliga uppgifter som överförs genom telekomnätverken och klarar av att välja ut data och vidarebefordra dessa data till sin styrterminal (punkt 2).

III. RELEVANTA INTERNATIONELLA OCH EUROPEISKA INSTRUMENT

A. Förenta Nationerna

139. Resolution nr 68/167 om rätten till integritet i den digitala tidsåldern som antogs av generalförsamlingen den 18 december 2013, lyder enligt följande:

"Generalförsamlingen ...

...

4. Uppmanar alla stater

...

(c) Att granska sina rutiner, sin praxis och sin lagstiftning beträffande kommunikationsövervakning och avlyssning samt insamling av personuppgifter, bl.a. massövervakning, avlyssning och insamling, i syfte att upprätthålla rätten till integritet genom att garantera fullständig och effektiv tillämpning av alla sina åtaganden enligt internationell människorättslag,

(d) Att inrätta eller bibehålla befintliga oberoende och effektiva inhemska tillsynsmekanismer med förmågan att i förekommande fall garantera transparens och ansvarsskyldighet för statlig kommunikationsövervakning, avlyssning samt insamling av personuppgifter ...".

B. Europarådet

140. Konventionen om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter från 28 januari 1981 (CETS nr 108, hädanefter "konvention nr 108") fastställer standarder för dataskydd ifråga om automatisk bearbetning av personuppgifter i den offentliga och privata sektorn. Den lyder:

"Artikel 8 – kompletterande skyddsåtgärder för registrerade personer

Var och en ska ha möjlighet att:få veta huruvida ett automatiserat personregister finns, dess huvudsakliga ändamål, liksom uppgifter om vem som är registeransvarig samt dennes hemvist eller säte,med rimliga mellanrum och utan alltför lång tidsutdräkt eller kostnad få bekräftat huruvida personuppgifter rörande honom/henne finns lagrade i registret liksom att få sig tillsända sådana uppgifter i begriplig form,i förekommande fall få sådana uppgifter rättade eller utraderade som har behandlats i strid mot de bestämmelser i nationell lag genom vilka de grundläggande principerna i artikel 5 och 6 i denna konvention genomförs,överklaga ett beslut som innebär att någon inte efterkommer en begäran om en sådan bekräftelse eller, i förekommande fall, kommunikation, rättelse eller utradering som avses i punkt b och c i denna artikel.

Artikel 9 – undantag och inskränkningarUndantag från bestämmelserna i artikel 5, 6 och 8 i denna konvention får göras endast i den utsträckning som anges i denna artikel.Avvikelse från bestämmelserna i artikel 5, 6 och 8 i denna konvention får göras endast om sådan avvikelse medges i partens nationella lagstiftning och den är nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att:skydda statens säkerhet, den allmänna säkerheten, statens penningintressen eller brottsbekämpning,skydda den registrerade personen eller andra personers fri- och rättigheter ...

Artikel 10 – sanktioner och rättsmedel

Varje part åtar sig att införa lämpliga sanktioner och rättsmedel för överträdelser av sådana bestämmelser              i den nationella lagen genom vilka de grundläggande principer för dataskydd som har angetts i detta kapitel genomförs.

141. Konvention nr 108 ratificerades av Ryssland den 15 maj 2013 och trädde för dess del i kraft den 1 september samma år.

"Ryska Federationen förklarar att den i enlighet med underpunkt a i punkt 2 i artikel 3 i konventionen inte kommer att tillämpa denna på personuppgifter:

...

(b) som räknas som statshemlighet i enlighet med Ryska Federationens lagstiftning om statshemlighet.

Ryska Federationen förklarar att den i enlighet med underpunkt c i punkt 2 i artikel 3 i konventionen kommer att tillämpa denna på personuppgifter som inte behandlas automatiskt om tillämpningen av konventionen motsvarar karaktären på de handlingar som utförs med personuppgifter utan automatisk bearbetning.

Ryska Federationen förklarar att den i enlighet med underpunkt a i punkt 2 i artikel 9 i konventionen förbehåller sig rätten att inskränka den registrerades åtkomsträtt till sina egna personuppgifter i syfte att skydda statens säkerhet och den allmänna ordningen".

142. Tilläggsprotokollet till konventionen om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter rörande tillsynsmyndigheter samt gränsöverskridande dataflöden från 8 november 2001 (CETS nr 181) som har undertecknats men inte ratificerats av Ryssland, föreskriver följande:

"Artikel 1 – tillsynsmyndighet

1. Var och en av parterna ska sörja för att en eller flera myndigheter ges ansvar för att garantera överensstämmelse med de åtgärder i sin inhemska lag som upprätthåller principerna i kapitel II och III i konventionen och i detta protokoll.

2. a. I detta syfte ska ovanstående myndigheter framför allt ha utrednings- och interventionsbefogenheter, liksom behörighet att engagera sig i rättsprocesser eller att inför behöriga rättsliga myndigheter påtala överträdelser av bestämmelser i inhemsk lag som upprätthåller de principer som framgår av punkt 1 i artikel 1 i detta protokoll.

b. Varje sådan tillsynsmyndighet ska pröva rättsanspråk från personer beträffande skydd av dennes rättigheter och grundläggande friheter ifråga om automatisk databehandling av personuppgifter inom sitt behörighetsområde.

3. Tillsynsmyndigheterna ska helt självständigt utöva sina funktioner.

4. Beslut från tillsynsmyndigheterna som ger upphov till klagomål kan överklagas i domstol ...".

143. En rekommendation från ministerrådet som reglerar användningen av personuppgifter inom polissektorn och som antogs den 17 september 1987 (nr R (87)15), lyder enligt följande:

"1.1. Varje medlemsstat bör ha en oberoende tillsynsmyndighet utanför polissektorn som ska ansvara för att principerna i denna rekommendation respekteras ...

2.1. Insamling av personuppgifter för polisändamål bör begränsas till sådana som krävs för att förhindra verklig fara eller stävja särskilda brott. Varje undantag från denna bestämmelse bör vara underkastat särskild nationell lag.

2.2. När data som rör en enskild person har samlats in och lagras utan dennes vetskap och såvida inte dessa data förstörs, ska han/hon om möjligt informeras om att information om honom/henne innehas så snart syftet med polisens verksamhet sannolikt inte längre skadas ...

3.1. Lagring av personuppgifter för polisändamål bör i möjligaste mån begränsas till exakta uppgifter och sådana uppgifter som krävs för att polisorgan ska kunna fullgöra sina lagliga uppgifter inom ramen för nationell lag och deras åtaganden enligt internationell rätt ...

5.2. Utlämnande av uppgifter till andra offentliga organ bör endast tillåtas om det i ett särskilt fall:

a. föreligger en klar och tydlig rättslig skyldighet eller behörighet, eller med godkännande från tillsynsmyndigheten, eller om

b. dessa uppgifter är oundgängliga för att mottagaren ska kunna fullgöra sina egna lagliga åligganden och under förutsättning att syftet med insamlingen eller bearbetningen som mottagaren ska genomföra inte är oförenlig med den ursprungliga bearbetningen och det meddelande organets rättsliga skyldigheter inte strider mot detta.

5.2. ii Dessutom får utlämnande till andra offentliga organ i undantagsfall tillåtas om utlämnandet i ett särskilt fall:

a. utan tvivel sker i den registrerade personens intresse och denne antingen har gett sitt medgivande eller att omständigheterna är sådana att ett sådant medgivande kan förutsättas, eller om

b. utlämnandet är nödvändigt för att förhindra allvarlig och överhängande fara.

5.3.i. Utlämnande av data till privata aktörer bör endast tillåtas om det i ett särskilt fall föreligger en tydlig rättsligt skyldighet eller behörighet eller med godkännande från tillsynsmyndigheten ...

6.4. Utövande av [den registrerade personens] åtkomst-, rättelse- eller raderingsrättigheter bör bara begränsas i den mån sådan begränsning krävs för att skydda den registrerade personen eller andras fri- och rättigheter ...

6.5. Förvägran eller begränsning av dessa rättigheter bör motiveras skriftligen. Vägran att uppge skälen bör endast tillåtas i den mån detta är absolut nödvändigt för att polisen ska kunna fullgöra sina lagliga uppgifter eller krävs för att skydda andra personers fri- och rättigheter.

6.6. Om åtkomst vägras, bör den registrerade personen kunna överklaga till tillsynsmyndigheten eller annat oberoende organ som måste övertyga sig själv om att sådan vägran var välgrundad.

7.1. Åtgärder bör vidtas så att personuppgifter som sparas för polisändamål tas bort om de inte längre behövs för det syfte som de lagrades.

I detta syfte ska hänsyn framför allt tas till följande kriterier: behovet av att behålla uppgifter på grund av att en utredning i ett visst mål håller på att avslutas, ett slutgiltigt domstolsbeslut, i synnerhet ett frikännande, rehabilitering, preskriberade domar, amnestier, den registrerade personens ålder, särskilda uppgiftskategorier.

7.2. Regler som syftar till att fastställa lagringstider för olika personuppgiftskategorier liksom regelbundna kvalitetskontroller bör införas genom överenskommelse med tillsyndmyndigheten eller i enlighet med inhemsk lag.

8. Ansvarigt organ bör vidta alla erforderliga åtgärder för att garantera lämplig fysisk och logisk säkerhet för uppgifterna och förhindra obehörig åtkomst, utlämnande eller ändring. Filernas olika karaktär och innehåll bör i detta syfte tas under övervägande".

144. En rekommendation från ministerrådet om skydd för personuppgifter inom området för telekomtjänster, särskilt när det gäller telefontjänster som antogs den 7 februari 1995 (nr R (95) 4), lyder i tillämpliga delar:

"2.4. Inblandning från offentliga myndigheters sida i innehållet i en kommunikation, t.ex. användning av avlyssningsutrustning eller andra övervakningsanordningar eller uppsnappande av kommunikation får göras bara när det föreskrivs i lag och innebär en nödvändig åtgärd i ett demokratiskt samhälle för att:

a. skydda statens säkerhet, den allmänna säkerheten, statens penningintressen eller brottsbekämpning,

b. skydda den registrerade personen eller andra personers fri- och rättigheter.

2.5. Om offentliga myndigheter blandar sig i innehållet i en kommunikation bör inhemsk lag reglera:

a. den registrerade personens utövande av sin rätt till åtkomst och rättelse,

b. under vilka omständigheter ansvariga offentliga myndigheter har rätt att vägra att lämna ut information till berörd person, eller fördröja sådan utlämning,

c. lagring eller förstörande av sådana uppgifter.

Om en nätverksoperatör eller tjänsteleverantör av en offentlig myndighet blir uppmanad att ingripa, bör uppgifter som insamlats på detta vis endast meddelas till det organ som avses i beslutet om sådant ingripande ...".

C. Europeiska Unionen

145. Rådets resolution från 17 januari 1995 om laglig avlyssning av telekommunikation (96/C 329/01) föreskriver följande:

"I denna avdelning redovisas de rättsvårdande myndigheternas krav angående laglig avlyssning av telekommunikationer. Dessa krav gäller med förbehåll för nationell lag och skall tolkas i enlighet med tillämplig nationell praxis ...

1.3. De rättsvårdande myndigheterna kräver åtkomst till all telekommunikation till och från en måltjänst, med undantag av den telekommunikation som inte faller inom ramen för avlyssningstillståndet...

2. De rättsvårdande myndigheterna kräver möjligheter till realtids- och heltidsövervakning för avlyssning av telekommunikation. Anropsassocierade data bör också lämnas i realtid. Om anropsassocierade data inte kan göras tillgängliga i realtid kräver de rättsvårdande myndigheterna att uppgifterna skall göras tillgängliga så snart som möjligt efter avslutat anrop.

3. De rättsvårdande myndigheterna kräver att nätoperatörerna/tjänsteleverantörerna tillhandahåller ett eller flera gränssnitt från vilka den avlyssnade kommunikationen kan överföras till den legala avlyssningsenheten. Avlyssningsmyndigheterna och nätoperatörerna/tjänsteleverantörerna måste gemensamt komma överens om vilka gränssnitt som skall användas. Andra frågor i anslutning till dessa gränssnitt skall hanteras i enlighet med praxis i de enskilda länderna.

5. De rättsvårdande myndigheterna kräver att avlyssningen skall utformas och genomföras på ett sådant sätt att otillåten eller otillbörlig användning förhindras och så att information som har samband med avlyssningen skyddas...

5.2. De rättsvårdande myndigheterna kräver att nätoperatörerna/tjänsteleverantörerna säkerställer att avlyssnade kommunikationer överförs endast till den avlyssningsmyndighet som anges på avlyssningstillståndet.

146. Ovanstående krav bekräftades och utvecklades i rådets resolution nr 9194/01 från 20 juni 2001 om rättsvårdande myndigheters operativa behov vad gäller offentliga telekommunikationsnätverk och tjänster.

147. Det utslag som antogs av Europadomstolen (CJEU) den 8 april i de förenade målen Digital Rights Ireland och Seitinger m.fl. förklarade som ogiltigt datalagringsdirektiv 2006/24/EG som fastställde skyldigheten för leverantörer av offentligt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller offentliga kommunikationsnätverk att lagra samtliga trafik- och platsdata i mellan sex månader och två år för att garantera att dessa data skulle vara tillgängliga för utredning, uppklarande och åtal av allvarliga brott enligt vad respektive medlemsstat fastställt i sin nationella lag. Europadomstolen konstaterade att även om direktivet inte medgav lagring av kommunikationsinnehållet, kunde trafik- och platsdata medge mycket exakta slutledningar beträffande de personernas privatliv vars data hade lagrats. Skyldigheten att lagra dessa data innebar följaktligen i sig en inblandning i rätten till respekt för privatliv och kommunikation som garanterades av artikel 7 i EU:s stadga om grundläggande rättigheter samt rätten till skydd för personuppgifter enligt artikel 8 i denna stadga. Dessutom innebar behöriga nationella myndigheters tillgång till dessa data ytterligare en inblandning i dessa grundläggande rättigheter. Europadomstolen förklarande vidare att inblandningen var synnerligen allvarlig. Det faktum att data lagrades och därefter användes utan att abonnenten eller den registrerade användaren blev underrättad skapade sannolikt hos berörda personer en känsla av att deras privatliv var föremål för ständig övervakning. Inblandningen tillgodosåg ett allmänt intresse, nämligen att bidra till kampen mot allvarliga brott och terrorism och, därigenom slutligen till den allmänna säkerheten. Den lyckades emellertid inte tillgodose kravet på proportionalitet. Direktivet omfattade för det första på ett generellt sätt alla personer och alla elektroniska kommunikationssätt liksom samtliga trafikdata utan någon som helst differentiering, begränsning eller undantag mot bakgrund av syftet att bekämpa allvarlig brottslighet. Den innebar således en inblandning i hela den europeiska befolkningens grundläggande rättigheter. Den gällde t.o.m. för personer där det inte fanns någonting som antydde att deras uppträdande kunde innebära någon koppling, inte ens en indirekt eller avlägsen sådan, till allvarlig brottslighet. För det andra innehöll direktivet inga faktiska eller procedurrelaterade villkor med koppling till behöriga nationella myndigheters tillgång till och påföljande användning av dessa data. Genom att bara på ett allmänt sätt hänvisa till allvarlig brottslighet såsom den definieras av respektive medlemsstat i dess nationella lag, misslyckades direktivet med att införa något objektivt kriterium för att fastställa vilka överträdelser som var tillräckligt allvarliga för att motivera en sådan omfattande inblandning i de grundläggande rättigheterna i artikel 7 och 8 i stadgan. Framför allt var behöriga nationella myndigheters tillgång till lagrade data inte avhängig förhandsgranskning av domstol eller oberoende administrativt organ vars beslut syftade till att begränsa tillgång och användning av dessa data till vad som bara krävdes för att kunna fullfölja ändamålet. För det tredje krävde direktivet att alla data skulle lagras i minst sex månader utan någon som helst skillnad mellan olika datakategorier utifrån deras eventuella användbarhet för det avsedda ändamålet eller enligt berörda personers uppfattning. Europadomstolen ansåg slutledningsvis att direktivet innebar en långtgående och ytterst allvarlig inblandning i de grundläggande rättigheterna i artikel 7 och 8 i stadgan, utan att en sådan inblandning var noggrant omgärdad av bestämmelser som garanterade att de faktiskt var begränsade till det som verkligen var nödvändigt. Europadomstolen noterade också att direktivet inte med hjälp av tekniska och organisatoriska åtgärder sörjde för tillräckliga skyddsmekanismer, för att garantera effektivt skydd av lagrade data mot risken för missbruk och mot eventuell olaglig tillgång och användning.

LAGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN

148. Klaganden klagade över att systemet med hemlig avlyssning av mobiltelefonkommunikation i Ryssland inte var förenligt med kraven i artikel 8 i konventionen, som lyder:

"1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

A. Tillåtlighet

149.  Regeringen gjorde gällande att klaganden inte kunde hävda att han var offer för den påstådda kränkningen av hans rätt till respekt för sitt privatliv eller korrespondens (se punkt 153 till 157 nedan). Dessutom hade han inte uttömt alla inhemska rättsmedel (se punkt 219 till 226 nedan).

150. Domstolen anser att regeringens invändningar har en så nära koppling till det väsentliga i klagandens klagomål att de måste fogas till fakta i målet.

151. Domstolen konstaterar vidare att detta klagomål inte är uppenbart ogrundat i betydelsen av artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Det är inte otillåtligt på några andra grunder. Det ska således förklaras vara tillåtligt.

B. Föreliggande fakta

1. Klagandens status som offer och förekomsten av en "inblandning"

(a) Parternas framställningar

(i) Regeringen

152. Regeringen gjorde gällande att klaganden inte kunde påstå sig vara offer för den påstådda kränkningen av artikel 8 i konventionen och att det inte hade förekommit någon inblandning i dennes rättigheter. Han hade inte klagat över att hans kommunikation hade avlyssnats. Kontentan av hans klagomål i de inhemska domstolarna och denna domstol var att kommunikationstjänsteleverantörerna hade installerat specialutrustning som gav myndigheterna möjlighet att bedriva operativ spaningsverksamhet. Enligt regeringens uppfattning bekräftade målet Orange Slovensko A.S. ./. Slovakien (besl.), nr 43983/02, 24 oktober 2006) att installation av avlyssningsutrustning eller t.o.m. finansiering av sådan, av privata företag i sig inte stred mot konventionen.

153. Regeringen gjorde vidare gällande att artikel 34 inte kunde användas för att lämna in ett klagomål i form av actio popularis (rätten för envar att väcka talan), och inte heller utgöra grund för ett yrkande in abstracto (på allmänna grunder) att en lag stred mot konventionen (den hänvisade till Aalmoes och 112 andra ./. Nederländerna (besl.), nr 16269/02, 25 november 2004). Den hävdade att uppfattningen om offerstatus som fastställts i målen Klass m.fl. ./. Tyskland (6 september 1978, § 34, serie A nr 28) samt Malone ./. Storbritannien (2 augusti 1984, § 64, serie A nr 82) – enligt vilka en enskild person under vissa omständigheter skulle kunna påstå sig vara offer för en kränkning till följd av blotta förekomsten av hemliga åtgärder eller av lagar som tillåter hemliga åtgärder utan att behöva påstå att sådana åtgärder faktiskt hade vidtagits mot denne – kunde inte tolkas så brett så att de omfattade varje person i svarandestaten som befarade att säkerhetstjänsten kunde ha samlat in information om honom eller henne. En klagande var tvungen att påvisa att det fanns en "rimlig sannolikhet" att säkerhetstjänsten hade samlat in och lagrat information om dennes privatliv (de hänvisade till Esbester ./. Storbritannien, nr 18601/91, kommissionens beslut från 2 april 1993, Redgrave ./. Storbritannien, nr 20271/92, kommissionens beslut från 1 september 1993, Matthews ./. Storbritannien, nr 28576/95, kommissionens beslut från 16 oktober 1996, Halford ./. Storbritannien, 25 juni 1997, § 1, Rapporter om utslag och beslut 1997-III, Weber och Saravia ./. Tyskland (besl.), nr 54934/00, § 4-6 och 78, ECHR 2006-XI samt Kennedy ./. Storbritannien, nr 26839/05, § 122 och 123, 18 maj 2010).

154. Regeringen hävdade att undantagen till regeln om "rimlig sannolikhet" endast kunde tillåtas av särskilda skäl. En enskild person kunde hävda en inblandning som en följd av blotta förekomsten av lagar som bara tillät hemliga övervakningsåtgärder under exceptionella omständigheter med hänsyn till om det fanns rättsmedel på nationell nivå och till risken för att hemliga övervakningsåtgärder vidtogs mot denne (den hänvisade till Kennedy, som hänvisas till ovan, § 124). Enligt regeringen kunde inga sådana särskilda skäl fastställas i föreliggande mål.

155. För det första fanns det ingen "rimlig sannolikhet" eller för den delen någon risk över huvud taget för att klaganden skulle ha blivit föremål för övervakningsåtgärder eftersom han inte varit misstänkt för att ha begått några brott. Det faktum att han var chefsredaktör vid ett förlag kunde inte utgöra skäl för avlyssning enligt lagen i Ryssland. Regeringen försäkrade att klagandens telefonsamtal aldrig hade avlyssnats. Klaganden hade inte framlagt några bevis på motsatsen. De handlingar han framlagt vid den inhemska rättegången hade handlat om tredje person och hade inte innehållit några bevis på att hans telefon hade avlyssnats.

156. För det andra fanns det rättsmedel på nationell nivå för att bestrida både den påstådda bristen på garantier mot missbruk i den ryska lagen och eventuella specifika övervakningsåtgärder som vidtagits mot en enskild person. Det fanns möjligheter att begära att konstitutionsdomstolen granskade OSAA:s överensstämmelse med konstitutionen. Det fanns också möjligheter att lämna in ett klagomål till högsta domstolen, såsom N. hade gjort och som hade lyckats utverka ett beslut om olaglighet ifråga om en bestämmelse i kommunikationsministeriets föreskrift nr 130 (se punkt 128 ovan). Vad beträffar föreskrift nr 70 så hade den, tvärt emot klagandens påståenden, vederbörligen publicerats (se punkt 181 nedan) och kunde således inte bestridas i domstol. En person vars kommunikation olagligen hade avlyssnats utan föregående domstolsgodkännande, kunde också få gottgörelse i en civil domstol. Regeringen hänvisade till högsta domstolens utslag från 15 juli 2009 som fann att installationen av en videokamera på klagandens kontor samt avlyssningen av dennes kontorstelefon hade varit olaglig eftersom dessa övervakningsåtgärder hade vidtagits utan föregående domstolsgodkännande (se även punkt 219 till 224 nedan). Lagen i Ryssland föreskriver slutligen att kommunikationsavlyssning ska övervakas av ett oberoende organ, åklagarmyndigheten.

157. Regeringen avslutade med att framhålla att föreliggande mål, med tanke på ovanstående, skiljde sig från målet Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev ./. Bulgarien (nr 62540/00, 28 juni 2007) där domstolen hade vägrat att tillämpa principen om "rimlig sannolikhet" på grund av att det saknades garantier mot olaglig avlyssning i Bulgarien. Med tanke på att den ryska lagen föreskriver tillfredställande och tillräckliga garantier mot missbruk ifråga om kommunikationsavlyssning, bl.a. tillgängliga rättsmedel, kunde klaganden enligt regeringens uppfattning inte hävda inblandning som en följd av blotta förekomsten av lagar som tillåter hemlig övervakning. I brist på "rimlig sannolikhet" att hans telefonkommunikation hade avlyssnats, kunde han inte hävda att han blivit utsatt för den påstådda kränkningen av artikel 8 i konventionen.

(ii) Klaganden

158. Klagande gjorde gällande att han kunde påstå sig vara offer för en kränkning av artikel 8 till följd av blotta förekomsten av lagar som tillät ett system med hemlig kommunikationsavlyssning utan att behöva påvisa att han faktiskt blivit föremål för sådana hemliga åtgärder. Förekomsten av sådana lagar medförde ett hot om övervakning av alla som använder sig av telekomtjänster och utgjorde därför i sig en inblandning i utövandet av hans rättigheter enligt artikel 8. Han stödde sig på målen Klass m.fl. (som hänvisas till ovan, §34 och 37), Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev (som också hänvisas till ovan, § 58) samt Kennedy (som också hänvisas till ovan, § 123).

159. Klaganden vidhöll att principen med "rimlig sannolikhet" bara hade tillämpats av domstolen i mål där klaganden hade hävdat faktisk avlyssning, medan principen om "blotta förekomsten" som fastställts i utslaget i Klass m.fl. hade tillämpats de fall som rörde allmänna klagomål om lagstiftning och praxis som tillät hemliga övervakningsåtgärder (se Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som hänvisas till ovan, § 59 och Kennedy, som också hänvisas till ovan, § 122 och 123 med ytterligare hänvisningar). I målet Liberty m.fl. ./. Storbritannien (nr 58243/00, § 56 och 57, 1 juli 2008), konstaterade domstolen att förekomsten av befogenheter som tillät myndigheter att avlyssna kommunikation innebar en inblandning i klagandenas rättigheter enligt artikel 8, eftersom det rörde sig om personer som dessa befogenheter kunde ha tillämpats på. I målet Kennedy (som hänvisas till ovan, § 124) hade den principen vidareutvecklats till att omfatta en bedömning av tillgången på rättsmedel på nationell nivå samt risken för att hemliga övervakningsåtgärder skulle vidtas mot klaganden. I målet Mersch m.fl. ./. Luxemburg (nr 10439/83 o.a., kommissionens beslut från 10 maj 1985), fann denna att klagandena i de mål där myndigheterna inte hade någon skyldighet att meddela berörda personer om de övervakningsåtgärder som de blivit föremål för, kunde påstå sig vara "offer" för en kränkning av konventionen på grund av blotta förekomsten av hemliga övervakningslagar, även om de inte till stöd för sina klagomål kunde hävda att de hade blivit föremål för en faktisk övervakningsåtgärd.

160. Klaganden gjorde gällande att han kunde påstå sig vara föremål för en kränkning av artikel 8 både på grund av blotta förekomsten av hemliga övervakningslagar och sin personliga situation. OSAA tillät tillsammans med FSB-lagen, kommunikationslagen samt de föreskrifter som utfärdats av kommunikationsministeriet, t.ex. föreskrift nr 70, säkerhetstjänsten att med tekniska medel avlyssna varje persons kommunikation utan förhandsgodkännande från domstol. Säkerhetstjänsten hade framför allt ingen skyldighet att förete avlyssningsgodkännande för någon, t.ex. kommunikationstjänsteleverantören. Den ifrågasatta lagen tillät således in-blancoavlyssning av kommunikationen.

161. I Ryssland fanns inga tillgängliga rättsmedel för att bestrida denna lagstiftning. Klaganden hänvisade således ifråga om möjligheten att bestrida föreskrift nr 70 till högsta domstolens beslut från 25 september 2000 rörande ett klagomål från en viss N. (se punkt 128 ovan) som konstaterade att det beslutet snarare var av teknisk än rättslig karaktär och av den anledningen inte behövde offentliggöras. Han framlade också en kopia på beslutet från 24 maj 2010 i högsta handelsdomstolen som fann att besluten från kommunikationsministeriet som krävde att kommunikationstjänsteleverantörerna skulle installera utrustning så att myndigheterna skulle kunna bedriva operativ spaningsverksamhet inte behövde bli föremål för lagprövning i handelsdomstolar. Klagandens inhemska process hade visat att föreskrift nr 70 i själva verket inte kunde bestridas i rysk domstol. Dessutom hade konstitutionsdomstolen, åtminstone vad gäller OSAA, redan vid ett antal tillfällen prövat dess grundlagsenlighet och konstaterat att den var förenlig med konstitutionen. Vad beträffar möjligheten att bestrida individuella övervakningsåtgärder, gjorde klaganden slutligen gällande att berörd person inte fick meddelande om avlyssningen såvida inte det avlyssnade materialet användes som bevis mot denne i samband med ett brottmål. I brist på sådan information, var de inhemska rättsmedlen verkningslösa (se även punkt 217 nedan).

162. Vad beträffar den egna situationen, gjorde klaganden gällande att han var journalist samt ordförande i Glasnost Defence Foundations S:t Petersburgavdelning, vilken övervakade pressfrihetsstatus och tillhandahöll rättshjälp till journalister vars yrkesrättigheter hade kränkts (se punkt 8 ovan). Följaktligen förelåg det en ökad risk för att hans kommunikation skulle komma att avlyssnas. . I det sammanhanget hänvisade klaganden till den grundläggande betydelsen av att skydda journalisters källor, något som framhölls i stora kammarens utslag i Sanoma Uitgevers B.V. ./. Nederländerna ([SK], nr 38224/03, § 50, 14 september 2010).

(b) Domstolens bedömning

163. Domstolen konstaterar att klaganden i föreliggande mål hävdar att det har förekommit en kränkning av dennes rättigheter till följd av blotta förekomsten av lagar som tillåter hemlig avlyssning av mobiltelefonkommunikation och att det finns en risk för att bli föremål för avlyssningsåtgärder, snarare än till följd av någon särskild avlyssningsåtgärd som vidtagits mot denne.

(i) Sammanfattning av domstolens rättspraxis

164. I sin rättspraxis har domstolen konsekvent förklarat att konventionen inte föreskriver något om ett inrättande av actio popularis (rätten för envar att väcka talan) och att dess uppgift normalt inte är att granska tillämplig lag och praxis in abstracto (på allmänna grunder), utan att fastställa huruvida det sätt på vilket de tillämpades på, eller påverkade klaganden, gav upphov till en kränkning av konventionen se bl.a. källor N.C. ./. Italien [SK], nr 24952/94, § 56, ECHR 2002‑X; Krone Verlag GmbH & Co. KG ./. Österrike (nr 4), nr 72331/01, § 26, 9 november 2006; samt Centre for Legal Resources on behalf of Valentin Câmpeanu ./. Rumänien [SK], no. 47848/08, § 101, ECHR 2014). För att kunna lämna in ett klagomål i enlighet med artikel 34, måste en person kunna visa att han eller hon varit "direkt påverkad" av den åtgärd som klagomålet gällde. Detta är absolut nödvändigt för att sätta igång konventionens skyddsmekanism, även om detta kriterium inte ska tillämpas på något stelbent, mekaniskt och orubbligt sätt under förfarandet (se Centre for Legal Resources on behalf of Valentin Câmpeanu, som hänvisas till ovan, § 96).

165. Domstolen har följaktligen tillåtit allmänna bestridanden av relevant lagstiftning när det handlar om hemlig övervakning som ett erkännande av de hemliga övervakningsåtgärdernas särskilda egenskaper och betydelsen av att garantera effektiv kontroll och tillsyn av dessa. I målet Klass m.fl. ./. Tyskland, förklarade domstolen att en enskild person under vissa omständigheter skulle kunna påstå sig vara offer för en kränkning till följd av blotta förekomsten av en hemlig åtgärd eller av lagar som tillåter hemliga åtgärder utan att behöva påstå att sådana åtgärder faktiskt hade vidtagits mot denne. De relevanta omständigheterna skulle i respektive fall fastställas i överensstämmelse med konventionens rättigheter eller påstått kränkta rättigheter, den hemliga karaktären på de bestridda åtgärderna samt kopplingen mellan klaganden och dessa åtgärder (se Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 34). Domstolen förklarade skälen till sitt resonemang enligt följande:

"36. Domstolen påpekar att om en stat inleder hemlig övervakning som inte är känd för de personer som kontrolleras, vilket innebär att övervakningen inte kan bestridas, kan artikel 8 i princip reduceras till något betydelselöst. I en sådan situation kan en enskild person behandlas på ett sätt som strider mot artikel 8, eller t.o.m. berövas den rätt som garanteras av den artikeln utan att han/hon är medveten om detta och utan att ha möjlighet att få gottgörelse antingen på nationell nivå eller genom konventionens institutioner ...

Domstolen anser det vara oacceptabelt att försäkran om åtnjutandet av en rättighet som garanteras av konventionen på detta sätt kan undantas genom det enkla faktum att personen ifråga hålls ovetande om kränkningen. Rätt till överklagan inför kommissionen för personer som kan påverkas av hemlig övervakning ska komma från artikel 25 [för närvarande artikel 34], eftersom artikel 8 annars riskerar att bli verkningslös.

37. Beträffande fakta i föreliggande mål, konstaterar domstolen att de ifrågasatta lagarna innebär ett övervakningssystem enligt vilket samtliga personer i Förbundsrepubliken Tyskland eventuellt kan få sin e-post, post och telekommunikation övervakad utan att de någonsin kommer att få reda på detta, såvida inte det antingen har förekommit någon lösmynthet eller påföljande information beträffande de omständigheter som fastställts i den federala konstitutionsdomstolens utslag ...               I så motto, påverkar den ifrågasatta lagen direkt samtliga användare eller tänkbara användare av post- och telekommunikationstjänster i Förbundsrepubliken Tyskland. Dessutom kan detta hot om övervakning, som delegaterna mycket riktigt påpekar, i sig sägas begränsa den fria kommunikationen via post- och telekommunikationstjänster och därigenom för alla användare eller tänkbara användare utgöra en direkt inblandning i den rättighet som garanteras av artikel 8 ...

38. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i föreliggande mål, drar domstolen slutsatsen att var och en av klagandena har rätt att "(påstå) sig vara offer för en kränkning" av konventionen, även om han/hon inte som stöd för sitt klagomål kan hävda att han/hon har blivit föremål för en konkret övervakningsåtgärd. Frågan om huruvida klagandena faktiskt var offer för någon kränkning av konvention innebär ett fastställande av huruvida den ifrågasatta lagen i sig är förenlig med konventionens bestämmelser ...".

166. Efter målet med Klass m.fl. har domstolens rättspraxis utvecklat två parallella synsätt på offerstatus i samband med mål som rör hemlig övervakning.

167. I flera mål har kommissionen och domstolen förklarat att principen i Klass m. fl. inte kunde tolkas så vitt så att den omfattade varje person i svarandestaten som befarade att säkerhetstjänsten eventuellt skulle ha samlat in uppgifter om denne. En klagande kunde emellertid inte rimligtvis förväntas bevisa att uppgifter om hans eller hennes privatliv hade samlats in och lagrats. Ifråga om hemlig övervakning räckte det med att förekomsten av praxis som tillät hemlig övervakning har fastställts och att det förelåg en rimlig sannolikhet att säkerhetstjänsten hade samlat in och lagrat uppgifter om en persons privatliv (se Esbester, som hänvisas till ovan, Redgrave, som också hänvisas till ovan, Christie ./. Storbritannien, nr 21482/93, kommissionens beslut från 27 juni 1994, Matthews, som hänvisas till ovan, Halford, som också hänvisas till van, § 47 samt 55-57 och Ilja Stefanov ./. Bulgarien, nr 65755/01, § 49 och 50, 22 maj 2008). I samtliga ovanstående mål, har klagandena hävdat faktisk avlyssning av deras kommunikation. I några av dessa har också framförts allmänna klagomål på lagar och praxis som tillåter hemliga övervakningsågärder (se Esbester, Redgrave, Matthews, och Christie, som alla hänvisas till ovan).

168. I andra fall har domstolen upprepat principen i Klass m.fl. att blotta förekomsten av lagar och praxis som tillåter och fastställer ett system för att bedriva hemlig övervakning av kommunikation innebar ett hot om övervakning mot alla de som lagen skulle kunna tillämpas på. Detta hot påverkade med nödvändighet kommunikationsfriheten mellan telekommunikationstjänsteanvändare och innebar i sig en inblandning i utövandet av klagandenas rättigheter enligt artikel 8, oavsett om några åtgärder vidtogs mot dessa eller ej (se Malone, som hänvisas till ovan, § 64; Weber och Saravia, som också hänvisas till ovan, § 78; Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som också hänvisas till ovan, § 58, 59 and 69; Liberty and Others, som också hänvisas till ovan, § 56 och 57; samt Iordachi m.fl. ./. Moldavien, nr 25198/02, § 30-35, 10 februari 2009). I alla ovanstående mål har klagandena framfört generella klagomål rörande lagar och praxis som tillåter hemliga övervakningsåtgärder. I några av dessa har de också hävdat faktisk avlyssning av sin kommunikation (se Malone, som hänvisas till ovan, § 62, samt Liberty m.fl., som också hänvisas till ovan, § 41 och 42).

169. I sitt absolut senaste mål med detta ämne, Kennedy ./. Storbritannien, förklarade domstolen slutligen att man inte borde tappa fokus på de särskilda skäl som, i mål rörande hemliga åtgärder, rättfärdigade domstolens avsteg från sitt allmänna synsätt som inte tillåter enskilda personer att rent allmänt bestrida en lag. Det huvudsakliga skälet var att garantera att sekretessen ifråga om sådana åtgärder inte ledde till att åtgärderna i praktiken inte kunde bestridas och hamnade utanför nationella rättsliga myndigheters samt domstolens kontroll. För att i ett särskilt mål kunna bedöma huruvida en enskild person kan hävda inblandning som en följd av blotta förekomsten av lagar som tillåter hemliga övervakningsmetoder, måste domstolen ta hänsyn till tillgången på inhemska rättsmedel samt risken för att hemliga övervakningsåtgärder skulle tillämpas på denne, Där det inte finns möjlighet att bestrida de påstådda hemliga övervakningsåtgärderna inom landet kan utbredda misstankar bland allmänheten om och bekymmer över att hemliga övervakningsbefogenheter missbrukas inte anses vara obefogade. I sådana fall föreligger det, även om den faktiska risken för övervakning är liten, ett större behov av granskning från denna domstols sida (se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 124).

(ii) Harmonisering av de principer som ska tillämpas

170. Mot denna bakgrund anser domstolen att det är nödvändigt att klargöra villkoren enligt vilka en klagande kan påstå sig vara offer för en kränkning av artikel 8 utan att behöva bevisa att denne faktiskt hade blivit föremål för hemliga övervakningsåtgärder så att ett enhetligt och förutsägbart synsätt kan antas.

171. Enligt domstolens uppfattning är strategin i Kennedy främst anpassad till behovet av att garantera att sekretessen med övervakningsåtgärderna inte leder till att dessa i praktiken inte kan bestridas och hamnar utanför de inhemska rättsliga myndigheternas och domstolens kontroll. Domstolen godtar följaktligen att en klagande kan påstå att han/hon är föremål för en kränkning som uppkommit genom blotta förekomsten av hemliga övervakningsåtgärder, eller lagstiftning som tillåter hemliga övervakningsåtgärder, om följande villkor uppfylls. Domstolen kommer för det första att ta hänsyn till omfattningen av den lagstiftning som tillåter hemliga övervakningsåtgärder genom att pröva huruvida klaganden möjligen kan påverkas av dessa, antingen på grund av att han eller hon tillhör en grupp av människor som påverkas av den ifrågasatta lagen eller eftersom lagen direkt påverkar samtliga användare av kommunikationstjänster genom att införa ett system med vars hjälp vem som helst kan få sin kommunikation avlyssnad. För det andra kommer domstolen att ta hänsyn till tillgången på inhemska rättsmedel och kommer att anpassa granskningen beroende på hur pass verkningsfulla dessa rättsmedel är. Som domstolen framhöll i Kennedy, där det inhemska systemet inte kan tillhandahålla ett effektivt rättsmedel till den person som misstänker att han eller hon blivit utsatt för hemlig övervakning, kan omfattande misstankar om och bekymmer bland allmänheten över att hemliga övervakningsbefogenheter missbrukas inte anses vara obefogade (se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 124). Under sådana omständigheter kan hot om övervakning i sig påstås begränsa den fria kommunikationen via post- och telekommunikationstjänster och därmed för alla användare eller potentiella användare utgöra en direkt inblandning i den rättighet som garanteras av artikel 8. Det finns således ett större behov av granskning från domstolens sida och ett undantag från regeln som vägrar enskilda personer rätten att bestrida en lag in abstracto, är alltså berättigat. I sådana mål behöver den enskilda personen inte bevisa att det föreligger risk för att denne ska bli föremål för hemliga övervakningsåtgärder. Om det nationella systemet sörjer för effektiva rättsmedel blir det däremot svårare att motivera en utbredd misstanke om missbruk. I sådana fall, kan den enskilde påstå sig vara föremål för en kränkning till följd av blotta förekomsten av en hemlig åtgärd eller av lagar som tillåter hemliga åtgärder enbart om denne kan visa att han/hon på grund av sin personliga situation löper en eventuell risk att bli utsatt för sådana åtgärder.

172.  Resonemanget i Kennedy ger följaktligen domstolen den flexibilitet som krävs för att kunna hantera en mängd olika situationer som kan uppkomma när det handlar om hemlig övervakning, med hänsyn tagen till de utmärkande dragen i medlemsstaternas rättssystem, nämligen tillgängliga rättsmedel liksom klagandenas varierande personliga situation.

(iii) Tillämpning på föreliggande mål

173. Det är oomtvistat att mobiltelefonkommunikation omfattas av begreppet "privatliv" och "korrespondens" i artikel 8 § 1 (se t.ex. Liberty m. fl., som hänvisas till ovan, § 56).

174. Domstolen konstaterar att klaganden i föreliggande mål hävdar att det har förekommit en kränkning av hans rättigheter till följd av blotta förekomsten av lagar som tillåter hemlig avlyssning och risken för att bli föremål för avlyssningsåtgärder, snarare än till följd av några särskilda avlyssningsåtgärder som har vidtagits mot denne.

175. Domstolen noterar att den ifrågasatta lagen skapar ett system med hemlig övervakning enligt vilken vem som helst som utnyttjar mobiltelefontjänster från ryska operatörer riskerar att få sin mobiltelefonkommunikation avlyssnad utan att någonsin bli underrättad om övervakningen. I så motto påverkar den ifrågasatta lagen direkt samtliga användare av dessa mobiltelefontjänster.

176.  Av orsaker som framgår nedan (se punkt 286 till 300) tillhandahåller den ryska lagen dessutom inga effektiva rättsmedel till en person som misstänker att han/hon har varit föremål för hemlig övervakning.

177. Med tanke på ovanstående, behöver klaganden inte bevisa att han på grund av sin personliga situation riskerar att utsättas för hemlig övervakning.

178. Med hänsyn till övervakningsåtgärdernas hemliga karaktär som den ifrågasatta lagen tillåter, den stora omfattningen av åtgärderna som påverkar alla som använder sig av mobiltelefonkommunikation samt bristen på verkningsfulla medel att bestrida den påstådda tillämpningen av hemliga övervakningsåtgärder inom landet, anser domstolen att en prövning av den aktuella lagen in abstracto är berättigad.

179.  Domstolen finner således att klaganden har rätt att påstå sig vara offer för en kränkning av konventionen, även om han inte som stöd för sitt klagomål kan hävda att han varit föremål för en konkret övervakningsåtgärd. Av samma orsaker innebär blotta förekomsten av den ifrågasatta lagen i sig en inblandning i utövandet av hans rättigheter enligt artikel 8. Domstolen avslår således regeringens protest om att klaganden saknar status som offer.

2. Motivering för inblandningen

(a) Parternas framställningar

(i) Tillgängligheten för inhemsk lag

180. Klaganden gjorde gällande att tilläggen till föreskrift nr 70 som beskriver de tekniska fordringarna på den utrustning som ska installeras av kommunikationstjänsteleverantörerna aldrig hade offentliggjorts och inte var tillgängliga för allmänheten. Enligt klagandens uppfattning påverkade de, i den mån de fastställde de rättsvårdande myndigheternas befogenheter ifråga om hemlig övervakning, medborgarnas rättigheter och borde således ha publicerats. Det faktum att klaganden så småningom fick tillgång till dessa tillägg i samband med den inhemska processen kunde inte kompensera för bristen en officiell publikation (han hänvisade till Kasymachunov och Sajbatalov ./. Ryssland, nr 26261/05 och 26377/06, § 92, 14 mars 2013). Medborgarna borde inte behöva vidta rättsliga åtgärder för att få tillgång till regler som påverkar dem. Domstolen har redan konstaterat att det var nödvändigt att ha klara, detaljerade och tillgängliga regler om tillämpningen av hemliga övervakningsåtgärder (Shimovolos ./. Ryssland, nr 30194/09, § 68, 21 juni 2011).

181. Regeringen gjorde gällande att föreskrift nr 70 var teknisk till sin karaktär och därför inte behövde offentliggöras. Den hade publicerats i en specialtidskrift, SvyazInform, i nr 6 från 1999. Den fanns också tillgänglig på rättsdatabasen ConsultantPlus på Internet utan kostnad. Klaganden hade lämnat in en kopia på beslutet med dess tillägg till domstolen, vilket visade att han hade fått tillgång till det. Den inhemska lagen var således tillgänglig.

(ii) Omfattningen av de hemliga övervakningsåtgärderna

182. Klaganden gjorde gällande att domstolen redan hade konstaterat att OSAA inte uppfyllde "förutsägbarhetskravet" på grund av att myndigheternas lagenliga befogenhet att beordra ett "operativt experiment" som innefattade inspelning av privat kommunikation med hjälp av en radiosändare inte var underkastat några villkor samt att omfattningen och genomförandet av övningen, inte hade fastställts (se Bykov ./. Ryssland [SK], nr 4378/02, § 80, 10 mars 2009). Föreliggande mål liknade Bykov-målet Framför allt angav den ryska lagen inte klart och tydligt kategorierna för de personer som kunde bli föremål för avlyssningsåtgärder. I synnerhet begränsade sig övervakningsåtgärderna inte till personer som misstänktes för brott. Vem som helst med information om brott kunde få sin telefon avlyssnad. Avlyssningen begränsade sig dessutom inte till allvarliga eller synnerligen allvarliga brott. Lagen i Ryssland tillät avlyssning i samband med mindre allvarliga brott, som t.ex. fickstölder.

183. Regeringen gjorde gällande att kommunikationsavlyssning bara kunde genomföras efter uppgifter om att ett brott hade begåtts eller höll på att begås, eller planerades, om personer som konspirerade till att begå eller höll på att begå eller hade begått ett brott, eller om händelser eller verksamhet som hotade Ryska Federationens nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerhet. Konstitutionsdomstolen hade i sitt utslag från 14 juli 1998 förklarat att insamling av information om en persons privatliv bara var tillåten i syfte att förhindra, upptäcka och utreda brott, eller för att bedriva annan verksamhet enligt förteckning i OSAA.

184. Endast medelallvarliga, allvarliga och synnerligen allvarliga brott kunde ge upphov till ett avlyssningsbeslut och bara personer som misstänktes för eller som kunde ha uppgifter om sådana brott kunde bli föremål för avlyssning. Regeringen gjorde i detta sammanhang gällande att domstolen redan hade konstaterat att övervakningsåtgärder när det gällde personer som inte misstänktes för något brott kunde vara berättigade enligt konventionen (se Greuter ./. Nederländerna (besl.), nr 40045/98, 19 mars 2002).

185. Dessutom hävdade regeringen ifråga om avlyssning i syfte att skydda den nationella säkerheten att kravet på "förutsägbarhet" i lagen inte gick så långt som att tvinga stater att anta lagbestämmelser som i detalj räknade upp allt uppträdande som kunde ge upphov till ett beslut om att utsätta en enskild person för övervakning för den "nationella säkerhetens" skull (se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 159).

(iii) De hemliga övervakningsåtgärdernas varaktighet

186. Klaganden hävdade att OSAA inte förklarade under vilka omständigheter avlyssningen kunde utsträckas till mer än sex månader. Inte heller fastställde den avlyssningsverksamhetens längsta varaktighet.

187. Regeringen hävdade att avlyssning enligt lagen i Ryssland av en domare kunde godkännas under som mest sex månader och kunde vid behov förlängas. Den måste avslutas om utredningen upphörde. Den ansåg det vara rimligt att varaktigheten för avlyssningen lämnades åt de inhemska myndigheterna att fastställa, med hänsyn till komplexiteten och hur lång tid utredningen varade i ett visst mål (se Kennedy som hänvisas till ovan). Den hänvisade också till målet med Van Pelt ./. Nederländerna (nr 20555/92, kommissionens beslut från 6 april 1994), där kommissionen hade konstaterat att avlyssningen av klagandens telefon under nästan två års tid inte hade inneburit någon kränkning av konventionen.

(iv) Rutiner för lagring, tillgång, undersökning, användning, utlämnande och förstörande av avlyssnade data

188. Klaganden gjorde vidare gällande att OSAA inte angav de rutiner som skulle följas när det gällde att lagra, få tillgång till eller använda avlyssnade data eller de försiktighetsmått som skulle vidtas när dessa data skulle lämnas ut till andra parter. Den föreskrev att dessa data måste förstöras inom sex månader, såvida de inte behövde användas i tjänstens eller rättvisans intresse. Det fanns emellertid ingen förklaring av vad uttrycket "tjänstens eller rättvisans intresse" betydde. Lagen i Ryssland gav också domaren i målet fullständig frihet ifråga om att lagra eller förstöra data som använts som bevismaterial efter att rättegången avslutats.

189. Regeringen gjorde gällande att OSAA krävde att protokoll från avlyssnad kommunikation måste lagras så att det inte fanns någon som helst risk för att obehöriga skulle kunna lyssna på eller kopiera dem. Det domstolsbeslut som godkände kommunikationavlyssning, det material som tjänade som grund för sådant beslut samt de data som samlades in till följd av avlyssningen, utgjorde en statshemlighet och skulle uteslutande förvaras hos det statliga organ som genomförde avlyssningarna. Om dessa data måste överföras till en utredare, en åklagare eller en domstol, kunde hemligstämpeln tas bort av cheferna för de organ som bedrev operativ spaningsverksamhet. Hemligstämpeln på avlyssningsgodkännanden togs bort av de domstolar som utfärdat dem. Rutinerna för att överföra de data som samlats i samband med operativ spaningsverksamhet till behöriga utredningsmyndigheter eller domstol framgick av inrikesministeriets beslut från 27 september 2013 (se punkt 58 ovan).

190. De data som samlats i samband med operativ spaningsverksamhet skulle lagras i ett åt och därefter förstöras, såvida in de behövdes i tjänstens eller rättvisans intresse. Inspelningar skulle sparas i sex månader och därefter förstöras. Den ryska lagen var således förutsägbar och innehöll tillfredsställande garantier.

(v) Godkännande av hemliga övervakningsåtgärder

(α) Klaganden

191. Klaganden hävdade att även om den inhemska lagen krävde förhandsgodkännande för avlyssning, innehöll godkännanderutinerna inte tillräckliga garantier mot missbruk. För det första kunde kommunikation i tvingande fall utan domstols godkännande avlyssnas i upp till 48 timmar. För det andra föreskrev OSAA i motsats till CCrP inte några krav beträffande innehållet i avlyssningsgodkännandet. Den krävde framför allt inte att den avlyssnade personen klart och tydligt skulle anges med namn, telefonnummer eller adress i godkännandet (se i motsats Storbritanniens och Bulgariens lagar som återgavs i Kennedy, som hänvisas till ovan, § 41 och 160 samt Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som också hänvisas till ovan, § 13). Inte heller krävde den inhemska lagen att godkännandet skulle uppge vilken kommunikation eller vilka kommunikationstyper som skulle registreras för att begränsa de rättsvårdande myndigheternas befogenheter vid fastställandet av övervakningsåtgärdernas omfattning. Lagen i Ryssland fastställde inte några särskilda regler för övervakning i känsliga situationer, t.ex. när integriteten för journalisters källor stod på spel, eller där övervakningen handlade om sekretessbelagd kommunikation mellan advokat och klient.

192. Klaganden gjorde vidare gällande att den inhemska lagen inte ålade domaren någon skyldighet att bekräfta förekomsten av en "skälig misstanke" mot berörd person eller att tillämpa "behovs-" eller "proportionlitetsprincipen". ­­De begärande myndigheterna hade ingen skyldighet att bifoga några underlag till sin begäran om avlyssning. . Dessutom förbjöd OSAA uttryckligen att visst material tillställdes domaren – det som innehöll information om hemliga agenter eller polisens uppgiftslämnare eller om den operativa spaningsverksamhetens organisation och taktik – och gjorde därigenom det omöjligt för domaren att bekräfta förekomsten av en "skälig misstanke". Lagen i Ryssland krävde inte att domaren skulle godkänna avlyssning enbart när det inte gick att uppnå de befogade syftena med andra och mindre påträngande sätt.

193. Som stöd för sitt påstående om att domarna inte bekräftade förekomsten av en "skälig misstanke" mot den berörda personen och varken tillämpade "behovs-" eller poportionalitetsprincipen" framlade klaganden kopior på analytiska noteringar som utfärdats av tre distriktsdomstolar i olika ryska områden (Tambov- och Tularegionen samt republiken Dagestan). Domstolarna sammanfattade sin egen rättspraxis beträffande operativ spaningsverksamhet som innebar inblandning i kommunikationsintegriteten eller hem under perioden 2010 till 2013. En av domstolarna noterade att den vägrade att godkänna den operativa spaningsverksamheten om denna inte fanns med på listan över sådan verksamhet i OSAA, om begäran om godkännande inte var undertecknad av en behörig tjänsteman eller inte var motiverad, eller om målet omfattades av lagstadgade restriktioner för användningen av denna åtgärd (t.ex. ifråga om personens status eller karaktären på brottet). Godkännande beviljades om alla övriga villkor hade uppfyllts. En annan domstol uppgav att godkännande också kunde vägras om begäran inte var tillräckligt motiverad, dvs. om den inte innehöll tillräckligt med information som lät domaren fastställa att åtgärden var laglig och berättigad. Den tredje domstolen uppgav att den beviljade godkännande om detta begärdes av de rättsvårdande myndigheterna. Den vägrade aldrig att godkänna en sådan begäran. Samtliga tre domstolar ansåg att en begäran var tillräckligt motiverad om den hänvisade till förekomsten av information enligt förteckning i paragraf 8(2) i OSAA (se punkt 31 ovan). En av domstolarna noterade att underlag aldrig bifogades begäran om godkännande, en annan att vissa, men inte alla, sådana åtföljdes av underlag, medan den tredje domstolen uppgav att samtliga åtföljdes av underlag. Inte i någon av domstolarna begärde domarna att rättsvårdande myndigheter skulle lämna in kompletterande underlag, t.ex. allt material som bekräftade skälen till avlyssningen eller bevisade att de avlyssnade telefonnumren hörde till ifrågavarande personer. Två domstolar beviljade avlyssningsgodkännande ifråga om oidentifierade personer, en av dessa uppgav att sådant godkännande bara gällde för insamling av data från tekniska kommunikationskanaler. Sådana godkännanden uppgav inte någon särskild person eller särskilt telefonnummer som skulle avlyssnas, utan godkände avlyssning av all telefonkommunikation i det område där ett brott hade begåtts. En av domstolarna beviljade aldrig sådana godkännanden. Två av domstolarna noterade att godkännandena alltid uppgav tidsrymden som avlyssningen var godkänd för, medan en annan uppgav att avlyssningens varaktighet inte nämndes i det godkännande som den utfärdat. Ingen av de tre domstolarna hade slutligen prövat några klagomål från personer vars kommunikation hade avlyssnats.

194. Klaganden framlade också officiell statistik från högsta domstolen för perioden 2009 till 201. Av denna framgick att år 2009 beviljade ryska domstolar 130 083 av 132 821 begäran enligt CCrP och 245 645 av 246 228 begäran enligt OSAA (99%). År 2010 godkände domstolarna 136 953 av 140 372 begäran om avlyssning enligt CCrP och 276 682 av 284 137 enligt OSAA. År 2011 godkände domstolarna 140 047 av 144 762 begäran om avlyssning enligt CCrP och 326 105 av 329 415 enligt OSAA. År 2012 godkände de 156 751 av 163 469 begäran om avlyssning enligt CCrP (96%) och 372 744 av 376 368 enligt OSAA (99%). År 2013 godkände domstolarna 178 149 av 189 741 begäran om avlyssning som lämnats in i enlighet med CCrP (93%) och 416 045 av 420 242 som lämnats in i enlighet OSAA (99%). Klaganden fäste domstolens uppmärksamhet på det faktum att antalet begäran om avlyssning nästan hade fördubblats mellan 2009 och 2013. Han hävdade också att den ytterst höga procentandelen godkännanden visade att domarna inte kontrollerade förekomsten av en "skälig misstanke" mot den avlyssnade personen och undersökte inte saken tillräckligt noggrant. Som en följd av detta beordrades avlyssning av ett mycket stort antal människor i situationer där informationen kunde ha anskaffats med andra och mindre påträngande medel.

195. Klaganden hävdade slutligen utifrån ovanstående att godkännandeprocessen var bristfällig och kunde följaktligen inte begränsa användningen av hemliga övervakningsåtgärder till vad som var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

196. Beträffande garantier mot obehörig avlyssning, gjorde klaganden gällande att de rättsvårdande myndigheterna enligt inhemsk lag inte var skyldiga att visa upp domstolsgodkännande för kommunikationstjänsteleverantörerna innan de fick tillgång till en persons kommunikation. Samtliga domstolsgodkännanden var hemligstämplade och förvarades uteslutande hos de rättsvårdande myndigheterna. En skyldighet att överlämna ett avlyssningsgodkännande till kommunikationstjänteleverantören förekommer bara en gång i den ryska lagen och då i samband med övervakning av kommunikationsrelaterade uppgifter i enlighet med CCrP (se punkt 48 ovan). Den utrustning som kommunikationstjänsteleverantörerna hade installerat i enlighet med kommunikationsministeriets föreskrifter, framför allt det icke publicerade tillägget till föreskrift nr 70, gav de rättsvårdande myndigheterna direkt och obegränsad tillgång till all mobiltelefonkommunikation mellan samtliga användare. Kommunikationstjänsteleverantörerna var också enligt föreskrift nr 538 skyldiga att lägga upp databaser för att i tre år lagra information om samtliga abonnenter och tjänsterna som tillhandahölls dessa. Säkerhetstjänsten hade direkt fjärråtkomst till dessa databaser. Det sätt på vilket systemet med hemlig övervakning fungerade gav säkerhetstjänsten och polisen tekniska resurser för att kringgå godkännanderutinerna och avlyssna all kommunikation utan förhandsgodkännande från domstol. Behovet av sådant förhandsgodkännande uppstod följaktligen endast i de fall där avlyssnade data skulle användas som bevis i brottmål.

197. Klaganden framlade dokument som, enligt dennes uppfattning, visade att rättsvårdande tjänstepersoner på olagligt sätt avlyssnade telefonkommunikation utan förhandsgodkännande från domstol och lämnade ut protokollen till obehöriga. Han lade t.ex. fram utskrifter från Internet som innehöll återgivningar av politikers telefonsamtal. Han företedde också nyhetsartiklar som beskrev brottmål mot flera höga officerare från polisens tekniska avdelning. Poliserna misstänktes för att olagligen ha avlyssnat politikers och affärsmäns privata kommunikation mot mutor från deras politiska eller affärsrelaterade rivaler. Nyhetsartiklarna hänvisade till vittnesmål om att avlyssning av kommunikation som gengäld för mutor var en omfattande verksamhet och att vem som helst kunde köpa en avskrift av en annan persons telefonsamtal från polisen.

(β) Regeringen

198. Regeringen gjorde gällande att all avlyssning av telefon eller annan kommunikation måste godkännas av domstol. Domstolen fattade beslut utifrån en motiverad begäran från en rättsvårdande myndighet. Bevisbördan för att rättfärdiga behovet av avlyssningsåtgärderna låg på den begärande myndigheten. I syfte att tillgodose den bevisbördan, bifogade denna samtliga underlag av betydelse till sin begäran, förutom material med information om hemliga agenter eller polisens uppgiftslämnare eller om den operativa spaningsverksamhetens organisation och taktik. Det undantaget var motiverat av behovet att garantera säkerhet och skydd för hemliga agenter och polisens uppgiftslämnare samt deras familjemedlemmar och var således förenligt med konventionen.

199. Regeringen hänvisade vidare till den beslutet från högsta domstolen i plenum från 27 juni 2013, där den förklarade för de lägre domstolarna att varje begränsning av mänskliga fri- och rättigheter måste vara föreskriven i lag och vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle, dvs. stå i proportion till ett berättigat syfte. Domstolar uppmanades att stödja sig på vedertagna fakta, kontrollera förekomsten av relevanta och tillräcklig skäl som berättigade en begränsning av en enskild persons rättighet och väga den enskildes intressen vars rättigheter hade begränsats mot andra personers, statens och samhällets intressen. OSAA krävde uttryckligen att domstolarna skulle motivera sina beslut att godkänna avlyssning. I linje med konstitutionsdomstolens beslut från 8 februari 2007 (se punkt 42 ovan), skulle avlyssningsgodkännandet hänvisa till specifika skäl för att misstänka den person ifråga om vilken de operativa spaningsåtgärder begärdes för brott eller verksamhet som hotade den nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerheten. I sitt beslut från 2 oktober 2003 (se punkt 41 ovan), förklarade konstitutionsdomstolen också att domarna var skyldiga att mycket noggrant pröva det material som lämnats till dem.

200.  Enligt regeringen uppgav varje avlyssningsgodkännande i praktiken det statliga organ som hade ansvaret för att genomföra avlyssningen, skälen för att genomföra övervakningen samt varför de var nödvändiga, en hänvisning till gällande lag, den person vars kommunikation skulle avlyssnas, skälen till varför den personen misstänktes för inblandning i ett särskilt brott, den personens telefonnummer eller IMEI-kod, den tidsrymd som godkännandet gällde samt annan nödvändig information. I undantagsfall fick avlyssning av oidentifierade personers kommunikation godkännas. I sådana fall godkände en domare som regel insamlingen av data från tekniska kommunikationskanaler för att fastställa identiteten för personer som befann sig på en viss plats vid tidpunkten då brottet begicks där. Sådan praxis var förenlig med principerna i domstolens rättspraxis, eftersom avlyssningsgodkännandet i sådana fall angav avgränsade uppgifter om lokaler (platser) som de lokaler (platser) som godkännandet gällde (den hänvisade till Kennedy, som hänvisas till ovan).

201. Lagen i Ryssland tillät i tvingande fall avlyssning av kommunikation utan föregående domstolsbeslut. En domare måste underrättas om sådant fall inom tjugofyra timmar och domstolsbeslut om fortsatt avlyssning måste anskaffas inom fyrtioåtta timmar. Enligt regeringen måste domaren pröva det lagliga i sådan avlyssning också i de fall där den redan hade avslutats. Den hänvisade till ett överklagandeutslag från 13 december 2013 i ett brottmål där högsta domstolen förklarade att inspelningar av telefonsamtal som anskaffats under sådana tvingande omständigheter utan föregående domstolsbeslut inte kunde användas som bevis. Högsta domstolen förklarade att även om en domare hade blivit underrättad om avlyssningen hade inget domstolsbeslut om laglighet eller nödvändighet meddelats.

(vi) Tillsyn av tillämpningen av hemliga övervakningsåtgärder

(α) Klaganden

202. Beträffande tillsynen av avlyssningen, hävdade klaganden inledningsvis att i Ryssland undergrävdes tillsynens effektivitet genom att de avlyssnande myndigheternas brist på skyldighet att behålla protokoll från avlyssningar som de genomfört. Dessutom stipulerade föreskrift nr 70 uttryckligen att uppgifter om avlyssning varken fick loggas eller registreras.

203. Klaganden gjorde vidare gällande att i Ryssland hade varken den domare som utfärdat avlyssningsgodkännandet eller någon annan oberoende tjänsteperson med kvalifikation för rättsligt ämbete behörighet att övervaka genomförandet och framför allt att granska huruvida övervakningen höll sig inom ramen för vad avlyssningsgodkännandet hade fastställt och överensstämde med diverse fordringar i den inhemska lagen.

204 . Den inhemska lagen föreskrev inga rutiner för tillsyn av avlyssning från presidentens, parlamentets eller regeringens sida. Dessa hade förvisso ingen behörighet att övervaka genomförandet av avlyssningsåtgärder i särskilda fall.

205. Vad beträffar tillsyn genom riksåklagaren och behöriga åklagare på lägre nivå, kunde dessa inte anses vara självständiga på grund av deras ställning inom det straffrättsliga systemet och deras åklagarfunktion. Åklagarna gav främst sitt godkännande till alla begäranom avlyssning som lämnades in av utredare inom ramen för brottmål och deltog i dithörande domstolsförhandlingar. De kunde därefter använda sig av data som införskaffats genom avlyssningen i sin åklagarfunktion, framför allt genom att framlägga dessa data som bevis vid en rättegång. Det fanns således en intressekonflikt med åklagare som hade den dubbla funktionen att vara part i ett brottmål och en myndighet som övervakade avlyssning.

206. Klaganden gjorde vidare gällande att åklagarnas tillsynsfunktion var begränsad på grund av att visst material, främst sådant som avslöjade identiteten på hemliga agenter eller säkerhetstjänstens taktik, metoder och medel låg utanför ramen för deras tillsyn. Åklagarnas tillsynsbehörighet var också begränsad när det gäller kontraspionage, där undersökningar bara kunde genomföras efter enskilt klagomål. Med tanke på den hemliga karaktären på avlyssningsåtgärderna samt avsaknaden av information till berörda personer, var det osannolikt att sådana enskilda klagomål skulle lämnas in, med resultatet att kontraspionagerelaterade övervakningsåtgärder de facto undandrog sig all form av tillsyn från åklagarnas sida. Det var också talande att åklagarna inte hade behörighet att upphäva ett avlyssningsgodkännande, att avbryta olagliga avlyssningar eller att beordra att data som anskaffats på olagligt sätt skulle förstöras.

207. Åklagarnas halvårsvisa rapporter publicerades dessutom inte och diskuterades inte heller offentligt. Rapporterna var hemligstämplade och innehöll bara statistiska uppgifter. De innehöll inte någon faktisk analys av det lagliga i den operativa spaningsverksamheten eller någon information om vilka lagbrott som upptäckts och vilka åtgärder som vidtagits för att rätta till dem. Dessutom slog rapporterna samman alla typer av operativ spaningsverksamhet utan att skilja mellan avlyssning och andra åtgärder.

(β) Regeringen

208. Regeringen gjorde gällande att tillsynen av den operativa spaningsverksamheten, däribland avlyssning av telefonkommunikation, utövades av presidenten, parlamentet och regeringen. Det var främst presidenten som fastställde den nationella säkerhetsstrategin samt utsåg och avskedade cheferna för samtliga rättsvårdande myndigheter. Det fanns också en specialavdelning inom presidentens kansli som övervakade de rättsvårdande myndigheternas verksamhet, bl.a. den operativa spaningsverksamheten. Den avdelningen bestod av tjänstepersoner från inrikesministeriet och FSB som hade erforderlig säkerhetsklassning. Parlamentet medverkade i tillsynsprocessen genom att anta och göra ändringar/tillägg till lagar som styr den operativa spaningsverksamheten. Parlamentet kunde ocskå skapa kommittéer och kommissioner samt genomförde parlamentsförhör om alla tänkbara frågor, t.ex. sådana som handlade om operativ spaningsverksamhet och kunde vid behov förhöra chefer för rättsvårdande myndigheter. Regeringen utfärdade dekret och beslut som styrde den operativa spaningsverksamheten och anvisade budgetmedel till de rättsvårdande myndigheterna.

209. Tillsyn utövades också av riksåklagaren samt behöriga åklagare på lägre nivå som var självständiga gentemot federala, regionala och lokala myndigheter. Riksåklagaren och dennes ställföreträdare utsågs och avskedades av federationsrådet, parlamentets överhus. Åklagarna hade inte rätt att inge avlyssningsbegäran. Sådan begäran kunde lämnas in antingen av det statliga organ som bedrev operativ spaningsverksamhet inom ramen för OSAA eller av utredaren inom ramen för CCrP. Åklagaren kunde inte ge utredaren några instruktioner. I samband med en åklagares inspektion, var chefen för det avlyssnande organet skyldig att på begäran överlämna allt relevant material till denne och kunde hållas ansvarig om så inte skedde. De åklagare som ansvarade för tillsyn av operativ spaningsverksamhet lämnade halvårsvisa rapporter till riksåklagaren. Dessa rapporter analyserade emellertid inte avlyssning särskilt från övriga operativa spaningsåtgärder.

(vii) Information om hemliga övervakningsåtgärder

(α) Klaganden

210. Klaganden hävdade dessutom att lagen i Ryssland inte föreskrev att en person vars kommunikation hade avlyssnats skulle bli underrättad om detta varken före, under eller efter avlyssningen. Han medgav att det var acceptabelt att inte meddela personen ifråga före eller under avlyssningen eftersom sekretessen var avgörande för ändamålsenligheten. Han hävdade emellertid att sådant meddelande kunde lämnas efter att avlyssningen hade avslutats "så länge detta kunde göras utan att äventyra syftet med begränsningen" (han hänvisade till Klass m.fl., som hänvisas till ovan). I Ryssland fick den berörda personen över huvud taget inget meddelande. Han eller hon kunde följaktligen bara få reda på avlyssningen om det förekom någon läcka eller om brottmål inleddes mot honom/henne och de avlyssnade uppgifterna användes som bevis.

211. När det gäller möjligheten att få tillgång till data som samlats in vid en avlyssning, gjorde klaganden gällande att detta bara kunde medges i ytterst begränsad omfattning. Om brottmål inte hade inletts eller om anklagelserna hade släppts av andra orsaker än de som förtecknats i OSAA, fick den berörda personen inte tillgång till dessa data. Dessutom måste klaganden innan tillgång beviljades bevisa att dennes kommunikation hade avlyssnats. Med tanke på sekretessen kring övervakningsåtgärderna samt avsaknaden av information, var det omöjligt att uppfylla detta beviskrav såvida inte uppgifter om avlyssningen hade läckt ut. Också efter att ha uppfyllt alla dessa fordringar, kunde personen ifråga bara få "information om insamlade data" snarare än att få tillgång till själva uppgifterna. Slutligen kunde endast uppgifter som inte omfattade statshemligheter lämnas ut. Med tanke på att alla data som i överensstämmelse med OSAA samlats in i samband med operativ spaningsverksamhet utgjorde statshemligheter och beslutet att ta bort hemligstämpeln på dessa var förbehållet chefen för den avlyssnande myndigheten, var tillgången till avlyssningsrelaterade dokument helt och hållet avhängigt de avlyssnande myndigheternas godtycke.

212. En vägran att bevilja tillgång till insamlade data kunde överklagas vid domstol och OSAA krävde att de avlyssnande myndigheterna på domares begäran skulle förete "operativt spaningsmateral med uppgifter om de data som tillgång till [hade] vägrats". Det var talande att de avlyssnande myndigheterna avkrävdes att lämna ut "information om sådana data" snarare än uppgifterna själva. Material som innehöll uppgifter om hemliga agenter eller polisens uppgiftslämnare fick inte lämnas ut till domstolen och var således undantaget från lagprövning.

(β) Regeringen

213. Regeringen gjorde gällande att en enskild person som var föremål för hemliga övervakningsåtgärder enligt lagen i Ryssland över huvud taget inte behövde bli underrättad om dessa åtgärder. Konstitutionsdomstolen förklarade (se punkt 40 ovan) att principerna med offentliga förhandlingar och kontradiktoriskt förfarande inte kunde tillämpas på processer som rörde avlyssningsgodkännanden. Den berörda personen hade således inte rätt att medverka vid godkännandeförfarandet eller att få kännedom om vilket beslut som fattats.

214. Efter avslutad utredning hade svaranden rätt att ta del av allt material i brottsakten, t.ex. de data som samlats in i samband med den operativa spaningsverksamheten. Annars hade den avlyssnade personen i fall där utredaren beslutat sig för att inte inleda något brottmål mot denne eller avbryta brottmålet på grund av att det påstådda brottet inte hade begåtts eller att ett eller flera moment i ett brott saknades, rätt att begära och få uppgifter om insamlade data. En vägran att lämna ut sådan information kunde bestridas i domstol som hade befogenhet att besluta om att informationen skulle lämnas ut om den ansåg att vägran var ogrundad. Regeringen företedde en kopia på beslut från 4 augusti 2009 av Aleksejevskij distriktsdomstol i Belgorodregionen, som beordrade att polisen inom en månad skulle ge en avlyssnad person uppgifter om de data som samlats in om honom under loppet av en avlyssning "i den mån detta skedde i överensstämmelse med sekretesskraven och med undantag för data som kunde innebära avslöjande av statshemlighet".

215. Regeringen hävdade att lagen i Ryssland skilde sig från den bulgariska lagen som domstolen kritiserade i sitt utslag i Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev (som hänvisas till ovan, § 91) på grund av att den innehöll en möjlighet att ta bort hemligstämpeln på avlyssningsmaterialet och bevilja den berörda personen tillgång till detta. Som stöd för det påståendet, hänvisade den till den fällande domen från 11 juni 2012 i regiondomstolen i Zabajkalsk. Den domen – som denna domstoln inte fått någon kopia av – åberopade enligt regeringen ett domstolsbeslut som godkände avlyssning av svarandens telefonkommunikation vars hemligstämpel hävts och på rättegångsdomarens begäran lämnats ut till denne. Regeringen hänvisade också till ytterligare två utslag – från presidiet vid regiondomstolen i Krasnojarsk samt presidiet vid högsta domstolen i Marij-Elrepubliken – som genom tillsynsbedömning ogiltigförklarade ett domstolsbeslut som godkände kommunikationsavlyssning. Den företedde inte några kopior på dessa utslag.

(viii) Tillgängliga rättsmedel

(α)  Klaganden

216. Klaganden gjorde gällande att frågorna rörande underrättelse om övervakningsåtgärder och om rättsmedlens effektivitet i domstol var oupplösligt förbundna eftersom det i princip fanns små möjligheter för berörd person att vända sig till domstol såvida den senare inte blev informerad om de åtgärder som vidtagits utan dennes kännedom och på så sätt kunde bestrida deras laglighet retroaktivt (han hänvisade till Weber och Saravia, som hänvisas till ovan).

217. Klaganden hävdade att de rättsmedel som enligt lagen i Ryssland stod till buds var verkningslösa. Beträffande möjligheten för en person som blivit föremål för övervakning att ansöka om lagprövning av de vidtagna åtgärderna, låg bevisbördan om att påvisa att dennes telefon hade blivit avlyssnad på klaganden. Eftersom de övervakade inte fick någon information om övervakningsåtgärderna såvida inte de anklagades för något brott, var beviskravet emellertid omöjligt att uppfylla. Kopiorna på de inhemska utslag som regeringen framlade, handlade om husrannsakning och konfiskering, dvs. operativa spaningsåtgärder som de berörda personerna kände till (se punkt 220, 221 och 223 nedan). Klaganden kände inte till några offentligt tillgängliga domstolsbeslut där en avlyssnad persons klagomål om olaglig avlyssning hade tillåtits. Det var också talande att inte i något av de utslag som framlades av regeringen hade inhemska domstolar bedömt det berättigade i de ifrågasatta operativa spaningsåtgärderna. Det inhemska förfarande som klaganden inlett visade också tydligt att de rättsmedel som enligt lagen i Ryssland fanns tillgängliga var verkningslösa. Dessutom hade denna domstol i målet med Avanesjan ./. Ryssland (nr 41152/06, 18 september 2014) redan konstaterat att det inte fanns några effektiva rättsmedel enligt rysk lag för att bestrida operativ spaningsverksamhet.

218. Klaganden gjorde slutligen gällande att varken en avlyssnad person eller kommunikationstjänsteleverantörerna kunde bestrida de ministerföreskrifter som styrde den hemliga kommunikationsavlyssningen, eftersom dessa ansågs vara taktiska snarare än rättsliga till sin karaktär och kunde av den anledningen inte bli föremål för lagprövning, såsom framgick av de beslut som avses i punkt 161 ovan.

(β)  Regeringen

219. Regeringen hävdade att i Ryssland hade en person som påstod att dennes rättigheter hade kränkts eller höll på att kränkas av en statlig tjänsteperson som bedrev operativ spaningsverksamhet enligt paragraf 5 i OSAA rätt att klaga hos den tjänstepersonens överordnade, åklagare eller domstol (se punkt 83 ovan).

220. Såsom högsta domstolen i plenum förklarade, kunde den berörda personen om denne fick reda på avlyssningen vända sig till en allmän domstol i enlighet med rutinerna i kapitel 25 i rättegångsbalken (se punkt 92 ovan). Enligt regeringen behövde en sökande inte bevisa att hans eller hennes rättighet hade kränkts som en följd av avlyssningsåtgärderna. Bevisbördan om att visa att avlyssningsåtgärderna hade varit lagliga och berättigade låg på de avlyssnande myndigheterna. Lagen i Ryssland föreskrev att om en kränkning av sökandens rättigheter konstaterades av en domstol vid ett civilförfarande, måste domstolen vidta åtgärder för att åtgärda kränkningen och kompensera för skadan (se punkt 97 ovan). Regeringen lämnade in kopior på två domstolsbeslut i enlighet med kapitel 25 i rättegångsbalken, som förklarade husrannsakningar och konfiskeringar av föremål eller dokument olagliga och beordrade polisen att vidta särskilda åtgärder för att kompensera för kränkningarna.

221.  Dessutom hade den avlyssnade personen enligt regeringen, såsom konstitutionsdomstolen förklarade i sitt beslut från 15 juli 208 (se punkt 43 ovan) rätt att lämna in en ansökan om tillsynsbedömning mot det domstolsbeslut som godkände avlyssningen. Han eller hon hade också rätt att lämna in en överklagan eller ett kassationsbesvär.

222. Om avlyssningen genomfördes inom ramen för ett brottmål, kunde den berörda personen också lämna in ett klagomål enligt artikel 125 i CCrP. Regeringen hänvisade till högsta domstolens beslut från 26 oktober 2010 som genom tillsynsbedömning upphävde underrätternas beslut att förklara K:s klagomål enligt artikel 125 i CCrP om utredarens vägran att ge henne en kopia på det domstolsbeslut som godkände avlyssningen av hennes kommunikation som otillåtligt. Högsta domstolen förklarade att hennes klagomål skulle prövas enligt artikel 125 i CCrP, trots det faktum att hon redan hade dömts och att hon hade rätt att få en kopia på avlyssningsgodkännandet. Regeringen framlade kopior på tio domstolsbeslut som tillät klagomål enligt artikel 125 i CCrP rörande olaglig husrannsakan och konfiskering av föremål eller dokument. Den presenterade också en kopia på ett utslag som efter överklagande frikände en tilltalad person då den konstaterat att dennes dom i första instans byggde på otillåtliga bevis som anskaffats genom olagligt testköp av narkotika.

223. Regeringen gjorde vidare gällande att den berörda personen kunde ansöka om ersättning enligt artikel 1069 i civillagen (se punkt 102 ovan). Den artikeln föreskrev ersättning för materiell och idéell skada som åsamkats en fysisk eller juridisk person till föjd av olaglig verksamhet från statliga eller kommunala organs och tjänstepersoners sida, förutsatt att det organets eller tjänstepersonens förseelse hade fastställts. Ersättning för idéell skada fastställdes i enlighet med reglerna i artikel 1099-1101 i civillagen (se punkt 103 och 104 ovan). Regeringen framhöll särskilt att idéell skada som orsakats genom spridning av information som skadade heder, värdighet eller anseende kunde gottgöras oavsett skadegörarens förseelse. Regeringen framlade en kopia på ett beslut från 9 december 2013 i stadsdomstolen i Vichuga i Ivanovoregionen, som beviljade ersättning för idéell skada för olaglig avlyssning av en misstänkt persons telefonsamtal efter att inspelningarna som erhållits som en följd av den avlyssningen hade förklarats vara otillåtliga som bevis av rätten. Regeringen presenterade också ett domstolsbeslut som beviljade ersättning för olaglig husrannsakan och konfiskering av dokument samt ett rättslig beslut som beviljade ersättning till en frikänd tilltalad person för olaga åtal.

224.   Den ryska lagen föreskrev också rättsmedel för maktmissbruk (artikel 285 och 286 i strafflagen), obehörig insamling eller spridning av information om en persons privat- och familjeliv (artikel 137 i strafflagen) samt kränkning av medborgarnas rätt till integritet för sin kommunikation (artikel 138 i strafflagen (se punkt 18 till 22 ovan). I det sammanhanget hänvisade regeringen till högsta domstolens utslag från 24 oktober 2002 som dömde en viss E.S. för ett brott enligt artikel 138 i strafflagen för att ha förmått en tjänsteperson att förse honom med namn på ägare av ett flertal telefonnummer och ge honom protokoll med samtalsuppgifter om dessa telefonnummer. Den hänvisade också till högsta domstolens utslag från 15 mars 2007 som dömde en tulltjänsteperson för ett brott enligt artikel 138 i strafflagen för att ha avlyssnat en viss P:s telefonkommunikation. Den presenterade kopior på ytterligare två fällande domar enligt ovanstående artikel: den första domen handlade om försäljning av spionutrustning, dvs. pennor och klockor med inbyggd kamera, medan den andra handlade om hemlig hackning av en kommunikationstjästeleverantörs databas i syfte att tillskansa sig protokoll över användarens samtalsuppgifter.

225. Regeringen hävdade till sist att det fanns rättsmedel i den ryska lagen för att bestrida den påstådda bristen på garantier mot missbruk i samband med kommunikationsavlyssning (se punkt 156 ovan).

226. Regeringen gjorde gällande att klaganden inte hade utnyttjat något av de rättsmedel som enligt lagen i Ryssland och ovanstående beskrivning stod till hans förfogande. Framför allt hade han valt att väcka talan mot mobila nätverksoperatörer där kommunikationsminsteriet bara hade medverkat i egenskap av tredje part i förfarandet.

(b) Domstolens bedömning

(i) Allmänna principer

227. Domstolen upprepar att inblandning bara kan motiveras enligt artikel 8 § 2 om den överensstämmer med lagen, har ett eller fler av de syften som hänvisas till i punkt 2 i artikel 8 och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att åstadkomma sådant syfte ( se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 130).

228. Domstolen konstaterar utifrån sin vedertagna rättspraxis att ordalydelsen "i enlighet med lagen" kräver att den ifrågasatta åtgärden både ska ha någon grund i inhemsk lag och vara förenlig med rättssäkerheten, vilket uttryckligen nämns i ingressen till konventionen och som är inbyggd i avsikten och ändamålet med artikel 8. Lagen måste således uppfylla kvalitetskrav: den måste vara tillgänglig för den berörda personen och vara förutsägbar ifråga om sin verkan (se bl.a. källor Rotaru ./. Rumänien [SK], nr 28341/95, § 52, ECHR 2000-V, S. och Marper ./. Storbritannien [SK], nr 30562/04 och 30566/04, § 95, ECHR 2008 samt Kennedy, som hänvisas till ovan, § 151).

229. Domstolen har vid flera tillfällen förklarat att hänvisningen till "förutsägbarhet" när det gäller kommunikationsavlyssning inte kan vara densamma som inom många andra områden. Förutsägbarheten i det särskilda sammanhanget med hemliga övervakningsåtgärder som t.ex. kommunikationsavlyssning, kan inte betyda att en enskild person ska kunna förutse när myndigheterna ska komma att avlyssna dennes kommunikation och anpassa denna därefter. I synnerhet när den verkställande makten utövas i hemlighet är risken för godtycke emellertid uppenbar. Därför är det ytterst viktigt att ha klara och detaljerade regler beträffande avlyssning av telefonsamtal, i synnethet eftersom tillgänglig teknik för detta ständigt blir mer och mer sofistikerad. Den inhemska lagen måste vara tillräckligt tydlig så att medborgarna får en tillfredsställande indikation på de omständigheter enligt vilka och villkoren för när offentliga myndigheter har rätt att tillgripa sådana åtgärder (se Malone, som hänvisas till ovan, § 67; Leander ./. Sverige, 26 mars 1987, § 51, serie A nr 116; Huvig ./. Frankrike, 24 april 1990, § 29, serie A nr 176‑B; Valenzuela Contreras ./. Spanien, 30 juli 1998, § 46, Rapporter om utslag och beslut 1998‑V; Rotaru, som hänvisas till ovan, § 55; Weber och Saravia, som också hänvisas till ovan, § 93; och Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som också hänvisas till ovan, § 75).

230. Eftersom det praktiska genomförandet av hemlig kommunikationsövervakning inte låter sig granskas av de berörda personerna eller allmänheten, skulle det strida mot rättssäkerheten om den handlingsfrihet som beviljas den verkställande makten eller en domare uttrycktes som en oinskränkt befogenhet. Lagen måste följaktligen ange omfattningen av sådan handlingsfrihet som beviljas behöriga myndigheter och hur denna ska utövas med tillräcklig tydlighet för att ge den enskilda personen tillfredsställande skydd mot godtycklig inblandning (se bl.a. källor Malone, som hänvisas till ovan, § 68; Leander, som också hänvisas till ovan, § 51; Huvig, som också hänvisas till ovan, § 29; samt Weber och Saravia, som också hänvisas till ovan, § 94).

231. I sin rättspraxis om hemliga övervakningsåtgärder, har domstolen utvecklat följande minimigarantier som borde föreskrivas i lag för att undvika maktmissbruk: karaktären på förseelser som kan ge upphov till ett avlyssningsbeslut, en definition av kategorin på de personer som riskerar att få sin telefon avlyssnad, en begränsning av telefonavlyssningens varaktighet, rutiner som ska följas vid undersökning och användning samt lagring av erhållna data, försiktighetsmått som ska gälla vid utlämnande av data till andra parter samt omständigheter där inspelningar kan eller måste raderas eller förstöras (se Huvig, som hänvisas till ovan, § 34; Amann ./. Schweiz [SK], nr 27798/95, §§ 56-58, ECHR 2000‑II; Valenzuela Contreras, som hänvisas till ovan, § 46; Prado Bugallo ./. Spanien, nr 58496/00, § 30, 18 februari 2003; Weber och Saravia, som hänvisas till ovan, § 95; samt Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som också hänvisas till ovan, § 76).

232.  Beträffande frågan om huruvida en inblandning var "nödvändig i ett demokratiskt samhälle" för att uppnå ett berättigat syfte, har domstolen bekräftat att de nationella myndigheterna vid avvägningen av svarandestatens intresse av att skydda den nationella säkerheten genom hemliga övervakningsåtgärder mot allvarsgraden av inblandningen i en klagandes rätt till respekt sitt privatliv åtnjuter ett visst tolkningsutrymme när de ska välja medel för att uppnå det berättigade syftet med att skydda den nationella säkerheten. Detta tolkningsutrymme är emellertid underkastat europeisk tillsyn som omfattar såväl lagstiftningen samt de beslut som tillämpar denna. Med tanke på risken att ett system med hemlig övervakning som inrättats för att skydda den allmänna säkerheten kan undergräva samt t.o.m. förstöra demokratin under förevändningen att skydda den, måste domstolen vara övertygad om att det finns tillräckliga och effektiva garantier mot missbruk. Bedömningen är avhängig alla omständigheterna i målet, som t.ex. karaktären, omfattningen och varaktigheten av de eventuella åtgärderna, skäl för att besluta om dem, myndigheter som har behörighet att godkänna, genomföra och övervaka dem samt vilka rättsmedel som nationell lag tillhandahåller. Domstolen har att fastställa huruvida rutinerna för övervakning av beslut och genomförande av restriktiva åtgärder är sådana att de håller "inblandningen" på en nivå som är "nödvändig i ett demokratiskt samhälle" (se Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 49, 50 och 59, Weber och Saravia, som också hänvisas till ovan , § 106, Kvasnica ./. Slovakien, nr 72094/01, § 80, 9 juni 2009 och Kennedy, som också hänvisas till ovan, § 153 och 154).

233. Granskning och tillsyn av hemliga övervakningsåtgärder kan komma att genomföras i tre olika steg: när övervakningen först beslutas, medan den pågår eller efter att den har avslutats. Beträffande de två första stegen, föreskriver både karaktären av och logiken bakom hemlig övervakning att inte bara själva övervakningen, utan också åtföljande granskning borde genomföras utan den berörda personens kännedom. Eftersom den enskilda individen med nödvändighet hindras från att söka ett effektivt rättsmedel på egen hand eller från att ta någon direkt del i en granskning, är det ytterst viktigt att de rutiner som fastställts, själva borde innebära tillfredsställande och likvärdiga garantier som skydd för dennes rättigheter. Värderingarna i ett demokratiskt samhälle måste dessutom följas så troget som möjligt i tillsynsprocessen om gränserna för nödvändigheten i betydelsen av artikel 8 § 2 inte ska överträdas. Inom ett område där missbruk i enskilda fall kan vara så enkelt och skulle kunna få så negativa konsekvenser för det demokratiska samhället som helhet, är det principiellt önskvärt att lägga ansvaret för övervakningen på en domare, eftersom domstolens kontroll erbjuder de bästa garantierna för oberoende, opartiskhet och korrekta rutiner (se Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 55 och 56).

234. Beträffande det tredje steget, efter att övervakningen har avslutats, är frågan om efterföljande meddelande om övervakningsåtgärderna intimt förknippad med effektiviteten hos rättsmedlen vid domstolarna och följaktligen med förekomsten av effektiva garantier mot missbruk av tillsynsbehörigheten. Det finns i princip små möjligheter för den berörda personen att vända sig till domstol, såvida inte denne blir informerad om de åtgärder som vidtagits utan hans/hennes vetskap och på så sätt kan bestrida lagligheten för dessa retroaktivt (se Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 57 samt Weber och Saravia, som också hänvisas till ovan, § 135) eller, som alternativ, såvida inte någon person som misstänker att hans/hennes kommunikation håller på att eller har avlyssnats kan vända sig till domstol så att domstolarnas domsrätt inte är avhängig något meddelande till den avlyssnade personen om att det har förekommit avlyssning av hans/hennes kommunikation (se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 167).

(ii) Tillämpning av allmänna principer på föreliggande mål

235. Domstolen noterar att den har konstaterat en inblandning enligt artikel 8 § 1 när det gäller klagandens allmänna klagomål om den ryska lagen när det gäller hemlig avlyssning av mobiltelefonkommunikation. I sin prövning av det berättigade i inblandningen enligt artikel 8 § 2, måste domstolen pröva huruvida den ifrågasatta lagen själv överensstämmer med konventionen.

236. I mål där lagstiftning som tillåter hemlig övervakning bestrids i domstol, har det lagliga i inblandningen nära koppling till frågan om huruvida "nödvändighetsprincipen" har följts och domstolen ska således samtidigt behandla kraven på "överensstämmelse med lagen" och "nödvändighet" (se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 155; se även Kvasnica, som också hänvisas till ovan, § 84). "Lagens beskaffenhet" innebär i detta avseende att den inhemska lagen inte bara måste vara tillgänglig och förutsägbar i sin tillämpning, utan också måste garantera att hemliga övervakningsåtgärder bara vidtas när dessa är "nödvändiga i ett demokratiskt samhälle", i synnerhet genom att föreskriva tillfredsställande och effektiva garantier mot missbruk.

237. Parterna har inte ifrågasatt att avlyssning av mobiltelefonkommunikation har en grundval i den inhemska lagen. Den styrs främst av CCrP och OSAA och av kommunikationslagen samt föreskrifter som utfärdas av kommunikationsministeriet. Domstolen anser dessutom det vara fastställt att de övervakningsåtgärder som tillåts i den ryska lagen har det berättigade syftet att skydda den nationella och allmänna säkerheten, att förhindra brott samt skydda landets ekonomiska välfärd (se punkt 26 ovan). Återstår alltså att fastställa huruvida den inhemska lagen är tillgänglig och innehåller tillfredsställande och effektiva garantier för att uppfylla kraven på "förutsägbarhet" samt "nödvändighet i ett demokratiskt samhälle".

238. Domstolen kommer därför att i tur och ordning bedöma tillgängligheten för inhemsk lag, omfattning och varaktighet för de hemliga övervakningsåtgärderna, rutinerna för att lagra, få tillgång till, pröva, använda, lämna ut och förstöra avlyssnade data, godkännandeprocessen, arrangemangen för att övervaka genomförandet av de hemliga övervakningsåtgärderna, eventuella meddelandemekanismer samt de rättsmedel som den inhemska lagen erbjuder.

(α) Den inhemska lagens tillgänglighet

239. Parterna har samma uppfattning att nästan alla rättsliga bestämmelser om hemlig övervakning – t.ex. CCrP och OSAA, kommunikationslagen samt de flesta av kommunikationsministeriets föreskrifter – har offentliggjorts och är tillgängliga för allmänheten. Vad parterna tvistar om är emellertid huruvida tilläggen till föreskrift nr 70 från kommunikationsministeriet uppfyllde kraven på tillgänglighet.

240. Domstolen konstaterar att tilläggen till föreskrift nr 70 aldrig har publicerats i någon allmänt tillgänglig officiell publikation, eftersom de ansågs vara tekniska till sin karaktär (se punkt 128 ovan).

241. Domstolen godtar att tilläggen till föreskrift nr 70 huvudsakligen beskriver de tekniska kraven på den avlyssningsutrustning som skulle installeras av kommunikationstjänsteleverantörerna. Genom att kräva att ifrågavarande utrustning måste garantera att rättsvårdande myndigheter fick direkt tillgång till samtliga användares fullständiga mobiltelefonkommunikation och att den inte fick logga eller registrera information om avlyssning som initierades av de rättsvårdande myndigheterna (se punkt 115 till 122 ovan), kan föreskrift nr 70 samtidigt påverka användarnas rätt till respekt för sitt privatliv och sin korrespondens. Domstolen anser därför att de måste vara tillgängliga för allmänheten.

 242. Publiceringen av beslutet i kommunikationsministeriets officiella tidskrift SvyazInform som distribuerades genom abonnemang gjorde att denna blev tillgänglig endast för kommunikationsspecialister snarare än för allmänheten. Samtidigt konstaterar domstolen att texten i beslutet, tillsammans med tilläggen, kan nås via en privat rättsdatabas på Internet som återgav den från publikationen i SvyazInform (se punkt 115 ovan). Domstolen beklagar bristen på en allmänt tillgänglig officiell publikation av föreskrift nr 70. Med hänsyn till att den har publicerats i en officiell tidskrift från ett ministerium tillsammans med det faktum att allmänheten kan få tillgång till den via en rättsdatabas på Internet, anser domstolen emellertid inte det vara nödvändigt att vidare behandla frågan om den inhemska lagens tillgänglighet. Den kommer istället att koncentrera sig på kravet på "förutsägbarhet " och "nödvändighet".

(β) Omfattningen av de hemliga övervakningsåtgärderna

243. Domstolen upprepar att den nationella lagen måste fastställa omfattningen av de hemliga övervakningsåtgärderna genom att ge medborgarna en tillfredsställande indikation beträffande omständigheterna enligt vilka offentliga myndigheter har behörighet att tillgripa sådana åtgärder – främst genom att klart och tydligt informera om karaktären på de förseelser som kan ge upphov till ett avlyssningsbeslut samt att definiera de personkategorier som riskerar att få sina telefoner avlyssnade (se punkt 231 ovan).

244. Vad beträffar karaktären på förseelserna, framhåller domstolen att förutsägbarhetsvillkoret inte kräver att staterna med namn uppger de särskilda förseelser som kan ge upphov till avlyssning. Tillräckliga detaljer bör emellertid framgå om karaktären på de aktuella förseelserna (se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 159). Såväl OSAA som CCrP föreskriver att telefon- och annan kommunikation kan komma att avlyssnas i samband med medelsvåra, svåra eller synnerligen svåra förseelser – dvs. en förseelse för vilken strafflagen föreskriver ett minimistraff på mer än tre års fängelse – som redan har begåtts, som håller på att begås, eller som planeras (se punkt 31 till 33 ovan). Domstolen anser att karaktären på de förseelser som kan ge upphov till ett avlyssningsbeslut är tillräckligt klar. Samtidigt noterar den med oro att den ryska lagen tillåter hemlig kommunikationsavlyssning för ett mycket stort spektrum av brott, t.ex. fickstölder som påpekats av klaganden (se punkt 182, samt även av liknande skäl Iordachi m.fl., som hänvisas till ovan , § 43 och 44).

245. Domstolen noterar vidare att avlyssning kan beslutas inte bara ifråga om en misstänkt eller anklagad person, utan också ifråga om en person som kan ha upplysningar om en förseelse eller andra uppgifter av betydelse för brottmålet (se punkt 32 ovan). Domstolen har tidigare konstaterat att avlyssningsåtgärder ifråga om en person som inte var misstänkt för något brott men som kunde ha upplysningar om ett sådant brott kan vara berättigade enligt artikel 8 i konventionen (se Greuter, som hänvisas till ovan). Samtidigt noterar domstolen att det i rysk lagstiftning saknas förklaringar eller vedertagen rättspraxis beträffande hur uttrycken "en person som kan ha upplysningar om ett brott" samt "en persom som kan ha upplysningar av betydelse för brottet" ska tillämpas i praktiken (se betr. liknande resonemang Iordachi m.fl., som hänvisas till ovan, § 44).

246. Domstolen konstaterar också att OSAA förutom avlyssning i syfte att förebygga eller upptäcka brott, föreskriver att telefon eller annan kommunikation får avlyssnas efter mottagande av information om händelser som hotar Rysslands nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerhet (se punkt 31 ovan). Vilka händelser eller vilken verksamhet som kan anses hota sådan säkerhet finns inte definierad någonstans i den ryska lagen.

247. Domstolen har tidigare ansett att kravet på "förutsägbarhet" för lagen inte går så långt som att tvinga stater att anta lagbestämmelser som i detalj räknar upp allt uppträdande som kan föranleda beslut att utsätta en person för hemlig övervakning av "nationella säkerhetsskäl". På grund av sakernas natur kan hot mot den nationella säkerheten variera och kan vara oväntat eller svårt att definiera i förväg (se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 159). Samtidigt har domstolen också framhållit att det i frågor som påverkar grundläggande rättigheter skulle strida mot rättssäkerheten, en av de grundläggande principerna i ett demokratiskt samhälle som omfattas av konventionen, om en befogenhet som rör den nationella säkerheten skulle beviljas den verkställande makten i obegränsad form. Lagen måste följaktligen med tillfredsställande tydlighet ange omfattningen av den befogenhet som beviljas behöriga myndigheter och hur den med hänsyn till det berättigade syftet med ifrågavarande åtgärd ska utövas för att kunna ge den enskilda individen tillräckligt skydd mot godtycklig inblandning (se Liu ./. Ryssland, 42086/05, § 56, 6 december 2007, med ytterligare referenser).

248. Det är talande att OSAA inte säger något om de omständigheter under vilka en persons kommunikation får avlyssnas till följd av händelser eller verksamhet som hotar Rysslands nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerhet. Myndigheterna får därigenom nästan obegränsade befogenheter när det gäller att fastställa vilka händelser eller vilken verksamhet som utgör ett sådant hot och om detta hot är tillräckligt allvarligt för att motivera hemlig övervakning och som därigenom skapar möjligheter till missbruk. (se betr. liknande resonemang Iordachi m.fl., som hänvisas till ovan, § 46).

249. Med detta sagt glömmer domstolen inte bort att förhandsgodkännande från domstol för avlyssningen krävs i Ryssland. Sådant domstolsgodkännande kan tjäna till att begränsa de rättsvårdande myndigheternas handlingsfrihet ifråga om tolkningen av de allmänt hållna uttrycken "en person som kan ha upplysningar om ett brott", "en person som kan ha upplysningar av betydelse för brottet" samt "händelser eller verksamhet som hotar Rysslands nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerhet" genom att följa en vedertagen juridisk tolkning av dessa uttryck eller en fastställd praxis att bekräfta huruvida det finns tillräckliga skäl för att avlyssna en viss persons kommunikation. Domstolen godtar att kraven på förhandsgodkännande från domstol innebär en viktig garanti mot godtycke. Hur effektiv sådan garanti är kommer att prövas nedan.

(γ) De hemliga övervakningsåtgärdernas varaktighet

250. Domstolen har förklarat att det inte är oskäligt att avlyssningens totala omfattning bestäms av de inhemska myndigheter som har behörighet att utfärda och förnya avlyssningstillstånd, under förutsättning att det finns tillfredsställande garantier, t.ex. tydliga angivelser i den inhemska lagen om den tidsperiod efter vilken ett avlyssningstillstånd utgår, på vilka villkor ett tillstånd kan förnyas, och de omständigheter under vilka det måste upphävas (se Kennedy, som hänvisas till ovan § 161. Se även Klass m.fl., som också hänvisas till ovan, § 52 samt Weber och Saravia, som också hänvisas till ovan, § 98).

251. Vad beträffar den första garantin, föreskriver såväl CCrP som OSAA att avlyssning kan godkännas av en domare under en tidsperiod som inte får överstiga sex månader (se punkt 38 och 47 ovan). Det finns således en tydlig angivelse i den inhemska lagen om den tidsperiod efter vilken ett avlyssningstillstånd utgår. För det andra har också villkoren enligt vilka ett godkännande kan förnyas fastställts i lag. Framför allt kan en domare enligt både CCrP och OSAA förlänga avlyssning under som mest sex månader i taget efter ny prövning av allt dithörande material (id.). Beträffande den tredje garantin som handlar om omständigheterna under vilka avlyssningen måste avbrytas, noterar domstolen emellertid att kravet på att avbryta avlyssningen när den inte längre behövs, bara förekommer i CCrP. Tyvärr innehåller OSAA inte något sådant krav (id.). Detta betyder i praktiken att avlyssning inom ramen för brottmål är föremål för fler garantier än avlyssning som bedrivs utanför denna ram, i synnerhet i samband med "händelser eller verksamhet som hotar den natinoella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerheten".

252. Av det ovanstående drar domstolen slutsatsen att även om den ryska lagen innehåller tydliga regler om varaktighet och förnyelse av avlyssning som innebär tillfredsställande garantier mot missbruk, omfattar OSAA:s bestämmelser om avbrott av övervakningsåtgärderna inte några tillräckliga garantier mot godtycklig inblandning.

(δ) Rutiner för lagring, tillgång, undersökning, användning, utlämning och förstöring av avlyssnade data

253. Den ryska lagen föreskriver att data som samlats in i samband med hemliga övervakningsåtgärder utgör en statshemlighet och ska förseglas och förvaras så att all risk för obehörig åtkomst utesluts. Dessa data kan lämnas ut till de statliga tjänstepersoner som verkligen behöver dem för att fullgöra sina åligganden och som har rätt säkerhetsklassning. Åtgärder måste vidtas för att garantera att bara de uppgifter som behövs av mottagaren för att denne ska kunna fullgöra sina åliggande lämnas ut och inget mer. Den tjänsteperson som ansvarar för att data förvaras på säkert sätt och inte kan kommas åt av personer som inte har erforderlig säkerhetsklassning, anges tydligt (se punkt 51 til 57 ovan). Den inhemska lagen fastställer också villkoren och rutinerna för att lämna ut avlyssnade data som innehåller uppgifter om brott till åklagarmyndigheten. Den beskriver framför allt kraven på säker förvaring samt villkoren för att de ska få användas som bevis i brottmål (se punkt 58 till 64 ovan). Domstolen är säker på att den ryska lagen innehåller tydliga regler beträffande förvaring, användning och utlämning av avlyssnade data, något som gör att risken för obehörigt åtkomst eller utlämnande kan minimeras (se betr. liknande resonemang Kennedy, som hänvisas till ovan § 62 och 63).

254. När det gäller förstörandet av avlyssnat material, säger den inhemska lagen att sådant material måste förstöras efter att ha lagrats i sex månader, om personen ifråga inte har anklagats för något brott. Om personen har anklagats för ett brott, måste rättegångsdomaren i slutet av brottmålet besluta om vidare förvaring och förstörande av det avlyssnade materialet som använts som bevis (se punkt 65 och 66 ovan).

255. Vad beträffar fall där den ifrågavarande personen inte har anklagats för något brott, är domstolen inte övertygad av klagandens argument att den ryska lagen tillåter förvaring av det avlyssnade materialet längre än den lagstdgade tidsgränsen (se punkt 188 ovan). Det visar sig att den bestämmelse som klaganden hänvisar till inte gäller för det särskilda fallet med lagring av data som samlats in i samband med kommunikationsavlyssning. Domstolen anser att den sex månader långa tidsgränsen i den ryska lagen för sådana data är rimlig. Samtidigt beklagar den frånvaron av ett krav på att omedelbart förstöra sådana data som inte har något att göra med det syfte för vilket de har insamlats (jämför Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 2 och Kennedy, som också hänvisas till ovan, § 162). Den automatiska lagringen av klart ovidkommande data i sex månader kan inte anses berättigad enligt artikel 8.

256. Vad beträffar de mål där en person har anklagats för ett brott, noterar domstolen vidare med oro att den ryska lagen medger rättegångsdomaren obegränsad handlingsfrihet att förvara eller förstöra data som använts som bevis efter att rättegången avslutats (se punkt 66 ovan). Lagen i Ryssland ger inte medborgarna någon indikation på omständigheter där det avlyssnade materialet kan lagras efter att rättegången avslutats. Av den anledningen anser domstolen att den inhemska lagen inte är tillräckligt tydlig på den punkten.

(ε) Godkännande av avlyssning

Godkännanderutiner

257. Domstolen kommer att ta ett antal faktorer under övervägande när den ska bedöma huruvida godkännanderutinerna har förmågan att garantera att hemlig övervakning inte beordras slumpartat, oregelbundet eller utan vederbörligt och korrekt övervägande. Dessa faktorer omfattar i synnerhet den myndighet som har rätt att godkänna övervakningen, granskningens omfattning samt innehållet i avlyssningsgodkännandet.

258. Beträffande den myndighet som har befogenhet att godkänna övervakningen, kan godkännande av telefonavlyssning från en icke-rättslig myndighet vara förenlig med konventionen (se t.ex. Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 51, Weber och Saravia, som också hänvisas till ovan,  § 115, samt Kennedy, som också hänvisas till ovan, § 31), förutsatt att den myndigheten är tillräckligt självständig i förhållande till den verkställande makten (se Dumitru Popescu ./. Rumänien (nr 2), nr 71525/01, § 71, 26 april 2007).

259. Den ryska lagen innehåller en viktig garanti mot godtycklig eller urskillningslös hemlig övervakning. Den föreskriver att all avlyssning av telefon eller annan kommunikation måste godkännas av domstol (se punkt 34 och 44 ovan). Det rättsvårdande organ som begär tillstånd för avlyssning måste lämna in en motiverad begäran till domare som kan begära att organet lämnar in underlag (se punkt 37 och 46). Domaren måste motivera beslutet att godkänna avlyssningen (se punkt 38 och 44 ovan).

260. När vi nu övergår nu till den godkännande myndighetens granskningsramar, upprepar domstolen att denna måste kunna bekräfta att det föreligger en skälig misstanke mot den aktuella personen, framför allt om det finns faktiska indikationer för att misstänka att denne planerar, begår eller har begått brottsliga eller andra handlingar som kan ge upphov till hemliga övervakningsåtgärder, t.ex. handlingar som hotar den nationella säkerheten. Den måste också ta reda på huruvida den begärda avlyssningen uppfyller kravet på "nödvändighet i ett demokratiskt samhälle" såsom artikel 8 § 2 i konventionen föreskriver, bl.a. huruvida den står i proportion till det berättigade syftet genom att t.ex. bekräfta om det är möjligt att uppnå ändamålet med mindre restriktiva medel (se Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 51, Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som också hänvisas till ovan, § 79 och 80; Iordachi m.fl. Others, som också hänvisas till ovan, § 51; samt Kennedy, som också hänvisas till ovan, § 31 och 32).

261. Domstolen noterar att i Ryssland har rättslig granskning begränsad omfattning. Material som innehåller information om hemliga agenter eller polisens uppgiftslämnare eller om den operativa spaningsverksamhetens organisation och taktik får således inte lämnas ut till domaren och är följaktligen undantaget domstolens granskning (se punkt 37 ovan). Domstolen anser att underlåtenheten att lämna ut information av betydelse till domstolarna berövar dessa möjligheten att bedöma huruvida det finns en tillräcklig faktagrund för att misstänka den person mot vilken den operativa spaningsåtgärderna begärs för ett brott eller annan verksamhet som hotar den nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerheten (se, efter vederbörliga ändringar, Liu, som hänvisas till ovan, § 59-63). Domstolen har tidigare ansett att det finns tekniker som kan användas som både tillgodoser berättigade säkerhetsöverväganden beträffande karaktär och källor till underrättelseinformation och samtidigt ger den enskilda personen ett betydande mått av procedurrelaterad rättvisa (se, efter vederbörliga ändringa Chahal ./. Storbritannien, 15 november 1996, § 131, Rapporter om utslag och beslut 1996-V).

262. Dessutom konstaterar domstolen att i Ryssland instrueras domarna varken av CCrP eller OSAA att bekräfta förekomsten av en "skälig misstanke" mot den berörda personen eller att tillämpa principen för "nödvändighet" och "proportionalitet". Samtidigt noterar domstolen att konstitutionsdomstolen i sitt beslut har förklarat att bevisbördan ligger hos det begärande organet att visa att avlyssning är nödvändig och att den domare som prövar en avlyssningsbegäran borde bekräfta skälen till åtgärden och bara bevilja godkännande om denne är övertygad om att avlyssningen är laglig, nödvändig och berättigad. Konstitutionsdomstolen har också förklarat att det domstolsbeslut som godkänner avlyssningen borde omfatta motiveringar och hänvisa till särskilda skäl för att misstänka att ett brott har begåtts, håller på att begås eller planeras, eller att verksamhet som hotar den nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerheten bedrivs, samt att den person som avlyssning begärs för är inblandad i denna brottsliga eller annars farliga verksamhet (se punkt 40 till 42 ovan). Konstitutionsdomstolen har av den anledningen i allt väsentlig rekommenderat att ryska domstolar när de prövar begäran om avlyssningsgodkännande bör bekräfta förekomsten av en skälig misstanke mot den berörda personen och borde endast godkänna avlyssning om den uppfyller kraven på nödvändighet och proportionalitet.

263. Domstolen konstaterar emellertid att den inhemska lagen inte uttryckligen kräver att allmänna domstolar ska följa konstitutionsdomstolens uppfattning ifråga om hur en lagbestämmelse ska tolkas om en sådan uppfattning har uttryckts i ett beslut snarare än i ett utslag (se punkt 106 ovan). Det material som klaganden har framlagt visar faktiskt att de inhemska domstolarna inte alltid följer ovanstående rekommendationer från konstitutionsdomstolen, vilka samtliga ingick i beslut snarare än i utslag. Det framgår alltså av de analytiska anmärkningar som distriktsdomstolarna har utfärdat att begäran om avlyssning ofta inte åtföljs av några underlag, att domarna vid dessa distriktsdomstolar aldrig begär att det avlyssnande organet ska lämna in sådant material och att blotta hänvisningen till förekomsten av information om ett brott eller om verksamhet som hotar den nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerheten anses vara tillräckligt för att godkännandet ska beviljas. En avlyssningsbegäran avslås bara om den inte har undertecknats av behörig person, inte innehåller någon hänvisning till det brott för vilket avlyssningen ska beordras, eller rör ett brott där avlyssning inte är tillåten enligt inhemsk lag (se punkt 193 ovan). Distriktsdomstolarnas analytiska anmärkningar i kombination med de statistiska uppgifterna från perioden 2009 till 2013 som klaganden framlagt (se punkt 194 ovan), visar således att ryska domstolar i sin dagliga verksamhet inte kontrollerar om det föreligger en "skälig misstanke" mot den berörda personen och inte tillämpar "nödvändighets-" eller "proportionalitetsprincipen".

264. Beträffande innehållet i avlyssningsgodkännandet, så måste det senare slutligen klart och tydligt identifiera en särskild person som ska ställas under övervakning eller vissa bestämda lokaler som varande de lokaler för vilka godkännandet ska gälla. Sådan identifiering kan göras med hjälp av namn, adresser, telefonnummer eller annan information av betydelse (se Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 51; Liberty m.fl., som också hänvisas till ovan, §§ 64 och 65; Dumitru Popescu (nr 2), som också hänvisas till ovan, § 78; Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som också hänvisas till ovan, § 80; samt Kennedy, som också hänvisas till ovan, § 160).

265. Domstolen konstaterar att CCrP kräver att en begäran om avlyssningsgodkännande tydligt måste nämna en särskild person vars kommunikation ska avlyssnas, liksom hur länge avlyssningsåtgärderna ska pågå (se punkt 46 ovan). OSAA innehåller däremot inga krav, vare sig ifråga om innehållet i avlyssningsbegäran eller innhållet i avlyssningsgodkännandet. Som en följd av detta beviljar domstolarna ibland avlyssningsgodkännanden som inte uppger någon särskild person eller något särskilt telefonnummer som skulle avlyssnas, utan godkänner avlyssning av all telefonkommunikation i det område där ett brott har begåtts. Vissa godkännanden uppger inte den tid som avlyssningen har godkänts för (se punkt 193 ov an). Domstolen anser att sådana godkännanden, som inte uppenbart förbjuds av OSAA, ger de rättsvårdande myndigheterna en mycket stor handlingsfrihet när det gäller vilken kommunikation som ska avlyssnas, och under hur lång tid.

266. Domstolen noterar vidare att i tvingande mål går det att avlyssna kommunikation utan förhandsgodkännande från domstol i upp till 48 timmar. En domare måste få uppgift om varje sådant fall inom tjugofyra timmar räknat från när avlyssningen påbörjas. Om inget godkännande från domstol har utfärdats inom fyrtioåtta timmar, måste avlyssningen omedelbart stoppas (se punkt 35 ovan). Domstolen har redan prövat de "tvingande" rutiner som föreskrivs i den bulgariska lagen och konstaterat att dessa var förenliga med konventionen (se Association for European Intergration and Human Rightws och Ekimdzhiev, som hänvisas till ovan, § 16 och 82.) ‘‘I motsats till de bulgariska föreskrifterna, innehåller de ryska "tvingande rutinerna" inte några tillräckliga garantier för att de ska användas sparsamt och bara i berättigade fall. Även om OSAA när det gäller brott begränsar tillgripandet av tvingande rutiner till mål där det föreligger en omedelbar risk att ett allvarligt eller synnerligen allvarligt brott kan komma att begås, innehåller den inte några sådana begränsningar när det gäller hemlig övervakning i samband med händelser eller verksamhet som hotar den nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerheten. Den inhemska lagen begränsar inte tillämpningen av tvingande rutiner till mål som innefattar ett omedelbart och allvarligt hot mot den nationella, militära, ekonomiska eller ekologiska säkerheten. Den ger myndigheterna en obegränsad handlingsfrihet när det gäller att fastställa i vilka situationer det är berättigat att använda sig av de utomrättsliga tvingande rutinerna och skapar därmed möjligheter till missbruk av dessa (se, till skillnad, Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som hänvisas till ovan, § 16). Även om den ryska lagen kräver att en domare omedelbart underrättas om varenda fall av tvingande avlyssning, är dennes befogenheter begränsade till att godkänna förlängning av avlyssningsåtgärderna med mer än 48 timmar. Domaren ifråga har ingen behörighet att bedöma huruvida användningen av tvingande rutiner var berättigad eller att besluta om det material som samlades in under de föregående 48 timmarna ska behållas eller förstöras (se, till skillnad Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som hänvisas till ovan, § 16). Den ryska lagen föreskriver således inte någon verklig rättslig granskning av de tvingande rutinerna.

267. Med tanke på ovanstående överväganden, anser domstolen att den ryska lagens godkännanderutiner inte kan garantera att hemliga övervakningsåtgärder inte beordras slumpmässigt, oregelbundet och utan vederbörlig eller korrekt hänsyn.

Myndigheternas tillgång till kommunikation

268. Domstolen har tagit till sig klagandens argument att säkerhetstjänsten och polisen har de tekniska resurserna för att avlyssna mobil telekommunikation utan att ha fått godkännande från domstol, eftersom de har direktåtkomst till all kommunikation och eftersom deras möjlighet att avlyssna en eller flera särskilda personers kommunikation inte förutsätter att de kan uppvisa ett avlyssningsgodkännande för kommunikationstjänsteleverantören.

269. Domstolen anser att kravet på att visa upp ett avlyssningsgodkännande för kommunikationstjänsteleverantören innan tillgång till en persons kommunikation beviljas, är en av de viktiga garantier mot missbruk från de rättsvårdande myndigheternas sida som ser till att korrekt godkännande utverkas i samtliga fall av avlyssning. I Ryssland behöver de rättsvårdande myndigheterna enligt inhemsk lag inte uppvisa godkännande från domstol för kommunikationstjänsteleverantören innan de får tillgång till en persons kommunikation (se, i motsats, EU-rådets resolution som hänvisas till i punkt 145 ovan), förutom i samband med övervakning av kommunikationsrelaterade data i enlighet med CCrP (se punkt 48 ovan). I enlighet med föreskrifter som utfärdats av kommunikationsministeriet, i synnerhet tilläggen till föreskrift nr 70, måste kommunikationstjänsteleverantörer installera utrustning som ger de rättsvårdande myndigheterna direkttillgång till all mobiltelefonkommunikation mellan samtliga användare (se punkt 115 till 122 ovan). Kommunikationstjänsteleverantörerna har också enligt föreskrift nr 538 en skyldighet att lägga upp databaser som lagrar information om samtliga abonnenter och de tjänster som tillhandahålls dessa i tre år. Säkerhetstjänsten har direkt fjärråtkomst till dessa databaser (se punkt 132 och 133 ovan). De rättsvårdande myndigheterna har således direktåtkomst till all mobiltelefonkommunikation och dithörande kommunikationsuppgifter.

270. Domstolen anser att det sätt på vilket systemet med hemlig övervakning fungerar i Ryssland ger säkerhetstjänsten och polisen tekniska resurser för att kringgå godkännanderutinerna och avlyssna all kommunikation utan förhandsgodkännande från domstol. Även om möjligheten att en oärlig, försumlig eller alltför nitisk tjänstepersons felaktiga handllingar aldrig helt kan uteslutas oavsett system (se Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 59), anser domstolen att ett system som det ryska, som gör att säkerhetstjänsten och polisen direkt kan avlyssna var och en av sina medborgares kommunikation utan att dessa måste uppvisa ett avlyssningsgodkännande till kommunikationstjänsteleverantörerna, eller till någon annan, är särskilt missbrukskänsligt. Behovet av garantier mot godtycke och missbruk förefaller således vara synnerligen stort

271. Domstolen kommer därför att med särskild uppmärksamhet pröva om de övervakningsarrangemang som den ryska lagen föreskriver förmår garantera att all avlyssning sker enligt lagen och med korrekt godkännande från domstol.

(ζ) Tillsyn av de hemliga övervakningsåtgärdernas genomförande

272. Domstolen noterar inledningsvis att föreskrift nr 70 kräver att den utrustning som installeras av kommunikationstjänsteleverantörerna inte registrerar eller loggar information om avlyssningarna (se punkt 120 ovan). Domstolen har funnit att ett åliggande för de avlyssnande organen att registrera avlyssningar är särskilt viktigt när det gäller att garantera att tillsynsorganet verkligen får tillgång till uppgifter om den genomförda övervakningsverksamheten (se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 165). Förbudet mot att logga eller registrera avlyssning i den ryska lagen gör att tillsynsmyndigheten inte får möjlighet att upptäcka avlyssning som skett utan vederbörligt godkännande från domstol. Tillsammans med de rättsvårdande myndigheternas tekniska förmåga enligt samma föreskrift nr 70 att direkt avlyssna all kommunikation, innebär denna bestämmelse att varje tillsynsarrangemang blir oförmöget att upptäcka olagliga avlyssningar och följaktligen verkningslöst.

273. Vad beträffar tillsyn av avlyssning som genomförs med vederbörligt godkännande från domstol, kommer domstolen att pröva huruvida de befintliga tillsynsarrangemangen i Ryssland förmår garantera att lagstadgade fordringar på tillämpningen av tillsynskrav, lagring, tillgång till, användning, bearbetning, utlämnande och förstörande av avlyssnat material konsekvent respekteras.

274. En domstol som har gett sitt godkännande till avlyssning är inte behörig att övervaka genomförandet. Den får inga uppgifter om resultatet av avlyssningen och har ingen befogenhet att undersöka huruvida fordringarna på beslutet som beviljade godkännandet har uppfyllts. Inte heller har ryska domstolar i gemen befogenhet att genomföra övergripande tillsyn av avlyssning. Rättslig tillsyn begränsas till det inledande godkännandestadiet. Efterföljande tillsyn tillkommer presidenten, parlamentet, regeringen, riksåklagaren samt behöriga åklagare på lägre nivå.

275. Domstolen har tidigare konstaterat att, även om det i princip är önskvärt att anförtro kontroll till en domare, kan tillsyn från utomrättsliga organ anses förenligt med konventionen, under förutsättning att tillsynsorganet är självständigt gentemot de myndigheter som bedriver tillsynen och har tillräckliga befogenheter och behörighet att utöva verksam och fortlöpande kontroll (se Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 56).

276. Vad presidenten, parlamentet och regeringen anbelangar, föreskriver den ryska lagen inte hur de kan övervaka avlyssning. Det finns inga offentligt tillgängliga regler eller instruktioner som beskriver övervakningens omfattning, villkoren för hur den ska bedrivas, rutinerna för att granska övervakningsåtgärderna eller för att gottgöra kränkningar som upptäcks (se, av liknande skäl, Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som hänvisas till ovan, § 88).

277. Beträffande åklagares tillsyn av avlyssning, konstaterar domstolen att den nationella lagen fastställer omfattning och rutiner för åklagarnas tillsyn av den operativa spaningsverksamheten (se punkt 69 till 80 ovan). Den föreskriver att åklagarna får genomföra rutin- och specialinspektioner av organ som bedriver operativ spaningsverksamhet och har rätt att ta del av relevanta dokument, däribland de som är sekretessbelagda. De får vidta åtgärder för att stoppa eller gottgöra upptäckta lagöverträdelser och väcka talan mot dessa. De måste lämna in halvårsvisa rapporter med uppgift om resultaten av inspektionerna till riksåklagarmyndigheten. Domstolen godtar att det finns ett regelverk som, åtminstone i teorin, medger åklagarna viss tillsyn av hemliga övervakningsåtgärder. Härnäst måste domstolen pröva huruvida åklagarna är självständiga gentemot de myndigheter som bedriver övervakningen och har tillräckliga befogenheter och behörighet för att utöva faktisk och fortlöpande kontroll.

278. Beträffande självständighetskravet, har domstolen i tidigare mål tagit hänsyn till utnämning av och rättstatus för tillsynsorganets personal. Den fann framförallt att de organ som bestod av parlamentsledamöter både från majoriteten och oppositionen eller av personer som var behöriga att inneha juridiska befattningar, antingen utsedda av parlamentet eller av premiärministern, var tillräckligt självständiga (se t.ex. Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 21 och 56, Weber och Saravia, som också hänvisas till ovan § 24, 25 och 117, Leander, som också hänvisas till ovan, § 65, (se L. ./. Norge, nr 13564/88, kommissionens beslut från 8 juni 1990) samt Kennedy, som också hänvisas till ovan, § 57 och 166). I motsats befanns en inrikesminister – som inte bara var politiskt utsedd och medlem av den verkställande makten, utan också direkt engagerad i förordnandet av särskilda övervakningsmedel – inte vara tillräckligt självständig (se Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som hänvisas till ovan, § 85 och 87). På samma sätt ansågs en riksåklagare och behöriga åklagare på lägre nivå inte heller vara tillräckligt självständiga (se Iordachi m.fl., som hänvisas till ovan, § 47).

279. I motsats till ovannämnda tillsynsorgan utses och avskedas åklagare i Ryssland av riksåklagaren efter samråd med regionala verkställande myndigheter (se punkt 70 ovan). Detta faktum kan ge upphov till tvivel om deras självständighet gentemot den verkställande makten.

280. Det är dessutom viktigt att en roll som åklagare kan ha i det allmänna skyddet av mänskliga rättigheter inte ger upphov till någon intressekonflikt (se Menchinskaja ./. Ryssland, nr 42454/02, § 19 och 38, 15 januari 2009). Domstolen konstaterar att åklagarmyndigheterna inte har specialiserat sig på avlyssningstillsyn (se punkt 71 ovan). Denna form av tillsyn är bara en del av deras omfattande och mångskiftande funktioner som omfattar åtal samt tillsyn av brottsutredningar. Inom ramen för deras åklagarfunktioner ger åklagarna sitt godkännande till varje begäran om avlyssning som lämnats in av utredare när det gäller brottmål (se punkt 44 ovan). Denna funktionsblandning inom en åklagares tjänst, där samma myndghet godkänner begäran om avlyssning och därefter övervakar genomförandet, kan också ge upphov till tvivel om åklagarnas självständighet (se, till skillnad Ananjev m.fl. ./. Ryssland, nr 42525/07 och 60800/08, § 215, 10 januari 2012, beträffande åklgares tillsyn av fångläger, där det konstaterades att åklagare uppfyllde kraven på självständighet gentemot kriminalvårdssystemets organ).

281. Domstolen noterar när den nu övergår till åklagarnas befogenheter och behörighet att det är avgörande att tillsynsorganet får tillgång till allt material av betydelse, också hemligstämplat sådant och att alla som är engagerade i avlyssningsverksamheten åläggs att till detta lämna ut allt det material som krävs (se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 166). Rysk lag föreskriver att åklagare har rätt att ta del av relevanta dokument, också de som är sekretessbelagda. Det är emellertid viktigt att notera att information om säkerhetstjänstens hemliga agenter och dess taktik, metoder och medel ligger utanför ramen för åklagarnas tillsyn (se punkt 74 ovan). Omfattningen av deras tillsyn är följaktligen begränsad. Avlyssningar som genomförts av FSB inom ramen för kontraspionage, får dessutom bara undersökas efter enskilt klagomål (se punkt 76 ovan). Eftersom enskilda personer inte blir underrättade om avlyssningen (se punkt 81 ovan och 289 nedan), är det knappast troligt att något sådant klagomål någonsin kommer att lämnas in. Som en följd av detta undgår övervakningsåtgärder med koppling till kontraspionage de facto åklagarnas tillsyn.

282. Tillsynsmyndighetens befogenheter ifråga om överträdelser som eventuellt upptäcks är också ett viktigt moment när det gäller bedömningen av hur effektiv tillsynen är (se t.ex. Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 53, där ett avlyssnande organ uppmanades att omedelbart avsluta avlyssningen om G10-kommissionen konstaterade den vara olaglig eller onödig samt Kennedy, som också hänvisas till ovan, § 168, där allt avlyssnat material skulle förstöras så snart kommissionären för kommunikationsavlyssning upptäckte att avlyssningen var olaglig). Domstolen nöjer sig med att åklagarna har vissa befogenheter ifråga om överträdelser som de har upptäckt. De får således vidta åtgärder för att stoppa eller gottgöra de upptäckta lagöverträdelserna och väcka talan mot de ansvariga (se punkt 79 ovan). Det finns emellertid inga särskilda bestämmelser som kräver att det material som avlyssnats på olagligt sätt ska förstöras (se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 168).

283. Domstolen måste också pröva huruvida tillsynsorganets verksamhet är öppen för offentlig granskning (se t.ex. L. ./. Norge, som hänvisas till ovan, där tillsynen utövades av kontrollkommittén som varje år rapporterade till regeringen och vars rapporter publicerades och diskuterades i parlamentet, Kennedy, som också hänvisas till ovan, § 166, där avlyssningstillsynen utövades av kommunikationsavlyssningskommissionären, som varje år rapporterade till preminärministern och vars rapport utgjorde ett offentligt dokument som förelades parlamentet, samt, till skillnad, Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som också hänvisas till ovan, § 88, där domstolen kritiserade systemet där varken inrikesministern eller någon annan tjänsteperson regelbundet behövde rapportera till ett självständigt organ eller till allmänheten om systemets generella funktion eller om de åtgärder som vidtogs i enskilda fall). I Ryssland måste åklagare lämna in halvårsvisa rapporter med uppgift om resultaten av inspektionerna till riksåklagarmyndigheten. Dessa rapporter handlar emellertid om alla former av operativ spaningsverksamhet sammantaget, utan att avlyssning behandlas separat. Dessutom innehåller rapporterna bara statistiska uppgifter om antalet inspektioner av genomförda operativa spaningsåtgärder samt antalet upptäckta överträdelser utan att ange karaktären på dessa överträdelser eller vilka åtgärder som vidtagits för att gottgöra dessa. Det är också talande att rapporterna är sekretessbelagda. De varken publiceras eller är tillgängliga för allmänheten (se punkt 80 ovan). Härav följer att åklagarnas tillsyn i Ryssland bedrivs på ett sätt som inte är öppet för offentlig granskning eller kunskap.

284. Domstolen noterar slutligen att regeringen har att belysa tillsynsåtgärdernas effektivitet i praktiken med välvalda exempel (se, efter vederbörliga ändringar, Ananjev m.fl., som hänvisas till ovan, § 109 och 110). Den ryska regeringen lämnade emellertid inte in några inspektionsrapporter eller beslut från åklagare som beordrade att åtgärderna skulle avbrytas eller att något lagbrott som upptäckts skulle gottgöras. Härav följer att regeringen inte kunde påvisa att åklagarnas tillsyn av hemliga övervakningsåtgärder är effektiva i praktiken. Domstolen noterar också i detta sammanhang de dokument som klaganden lämnat in och som belyser åklagarnas oförmåga att få tillgång till hemligstämplat material som har med avlyssning att göra (se punkt 14 ovan), Detta exempel ger också upphov till tveksamhet beträffande effektiviteten av åklagarnas tillsyn i praktiken.

285. Med tanke på de brister som konstateras ovan och med hänsyn till den särskilda betydelsen av tillsyn i ett system där rättsvårdande myndigheter har direkt tillgång till all kommunikation, anser domstolen att åklagarnas tillsyn av avlyssning som den f.n. är organiserad, inte klarar av att ge tillfredsställande och effektiva garantier mot missbruk.

(η) Meddelande om kommunikationsavlyssning samt tillgängliga rättsmedel

286. Domstolen övergår nu till frågan rörande information om kommunikationsavlyssning, något som är oupplösligt förknippat med hur effektiva rättsmedel är i domstol (se rättpraxis som hänvisas till i punkt 234 ovan).

287. Det är kanske inte praktiskt möjligt att i efterhand lämna sådana meddelanden i alla fall. Den verksamhet eller fara som en viss serie övervakningsåtgärder riktar sig mot kan fortsätta i åratal eller t.o.m. decennier efter att dessa åtgärder har inställts. Meddelanden i efterhand till varje person som har blivit föremål för en inställd åtgärd kan mycket väl äventyra det långsiktiga och ursprungliga syftet med övervakningen. Dessutom kan sådant meddelande bidra till att avslöja underrättelsetjänstens arbetsmetoder och verksamhetsområden samt t.o.m. eventuellt avslöja deras agenter. Det faktum att personer som omfattas av hemliga övervakningsåtgärder inte i efterhand blir underrättade när övervakningen väl har avslutats, kan inte i sig rättfärdiga slutsatsen att inblandningen inte var "nödvändig i ett demokratiskt samhälle" eftersom det är just frånvaron av kännedom om övervakningen som garanterar åtgärdens effektivitet. Så snart meddelande kan lämnas utan att äventyra syftet med restriktionen efter att övervakningen upphört, bör information emellertid snarast ges till berörda personer (se Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 58 samt Weber och Saravia, som också hänvisas till ovan, § 135). Domstolen tar också hänsyn till ministerrådets rekommendation som reglerar användningen av personuppgifter inom polissektorn som föreskriver att när data om en person har samlats in och lagrats utan dennes vetskap och såvida inte dessa data raderas, bör denne där så är praktiskt möjligt informeras om att uppgifter om denne lagrats så snart syftet med polisverksamheten inte längre äventyras (§ 2.2, se punkt 143 ovan).

288. I målen Klass m.fl. samt Weber och Saravia, undersökte domstolen den tyska lagen som föreskrev att information om övervakning skulle lämnas så snart detta kunde göras efter avslutad åtgärd utan att syftet äventyrades. Domstolen tog hänsyn till att det var en oberoende myndighet, G10-kommissionen, som hade befogenhet att besluta om huruvida en övervakad person skulle informeras om en övervakningsåtgärd. Domstolen fann att ifrågavarande bestämmelse garanterade en effektiv informationsmekanism som bidrog till att inblandningen i telekommunikationssekretessen hölls inom gränserna för vad som var nödvändigt för att uppnå det berättigade syftet (se Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 58 samt Weber och Saravia, som också hänvisas till ovan, § 136) I målen Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev samt Dumitru Popescu (nr 2), konstaterade domstolen att frånvaron av ett krav på att vid varje tillfälle informera föremålet för avlyssningen inte var förenligt med konventionen, eftersom den berövade den avlyssnade personen möjligheten att söka gottgörelse för olaglig inblandning i dennes rättigheter enligt artikel 8 och gjorde att tillgängliga rättsmedel enligt den nationella lagen blev teoretiska och illusoriska snarare än praktiska och effektiva. Den nationella lagen undvek på så sätt en viktig skyddsmekanism mot felaktig användning av särskilda övervakningsmetoder (se Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som hänvisas till ovan, § 90 och 91 samt Dumitru Popescu (nr 2), som också hänvisas till ovan, § 77). I målet Kennedy var avsaknaden av krav på att vid något tillfälle informera föremålet för avlyssningen däremot förenligt med konventionen, eftersom i Storbritannien kunde vem som helst som misstänkte att hans/hennes kommunikation höll på att avlyssnas eller hade avlyssnats vända sig till domstolen med utredningsbefogenheter (Investigatory Powers Tribunal), vars behörighet inte var avhängig uppgifter till den avlyssnade personen om att dennes kommunikation hade avlyssnats (se Kennedy, som hänvisas till ovan, § 167).

289. Domstolen, som nu övergår till omständigheterna i föreliggande mål, konstaterar att i Ryssland får personer vars kommunikation har avlyssnats inte vid något tillfälle eller under några som helst omständigheter information om detta faktum. Härav följder att den berörda personen, såvida brottmålsförfarande inte har inletts mot denne, eller såvida inte det har förekommit någon läcka, sannolikt aldrig kommer att få reda på om hans/hennes kommunikation har avlyssnats.

290. Domstolen noterar det faktum att en person som på något sätt fått reda på att hans eller hennes kommunikation har avlyssnats kan begära upplysningar om motsvarande data (se punkt 81 ovan). I detta sammanhang är det värt att notera att för att få tillstånd att inkomma med en sådan begäran, måste personen ifråga känna till fakta kring de operativa spaningsåtgärder som han eller hon blivit föremål för. Härav följer att tillgången till sådan information beror på personens förmåga att bevisa att hans eller hennes kommunikation har avlyssnats. Den avlyssnade personen har dessutom inte rätt att få tillgång till dokument som rör avlyssningen av dennes kommunikation – han eller hon har i bästa fall rätt att få "information" om insamlade data. Sådan information tillhandahålls bara under mycket begränsade omständigheter, nämligen om den personens skuld inte har bevisats i enlighet med vad lagen föreskriver, dvs. han eller hon har inte anklagats eller så har åtalet lagts ned på grund av att den påstådda förseelsen inte hade begåtts, eller att ett eller flera beståndsdelar i ett brott saknades. Det är också talande att endast information som inte innehåller statshemligheter får lämnas ut till den avlyssnade personen och att de metoder som använts, de tjänstepersoner som medverkat och de data som samlats in enligt lagen i Ryssland utgör statshemligheter (se punkt 52 ovan). Med tanke på ovanstående särdrag i den ryska lagen, förefaller möjligheten att utverka information om avlyssning vara mycket små.

291. Domstolen kommer att ha ovanstående faktorer – avsaknaden av information samt bristen på faktiska möjligheter att begära och få information om avlyssning från myndigheterna – i minnet när den ska bedöma hur pass effektiva de rättsmedel som finns tillgänglig enligt rysk lag är.

292. Lagen i Ryssland föreskriver att en person som hävdar att hans eller hennes rättigheter har kränkts eller kränks av en statlig tjänsteperson som bedriver operativ spaningsverksamhet kan klaga hos tjänstepersonens överordnade, åklagare eller domstol (se punkt 83 ovan). Domstolen upprepar att en hierarkisk överklagan till ett direkt tillsynsorgan för den myndighet vars verksamhet ifrågasätts inte uppfyller den erforderliga oberoendestandard som krävs för att utgöra ett tillräckligt skydd mot myndighetsmissbruk (se, av liknande skäl, Khan ./. Storbritannien, nr 35394/97, § 45-47, ECHR 2000-V, Dumitru Popescu (nr 2), som hänvisas till ovan, § 72 samt Avanesjan, som också hänvisas till ovan, § 32). En åklagare är inte heller självständig och har som framgår ovan begränsat granskningsutrymme (se punkt 277 till 285 ovan). Återstår således att fastställa huruvida ett klagomål till en domstol kan betraktas som ett verksamt rättsmedel.

293. Det finns fyra rättsliga procedurer som enligt regeringen kan användas av en person som önskar klaga på avlyssning av dennes kommunikation: en överklagan, ett kassationsbesvär eller ett ansökan om lagprövning mot det domstolsbeslut som godkänt kommunikationsavlyssningen, ett klagomål om lagprövning enligt artikel 125 i CCrP, ett klagomål om lagprövning enligt lagprövningslagen samt kapitel 25 i rättegångsbalken, samt ett civilt skadeståndsyrkande enligt artikel 1069 i civillagen. Domstolen kommer att pröva dessa i tur och ordning.

294. Den första av de procedurer som åberopats av regeringen är en överklagan, ett kassationsbesvär eller en ansökan om tillsynsbedömning mot det domstolsbeslut som godkände kommunikationsavlyssningen. Konstitutionsdomstolen förklarade emellertid klart och tydligt att den avlyssnade personen inte hade rätt att överklaga det domstolsbeslut som godkände avlyssningen av dennes kommunikation (se punkt 40 ovan samt även Avanesjan, som hänvisas till ovan, § 30). Den inhemska lagen säger ingenting om möjligheten att anföra kassationsbesvär. Med tanke på att regeringen inte lämnade in några exempel på inhemsk praxis ifråga om prövning av kassationsbesvär, tvivlar domstolen starkt på förekomsten av en rättighet att inge ett kassationsbesvär mot det domstolsbeslut som godkände kommunikationsavlyssningen. Samtidigt har den avlyssnade personen klart rätt att inkomma med en ansökan om tillsynsbedömning (se punkt 43 ovan). För att kunna inge ett sådant klagomål mot det domstolsbeslut som godkände kommunikationsavlyssningen, måste den berörda personen känna till att det finns ett sådant beslut. Även om konstitutionsdomstolen har förklarat att det inte är nödvändigt att bifoga ett exemplar av det ifrågasatta domstolsbeslutet till tillsynsbedömningsansökan (ibid.), är det svårt att föreställa sig hur en person kan inge ett sådant klagomål utan att åtminstone känna till något om det beslut som han eller hon bestrider, t.ex. datum och utfärdande domstol. I brist på information om övervakningsåtgärder skulle en person enligt den ryska lagen knappast någonsin kunna utverka de uppgifterna såvida de inte skulle lämnas ut i samband med brottmålsförfarande mot denne eller om det förekommit något fel som gav upphov till avslöjandet.

295. Ett klagomål enligt artikel 125 i CCrP skulle dessutom bara kunna inges av en part till ett brottmål medan en förundersökning pågick (se punkt 88 och 89 ovan). Detta rättsmedel är således bara tillgängligt för personer som har fått kännedom om avlyssningen av deras kommunikation genom att ett brottmålsförfarande har inletts mot dem. Det kan inte utnyttjas av personer mot vilka inget brottmålsförfarande har inletts efter att deras kommunikation har avlyssnats och som inte känner till att deras kommunikation har avlyssnats. Det är också värt att notera att regeringen inte framlade några domstolsbeslut som prövat ett klagomål enligt artikel 125 i CCrP beträffande kommunikationsavlyssning. Den har således inte i praktiken kunnat belysa det verksamma i det rättsmedel som de åberopat med exempel från inhemska domstolars rättspraxis (se, av liknande skäl Rotaru, som hävisas till ovan, § 70 samt Ananjev m.fl., som också hänvisas till ovan, § 109 och 110).

296. Vad beträffar ansökan om lagprövning enligt lagprövningslagen, kapitel 25 i rättegångsbalken samt den nya förvaltningsprocesslagen och ett civilt skadeståndsyrkande enligt artikel 1069 i civillagen, är det sökanden som har att bevisa att avlyssningen har ägt rum och att dennes rättigheter därigenom har kränkts (se punkt 85, 95, 96 och 105 ovan). I brist på information eller någon form av tillgång till officiella dokument med koppling till avlyssningen, är en sådan bevisbörda i princip omöjlig att uppfylla. Klagandens besvärstalan avvisades av inhemska domstolar på grund av att han inte kunnat bevisa att hans telefonkommunikation hade avlyssnats (se punkt 11 och 13 ovan). Domstolen noterar att regeringen framlade ett flertal domstolsbeslut som fattats utifrån kapitel 24 i rättegångsbalken eller artikel 1069 i civillagen (se punkt 220 till 223 ovan). Alla dessa beslut handlar emellertid med ett undantag om husrannsakning eller konfiskering av dokument eller föremål, dvs. operativa spaningsåtgärder som genomförts med den berörda personens kännedom. Bara ett domstolsbeslut handlar om kommunikationsavlyssning. I det fallet kunde den avlyssnade personen uppfylla beviskravet eftersom hon fått reda på avlyssningen i samband med brottmålsförfarande mot henne.

297. Domstolen tar vidare hänsyn till regeringens argument att den ryska lagen innehåller bestämmelser om rättsmedel för maktmissbruk, obehörig insamling eller spridning av information om en persons privat- och familjeliv samt kränkning av medborgarnas rätt till integritet för sin kommunikation. Av skäl som framgår av föregående punkt, är dessa rättsmedel dessutom bara tillgängliga för personer som till åklagarmyndigheten kan framlägga åtminstone vissa faktauppgifter om avlyssningen av deras kommunikation (se punkt 24 ovan).

298. Av ovanstående drar domstolen slutsatsen att de rättsmedel som regeringen hänvisar till bara kan utnyttjas av personer som har upplysningar om avlyssningen av deras kommunikation. Deras effektivitet är således urholkad genom att det saknas krav på den avlyssnade personen vid något tillfälle ska informeras, eller på tillfredsställande möjligheter att begära och få tillgång till information om avlyssningen från myndigheterna. Domstolen finner följaktligen att den ryska lagen inte sörjer för något verksamt rättsmedel mot hemliga övervakningsåtgärder i fall där inget brottmålsförfarande har inletts mot den avlyssnade personen. Det är i föreliggande mål inte domstolen sak att besluta huruvida dessa rättsmedel kan vara verksamma i fall där en person får kännedom om avlyssningen av hans eller hennes kommunikation i samband med brottmålsförfarande (se, emellertid Avanesjan, som hänvisas till ovan, där några av dessa rättsmedel befanns vara overksamma när det gällde att klaga på en "inspektion" av klagandens lägenhet).

299. När det gäller rättsmedel för att bestrida den ryska lagens påstådda brist på garantier mot missbruk i ryska domstolar, är denna domstol slutligen inte övertygad av regeringens argument att sådana rättsmedel är verksamma (se punkt 156 och 225 ovan). Vad beträffar möjligheten att bestrida OSAA:s grundlagsenlighet i konstitutionsdomstolen konstaterar denna domstol att konstitutionsdomstolen vid flera tillfällen har prövat denna konstitutionalitet och funnit den vara förenlig med konstitutionen (se punkt 40 till 43, 50, 82 samt 85 till 87 ovan). Under sådana omständigheter anser denna domstol det vara osannolikt att ett klagomål från klaganden till konstitutionsdomstolen som tar upp samma frågor som den redan har prövat, skulle ha några möjligheter att lyckas. Inte heller är denna domstol övertygad om att ett bestridande av föreskrift nr 70 i högsta domstolen eller lägre instans skulle utgöra något verksamt rättsmedel. Klagande bestred faktiskt föreskrift nr 70 i samband med det inhemska förfarandet. Både distrikts- och stadsdomstolen fann emellertid att klaganden inte var i stånd att bestrida beslutet eftersom den utrustning som hade installerats till följd av detta i sig inte kränkte integriteten för hans kommunikation (se punkt 10, 11 och 13 ovan). Det är också talande att högsta domstolen fann att föreskrift nr 70 var teknisk snarare än rättslig till sin karaktär (se punkt 128 ovan).

300. Med tanke på ovanstående överväganden finner denna domstol att den ryska lagen inte sörjer för verksamma rättsmedel till en person som misstänker att han eller hon har varit utsatt för hemlig övervakning. Genom att beröva den avlyssnade personen möjligheten att i praktiken bestrida avlyssning i efterhand, kringgår den ryska lagen på så sätt en viktig garanti mot otillbörlig användning av hemliga övervakningsåtgärder.

301. På grund av ovanstående avvisar denna domstol också regeringens invändning mot att inhemska rättsmedel inte har uttömts.

(θ) Slutsats

302. Denna domstol drar slutsatsen att ryska rättsbestämmelser som styr kommunikationsavlyssning inte sörjer för tillfredställande och verksamma garantier mot godtycke och risken för missbruk som är en väsentlig del av varje system för hemlig övervakning och som är särskilt hög i ett system där säkerhetstjänsten och polisen, med tekniska medel, har direktåtkomst till all mobiltelefonkommunikation. Framför allt är förhållandena enligt vilka offentliga myndigheter har befogenheter att tillgripa hemliga övervakningsåtgärder inte tillräckligt klart fastställda. Bestämmelser om att avbryta de hemliga övervakningsåtgärderna innebär inte tillräckliga garantier mot godtycklig inblandning. Den inhemska lagen tillåter automatisk lagring av uppenbart ovidkommande uppgifter och är inte tilräckligt tydlig ifråga om de omständigheter enligt vilka det avlyssnade materialet ska lagras och förstöras efter att en rättegång avslutats. Godkännanderutinerna förmår inte garantera att hemliga övervakningsåtgärder bara beordras när de är "nödvändiga i ett demokratiskt samhälle". Avlyssningstillsynen överensstämmer, som den för närvarande är organiserad, inte med fordringarna på oberoende, befogenhet och behörighet som är tillräckliga för att i praktiken kunna utöva effektiv och fortlöpande kontroll, offentlig granskning och effektivitet. Rättsmedlens effektivitet urholkas av att information om avlyssning inte vid något tillfälle lämnas, eller att det saknas tillfredsställande tillgång till dokument om avlyssningen.

303. Det är talande att bristerna i det rättsliga regelverket såsom fastställts ovan, förefaller påverka hur systemet med hemlig övervakning fungerar i Ryssland. Denna domstol är inte övertygad av regeringens försäkran att all avlyssning i Ryssland sker enligt lag och med vederbörligt godkännande från domstol. De exempel som framlagts av klaganden i samband med den inhemska rättegången (se punkt 12 ovan) samt i samband med målet i denna domstol (se punkt 197 ovan) antyder förekomsten av godtyckliga och oegentliga övervakningsmetoder, som förefaller bero på otillfredsställande garantier i lagen (se, av liknande skäl Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som hänvisas till ovan, § 92; samt, i motsats, Klass m.fl., som också hänvisas till ovan, § 59, och Kennedy, som också hänvisas till ovan, § 168 och 169).

304. Med tanke på ovanstående brister, finner denna domstol att den ryska lagen inte uppfyller fordringarna på "lagens beskaffenhet" och inte har förmågan att begränsa "inblandningen" till vad som är "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle".

305. Det hade följaktligen förekommit en kränkning av artikel 8 i konventionen.

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 13 I KONVENTIONEN

306. Klaganden har klagat över att han inte hade något verksamt rättsmedel ifråga om sitt klagomål enligt artikel 8. Han stödde sig på artikel 13 i konventionen som lyder enligt följande:

"Var och en vars fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts ska genom en nationell myndighet få tillgång till ett effektivt rättsmedel oavsett om kränkningen har gjorts av personer som handlar på officiellt uppdrag eller ej".

307. Med hänsyn till slutsatserna enligt artikel 8 i konventionen i punkt 286 till 300 ovan, anser denna domstol att, även om klagomålet enligt artikel 13 i konventionen har en nära koppling till klagomålet enligt artikel 8 och således måste förklaras tillåtligt, behöver det inte prövas separat (se Liberty m.fl., som hänvisas till ovan, § 73).

III. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

308. Artikel 41 i konventionen föreskriver:

"Om domstolen finner att det har förekommit en kränkning av konventionen eller dess protokoll och om den inhemska lagen hos den aktuella fördragsslutande parten bara medger partiell ersättning, ska domstolen vid behov bevilja målsäganden skälig gottgörelse".

A. Skadestånd

309. Klaganden har yrkat på 9 000 euro (EUR) som ideellt skadestånd.

310. Regeringen hävdade att yrkandet var orimligt, med hänvisning till att klaganden hade bestridit den ryska lagen in abstracto utan att på något sätt själv vara påverkad av den. Konstaterandet av en kränkning borde således utgöra tillräcklig gottgörelse.

311. Domstolen upprepar att i samband med verkställande av utslag i enlighet med artikel 46 i konventionen, ålägger ett utslag i vilket den konstaterar en kränkning av konventionen eller dess protokoll svarandetstaten att inte bara betala berörda personer de belopp som tillerkänts dessa som skälig gottgörelse, utan att också under ministerrådets överinseende välja de generella och/eller i förekommande fall enskilda åtgärder som ska införas i dess inhemska rättordning i syfte att få slut på den kränkning som denna domstol konstaterat samt vidta alla tänkbara åtgärder för att gottgöra konsekvenserna på ett sådant sätt som i möjligaste mån återupprättar den situation som förelåg före kränkningen. Genom att ratificera konventionen, har de fördragsslutande parterna dessutom åtagit sig att garantera att inhemsk lag överensstämmer med den (se Association for European Integration and Human Rights och Ekimdzhiev, som hänvisas till ovan, § 111, med ytterligare hänvisningar).

312. Domstolen anser att konstaterandet av en kränkning innebär skälig gottgörelse för varje idéell skada som åsamkats klaganden.

B. Kostnader och utgifter

313. Inför kammaren har klaganden yrkat på 25 579 ryska rubel (RUB, motsvarande ca 670 euro (EUR) på inlämningsdagen) för post- och översättningskostnader). Han stödde sig på fakturor för post- och faxtjänster samt på avtal om översättningstjänster.

314. Inför stora kammaren har klaganden yrkat på 22 800 pund sterling (GBP, motsvarande ca. EUR 29 000 på inlämningsdagen) samt EUR 13 800 för rättskostnader. Han stödde sig på advokaternas arbetsschema. Med hänvisning til räkningar och fakturer yrkade han också på GBP 6 833:24 (motsvarande ca. EUR 8 700 på inlämningsdagen) för översättnings-, rese- samt andra administrativa utgifter.

315. Regeringen godtog yrkandet på kostnader och utgifter i kammaren eftersom detta styrktes med dokument. Beträffande yrkandena på kostnader och utgifter i stora kammaren, ansåg regeringen att dessa yrkanden hade framlagts mer än en månad efter förhandlingen. Beträffande rättskostnaderna, hävdade regeringen att en del av dessa gällde arbete som ombuden utfört innan klaganden hade undertecknat någon fullmakt och att det inte fanns någon fullmakt för fr Levine. Dessutom var antalet ombud och de arbetstimmar dessa lagt ned på förberedelserna i målet orimliga. Det fanns vidare inga bevis för att klaganden hade betalat ifrågavarande rättskostnader eller enligt lag eller avtal var skyldig att betala dessa. Beträffande översättningen samt övriga adminstrativa utgifter, ansåg regeringen att klaganden inte hade framlagt några dokument som visade att han lagt ut de yrkade beloppen. Inte heller hade han kunnat bevisa att översättningsutgifterna faktiskt hade varit nödvändiga med tanke på att vissa av klagandens advokater talade ryska. De kostnader som översättarna yrkade på hade varit orimliga. Slutligen hade också resekostnaderna varit orimliga.

316. Enligt rättspraxis vid domstolen har en klagande rätt till ersättning för kostnader och utgifter bara om det har kunnat påvisas att dessa faktiskt och ovillkorligen har åsamkats och är skäliga ifråga om storleken. I föreliggande mål anser domstolen med hänsyn handlingar som den har tillgång till och till sin rättspraxis att beloppet EUR 40 000 är skäligt som täckning för kostnader under samtliga rubriker och beviljar klagandena detta.

C. Dröjsmålsränta

317. Domstolen anser det vara lämpligt att dröjsmålsräntan grundas på Europeiska centralbankens utlåningsränta till vilken ska läggas tre procentenheter.

AV DESSA SKÄL,

1. Fogar denna domstol enhälligt regeringens invändning om att klaganden inte är ett offer och inte hade uttömt inhemska rättsmedel till fakta i målet och förklarar klagomålet tillåtligt,

2. Förklarar denna domstol enhälligt att det har förekommit en kränkning av artikel 8 i konventionen och avvisar regeringens ovannämnda invändningar,

3. Förklarar denna domstol enhälligt att det inte finns något behov av att pröva klagomålet enligt artikel 13 § 2 i konventionen,

4. Förklarar denna domstol med sexton röster mot en att utslaget om kränkning i sig utgör skälig gottgörelse för den idéella skada som klaganden åsamkats,

5. Fastställer denna domstol enhälligt,

(a) att svarandestaten inom tre månader till klaganden ska betala EUR 40 000 (fyrtio tusen euro), plus eventuell skatt som kan komma att påföras klaganden ifråga om kostnader och utgifter,

(b) att från och med utgången av ovannämnda tremånadersperiod och fram till dess en uppgörelse har nåtts, ska ränta under dröjsmålet betalas på ovanstående belopp motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta plus tre procentenheter,

6. Avvisar denna domstol enhälligt resten av klagandens yrkande på skälig gottgörelse.

Upprättat på engelska och franska samt framfört vid offentlig förhandling i Human Rights Building i Strasbourg 4 december 2015

Lawrence EarlyDean Spielmann
              Juridisk rådgivareOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas följande separata uppfattningar denna dom:

(a) Delad uppfattning från domare Djedov,

(a) Delvis skiljaktig uppfattning från domare Ziemele.

D.S.
T.L.E.

DELAD UPPFATTNING FRÅN DOMARE DJEDOV

1. Domstolens behörighet att pröva inhemsk lag in abstracto

Såsom påpekats av regeringen, kan det finnas tvivel beträffande denna domstols behörighet att pröva den inhemska lagens beskaffenhet och effektivitet in abstracto utan att klagandens offerstatus har fastställts och utan att slå fast att det har förekommit en inblandning i dennes rätt till respekt för privatlivet i praktiken och inte bara i teorin.

Detta synsätt har redan tillämpats av denna domstol i avlyssningsärenden för att förebygga eventuellt maktmissbruk. I två viktiga rättsfall, Kennedy ./. Storbritannien (nr 26839/05, § 122-123, 18 maj 2010) samt Klass m.fl. ./. Tyskland (6 september 1978, § 34, serie A nr 28), mot två framstående demokratiska stater, nämligen Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland, har denna domstol bekräftat de aktuella inhemska systemens effektivitet mot godtycke. Vi kan emellertid och dessvärre inte bortse från det faktum att båda dessa stater nyligen har varit inblandade i omfattande och väl offentliggjorda övervakningsskandaler. För det första blev den tyska förbundskanslerns telefonsamtal på olagligt sätt avlyssnade av den nationella säkerhetstjänsten och för det andra gav engelska myndigheter säkerhetstjänsten i USA tillgång till och uppgfter om den förstnämnda statens hela kommunikationsdatabas med resultatet att de amerikanska myndigheterna fick möjlighet att avlyssna samtliga medborgare i Storbritannien utan att bli föremål för några lämpliga inhemska säkerhetsåtgärder.

Detta visar att något redan från början var fel i denna domstols resonemang. Det skulle kanske vara effektivare att hantera klagomål individuellt så att domstolen fick tillfälle att fastställa inblandning och konstatera en kränkning av konventionen såsom den faktiskt regelbundet gör när det handlar om obefogade husrannsakningar av klagandenas lokaler. Problemet i dessa fall handlar rent generellt inte om de inhemska domstolarnas godkännanderätt, utan om det sätt på vilket domarna godkänner begäran om husrannsakningar i utredningssyfte.

Denna domstols synsätt kan enkelt växla från faktisk tillämpning av lagen till risken för inblandning. Nedan följer några exempel från Kennedymålet:

“119. Domstolen har i sin rättspraxis konsekvent hävdat att dess uppgift normalt inte är att granska tillämplig lag och praxis in abstracto, utan att avgöra huruvida den tillämpades på eller påverkade klaganden, gav upphov till en kränkning av konventionen (se bl.a. Klass m.fl., som hänvisas till ovan, § 33; N.C. ./. Italien [SK], nr 24952/94, § 56, ECHR 2002-X; samt Krone Verlag GmbH & Co. KG ./. Österrike (nr 4), nr 72331/01, § 26, 9 november 2006)”,

och från Klass-målet:

"36...Domstolen anser det vara oacceptabelt att försäkran om åtnjutandet av en rättighet som garanteras av konventionen på detta sätt kan undantas genom det enkla faktum att personen ifråga hålls ovetande om kränkningen. Rätt att vända sig till kommissionen för personer som riskerar att utsättas för hemlig övervakning ska komma från artikel 25 ..., eftersom artikel 8 ... riskerar att bli verkningslös".

De tyska och engelska skandalerna som hänvisas till ovan, bekräftar emellertid att den berörda personen förr eller senare kommer att bli medveten om avlyssningen. I det ryska sammanhanget går det att hitta betydelsefulla exempel (se Shimovolos ./. Ryssland, nr 30194/09, 21 juni 2011). Klaganden i föreliggande mål känner inte till någon avlyssning av sin kommunikation och detta faktum kan inte bortses från av domstolen.

Den har vid många tillfällen undvikit att pröva mål in abstracto (se Silver m.fl../. Storbritannien, 25 mars 1983, serie A nr 61, § 79; Nikolova ./. Bulgarien [SK], nr 31195/96, § 60, ECHR 1999‑II; Nejdet Şahin och Perihan Şahin ./. Turkiet [SK], nr 13279/05, §§ 68-70, 20 oktober 2011; Sabantjijeva m.fl. ./. Ryssland, nr 38450/05, § 137, ECHR 2013; och Monnat ./. Schweiz, nr 73604/01, § 31-32, ECHR 2006-X). Man kan således förmoda att mål som handlar om avlyssning är unika. Då behöver vi känna till skälen till varför domstolen skulle ändra sitt gerenrella synsätt när den prövar sådana mål. Och ändå har vi ingen aning om vilka dessa skäl skulle kunna vara. Om lagstiftningen skapar risk för godtycke, behöver vi få se resultatet av dettta godtycke. Jag är inte så säker på att några få exempel (som inte har någon koppling till klagandens fall) bevisar att hela systemet med garantier borde revideras och förstärkas. Jag skulle godta ett sådant synsätt om domstolen hade en stor eftersläpning med enskilda återkommande framställningar som visade att föreskrift nr 70 (beträffande anslutning av avlyssningsutrustning till operatörers nätverk) inte är av teknisk karaktär utan skapar ett strukturproblem i Ryssland. Om så är fallet skulle vi emellertid behöva pilotrutiner och ett pilotutslag.

Varje mål där domstolen har konstaterat en kränkning av konventionen (fler än 15 000 utslag) bygger på maktmissbruk, också där den inhemska lagen är av god kvalitet. Varje form av maktmissbruk är en fråga om etik och kan inte bara elimineras med lagstiftningsåtgärder.

Domstolen har konsekvent hävdat att dess uppgift inte är att granska inhemsk lag och praxis in abstracto eller att uttala sig om lagbestämmelsers förenlighet med konventionen, utan att fastställa huruvida det sätt på vilket de tillämpas på eller påverkar klaganden har gett upphov till en kränkning av konventionen (se bl.a. källor beträffande artikel 14, Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas m.fl. ./. Österrike, nr 40825/98, § 90, 31 juli 2008).

För enskilda pesoner innebär artikel 34 i konventionen inte någon form av actio popularis när det gäller att tolka denna, den medger inte att sådana personer kan klaga över en lag in abstracto bara för att de kännar att den strider mot konventionen. Det räcker i princip inte att en enskild person yrkar på att blotta förekomsten av en lag kränker dennes rättigheter enligt konventionen, lagen måste ha tillämpats till dennes nackdel (se Klass, som hänvisas till ovan, § 33). Dessa principer får inte tillämpas godtyckligt.

2. Lagstiftande och dömande makt – domstolen borde respektera skillnaden

Detta mål är mycket viktigt när det gäller fördelningen av funktioner mellan denna domstol samt Europarådets parlamentariska församling eftersom det är nödvändigt att skilja den lagstiftande från den dömande makten. Den parlamentariska församlingen antar rekommendationer, resolutioner och åsikter vilka tjänar som riktlinjer för ministerrådet, nationella regeringar, parlament och politiska partier. Europarådet främjar i slutänden genom konventioner, lagstiftning och praxis mänskliga rättigheter, demokrati och rättssäkerhet. Den övervakar medlemsstaternas framsteg inom dessa områden och lämnar rekommendationer genom oberoende experttillsynsorgan. Europadomstolen för mänskliga rättigheter meddelar utslag om enskilda personers eller staters klagomål om påstådda kränkningar av de civila och politiska rättigheter som fastställts i europakonventionen om mänskliga rättigheter Med hänsyn till ovanstående funktionsseparering, liknar prövning av ett mål in abstracto en expertrapport, men inte ett utslag.

Morten Kjaerum, chef för EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) talade i samband med en gemensam debatt om grundläggande rättigheter inför europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) den 4 september 2014. Chefen påpekade:

"Snowdenavslöjandena om massövervakning belyste hotet mot personuppgiftsskyddet. Integritetsskyddet är långt ifrån tillfredsställande i dagens Europa. Efter förra årets debatt välkomnar vi i högsta grad europaparlamentets begäran till byrån för grundläggande rättighter att ytterligare undersöka de grundläggande rättigheterna och garantierna som finns när det gäller storskaliga övervakningsprogram. Ni kommer givetvis mot slutet av detta år att bli underrättade om resultaten av denna särskilda begäran.

Men det handlar inte bara om de stora övervakningsprogrammen. Det finns också farhågor om tillsynsmekanismer inom det allmänna dataskyddet. När vi lämnar uppgifter till hälsovårdsmyndigheter, skattemyndigheter eller till andra institutioner, såväl offentliga som privata. Genom byrån för grundläggande rättigheters arbete ser vi att de nationella tillsynsstrukturerna i EU för närvarande är för svaga för att kunna fullgöra sina uppgifter. Dataskyddsmyndigheter som finns i samtliga medlemsstater har en viktig roll i tillämpningen av det övergripande dataskyddssystemet, men de nationella dataskyddsmyndigheternas befogenheter och resurser måste brådskande stärkas liksom deras oberoende måste garanteras.

Slutligen skulle jag också vilja framhålla att de som anförtros att lagra data, oavsett privata eller offentliga, behöver dessa institutioner i mycket större omfattning än idag ställas till svars om de garantier som de skapar inte räcker till".

Dessa kommentarer framfördes till de nytillsatta medlemmarna i europaparlamentet (snarare än till domarna) och tog upp problem runt omkring i Europa samt efterlyste ett betydligt mer sofistikerat dataskyddssystem. Syftet med talet vara att starta en offentlig debatt för att hitta effektiva åtgärder och befrämja korrekta etiska normer i samhället – rättssalen är ingen plats för sådan debatt.

Jag skulle vilja föreslå att domstolen på ett lämpligare sätt fokuserar på en viss inblandning och på effektiviteten hos de åtgärder som står till buds för att hindra just den särskilda kränkningen (såsom domstolen vanligtvis gör i alla andra mål). Det är det här som är domstolens huvudsakliga uppgift – att fastställa att en inblandning har ägt rum och att sedan pröva huruvida den inblandningen var laglig och nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det är etiskt oacceptabelt att domare förutsätter att varje medborgare i ett visst land skulle kunna vara föremål för olaglig hemlig övervakning utan att känna till detta. En dom kan inte bygga på påståenden.

Domstolen har använts sig av många verktyg i kampen mot kränkningar. Ett av dessa var att konstatera en kränkning av artikel 10 på grund av vägran från en underrättelsetjänst att lämna uppgifter till den klagande organisationen om enskilda personer som var föremål för elektronisk övervakning under en viss period (Youth Initiative for Human Rights ./. Serbien nr 48135/06, 25 juni 2013). I den avgörande delen av utslaget uppmanade domstolen regeringen att garantera att den ifrågasatta informationen gjordes tillgänglig för klagandeorganisationen (utan att vänta på att åtgärder skulle föreslås av ministerrådet). Jag uppfattar detta som en effektiv åtgärd och en rättslig framgång.

3. Principen med "rimlig sannolikhet" borde utvecklas

Fastställandet av klagandens status som offer är en väsentlig del av rättsprocessen. Artikel 34 i konventionen föreskriver att "domstolen kan ta emot klagomål från alla personer, icke-statliga organisationer eller grupper som påstår sig vara offer för en kränkning från de höga fördragsslutande parternas sida av de rättigheter som framgår av konventionen eller dess protokoll". Begreppet "offer" innebär inte att det föreligger någon förutfattad mening (se Brumărescu ./. Rumänien [SK], nr 28342/95, § 50, ECHR 1999‑VII).

Domstolen har tidigare fastställt att även om förekomsten av ett övervakningssystem kan innebära en inblandning i integriteten, skulle ett yrkande på att detta innebar en rättigheteskränkning kunna prövas i domstol endast om det förelåg en "rimlig sannoliket" för att en person faktiskt hade blivit utsatt för olaglig övervakning (see Esbester ./. Storbritannien, nr 18601/91, utskottets beslut från 2 april 1993; Redgrave ./. Storbritannien, klagomål nr 202711/92, kommissionens beslut från 1 september 1993 samt Matthews ./. Storbritannien, klagomål nr 28576/95, kommissionens beslut från 16 oktober 1996). Dessa hänvisningar rör beslut om otillåtlighet, eftersom samtliga påståenden om avlyssning ansågs vara ogrundade.

Domstolen ändrade emellertid sin uppfattning helt och hållet i Klass-målet – “... det kunde inte uteslutas att klaganden utsatts för hemliga övervakningsåtgärder eller att han eventuellt riskerade att bli föremål för sådana åtgärder" (Klass, som hänvisas till ovan, § 125-129). Idag kan vi konstatera att denna ändring av rättspraxis inte hade någon verkan.

Uttrycket "rimlig sannolikhet" förutsätter att det finns negativa konsekvenser för en klagande som eventuellt kan vara föremål för hemlig avlyssning på grund av viss information som kommer till myndigheternas kännedom genom avlyssning och med undantag för möjligheten att denna information skulle kunna avslöjas på annat sätt. Domstolen förenklade på ett farligt sätt detta resonemang med syftet att pröva fakta i målet och med förutsättningen att personer som utsätts för hemlig övervakning från myndigheternas sida inte alltid får information om sådana åtgärder i efterhand och det är följaktligen omöjlighet för klagandena att påvisa att någon av deras rättigheter har kränkts. Under dessa omständigheter fastställde domstolen att klagande måste anses ha rätt att lämna in klagomål även om de inte kan visa att de är offer. Klagandena i målen Klass och Liberty (Liberty m.fl. ./. Storbritannien, nr 58243/00, 1 juli 2008) var advokater och teoretiskt "skulle de [ha kunnat] vara föremål för hemlig övervakning som en följd av kontakter de kan ha haft med klienter som kunde misstänkas för olaglig verksamhet" (Klass, § 37).

I Kennedy-målet, hävdade klaganden att lokalsamtal till hans telefon inte kopplades fram och att han fick en massa tidskrävande bluffsamtal. Klaganden misstänkte att detta berodde på att hans post, telefon- och e-postkommunikation avlyssnades och domstolen tog detta under allvarligt övervägande, avvisade regeringens invändningar att klaganden inte hade lyckats bevisa att det hade förekommit inblandning i betydelsen av artikel 8 och att han inte hade fastställt någon rimlig sannolikhet. Domstolen avvisade också påståendena om att inte ha utnyttjat tillgängliga rättsmedel, trots det faktum att klaganden inte hade kontrollerat kvaliteten på operatörens telekomtjänster, utan hade framfört krav på tillgång till uppgifter till MI5 och GCHQ (Storbritanniens underrättelseorgan med ansvar för den nationella säkerheten) enligt dataskyddslagen från 1998.

För att övergå till omständigheterna i föreliggande mål, kan det rimligtvis fastställas att sambandet mellan telekom- och avlyssningsutrustningen inte nödvändigtvis innebär att avlyssning av klagandens telefonkonversation faktiskt har ägt rum. Inte heller kan domstolen bygga sina resultat på antagandet om "eventuell felaktig handling från en oärlig, försumlig eller överdrivet nitisk tjänstepersons sida" (se Klass, § 49, 50 och 59, Weber och Saravia ./. Tyskland (besl.), nr 54934/00, § 106, ECR 2006-XI, Kennedy, § 153-154). På samma sätt kan domstolen (för att pröva målet in abstracto) inte generellt utgå från att det har förekommit våld från statens sida mot oppositionsrörelsen och andra demokratiska institutioner i svarandestaten, även om motsvarande resolutioner har antagits av den parlamentariska församlingen. Domstolen måste bibehålla sin opartiskhet och neutralitet.

4. Den dömande maktens roll i civilsamhället

Jag har detta till trots röstat för tillåtlighet och för ett konstaterande av en kränkning av artikel 8 i konventionen på grund av det faktum att den grundläggande betydelsen av garantier för att skydda privat kommunikation mot godtycklig övervakning, i synnerhet i ett icke-brottsligt sammanhang aldrig togs upp i den inhemska rättegången. Domstolarna i Ryssland vägrade att behandla klagandens påståenden om fakta i målet och hänvisade till de ifrågasatta ministerieföreskrifternas tekniska karaktär. Som nationell domare kan jag inte borse från det faktum att det finns en utbredd misstänksamhet i det ryska samhället att det förekommer övervakning av politiska och ekonomiska figurer, däribland människorättsaktivister, oppositionella och deras ledare, journalister och statliga tjänstepersoner, förvaltare av statlig egendom – med andra ord, av alla de som har med offentlig verksamhet att göra. Sådana misstankar grundar sig på tidigare erfarenhet av den totalitära regimen under sovjeteran samt även på det ryska kejsardömets långa historia.

Detta utslag skulle kunna tjäna som underlag för en förbättring av lagstiftningen inom operativ spaningsverksamhet och för att inrätta ett effektivt system för offentlig tillsyn av övervakningen. Detta utslag visar dessutom att om det finns utbredd misstro i samhället och om det inte finns någon annan möjlighet för samhället att häva denna misstro utan ett socialt kontrakt och passande förändringar i nationell lag och praxis, måste den dömande makten, om problemet inte fastställs av andra grenar i maktapparaten, engagera sig för att underlätta sådana förändringar. Detta framstår som ännu mer uppenbart om det inte finns några andra sätt att skydda demokratin och rättssäkerheten. Detta är en viktig roll som den dömande makten måste ha i civilsamhället.

Domstolen skulle kunna kritiseras för att inte ha lyckats tillhandahålla mer specifika slutledningar för sin prövning in abstracto i det sociala sammanhanget med konstaterandet att domstolen bara har följt sin egen rättspraxis i kammaren. Utslaget i föreliggande mål är besvärligt, eftersom domarna innan de kom fram till sin slutsats var tvungna att fastställa huruvida alla övriga medel var verkningslösa eller ej. I målet Clapper ./. Amnesty International USA (568 U.S. ___ (2013), lyckades den amerikanska högsta domstolen däremot, trots förekomsten av ett massövervakningsprogram samt "den utbredda misstanken" om denna förekomst inte gå vidare (eller, som domare Breyer skrev i sin avvikande uppfattning "[skadan] kommer lika sannolikt att inträffa som de flesta framtida händelser som sunt förnuft och vanlig kännedom om den mänskliga naturen säger oss kommer att ske"). I stället avvisade den klagandenas argument (däribland människorätts-, rätts- och medieorganisationer) att de sannolikt utsattes för övervakning på grund av karaktären på deras arbete.

Jag ska sluta här och låta de lärde fortsätta diskussionen om rättslig aggression, aktivism eller inskränkning. Jag skulle bara vilja avsluta min uppfattning genom att citera Edward Snowden: "Med varje framgång i domstol, med varje förändring av lagen visar vi att fakta övertygar mer än rädsla. Som samhälle återupptäcker vi att rättigheters värde inte ligger i vad de döljer, utan i vad de skyddar".

DELVIS SKILJAKTIG UPPFATTNING FRÅN DOMARE ZIEMELE

1. Jag instämmer fullständigt med konstaterandet av en kränkning i detta mål. Domstolen har meddelat ett mycket viktigt utslag om principfrågor, eftersom hemlig övervakning som bedrivs på det sätt som beskrivs i detta mål, i sitt innersta väsen, är oförenlig med rättssäkerheten och demokratin.

2. Det är framför allt i ett sådant sammanhang som jag inte kan instämma med domstolens beslut att inte bevilja något idéellt skadestånd. Jag anser att klagandens yrkande på skadestånd var mycket rimligt (se punkt 309 i utslaget) och att konstaterandet av en kränkning, även om detta var mycket viktigt som princip i detta mål, inte utgör tillfredsställande gottgörelse för klagandens särskilda situation. Jag röstade följaktligen mot tillämpningsbestämmelse nr 4.

 

Full & Egal Universal Law Academy