SEKTION FEM
MÅLET RUSLAN YAKOVENKO mot UKRAINA
(Ansökan nr 5425/11)
DOMSLUT
STRASBOURG
4 juni 2015
SLUTLIG
2015-09-04
Denna dom har vunnit laga kraft enligt artikel 44 § 2 i konventionen. Den kan komma att revideras redaktionellt.
I målet Ruslan Yakovenko mot Ukraina,
avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (sektion fem), i egenskap av en kammare bestående av:
Mark Villiger, ordförande,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Ganna Yudkivska,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Aleš Pejchal, domare,
och Milan Blaško, sektionens biträdande justitiesekreterare,
efter enskilda överläggningar den 21 april 2015
följande dom, vilken fastställdes detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet hade sitt ursprung i en ansökan (nr 5425/11) mot Ukraina inlämnad till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (”konventionen”) av en ukrainsk medborgare, Ruslan Anatoliyovych Yakovenko (”sökanden”), den 17 januari 2011.
2. Sökanden företräddes av O.V. Levytskyy, en advokat med praktik i Kiev. Den ukrainska regeringen (”regeringen”) företräddes av sitt ombud, Nazar Kulchytskyy.
3. Sökanden klagade över att han olagligen kvarhållits i häkte och över att hans rätt att överklaga i en brottmålsprocess hade kränkts.
4 Den 12 december 2012 meddelades regeringen om ansökan.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
5. Sökanden är född 1979 och bor i Korolivka i Kiev-regionen.
6. Den 12 juli 2010 förklarade stadsdomstolen i Bila Tserkva (”Bila Tserkva-domstolen”) att sökanden gjort sig skyldig till grov misshandel mot en viss N. den 12 maj 2006. Trots att brott av den här typen kunde bestraffas med fängelse i fem till åtta år, ansåg domstolen att det var möjligt att ge sökanden en mildare dom. Detta berodde framförallt på det faktum att han hade erkänt sig skyldig och visat ånger. Följaktligen dömde domstolen sökanden till fängelse i fyra år och sju månader. Domstolen beslöt även att inkludera perioden från den 20 oktober 2005 till den 3 maj 2006 (sex månader och fjorton dagar), då sökanden suttit häktad i samband med ett annat brottmål, i den avtjänade delen av sökandens dom. Slutligen, tog domstolen när straffet fastställdes, hänsyn till att han ”innan rättegången hade tillbringat över fyra år i häkte där interneringsförhållandena är betydligt hårdare än i ett fängelse och att de tidigare domarna mot honom hade upphävts”. Någon ytterligare information om den tidigare häktningen av sökanden, de andra brottmålen där han var involverad eller domsluten som hade upphävts föreligger inte.
7. I den operativa delen av sin dom, fastställde Bila Tserkva-domstolen även att sökanden skulle tillbringa häktningstiden i ett häktningscenter (SIZO) som preventiv åtgärd till dess att domen vunnit laga kraft. Den påpekade vidare att domen kunde överklagas inom femton dagar efter delgivning.
8. Den 15 juli 2010 hade sökanden avtjänat straffet och han begärde att SIZO-administrationen skulle frige honom. Hans begäran avslogs. Samma dag ansökte dock SIZO-administrationen hos Bila Tserkva-domstolen om tillstånd att frige sökanden, förutsatt att han förband sig att inte avvika, eftersom han hade avtjänat hela sitt fängelsestraff. Något svar mottogs ej.
9. Den 19 juli 2010 ansökte sökandens advokat på nytt hos SIZO-administrationen om att sökanden omgående skulle friges. Han hävdade i synnerhet att det inte fanns några grunder för hans klients fortsatta kvarhållande. En kopia av detta brev skickades även till åklagarmyndigheten i Kiev-regionen.
10. Tidsfristen för att överklaga domen från den 12 juli 2010 var femton dagar och löpte ut den 27 juli 2010 och eftersom domen inte överklagats vann den laga kraft.
11. Samma dag skrev SIZO-administrationen till sökandens advokat och meddelade att den inte kunde frige sökanden förrän antingen säkerhetsåtgärderna rörande honom hade ändrats eller domen vunnit laga kraft. Det framhölls i brevet att det i alla händelser var Bila Tserkva-domstolens uppgift att godkänna sökandens frigivning.
12. Den 29 juli 2010 mottog SIZO domstolens order att verkställa den slutliga domen och sökanden frigavs.
13. Den 5 augusti 2010 skrev Avdelningen för statliga fängelser till sökandes advokat som svar på hans klagomål över dröjsmålet med sökandens frigivning, och meddelade att dröjsmålet inte stred mot straffprocesslagen.
II. RELEVANT NATIONELL LAGSTIFTNING VID TIDPUNKTEN
A. Straffprocesslagen (1960)
14. Artikel 148 angav i detalj syften och grunder för tillämpningen av preventiva åtgärder. Den fastslog i synnerhet att beslut om preventiv åtgärd skulle fattas när det fanns tillräckliga skäl att tro att en misstänkt, en anklagad, en tilltalad eller en dömd person skulle försöka avvika, underlåta att rätta sig efter rättegångsbeslut, försvåra utredningen genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen eller ägna sig åt brottslig verksamhet.
15. Under pågående domstolsförfarande kunde en häktad person endast friges baserat på beslut från domaren eller domstolen (artikel 165). Som även anges i artikel 165 kunde en preventiv åtgärd upphävas eller ändras om den åtgärd som tidigare tillämpades inte behövdes längre.
16. Under förundersökningen skulle en häktad person dock friges omedelbart av administrationen för häktet om hans eller hennes häktningstid hade löpt ut och domstolen inte beslutat om förlängning av tiden (artikel 156 in fine), någon sådan bestämmelse fanns inte avseende rutinerna för frigivning av en häktad under domstolsförfarandet.
17. Artikel 274 rörde en processdomstols tillämpning, upphävande eller ändring av preventiva åtgärder. Den ålade domstolen att rätta sig efter de relevanta bestämmelserna i kapitel 13 (”Preventiva åtgärder” – Artikel 148 till 165-3).
18. Artikel 324 krävde att den domstol som avkunnar domen ska besluta om vilka preventiva åtgärder som ska tillämpas på en person som förklarats skyldig till dess att domen blivit slutlig.
19. Artikel 343 upprepade i huvudsak innehållet i ovannämnda bestämmelse och angav vidare att domstolen endast kunde återförvisa en person till häktet som en preventiv åtgärd på de grunder som angavs i de relevanta bestämmelserna i kapitel 13.
20. Artikel 358 listade de frågeställningar som appellationsdomstolen kunde överväga under ett förberedelsesammanträde. Den kunde, i synnerhet, besluta att ändra, upphäva eller tillämpa en preventiv åtgärd avseende en person som förklarats skyldig.
21. Enligt artikel 401 skulle en dom bli slutlig om den inte överklagades innan den lagstadgade tidsfristen löpt ut (femton dagar – artikel 349). Om domen överklagades skulle den bli slutlig efter att målet prövats av appellationsdomstolen (om den inte hävdes). En friande dom, eller en dom som upphäver straffet, skulle verkställas omedelbart, medan en fällande dom skulle verkställas när den blev slutlig. Artikel 404 föreskrev att den domstol som avkunnat domen skulle skicka målet för verkställighet senast tre dagar efter att domen blivit slutlig.
B. Civillagen (2003)
22. Artikel 1176 ålade staten att ”bevilja full kompensation till en person för den skada som vållats honom eller henne genom fällande dom, påförande av straffrättsligt ansvar, tillämpning av preventiva åtgärder [eller] arrestering i strid med lag... oberoende av uppsåt från tjänstemän från undersökningsorgan, förundersökningsmyndigheter, åklagarmyndigheter och domstolar” (paragraf 1). Den anger vidare att ”rätt till ersättning för skada som åsamkats en person genom att undersökningsorgan, förundersökningsmyndighet, åklagarmyndigheten eller domstol handlat i strid med lag [kunde] följa av lagen (andra stycket).
C. Ukrainas lag om rutiner för ersättning för skada som åsamkas medborgare genom att undersökningsorgan, förundersöknings-myndigheter, åklagarmyndigheter och domstolar handlat i strid med lag 1994 (”Skadeståndslagen”)
23. Enligt paragraf 1 hade en person rätt till ersättning för skada orsakad, i synnerhet, genom dom, åtal, arrestering eller kvarhållande i häkte i strid med lag. I de uppräknade fallen skulle skadan kompenseras oberoende av uppsåt från tjänstemän från undersökningsorgan, förundersöknings-myndigheter, åklagarmyndighet eller domstolar.
24. Paragraf 2 räknade upp de fall där rätten till ersättning uppkom. De inkluderade följande: (1) friande dom; (1-1) domstolsbeslut som, i synnerhet, visar att häktningen var i strid med lag; och (2) avbrytande av brottmålsprocess på grund av avsaknad av corpus delicti eller bevis på att en tilltalad är skyldig.
LAGEN
I. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ARTIKEL 5 § 1 I KONVENTIONEN
25. Sökanden klagade över att han varit olaga frihetsberövad från den 15 till den 29 juli 2010. Han åberopade artikel 5 § 1 i konventionen, där den relevanta delen låter som följer:
“1. Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:
(a) när någon är lagligen berövad friheten efter fällande dom av behörig domstol;
...
(c) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta;
...”
A. Tillåtlighet
1. Uttömmande av nationella rättsmedel
(a) Parternas sakframställningar
26. Regeringen hävdade att sökanden inte hade följt reglerna för uttömmande av nationella rättsmedel. Regeringen medgav att hans frihetsberövande från den 15 till den 29 juli 2010 faktiskt hade varit ogrundat. Med hänvisning till artikel 1176 i civillagen (se punkt 22 ovan) hävdade regeringen att det hade stått sökanden fritt att begära skadestånd men att han hade underlåtit att begagna sig av det rättsmedlet.
27. Sökanden avvisade det argumentet. Han hävdade, i synnerhet, att för att ett rättsmedel skulle vara effektivt i hans fall, borde det ha kunnat garantera hans omedelbara frigivning när han väl hade avtjänat sitt fängelsestraff. Han hade ansökt om frigivning till SIZO-administrationen och till åklagarmyndigheten. Men SIZO-administrationen hade ansett att han inte kunde friges förrän domen blev slutlig. Vad gäller åklagarmyndigheten hade den inte ansett det nödvändigt att ingripa överhuvudtaget.
(b) Rättens bedömning
(i) Generella principer i rättspraxis
28. Domstolen finner att regeln om uttömmande av nationella rättsmedel är baserad på antagandet, vilket återspeglas i artikel 13 i konventionen som den är nära besläktad med, att det nationella rättssystemet tillhandahåller ett effektivt rättsmedel som kan hantera en rimlig klagan (arguable complaint) i enlighet med konventionen och bevilja lämplig gottgörelse. En viktig aspekt av principen är således att det skyddssystem som konventionen utgör är underordnat de nationella system som skyddar de mänskliga rättigheterna (se Ananyev and Others v. Russia, nr 42525/07 och nr 60800/08, § 93, 10 januari 2012, med ytterligare hänvisningar).
29. En sökande behöver normalt endast använda nationella rättsmedel som är tillgängliga och tillräckliga för att kunna ge upprättelse för påstådda överträdelser. Förekomsten av dessa rättsmedel måste vara tillräckligt säker inte enbart teoretiskt utan även i praktiken, annars är inte kravet på åtkomlighet och effektivitet uppfyllt. Det vilar på regeringen, som hävdar att de nationella rättsmedlen inte är uttömda, att övertyga domstolen på dessa punkter, det vill säga att det rättsmedel som regeringen hänvisar till var åtkomligt och kunde ge upprättelse med avseende på sökandens klagan och erbjöd rimliga utsikter till framgång. När bevisbördan i fråga har tillgodosetts faller det på sökandena att visa att rättsmedlet som erbjudits av regeringen faktiskt hade använts eller att det av något skäl var otillräckligt eller ineffektivt i deras fall, eller att det förelåg särskilda omständigheter som befriade dem från kravet att använda sig av det (se t.ex., Melnik v. Ukraine, nr 72286/01, § 67, 28 mars 2006).
30. Domstolen konstaterar vidare att när det rör sig om en överträdelse mot artikel 5 § 1, är artikel 5 §§ 4 och 5 i konventionen leges speciales i relation till de mer allmänna bestämmelserna i artikel 13 (se Svetoslav Dimitrov v. Bulgaria (dec.), nr 55861/00, 9 maj 2006). För att avgöra huruvida en sökande måste använda ett visst nationellt rättsmedel med avseende på sin klagan enligt artikel 5 § 1 konventionen måste domstolen följaktligen utvärdera det rättsmedlets effektivitet med utgångspunkt från ovannämnda bestämmelser.
(ii) Förekomsten ett förebyggande rättsskydd i enlighet med artikel 5 § 4
31. Domstolen konstaterar att från den dag då ett straff har fastställts, även om det bara är av domstol i första instans, är den tilltalade frihetsberövad ”efter dom i behörig domstol”, enligt artikel 5 § 1 (a) (se punkt 46-51 nedan för mer detaljerad granskning av de relevanta principerna i domstolens rättspraxis).
32. Domstolen har i sin rättspraxis ansett att den rättsliga tillsynen över det frihetsberövande som omfattas av artikel 5 § 4 under sådana omständigheter redan anses vara införlivad i den ursprungliga domen och straffet. Men, när det uppkommer nya frågeställningar som påverkar frihetsberövandets laglighet, kommer artikel 5 § 4 in i bilden igen (se en senare källa Stoichkov v. Bulgaria, nr 9808/02, §§ 64 och 65, 24 mars 2005, med ytterligare hänvisningar).
33. Domstolen är beredd att acceptera att det i det aktuella fallet uppkom en ny frågeställning för sökanden rörande lagligheten i hans frihetsberövande när hans fängelsestraff var avtjänat men han inte blev frigiven. I det läget hade han ingen möjlighet att vidta rättsliga åtgärder, genom vilka lagligheten i hans fortsatta frihetsberövande därefter skulle ha prövats snabbt och beslut skulle ha fattats att frige honom. Målet var alltså inte längre föremål för prövning i domstol i första instans. När det gäller ett normalt överklagande, skulle prövningen sannolikt ha tagit längre tid än det frihetsberövande som sökanden klagade över (tolv dagar). Vidare är det inte osannolikt att ett överklagande skulle ha inneburit ytterligare förlängning av hans frihetsberövande som preventiv åtgärd fram till dess att domen blev slutlig. Domstolen kommer dock att analysera den här frågan mer ingående.
34. Vad gäller sökandens ansökningar till SIZO-administrationen och åklagaren var dessa myndigheter inte någon ”domstol” i enlighet med innebörden i artikel 5 § 4 i konventionen.
35. Följaktligen fanns det inga effektiva nationella rättsmedel för sökanden att uttömma med syfte att sätta stopp för den påstådda överträdelsen av artikel 5 § 1.
(ii) Förekomsten av ett kompensatoriskt rättsmedel i enlighet med artikel 5 § 5
36. Domstolen upprepar att artikel 5 § 5 har iakttagits när det är möjligt att ansöka om kompensation med avseende på ett frihetsberövande som verkställts i strid med paragraf 1, 2, 3 eller 4 i artikel 5 när frihetsberövandet har fastställs antingen av en nationell myndighet eller av domstolen. Den rätt till kompensation som garanteras av artikel 5 § 5 måste tryggas med en viss grad av säkerhet (se Lobanov v. Russia, nr 16159/03, § 54, 16 oktober 2008, med ytterligare hänvisningar).
37. Domstolen konstaterar att regeringen i det aktuella fallet begränsade sin invändning till att påstå att sökandens frihetsberövande hade saknat grund och att han kunde kräva skadestånd enligt artikel 1176 i civillagen. Domstolen finner dock att den bestämmelsen är formulerad i ganska allmänna ordalag. Den vare sig fastställer de rättsliga förutsättningarna för att kräva skadestånd eller tillhandahåller särskilda mekanismer eller rutiner. I stället hänvisar artikel 1176 till en separat lag som reglerar dessa frågor. Det förefaller som om det är denna särskilda skadeståndslag som skulle vara tillämplig (se punkt 23 och 24 ovan). Regeringen hänvisade inte till den lagen i sina yttranden. Den specificerade inte heller vilka bestämmelser i nationell lag som sökandens frihetsberövande faktiskt hade brutit mot. Regeringen underlät också att åberopa relevant nationell rättspraxis i detta avseende. Det förblir därför oklart på vilka grunder och med hjälp av vilka mekanismer sökanden skulle ha kunnat utverka ett utslag på nationell nivå om att hans frihetsberövande hade varit olagligt och kunde ha krävt skadestånd i det avseendet.
38. Under sådana omständigheter är domstolen inte övertygad av regeringens argument att det rättsmedel som de erbjöd var effektivt och måste användas av sökanden.
(iv) Slutsats
39. I ljuset av ovanstående överväganden finner domstolen att sökanden inte hade något effektivt nationellt rättsmedel till sitt förfogande med avseende på sin klagan enligt artikel 5 § 1 i konventionen. Domstolen avvisar därför regeringens invändning i detta avseende.
2. Andra överväganden beträffande tillåtligheten
40. Domstolen finner att denna klagan inte är uppenbart ogrundat enligt innebörden i artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Den är inte heller otillåtlig på andra grunder. Den måste därför förklaras tillåtlig.
B. Omständigheter
1. Parternas sakframställningar
41. Sökanden hävdade att det inte funnits någon grund för hans frihetsberövande från den 15 till den 29 juli 2010 och det därför stred mot artikel 5 § 1 i konventionen.
42. I sina överväganden beträffande tillåtligheten för denna klagan (se punkt 26 ovan) var regeringen överens med sökanden på denna punkt. Regeringen inkom dock inte med några synpunkter på själva sakfrågan i klagomålet.
2. Domstolens bedömning
43. Domstolen anser att frihetsberövandet av sökanden bör delas upp i två avgränsade perioder för att kunna analyseras:
(1) från den 15 till den 27 juli 2010, det vill säga efter dom avkunnats i domstol i första instans och innan domen blev slutlig; och
(2) de följande två dagarna, från den 27 till den 29 juli 2010, den tid det tog myndigheterna att få klart alla de administrativa formaliteterna för att verkställa sökandens frigivning efter att domen i processdomstolen blivit slutlig.
44. Domstolen kommer att granska respektive period av sökandens frihetsberövande för att se huruvida de var i enlighet med artikel 5 § 1 i konventionen.
(a) Frihetsberövandet av sökanden från den 15 till den 27 juli 2010
(i) Grunder för frihetsberövandet
(a) Generella rättspraxisprinciper
45. Domstolen upprepar på nytt att artikel 5 innefattar en grundläggande mänsklig rättighet, nämligen individens skydd mot godtyckligt intrång från statens sida i hans eller hennes rätt till frihet. Underavdelningarna (a) till (f) i artikel 5 § 1 innehåller en fullständig lista över de grunder på vilka en person får berövas sin frihet. Ett frihetsberövande är inte förenligt med artikel 5 § 1 om det inte faller inom någon av dessa grunder (se, bl.a. källor, Austin and Others v. the United Kingdom [GC], nr 39692/09, 40713/09 och 41008/09, § 60, 15 mars 2012).
46. Domstolen konstaterar att en tilltalad anses vara frihetsberövad ”efter dom i behörig domstol” enligt artikel 5 § 1 (a) när dom har avkunnats i första instans, även om den inte har verkställts ännu och fortfarande kan överklagas. Domstolen har ansett i detta sammanhang att frasen ”efter fällande dom” inte kan tolkas enbart som slutlig fällande dom, eftersom detta skulle utesluta arrestering av dömda personer som inställt sig för förhör i domstol medan de fortfarande är på fri fot, oavsett vilka rättsmedel som kvarstår till deras förfogande (se Wemhoff v. Germany, 27 juni 1968, sid. 23, § 9, serie A nr 7). Vidare kan en person som dömts i första instans och frihetsberövats i avvaktan på resultatet av ett överklagande inte anses vara frihetsberövad i syfte att ställa honom eller henne inför behörig domstol som skäligen misstänkt för att ha begått ett brott i enlighet med artikel 5 § 1 (c) (se, i synnerhet Solmaz v. Turkey, nr 27561/02, § 25, 16 januari 2007).
47. Domstolen har i sin rättspraxis konsekvent framhållit att den är medveten om att det finns betydande skillnader mellan avtalsstaterna vad gäller frågan huruvida en person som dömts i första instans har börjat avtjäna ett fängelsestraff innan överklagandet har avgjorts. Domstolen upprepar dock att de viktiga garantierna i artikel 5 i konventionen inte är beroende av nationell lagstiftning (se B. v. Austria, 28 mars 1990, § 39, Serie A nr 175, och Solmaz, åberopat ovan, § 26). Även om den nationella lagstiftningen i en medlemsstat stadgar att en dom blir slutlig först sedan alla överklaganden är avgjorda, upphör häktningen enligt konventionen när personen förklarats skyldig och dömts i första instans (se Solmaz, åberopat ovan, § 26).
48. Exempelvis i målet Grubić v. Croatia (nr 5384/11, §§ 30-45, 30 oktober 2012) klagade sökanden, som hade förklarats skyldig och dömts till trettio års frihetsberövande av en domstol i första instans, över att han olagligen frihetsberövats flera månader efter att dom avkunnats i första instans. Hans frihetsberövande under den perioden ansågs fortfarande som ”häktning innan rättegång (pre-trial dention)” enligt nationell lagstiftning. Domstolen prövade hans klagan med utgångspunkt från artikel 5 § 1 (a) i konventionen och fann ingen indikation på godtycklighet.
49. Domstolen har i sin rättspraxis även hävdat att begreppet ”fällande dom” vid tillämpningen av artikel 5 § 1 (a) med beaktade av den franska texten (condamnation), ska tolkas både som att personen befunnits skyldig sedan det enligt lag fastställts att ett brott begåtts och personen påförts ett straff eller annan åtgärd som innefattar frihetsberövande (se Guzzardi v. Italy, 6 november 1980, § 100, serie A nr 39; Van Droogenbroeck v. Belgium, 24 juni 1982, § 35, serie A nr 50; och, för senare rättspraxis, Del Río Prada v. Spain [GC], nr 42750/09, § 123, ECHR 2013).
50. Vidare betyder ordet ”efter” i artikel 5 § 1(a) att frihetsberövandet tidsmässigt måste följa på den ”fällande domen”: Dessutom måste ”frihetsberövandet”härröra från”, ”följa av och bero på” eller ske ”i kraft av” den ”fällande domen”. Kort sagt, måste det finnas ett tillräckligt orsakssamband mellan den fällande domen och frihetsberövandet i fråga (se Murray v. the Netherlands, nr 10511/10, § 77, 10 december 2013, med ytterligare hänvisningar).
51. Således har domstolen tidigare funnit att skilda former av preventivt frihetsberövande utöver fängelsedomen utgjorde frihetsberövande av en sökande ”efter fällande dom i behörig domstol” (se, till exempel, Van Droogenbroeck, åberopat ovan, §§ 33-42; M. v. Germany, nr 19359/04, § 96, ECHR 2009; och James, Wells and Lee v. the United Kingdom, nr 25119/09, 57715/09 och 57877/09, §§ 197-99, 18 september 2012). Frihetsberövandet i fråga var, under sådana omständigheter, inte en del av ett straff utan snarare följden av en annan ”åtgärd som innefattade frihetsberövande”, vilket konstateras i punkt 49 ovan.
(β) Tillämpning av ovanstående principer i det aktuella fallet
52. Domstolen noterar att frihetsberövandet av sökanden under den här perioden ägde rum efter att dom hade avkunnats i hans brottmål, men fortfarande betraktades som ”häktning innan rättegång/pre-trial detention” enligt nationell lagstiftning.
53. Oberoende av klassificeringen på nationell nivå finner domstolen att den här perioden av sökandens frihetsberövande inte längre föll under artikel 5 § 1 (c) (se, i synnerhet, punkt 46 ovan). Det återstår att se huruvida frihetsberövandet var motiverat enligt artikel 5 § 1(a) i konventionen, eftersom ingen av de övriga underavdelningarna i denna bestämmelse är tillämplig på den aktuella situationen.
54. Domstolen konstaterar att domen den 12 juli 2010 föreskrev två separata åtgärder med avseende på sökandens frihetsberövande: för det första en fängelsedom och för det andra häktning, som preventiv åtgärd tills domen blev slutlig. Trots att det utdömda straffet skulle vara avtjänat tre dagar senare, skulle den andra åtgärden bestå minst tolv dagar längre, med hänsyn till tidsgränsen för att överklaga. Hade sökanden ingivit ett överklagande, hade hans frihetsberövande blivit ännu längre och skulle ha varit avhängigt av hur lång tid det tog appellationsdomstolen att pröva hans fall.
55. Följaktligen anser domstolen att även om det frihetsberövande som sökanden klagat över skedde efter att han hade avtjänat sitt fängelsestraff, kunde det betraktas som en annan ”åtgärd” som innefattade frihetsberövande, vilken ägde rum ”efter avkunnad dom” enligt artikel 5 § § (a).
56. Kort sagt finner domstolen att denna period av sökandens frihetsberövande faller under det undantag som anges i artikel 5 § 1 (a) i konventionen. Det återstår dock att se huruvida denna bestämmelse har iakttagits.
(ii) Frihetsberövandets laglighet under perioden från den 15 till den 27 juli 2010
(a) Generella rättspraxisprinciper
57. Domstolen upprepar att ett frihetsberövande, förutom att det ska falla under något av undantagen i artikel 5 § 1 (a) till (f) ska vara ”lagligt”. När frågan gäller frihetsberövandets ”laglighet”, inklusive frågan huruvida ”ett lagstadgat förfarande” har följts hänvisar konventionen i huvudsak till nationell lagstiftning och fastställer skyldigheten att rätta sig efter materiella och processuella regler i den (se, bland många andra källor, Erkalo v. the Netherlands, 2 september 1998, § 52, Reports of Judgments and Decisions 1998‑VI, och Baranowski v. Poland, nr 28358/95, § 50, ECHR 2000‑III).
58. För att bedöma huruvida häktningen är laglig måste domstolen även fastställa om den nationella lagen överensstämmer med konventionen, inklusive med de allmänna principer som uttrycks eller antyds där. ”Lagens beskaffenhet” innebär att när en nationell lag tillåter frihetsberövande måste den vara tillräckligt tillgänglig, exakt och förutsebar i sin tillämpning för att all risk för godtycke ska undvikas. Enligt konventionens ”laglighetskrav” ska all lagstiftning vara tillräckligt exakt för att en person – vid behov, med lämplig rådgivning – till en grad som är rimlig under omständigheterna, ska kunna förutse de konsekvenser en given handling kan medföra. När det handlar om frihetsberövande är det nödvändigt att den nationella lagen klart definierar villkoren för frihetsberövande (se Del Río Prada, åberopat ovan, § 125, med ytterligare hänvisningar).
59. Vidare kan godtyckligt frihetsberövande inte vara förenligt med artikel 5 § 1, eftersom begreppet ”godtycke” i det här sammanhanget sträcker sig längre än bristande överensstämmelse med nationell lag. Det innebär att ett frihetsberövande som är lagligt enligt nationell lag fortfarande kan var godtyckligt och följaktligen i strid med konventionen (se Mooren v. Germany [GC], nr 11364/03, § 77, 9 juli 2009).
60. Domstolen har inte tidigare formulerat någon generell definition av vilka typer av agerande från myndigheternas sida som kan betraktas som ”godtycklighet” vid tillämpningen av artikel 5 § 1. Grundprinciper, som har utvecklats från fall till fall, visar dock att begreppet godtycklighet i samband med artikel 5 i viss mån varierar beroende på vilken typ av frihetsberövande det rör sig om (se Saadi v. the United Kingdom [GC], nr 13229/03, § 68, ECHR 2008, och Plesó v. Hungary, nr 41242/08, § 57, 2 oktober 2012). En generell princip i domstolens rättspraxis är att frihetsberövande anses vara ”godtyckligt”, trots att det uppfyller den nationella lagen, när det har funnits ett inslag av ond tro eller oriktigheter från myndighetens sida eller om de nationella myndigheterna underlåtit att försöka tillämpa relevant lagstiftning korrekt (se Mooren, åberopat ovan, § 78).
61. Kravet att frihetsberövandet inte får vara godtyckligt antyder även att det ska finnas ett proportionalitetsförhållande mellan grunden till frihetsberövandet och frihetsberövandet i sig (se James, Wells and Lee, åberopat ovan, § 195). Hur omfattande proportionalitetprövning som ska göras i ett givet fall varierar beroende på vilken typ av frihetsberövande det rör sig om. I samband med frihetsberövande enligt artikel 5 § 1 (a), har domstolen i allmänhet funnit att beslutet att döma en person till frihetsberövande straff och straffets längd är frågor för de nationella myndigheterna snarare än för denna domstol (se T. v. the United Kingdom [GC], nr 24724/94, § 103, ECHR 2000-I, och Saadi, åberopat ovan, § 71). Vid fastställande av huruvida det fanns indikationer på godtycklighet eftersom sökandens kvarhållande i preventionssyfte inte var en del av domen men ändå faller under artikel 5 § § (a), har domstolen funnit det nödvändigt att identifiera syftet med kvarhållandet enligt artikel 5 § 1 (a) och prövat proportionaliteten (se James, Wells och Lee, åberopat ovan, § 205).
(β) Tillämpning av de ovanstående principerna på det aktuella fallet
62. Domstolen ser inga tecken på att Bila Tserkva-domstolens beslut att kvarhålla sökanden i häkte tills domen blir slutlig stred mot nationell lag. Vidare förefaller tillämpliga lagbestämmelser tydliga och förutsebara i sin tillämpning. Ukrainas straffprocesslag anger uttryckligen att den dömande domstolen ska besluta vilka preventiva åtgärder som ska tillämpas för en person som förklarats skyldig fram till dess att domen blir slutlig (se punkt 18 ovan). Det framgår även av nationell lagstiftning att längden på den preventiva åtgärden inte beror på hur långt fängelsstraff som har utdömts och därför kan vara längre än denna påföljd.
63. Domstolen måste fortfarande övertyga sig om att kvarhållandet av sökanden under perioden i fråga, även om det var i enlighet med nationell lag, inte var godtyckligt och därför i strid med konventionen.
64. Domstolen anser inte att det förekommit någon ond tro från Bila Tserkva-domstolens sida när den beslutade att kvarhålla sökanden som en preventiv åtgärd. Samtidigt konstaterar domstolen att domen inte innehöll något resonemang i det avseende, bortsett från ett generellt uttalande i den operativa delen beträffande tillämpningen av åtgärden. Den dömande domstolens skäl för att upprätthålla sökandens häktning som en preventiv åtgärd förblir därför oklar, i synnerhet eftersom det betydde att häktningen skulle bestå längre än det utdömda fängelsestraffet.
65. Domstolen accepterar att det kan finnas särskilda omständigheter som, oavsett fängelsestraffets längd, rättfärdigar att en person som förklarats skyldig frihetsberövas som preventiv åtgärd med syfte att säkerställa att han eller hon är anträffbar vid ett domstolsförfarande på appellationsnivå i händelse att domen från domstolen i första instans överklagas. Några sådana omständigheter nämndes dock inte, och kan inte härledas från Bila Tserkva-domstolens domslut den 12 juli 2010. Tvärtom kommenterade domstolen sökandens samarbete under utredningen och beslöt av det skälet att tillgripa en mildare sanktion än vad som föreskrevs enligt relevant lagstiftning (se punkt 6 ovan). Följaktligen var det oförsvarligt att kvarhålla sökanden efter han hade avtjänat sitt fängelsestraff. Domstolen konstaterar i detta sammanhang att regeringen medgav detta i sitt yttrande (se punkt 26 ovan).
66. Med hänsyn till ovannämnda överväganden finner domstolen att sökandens frihetsberövande från den 15 till den 27 juli 2010 var i strid med artikel 5 § 1 i konventionen.
(a) Frihetsberövandet av sökanden från den 27 till 29 juli 2010
67. Domstolen konstaterar att Bila Tserkva-domstolens dom från den 12 juli 2010 blev slutlig den 27 juli 2010. Grunderna för att kvarhålla sökanden, vilket hade beslutats som en preventiv åtgärd fram till att domen blev slutlig, fanns följaktligen inte längre. Dessutom fanns det inget samband mellan denna period av sökandens frihetsberövande och verkställigheten av det fängelsestraff som han ådömts, eftersom det redan var avtjänat.
68. Domstolen upprepar att ett visst dröjsmål i implementeringen av ett beslut att frige en häktad person är förståeligt, och ofta oundvikligt, av praktiska skäl i samband med domstolarnas arbete och på grund av att särskilda formaliteter måste följas. De nationella myndigheterna måste dock försöka begränsa detta till ett minimum (se Quinn v. France, 22 mars 1995, § 42, serie A nr 311; Giulia Manzoni v. Italy, 1 juli 1997, § 25 in fine, Reports 1997‑IV; K.-F. v. Germany, 27 november 1997, § 71, Reports 1997‑VII; och Mancini v. Italy, nr 44955/98, § 24, ECHR 2001‑IX). Administrativa formaliteter i samband med frigivning kan inte rättfärdiga ett dröjsmål på mer än ett par timmar (se Nikolov v. Bulgaria, nr 38884/97, § 82, 30 januari 2003). Det är upp till avtalsstaterna att organisera sina rättssystem på ett sådant sätt att de myndigheter som upprätthåller lag och ordning kan leva upp till skyldigheten att undvika obefogat frihetsberövande (se till exempel Shukhardin v. Russia, nr 65734/01, § 93, 28 juni 2007, och Mokallal v. Ukraine, nr 19246/10, § 44, 10 november 2011).
69. I det aktuella målet tog det de nationella myndigheterna två dagar att ordna med sökandes frigivning när väl grunderna för att kvarhålla honom hade upphört att existera efter att domen av den 12 juli 2010 blivit slutlig. Med hänsyn till den framträdande plats rätten till frihet har i ett demokratiskt samhälle, borde svarandestaten ha använt alla moderna metoder för att kommunicera information för att minimera dröjsmålet i implementeringen av beslutet att frige sökanden, i enlighet med vad som
krävs i relevant rättspraxis (se Mokallal, åberopat ovan, § 44). Domstolen anser inte att de ukrainska myndigheterna uppfyllde kraven i det aktuella fallet.
70. Följaktligen var sökandens frihetsberövande under denna period inte befogat enligt artikel 5 § 1 i konventionen.
(c) Slutsats
71. I ljuset av ovanstående överväganden, finner domstolen att det skett en överträdelse mot artikel 5 § 1 i konventionen vad gäller hela den period av frihetsberövande som sökanden klagade över (från den 15 till den 29 juli 2010).
II. PÅSTÅDD ÖVERTRÄDELSE AV ArtiKEL 2 § 1 I ProtoKoll NR 7
72. Sökanden hävdade enligt artikel 2 i protokoll nr 7 att han i praktiken även hade berövats rätten att överklaga domen i sitt brottmål. Bestämmelsen som åberopades lyder som följer:
”1. Var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre domstol. Utövandet av denna rätt, inbegripet grunderna för dess utövande, skall regleras i lag.
2. Undantag från denna rätt får göras i fråga om mindre grova gärningar, enligt föreskrift i lag, eller i de fall då vederbörande har dömts i första instans av den högsta domstolen eller har dömts efter det att en frikännande dom har överklagats. ”
A. Tillåtlighet
73. Domstolen finner att denna klagan inte är uppenbart ogrundat enligt innebörden i artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Den är inte heller otillåtlig på andra grunder. Den måste därför förklaras tillåtlig.
B. Omständigheter
74. Sökanden hävdade att han i själva verket hade varit tvungen att välja mellan att antingen utöva sin rätt att överklaga domen i brottmålet eller sin frihet. Med andra ord, om han hade bestämt sig för att överklaga skulle detta ha fördröjt hans frigivning avsevärt.
75. Regeringen kommenterade inte sökandens argument. Regeringen konstaterade att han enligt nationell lagstiftning hade haft rätt att överklaga domen av den 12 juli 2010, men att han hade valt att inte göra det. Följaktligen hävdade regeringen att sökandens rättigheter enligt artikel 2 i protokoll nr 7 inte hade kränkts.
76. Domstolen finner att avtalsstaterna i princip har en vidsträckt bedömningsmarginal vid avgörandet av hur den rätt som skyddas av artikel 2 i protokoll nr 7 till konventionen ska utövas (se Krombach v. France, nr 29731/96, § 96, ECHR 2001‑II).
77. Som framgår av domstolens rättspraxis reglerar denna bestämmelse huvudsakligen institutionella frågor, till exempel tillgängligheten till appellationsdomstol eller omprövningens omfattning i besvärsförfarande (se, till exempel, Pesti and Frodl v. Austria (dec.), nr 27618/95 och 27619/95, 18 januari 2000).
78. När det gäller frågan om tillgänglighet har domstolen ansett det acceptabelt att i vissa länder måste en tilltalad som vill överklaga ibland begära tillstånd att göra det. Det är dock en väl etablerad rättspraxisprincip att eventuella restriktioner i nationell lagstiftning beträffande rätten till omprövning i artikel 2 i protokoll nr 7, i analogi med rätten att få tillgång till domstol i artikel 6 § 1 i konventionen, måste ha ett legitimt syfte och inte göra intrång i själva kärnan i den rätten (se Krombach, åberopat ovan, § 96; Gurepka v. Ukraine, nr 61406/00, § 59, 6 september 2005; och Galstyan v. Armenia, nr 26986/03, § 125, 15 november 2007).
79. Domstolen upprepar att konventionen inte är avsedd att garantera rättigheter som är teoretiska eller illusoriska utan rättigheter som är praktiska och effektiva. Detta gäller i synnerhet rätten att få tillgång till en domstol med tanke på hur viktig rätten till rättvis rättegång är i ett demokratiskt samhälle (se Airey v. Ireland, 9 oktober 1979, § 24, serie A nr 32, och García Manibardo v. Spain, nr 38695/97, § 43, ECHR 2000‑II). Med ovanstående princip i åtanke har domstolen även i sin rättspraxis ansett faktiska hinder i själva verket kan strida mot konventionen precis som ett rättsligt hinder (se Golder v. the United Kingdom, 21 februari 1975, § 26, serie A nr 18, och, för en senare referens, Centre for Legal Resources on behalf of Valentin Câmpeanu v. Romania [GC], nr 47848/08, § 113, ECHR 2014).
80. I det aktuella fallet konstaterar domstolen att det fanns tydliga regler i ukrainsk lagstiftning för överklagande av en dom i en brottmålsprocess. Domstolen kommer att bedöma huruvida sökanden hindrades i sin rätt att överklaga och, i så fall, om det kan anses ha utgjort intrång i hans rättigheter enligt artikel 2 i protokoll nr 7.
81. Domstolen noterar att de nationella domstolarna fann det nödvändigt att kvarhålla sökanden som en preventiv åtgärd tills domen i första instans blev slutlig, även efter att hans fängelsestraff var avtjänat. Eftersom domen inte överklagades bestod perioden i fråga i tolv dagar. Hade sökanden beslutat sig för att överklaga skulle tidpunkten då domen blev slutlig ha fördröjts på obestämd tid.
82. Följaktligen instämmer domstolen i sökandens argument att utövandet av hans rätt att överklaga skulle ha skett till priset av hans frihet, särskilt med tanke att de skulle av varit ovisst hur länge han skulle ha
kvarhållits. Domstolen finner därför att detta faktum kränkte själva kärnan i hans rätt enligt artikel 2 i protokoll nr 7.
83. Det har därför skett en överträdelse mot denna bestämmelse.
II. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN
84. Artikel 41 i konventionen stadgar:
”Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”
A. Skadestånd
85. Sökanden yrkade på 3 000 euro (EUR) i ideellt skadestånd.
86. Regeringen bestred kravet som ogrundat och orimligt.
87. Med beaktande av alla omständigheter i det aktuella fallet accepterar domstolen att sökanden har lidit ideell skada som inte kan kompenseras enbart genom att domstolen konstaterar att en kränkning har ägt rum. Domstolen som gör sin bedömning baserat på skälighet tilldömer sökanden hela skadeståndet.
B. Kostnader och utgifter
88. Sökanden krävde även 1 330 EUR för kostnader och utgifter som åsamkats inför domstolen. Han begärde att domstolen skulle överföra detta belopp till hans ombuds bankkonto.
89. Regeringen bestred ovanstående krav som orimligt.
90. Enligt domstolens rättspraxis har en sökande rätt till ersättning för kostnader och utgifter endast i den mån det kan styrkas att dessa faktiskt har åsamkats, var nödvändiga och är rimliga till sin storlek. I det aktuella fallet, med hänsyn till de dokument domstolen har fått tillgång till och kriterierna ovan, bifaller domstolen sökandens krav fullt ut och tilldömer honom EUR 1 330 för kostnader och utgifter.
C. Dröjsmålsränta
91. Domstolen anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta, plus tre procentenheter.
AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT FÖLJANDE:
1. Domstolen förklarar ansökan tillåtlig;
2. Domstolen fastslår att det skett en överträdelse mot artikel 5 § 1 i konventionen;
3. Domstolen fastslår att det skett en överträdelse mot artikel 2 i protokoll nr 7;
4. Domstolen fastslår
(a) att den svarande staten, senast tre månader från det datum då domen blir slutlig i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen, till sökanden ska betala följande belopp, som ska konverteras till den svarande statens valuta till gällande växelkurs på likviddagen:
(i) EUR 3 000 (tretusen euro), plus eventuell skatt, i ideellt skadestånd;
(iii) EUR 1 330 (ettusentrehundratrettio euro), plus eventuell skatt, som ska betalas till sökanden som ersättning för kostnader och utgifter, att överföras till hans ombuds bankkonto;
(b) att räknat från utgången av den ovannämnda perioden på tre månader fram till reglering, enkel ränta ska läggas till ovannämnda belopp enligt en räntesats som motsvarar Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden plus tre procentenheter;
Utfärdat på engelska och meddelat skriftligen den 4 juni 2015, i enlighet med regel 77 §§ 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Milan BlaškoMark Villiger
Biträdande justitiesekreterareOrdförande
I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas separat yttrande från domare B.M. Zupančič till detta domslut.
M.V.
M.B.
INSTÄMMANDE YTTRANDE FRÅN DOMARE ZUPANČIČ
Detta mål ställer oss inför ett exempel på ”fångens dilemma”. På grund av den ukrainska brottmålsprocessens egenart tillbringade sökanden hela sin fängelsetid i häktet innan rättegång (pre-trial), trots att denna häktning de facto ägde rum efter rättegång (post-trial) och före avkunnad dom (pre-sentencing). I slutändan räknade processdomstolen ut domen genom att inkludera all tid som tillbringats i häktet. Följaktligen skulle sökanden friges omedelbart efter att domen hade meddelats.
Därmed uppstod ett dilemma för sökanden. Om han accepterade domen och straffet som slutligt var han fri att lämna fängelset. Om han däremot valde att använda sig av sin rätt att överklaga som garanteras av konventionen, grundlagen och brottmålsprocessen skulle han sannolikt få stanna kvar i häktet.
Med andra ord blev han, genom en egendomlighet i systemet, hindrad eller åtminstone rejält avskräckt från att använda sig av rätten att överklaga enligt artikel 2, § 1 i protokoll nr 7.
Rätten att överklaga i brottmål
Var och en som dömts av domstol för brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre domstol. Utövandet av denna rätt, inbegripet grunderna för dess utövande, skall regleras i lag.
... ”
Jag delar givetvis slutsatsen i det här målet, men tänker här dra en parallell till den välkända regeln i brottmålsprocesser, det så kallade ”förbudet mot reformatio in peius”. Vissa jurister vidhåller att detta är en rättighet av grundlagsenlig rang, det vill säga, att den tilltalade, när han är den ende som överklagar, måste ha garanti för att straffet efter omprövning inte blir hårdare än den straffdom som avkunnades i lägre instans.[1]
Någon sådan garanti döljer sig dock inte i konventionen eller dess protokoll, och vi anser inte heller att förbudet mot reformatio in peius i sig är av konstitutionell betydelse.
Vad som däremot är av konstitutionell betydelse är den tilltalades rätt att överklaga. Det senare är, enligt H. L. A. Hart, en hävdvunnen norm, medan förbudet mot reformatio in pejus är en instrumentell regel vis-à-vis den hävdvunna normen.
Å andra sidan är den direkta ratio legis av förbudet mot reformatio in pejus också mycket pragmatisk. Om appellationsdomstolarna ska få tillgång till vissa mål för att kunna effektivisera sin brottmålspraxis, får inte klagande som dömts i domstol i lägre instans hindras från att överklaga.
Men även ur detta jordnära perspektiv uppfattas förbudet mot reformatio in pejus som en hävdvunnen rättighet för tilltalade som har dömts i en icke-slutlig dom i kontinentala brottmålsprocesser. Det är ett legitimt tillbehör till deras processrättsliga ställning efter rättgången, oberoende av den snävare ratio legis som formulerades ovan. Även om denna garanti endast antas vara till perifer nytta för dessa tilltalade. Ur deras synvinkel, liksom ur rättssäkerhetssynpunkt, får därför inte tilltalade i brottmål på allvar hindras från att överklaga sina fällande domar.
Detta är dock precis vad som hänt i det fall vi har framför oss. Om den tilltalade hade överklagat domen hade hans häktning förlängts med den tid det skulle ha tagit för appellationsdomstolen att avgöra målet. Därmed var han förhindrad att överklaga domen i första instans. Följaktligen kränktes faktiskt hans rätt att överklaga enligt artikel 2, paragraf 1 i protokoll nr 7 (supra).
Om vi in abstracto skulle betrakta förbudet mot reformatio in pejus som en processuell rättighet som sammanhänger med rätten att överklaga, skulle de avskräckande omständigheterna i det här fallet med avseende på den tilltalades rätt att överklaga anses bryta mot samma ratio legis. Av det skälet nådde hans mål aldrig appellationsdomstolen. Det skulle dock tveklöst ha legat i hans intresse liksom i rättsäkerhetens intresse att appellationsdomstolen hade fått möjlighet att avgöra målet.
Men konventionen erkänner ännu inte direkt förbudet mot reformatio in pejus som en rättighet för den tilltalade. Dessutom finns det ingen rättspraxis i Europiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i frågan. Men uppfattningen att klagande inte ska avskräckas gäller även i Strasbourg-systemet. Som påpekades av domare Wojtyczek i punkt 11 i hans separata yttrande i målet Janowiec and Others v. Russia ([GC], nr 55508/07 och 29520/09, ECHR 2013), ”bör [det] nämnas att det aktuella målet hänsköts till stora kammaren på begäran från sökandena. Eftersom konventionen inte innehåller något förbud mot reformatio in pejus, är
situationen paradoxal, eftersom ett rättsmedel som anges i artikel 43 i konventionen och används av de sökande med syfte att trygga skyddet av [deras] mänskliga rättigheter i slutändan har lett till en dom i stora kammaren som var mycket mindre gynnsam för dem än kammarens dom.”
[1] Se, till exempel, Herke and Toth, Theoretical and Practical Issues of the Prohibition of Reformatio in Peius in Hungary, Issue of Business and Law, volym 3 (2011), på
Full & Egal Universal Law Academy