CASE OF SENIGO LONGUE AND OTHERS v. FRANCE - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

© The Swedish National Courts Adminitration

/Courts-Administration

FEMTE AVDELNINGEN

MÅL: SENIGO LONGUE m. fl. ./. FRANKRIKE

(Klagomål nr 19113/09)

UTSLAG

STRASBOURG

10 juli 2014

LAGAKRAFTVUNNET

2014-10-10

Denna dom har vunnit laga kraft i enlighet med artikel 44 § 2 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Den kan underkastats ändringar av formell natur.

I målet Senigo Longue m. fl. ./. . Frankrike,

där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (femte avdelningen), i kammare bestående av:

Mark Villiger, ordförande,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Ann Power-Forde,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,

     Helena Jäderblom, domare,
och Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare, som den 17 juni 2014 har överlagt i enrum, avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 19113/09) mot Republiken Frankrike, som lämnades in till domstolen den 9 april 2009 i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av tre kamerunska medborgare, Teclaire Senigo Longue (gift Rivet), René Mboum och Léopoldine Tahagnam Bissa ("klagandena").

2. Klagandena företräds av herr J.-E. Malabre, advokat med verksamhet i Limoges. Den franska regeringen ("regeringen") företräds av sin representantt, fru E. Belliard, chef för utrikesministeriets juridiska avdelning.

3. Klagandena gör i synnerhet gällande att det förlängda avslaget av deras visumansökningar i familjeåterföreningssyfte var en kränkning av deras rätt till skydd av sitt privat- och familjeliv, enligt artikel 8 i konventionen.

4. Den 12 juli 2010 fick regeringen meddelande om klagomålet.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I FÖRELIGGANDE FALL

A. Fakta vid tidpunkten förklagomålet inlämnande

5. Den första klaganden, född 1967, är sedan den 8 augusti 2005 gift med en fransk medborgare. Hon är stadgigvarande bosatt i Frankrike sedan oktober 2005 i egenskap av maka till fransman. Hon erhöll franskt medborgarskap i november 2010. Hon är mor till två barn (den andre och tredje av klagandena), René Lewa Mboum, född 1990, och Léopolodine Tahagnam Bissa, född 1995, av okänd fader, vilka blev kvar i Kamerun när hon kom till Frankrike.

1. År 2006

6. Den 7 augusti 2006 ansökte klaganden om familjeåterförening till förmån för sina barn. Per brev daterat den 27 september 2006 meddelade polismyndigheten i Charente henne att han inte kunde bevilja hennes ansökan, då hon inte hade varit stadigvarande bosatt i Frankrike sedan minst 18 månader (åberopat lagreum: L 411-1 § lagen om utlänningars inresa och vistelse och om asylrätten, förkortad "CESEDA", (punkt 34 här nedan).

7. Enligt regeringen uppsökte den första klaganden under loppet av sommaren 2006 Frankrikes generalkonsul i Douala för att utverka visum för sina barn med stöd av kopior av födelseattester upprättade av Kameruns konsulat i Marseille den 10 juli 2006. Klaganden skall vid detta tillfälle ha informerats om att visumansökningarna inte kunde handläggas, då de måste inkluderas i ett familje-återföreningsförfarande i enlighet med L 411-1§ lagen om utlänningars inresa och uppehälle och om asylrätten. Regeringen uppger att i anslutning till detta besök och i syfte att förkorta handläggningstiden för den första klagandens ärenden, vars aktmappar "enligt den konsulära myndighetens kännedom med all sannolikhet skulle vidarebefordras till henne inon kort", beslöts det att i bestyrkningssyfte översända de av den första klaganden kvarlämnade kopiorna till de kamerunska myndigheterna. Vid denna kontroll skall myndigheterna ha upptäckt att uppgifterna på födelseanmälningarna, som var angivna på de av det kamerunska konsulatet upprättade hanlingarna, inte överensstämde med klagandens påstådda barns personuppgifter, då den första inte överensstämde med någon födselse och den andra gällde ett annat barn. Beträffande detta framlägger regeringen en kopia av brevväxlingen mellan den konsulära myndigheten och direktören för Laquintinie-sjukhuset i Douala daterade den 30 november 2006 respektive den 18 januari 2007:

"Inom ramen för en begäran om bestyrkning av födelseattester ber jag Er ha vänligheten att tillställa mig duplikaten av följande födelseanmälningar:

- Nr 381 – – födelse den 17 februari 1995

- Nr 12937 – födelse den 18 november 1990."

"" (...) Jag har äran att intyga att  anmälningsnumren 00381 och 00382 (fotokopior av anmälan bifogas) snarare överensstämmer med födelsedatumet 1 februari 1995, avseende barnaföderskan vid namn Makoudoum Béatrice Filomène. Numret 12937 för den 18 november 1990 finns för övrigt ingenstans i våra register."

2. År 2007

8. Den 9 maj 2007, efter 18 månaders bosättning i Frankrike, ansökte den första klaganden om familjeåterförening. Den 21 maj 2007 mottog hon ett intyg om att hennes ansökan hade registrerats.

9. Den 14 november 2007 informerade polismyndigheten i Charente klaganden om sitt beslut att bevilja ansökningen om familjeåterförening, med förbehållet att den läkarundersökning som hennes barn måste genomgå inte påvisade existensen av något medicinskt men. Han informerade klaganden om att myndigheten för gränsöverskridande migration [Office des migrations internationales, förkortad OMI], som var ålagd att fullfölja handläggningen av ärendet, skulle ta kontakt med henne och att barnen skulle resa in i Frankrike inomsex månader, det vill säga senast före den 15 maj 2008. Han preciserade att en eventuell förlängning kunde beviljas vid fall av särskilda omständigheter.

10. Under de dagar som följde närmast efter detta beslut kontaktades den första klaganden av centralmyndigheten för mottagandet av utlänningar och migranter[Agence nationale de l’accueil des étrangers et des migrations, förkortad ANAM (som hade ersatt OMI)] för genomförandet av dierse formaliteter, efter vilkas slutförande hennes aktmapp vidarebefordrades till det franska generalkonsulatet i Douala den 27 november 2007, däribland utdragen ur de av det kamerunska konsulatet den 10 juli 2006 (punkt 7 här ovan) upprättade födelseattesterna.

3. År 2008

11. Den första klaganden lyckades, efter många försök, boka ett besök på det franska generalkonsulatet i Douala den 23 januari 2008. Den dagen lämnade hon in två ansökningar om långtidsvisum till de konsulära myndigheterna.

12. Klaganden meddelade att originalen till barnens födelseattester hade förkommit och att hon hade informerats om folkbokföringsregistrens förstöring samt yrkade den 6 mars 2008 inför allmänna underrätten i Douala på återställande av sina barns födelseattester.

13. Genom två avgöranden den 2 april 2008 förordnade denna domstol att födelseattesternas skulle återställas genom behörig folkbokföringstjänstemans försorg Det första avgörandet motiverades sålunda:

"Med beaktande av att det i föreliggande fall framgår av intyget om icke-återfinnande av underlaget till den födelseattest som utställts den 7 mars 2008 av folkbokföringstjänstemannen (...) att underlaget till födelseattesten nr 613/95, upprättad den 25 februari 1995 i Deïdo Douala i namn av Tahagnam Bissa Léopoldine, inte har återfunnits i arkiven på grund av registrens fördtöring;

Med beaktande av att det på grundval av allt som ovan anförts finns skäl att sluta sig till att klagandens yrkande är grundat, att det finns skäl att förordna om födelseattestens återställande genom en nationellt behörig folkbokföringstjänstemans försorg, i namn av Tahagnam Bissa Léopoldine, född den 17 februari 1995 i Douala av Senigo Longue Téclaire, modern."

Det andra avgörandet är liknande i fråga om barnet Mboum René Lewa, född den 18 november 1990 och "vars underlag för födelseattesteren nr 2572/90, upprättad den 2 november 1990 i Deïdo Douala i namn av Mboum René Lewa, inte har återfunnits i arkiven på grund av registrens fördtöring,"

14. Den 10 maj 2008 upprättade folkbokföringskontoret i Deido i staden Douala, jämlikt domstolsutslagen av den 2 april 2008, två intyg för bestyrkning av existensen av underlag och om födelseort samt två födelseattester, attest nr 000241/200 för Tahagnam Bissa Léopoldine och attest nr 000242/2008 för Mboum René Lewa.

15. Per brev av den 14 maj 2008 ansökte den första klaganden om förlängning av fristen för familjeåterföreningsförfarandet hos polismyndigheten i Charente. En tremånadersförlängning beviljades henne fram till den 15 augusti 2008.

16. Genom beslut av den 6 juni 2008, delgivet den 2 juli 2008, avslog det franska generalkonsulatet i Douala visumansökningarna för inresa till Frankrike för de två barnen med följande motivering:

" (...) Beklagligtvis måste jag meddela Er att jag inte kan bevilja Er ansökan. Av en granskning av handlingarna i ärendet framgår det nämligen efter kontroll hos behöriga lokala myndighetenr att kopiorna av födelseattesterna för René Lewa Mboulm och Léopoldine Alexis Tahagnam Bissa, vilka framlagts i anslutning till visumansökningen, inte är korrekta. Barnens identitet, liksom deras släktskap med Er, har på intet sätt fastställts. Enbart framläggandet av en förfalskad urkund utgör skäl för avslag av samtliga ansökningar."

17. Den 18 juli 2008 överklagade den första klaganden detta beslut hos kommissionen för handläggning av överklaganden av beslut om avslag av ansökningar om inresevisum till Frankrike (här nedan kallad "överklagandekommissionen"), varvid hon gjorde gällande att släktskapsbandets äkthet hade fastställts genom avgörandena av den 2 april 2008 och det därefter gjorda återställandet av attesterna. Hon sade sig vara beredd att underkasta sig ett DNA-test under åberopande av L. 111-6 § ilagen om utlänningars inresa och vistelse och om asylrätten (punkt 35 här ovan) för att bevisa släktskapen.

18. Den 21 juli 2008 skrev senatorn för Charente ett brev till utrikesministeriet med följande lydelse:

" (...) det synes som om fru Téclaire Rivets ärende är blockerat hos handläggarna vid det franska konsulatet i Kamerun. Hon lyckas inte utverka visum för sina barn, trots att alla hennes papper, varav kopi bifogas, är korrekta.

Det förefaller som om födelseattesterna iinte skulle vara regelrätta och dörmed blockera visumens utställande. Emellertid har staden Douala nyligen tillställt fru Rivet de två officiella födelseattesterna, vilka hon alltså har skyndsamt överlämnat till konsulatet. Dessutom förvärvsarbetar både herr och fru Rivet. (...) Detta par är mycket engagerat i kommunen och välsett. Efter detta beslut överklagade [hon] hos kommissionen för handläggning av överklaganden av beslut om avslag av ansökningar om inresevisum till Frankrike. Jag skulle vara Er mycket tacksam om Ni hade vänligheten att be behöriga avdelningar inom Ert ministerium att ha vänligheten att granska denna ansökan med välvilja. Jag skulle glädja mig mycket om barnen kunde erhålla visum innan nästa skolår börjar (...) Klaganden har redan bemödat sig om att skriva in bägge två i en skola."

19. Samma dag skrev borgmästaren i Lesterps kommun (Frankrike) till kommissionen för handläggning av överklaganden av beslut om avslag av ansökningar om inresevisum till Frankrike för att stödja ansökningen om familjeåterförening. Han gjorde gällande att

"om det har uppkomit ett tvivel om släktskapen (mer än ett år för att uppmärksamma det), är familjen beredd att mycket snabbt underkasta sig alla DNA-tester som krävs för att bevisa släktskapsbandet till barnen."

Han anförde att den fysiska separationen hade blivit outhärdlig för den första klaganden och begärde utförande av alla nödvändiga kontroller för det formella fastställandet av släktskapen så snabbt som möjligt.

20. Den 31 juli 2008 upprättade Kameruns konsulat i Marseille fullständiga kopior av födelseattesterna för de två barnen i överensstämmelse med dem som upprättades den 10 maj 2008 (punkt 14 här ovan).

21. Genom klagomålstalan, väckt den 18 augusti 2008, yrkade den första klaganden inför regeringsrätten [Conseil d’Etat] på förenklat förfarande med inhibering av den konsulära myndighetens beslut av den  6 juni 2008. Hon gjorde gällande att rekvisitet för skyndsam handläggning förelåg mot bakgrund av den nära tre år långa separationen freån sina barn och tillade att det överklagade beslutet var ett oprportionellt förfång för principen om barnens bästa intressen och hennes rätt till skydd av sitt familjeliv.

22. Den 25 augusti 2008 registrerade regeringsrätten hennes överklagande med yrkande på upphävnde av konsulatets beslut och av det implicita avslaget av hennes yrkande inför överklagandekommissionen. I sin klagomålstalan påtalade den första klaganden frånvaron av motivering från överklagandekommissionens sida, vars beslut om obligatoriskt förtida överklagande inträder i stället för konsulns beslut. Hon anför att detsamma gällde med avseende på den konsulära myndighetens et saknade föreskriven grund och lrättslig motivering. Hon gjorde i övrigt gällande att inget bedrägeri hade påvisats och att, tvärtom, de konsulära myndigheterna hade intygat fakticiteten av hennes släktskap (punkterna 14 och20 här ovan), i enlighet med traditionella normer inom internationell privaträtt, varvud det dessutom noteras att det frasnskt-kamerunska samarbetsavtalet av den 21 februari 1974 uttryckligen gav dem behörighet att utställa personbevis utan krav på legalisering (punkt 43 här nedan). Till sitt klagomål bifogade hon bl.a. domstolsutslagen av den 2 april2008 och de intyg som upprättats i anslutning till dessa avgöranden. Hon åberopade kränkningen av sin rätt till skydd av sitt familjeliv och principen om barnens bästa intressen, gjorde gällande att hennes dotter var sjuk, att barnen var isolerade och att man inte kunde påtvinga henne valet mellan att vara skild från sin make eller från sina barn. Slutligen anförde hon att hon inte hade fått någon information från förvaltningsmyndigheterna om möjligheten att ianspråkta sina rättigheter, bl.a. med avseende på kontroll av släktskap med hjälp av DNA-test. Hon förklarade sig beredd at samtycka till varje åtgärd ägnad att kontrollera modersbandet.

23. Genom domstolsbeslut av den 23 september 2008 avslog regeringsrättens domare i förenklat förfarande yrkandet på inhibering av den konsulära myndighetens beslut, med följande moivering:

"Med beaktande av att fru Senigo Longue, kamerunsk medbrgare, är stadigvarande bosatt i Frankrike sedan oktober månad 2005 i egenskap av maka till fransman, att hon har framställt en ansökan om familjeåterförening till förmån för de underåriga barnen René Mboum och Léopoldine Tahagnam Bissa, 17 respektive 13 år, vilken ansökan har beviljats, men att de franska konsulära myndigheterna i Kamerun har avslaigt ansökningarna om långtidsvisum för barnen,

Med beaktande av att det som stöd för visumansökningarna inledningsvis framlades födelseattester på grundval av födelseanmälningar, upprättade på La Quintinie-sjukhuset i Douala,, att det av en kontroll gjord på denna institution på grundval av anmälningarnas löpummer framgår att den första inte överensstämmer med någon födsel, som ägt rum på sjukhuset, och att den andra avser ett annat barn, att, även om klaganden under åberopande av förlusten av originalen till sina barns födelseattester och förstörelsen av folkbokföringsregistren genom omnämnande därav, sedan har framlagt domstolsbeslut om återställande av dessa handlingar, är dessa sent framlagda dkument inte av den äkthetsgraden att släktskapsrelationen till barnen skall kunna anses styrkt, att de av [den första klaganden] använda argumenten för att påvisa kränkning av hennes och hennes barns rätt till privat- och familjeliv samt okunnigheten om barnets bästa intressen umeder dessa omständigheter inte är ägnade att skapa allvarligt tvivel i fråga om legaliteten av beslutet att inte utställa de tvistiga visumen (...) ".

24. I december 2008 återvände den första klaganden till Kamerun med sin franske make. Den 11 december 2008 anhöll de skriftligen om ett möte med den franska ambassadens konsul i Douala. Den första klaganden lät göra DNA-tester för kontroll av hennes moderskapsrelation, vilka bekräftade henes moderskap med 99,99 procent för vart och ett av barnen (tester utförda den 16 december 2008). Resultaten meddelades konsulatet.

4. År 2009

25. Den 17 februari 2009 översände immigrationsministern sin promemoria till regeringsrätten. Han anförde att den första klaganden inte kunde beklaga sig över de konsulära myndigheternas otillräckliga motivation, eftersom överklagandekommissionenens implicita beslut hade lagenligt ersatt detta beslut. Han underströk även att de handlingar som framlagts i förfarandet i anslutning till domstolsutslagen av den 2 april 2008 hade återställts lägligen efter visumansökningen och kunde bara anses utan bevisvärde, i och med att de i början framlagda handlingarna var förfalskningar. Han tillade att klaganden inte styrkte sina besök i Kamerunefter sin avresa år 2005 och inte påvisade att hon hade bidragit till den andra och tredje klagandens underhåll och fostran. Han menade slutligen att hon inte kunde åberopa L. 111-6 § lagen om utlänningars inresa och uppehälle och om asylrätt (identifiering genom genetiska avtryck), då förordningen inte publicerats i regeringsrätten.

26. I sin svarspromemoria av den 9 april 2009 begärde klaganden att förvaltningsmyndigheten skulle framlägga brevet av den 30 november 2006, härrörande från den franske generalkonsuln i Douala och uttryckte sin förvåning över den kontroll som gjorts under förutseende av en visumansökan som framställdes ett år senare (punkt 7 här ovan). Hon noterade att brevet av den 10 januari 2007 inte härrörde från någon folkbokföringsmyndighet, utan från centralsjukhuset Douala, där flertalet kamerunska kvinnor i regionen brukade fölösas och där tiotals födslar skedde varje dag. Hon underströk att inget påstående om urkundsförfalskning hade uttalats med avseende på de födelseattester som framlagts i anslutning till domstolsutslagen av den 2 april 2008 och legaliserats av behöriga myndigheter. Hon hänvisade till flera beslut i regeringsrätten, enligt vilka, med undantag för det fall då det framlagda dokumentet skall ha varit av bedräglig karaktär, det inte ankommer på de franska förvaltningsmyndigheterna att ifrågasätta grunderna för ett beslut, som fattats av utländsk judiciell myndighet (regeringsrätten, 31 oktober 2007, nr 286681, Coliche; regeringsrätten, 18 juli 2008 nr 309569 och 310935, Tsaty). Slutligen gör den första klaganden gällande att diskussionerna var avslutade med DNA-testerna.

27. Genom domstolsbeslut samma dag, dvs. den 9 april 2009,  meddelade ordföranden vid regeringsrättens juridiska avdelnings sjunde kammare utslag i sakfrågan utan förhandling, varvid han avvisade de den första klagandens besvärstalan:

"Med hänvisning till den överklagade promemorian, registrerad den 7 februari 2009, framlagd av ministern för immigration, nationell identitet och solidarisk utveckling, varigenom klagomålet avvisas;

Med hänvisning till handlingarna i målet;

"Med beaktande av att argumenten, som bygger på att inkompetens och otillräcklig motivering skulle vidlåda det implicita avslagsbeslutet, uppenbarligen är ogrundade, att klaganden uppenbarligen inte tillför någon bevekelsegrund som gör det möjligt att bemöta den av ministern anförda avslagsmotiveringen, som bygger på att släktskapen inte har fastställts, med hänsyn till de av ministern redovisade omständigheterna i fallet, varigenom de framlagda dokumentens tvivelaktiga karaktär kan fastställas på utredningens nuvarande stadium, att klaganden i avsaknad av fastställd släktskap ej kan åberopa vare sig överträdelse av 47 § civilrättslig lagsamling eller de fransk-kamerunska samarbetsavtalen av den 21 december 1974, ej heller kränkning av rätten till familjeåterförening och av rätten till skydd av hennes privat- och familjeliv."

28. Per brev daterat den 9 april 2009 yrkade den första klaganden inför domstolen på tillämpning av 39 § i domstolens arbetsordning i syfte att få slut på separationen från sina två barn, "hänvisade till sig själva i Kamerun, varav en kopia har bifogats härtil det ena med allvarligt hälsoproblem." Den 15 april 2009 avslog domstolen detta yrkande.

29. I anslutning till den begäran som den första klaganden hade tillställt den, preciserade överklagandekommissionen den 30 april 2009 grunderna för sitt implicita beslut. Genom klagomål registrerat den 1 juli 2009 inkom den första klaganden med genmäle mot svaret av den 30 april 2009 i anledning av behörighetsöverskridande. Hon kompletterade detta överklagande med ett yrkande på inhibering av samma implicita beslut, orsakad av kommissionens tystnad med avseende på  hennes väckande av talan (punkterna 17 och 22 här ovan).

30. I ett domstolsutslag av den 6 november 2009 gjorde regeringsrätten bedömningen att det dokument genom vilket överklagandekommissionen redovisar grunderna för sitt implicita beslut inte kan bli föremål för ett överklagande på grund av behörighetsöverskridande, då dess syfte inte är att ge upphov till ett annat beslut än det förra och redan har varit föremål för ett överklagande på grund av behörighetsöverskridande, om vilket ett domstolsbeslut redan har meddelats (punkt 27 här ovan). Regeringsrätten avslog klagomålet med följande motivering:

"Med beaktande av att det av ovanstående framställning framgår att klagomålet från [klaganden], på vilken det ankommer, därest hon finner sig ha anledning därtil, att tillställa franska konsulatet i Douala en ny visumansökan, bara kan avslås (...) ".

B. Händelser som inträffat efter klagomålets meddelande

31. Per brev daterat den 8 december 2010, informerade klagandens advokat domstolen om det arbetsolycksfall som hade drabbat den sistnämnda, om hennes sjukhusvistelse i tre månader och om hennes konvalescens nyligen. "Han meddelade klagandens avresa till Kamerun för en tre månader lång vistelse "med beaktande av den påtvingade separationen från sina barn, vilkas situationfövärras."

32. Per brev daterat den 7 februari 2011 tillställde han domstolen kompletterande handlingar, bl.a. ett intyg som styrker klagandens intagning på sjukhus, hennes erhållande av franskt medborgarskap samt en lista över penningöverföringar till förmån för barnen.

33. Per brev daterat den 23 juni 2011 linformerade advokaten domstolen om det plötsliga utställandet av visum för barnen, "utan särskild förklaring eller ny bevekelsegrund", vilka hade kunnat komma till Frankrike i mars och april 2011. Per brev daterat den 17 oktober 2013 preciserade klagandenas advokat  att han i september 2012 hade anhängiggjort ett skdeståndsförfarande inför förvaltningsdomstolen i Nantes, samtidigt som han förklarade att detta inte hade någon utsikt att till framgång (se punkterna 47 et 80 här nedan).

II. GÄLLANDE INHEMSK LAG OCH RÄTTSTILLÄMPNING

A. Familjeåterföreningsförfarande

34. Utomeuropeisk utlänning, som önskar låta sin familj komma, skall ansöka därom hos den franska immigrations- och integrationmyndigheten (Office français de l’immigration et de l’intégration, förkortad OFII, f.d. ANAEM). Denna ansökan granskas av kommunens borgmästarämbete och OFFI:s lokalkontor (åberopat lagrum: L. 411‑1§ lagen om utlänningars inresa och vistelse och om asylrätten). Vederbörande skall ha varit legalt bosatt sedan minst 18 månader. Vid tidpunkten för sin ansökan skall han eller hon inneha ett temporärt uppehålstillstånd, giltigt i minst ett år, eller ett bosättningsbevis (åberopat lagrum: L. 411‑1§ lagen om utlänningars inresa och uppehälle och om asylrätten). Vederbörande skall styrka att han eller hon har fasta inkomster, tillräckliga för att försörja sin familj och förfoga över en bostad, som anses normal för en jämförbar familj. Den anländande makan/makenn skall vara myndig och barnen skall vara underåriga; den ålder som räknas är den som gäller på datumet för inlämnandet av ansökan om familjeåterförening. Ärendet handläggs (lagstadgad handläggningstid sex månader):

- av lokal polismyndighet (personkontroll), som fattar slutgiltigt beslut efter samråd med borgmästarämbetet;

- av borgmästarämbetet, som ombesörjer kontroll av bostad och ekonomiska resurser;

- av konsulatet, som kontrollerar personbevisen på grundval av ansökningen om långtidsvisum, framställd av familjen efter polismyndighetens bemyndigande.

En reform år 2011 (förordning nr 2011-1049 av den 6 september 2011, antagen för tillämpningen av lagen nr 2011-672 av den 16 juni om mmigration, integration och nationalitet och om uppehållstillstånd) föreskriver att den konsulära eller diplomatiska myndigheten ofördröjligen "redan vid mottagandet av ansökningen om långtidsvisum" skall ombesörja kontroller av personbevisen (R 421-10 § i lagen om utlänningars inresa och uppehälle och om asylrätten i dess nu gällande lydelse).

Utlänning, som fått avslag på visumansökan, skall först anmäla detta till överklagandekommissionen. Denna kan antingen avvisa överklagandet eller rekommendera beviljande av det sökta visumet. Om kommissionenen avvisar överklagandet eller om utrikesministeriet fastställer visumavslaget trots kommissionens positiva utlåtande, får vederbörande inom två månader inkomma med en besvärsskrivelse med yrkande på inhibering. Denna besvärsskrivelse inlämnades i föreliggande fall regeringsrätten. Sedan 2010 finns den hos förvaltningsdomstolen i Nantes.

35. Övriga relevanta föreskrifter i lagen om utlänningars inresa och vistelse och om asylrätten är som följer:

§ L 111-6 (seda den 20 november 2007)

" Kontrollen av alla utländska folkbokföringsunderlag skall ske på de i 47 § civilrättslig lagsamling fastställda villkoren.

Envar som ansöker om visum för en ner än tre månader lång vistelse och som är medborgare i ett land, i vilket folkbokföringen uppvisar bristfälligheter, och som önskar återförenas med eller beledsaga en av de anhöriga som avses i §§ L 411-1 och L 411-2 eller som har erhållit flyktingstatus eller åtnjuter det subsidiära skyddet, kan personligen eller genom legalt ombud, vid fall av frånvaro av personbevis eller då vederbörande av diplomatiska eller konsulära tjänstemän informerats om förefintligheten av allvarligt tvivel i fråga om underlagens äkthet, vilket inte har kunnat undanröjas genom innehavet av en sådan attest som avses i 311-1 § civilrättslig lagsamling, hemställa om identifiwring av visumsökanden med hjälp av en undersökning av vederbörandes genetiska avtryck för att framlägga material för bevisning av det deklarerade släktskapet med visumsökandens mor. Samtycke från de personer, vilkas identitet man sålunda vill fastställa, skall dessförinnan uttryckligen inhämtas. Lämplig information om innebörden och konsekvenserna av en dylik åtgärd skall lämnas. 

De diplomatiska och kunsulära tjänstemännen skall ofördröjligen anhängiggöra ärendet vid Nantes allmänna underrätt för att denna efter alla påkallade utredningar och kontradiktorisk förhandling skall avgöra om det är nödvändigt att låta utföra en sådan identifiering.

Finner domstolen identifieringsåtgärden nödvändig,, skall den uppdraga åt en person att effektuera den under anlitande av någon därtill behörig person på de i sista stycket föreskrivna villkoren.

Domstolens beslut och, i förekommande fall, slutsatserna av de av denna bemyndigade identifieringsanalyserna skall meddelas till de diplomatiska eller kunsulära tjänstemännen. Dessa analyser utförs på statens bekostnad.

En förordning från regeringsrätten, antagen efter utlåtande från det nationella konsultativa utskottet för etiska frågor [Comité consultatif national d’éthique], fastställer:

1. Villkoren för genomförande av åtgärder för identifiering av personer med hjälp av deras genetiska avtryck före visumansökan.

2. Listan över de länder i vilka dessa åtgärder genomförs på försök.

3. Denna försöksperiods längd, som inte får överstiga 18 månader räknat från publiceringen av denna förordning och som måste avslutas senast den 31 december 2009.

4. Förfarande för auktorisation av personer med behörighet att genomföra dessa åtgärder."

Förfarandet som möjliggör anvvändning av identifiering genom genetiska avtryck har inte trätt i kraft, i avsaknad av tillämpningsförordning.

§ L. 211-1

" För att resa in i Frankrike må utlänning vara försedd med:

1. De dokument och visaum som stipulerats i gällande internationella konventioner och författningar; (...)"

§ L. 211-2

"Under avvikelse från föreskrifterna i lagen nr 79-587 av den 11 juli 1979 om förvaltningsrättsliga akters redovisning av grunder och för att förbättra relationerrna mellan förvaltning och allmänhet, motiveras inte diplimatiska eller konsulära myndigheters beslut om avslag på ansökningar om inrsesevisum till Frankrike, utom i de fall då visum förvägras en utlänning tillhörande någon av följande kategorier och med förbehåll för överväganden i anslutning till statens säkerhet: (...)

4. Förmånstagare vid beviljande av familjeåterförening; (...)"

§ R 211-4

" För att verkställa de i L. 111-6 § föreskrivna kontrollerna och med avvikelse från föreskrifterna i första stycket i 21 § lagen nr 2000-321 av den 12 april 2000 om medborgarnas rättigheter i deras relationer med förvaltningsmyndigheterna, skall de diplomatiska och konsulära myndigheterna senarelägga beslutet om den visumansökan som framlagts av person, som åberopar det tvistiga personbeviset, med högst fyra månader.

Har dessa kontroller inte givit resultat, trots de genomförda åtgärderna, kan uppskovet förlängas med den strikt nödvändiga tiden, vilken inte får överstiga fyra månader."

36. Den civilrättsliga lagsamlingen tillerkänner utländska folkbokföringsdokument beviskraft. Sedan ikraftträdandet av lagen av den 14 november 2006 om kontrollen av äktenskaps rättsgiltighet har § 47 i detta lagrum följande lydelse:

"Varje folkbokföringsdokument avseende fransmän eller utlänning och upprättat i utlandet samt avfattat i den form som är gängse i aktuellt land äger giltighet, om inte andra innehavda urkunder eller handlingar, externa data eller uppgifter hämtade från själva dokumentet, som i förekommande fall efter alla påkallade kontroller fastställer att ifrågavarande dokument är olagligt, förfalskat eller att däri angivna uppgifter inte inte överensstämmer med verkligheten."

I sitt beslut nr 2006-542 DC av den 9 november 2006 uttalade sig författningsrådet [Conseil constitutionnel] om 7 § lagen av den 14 november 2006, då den i lagen av den 12 april 2000 om medborgarnas rättigheter i deras relationer med förvaltnings myndigheterna hade infört en avvikelsemöjlighet, enligt vilken frånvaro av svar inom åtta månader vid fall av kontrollförfrågan om folkbokföringsdokument till utländska myndigheter gäller som avslag av ansökan. Överklagandets författare hävdade att detta förfogande kränkte rätten att leva ett normalt familjeliv genom att det igångsatte en kontrollmekanism, som gör det möjligt för förvaltningsmyndigheten att under en oskäligt lång tid resa invändningar mot en ansökan inom ramen för familjeåterförening. Författningsrådet motiverade sitt avslagsbeslut enligt följande:

" Med beaktande av att lagstiftaren varken har ändrat de grundläggande reglerna för inledning av familjeåterföreningsförfarandet eller ifrågasatt rätten för utlnningar med stagigvarande och legal bosättning i Frankrike att låta sin maka/make och deras underåriga barn återförenas med dem här, med beaktande av att, om det har gjorts en avvikelse från de allmänna rättsreglerna i det att den tidsperiod under vilken förvaltingsmyndighetens tystnad gäller som avslag har förlängts från två månader till åtta månaer, så gäller detta andast vid fall av tvivel på de utländska personbevisens rättsgiltighet, samt med beaktande av de med kontrollen av dem inbyggda svårigheterna. (...) ".

37. Enligt regeringsrättens rättstolkning är folkbokföringsunderlagens avsaknad av bevisvärdeskaraktär en ordre public-relaterad grund, som kan rättfärdiga ett avslag på visumansökan inom ramen för ett familjeåter-föreningsförfarande (regeringsrätten, nr 305109, 1 juni 2007; regeringsrätten, nr 278553, 21 mars 2007; regeringsrätten,  nr 297335, 10 april 2009). Det ankommer på folkbokföringsmyndig-heten att påvisa grunder för tvivel på äktheten av folkbokföringsdokument som åberopats som stöd för ansökan om familjeåterförening (regeringsrätten, nr 312060, 16 mars 2009).

38. I sin rapport från 2010 med titeln "Vägrade visum: undersökning av praxis hos de franska konsulaten vid utfärdandet av visum" konstaterar Cimade (Comité inter-mouvements auprès des évacués[1]) att på grund av bristen på regler och på tydliga och precisa kriterier för handläggningen av visumansökningar kan förfandena inte annat än varierera från land till land. Organisationen påtalar även konsulatens ändlösa kontrollprocedurer och utredningar, som kan vara i flera månader, till och med i flera år. Den noterar att dessa kontrollrutiner skiljer sig mycket från ett konsulat till ett annat. "I exempelvis Kamerun är folkbokföringskontrollerna så frekventa att det ligger i de visumsökandes intresse tt låta bestyrka handlingarna vid de kamerunska domstolarna till och med innan de har inkommit med sin visumansökan, varigenom yterligare formaliteter och tidsutdräkt läggs till ett redan komplext förfarande." 

III. GÄLLANDE INTERNATIONELL RÄTT OCH EU-RÄTT

39. Artikel 10 i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, antagen i New York den 20 november1989, lyder som följer:

"I enlighet med konventionsstaternas förpliktelse under artikel 9, punkt 1, skall ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna. Konventionsstaterna skall vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte medför negativa följder för de sökande och medlemmar av deras familj."

40. Artiklarna 4 (kapitel II Familjemedlemmar), 5 (kapitel III Inlämnande och prövning av ansökan) och 13 (kapitel VI Inresa och vistelse för familjemedlemmar) i direktivet 2003/86/EG av den 22 september 2003 om familjeåterförening lyder som följer:

"Artikel 4

1. Medlemsstaterna skall (...) tillåta inresa och vistelse för följande familjemedlemmar:

b) Underåriga barn till referenspersonen och dennes make/maka (...)

När ett barn är över tolv år och anländer på egen hand utan resten av sin familj, får medlemsstaterna med avvikelse från ovanstående, innan de ger barnet tillstånd till inresa och vistelse enligt detta direktiv, pröva om barnet uppfyller kriteriet för integrering, om deras lagstiftning (...)

Med avvikelse från ovanstående får medlemsstaterna begära att ansökningar om familjeåterförening för underåriga barn skall lämnas innan barnet har fyllt 15 år (...) Om ansökan lämnas in efter det att barnet har fyllt 15 år, skall de medlemsstater som beslutar att tillämpa detta undantag tillåta inresa och vistelse för sådana barn av andra skäl än familjeåterförening.

Artikel 5

"(...) 2. Ansökan skall åtföljas av skriftliga bevis för familjebanden och för att villkoren i artiklarna 4 och 6 och, i förekommande fall, artiklarna 7 och 8 är uppfyllda, samt bestyrkta kopior av familjemedlemmarnas resehandlingar.

Om det är lämpligt för att styrka familjebanden, får medlemsstaterna hålla samtal med referenspersonen och dennes familjemedlemmar och göra de utredningar som bedöms nödvändiga.

4. Så snart som möjligt och under alla omständigheter senast nio månader efter det att ansökan har lämnats in, skall medlemsstatens behöriga myndigheter skriftligen underrätta den person som har lämnat in ansökan om beslutet.

Om prövningen av ansökan är av komplicerad natur, får tidsfristen i första stycket i undantagsfall förlängas.

Ett beslut om avslag skall motiveras. Samtliga följder av att ett beslut inte har fattats när tidsfristen i första stycket löper ut skall regleras i den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning.

5. Vid prövningen av ansökan skall medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till att underåriga barns bästa skall komma i främsta rummet.

Artikel 13

1. Så snart ansökan om inresa för familjeåterförening har godkänts, skall den berörda medlemsstaten ge familjemedlemmarna tillstånd till inresa. Den berörda medlemsstaten skall därvid på alla sätt underlätta för dessa personer att erhålla de viseringar som krävs(...)."

41. I Europeiska kommissionens Grönbok om rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare bosatta i Europeiska unionen (COM (2011 735) tar kommissionen upp förfarandena vid prövning av familjeband:

"5. VILSELEDANDE, MISSBRUK, PROCEDURFRÅGOR

5.1 Samtal och utredningar

Enligt artikel 5.2 i direktivet får samtal hållas och andra utredningar göras om det bedöms som nödvändigt. Ett antal medlemsstater har infört möjlighet till DNA-tester för att bevisa familjeband. I direktivet sägs ingenting om bevis av denna typ. Kommissionen har påpekat att dessa samtal och andra utredningar, för att vara tillåtliga enligt EU-rätten, måste vara proportionerliga, dvs. inte får innebära att rätten till familjeåterförening blir betydelselös. Vidare måste grundläggande rättigheter respekteras, särskilt rätten till respekt för privatliv och familjeliv (...)."

42. Europarådets parlamentariska församlings rekommandation 1686 (2004) "Människors rörlighet och rätt till familjeåterförening" har följande lydelse:

" (...) Återuppbyggnaden av familjeenheten för migranter och flyktingar, som lagligen etablerat sig genom familjeåterföreningsförfarandet stärker integrationspolitiken i värdsamhället och ligger i den sociala sammanhållningens intresse. (...)

Även om församlingen välkomnar rådets senaste direktiv om rätt till familjeåterförening (2003/86/EG) beviljar fföreträdesbehandling för flyktingar, beklagar den att direktivet inte erkänner rätten till familjeåterförening för personer som åtnjuter subsidiärt skydd och inte heller föreslår harmoniserade bestämmelser vad gäller villkor, förfaranden, tidsfrister för beviljande av bösättningsstatus och därtill hörande rättigheter (...)

12. Därför rekommenderarr församlingen att ministerkommittén: (...)

e) underlätta de administrativa förfarandena genom att göra dem så enkla och tydliga som möjligt och att på europeisk nivå harmonisera väntetider genom att begränsa dem till högst tolv månader och att inte betrakta avsaknad av vissa handlingar som inte behövs för att konstatera uppfyllelsen av villkor för familjeåterförening som grund för avslag på ansökan; (...)".

43. I en kommentar med titeln "Restriktiva lagar hindrar familjeåterförening" (februari 2011) anför Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter bl.a. följande:

" (...) Ett annat problem uppkommer i flera europeiska länder, till och med för dem som uppfyller drakoniska villkor: den långsamma handläggningen av migrationsansökningar av familjeskäl. Besluten fattas vanligen efter en lång period, även i de mest brådskande fall, och detta synes inte bero på en slump. Man vet att för många invandrare är separationen från de anhöriga en hård prövning, för att inte säga ett trauma, som skadar det psykiska och sociala välbefinnandet. För barnen, som oftast är kvar i ursprungslandet, är denna förlängda separation utan tvivel svår att leva med – något som får återverkningar på sökanden i det mottagande samhället. Det säöger sig självt att sådana levnadsvillkor inte underlättar integrationen i det nya landet.

De migranter och flyktingar som är legalt bosatta i ett land borde kunna låta sina familjer komma så snart som möjligt, utan att behöva underkasta sig mödosamma procedurer. Att beröva en människa rätten att leva tillsammans med de sina gör bara hans eller hennes liv plågsammare - och hans eller hennes integration ännu svårare (...)."

44. Avtalet om samverkan i rättsliga angelägenheter mellan Republiken Frankrikes regering och den Förenade Republiken Kameruns regering, ingånget i Yaoundé den 21 februari 1974, föreskriver följande:

"Artikel 19

1. Repunliken Frankrikes regering och den Förenade Republiken Kameruns regering utfärdar kostnadsfritt folkbokföringsdokument, som upprättats på deras respektive territorier, när begäran därom framställ i vederbörligen specificerat administrativt intresse till förmån för deras behövande medborgare.

2. De utfärdar likaledes kostnadsfritt folkbokföringsdokument, som upprättats på deras respektive territorier, när ifrågavarande handlingar gäller utlänningar med tredjelandsmedborgarskap och begäran därom framställts i vederbörligen specificerat administrativt intresse.

3. De folkbokföringsdokument som upprättats eller transkriberas på diplomatiska och konsulära tjänsteställen är likvärdiga med de folkbokföringsunderlag som upprättats på de två staternas respektive territorier.

Artikel 22

1o På Republiken Frankrikes och på den Förenade Republiken Kameruns respektive territorier godkänns utan legalisering nedan angivna, av myndigheterna i var och en av de två staterna upprättade dokument:

- utskrifter av folkbokföringsunderlag, så som de uppräknas i artikel 21 här ovan [däribland födelseattester],

- utskrifter av beslut, domstolsförelägganden, domar, utslag och andra judiciella dokument från franska och kamerunska rättsinstanser (...),

2o De ovan uppräknade handlingarna skall vara försedda med namnunderskrift och tjänstestämpel från den myndighet som har behörighet att utställa dem, och, i det fall då det rör sig om utskrifter, med sagda myndighets bestyrkning av dess överensstämmelse med originalhandlingen. Under alla omständigheter skall de i praktiken ha en sådan utformning att deras äkthet framgår."

LAGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN

45. Klagandena hävdar att de konsulära myndigheternas förlängda vägran att utställa visumen kar kränkt deras rätt till skydd för sitt familjeliv så som denna garanteras i artikel 8 i konventionen, vilken lyder som följer:

"1. Envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet, med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter."

A. Tillåtlighet

46. Regeringen medger att beslutet om beviljande av visum inte innebar något erkännande av kränkning av konventionen vid det första avslaget till nackdel för klagandena. Likväl kunde barnen företa inresa till franskt territorium, vederbörligen försedda med sina visum, och ingen ogynnsam konsekvens finns längre kvar för klagandena till följd av det ursprungliga avslaget. Regeringen anser att de alltså inte längre har egenskapen av "offer" i den mening som avses i artikel 34 i konventionen. Under alla förhållanden menar den att domstolen kan avföra ärendet från målförteckingen, jämlikt föreskrifterna i artikel 37 § 1 b) i konventionen, emedan rättstvisten har reglerats.

47. Enligt klagandena är kränkningen av konventionen inte erkänd, än mindre gottgjord. De åberopar utslaget Gebremedhin [Gaberamadhien] ./. Frankrike, nr 25389/05, Europadomstolen för mänskliga rättigheter 2007-II för att göra gällande att kränkningen av artikel 8 i konventionen begicks under hela förfarandet och att utverkandet av visum inte utgör en ersättning för den outhärdliga situation som de har upplevt i mer än tre år. De gör också gällande att ingen gottgörelse är möjlig inom ramen för förvaltningsrätten, emedan ersättningen genom statens försorg endast är möjlig vid ersättning för skada vållad av olagligt beslut; det framgår nämligen av tidigare och senare rättspraxis att avslagen på visumansökningar har bedömts som helt legala. De anser likaledes att skyddet av de av konventionen garanterade mänskliga rättigheterna påbjuder sådan fullföljd av förfarandet som avses i artikel 37 § 1 in fine ["i slutet"], då de konsulära myndigheterna ganska systematiiskt ifrågasätter utländska folkbokföringsunderlag och blockerar familjeåterföreningsförfarandet. Vederbörande citerar därvidlag en undersökningsrapport från Cimade (punkt 38 här ovan) och tredjepartsnoteringarna , "GISTI" (punkt 58 här nedan).     

48. Enligt domstolens etablerade rättspraxis avses med "offer" i artikel 34 av konventionen den person som är direkt berörd av den tvistiga åtgärden eller försummelsen; förefintlighet av ett åsidosättande av konventionens förpliktelser föreligger till och med vid frånvaro av förfång; det sistnämnda spelar bara en roll på verkningsområdet för artikel 41. Ett beslut eller en åtgärd, som är förmånlig för en klagande, är alltså tillräcklig för att beröva vederbörande egenskapen av "offer" endast om de inhemska myndigheterna har explicit eller de facto erkänt och sedan gottgjort kränkningen (Nada ./. Schweiz [GC], nr 10593/08, § 128, Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna 2012).

49. Domstolen noterar att regeringen medger att beslutet om visumtilldelning inte utgör vare sig ett erkännande av kränkning av artikel 8 i konventionen med avseende på klagandenas separation i nästan fyra år. Dessutom har beslutet om visumbeviljande inte åtföljts av en gottgörelse av det slag som avses i domstolens ovannämna rättstillämpning. Klagandena kan alltså påstå sig vara "offer" i den mening som avses i artikel 34 i konventionen.

50. Med hänvisning till ovanstående ber regeringen domstolen att avskriva klagomålet från målförteckningen. Domstolen skall alltså pröva om de nya fakta som bragts till dess kännedom, det vill säga tilldelningen av visum, kan leda den till slutsatsen att tvisten från och med nu är "löst" eller om det ej längre är motiverat att fortsätta granskningen av klagomålet av annat skäl, och att klagomålet därmed kan avskrivas från domstolens målförteckning med stöd av artikel 37 §1 i konventionen, vars lydelse är som följer:

"Domstolen får på varje stadium av förfarandet besluta att

avskriva ett mål om de faktiska omständigheterna leder till slutsatsen att

a) klaganden inte har för avsikt att fullfölja sitt klagomål eller

b) frågan har lösts eller

c) det av någon annan av domstolen konstaterad anledning inte längre är befogat att fortsätta prövningen av klagomålet.

Domstolen skall dock fortsätta prövningen av klagomålet om respekten för de mänskliga rättigheterna, sådana de definierats i denna konvention och i protokollen till denna, så kräver."

 51. Då klagandena har tydligt angivit att de avsåg att fullfölja sin klagomålstalan, är stycket a) i denna bestämmelse inte tillämpligt. Detta utesluter dock inte tillämpligheten av styckena b) eller c) utan klagandens medgivande, enär detta inte är ett villkor med avseende därpå (Akman ./. Turkiet (avskrivning), nr 37453/97, Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna  2001‑VI). För att nå slutsatsen att tvisten har lösts i den mening som avses i artikel 37 § 1 b) och att klagandens vidhållande av klagomålet sålunda ej längre är objektivt motiverat, anser domstolen det vara nödvändigt att dels pröva frågan huruvida de omständigheter som klaganden direkt påtalar fortfarande föreliggaer eller ej, och dels pröva om de konsekvenser som skulle kunna bli följden av en eventuell kränkning av konventionen på grund av att dessa omständigheter likaledes har upphört att existera (Pisanr ./. Italien (avskrivning) [GC], nr 36732/97, § 42, 24 oktober 2002; Chevanova ./. Lettland (avskrivning) [GC], nr 58822/00, § 45, 7 december 2007; Konstantin Markin ./. Ryssland[GC], nr 30078/06, § 87, Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna  2012 [utdrag]).

52. I föreliggande fall har utställandet av visum till den andra och tredje klaganden möjliggjort deras ankomst till Frankrike och till återföreningen med deras mor, och de hindras inte längre från att ianspråkta sin rätt till skydd för sitt familjeliv. De av klagandena påtalade faktiska omständigheterna har därmed upphört att existera. Det återstår alltså att pröva om möjligheten att leva ett familjeliv efter visumens utställande är tilltäcklig för att utplåna de eventuella följderna av den situation som klagandena har påtalat inför domstolen. Därvidlag noterar domstolen att den första klaganden lämnade in sin ansökan om familjeåterförening i maj 2007 efter en lagstadgad, 18 månader lång vistelse i Frankrike, till förmån för sina barn som blivit kvar ensamma i Kamerun. Det var först i mars och april 2011, alltså nästan fyra år efter denna ansökan, som de franska myndigheterna utställde de visum som kunde göra familjens återförening möjlig. Mot bakgrund av denna långa period av osäkerhet och farligheten av söndringens verkningar för klagandena, anser domstolen att den av de inhemska myndigheterna vidtagna åtgärden inte tillräckligt utplånar följderna av den situation som de klagar över inför domstolen (mutatis mutandis[2], Polidario ./. Schweiz, nr 33169/10, § 58, 30 juli 2013). Därvidlag anser domstolen att föreliggande mål skiljer sig från det ovannämnda utslaget Chevanova, i vilket klaganden, drabbad av ettt utvisningsbeslut, hade utverkat en reglering av sin situation flera år efteråt, samtidigt som vederbörande stannade kvar på lettiskt territorium och visade ett "uppenbarligen bedrägligt" förhållningessätt och fördröjde, "genom sina egna agreanden, utverkandet av ett permanent uppehållstillstånd, vilket gjorde det möjligt för honom att uprätthålla relationer med sin myndige son och fritt ianspråkta sin rätt till skydd av sitt familjeliv i Lettland. I föreliggande fall var dessutom den första klagandens barn underåriga och skilda från från henne i nästan fyra år, något som har medfört allvarliga konsekvenser (punkterna 28 och 31 här ovan), vilket deras senare återförening inte har kunnat tillräckligt utplåna.       

53. Med stöd av artikel 37 § 1 b) i konventionen avslår domstolen följaktligen regeringens yrkande på avskrivning av klagomålet.

54. Domstolen konstaterar att detta klagomål inte är uppenbarligen ogrundat i den mening som avses i artikel 35 § 3 a) i konventionen. Domstolen finner för överigt att den inte hittar något annat skäl för otillåtlighet. Det är sålunda påkallat att förklara det för tillåtligt.

B. Saken

1. Parternas ståndpunkter

55. Klagandena hävdar att deras långa påtvingade separation utgör en inblandning i deras rätt till skydd för sitt familjeliv. De menar att deras rätt till familjeåterförening var odiskutabel i den inhemska rättsordningen, eftersom den härrörde ur ett slutgiltig beslut av den regionala polismyndigheten. Det fanns inget skäl att avslå visumansökningen, med beaktande av de kamerunska myndigheternas godkännande av folkbokföringsdokumentationen och av att DNA-testet bekräftade moderskapet. De påtalar de inhemska myndigheternas uraktlåtenhet att beakta dess omständigheter.

56. Även med hänsyn till att René Mboum och Léopoldine Tahagnam Bissa är den första klagandens barn, att döma av det DNA-test som genomfördes efter avlaget av visumansökningen, menar regeringen att förefintligheten av ett "familjeliv" i föreliggande fall inte har fastställts. Enligt regeringen har den första klaganden aldrig tillhandahållit material som styrker uppråtthållandet av banden med barnen i Kamerun före hennes avresa, ej heller dem som hon bevarat efter sin ankomst till franskt territorium.

57. Om man ändå antar att den första klagandens relationer med de två barnen är väsentliga för ett "familjeliv" och att vägran att bevilja dem visum utgör ett åsidosättande av den i artikel 8 i konventionen garanterade rättigheten, anser regeringen denna inskränkning motiverad och nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det tvistiga beslutet var lagstadgat (L 211-1 § lagen om utlänningars inresa och vistelse och om asylrätt (punkt 35 här ovan), och de inhemska myndigheterna handlade i ett legitimt syfte, nämligen kampen mot urkundsförfalskningar, ett hot mot ordre public (punkt 37 här ovan).

För övrigt stod den tvistiga åtgärden i proportion till detta syfte och iakttog en rimlig balans mellan de konkurrerande intressena, med tanke på den bedömningsmarginal som medlemsstaterna disponerar i immagrionsärenden. Regeringen gör gällande att den första klaganden har kunnat få sitt ärende prövat både hos de konsulära myndigheterna, hos överklagandekommissionen och sedan inför regeringsrätten. Dessa instanser har meddelat sina beslut efter en noggrann undersökning av situationen och av de objektiva sakförhållandena, vilka inte avslöjade någon godtycklighet. Vad slutligen beträffar DNA-testet hävdar regeringen att folkbokföringsmyndigheten inte kunde föreskriva dess genomförande eller anse det tillåtligt, emedan regeringsrättens förordning, som regelerar ikraftträdandet av L 111-6 § lagen om utlänningars inresa och vistelse och om asylrätten inte hade trätt i kraft (punkt 35 här ovan). I vart fall gör regeringe bedömningen att myndigheterna hade rätt att ge uttryck för de allvarligaste tvivel på det test som äberopats av klaganden, utfört av ett kanadensiskt laboratorium på grundval av en försändelse med genetiskt material, som tagits i Kamerun enbart på klagandens initiativ.  

2. GESTI:s intervention (GESTI: Nätverk för information och stöd till invandrare)

58. GISTI anser att föreliggande fall är en symbol för familjeåterföreningsförfarandets felfunktioner. GESTI anför att avslagen på ansökningarna om visum till legalt bosatta utlänningars anhöriga – och därför officiellt godkända för familjeåterförening – under föregivande av bedrägeri är tämligen rutinmässigt förekommande ("situationer som räknas i hundratal"). GESTI noterar att de konsulära myndigheternas praxis i detta hänseende utgör ett incitament för den illegala invandringen. GESTI påtalar blockeringen uppströms själva handläggningen (svårt att få tillträde till de kosulära ttjänsteställena och korruption) och frånvaro av en fungerande och effektiv överklagandeprocedur för invändningar mot avslag på visumansökningar. I synnerhet är överklagande inför regeringsrätten komplicerat: Det försenas av inkopplingen av överklagandekommissionen, som praktiskt taget aldrig svarar på ansökningarna, och det krävs obligatproisk assistans av advokat hos regeringsrätten och högsta domstolen (detta problem finns inte längre, då det numera är den förvaltningsrättsliga domstolen i Nantes som är behörig instans). GESTI understryker vidare de långa handläggningstiderna som sökandena ställs inför, då förfarandet i regeringsrätten slutförs först efter flera månader eller år, vilket kan få ödesdigra följder för underåriga, som lämnats ensamma för att klara sig på egen hand i utlandet. Slutligen nämner GESTI den begränsadee behörigheten hos domaren i förenklade förfaranden, som aldrig upphäver komsulära myndigheters beslut, då det enda möjliga domstolsföreläggandet i visumärenden är att fatta ett nytt beslut.

  GISTI påtalar i föreliggande fall ett obstinat ifrågasättande av släktskapet, trots existensen av ett DNA-test och kamerunska judiciellaavgöranden, dokument som bestyrkts och/eller utställts av Kameruns konsul i Frankrike och som bekräftar personbevisets sannfärdighet och giltighet.

3. Domstolens bedömning

a) Tillämpliga principer

59. Med avseende på statens såväl positiva som negativa förpliktelser skall densamma generellt eftersträva en skälig balans mellan individens och samhällets sinsemellan konkurrerande intressen. Därvidlag förfogar staten över en viss bedömningsmarginal (Tuquabo-Tekle m.fl.) ./. . Nederländerna, nr 60665/00, § 42, 1 december 2005; Osman ./. Danmark, nr 38058/09, § 54, 14 juni 2011).

60. Domstolen har erkänt att staterna har rätt, utan inskränkning av deras fördragsenliga åligganden, att kontrollera utlänningars inresa till och vistelse på deras territorium. Artikel 8 medför inte en övergripande skyldighet för en stat att respektera immigranternas val av bosättningsland och att tillåta familjeåterförening på sina territorier (Abdulaziz, Cabales och Balkandali .) Förenade kungariket, 28 maj1985, § 67, serie A nr 94; Berisha ./. Schweiz nr 948/12, § 49, 30 juli 2013)

61. I ett mål, som gäller såväl familjelivet som invandringen, varierar å andra sidan omfattningen av skyldigheterna för staten beroende på den berörda personens särskilda situation och på allmänintresset. De faktorer som skall beaktas i detta sammanhang är i vilken utsträckning det verkligen finns ett hinder för familjelivet, omfattningen av de anknytningar som de berörda personerna har med ifrågavarande medlemsstat, frågan huruvida det existerar eller existerar oöverstigliga hinder för familjen att bo i en eller flera av de berörda personernas ursprungsland samt frågan huruvida det existerar omständigheter som rör immigrationskontrollen eller överväganden i anslutning till ordre public, vilka väger till förmån för ett undantag (Rodrigues da Silva och Hoogkamer ./. Nederländerna, nr 50435/99, § 39, Europadomstolen för mänskliga rättigheter 2006‑I; Antwi m.fl. ./. Norge, nr 26940/10, § 88-89, 14 februari 2012).

62. När det finns barn, skall de inhemska myndigheterna vid prövningen av proportionaliteten till konventionens syften låta barnens bästa väga tyngst (Popov ./. Frankrike, nr 39472/07 och 39474/07, § 139, 19 januari 2012; Berisha, nämnd här ovan, § 51).

63. Domstolen erinrar vidare, i jämförelsesyfte, att vid fall av utvisning åtnjuter utlänningar särskilda procedurmässiga garantier, föreskrivna i artikel 1 i protokoll nr 7. Även om sådana garantier inte regleras av konventionen med avseende på utlänningarnas familjeliv ur det perspektiv som anläggs i artikel 8 i konventionen, och densamma inte innehåller explicita procedurrelatera krav, skall den beslutsprocess som leder till inblandningsåtgärder icke desto mindre vara genomtänkt och vederbörligen respektera de av artikel 8 garanterade intressena (se, ur ett allmänt perspektiv, McMichael ./. Förenade kungariket, 24 februari 1995, § 87, serie A nr 307‑B och, i synnerhet, Cılız ./. Nederländerna, nr 29192/95, § 66, Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna 2000‑VIII; Saleck Bardi ./. Spanien, nr 66167/09, § 30, 24 maj2011). I sakfrågan beror beslutsprocessens kvalitet särskilt på den snabbhet varmed staten agerar (Cruz, nämnt här ovan, § 71 ; Mubilanzila Mayeka och Kaniki Mitunga ./. Belgien, nr 13178/03, § 82, Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna 2006‑XI; Saleck Bardi, nämnt här ovan, § 65; Nunez ./. Norge, nr 55597/09, § 84, 28 juni 2011).

b) Tillämpning i föreliggande fall

64. Domstolen noterar att regeringen vid tidpunkten för framläggandet av sina kommentarer hävdade att inget "familjeliv" var hotat i föreliggande fall. Den påpekar att denna fråga ej längre är föremål för diskussion, sedan klagandena har erhållit visum. I överigt framhåller domstolen att familjeåterföreningsförfarandet är uppdelat i två faser. Så snart som den lokala polismyndighetens tillstånd har lämnats, skall familjemedlemmarna utverka ett visum för inresa i Frankrike; detta usttälls inte automatiskt, eftersom det regleras av tvingande bestämmelser inom ramen för ordre public. Domstolen anser sålunda att det tvistiga avslaget på visumansökningen inte utgör en "inblandning" i klagandenas ianspråktagande av rätten till skydd av deras familjeliv, utan att målet gäller ett påstående att svarandeparten staten skulle ha åsidosatt en "positiv" förpliktelse. 

65. Då beslutsprocessen enligt klagandena har lett de inhemska myndigheterna att inledningsvis vägra att utställa visum för dem, har den inte gett dem det garanterade skyddet av deras intressen, då det bevismaterial som åberopats som stöd för deras ansökan inte har vederbörligen beaktats. Regeringen framhåller att det tvistiga avslaget vilade på beaktanden relaterade till ordre public, verifierade på flera stadier av förfarandet inom ramen för dess bedömningsmarginal.

66. Domstolen medger att de inhemska myndigheterna står inför en ömtålig uppgift när de har att värdera folkbokföringsunderlags äkthet på grund av de svårigheter som ibland beror på funktionsstörningar hos folkbokföringsmyndigheterna i vissa migranters ursprungsländer och därmed sammanhängande bedrägeririsker. De inhemska myndigheterna är i princip bättre placerade för att fastställa fakta på grundval av bevis, som insamlats av dem själva eller som framlagts för dem (Z.M. ./. Frankrike, nr 40042/11, § 60, 14 november 2013), och man måste alltså därvidlag ge dem en viss bedömningsbehörighet. Det är den bedömningen som gjorts av det franska författningsrådet, för vilket rätten för utlänningar – vilkas bosättning i Frankrike är etablerad och lagenlig – att låta sina underåriga barn och sin maka/make komma till dem är underordnad ett förfarande för kontroll av folkbokföringsdokumentationen, vilket kan visa sig svårt och tidskrävande (punkt 36 här ovan). Man måste konstatera att den konsulära myndigheten i föreliggande fall har gjort bedömningen att kopiorna av de två barnens födelseattester, som framlagts i samband med deras ansökan om visum, inte var äkta och att släktskapen med den första klaganden inte var fastställd (punkt 16 här ovan).

 67. Även om klagandenas separata bosättning är resultatet av ett beslut fattat av den första av dem, tyder dock inget i ärendeakterna på att hon har avstått från familjens återförening, vilket styrks av de talrika vidtagna åtgärderna, resorna till  Kamerun och upprätthållandet av kontakterna med dem (punkterna 11, 12, 20, 24 och 29 här ovan; Sen ./. Nederländerna, nr 31465/96, § 40, 21 december 2001). Avslaget på hennes visumansökningar gjorde följaktligen att hon inte hade något annat val än att ge upp sin i Frankrike förvärvade status eller att avstå från sällskapet med sina barn, som fått stanna kvar ensamma i Kamerun. Domstolen erinrar därvid om att den har gjort bedömningen att ett sådant val kan innebära kränkning av artikel 8 de konventionen (Sen, nämnt här ovan, § 41). Mot den bakgrunden menar domstolen att det var väsentligt att ansökningarna om visum, utan vilka det var omöjligt för de underåriga barnen att återförena sig med sin mor, skall granskas snabbt, noggrant och med särskild nit, och att de inhemska myndigheterna informerade henne om de skäl som hindrade familjeåterföreningens verkställighet. Domstolen har inte till uppgift att inträda i myndigheternas behörighet vid granskningen av frågan huruvida den som stöd för ansökningen om familjeåterförening åberopade folkbokföringsdokumentationen var bedrägliga i den mening som avses i 47 1§ civilrättslig lagsamling. Däremot är den behörig att pröva om de inhemska myndigheterna vid bedömningen och tolkningen av detta lagrum har respekterat de garantier som avses i artikel 8 i konventionen. Med avseende på detta menar den att det med tanke på omständigheterna i föreliggande fall ålåg svarandeparten staten, för att handlägga den första klagandens ansökan, att genomföra ett förfarande som beaktade barnets bästa intressen, dvs. den första och andra klaganden. Domstolen avser således att ägna sin granskning åt detta förfarandes kvalitet och placera sig på området för "procedurkraven" enligt artikel 8 i konventionen (punkt 63 här ovan).

68. Domstolen erinrar om att när det rör sig om familjer, skall myndigheterna vid sin bedömning av proportionaliteten beakta barnets bästa intressen. Denna balans skall bibehållas under beaktande av de internationella konventionerna, bl.a. konventionen om barnets rättigheter (Popov, nämnt här ovan, § 139). Domstolen understryker att det föreligger en bred samstämmighet – däribland i den internationella rätten – kring tanken att vid samtliga beslut, som gäller barn, skall deras bästa intresse äga företräde (samma ställe, § 140, X ./. Lettland [GC], nr 27853/09, § 96, Europadomstolen för mänskliga rättigheter 2013).

69. Domstolen noterar också att den internationella konventionen om barnets rättigheter förordar att ansökningar om familjeåterförening handläggs smidigt och humant (punkt 39 här ovan). Den fäster stor vikt vid det faktum att Europarådets parlamentariska församling har hävdat och preciserat denna målsättning (punkt 22 här ovan). Den påpekar också att i Europeiska unionens direktiv 2003/86/EG om familjeåterförening uppmanas de inhemska myndigheterna att ta vederbörlig hänsyn till det underåriga barnets bästa intresse (punkt 40 här ovan). Slutligen noterar domstolen att åtskilliga rapporter påvisar rutiner, som hindrar familjeåterföreningen på grund av den överdrivet långa handläggningstiden för utställandet av visum, vilket kan få allvarliga konsekvenser för de barn som är skilda från sin förälder (punkterna 43 et 58 här ovan).

70. I föreliggande fall kan det tvistiga förfarandets förlopp, rekapitulerat här ovan, sammanfattas enligt följande:

a) År 2006 kontaktade det franska konsulatet i Yaoundé sjukhuset i Yaoundé för att kontrollera riktigheten av numren på födelseanmälningarna för den första klagandens barn. Den därav resulterande brevväxlingen gav vid handen att de av den första klaganden företedda födelseanmälningarna inte överensstämde med den andra och första klagandenas nummer.

b) I maj 2007 inkom den första klaganden med sin officiella ansökan om familjeåterförening, vilken principiellt godtogs i november 2007.

c) Handlingarna i ärendet vidarebefordrades till de konsulära myndigheterna i Douala i slutet av 2007, och klaganden utverkade ett möte i januari 2008 för att framställa ansökningarna om visum för långtidsvistelse. Hon framlade där de av Kameruns konsulat upprättade personbevisen den 10 juli 2006 (punkt 10 här ovan).

d) Hon uppgav sig ha förlorat originalen till barnens födelseattester och ansökte om deras återställande i mars 2008 hos kamerunska rättsiinstanser. Genom två utslag den 2 april 2008 förordnade dessa om födelseattesternas återställande

e) I juni 2008 informerade konsulatet klaganden om avslaget på hennes ansökan med motiveringen att kopiorna av de två barnens födelseattester, som framlagts vid deras ansökan inte var korrekta.

f) I juli 2008 överklagade klaganden detta beslut hos överklagandekommissionen, som inte svarade. Hon väckte då talan i förenklat förafarande och inkom med ett yrkande på inhibering av konsulatets beslut. Dessa överklaganden avvisades, oaktat dels domstolsutslagen om återställande av barnens födelseattester, vilka meddelats den 2 april 2008, och å andra sidan DNA-testet, som genomförts därefter.

g) I november 2009, alltså nästan två år efter sin första ansökan, meddelade regeringsrätten den första klaganden att hon kunde tillställa de konsulära myndigheterna en ny visumansökan.

h) Efter det att klagomålet hade meddelats regeringen av domstolen den 12 juli 2010, erhöll den andra och tredje klaganden i juni 2011 visum för att återförenas med sin mor.

71. Med avseende på denna resumé konstaterar domstolen att det var svårt för den första klaganden at exakt förstå vad som stod i vägen för hennes ansökan om familjeåterförening. Det är faktiskt den av de konsulära myndigheterna år 2006 initierade kontrollen, för övrigt oförklarad av handlingarna i ärendet (punkt 7 här ovan), som har tjänat som grund för vägran att utställa visum under hela loppet av det förfarande som inleddes i maj 2007. Man kan förvisso medge att konsulatets avslagsbeslut grundas på den är 2006 verkställda kontrollen, med tanke på dess datum, den 6 juni 2008, alltså redan mindre än en månad efter det att den första klaganden hade begärt en förlängning av fristen för att åberopa domstolsbesluten om återställande av den 2 april 2008 och de handlingar som upprättats i enlighet därmed. Resten av förfarandet visar emellertid att klaganden inte har informerats om skälen till att den av henne därefter framlagda folkbokföringsdokumentationen inte hade bevisvärde. Överklagandekommissionen bemötte henne faktiskt med ett implicit avslag (punkterna 17 och 22 här ovan), domaren i det förenklade förfarandet har stött sig på de initiala underlagen och har inte tagit de återställda handlingarna i beaktande och regeringsrätten har meddelat ett föreläggande utan att nämna vilka dokument som vållade problem för fastställandet av släktskapsbandet (punkt 26 här ovan). Även om klaganden senare underrättades om skälen till överklagandekommissionens implicita beslut, fick hon helt enkelt rådet att inkomma med en ny visumansökan hos de konsulära myndigheterna, dvs. två år efter hennes första ansökan.  

72. Domstolen noterar också de svårigheter som den första klaganden har mött när det gäller att på ett konstruktivt sätt medverka i förfarandet och åberopa samtliga underlag som styrker släktbanden. I detta avseende påpekar hon att hennes promemoria i överklagandet till högre instans inte beaktades av regeringsrätten (punkterna 26 och 27 här ovan), eftersom denna meddelade sitt beslut redan innan det mottagits. I denn promemoria togs dock två viktiga punkter upp:

i) De behöriga myndigheterna hade inte förklarat varför domstolsbesluten om återställande av födelseattesterna inte kunde tillmätas bevisvärde (punkt 44 här ovan);

ii) Resultatet av det i utlandet genomförda DNA-testet bekräftade hennes moderskap med 99,99 procent.

73. Slutligen konstaterar domstolen att det skulle dröja fyra år innan de inhemska myndigheterna slutade ifrågasätta släktbandet mellan den första klaganden och hennes barn. Domstolen anser denna handläggningstid orimligt lång, i synnerhet med avseende på principen om barnens bästa intresse

74. Sammanställda visar dessa fakta bilden av den plågsamma och uppenbarligen hopplösa situation i vilken den första klaganden befann sig. Domstolen konstaterar att ackumuleringen och förlängningen av de svårigheter som hon mötte under loppet av förfaandet inte har gjort det möjligt för henne att leva med sina barn, dvs. den andra och tredje klaganden , vilkas situation förtjänade större beaktande.

75. Med beaktande av ovanstående och trots statens bedömningsmarginal på området anser domstolen att beslutsprocessen inte har företett de garantier i fråga om smidighet, snabbhet och effektivitet som krävs för att realisera klagandenas rätt till skydd av deras familjeliv, vilket garanteras av artikel 8 i konventionen. Staten har sålunda underlåtitatt att iakttaga en skälig balans mellan å ena sidan klagandenas intresse och å andra sidan sitt intresse av att kontrollera invandringen.

Följaktligen föreligger kränkning av artikel 8 i konventionen.

II. ÖVRIGA PÅSTÅDDA KRÄNKNINGAR AV

   KONVENTIONEN

76. Under åberopande av konventionens artiklar 8 och 13, i anslutning till varandra, klagade klagandena vid tidpunkten för klagomålets anhängiggörande, över att regeringsrätten ännu inte hade nått ett avgörande i sakfrågan och över att domaren i det förenklade förfarandet inte hade behörighet att korrigera deras förvaltningsrättsliga situation. Under åberopande av konventionens artiklar 8 och 14, i anslutning till varandra, påtalar de diskriminering med avseende på dem på grund av deras ursprung.

77. Med beaktande av samtliga underlag i sin besittning och i den mån den var behörig att ta del av de framförda påståendena, har domstolen inte noterat något som tyder på kränkning av de av konventionen eller dess protokoll garanterade rättigheterna och friheterna.

78. Därav följer att dessa klagomålspunkter är uppenbarligen ogrundade och skall avvisas med stöd av föreskrifterna i artikel 35 §§ 3 a) och 4 i konventionen.

II. TILLÄMOPNINGEN AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

79. Artikel 41 i konventionen lyder som följer:

  "Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse."

A. Skadeersättning

80. Klagandena kräver 30 000 euro (EUR) vardera på grund av materiellt och ideellt förfång som de skall ha åsamkats. De specificerar inte sina krav. De har likväl framtagit en lista över kontantutbetalningskort med Douala som bestämmelseort och kvitton på inköp av telefonkort för ett belopp av 765 euro. De uppger att de har väckt talan med ersättningsyrkande inför den författningsrättsliga domstolen i Nantes i september 2012, men att denna inte nar någon utsikt att bifallas, eftersom avslagen på tilldelninga av visum har slutgiltigt förklarats lagenliga av de inhemska rättsinstanserna,

81. Regeringen anmärker att de begärda summorna inte är motiverade, ej heller vare sig styrkta eller specificerade på ett sätt som är ägnat att möjliggöra en bedömning av kravets berättigande. Den gör bedömningen att det nte finns något direkt samband mellan ett eventuellt kontaterande av kränkning och en ekonomisk skada; antar man att summorna (utbetalningskort) användes för underhållsbidrag till de barn som blivit kvar i Kamerun, skulle de ha spenderats på samma sätt av den första klaganden, om hennes barn hade varit i Frankrike. Om man beträffande telefonkorten antar att de har använts för att ringa till barnen i Kamerun, styrker de redovisade verifikationerna i vart fall bara ett belopp av 765 euro. I fråga om det ideella förfånget har förfångets fakticitet inte fastställts. Slutligen noterar regeringen att klagandena preciserade att de har väckt talan med yrkande på gottgörelse av det förfång som drabbat dem. Regeringen menar även att ett eventuellt konstaterande av kränknig under alla omständigheter skulle i sig självt utgöra en tillräcklig gottgörelse av samtliga åberopade förfång.

82. Domstolen anser att klagandena torde ha utstått en faktisk ångest, som inte kan gottgöras enbart genom det av densamma gjorda konstaterandet av kränkning. Med beaktande av naturen av den i föreliggande fall konstaterade kränkningen, finner domstolen det skäligt att bevilja klagandena 5 000 EUR som ersättning för ideell skada.

B. Kostnader och utlägg

83. Klagandena yrkar likaledes på 15 000 EUR som ersättning för kostnader och utlägg, som föranletts av förfarandena inför inhemaska ättsinstanser och dem som handlagts av domstolen. De framlägger ingen verifikation.

84. Regeringen yrkar på avslag av denna begäran på grund av avsaknaden av verifikationer.

85.Enligt domstolens rättspraxis kan en klagande få ersättning för sina kostnader och utlägg endast i den mån som deras fakticitet, deras nödvändighet och skäligheten av deras omfattning har styrkts. I avsaknad av verifikationer beslutar domstolen att inte bevilja någon ersättning till klagandena.

./. Dröjsmålsränta

86. Domstolen finner det påkallat att beräkna dröjsmålsräntesatsen på den Europeiska centralbankens dröjsmålsräntesats på marginallånefaciliteter, med ett tillägg av tre procentenheter.

AV DESSA SKÄL BESLUTAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT

1. Att förklara klagomålet tillåtligt med avseende på besvärspunkten som bygger på artikel 8 i konventionen;

2. Att fastslå att artikel 8 i konventionen har kränkts;

3. Fastslår

a) att svarandeparten staten skall betala nedan angivna summor till klagandena kollektivt, inom tre månader räknat från den dag då utslaget vunnit laga kraft, jämlikt föreskrifterna i artikel 44 § 2 i konventionen, 5 000 EUR (femtusen euro) för ideell skada;

b) att, räknat från ovannämnda betalningsfrists utlöpande och fram till utbetalningen, skall dessa belopp höjas med en enkel ränta, som är likvärdig med den av den Europeiska centralbankens under denna period tillämpade räntesatsen på marginallånefaciliteter, med ett tillägg av tre procentenheter;

4. Avslår yrkandet på annorledes skälig ersättning.

Upprättat på franska och meddelat skriftligen den 10 juli 2014 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning.

              Claudia WesterdiekMark Villiger
              JustitiesekreterareOrdförande

[1]

[2]

Full & Egal Universal Law Academy