CASE OF SHER AND OTHERS v. THE UNITED KINGDOM - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

© The Swedish National Courts Adminitration

/Courts-Administration

­­­

FJÄRDE AVDELNINGEN

MÅLET SHER MED FLERA mot STORBRITANNIEN

(Klagomål nr. 5201/11)

DOM

STRASBOURG

20 oktober 2015

Hänskjutning till stora kammaren

Denna dom kommer att vinna laga kraft under de omständigheter som anges i artikel 44 § 2 i konventionen. Den kan bli föremål för redaktionell omarbetning.

© The Swedish National Courts Adminitration

/Courts-Administration

I målet Sher med flera mot Storbritannien,

där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (fjärde avdelningen), i kammare bestående av:

Guido Raimondi, Ordförande,
Päivi Hirvelä,
Ledi Bianku,
Nona Tsotsoria,
Paul Mahoney,
Faris Vehabović,
Yonko Grozev, domare,
samt Françoise Elens-Passos, sektionsregistrator,

efter enskilda överläggningar den 15 september 2015,

avkunnar följande dom, vilken fastställdes detta datum:

FÖRFARANDE

1.  Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr. 5201/11) mot Storbritannien som ingavs till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (“konventionen”) av tre pakistanska medborgare, herr Sultan Sher, herr Mohammed Rizwan Sharif och herr Mohammed Umer Farooq (“de klagande”), den 17 januari 2011.

2.  De klagande, som beviljats rättshjälp, företräddes av herr A. Yousaf, en advokat med praktik i Bradford. Storbritanniens regering (“regeringen”) företräddes av sitt ombud, fr. M. Addis, från Utrikesministeriet.

3.   De klagande gjorde särskilt gällande att de inte erhållit tillfredsställande information om de speciella anklagelserna mot dem som krävs enligt artikel 5 §§ 2 och 4 i konventionen; att förfarandet med prövning av ansökningar om fortsatt frihetsberövande stred mot artiklarna 5 § 4 och 6 § 1; och att husrannsakningarna kränkte deras rätt till privatliv och stred mot artikel 1 i protokoll nr. 1.

4.  Den 2 oktober 2013 meddelades regeringen om klagomålet.

5.  De  klagande och regeringen har var för sig inkommit med skriftliga kommentarer (regel 54 § 2 (b)). Förutom parternas kommentarer har mottagits kommentarer från tredje part - Privacy International - som fått tillstånd från avdelningens ordförande att intervenera i de skriftliga förhandlingarna (artikel 36 § 2 i konventionen och regel 44 § 3 i domstolsordningen).

SAKFÖRHÅLLANDEN

I.  OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

6.  Vid tiden för de omständigheter som nedan anges var klagandena bosatta i Storbritannien på studentvisum. Uppgifter om dem anges i appendix.

A.  Arresteringarna av de klagande och det första frihetsberövandet

7.  Den 8 april 2009 arresterades de klagande, tillsammans med nio andra, enligt Terroristlagen av år 2000 med ändringar (“Lagen av år 2000”), på flera olika platser i nordvästra England. Arresteringarna inträffade i samband med "Operation Pathway" (en brittisk kontraterrorismoperation).

1.  Herr Sher

8.  Herr Sher arresterades kl. 6:35 e.m. den 8 april enligt sektion 41 i Lagen av år 2000 (se stycke 91 nedan) som misstänkt för inblandning i förövande, förberedelse och anstiftan av terrorhandlingar. Enligt arresteringsprotokollet godkändes hans arrestering för att säkra och bevara bevis och för att erhålla bevis genom utfrågning.

9.  Omkring kl. 10 e.m. skedde en omprövning av herr Shers arrestering av en överordnad polis. Herr Sher gjorde inga uttalanden. Hans fortsatta arrestering godkändes då den var nödvändig för att säkra och bevara bevis och för att erhålla bevis genom utfrågning.

10.  Kl. 7:40 f.m. den 9 april delgavs den klagandes advokat herr Yousaf ett meddelande (“TACT 5 form”). Meddelandet angav bl.a. följande:

“Härmed meddelas att

...

SULTAN SHER

har blivit arresterad enligt vad som stadgas i Sektion 41 i Terroristlagen av år 2000 eftersom han är skäligen misstänkt för att vara eller ha varit involverad i förövande, förberedelse eller anstiftan av terrorhandlingar.”

11.  Herr Yousaf bekräftade att han gärna emotsåg att ytterligare prövningar av arresteringen skedde i hans frånvaro och att han vid denna tid inte hade några uttalanden att göra.

12.  Kl. 9:35 f.m. skedde en ytterligare omprövning av herr Shers arrestering. Herr Sher informerades om att hans fortsatta arrestering ansågs nödvändig för att erhålla relevanta bevis genom utfrågning; för att bevara relevanta bevis; för att invänta resultaten av undersökningar eller analyser av relevanta bevis; för att säkra undersökningen/analysen av allt det vara må för att erhålla bevis.

13.  Omkring kl. 4 e.m., försågs herr Yousaf med en kopia av en dossier  inför utfrågningen. Det tredje stycket i dossiern löd:

“Er klient har blivit arresterad som misstänkt för inblandning i förövande, förberedelse eller anstiftan till en terrorhandling i strid mot sektion 41 i Terroristlagen av år 2000. Er klient informerades om att arrestering var nödvändig för att medge en snabb och effektiv utredning av brottet. På uppmaning gav er klient inte något svar. Arresteringen följde på en operation av underrättelsetjänsten som leddes av nordvästra anti-terroristenheten.”

14.  Därefter följde en lista på tolv namn på personer i arrest på olika platser och sades att deras hem och därmed förknippade fastigheter var föremål för husrannsakan, beslagtagande av bevis och kriminalteknisk undersökning. Tio fastigheter var föremål för sådan genomsökning, fastän det sades att de sannolikt skulle bli fler “allteftersom ytterligare underrättelseuppgifter som förbinder individer till flera olika fastigheter kommer till utredningsteamets kännedom”. Det tillades:

“Er klient bör få veta att sådana undersökningar av platser kommer att inkludera sökning efter utrustning för tillverkning av bomber, anordningar, sprängämnen, kompositmaterial, recept, dokumentära bevis, datorer och datalagringsanordningar och mobiltelefoner ...”

15.  Avslutningen löd:

“Er klient kommer att få frågor som avser hans tillträde och anknytning till olika fastigheter och individer som är föremål för denna utredning. Er klient kommer att få frågor om datoranvändning och kommunikationsmetoder men mest påtagligt kommer han att få frågor som avser hans kännedom eller någon som helst kännedom han skulle kunna ha med avseende på förövande, förberedelse eller anstiftan av terrorhandlingar ...”

16.  Omkring kl. 5 e.m. skedde en ytterligare omprövning av arresteringen av herr Sher. Hans kvarhållande i arrest ansågs nödvändig av de skäl som tidigare angivits.

17.  Strax efter kl. 6 e.m. började ett första polisförhör. Herr Sher fick detaljerade frågor om andra personer som arresterats, de olika fastigheterna som var föremål för rannsakan och hans kunskap om utrustning för bombtillverkning. Han lämnade ingen kommentar som svar på dessa frågor. Förhöret pågick i ungefär en och en halv timme sammanlagt.

18.  Strax före midnatt skedde en ytterligare omprövning av herr Shers arrestering. Hans fortsatta kvarhållande i arrest ansågs nödvändig av de skäl som tidigare angivits.

2.  Herr Sharif

19.  Herr Sharif arresterades kl. 5:37 e.m. den 8 april enligt sektion 41 i Lagen av år 2000 som misstänkt för inblandning i förövande, förberedelse och anstiftan av terrorhandlingar. Enligt häktningsprotokollet godkändes hans arrestering för att säkra och bevara bevis och för att erhålla bevis genom utfrågning och den klagande blev informerad.

20.  Kl. 11 e.m. utfördes en omprövning av herr Sharifs arrestering av en överordnad polis. Herr Sharif gjorde inga uttalanden. Hans fortsatta kvarhållande i arresten godkändes eftersom den var nödvändig för att säkra och bevara bevis och för att erhålla bevis genom utfrågning.

21.  Kl. 7:40 f.m. den 9 april, delgavs herr Yousaf en "TACT 5 form" med avseende på herr Sharif i samma ordalag som den som delgavs beträffande herr Sher (se stycke 10 ovan). Återigen bekräftade herr Yousaf att han gärna emotsåg att ytterligare omprövningar av arresteringen skedde i hans frånvaro.

22.  Kl. 9:50 f.m. skedde en ytterligare omprövning av herr Sharifs arrestering. Herr Sharif informerades om att hans fortsatta arrestering ansågs nödvändig för att erhålla relevanta bevis genom utfrågning; för att bevara relevanta bevis; för att invänta resultat av undersökningar eller analyser av relevanta bevis; och för att säkra undersökning/analys av allt det vara må för att erhålla bevis.

23.  Kl. 4:50 e.m. skedde en ytterligare omprövning av herr Sharifs arrestering. Hans fortsatta kvarhållande i arrest ansågs nödvändig av de skäl som tidigare angivits.

24.  Någon gång under eftermiddagen fick herr Sharif en dossier i samma ordalag som den som herr Sher fick (se stycke 13-15 ovan). Han blev sedermera förhörd i ungefär en halvtimme och utfrågades speciellt om andra personer som arresterats. Han gjorde ingen kommentar.

25.  Kl. 11:45 e.m. skedde en ytterligare omprövning av herr Sharifs arrestering. Hans fortsatta kvarhållande i arrest ansågs nödvändig  av de skäl som tidigare angivits.

3.  Herr Farooq

26.  Herr Farooq arresterades kl. 5:35 e.m. den 8 april enligt sektion 41 i Lagen av år 2000 som misstänkt för inblandning i förövande, förberedelse och anstiftan av terrorhandlingar. Enligt  häktningsprotokollet fick han en förklaring till skälen för sin arrestering.

27.  Omkring kl. 9:45 e.m. skedde en omprövning av herr Farooqs arrestering av en överordnad polis. Herr Farooq gjorde inga uttalanden. Hans fortsatta arrestering godkändes eftersom den var nödvändig för att säkra och bevara bevis och för att erhålla bevis genom utfrågning.

28.  Den 9 april, delgavs herr Yousaf en "TACT 5 form" med avseende på herr Farooq i samma ordalag som den som delgavs beträffande herr Sher (se stycke 10 ovan). Återigen bekräftade herr Yousaf att han gärna emotsåg att ytterligare omprövningar av arresteringen skedde i hans frånvaro.

29.  Kl. 9:15 f.m. skedde en ytterligare omprövning av herr Farooqs arrestering. Herr Farooq informerades om att hans fortsatta arrestering ansågs nödvändig för att erhålla relevanta bevis genom utfrågning; för att bevara relevanta bevis; för att invänta resultaten av undersökning eller analyser av relevanta bevis; och för att säkra undersökningen/analysen av allt det vara må för att erhålla bevis.

30.  Kl. 5:40 e.m. skedde en ytterligare omprövning av herr Farooqs arrestering. Hans fortsatta arrestering ansågs nödvändig av de skäl som tidigare angivits.

31.  Någon gång under eftermiddagen erhöll herr Farooq en dossier i nästan samma ordalag som den som mottagits av herr Sher (se stycke 13-15 ovan). Det polisförhör som sedan följde pågick i ungefär en halvtimme och herr Farooq utfrågades speciellt om andra personer som arresterats. Han gav ingen kommentar.

32.  Strax för midnatt skedde en ytterligare omprövning av herr Farooqs arrestering. Hans fortsatta arrestering ansågs nödvändig av de skäl som tidigare angivits.

B.  Husrannsakningsorderna

33.  Under tiden, den 8 april 2009, ansökte polisen och beviljades husrannsakningsorder av polisdomstolen i Manchester med avseende på ett antal adresser förknippade med de klagande. Polisen som gjorde ansökan angav att han hade skälig grund att tro att materialet sannolikt skulle vara av väsentligt värde för en terroristutredning och att det måste beslagtas för att skydda det från att gömmas, förloras, skadas, förändras eller förstöras.

34.  Det relevanta materialet definierades som:

“Korrespondens, flygblad, affischer, tidskrifter, subskriptionsformulär, legitimationshandlingar, resehandlingar, pass, kartor, ritningar, planer, telefonlistor, bostadsuppgifter, litteratur/böcker, fordonshandlingar avseende användning/kontroll, korrespondens avseende andra fastigheter/låsta förvar/garage och nycklar till dessa, kvitton för inköp, anteckningar om religiösa/politiska åsikter, handskrivna anteckningar, kvitton, fakturor, beställningsformulär, leveranssedlar, reklam, information för resor till lands, sjöss eller luftledes. Datorer, datorutrustning, mjukvara till handdatorer, maskinvara, digitala lagringsenheter, faxmaskiner, skrivare, skannrar, kopieringsmaskiner, skrivarpapper, DVD-skivor, CD-skivor, CD-Rom-skivor, video/ljud-kassetter, minneskort, mobiltelefoner, simkort, bevis på köp av mobiltelefoner och registrering och fakturering, kreditkort, kontantkort till mobiler, kontanter, checkhäften, dokument för penningöverföring, finansiella dokument, kamera/video utrustning, fotografier/negativ, kommunikationsanordningar, kemiska material eller material till prekursorer, minnessaker/prydnader/flaggor, anordningar för att gömma eller transportera saker, vilket föremål som helst som kan antas förknippat med terrorism ...”

35.  Husrannsakningsorder beviljades på dessa villkor. Orderna inkluderade dessa ord:

“Tillstånd lämnas härmed för en poliskonstapel av obestämd grad att, i sällskap av sådan person eller sådana personer som behövs för husrannsakningens syfte, beträda nämnda lokaler vid ett enstaka tillfälle inom en månad från utställandet av denna order och att genomsöka lokalerna ...”

36.  Husrannsakan på herr Shers hemadress utfördes under en tiodagarsperiod mellan 8 april och 18 april. Husrannsakan på hans arbetsplats utfördes mellan den 11 och 14 april.

37.  Herr Sharif och herr Farooq delade adress. Deras bostad var föremål för en husrannsakan mellan 8 april och 19 april.

38.  Angående alla fastigheter som var föremål för husrannsakan anlände polisen dit vid arbetstidens början på morgonen och arbetade i skift till omkring kl.7 e.m. De stängde sedan till fastigheten och gjorde avspärrningar. De återupptog sitt arbete på fastigheten igen nästa morgon och arbetade på detta sätt till dess att genomsökningen var avslutad.

C.  De klagandes vidare frihetsberövande

1.  Den första ansökan om vidare frihetsberövande

39.  Den 9 april informerades de klagande om att en ansökan skulle göras hos Polisdomstolen i the City of Westminster om tillstånd för vidare frihetsberövande för en period på sju dagar med början deras första arresteringsdag; och att en prövning skulle äga rum den 10 april. I meddelandet om ansökan och prövningen förklarades vidare:

"Både du själv och ditt rättsliga ombud får göra skriftliga och muntliga uttalanden och bevista en prövning, under reservation för vad som stadgas i Plan 8 paragraf 33(3) i Terroristlagen av år 2000, som säger att den rättsliga myndigheten får utestänga dig eller ditt rättsliga ombud från vilken som helst del av prövningen. Ditt rättsliga ombud har blivit skriftligen informerat om hans och din rättighet att bevista prövningen under reservation för ovan nämnda villkor. Polisen söker tillstånd för vidare frihetsberövande för en period på sju dagar med början från tiden för din arrestering därför att det är nödvändigt för att erhålla eller bevara relevanta bevis eller i avvaktan på resultatet av en undersökning eller analys av några relevanta bevis eller av något som skall eller håller på att undersökas och analyseras för att erhålla relevanta bevis med avseende på förövandet av ett eller flera brott enligt vad som anges i Sektion 40(1)(a) eller som anger att du är en person som faller inom vad som stadgas i Sektion 40(1)(b) i Terroristlagen av år 2000.”

40.  Ansökan till polisdomstolen i the City of Westminster  innehöll under sektion 9 under en rubrik som löd “Ytterligare undersökningar som skall göras”, en utförlig beskrivning av polisens pågående åtgärder och det aktuella läget i den pågående utredningen. Materialet i sektion 9 levererades inte till de klagande eller till herr Yousaf.

41.  Prövningen var bestämd till kl. 9:30 f.m. den 10 april 2009. En del av prövningen skedde inom stängda dörrar för att låta domaren i polisdomstolen granska och ställa frågor om materialet i sektion 9. De klagande och herr Yousaf var därför utestängda från denna del av prövningen. De ställde inget klagomål om förfarandet vid den tiden.

42.  Vid den offentliga delen av prövningen gjorde en överordnad polis en muntlig ansökan om vidare frihetsberövande som reducerades till skrift och en kopia av anteckningen lämnades till de klagande och till herr Yousaf. Den skriftliga anteckningen förklarade varför materialet i sektion 9 hölls inne och lämnade några uppgifter om polisens åtgärder. Den lämnade också uppgifter om all egendom som beslagtagits dittills och förklarade att utredningen innehöll:

“underrättelseuppgifter och bevis som stöder/utgjorde stöd för antagandet att [de klagande] genom väsentlig förbindelse med andra arresterade personer [var] i sammansvärjning för att planera en terroristattack inom Storbritannien.”

43.  Herr Yousaf korsförhörde polisen under prövningen och framförde inte något klagomål om de klagandes arrestering eller föreslog att de inte skulle bli vidare frihetsberövade.

44.  Kl. 1:20 e.m. beviljade domaren tillstånden för ytterligare frihetsberövande till den 15 april. Det formella tillkännagivandet av beslutet förklarade:

“På ansökan av en polis med åtminstone graden poliskommissarie, och efter att ha tagit hänsyn till uttalanden av ovannämnda person eller de som gjorts å hans vägnar angående de skäl på vilka ytterligare frihetsberövande ansöks, är jag helt övertygad, i enlighet med paragraferna 30 och 32 i Plan 8 i Terroristlagen av år 2000, att:

...

(ii) den utredning i samband med vilken personen är frihetsberövad förs med noggrannhet och skyndsamhet;

(iii) det finns skälig grund att tro att ytterligare frihetsberövande av ovannämnda person är nödvändig för att erhålla relevanta bevis vare sig det är genom förhör med honom eller på annat sätt eller för att bevara relevanta bevis, eller i avvaktan på ett resultat av en undersökning eller analys av några som helst relevanta bevis eller av någonting som skall eller håller på att undersökas eller analyseras i avsikt att erhålla relevanta bevis...”

2.  Frihetsberövandet från den 10 april till den 15 april

(a)  Herr Sher

45.  Den 10 april 2009 lämnades till herr Sher en andra dossier. Den angav att en av de andra arresterade misstänkta hade sagt att han hade bott hos herr Sher på två adresser och att han hade kännedom om en ytterligare arresterad misstänkt. Detta dokument utgjorde grunden för ett förhör med herr Sher som började kort efter kl. 6 e.m. och slutade en och en halv timme senare. Under förhöret fick herr Sher frågor om sin bekantskap med några av de andra arresterade misstänkta och sin kännedom om några av de fastigheter som varit föremål för husrannsakan. Han gav inget svar till de ställda frågorna.

46.  Inga förhör utfördes under den 11 och 12 april, som var påskhelg.

47.  Den 13 april mottog herr Sher en tredje dossier som innehöll uppgifter om material som beslagtagits på olika genomsökta fastigheter och som uppgivits kunde förknippas med honom. Dossiern användes som grund för en ytterligare serie av förhör som började omkring kl. 1 e.m. och pågick i omkring fyra timmar sammanlagt. Återigen lämnade herr Sher inga kommentarer till det som framförts till honom.

48.  Den 14 april 2009 lämnades till herr Sher och hans advokat en fjärde dossier. Den konstaterade ett antal saker som sades vara “områden av intresse” för utredningen, vilka inkluderade: sms-meddelanden mellan arresterade; kartor som visade utpekade intresseområden som många ur allmänheten skulle förväntas besöka; ett detaljerat handskrivet dokument som skildrade en militärzon utomlands; tillträde till och förflyttningar kring säkerhetsbranschen inklusive tillträde till flygplatser; mobiltelefonanvändning; internationella resor, inklusive besök i Pakistan, och syfte med resorna; misstänkt rekognoscering på allmänna platser; viktiga möten; och penningöverföringar utomlands. Dokumentet löd vidare:

“Det existerar bevis som förknippar er klient med personer som för närvarande är frihetsberövade. Det finns direkta bevis på att de frihetsberövade har träffats vid ett antal tillfällen både i Liverpool och i Manchester. Mobiltelefonfoton finns som visar ytterligare förbindelser mellan de personer som arresterats vid denna operation.

Syftet med denna dossier är att i stora drag skildra polisutredningen och polisens övertygelse att det fanns förberedelser för en plan till attack. Ett väsentligt antal föremål håller fortfarande på att bli bedömda och kan ingå i en ytterligare dossier före förhör.”

49.  Återigen blev dokumentet grunden för ett förhör med herr Sher som började kort före kl. 1 e.m. och pågick i omkring en timme och tjugo minuter. Herr Sher avböjde kommentarer.

(b)  Herr Sharif

50.  Den 10 april 2009 lämnades till herr Sharif en andra dossier. Den var baserad på information som lämnats av några av de andra arresterade personerna och handlade om hans bekantskap med dem. Den utgjorde grunden till ett förhör med herr Sharif som började omkring kl. 4 e.m. och slutade en och en halv timme senare. Under förhöret fick herr Sharif frågor om sin bekantskap med några av de andra arresterade misstänkta och lämnade inte några svar till de frågor som ställdes.

51.  Återigen blev inga förhör utförda över påskhelgen den 11 och 12 april.

52.  Den 13 april fick herr Sharif en tredje dossier. Den lämnade uppgifter om material som upphittats i hans bostad. Dokumentet användes som grund för en ytterligare serie av förhör som började omkring kl. 1:30 e.m. och pågick i omkring tre timmar sammanlagt. Herr Sharif svarade inga kommentarer till det som framfördes till honom.

53.  Den 14 april 2009 lämnades till herr Sharif en fjärde dossier. Den  innehöll uppgifter om information som lämnats av de andra arresterade och i övrigt upprepade innehållet i herr Shers fjärde dossier (se stycke 48 ovan). Den utgjorde basen för ett förhör med herr Sharif som pågick i omkring tre timmar. Herr Sharif avböjde att kommentera.

(c)  Herr Farooq

54.  Den 10 april 2009 lämnades till herr Farooq en andra dossier. Den var baserad på information som lämnats av några av de andra arresterade och avsåg hans bekantskap med dem. Den utgjorde basen för ett förhör med herr Farooq som började omkring kl. 4 e.m. och slutade en dryg timme senare. Under förhöret fick herr Farooq frågor om sin bekantskap med några av de andra arresterade misstänkta och gav inget svar på de frågor som ställdes.

55.  Återigen utfördes inga förhör under påskhelgen den 11 och 12 april.

56.  Den 13 april fick herr Farooq en tredje dossier som angav uppgifter om beslagtagna bevisföremål från fastigheter förknippade med honom. Dossiern användes som grund för en ytterligare serie av förhör som pågick i drygt två timmar. Återigen gav herr Farooq ingen kommentar till det som framfördes mot honom.

57.  Den 14 april 2009 överlämnades till herr Farooq en fjärde dossier i nästan samma ordalag som den som lämnades till herr Sharif (se stycke 48 ovan). Den utgjorde basen för ett förhör med herr Farooq som pågick i drygt en timme. Herr Farooq avböjde att kommentera.

3.  Den andra ansökan om vidare frihetsberövande

58.  Den 14 april 2009 informerades de klagande och herr Yousaf att en ansökan hade gjorts till polisdomstolen i the City of Westminster för att förlänga tillstånden för vidare frihetsberövande med ytterligare sju dagar. Meddelandet om denna ansökan var i ordalag som liknade det tidigare meddelandet. Sektion 9 i ansökan, som undanhölls de klagande, innehöll detaljerade uppgifter om bakgrunden till utredningen, de klagandes förbindelser, de platser som hade genomsökts, den kriminaltekniska analysen, och telefonerna, datorerna, DVD-skivor och dokument som hade beslagtagits. Under sektion 10, fanns en lista med punkter under rubriken “Skäl till frihetsberövande som är nödvändigt medan undersökning pågår”, som inkluderade behovet av att invänta avslutning av kriminaltekniska sökningar och undersökning och resultat av beordrade analyser och behovet att fråga ut de klagande angående de föremål som hittats i deras ägo eller på fastigheter förknippade med dem.

59.  Ansökan genomgick prövning den 15 april omkring kl. 9:30 f.m. och de klagande bevistade den medelst en videolänk. Prövningen var helt och hållet offentlig. En överordnad polis framförde den muntliga ansökan, som återigen hade reducerats till skrift och förmedlats till de klagande och herr Yousaf. Han sade att polisoperationen i fråga var den viktigaste anti-terroristutredningen sedan en sammansvärjning år 2006 för att orsaka explosioner på flygplan genom användning av bomber med flytande sprängämnen; och att den nordvästra anti-terroristenheten aldrig hade företagit en utredning av denna storlek. Han förklarade att flera fastigheter hade varit föremål för husrannsakan och att endast en plats hade blivit färdigsökt och släppts fri. Tre inväntade resultat från kriminaltekniska undersökningar och sju platser var fortfarande föremål för husrannsakan. Totalt 3 887 bevisföremål hade beslagtagits till dato. Man prioriterade bevisföremål såsom dokument, datorer, mobiltelefoner, simkort och datalagringsenheter. Ett stort antal datorer höll på att genomsökas såväl som DVD-skivor och CD-skivor. 127 telefon- eller simkort hade beslagtagits och var föremål för kriminalteknisk undersökning, en del med stora minnen. Ansökan avslutades med att söka förlängning av tillståndet på skälen att den var nödvändig för att erhålla relevanta bevis genom förhör, för att bevara relevanta bevis, och i avvaktan på resultat eller analys av alla slag av ytterligare bevis.

60.  Omkring kl. 10:15 f.m. beviljade domaren (the Senior District Judge) de sökta förlängningarna. Det formella tillkännagivandet till varje klagande bekräftade skriftligen att domaren var övertygad om att utredningen utfördes med noggrannhet  och skyndsamhet och att det fanns skälig grund att tro att den ytterligare förlängningen av de klagandes frihetsberövande var nödvändig för att erhålla relevanta bevis. Tillstånden förlängdes med sju dagar till den 22 april 2009.

4.  Frihetsberövandet från den 15 april till den 21 april

(a)  Herr Sher

61.  Herr Sher blev inte förhörd den 15, 16, 17 eller 18 april. Emellertid levererades ytterligare dossierer den 18 april. Dokumenten hänvisade till hans arrestering den 8 april som misstänkt för förövande, förberedelse och anstiftan till terrorism och fortsatte:

“... Det har visat sig tydligt under hela förhörsprocessen, inklusive utförd säkerhetsgenomgång ... och i tillståndsansökningar, att vi har en stark övertygelse vad gäller er klients involvering i planering av en attack.”

62.  Dokumentet hänvisade speciellt till ett wordpad-dokument som beslagtagits från en pen-drive (“the Buddy email”), som visade sig vara ett personligt e-postmeddelande som diskuterade vädret och ett planerat islamiskt bröllop “efter den 15 och före den 20 denna månad”. Polisen ansåg detta vara kod och menade att det antydde en förestående attack. Dokumentet fortsatte:

“Närmare bestämt anser vi att er klient har varit delaktig i en konspiration med andra för tillfället arresterade för att utföra mord med sprängämnen. Han är också misstänkt för att inneha föremål som anses vara användbara i terroristaktivitet.”

63.  Dokumentet identifierade allehanda kartor som upphittats med platser som markerats och fotografier av offentliga platser i nordvästra England. Det fanns också en referens till en mobiltelefon som tillhörde en annan av de misstänkta som man fann innehöll herr Shers telefonnummer.

64.  Dossiern utgjorde basen för en serie förhör den 19 april då specifika frågor ställdes beträffande herr Shers kännedom om dessa dokument och annat material. Det kom inga svar. Dessa förhör pågick i sammanlagt omkring fyra och en halv timme.

65.  Den 20 april blev det en slutlig omgång av dossierer, som återigen hänvisade till e-postmeddelanden och datakommunikation, speciellt via ett särskilt och identifierat användarnamn som tillhörde herr Sher. I ett efterföljande förhör som pågick omkring en timme och en kvart, gav herr Sher ingen kommentar.

(b)  Herr Sharif och herr Farooq

66.  Varken herr Sharif eller herr Farooq blev förhörda den 15, 16 eller 17 april. En ytterligare dossier lämnades den 18 april till var och en av dem. Dokumentet var ett sammandrag av information som lämnats av några av de andra arresterade; angav uppgifter ur viktiga sms-meddelanden som mottagits och skickats från mobiltelefoner som antingen var i de klagandes ägo vid tiden för deras arrestering eller upptäcktes under husrannsakan; och lämnade uppgifter ur andra dokument som upphittats under husrannsakningarna, inklusive kartor över Manchester med platser som markerats. Dossiern utgjorde basen för förhör med herr Sharif och herr Farooq den 18 april som pågick i sammanlagt respektive nästan tre timmar och en och en halv timme. I början av förhören sades till herr Sharif och herr Farooq att polisen ansåg att de hade arbetat på en konspiration med andra för att utföra explosioner. Det kom inga svar under förhören.

67.  Den 19 april fick de klagande och deras advokat en slutlig dossier vardera i liknande ordalag. Dokumentet hänvisade till deras arrestering den 8 april som misstänkta för förövande, förberedelse och anstiftan till terrorism och fortsatte:

“... Det har blivit tydligt under hela förhörsprocessen, inklusive den utförda säkerhetsgenomgången ... och i tillståndsansökningarna, att vi är starkt övertygade om att er klient var involverad i planering av en attack.”

68.  Dokumentet hänvisade till e-postmeddelandet "the Buddy email" (se stycke 62 ovan) och fortsatte:

“Närmare bestämt anser vi att er klient har varit delaktig i en konspiration med andra för tillfället arresterade för att begå mord med sprängämnen. Han är också misstänkt för att inneha föremål som anses kan bli användbara i terroristaktivitet.”

69.  I efterföljande förhör med varje klagande som pågick i omkring en och en halv timme gav ingendera någon kommentar.

70.  Inga förhör ägde rum den 20 april.

D.  De klagandes frigivning

71.  Den 21 april 2009 frigavs de klagande utan åtal och delgavs beslut om förvisning. De kvarhölls sedan enligt immigrationslagstiftning och den 22 april 2009 överfördes de till immigrationsmyndighetens förvar i avvaktan på förvisning.

E.  Förfarandet i domstolsprövning

72.  Den 26 juni 2009 inledde de klagande två omgångar med förfarande i domstolsprövning ("judicial review") som innebär överklagande av myndighetsbeslut. I den ena (“den första stämningen”), sökte de bestrida förvisningsbesluten. Den stämningen utgör inte grunden för deras klagomål till denna domstol. Den andra (“den andra stämningen”) ingavs mot fem svarande: (1) Polismyndigheten Greater Manchester Police (“GMP”); (2) Polismyndigheten West Yorkshire Police (“WYP”); (3) Polisdomstolen i the City of Westminster; (4) Polisdomstolen i Manchester; och (5) inrikesministern. I sin stämningsansökan sökte de klagande bestrida lagligheten i behandlingen av dem mellan den 8 och 21 april. De hävdade särskilt att deras rättigheter enligt artiklarna 5 §§ 2 och 4 och 6 § 1 i konventionen hade kränkts därför att de inte hade fått tillräcklig information vid tiden för arrestering eller frihetsberövande vad beträffar arten av anklagelserna mot dem; och på grund av den process med förhandlingar inom stängda dörrar som tilläts för prövningen av ansökningarna om tillstånd för vidare frihetsberövande. De hävdade vidare att deras husrannsakningar var olagliga därför att husrannsakningsorderna hade beviljats i alltför vida termer; därför att villkoren för husrannsakan hade kränkts i och med att polisen hade  ockuperat fastigheterna i många dagar trots att tillståndet för husrannsakan gällde ett enstaka tillfälle; och på grund av själva beslagtagandena.

73.  Den 21 juli 2009 förvägrades den andra stämningen prövningstillstånd av förvaltningsdomstolen (the Divisional Court). Domaren gjorde ett sammandrag av de sökta gottgörelserna:

“3.  De gottgörelser som de klagande söker är omfattande. De anges i sektion 6 i  stämningsansökan med dessa termer:

‘(1) En deklaration att arresteringen av alla tre klagandena av den första svaranden var olaglig.

(2) En deklaration att frihetsberövandet av alla tre klagandena som godkändes av den andra svaranden var olagligt.

(3) En deklaration att frihetsberövandet av alla tre klagandena som godkändes enligt tillstånden för vidare frihetsberövande, och enligt förlängningen av dessa tillstånd, som utfärdades av den tredje svaranden var olagligt.

(4) En deklaration att förfarandet enligt Plan 8 i Terroristlagen av år 2000 för prövning av ansökningar om tillstånd för ytterligare frihetsberövande strider mot artikel 5(4) i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

(5) Ett beslut som ogiltigförklarar husrannsakningsorderna för de klagandes hemadresser.

(6) En deklaration att... utfärdandet av ... [husrannsakningsorder för de klagandes hemadresser] av den fjärde svaranden var ... olagligt.

(7) En deklaration att beträdandet, genomsökningen och beslagtagningarna på de klagandes hemadresser var olagliga.

(8) En tvingande beslut som kräver återlämnande av alla föremål som beslagtagits under utförandet av husrannsakningsorderna tillsammans med alla kopior som gjorts eller innehas av de svarande och deras ombud, och att någon användning ej skall ske av någon som helst kunskap som erhållits som resultat av någon undersökning eller från något material som blivit olagligt beslagtaget.

(9) Allt annat bistånd som domstolen finner lämpligt.

(10) Skadestånd.

(11) Kostnader.’”

1.  Klagomålen angående utlämnande av information

74.  Angående de klagandes anmärkning på polisens tillhandahållande av information om skälen till deras arrestering och frihetsberövande, hävdade polisen att ett rättsmedel för olaglig arrestering och olagligt frihetsberövande enligt civilrätt stod öppet för de klagande och borde ha drivits. De klagande vidhöll att domstolsprövning enligt förvaltningsrätt var ett lämpligt rättsmedel med avseende på deras klagomål.

75.  Domaren påstod att domstolsprövning inte var lämpligt forum. De frågor som uppstod var faktafrågor som inte lämpade sig för domstolsprövning. Han förklarade:

“79. För det första finns ett redan befintligt rättsmedel enligt civilrätt tillgängligt för dessa klagande mot GMP och WYP. Detta är inte ett fall där de klagande skulle bli lämnade utan ett rättsmedel om de inte fick rätt att driva domstolsprövning. Det kan inte bli fråga om någon orättvisa om dessa förhandlingar överfördes till hovrätten (the Queen’s Bench Division): i själva verket är det endast om en sådan överföring gjordes som de klagande skulle få åtnjuta sin rätt till rättegång inför jury.

80.  För det andra innefattar dessa klagomål potentiellt komplicerade tvister om fakta ... Sådana fakta-känsliga frågor är helt och hållet olämpliga för domstolsprövning.

81.  För det tredje, de klagomål som reses av de klagande är historiska ... Det finns alltså inga skäl varför dessa förhandlingar skall uppta förvaltningsdomstolens juridiska resurser, som behövs för de talrika viktiga och kommande rättsliga prövningar som uppstår varje vecka i den instans där förvaltningsdomstolen ingår. Och fastän det sägs att dessa frågor är av allmänt intresse, är det inte, utan vidare, ett skäl att hålla en fakta-känslig tvist, där det finns tydliga alternativa rättsmedel, i förvaltningsdomstolen.

82.  Jag anser inte att de klagandes klagomål angående svårigheter att få finansiering ur allmänna medel om ärendet hänsköts till the Queen’s Bench Division, eller angående eventuella krav på säkerhet för klagandenas kostnader, vara relevanta för frågan om lämpligt forum för dessa rättsanspråk. Domstolsprövning existerar inte för att klagande skall kringgå de vanliga reglerna som avser civil tvist och finansiering och kostnader därför. Det skulle vara fullständigt olämpligt att tillåta domstolsprövning att bli som någon slags "kostnadsfri" civil jurisdiktion, som låter den klagande få samma resultat som hans rättsmedel enligt civilrätt (oavsett arten av den underliggande tvisten), men utan de vanliga riskerna för kostnader. Jag noterar också att de klagande säger att finansiering ur allmänna medel inte har varit lätt att tillgå för dessa förhandlingar heller, så detta tycks inte vara ett viktigt hänsynstagande i vilket fall som helst. De klagande skulle inte behöva återvända till Storbritannien för att vittna i rättegången enligt civilrätt, som i stället skulle kunna ske medelst en video-länk ...”

76.  Han avslutade med att de frågor som rests borde bli behandlade i en vanlig civilrättsprocess där de potentiellt komplicerade faktaskälen skulle kunna bli korrekt bestämda. Emellertid tillade han följande förbehåll:

“84.  Jag vill klargöra att denna slutsats gäller med förbehåll för en sak. Om de klagande skulle kunna demonstrera att det fanns andra delar av dessa rättsanspråk som kan hävdas, och avseende vilka domstolsprövning erbjöd dem deras enda rättsmedel, då skulle i omständigheter då den underliggande saken är densamma – nämligen, huruvida eller inte de klagande gavs tillräcklig information – det måhända vara en pragmatisk och flexibel lösning att alla frågor behandlades tillsammans i en enda omgång av domstolsprövning. I enlighet därmed är det viktigt i de efterföljande delarna av detta domslut att identifiera huruvida eller inte det finns några sådana rättsanspråk som kan hävdas i domstolsprövning.”

77.  Han gick sedan in på att ta i betraktande om rättsanspråken på polisen i domstolsprövningen kunde hävdas, i den händelse att han skulle ha fel vad gällde lämpligt forum. I sådant fall, sade han att frågan var huruvida, med det inför domstolen föreliggande materialet, prövningstillstånd skulle medges på den grunden att ingen som rätt tänker efter angående den relevanta lagen skulle rimligen ha kommit fram till beslutet att arrestera och frihetsberöva de klagande (det som han benämnde ett typiskt Wednesbury-argument).

78.  Domaren hänvisade bl.a. till denna domstols beslut i Fox, Campbell och Hartley mot Storbritannien, 30 augusti 1990, serie A nr. 182. Han granskade lagligheten i arresteringsbeslutet och gav följande kommentar:

“91.  Varje klagande fick veta att han arresterades enligt sektion 41 i Terroristlagen av år 2000 därför att polisen som arresterade honom skäligen misstänkte att han var terrorist. Jag bedömer att ingenting mer krävdes vid den tidpunkten. Såsom beslutet i Fox med flera klargör, utgör ett allmänt uttalande av det slaget vanligen inte ett brott mot artikel 5.2, naturligtvis under förutsättning att ytterligare information sedan skyndsamt lämnas till den misstänkte beträffande hur och varför sådana misstankar hyses. Av de skäl som ges i nästa avdelning av detta beslut betvivlar jag inte, baserat på det material som finns tillgängligt för domstolen, att sådan ytterligare information skyndsamt lämnades till de klagande.”

79.  Enligt domarens mening kunde de klagande endast bestrida lagligheten i deras faktiska arrestering genom domstolsprövning om deras fall gick ut på att de arresterande poliserna inte uppriktigt ansåg att de misstänktes vara terrorister eller att denna åsikt var orimlig. Eftersom de klagande inte gjorde gällande frånvaron av skälig misstanke, kunde lagligheten i arresteringarna inte ifrågasättas och ansökan om domstolsprövning av deras arresteringsbeslut var “utan hopp”.

80.  Angående lagligheten i besluten att frihetsberöva de klagande de första fyrtioåtta timmarna sade domaren:

“94.  Loggboken för polisförvaret visar att under de första 38 timmarna av de klagandes frihetsberövande utfördes omprövningar var tolfte timme och att all lämplig och relevant information togs i betraktande. Anteckningarna visar också att varken de klagande eller deras advokat påpekade något angående deras fortsatta frihetsberövande under denna period på cirka 38 timmar. Vid en första anblick av dokumenten anser jag därför att det är omöjligt att säga att något hållbart Wednesbury-fall alls visar sig vad beträffar frånvaron av information.

95.  Den åsikten bekräftas när man tar i beaktande de dokument som tillhandahölls de klagande under denna tidiga period ... Den 9 april överlämnades till de klagande den första dossiern och, efter att de fått tillfälle att begrunda innehållet däri, förhördes de länge om det. På basis av denna information skulle de klagande inte ha svävat i något tvivelsmål om att de var arresterade som misstänkta för inblandning i en plan för utsättande av en terroristbomb tillsammans med andra omnämnda konspiratörer. Under alla omständigheter tycks det mig att detta var tillräcklig information enligt kraven i artikel 5.2 och artikel 5.4, åtminstone på ett så tidigt stadium.”

81.  Till svar på de klagandes påstående att deras frihetsberövande efter den 10 april var olagligt därför att den var baserad på information som erhållits enbart från förhandlingar inom stängda dörrar, betonade domaren att endast en del av förhandlingarna den 10 april var inom stängda dörrar och att förhandlingarna den 15 april var helt och hållet offentliga. Han ansåg att de klagande tillhandahölls tillräcklig information under denna period för att motivera fortsatt frihetsberövande. Han betraktade därför denna del av kravet på domstolsprövning som “i grunden svag”. Han noterade att de klagandes ombud flera gånger hävdat att grunden för de klagandes frihetsberövande aldrig hade blivit förklarad för dem, utan att någonsin försöka gå in på eller bemöta innehållet i de olika dokument som hade tillhandahållits dem. Domaren fortsatte:

“98.  ... Det framgår klart från allt detta material att de påståenden som gjordes och de frågor som ställdes blev allt mer detaljerade allteftersom dagarna gick, och att vid slutet av den 13 dagar långa perioden av frihetsberövande var varje klagande medveten om att de var arresterade som misstänkta för inblandning, tillsammans med andra nämnda konspiratörer, i att framkalla nära förestående bombexplosioner på vissa specificerade offentliga platser i nordvästra England.

99.  De klagandes ombud hävdade att de klagande borde i början av sitt frihetsberövande ha fått information som var detaljerad till den grad att den liknade informationen i ett åtal ... Jag anser att detta påstående är fel i princip. Hela syftet med de delar av … lagen av år 2000 är att göra det möjligt att utan åtal frihetsberöva misstänkta efter arrestering därför att det vid tiden för deras arrestering och kanske i många dagar därefter, kan vara omöjligt att formulera anklagelser mot dem lika detaljerat som i ett åtal. Parlamentet har uttalat att misstänkta kan frihetsberövas utan åtal i upp till 28 dagar, för att göra det möjligt att erhålla ytterligare information angående de föreslagna åtalen. Förutsatt att tillräcklig information tillhandahålls för att tillåta de som är arresterade enligt lagen av år 2000 att bestrida lagligheten i det frihetsberövandet, om det är vad de önskar göra, då är det tillräckligt för att tillgodose artikel 5.2 och artikel 5.4.

100.  Naturligtvis ... det kommer alltid en tid då mer detaljerade uppgifter om de misstänkta brotten måste tillhandahållas de arresterade. I detta fall och av de skäl som jag har lämnat, anser jag att tillräcklig information levererades till de klagande för att låta dem veta varför de var arresterade och för att bestrida lagligheten i beslutet att kvarhålla dem i förvar. De visste vilka de andra konspiratörerna påstods vara, vad det misstänkta brottet var (orsaka explosioner på speciella offentliga platser i nordväst), och vad åtminstone en del av bevisen var ... detta förknippade dem direkt till dessa anklagelser.”

82.  Domaren avslutade beträffande tillhandahållandet av information att om domstolsprövning mot polisen skulle vara tillämplig, vilket han inte ansåg, skulle han vägra prövningstillstånd eftersom rättsanspråket inte gick att hävda på basis av det material som lämnats. Han medgav att frågan huruvida City of Westminsters polisdomstols beslut att godkänna vidare frihetsberövande var olagliga pga. otillräcklig information tillhandahållen de klagande om skälen för deras fortsatta frihetsberövande, var en potentiell fråga för offentlig rätt. Emellertid var han övertygad om att rättsanspråket var “fantasifullt” och inte gick att hävda eftersom tillräcklig information lämnades i dokumenten och de offentliga förhandlingarna för att de klagande skulle veta varför de var arresterade.

2.  Klagomålen angående husrannsakningarna

(a)  Det sätt på vilket husrannsakningarna utfördes

83.  Angående påståenden att polisen hade gått utanför sina befogenheter gällande villkoren för husrannsakningsordern genom att utföra den över ett antal dagar och angående klagomålen om själva beslagtagandena, hävdade polisen återigen att domstolsprövning inte var tillämplig och att rättsliga åtgärder enligt civilrätt borde ha vidtagits av de klagande. Domaren fann denna inställning vara korrekt och oantastlig.

84.  I vilket fall som helst ansåg domaren att även om dessa frågor vore ärende för domstolsprövning, fanns ingen grund för att dra slutsatsen att rättsanspråket skulle gå att hävda. Han ansåg att orden "ett tillfälle" i ordern bemyndigade polisen att gå till fastigheten, företa husrannsakan, och när de hade avslutat denna, återlämna fastigheten till dem som bebodde den. Det var exakt det som hade hänt här. Det faktum att “tillfället” pågick i mer än en kalenderdag var irrelevant eftersom ordet “tillfälle” inte hade någon tidsbestämning. Vidare sades att klagomålet om att vissa beslagtagna föremål inte hade återlämnats kunde och skulle ha blivit löst om de klagande hade följt de regler som gällde förberedelse för rättsprocessen. Återigen avslutade domaren med att om, vilket han inte ansåg, domstolsprövning vore tillämplig, skulle han vägra prövningstillstånd eftersom rättsanspråket var “utan hopp”.

(b)  Omfattningen av husrannsakningsorderna

85.  Vad beträffar klagomålet att orderna var alltför vittomfattande, ett klagomål som domaren fann var öppet för domstolsprövning, konstaterade han att kritiken tycktes vara att eftersom orderna innehöll en lång lista med referenser till vanliga hushållsföremål, måste en sådan lista i sig vara alltför omfattande eller betungande. Han förkastade den åsikten av tre skäl. För det första ansåg han att påståendet var alltför allmänt hållet eftersom en lista som var betungande i ett fall skulle kunna vara helt lämplig i ett annat. Han fortsatte:

“109.  För det andra, i en situation som denna, är det osannolikt att polisen vet exakt vad de  söker efter. Därför brukar de bestämma de slags föremål som i det förgångna har varit relevanta i husrannsakningar sådana som denna. Sålunda finns specifika referenser till resedokument, datorer, böcker, DVD-skivor och liknande. Men det skulle vara orealistiskt för denna domstol att nu, mer än ett år senare, vara efterklok och säga att ett eller två av dessa föremål har blivit oskäligt inkluderade i en lista producerad i början av en större terroristutredning.

110.  För det tredje måste domstolen medge att polisen, när den företar dessa viktiga undersökningar, inte är lamslagen av en artificiellt begränsad lista på föremål som de kan undersöka och/eller beslagta. Det skulle strida mot det allmännas intresse om polisen, vid en husrannsakan i samband med en pågående och viktig terroristundersökning, stötte på hinder därför att föremål A var på listan men föremål B inte var det. Det finns ett klart intresse från det allmänna när man, inom korrekt definierade gränser, försäkrar sig om att listan inte är begränsad.”

86.  Han avslutade med att det var “oundvikligt” att orderna i sådana här fall skulle vara i relativt vida termer, och förklarade att behovet av att garantera allmänhetens säkerhet enligt Lagen om terrorism av år 2000 krävde ingenting mindre. I enlighet därmed förkastade han påståendet att orderna var i alltför vida ordalag eller att det skulle gå att hävda att beslutet att utfärda orderna i sådana ordalag var olagligt eller utan grund.

3.  Klagomålen angående förfarandet med att lämna tillstånd för vidare frihetsberövande

87.  Slutligen behandlade domaren klagomålet om att förfarandet med prövning av ansökningar om tillstånd för vidare frihetsberövande enligt Lagen av år 2000 inte var förenligt med sektion 5 § 4 i konventionen därför att det, trots att det tillät en förhandling inom stängda dörrar, inte hade något system med speciella rättsombud. Han fann att detta var en fråga som, om det var lämpligt att medge prövningstillstånd, skulle motivera domstolsprövning.

88.  Emellertid ansåg han att detta rättsanspråk var omöjligt att hävda. Han åberopade domslutet från högsta instans (the House of Lords) i målet Ward (se stycken  104-105 nedan) som, sade han, klargjorde att förhandlingarna inom stängda dörrar var förenliga med konventionen. Han förkastade därför påståendet att tillhandahållandet av ett speciellt rättsombud var väsentligt för att garantera en rättvis rättegång. Han konstaterade vidare att de klagande inte hade förklarat varför frånvaron av ett uttryckligt villkor i Lagen av år 2000 om ett speciellt rättsombud oundvikligen ledde till slutsatsen att planen var oförenlig med artikel 5 § 4, eftersom domaren kunde tillhandahålla den erforderliga kritiska granskningen i den berörda personens intresse. I vilket fall som helst ansåg han att ett sådant rättsombud skulle ha kunnat bli utsett av domaren om detta hade ansetts vara nödvändigt i rättvisans intresse. Han konstaterade att de klagande inte hade begärt att ett speciellt rättsombud utsågs vid någondera av förhandlingarna. Slutligen ansåg domaren att de klagandes fall var fel i sak eftersom tillstånden för vidare frihetsberövande inte togs helt och hållet på basis av information erhållen i förhandlingar inom stängda dörrar: endast en del av förhandlingarna den 10 april hade varit inom stängda dörrar och förhandlingarna den 15 april hade varit helt och hållet offentliga. Kravet på prövningstillstånd brast därför både i princip och i sak.

F.  De klagandes återvändo till Pakistan

89.  I september 2009 återvände de tre klagandena frivilligt till Pakistan.

II.  TILLÄMPLIG INHEMSK LAG OCH PRAXIS

A.  Arrestering och frihetsberövande enligt Lagen om Terrorism av år 2000

90.  Lagen av år 2000 medger arrestering och frihetsberövande utan åtal av misstänkta terrorister i högst tjugoåtta dagar. Relevanta villkor framläggs mer detaljerat nedan.

1.  Befogenhet att arrestera

91.  Sektion 41(1) i Lagen av år 2000 tillåter en polis att utan åtal arrestera en person som han skäligen misstänker vara terrorist. Lagen av år 2000 definierar en terrorist som antingen någon som har begått ett brott enligt vissa sektioner i Lagen (sektion 40(1)(a)), eller någon som “är eller har varit involverad i förövande, förberedelse eller anstiftan av terrorhandlingar” (sektion 40(1)(b)).

92.  Terrorism i sig definieras i sektion 1 i Lagen med dessa ord:

“(1) ... brukande av eller hot om handling där –

(a) Handlingen faller inom underavdelning (2),

(b) Brukandet eller hotet är avsett att påverka regeringen eller en mellanstatlig organisation eller att skrämma allmänheten eller en del av allmänheten, och

(c) Brukandet eller hotet görs i avsikt att föra fram en politisk, rasistisk eller ideologisk sak.”

93.  Sektion 1(2) täcker handling som:

“(a) innebär allvarligt våld mot en person,

(b) innebär allvarlig skada på egendom,

(c) utsätter en person för livsfara, förutom förövaren själv,

(d) skapar en allvarlig risk för hälsa eller säkerhet hos allmänheten eller en del av allmänheten, eller

(e) är avsett att allvarligt störa eller allvarligt göra avbrott i ett elektroniskt system.”

94.  Enligt sektion 1(3), är brukandet av eller hotet om handling som innebär användande av vapen eller sprängämnen terrorism, vare sig sektion 1(1)(b) är uppfylld eller inte.

95.  Sektion 41(3) föreskriver, i den mån den är relevant för det föreliggande fallet, att en person frihetsberövad enligt sektion 41 skall, under förbehåll för de andra villkoren i sektionen och om frihetsberövandet inte är grundat på någon annan befogenhet, bli frigiven inte senare än efter en period på fyrtioåtta timmar räknad från början av tiden för arresteringen enligt den sektionen.

2.  Periodisk omprövning

96.  Plan 8, Del II i Lagen av år 2000 anger detaljerade villkor angående frihetsberövande av alla personer arresterade enligt Lagen.

97.  Enligt stycke 21, skall en persons frihetsberövande periodiskt omprövas av en polis med omprövningsansvar ("review officer"). Den första omprövningen skall utföras så snart som det är skäligen görligt efter den tidpunkt då personen blev arresterad. Efterföljande omprövningar måste, utom i speciella begränsade fall, utföras med intervall som inte är längre än tolv timmar. Ingen omprövning av en persons frihetsberövande skall utföras efter det att ett tillstånd har utfärdats av en domstol som förlänger frihetsberövandet (se stycke 100 nedan).

98.  Stycke 23 ger en omprövningspolis rätt att bemyndiga en persons fortsatta frihetsberövande endast om han är övertygad om att den är nödvändig: (a) för att erhålla relevanta bevis vare sig det är genom förhör med honom eller på annat sätt; (b) för att bevara relevanta bevis; eller (c) i avvaktan på resultatet av en undersökning eller analys av några relevanta bevis av vad slag de vara må. Fortsatt frihetsberövande kan ej bemyndigas enligt (a) eller (b) om omprövningspolisen inte är övertygad om att utredningen utförs med noggrannhet och skyndsamhet. "Relevanta bevis" är bevis som syftar på den arresterade personens förövande av ett brott som anges i Lagen eller som indikerar att den arresterade personen har varit inblandad i förövande, förberedelse eller anstiftan av terrorhandlingar.

99.  Enligt stycke 26, måste en omprövningspolis, innan han beslutar om att godkänna en persons fortsatta frihetsberövande, ge den arresterade personen eller hans advokat en möjlighet att lämna muntliga eller skriftliga kommentarer om frihetsberövandet.

3.  Tillstånd för vidare frihetsberövande utfärdade av en rättslig myndighet

100.  Stycke 29 i Plan 8 ger en statlig åklagare eller högre polistjänsteman rätt att hos domstol ansöka om utfärdande av tillstånd för vidare frihetsberövande. Enligt stycke 36, då ansökan avser att förlänga frihetsberövandet med upp till högst fjorton dagar från arresteringsdatum, kan den ställas till en tingsdomare ("District Judge"). Ansökningar om vidare frihetsberövande utöver fjorton dagar måste ställas till en högre instans ("High Court judge"), som kan bevilja frihetsberövande i upp till högst tjugoåtta dagar sammanlagt från arresteringsdatum. Sektion 41(7) i Lagen stadgar att då en ansökan enligt styckena 29 eller 36 i Plan 8 beviljas som avser en persons frihetsberövande, kan han vara frihetsberövad under den period som specificeras i tillståndet.

101.  Enligt stycke 31 i Plan 8, måste en frihetsberövad person få meddelande om ansökan om tillstånd för vidare frihetsberövande och om de grunder på vilka vidare frihetsberövande söks. Stycke 33 medger den arresterade personen en möjlighet att lämna muntliga eller skriftliga uttalanden om ansökan om tillstånd för vidare frihetsberövande och tillhandahåller en allmän rättighet till rättsligt ombud vid förhandlingarna. Enligt stycke 33(3), kan domstolen utestänga den arresterade personen och hans advokat från vilken som helst del av förhandlingarna.

102.  Stycke 34 stadgar att den person som har gjort ansökan om tillstånd får ansöka om ett beslut att specificerad information som han är beroende av skall undanhållas den arresterade personen och hans advokat. En domstol kan ta ett sådant beslut enbart om den är övertygad om att det finns skälig grund att tro att, om informationen skulle yppas, skulle bevis bli påverkade eller skadade; det skulle bli svårare att gripa, åtala eller fälla en misstänkt terrorist som resultat av att han blev varnad; det skulle bli svårare att förhindra en terrorhandling som resultat av att en person blev varnad; det skulle störa insamlandet av information om förövande, förberedelse eller anstiftan av en terrorhandling; eller en person skulle få sitta emellan eller bli fysiskt skadad.

103.  Stycke 32(1) stadgar att ett tillstånd om vidare frihetsberövande kan utställas endast om det finns skälig grund att tro att det vidare frihetsberövandet av personen är nödvändigt och att undersökningen bedrivs med noggrannhet och skyndsamhet. Enligt stycke 32(1A), är det vidare frihetsberövandet av en person “nödvändigt” om det är nödvändigt för att erhålla relevanta bevis vare sig det är genom förhör med honom eller på annat sätt; för att bevara relevanta bevis; eller i avvaktan på resultatet av en undersökning eller analys av vilka som helst relevanta bevis. “Relevanta bevis” är bevis som avser den arresterade personens förövande av ett brott som anges i Lagen av år 2000 eller indikerar att den arresterade personen har varit inblandad i förövande, förberedelse eller anstiftan av terrorhandlingar.

104.  I målet Ward mot Polismyndigheten i Nordirland [2007] UKHL 50, beaktade högsta instans (the House of Lords) rättvisan i de stadganden som finns i Plan 8 i ett mål om en ansökan om tillstånd för vidare frihetsberövande där domaren hade utestängt den klagande och hans advokat från förhandlingar i ungefär tio minuter för att beakta information som inte var öppen för alla. Den klagande sökte domstolsprövning av beslutet att medge tillstånd om vidare frihetsberövande och hans begäran avslogs. Hans överklagande hos the House of Lords avslogs sedermera. Kommittén förklarade i början:

“11.  Sektion 41 i Lagen ... gör det möjligt för en polis att utan tillstånd arrestera en person som han skäligen misstänker vara terrorist. Längden på det frihetsberövande som kan följa efter en sådan arrestering är underställd ett nogsamt konstruerat tidsschema. Detta tidsschema är i sin tur underställt en serie noggrant konstruerade garantier för proceduren. Den arresterade personens rätt till frihet kräver att man ytterst nogsamt beaktar dessa garantier ...”

105.  Efter nogsamt övervägande av de stadganden i Lagen av år 2000 som tillåter den arresterade personen och hans ombud att utestängas från en del av förhandlingarna, sade Kommittén:

“27.  ... Den procedur inför en rättslig myndighet som stycke 33 avser har tillkommit i den arresterade personens intresse och inte i polisens intresse. Den ger den person som ansökan avser rätt att göra uttalanden och att vara representerad vid förhandlingarna. Men den erkänner också den känsliga naturen av de undersökningar som den rättsliga myndigheten, till den personens bästa, kan önska för att bli övertygad om att det finns skälig grund att tro att det vidare frihetsberövande som söks är nödvändigt. Ju mer djupgående undersökningen av denna sak blir desto mer känslig blir den sannolikt. Ju längre period som medges för förlängning, desto viktigare är det att skälen för ansökan blir noggrant och skyndsamt granskade.

28.  Såsom i detta fall, kan den rättsliga myndighetens behov av att granska inkräkta på polisens rätt att från den misstänkte, till dess att han blir förhörd, undanhålla den förhörstaktik som de anser bedriva. Om den gör det, kommer det inte att vara till den arresterade personens nackdel att bli utestängd så att den rättsliga myndigheten mer noggrant kan undersöka den saken för att se huruvida den krävande test för förlängning som stycke 32 stipulerar blir uppfylld. Befogenheten kommer i det fallet inte att användas mot den arresterade personen men till hans fördel ...

29.  Det kan finnas fall då det finns en risk att den befogenhet som ges den rättsliga myndigheten genom stycke 33(3) kommer att verka till nackdel för den arresterade personen. Dessa fall är troligen sällsynta, men den rättsliga myndigheten måste alltid vara försiktig så att den inte utövas på det sättet ...”

B.  Befogenheter för husrannsakan enligt Lagen av år 2000

106.  Plan 5 i Lagen av år 2000 anger befogenheter relaterade till husrannsakan. Stycke 1 i Plan 5 tillåter en polis att ansöka hos en fredsdomare om utfärdande av ett tillstånd som har en terroristundersökning som ändamål och som bemyndigar vilken som helst polis att beträda en fastighet, göra husrannsakan och beslagta och kvarhålla allt relevant material som hittas. Enligt stycke 1(3), är material relevant om polisen har skälig grund att tro att det sannolikt är av betydande värde i en terroristutredning och att det måste beslagtas för att hindra att det blir gömt, förlorat, skadat, ändrat eller förstört.

107.  Stycke 1(5) stadgar att en domare kan bevilja en ansökan om han är övertygad om att tillståndet söks med en terroristutredning som ändamål; att det finns skälig grund att tro att det i fastigheten finns material som sannolikt är av betydande värde, vare sig det är i sig självt eller tillsammans med annat material, för en terroristutredning; och att det sannolikt är nödvändigt att utfärda ett tillstånd under de omständigheter som råder i fallet.

C.  Domstolsprövning ("Judicial review")

1.  Rättsmedlets lämplighet

(a)  Beslut att arrestera och kvarhålla i förvar

108.  I målet R (Rawlinson & Hunter Trustees and Others) mot Central Criminal Court & Anor [2012] EWHC (Admin) 2254, hade den klagande blivit arresterad och sökte genom domstolsprövning bestrida beslutet att arrestera honom. Fastän det fanns en del diskussion om huruvida domstolsprövning var lämpligt forum, accepterade polisen att domstolsprövning var lämplig väg att bestrida arresteringsbeslutet och förvaltningsdomstolen (the Divisional Court) var av samma mening. Det visar sig att den klagande i domstolsförhandlingarna hade accepterat att det inte var någon väsentlig tvist angående fakta mellan parterna och rättsanspråket kunde lösas på basis av de dokumentära bevisen.

(b)  Beslut att bevilja husrannsakningsorder

109.  I målet Bell mot Greater Manchester Police [2005] EWCA Civ 902, sökte den klagande bestrida giltigheten i en husrannsakningsorder i en rättegång enligt civilrätt. Han påtalade att ordern hade erhållits på missledande grund och att den inte korrekt fastställde det material som var föremålet för husrannsakan. Appellationsdomstolen (the Court of Appeal) samtyckte med domaren i första instans att rätt forum att bestrida giltigheten i ordern var genom domstolsprövning.

110.  I målet R (Goode) mot Crown Court at Nottingham [2013] EWHC 1726 (Admin) sade förvaltningsdomstolen (the Administrative Court):

“51.  Utfärdandet av en husrannsakningsorder är en rättslig handling. Det skulle vara en nyhet och en förvånande utveckling av lagen om en domstol med likvärdig jurisdiktion hade rätten att ogiltigförklara en rättslig handling av en annan ...”

111.  Domstolen betonade att medan beslagtagande av egendom utan rättslig befogenhet kunde bestridas i tingsrätten (the Crown Court), kunde ett beslut utfärdat med rättslig befogenhet senare upphävas eller förklaras olagligt endast av förvaltningsdomstolen i domstolsprövning angående den befogenhet som utövats av polisdomstol eller tingsrätt.

112.  I målet R (Lees and Others) mot Solihull Magistrates’ Court and Another [2013] EWHC 3779 (Admin), sade förvaltningsdomstolen (the Divisional Court), och citerade R (Goode), att det var tydligt att det enda forum att bestrida giltigheten i en husrannsakningsorder var genom domstolsprövning.

2. Överklagande av en vägran att bevilja prövningstillstånd

113.  Regel 52.15 angående civilrättsligt förfarande (the Civil Procedure Rules, “CPR”) föreskriver:

“(1) Där tillstånd för domstolsprövning har förvägrats i förhandlingar i hovrätten (the High Court), kan den person som söker tillståndet vända sig till appellationsdomstolen (the Court of Appeal) för prövningstillstånd.”

114.  Sektion 18(1) i the Senior Courts Act 1981 föreskriver i den mån den är relevant:

“Inget överklagande skall finnas hos appellationsdomstolen (the Court of Appeal)–

(a) ... av någon dom från hovrätten (the High Court) i någon kriminell sak eller fråga”

115.  I målet Amand mot Home Secretary and Minister of Defence of Royal Netherlands Government [1943] A.C. 147, beslutade  högsta instansen (the House of Lords) att vägran av en ansökan om habeas korpus från en person som arresterats i syfte att utlämnas var ett beslut i “kriminell sak eller fråga” (såsom angivet i en föregående lag). Viscount Simon LC hävdade:

“Denna skillnad mellan mål med habeas corpus i ett kriminellt ärende, och mål där ärendet inte är kriminellt går mycket långt tillbaka ... Det är arten och naturen i förhandlingarna där habeas corpus söks som tillhandahåller prövningen. Om ärendet är ett sådant där det direkta resultatet kan bli en rättegång mot den sökande och att han eventuellt straffas för ett påstått brott i en domstol som hävdar domsrätt, då är ärendet kriminellt.”

116.  Lord Wright förklarade:

“Den princip som jag härleder från de källor som jag citerat och annat relevant källmaterial som jag har beaktat, är att om saken eller frågan är sådan att om den dras till sitt slut, skulle kunna resultera i ett fällande av den åtalade personen och i en dom om något straff som är fängelse eller böter, då är det ‘kriminell sak eller fråga’. Den åtalade utsätts sålunda för fara. Varje beslut som tas i ett sådant ärende av en engelsk domstol är ett beslut i kriminell sak eller fråga, även om beslutet taget för sig självt är neutralt till sin art och lika väl skulle ha kunnat tas utan att involvera kriminell sak eller fråga. Beslutet behöver inte innebära straff enligt lag i detta land, men om verkan av beslutet är att medelst förfarande enligt engelsk lag utsätta de åtalade för ett främmande lands jurisdiktion i brottmål, då är beslutet såsom engelsk lag ser det, i det syfte som beaktas, ett beslut i kriminell sak eller fråga ...”

117.  Slutligen hävdade Lord Porter:

“... Detta betyder  inte att frågan, för att vara kriminell, måste var kriminell helt igenom. Det räcker om processen avseende vilken föreläggande begärdes är kriminell, t.ex. indrivning av en kommunalskatt är inte i sig en kriminell sak, men dess verkställande av polisdomstol genom utmätning är, och om det kommer till åtal beträffande rätt till verkställighet och målet avgörs av hovrätten (the High Court), finns inget överklagande ... Processen från vilken överklagandet försöks måste vara ett steg i ett brottmål, men den behöver inte i sig nödvändigtvis sluta i en brottmålsrättegång eller straff. Det räcker om den person som ställs inför polisdomstol försätts i fara att bli åtalad för ett brott ...”

118.  I målet R (Guardian News and Media Ltd) mot City of Westminster Magistrates’ Court [2011] EWCA Civ 1188, hade en tidning utan framgång begärt tillgång till dokument som polisdomstolen hade hänvisat till i förhandlingar om utlämnande. Förvaltningsdomstolen (The Divisional Court) godkände tingsdomarens domslut. I appellationsdomstolen (the Court of Appeal) uppstod frågan huruvida förhandlingarna var “kriminell sak eller fråga”. Tidningen accepterade att förhandlingarna om utlämnande i sig själva var “kriminell sak eller fråga” men hävdade att beslutet att vägra journalistisk tillgång till det underliggande materialet inte var det. Lord Neuberger, som lämnade domstolens beslut, företog en genomgång av källmaterialet i området och ansåg att tidningens begäran hade varit helt och hållet en sidolinje i förhandlingarna om utlämnandet och gjordes av någon som inte var part i förhandlingarna. Tingsdomarens beslut åberopade inte polisdomstolens kriminella jurisdiktion och hade inget samband med själva de straffrättsliga förhandlingarna (dvs. utlämnandet). Lord Neuberger uttryckte åsikten att “någon slags slutlig samstämmighet i relation till omfattning och verkan av sektion 18(1)(a) kan endast tillhandahållas av högsta domstolen” och avslutade med att bästa sättet att tillämpa den “ganska tilltrasslade” rättsvetenskap som utvecklats under de senaste trettiofem åren, och säkerställa högsta möjliga samstämmighet, var att hävda att appellationsdomstolen hade domsrätt att höra överklagandet i målet.

119.  I sitt beslut i december 2014 i målet Panesar & Others mot HM Revenue and Customs [2014] EWCA Civ 1613 beaktade appellationsdomstolen (the Court of Appeal) betydelsen av “kriminell sak eller fråga” i ett mål angående kvarhållande, enligt sektion 59 i the Criminal Justice and Police Act 2001, av egendom som beslagtagits enligt husrannsakningsorder som sedermera annullerades. Domstolen fann att målet gällde en “kriminell sak eller fråga” och drog slutsatsen att den inte hade domsrätt att höra ett överklagande. De klagande var i stället tvungna att lämna sin ansökan till förvaltningsdomstolen (the Divisional Court) för intygande om en rättsregel av allmän betydelse och driva sitt överklagande till högsta domstolen. Lord Justice Burnett hänvisade till de tidvis inkonsekventa beläggen till betydelsen “kriminell sak eller fråga” och medgav att beläggen för betydelsen “kriminell sak eller fråga” hade “gett upphov till en del osäkerhet och, som Lord Neuberger medgav i målet the Guardian, en del inkonsekvens”.

D.  Lagen om Mänskliga Rättigheter 1998

120.  Sektion 3(1) i Lagen om Mänskliga Rättigheter 1998 (“Lagen om mänskliga rättigheter”) kräver att lagstiftning överförs och anpassas så långt det är möjligt för att tolkas förenligt med konventionen.

121.  Sektion 4 i lagen föreskriver, i den mån den är relevant:

“(1) Undersektion (2) gäller i alla förhandlingar då en domstol bestämmer huruvida ett stadgande i primär lagstiftning är förenligt med en rättighet enligt konventionen.

(2) Om domstolen är övertygad om att stadgandet är oförenligt med en rättighet enligt konventionen, kan den göra en deklaration om denna oförenlighet.”

122.  Sektion 6(1) i lagen föreskriver att det är olagligt för en offentlig myndighet att handla på sätt som är oförenligt med en rättighet enligt konventionen. Sektion 6(2) klarlägger att:

“Undersektion (1) gäller inte för en lag om –

(a) myndigheten inte kunde ha handlat på annat sätt som resultat av en eller flera bestämmelser i primär lagstiftning; eller

(b) i det fall då en eller flera bestämmelser i, eller skapade enligt primär lagstiftning, inte kan förstås eller effektueras på sätt som är förenligt med rättigheterna enligt konventionen, och myndigheten handlade för att verkställa eller upprätthålla dessa bestämmelser.”

123.  Sektion 7(1) föreskriver att en person som hävdar att en offentlig myndighet har handlat på sätt som gjorts olagligt av sektion 6(1) kan vidta rättsliga åtgärder mot myndigheten.

124.  Sektion 8(1) i lagen tillåter en domstol att utdöma skadestånd med avseende på alla handlingar vidtagna av en offentlig myndighet som domstolen finner vara olagliga.

LAGEN

I.  KRÄNKNING AV ARTIKEL 5 §§ 2 OCH 4 I KONVENTIONEN MED AVSEENDE PÅ TILLHANDAHÅLLANDE AV INFORMATION

125.  De klagande påtalade att de inte gavs tillfredsställande information av polisen om de specifika anklagelserna mot dem för att de skulle kunna bedriva ett effektivt bestridande av lagligheten i deras frihetsberövande. De stödde sig på artikel 5 §§ 2 och 4 i konventionen, som, i den mån tillämpliga, stadgar enligt följande:

“2.  Var och en som arresteras skall utan dröjsmål och på ett språk som han förstår underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom.”

“4. Var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt skall ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beordrar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.”

A.  Tillåtlighet

1.  Parternas inlagor

126.  Regeringen hävdade att de klagande hade underlåtit att uttömma de rättsmedel som fanns tillgängliga beträffande detta klagomål i två avseenden. För det första hade de underlåtit att föra en privaträttslig talan angående sitt klagomål om tillhandahållandet av information  rörande  arrestering och frihetsberövande. Regeringen påpekade att förvaltningsdomstolen (the Divisional Court) hade hävdat att klagomålen borde ha förts fram genom en privaträttslig talan därför att de tog upp faktakänsliga frågor som inte lämpade sig för domstolsprövning. Mot bakgrunden av förvaltningsdomstolens dom kunde de klagande otvivelaktigt fört fram skadeståndskrav enligt civilrätt med avseende på  arrestering och första frihetsberövande. Regeringen framhöll att de klagande inte hade hävdat att deras frihetsberövande var lagligt enligt inhemsk lag utan hänsyn till förenlighet med artikel 5 i konventionen, så att enda lämpligt rättsmedel skulle vara en deklaration om oförenlighet enligt lagen om mänskliga rättigheter (se stycke 121 ovan). I den mån som de klagande hävdade att de inte var i stånd att föra en privaträttslig talan från Pakistan och inte skulle ha kunnat erhålla rättshjälp, påpekade regeringen att de klagande hade fört talan enligt domstolsprövning och utan svårighet inför denna domstol. Det var också relevant, resonerade regeringen, att de klagande inte i princip var utestängda från att erhålla rättshjälp och i vilket fall som helst hade avslag på rättshjälp inte gjort en privaträttslig talan ogenomförbar.

127.  För det andra hävdade regeringen att de klagande hade underlåtit att uttömma tillgängliga rättsmedel därför att de inte hade förnyat sin ansökan om tillstånd för domstolsprövning till appellationsdomstolen (the Court of Appeal). Enligt CPR var detta möjligt enligt regel 52.15(1) (se stycke 113 ovan). Fastän sektion 18(1)(a) i lagen av år 1981 uteslöt sådana överklaganden i någon som helst “kriminell sak eller fråga” (se stycke 114 ovan), instämde regeringen inte i att de klagandes klagomål inför förvaltningsdomstolen (the Divisional Court) avsåg en “kriminell sak eller fråga”. Förvaltningsdomstolen hade funnit att klagomål avseende de klagandes arrestering och första frihetsberövande borde ha förts fram genom privaträttslig talan, och rättsanspråk på polisen, antingen genom domstolsprövning eller medelst privaträttslig talan, var civila till sin natur.

128.  De klagande godtog inte att de kunde ha fört en privaträttslig talan avseende sina klagomål. De ansåg att bestridandet endast kunde ha förts genom domstolsprövning. De hänvisade till förvaltningsdomstolens dom i målet Rawlinson (se stycke 108 ovan) som stöd för sin åsikt att det var helt och hållet korrekt att frågor om arrestering och frihetsberövande skulle bestridas genom domstolsprövning. De hävdade att det inte skulle ha varit möjligt att söka deklaration om oförenlighet som grund för olagligt frihetsberövande genom en privaträttslig talan. De påstod vidare att rättshjälp skulle ha varit omöjligt att erhålla, speciellt med tanke på budgetnedskärningar och det faktum att de klagande vid det stadiet var bosatta utomlands.

129.  De klagande hävdade också att mot bakgrund av sektion 18(1)(a) i Lagen av år 1981 hade de ingen rätt att förnya sin ansökan om prövningstillstånd inför appellationsdomstolen (the Court of Appeal), eftersom prövningstillstånd hade avslagits av förvaltningsdomstolen (the Divisional Court) i en “kriminell sak eller fråga”. De vidhöll att det inte kunde finnas något tvivel om att alla frågor som var inför förvaltningsdomstolen var kriminella ärenden eller frågor och hänvisade till appellationsdomstolens domslut i målet Panesar (se stycke 119 ovan).

2.  Domstolens bedömning

130.  Det är grundläggande att skyddsmekanismen etablerad av konventionen understödjer de nationella systemen som garanterar mänskliga rättigheter. Denna domstol är avsedd att övervaka att de kontrakterande staterna uppfyller sina skyldigheter enligt konventionen. Den kan inte och får inte inkräkta på den roll de kontrakterande staterna har att ansvara för och försäkra sig om att de grundläggande rättigheter och friheter som lagts i den rollen respekteras och skyddas på inhemsk nivå. Regeln om uttömmande av inhemska rättsmedel är därför en oundgänglig del av hur detta skyddssystem fungerar. Stater är befriade från att svara inför ett internationellt organ för sina handlingar innan de ha haft möjlighet att ställa saker tillrätta genom sina egna rättssystem och de som önskar åkalla domstolens övervakande domsrätt vad beträffar klagomål mot en stat är således tvungna att först använda de rättsmedel som tillhandahålls av det nationella rättssystemet (se, bl.a. källor, målet Akdivar med flera mot Turkiet, 16 september 1996, § 65, Reports of Judgments and Decisions 1996‑IV; och målet Gough mot Storbritannien, nr. 49327/11, § 137, 28 oktober 2014).

131.  Såsom föreskrives i domslutet i målet Akdivar (citerat ovan, §§ 66-67), bör den normala utvägen för en klagande vara rättsmedel som är tillgängliga och tillräckliga för att ge upprättelse med avseende på de påstådda kränkningarna. Förekomsten av rättsmedlen i fråga måste vara tillräckligt viss inte endast i teorin utan i praktiken, ty i motsatt fall saknar de den erforderliga tillgängligheten och verkningsfullheten (se också målet Gough, citerat ovan § 138).

132.  Såsom domstolen också ansåg i målet Akdivar (citerat ovan, § 68), finns det vad gäller uttömmande av inhemska rättsmedel en fördelning av bevisbördan. Det åligger regeringen som påstår att rättsmedlet inte uttömts att övertyga domstolen om att rättsmedlet var verksamt och tillgängligt i teori och praktik vid den relevanta tiden, det vill säga, att det var tillgängligt, var sådant att det kunde tillhandahålla upprättelse med avseende på den klagandes klagomål och gav skäliga utsikter till framgång. Men när väl denna bevisbörda har blivit avklarad, ankommer det på den klagande att etablera att rättsmedlet som tillhandahållits av regeringen faktiskt uttömdes eller av något skäl var otillräckligt och overksamt i fallets speciella omständigheter eller att det fanns speciella omständigheter som frikallar honom eller henne från kravet (se också målet Gough, citerat ovan § 139).

133.  Slutligen måste tillämpningen av regeln lämna vederbörligt utrymme för det faktum att  den blir tillämpad i samband med en mekanism till skydd för mänskliga rättigheter som de kontrakterande parterna har kommit överens om att etablera och att den därför måste tillämpas med en viss grad av flexibilitet och utan överdriven formalism (se målet Akdivar, citerat ovan, § 69; och målet Gough, citerat ovan § 140).

134.  I föreliggande mål har regeringen hävdat att två rättsmedel var öppna för de klagande för att driva sina klagomål angående den påstådda otillräckligheten i till dem tillhandahållen information vid tiden för deras arrestering och frihetsberövande. De klagande bestred tillgängligheten i vartdera rättsmedlet grundat på fakta i målet.

135.  Det är vanligen inte tillfredsställande för denna domstol att befinna sig i positionen att bli ombedd att uttala sig om korrekt tolkning av inhemsk lag. Både frågan huruvida föreliggande klagomål borde ha drivits genom civilrättsliga förfaranden och frågan huruvida det gällde en “kriminell sak eller fråga”, där sålunda appellationsdomstolens domsrätt uteslöts, är frågor som bäst löses av inhemska domstolar. Emellertid krävs att domstolen bedömer huruvida inhemska rättsmedel har blivit uttömda och där det finns en tvist mellan parterna om verkningsfullheten i ett speciellt rättsmedel kommer domstolen att besluta i ärendet i enlighet med de principer som i stora drag beskrivits ovan. (se stycken 130-133).

136.  Vad beträffar den första frågan klargjorde förvaltningsdomstolen i sin dom mycket tydligt sin  åsikt att civilrättsligt förfarande var lämpligt för att bestrida polisens beslut om arrestering och frihetsberövande i de klagandes fall. Som ovan konstaterats är det i princip de inhemska domstolarna som skall besluta i sådana frågor och att en oberoende och opartisk domstol såsom förvaltningsdomstolen i detta fall, funnit att ett rättsmedel finns tillgängligt torde i vanliga fall utgöra prima facie-bevis på förekomsten av sådant rättsmedel. De klagande hänvisade till målet Rawlinson (se stycke 108 ovan) som stöd för sitt påstående att domstolsprövning, och inte privaträttsligt förfarande, var lämplig väg att bestrida beslut om arrestering och frihetsberövande. Det tycks dock inte som att förvaltningsdomstolens dom i det målet tillhandahåller stöd för den allmänna regel som de klagande strider för och de klagande pekar inte på någon specifik del av den domen som de hävdar skulle kunna bära en sådan tolkning. Dessutom, medan de i sin första ansökan påstod att det skulle ha varit omöjligt att erhålla rättshjälp för privaträttsligt förfarande, var de, som regeringen påpekade (se stycke 126 ovan), inte i princip utestängda från möjligheten att ansöka om rättshjälp. Under dessa omständigheter; och i frånvaron av något citerat belägg eller exempel på en restriktiv hållning till beviljande av rättshjälp i fall såsom de klagandes, är argumentet att rättshjälp inte skulle ha varit tillgängligt helt och hållet spekulation.

137.  Vidare anser domstolen att de klagande har underlåtit att  visa att de inte kunde förnya sin ansökan om prövningstillstånd för domstolsprövning till appellationsdomstolen. Den inhemska domen citerad av de klagande och andra domar som den hänvisar till (se stycken 115-119 ovan) är till föga hjälp, eftersom slutsatsen att en “kriminell sak eller fråga” stod på spel i dessa fall följde en noggrann diskussion om de specifika fakta som förelåg i fallen. Domsluten själva erkänner tvetydigheten som  omger betydelsen av “kriminell sak eller fråga”, med Lord Neuberger som uttrycker åsikten att endast högsta domstolen skulle ha möjlighet att lösa frågan (se stycke 118 ovan). Följaktligen, i målet Panesar, erkände appellationsdomstolen den ovisshet och brist på sammanhang som de existerande, tidvis inkonsekventa, källorna hade givit upphov till (se stycke 119 ovan). Medan domstolen i detta fall drog slutsatsen att en “kriminell sak eller fråga” stod på spel, följde dess slutsats  en noggrann granskning av sektion 59 i the Criminal Justice and Police Act 2001, den straffrättsliga bestämmelse med avseende på vilken förfarandet hade inletts. Den bestämmelsen är inte inblandad i föreliggande fall. Mot bakgrunden av förvaltningsdomstolens slutsats vad beträffar den privaträttsliga arten av de klagandes klagomål, kan man inte med någon grad av visshet säga att appellationsdomstolen skulle ha funnit att fallet gällde en “kriminell sak eller fråga” och att den domstolen i enlighet därmed inte hade någon domsrätt i fallet.

138.  Regeln om uttömmande i artikel 35 § 1 återspeglar den i grunden understödjande roll som konventionsmekanismen har. Det faktum att de klagande bestrider slutsatserna från förvaltningsdomstolen, som dömer i första instans, vad beträffar den sanna arten av de framförda klagomålen och det lämpliga inhemska rättsmedlet, understryker endast vikten av en granskning av den domen av en högre inhemsk domstol. Domstolen är övertygad om att regeringen har visat att rättsmedel som var tillgängliga var effektiva och tillgängliga i teori och praktik vid den relevanta tiden, dvs. att de var tillgängliga, i stånd att tillhandahålla gottgörelse avseende de klagandes klagomål och lämnade skäliga utsikter till framgång. De klagande har inte kunnat etablera att dessa rättsmedel var otillräckliga och ineffektiva i de särskilda omständigheterna i deras fall eller att det fanns speciella omständigheter som frikände dem från kravet att begagna dem.

139.  De klagandes klagomål enligt artikel 5 §§ 2 och 4 beträffande polisens tillhandahållande av information angående skälen till deras arrestering och frihetsberövande är således otillåtliga och måste avslås enligt artikel 35 §§ 1 och 4 i konventionen.

II.  PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 5 § 4 I KONVENTIONEN BETRÄFFANDE FÖRFARANDET MED BEVILJANDE AV TILLSTÅND FÖR VIDARE FRIHETSBERÖVANDE

140.  De klagande påtalade att förfarandet med prövning av ansökningar om tillstånd för vidare frihetsberövande enligt Plan 8 i Lagen av år 2000 (se stycken 100-103 ovan) var oförenligt med artiklarna 5 § 4 och 6 § 1 därför att det tillät bevisföring under förhandlingar inom stängda dörrar och hade inget stadgande om speciella rättsombud. Domstolen anser att klagomålet faller under granskning av endast artikel 5 § 4 i konventionen, som säger:

”Var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt skall ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beordrar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.”

141.  Regeringen bestred de klagandes argument.

A.  Tillåtlighet

142.  Regeringen accepterade att sektion 18(1)(a) i lagen av år 1981 (se stycke 114 ovan) sannolikt skulle ha hindrat ett överklagande till appellationsdomstolen avseende detta klagomål. De hävdade inte att detta klagomål var otillåtligt på grunder att rättsmedlen inte uttömts.

143.  Domstolen är övertygad om att klagomålet reser frågor som kan hävdas enligt artikel 5 § 4 i konventionen, varför det inte kan avslås som uppenbart ogrundat enligt vad som därmed avses i artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Domstolen anser vidare att klagomålet inte är otillåtligt på några andra grunder. Det måste därför förklaras tillåtligt.

B.  Sakförhållanden

1.  Parternas sakframställningar

(a)  De klagande

144.  De klagande medgav att de inte gjorde någon ansökan vid någondera av förhandlingarna inför polisdomstolen (the City of Westminster Magistrates’ Court) om en särskild advokat men hävdade att rätten till en särskild advokat borde ha gjorts tydlig i lagstiftningen. De accepterade att de processuella skyddsåtgärderna i artikel 5 § 4 inte var konstanta. Emellertid hävdade de att om både inhemska och europeiska domstolar hade ansett att tillhandahållandet av särskilda advokater och tillräcklig information i öppna förhandlingar var nödvändiga för att garantera individers rättigheter enligt artikel 5 där det förekommit en störning i dessa rättigheter så att de inte räckte till vid ett frihetsberövande, då måste det därav följa att åtminstone den graden av skydd skulle skänkas där ett frihetsberövande stod på spel. Underlåtenheten att yppa information till de sökande förvärrade problemet. Under dessa omständigheter togs beslut, eller skulle ha kunnat tas, nästan helt och hållet baserat på bevis lämnat i förhandlingar inom stängda dörrar. Enligt de klagandes uppfattning hade regeringen underlåtit att motivera sin ståndpunkt att deras fall kunde särskiljas från det i målet A. med flera mot Storbritannien [GC], nr. 3455/05, ECHR 2009.

(b)  Regeringen

145.  Regeringen hävdade att kraven på förfarande enligt artikel 5 § 4 inte var konstanta utan var beroende av särskilda omständigheter. De påpekade att de klagandes fall innebar en extremt komplicerad utredning av en misstänkt förestående terroristattack.

146.  För att särskilja målet A. med flera, citerat ovan, påpekade regeringen att de klagande i föreliggande mål var frihetsberövade i totalt endast tretton dagar och att kraven enligt artikel 5 § 4 formulerade i det föregående fallets sammanhang tillämpades mot bakgrunden av ett långt eller obestämt frihetsberövande i avvaktan på åtal. Fastän de klagande inte haft kännedom om all information som presenterades för tingsdomarna, var de inte berövade sina rättigheter enligt artikel 5 § 4 eftersom: (i) de var informerade om den rättsliga grunden och skälen till sitt frihetsberövande; (ii) de hade ett rättsligt ombud och kunde framlägga kommentarer till tingsdomarna, såväl som åberopa bevis eller korsförhöra polisvittnet; (iii) den mer detaljerade förklaringen av skälen till deras sökta frihetsberövande var i sin helhet inför tingsdomarna, även om den undanhölls de klagande; (iv) den processordning som man begagnat möjliggjorde att tingsdomarna gavs en detaljerad förklaring av grunden för misstankar så att de kunde ställa frågor och, om de inte blev övertygade, vägra beordra frihetsberövande; och (v) det stod fritt för tingsdomarna att beordra utnämnandet av en särskild advokat om de ansåg det lämpligt.

2.  Domstolens bedömning

(a)  Allmänna principer

147.  Såsom domstolen förklarade i målet A. med flera, citerat ovan, § 203, ställer inte kravet på en rättvis rättegång enligt artikel 5 § 4 upp en enhetlig, standard utan variationer som skall appliceras oberoende av sammanhang, fakta och omständigheter. Som allmän regel måste ett förfarande enligt artikel 5 § 4 ha en rättslig karaktär men det är inte alltid nödvändigt att förfarandet är omgärdat av samma garantier som de som krävs enligt artikel 6 för kriminella eller civila rättstvister. De garantier som den tillhandahåller måste vara lämpliga för den typ av frihetsberövande som är aktuellt.

148.  Ett frihetsberövande enligt artikel 5 § 1 (c), såsom i föreliggande fall, är tillåtet där det finns skälig misstanke att en person har begått ett brott. En avgörande fråga för en domstol som granskar lagligheten i frihetsberövande är huruvida skälig misstanke föreligger. Det är myndigheterna som skall presentera bevis inför domstolen som uppvisar grunder för en sådan skälig misstanke. Dessa bevis bör i princip yppas för den klagande för att göra det möjligt för honom att bestrida de grunder som man stödjer sig på.

149.  Såsom domstolen har förklarat faller terroristbrott i en särskild kategori. På grund av den åtföljande risken för förlusten av liv och för mänskligt lidande, är polisen tvingad att handla ytterst skyndsamt med att följa upp all information, inklusive information från hemliga källor. Dessutom kan polisen ofta bli tvungen att arrestera en misstänkt terrorist på basis av information som är tillförlitlig men som inte kan avslöjas för den misstänkte eller presenteras i domstol utan att utsätta informationsgivaren för fara. Artikel 5 § 1 (c) i konventionen bör inte tillämpas på sådant sätt att den ställer oproportionella svårigheter i vägen för polismyndigheter när de vidtar effektiva åtgärder för att bemöta organiserad terrorism under utövande av sin plikt enligt konventionen att skydda rätten till liv och fysisk säkerhet hos medlemmar av allmänheten. De kontrakterande staterna kan inte bli ombedda att etablera skäligheten i den misstanke som är grund till arrestering av en terrorist genom att yppa konfidentiella källor till information som den stöder sig på eller till och med fakta som skulle kunna indikera sådana källor eller deras identitet (se målet Fox, Campbell och Hartley mot Storbritannien, 30 augusti 1990, §§ 32-34, Series A no. 182). Därav följer att artikel 5 § 4 inte kan kräva att sådant material yppas eller utesluta förhandlingar inom stängda dörrar för att låta domstolen beakta konfidentiellt material. Enligt artikel 5 § 4, måste myndigheterna yppa tillräcklig information så att den klagande får veta arten av anklagelserna mot honom och få möjlighet att framlägga bevis för att vederlägga dem. De måste också försäkra sig om att den klagande eller hans rättsliga ombud effektivt kan delta i domstolsförhandlingar angående vidare frihetsberövande.

(b)  Tillämpning av allmänna principer på fakta i målet

150.  I målet A. med flera, citerat ovan, tog domstolen som sin utgångspunkt att det vid tiden för frihetsberövande av de klagande i det målet fanns en tro på att det fanns ett allvarligt behov av att skydda befolkningen i Storbritannien mot en terrorattack från al Qaida och ett stort allmänt intresse att få information om al Qaida och dess anhängare och i att upprätthålla sekretessen i de källor som fanns till sådan information (se § 216 i domstolens domslut). Föreliggande mål, liksom A. med flera, rörde åtalspunkter om en planerad storskalig terrorattack som, om den utfördes, sannolikt skulle resultera i avsevärda förluster av människoliv och allvarliga skador. De klagande hävdade inte att det sammanhang som avsåg deras arresteringar var otillräckligt för att motivera att man höll förhandlingarna inom stängda dörrar och begränsade yppandet av information. Domstolen är övertygad om att hotet om en förestående terrorattack, identifierad under Operation Pathway, tillhandahöll tillräckligt bra motivering för att ålägga en del begränsningar på den kontradiktoriska naturen i  förhandlingarna angående tillstånden för vidare frihetsberövande, med anledning av nationens säkerhet.

151.  Vad beträffar tillämpligt rättsligt ramverk som styr förhandlingar angående tillstånd för vidare frihetsberövande, anger Plan 8 i Lagen av år 2000, tydliga och detaljerade regler. Sålunda måste en frihetsberövad person  tillkännages en ansökan om tillstånd för vidare frihetsberövande och uppgifter om skälen till ansökan om vidare frihetsberövande. Han har rätt till rättsligt ombud vid förhandlingarna och har rätt att göra skriftliga och muntliga uttalanden. Möjligheten att undanhålla specificerad information från den arresterade personen och hans advokat finns likaledes reglerad i Plan 8 och är föremål för domstolens godkännande. Plan 8 anger också rätten för domstolen att beordra att en frihetsberövad person och hans advokat utesluts från någon, vilken som helst, del av förhandlingarna. Skälen för att bevilja ett tillstånd för vidare frihetsberövande finns uppräknade i Plan 8 (se stycken 100-103 ovan).

152.  Förhandlingarna i föreliggande mål som ägde rum inför polisdomstolen the City of Westminster, var opartiska till sin natur och följde den procedur som anges in Plan 8. En ansökan om tillstånd för vidare frihetsberövande gjordes och  delgavs de klagande dagen före vardera av de två tillfällen förhandlingar hölls (se stycken 39 och 58 ovan). Den större delen av varje ansökan yppades, med endast information i sektion 9 i ansökan, angående de vidare undersökningarna som skulle göras, undanhållen (se stycken 40 och 58 ovan). Den informationen tillhandahölls tingsdomaren och de klagande delgavs skälen för undanhållandet av informationen (se stycke 42 ovan).

153.  Det är sant att en del av förhandlingarna den 10 april 2009 ägde rum inom stängda dörrar för att tingdomaren skulle kunna granska och ställa frågor om materialet i sektion 9 (se stycke 41 ovan). Emellertid, såsom överhuset i målet Ward förklarade (se stycke 105 ovan), var proceduren i Plan 8 som medgav domstolen att utesluta de klagande och deras advokater från någon, vilken som helst, del av förhandlingarna skapad i den arresterade personens intresse, och inte i polisens intresse. Den gjorde det möjligt för domstolen att föra en ingående undersökning av skälen som polisen förlitade sig på för att motivera vidare frihetsberövande, för att, för den arresterade persons bästa, bli övertygad om att det fanns skälig grund att tro att vidare frihetsberövande var nödvändig. Domstolen är vidare övertygad om att tingsdomaren var den som bäst kunde säkerställa att inget material onödigtvis undanhölls de klagande (se, likaledes, A. med flera, citerat ovan, § 218).

154.  De klagande påpekar uttryckligen bristen i Plan 8-proceduren att stipulera om utnämnande av en särskild advokat. Emellertid framgår det tydligt i förvaltningsdomstolens dom att tingsdomaren hade befogenhet att utse en särskild advokat om han ansåg detta nödvändigt för att garantera en rättvis rättegång (se stycke 88 ovan). De klagande bestrider inte denna slutsats. Det är värt att notera att de klagande inte begärde att en särskild advokat skulle utses vid något stadium av förhandlingarna angående någondera av ansökningarna.

155.  Vid de  offentliga förhandlingarna förklarade den polis som gjorde ansökan muntligen varför ansökan gjordes och vid det andra hörandet lämnade han uppgifter om utredningens fortskridande och undersökningen av beslagtaget material under husrannsakningarna (se stycken 42 och 59 ovan). De klagande var representerade av ombud och deras advokat kunde korsförhöra polisvittnet, och gjorde detta vid det första hörandet den 10 april 2009 (se stycke 43 ovan).

156.  I ljuset av det föregående är domstolen övertygad om att det inte var någon orättvis rättegång som ledde till beviljande av tillstånden för vidare frihetsberövande den 10 och den 15 april 2009. I synnerhet gör inte frånvaron av någon uttrycklig laglig bestämmelse om utnämning av en särskild advokat rättegången oförenlig med artikel 5 § 4 i konventionen.

157.  Det har således inte varit någon kränkning av artikel 5 § 4 i konventionen.

III.  PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN

158.  De klagande påtalade att husrannsakningarna av deras fastigheter kränkte respekten för deras privatliv och hem därför att: (i) orderna tillät inträde och genomsökning endast “vid ett tillfälle” som inte kunde jämställas med oavbruten besittning; (ii) orderna var formulerade i alltför vida termer, vilket tillät sökande efter och beslagtagande av nästan vilka som helst ägodelar. De angav som stöd artikel 8 i konventionen som stadgar:

“1.  Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2.  Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten…, till förebyggande av oordning och brott, … eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”

159.  Med avseende på det senare klagomålet åberopade de klagande även artikel 1 i Protokoll nr. 1 men domstolen anser att  saken mer lämpligen granskas endast ur synpunkten av artikel 8.

160.  Regeringen bestred argumentet att en kränkning av artikel 8 hade ägt rum.

A.  Tillåtlighet

1.  Parternas sakframställningar

161.  Regeringen hävdade att klagomålet beträffande det sätt på vilket husrannsakningarna genomfördes var otillåtligt därför att de klagande hade underlåtit att uttömma tillgängliga rättsmedel. De hänvisade återigen till möjligheten att begagna ett privaträttsligt förfarande och till de klagandes underlåtenhet att söka prövningstillstånd från appellationsdomstolen (se stycken 126‑127 ovan). Såtillvida som herr Sher klagade på husrannsakan av sitt kontor, påpekade regeringen att detta klagomål inte alls hade ställts i de inhemska förhandlingarna. Regeringen medgav emellertid att klagomålet avseende omfattningen av husrannsakningsorderna var öppet för domstolsprövning och sektion 18(1)(a) i Lagen av år 1981 (se stycke 114 ovan) skulle sannolikt ha hindrat eventuellt överklagande till appellationsdomstolen.

162.  De klagande påstod att det länge varit etablerad lag att husrannsakningsorder endast kunde bestridas i förhandlingar för domstolsprövning, eftersom det var lagligheten i en domstolsorder som bestreds. De hänvisade till inhemsk rättspraxis (se stycken 109-112 ovan) och hävdade att förvaltningsdomstolen och regeringen hade fel angående denna punkt. De klagande stödde sig återigen på effekten av sektion 18(1)(a) i Lagen av år 1981.

2. Domstolens bedömning

163.  Domstolen upprepar sina kommentarer beträffande den understödjande naturen i konventionsmekanismen (se stycke 138 ovan). Det är viktigt att förvaltningsdomstolen ansåg att det sätt varpå husrannsakningsordern utfördes skulle vara en sak för privaträttslig lag och inte passade för domstolsprövning (se stycke 83 ovan). De fall som de klagande hänvisade till, som avsåg frågor kring giltighet och ogiltigförklarande av husrannsakningsorder, tycks inte tillräckliga för att undanröja bevisen som lämnats i förvaltningsdomstolens dom om prima facie-förekomsten av ett tillgängligt och effektivt rättsmedel. Domstolen upprepar vidare sina kommentarer angående tillämpningen av sektion 18(1)(1a) i Lagen av år 1981 (se stycke 137 ovan). Klagomålet avseende det sätt varpå husrannsakningsordern utfördes måste därför avslås enligt artikel 35 §§ 1 och 4 i konventionen.

164.  Vad beträffar husrannsakan av herr Shers kontor, framgår tydligt av förvaltningsdomstolens dom att inget relevant klagomål framfördes i de inhemska förhandlingarna (se stycke 73 ovan). Detta klagomål måste också avslås, enligt artikel 35 §§ 1 och 4, på grund av underlåtenheten att uttömma inhemska rättsmedel.

165.  Slutligen är domstolen övertygad att klagomålet angående omfattningen av husrannsakningsorderna som utfärdades avseende de klagandes hem ställer rättsfrågor som kan hävdas enligt artikel 8 i konventionen, varför det inte kan avslås såsom uppenbart ogrundat enligt den betydelse som ges i artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Domstolen anser vidare att klagomålet inte är otillåtligt på några andra grunder. Det måste därför förklaras tillåtligt.

B.  Sakförhållanden

1.  Parternas sakframställningar

(a)  De klagande

166.  De klagande hävdade att husrannsakningsorderna var otillbörligt alltför omfattande.

(b)  Regeringen

167.  Regeringen medgav att husrannsakan av de klagandes hem innebar ett inkräktande på deras rättigheter enligt artikel 8. Frågan var huruvida de skäl som åberopats för att motivera åtgärderna var relevanta och tillräckliga och huruvida proportionalitetsprincipen hade respekterats. Regeringen ansåg att dessa krav blivit uppfyllda och klargjorde saken med ett antal kommentarer.

168.  För det första: de betonade att husrannsakningsorderna utfärdades av en rättslig myndighet som var övertygad att relevanta lagstadgade kriterier hade blivit uppfyllda, nämligen: att orderna söktes för en terroristutredning; att det fanns skälig grund att tro att det skulle finnas föremål i fastigheterna som sannolikt skulle vara av stort värde för utredningen; att det fanns skälig grund att tro att det sannolikt var nödvändigt att utfärda en husrannsakningsorder under rådande omständigheter. För det andra: orderna gick inte ut på att medge beslagtagande av skyddat eller sekretessbelagt material. För det tredje: ordern var uttryckligen formulerad så att vilken som helst polis endast var bemyndigad att beslagta föremål som ansökan gällde eller att beslagta och kvarhålla “relevant” material som upphittats under genomsökningen, och uteslöt alltså beslagtagande eller kvarhållande av material som inte var motiverat i terroristutredningen. För det fjärde: den omfattande beskrivningen av relevant material var motiverad av det faktum att polisen hade äkta och skäliga orsaker till oro som gällde en förestående terroristattack, och det stämde inte med det brådskande i situationen att noggrant motivera exakt vilka föremål som skulle visa sig relevanta. Omfattningen var också motiverad av arten av utredningen, som avsåg en sofistikerad terroristkomplott där olika media (i synnerhet speciell elektronisk media) skäligen misstänktes komma till användning av deltagarna för att kommunicera. För det femte: husrannsakningsorderna och genomsökningarna var underställda ett ytterligare skydd i form av en ex post facto domstolsprövning eller skadeståndskrav. I föreliggande fall var de klagande inte i stånd att fastställa något föremål som beslagtagits eller varit föremål för sökning som inte var motiverat med hänsyn till utredningens speciella natur.

169.  Vad beträffar kommentarerna från deltagande tredjepart, ansåg regeringen att de avsåg ett omotiverat fiske och beslagtagande av personlig data som inte ingick i de klagandes klagomål eller de inhemska förhandlingarna. Oaktat att kommentarerna kom ur uppriktig oro, hävdade regeringen att det inte fanns någon grund att sluta sig till att genomsökningarna av de klagandes elektroniska data inte var motiverade.

(c)  Intervenerande tredje part

170.  Intervenerande tredje part, Privacy International, koncentrerade sina kommentarer på genomsökningarna av elektroniska anordningar, som innebar tillgång till datauppgifter som var personliga och avsåg kommunikation. Man betonade de teknologiska uppfinningar som hade resulterat i tidigare oanade former av insamlande, lagring, spridning och analysering av data. Den tillgång som poliser och andra som verkställer lagen har till en individs elektroniska anordningar skulle därmed  möjliggöra tillgång till allt som den personen någonsin rört vid digitalt, och omfatta data som inte lagrats på själva anordningen men på externa nätverksservrar. Kombinationen av tillgänglig data skulle kunna vara extremt avslöjande. Då genomsökning av elektroniska anordningar är av speciellt inkräktande natur pläderade Privacy International för en hög tröskel när  man skall bestämma huruvida ett inkräktande på rättigheter enligt artikel 8 var berättigat.

2.  Domstolens bedömning

171.  Det bestrids inte att husrannsakan av de klagandes hem innebar ett inkräktande på deras rättigheter enligt stycke 1 i artikel 8 angående respekt för deras privatliv och hem.

172.  De klagande ifrågasatte inte att utfärdandet av husrannsakningsorderna var “i enlighet med lagen” och drevs av ett legitimt mål, som krävs av stycke 2 i artikel 8. Frågan för domstolen är huruvida den åtgärd som påtalas i klagomålet var “nödvändig i ett demokratiskt samhälle”, med andra ord, huruvida relationen mellan det mål man sökte  uppnå och använda medel kan anses proportionell (se målet Robathin mot Österrike, nr. 30457/06, § 43, 3 juli 2012). De moment som beaktas är särskilt,  huruvida husrannsakan företogs enligt en order utfärdad av en domare och baserad på skälig misstanke; huruvida omfattningen av ordern var skäligen begränsad; och – där husrannsakan avsåg ett advokatkontor– huruvida genomsökningen utfördes i närvaro av en oberoende observatör för att säkerställa att material som var underställt professionell sekretess inte avlägsnades (se målet Robathin, citerat  ovan, § 44; och målet Wieser och Bicos Beteiligungen GmbH mot Österrike, nr. 74336/01, § 57, ECHR 2007‑IV).

173.  Ordern i föreliggande mål var utfärdad av en tingsdomare i polisdomstolen, i samband med straffrättsliga förhandlingar mot de klagande som misstänkta för inblandning i terrorism. Polisen som gjorde ansökan bekräftade att han hade skälig grund att tro att materialet på de konstaterade adresserna sannolikt var av väsentligt värde för en terroristutredning och domaren var av samma mening (se stycke 33-35 ovan). De klagande framkastade inte att det inte fanns någon skälig grund för att bevilja ordern.

174.  Det är sant att husrannsakningsordern var avfattad i relativt vida termer. Medan man begränsade genomsökning och beslagtagande av filer till specifika adresser, bemyndigade man på ett allmänt och obegränsat sätt genomsökning och beslagtagande av korrespondens, böcker, elektronisk utrustning, finansiella dokument och många andra föremål. Men hur specifik den lista är på föremål är som kan bli utsatta för beslagtagande i en husrannsakan genomförd av poliser eller andra som verkställer lagen, kan variera från fall till fall beroende på arten av anklagelserna i fråga. Fall såsom det föreliggande, som involverar anklagelser om en planerad storskalig terroristattack, skapar särskilda utmaningar, eftersom, medan det kan finnas tillräckliga bevis för att väcka skälig misstanke att en attack håller på att förberedas, gör frånvaron av specifik information om attackens avsedda art eller dess mål exakt konstaterande av föremål som söks under en husrannsakan omöjlig. Dessutom kan sådana komplicerade fall berättiga en husrannsakan baserad på vidare ordalag än annars skulle tillåtas. Mångfalden av misstänkta och användandet av kodat språk, såsom i föreliggande fall, komplicerar svårigheterna som polisen står inför när de i förväg söker konstatera den specifika arten av sökta föremål och dokument. Slutligen kan man inte förbise att situationen är brådskande. Att under artikel 8 ställa krav om att en husrannsakningsorder i detalj skall identifiera den exakta arten av sökta föremål att beslagta skulle kunna väsentligt äventyra effektiviteten i en utredning där en mångfald liv skulle kunna stå på spel. I sådana här fall måste polisen, på basis av vad man påträffar, tillåtas en del flexibilitet i bedömningen av vilka föremål som skulle kunna bli förknippade med terroristaktiviteter och beslagta dem för vidare undersökning. Medan genomsökning av elektroniska anordningar ställer särskilt känsliga problem, och enligt mångas förmenande kräver specifika garantier för att skydda alltför stort inkräktande på personliga data, var sådan genomsökningar inte föremål för de klagandes klagomål eller inhemska förhandlingar i detta fall, och följaktligen har parterna inte företett bevis beträffande förekomsten eller annorlunda angående sådana garantier i engelsk lag.

175.  Slutligen har det en viss betydelse i föreliggande fall att de klagande hade ett rättsmedel angående de beslagtagna föremålen i form av ett krav på en ex post facto domstolsprövning eller ett rättsanspråk på skadestånd (se stycke 168 ovan). Det är beaktansvärt att de inte sökte bestrida beslagtagandet av något specifikt föremål under husrannsakan, ej heller pekade de på något föremål som de hävdade var beslagtaget eller sökt efter omotiverat med hänsyn till utredningens art.

176.  På dessa grunder kommer domstolen fram till att husrannsakningsorderna i föreliggande fall ej kan anses ha varit överdrivet vida i sin omfattning. De inhemska myndigheterna var därför i sin rätt att anse att det “inkräktande” som följde på de klagandes rättigheter till respekt för sina privatliv och sina hem var “nödvändigt i ett demokratiskt samhälle” i den betydelse som finns i artikel 8 § 2 i konventionen.

PÅ DESSA GRUNDER AGERAR DOMSTOLEN SOM FÖLJER

1.  Förklarar med majoritetsbeslut att klagomålen angående förfarandet med beviljande av tillstånd för vidare frihetsberövande och omfattningen av husrannsakningsorderna tillåtliga och återstoden av klagomålet otillåtet på grund av att inhemska rättsmedel inte blivit uttömda;

2.  Förklarar, med sex röster mot en, att det inte har förekommit någon kränkning av artikel 5 § 4 i konventionen beträffande förfarandet med beviljande av tillstånd för vidare frihetsberövande;

3.  Förklarar enhälligt att det inte har förekommit någon kränkning av artikel 8 i konventionen med avseende på omfattningen av husrannsakningsorderna.

Utfärdat på engelska och meddelat skriftligen den 20 oktober 2015, enligt Regel 77 §§ 2 och 3 i domstolens arbetsordning.

              Françoise Elens-PassosGuido Raimondi
              SektionsregistratorOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen och Regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning, bifogas till detta domslut den reservation som uttryckts av domare Vehabović.

G.R.A.
F.E.P.

Appendix

1.  Sultan Sher är pakistansk medborgare, född 1987, bor i Pakistan och företräds av advokatfirman Chambers Solicitors.

2.  Mohammed Rizwan Sharif är pakistansk medborgare, född 1980, bor i Pakistan och företräds av advokatfirman Chambers Solicitors.

3.  Mohammed Umer Farooq är pakistansk medborgare, född 1983, bor i Pakistan och företräds av advokatfirman Chambers Solicitors.

© The Swedish National Courts Adminitration

/Courts-Administration

RESERVATION UTTRYCKT AV DOMARE VEHABOVIĆ

Jag beklagar att jag inte kan skriva under på majoritetens åsikt att det i föreliggande fall inte har förekommit någon kränkning av artikel 5 § 4 i konventionen.

De klagande arresterades enligt sektion 41 i lagen om Terrorism av år 2000 som misstänkta för inblandning i förövande, förberedelse och anstiftan av terrorhandlingar. Deras frihetsberövande var föremål för omprövning flera gånger utan närvaro av en advokat. De var till och med förhörda av polisen utan att en advokat var närvarande.

Jag anser att närhelst det förekommer sådana allvarliga anklagelser mot en klagande så måste han kunna ha ett ombud som kan tillhandahålla vederbörligt rättsligt bistånd. Jag skulle inte begränsa denna skyldighet till den första utfrågningen; den borde sträcka sig till rättslig hjälp i förhandlingar som avser ett första frihetsberövande eller förlängning av frihetsberövande.

Följande dag informerades de klagande att en ansökan skulle göras till polisdomstolen City of Westminster Magistrates’ Court om ett tillstånd för vidare frihetsberövande för en period av sju dagar. Behandling ägde rum den 10 april 2009. De klagande och deras ombud var utestängda från en del av förhandlingarna. Såsom förklaras i stycke 41 i domen “en del av förhandlingarna skedde inom stängda dörrar för att tillåta tingsdomaren att granska och ställa frågor om materialet ...”. Jag delar åsikten att det är av avgörande betydelse att domaren som behandlar den eventuella förlängningen av frihetsberövandet borde få kännedom om tillgängliga bevis mot den klagande, men jag finner det omotiverat att utestänga den klagande och hans ombud från den del av förhandlingarna då denna diskussion ägde rum, varmed man tog bort möjligheten att den klagande skulle kunna bestrida betydelsen av bevisen som var avgörande för den förlängningen av frihetsberövandet. Beslutet i föreliggande fall att utestänga de klagande och deras ombud från ens en del av förhandlingarna antyder att polisen inte försåg de klagande med tillräcklig information om skälen för deras fortsatta frihetsberövande.

Min åsikt är att när de klagande påtalade tillhandahållandet av information från polisen angående skälen för deras arrestering och frihetsberövande, och när de insisterade på att domstolsprövning var ett lämpligt rättsmedel med avseende på deras klagomål, så använde de redan ett av de rättsmedel som fanns tillgängliga. Det är uppenbart att de skulle ha kunnat använda ett rättsmedel enligt privaträtt men jag anser att i en situation där det finns olika effektiva rättsmedel tillgängliga för den klagande, är han inte tvungen att uttömma dem alla men det som han finner vara mer lämpligt än någon annat för förhandenvarande situation. Jag kan inte godta den motivering som domaren lämnar i dessa förhandlingar som innebär att det fanns ett annat – privaträttsligt – rättsmedel tillgängligt, att dessa rättsanspråk involverade potentiellt komplicerade tvister i fakta eller att det fanns inga skäl att dessa förhandlingar skulle ta upp de rättsliga resurserna i förvaltningsdomstolen, som behövdes för mångfalden av angelägna kommande domstolsprövningar i hovrätten varje vecka. Vid den tiden var de klagande frihetsberövade i avvaktan på förvisningsorder. För att använda sig av privaträttsligt förfarande, såsom domaren föreslog, “skulle de klagande inte behöva återvända till Storbritannien för att vittna i sitt privaträttsliga mål, som istället kunde ske medelst en videolänk”! I den motivering som gavs föreslogs inte att den sagda domstolen inte var kompetent att behandla ärendet men att domstolsprövning mot polisen inte var lämplig.

I stället för att lämna någon personlig slutsats, skulle jag vilja hänvisa till det detaljerade innehållet i det inhemska rättsliga beslutet (se stycken 75-82 i domstolens dom), i vilket domaren drog denna slutsats, såsom omformulerat i stycke 82:

“... om domstolsprövning mot polisen skulle vara tillämplig, vilket han (domaren) inte ansåg, skulle han vägra prövningstillstånd eftersom rättsanspråket inte gick att hävda på basis av det material som lämnats. Han medgav att frågan huruvida City of Westminster polisdomstols beslut att godkänna vidare frihetsberövande var olagliga pga. otillräcklig information tillhandahållen de klagande om skälen för deras fortsatta frihetsberövande, var en potentiell fråga för offentlig rätt.”

I dagens Europa finns det ett växande behov att bekämpa alla former av religiös radikalism, inklusive aggressiv nationalism, men denna kamp kräver ett minimum av garantier mot godtycke från statens representanter och mot eventuellt missbruk av de befogenheter som åligger statliga organ.

Slutligen bör poängteras att de klagande i detta mål hade blivit frigivna utan åtal och hade omedelbart delgivits avvisningsbeslut.

 

Full & Egal Universal Law Academy