STORA KAMMAREN
(GRAND CHAMBER)
MÅL SVINARENKO OCH SLJADNJOV ./. RYSSLAND
(Klagomål nr 32541/08 och 43441/08)
UTSLAG
STRASBOURG
17 juli 2014
Detta utslag är slutgiltigt men kan bli föremål för redaktionell granskning.
I målet Svinarenko och Sljadnjov ./. Ryssland,
där Europadomstolen för mänskliga rättigheter, i stor kammare (Grand Chamber) bestående av:
Dean Spielmann, ordförande,
Josep Casadevall,
Guido Raimondi,
Ineta Ziemele,
Mark Villiger,
Peer Lorenzen,
Boštjan M. Zupančič,
Danutė Jočienė,
Ján Šikuta,
George Nicolaou,
Luis López Guerra,
Vincent A. de Gaetano,
Linos-Alexandre Sicilianos,
Helen Keller,
Helena Jäderblom,
Johannes Silvis,
Dmitrij Dedov, domare,
samt Michael O’Boyle, tillförordnad justitiesekreterare,
som 18 september 2013 och 11 juni 2014 har överlagt i enrum,
avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i två ansökningar (nr 32541/08 och 43441/08) mot Ryska federationen som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga fri- och rättigheter ("konventionen") av två ryska medborgare, Aleksandr Sergejevitj Svinarenko och Valentin Aleksejevitj Sljadnjov ("klagandena") 5 maj respektive 2 juli 2008.
2. Klagandena gjorde framför allt gällande att det faktum att de hållits i en "metallbur" i en rättssal hade inneburit förnedrande behandling som är förbjudet enligt artikel 3 i konventionen och att längden på rättegången mot dem hade varit orimlig i strid mot artikel 6 § 1 i konventionen.
3. Ansökan tilldelades domstolens fjärde avdelning (regel 52 § 1 i domstolsreglerna). Den 11 september 2012 avgav en kammare i den avdelningen sitt utslag. Kammaren beslöt att slå samman klagomålen (regel 42 § 1), förklarade klagomålen beträffande klagandenas placering i en "metallbur" samt längden på rättegången mot dem tillåtlig samt återstoden av klagomålen otillåtlig samt konstaterade enhälligt att det hade förekommit en kränkning av artikel 3 och 6 § 1 i konventionen. Kammaren bestod av följande domare: Isabelle Berro-Lefèvre, orförande, Elisabeth Steiner, Nina Vajić, Anatolij Kovler, Khanlar Hajiyev, Mirjana Lazarova Trajkovska och Julia Laffranque, samt även André Wampach, avdelningens tillförordnade justitiesekreterare. . Den 7 mars 2013 begärde Ryska federationens regering ("regeringen") att målet i enlighet med artikel 43 i konventionen skulle hänskjutas till stora kammaren och stora kammarens panel godtog begäran den 29 april 2013.
4. Stora kammarens sammansättning fastställdes i enlighet med artikel 26 § 4 och 5 i konventionen samt regel 24.
5. Klaganden och regeringen ingav var för sig ytterligare skriftliga yttranden (regel 59 § 1) om fakta i målet.
6. En förhandling ägde rum i Human Rights Building i Strasbourg 18 november 2013 (regel 59 § 3).
Inför domstolen framträdde:
(a) för regeringen
G. Matjusjkin, företrädare för Ryska federationen vid Europadomstolen för mänskliga rättigheter
Ombud
N. Michajlov, P. Smirnov, O. Otjeretjanaja,
Rådgivare,
(b) för klagandena
V. Paltjinskij, Svinarenkos företrädare,
Advokat
E. Plotnikov, V. Tajsajeva, företrädare för Sljadnjov.
Advokat.
Domstolen hörde anföranden från Paltjinskij, Plotnikov, Tajsajeva och Matjusjkin.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
7. Klagandena är födda 1968 respektive 1970. Den första klaganden, Svinarenko, avtjänar för närvarande fängelsestraff i Murmanskregionen. Den andra klaganden, Sljadnjov, bor i Sinegorje i Jagodninskijdistriktet, Magadanregionen.
A. Förundersökning
8. År 2002 inledde Federala underrättelseavdelningen i Fjärran östern som tillhör inrikesministeriets underrättelsekommitté flera brottmålsrättegångar mot en person vid namn Grisjin.
9. Den 24 december 2002 förhördes den första klaganden som en av de misstänkta i detta förfarande. Den 9 oktober arresterades han. I ett beslut från 12 november 2002 där han häktades, konstaterade stadsdomstolen i Magadan att de brott han anklagades för hade begåtts under en treårsperiod med skyddstillsyn enligt en dom från tingsrätten i Jagodninskij i Magadanregionen från 13 april som fann honom skyldig till stöld och dömde honom till fem års fängelse villkorligt. Den konstaterade också att han fått negativa omnämnanden från sin hemvistort och att han hade brutit mot sin skyldighet att infinna sig hos undersökningsmyndigheten. Enligt de slutgiltiga anklagelsepunkterna mot den första klaganden, skulle han ha rånat A.S. och T.S. i september 2002 i egenskap av medlem i ett gäng som leddes av Grisjin samt olagligen ha förvärvat, förvarat, transporterat och burit ammunition.
10. Den 20 januari 2003 förhördes den andra klaganden, som avtjänade fängelsestraff efter att av Jagodninskij tingsrätt i Magadanregionen den 26 juli 2002 ha befunnits skyldig till vållande till annans död enligt artikel 109 § 1 i Ryska federationens brottsbalk ("BB"), som en av de misstänkta i förfarandet mot Grisjin. Den 22 januari 2003 anklagades han för följande brott:
(i) bildandet av ett beväpnat gäng under Grisjins ledning och medverkan i gängets angrepp på civila från oktober 2001 till september 2002 – detta i enlighet med artikel 209 § 1 i BB,
(ii) för att i oktober 2001 ha rånat V.B., chef för ett privat guldraffineringsföretag med hjälp av vapen och våld med fara för liv och hälsa samt hot om att tillgripa sådant våld, i en organiserad grupp, i syfte att tillskansa sig annan persons egendom av betydande värde – detta enligt artikel 162 § 2 i BB.
(iii) olaglig förvaring och transport av ädelmetaller (industriguld som enligt uppgift tillskansats från V.B.) till ett betydande värde, i en organiserad grupp i oktober 2001 – detta i enlighet med artikel 191 § 2 i BB.
(iv) utpressning (mot V.B.) i oktober 2001 i syfte att förvärva rätten till egendom under hot om våld, i en organiserad grupp – detta anligt artikel 163 § 3 i BB.
(v) för att ha rånat Ya.B. i oktober 2001 med hjälp av vapen och våld med fara för liv och hälsa samt hot om att tillgripa sådant våld, i en grupp personer enligt en på förhand uttänkt plan, genom att på olaglig väg ta sig in i en bostad i syfte att tillskansa sig annan persons egendom av betydande värde – detta enligt artikel 162 § 3 i BB, samt
(vi) olagligt förvärv, förvaring, överlåtelse, transport och bärande av skjutvapen, i en organiserad grupp – detta i enlighet med artikel 222 § 3 i BB.
11. Den 11 april 2003 förklarade Chasinskij tingsrätt i Magadanregionen att den andra klaganden, med tanke på dennes disciplinerade beteende och positiva omnämnande, var berättigad till villkorlig frigivning ett år och tre månader före utgången av den två år och tre månader långa strafftiden som han av tingsrätten i Jagodninskij dömts till den 26 juli 2002.
12. Den 24 april 2003 beslutade stadsdomstolen i Magadan att häkta den andra klaganden i den brottmålsrättegång som pågår i föreliggande mål. Den noterade bl.a. att han var anklagad för grova brott som hade begåtts under en tre år lång skyddstillsyn enligt dom från tingsrätten i Jagodninskij den 15 juni 2001 som fann honom skyldig till huliganism och avsiktlig åsamkande av allvarlig kroppsskada och dömde honom till fyra års fängelse villkorligt.
13. Den 20 maj 2003 var utredningen klar och försvaret fick tillgång till akten.
14. Den 13 augusti 2003 förklarade stadsdomstolen i Magadan att den andra klaganden medvetet hade fördröjt undersökningen av akten och ställde upp en tidsgräns för prövningen till den 5 september 2003.
B. Rättegångsförfarandet
1. Första rättegången
15. Den 19 september 2003 kom ärendet upp för behandling i regiondomstolen i Magadan som mellan 16 oktober och 26 december 2003 genomförde en förundersökning i syfte att besluta om ett flertal yrkanden från klagandena och deras två medsvarande rörande tillåtligheten för bevis och andra procedurfrågor, samt för att förbereda den juryrättegång som svarandena hade begärt. Under denna period sköts förhandlingen på de medsvarandes begäran upp i ungefär fyra veckor.
16. Som ett resultat av förundersökningen beslutade regiondomstolen den 26 december att målet skulle prövas vid en öppen förhandling av en jury den 23 januari 2004. Den dagen infann sig färre än tjugo jurykandidater i domstolen i stället för de femtio som inbjudits, varför domstolen därför beslutade att kalla ytterligare 100 jurykandidater.
17. Den 13 februari 2004 sammanställdes en jury och svors in.
18. Regiondomstolen sammanträdde ungefär trettio gånger då den beslutade om diverse procedurfrågor, som t.ex. utbyte av några jurypersoner, uteslutning eller undersökning av vissa bevis samt begäran om expertutlåtanden. Den undersökte vittnesuppifter, bl.a. från offer, vittnen samt experter och förhörde svarandena. Förhandlingen sköts upp i två veckor på grund av att en av försvarsadvokaterna inte kunde närvara.
19. Den 15 juni 2004 ändrade åklagaren en av rånanklagelserna mot den andra klaganden (betr. YA.B.) till den lindrigare anklagelsen "egenmäktig olaglig handling" (самоуправство) med användning av våld, enligt artikel 330 § 2 i BB.
20. Den 22 juni 2004 förklarade juryn klagandena icke skyldiga. De frigavs i rättssalen. Den 20 juni 2004 avgav regiondomstolen i Magadan ett utslag där de frikändes och där deras rätt till återupprättelse bekräftades.
21. De medsvarande och åklagarsidan överklagade domstolens utslag. Den 7 december 2004 prövade Ryska fedrationens högsta domstol det överklagade målet och ogiltigförklarade domen, bl.a. på grund av att några av jurypersonerna hade undanhållit uppgifter om deras familjemedlemmars kriminella förflutna trots att de var skyldiga att uppge sådan information till parterna och till domstolen då de skulle väljas, och att den sittande domaren inte hade sammanfattat allt bevismaterial i sina anvisningar till juryn, i synnerhet genom att inte sammanfatta offrens och vittnenas uppgifter. Högsta domstolen återförvisade målet till regiondomstolen i Magadan för ny undersökning.
2. Andra rättegången
22. Den 21 december 2004 tog regiondomstolen emot akten. Den sköt upp förhandlingen två gånger, den 31 januari och 7 februari 2005, eftersom den andra klagandens advokat inte hade infunnit sig.
23. I ett beslut från 8 februari 2005, ålades svarandena av regiondomstolen att inte utan dess godkännande lämna sin hemvistort, att vid kallelse infinna sig i domstolen och att inte hindra förfarandet.
24. Regiondomstolens beslut från samma datum att hänskjuta målet till statsåklagaren i syfte att rätta till fel i åtalet överklagades av försvaret och underkändes som felaktigt av högsta domstolen den 26 april 2005.
25. Förhandlingen i regiondomstolen uppsköts den 17 juni 2005 till följd av att den första klaganden samt en av medsvarandena av okänd anledning inte infann sig. Den uppsköts igen den 21 juni 2005 på grund av att en av medsvarandena lades in på sjukhus samt att det inte gick att pröva målet för de övriga i en separat rättegång.
26. Förhandlingarna återupptogs den 22 november 2005. Den dagen inställde sig emellertid färre än tjugo jurykandidater istället för de trettio som ombetts komma och domstolen beslutade därför att ytterligare 100 jurykandidater skulle kallas.
27. Den 6 december 2005 beslutade regiondomstolen att klagandena och de två medsvarandena skulle häktas. Den framhöll klagandenas tidigare fällande domar, de allvarliga anklagelserna mot dem samt det faktum att några av offren och vittnena i samband med förundersökningen samt den aktuella rättegången hade sagt sig vara rädda för svarandenas lagstridiga beteende. I sitt beslut uppgav domstolen inga detaljer kring den rädsla som hänvisats till eller namnet på svarandena ifråga. Klagandenas överklagan av häktningsbeslutet avvisades av Ryska federationens högsta domstol i sitt beslut den 22 februari 2006. Den konstaterade vid fastställandet av regiondomstolens häktningsbeslut att ett av offren, Ya. B., hade bett om att målet skulle prövas utan hans medverkan, eftersom han var rädd för att vittna vid en offentlig förhandling. Denna rädsla utgjorde enligt högsta domstolen tillräckliga skäl för att anse att svarandena inte uppfyllde villkoret att inte hindra förfarandet för att också fortsättningsvis vara på fri fot under förpliktelsen att inte lämna sin hemvistort. Klagandenas häktning utökades därefter av liknande skäl.
28. Den 9 december 2005 sammanställdes och svors juryn in och domstolen höll förhandlingar den 23, 20 och 23 december 2005. På sistnämnda datum fick en av medsvarandena lov att anlita en ny advokat. Den 27 december underlät den nya advokaten att infinna sig och förhandlingen uppsköts till 10 januari 2006, då 1-9 januari var helgdagar. Regiondomstolen fortsatte sin prövning i januari. Den meddelade utslag i ett flertal procedurrelaterade yrkanden från försvaret, främst på att sittande domare och åklagare skulle bytas ut.
29. Eftersom vittnena och offren som var bosatta i Sinegorje vid flera tillfällen inte hade infunnit sig, beslutades att de skulle hämtas till domstolen genom polisens försorg. Förhandlingen uppsköts den 20 januari fram till den 27 januari och den 26 februari fram till 10 mars 2006 i avvaktan på att det beslutet skulle verkställas
30. Prövningen av målet fortsatte i februari, mars och april 2006. Under den perioden sköts förhandlingen upp vid ett antal tillfällen i sammanlagt ca fyra veckor på begäran av jurymedlemmar som inte kunde närvara och i ungefär en vecka på begäran av en av försvarsadvokaterna som var sjuk. Den 2 juni 2006 förklarade sittande domaren vittnesförhören avslutade. Under fem förhandlingsomgångar i juni 2006 tog regiondomstolen del av parternas muntliga framställningar. Den tillkännagav ett avbrott från 14 juli till 3 oktober 2006 då flera jurymedlemmar åkte på semester i mellersta Ryssland.
31. Förhandlingarna återupptogs den 3 oktober 2006. Efter att ha rådgjort med parterna beslutade domstolen att dessa skulle upprepa sina muntliga argument. Detta skedde den 6, 12 och 19 oktober samt 2 november 2006. Därefter sammanställdes frågorna som skulle lämnas till juryn. Juryn lämnade sitt utslag den 17 november 2006. Den första klaganden befanns vara icke skyldig och frigavs i rättssalen.
32. Den 5 december 2006, efter undersökning av fakta i målen vid förhandlingar i november och december, meddelade regiondomstolen sin dom. Den första klaganden frikändes och hans rätt till återupprättelse bekräftades. Den andra klaganden fälldes för utpressning (mot V.B.) samt "egenmäktig olaglig handling" med våld (när det gällde Ya. B.) och dömdes till sju års fängelse (med beaktande av den fällande domen från 2001, ifråga om vilken den villkorliga domen upphävdes). Han frikändes på övriga åtalspunkter. Hans häktning skulle fortsätta till dess domen vann laga kraft.
33. Den 6 juni 2007, prövade högsta domstolen överklagandena mot domen som lämnats av en av medsvarandena, ett av offren samt åklagarsidan. Den konstaterade att svarandena och deras advokater hade brutit mot brottmålsreglerna genom att missbruka sina rättigheter, nämligen att i jurymedlemmarnas närvaro och trots den sittande domarens varningar, diskutera frågor som låg utom jurymedlemmarnas behörighet. De hade också fällt kommentarer som inte hade något att göra med de frågor som juryn skulle ta ställning till och som hade syftat till att misskreditera bevisen mot dem och på så sätt skapa en negativ uppfattning om offren och den sittande domaren, samt en positiv uppfattning om dem själva. Högsta domstolen ansåg att detta innebar en olaglig påverkan på juryns utslag. Det konstaterades också att juryns utslag inte hade varit alltigenom tydligt eftersom svaren på de frågor som ställts hade varit motsägelsefulla. Högsta domstolen underkände domen och återförvisade målet till regiondomstolen för ny prövning. Den beslutade också att den andra klaganden skulle förbli i häkte.
34. I augusti 2007 häktades den första klaganden i samband med icke omnämnda brottmålsförfaranden mot denne som misstänkt för påstådd utpressning under 2002.
3. Tredje rättegången
35. Den 4 september 2007 fick regiondomstolen i Magadan hand om målet och inledde förfarandet. Den 5 oktober 2007 infann sig färre än tjugo jurykandidater i regiondomstolen i stället för de 100 som inbjudits, varför domstolen följaktligen beslutade att kalla ytterliga 150 jurykandidater.
36. Den 2 november inleddes urvalet av jurymedlemmarna. Efter att ett antal kandidater vägrat medverka i målet, var antalet tillgängliga jurymedlemmar fortfarande otillräckligt och domstolen beslutade att kalla ytterligare 150 jurykandidater. Samma situation uppstod 22 november 2007.
37. Det antal jurykandidater som infanns sig i regiondomstolen var återigen otillräckligt den 11 december 2007 och 1 januari 2008, vilket innebar att ytterligare 200 respektive 240 personer behövde kallas.
38. En jury bestående av tolv jurymedlemmar och två suppleanter sattes ihop den 5 januari 2005 utifrån de trettiofyra jurykandidater som hade infunnit sig, och rättegången inleddes. Domstolen höll fem eller sex förhandlingar i månaden från februari till juni 2008, två i juli, fyra i augusti (efter avbrott för jurymedlemmarnas semester från 1 juli till 18 augusti), elva i september, sex i oktober, tio i november och fyra i december 2008. Vissa av förhandlingarna hölls utan jury, eftersom de behandlade diverse procedurfrågor, bl.a. tillåtligheten för bevis samt yrkanden på att bevisen skulle undersökas i juryns närvaro. Domstolen undersökte det omfattande bevismaterialet, bl.a. vittnesmål från fler än sjuttio offer och vittnen, samt otaliga expertrapporter.
39. Rättegången försenades i ungefär en månad på grund av att en medsvarande var sjuk. Vissa förseningar orsakades av svårigheter med att garantera närvaron för några av de brottsoffer och vittnen som var bosatta på vissa avlägsna platser i Burkhala och Sinegorje, eller som hade flyttat till de centrala eller andra delar av landet.
40. Den 13 februari 2009 började regiondomstolen ta del av parternas muntliga framtällningar.
41. Den 7 maj 2009 förklarade juryn den första klaganden "icke skyldig". Den förklarade den andra klaganden skyldig till "egenmäktiga olagliga handlingar" samt icke skyldig till övriga åtalspunkter.
42. Den 12 mars 2009 beslutade regiondomstolen att frikänna den andra klaganden mot ett löfte att inte lämna sin hemvistort och att uppföra sig på ett laglydigt sätt.
43. Den 19 mars 2009 meddelande den sin dom och frikände den första klaganden och konstaterade ifråga om den andra klaganden att den 10 oktober 2001 hade denne, Grisjin och N.G. (mot vilken brottmålsförfarandet hade lagts ned på grund av dennes frånfälle) uppmanat Ya.B. att betala tillbaka en skuld uppgående till 100 000 ryska rubel (RUB). Då Ya.B. vägrade, hade Grisjin och N.G. misshandlat honom, den andra klaganden hade misshandlat S.K. som bevittnat misshandeln av Ya.B. Därefter hade de tagit med sig Ya.B. till dennes hem där Grisjin hade tagit RUB 247 000.
44. Regiondomstolen konstaterade att det i målet hade förekommit blandade bedömningar ifråga om andra klaganden, som hade karakteriserats negativt av kommunen och av en distriktspolis på hemvistorten, positivt i häktet där han suttit och av förvaltningen på det fängelse där han avtjänat straff efter en tidigare fällande dom.
45. Regiondomstolen dömde den andra klaganden, enligt artikel 330 § 2 i BB, för "egenmäktiga olagliga handlingar" med våld, till två år och tio månaders fängelse, upphävde den villkorliga domen från 2001, eftersom det nya brottet hade begåtts under tillsynsperioden, och, efter att ha lagt till den upphävda villkorliga domen, till sammanlagt fyra år och fem månaders fängelse. Den befriade honom från att avtjäna straff för den del som rör den fällande domen enligt artikel 330 § 2 eftersom det brottet hade blivit preskriberat och konstaterade att han hade avtjänat sitt straff för den återstående delen genom att sitta häktad från 24 april 2003 till 22 juni 2004 samt från 6 december 2005 till 12 mars 2009, vilket uppgick till sammanlagt fyra år, fem månader och sex dagar. Den frikände honom beträffande övriga åtalspunkter.
46. Per den 19 mars 2009, satt den första klaganden fortfarande häktad på grund av icke omnämnt brottmålsförfarande mot honom (se punkt 34 ovan).
47. Den 23 juli 2009 avslog högsta domstolen en överklagan från en av medsvarandena och åklagarsidan och fastställde domen.
C. Förhållandena i rättssalen.
48. Under klagandenas häktning, fördes dessa från häktet till regiondomstolen i Magadan av poliser. Under förhandlingarna satt de på en bänk som på fyra sidor omgavs av metallstänger som var 10 mm i diameter. Inhängnaden var 225 cm lång, 150 cm bred och 225 cm hög, med tak av ståltrådsnät och en dörr som också var gjord av metallstänger. Avståndet mellan metallstängerna var 19 cm.
49. Beväpnad polis stod på vakt bredvid buren. Det stod alltid två poliser på vakt för varje fånge – sammanlagt åtta poliser i samband med första och andra rättegången och sex för klaganden och en av deras medsvarande vid den tredje rättegången.
D. Kompensationsförfarande
50. Efter att den första klagandens frikännande vunnit laga kraft, inledde han en process mot staten rörande skadestånd som en följd av brottmålsförfarandet mot honom.
51. Den 23 oktober 2009, beviljade regiondomstolen i Magadan honom RUB 18 569 som materiellt skadestånd motsvarande arbetslöshetsunderstöd som inte hade betalats ut till följd av att han suttit häktad. Den 17 december 2009, fastställde Ryska federationens högsta domstol regiondomstolens utslag.
52. Den 1 mars 2010 beviljade stadsdomstolen i Magadan den första klaganden RUB 50 000 som materiellt skadestånd till följd av åtalet mot honom, åläggandet att inte lämna sin hemvistort samt häktningsperioden från 9 oktober 2002 och fram till hans frigivning efter det första utslaget "icke skyldig" från juryn den 22 juni 2004 och från 6 december 2005 till 17 november 2006. Klaganden överklagade domen och hävdade bl.a. att det beviljade beloppet inte var rättvist eller skäligt. Den 30 mars 2010 avslog regiondomstolen i Magadan klagandens överklagan och fastställde stadsdomstolens utslag.
II. GÄLLANDE INHEMSK LAGOCH PRAXIS
A. Förbud mot förnedrande behandling
53. Artikel 21 i Ryska federationens konstitution lyder, i tillämpliga delar, enligt följande:
"1. Människovärdet ska skyddas av staten. Ingenting får tjäna som grund för en avvikelse från detta.
2. Ingen ska utsättas för tortyr, våld eller annan allvarlig eller förnedrande behandling eller bestraffning".
54. Artikel 9 i Ryska federationens brottsbalk förbjuder bl.a. förnedrande behandling av deltagare i ett brottmålsförfarande.
B. Metallburar i rättssalar
1. Cirkulär från justitieministeriet, högsta domstolen samt inrikesministeriet
55. Ett opublicerat cirkulär från 3 februari 1993 som utfärdats gemensamt av Ryska federationens justitieministerium (nr 5-63-96), högsta domstol (nr 11-nk/7) och inrikesministerium (nr 1/483) innehöll "förslag om att skapa lämpliga villkor för domstolarnas prövning i brottmål och säkerheten för deltagare i rättegångar samt vakter från inrikestrupperna och poliseskort i utövandet av deras åligganden". Den instruerade ordförandena i allmänna domstolar "att före 1 januari 1994 se till att samtliga rättssalar försågs med fasta metallbarriärer som skiljer tilltalade i brottmål från rätten och besökare som är närvarande vid förhandlingen". Den instruerade också polismän som åtföljer fångar att placera alla tilltalade i förvar bakom dessa "barriärer".
2. Beslut från inrikesministeriet
(a) Beslut från 1996
56. Föreskrifterna för bevakning och förflyttning av misstänkta och anklagade, som har förhandsgodkänts av Ryska federationens högsta domstol, justitieministeriet samt riksåklagarmyndigheten och godkänts av inrikesministeriet den 26 januari 1996 genom beslut nr 41 (dsp) "endast för internt bruk", föreskrev att tilltalade personer ska placeras bakom en "metallbarriär" i en rättssal.
(a) Beslut från 2006
57. En liknande bestämmelse ingick i Anvisningar för hur tillfälliga häktesinrättningar samt enheter för bevakning och förflyttning av misstänkta och anklagade personer ska fungera som förhandsgodkändes av Domstolsförvaltningen vid Ryska federationens högsta domstol den 8 februari 2006 (nr CD-AG/269) samt av Riksåklagarmyndigheten den 16 februari 2006 (nr 16-13-06) och godkändes den 7 mars 2006 genom beslut nr 140 (dsp) "endast för internt bruk" av Ryska federationens inrikesministerium. Enligt de senare anvisningarna förbjuds förflyttning av misstänkta och anklagade personer till rättssalar som inte är försedda med "säkerhetsbarriärer" (защитное ограждение, барьер).
(c) Högsta domstolens granskning av besluten
58. Beslut nr 41 ifrågasattes i Ryska federationens högsta domstol av en Sh. med motiveringen att denna bestämmelse att placera tilltalade personer bakom en "metallbarriär" under rättegången bröt mot inhemsk lag samt mot konventionen i så motto att båda förbjöd förnedrande behandling och garanterade rätten till en rättvis prövning. Han klagade över att han faktiskt hade fått sitta i en metallbur i en rättssal under rättegången och att det hade omöjliggjort kommunikation med hans advokat.
59. I sitt beslut från 19 oktober 2004 konstaterade högsta domstolen med ensam domare, att den ifrågasatta bestämmelsen avsåg personer som häktats genom domstolsbeslut i enlighet med fordringarna i brottsbalken och att det var polisens sak att vakta och förflytta dem till en rättssal från häktningsinrättningen (artikel 10 § 16 i Polislagen). Domstolen upprepade att häktning skulle genomföras i enlighet med principerna för lagenlighet, rättvisa, förmodad oskyldighet, likhet inför lagen, humanism samt respekt för människovärdet, och i enlighet med konstitutionen, principer och normer i internationell lag, samt internationella överenskommelser med Ryska federationen. Dessutom fick sådan häktning inte åtföljas av tortyr eller andra handlingar som syftade till att tillfoga fysiskt eller moraliskt lidande (Federala lagen om häktning av misstänkta och tilltalade personer). Med tanke på ovanstående var högsta domstolen nöjd med att bestämmelsen om att hålla tilltalade personer bakom en "metallbarriär" inte kunde anses strida mot människans heder och värdighet eller kränka rätten till rättvis prövning.
60. Sh. överklagade högsta domstolens beslut och hävdade, bl.a. att beslutet inte hade åtföljts av någon motivering. Den 23 december 2004 avslog överklagandeavdelningen vid högsta domstolen med tre domare dennes överklagan och gick helt och hållet på beslutet i första instans. Den anmärkte att det ifrågasatta beslutet inte hade specificerat "metallbarriärens" egenskaper.
61. Klagomål som ifrågasatte lagenligheten för båda beslut (från 1996 och från 2006, se punkt 56 och 57 ovan) utifrån de faktum att de inte hade publicerats offentligt, avvisades av Ryska federationens högsta domstol, som uppgav att besluten inte skulle publiceras eftersom de innehöll konfidentiell information och hade registrerats hos justitiedepartementet (beslut från 2 december 2002, som fastställdes av överklagandeavdelningen vid högsta domstolen den 24 april 2003 ifråga om beslut nr 41 och beslut från 7 december 2011 ifråga om beslut nr 140).
3. Konstruktionsregler
(a) Reglerna vid tiden för klagandenas rättegång
62. Den 2 december 1999 godkände domstolsförvaltningen vid Ryska federationens högsta domstol genom beslut nr 154 Regler för utformning och konstruktion av lokaler för allmänna domstolar (SP 31-104-2000). Reglerna godkändes vidare av Federala statliga kommittén för bygg-, bostads- och kommunala tjänster och trädde ikraft den 1 augusti 2000. De hade tagits fram av en expertgrupp som bl.a. omfattade ordföranden i Ryska federationens högsta domstol, generaldirektören för domstolsförvaltningen vid Ryska federationens högsta domstol samt medlemmar av Ryska federationens domarråd. Reglerna tog hänsyn till de förslag som framfördes i det gemensamma cirkuläret från justitieministeriet, högsta domstolen och inrikesministeriet den 3 februari 1993 (se punkt 55 ovan).
63. Reglerna föreskrev en särskild zon för tilltalade personer i rättssalar avsedda för brottmålsförhandlingar som på fyra sidor är omgärdad av metallstänger (металлическая заградительная решетка), som består av metallstavar med minst 14 mm diameter, 220 cm hög, försedd med ett metallnätstak, eller som sträcker sig upp till lokalens innertak och med dörr (punkt 5.4, 5.9 samt 8.3 i reglerna).
64. Bland andra säkerhetsanordningar föreskrev reglerna tillträde till rättssalen från de tilltalades celler i domstolsbyggnaden via separata korridorer och särskild ingång till rättssalen. Allmänhetens ingång till domstolsbyggnad och rättssal för brottmålsförhandlingar måste kunna förses med metalldetektorer. Metallskenor måste installeras på fönstren i rättssalen (punkt 5.11, 5.35, 8.1 och 8.2 i reglerna).
(b) De nya reglerna
65. Sedan 1 juli 2013 regleras utformning och planering av domstolsbyggnader för allmänna domstolar av bestämmelser som tagits fram av en expertgrupp från domstolsförvaltningen vid Ryska federationens högsta domstol samt arkitektur- och byggorganisationer och som godkändes av Federala byrån för bygg-, bostads- och kommunala tjänster de 25 december 2012.
66. De nya reglerna föreskriver två typer av "säkerhetsburar" i rättssalar avsedda för häktade personer, främst en "säkerhetsbur" tillverkad av metallstänger med egenskaper lika de i de gamla reglerna (se punkt 63 ovan) samt en "isolerande transparent säkerhetsbur" med stålram och skottsäkra glasväggar. Båda burarna ska vara försedda med dörrar som kan låsas utifrån.
C. Häktning
67. Enligt de allmänna bestämmelserna i artikel 108 i Ryska federationens brottsbalk, kan en domstol besluta om häktning av personer som misstänks eller anklagas för att ha begått ett brott som kan straffas med mer än två års fängelse (tre års fängelse sedan december 2012), under förutsättning att en mindre restriktiv förebyggande åtgärd, som t.ex. ett löfte om att inte lämna sin hemvistort eller personlig säkerhet eller borgen, inte kan vidtas. Personer som misstänks eller anklagas för att ha begått ett brott som kan straffas med kortare fängelsevistelse kan fortfarande häktas under särskilda omständigheter, i synnerhet om de inte har någon fast hemvist, om deras identitet inte har kunnat fastställas eller om de har brutit mot tidigare ålagda förebyggande åtgärder eller avvikit.
68. Domstolen var tvungen att överväga huruvida det fanns tillräckliga skäl att anta att den anklagade skulle kunna avvika, begå nya brott eller hindra förfarandet (ibid., artikel 97). Andra omständigheter, som t.ex. anklagelsens allvarsgrad, den anklagades personlighet, ålder, hälsotillstånd, familjeförhållanden samt yrke, måste också tas hänsyn till (ibid., artikel 99).
69. Som en följd av tillägg till brottsbalken mellan december 2009 och november 2012, får personer som misstänks eller anklagas för icke-våldsrelaterat egendomsbrott eller ekobrott inte längre häktas.
III. TILLÄMPLIG INTERNATIONELL RÄTT OCH PRAXIS
B. Förenta Nationernas kommitté för mänskliga rättigheter
70. Vid sitt möte den 20 mars 2014 och med hänsyn till meddelande nr 1405/2005 som lämnats in av Mikhail Pustovoit mot Ukraina, antog FN:s kommitté för mänskliga rättigheter Synpunkterna att det faktum att Pustovoit i samband med sin offentliga rättegång hade placerats i en metallbur med händerna i handbojor bakom ryggen, innebar en kränkning av artikel 7 i den internationella konventionen om civila och politiska rättigheter, separat, på grund av den förnedrande behandling han därmed utsattes för, samt i förening med artikel 14(1) i konventionen, på grund av den förnedrande behandlingen som hade påverkat rättvisan i prövningen (punkt 9.3 samt10 i Synpunkterna).
B. Förenta Nationernas regler om minimistandarder för behandlingen av fångar
71. De regler för minimistandarder för behandlingen av fångar som 1955 antogs av den första FN-kongressen om brottsförebyggande och behandling av kriminella och som godkändes av Ekonomiska och sociala rådet i dess resolution 663 C (XXIV) från 31 juli 1957 samt 2076 (LXII) från 13 maj 1977, omfattar följande riktlinjer beträffande tvångsmedel.
"33. Tvångsmedel som t.ex. handbojor, kedjor, järn och tvångströjor får aldrig användas som bestraffning. Dessutom får kedjor eller järn inte användas som tvångsmedel Övriga tvångsmedel får inte användas utom under följande omständigheter:
(a) Som säkerhetsåtgärd mot rymning vid transport, förutsatt att de ska tas bort när fången står inför en rättslig eller administrativ myndighet,
...”
C. Internationella brottmålsdomstolar
72. Bevis- och förfarandereglerna vid Internationella brottmålsdomstolen för forna Jugoslavien (regel 83) och vid Internationella brottmålsdomstolen för Rwanda (regel 83) föreskriver att tvångsmedel som t.ex. handbojor bara får användas som en säkerhetsåtgärd mot rymning vid transport eller av säkerhetsskäl. När den anklagade väl står inför domstolen ska sådana tvångsmedel emellertid avlängsnas.
73. Artikel 63 i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen föreskriver följande:
"1. Den anklagade ska närvara vid rättegången.
2. Om den anklagade, inför domstolen, fortsätter att störa rättegången, kan kammaren föra bort denne och ska se till att denne vid behov kan följa rättegången och instruera advokaten från utsidan av rättssalen med hjälp av kommunikationsteknik. Sådana åtgärder ska endast vidtas under särskilda omständigheter efter att andra alternativ har visat sig vara otillfredsställande och bara så länge det verkligen krävs".
D. Amnesty International
74. Amnesty Internationals handbok för rättvis prövning förklarar följande:
"15.3 Procedurer som inkräktar på oskuldspresumtionen
...
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att de anklagade i samband med rättegången inte belastas med skuldattribut som kan påverka antagandet om deras oskuld. Sådana attribut kan t.ex. vara att den anklagade får sitta i en cell inne i rättssalen ...".
E. Användning av "metallbur" i rättssalar i Europarådets medlemsländer
75. En "metallbur" har använts som en normal säkerhetsåtgärd när det gäller misstänkta och anklagade personer i domstol som häktats i vissa av Europarådets medlemsstater, t.ex. Armenien, Azerbajdjan, Georgien, Moldavien och Ukraina. Armenien och Georgien har övergett detta bruk (se Ashot Harutyunyan ./. Armenien, nr 34334/04, § 118, 15 juni 2010, samt resolutionen från Europarådets ministerkommitté (CM/ResDH(2011) 105). Moldavien och Ukraina är på väg (betr. Ukraina, se Övergångsbestämmelser i Ukrainas brottsbalk från 2012, särskilt punkt 21, paragraf XI som uppmanade ministerkabinettet att lämna in förslag till parlamentet för att garantera medel till att byta ut "metallburarna" i rättssalarna mot "skärmar av glas eller akrylglas"). I Azerbajdzjan tillåts, även om "metallburar" i vissa domstolar har ersatts med "glasskärmar" (se t.ex. paragraf 3 "Utveckling på rättsområdet" från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas rapport från 2011 om rättegångsövervakning i Azerbajdzjan), en fortsatt användning av dessa genom en föreskrift från Azerbajdzjans justitieministerium av 29 december 2012 om Rutiner för transport av arresterade och dömda personer samt föreskrift från dess inrikesministerium från 14 januari 2013 om rutiner för polisens bevakning och transport av tillfälligt häktade personer.
76. Några andra medlemsstater använder "burar" av säkerhetsskäl under vissa omständigheter eller i vissa domstolar. I domstolen för allvarliga brott i Albanien kan den anklagade t.ex. bli placerad i ett bås som är omgärdat med metallskenor. Det finns en rättssal i Serbien – i distrikts- (central-) fängelset i Belgrad – som används som reservlokal till högsta domstolen i Belgrad och där förhörsbåset omges av metallskenor samt skottsäkert glas. I Frankrike använder vissa domstolar förhörsbås i glas som i sällsynta fall är förstärkta med stålkablar och används efter beslut av den sittande domaren. I Lettland är bruket, även om ett litet antal domstolar fortfarande har metallburar, på väg bort. I Italien används inte längre de metallburar som på 1980-talet installerades för rättegångar mot påstådda maffia- eller terroristgruppsmedlemmar
LAGEN
I. REGERINGENS PRELIMINÄRA PROTESTER
77. I sina framställningar till stora kammaren, har regeringen hävdat att den första klaganden inte kunde påstå sig vara offer för de förmenta kränkningarna av artikel 3 (på grund av att han placerats i en metallbur i rättssalen) och av artikel 6 (på grund av brottmålets längd), eftersom han hade blivit helt frikänd och beviljats gottgörelse genom påföljande upprättelseförfarande (se punkt 50-52 ovan).
78. Klaganden hade en annan mening och anmärkte främst på det lilla ersättningsbeloppet och dess brist på koppling till den långvariga rättegången. Han underströk att den federala lagen från 30 april 2010, som lanserade möjligheten att få ersättning för en kränkning av rätten till förhandling inom rimlig tid hade trätt i kraft efter upprättelseförfarandet.
79. Stora kammaren är inte förhindrad att, i förekommande fall, undersöka frågor som rör tillåtligheten för ett klagomål enligt artikel 35 § 4 i konventionen, eftersom den bestämmelsen gör att domstolen "när som helst under förfarandet" får avvisa klagomål som den anser vara otillåtliga (se Odièvre ./. Frankrike [SK], nr 42326/98, § 22, ECHR 2003-III). Enligt regel 55 i domstolens arbetsordning, måste varje yrkande på otillåtlighet emellertid, i den mån beskaffenheten och omständigheterna tillåter, tas upp av den svarande fördragsparten i dennes skriftliga yttranden om tillåtligheten för det inlämnade klagomålet såsom i förekommande fall föreskrivs i regel 51 eller 54. Om en ny rättsligt betydelsefull procedurrelaterad händelse inträffar under ett pågående förfarande vid domstolen som kan påverka tillåtligheten för klagomålet, bör den fördragsslutande parten i syfte att främja korrekt rättsskipning utan dröjsmål inkomma med en formell protest (se, efter vederbörliga ändringar, N.C. ./. Italien [SK], nr 24952/94, § 45, ECHR 2002-X samt Lebedjov ./. Ryssland, nr 4493/04, § 39-40, 25 oktober 2007).
80. I föreliggande mål har regeringen i sina yttranden inte åberopat sådan otillåtlighet innan kammaren fattade sitt beslut ifråga om klagomålets tillåtlighet. Regeringen lämnade in sina yttranden om klagomålets tillåtlighet den 18 februari 2010. Upprättelseförfarandet avslutades den 30 mars samma år (se punkt 52 ovan). Det fanns ingenting som hindrade regeringen från att yrka på otillåtlighet, föranledd av resultatet av upprättelseförfarandet vid kammaren, som uttalade sig om klagomålets tillåtlighet och fakta mer än två år och åtta månader senare, den 11 december 2012.
81. Dessutom informerade den första klaganden i sitt brev från 10 februari som domstolen fick den 2 mars 2011, dessutom domstolen om resultatet av upprättelseförfarandet och bifogade kopia på dithörande domstolsutslag. Avdelningens ordförande beslutade, i enlighet med regel 38 § 1 i domstolens arbetsordning, att klagandens framställningar skulle ingå i akten som domstolen skulle ta under övervägande och skickade över dem till regeringen för kännedom den 10 mars 2011, i god tid före kammarens undersökning av klagomålets tillåtlighet.
82. I frånvaro av några särskilda omständigheter som skulle ha kunnat hindrat regeringen från att i tid inkomma med denna protest, anser domstolen att regeringen har förverkat rätten att lämna in sin preliminära protest beträffande den första klagandens offerstatus (se Sejdovic ./. Italien [SK], nr 56581/00, § 41, ECHR 2006-II, Prokopovitj ./. Ryssland, nr 58255/00, § 29, ECHR 2004-XI (utdrag), samt Andrejeva ./. Lettland [SK], nr 55707/00, § 49, ECHR 2009).
83. Regeringens protest måste således avslås.
I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN
84. Klagandena klagade över att de tvingats sitta i en metallbur i rättssalen där rättegången hölls. De påstod att sådan inspärrning innebar förnedrande behandling som är förbjuden enligt artikel 3 i konventionen, som föreskriver följande:
"Ingen ska behöva utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning".
A. Sexmånadersregeln samt omfattningen av domstolens prövning
85. Domstolen konstaterar att regeringen inte tog upp frågan om huruvida klaganden hade följt sexmånadersregeln, vare sig i kammaren eller i stora kammaren. Kammaren prövade inte den frågan heller i sitt utslag, men förklarade klagandens klagomål om inspärrningen i en bur tillåtlig och konstaterade – mot bakgrund av omständigheterna i den tredje rättegången – en kränkning av artikel 3. Då domstolen har behörighet att tillämpa sexmånadersregeln på eget initiativ (se Sabri Günes ./. Turkiet [SK], nr 27396/06, § 29, 29 juni 2012), anser den det vara lämpligt att ta upp denna fråga i föreliggande mål.
86. Domstolen upprepar att sexmånadersregeln vanligtvis räknas från datum för det slutgiltiga beslutet i processen som rör uttömmandet av inhemska rättsmedel. Om det emellertid redan från början står klart att klaganden inte har tillgång till något effektivt rättsmedel, räknas perioden från datum för de handlingar eller åtgärder som är föremål för klagomålet, eller från datum för kännedom om den handlingen eller dess konsekvenser eller men för klaganden (se Varnava o.a. ./. Turkiet [SK], nr 16064/90, 16065/90, 16066/90, 16068/90, 16069/90, 16070/90, 16071/90, 16072/90 och 16073/90, § 157, ECHR 2009). Om den påstådda kränkningen utgör en fortgående situation mot vilken det inte finns något inhemskt rättsmedel, börjar sexmånadersperioden att räknas från slutet på den pågående situationen (se Ülke ./. Turkiet (besl.), nr 39437/98, 1 juni 2004). Så länge situationen fortsätter kan inte sexmånadersregeln tillämpas (se Iordache ./. Rumänien, nr 6817/02, § 50, 14 oktober 2008). Begreppet "fortlöpande situation" hänvisar till ett förhållande som genom kontinuerlig verksamhet av eller från statens sida syftar till att göra klaganden till ett offer (se Petkov o.a. ./. Bulgarien (besl.), nr 77568/01, 178/02 och 505/02, 4 december 2007). Domstolen konstaterade tidigare att i en situation med upprepning av samma händelser, t.ex. som när en klagande transporteras mellan häktet och domstolsbyggnaden, även om denne transporterades vissa dagar snarare än kontinuerligt, skapade frånvaron av någon markerad variation i de transportvillkor som han rutinmässigt hade utsatts för, enligt domstolens uppfattning en "fortlöpande situation", som gjorde att hela den påtalade perioden hamnade inom dess behörighet (se Fetisov o.a. ./.Ryssland, nr 43710/07, 6023/08, 11248/08, 27668/08, 31242/08 och 52133/08, § 75, 17 januari 2012). Samma sak gäller där klagandena som sitter häktade, som i föreliggande mål, rutinmässigt placeras i en metallbur i rättssalen varje gång de förs från häktet till domstolsbyggnaden när deras mål ska behandlas.
87. Domstolen konstaterar att klagandena inte framförde sitt klagomål till någon inhemsk myndighet och påstod att placering i metallbur i rättssalen var normalt förfarande som gällde för varje häktad misstänkt eller anklagad person, ett påstående som inte har ifrågasatts av regeringen. Klagandena, som har gjort gällande att det, som en följd av situationen, inte fanns några inhemska rättsmedel att utnyttja, borde därför ha inkommit med sina klagomål till domstolen senast sex månader efter att situationen som klagomålet gällde hade upphört, i syfte att uppfylla sexmånadersregeln. Genom att inkomma med sina klagomål den 5 maj respektive 2 juli 2008, dvs. vid en tidpunkt då den tredje rättegången pågick, uppfyllde klagandena den regeln enbart när det gäller deras placering i bur under den tredje rättegången. Domstolen kommer därför inte att fästa något avseende vid deras placering i bur under den första och andra rättegången som avslutades 2004 och 2006 – mer än sex månader innan de datum då klagomålen framlades – då de hamnar utanför ramen för dess undersökning (se, efter vederbörliga ändringar, Cypern ./. Turkiet [SK], nr 25781/94, § 104, ECHR-2001-IV).
B. Parternas framställningar till stora kammaren
1. Regeringen
88. Regeringen ansåg att i Sovjetunionen påminde ett förhörsbås för en tilltalad brottsling i en rättssal om en talarstol. Ett "metallgaller" användes först i samband med rättegången mot den ökända seriemördaren A. Chikatillo 1992 för att skydda den tilltalade från släktingarna till hans många offer.
89. "Metallskenorna" i rättssalarna hade införts i Ryssland 1994 i enlighet med ett gemensamt cirkulär den 3 februari 1993 som utfärdades av Ryska federationens justitieministerium, högsta domstol samt inrikesministerium (se punkt 55 ovan), som ett svar på en brottsvåg i efterverkningarna av Sovjetunionens sönderfall och vid tiden för omorganisationen av det statliga systemet. Åtgärden hade haft till syfte att hindra tilltalade personer i brottmål från att avvika eller angripa medföljande poliser, domare, vittnen och offer, eftersom antalet sådana händelser hade ökat, samt för att garantera säkerheten för besökare i rättssalar.
90. I enlighet med officiell statistik från Ryska federationens inrikes- och justitieministerium samt statistikkommittén i OSS (Oberoende staters samvälde) hade brottsfrekvensen i Ryssland och OSS 1992 gått upp med 27% respektive 24%. Under samma period ökade antalet allvarliga brott med mer än 30%, brott begångna i grupp med 30% och rån med 66%. År 1994 hade antalet personer med fällande och slutgiltiga domar ökat med 16,7% jämfört med föregående år och uppgick till 924 574.
91. Regeringen hävdade att även om situationen därefter hade förbättrats, var användningen av "säkerhetsbarriärer" fortfarande motiverad som ett sätt att förhindra flykt, för att domare och åklagare inte skulle behöva bli distraherade i sina huvudsakliga uppgifter, för att offer, vittnen och övriga deltagare i rättegångar skulle känna sig tryggare och för att de tilltalade skulle skyddas från sina offers vrede. Dessutom hindrades de tilltalade inte i sina rörelser av hand- eller fotbojor och kunde inta bekvämare ställningar. Regeringen uppgav att det var säkrare att hindra att en häktad tilltalad person från att fly än att arrestera denne efter flykten. De ansåg att det inte fanns några internationella bestämmelser som förbjöd placering av häktade tilltalade personer bakom "säkerhetsgaller" i rättssalar eller som fastställde fordringar på användningen av dessa.
92. Enligt statistik från Ryska federationens inrikesministerium, var det sammanlagda antalet rymningar under perioden 2009 till 2013 från rättssalar i Ryssland 0, 4, 5, 2 respektive 3 per år. Det sammanlagda antalet angrepp från häktade misstänkta och anklagade personer mot statens företrädare i rättssalar var 1, 1, 7, 0 respektive 7 per år och det sammanlagda antalet självstympningsincidenter med koppling till häktade personer i rättssalar var 4, 14, 20, 16 respektive 18 per år. Regeringen ansåg att dessa siffror skulle ha varit högre om häktade misstänkta och tilltalade personer inte hade befunnit sig bakom "säkerhetsgaller".
93. Regeringen hävdade att placering bakom "säkerhetsgaller" gjordes ifråga om alla häktade misstänkta och tilltalade personer. Rutinerna för att besluta om och förlänga häktningen fungerade emellertid som en garanti mot godtycke och urskillningslös användning av ifrågavarande säkerhetsåtgärder. Den hänvisade till de inhemska rättsliga regelverket för häktning, som var tänkta att vara en extraordinär förebyggande åtgärd att vidtas efter att en rättslig myndighet bedömt att det föreligger individuella omständigheter som visar risken att en brottsling rymmer, begår nya brott eller hindrar rättvisans gång och bara när det gäller personer som misstänks eller anklagas för att ha begått de allvarligaste brotten och som utgör en påtaglig fara för samhället (se punkt 67-69 ovan).
94. Enligt den årliga statistikrapporten från domstolsförvaltningen vid Ryska federationens högsta domstol, föll procentandelen tilltalade som häktats av det sammanlagda antalet tilltalade inför rätta vid förstainstansdomstolar från 17,7% eller 241 111 personer 2007 (militärdomstolar undantagna) till 12,8% eller 13 937 personer 2012.
95. Regeringen hävdade att klagandena i föreliggande mål placerades i burar i rättssalen med hänsyn till den allmänna säkerheten och helt i överensstämmelse med den inhemska lagstiftningen. Det fanns inget som talade för att deras hälsotillstånd var dåligt eller krävde ständig läkartillsyn under förhandlingarna. Klagandena var inte välkända offentliga personer vars uppträdande i rättssalen bakom en "säkerhetsbarriär" skulle ha kunnat påverka deras rykte negativt. Deras rättegång har inte rönt någon större uppmärksamhet och det fanns inga tecken på att den, förutom viss publicitet i lokala media, hade rapporterats i någon större omfattning eller besökts av folk i allmänhet. Dessutom hade vittnen och brottsoffer vägrat medverka vid förhandlingarna av rädsla för att klagandena skulle hämnas. Regeringen tvivlade på att klagandenas släktingar eller bekanta hade varit närvarande vid någon av förhandlingarna, i synnerhet eftersom rättegången hade ägt rum i Magadan, medan klagandena kom från Sinegorje som låg 500 km därifrån och varifrån det inte fanns någon kollektivtrafik.
96. Regeringen hävdade att kammaren uppenbarligen hade underskattat klagandenas tidigare domar (se punkt 9, 10 och 12 ovan). De hade tidigare gjort sig skyldiga till våldsbrott i organiserade grupper, ett faktum som enligt regeringens åsikt, också enskilt, räckte till för att bekräfta klagandenas benägenhet för våld samt att det förelåg faktiska säkerhetsrisker. Förutom den första klagandens dom för stöld, hänvisade regeringen till att han blivit dömd för våldtäktsförsök på underårig 1990, för rån 2001 samt domen i regiondomstolen i Magadan för att under lång tid ha ingått i organiserad grupp som sysslade med storskalig brottslighet sedan 1990. Båda klagandena hade också fått negativa omdömen av kommunstyrelsens chef samt av en polis från området där de var bosatta som sade att de levde ett asocialt liv med alkoholmissbruk, arbetslöshet och med kopplingar till personer med brottsligt förflutet samt att de uppträtt respektlöst mot andra. Dessutom hade klagandena anklagats för våldsbrott.
97. Regeringen påstod vidare att häktningsbeslutets hänvisningar till vittnenas rädsla stöddes av omfattande bevis, främst vittnesmål från förundersökningen 2002-2003 och från den andra rättegången 2005-2006. Enligt regeringens uppfattning, hade vittnenas och offrens rädsla koppling till alla fyra klaganden som stod inför rätta, eftersom de hade verkat i en organiserad grupp.
98. Regeringen konstaterade att klagandena frivilligt och aktivt medverkat i förfarandet utan några tecken på rädsla eller förlägenhet.
99. Utifrån det ovanstående, särskilde regeringen föreliggande mål från de som rörde användningen av metallbur i en rättssal där domstolen hade konstaterat en kränkning av artikel 3 (den hänvisade till Sarban ./. Moldavien, nr 3456/05, 4 oktober 2005, Ramishvili och Kokhreidze ./. Georgien, nr 1704/06, 27 januari 2009, Ashot Harutyunyan, som hänvisas till ovan, Chodorkovskij ./. Ryssland, nr 5829/04, 31 maj 2011 samt Piruzjan ./. Armenien, nr 33376/07, 26 juni 2012) och påtalade likheter med ett mål där man inte konstaterat någon kränkning till följd av att en bur hade använts, nämlign Titarenko ./. Ukraina, nr 31720/02, § 58-64, 20 september 2012.
100. Regeringen avslutade med att hävda att klagandenas placering bakom en "säkerhetsbarriär" var motiverad ur säkerhetssynpunkt. Behandlingen hade klart och tydligt inte kommit upp i den minsta allvarsgrad som krävs för att bryta mot artikel 3 och dess inverkan på klagandena översteg inte det ofrånkomliga inslaget av lidande eller förödmjukelse i den befogade användningen av en laglig säkerhetsåtgärd.
101. Regeringen noterade att de nya reglerna för utformning av domstolsbyggnader i kraft sedan 1 juli 2013, förutom de redan befintliga "metallgallerbarriärerna", också föreskrev ett skottsäkert "glasbås" (se punkt 66 ovan). Utbytet av "metallgallerbarriärer" mot "glasbås" var inte obligatoriskt och inga tidsgränser för den processen hade fastställts. . Samtidigt hade vissa domstolar redan, på eget initiativ, bytt ut "metallgallerbarriärerna" mot "glasbås" och detta hade inletts 2004. Regeringen framhöll att domstolarna inte hindrades från att fastställa mer specifika krav på utformningen av "säkerhetsbåsen".
102. Regeringen ansåg att eftersom detta var en vanlig åtgärd som infördes för ungefär tjugo år sedan och gällde för samtliga tilltalade som häktats, kunde den "säkerhetsbarriär" som användes i klagandenas fall inte ha påverkat juryn vid deras rättegång eller undergrävt oskuldspresumtionen. Dessutom hade den sittande domaren fäst jurymedlemmarnas uppmärksamhet på det faktum att klagandenas häktning inte utgjorde något bevis på deras skuld. Den första klaganden hade dessutom frikänts på alla och den andra klaganden på de flesta åtalspunkterna.
2. Klagandena
103. Klagandena hävdade att placering av misstänkta och tilltalade personer som häktats i en metallbur i en rättssal hade varit en generell praxis som tillämpats oavsett individuella omständigheter eller karaktären på de brott som begåtts, ekobrott, mord, stöld eller ringa förseelse, vid rättegångar inför allmänna domstolar eller fredsdomare och oavsett om personen ifråga tidigare begått brott.
104. Sådan praxis var enligt klagandenas uppfattning olaglig. De förklarade att beslutet från inrikesministeriet, som föreskrev användning av bur i en rättssal (se punkt 56-57 ovan), aldrig hade publicerats. I kraft av artikel 15 i Ryska federationens konstitution som förbjuder tillämpning av alla normgivande instrument som berör mänskliga fri- och rättigheter såvida de inte publiceras, skulle dessa beslut inte ha gällt eller kunnat åberopas av regeringen i domstolen. Konstruktionsreglerna från 2000 och 2013 (se punkt 62-66 ovan) var inte några lagar som antagits av den lagstiftande myndigheten och kunde således inte begränsa utövandet av mänskliga rättigheter. Tillämplig inhemsk lag för bedömning av det lagenliga i att använda en bur i samband med domstolsförfaranden återfanns i konstitutionen samt i brottsbalken. Ingen av dessa föreskrev möjligheten att placera personer i en bur i rättssalen.
105. Klagandena underströk att människovärdet var ett absolut värde som inte kunder urholkas av några skäl och borde skyddas av staten oberoende av en persons bakgrund, brottsliga förflutna eller andra egenskaper. Regeringen hade därför enligt klagandenas åsikt gjort fel när den hävdade att deras placering i en bur inte hade inneburit någon förnedrande behandling då de inte var offentliga eller välkända personer och eftersom deras rättegång inte hade tilldragit sig något allmänt intresse eller fått någon större uppmärksamhet i media.
106. Klagandena hävdade vidare att regeringen också hade misstagit sig när den uppgav att det inte fanns några internationella bestämmelser som förbjöd placering av tilltalade i burar. Ett sådant förbud hade fastställts i FN-kommissionens för mänskliga rättigheter allmänna kommentar nr 32 om artikel 14 i Internationella konventionen om civila och politiska rättigheter, som publicerades den 23 augusti 2007.
107. Klagandenas inspärrning i en bur, som om de vore farliga brottslingar som redan befunnits skyldiga, hade fungerat som ett instrument för olaglig påverkan på juryn i strid mot de regler som styr juryrättegångar, vilka förbjöd alla handlingar som kunde urholka oskuldspresumtionen och i synnerhet varje åsikt som skulle kunna göra att jurymedlemmarna fick förutfattade meningar om tilltalade genom att t.ex. hänvisa till dessas tidigare fällande domar eller till att de var kroniska alkoholister eller narkomaner, såvida inte dessa uppgifter krävdes för att fastställa detaljerna kring det brott som de stod anklagade för. Med tanke på det föregående fick klagandena inte någon rättvis prövning som respekterade principen för oskuldspresumtion. De har aldrig förklarat sig skyldiga och de hade måst övervinna juryns förutfattade meningar för att bevisa sin oskuld. Genom att bli tvungna att sitta i en bur framför de domare som skulle avgöra deras öde kände sig klagandena hjälplösa, underlägsna och ångestfyllda under hela rättegången. En sådan hård behandling påverkade deras koncentrationsförmåga och mentala skärpa under förfarandet som faktiskt gällde en så viktig fråga som deras frihet.
108. Klagandena hade uppvisats "som apor i en djurpark" i en bur för allmänheten, däribland ett stort antal jurykandidater och vittnen från samma hemvistort samt klagandenas familjemedlemmar och bekanta som hade närvarat vid förhandlingarna. Tvärt emot regeringens uppfattning, fanns det en reguljär busslinje mellan klagandenas hemvistort och Magadan där rättegången ägde rum. Rättegången mot klagandena hade sänts i den lokala TV-kanalen 2002-2004.
109. Vad beträffar regeringens argument att anklagelserna om våldsbrott hade rättfärdigat klagandenas placering i en bur, bekräftade den första klagandens tre frikännanden att åtalspunkterna mot honom var ogrundade. Den andra klaganden hade frikänts från de flesta åtalspunkterna, t.ex. kriminalitet och rån. Detta kunde under alla omständigheter inte vara något giltigt argument med tanke på principen om oskuldspresumtion.
110. Beträffande klagandenas brottsliga förflutna, hade domstolen genom att den 15 juni 2001 döma den första klaganden till villkorligt straff och således inte frihetsberövat denne, bekräftat att han inte utgjorde någon fara för samhället. När det gäller den första klagandens fällande dom 2011, står det inte klart hur detta kunde tjäna som motiv för att flera år senare placera honom i en bur.
111. Beträffande vittnenas rädsla som regeringen hänvisar till, har skälen till denna påstådda rädsla och under vilka omständigheter de uttalanden som regeringen har framlagt har lämnats, aldrig blivit föremål för någon undersökning. Dessutom hade Sljadnjov, innan han på nytt arresterades den 6 december 2005 efter att ha frikänts den 22 juni 2004, varit fri i ett år och fem månader. Under den perioden hade det inte förekommit något som kunde rättfärdiga denna rädsla, dvs. inget som antydde att han hade hotat brottsoffer och vittnen eller gjort sig skyldig till andra olagliga handlingar mot dem. I sitt beslut från 8 februari 2005, hade regiondomstolen i Magadan som en förebyggande åtgärd ålagt klagandena att inte lämna sin hemvistort, en restriktion som varade i tio månader. Domstolen och åklagarsidan, som inte hade överklagat det beslutet, hade inte ansett att klagandena utgjorde någon fara för samhället. Det fanns inga skäl för att den 6 december 2005 ändra den förebyggande åtgärden till häktning. Sljadnjov häktades på samma skäl som medsvaranden Grisjin. Domstolens konstaterande av en kränkning av artikel 5 § 3 i konventionen i det mål som Grisjin inledde och i synnerhet utslaget om att det saknades skäl för vittnenas rädsla, kunde tillämpas på föreliggande mål (se Mikhail Grisjin ./. Ryssland, nr 14807/08, § 147-156, 24 juli 2012). Om häktningen saknade "relevanta och tillräckliga skäl" och således inte kunde anses vara lagenlig, kunde inte placeringen i bur enligt regeringens resonemang heller anses lagenlig. Ingenting pekade på att klagandena skulle ha uppträtt otillbörligt under rättegången ifråga.
112. Klagandena hävdade avslutningsvis att regeringen inte hade lyckats framlägga bevis på att den åberopade säkerhetsrisken faktiskt hade förelegat och att klagandena skulle ha kunnat avvika eller tillgripa våld. Det hade inte funnits några seriösa skäl för att befara att de skulle uppträda på ett lagstridigt sätt i rättssalen. Att regiondomstolen i Magadan hade placerat dem i en metallbur i samband med förhandlingen i deras mål, hade således inte varit motiverat av säkerhetsskäl och hade inneburit förnedrande behandling i strid mot artikel 3. Denna behandling, som är jämförbar med hur man behandlar vilda djur som hålls i metallburar på cirkus eller i en djurpark, hade skrämt klagandena och förödmjukat dem både i sina egna och allmänhetens ögon och uppväckt hos dem en känsla av fruktan, ångest och underlägsenhet. Den hade också urholkat principen för oskuldspresumtion. Den nyligen påbörjade processen med att i rättssalar byta ut metallburar mot glasbås, visade i sig att Ryssland tillstod att användningen av metallburar innebar ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
C. Domstolens bedömning
1. Relevanta principer
113. Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har förklarat, omfattar artikel 3 i konventionen en av de mest grundläggande värderingarna i ett demokratiskt samhälle. Den förbjuder absolut tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, oberoende av omständigheterna och offrets uppträdande (se, bl.a. källor, Labita ./. Italien [SK], nr 26772/95, § 119, ECHR 2000-IV).
114. Övergrepp måste uppnå en minsta allvarsgrad om den ska hamna inom ramen för artikel 3. Bedömningen av detta minimum är relativ – den beror på samtliga omständigheter i målet, som t.ex. behandlingens varaktighet, dess fysiska och psykiska inverkan och, i vissa fall, offrets kön, ålder och hälsotillstånd (se t.ex. Jalloh ./. Tyskland [SK], nr 54810/00, § 67, ECHR 2006-IX). Även om frågan om huruvida syftet med behandlingen var att förödmjuka eller förnedra offret är en faktor som måste tas under övervägande, kan frånvaron av varje sådant syfte inte med säkerhet utesluta att en kränkning av artikel 3 har konstaterats (se bl.a. källor V. ./. Storbritannien [SK], nr 24888/94, § 71, ECHR 1999-IX).
115. Behandling anses vara "förnedrande" i betydelsen av artikel 3, när den förödmjukar eller förnedrar en individ, visar brist på respekt för eller minskar dennes människovärde, eller när den uppväcker känslor av rädsla, ångest eller underlägsenhet, som kan bryta ned en persons moral och fysiska motståndskraft (se M.S.S. ./. Belgien och Grekland [SK], nr 30696/09, 1 220, ECHR 2011 och El-Masri ./. Förra jugoslaviska republiken Makedonien [SK], nr 39630/09, § 202, ECHR 2012). Behandlingens offentliga karaktär kan vara en betydelsefull eller försvårande faktor vid bedömningen av huruvida den är "förnedrande" i betydelsen av artikel 3 (se bl.a. Tyrer ./. Storbritannien, 25 april 1978, § 32, serie A nr 26, Erdoğan Yağız ./. Turkiet, nr 27473/02, § 37, 6 mars 2007 samt Kummer ./. Tjeckien, nr 32133/11, § 64, 25 juli 2013).
116. För att behandlingen ska vara "förnedrande" måste det/den åtföljande lidandet eller förödmjukelsen under alla omständigheter ligga bortom det/den ofrånkomliga lidande eller förödmjukelse som förknippas med en given form av lagenlig behandling (se V. ./. Storbritannien, som hänvisas till ovan, § 71). Åtgärder som berövar en person friheten kan ofta innefatta ett sådant element. Det kan likväl inte sägas att verkställandet av en häktning i sig ger upphov till ett ärende enligt artikel 3. Enligt denna bestämmelse måste staten detta till trots garantera att en person häktas enligt villkor som överensstämmer med respekten för dennes människovärde och att sättet på vilket åtgärden verkställs inte utsätter denne för smärta eller påfrestningar som överstiger det ofrånkomliga lidande som är förknippade med internering (se Kudla ./. Polen [SK], nr 30210/96, § 92-94, ECHR 2000-XI).
117. Beträffande tvångsmedel som t.ex. handbojor, ger dessa normalt sett inte upphov till ett ärende enligt artikel 3 i konventionen om de har använts i samband med lagenligt arrestering eller internering och inte nödvändiggör användning av våld eller offentlig exponering som överstiger vad som efter omständigheterna kan anses nödvändigt. I detta avseende är det t.ex. viktigt huruvida det finns skäl att tro att personen ifråga skulle motsätta sig arrestering eller försöka avvika eller orsaka skada eller förtiga bevis (se Raninen ./. Finland, 16 december 1997, § 56, Rapporter om utslag och beslut 1997-VIII, Öcalan ./. Turkiet [SK], 46221/99, § 182, ECHR 2005-IV samt Gorodnitjov ./. Ryssland, nr 52058/99, § 101, 102, 105 och 108, 24 maj 2007. Se även Miroslaw Garlicki ./. Polen, nr 36921/07, 1 73-75, 14 juni 2011).
118. Respekten för människovärdet utgör en del av själva andemeningen i konventionen (se Pretty ./. Storbritannien, nr 2346/02, § 67, ECHR 2002-III). Ändamålet och syftet med konventionen som ett instrument för skydd av enskilda människor kräver att dess bestämmelser tolkas och tillämpas så att dess garantier blir praktiskt genomförbara och verkningsfulla. Varje tolkning av de fri- och rättigheter som garanteras måste vara överensstämmande med konventionens allmänna andemening, ett instrument avsett att underhålla och främja idealen och värderingarna i ett demokratiskt samhälle (se Soering ./. Storbritannien, 7 juli 1989, § 87, serie A nr 161).
2. Synsätt i tidigare liknande mål
119. Domstolen har på senare tid prövat flera ärenden som rör användningen av metalburar i rättssalen utifrån artikel 3. Den ansåg behandlingen ifråga vara "drastisk" och "förödmjukande" (se Ramishvili och Kokhreidze, som hänvisas till ovan, 1§ 102, Ashot Harutyuyan, som hänvisas till ovan, § 128-129 samt Piruzyan, som hävisas till ovan, § 73-74). Den bedömde huruvida sådan behandling kunde rättfärdigas med säkerhetsöverväganden när det gällde omständigheterna i ett visst mål, t.ex. klagandens personlighet (se Ramishvili och Kokhreidze, som hänvisas till ovan, § 101, karaktären på det brott som han anklagades för, även om enbart denna faktor inte ansågs vara en tillräcklig motivering (se Piruzyan, som hänvisas till ovan, § 71), hans brottsliga förflutna (se Chodorkovskij, som hänvisas till ovan, § 125 samt Chodorkovskij och Lebedjov ./. Ryssland, nr 11082/06 och 13772/05, § 485-486, 25 juli 2013), hans uppträdande (see Ashot Harutyunyan, som hänvisas till ovan, § 127) eller andra bevis på säkerhetsrisken i rättssalen eller för att klaganden skulle avvika (ibid.). Den tog också hänsyn till sådana tillkommande faktorer som allmänhetens och medias intresse av rättegången (se Sarban, som hänvisas till ovan, § 89 och Chodorkovskij, som hänvisas till ovan, § 125).
120. Det var den omotiverade eller "orimliga" användningen av ett sådant tvångsmedel under särskilda omständigheter som fick domstolen att i ovanstående mål fastställa att placeringen av personer i en metallbur i rättssalen innebar förnedrande behandling. I ett fall hade domstolen emellertid med majoritet konstaterat att det inte hade förekommit någon kränkning av artikel 3 (se Titarenko, som hänvisas till ovan, § 58-64).
A. Kammarens utslag
121. Kammaren höll sig till det synsätt som antagits i ovannämnda fall (se punkt 119 ovan). Efter att inte ha funnit några bevis som innebar verkliga skäl att befara att klagandena skulle utgöra en risk för ordningen och säkerheten i rättssalen, eller för att de skulle tillgripa våld eller avvika, eller att det fanns en risk för deras egen säkerhet, ansåg domstolen att placeringen av dem i en metallbur i rättssalen inte hade varit motiverad och således innebar förnedrande behandling (se punkt 70 i kammarens utslag).
4. Stora kammarens bedömning
122. Domstolen ställs i föreliggande mål inför bruket att placera tilltalade personer i metallburar när de står inför rätta i brottmålsrättegångar samtidigt som de är häktade. Denna praxis var en gång efter Sovjetunionens upplösning standard i några av de fördragsslutande stater som tidigare varit republiker där, men har sedan dess i stort sett övergivits. Också de få fördragsslutande stater som har bibehållit denna sed, däribland svarandestaten, har påbörjat en process med att avlägsna metallburar från rättssalarna (se punkt 75 och 101 ovan).
123. Användningen av metallburar i rättssalar gällde för varje misstänkt och anklagad person som häktats i Ryssland (se punkt 57 och 93 ovan). Det är fortfarande vedertagen praxis i dagens Ryssland och staten har inte på något sätt åtagit sig att frångå användningen av metallburar (se punkt 65-66 och 101 ovan). Villkoren för att häkta personer (se punkt 67-69 ovan) samt regeringens statistik – 17,7% eller 241 111 tilltalade i häkte 2007 och 12.8% eller 134 937 tilltalade i häkte 2012 (se punkt 94 ovan) – belyser denna praxis.
124. Domstolen noterar särskilt att denna praxis reglerades genom ett opublicerat ministerbeslut (se punkt 57 och 61 ovan). Detta faktum är ytterst problematiskt i sig, med tanke på den grundläggande betydelsen av den lagbestämmelse i ett demokratiskt samhälle som förutsätter tillgång till rättsregler (se t.ex. Silver o.a. ./. Storbritannien, 25 mars 1983, § 86-87, serie A nr 61).
125. Domstolen konstaterar, utifrån fotografier från en rättssal vid regiondomstolen i Magadan, att klagandena placerades i en inneslutning som utgjordes av metallstänger på fyra sidor samt med ett gallertak (se punkt 48 ovan), något som kan beskrivas som en bur. Klagandena vaktades av beväpnade poliser bredvid buren (se punkt 49 ovan).
126. Klagandena hölls instängda i en bur i samband med en juryrättegång vid regiondomstolen i Magadan 2008-2009 enligt åtal för grova rån i egenskap av gängmedlemmar samt andra brott som ska ha begåtts 2001-2002 (se punkt 9, 10 och 19 ovan). Regeringen hävdade att våldsamheten i de brott som klagandena hade anklagats för i kombination med deras brottsliga förflutna, negativa omdömen från deras hemvistort samt vittnenas rädsla för klagandenas lagstridiga beteende, var fullt tillräckligt för att bekräfta deras benägenhet till våld samt att de utgjorde en reell säkerhetsrisk i rättssalen för att motivera användning av bur för att rättegången skulle kunna hållas under lämpliga former. Klagandena samtyckte inte, utan hävdade framför allt att den första klagandens fullständiga frikännande och den andres frikännande från de flesta av åtalspunkterna, bl.a. kriminalitet och rån, bekräftade att anklagelserna mot dem hade varit ogrundade och att detta inte under några omständigheter kunde vara ett relevant argument med tanke på principen om oskuldspresumtion.
127. Domstolen håller med regeringen om att ordning och säkerhet i rättssalen har stor betydelse och kan anses vara absolut nödvändigt för korrekt rättsskipning. Det är inte domstolens sak att diskutera frågor om rättssalens arkitektur eller att ge antydningar om vilka särskilda fysiska tvångsmedel som kan behövas. De medel som väljs för att garantera denna ordning och säkerhet får emellertid inte omfatta tvångsåtgärder som genom sin allvarsgrad (se punkt 114 ovan) eller genom sin karaktär skulle innebära att de hamnar inom ramen för artikel 3. Artikel 3 förbjuder nämligen absolut, såsom domstolen upprepade gånger har förklarat, tortyr samt omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, varför det inte kan finnas något motiv för sådan behandling.
128. Domstolen ska således först undersöka huruvida den minsta allvarsgrad som avses i punkt 127 ovan har uppnåtts under omständigheterna. Den kommer i och med detta att ta hänsyn till de konsekvenser som den ifrågasatta tvångsåtgärden har haft på klagandena.
129. I detta avseende konstaterar domstolen att klagandenas ärende prövades av en domstol bestående av tolv jurymedlemmar och ytterligare två ersättare samt sittande domare. Den noterar också att det i rättssalen också fanns andra som deltog i förfarandet, däribland ett stort antal vittnen – mer än sjuttio personer vittnade i rättegången – samt jurykandidater som befann sig i domstolen för sammansättningsprocessens skull (se punkt 38 ovan) liksom det faktum att förhandlingen var öppen för allmänheten. Den anser att klagandenas utsatthet för allmänheten i en bur måste ha undergrävt deras framtoning och ingjutit en känsla av förödmjukelse, hjälplöshet, rädsla, ångest och underlägsenhet.
130. Domstolen konstaterar vidare att klagandena utsattes för den ifrågasatta behandlingen under hela juryrättegången vid regiondomstolen i Magadan som varade i över ett år och där flera förhandlingar hölls nästan varje månad..
131. Det faktum att den ifrågasatta behandlingen ägde rum i rättssalen i samband med klagandenas rättegång innebär att principen om oskuldspresumtion i brottmål som ett av momenten i en rättvis prövning börjar gälla (se, efter vederbörliga ändringar, Allen ./. Storbritannien [SK], nr 25424/98, 1 94, ECHR 2013), samt vikten av att rättsskipning förefaller vara rättvis (se Borgers ./. Belgien, 30 oktober 1991, § 24, serie A nr 214-B, Zjuk ./. Ukraina, nr 45783/05, § 27, 21 oktober 2010 samt Atanasov ./. Förra jugoslaviska republiken Makedonien, nr 22745/06, § 31, 17 februari 2011). Vad som står på spel är det förtroende som domstolar i ett demokratiskt samhälle måste väcka hos allmänheten och framför allt, när det gäller brottmål, hos den anklagade (se, efter vederbörliga ändringar, De Cubber ./. Belgien, 26 oktober 1984, § 26, serie A nr 86).
132. Domstolen noterar att Förenta Nationernas kommission för mänskliga rättigheter nyligen konstaterade att inspärrning av en tilltalad person med handbojor i en metallbur under rättegången innebar förnedrande behandling som också påverkade rättvisan i rättegången. Förenta Nationernas regler om minimistandarder för behandlingen av fångar samt arbetsordningen vid internationella brottmålsdomstolar föreskriver ifråga om vissa tvångsmedel att de enbart får användas som säkerhetsåtgärd mot flykt i samband med transport, under förutsättning att de tas bort när den anklagade befinner sig i domstol (se punkt 71 och 72 ovan). Amnesty Internationals handbok för rättvis prövning föreskriver att placering av en anklagad person i "en cell i en rättssal" kan påverka oskuldspresumtionen (se punkt 74 ovan).
133. Domstolen anser att klagandena måste ha haft en sakligt motiverad rädsla för att deras utsatthet i en bur under förhandlingarna i målet mot dem till domarna, som skulle besluta om frågor som rörde deras brottsansvar och frihet, skulle förmedla en negativ bild av dem att de var så farliga att ett sådant extremt fysiskt tvångsmedel krävdes och på så sätt urholka oskuldspresumtionen. Detta måste ha orsakat dem ångest och smärta med tanke på det allvarliga i vad som stod på spel för dem i den aktuella rättegången.
134. Domstolen framhåller att andra synpunkter på rättvis prövning också kan komma ifråga i samband med inspärrning i rättssalen (om än inte frågor som har betydelse för ifrågavarande mål), i synnerhet en anklagad persons rätt att helt och fullt kunna delta i förfarandet (se Stanford ./. Storbritannien, 23 februari 1994, § 27.32, serie A nr 282-A) samt att få praktisk och verksam juridisk hjälp (se Insanov ./. Azerbajdzjan, nr 16133/08, § 168-179, 14 mars 2013, samt Chodorkovskij och Lebedjov, som hänvisas till ovan, § 642-648).
135. Domstolen hittar slutligen inga övertygande argument för att under nuvarande omständigheter hålla en tilltalad person inlåst i en bur (såsom beskrivs i punkt 125 ovan) under en rättegång, skulle vara en nödvändig metod för att fysiskt spärra in denne, hindra denne från att fly, hantera störande eller aggressivt uppträdande, eller skydda denne mot aggression utifrån. En fortsatt användning kan således knappast förstås på annat sätt än som ett sätt att förnedra och förödmjuka den inspärrade personen. Syftet att förödmjuka eller förnedra den person som sitter inspärrad i en bur i samband med en rättegång är således uppenbart.
136. Mot denna bakgrund konstaterar domstolen att klagandenas inspärrning i en bur i rättssalen under rättegången, oundvikligen måste ha utsatt dem för kval med en intensitet som översteg det ofrånkomliga lidande som förknippas med inspärrningen i samband med en rättegång och att den ifrågasatta behandlingen har uppnått den minsta allvarsgrad som gör att den hamnar inom ramen för artikel 3.
137. Domstolen anser inte att användningen av burar (som beskrivs ovan) i detta sammanhang någonsin kan rättfärdigas enligt artikel 3 (se punkt 138 nedan) som regeringen i sina framställningar har försökt visa med hänvisning till ett påstått hot mot säkerheten (se punkt 126 ovan). Ifråga om den senare punkten godtar domstolen under alla omständigheter inte att sådant hot har kunnat bevisas. Den konstaterar att regiondomstolen i Magadan aldrig fastställde huruvida klagandenas fysiska tvång över huvud taget krävdes under förhandlingarna. Dessutom gavs inga skäl till att hålla klagandena inspärrade i en bur. Inte heller går det att hitta dessa skäl i domstolens häktningsbeslut, tvärtemot regeringens uppgifter att klagandena utgjorde ett hot mot vittnena och att det var detta hot som motiverade häktningen. Den första klaganden var inte häktad under den tredje rättegången. Han häktades av okända skäl vid ett förfarande utan koppling till föreliggande mål (se punkt 34 och 46 ovan). Den andra klagandens häktning beslutades genom samma domstolsbeslut som domstolen har prövat i målet med klagandens medsvarande och funnit sakna "relevanta och tillräckliga" skäl för att häktningen ska vara förenlig med artikel 5 § 3 i konventionen och särskilt att sakna skäl som skulle visa på vedergällning mot eller påtryckningar på vittnena som regeringen nu påstår (se Mikhail Grisjin, som hänvisas till ovan, § 149-150). Den slutledningen går alldeles utmärkt att tillämpa på föreliggande mål och det finns ingenting i regeringens framställningar till stora kammaren som skulle motivera avsteg från den principen. Inte heller kan anklagelserna att klagandena hade begått våldbrott eller deras tidigare fällande domar – några av dem villkorliga – sex år eller mer före ifrågavarande rättegång, eller den första klagandens efterföljande dom, rimligen antas stödja regeringens framställning i detta avseende. Beträffande de negativa omdömen som regeringen hänvisar till (se punkt 96 ovan), antyder dessa inte att klagandenas personligheter krävde fysiska hinder i samband med rättegången. Den andra klaganden hade också positiva omdömen från dennes häkte och fängelse (se punkt 44 ovan).
138. Oavsett de konkreta omständigheterna i föreliggande mål, upprepar domstolen att andemeningen i konventionen är respekten för människovärdet och att dess ändamål och syfte som instrument för skydd av enskilda människor kräver att dess bestämmelser tolkas och tillämpas så att garantierna blir praktiskt genomförbara och verkningsfulla. Den anser följaktligen att inspärrning av en person i en metallbur i samband med en rättegång – med hänsyn till den sakligt förnedrande karaktären vilken är oförenlig med normerna för ett civiliserat uppträdande som är utmärkande för ett demokratiskt samhälle – utgör en skymf mot människovärdet i strid mot artikel 3.
139. Klagandenas inspärrning i en metallbur i rättssalen innebar följaktligen förnedrande behandling som förbjuds i artikel 3. Det har därför förekommit en kränkning av den bestämmelsen.
III. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 6 § 1 I KONVENTIONEN
140. Klagandena klagade också på att längden på brottmålsförfarandet mot dem hade varit oförenligt med kravet på "rimlig tid" enligt artikel 6 § 1 i konventionen, som i tillämpliga delar lyder:
"Vid fastställande av ... brottsanklagelse mot denne ska var och en ha rätt till en ... förhandling inom rimlig tid vid [en] ... domstol ..."
141. Regeringen uppgav att den inte ifrågasatte domstolens beslut i dess slutgiltiga utslag i målet Mikhail Grisjin ifråga om längden på det brottmålsförfarandet (se Mikhail Grisjin, som hänvisas till ovan, § 170-184).
142. Den period som ska tas under övervägande påbörjades 24 september 2002 för den första och 20 januari 2003 ifråga om den andra klaganden. På dessa datum förhördes de som misstänkta i målet. Detta avslutades 23 juli 2009 när domstolens utslag fastställdes efter överklagande. Målet varade således sex år och tio månader för den första samt sex och ett halvt år för den andra klaganden och omfattade två instanser.
143. I sitt utslag drog kammaren slutsatsen att rättegången mot klagandena hade tagit överdrivet lång tid och inte uppfyllde kravet på "rimlig tid" och stred således mot artikel 6 § 1 (se punkt 89-90 i kammarens utslag). Den förklarade följande:
"76. Domstolen upprepar att det skäliga i ett förfarandes längd måste bedömas mot bakgrund av omständigheterna i målet och med hänsyn till följande kriterier: målets komplexitet, klagandens samt aktuella myndigheters uppträdande (se bl.a. källor Pélissier och Sassi ./. Frankrike [SK], nr 25444/94, § 67, ECHR 1999-II).
77. Domstolen konstaterar att målet var ytterst komplicerat. Det omfattade mer än tio åtalspunkter om allvarliga brott och fyra anklagade. Det omfattade fler än sjuttio brottsoffer och vittnen, varar många var bosatta på avlägsna platser som låg mer än 500 km från Magadan där rättegången hölls. Otaliga expertrapporter beställdes och undersöktes under processens gång.
78. Förundersökningen varade i mindre än ett år. Under den tiden fördröjde den andra klaganden avsiktligt undersökningen av akten mellan 20 maj och 13 augusti 2003 ...
79. Klagandena och deras medsvarande, som alla företräddes av advokater, valde juryrättegång. Målet prövades av en jurydomstol vid tre tillfällen eftersom utslaget i regiondomstolen i Magadan vid tre tillfällen av Ryska federationens högsta domstol upphävdes efter överklagan.
80. Vid det första tillfället tog det regiondomstolen nio månade att genomföra juryrättegången och avge sitt utslag i juni 2004, då klagandena som varit häktade, frikändes och släpptes. Under den tiden sköts förhandlingen upp i ca fyra veckor på begäran av medsvaranden och i två veckor efterson en av försvarsadvokaterna inte kunde närvara. Därefter tog det högsta domstolen sex månader att behandla överklagan.
81. Domstolen anser att det fram till dess inte hade förekommit några dröjsmål som kunde tillskrivas myndigheterna.
82. Vid det andra tillfället pågick målet vid regiondomstolen i två år efter att dess första utslag den 7 december 2004 hade upphävts av högsta domstolen på grund av att några av jurymedlemmarna hade undanhållit sina familjemedlemmars brottsliga förflutna vid den tidpunkt då de utsågs och att den sittande domaren inte hade lyckats sammanfatta bevismaterialet korrekt.
83. Under det första året tog det högsta domstolen tre månader att efter överklagan upphäva regiondomstolens felaktiga beslut att hänskjuta målet till undersökande myndighet.
84. Förhandlingen sköts upp i fem månader på grund av en av medsvarandenas sjukdom samt det omöjliga i att undersöka anklagelsepunkterna mot klagandena i separata förfaranden. Ytterligare försening orsakades av att svarandena och deras advokater inte infann sig i rätten. Staten kan inte hållas ansvarig för detta dröjsmål.
85. Rättegången inleddes slutligen i decembe 2005 när klagandena återigen häktades, och avslutades ett år senare. Under den tiden sköts förhandlingen upp i två månader och tjugo dagar p.g.a. jurymedlemmarnas sommarledighet, efter vilken parterna var tvungna att på nytt framlägga sina yrkanden, något som tog ytterligare en månad. Domstolen konstaterar att skälet till jurymedlemmarnas sommarledighet anfördes som en särskild omständighet med att arbeta så långt norrut i landet, en situation som klagandenas advokater borde ha känt till och som jurymedlemmarna hade varnat parterna och domstolen för när de utsågs. Domstolen konstaterar vidare att förhandlingen vid den tredje rättegångsomgången sköts upp till följd av ett liknande avbrott under en kortare tid – en och en halv månad – och finner således inga bevis i akten för att det första dröjsmålet var helt och fullt motiverat.
86. Överklagandet av regiondomstolens andra utslag behandlades i sex månader och upphävdes den 6 juni 2007, denna gång främst på grund av att svarandena och deras advokater hade missbrukat sina rättigheter och kränkt juryrättegångens arbetsordning i ett försök att påverka jurymedlemmarnas utslag. De bidrog därmed till de efterföljande förseningarna i rättegången.
87. Under ett år och nio månader, fram till dess det tredje utslaget meddelades och medan den andra klaganden fortfarande var häktad, låg målet vilande i tre månader innan regiondomstolen öppnade förfarandet i september 2007. Ytterligare fem månader gick innan juryn inrättades och rättegången kunde påbörjas och som sedan varade i mer än ett år. Förhandlingen sköts upp i en månad på grund av en medsvarandes sjukdom. Överklagandet mot det tredje utslaget behandlades under fyra månader. Den 23 juli 2009 avslogs överklagan och utslaget fastställdes.
88. Även om det förekom vissa dröjsmål som klagandena eller deras medsvaranden var skyldiga till och som inte medför något ansvar från statens sida, förekom väsentliga förseningar som kunde tillskrivas staten under den tid då målet pågick i domstolen för andra och tredje gången, något som uppgick till åtminstone ett år och under den tiden var klagandena häktade, varför särskild skyndsamhet från de inhemska domstolarna krävdes för att rättsskipningen skulle ske snabbt (Se Kalashnikov, som hänvisas till ovan, § 132). Samtidigt som domstolen tar hänsyn till målets komplicerade karaktär och de svårigheter som regiondomstolen i Magadan ställdes inför, upprepar den att staten förblir ansvarig för effektiviteten i dess system och det sätt som den föreskriver mekanismer för att följa kravet på "rimlig tid" – oavsett om det sker med automatiska tidsgränser och föreskrifter eller någon annan metod – måste den själv bestämma. Om en stat låter förfaranden få fortsätta bortom den "rimliga tid" som föreskrivs i artikel 6 i konventionen utan att göra något för att påskynda dem, blir den ansvarig för efterföljande förseningar (se Blake ./. Storbritannien, nr 68890/01, § 45, 26 september 2006)."
144. Stora kammaren kan inte se några skäl till att avvika från kammarens beslut, som överensstämmer med domstolens utslag i målet Mikhail Grisjin (som hänvisas till ovan). Den sluter sig sålunda till att längden på brottmålet mot klagandena inte uppfyllde kravet på "rimlig tid".
145. Det har följaktligen förekommit en kränkning av artikel 6 § 1.
IV. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN
146. Artikel 41 i konventionen föreskriver:
"Om domstolen finner att det har förekommit en kränkning av konventionen eller dess protokoll och om den inhemska lagen hos den aktuella fördragsslutande parten bara medger partiell ersättning, ska domstolen vid behov bevilja målsäganden skälig gottgörelse".
A. Skadestånd
147. Den första klaganden yrkade på 78 000 euro (EUR) som ideell skada samt EUR 2 000 för påstått bortfall av arbetslöshetsunderstöd i samband med brottmålet mot honom, i form av ekonomiskt skadestånd. Den andra klaganden yrkade på EUR 15 000 som ideellt skadestånd samt
2 000 000 ryska rubel (RUB), dvs. ca EUR 44 000 för påstått bortfall av arbetsinkomst i samband med hans häktning, i form av ekonomiskt skadestånd.
148. Regeringen bestred yrkandena.
149. Domstolen konstaterar att klagandenas yrkande på ekonomiskt skadestånd måste ha haft koppling till längden på brottmålet mot dem, vilket den hade konstaterat vara överdrivet och i strid mot artikel 6 § 1 i konventionen. Beträffande de yrkanden som klagandena har framfört, kan domstolen inte spekulera om huruvida de skulle ha varit anställda eller vilken inkomst de skulle ha fått om längden på förfarandet mot dem inte hade varit överdrivet långvarigt. Den kan därför inte se något orsakssamband mellan de konstaterade kränkningarna och de yrkade ekonomiska skadestånden och avslår dessa yrkanden.
150. Beträffande ideella skadestånd beviljar domstolen med hänsyn till den konstaterade kränkningen av konventionen och med en rättvis bedömning vardera klaganden EUR 10 000 under denna rubricering.
B. Kostnader och utgifter
151. Den andra klaganden yrkade på RUB 317 476 för sitt juridiska ombud i det inhemska brottmålet mot honom. Båda klaganden yrkade således på sammanlagt RUB 600 000 som kostnader för sina juridiska ombud i stora kammaren. Summan utgör arvoden till tre advokater från regionala advokatsamfundet i Magadan, V. Paltjinskij, E. Plotnikov och V. Tajsajeva med RUB 200 000 för respektive advokats arbete, inräknat arvoden för skriftliga och muntliga framställningar i stora kammaren samt kostnader för närvaro vid förhandlingen. De lämnade inte in några separata bevisdokument som stöd för sina yrkanden ifråga om Paltjinskij, som företrädde den första eller Tajsajeva, som företrädde den andra klaganden. De uppgav att den första klaganden avtjänade ett fängelsestraff och inte hade medel till att betala för sina advokater och att den andra klaganden hade dålig ekonomi.
152. Regeringen bestred dessa yrkanden.
153. Enligt domstolens rättspraxis måste målsäganden för att beviljas ersättning för kostnader och utgifter ha ådragit sig dessa i samband med försök att hindra eller korrigera en kränkning av konventionen, att få denna kränkning fastställd av domstolen samt att få gottgörelse. Det måste också framgå att konstnaderna faktiskt och nödvändigtvis har uppkommit och är skäliga till storleken (se bl.a. källor Jalloh, som hänvisas till ovan, § 133).
154. Med hänsyn till kriterierna i domstolens rättspraxis, de konstaterade kränkningarna av konventionen samt tillgängliga handlingar, avslår domstolen den andra klagandens yrkande på ersättning för kostnader och utgifter i den inhemska rättegången. Domstolen är vidare nöjd med att kostnaderna för juridiska ombud i förfarandet vid stora kammaren har ådragits i syfte att fastställa och gottgöra en kränkning av klagandenas rättigheter enligt konventionen. Den konstaterar framför allt att klagandenas skriftliga och muntliga framställningar i stora kammaren inte bara var en upprepning av framställningarna i kammaren, utan krävde kompletterande forskning och rättsliga argument och att alla tre advokaterna var närvarande och höll anföranden vid förhandlingen.
155. Också med hänsyn till det faktum att klagandena har beviljats rättshjälp och efter egen bedömning, anser domstolen det vara skäligt att, med tanke på förfarandet inför den, bevilja EUR 2 000 till var och en av de tre advokaternas arbete, dvs. EUR 2 000 till den första och EUR 4 000 till den andra klaganden, plus eventuell skatt som kan påföras dem.
C. Dröjsmålsränta
156. Domstolen anser det vara lämpligt att dröjsmålsräntan grundas på Europeiska centralbankens utlåningsränta till vilken ska läggas tre procentenheter.
AV DESSA SKÄL,
1. Avvisar domstolen enhälligt regeringens preliminära protester:
2. Fastställer domstolen att situationen beträffande klagandenas inspärrning i en bur i samband med den första och andra rättegången hamnar utanför ramen för dess undersökning,
3. Fastställer domstolen att det har förekommit en kränkning av artikel 3 i konventionen,
4. Fastställer domstolen att det inte har förekommit någon kränkning av artikel 6 § 1 i konventionen,
5. Fastställer domstolen
(a) att svarandestaten inom tre månader ska betala följande belopp, att omvandlas till ryska rubel enligt den valutakurs som gäller på betalningsdagen:
(i) EUR 10 000 (tio tusen euro) till vardera klaganden, plus eventuell skatt som kan påföras, i form av ideellt skadestånd,
(ii) EUR 2 000 (två tusen euro) till den första klaganden och
EUR 4 000 (fyra tusen euro) till den andra klaganden, plus eventuell skatt som kan påföras dem, i form av kostnader och utgifter,
(b) att från och med utgången av ovannämnda tremånadersperiod och fram till dess en uppgörelse har nåtts, ska ränta under dröjsmålet betalas på ovanstående belopp motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta plus tre procentenhete ,
6. Avvisar domstolen resten av klagandenas yrkande på skälig gottgörelse.
Upprättat på engelska och franska samt framfört vid offentlig förhandling i Human Rights Building i Strasbourg 17 juli 2014
Michael O’BoyleDean Spielmann
Biträdande justitiesekreterareOrdförande
I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolens arbetsordning bifogas följande avvikande uppfattningar denna dom:
(a) Gemensam delad uppfattning från domare Raimondi och Sicilianos,
(b) Gemensam delad uppfattning från domare Nicolaou och Keller,
(c) Delad uppfattning från domare Silvis.
D.S.
M.O’B.
GEMENSAM DELAD UPPFATTNING FRÅN DOMARE RAIMONDI OCH SICILIANOS
(Översättning)
1. Vi delar oreserverat alla beslut som domstolens stora kammare har fattat i detta viktiga mål. Vi känner emellertid behov av att lägga till en kortfattad delad uppfattning som en följd av våra betänkligheter ifråga om domstolens resonemang när den avvisade regeringens preliminära protest att den första klaganden saknade status som offer (se punkt 77-83 i utslaget).
2. I sina yttranden i stora kammaren hävdade regeringen att den första klaganden, eftersom denne blivit frikänd från samtliga åtalspunkter och hade fått gottgörelse efter en påföljande upprättelseprocess, inte längre kunde hävda att han var offer för de kränkningar som han påstod, enligt artikel 3, på grund av att han placerats i en metallbur i rättssalen och enligt artikel 6, på grund av rättegångens längd (se punkt 50-52).
3. Det står emellertid fullständigt klart att varken det ekonomiska skadestånd som beviljades den första klaganden av regiondomstolen (se punkt 51), eller det ideella skadestånd som beviljades samma klagande av stadsdomstolen i Magadan i ett beslut som fastställdes av regiondomstolen (se punkt 52), medför någon bekräftelse på att Ryska federationen hade kränkt artikel 3 och 6 § 1 (rättegångens längd) som domstolen hade att undesöka.
4. Kriterierna i domstolens rättspraxis för att den skulle erkänna förlusten av offerstatus, nämligen att nationella myndigheter måste ha bekräftat, och sedan erbjudit tillräcklig gottgörelse för, kränkningen av konventionen (se Eckle ./. Tyskland, 15 januari 1982, § 66, serie A nr 51), har följaktligen inte uppfyllts i föreliggande mål. Protesten var således ogrundad.
5. Domstolen har i själva verket föredragit att avvisa protesten på grund av att den kom in för sent och har således hänvisat till regel 55 i domstolens arbetsordning, där varje yrkande på otillåtlighet, i den mån beskaffenheten och omständigheterna tillåter, tas upp av den svarande fördragsparten i dennes skriftliga yttranden om tillåtligheten för det inlämnade klagomålet såsom föreskrivs i regel 51 eller 54.
6. Domstolen noterade särskilt att regeringen i föreliggande mål inte hade tagit med denna preliminära protest i sina yttranden före kammarens utslag om klagomålets tillåtlighet. De inkom med sina yttranden om denna fråga den 18 februari 2009. Återupprättelseprocessen hade dessutom avslutats den 30 mars 2010 (se punkt 52). Ingenting hade mot bakgrund av resultatet av den processen hindrat regeringen från att ta upp sitt yrkande på otillåtlighet i kammaren, som den 11 december 2012 hade beslutat om tillåtligheten och fakta i klagomålet, mer än två år och åtta månader senare.
7. Domstolen konstaterade att i avsaknad av några exceptionella omständigheter som kunde ha hindrat regeringen från att i god tid ta upp denna protest, kunde den senare inte hävda att den första klaganden saknade offerstatus. Tre källor åberopas i detta avseende (Sejdovic ./. Italien [SK], nr 56581/00, § 41, ECHR 2006-II, Prokopovitj ./. Ryssland, nr 58255/00, § 29, ECHR 2004-XI samt Andrejeva ./. Lettland [SK ], nr 55707/00, § 49, ECHR 2009).
8. Genom att åberopa dessa tre utslag, förefaller stora kammaren ha lagt analysen av frågan om tänkbar förlust av offerstatus på samma plan som analysen av en annan orsak – underlåtenheten att uttömma inhemska rättsmedel. Två av de tre åberopade utslagen, Sejdovic och Prokopovitj, handlar om den senare frågan, mendan Andrejeva rör frågan om eventuell förlust av offerstatus,
9. Dessa två skäl till otillåtlighet följer inte samma regel som rör domstolens behörighet att handla på eget initiativ.
. Beträffande offerstatus, finns det inga tvivel om att domstolen, oaktat regel 55, när som helst på eget initiativ kan ta upp frågan oavsett om svaranderegeringen har lämnat in en sådan protest eller ej (se Micallef ./. Malta [SK], nr17056/06, 1 36, ECHR 209, Konstantin Markin ./. Ryssland [SK], nr 30078/06, § 79, ECHR 2012 samt M.A. ./. Cypern, nr 41872/10, § 115, ECHR 2013), eftersom det är en fråga om den allmänna ordningen, som faller under domstolens behörighet.
11. I motsats till detta är domstolens behörighet att handla på eget initiativ när det gäller underlåtenhet att uttömma inhemska rättsmedel mer begränsad. Om svaranderegeringen är sen med att inkomma med yrkande på otillåtlighet, kommer domstolen att pröva frågan enbart om det finns särskilda omständigheter som kan få den att inte i god tid ta upp denna protest (se Assanidze ./. Georgien [SK], nr 71503, § 126, ECHR 2004-II).
12. Det här är skälen till varför vi skulle ha föredragit att domstolen avvisade protesten om offerstatus för att den var ogrundad eller åtminstone i sitt resonemang ha särskilt den aktuella situation från den med en föregiven underlåtenhet att uttömma inhemska rättsmedel.
GEMENSAM DELAD UPPFATTNING FRÅN DOMARE NICOLAOU OCH KELLER
1. Vi håller helhjärtat med majoritetens uppfattning att artikel 3 har kränkts i detta mål. Vi skulle, med all respekt, emellertid vilja klargöra det resonemang med vilket vi kom fram till den slutledningen.
2. För det första skulle vi vilja kommentera begreppet bur. Stora kammarens utslag begränsar sig till användningen av en metallbur såsom beskrivs i punkt 48-125. Vi vill gärna framhålla att Ryssland och andra länder som har använt sig av metallburar i rättssalar har utvecklat en tendens att ersätta dessa med glasinneslutningar eller "akrylglasskärmar" (se punkt 75 i utslaget). Föreliggande utslag gäller inte dessa säkerhetsåtgärder. Vi skulle gärna vilja understryka att sådana "burar" kan ge upphov till ärenden enligt kravet på rättvist förfarande i artikel 6 § 1 samt oskuldspreventionen i artikel 6 § 2 i konventionen (jämför Synpunkter från kommissionen för mänskliga rättigheter i Kovaleva och Kozjar ./. Vitryssland, meddelande nr 2120/2011, Synpunkter från 29 oktober 2012, CCPR/C/106/D/2120/2011, § 11.4).
3. För det andra anser vi det nödvändigt att ta upp den absoluta karaktären på artikel 3 mot vilken bakgrund punkt 124 i föreliggande utslag ska förstås.
Domstolens vedertagna rättspraxis säger att artikel 3 innehåller en absolut rättighet.[1] Bestämmelsen är således inte bara okränkbar, vilket framgår av artikel 15 § 2 i konventionen, utan förbjuder dessutom undantag, oavsett offrets uppträdande eller omständigheterna (se Gäfgen ./. Tyskland [SK], nr 22978/05, § 87, ECHR 2010). Medan sammanhanget för en given behandling eller bestraffning kan tas under övervägande vid fastställande av huruvida den erforderliga allvarsgraden för kränkning av artikel 3 har uppnåtts, kan detta följaktligen inte utgöra ett rättfärdigande av dessa handlingar eller försummelser som uppnår denna tröskel (se Irland ./. Storbritannien, 18 januari 1978, § 163, serie A nr 25, och Saadi ./. Italien [SK], nr 37201/06, § 127, ECHR 2008). Det finns, kort sagt, ingen plats för tolkningsutrymme eller motivering för övergrepp som uppnår tröskeln i artikel 3. Det finns bara plats för relativitet när det gäller frågan om huruvida allvarströskeln har uppnåtts ifråga om en kränkning av artikel 3, inte huruvida behandling eller bestraffning som kommer upp till den tröskeln utgör en kränkning av konventionen (se Irland ./. Storbritannien som hänvisas till ovan, § 162).[2]4. Med hänsyn till det omöjliga i att rättfärdiga övergrepp som når upp till den allvarströskel som krävs för en kränkning av artikel 3, anser vi det vara olyckligt att utslaget i punkt 124 lägger så stor vikt vid den rättsliga grunden för att använda bur i rättssalar och antyder att otillräckligheten i föreliggande mål är en betydelsefull faktor. Denna punkt skulle, däremot, kunna missförstås som att den antydde att en tillräcklig rättslig grund på något sätt skulle ha rättfärdigat den påstådda kränkningen av artikel 3. Vi anser det viktigt att ett sådant intryck inte framgår. Förekomsten av en tillräcklig rättslig grund är ett villkor för att rättfärdiga en inblandning i artikel 8-11 i konventionen, som uttryckligen medger sådana rättfärdiganden i deras andra stycke. Eftersom inget rättfärdigande är möjligt enligt artikel 3, måste punkt 124 i föreliggande utslag förstås som ett tillräckligt argument. Den måste med andra ord tas som en flyktig kommentar rörande problemet med att reglera domstolsprocesser genom opublicerade beslut som är allmänna till sin karaktär. Detta stycke får under inga omständigheter förstås som att en tillräcklig rättslig grund någonsin skulle kunna rättfärdiga handlingar som annars skulle strida mot arikel 3 i konventionen (jämför i samma anda, delad uppfattning från domare Bratza i målet Jalloh ./. Tyskland [SK], nr 54810/00, ECHR 2006-IX, som hävdade att majoritetens uppfattning om huruvida tvångsbehandling med kräkmedel var "nödvändig" förringade artikel 3:s absoluta karaktär).5. I punkt 128 i utslaget påbörjar domstolen analysen enligt artikel 3 genom att rätt ställa frågan om huruvida den minsta allvarsgrad som bestämmelsen kräver har uppnåtts. Sedan tar den emellertid upp oskuldspresumtionen samt det rättvisa i förfarandet i punkt 131-134. Även om vi kan hålla med om att dessa frågor kan ha betydelse (se punkt 2 ovan), anser vid det vara fel att de tagits med i prövningen enligt artikel 3.
6. Beträffande säkerheten i rättssalen, bör punkt 137 inte förstås som att den bibehåller möjligheten, oavsett hur liten, att rättfärdiga användningen av metallburar i rättssalar. Andra metoder som överensstämmer med den anklagades värdighet finns och borde istället användas. Vi fäster uppmärksamheten på domstolens huvudsakliga slutsats, som klargörs mycket tydligt i punkt 138 i utslaget – användningen av metallburar i rättssalen är i sig oförenlig med artikel 3.
7. Domstolens tonvikt på oskuldspresumtionen i punkt 131-134 i föreliggande utslag utgör ytterligare ett tillräckligt argument – även om bara artikel 3 har åberopats i föreliggande mål, skulle placeringen av anklagade personer i burar under en rättegång under vissa omständigheter eventuellt kunna ge upphov till ett ärende enligt artikel 6 § 2 i konventionen. Det faktum att domstolen har lagt märke till detta tänkbara problem, innebär emellertid inte att punkt 131-134 har betydelse för att den konstaterat en kränkning enligt artikel 3. Prövningen av påstådda kränkningar enligt artikel 6 § 2 skiljer sig från motsvarande prövning enligt artikel 3 och dessa två bör nogsamt hållas isär.
8. Samtidigt som vi är ense med domstolens slutsats i detta mål, anser vi sammanfattningsvis att föreliggande utslag måste förstås mot bakgrund av ovanstående överväganden. Framför allt bör ingen del av utslaget tolkas som att det urholkar den absoluta karaktären i artikel 3 genom att tillåta undantag från den bestämmelsen. Det är väsentligt att det inte föreligger några tvivel om att artikel 3 har kränkts i alla sammanhang där allvarsgraden för de begångna övergreppen kommer upp i den allvarsgrad som utgör tröskeln för dess tillämpning.
DELAD UPPFATTNING MED EGEN MOTIVERING FRÅN DOMARE SILVIS
Att placera tilltalade personer i metallburar i domstolen vid rättegångar innebär förnedrande behandling i strid mot artikel 3 i konventionen. Jag är definitivt överens med domstolen ifråga om dess utslag. Den moderna utvecklingen av säkerheten i rättssalar har urholkat de gamla motiveringarna för att använda burar. Eftersom denna form av "inspärrning" lever kvar trots avsaknad av uppenbart funktionellt behov, har en dold funktion uppstått. Genom att uppvisa de tilltalade i en bur, förnedras de symboliskt och framställs som en underlägsen sort jämfört med vanliga människor. Därför är det, som domstolen också erkänner, människovärdet som är kärnpunkten här.
Även om jag delar uppfattningen att detta i allt väsentligt är ett skäligt utslag, har jag lite svårt att följa hela resonemanget. Det som oroar mig är att domstolens resonemang skulle kunna tolkas som att den i princip medger ett visst försvar inom ramen för absoluta rättigheter. Liknande oro uttrycks mycket väl i domare Kellers och Niculaous gemensamma delade uppfattning. Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på ordningsföljden i domstolens slutledning. För det första fastställer domstolen klart och föga förvånande i punkt 127 att artikel 3 i absoluta termer förbjuder tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, varför det inte kan finnas något försvar för sådan behandling. I punkt 136 fastställer domstolen att minsta allvarsgrad har uppnåtts. Mot bakgrund av den bedömningen anser jag det vara förvirrande att domstolen sedan i punkt 137 fastställer att användningen av metallburar aldrig kan försvaras enligt artikel 3 i konventionen. Hur kan det vara så? Detta budskap är antingen ogiltigt och borde alltså ha utelämnats eller så är det i annat fall irriterande på detta stadium av domstolens resonemang. Artikel 3 garanterar absoluta rättigheter. Är det då vettigt att ens nämna möjligheten till rättfärdigande när åtgärden väl har hamnat inom dess ramar? Att ta en sådan möjlighet under förnyat övervägande på detta stadium i resonemanget, även om domstolen här svarar negativt, skulle kunna försvaga förståelsen för dess begrepp om absoluta rättigheter.[3]Det faktum att en viss relativitet medges vid bedömningen av allvarsgraden för behandlingsbrister innan de konstateras ligga inom ramen för en absolut rättighetet är en annan fråga. Detta skulle inte strida mot begreppet med absoluta rättigheter, förutsatt att bedömningen görs med hänsyn till de bakomliggande värderingarna. Det har emellertid konstaterats att det till synes finns en obestämbar men ny förändring ifråga om tillämpningen av proportionalitetsprincipen och artikel 3.[4] Den slutledningen kan dras eftersom det inte förefaller finnas någon tydlig linje mellan vad som tillåts i bedömningen och vad som inte kommer ifråga efter att tröskeln i artikel 3 har uppnåtts. Hänvisningen till former av "oförsvarbara" övergrepp skulle tyda på att subjektiva processer är i spel vid tillämpningen av artikel 3 som går bortom bedömningen av tillräcklig allvarsgrad för att åtgärden ska hamna inom ramen för den artikeln. Detta kan ge upphov till begriplig oro i så motto att det skapar ett intryck, även om det är felaktigt och oavsiktligt, att vissa kränkningar av artikel 3 tillfälligtvis skulle kunna rättfärdigas. Jag har ytterligare en punkt att ta hänsyn till. Vid bedömningen av huruvida tröskeln för övergrepp har uppnåtts, är det vanligt att både subjektiva och objektiva faktorer har betydelse. Genom att generalisera slutsatsen att placering av tilltalade personer i metallburar i domstolen under en rättegång innebär en förbjuden form av förnedrande behandling har subjektiva faktorer för bedömningen av en sådan kränkning av artikel 3 blivit mindre betydelsefulla. Jag välkomnar en sådan generalisering som klargör vilka standarder som ska uppfyllas. Mot bakgrund av denna uppfattning, skulle jag ha välkomnat en ännu mindre fokusering på huruvida klagandena måste ha lidit av att ha placerats i bur i domstolen. De kanske led enormt. Men anta att de inte gjorde det, kanske till följd av att de begåvats med sällsynt psykisk förmåga att klara av situationen eller bara på grund av okänslighet.[5] Skulle det ha gjort någon skillnad? Jag tror inte det. Att hålla en tilltalad person placerad i en metallbur har en stark teatralisk betydelse.[6] Eftersom det är statens skyldighet att sörja för en rättvis prövning, innebär en sådan förödmjukande exponering av tilltalade i domstolen förnedrande behandling i betydelsenav artikel 3.
[1]. Natasa Mavronicola och Francesco Messineo, “Relativt absolut? Urholkningen av artikel 3 i ECHR i Ahmad ./. Storbritannien”, (2013) 76(3) Modern Law Review 589-603, sid 592; David J. Harris, Michael O’Boyle, Ed P. Bates and Carla M. Buckley, Harris, O’Boyle & Warbrick: Lagen från Europakonventionen om mänskliga rättigheter (Oxford: Oxford University Press 2009), sid 69.
[2]. Natasa Mavronicola och Francesco Messineo, som hänvisas till ovan, sid 593 och vidare.
[3]. Se Alan Gewirth, “Finns det några absoluta rättighetr?” (1981) 31 The Philosophical Quarterly; Michael K. Addo and Nicholas Grief, “Omfattar artikel 3 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter absoluta rättigheter?”, in European Journal of International Law 9 (1998), 510-524; Natasa Mavronicola, “Vad är en absolut rättighet? Tolka ovillkorlighet i artikel 3 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter”, in Human Rights Law Review (30 November 2012); Yukata Arai-Yokoi, “Förnedringens gradskala: Att fastställa tröskeln för förnedrande behandling enligt artikel 3 i ECHR”, i Netherlands Quarterly of Human Rights, Vol. 21/3, 385-421, 2003.
[4]. Se Martin Curtice, Framsteg inom psykiatrisk behandling (2010), vol. 16, 199–206, doi: 10.1192/apt.bp.109.006825, sid. 204, BOX II.
[5]. Jämför kommissionens rapport i “Det grekiska målet” (klagomål nr 3321/67, 3322/67, 3323/67 och 3344/67, kommissionens rapport från 5 november 1969, Årsbok 12, sid. 501): “Det framgår av olika vittnesmål att en viss hårdhänthet i behandlingen av häktade både från polis och militära myndigheter tolereras av de flesta häktade eller t.o.m. tas för givet. Sådan hårdhänthet kan ta sig formen av örfilar eller slag mot huvud eller ansikte. Detta ligger bakom det faktum att den punkt upp till vilken fångar och allmänheten kan acceptera fysiskt våld som varande varken grymt eller överdrivet, variear mellan olika samhällen och t.o.m. mellan olika delar av dessa.”
[6]. Se Hannes Kuch, “Förödmjukelsens ritual - Att utforska symbolisk utsatthet”, i P. Kaufmann . (eds), Förödmjukelse, förnedring, avhumanisering, Library of Ethics and Applied Philosophy, 24 (Springer 2011), kap. 4.
Full & Egal Universal Law Academy