Vatten
FJÄRDE AVDELNINGEN
MÅL SZAFRAŃSKI MOT POLEN
(Klagomål nr 17249/12)
UTSLAG
STRASBOURG
15 december 2015
Detta utslag blir slutgiltigt under de omständigheter som framgår av artikel 44§2 i konventionen. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.
I målet Szafrański mot Polen,
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (fjärde avdelningen), i kammare bestående av:
András Sajó, ordförande,
Vincent A. De Gaetano,
Boštjan M. Zupančič,
Nona Tsotsoria,
Paulo Pinto de Albuquerque,
Krzysztof Wojtyczek,
Gabriele Kucsko-Stadlmayer, domare,
och Fatoş Aracı, avdelningens biträdande justitiesekreterare
som den 17 november 2015 överlagt i enrum,
avger härmed följande utslag, som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 17249/12) mot Republiken Polen som ingavs till domstolen under åberopande av artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (“konventionen”) av en polsk medborgare, Andrzej Szafrański (“klaganden”), den 1 mars 2012.
2. Klaganden, som beviljats rättshjälp, företräddes av advokat M. Jarzyński, med verksamhet i Poznań. Den polska regeringen (“regeringen”) företräddes av sitt ombud, J. Chrzanowska från polska utrikesdepartementet.
3. Klaganden gjorde i synnerhet gällande, att hans rättigheter enligt artiklarna 3 och 8 i konventionen hade kränkts som följd av undermåliga sanitära förhållanden och, framför allt, den otillräckliga avskiljningen av de sanitära faciliteterna från cellen i övrigt.
4. Den 17 november 2014 underrättades regeringen om klagomålet.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
5. Klaganden är född 1963 och sitter för närvarande frihetsberövad i Wronki.
6. Klaganden har sedan den 31 mars 2010 avtjänat ett fängelsestraff i Wronki fängelse.
7. Den 19 september 2010 inledde han en civil skadeståndsprocess vid Szamotuły distriktsdomstol. Han hävdade att förhållandena i många av hans celler i Wronki fängelse var så dåliga att de utgjorde kränkning av var och en av artiklarna 3 och 8 i konventionen. Han åberopade det faktum att cellerna inte var ordentligt uppvärmda på höst- och vintertid och inte hade någon ordentlig ventilation på sommaren, och ansåg att fångarna drabbades av intensiva värmenivåer. Fönstren var gamla och karmarna otäta. Han framhöll vidare att de sanitära faciliteterna endast var avdelade från cellerna med en låg avbalkning av träfiberskivor, som inte gav honom möjlighet till ens ett minimum av avskildhet.
8. Den 21 juni 2011 avslog Szamotuły distriktsdomstol en ansökan från klaganden om inhämtning av bevis i form av fotografier och genomförande av en inspektion av de aktuella cellerna på plats. Domstolen avslutade processen med ett utslag som avvisade klagandens begäran i dess helhet.
Domstolen fastslog, under åberopande av den bevisning som framlagts av den Polska statskassan (Skarb Państwa), som tjänstgjorde som juridisk företrädare för Wronki fängelse, att fångarna kunde utöva sport, hade tillgång till kulturella aktiviteter och utbildning och medicinsk vård. De var försedda med personliga hygienartiklar och fick lämplig mat. Dessa faktorer, sammantagna, mildrade den skada som var en del och konsekvens av att man avtjänade ett fängelsestraff.
Domstolen konstaterade vidare att de sanitära faciliteterna i klagandens celler faktiskt var avskilda från cellen med avbalkningar av träfiberskivor. Dessa medgav inte fullständig avskildhet, men det var tillräckligt för att säkerställa att fångarna inte var synliga för andra när de använde toaletten. Det fanns WC och ett handfat i varje enskilt toalettutrymme.
Angående klagandens påståenden om bristfällig ventilation och otillräcklig värme i cellen, konstaterade domstolen att cellen var väl upplyst och rätt ventilerad. Cellens fönster hade reparerats och värmeelementen hade bytts ut och fungerade som de skulle. Angående den påstådda avsaknaden av ljus konstaterade domstolen att klaganden hade beviljats särskilt tillstånd att använda en extra läslampa.
Domstolen ansåg inte att, Polska statskassan (Skarb Państwa), hade handlat olagligt eller att det funnits något uppsåt att agera på svekfullt sätt eller att orsaka klaganden någon skada eller något ont. I frånvaro av olaglighet kunde inte någon kränkning av personliga rättigheter konstateras. I vilket fall som helst var förhållandena i Wronki fängelse inte så hårda att de innebar kränkning av personliga rättigheter.
9. Klaganden överklagade, och menade att domstolen hade underlåtit att korrekt fastställa fakta i målet, i huvudsak därför att den vägrat inhämta bevis i form av fotografier, film och inspektion av cellerna. Utslaget hade därför baserats på otillräckligt faktaunderlag. Dessutom framhöll klaganden att i den mån domstolen hade åberopat de generella villkor enligt vilka klaganden avtjänade sitt straff (matens kvalitet, medicinsk vård, tillgång till kulturella och sportaktiviteter), hade dessa faktorer inte legat till grund för hans yrkande. Han hade varken klagat på undermålig matkvalitet eller på otillräcklig tillgång till kulturella aktiviteter eller sportaktiviteter. Hans begäran hade grundats på de sanitära förhållandena i cellerna och, i synnerhet, på avsaknad av avskildhet när han använde toaletten. Denna avsaknad av avskildhet hade uttryckligen bekräftats av förstainstans-domstolen. Han upprepade att avsaknaden av en ordentlig avbalkning mellan toaletterna och cellen innebar en kränkning av hans personliga rättigheter och värdighet. Han uppgav vidare att vissa celler i fängelset hade toaletter som var ordentligt avskilda från resten av cellen med normala väggar och en dörr.
10. Poznańs appellationsdomstol avvisade överklagandet i en dom den 6 december 2011, och godtog helt och fullt de fakta som konstaterats av förstainstansdomstolen och denna domstols rättsliga bedömning av dessa fakta. Appellationsdomstolen framhöll särskilt åsikten att den olägenhet som orsakades av det sätt på vilket cellerna utrustats med sanitära faciliteter, nämligen med hjälp av avbalkningar av träfiberskivor, inte översteg de normala svårigheter och den skada som ingick som del i avtjänandet av ett fängelsestraff.
II. RELEVANT INHEMSK LAGSTIFTNING OCH PRAXIS
11. En detaljerad redogörelse för den relevanta inhemska lagstiftning och praxis som reglerar fängelseförhållandena i Polen, och de inhemska rättsmedel som står till buds för frihetsberövade som påstår att dessa förhållanden är undermåliga finns angivna i domstolens pilot-domar i målen Orchowski mot Polen (nr 17885/04, §§ 75‑85, 22 oktober 2009) och Norbert Sikorski mot Polen (nr 17599/05, §§ 45‑88, 22 oktober 2009). Ett aktuellare exempel beskrivs i domstolens dom i målet Łatak mot Polen (nr 52070/08, §§ 25-54, 12 oktober 2010).
LAGSTIFTNINGEN
I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN
12. Klaganden klagade på undermåliga sanitära förhållanden i cellerna där han hållits frihetsberövad i Wronki fängelse, och speciellt på att toalettfaciliteterna inte var ordentligt avskilda från cellen i övrigt. Han åberopade artikel 3 i konventionen, som lyder:
“Ingen må utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”
13. Regeringen bestred detta argument.
A. Tillåtlighet
14. Domstolen noterar att klagomålet inte är uppenbart ogrundat enligt betydelsen av artikel 35 § 3 (a) i konventionen. Den konstaterar vidare att det inte heller är otillåtligt av några andra skäl. Det måste därför förklaras tillåtligt.
B. Sakförhållanden
1. Parternas framställningar
15. Klaganden hävdade att han var föremål för kränkande behandling i Wronki fängelse på grund av de undermåliga sanitära förhållandena i cellerna där han avtjänade sitt straff. De sanitära faciliteterna var inte ordentligt avskilda från cellerna. Den enda anordning som avskilde toaletten från cellerna var en 120 cm hög avbalkning av träfiberskivor utan dörr, vilket inte tillät ens ett minimum av avskildhet och utgjorde kränkning av hans persons rätt till värdighet.
16. Regeringen konstaterade att klaganden mellan den 31 mars 2010 och den 6 december 2011 hade varit intagen på Wronki fängelse. Under denna period hade han placerats i tio olika celler. Ingen av dessa celler hade varit överbelagd. Samtliga celler var utrustade med ventilation och fönster som kunde öppnas. Ventilationen kontrollerades var fjärde månad. Angående uppvärmningen hävdade regeringen att uppvärmningssystemet i Wronki fängelse var automatiskt och att temperaturen i cellerna berodde på temperaturen utomhus. Cellerna var alltså ordentligt ventilerade och uppvärmda. Man gjorde också gällande att fönstren på klagandens begäran hade tätats och att värmeelementen likaledes hade ersatts med nya. Han hade också beviljats tillstånd att använda en extra läslampa, och hade i enlighet med bestämmelserna i den inhemska lagstiftningen erhållit personliga hygienartiklar och hela tiden haft tillgång till kranvatten.
17 Regeringen medgav att toaletten i sju av de tio celler i vilka klaganden hade hållits frihetsberövad, hade varit avskild från cellen i övrigt med en avbalkning av träfiberskivor utan dörr. I tre andra celler i vilka klaganden hade hållits frihetsberövad hade toaletten varit fullständigt avskild.
18. Avslutningsvis framhöll regeringen att klaganden hade tillåtits lämna sin cell för olika aktiviteter som arrangerats inom fängelset, till exempel volleyboll och basketboll. Han hade likaså möjlighet att delta i kulturella aktiviteter och utbildning, och tillgång till bibliotek och ett dagrum med television.
2. Domstolens bedömning
(a) Allmänna principer
19. Domstolen understryker att artikel 3 innehåller ett av de mest grundläggande demokratiska värdena i demokratiska samhällen. Konventionen förbjuder i absoluta termer tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, oavsett offrets beteende (se Labita mot Italien [GC], nr 26772/95, § 119, ECHR 2000‑IV).
20. Som domstolen vid flera tillfällen har fastställt måste den inhumana behandlingen uppnå en viss miniminivå av hårdhet om den ska omfattas av artikel 3 i konventionen. Bedömningen av denna miniminivå är relativ och beror på samtliga omständigheter i målet, som till exempel behandlingens varaktighet, dess fysiska och psykiska effekter och, i vissa fall, offrets könstillhörighet, ålder och hälsotillstånd. När domstolen överväger om en inhuman behandling är “nedsättande” i betydelsen av artikel 3, beaktar den också om dess avsikt är att förödmjuka och förnedra den berörda personen, och huruvida den inhumana behandlingen i sina konsekvenser, har påverkat hans eller hennes personlighet på ett negativt sätt som är oförenligt med artikel 3. Även om frågan huruvida syftet med behandlingen varit att förödmjuka eller förnedra offret är en faktor som ska beaktas, får avsaknaden av ett sådant syfte inte på ett avgörande sätt utesluta ett fastställande av att kränkning skett mot artikel 3 (se Peers mot Grekland, nr 28524/95, §§ 67‑68 och 74, ECHR 2001-III, och Valašinas mot Litauen, nr 44558/98, § 101, ECHR 2001‑VIII).
21. Frihetsberövande åtgärder kan ofta innefatta ett oundvikligt element av lidande och förödmjukelse. Det oaktat får inte detta lidande och denna förödmjukelse överskrida det lidande som oundvikligen hänger samman med en given form av legitim behandling eller bestraffning.
22. Vad gäller fångar har domstolen understrukit att en intagen, enbart på grund av att han satts i fängelse, inte ska gå miste om det skydd för sina rättigheter som garanteras i konventionen. Frihetsberövade personer befinner sig tvärtom i en utsatt situation och myndigheterna är skyldiga att skydda dem. Enligt artikel 3 måste staten säkerställa att en person frihetsberövas under förhållanden som är förenliga med respekten för hans mänskliga värdighet, och att sättet och metoden för att verkställa åtgärden inte utsätter honom för ångest eller påfrestningar av en intensitet som överstiger den oundvikliga grad lidande som ingår i att frihetsberövas och att, md hänsyn till de praktiska krav som finns i ett fängelse, hans hälsa och välmående säkras på adekvat sätt. (se Valašinas, som hänvisas till ovan, § 102, och Kudła mot Polen [GC], nr 30210/96, § 94, ECHR 2000-XI).
23. När fängelseförhållanden bedöms måste man ta hänsyn till de sammantagna effekterna av dessa, och även till de specifika påståenden som gjorts av klaganden. (se Dougoz mot Grekland, nr 40907/98, § 46, ECHR 2001-II). Hur lång tidsperiod en person hålls fängslad under dessa specifika förhållanden måste också beaktas (se, bland övriga källor, Alver mot Estland, nr 64812/01, 8 november 2005).
24. I kontexten fängelseförhållanden har domstolen ofta konstaterat kränkning av artikel 3 i konventionen i mål som inbegrep överbelagda fängelseceller (se, bland många övriga källor, Lind mot Ryssland, nr 25664/05, § 59, 6 december 2007, och Orchowski, som hänvisas till ovan, § 135). I andra fall där överbeläggningen inte varit så kraftig att den i sig väckt en fråga enligt artikel 3 i konventionen, har domstolen emellertid ansett andra aspekter av de fysiska fängelseförhållandena relevanta vid bedömning av förenligheten med bestämmelsen. Sådana omständigheter har särskilt gällt tillgången till ventilation, tillgången till naturligt ljus eller luft, adekvat uppvärmning, uppfyllande av grundläggande sanitära krav och möjlighet att använda toaletten i avskildhet. Till och med i mål där frågan gällt större fängelseceller – på mellan 3 och 4 kvadratmeter per intagen – har domstolen därför konstaterat en kränkning av artikel 3 eftersom utrymmesfrågan varit kopplad till en konstaterad brist på ventilation och belysning (se, till exempel, Babushkin mot Ryssland, nr 67253/01, § 44, 18 oktober 2007; Ostrovar mot Moldavien, nr 35207/03, § 89, 13 september 2005; och Peers, som hänvisas till ovan, §§ 70-72), eller med en avsaknad av grundläggande möjlighet till avskildhet i den intagna personens vardagsliv (se, mutatis mutandis, Belevitskiy mot Ryssland, nr 72967/01, §§ 73-79, 1 mars 2007; Valašinas, som hänvisas till ovan, § 104; Khudoyorov, nr 6847/02, §§ 106-107, ECHR 2005‑X (utdrag), och Novoselov mot Ryssland, nr 66460/01, §§ 32, 40-43, 2 juni 2005).
(b) Tillämpning av dessa principer i föreliggande mål
25. Beträffande omständigheterna i föreliggande mål, noterar domstolen att klaganden satt intagen i Wronki fängelse mellan den 31 mars 2010 och den 6 december 2011 det vill säga i ett år och åtta månader. Under denna tid placerades han i tio olika celler, av vilka tre hade de sanitära faciliteterna helt och hållet avskilda från cellen i övrigt (se punkt 17 ovan).
26. Klagandens påståenden vad gäller otillräcklig ventilation och uppvärmning och avsaknad av ljus i de celler där han hölls intagen bekräftades inte i processen vid de inhemska domstolarna (se punkt 8 ovan) som prövade hans yrkande om kränkning av hans personliga rättigheter. Domstolarna bekräftade emellertid att de sanitära faciliteter som fanns vid ingången till hans cell faktiskt bara var avskilda från resten av cellen med en avbalkning av träfiberskivor och saknade dörrar (se punkter 8 och 16 ovan).
27. Domstolen noterar att det i tidigare mål där frågan gällt otillräcklig avskiljning mellan sanitära faciliteter och cellen i övrigt, förelåg andra försvårande faktorer och att det enbart var deras sammantagna effekt som gjorde att domstolen kunde konstatera en kränkning av artikel 3 i konventionen (se Canali mot Frankrike, nr 40119/09, §§ 52-53, 25 april 2013, och Peers, som hänvisas till ovan, § 73). I föreliggande mål däremot, var den enda påfrestningen klaganden måste utstå den otillräckliga avskiljningen av de sanitära faciliteterna från resten av cellen vilket framgår av regeringens framställningar som bekräftats av de inhemska domstolarnas konstateranden. Frånsett detta var cellerna försedda med tillräckligt ljus, ordentlig uppvärmning och ventilation. Klaganden hade också tillgång till olika aktiviteter utanför cellerna (se punkter 8 och 16 ovan).
28. Med beaktande av det föregående anser domstolen inte att förhållandena under klagandens tid som intagen i Wronki fängelse totalt sett orsakat ångest och påfrestningar som översteg den oundvikliga grad av lidande som ingår som del i att vara frihetsberövad eller som översteg minimigränsen för hårdhet enligt artikel 3 i konventionen.
29. Det har i enlighet med detta inte förekommit någon kränkning av denna bestämmelse i föreliggande mål.
II. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN
A. Tillåtlighet
30. Klaganden klagade på att omständigheterna i föreliggande mål innebar en kränkning av artikel 8 i konventionen, vilken, i den utsträckning den är relevant, lyder:
“1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- ... liv ...
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.”
31. Klaganden hävdade att de sanitära faciliteterna endast avskildes från resten av cellen med en avbalkning av träfiberskivor som var 1.20 m hög och saknade dörrar. Han hade begärt att fängelsemyndigheterna åtminstone skulle sätta upp ett förhänge för att avskilja de sanitära faciliteterna från resten av cellen på ett sätt som skulle åstadkomma ett minimum av avskildhet. Hans önskemål avvisades emellertid, med grund i att den inhemska lagstiftningen inte innehöll några speciella regler för det sätt på vilket sanitära faciliteter ska avskiljas från resten av cellen.
32. Regeringen kommenterade inte dessa skäl. Man ansåg emellertid, att klaganden, även om de sanitära faciliteterna faktiskt inte hade varit fullständigt avskilda från resten av cellen hade tillförsäkrats en tillräcklig grad avskildhet.
33. Domstolen konstaterar att detta klagomål hänger samman med det som prövats ovan och därför även det måste förklaras tillåtligt.
B. Fakta i målet
1. Allmänna principer
34. Domstolen understryker att även om en åtgärd inte innebär behandling som är förbjuden enligt artikel 3, kan den hamna i konflikt med artikel 8 i konventionen (se, i ett annat faktasammanhang, Wainwright mot Förenade kungariket, nr 12350/04, § 43, ECHR 2006‑X).
35. Fångar i allmänhet åtnjuter fortsatt alla grundläggande rättigheter och friheter som garanteras enligt konventionen, utom rätten till frihet, där lagenligt pålagt frihetsberövande uttryckligen omfattas av artikel 5 i konventionen (se Hirst mot Förenade kungariket (nr 2) [GC], nr 74025/01, § 69, ECHR 2005-IX).
36. Även om syftet med artikel 8 i huvudsak är att skydda individen från godtycklig inblandning av offentliga myndigheter, tvingar den inte bara staten att avhålla sig från sådan inblandning. Förutom denna primära negativa skyldighet, kan det finnas positiva förpliktelser förknippade med att säkerställa att det verkligen finns respekt för privat- och familjelivet. Sådana förpliktelser kan inbegripa åtgärder ägnade att trygga respekten för privat- och familjelivet även vad gäller relationerna individer sinsemellan. Gränserna mellan Statens positiva och negativa förpliktelser enligt artikel 8 låter sig inte definieras exakt. De tillämpliga principerna är dock likartade. I synnerhet måste i båda beaktas att en rättvis balans åstadkoms mellan de konkurrerande intressena (se Odièvre mot Frankrike [GC], nr 42326/98, § 40, ECHR 2003‑III, och Evans mot Förenade kungariket [GC], nr 6339/05, § 75, ECHR 2007‑I).
2. Tillämpning av principerna på omständigheterna i föreliggande mål
37. Som angetts ovan, var klaganden intagen i Wronki fängelse, och i sju av de tio cellerna där han hölls intagen, var de sanitära faciliteterna bara avskilda från cellen i övrigt med en avbalkning av träfiberskivor. De sanitära faciliteterna var belägna vid ingången till cellen och saknade dörrar.
38. Domstolen har ofta konstaterat en kränkning av artikel 3 i konventionen på grund av undermåliga fängelseförhållanden där avsaknaden av tillräcklig uppdelning mellan de sanitära faciliteterna och cellen i övrigt enbart var en del av dessa villkor (se punkt 24 ovan med ytterligare hänvisningar). Det följer därför av domstolens praxis att de inhemska myndigheterna har en positiv förpliktelse att ge tillgång till sanitära faciliteter som är avskilda från fängelsecellen i övrigt på ett sätt som säkrar ett minimum av avskildhet för de intagna. Domstolen understryker att ett sanitetsutrymme, installerat inne i cellen, endast delvis avskilt, är oacceptabelt i en cell med mer än en intagen enligt Europarådets särskilda kommitté för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, (“CPT”) (CPT/Inf (2012) 13, § 78 och 2nd General Report [CPT/Inf (92) 3], § 49). Toaletter inne i cellen ska förses med en fullständig skiljevägg det vill säga ända upp till taket (CPT/Inf (2015) 12, § 74). CPT har rekommenderat, även efter besök i polska fängelser, att en fullständig skiljevägg ska inmonteras i samtliga celler med sanitetsutrymme i själva cellen (se, till exempel, 2013 CPT/Inf (2014) 21, § 61 och CPT/Inf (2011) 20, §§ 105 och 106).
39. Domstolen noterar att klaganden mellan den 31 mars 2010 och den 6 december 2011 placerats i tio celler, av vilka sju hade sanitära faciliteter som inte var helt avskilda från cellen i övrigt. I dessa celler måste han använda toaletten i närvaro av andra intagna, var berövad en grundläggande nivå avskildhet i sin vardag. Klaganden kontaktade fängelsemyndigheterna angående saken och begärde att åtminstone ett förhänge skulle hängas upp så att toaletten blev helt avskild från övriga cellen. Fängelsemyndigheterna svarade att den inhemska lagstiftningen inte angav specifika regler gällande utrustning och avskiljning av sanitära faciliteter i en fängelsecell (se punkt 31).
40. Därav följer att de inhemska myndigheterna i det föreliggande målet underlåtit att uppfylla sin positiva förpliktelse att säkerställa en miniminivå av avskildhet för klaganden när han var intagen på Wronki fängelse.
41. Med tanke på det föregående, anser domstolen att det skett en kränkning av artikel 8 i konventionen.
III. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN
42. Artikel 41 i konventionen lyder:
“Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens inhemska rätt endast till en del
medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”
A. Skadestånd
43. Klaganden yrkade på 32 000 euro (EUR) som idéellt skadestånd.
44. Regeringen ansåg detta yrkande överdrivet.
45. Domstolen gör sin bedömning baserad på skälighet och tillerkänner klaganden 1 800 euro som idéellt skadestånd.
B. Kostnader och utgifter
46. Klaganden har inte gjort något yrkande om kostnader och utgifter.
C. Dröjsmålsränta
47. Domstolen anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta till vilken ska läggas tre procent-enheter.
AV DESSA SKÄL
1. Förklarar domstolen enhälligt ansökan tillåtlig,
2. Fastställer domstolen enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3 i konventionen,
3. Fastställer domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 i konventionen,
4. Fastställer domstolen enhälligt
(a) att svarandestaten inom tre månader från den dag då utslaget vann laga kraft till klaganden i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen, ska betala EUR 1800 (ettusen åttahundra euro), att omvandlas till svarande-statens valuta enligt den på avgörandedagen giltiga valutakursen, plus eventuell skatt som kan påföras som ideellt skadestånd,
(b) att ränta, från och med utgången av ovan nämnda tremånadersperiod och fram till dess uppgörelse har nåtts, under dröjsmålet ska betalas på ovanstående belopp motsvarande Europeiska centralbankens utlånings-ränta plus tre procentenheter,
5. Avvisar domstolen enhälligt resten av klagandens yrkande på skälig gottgörelse.
Upprättat på engelska, och meddelat skriftligen den 15 december 2015, i enlighet med regel 77 §§ 2 och 3 i domstolens arbetsordning.
Fatoş AracıAndrás Sajó
vice justitiesekreterareordförande
Full & Egal Universal Law Academy