FEMTE AVDELNINGEN
MÅL TANDA-MUZINGA ./. FRANKRIKE
Klagomål nr 2260/10)
UTSLAG
STRASBOURG
10 juli 2014
SLUTGILTIGT
10/10/2014
Detta utslag blir slutgiltigt under de omständigheter som framgår av artikel 44 § 2 i konventionen. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.
I målet Tanda-Muzinga mot Frankrike,
där Europadomstolen för mänskliga rättigheter (femte avdelningen), i kammare bestående av:
Mark Villiger, ordförande,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Ann Power-Forde,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Helena Jäderblom, domare,
och Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare,
som den 17 juni 2014 har överlagt i enrum,
avger härmed följande utslag som antogs på detta datum:
FÖRFARANDE
1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 2260/10) riktat mot republiken Frankrike där en kongolesisk medborgare, herr Deo Tanda-Muzinga (”klaganden”), väckte åtal vid domstolen den 29 december 2009 i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen").
2. Klaganden företräds av Maitre C. Meyer, advokat i Strasbourg. Den franska regeringen (”regeringen”) företräddes av sin representant, fru E. Belliard, direktör för juridiska ärenden vid det franska utrikesministeriet.
3. Klaganden påstår i synnerhet att de hinder han stött på för att få visum till sin hustru och sina barn, inom ramen för det förfarande som kallas ”familjeåterförening” för en flykting, utgör en kränkning av hans rätt till den respekt för familjelivet som garanteras i artikel 8 i konventionen.
4. Den 21 september 2010 skickades klagomålet till regeringen.
FAKTA
I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET
5. Klagande föddes 1970 och är bosatt i Venissieux.
A. Fakta vid tillfället för klagomålets inlämnande
6. År 2000 erkändes klaganden som flykting med kongolesisk nationalitet av Förenta nationernas flyktingkommissariat i Kamerun (hädanefter UNHCR/Kamerun). Intygandet om flyktingstatus fastslog att han hade sällskap av sin hustru, även hon försedd med ett sådant intygande, och av sina barn (Vanessa Ntabugi, född i demokratisk republiken Kongo 1994 och Michelle Tanda-Ngubiri, född 2001 i Kamerun). Ett tredje barn till paret (Benjamin Tanda) föddes i Yaoundé (Kamerun) 2004 men klaganden fick inte se det födas eftersom han hade lämnat Kamerun för att söka asyl i Frankrike.
7. Den 19 juli 2004 avslog Office de protection des réfugiés et apatrides [Kontoret för skydd av flyktingar och statslösa] (OFPRA) hans begäran. Den 6 augusti 2004 inlämnade klaganden ett överklagande mot detta beslut. Genom ett beslut den 8 februari 2007 beviljade Commission des recours des réfugiés [Kommissionen för flyktingars överklaganden] (före detta Commission nationale du droit d’asile [Nationella kommissionen för asylrätt] CNDA) klaganden flyktingstatus. Han fick uppehållstillstånd på tio år, och OFPRA upprättade i april 2007 ett äktenskapsbevis och en familjebok till honom, vilka gällde som akter om civilstånd.
8. Genom försändelse av den 26 juni 2007 ansökte klaganden, i avsikt att åter samla familjen, inom ramen för förfarandet ”familjeåterförening” för personer med flyktingstatus (stycke 36 nedan), om långtidsvisum för sin hustru och sina tre barn. Genom försändelse den 28 juni 2007 meddelade Utrikesministeriets understyrelse för utlänningars resor klaganden om att de skulle vända sig till OFPRA för att, mot bakgrund av de deklarationer som hade beviljat klaganden flyktingstatus, kontrollera om dessa personer verkligen ingick i familjen, innan man vände sig till franska konsulatet i Yaoundé för att handlägga ärendet om långtidsvisum.
9. Genom försändelse den 13 februari 2008 informerade Utrikesministeriets understyrelse för viseringar klaganden om att konsulatet i Yaoundé skulle kalla till sig hans familj.
10. Klagandens hustru kallades till konsulatet den 21 februari 2008. När hon hade lämnat in de handlingar som behövdes för att handlägga ärendet bad konsulatets tjänstemän att hon skulle ta kotakt med delegationen för UNHCR/Kamerun för att upprätta resehandlingar för sig och sina barn i enlighet med Konventionen av den 28 juli 1951. Man försäkrade henne om att då hon kom tillbaka med dessa handlingar till konsulatet skulle man överlämna ett kvitto om deponering av akten om visum till henne. Den 18 mars 2008 inlämnade klagandens hustru till konsulatet resehandlingar upprättade i hennes namn efter att ha fått positivt svar från Utrikesministeriet i Kamerun. Dessa resehandlingar, som skulle kunna gälla
som nationellt pass, angav att hon reste i sällskap med sina tre barn. Hon fick inget kvitto som bekräftade deponeringen av akten.
Då hon inte fick några nyheter om handläggningen av sin begäran vände sig klaganden till diverse myndigheter, däribland konsulatet i Yaoundé, för att få information om varför visumen inte hade levererats, genom att översända kopior av samtliga handlingar som han hade till sitt förfogande, däribland sitt uppehållstillstånd, de akter som upprättats av OFPRA, hans hustrus intyg om flyktingstatus, det intyg som tjänade som födelsebevis för hans äldsta dotter och hans två andra barns födelsebevis.
11. Den 30 maj 2008 inlämnade klaganden ett överklagande mot de konsulära myndigheternas underförstådda vägran till Kommissionen för flyktingars överklagande mot besluten att vägra inresevisum till Frankrike (hädanefter ”Kommissionen för överklaganden”).
12. Med post den 3 juni 2008 svarade OFPRA på ett brev från klaganden daterat den 24 januari 2008 i följande ordalag:
”Jag har nöjet att meddela er att Kontoret [OFPRA] den 23 juli 2007 har bekräftat er familjesituation vid understyrelsen för visum. Ni är inskriven vid Kontoret som make till fru Julie Ngubiri Zirirane och far till tre barn (Vanessa Ntabugi född den 28 december 1994, Michelle Tanda född den 4 juni 2001 och Benjamin Tanda född den 3 september 2004). Jag observerar för övrigt att er familj har erbjudits; eller inom kort kommer att erbjudas, att inlämna ansökan om visum hos de konsulära myndigheterna i Yaoundé”.
13. Den 11 juni 2008 inlämnade klaganden ett yrkande om skyndsamt förfarande för suspension till Conseil d’État [högsta förvaltningsdomstolen] mot de konsulära myndigheternas underförstådda avslag.
14. Den 12 juni 2008 erkände Conseil d’État mottagandet av det överklagande på grund av maktmissbruk som klaganden inlämnat för att häva detta underförstådda beslut.
15. Genom beslut den 23 juni 2008 avvisade domaren för summariska rättegångar vid Conseil d’État yrkandet om skyndsamt förfarande för suspension med hänvisning till att Kommissionen för överklaganden ännu inte hade fattat beslut.
16. Den 30 juli 2008, efter två månader utan svar från Kommissionen för överklaganden, lika med ett underförstått ogillande, lämnade klaganden åter ett yrkande om skyndsamt förfarande för suspension tillsammans med yrkande om skyndsamt beslut för bevarande av de grundläggande rättigheterna den 3 augusti 2008.
17. Genom beslut den 13 augusti 2008 avvisade domaren för summariska rättegångar vid Conseil d’État yrkandet om skyndsamt beslut för bevarande av de grundläggande rättigheterna.
18. Med post den 13 augusti 2008 kallades klaganden till förhandling om yrkande om skyndsamt förfarande för suspension, fastställt till den 10 september 2008. Vid sin närvaro vid förhandlingen den dagen fick klaganden vetskap om en inlaga från invandringsministern, som han själv inte fick förrän den 12 september, där födelsebevisen för hans barn Michelle och Benjamin ifrågasattes. Efter denna förhandling inlämnade klaganden en not före avgörandet.
19. Enligt regeringens observationer hade de kontroller i arkiven som gjorts av behöriga lokala myndigheter den 13 och 23 april 2008 avslöjat att födelsebevis nr 1271 som förvarades vid centret för folkbokföring i 4e arrondissementet i Yaoindé gällde födelsen av en pojke och inte Michelle Tanda och att födelsebevis nr 78/2004 som förvarades vid centret för folkbokföring i 2a arrondissementet i Yaoundé avsåg födelsen av en flicka och inte Benjamin Tanda.
20. Den 16 september 2008 meddelade domaren för summariska rättegångar klaganden om att han hade beslutat att åter öppna utredningen i denna rättssak och att han hade överlämnat noten till behörig invandrarminister.
21. Genom beslut den 26 september 2008 avslog Conseil d’État yrkandet om skyndsamt förfarande för suspension:”[klaganden] vidhåller att (...) villkoret brådska är uppfyllt eftersom han har bott skild från sin hustru och sina barn under nästan fyra år; [det angripna beslutet] är behäftat med juridiskt fel eftersom det innebär vägran att utställa visum på grund av att vissa handlingar om civilstånd saknas. Det visar att man inte har tagit hänsyn till artikel 11 i Rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening; (...) att de handlingar som har bifogats inte kan anses som tvivelaktiga; att han tillhandahåller bevis som fastslår familjeband till sin hustru och sina barn; att födelsebevisen har bekräftats av UNHCR;
(...) Ministern vidhåller (...) att villkoret brådska inte är uppfyllt eftersom separationen kan tillskrivas klaganden; att denne inte visar att han har bevarat regelbunden relation via brev eller telefon och inte heller har bidragit till sin familjs underhåll sedan avresan; att argumentet om att hänsyn inte har tagits till direktivet av den 22 september 2003 är verkningslöst eftersom det har överförts korrekt till nationell rätt och alltså inte skulle ha direkt verkan; att texten inte ålägger de nationella myndigheterna att utfärda visum till en sökande som inte har etablerat sitt släktband till flyktingen; att tillverkning av falska handlingar utgör en grund för störande av den allmänna ordningen som motiverar avslag för visumansökningar som inlämnas inom ramen för ett familjeärende; (...)
Med tanke på att det framgår av de handlingar (...) att [klaganden], som åtnjuter flyktingstatus i Frankrike, har fått avslag på ansökan om visum för sin hustru, Julie B., och sina tre barn, Vanessa C., Michelle D. och Benjamin D., eftersom släktskapen med de två senare av dessa barn inte var fastställd på grund av den tvivelaktiga karaktären på de uppvisade födelsebevisen; att det argument som grundar sig på detta inte kan utgöra en juridisk grund för att beslutet om avslag inte gäller, då utredningen ger upphov till ett allvarligt tvivel avseende legaliteten i detta beslut med tanke på resultatet av de kontroller om civilstånd som utförts av Frankrikes generalkonsulat i Yaoundé och att den bedrägliga karaktären i ansökan gjorde att de visum som begärts fick avslag inte bara för dessa två barn, utan även för hans hustru och hans tredje barn (...)”.
22. Den 6 oktober 2008, inom ramen för överklagandet om maktmissbruk, framlade behörig minister en skrivelse i vilken han drog slutsatsen att födelsebevisen för Michelle och Benjamin Tanda var falska. Avseende den påstådda kränkningen av artikel 3 och 8 i konventionen svarade han att han redan hade bevisat att klaganden hade övergivit sin hustru och sina påstådda barn, att släktbandet inte var fastställt och att klaganden inte bevisade att han hade bevarat relationerna till dem. Klaganden svarade att genom att anföra ett fel i födelsebevisen kunde man inte fastställa att de handlingar som hans hustru hade framlagt var tvivelaktiga eller falska. Han konstaterade först och främst att då det gällde Benjamins födelsebevis var det inte säkert att den handling som förvaltningen hade efterforskat hade något samband med den som avsågs eftersom den verkade innehålla en referens som började med tre siffror och inte två (”?78/2004) (se stycke 19 nedan), vilket skulle vara mer logiskt med tanke på datumet för dess upprättande, i september 2004”. Han hävdade att ministern inte förklarade hur UNHCR/Kamerun hade kunnat upprätta ett intyg om familjesammansättning (intyg av den 26 september 2008 på vilket hans hustru och hans tre barn omnämns) samt officiella resehandlingar som tillät att familjen reste internationellt. Han påpekade att han på begäran hade skickat in de försändelser från Kameruns utrikesministerium, daterade den 11 mars och den 13 augusti 2008, som hade upprättats inom ramen för de kontroller som utförts för att utställa dessa resehandlingar (resehandling för barnet Michelle upprättad den 26 augusti 2008 till följd av positivt meddelande av den 13 augusti 2008). Han tillade att de andra handlingarna som inlämnades på begäran inte hade ifrågasatts, det vill säga födelsebeviset för Michelle, upprättat av distriktssjukhuset i Cité verte i Yaoundé, och födelsebeviset för Benjamin, upprättat av medicinskt centrum vid polisen i Yaoundé, liksom resehandlingarna för hans två första barn som upprättades den 26 augusti 2008. Slutligen angav han att övriga dokument som hade tillfogats på begäran, fotografier och kvitton på inbetalningar, ogiltigförklarade Invandringsministeriets invändningar avseende sanningen om hans släktskap med sin hustru och sina barn,
23. Den 7 oktober 2008 utfärdade UNHCR/Kamerun ett ”intyg om släktskap” enligt vilket klaganden och hans hustru var legitima föräldrar till Michelle Tanda-Ngubiri och Benjamin Tanda.
24. Genom försändelse den 22 maj 2009 meddelade klagandens advokat honom om att förhandlingen vid Conseil d’État hade ägt rum den 20 maj 2009 och att domstolens offentliga rapportör [rapporteur public] hade föreslagit avslag på hans överklagande och rekommenderat att han skulle begära ett juridiskt tillrättaläggande i Kamerun avseende de berörda barnens uppgifter i folkbokföringen.
25. Genom dom den 8 juli 2009, delgiven den 5 augusti, avslog Conseil d’État denna fullföljd av talan. Domstolen påpekade att den besiktning av handlingarna som de franska myndigheterna hade utfört vid civilregistret i Kamerun, för att bekräfta personbevisen för de två barn som var födda i landet, hade lett till att man upptäckte att två helt olika födelsebevis hade utfärdats med samma referensnummer avseende tredje personer. Domstolen ansåg att, även om den tvivelaktiga karaktären av ett av dokumenten inte hade bevisats, fanns det inte någon tvekan om det andra födelsebevisets tvivelaktiga karaktär och drog slutsatsen att ”varken födelsebevis upprättade av mödravårdskliniken i Yaoundé och av medicinskt center vid polisen i Yaoundé, eller påståendet om att denna avvikelse skulle bero på att civilregistrets tjänster i Kamerun fungerar dåligt gör att man kan utesluta den tvivelaktiga karaktären av åtminstone ett av de upprättade dokumenten”. Man fastslog slutligen att den tvivelaktiga karaktären av åtminstone ett av de upprättade dokumenten räckte för att alla de visum man hade ansökt om skulle ogiltigförklaras.
26. Den 16 juli 2009 intygade psykologen vid Comité inter-mouvements auprès des évacués [en frivilligorganisation som bistår migranter, flyktingar och asylsökande] (CIMADE) att klagandens psykiska hälsa hade försämrats och att han led av ett depressivt tillstånd som riskerade att förvärras. Hon framhöll att ”förutom de trauman som han har utsatts för i hemlandet utvecklar klaganden för närvarande en reaktionell depression förknippad med den separation från sin familj som han har lidit av under många år. (...) Medan han parallellt var aktivt engagerad i utformandet av ett projekt för arbetsmarknadsanpassning har han nu allt svårare för att fullfölja åtaganden och glider mot en säker apati”.
27. Via försändelse den 17 juli 2009 bekräftar klagandens advokat avslaget på hans fullföljd av talan och meddelar honom om att den offentliga rapportörens slutsatser inte var tillgängliga i skriftlig form.
28. Efter detta beslut kontaktade klaganden kontoret för UNHCR/Paris och direktören för Franska myndigheten för skydd för flyktingar och statslösa [OFPRA]. Via försändelse den 18 augusti 2009 svarade den förra att, i enlighet med uppgifter förmedlade genom delegationen i Kamerun, var Frankrikes konsulat i Yaoundé berett att utfärda visum till hans hustru och två av hans barn, Vanessa och Benjamin. Avseende födelsebeviset för hans dotter Michelle, fick han rådet att begära en kompletterande dom om födelsebevis vid Allmänna underrätten [tribunal de grande instance] i Yaoundé. Genom försändelse den 21 augusti 2009, skrev direktören för OFPRA till Cimade, som även hade anhängiggjort ärendet som avsåg klaganden, vilken hade för avsikt att överföra sin flyktingstatus till ett annat land. I denna försändelse påminde han om att hans myndighet, genom not den 23 juli 2007 hade bekräftat hans familjesituation vid understyrelsen för viseringar i Nantes, den enda myndighet som är behörig för utlänningars familjeåterförening.
29. Klagandens hustru anhängiggjorde sitt mål vid förstainstansdomstolen i Yaoundé för att få till stånd en kompletterande dom om civilstånd för barnet Michelle. Genom dom den 27 oktober 2009 förklarade sig domstolen obehörig. Den 24 februari 2010 vände hon sig till allmänna underrätten i Yaoundé av samma skäl.
30. Genom ett beslut av den 30 april 2010, efter en ny begäran från klagandens familj, vägrade den konsulära myndigheten att utfärda långtidsvisum.
31. Enligt regeringen fastställde nya kontroller, utförda under 2010, att Benjamins födelseakt kunde förklaras giltig men den tvivelaktiga karaktären av det födelseintyg som upprättats för Michelle vid en ny granskning hade lett till att de konsulära myndigheterna vidhöll sin vägran att utfärda visum för hela familjen.
32. Den 18 juni 2010 väckte klaganden talan mot beslutet av den 30 april 2010 från Kommissionen för flyktingars överklaganden. Denna gav honom ett underförstått avslag.
B. Sakförhållanden som har blivit kända efter inlämnandet av ansökan
33. Den 20 september 2010 vände sig klaganden till domaren för summariska rättegångar vid den administrativa domstolen i Nantes för att han skulle beordra suspension av verkställandet av beslutet om underförstått avslag på hans begäran från Kommissionen för flyktingars överklaganden. Genom beslut den 28 oktober 2010 meddelade domaren för summariska rättegångar suspension av detta beslut på grund av bristande kommunikation om motivationen för avslag. Han tillade följande:
(...) eftersom det dessutom i föreliggande fall fortfarande råder osäkerhet om släktskapsbanden till ett av hans tre barn, Michelle, insisterar [klaganden], utan att emellertid lyckas utverka ett sådan, på en kompletterande dom som skulle stödja hans påståenden. Med tanke på hur länge separationen mellan klaganden och hans familj har pågått är villkoret skyndsamhet uppfyllt; (...) det finns anledning att ålägga ministern en ny bedömning av visumansökan inom loppet av en månad från och med delgivningen av detta beslut”.
34. Enligt klaganden skickade advokaten vid UNHCR/Kamerun den 19 november 2010 till honom och till de franska myndigheterna protokollet från en dom i allmänna underrätten i Yaoundé, meddelad den 3 juni 2010, där barnet Michelles födelsebevis återupprättades. Det framgår av denna dom att en deklaration om födseln dagen efter Michelles födelse vederbörligen hade upprättats av läkaren vid sjukhuset i Cité verte i Yaoundé och överlämnats personligen till hennes mor för att ett födelsebevis för barnet skulle utfärdas vid rådhuset i Yaoundé IV. Eftersom klagandens hustru emellertid inte visste hur denna administrativa handläggning skulle ske enligt gällande lag i Kamerun, hade hon anförtrott denna uppgift om deklaration till en tredje person som hade krävt och erhållit ett belopp om 20 000 francs CFA för att utföra detta; denna person hade försett henne med ett dokument som skulle föreställa födelsebevis nr 1271/2001, förment upprättat och undertecknat av borgmästaren i Yaoundé IV. Domstolen påpekade att detta dokument var en förfalskning och att barnet Michelles födelsebevis aldrig hade upprättats, och han förordnade ett upprättande.
35. Med post den 17 januari 2011 meddelade regeringen domstolen om att de franska konsulära myndigheterna, den 8 december 2010, hade levererat de långtidsvisum som man hade ansökt om för klagandens hustru och barn. Man gjorde gällande att klaganden under perioden för omprövning till de konsulära myndigheterna hade upplyst om den dom av den 3 juni 2010 som han hade nämnt under processen men inte uppvisat den.
II. RELEVANT INHEMSK RÄTT OCH PRAXIS
36. Den procedur som kallas ”familjeåterförening” för en person med flyktingstatus är inte kodifierad. Endast artikel L. 314-11 i lagen om utlänningars uppehållstillstånd och rätt till asyl (CESEDA) föreskriver att:
”Om närvaron av utlänningen inte utgör ett hot mot den allmänna ordningen utfärdas intyg om uppehållstillstånd i enlighet med lagen, med förbehåll för att vistelsen är regelmässig:
(...) 8o Till den utlänning som har erhållit flyktingstatus i enlighet med bok VII i denna lag samt för dennes maka/make och barn under det år som följer på deras artonde födelsedag eller, enligt artikel L 311-3, om äktenskapet har ägt rum före erhållandet eller, om detta inte uppfylls, om äktenskapet har ingåtts för minst ett år sedan, med förbehåll för att makarna har en effektiv samlevnad (...)”.
Enligt den informationsbroschyr som är avsedd för personer som står under skydd av Kontoret för skydd av flyktingar och statslösa, OFPRA, och är regelmässigt bosatta i Frankrike ska flyktingen rikta sin ansökan om att få återknyta banden med sin familj till Understyrelsen för utlänningars rörelsefrihet. Efter OFPRA:s godkännande av familjesammansättningen ska familjemedlemmarna lämna in en ansökan om långtidsvisum till det territoriellt behöriga konsulatet tillsammans med följande handlingar: fullständig kopia av handling om civilstånd, pass och foto. Utredningstiden är två månader om det inte blir nödvändigt att utföra kontroll av akterna på de lokala rådhusen. Om konsulatet beslutar om en sådan granskning ska klaganden upplysas om detta. I så fall kan utredningstiden förlängas till fyra månader med möjlighet till en gångs förlängning. Konsulatet kan avslå visumansökan om familjebanden inte har kunnat fastställas eller i fall av hot mot den allmänna ordningen.
Beslutet om avslag kan överklagas vid Kommissionen för överklaganden inom två månader efter delgivningen. Kommissionen kan antingen ogilla överklagandet eller rekommendera att det ansökta visumet beviljas. Om Kommissionen ogillar överklagandet eller om Utrikesministeriet bekräftar avslaget om visum trots Kommissionens gillande kan vederbörande inom två månader inlämna ogiltighetstalan. Denna hade vid tiden för händelserna inlämnats till Conseil d’État. Sedan 2010 befinner den sig inför den administrativa domstolen i Nantes.
37. Artikel L. 211-1 i CESEDA föreskriver att alla utlänningar ska vara försedda med de handlingar och visum som krävs enligt de internationella konventionerna för att få resa in i Frankrike. Artikel L. 211-2 i samma lag anger att, genom avvikelse från bestämmelserna i lag nr 79-587 av den 11 juli 1979 om motivering av administrativa akter, och för att förbättra relationerna mellan myndigheterna och allmänheten, motiveras inte de beslut om avslag på inresevisum till Frankrike som fattats av diplomatiska eller konsulära myndigheter, med undantag för de fall då visumet förnekas en utlänning som har erhållit flyktingstatus (stycke 36 ovan).
38. Det juridiska och administrativa skydd som enligt artikel 721-2 stycke 2 i CESEDA, Kommissionen för flyktingars överklaganden, OFPRA tillförsäkrar flyktingar består just i att upprätta de handlingar om civilstånd som dessa personer, på grund av sin status, inte kan anhålla om från myndigheterna i sina ursprungsländer. Citat från OFPRA:s webbplats:
”Vid ankomsten till Frankrike saknar flyktingar och statslösa som har rätt till extra skydd rätt ofta akter om civilstånd. Antingen har någon akt inte blivit upprättad åt dem i deras hemland eller också kan de inte kräva något utfärdande från den statens civilregister. För att de lättare ska kunna få bevis för sitt eget civilstånd har OFPRA tilldelats allmän behörighet för att upprätta intyg som bekräftar dessa omständigheter. De akter och handlingar som upprättas av Kontoret [OFPRA] har värde av officiell handling (artikel L. 721-3 och R. 722-4 i lagen om utlänningars uppehållstillstånd och rätt till asyl, CESEDA). På så sätt återupprättar OFPRA, efter undersökning om så behövs, systematiskt handlingar om civilstånd till flyktingar när det rör sig om händelser som har utspelats sig i det land där de är medborgare”.
De handlingar som OFPRA återupprättar är födelsebevis, äktenskaps-bevis och dödsbevis.
39. Enligt civillagen kan utländska handlingar om civilstånd användas som bevis. Sedan lagen av den 14 november 2006 om kontroll av äktenskaps giltighet lyder artikel 47 i denna lag:
”Alla akter om civilstånd för fransmän och utlänningar, upprättade i utlandet och utfärdade i en form som är bruklig i detta land, har bevisvärde, om man inte från andra akter eller handlingar, som man förfogar över, från externa uppgifter eller från omständigheter i själva akten, i förekommande fall efter alla nödvändiga kontroller, kan fastställa att akten är ogiltig, förfalskad eller att de uppgifter som anges där inte motsvarar verkligheten.”
I sitt beslut nr 2006-542 DC av den 9 november 2006, uttalade sig Conseil constitutionnel [Författningsrådet] om artikel 7 i lagen av den 14 november 2006, där man i lagen av den 12 april 2000, om medborgarnas rättigheter i sina relationer till myndigheter, hade infogat ett undantag. Detta innebar att om handlingar om civilstånd behövde kontrolleras hos utländska myndigheter skulle frånvaro av svar från den administrativa myndigheten under åtta månader tolkas som avslag på ansökan. Upphovsmännen till överklagandet vidhöll att denna bestämmelse var en kränkning mot rätten att leva ett normalt familjeliv genom att den införde en kontrollmekanism som tillät myndigheterna att under en omåttligt lång tid motsätta sig en ansökan som avsåg återanknytning till familjen. Författningsrådet motiverade sitt beslut som följer:
”Med tanke på att lagstiftaren varken har ändrat de grundläggande reglerna för tillämpning av förfarandet för familjeåteranknytning eller ifrågasatt rätten för de utländska medborgare, vars uppehåll Frankrike är stabilt och regelbundet, att låta sina partner och underåriga barn komma till dem; med tanke på att man enligt allmän rätt har beviljat två till åtta månaders tidsfrist efter vilken tystnad från myndighetens sida ska tolkas som beslut för avslag, och endast vid fall av tvivel om giltigheten av utländska akter om civilstånd, och med tanke på den inneboende svårigheten att kontrollera dessa (...)”.
40. Enligt rättspraxis vid Conseil d’État är bristen på bevisvärde hos akter om civilstånd ett motiv av allmän ordning som kan utgöra skäl för ett avslag om visum inom ramen för ett förfarande om familjeåterförening (CE [Conseil d’État], nr 305109, 1 juni 2007; CE nr 297335, 10 april 2009). När ansökan om visum avser flera barn som anses tillhöra samma familj, ger det faktum att ett av barnens släktskap inte är fastställt med en tillräckligt hög grad av säkerhet inte behörig myndighet rättighet att förvägra visum för de klaganden vars filiation inte på allvar är ifrågasatt (CE, nr 297416, 12 oktober 2006). Det tillkommer den administrativa myndigheten att påpeka de omständigheter som gör att man kan betvivla äktheten av de akter om civilstånd som har framlagts som stöd för ansökan om familjeåterförening (CE, nr 312060, 16 mars 2009).
41. I sin rapport från 2010 med namnet ”Förvägrade visum: undersökning av de franska konsulatens praktik för utfärdande av visum”, påpekar Cimade [frivilligorganisation som bistår migranter, flyktingar och asylsökande] att förfarandet för ansökan om visum för flyktingfamiljer inte är fastställt i någon text och betonar vilka svårigheter som flyktingfamiljer har för att utverka visum:
”(...) I praktiken gör konsulaten ingen skillnad mellan flyktingfamiljer och andra kategorier av utländska medborgare som vill förena sig med en familjemedlem i Frankrike. Sålunda kräver de flyktingfamiljerna på handlingar om civilstånd som de inte alltid kan tillhandahålla, antingen beroende på dålig ordning i folkbokföringen, eller att det skulle åligga flyktingen själv att ansöka om dem (...) Vissa personer väntar alltså i två, fem och ända upp till mer än tio år innan förfarandet kan genomföras.
I många flyktingars hemländer är folkbokföringen mycket bristfällig eller saknas helt. Ändå blir de handlingar om civilstånd som flyktingfamiljer uppvisar systematiskt utsatta för undersökning och kontroll. I enlighet med lagen får dessa undersökningar hålla på i åtta månader, men i själva verket kan de pågå längre än vad som är lagligt. Undersökningarna är ytterst noggranna då konsulaten ofta kontrollerar äktheten av samtliga handlingar, även dem som redan har kontrollerats av OFPRA. (...) De familjer som berörs är verkliga familjer som lider av att vara ifrån varandra (...) och att påtvinga dem rent formella krav leder till omänskliga och olidliga situationer. Detta är onödigt eftersom det ofta finns andra sätt att komma med bevis. Såväl artikel 11 i det europeiska direktivet om familjeåterförening som rättspraxis vid Conseil d’État föreskriver att filiation kan fastställas på alla sätt: penningförsändelser, familjeuppföljning, vittnesmål, bevis för möten osv. ... (...)
OFPRA, vars uppdrag är att tillsammans med behöriga administrativa myndigheter säkerställa respekten för de grundläggande garantierna om skydd av flyktingars rättigheter på franskt territorium, bör vara konsulatens samtalspartner. Och de handlingar som framtagits av OFPRA för att tjäna som akter om civilstånd bör tas i beaktande av konsulaten. (...)”.
42. I sitt bidrag av den 1 januari 2014 till Europeiska kommissionens riktlinjer för harmonisering av tillämpningen av direktiv 2003/86/EG om rätten till familjeåterförening (se stycke 45 nedan), vädjar France Terre d’Asile [Frankrike asylland] till kommissionen om att tillse att det undantag om bevis för flyktingars familjeband som föreskrivs i direktivets artikel 11 tillämpas effektivt. Frivilligorganisationen kritiserar också det krångliga förfarandet för familjeåterförening och de långa väntetider som uppstår på grund av denna komplexitet, samtidigt som de påtalar att ”en alltför lång separation utgör en kränkning av rätten till att leva ett normalt familjeliv”.
III. RELEVANT INTERNATIONELL OCH EUROPEISK RÄTT
43. artikel 10 i konventionen om barnets rättigheter, New York den 20 november 1989, lyder som följer:
”(...) ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna. Konventionsstaterna skall vidare säkerställa att framställandet av en sådan begäran inte medför negativa följder för de sökande och medlemmar av deras familj.”
44. Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951 föreskriver inte rätten till familjeåterförening. Principen om flyktingars familjeåterförening erkändes i slutakten för den konferens som antog konventionen av 1951:
”Eftersom familjesammanhållning, ett naturligt och grundläggande element i samhället, är en principiell rättighet för flyktingar, och eftersom denna enhet står under ständigt hot, konstateras med tillfredsställelse att flyktingars rättigheter, enligt den officiella kommentaren från den särskilda kommittén för statslösa och sammanhörande problem (E/1618, sidan 38) utsträcks till flyktingars familjemedlemmar,
Rekommenderar regeringarna att vidta nödvändiga åtgärder för skydd av flyktingfamiljer och i synnerhet för att:
1. Säkerställa sammanhållningen av flyktingars familjer, i synnerhet i de fall då familjens överhuvud har uppfyllt de villkor som krävs för att bli mottagen i ett land;
2. Säkerställa skydd för underåriga flyktingar, i synnerhet ensamma barn och unga flickor, särskilt vad gäller förmyndarskap och adoption.”
Därefter har UNHCR:s exekutivkommitté antagit åtskilliga deklarationer till fördel för familjeåterförening ”med tanke på flyktingars och flyktingfamiljers mänskliga rättigheter” (slutsatser nr 1, 9, 24, 84, 85 och 88).45. I inledningen till Rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening konstaterar man ”Situationen för flyktingar bör ges särskild uppmärksamhet med anledning av de skäl som tvingat dem att fly från sitt land och hindrar dem från att leva ett normalt familjeliv där. Deras rätt till familjeåterförening bör därför regleras av förmånligare villkor”.
Artikel 4 (Kapitel II ”Familjemedlemmar”), 5 (Kapitel III (”Inlämnande och prövning av ansökan”), 11 (Kapitel V ”Familjeåterförening för flyktingar”) och 13 (Kapitel VI ”Inresa och vistelse för familjemedlemmar”) i direktivet fastslår följande:
Artikel 4
”Medlemsstaterna (...) skall tillåta inresa och vistelse för följande familjemedlemmar:
b) Underåriga barn till referenspersonen och dennes make/maka (...)
När ett barn är över tolv år och anländer på egen hand utan resten av sin familj, får medlemsstaterna med avvikelse från ovanstående, (...) pröva om barnet uppfyller kriteriet för integrering(...),
Med avvikelse från ovanstående får medlemsstaterna begära att ansökningar om familjeåterförening för underåriga barn skall lämnas innan barnet har fyllt 15 år, (...). Om ansökan lämnas in efter det att barnet har fyllt 15 år, skall de medlemsstater som beslutar att tillämpa detta undantag tillåta inresa och vistelse för sådana barn av andra skäl än familjeåterförening”.
Artikel 5
”(...) 2. Ansökan skall åtföljas av skriftliga bevis för familjebanden och för att villkoren i artiklarna 4 och 6 och, i förekommande fall, artiklarna 7 och 8 är uppfyllda, samt bestyrkta kopior av familjemedlemmarnas resehandlingar.
Om det är lämpligt för att styrka familjebanden, får medlemsstaterna hålla samtal med referenspersonen och dennes familjemedlemmar och göra de utredningar som bedöms nödvändiga.(...)
4. Så snart som möjligt, och under alla omständigheter senast nio månader efter det att ansökan har lämnats in, skall medlemsstatens behöriga myndigheter skriftligen underrätta den person som har lämnat in ansökan om beslutet.
Om prövningen av ansökan är av komplicerad natur, får tidsfristen i första stycket i undantagsfall förlängas.
Ett beslut om avslag skall motiveras. Samtliga följder av att ett beslut inte har fattats när tidsfristen i första stycket löper ut skall regleras i den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning.
5. Vid prövningen av ansökan skall medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till att underåriga barns bästa skall komma i främsta rummet”.
Artikel 11
”1. Vad gäller inlämnandet och prövningen av ansökan skall artikel 5 tillämpas, med förbehåll för punkt 2 i den här artikeln.
2. Om en flykting inte kan styrka sina familjeband med offentliga handlingar, skall medlemsstaten beakta andra bevis för att sådana band föreligger enligt nationell lagstiftning. Ett beslut om avslag på ansökan får inte uteslutande bygga på avsaknad av skriftlig bevisning”.
Artikel 13
”1. Så snart ansökan om inresa för familjeåterförening har godkänts, skall den berörda medlemsstaten ge familjemedlemmarna tillstånd till inresa. Den berörda medlemsstaten skall därvid på alla sätt underlätta för dessa personer att erhålla de viseringar som krävs. (...)”.
46. I Europeiska kommissionens GRÖNBOK om rätt till familjeåter-förening för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Europeiska unionen (KOM/2011/0735) (direktiv 2003/86/EG) angriper kommissionen procedurerna för kontroll av familjeband:
”5. VILSELEDANDEN, MISSBRUK, PROCEDURFRÅGOR
5.1 Samtal och utredningar
Enligt artikel 5.2 i direktivet får samtal hållas och andra utredningar göras om det bedöms som nödvändigt. Ett antal medlemsstater har infört möjlighet till DNA-tester för att bevisa familjeband. I direktivet sägs ingenting om bevis av denna typ. Kommissionen har påpekat att dessa samtal och andra utredningar, för att vara tillåtliga enligt EU-rätten måste vara proportionerliga, dvs. inte får innebära att rätten till familjeåterförening blir betydelselös. Vidare måste grundläggande rättigheter respekteras, särskilt rätten till respekt för privatliv och familjeliv. (...)”.
47. UNHCR:s svar på grönboken låter som följer (februari 2012) :
”UNHCR stresses the important role that family plays in the specific situation of refugees. Family reunification is a fundamental aspect of bringing normality back to the lives of persons who have fled persecution or serious harm and have lost family during forced displacement and flight. (...) It is a generally agreed fact that the family is the fundamental unit of society entitled to protection by society and the State. Following separation caused by forced displacement such as from persecution and war, family reunification is often the only way to ensure respect for a refugee’s right to family unity. Separation of family members during forced displacement and flight can have devastating consequences on people’s well-being and ability to rebuild their lives (...) At the moment of the flight, persons are forced to leave often without ensuring or knowing if their families are safe. Once in safety, refuges are in many cases unaware of the whereabouts of their family. Others have to make difficult decisions about leaving their family behind to find safety in another country. (...)
Point 6 documenting family links
Rejection of family reunification based on lack of documentary evidence
UNHCR’s Executive Committee Conclusion no 24 calls for facilitated entry on the basis of liberal criteria of family members of persons recognized in need of international protection, and in particular underlines that “the absence of documentary proof of the formal validity of a marriage or of the filiation of children should not per se be considered as an impediment”. UNHCR welcomes that this recommendation is reflected in Article 11(2) of the Family Reunification Directive (...) UNHCR notes however that in a number of Member States only official documents are accepted to prove family links either in law or in practice. UNCHR is thus concerned that the requirements to prove family links are exceptionally high and that family members are required to return to situations of danger to retrieve official documents (e.g. marriage, birth certificates). Little weight is afforded to other types of evidence. As a result, DNA testing is increasingly used when there are no official documents, or when the authorities have doubts about the credibility or the family link. (...)
Length of family reunification procedures
UNHCR is concerned that on average, family reunification procedures for beneficiaries of international protection take more than six months in the majority of Member States. These long delays add to a situation of further prolonged separation, which may have started many months or years earlier. From the time of flight, after awaiting recognition of status in the asylum procedure sometimes for years, refugees can find that they are simply at the beginning of another long process. This delay can affect the benefits of family reunification as an important element in rebuilding a new life leading towards successful integration. Beneficiaries of international protection have expressed that they find it challenging to learn a new language or adapt to life in their country of asylum when they are constantly worried about the well-being and safety of their family left behind. UNHCR therefore encourages Member States to simplify family reunification for refugees and to ensure reunification within a reasonable timeframe
Visas
Similarly to the application for family reunification, the normal procedure foresees that the family member should apply for a visa for the purpose of family reunification in an embassy in his/her country of residence. As described above, refugees can face great difficulties in accessing embassies abroad. In practice the difficulty in obtaining visas is one of the main obstacles to family reunification for refugees, or at the least, this leads to significant delays in the family reunification process. UNHCR regrets that few Member States provide the possibility for the visa to be issued in the country of asylum upon presentation of a valid document, including a laissez-passer, and calls on Member States to envisage this possibility in the case of family reunification for beneficiaries of international protection ».
48. Rekommendation från Europarådets ministerkommitté R(99)23 om familjeåterförening för flyktingar och andra personer som behöver internationellt skydd lyder som följer:
”Vara medveten om att alla människor har rätt till respekt för sitt familjeliv, att familjen är samhällets grundläggande och naturliga beståndsdel och att den har rätt till skydd från samhället och staten;
Medveten om att det finns människor som flyr från sina hemländer eftersom de med rätta fruktar förföljelser eller andra faror för sina liv och sin säkerhet och att en sådan flykt hotar familjesammanhållningen och ofta leder till separation av medlemmarna i en och samma familj; (...)
Medveten om att det är nödvändigt att bevara och försvara familjesamman-hållningen genom att fullt ut respektera flyktingars grundläggande rättigheter och värdighet liksom de grundläggande rättigheterna och värdigheten för andra personer som behöver internationellt skydd, och att i synnerhet verka för barnens bästa;
Erkänna att bevarandet av flyktingfamiljers integritet stärker skyddet för familjemedlemmarna och samtidigt underlättar att finna anpassade lösningar på längre sikt.
Har antagit följande rekommendationer:
(...) 4. Medlemsstaterna bör behandla ansökningar om familjeåterförening för flyktingar och andra personer i behov av internationellt skydd i en positiv anda, medmänskligt och snabbt. För att kontrollera om det finns familjeband ska medlemsländerna i första hand grunda sig på tillgängliga handlingar som klaganden eller behöriga frivilligorganisationer har tillhandahållit eller som har tillkommit på varje annat sätt. Frånvaro av handlingar får inte i sig anses som ett hinder för ansökningar, och medlemsländerna får erbjuda klagandena att tillföra andra bevis för att det finns familjeband. (...)”.
49. Memorandum från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter (hädanefter ”kommissionären”), efter besök i Frankrike från den 21 till den 23 maj 2008 lyder som följer:
”(...) Rätt till familjeåterförening
114. Utfärdande av tillstånd för att låta en flyktings familjemedlemmar komma till Frankrike ska ske så snabbt som möjligt. I praktiken tar det i medeltal 468 dagar för att genomföra detta förfarande. Denna extremt långa handläggningstid kan förklaras genom det stora antal aktörer som är verksamma vid behandlingen av ansökningarna. Det franska Kontoret för skydd av flyktingar och statslösa (”OFPRA”) har visserligen avsevärt förkortat kontrolltiden av familjesammansättningen, men det verkar som om de franska konsulaten fortsätter att utsätta familjerna för en ofta oöverstiglig misstänksamhet. Procedurens långsamhet och faran av att vistas i landet på grund av risk för ideliga förföljelser driver ofta dessa personer att förena sig med familjemedlemmen i Frankrike på illegal väg.
115. Kommissionären uppmanar de franska myndigheterna att garantera familjeåterförening på mycket kortare tid för att undvika att flyktingfamiljerna lider skada för sin fysiska och psykiska integritet”.
Kommissionären uttrycker en åsikt om flyktingars familjeåterförening (2008) på följande sätt:
”Den internationella gemenskapen har i ett antal deklarationer erkänt att familjen är samhällets grundläggande element; detta innebär alltså att familjen har rätt till sammanhållning, vilket i sin tur gör att de nationella myndigheterna åläggs vissa skyldigheter. Denna rättighet är särskilt viktig för flyktingar som mycket ofta tvingas lämna familjemedlemmar bakom sig.(...)
Medlemsstaterna bevarar visserligen den rättighet som tillkommer dem att reglera och kontrollera inresa av icke medborgare, men internationell rätt har gradvis utvecklats för att erkänna rätten till gränsöverskridande familjeåterförening.
Inför ansökningar om familjeåterförening över gränser har myndigheterna haft en extremt negativ hållning. De har ofta reagerat med misstro som om klagandena försökte lura till sig förmåner som de inte förtjänade. Naturligtvis har det hänt att individer har gett felaktig information för att komma in i ett land, men att låta dessa exempel styra den allmänna politiken i annan rikting är ett allvarligt misstag
Den administrativa handläggningen av ansökningar är långt ifrån ”snabb” i ett visst antal länder. I själva verket tenderar procedurerna att vara extremt långsamma och onödigt byråkratiska. Vissa länder kräver att ansökningarna görs vid hemländernas ambassader eller konsulat, vilket ofta inte är enkelt, eller ens möjligt. I andra fall krävs redan bevisade uppgifter och då kan klagandena ha mycket svårt för att få fram dem från myndigheterna i sina hemländer. Skyldigheten att bevisa familjeanknytning bör således vara realistisk.
De som har bevittnat vilket lidande separerade familjer utsätts för vet att det är ett misstag att förneka rätten till familjesammanhållning, både för flyktingarna och för de familjemedlemmar som är kvar i hemlandet eller i värdlandet. Genom att underlätta återförening bidrar man till att garantera fysiskt välbefinnande, skydd, sinnesjämvikt och ofta även självförsörjning inom flyktinggemenskapen. Det ligger i allas intresse”.
LAGEN
I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 8 I KONVENTIONEN
50. Klaganden påstår att de konsulära myndigheternas utdragna vägran att utfärda visum till hans hustru och barn utgör en kränkning av hans rätt till respekt för familjelivet så som det garanteras i artikel 8 i konventionen enligt följade lydelse:
”1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, (...)
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter”.
A. Tillåtlighet
51. Regeringen kräver ”strykning” av klagomålet då klagandena inte längre kan påstå sig vara ”offer” för någon kränkning av artikel 8 i konventionen eftersom de har fått viseringar. Regeringen förklarar att de franska myndigheterna hade gett sitt principbifall till familjeåterföreningen (stycke 9 här ovan), och att det endast var upptäckten av oegentligheter i de handlingar om civilstånd som framlagts som stöd för visumansökningarna som hade försenat leveransen av dessa. Leveransen ägde rum så snart som man hade fått kännedom om domen av den 3 juni 2010 som meddelats av domstolen i Yaoundé. Utredningen om en eventuell kränkning av artikel 8.1 i konventionen avslutades alltså då man fått bevis för handlingarnas äkthet; kontrollen av klagandens släktband var nödvändig, bruklig, överensstämmande med lagen och kan inte anses strida mot stipulationerna i artikel 8.
52. Klaganden motsätter sig regeringens tes eftersom man varken ska ha erkänt eller gottgjort den påstådda kränkningen av konventionen. Avseende detta hävdar han att det positiva skyndsamma beslutet av den 28 oktober 2010 (stycke 33 ovan) inte fattades med avseende på kränkningen av de grundläggande rättigheterna utan på grund av bristande kommunikation om motivationen för avslaget från Kommissionen för överklaganden. Klaganden anser att regeringen hade dragit nytta av den förevändning som erbjöds genom UNHCR/Kameruns meddelande om domen de 3 juni 2010 för att finna en utväg ur tvisten utan att ta hänsyn till artikel 11 i rådets direktiv 2003/86/EG (stycke 45 ovan). Han understryker att det inte fanns något som gjorde att det var nödvändigt med en oändlig administrativ procedur, som dessutom inte tog hänsyn till bevisen i de dokument som hade framtagits av UNHCR/Kamerun. Klaganden tillägger att hans dotter Vanessa blev våldtagen under denna långa tid i Kamerun; som följd av det oönskade havandeskapet fick hon barn vid 15 års ålder i december 2010, två veckor efter ankomsten till Frankrike. Att hon fick flyktingstatus berodde endast på att hon riskerade att bli våldtagen eller mördad, och enligt honom var det de franska myndigheternas oförmåga som ledde till detta drama.
53. Rätten anser att det först och främst finns anledning att analysera regeringens begäran om invändning om otillåtlighet på grund av klagandens förlust av kvaliteten av ”offer” enligt ordalydelsen i konventionens artikel 34.
54. I konstant rättspraxis avses med ”offer” enligt artikel 34 i konventionen den person som är direkt berörd av den tvistiga akten eller uraktlåtenheten. Underlåtenhet mot konventionens krav kan till och med förstås vid frånvaro av skada. Detta har endast betydelse avseende artikel 41. Följaktligen räcker inte ett gynnsamt beslut eller en gynnsam åtgärd mot en klagande för att frånta henne/honom kvaliteten av ”offer”, såvida inte de nationella myndigheterna uttryckligen eller i allt väsentligt har erkänt och därefter gottgjort kränkningen mot konventionen (Nada kontra Schweiz [Stora kammaren], nr 10593/08, § 128, ECHR 2012).
55. I förevarande mål observerar rätten att klaganden har kunnat förenas med sin familj till följd av utfärdandet av viseringarna. Emellertid vidtogs denna åtgärd i december 2010, dvs. tre och ett halvt år efter klagandens ansökan om familjeåterförening, och långt efter att de nationella domstolarna hade uttalat sig om klagandens påstådda kränkning av konventionen. Varken i den interna processen eller inför rätten erkände de nationella myndigheterna uttryckligen att det under ovan nämnda period hade förekommit kränkning av klagandens rättigheter enligt konventionen. Dessutom hade beslutet om beviljandet av viseringarna inte följts av någon gottgörelse i enlighet med domstolens ovan nämnda rättspraxis. Slutsatsen är att domstolen anser att klaganden alltjämt kan anse sig som ”offer” i enlighet med artikel 34 i konventionen.
56. Rätten observerar emellertid att regeringen anhåller om att klagomålet ska strykas i domstolens register. Därför måste domstolen undersöka om nya uppgifter som har tillkännagivits, till exempel beviljandet av viseringar, kan medföra att rätten kan dra slutsatsen att tvisten hädanefter kan anses avgjord eller att det inte längre är berättigat att gå vidare med utredningen av klagomålet av ett annat skäl och att klagomålet följaktligen kan avskrivas ur domstolens register i enlighet med konventionens artikel 37.1 som lyder:
”Domstolen får på varje stadium av förfarandet besluta att stryka ett klagomål ur listan om de faktiska omständigheterna leder till slutsatsen att
a) klagande inte har för avsikt att fullfölja sitt klagomål eller
b) frågan har lösts eller
c) det av någon annan av domstolen konstaterad anledning inte längre är befogat att fortsätta prövningen av klagomålet.
Domstolen skall dock fortsätta prövningen av klagomålet om respekten för de mänskliga rättigheterna, sådana de definieras i denna konvention och i protokollen till denna, så kräver”.
57. Då klaganden tydligt har angett att han ämnar fullfölja sitt klagomål är stycke a) i denna bestämmelse inte tillämplig. Detta utesluter emellertid inte att man tillämpar stycke b) eller c) utan klagandens bifall eftersom dennes samtycke inte är ett villkor i detta avseende (Akman mot Turkiet (avskrivning), nr 37453/97, ECHR 2001‑VI). För att dra slutsatsen att tvisten har lösts i enlighet med artikel 37.1 b) och att klagandens fullföljande av klagomålet inte längre är objektivt berättigat anser domstolen att det är nödvändigt att å ena sidan utreda frågan om de omständigheter som klaganden direkt är missnöjd över består eller ej, och å andra sidan om de följder som skulle kunna resultera i en eventuell kränkning av konventionen till följd av att dessa omständigheter inte heller föreligger (Pisano mot Italien (avskrivning) [Stora kammaren], nr 36732/97, § 42, 24 oktober 2002; Chevanova mot Lettland (avskrivning) [Stora kammaren], nr 58822/00, § 45, 7 december 2007; Konstantin Markin mot Ryssland [Stora kammaren], nr 30078/06, § 87, ECHR 2012 (utdrag)).
58. I det här fallet fick klagandens familj den 8 december 2010 de nödvändiga viseringarna för att komma till Frankrike, och de har återförenats. De materiella omständigheterna som klaganden åberopar finns nu inte längre. Alltså återstår det att undersöka om möjligheten att leva ett familjeliv efter utfärdandet av viseringarna är tillräcklig för att utplåna de eventuella följderna av den situation som klaganden anför som besvär inför rätten. I detta hänseende observerar domstolen att klaganden, som är innehavare av ett uppehållstillstånd, utfärdat till följd av att han fick flyktingstatus, i juni 2007 inlämnade en ansökan om familjeåterförening för medlemmarna i sin familj som var kvar under internationellt beskydd av Förenta nationernas flyktingkommissariat i Kamerun. Emellertid var det inte förrän i december 2010, dvs. tre och ett halvt år efter ansökan om familjeåterförening och efter mer än sex och ett halvt års separation från familjen, som de franska myndigheterna utfärdade de viseringer som gjorde det möjligt för familjen att återförenas. Under denna tidsperiod vidtog klaganden alla lagliga åtgärder som var nödvändiga för att upprätta familjebandet med barnen Michelle och Benjamin och för att avlägsna hindren för återförening med familjen, som också var plågad av den långa separationen sedan hans avresa från Kamerun (stycke 52 ovan). Med tanke på denna långa period av osäkerhet och de allvarliga följderna av denna familjeupplösning för klaganden och hans familj (stycke 52 ovan), anser rätten att följderna av en eventuell kränkning av konventionen inte har blivit tillräckligt utplånade för att man ska kunna dra slutsatsen att tvisten har lösts i enlighet med artikel 37.1 b) i konventionen (mutatis mutandis, Polidario mot Schweiz, nr 33169/10, § 58, 30 juli 2013). Rätten anser i detta avseende att detta mål skiljer sig från det tidigare nämnda avgörandet i målet Chevanova i vilket klaganden, inför hot om ett utvisningsbeslut, hade fått sin situation reglerad flera år senare, medan han fortfarande var i Lettland, hade lagt sig till med en ”uppenbart bedräglig attityd”, och genom ”sitt eget beteende” försenade ett permanent uppehållstillstånd som lät honom uppehålla relationen till sin äldste son och fritt utöva sin rätt till respekt för hans familjeliv i Lettland. Dessutom var klagandens barn i just det här fallet underåriga och skilda från honom i mer än sex år under svåra omständigheter efter deras flykt från demokratiska republiken Kongo, vilket med nödvändighet hade medfört allvarliga konsekvenser som deras senare återförening inte tillräckligt kunde gottgöra.
59. Följaktligen avslår domstolen regeringens begäran om avskrivning av klagomålet med hänvisning till artikel 37.1 b) i konventionen.
60. För övrigt konstaterar domstolen att klagomålet inte är påtagligt illa grundat enligt lydelsen i artikel 35.3 a) i konventionen och att det inte strider mot någon annan motivering för otillåtlighet. Därför förklaras det tillåtligt.
B. Föreliggande fakta
1. Parternas framställningar
61. Klaganden anmäler vilseledande av rättsprocess eftersom han beskylldes för en överträdelse mot den allmänna ordningen som skulle kunnat leda till en straffdom. Detta slutade, utan ett ord till ursäkt, med ett erkännande av hans släktband, vilka från början hade fastställts av honom själv med hjälp av UNHCR. Han anser att domen av den 3 juni 2010, som återupprättade hans dotter Michelles födelsebevis, knappast kunde ha kommit som en överraskning för de franska myndigheterna. Den fick dem att bevilja alla begärda viseringar då de handlingar som UNHCR förmedlat direkt till de franska myndigheterna redan 2007 bekräftade att släktbanden existerade. Domen förändrade ingenting eftersom den akt som gjorde det möjligt att bevisa släktbanden å ena sidan var tillräckligt övertygande och eftersom å andra sidan besluten om avslagen för visum till hela familjen inte berodde på detta återupprättande. Klaganden erinrar om att domaren för den summariska rättegången ansåg att det inte förelåg någon brådska eftersom han inte hade uppehållit relationen till sina närmaste och eftersom barnen Michelles och Benjamins födelsebevis var falska. Detta exempel visar, i sig själv, enligt klaganden att ”vi var långt från ett problem med återupprättande av släktband till barnet Michelle”.
62. Klaganden vidhåller att begreppet allmän ordning som åberopas här är suddigt. Han anser att det omtvistade avslaget i varje fall inte var nödvändigt eftersom det fanns andra, mindre radikala, alternativa lösningar till hands: begäran om kompletterande information från parterna så att man kunde anhålla invandringsministeriet om att fråga ut myndigheterna i Kamerun – däribland allmänna underrätten i Yaoundé −, korttidsvisum i väntan på kompletterande uppgifter och DNA-tester.
63. Regeringen erinrar om att beslut om familjeåterförening är underkastade artikel 8 (CE Aykan, 10 april 1992). Man vidhåller att ifrågasatt beslut föreskrivs i lagen, närmare bestämt artikel L. 211-1 i CESEDA [lagen om utlänningars uppehållstillstånd och rätt till asyl] (stycke 37 ovan). Myndigheterna är dessutom berättigade att kontrollera äktheten av de handlingar om civilstånd som uppvisas i enlighet med artikel 47 i civillagen. Dessutom försäkrar regeringen att de nationella myndigheterna hade ett legitimt syfte, nämligen kampen mot dokumentförfalskning, ett hot mot den allmänna ordningen. Enligt regeringen har domstolen, för detta syfte, erkänt att staternas rätt att kontrollera inresa och vistelse för icke medborgare är en del av den allmänna ordningen. I det här målet är utfärdandet av falska handlingar en anledning med karaktär av allmän ordning som kan berättiga det tvistiga beslutet (se rättspraxis från Conseil d’État, stycke 40 ovan). Avseende det intyg som utfärdats av UNHCR/Kamerun, anser regeringen att ett sådant dokument inte har någon betydelse för de konsulära myndigheternas kontroll. Ett intyg från den organisationen utgör inget bevis för släktskap eftersom det handlar om ett dokument som upprättats efter en enkel deklaration eller efter uppvisande av dokument vars karaktär av äkthet det inte tillkommer UNHCR att bekräfta.
I sista hand anser regeringen att den tvistiga åtgärden var proportionell till det syfte som skulle uppnås och att den skapade en rimlig jämvikt mellan konkurrerande intressen. Den betonar staternas spelrum för skönsmässig bedömning vad avser invandring: bedömningen vid upprepade tillfällen av klagandens situation och utställande av viseringar genast efter domen den 3 juni 2010.
2. Domstolens bedömning
a) Allmänna principer
64. Såväl inom området för positiva skyldigheter som inom det för negativa skyldigheter ska staten sörja för en rimlig jämvikt mellan konkurrerande intressen för individen och samhället i sin helhet. I detta avseende har staten ett visst spelrum för bedömning (Tuquabo-Tekle med flera mot Nederländerna, nr 60665/00, § 42, 1 december 2005; Osman mot Danmark, nr 38058/09, § 54, 14 juni 2011).
65. Domstolen har erkänt att staterna, med förbehåll för de engagemang de åtagit sig på grund av traktat och konventioner, har rätt att kontrollera utlänningars inresa och vistelse på deras mark. Artikel 8 innebär inte någon allmän skyldighet för en stat att respektera det val av vistelseland som invandrare gör och inte heller någon skyldighet att tillåta familjeåterförening i deras land (Abdulaziz, Cabales och Balkandali mot Storbritannien, 28 maj 1985, § 67, serie A nr 94; Berisha mot Schweiz, nr 948/12, § 49, 30 juli 2013).
66. Med detta sagt varierar omfattningen av statens skyldigheter i ett mål som avser såväl familjeliv som invandring beroende på den berörda personens särskilda situation och på det allmänna intresset. De faktorer man bör ta i beaktande härvid är i hur hög grad det föreligger ett faktiskt hinder för familjelivet och hur omfattande de band är som de berörda personerna har med den avtalande staten i fråga. Det gäller också att veta om det finns oöverstigliga hinder för familjen att bo i sitt ursprungsland eller ej, för en eller flera av de berörda personerna, eller om det finns anledningar som har med kontroll av invandring eller överväganden om allmän ordning att göra som talar för uteslutning (Rodrigues da Silva och Hoogkamer mot Nederländerna, nr 50435/99, § 39, ECHR 2006‑I; Antwi med flera mot Norge, nr 26940/10, §§ 88-89, 14 februari 2012).
67. När det finns barn bör de nationella myndigheterna i sin utredning om proportionalitet i enlighet med konventionen sörja för deras allra bästa (Popov mot Frankrike, nr 39472/07 och 39474/07, § 139, 19 januari 2012; Berisha, tidigare nämnd, § 51).
68. Domstolen erinrar även, som jämförelse, om att utländska medborgare, i fall av utvisning, åtnjuter särskilda garantier avseende process, föreskrivna i artikel 1 i protokoll nr 7. Om sådana garantier inte regleras av konventionen vad gäller utländska medborgares familjeliv enligt artikel 8 i konventionen, och om denna inte innehåller uttryckliga förfarandekrav ska den beslutsprocess som leder till inblandningsåtgärder inte desto mindre vara rättvis och som sig bör respektera de intressen som ska beskyddas enligt artikel 8 (se, i allmänhet, McMichael mot Storbritannien, 24 februari 1995, § 87, serie A nr 307‑B och, i synnerhet, Cılız mot Nederländerna, nr 29192/95, § 66, ECHR 2000‑VIII; Saleck Bardi mot Spanien, nr 66167/09, § 30, 24 maj 2011). I detta avseende beror beslutsprocessens kvalitet särskilt på hur snabbt staten agerar (Ciliz, tidigare nämnd, § 71; Mubilanzila Mayeka och Kaniki Mitunga mot Belgien, nr 13178/03, § 82, ECHR 2006‑XI; Saleck Bardi, tidigare nämnd, 65; Nunez mot Norge, nr 55597/09, § 84, 28 juni 2011).
69. Slutligen anser domstolen det lämpligt att erinra om den nyligen inträffade rättspraxis enligt vilken domstolen, när det gäller regelverket för bevis för asylsökande, med tanke på den särskilda situation i vilken de befinner sig, det i många fall finns anledning att hellre fria än fälla när man bedömer trovärdigheten i deras deklarationer och de handlingar de framlägger till stöd för dessa. När det emellertid gäller information, som ger goda skäl för att betvivla sanningshalten i de deklarationer som framläggs av asylsökanden, måste denne komma med en förklaring som på ett tillfredsställande sätt redogör för motsägelserna i hans/hennes berättelse (F.N. med flera mot Sverige, nr 28774/09, § 67, 18 december 2012). På samma sätt kommer det an på klaganden att ge en tillräcklig förklaring för att utesluta eventuella invändningar avseende äktheten av de dokument som han framlagt (Mo.P. mot Frankrike (dec.), nr 55787/09, 30 april 2013).
b) Tillämpning i förevarande fall
70. Domstolen konstaterar att den inte finns någon stridighet mellan parterna beträffande tillämpligheten av artikel 8 i konventionen i detta fall. Den konstaterar för övrigt att proceduren för återsamling är indelad i två faser. När prefekten [”landshövdingen” eller ”länsstyrelsen”] väl har gett sitt tillstånd ska de berörda familjemedlemmarna erhålla visering för inresa i Frankrike, vilket inte sker automatiskt eftersom detta är underkastat krav om allmän ordning. Domstolen anser således inte att det tvistiga avslaget på att utställa viseringarna innebär någon ”inblandning” från klagandens sida i rätten till respekt för hans familjeliv, utan att det rör sig om ett åberopande om en förseelse från svarandestatens sida mot en ”positiv” skyldighet.
71. Enligt klaganden fick han ingen garanti för skydd av sina intressen då beslutsprocessen hade medfört att de nationella myndigheterna initialt hade vägrat att utställa viseringar till hans familjemedlemmar. Han åberopar i synnerhet att man inte tog någon hänsyn till hans ställning som flykting och inte heller till att det var bråttom att noggrant undersöka visum-ansökningarna. Regeringen talar för att det tvistiga avslaget berodde på överväganden om allmän ordning, att man utfört granskningarna vid flera stadier i proceduren, i enlighet med regeringens utrymme för skönsmässig bedömning i fallet, innan klaganden hänvisade till domen om återupprättandet av hans dotter Michelles födelsebevis.
72. Domstolen medger att de nationella myndigheterna står inför en känslig uppgift när de ska bedöma äktheten av akter om civilstånd på grund av de svårigheter som ibland uppstår genom att folkbokföringstjänsten fungerar dåligt i vissa migranters hemländer och på grund av de risker för förfalskning som är förknippade med detta. De nationella myndigheterna är i princip bättre placerade för att fastställa uppgifter mot bakgrund av bevis som de har samlat in eller som har meddelats inför dem (Z.M. mot Frankrike, nr 40042/11, § 60, 14 november 2013) och man måste således ge dem en viss befogenhet för bedömning avseende detta. Det franska författningsrådet [Conseil constitutionnel] har uttalat sig och anser att rättigheten för de utlänningar som bor fast och regelmässigt i Frankrike och önskar få sina underåriga barn och partner till sig är underkastad en procedur för bedömning av akter om civilstånd som kan visa sig vara svår och tidsödande (stycke 39 ovan). Det är tydligt att den konsulära myndigheten i detta fall avslöjade att klagandens hustru hade inlämnat en falsk handling avseende deras dotter Michelle, även om man inte kan utesluta att hon var ovetande om att den var felaktig (stycke 34 ovan), och att de nationella myndigheterna bestämde att denna omständighet var tillräcklig för att motivera deras avslag på att upprätta samtliga viseringar som sökts.
73. Domstolen anser emellertid att det, med tanke beslutet några månader tidigare att bevilja klaganden flyktingstatus och efter principerkännandet om att familjeåterförening hade beviljats honom, var av största vikt att visumansökningarna undersöktes snabbt, noggrant och med särskild hänsyn. Domstolens uppgift är inte att ersätta behöriga myndigheter med att undersöka huruvida de akter om civilstånd som framlades som stöd för ansökan om familjeåterförening var felaktiga eller ej enligt artikel 47 i civillagen. Den är däremot behörig att undersöka om de nationella myndigheterna, i sin tillämpning och tolkning av denna bestämmelse, har respekterat garantierna i konventionens artikel 8 genom att ta hänsyn till att klaganden hade beviljats flyktingstatus och till att hans intressen skyddades av denna bestämmelse. Med tanke på detta och under de omständigheter som föreligger i fallet anser domstolen att det var svarandestatens skyldighet att, som svar på klagandens begäran, igångsätta en procedur som beaktade de händelser som hade oroat och upplöst hans familjeliv och lett till att han erkändes flyktingstatus. Domstolen avser därför undersöka kvaliteten på denna procedur och inrikta sig på ”förfarandekrav” enligt artikel 8 i konventionen (stycke 68 ovan).
74. I detta avseende observerar domstolen att klagandens familjeliv blev avbrutet på grund av hans flykt undan den allvarlig förföljelse som han fruktade enligt ordalydelsen i Genèvekonventionen av 1951 (Mayeka och Kaniki Mitunga, tidigare nämnd, § 75 och Tuquabo‑Tekle med flera, tidigare nämnd, § 47). Tvärt emot vad det behöriga ministeriet konstant påstådde under det skyndsamma förfarandet (stycke 21 och 22 ovan), fram till dess att den försvarande regeringen fick meddelandet om ansökan kan man inte anklaga klaganden för separationen från familjen. Det enda sättet att återupprätta familjelivet var alltså att hans hustru och hans barn, vid tiden för ansökan om återförening tre, sex och tretton år gamla, och själva flyktingar i ett tredje land, skulle få komma till honom.
75. Domstolen erinrar om att familjesammanhållning är en fundamental rättighet för flyktingar och att familjeåterförening är en grundläggande omständighet för att låta personer som har flytt från förföljelse att återfå ett normalt liv (se UNHCR:s mandat, stycke 44 och 47 ovan). Domstolen erinrar även om att det finns ett tidigare beslut där de erkänner att ett internationellt skydd som flyktingstatus är ett bevis för de berörda personernas sårbarhet (Hirsi Jamaa med flera mot Italien [Stora kammaren], nr 27765/09, § 155, ECHR 2012). I detta avseende noterar domstolen att nödvändigheten av att flyktingar får åtnjuta en mer fördelaktig familjeåter-föreningsprocess än den som ges andra utlänningar är konsensus på internationell och europeisk nivå såsom framgår av UNHCR:s mandat och aktiviteter liksom av normerna i Europeiska unionens direktiv 2003/86/EG (stycke 45 och 47 ovan). I denna kontext anser domstolen att det var väsentligt att de nationella myndigheterna skulle ta hänsyn till klagandens sårbarhet och särskilt svåra personliga levnadsöde, att de skulle ägna stor uppmärksamhet åt hans relevanta argument för tvistens utgång, att de skulle låta honom få veta av vilka skäl de motsatte sig genomförandet av familjeåterföreningen och att de inom kort skulle fälla avgörande om visumansökningarna.
76. Ur denna synpunkt anser domstolen att det är nödvändigt att beakta de standarder som har sitt ursprung i de internationella instrument som uppmanar till att följa rekommendationerna från de fristående organisationer/NGO som är specialiserade i utlänningars rättigheter. Sålunda och framför allt, observerar domstolen att den internationella konventionen om barns rättigheter förordar att ansökningar om familjeåterförening ska undersökas flexibelt och humant. Den fäster vikt vid att Europarådets ministerkommitté och kommissarie för mänskliga rättigheter har betonat och preciserat denna föresats (stycke 43, 48 och 49 ovan). Då det handlar om bevismedel konstaterar den att de nationella myndigheterna, i Europeiska unionens direktiv 2003/86/EG (stycke 43, 48 och 49 ovan) och i flera andra texter av internationellt ursprung samt i texter från frivilligorganisationer, uppmanas att ta hänsyn till ”andra bevis” för familjeband om flyktingen inte kan få fram officiella skriftliga handlingar. UNHCR, Europarådet och frivilligorganisationerna påpekar samstämmigt vikten av att utveckla sådana bevismedel (stycke 41, 42, 47 och 48 ovan), och CIMADE [den franska frivilligorganisation som bistår migranter, flyktingar och asylsökande] har önskat att de behöriga franska myndigheterna beaktar de handlingar som har utfärdats av OFPRA [Kontoret för skydd av flyktingar och statslösa] för att tjäna som akter om civilstånd, liksam de handlingar som redan har kontrollerats av detta kontor (stycke 41 ovan). Dessutom är det viktigt att påpeka att åtskilliga rapporter kritiserar den praktik som sätter käppar i hjulet för familjeåterförening, på grund av att processerna är överdrivet långa och förfarandet för utfärdande av viseringarna alltför komplicerat; de insisterar på behovet av att förkorta väntetiderna genom att handla på ett smidigare sätt då man kräver bevis som bekräftar familjeband (stycke 41, 42, 47 och 49 ovan).
77. Förfarandet för den tvistiga process som återgetts tidigare kan sammanfattas som följer:
a) Klaganden lämnade in sin första ansökan om familjeåterförening i juni 2007 och principgodkännandet gavs den 13 februari 2008, dvs. åtta månader senare. Hans familj kallades då till Frankrikes konsulat i Yaoundé som påbörjade en kontrollprocedur om vilken klaganden inte blev informerad. Då han inte hade någon uppgift om hur det hade gått med hans ansökan, och inte kände till vilka hinder som hade uppstått mot utställandet av visumen, inlämnade han ett överklagande mot det underförstådda beslutet om avslag vilket Kommissionen för flyktingars överklaganden inte besvarade. Det var inte förrän under det skyndsamma förfarandet för suspension, i september 2008 som klaganden fick kännedom om invandringsministerns inlaga där denne ifrågasatte barnen Michelles och Benjamins födelsebevis.
b) På förslag som lär ha kommit från den offentliga rapporterande domaren [rapporteur public] vid förhandlingen den 20 maj 2009 vid Conseil d’État om det överklagande om maktmissbruk som klaganden hade anhängiggjort, gjorde klagandens hustru en anmälan vid allmänna underrätten i Yaoundé för att få till stånd en juridisk korrigering av deras dotter Michelles födelsebevis.
c) När Conseil d’État i juli 2009 avslog hans överklagande inlämnade klaganden en andra ansökan om familjeåterförening. Denna fick också avslag utan motivering i april 2010 och han fick inget svar på det överklagande som han anmälde till Kommissionen för flyktingars överklaganden.
d) Efter nya granskningar, utförda 2010, dvs. mer än två år efter ansökan om familjeåterförening, kunde Benjamins födelsebevis godkännas, vilket regeringen erkänner (stycke 31 ovan).
e) Efter domstolens meddelande om ansökan till regeringen, den 21 september 2010, fick klaganden från domaren för summariska rättegångar ett meddelande där domaren beslutar att ”med tanke på hur länge separationen mellan klaganden och hans familj hade varat, var villkoret om brådska uppfyllt” och han anbefallde ministern att göra en ny utredning om visumansökan.
f) Den 19 november 2010, översände advokaten vid UNHCR/Kamerun den dom som återupprättade klagandens dotters födelsebevis, och de konsulära myndigheterna utställde viseringarna en månad senare.
78. Med stöd av denna sammanfattning konstaterar domstolen att klaganden på grund av brist på förklaringar och motiveringar, trots att sådana krävdes enligt lag (stycke 37 ovan), ända fram till september 2008, dvs. femton månader efter hans första ansökan om familjeåterförening, omöjligen kunde förstå exakt vad som utgjorde hinder för detta projekt. Domstolen påpekar också att behöriga myndigheter, som hade kännedom om ansökan om återupprättandet av barnet Michelles födelsebevis inför den kamerunska domstolen (stycke 24 ovan), inte ansåg det nödvändigt göra sig underrättad om hur denna formalitet utvecklade sig då de för andra gången vägrade att utfärda viseringarna (stycke 32 ovan). Efter en ny granskning, 2010, ansåg de äntligen att släktskapsförhållandet till hans son Benjamin var fastställt, då detta även hade ifrågasatts på samma sätt som släktbandet till hans dotter Michelle (stycke 21, 24 och 31 ovan).
79. Domstolen kan peka på ytterligare svårigheter som klaganden stötte på då han försökte att medverka effektivt i proceduren för att framlägga ”andra omständigheter” för bevis på familjeband. Klaganden hade faktiskt deklarerat sina familjeband redan då han vidtog de första formaliteterna för asylansökan, och OFPRA hade omedelbart efter hans ansökan om återförening intygat hans familjesammansättning med akter som ansågs äkta (stycke 8, 12, 28 och 38 ovan). Dessutom fäster domstolen vikt vid det faktum att UNHCR, som var övertygat om att deras handlingar var äkta, tagit sig an klaganden och därefter hans familj, ända från flykten från demokratiska republiken Kongo till dess att proceduren fick en lösning (se flera intyganden i stycke 22 och 23 samt stycke 28 ovan; se även mutatis mutandis, Mayeka och Kaniki Mitunga, tidigare nämnt, § 82). Utrikesministeriet i Kamerun hade också gett bifall till resedokument för hans hustru där det angavs att hon reste i sällskap med sina tre barn (stycke 10 ovan), därefter för barnet Michelle (stycke 22 ovan). Klaganden hade därtill tillfört andra omständigheter som bevisade att han uppehållit kontakterna med sin familj (stycke 22 ovan). Domstolen anser att dessa omständligheter inte saknar relevans; rimligtvis kunde klaganden vänta sig att dessa skulle vara bevis för hans tidigare familjeliv och att de nationella myndigheterna skulle ha ägnat dem tillräcklig uppmärksamhet.
80. Slutligen konstaterar domstolen att det behövdes nästan tre och ett halvt år för att de nationella myndigheterna skulle sluta att ifrågasätta familjebandet mellan klaganden och hans barn. Denna tidsrymd är överdriven med tanke på klagandens särskilda situation och hur avgörande kontrollprocessen var för honom.
81. De sammantagna omständigheter som har framlagts ovan visar den ångestladdade och till synes olösliga situation som klagande befann sig i. Domstolen konstaterar att anhopningen av problem och den utdragna processen med ett otal svårigheter som han befann sig i gjorde att han, som redan hade varit utsatt för traumatiska upplevelser som berättigade honom till flyktingstatus, drabbades av en allvarlig depression (stycke 26 ovan).
82. Med tanke på allt som föregår och trots statens utrymme för skönsmässig bedömning på området, anser domstolen att de nationella myndigheterna inte som sig bör har tagit hänsyn till klagandens särskilda situation, och drar slutsatsen att beslutsprocessen inte har garanterat den smidighet, snabbhet och effektivitet som krävdes för att respektera den rätt till familjeliv som garanteras honom i artikel 8 i konventionen. Av detta skäl har staten inte funnit en rättvis balans mellan klagandens intresse å ena sidan och sin rätt att kontrollera invandringen å andra sidan.
Följaktligen har det förekommit kränkning av artikel 8 i konventionen.
II. ÖVRIGA PÅSTÅDDA KRÄNKNINGAR AV KONVENTIONEN
83. Med hänvisning till artikel 6.2 i konventionen påstår klaganden att staten anklagar honom för framställning av falska handlingar vilket innebär straffrättsligt brott, eftersom garantierna för den straffprocessen hade förvägrats honom. Han anför ett allvarligt, uppenbarligt vilseledande av rättsprocess. Genom att åberopa artikel 6.1 och 14 i konventionen, klagar klaganden över att han inte har fått en rättvis process och kritiserar en politik som förhindrar familjeåterförening genom åtgärder som drabbar barn och inte tar hänsyn till det administrativa förfarandet i flyktingars ursprungsländer.
84. Med tanke på alla de omständigheter som domstolen har fått kännedom om, och i den mån den har haft kompetens för att utreda de formulerade påståendena, kan domstolen inte konstatera något tecken på kränkning av de rättigeter och friheter som garanteras i konventionen eller dess protokoll.
85. Därav följer att klagomålen är uppenbart illa grundade och bör avvisas i enlighet med artikel 35 §§ 3 a) och 4 i konventionen.
III. OM TILLÄMPNINGEN AV ARTIKRL 41 I KONVENTIONEN
86. Artikel 41 i konventionen lyder,
”Om domstolen finner att en kränkning av konventionen eller protokollen till denna har skett och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.”
A. Skadestånd
87. Klaganden anhåller om ett belopp av 15 000 euro (EUR) för den ideella skada han har lidit på grund av separationen från sin familj.
88. Regeringen anser att den långa period som var nödvändig för utställandet av viseringarna kan skyllas på klaganden ”som inte kunde förse administrationen med obestridliga bevis för släktskap till vissa av sina barn”. I varje fall anser regeringen att det krävda beloppet är överdrivet och pekar på att bara själva konstaterandet om kränkning skulle utgöra en lämplig ersättning för den ideella skada som han eventuellt har lidit.
89. Domstolen anser att klaganden säkert har upplevt en sådan ångest (stycke 26 och 50 ovan) som inte kan gottgöras med ett enkelt konstaterande av den kränkning som har gett upphov till ångesten. Med tanke på graden av den kränkning som konstaterats i detta fall anser domstolen att det är skäligt att bevilja klaganden 5 000 euro för ideell skada.
B. Kostnader och utgifter
90. Klaganden begär 3 000 euro för kostnader inför domstolen. Han uppvisar det avtal om honorar som han slutit med sin advokat och den begäran om förskottsarvode som denne har överlämnat.
91. Eftersom det saknas kvitton på betalade avgifter anser regeringen att ett belopp på 1 500 euro skulle räcka för att täcka dessa utgifter om domstolen undantagsvis skulle besluta att avgöra målet efter skälighet.
92. Mot bakgrund av de handlingar som uppvisats beviljar domstolen klaganden ett belopp om 3 000 euro.
C. Dröjsmålsränta
93. Domstolen anser det lämpligt att dröjsmålsräntan baseras på Europeiska centralbankens utlåningsränta med tillägg av tre procentenheter.
AV DESSA SKÄL FÖRKLARAR DOMSTOLEN ENHÄLLIGT ATT:
1. förklara klagomålet enligt artikel 8 i konventionen tillåtligt och återstoden av klagomålet otillåtligt;
2. fastställa att det har skett en överträdelse av artikel 8 i konventionen;
3. fastställa
(a) att svarandestaten, inom tre månader från det datum då domen blir slutgiltig; i enlighet med artikel 44.2 i konventionen, till klaganden ska betala:
i) 5 000 euro (fem tusen euro), plus eventuell skatt som kan tas ut av klaganden, för ideell skada;
ii) 3 000 euro (tre tusen euro), plus eventuell skatt som kan tas ut av klaganden, för kostnader och utgifter;
b) att enkel ränta motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta under dröjsmålsperioden plus tre procentenheter ska betalas på ovanstående belopp från den dag då ovannämnda tre månader löpt ut till avräkningsdagen;
4. Avvisar domstolen resten av klagandens yrkande på skälig gottgörelse.
Utarbetat på franska, och meddelat skriftligen den 10 juli 2014, i enlighet med regel 77 § 2 och 77 § 3 i domstolens arbetsordning.
Claudia WesterdiekMark Villiger
JustitiesekreterareOrdförande
Full & Egal Universal Law Academy