CASE OF TRABELSI v. BELGIUM - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

F.D. FEMTE AVDELNINGEN

MÅL TRABELSI ./. BELGIEN

(Klagomål nr 140/10)

UTSLAG

Denna version korrigerades den 7 oktober 2014

enligt regel 81 i domstolens arbetsordning

STRASBOURG

4 september 2014

SLUTGILTIGT

2015-02-16

Detta utslag är slutgiltigt i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen. Det kan bli föremål för redaktionell omarbetning.

I målet Trabelsi ./. Belgien,

avger Europadomstolen för mänskliga rättigheter (f.d. femte avdelningen), i kammare bestående av:

Mark Villiger, ordförande,
Ann Power-Forde,
Ganna Yudkivska,
André Potocki,
Paul Lemmens,
Helena Jäderblom,
Aleš Pejchal, domare,
samt Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare,

som 1 juli 2014 har överlagt i enrum,

härmed följande utslag som antogs på detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet har sitt ursprung i ett klagomål (nr 140/10) mot Kungariket Belgien som lämnades in till domstolen i enlighet med artikel 34 i Konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ("konventionen") av en tunisisk medborgare, Nizar Trabelsi (“klaganden”) den 23 december 2009.

2. Vid den tidpunkt då klagomålet lämnades in och när föreliggande utslag avgavs, företräddes klaganden av M. Nève, advokat med verksamhet i Liège. Under förfarandets gång företräddes han också av andra advokater, framför allt när utslaget antogs den 1 juli 2014 av A. Château, advokat med verksamhet i Bryssel. Den belgiska regeringen företräddes av sitt ombud M. Tysebaert, förste rådgivare vid federala rättsdepartementet.

3. Klaganden gjorde främst gällande att hans utlämning till Förenta Staterna innebar att han utsattes för risken att behandlas i strid mot artikel 3 i konventionen. Han påstod också att verkställandet av beslutet att utvisa honom hade inkräktat på hans rätt till enskild framställning.

4. Den 27 november 2012 fick regeringen meddelande om denna ansökan.

FAKTA

I. OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

5. Klaganden föddes 1970 och befinner sig för närvarande i Rappahannockfängelset i Stafford, Virginia (Förenta Staterna).

A. Straffrättsliga och asylrelaterade förfaranden

6. Den 14 september 2001 utfärdades en arresteringsorder mot klaganden av undersökningsdomaren vid regiondomstolen i Bryssel. En husrannsakan i hans hem hade resulterat i att man hittat falska pass, automatvapen och ammunition samt en kemisk formel som kunde användas för att tillverka sprängämnen liksom en detaljerad ritning över Förenta Staternas ambassad i Paris.

7. Efter en samordnad husrannsakan på ett kafé i Bryssel där klaganden hade varit stamkund och efter uppgifter från en annan misstänkt person som också hade arresterats, upptäckte polisen 59 liter aceton och 96 kg svavelpulver. Enligt den därefter utfärdade arresteringsorden, anklagades klaganden för brottslig sammansvärjning, förstörelse genom explosion, innehav av stridsvapen samt för att tillhöra en privat milisgrupp.

8. Klaganden erkände sig skyldig till anklagelserna och dömdes av regiondomstolen i Bryssel den 30 september 2003 till tio års fängelse för att ha försökt spränga den belgiska armébasen Kleine-Brogel i luften, för urkundsförfalskning, och för att ha uppviglat till brottslig sammansvärjning i syfte att angripa personer och egendom. Domstolens utslag omfattade följande slutsatser:

"[den tilltalade] har försökt begå ett av de allvarligaste brotten sedan den belgiska självständigheten. Trots den tid som gått sedan han arresterades, har han aldrig visat några som helst samvetskval, den fara som han utgör har förblivit intakt och det finns inget i fallet som innebär några förmildrande omständigheter".

9. I ett utslag från 9 juni 2004, fastställde appellationsdomstolen i Bryssel klagandens tioåriga fängelsedom för en mängd olika brott, bl.a. att:

" - han hade försökt sprängaden belgiska armébasen Kleine-Brogel i luften med den extra detaljen att förövaren måste ha räknat med att det fanns en eller flera personer på basen vid explosionstillfället...,

- han hade en ledande roll i en sammansvärjning som syftade till att begå allvarliga brott som kunde straffas med livstids fängelse och, i föreliggande mål, hade försökt genomföra en terroristattack ,,,.

- han från en utländsk organisation hade fått pengar för att i Belgien ägna sig åt verksamhet som hotade den nationella säkerheten ...,

- han i strid mot lagen innehade stridsvapen...,

- han hade bildat samt hjälpt eller medverkat till en privat milisgrupp eller annan organisation med enskilda personer i syfte att tillgripa våld..."

10. Den 26 januari 2005 dömdes klaganden i sin frånvaro av en tunisisk militärdomstol till tio års fängelse för att i fredstid ha tillhört en terroristorganisation. Den 29 juni 2009 utfärdade den permanenta militärdomstolen i Tunis ett beslut om att klaganden skulle inställa sig och ifråga om vilket cen verkställighetsansökan lämnades till de belgiska myndigheterna genom en diplomatisk not den 10 september 2009.

11. Det huvudsakliga fängelsestraff som klaganden dömdes till i Belgien hade avtjänats per den 13 september 2011. Två påföljande fängelsestraff om sex respektive tre månader avkunnades 2007 och verkställdes omedelbart. Klaganden hade avtjänat dessa straff per den 23 juni 2012.

12. Under tiden hade klaganden den 25 augusti 2005 lämnat in en asylansökan i Belgien, som Generalkommissarien för flyktingar och statslösa personer avslog i ett beslut från 10 april 2009. I beslutet vägrades klaganden flyktingstatus samt subsidiärt skydd på grund av att han hade begått brott i strid mot syftet och principerna med Förenta Nationerna i betydelsen av artikel 1 f) c i Genèvekonventionen. Det beslutet fastställdes av Utlänningsnämnden i ett utslag den 18 maj 2009.

B. Utlämningsförfarandet

1. Rättsfasen för bekräftelsen av åtalet i USA

13. Genom en diplomatisk not 8 april 2008, skickade de amerikanska myndigheterna en begäran till de belgiska myndigheterna om att klaganden skulle utlämnas enligt utlämningsavtalet mellan Kungariket Belgien och Amerikas Förenta Stater den 27 april 1987. Skälet till denna begäran var åtalet mot klaganden som väcktes vid distriktsdomstolen i District of Columbia (Washington D.C.) den 16 november 2007 och som bestod av följande anklagelsepunkterr:

"A. En sammansvärjning för att mörda amerikanska medborgare utanför USA i strid mot följande bestämmelser; 18 U.S.C. § 2332 (b) (2) och 1111 (a)

B. Sammansvärjning och försök att använda massförstörelsevapen i strid mot följande bestämmelser: 18 U.S.C. § 2332a och 2

C. Sammansvärjning för att ge väsentligt stöd och resurser till utländsk terroristorganisation i strid mot följande bestämmelser: 18 U.S.C. § 2339B

D. Väsentligt stöd och resurser till en utländsk terroristorganisation i strid mot följande bestämmelser: 18 U.S.C. § 2339B och 2.”

14. Utlämningsbegäran fortsatte enligt följande:

"En arresteringsorder mot Nizar Trabelsi utfärdades den 16 november 2007 genom beslut av ... domare ....

Bakomliggande fakta i anklagelsepunkterna tyder på att Nizar TRABELSI i mitten av 2000 eller tidigare, när han befann sig i Tyskland, samt på andra ställen i Europa och Afghanistan, medvetet kom överens med bundsförvanter till Al Qaida, däribland Usama bin Laden, att tillhandahålla materiellt stöd och resurser, att i strid mot lagen mörda amerikanska medborgare i vissa utsedda inrättningar i Västeuropa och att använda storskaliga sprängämnen (massförstörelsevapen) i syfte att förstöra egendom i Västeuropa som användes av Förenta Staterna och/eller något av dess departement eller organ".

15. I enlighet med de dokument som av de amerikanska myndigheterna överlämnats till stöd för deras utlämningsbegäran, främst utdrag från gällande strafflag (avdelning 18 i Amerikas förenta staters kodifierade lagsamling – USC) medför brotten följande straff:

18 U.S.C. § 2332 (b) (2) och 1111 (a): ett maxstraff på livstids fängelse, eller ett kombinerat bötes- och fängelsetraff.

B. 18 U.S.C. § 2332a och 2: ett maxstraff på livstids fängelse.

C. 18 U.S.C. § 2339B: böter eller max 15 års fängelse, eller en kombination av båda.

D. 18 U.S.C. § 2 339B och 2: böter eller max 15 års fängelse, eller en kombination av båda".

16. Den 4 juni 2008 överlämnade den federala åklagaren en begäran till rådskammaren vid regiondomstolen i Nivelles om att arresteringsordern från 16 november2007 mot klaganden skulle verkställas. I sin begäran påpekade den federala åklagaren att maxstraffet för de bakomliggande brotten till utlämningsbegäran var femton respektive tio år.

17. Genom en diplomatisk not från 12 december 2008, lämnade de amerikanska myndigheterna följande garantier beträffande klaganden till de belgiska myndigheterna:

"Förenta Staternas regering försäkrar Belgiens regering att Nizar Trabelsi i enlighet med sin utlämning såsom Militärkommissionslagen från 2006 möjliggör, inte kommer att åtalas vid någon militärkommission. Förenta Staternas regering försäkrar vidare Belgiens regering att Trabelsi efter utlämningen inte kommer att kvarhållas eller spärras in i någon annan inrättning än civil sådan i Förenta Staterna".

18. Genom ett beslut från 19 november 2008 gick rådskammaren vid regiondomstolen i Nivelles med på federala åklagarens begäran och förklarade att arresteringsordern som utfärdats av den amerikanska distriktsdomstolen kunde verkställas. Beslutet omfattade emellertid följande villkor:

"Av undersökningen av de dokument som bifogats arresteringsorden som utfärdades med avseende på utlämning ... framgår att de "uppenbara handlingar" som de amerikanska myndigheterna räknat upp till stöd för det första åtalet omfattar ett flertal som mycket exakt motsvarar de handlingar som begåtts på Belgiskt territorium och som rättfärdigar [klagandens] fällande dom i Belgien.

...

Därför kan till följd av principen om dubbelbestraffning den arresteringsorder som med tanke på utlämningen utfärdades den 16 november 2007 av behörig domstolsmyndighet i Amerikas Förenta Stater inte förklaras verkställbar med avseende på de "uppenbara handlingar" nr 23, 24, 25 och 26 som framgår av punkt 10 i det första åtalet som anses vara upprepade till stöd för de övriga anklagelsepunkterna".

19. Efter att ha prövat en överklagan som klaganden inkommit med, avgav åtalsavdelningen vid appellationsdomstolen i Bryssel ett utslag de 19 februari 2009 som fastställde ovannämnda beslut och förklarade att ordern kunder verkställas. Efter att ha konstaterat att utlämningen gällde andra handlingar (som begåtts utanför Belgien) än de som klaganden hade åtalats och fällts för i Belgien, hävdade appellationsdomstolen att:

"Det inte finns några tungt vägande skäl att tro att begäran om utlämning lämnades in i syfte att straffa Nizar Trabelsi på grund av ras, religion, nationalitet eller politisk uppfattning, eller att den här personens situation riskerar att förvärras på grund av något av dessa skäl.

...

Inte heller finns det några betydande skäl för att tro att Nizar Trabelsi vid en utvisning, på ett flagrant sätt skulle förvägras rättvisa eller bli utsatt för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. Det finns inga skäl att anta att Amerikas Förenta Stater inte minutiöst skulle följa alla bestämmelser, t.ex. artikel 7.2 och 7.3 i utlämningsavtalet med Belgien och alla skäl i världen att tro att Nizar Trabelsi kommer att sättas i ett civilt häkte och ställas inför en vanlig domstol i enlighet med konventionella principer.

...”

20. Den 24 april 2009, lämnade klaganden in en överklagan på rättsliga grunder mot appellationsdomstolens utslag. Han åberopade risken för behandling i strid mot artikel 3 i konventionen samt risken för att på ett flagrant sätt förvägras rättvisa. Han gjorde gällande att appellationsdomstolen inte hade analyserat konsekvenserna av utlämningen till Förenta Staterna mot bakgrund av den allmänna situationen där eller hans egna särskilda omständigheter samt hävdade att appellationsdomstolen borde ha resonerat på samma sätt som domstolen i målet Saadi ./. Italien [SK] (nr 37201/06, ECHR 2008). Han klagade också över att appellationsdomstolen inte hade tagit upp det tänkbara problemet enligt artikel 3 med att döma en person till ett oreducerbart livstidsstraff. Slutligen klagade han över en kränkning av dubbelbestraffningsprincipen.

21.  I ett utslag från 24 juni 2009 avvisade kassationsdomstolen klagandens överklagan på rättsliga grunder. Den fastslog att appellationsdomstolen hade gett tillfredsställande skäl och rättsliga motiv för sitt beslut och ansåg

" - att den begärande staten för närvarande genomför en noggrann omprövning av sin terroristpolicy, ökar sina ansträngningar mot tortyr samt omänsklig och förnedrande behandling och står i begrepp att avskaffa specialdomstolarna och slopa sin obegränsade inspärrning utan rättegång av personer som gripits i samband med internationell konflikt,

- att den person som anför besvär enligt villkoren för de formella garantier som lämnas till stöd för utlämningsbegäran, kommer att ställas inför en vanlig civil domstol i enlighet med de normala procedurer som gäller i den begärande staten, och därvid kunna åtnjuta alla rättigheter och rättsmedel som står till buds enligt det nationella rättssystemet,

- att den person som anför besvär inte riskerar livstidsstraff för de brott som ligger till grund för utlämningsbegäran och att de straff som dessa brott medför kan förvandlas till andra straff med möjligheter till villkorlig frigivning,

- att eftersom de bevis som den klagande personen åberopar saknar varje specifik aspekt som påverkar dennes egna situation och som skulle ha gjort de av honom påstådda riskerna mer trovärdiga, ger de inte upphov till några allvarligare bekymmer för att han på ett flagrant sätt skulle förvägras rättvisa, eller utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling.

...”

22. I ett brev från 11 november 2009 som skickades till de belgiska myndigheterna på begäran av den federala åklagare som ansvarade för utlämningsbegäran, lämnade det amerikanska utrikesdepartementet följande kompletterande uppgifter:

"Det lagstadgade maxstraffet för en fällande dom med avseende på vart och ett av de första två brotten är livstids fängelse och motsvarande för de senare två brotten är 15 års fängelse. Dessutom föreskriver Förenta Staternas Riktlinjer för straffmätning, som är de frivilliga riktlinjer som domare kan välja att följa när de dömer tilltalade, livstids fängelse för de två första av dessa brott.

En livstidsdom är inte obligatorisk och domstolen kan efter eget gottfinnande döma till ett lägre straff än livstid. Domstolen kan när den dömer ut ett straff ta hänsyn till brottets allvarsgrad och till huruvida några liv gick förlorade eller om någon egendom kom till skada. I det här fallet lyckade Trabelsi inte genomföra sin plan med att mörda amerikanska medborgare och använda massförstörelsevapen. Domstolen kan således, när den dömer ut ett straff, enligt eget gottfinnande, anse att Trabelsi inte lyckades genomföra sin plan. Domstolen kan också beakta eventuella förmildrande omständigheter som t.ex. om den tilltalade tar ansvar för sina handlingar.

Om domstolen enligt eget gottfinnande dömer Trabelsi till ett straff som är lägre än livstid, dvs. till ett visst antal år, kan Trabelsis straff minskas med upp till 15% för gott uppförande under fängelsetiden. Den här typen av strafflindring kan emellertid bara komma ifråga om det ursprungliga straffet är tidsbestämt, oavsett antalet år, snarare än en livstidsdom. Om Trabelsi skulle dömas till 20, 30 eller t.o.m. 50 år, skulle han därför kunna få strafflindring med upp till 15% av sin ursprungliga dom om han skötte sig väl under fängelsetiden. Om Trabelsi å andra sidan skulle dömas till livstid, skulle han inte kunna få straffet minskat.

Trabelsi kan slutligen ansöka om nåd hos presidenten eller om att få straffet omvandlat. (Nåd upphäver den fällande domen, omvandling innebär en anpassning av straffet). I Trabelsis fall är detta emellertid bara en teoretisk möjlighet. Vi har aldrig hört talas om någon tilltalad terrorist som lyckats få nåd av presidenten eller sitt straff omvandlat".

2. Rättslig och administrativ fas beträffande svaret på utlämningsbegäran

a) Åtalsavdelningens uppfattning

23. När det amerikanska åtalet väl hade förklarats vara ikraft, inleddes förfarandet ifråga om svaret på utlämningsbegäran.

24. Den 2 februari 2010 vidarebefordrade den federala åklagaren sin skriftliga uppfattning till appellationsdomstolen i Bryssel och uppmanade den att mot bakgrund av domstolens rättpraxis, främst Kafkaris ./. Cypern [SK] (nr 21906/04, ECHR 2008) ge ett positivt svar angående utlämningen av klaganden. Han påpekade att när det gällde de två första anklagelsepunkterna, kunde klaganden dömas till livstid, medan han ifråga om de övriga två anklagelsepunkterna kunde dömas till 15 års fängelse.

25. I ett brev från 29 mars 2010 till det federala justitiedepartementet, konstaterade klaganden att den federala åklagaren vid förhandlingen den 24 mars 2010 hade erkänt ett misstag i sina yttranden vid förfarandet kring begäran om verkställighet av det straff som denne skulle kunna riskera efter att ha utlämnats till Förenta Staterna (se punkt 16 ovan).

26. Den 10 juni utfärdade appellationsdomstolens åtalsavdelning en positiv uppfattning om klagandens utlämning samtidigt som man ställde upp ett antal villkor:

" - utlämning får endast beviljas:

i. på villkor att dödsstraff inte döms ut för N. Trabelsi eller om Förenta Staterna inte kan garantera detta villkor, på villkor att dödsstraffet inte verkställs,

ii. på villkor att ett livstidsstraff åtföljs av möjligheten till omvandling av straffet, även om den fällande domen grundar sig på terroristhandlingar,

- i händelse av begäran om att N. Trabelsi vidareutlämnas till ett tredje land som t.ex. Tunisien, måste Förenta Staterna begära samtycke från Belgien om Tunisien i framtiden eventuellt skulle skicka en begäran om utlämning efter att N. Trabelsi har överlämnats till dem.

Om Förenta Staterna inte godtar dessa villkor, måste utlämning vägras".

b) Ministerdekret som beviljar utlämning

27. Genom en diplomatisk not från 10 augusti 2010, bekräftade de amerikanska myndigheterna att klaganden inte riskerade dödsstraff och försäkrade de belgiska myndigheterna att han inte skulle utlämnas till något tredje land utan belgiska regeringens samtycke. De amerikanska myndigheterna upprepade att maxstraffet livstids fängelse inte var obligatoriskt och att även om samtliga beståndsdelar i de föreliggande brotten hade säkrats och bevisats, kunde domstolen efter eget gottfinnande döma ut ett lägre straff. Noten angav att den amerikanska lagen föreskrev flera möjligheter att minska livstidsstraff:

"När det gäller frågan om att omvandla ett livstidsstraff, vill Förenta Staterna i första skedet klargöra att om Trabelsi skulle dömas, är livstidsstraff inte obligatoriskt - domstolen har möjlighet att döma ut ett straff som är lägre än livstid. Den tilltalade har också en lagstadgad rättighet att överklaga fällande dom och straff, t.ex. livstidsstraff, såväl direkt som indirekt genom en habeas corpusframställning. Dessutom finns det vissa lagstadgade grunder för en minskning av redan utdömt straff, t.ex. när den tilltalade i betydande omfattning har bidragit till utredning eller åtal mot en tredje part (Federala regler för brottmålsförfaranden 35(b) samt avdelning 18 i Förenta Staternas kodifierande lagsamling, paragraf 3582(c)(1)(B)), eller av tvingande humanitära skäl som t.ex. om fången har en dödlig sjukdom (avdelning 18, Förenta Staternas kodifierade lagsamling 3582(c)(IXA)(i)).

Förutom dessa åtgärder, kan den tilltalade begära att hans straff ska minskas till följd av att Förenta Staternas president har beviljat nåd. Presidentens befogenhet enligt artikel H, paragraf 2 i Förenta Staternas konstitution "att bevilja anstånd och nåd" innefattar befogenheten att omvandla (minska) ett fängelsestraff, också livstidsstraff. Det finns fastställda föreskrifter och rutiner som styr ansökningsprocessen för presidentens nåd och Benådningsadvokatens kontor har inrättats inom justitiedepartementet för att granska alla nådeansökningar och ta fram rekommendationer till presidenten beträffande dessa ansökningar. Förenta Staternas konstitution ger presidenten full behörighet att bevilja en tilltalad nåd. Vi konstaterar att även om sådan handlingsfrihet har utövats sparsamt, har sådan lindring då och då beviljats ifråga om allvarliga brott mot den nationella säkerheten. Så omvandlade t.ex. president Clinton 1999 straffet för 13 medlemmar i FALN, en våldbejakande Puerto Ricansk nationalistorganisation med ansvar för otaliga bombdåd på 1970- och det tidiga 1980-talet, som hade fällts för sammansvärjning i syfte att begå väpnat rån, bombtillverkning, uppvigling och andra brott".

28. Den 23 november 2011 utfärdade justitieministern ett ministerdekret som godkände utlämningen av klaganden till Förenta Staternas regering. Efter att ha konstaterat att klaganden under inga omständigheter riskerade dödsstraff, prövade dekretet var och en av de övriga garantier som lämnats.

29. Beträffande frågan om tänkbart livstidsstraff, uppgav ministerdekretet följande:

"I enlighet med USA:s federala strafflag, utesluter maxstraffet för de aktuella anklagelsepunkterna – brotten enligt A och B – frigivning i förtid samt villkorlig frigivning. Livstidsstraff som föreskrivs i dessa två bestämmelser i den amerikanska brottsbalken, avtjänas följaktligen ur både rättslig och faktisk synpunkt i princip under personens hela återstående liv.

...

I den diplomatiska noten nr 21 daterad 10 augusti 2010 från USA:s ambassad, garanterar de amerikanska myndigheterna att (även) om ett oreducerbart livstidsstraff skulle dömas ut finns det möjligheter att begära nåd från USA:s president Denna rättighet framgår av artikel 2, II i USA:s konstitution. Nåd från presidenten har vidare faktiskt beviljats i flera tidigare fall, t.ex. nyligen, till personer som dömts i amerikanska domstolar, i synnerhet på federal nivå.

...

Även om vi betraktar detta i sitt historiska perspektiv, visar FALN-målet att i ärenden som sannolikt omfattas av den nuvarande lagen om terrorism ikraft sedan 11 september 2001 och som objektivt måste uppfattas som betydligt allvarligare än de som den efterlysta personen är misstänkt för och som därför sannolikt leder till längre straff, kan presidenten ändå bevilja nåd.

Även om vissa personer sedan 2001 blivit dömda till oreducerbara livstidsstraff ... för terrorism eller handlingar med koppling till terrorism, kan dessa fall ifråga om innehållet inte jämföras med Trabelsis mål. Alla de som i USA har dömts till livstids fängelse utan möjlighet till förtida eller villkorlig frigivning anklagades, åtalades och fälldes slutligen för aktiv medverkan i terroristattacker som hade resulterat i dödsfall och/eller personskador samt betydande materiella skador, t.ex. attackerna på amerikanska ambassader i Nairobi i Kenya samt i Dar-es-Salaam i Tanzania den 7 augusti 1998 ...

Dessa brott kunde definitivt inte i omfattning eller karaktär jämföras med de som tillskrivs den person vars utlämning har begärts.

I ovannämnda fall har personer, ibland ofantligt många människor, förutom amerikanska medborgare lidit betydande fysisk och materiell skada. Den efterlysta personen i föreliggande mål är emellertid åtalad för att ha planerat och förberett en terroristattack som aldrig genomfördes. Han lyckades inte med att i samarbete med andra orsaka vare sig personskador eller materiella skador.

Det är därför i högsta grad sannolikt att de brott han anklagas för inte är sådana att det längsta straffet i den amerikanska brottsbalken, dvs. ett oreducerbart livstidsstraff, skulle krävas eller utdömas.

En nyligen genomförd undersökning av den icke-statliga organisationen Human Rights First visar att av de 214 personer som sedan 11 september 2001 har åtalats för terroristbrott med koppling till al-Qaida eller andra islamistgrupper eller för brott som har koppling till sådana terroristbrott, har 195 fällts. Varje sådant mål har omfattat åtal samt fällande domar genom federala åklagare och domstolar. 151 av de personer som fälldes, dömdes till fängelse, medan tjugo frigavs villkorligt eller fick fängelsestraff som motsvarade den tid de suttit häktade. Den genomsnittliga tiden för de utdömda fängelsestraffen var 8,4 år. Bara 11 av de som fick fällande domar dömdes till livstids fängelse. Rapporten pekar också på att rättegångarna uppfyllde kravet på rättvis prövning ("Human Rights First, På jakt efter rättvisa: Åtal i terroristmål vid federala domstolar – 2009 uppdatering samt den senaste utvecklingen", 2009 68 sidor).

Statistiken visar att risken för att bli dömd till livstids fängelse utan möjligheter till villkorlig frigivning vid åtal för terroristbrott objektivt sett är betydligt lägre än vad man i allmänhet tror

30. När det gäller klagandens eventuella vidareutlämning till Tunisien uppgav ministerdekretet fortsättningsvis följande:

"Genom diplomatisk not nr 21 daterad 10 augusti 2010 från USA:s ambassad, antydde de amerikanska myndigheterna klart och tydligt att om de tunisiska myndigheterna hos Förenta Staterna skulle begära utlämning, skulle denna begäran avvisas.

...

Med hänsyn till beslutet att vägra utlämning till Tunisien och med tanke på att vidareutlämning kräver samtycke från den stat som godkänt den ursprungliga utlämningen, kan vidareutlämning till Tunisien uteslutas.

Eftersom den belgiska myndigheten vägrade utlämning till Tunisien, skulle Förenta staterna om Tunisien i framtiden hos Förenta Staterna skulle begära utlämning också vägra detta, varför ingen utlämning från Förenta Staterna till Tunisien kan genomföras.

31. Ministerdekretet analyserade slutligen tillämpningen av principen för dubbelbestraffning enligt följande:

"I enlighet med avtalet (utlämningsavtalet från 27 april 1987), har Belgien och Amerikas Förenta Stater ... ömsesidigt förbundit sig att vägra utlämning om den efterlysta personen har frikänts i den begärande staten eller i samma stat har dömts för samma brott för vilket utlämning har begärts. Ratificering ... har införlivat denna överenskommelse i det belgiska och amerikanska rättssystemet.

Det är m.a.o. inte handlingarna utan den rättsliga klassificeringen av handlingarna, dvs. brotten, som måste vara identiska.

...

De fakta som utgör grundvalen för ifrågavarande brott motsvarar "uppenbara handlingar" som var för sig eller tillsammans fungerar som faktiska beståndsdelar till stöd för anklagelsepunkterna. Principen för dubbelbestraffning utesluter inte möjligheten att dessa beståndsdelar används eller ej.

I föreliggande fall motsvarar de brott som den efterlysta personen slutligen fälldes för i appellationsdomstolen i Bryssel den 9 juni 2004 inte de brott som återfinns i anklagelsepunkt A till D i den arresteringsorder som ligger till grund för den amerikanska utlämningsbegäran Beståndsdelarna i de amerikanska respektive belgiska brotten, deras omfattning samt plats(er) och tid(er) då de begicks stämmer inte överens.

...

Enligt den amerikanska federala strafflagen är en "uppenbar handling" en (faktisk) beståndsdel, en handling, ett beteende eller en transaktion som i sig inte nödvändigtvis behöver klassificeras som ett brott ...

En "uppenbar handling" är bara ett stödbevis som själv eller i kombination med andra uppenbara handlingar kan bidra till det/de brott som personen har åtalats för, dvs. en sammansvärjning för att mörda amerikanska medborgare (se anklagelsepunkt A). ...

Även om var och en av de "uppenbara handlingarna" nr 24, 25 och 16 skulle kunna klassificeras som brott, utgör dessa handlingar ändå inte brott för vilka utlämningen har begärts.

32. Artikel 2 i dekretet uppgav att "utlämning kommer att ske efter att den efterlysta personen har uppfyllt kraven från domstol i Belgien".

33. Samma dag avslog justitieministern genom ett annat ministerdekret de tunisiska myndigheternas begäran om att klaganden skulle utlämnas (se punkt 10 ovan).

c) Ansökan om rättslig granskning i Statsrådet

34. Den 6 februari 2012 lämnade klaganden med åberopande av kränkning av artikel 3 i konventionen och artikel 4 i protokoll nr 7 in en ansökan till statsrådet om rättslig granskning av det ministerdekret som godkände hans utlämning till Amerikas Förenta Stater.

35. Vid statsrådets förhandling den 19 september 2013 hänvisade klaganden till domstolens utslag i Vinter m.fl.. ./. Storbritannien [SK] (nr 66069/01, 130/10 och 3896/10, 9 juli 2013). Av detta slöt han sig till att domstolen nu hade en uppfattning som krävde en förebyggande omprövning av huruvida ett livstidsstraff kunde minskas eller ej innan fången började avtjäna sitt straff och därför gäller att den skillnad som framkommer i Babar Ahmad m.fl.. ./. Storbritannien, utslag, (nr 24027/07, 11949/08, 36742/08, 66911/09 och 67354/09, 10 april 2012) beroende på om den person som utlämningen gällde hade fällts eller ej, inte längre var relevant.

36. I ett utslag från 23 september 2013, avslog statsrådet klagandens ansökan om rättslig granskning. Vad beträffar klagomålet enligt artikel 3 i konventionen samt risken för ett oreducerbart livstidsstraff, resonerade statsrådet enligt följande:

"Också med förutsättningen att klaganden av domstol i USA döms till livstids fängelse, bör det noteras att [domstolen] i sitt utslag i Vinter m.fl.. ./. Storbritannien från 9 juli 2013 fastställde att: "en livstidsdom inte blir oreducerbar genom det blotta faktum att det i praktiken kan avtjänas fullt ut", att "ingen fråga enligt artikel 3 uppstår om ett livstidsstraff enligt lagen och de facto är reducerbart..." och att "om nationell lag erbjuder möjligheten att ompröva ett livstidsstraff med syfte på dess omvandling, lindring, upphörande eller att fången friges villkorligt, räcker det för att uppfylla artikel 3".

I föreliggande mål, liksom i Babar Ahmad m.fl.. ./. Storbritannien som resulterade i [domstolens utslag] från 10 april 2012, har klaganden inte av en amerikansk domstol dömts till livstids fängelse och har i ännu mindre grad börjat avtjäna ett sådant straff.

Som i ovannämnda mål, kan klaganden därför inte visa att det i händelse av ett livstidsstraff uppstår en fråga om det finns några befogade kriminalvårdsrelaterade motiv för att fortsätta fängelsevistelsen.

I sin absolut senaste framställning bekräftar klaganden dessutom att om han skulle dömas till livstids fängelse, skulle straffet enligt lagen vara reducerbart. Lagen i USA medger att han antingen kan begära omprövning eller ansöka om nåd från presidenten eller om att straffet omvandlas och klaganden hävdar inte att denna behörighet att bevilja nåd eller omvandling av straff åtföljs av restriktioner jämförbara med de som avses i [domstolens] ovannämnda utslag från 9 juli 2013.

Även om klaganden bestrider påståendet att ett sådant straff enligt lagen är reducerbart, visar de förklaringar som de amerikanska myndigheterna gett till motparten att USA:s president redan har utnyttjat sin behörighet att omvandla straff. Det rättsmedel som står till klagandens förfogande i händelse av ett livstidsstraff är av den anledningen inte uteslutet i praktiken.

Dessutom har klagandens påstående att det sedan terroristattacken den 11 september 2001 har varit otänkbart att amerikanska presidenter skulle bevilja nåd eller omvandla straffet för en person som fällts för terrorism inte bekräftats genom någon tillförlitlig information och kan inte heller bekräftas med tanke på den relativt korta tid, jämfört med ett livstidsstraff, som har gått sedan ovannämnda attack och de eventuella straff som sedan dess har utdömts.

Som i Babar Ahmad ... har det således inte kunnat fastställas att de amerikanska myndigheterna i förekommande fall skulle vägra att tillämpa tillgängliga strafflindringsmekanismer om det inte fanns någon befogad kriminalvårdsrelaterad motivering för att fortsätta klagandens fängelsevistelse.

Varje eventuellt livstidsstraff som ådöms klaganden skulle således också de facto vara reducerbart .

Det finns följaktligen inget behov av att fastställa huruvida motparten hade fel när den ansåg att klaganden inte nödvändigtvis skulle dömas till livstids fängelse, eftersom även om han dömdes till ett sådant fängelsestraff, skulle ett sådant straff inte innebära någon kränkning av artikel 3 [i konventionen]".

37. Beträffande klagomålet enligt artikel 5 i utlämningsavtalet mellan Kungariket Belgien och Amerikas Förenta Stater, artikel 4 i konventionens protokoll nr 7 samt artikel 14 § 7 i det internationella konventionen om civila och politiska rättigheter, ansåg statsrådet att:

"De amerikanska myndigheterna begär utlämning av klaganden på fyra anklagelsepunkter, nämligen:

1) Sammansvärjning för att mörda amerikanska medborgare utanför Förenta Staterna,

2) Sammansvärjning och försök till att använda massförstörelsevapen,

3) Sammansvärjning i syfte att tillhandahålla materiellt stöd och resurser till en utländsk terroristorganisation,

4) Väsentligt stöd och resurser till en utländsk terroristorganisation i strid mot följande bestämmelser.

Återigen enligt amerikanska myndigheter – för att begå dessa brott genomförde klaganden och fyra medbrottslingar en serie "uppenbara handlingar", bl.a. sådana som de amerikanska myndigheterna har rätt att begära utlämning för och som presenteras nedan: [en lista med 28 anklagelsepunkter följer].

I Belgien lyder anklagelsepunkterna ("i Bryssels domsaga samt, enligt relaterade anklagelsepunkter, på andra platser i kungariket") mot klaganden enligt följande: [en lista med 13 anklagelsepunkter följer].

Vid en jämförelse mellan samtliga "uppenbara handlingar" för vilka utlämning har beviljats de amerikanska myndigheterna och alla belgiska anklagelsepunkter som gäller "i Bryssels domsaga och ... på andra platser i kungariket" konstateras att de förstnämnda inte har någon territoriell koppling till Kungariket Belgien utan utgör ett antal handlingar som fungerar som beståndsdelar i de fyra anklagelsepunkter som framlagts av de amerikanska myndigheterna.

Av akten framgår att klaganden är efterlyst av de amerikanska myndigheterna för ett antal brott för vilka han inte har befunnits "skyldig", har fällts eller frikänts i den begärande staten" och att de "uppenbara handlingarna" innebär så många beståndsdelar som kan användas av de amerikanska myndigheterna för att fastställa huruvida klaganden är skyldig eller oskyldig till de fyra anklagelsepunkterna".

C. Tillkännagivande av interimsbeslut samt påföljande faser i förfarandet vid domstolen

38. Den 6 december 2011, datum för kungörelsen av de ministerdekret som behandlar utlämningsbegäran (se punkt 28 och 33), lämnade klaganden in en begäran till domstolen om tillkännagivande av ett interimsbeslut i enlighet med regel 39 i domstolens arbetsordning i syfte att tillfälligt upphäva hans utlämning.

39. Samma dag gick domstolen med på klagandens begäran och beslöt att, i parternas intresse och för att förfarandet sköts på rätt sätt, till regeringen tillkännage att den inte borde lämna ut klaganden till Amerikas Förenta Stater.

40. Den 20 december 2011 begärde den belgiska regeringen med hävdandet att interimsbeslutet hade tillkännagetts för tidigt eftersom klaganden ännu inte hade häktats i avvaktan på utlämning och att en sådan åtgärd skulle skapa en situation som menligt skulle påverka en korrekt rättsskipning, att åtgärden ifråga skulle avbrytas.

41. Den 11 januari 2012 beslutade domstolen efter att ha omprövat klagomålet mot bakgrund av parternas uppgifter, med utgångspunkt från dessa uppgifter, att vägra häva interimsbeslutet.

42. Den 21 maj 2012 inkom regeringen med en andra begäran om att interimsbeslutet skulle hävas.

43. Som svar påpekade domstolen i ett brev från 25 maj 2012 att begäran om att avbryta åtgärden och klagomålet skulle omprövas så snart utslaget från domstolen 10 april 2012 i Babar Ahmad m.fl.. ./. Storbritannien, som hänvisas till ovan, hade vunnit laga kraft.

44. I ett brev från 25 juni 2012 informerade domstolen parterna att prövningen av begäran om att häva interimsbeslutet hade skjutits upp på obestämd tid med tanke på begäran om att målen Vinter m.fl.. ./. Storbritannien (nr 66069/09) och Harkins och Edwards ./. Storbritannien (nr 9146/07 och 32650/07) skulle hänskjutas till stora kammaren.

45. Den 3 augusti 2012 informerade domstolen parterna om att den beslutat sig för att hänskjuta ovannämnda Vinter-mål till stora kammaren och att frågan om begäran att häva interimsbeslutet skulle omprövas när beslut hade fattats beträffande begäran om hänskjutning av ovannämnda mål Babar Ahmad m.fl.. till stora kammaren.

46. Klagomålet vidarebefordrades till svaranderegeringen den 27 november 2012.

47. I sina yttranden om tillåtlighet och fakta i klagomålet, begärde regeringen för tredje gången att interimsbeslutet omedelbart skulle hävas

48. I ett brev från 7 januari 2013 svarade domstolen att regeringen i sinom tid skulle bli underrättad om det beslut som domstolen fattat beträffande interimsbeslutet.

49. Den 15 januari 2013 beslutades att vidhålla interimsbeslutet så länge förfarandet pågick inför domstolen.

50. I ett brev från 18 juni 2013 som svar på en fjärde begäran från regeringen om att interimsbeslutet skulle hävas, uppgav domstolen att detta hade vidhållits och skulle gälla så länge förfarandet pågick.

51. Den 10 juli 2013 informerade domstolen parterna om att prövningen av målet hade skjutits upp med tanke på det förestående utslaget från statsrådet och från stora kammaren i Vinter m.fl. [SK ] (nr 66069/01, 130/10 och 3896/10, 9 juli 2013).

52. Som svar på en fråga från regeringen beträffande tidsgränsen för att behandla målet, underrättade domstolen den 25 september 2013 regeringen att prövningen av målet skulle påbörjas i slutet av oktober eller början av november.

53. Den 18 oktober 2013 informerade domstolen parterna att den kammare som fått i uppgift att pröva målet avsåg att lämna över detta till stora kammaren i enlighet med artikel 30 i konventionen.

54. Genom ett brev från 31 oktober 2013 gick klaganden med på sådant överlämnande. Regeringen gav å andra sidan genom ett brev från 8 november 2013 uttryck för att de motsatte sig ett överlämnande.

D. Häktning i avvaktan på utlämning

55. Den 24 juni 2012 häktades klaganden efter att ha avtjänat sina straff (se punkt 11 ovan) i avvaktan på utlämning i enlighet med paragraf 3 i Utlämningslagen från 15 mars 1874.

56. Den 7 juni 2012 inkom klaganden med en första ansökan om frigivning hos regiondomstolen i Nivelles. Genom ett beslut från 12 juni 2012, avvisade rådskammaren ansökningen. Beslutet fastställdes av åtalsavdelningen vid appellationsdomstolen i Bryssel den 28 juni 2012.

57. Efter att under tiden först ha överförts till fängelset i Brügge och därefter till Hasseltfängelset, lämnade klaganden in en andra ansökan om frigivning den 13 augusti 2012 till regiondomstolen i Hasselt. Den 24 augusti 2012 tillät rådskammaren hans ansökan. Efter överklagan från allmänna åklagaren och genom utslag från 6 september 2012, upphävde åtalsavdelningen vid appellationsdomstolen i Antwerpen detta beslut och avvisade ansökan.

58. Den 3 december 2012 lämnade klaganden in en tredje ansökan om frigivning. Genom ett beslut från 14 december 2012, förklarade rådskammaren vid regiondomstolen i Hasselt ansökningen vara ogrundad. Klaganden överklagade till åtalsavdelningen vid appellationsdomstolen i Antwerpen, som fastställde ovanstående beslut genom utslag den 10 januari 2013.

59. I januari 2013 lämnade klaganden, som under tiden hade överförts till Monsfängelset, in en fjärde ansökan om frigivning som förklarades ogrundad av rådskammaren vid regiondomstolen i Mons den 4 februari 2013 och därefter av åtalsavdelningen vid appellationsdomstolen i Mons den 21 februari 2013.

60. Den 23 augusti 2013 lämnade klaganden, som under tiden hade överförts till fängelset i Ittre, in en femte ansökan om frigivning. Denna ansökan avvisades av rådskammaren vid regiondomstolen i Nivelles den 28 augusti 2013 och därefter av åtalsavdelningen vid appellationsdomstolen i Bryssel den 12 september 2013.

61. Under tiden hade klaganden den 5 september transporterats från fängelset i Ittre till fängelset i Brügge då han bestämt datum för sitt giftermål med en belgisk medborgare som han hade två barn tillsammans med.

E. Klagandens utlämning

62. Den 3 oktober 2013 fick klaganden reda på att han skulle överföras från Brügge till fängelset i Ittre. Faktum var att han fördes till militärflygfältet i Melsbroek där agenter från Federal Bureau of Investigation (FBI) väntade på honom. Klockan 11:30 utlämnades han till Förenta Staterna.

63. I ett offentligt uttalande tillkännagav justitieministern att klaganden avrest 13:30.

64. Klockan 15:00 lämnade klagandens advokat in ett ytterst brådskande ensidigt klagomål till ordföranden för regiondomstolen i Bryssel. Beslutet, som lämnades 06:30, innebar att den belgiska staten tvingades följa det av domstolen tillkännagivna interimsbeslut som förordnade "förbud mot eller upphävande av klagandens utlämning i mån av möjlighet vid vite av EUR 5 000 (fem tusen euro). Domstolen har inte blivit informerad om någon överklagan av detta beslut.

F. Klagandens häktning i Förenta Staterna

65.  I Förenta Staterna sattes klaganden omedelbart i häkte. Den 7 oktober 2013 ställdes han med hjälp av en officiellt utsedd advokat inför distriktsdomstolen i District of Columbia för att höra anklagelserna mot honom.

66. Klaganden sitter för närvarande i regionfängelset i Rappahannock i Stafford (Virginia). Den 1 november 2013 uppgav fängelseförvaltningen i ett brev till de belgiska myndigheterna att klaganden var föremål för samma häktningsförhållanden som övriga fångar.

67. Enligt ett e-postmeddelande som skickades den 6 november 2013 av klagandens amerikanska advokat till dennes ombud i domstolen, kunde klaganden brevväxla med världen utanför, men all korrespondens översattes och lästes i förväg av den amerikanska regeringen. Han fick också ha telefonkontakt med vissa familjemedlemmar under förutsättning att en tolk fanns närvarande. Nära släktingar kunde besöka honom om de kunde få visum till USA.

68. Klaganden fick besök av sin advokat som i sina e-postmeddelanden till en av familjemedlemmarna den 7 december 2013 uppgav att han hade placerats i en isoleringscell. Hon uttryckte oro för hans psykiska tillstånd.

II. GÄLLANDE INHEMSK LAG

A. Den belgiska utlämningslagen

69. Enligt lagen i Belgien styrs utlämningförfaranden av Utlämningslagen från 15 maj 1874, vars bestämmelser, i den mån de rör föreliggande mål, kan sammanfattas enligt följande.

70. Enligt paragraf 1 kan utlämning bara komma ifråga mellan Belgien och främmande stater enligt ett ömsesidigt fördrag.

71.  Den belgiska lagen innebär att utlämning är avhängig ett flertal villkor beträffande de brott för vilket utlämning begärs:

Paragraf 2

“... om det brott eller den förseelse som gett upphov till ansökan om utlämning har begåtts utanför den begärande partens territorium, får regeringen bara lämna över den åtalade eller fällda utlänningen på ömsesidiga grunder om den belgiska lagen godkänner åtal av samma brott som begåtts utanför Kungariket Belgien".

Paragraf 2bis

"Utlämning får inte beviljas om det finns goda skäl att anta att ansökningen inlämnades i syfte att trakassera eller straffa en person på grund av ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt, eller om situationen för personen ifråga riskerar att förvärras på grund av någon av dessa orsaker.

Utlämning kan inte inte heller beviljas om det föreligger allvarlig risk att personen, om denne utlämnas, på ett flagrant sätt skulle vägras rättvis prövning eller utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling i den begärande staten.

Om det brott för vilket utlämning har begärts kan straffas med döden i den begärande staten, ska regeringen medge utlämning endast om den begärande staten lämnar formella garantier för att dödsstraffet inte verkställs".

72. I enlighet med paragraf 3(2), måste ansökningen i mål som det föreliggande, åtföljas av en arresteringsorder eller annat motsvarande dokument utfärdat av behörig utländsk myndighet, förutsatt att dessa dokument innehåller en noggrann beskrivning av det brott som de har utfärdats för och att de har förklarats verkställbara av rådskammaren i den regionala domstolen på utlänningens vistelseort i Belgien eller där han påträffas. Undersökningsförfarandet i rådskammaren är inte offentligt.

73. Beslutet kan överklagas till appellationsdomstolens åtalsavdelning där utredningsförfarandet inte heller är offentligt. Därefter kan åtalsavdelningens utslag överklagas på rättslig grund.

74. I enlighet med paragraf 3(4) tar regeringen, när utlänningen väl har häktats enligt en arresteringsorder som förklarats verkställbar, den behöriga appellationsdomstolens åtalsavdelnings åsikter under övervägande Den sistnämnda måste bekräfta att samtliga lagstadgade och fördragsrelaterade villkor för utlämningen har uppfyllts. Förhandlingen är i princip öppen för allmänheten. Allmänna åklagaren och utlänningen hörs. Den senare har vederbörligen kallats och har fått akten tio dagar innan förhandlingen. Åtalsavdelningens uppfattning publiceras inte och varken utlänningen eller dennes advokat har på detta stadium tillgång till denna.

75. Uppfattningen vidarebefordras därefter till justitieministern. Eftersom uppfattningen inte är ett utslag kan den inte överklagas på rättslig grund vid kassationsdomstolen. Den kan heller inte bli föremål för ansökan om rättslig granskning i statsrådet.

76. Justitieministern beslutar om huruvida utlänningen ska överlämnas till den begärande staten eller ej. En ansökan om rättslig granskning utan suspensiv verkan av ministerbeslutet görs till statsrådet.

B. Utlämningsavtalet mellan Belgien och Förenta Staterna

77. Ett utlämningsfördrag mellan Belgien och Förenta Staterna undertecknades i Bryssel den 27 april 1987. Denna bilaterala överenskommelse ändrades och uppdaterades i enlighet med avtalet från den 25 juni 2003 mellan Europeiska Unionen och Amerikas Förenta Stater om utlämning, enligt ett bilateralt "instrument" från 16 december 2004.

78. Hithörande bestämmelser i avtalet från 27 april 1987 med ändringar lyder enligt följande:

Artikel 2 – Brott som kan medföra utlämning

“1. Ett brott ska medföra utlämning om det enligt lagen i båda fördragsslutande stater kan straffas med frihetsberövande under en längsta period av mer än ett år eller med ett strängare straff.

2. Om utlämning begärs för verkställande av ett straff måste det ursprungligen utdömda straffet ha varit frihetsberövande under en period av minst ett år eller ett strängare straff.

3. Följande ska också utgöra ett brott som medför utlämning:

(a) försök att begå ett av de brott som avses i punkt 1 eller i egenskap av medverkande eller medbrottsling till en person som begår eller försöker begå ett sådant brott, eller

(b) en sammanslutning som bildats för att begå något av de brott som avses i punkt 1 enligt lagen i Belgien, eller en sammansvärjning i syfte att begå något sådant brott som avses i lagen i Förenta Staterna.

4. För att fastställa huruvida ett brott medför utlämning ska de fördragsslutande parterna:

(a) endast ta hänsyn till de väsentliga beståndsdelarna i det brott som kan straffas enligt lagen i båda stater, och

(b) inte som en väsentlig beståndsdel i ett brott som kan straffas i Förenta Staterna betrakta en beståndsdel som t.ex. mellanstatliga transporter eller användning av post eller andra resurser som påverkar mellanstatlig eller utrikes handel, eftersom en sådan beståndsdel syftar till att fastställa behörigheten för en amerikansk federal domstol,

(c) bortse från att respektive lag inte placerar brottet inom samma brottskategori eller beskriver brottet med samma terminologi.

5. Om utlämning har beviljats för ett brott som medför utlämning eller för verkställandet av ett straff, ska utlämning också beviljas för:

(a) varje annat brott som anges i begäran, även om det senare brottet kan straffas med mindre än ett års frihetsberövande, och

(b) verkställandet av annat straff, däribland böter, som angetts i ulämningsbegäran även om straffets stränghet inte uppfyller kravet på minsta straff i punkt 2, förutsatt att alla övriga krav på utlämning har uppfyllts.

6. Utlämning ska inte beviljas om åtal för brottet eller verkställande av straff har hindrats genom preskription enligt lagen i den begärande staten. Handlingar som innebär ett avbrott i eller tillfälligt upphävande av preskriptionstiden i den begärande staten måste emellertid i möjligaste mån tas i beaktande".

Artikel 5 – Föregående åtal

“1. Utlämning ska inte beviljas om den efterlysta personen i den begärande staten har befunnits skyldig, dömts eller frikänts för det brott som utlämningsbegäran gäller.

2. Utlämning ska inte hindras av det faktum att myndigheterna i den begärande staten har beslutat att inte åtala den person som är efterlyst för de handlingar som utlämningsbegäran gäller eller att avbryta något brottmålsförfarande som inletts mot den person som är efterlyst för dessa handlingar".

Artikel 6 – Humanitära hänsyn

“1. Om ett brott för vilket utlämning har begärts kan medföra dödsstraff i den begärande staten, och om dödsstraff inte föreskrivs för sådant brott i den tillfrågade staten, eller inte normalt verkställs där, kan utlämning vägras, såvida inte den begärande staten lämnas sådana garantier som den tillfrågade staten anser vara tillfredsställande att dödsstraff inte kommer att verkställas.

2. Trots bestämmelserna i det nuvarande fördraget, kan verkställande myndigheter i den tillfrågade staten enligt inhemsk lag vägra utlämning av humanitära skäl .

C. Möjligheter att minska livstidsstraff enligt amerikansk lag

79. Möjligheterna till strafflindring som avses i den diplomatiska not som av de amerikanska myndigheterna skickades till deras belgiska motsvarighet den 10 augusti 2010 (se punkt 27 ovan) framgår av följande bestämmelser:

Federala straffprocessrättsliga regler

Regel 35. Korrigering eller minskning av ett straff

“...

(b) Minskning av ett straff tack vare betydelsefull hjälp.

(1) Allmänt Efter regeringens hemställan inom ett år efter dom, kan domstolen lindra ett straff om den tilltalade efter domen i betydande omfattning har hjälpt till vid undersökning av eller åtal mot en annan person.

(2) Senare hemställan. Efter regeringens hemställan mer än ett år efter dom, kan domstolen lindra ett straff om den tilltalades betydelsefulla hjälp har omfattat:

(A) uppgifter som inte varit kända för den tilltalade förrän ett år efter dom,

(B) information från den tilltalade till regeringen inom ett år efter dom, men som inte blivit användbar för regeringen förrän mer än ett år efter dom, eller

(C) information vars användbarhet inte skäligen kunde har förutsetts av den tilltalade förrän mer än ett år efter dom och som omedelbart lämnades till regeringen efter att dess användbarhet blev uppenbar för den tilltalade.

(3) Bedömning av betydelsefull hjälp. Vid en bedömning av om den tilltalade har hjälpt till i betydelsefull omfattning, kan domstolen ta den tilltalades hjälp före domen under övervägande.

(4) Under lagstadgad miniminivå. Domstolen kan med åberopande av regel 35(b) minska straffet till en nivå som ligger under den lagstadgade miniminivån.

(c) Definition för "utdömande av straff" . "Utdömande av straff" såsom uttrycket används i denna regel, betyder muntligt tillkännagivande av straffet".

Förenta Staternas kodifierade lagsamling, avdelning 18 – Brott och straffrättsligt förfarande

§ 3582. Utdömande av fängelsestraff

“...

(c) ÄNDRING AV ETT UTDÖMT FÄNGELSESTRAFF

Domstolen får inte ändra ett fängelsestraff när det väl har utdömts, förutom att domstolen

(1) under alla omständigheter

(A) efter hemställan från chefen för fångvårdsbyrån kan minska fängelsestraffet (och kan utdöma villkorlig dom eller frigivning med skyddstillsyn med eller utan villkor som inte överstiger den delen av det ursprungliga fängelsestraffet som inte avtjänats) efter att ha tagit de faktorer som avses i paragraf 3553(a) under övervägande, i den mån dessa kan tillämpas, om den konstaterar att

(i) extraordinära och tvingande skäl berättigar en sådan minskning, eller (ii) den tilltalade är minst 70 år, har avtjänat minst 30 år i fängelse till följd av ett straff som utdömts i enlighet med paragraf 3559(c) för det eller de brott som den tilltalade för närvarande sitter i fängelse för och att chefen för fångvårdsbyrån har fastställt att den tilltalade inte utgör någon fara för någon annan person i samhället, vilket föreskrivs i paragraf 3142(g) och att en sådan minskning överensstämmer med gällande uttalanden från den amerikanska lagmyndigheten (Sentencing Commission), och

(B) kan ändra ett utdömt fängelsestraff i den mån detta i övrigt uttryckligen tillåts i lag eller genom regel 35 i de federala straffrättsreglerna,

...”

80. Ovannämnda artikel 3582(c)(1)(A) åberopas av federala fångvårdsbyrån i mål med särskilt exceptionella eller angelägna omständigheter som inte rimligen hade kunnat förutses av domstolen när straffet fastställdes. Det handlar främst om strafflindring av humanitära skäl.

81. Artikel 2 (II) i den amerikanska konstitutionen ger dessutom presidenten behörighet att omvandla eller minska ett straff eller bevilja nåd ifråga om fällande dom för ett federalt brott.

82.  Konstitutionen begränsar inte presidentens behörighet att bevilja eller vägra nåd, men benådningsadvokaten som verkar inom justitiedepartementet tar fram en rekommendation till presidenten för varje nådeansökan och måste ta en sådan ansökan under övervägande i enlighet med riktlinjerna i avdelning 28 i den federala författningssamlingen. Denna författningssamling anger att personer som begär nåd eller omvandling av straff, måste vänta fem år efter deras dom för att komma ifråga för nåd. De måste fylla i och underteckna ett ansökningsformulär som måste ställas till presidenten och lämnas in till benådningsadvokaten. Sökande måste ange skälen för att de begär nåd samt lämna detaljerad information, liksom referenser. Benådningsadvokaten måste, när denne får en ansökan, göra en utredning och besluta om denna bör godkännas av presidenten.

83. Presidentens beslut är slutgiltigt och kan inte överklagas. Fången måste vänta minst två år räknat från datum för avslag innan en ny ansökan kan lämnas.

LAGEN

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 3 I KONVENTIONEN MED AVSEENDE PÅ KLAGANDENS UTLÄMNING

844. Enligt klaganden utgjorde de belgiska myndigheternas beslut att överlämna honom till Förenta Staterna ett brott mot artikel 3 i konventionen, som lyder:

"Ingen ska behöva utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning".

A. Tillåtlighet

85. I sina kompletterande yttranden om artikel 34 i konventionen som lämnades in till domstolen den 8 november 2013, framförde regeringen en protest angående otillåtlighet på grund av att att inhemska rättsmedel inte hade uttömts. Den hävdade att klagomålet hade varit uppenbart förhastat eftersom det hade lämnats in den 23 december 2009, dvs. innan den administrativa delen med svaret på begäran om utlämning hade avslutats. Enligt regeringen borde klaganden ha lämnat in sitt klagomål vid slutet av denna fas, dvs. efter att hans ansökan till statsrådet om en rättslig granskning av ministerdekretet rörande hans utlämning hade avvisats.

86. Klaganden påstod att klagomålet hade lämnats inom sex månader efter utslaget från kassationsdomstolen den 24 juni 2009, vilket hade avslutat den rättsliga delen av verkställandet av den amerikanska arresteringsordern. På detta stadium av utlämningsprocessen var beslutet slutgiltigt och kunde inte överklagas. Den fas som regeringen hänvisade till var åtskild från den rättsliga genomförandeprocessen som var en administrativ fas och som kunde överklagas till statsrådet och som, i föreliggande mål, avslutades i och med statsrådets utslag den 23 september 2013.

87. Domstolen upprepar att det är en grundläggande egenskap i den skyddsmekanism som fastställts av konventionen att den är underordnad de nationella system som garanterar mänskliga rättigheter.              Denna domstol bekymrar sig över övervakningen av hur de fördragsslutande staterna fullgör sina skyldigheter enligt konventionen Den ska inte överta de fördragsslutande staternas roll, vars ansvar är att se till att de grundläggande fri- och rättigheter som garanteras respekteras och skyddas på inhemsk nivå. Regeln om uttömmande av inhemska rättsmedel grundar sig på antagandet – som återges i artikel 13 i konventionen och som den har mycket gemensamt med – att det finns ett effektivt rättsmedel när det gäller den påstådda kränkningen. Regeln utgör således en oundgänlig del av funktionen för detta skyddssystem (se Vučković m.fl.. ./. Serbien [SK], nr 17153/11, § 69, 25 mars 2014).

88. Staterna behöver inte ansvara inför något internationellt organ för sina handlingar innan de har fått tillfälle att rätta till saker och ting genom sina egna rättssystem och de som önskar åberopa domstolens tillsynsbehörighet beträffande klagomål mot en stat måste först använda de rättsmedel som det egna rättssystemet tillhandahåller. Understrykas bör att domstolen inte är någon första instans – den har varken kapacitet eller funktion som en internationell domstol att avgöra stora mängder mål som kräver slutsatser om grundläggande fakta eller beräkning av kompensation i pengar – vilka båda i princip och i praktiken borde avgöras av inhemska domstolar (se Vučković m.fl.., som hänvisas till ovan, § 70 samt hänvisningarna däri).

89. Domstolen upprepar också att bedömningen av en klagandes skyldighet att uttömma inhemska rättsmedel normalt görs med hänvisning till det datum då klagomålet lämnades in (se Baumann ./. Frankrike, nr 33592/96, § 47, ECHR, 2001-V (utdrag)).

90. I det aktuella målet konstaterar domstolen att klaganden i sitt klagomål som tar målet till domstolen, klagade på det utslag som avgavs den 24 juni 2009 av kassationsdomstolen då den avvisade hans överklagan av appellationsdomstolens utslag som medgav rättsligt verkställande av den arresteringsorder som de amerikanska domstolarna utfärdade mot honom. Detta var ett slutgiltigt beslut i så motto att det inte kunde överklagas.

91. Domstolen håller med om att situationen är märklig så tillvida att domstolarna under den rättsliga genomförandefasen inte beslutar om själva utlämningen, som är en fråga för den verkställande makten under överinseende av statsrådet. Detta innebär emellertid inte att de beslut som fattas under den rättsliga genomförandefasen inte kan ge upphov till klagomål enligt konventionen. Klaganden hävdade alltså i kassationsdomstolen att verkställandet av arresteringsordern som USA hade utfärdat var problematiskt med tanke på artikel 3 i konventionen (se punkt 20 ovan). Därefter framlade klaganden samma argument i domstolen.

92. Domstolen anser att dessa faktorer räcker för att dra slutsatsen att klagomålet inte var förhastat och att invändningen att inhemska rättsmedel inte hade uttömts borde avvisas. Som ett underordnat övervägande, konstaterar den att slutstadierna i utlämningsförfarandets två faser under alla omständigheter under tiden hade slutförts före domstolens beslut om klagomålets tillåtlighet.

93. Domstolen konstaterar vidare att denna del av klagomålet inte är uppenbart ogrundad i betydelsen av artikel 35 § 3 a i konventionen och inte otillåtlig på några andra grunder. Den ska således förklaras vara tillåtlig.

B. Föreliggande fakta

1. Parternas framställningar

(a) Klaganden

94. Klaganden klagade över att hans utlämning till Amerikas Förenta Stater utsatte honom för behandling som var oförenlig med artikel 3 i konventionen. Han gjorde gällande att brott A och B, på grund av vilka hans utlämning hade beviljats, medförde ett maximalt straff på livstidsfängelse som de facto var oreducerbart och att om han fälldes, skulle han inte ha några som helst framtidsutsikter att friges.

95. Klaganden härledde livstidsstraffets de facto absoluta karaktär från de fakta som framgår av de diplomatiska noterna från 11 november 2009 och 10 augusti 2010. Han påpekade att de amerikanska myndigheterna bara hade hänvisat till ett fall av straffomvandling i samband med allvarliga straff med koppling till den nationella säkerheten och uppgav att de inte kände till någon nåd eller omvandlat straff från presidenten i mål som rörde personer som dömts för terroristbrott som de som klaganden anklagades för. I det sammanhanget hade exemplet med president Clintons nåd 1999 ingen betydelse. Det exemplet borde förstås i sitt sammanhang, som inte hade något gemensamt med situationen efter att ett veritabelt krig mot s.k. "islaminspirerad" terrorism hade inletts efter 11 september 2001 – det var i detta sammanhang som klaganden åtalades.

96. Klaganden ansåg också att de källor som regeringen åberopade för att påvisa motsatsen borde behandlas med försiktighet. Regeringen hade inte lyckats visa att vid den tidpunkt då studierna publicerades, styrdes den icke-statliga organisationen Human Rights First av en person som senare hade börjat arbeta i USA:s verkställande organ. Klaganden ifrågasatte också kvaliteten på den framlagda informationen. Han ansåg det vara ytterst märkligt att problemet med häktningsförhållandena för personer som åtalats för terrorism fullständigt skulle bortses från trots det faktum att denna fråga hade haft väsentlig betydelse när det gällde domstolens bekymmer i målet Babar Ahmad m.fl.. Den icke-statliga organisationen CagePrisoners (Fångar i bur), som stöttade muslimska fångar som av USA hölls inspärrade på grund av terroristanklagelser, hade faktiskt genomfört en undersökning som visade att sådana fångar utsattes för ytterst stränga häktningsvillkor och diskriminerades i fängelset, torterades för att få fram bekännelser och dömdes till oproportionerliga och orättvisa fängelsestraff, mm., mm.

97. Klaganden framlade en annorlunda tolkning av den statistik som regeringen hänvisat tilll. Han påpekade att den genomsnittliga strafflängden på 8,4 år inte omfattade livstidsstraff och inte tog någon hänsyn till häktningstiden för dömda personer som antingen frigavs vid tiden för rättegången eller fick villkorlig dom. Inte heller omfattade dessa studier personer som arresterats under referensperioden men som ännu inte ställts inför rätta. Dessutom lade det amerikanska justitiedepartementet fram olika siffror: av de 403 personer som redan ställts inför rätta mellan 11 september 2001 och 18 mars 2010, hade trettioen ännu inte fått någon fällande dom, tolv hade dömts till livstids fängelse och fem hade dömts till fängelse i sextio år eller mer. Klaganden hänvisade till fallet Richard Reid, vars namn flera gånger hade förekommit i den rättsakt som lett till klagandens fällande dom i Belgien samt under utlämningsförfarandet. Richard Reid hade 2003 dömts till livstids fängelse på samma anklagelsepunkt B som klaganden, för att ha planerat att förstöra ett flygplan med hjälp av sprängämnen som han gömt i skorna.

98. Klaganden hävdade att hans ärende inte kunde jämföras med klagandenas i ovannämnda mål med Babar Ahmad m.fl.., eftersom han i belgisk domstol redan hade dömts till längsta möjliga straff i Belgien vid tiden för åtalet och att han inte hade kunnat åberopa några förmildrande omständigheter.

99. Klaganden hävdade slutligen att hans enda "hopp om att bli frigiven" låg i utsikterna, som de facto "efter september 2009" var obefintliga, att presidenten skulle bevilja honom nåd eller omvandling av straffet. Denna möjlighet, som låg i händerna på den verkställande makten utan rättslig tillsyn, hade för det första ingen som helst likhet med någon garanti, utan var dessutom fullständigt icke-juridisk. Den var avhängig den växlande allmänna opinionen och grundades inte på några fördefinierade minimikriterier. Den var således diametralt motstridig mot kraven på sammanhang och förutsägbarhet som fastställts i ovannämnda utslag i Vinter m.fl..

(b) Regeringen

100. Som en inledande punkt hävdade regeringen att livstidsstraffet i linje med domstolens synsätt i ovannämnda mål Harkins och Edwards samt Babar Ahmad m.fl.. måste analyseras mot bakgrund av en utlämning och man måste komma ihåg att klagandens utlämning hade begärts uteslutande för denne skulle kunna åtalas vid amerikansk domstol och att det inte var säkert att han skulle förklaras skyldig.

101. Hänsyn borde också tas till det faktum att även om de ingående beståndsdelarna i de brott som framgår av anklagelsepunkt A och B (se punkt 13 ovan), enligt vilka klaganden kunde dömas till livstids fängelse (se punkt 15 ovan) alla fanns på plats, hade de amerikanska myndigheterna lämnat garantier för att ett sådant straff var godtyckligt och att domstolen som befattade sig med målet inte var tvungen att döma ut det maxstraff som lagen föreskrev. Om ett livstidsstraff skulle dömas ut, fanns det dessutom direkta och indirekta rättsmedel mot fällande dom och straff, möjligheten att yrka på omprövning av domen samt att lindra straffet. Allt detta gällde som tillägg till de garantier som lämnats av de amerikanska myndigheterna att klaganden skulle ställas inför vanlig domstol, att han skulle placeras i civilt fängelse och att han inte på något sätt riskerade dödsstraff.

102. Regeringen ansåg att det inte fanns några skäl att betvivla de garantier som lämnats. Belgien hade varit bundet av ett utlämningsfördrag med Förenta Staterna sedan 1901 och hade aldrig upplevt att Förenta Staterna någon gång inte fullgjort sina skyldigheter som härrörde från diplomatiska garantier som lämnats.

103. Enligt regeringen var den eventuella risken att klaganden senare skulle dömas till det strängaste straff som lagen föreskriver ifråga om de brott som avses i anklagelsepunkt A och B under alla omständigheter begränsad, såsom intygades genom uppgifterna i Human Rights First-organisationens rapporter och som stöddes av den statistik som det amerikanska justitiedepartementet hade tillhandahållit om fällande domar för terroristhandlingar (punkt 29 ovan). Dessa uppgifter visade tydligt att samtliga fall där livstidsstraff utdömts handlade om betydligt allvarligare brott än det som klaganden hade blivit anklagad för. Exemplet med Richard Reid som klaganden hade hänvisat till (se punkt 97 ovan) hamnade i samma kategori, eftersom Reid hade arresterats då han höll på att genomföra sin plan. I övriga fall hade personer som misstänktes för brott liknande de som framgår av anklagelsepunkt A och/eller B och som tillskrivs klaganden inte dömts till det strängaste straff som föreskrivs i den amerikanska lagen.

104. Beträffande huruvida livstidsstraffet som klaganden riskerade för de brott som framgår av anklagelsepunkt A och B klarade det "prov" som domstolen satt upp i det ovannämnda Kafkaris-målet enligt lag och de facto var reducerbart, uppmanade regeringen domstolen att följa samma resonemang som i de ovannämnda målen Babar Ahmad m.fl.. samt Harkins och Edwards.

105. Förutsatt att frågan om proportionalitet hade någon betydelse i föreliggande mål trots det faktum att klagandens utlämning bara hade begärts för åtalet mot honom, bör det först och främst påpekas att det straff han riskerade med tanke på allvarsgraden i anklagelserna mot honom, inte var uppenbart oproportionerligt. Den enda fråga som uppstår var följaktligen om han, trots att han riskerade livstidsstraff, kunde anses ha några utsikter att bli frigiven.

106. Det första faktum att noteras, och ett som har bekräftats av klaganden inför statsrådet, var att livstidsstraff, med tanke på de rättsliga möjligheterna att få detta omvandlat eller nåd från presidenten i Förenta Staterna såsom framgår av den diplomatiska noten från 10 augusti 2010, enligt lag var reducerbart.

107. För det andra har det konstaterats att strafflindring och nåd från presidenten faktiskt har beviljats vid flera tillfällen och att livstidsstraff också de facto var reducerbara. Regeringen framlade statistik rörande de benådningar och strafflindringar som beviljats sedan 1990, något som kan kontrolleras på det amerikanska justitiedepartementets webbplats. Den framhöll att samtliga amerikanska presidenter hittills hade utnyttjat sin rätt att omvandla straff och/eller bevilja nåd. President George Bush hade gjort detta 2008 ifråga om en person som hade dömts till livstids fängelse utan möjlighet till frigivning i förtid för nartkotikabrott. Dessa åtgärder hade också vidtagits när det gäller personer som dömts för brott mot den nationella säkerheten, som i fallet med de FALN-medlemmar som de amerikanska myndigheterna hänvisade till i sin diplomatiska not från 10 augusti 2010.

108. Några anda slutsatser går inte att dras från det faktum att det inte hade förekommit någon strafflindring eller nåd från presidenten när det gäller personer som dömts till livstids fängelse för terroristhandlingar med koppling till al-Qaida. Samma resonemang bör användas som i Iorgov ./. Bulgarien (nr 2) (nr 26295/02, 2 september 2010): eftersom de straff som de amerikanska myndigheterna dömt ut för sådana handlingar hade avkunnats nyligen, kunde de dömda personerna ännu inte ha ansökt om nåd hos presidenten. De hade ingen möjlighet till detta förrän de hade avtjänat en del av fängelsestraffet. Avsaknaden av nåd ifråga om dessa brott kunde således inte åberopas som stöd för slutsatsen att benådningssystemet inte fungerade. Om man antar att han fälldes, skulle klaganden när denne väl hade avtjänat en del av sitt straff, vid lämplig tidpunkt och i enlighet med bestämmelserna i den amerikanska lagen, kunna ansöka om nåd hos presidenten eller om att straffet omvandlades. Ett flertal faktorer eller förändringar i situationen skulle kunna tala för eller emot en sådan åtgärd och det var omöjligt att på detta stadium spekulera om klaganden skulle kunna friges eller ej.

109.  Regeringen gjorde också gällande att det amerikanska systemet uppfyllde domstolens krav i dess ovannämnda utslag i Vinter m.fl.., vilket, som den framhöll, hade handlat om obligatoriska livstidsstraff och inte godtyckliga som i föreliggande mål. Nåd från presidenten var en välkänd åtgärd som därför hade förutsetts i lagen och en passande sådan som var tillräckligt allmän för att ge fångar som avtjänade absoluta livstidsstraff vissa utsikter till frigivning. Med detta sagt var det också viktigt att notera att det amerikanska systemet skilde sig från det i Storbritannien. Till skillnad från Storbritannien kunde en person som dömts i Förenta Staterna när som helst ansöka om nåd eller omvandling av straffet. Längden eller karaktäran på straffet hade ingen betydelse. En fälld person kunde lämna in ett obegränsat antal ansökningar. Proceduren krävde en förhandsbedömning av benådningsadvokaten som verkade inom justitiedepartementet och som gav presidenten en icke bindande åsikt med hänsyn till omständigheterna kring brottet samt till klagandens karaktär.

2. Domstolens bedömning

110. Den påstådda kränkningen bestod i att, genom att utlämna klaganden till Förenta Staterna, ha utsatt denne för risken av ett oreducerbart livstidsstraff utan möjligheter till benådning i strid mot fordringarna i artikel 3 i konventionen.

111. Domstolen kommer att inleda sin prövning av målet med ett antal allmänna överväganden utifrån sin rättspraxis om artikel 3, först och främst rörande livstidsstraff och sedan gå vidare till utvisning av främlingar från det nationella territoriet. Den kommer därefter att ta upp frågan om tillämpningen av principen med livstidsstraff på den speciella situationen för klaganden, som har blivit utvisad.

a) Principer som gäller för livstids fängelse

112.  Det är väl fastställt i domstolens rättspraxis att ett livstids fängelsestraff mot en vuxen brottsling i sig inte är förbjudet i eller oförenligt med artikel 3 eller någon annan artikel i konventionen (se Kafkaris, som hänvisas till ovan, § 97 och hänvisningarna däri), förutsatt att det inte är grovt oproportionerligt (se Vinter m.fl.., som hänvisas till ovan, § 88 och 89). Domstolen har emellertid förklarat att ett oreducerbart livstidsstraff som ådöms en vuxen person kan ge upphov till ett ärende enligt artikel 3 (se Kafkaris, som hänvisas till ovan, § 97).

113. Den senare principen ger upphov till ytterligare två. Artikel 3 förhindrar först och främst inte livstidsdomar från att i praktiken avtjänas fullt ut. Vad artikel 3 förbjuder är att en livstidsdom enligt lagen och de facto ska vara oreducerbar. När den ska fastställa om ett livstidsstraff i ett givet mål kan anses vara oreducerbart försöker domstolen för det andra att ta reda på huruvida en livstidsfånge kan anses ha några utsikter att bli frigiven. Om den nationella lagen erbjuder möjlighet till omprövning av ett livstidsstraff i syfte att omvandla, lindra, avbryta det eller frige fången villkorligt, räcker detta för att uppfylla artikel 3 (se Kafkaris, som hänvisas till ovan, § 98).

114. Fram till nyligen hade domstolen ansett att en enda möjlighet till justering av ett livstidsstraff räckte för att uppfylla fordringarna i artikel 3. Den hade således fastställt att möjligheten till förtida frigivning, även om ett sådant beslut bara kunde fattas av statschefen (se Kafkaris, som hänvisas till ovan, § 103) eller hoppet om förbarmande från presidentens sida, antingen i form av nåd eller omvandling av straffet (se Iorgov ./. Bulgarien (nr 2) (nr 26295/02, 2 september 2010) räckte till för att utgöra en sådan möjlighet.

115. I Vinter m.fl., som hänvisas till ovan, omprövade domstolen problemet med hur man skulle fastställa om ett livstidsstraff i ett givet mål kunde betraktas som reducerbart. Den tog denna fråga under övervägande mot bakgrund av straffets förebyggande och återanpassande syften (§ 112 till 118). Med hänvisning till en princip som redan framlagts i Kafkarisutslaget, påpekade domstolen att om ett livstidsstraff skulle betraktas som reducerbart, borde det kunna bli föremål för en omprövning som gav de inhemska myndigheterna möjlighet att avgöra huruvida livstidsfångens eventuella förändringar var så markanta och att sådana framsteg ifråga om återanpassning hade gjorts under straffets gång att fortsatt inspärrning inte längre kunde motiveras utifrån rimliga kriminalvårdsrelaterade hänsyn (§ 119). Dessutom förklarade domstolen för första gången att en fånge som dömts till fullständigt livstidsstraff har, när han/hon ska börja avtjäna sitt straff, rätt att veta vad som måste göras för att komma ifråga för frigivning och enligt vilka villkor, bl.a. när en omprövning av hans/hennes straff kommer att äga rum eller kan ansökas om. Där den inhemska lagen inte innehöll någon mekanism eller möjlighet för omprövning av ett fullständigt livstidsstraff uppstod följaktligen oförenligheten med artikel 3 i konventionen av den anledningen redan när detta straff utdömdes och inte i något senare skede av interneringen (§ 122).

b) Principer som gäller för utvisning av främlingar

116. Enligt vedertagen rättspraxis är skyddet för behandling som är förbjuden enligt artikel 3 absolut och som en följd kan utvisning av en person från den fördragsslutande stats sida ge upphov till problem enligt denna bestämmelse och på så sätt medföra ansvar för ifrågavarande stat enligt konventionen, om det finns goda skäl att anta att om personen utvisas till den begärande staten, skulle denne stå inför en faktisk risk att utsättas för behandling i strid mot artikel 3 (se Soering ./. Storbritannien, 7 juli 1989m § 88, serie A nr 161). Det faktum att övergreppet har vållats av en stat som inte är bunden av konventionen hör inte hit (se Saadi, som hänvisas till ovan, § 138). I sådana fall medför artikel 3 en skyldighet att inte utvisa personen ifråga till det landet, även om det är en stat som inte är bunden av konventionen. Domstolen gör ingen skillnad ifråga om den rättsliga grunden för utvisning – den har samma uppfattning i mål som rör såväl utvisning som utlämning (se Harkins och Edwards, som hänvisas till ovan, § 120 samt Babar Ahmad m.fl., som också hänvisas till ovan, § 160).

117. Dessutom upprepar domstolen att den är ytterst medveten om de svårigheter som stater står inför när de försöker skydda sin befolkning mot terroristvåld som i sig utgör ett allvarligt hot mot de mänskliga rättigheterna. Den är således försiktig med att inte underskatta omfattningen av den fara som terrorismen innebär samt det hot den utgör mot samhället (se Othman (Abu Watada) ./. Storbritannien, nr 8139/09, § 183, ECHR 2012 samt dess hänvisningar). Den anser att det med tanke på detta hot är rimligt att de fördragsslutande staterna tar ställning mot de som bidrar till terroristhandlingar (ibid). Domstolen glömmer till sist inte bort det grundläggande syftet med utvisning, som är att hindra förrymda brottsligar från att undgå rättvisan och inte heller det hälsosamma syftet som detta innebär för alla stater i ett sammanhang där brott får en allt större internationell dimension (se Soering, som hänvisas till ovan, § 86).

118. Ingen av dessa faktorer påverkar emellertid artikel 3:s absoluta karaktär. Som domstolen vid flera tillfällen har försäkrat, har denna regel inga undantag. Principen har av den anledningen återigen måst bekräftas vid många tillfällen sedan Chahal ./. Storbritannien (15 november 1996, § 80 och 81, Rapporter om utslag och beslut 1996-V), så att det inte går att göra ifrågavarande persons handlingar, oavsett hur oönskade eller farliga de är, till en väsentlig faktor eller att väga risken för övergrepp mot de skäl som framförts för utvisningen i syfte att fastställa huruvida statens ansvar träder i kraft i enlighet med artikel 3 (se Saadi, som hänvisas till ovan, § 138, se också Daoudi ./. Frankrike, nr 19576/08, § 64, 3 december 2009 och M.S. ./. Belgien, nr 50012/08, § 127 och 127, 31 januari 2012).

119. För att kunna fastställa ett sådant ansvar måste domstolen oundvikligen bedöma situationen i det begärande landet när det gäller fordringarna i artikel 3. Detta innebär emellertid inte att göra konventionen till ett instrument som styr hur stater som inte är parter till denna ska handla eller som kräver att fördragsslutande parter ska införa normer för dessa stater (se Soering, som hänvisas till ovan, § 86 samt Al-Skeini m.fl. ./. Storbritannien [SK], nr 55721/07, § 141, ECHR 2011). I den mån något ansvar enligt konventionen ska eller kan ådras, är det den utlämnande fördragsslutande parten till följd av att den har vidtagit åtgärder som har fått den direkta konsekvensen att en person har utsatts för förbjudna övergrepp (se Soering, som hänvisas till ovan, § 91, Mamatkulov och Askarov ./. Turkiet [SK], nr 46827/99 och 46951/99, § 67, ECHR 2005‑I; samt Saadi, som hänvisas till ovan, § 126).

120. Om utlämningen sannolikt skulle få konsekvenser som är oförenliga med artikel 3 i konventionen i den begärande staten, får den fördragsslutande parten inte verkställa utlämningen. Det handlar om att grantera effektiviteten för den garanti som artikel 3 ger ifråga om den allvarliga och ohjälpliga karaktären hos det påstådda lidande som riskeras (se Soering, som hänvisas till ovan, § 90).

(c) Tillämpning av dessa principer på föreliggande mål

121. Domstolen konstaterar att klaganden har utlämnats till Förenta Staterna, där han nu åtalas för al-Qaidainsprirerade terroristhandlingar och att han, om han förklaras skyldig och döms för några av dessa brott, riskerar ett maximalt godtyckligt fullständigt livstids fängelsestraff. Straffet är godtyckligt i så motto att domaren kan utdöma en lindrigare påföljd med möjligheten till ett tidsbestämt straff.

122. Frågan som domstolen ska ta ställning till är huruvida klagandens utlämning med tanke på risken, skedde i strid mot artikel 3 i konventionen. Domstolen har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan om risken för ett fullständigt livstidsstraff. I varje sådant fall har den, utifrån de diplomatiska försäkringarna från den begärande staten, försökt att fastställa om utlämningen av berörda personer faktiskt utsatte dem för en sådan risk och, om så var fallet, huruvida livstidsstraffet kunde minskas så att de hade ett visst hopp om att bli frigivna (se bl.a. källor Nivette ./. Frankrika (besl.), nr 44190/98, ECHR 2001-VII; Einhorn ./. Frankrike (besl.), nr 71555/01, ECHR 2001-XI; Salem ./. Portugal (besl.), nr 26844/04, 9 maj 2006; Olaechea Cahuas ./. Spanien, nr 24668/03, ECHR 2006-X; och Schuchter ./. Italien, (besl.), nr 68476/10, 11 oktober 2011)

123. Denna fråga uppkom igen i fallen Harkins och Edwards och Babar Ahmad m.fl., som hänvisas till ovan. De flesta klagande i dessa fall hade hotats med utlämning från Storbritannien till Förenta Staterna, där de riskerade åtal för brott med koppling till al-Qaidainspirerade terroristhandlingar och i händelse av fällande dom riskerade obligatoriskt eller godtyckligt livstidsstraff.

124. Med hänvisning till sin rättspraxis ifråga om livstids fängelse i det inhemska systemet såsom framgår av Kafkarisutslaget (se punkt 112 till 114 ovan) fastställde domstolen att ett godtyckligt livstidsstraff utan möjligheter till frigivning, i avsaknad av allvarlig brist på proportionalitet, bara skulle ge upphov till ett ärende enligt artikel 3 om det kunde bevisas att klagandens fortsatta inspärrning inte längre kunde motiveras utifrån befogade kriminalvårdsrelaterade skäl och att straffet de facto och enligt lagen inte kunde minskas (se Harkins och Edwards, som hänvisas till ovan, § 135 samt Babar Ahmad m.fl., som också hänvisas till ovan, § 241 och 242).

125. Domstolen förklarade därefter att klagandena som inte hade fällts och ännu mindre börjat avtjäna något straff till följd av sådan fällande dom, inte hade kunnat visa att deras inspärrning i fängelse i Förenta Staterna i händelse av en utlämning inte skulle tjäna något befogat kriminalvårdsrelaterat syfte. Den ansåg det vara ännu mindre sannolikt att de amerikanska myndigheterna om man någonsin kom dithän skulle neka dem möjligheten att utnyttja tillgängliga mekanismer för att minska sina straff (se Harkins och Edwards, som hänvisas till ovan, § 140 och 142, samt Babar Ahmad m.fl.., som också hänvisas till ovan, § 130, 131 och 243). Domstolen fastställde till slut att risken med livstidsstraff inte utgjorde något hinder mot att utlämna klaganden.

126. I föreliggande mål konstaterar domstolen att klaganden före utlämningen hade befunnit sig i en situation snarlik den för klagandena i målet Babar Ahmad m.fl..

127. I linje med sitt resonemang i det målet, anser domstolen att ett godtyckligt livstidsstraff med tanke på de allvarliga terroristbrott som klaganden är anklagad för och det faktum att straffet bara kan dömas ut efter att rätten har tagit samtliga hithörande förmildrande och försvårande faktorer under övervägande inte skulle vara grovt oproportionerligt (se Babar Ahmad m.fl.., som hänvisas till ovan, § 243).

128. Svaranderegeringen hävdade i huvudsak att för att fastställa det här straffets överensstämmelse med artikel 3 i konventionen beträffande utlämningen, måste det "prov" som domstolen använde sig av i målen Harkins och Edwards och Babar Ahmad m.fl.. också användas här och att det i föreliggande mål inte fanns något försvar för att överge detta "prov" utifrån den senare rättspraxis som fastställts i utslaget i Vinter m.fl..

129. Enligt regeringen måste hänsyn tas till det faktum att klaganden utlämnades enbart för åtalets skull, att han inte ännu har fällts och att det därför, innan en fällande dom, inte går att fastställa huruvida den tidpunkt då hans inspärrning inte längre skulle tjäna något kriminalvårdsrelaterat syfte någonsin skulle inträffa, eller att spekulera över hur de amerikanska myndigheterna vid den särskilda tidpunkten skulle använda sig av tillgängliga mekanismer. Enligt regeringens uppfattning var det faktum att domstolen i Vinter m.fl.. (§ 122) förklarade att utgångspunkten för att fastställa överensstämmelse med artikel 3 i konventionen var det datum då livstidsstraffet utdömdes ovidkommande för det aktuella målet eftersom klaganden ännu inte har fällts.

130. Domstolen anser att den måste avvisa detta argument eftersom det i själva verket undanröjer det förebyggande syftet med artikel 3 i konventionen i frågor som rör utvisning av främlingar, vilket är att hindra berörda personer från att faktiskt bli utsatt för en påföljd eller en behandling med en allvarsgrad som den bestämmelsen förbjuder. Domstolen upprepar att artikel 3 ålägger de fördragsslutande parterna att förhindra sådan behandling eller verkställandet av sådan påföljd (se punkt 120 ovan). Dessutom förklarar domstolen, såsom den har gjort i samtliga utlämningsmål sedan Soering, att den måste bedöma den risk som klaganden ådragit sig enligt artikel 3 i förväg – dvs. i föreliggande mål, före hans eventuellt fällande dom i Förenta Staterna – och inte i efterhand som regeringen har föreslagit.

131. Domstolens uppgift är att garantera att klagandens utlämning överensstämde med artikel 3 och därför överväga om det godtyckliga livstidsstraff som klaganden riskerar uppfyller de kriterier som fastställts i dess rättspraxis i detta ärende (se punkt 112-115 ovan).

132. I detta sammanhang bekräftade regeringen att det amerikanska systemet uppfyllde både de krav som domstolen framförde i sitt utslag i Kafkaris samt dess nya kriterier i Vinter m.fl.. Den gjorde gällande att livstidsstraffet som klaganden riskerade enligt lag var reducerbart, eftersom denne enligt den amerikanska konstitutionen kunde ansöka hos presidenten om nåd eller om att straffet skulle omvandlas. Han kunde när som helst lämna in en sådan ansökan efter att den fällande domen vunnit laga kraft och så många gånger som han önskade. Hans begäran skulle tas under övervägande av benådningsadvokaten som skulle utfärda en icke-bindande uppfattning till presidenten. Skälen enligt vilka klaganden kunde beviljas nåd var enligt regeringens uppfattning tillräckligt omfattande och under alla omständigheter mer omfattande än de som tillämpades i Storbritannien, såsom framgick av utslaget i Vinter m.fl.. Dessutom var det godtyckliga livstidsstraffet de facto reducerbart. Regeringen hänvisade till de diplomatiska försäkringar och den statistik som de amerikanska myndigheterna tillhandahållit och som visade att samtliga amerikanska presidenter hade utnyttjat sin behörighet att bevilja nåd och/eller omvandla straff och att de tidigare hade beviljat detta till personer som dömts till livstids fängelse eller som fängslats för brott mot den nationella säkerheten.

133.  Klaganden gjorde gällande att hans enda "hopp om frigivning" låg i utsikterna till att lyckas med en ansökan om nåd från presidenten eller en omvandling av straffet, utsikter som de facto var obefintliga i efterdyningarna av terroristattackerna den 11 september 2001. Denna möjlighet, som helt och hållet var avhängig den verkställande maktens godtycke, utgjorde ingen garanti och byggde inte på något förutbestämt kriterium. På grund av detta kunde det godtyckliga livstidsstraff som han riskerade inte anses vara reducerbart enligt lagen och de facto i betydelsen av domstolens utslag i Vinter m.fl..

134. Som domstolen förstår saken, föreskriver de amerikanska rättsliga bestämmelser som hänvisas till i den diplomatiska noten 10 augusti 2010 från de amerikanska myndigheterna inte någon villkorlig frigivning i händelse av en livstidsdom, oavsett om den är obligatorisk eller godtycklig, utan ger vid handen att det finns flera olika möjligheter att minska ett sådant straff. Straffet kan minskas genom att fången i betydande omfattning samarbetat i utredningen av hans mål och i samband med åtal mot en eller flera andra personer. Det kan också minskas på grund av tvingande humanitära skäl. Fångar kan dessutom ansöka om att deras straff omvandlas eller om att presidenten enligt den amerikanska konstitutionen benådar dem (se punkt 23 samt 79 till 83 ovan).

135. Domstolen konstaterar vidare att de amerikanska myndigheterna trots det uttryckliga krav som framfördes den 10 juni 2010 av åtalsavdelningen vid appellationsdomstolen i Bryssel i dess yttrande om utlämningen av klaganden (se punkt 26 ovan) inte vid något tillfälle har lämnat några försäkringar om att klaganden inte skulle dömas till livstids fängelse eller att ett sådant straff om det skulle dömas ut, skulle åtföljas av en minskning eller omvandling (se i motsats Olaechea Cahuas, som hänvisas till ovan, § 43 och Rushing ./. Nederländerna (besl.) nr 3325/10, § 26, 27 november 2012). Den behöver således i det här målet inte fastslå huruvida de försäkringar som lämnats av den begärande staten ifråga om sitt innehåll är tillräckliga för att garantera att klaganden skyddas mot risken för att dömas till påföljd som är oförenlig med artikel 3 i konventionen. Den anser under alla omständigheter att de amerikanska myndigheternas förklaringar beträffande domslut och deras hänvisningar till tillämpliga bestämmelser i amerikansk lag om strafflindring och benådning från presidenten är mycket allmänt hållna och vaga och inte kan anses vara tillräckligt exakta (se Othman (Abu Qatada) som hänvisas till ovan, § 189).

136. Domstolen kommer nu till den centrala frågan i föreliggande mål som innebär att fastställa huruvida bestämmelserna i den amerikanska lagen som styr möjligheterna till lindring av livstidsstraff och benådning av presidenten, förutom lämnade försäkringar, uppfyller kriterierna som den framlagt ifråga om bedömningen av möjligheten till minskning av ett livstidsstraff samt dess överensstämmelse med artikel 3 i konventionen.

137. Inga långvariga utredningar krävs för att besvara den frågan – domstolen behöver bara konstatera att samtidigt som ovannämnda bestämmelser pekar på förekomsten av en "möjlighet till frigivning" i betydelsen av Kafkarisutslaget – även om tvivel kan framföras beträffande det realistiska med en sådan utsikt i praktiken – utgör ingen av de föreskrivna procedurerna någon granskningsmekanism som ålägger de nationella myndigheterna att utifrån objektiva och förutbestämda kriterier som fången då livstidsstraffet utdömdes hade noggrann kännedom om, fastställa huruvida fången under tiden han avtjänade sitt straff, har ändrat sig och gjort sådana framsteg att en fortsatt internering inte längre kan motiveras utifrån befogade kriminalvårdsrelaterade hänsyn.

138. Under dessa omständigheter anser domstolen att det livstidsstraff som klaganden riskerar att bli dömd till inte kan beskrivas som reducerbart med syfte på artikel 3 i konventionen i betydelsen av utslaget i Vinter m.fl.. Genom att utsätta klaganden för risken att bli behandlad i strid mot denna bestämmelsen har regeringen aktiverat svarandestatens ansvarsskyldighet enligt konventionen.

139. Domstolen kommer följaktligen fram till att klagandens utlämning till Amerikas Förenta Stater innebar en kränkning av artikel 3 i konventionen.

I. PÅSTÅDD KRÄNKNING AV ARTIKEL 34 I KONVENTIONEN

140. Klaganden klagade över att hans utlämning till Förenta Staterna hade inneburit ett brott mot det interimsbeslut som tillkännagivits i enlighet med regel 39 i dess arbetsordning och att utlämningen därför innebar en kränkning av hans rätt till enskild framställning. Han stödde sig på artikel 34 i konventionen som lyder:

"Domstolen kan ta emot ansökningar från alla personer, icke-statliga organisationer eller grupper som påstår sig vara offer för en kränkning från de höga fördragsslutande parternas sida av de rättigheter som framgår av konventionen eller dess protokoll. De höga fördragsslutande parterna åtar sig att inte på något sätt hindra det faktiska utövandet av denna rätt".

Regel 39 i domstolens arbetsordning föreskriver följande:

“1. Kammaren eller, i förekommande fall, avdelningens ordförande eller en tjänstgörande domare som utsetts i enlighet med punkt 4 i denna regel, får på begäran från en part eller annan berörd person, eller på eget initiativ, tillkännage för parterna varje interimsåtgärd som den anser bör antas i parternas intresse eller för korrekt genomförande av förfarandet.

2. Om den anses lämplig, ska meddelande om den antagna åtgärden i ett visst mål omedelbart skickas till ministerrådet.

3. Kammaren eller, i förekommande fall, avdelningens ordförande eller en tjänstgörande domare som utsetts i enlighet med punkt 4 i denna regel, kan begära information från parterna om vilken fråga som helst som sammanhänger med vidtagandet av en angiven interimsåtgärd".

A. Parternas framställningar

141. Klaganden gjorde gällande att hans utlämning i strid mot det interimsbeslut som domstolen tillkännagivit hade bestämts utan någon som helst hänsyn till rättsliga överväganden och härrörde från ett avsiktligt politiskt beslut som byggde på felaktiga grunder. Regeringen tillhandahöll inga bevis som stöd för klagandens s.k. farlighet. Dessutom hade inte klaganden varit föremål för någon utredning till följd av försök att fly eller värva proselyter – alla chefer för de fängelser där klaganden hade suttit internerad hade framhållit hans oklanderliga uppträdande. Det enda skälet till den belgiska regeringens åtgärder hade varit en politisk beslutsamhet att snarast möjligt lämna över klaganden till de amerikanska myndigheterna samt att undvika ett utslag från domstolen som konstaterade en kränkning av artikel 3 i händelse av utlämning. Denna beslutsamhet hade det i själva verket länge funnits bevis för, något som kunnat konstateras genom de upprepade kraven på ett upphävande av interimsåtgärder medan det överklagande som behandlades av statsrådet inte hade någon suspensiv verkan ifråga om utlämningsbeslutet. På detta sätt hade regeringen oåterkalleligen inkräktat på klagandens rätt till enskild framställning, eftersom det för honom nu var rättsligt omöjligt på grund av utlämningen och materiellt omöjligt på grund av hans placering i ensamcell, praktiskt taget avskuren från världen utanför, att effektiv kunna fullfölja sitt klagomål till domstolen.

142. Regeringen påpekade först och främst att syftet med ett interimsbeslut i enlighet med domstolens rättspraxis, främst i utslaget i Mamatkulov och Askarov (som hänvisas till ovan, § 108) var att underlätta utövandet av rätten till enskild framställning som garanteras enligt artikel 34 i konventionen och således att bevara innehållet i klagomålet när domstolen ansåg att det fanns en risk för att klaganden skulle lida ohjälplig skada. I föreliggande mål borde domstolen emellertid av yrkandets otillåtliga karaktär (se punkt 39 ovan) ha kunnat sluta sig till att interimsbeslutet saknade något egentligt berättigande.

143. För det andra utvecklade regeringen skälen till varför den hade utlämnat klaganden den 3 oktober 2013. Utlämningen hade beslutats i kölvattnet efter statsrådet utslag den 23 september 2013, som i detalj förklarade och med fullständig kännedom om domstolens rättspraxis, varför klagandens klagomål på en kränkning av konventionen var ogrundade. Såväl ministern som statsrådet hade, genom de garantier som de amerikanska myndigheterna lämnade, blivit försäkrade om att klaganden inte skulle utsättas för behandling i strid mot artikel 3 i konventionen. Dessutom hade klaganden till följd av hans proselytvärvande i fängelset, hans kontakter med extrema jihadistkretsar och hans flyktförsök, utgjort ett hot mot lag och ordning i Belgien och ju längre han satt kvar i fängelset desto sannolikare hade det blivit att undersökande rättsliga organ skulle besluta om hans frigivning. Regeringen ville inte gärna riskera att inte kunna stå för sina åtaganden att lämna över klaganden till Förenta Staterna på grund av att han hade flytt eller blivit frigiven.

B. Domstolens bedömning

144. Domstolen upprepade nyligen i målet Savriddin Dzjurajev ./. Ryssland, nr 71386/10, § 211 till 213, ECHR 2013 (utdrag) den avgörande betydelsen av och den viktiga rollen som interimsbeslut spelar i konventionssystemet. Domstolen hänvisar nu till det utslaget.

145.  När domstolen prövar föreliggande mål mot bakgrund av dessa principer, upprepar den att den 6 december 2011, gick med på klagandens begäran om att tillämpa regel 39 i domstolens arbetsordning och uppgav att den belgiska regeringen i parternas intresse och för att förfarandet skulle löpa så smidigt som möjligt, inte skulle utlämna klaganden till Förenta Staterna. Den upprepade också att den tre gånger hade vägrat gå med på regeringens begäran om att häva interimsbeslutet och förklarade vid flera tillfällen – den sista gången den 18 juni 2013 – att ovannämnda beslut hade tillkännagivits ända fram till att förfarandet avslutats. Regeringen hade således varit fullständigt medveten om beslutets omfattning.

146. Den 3 oktober 2013 lämnade Belgien detta till trots ut klaganden till Förenta Staterna (se punkt 62 ovan).

147. Regeringen antydde att interimsbeslutet hade varit obefogat eftersom det var "förhastat" och att domstolen borde ha omprövat sin motivering efter en bedömning av tillåtligheten.

148. Domstolen konstaterar att den antydde till den belgiska regeringen att den borde hejda utlämningen samma dag som ministerdekretet som beviljade utlämningen av klaganden tillkännagavs (se punkt 39 ovan). Även om klaganden vid den tidpunkten kunde ha lämnat in en ansökan om rättslig prövning av detta dekret inför statsrådet, saknade en sådan åtgärd suspensiv verkan ifråga om utlämningen och uppfyllde således inte domstolens krav på effektivitet enligt artikel 13 i konventionen (se efter vederbörliga ändringar, Conka ./. Belgien, nr 51564/99, § 83, ECHR 2002-I, Hirsi Jamaa m.fl.. ./. Italien [SK], nr 27765/09, § 200, ECHR 2012 och De Souza Ribeiro ./. Frankrike [SK], nr 22689/07, § 82, ECHR 2012). Det faktum att detta rättsmedel inte hade uttömts var således i enlighet med rättspraxis ovidkommande

149. Regeringen bekräftade att de belgiska myndigheterna hade brutit mot det av domstolen tillkännagivna interimsbeslutet. Den ansåg emellertid att denna attityd hade varit motiverad så tillvida att det hade fastställts att klaganden inte skulle utsättas för behandling i strid mot konventionen och eftersom det yttersta måste göras för att garantera överlämningen av honom till de amerikanska myndigheterna på grund av risken för att skulle fly eller för ett rättsbeslut om att frige honom. Förfarandet i domstolen hade äventyrat Belgiens åtaganden gentemot Förenta Staterna och att förlänga detta skulle ha ökat risken för att klaganden skulle klara sig undan de belgiska myndigheterna.

150. Domstolen konstaterar att svarandestaten medvetet och oåterkalleligen sänkte nivån på skyddet av de rättigheter som avses i artikel 3 i konventionen, som klaganden hade lyckats vidmakthålla genom att lämna in sitt klagomål till domstolen. Utlämningen har åtminstone gjort varje konstaterande av en kränkning av konventionen överflödig, eftersom klaganden har utvisats till ett land som inte är part till det instrumentet och där han påstår att han skulle utsättas för behandling i strid mot konventionen.

151. Domstolen anser att inget av de argument som framförts av den belgiska regeringen har rättfärdigat att den inte hållit sig till interimsbeslutet. Även om regeringen för domstolen aldrig har försökt dölja sin pinsamma ställning gentemot de amerikanska myndigheterna och sin önskan att få interimsbeslutet upphävt, har den inte vid något tillfälle nämnt några försök att förklara situationen för dessa myndigheter eller hitta något alternativ till klagandens inspärrning genom vilka de belgiska myndigheterna fortfarande kunde hålla ett öga på honom. Med vetskapen om att domstolen hade prövat alla de argument som framförts av regeringen i syfte att förmå den att häva beslutet, bl.a. de diplomatiska försäkringar som de amerikanska myndigheterna hade lämnat och hade avvisat dessa, ankom det dessutom inte på den belgiska staten att i kölvattnet efter statsrådets utslag byta ut sin egen bedömning mot domstolens utvärdering av dessa försäkringar samt fakta i klagomålet och besluta sig för att åsidosätta det interimsbeslut som tillkännagivits av domstolen.

152. Domstolen upprepar också att ett faktiskt utövande av framställningsrätten kräver att den genom hela förfarandet ska kunna pröva klagomålet i enlighet med sina vanliga rutiner.

153. Faktum är att klaganden i föreliggande mål hålls inspärrad i ensamcell i ett fängelse i Förenta Staterna och, vilket konstateras av hans advokat, har mycket liten kontakt med världen utanför (se punkt 64 till 67 ovan). Han förefaller inte ens ha fått ha någon direktkontakt med sitt ombud i domstolen. Dessa faktorer är tillräckliga för att domstolen ska anse att regeringens handlande har gjort det svårare för klaganden att utöva sin framställningsrätt och att utövandet av de rättigheter som garanteras av artikel 34 i konventionen därigenom har hindrats (se efter vederbörliga förändringar Sjturkaturov ./. Ryssland, nr 44009/05, § 147, 27 mars 2008, och Toumi ./. Italien, nr 25716/09, § 76, 5 april 2011).

154. Mot bakgrund av den information som domstolen har tillgång till, konstaterar den att svarandestaten genom att medvetet ha underlåtit att följa interimsbeslutet enligt regel 39 i domstolens arbetsordning, inte har lyckats fullgöra de skyldigheter som åvilar den i enlighet med artikel 34 i konventionen.

III. ÖVRIGA PÅSTÅDDA KRÄNKNINGAR AV KONVENTIONEN

A. Annat klagomål på kränkning av artikel 3

155. Klaganden gör i huvudsak gällande att häktningsvillkoren i Belgien hade utgjort behandling i strid mot artikel 3 i konventionen. Han klagade över de ständiga transporterna från ett fängelse till ett annat, förhållandena under vilka transporterna hade ägt rum samt de särskilda säkerhetsåtgärder som vidtagits i hans fall i samband med interneringen. I sitt klagomål stödde han sig på flera rapporter från psykiatriker och framhöll de negativa inverkningarna av en sådan situation på hans psykiska hälsa.

156. Regeringen påpekade att klaganden inte hade vidtagit några rättsliga åtgärder beträffande klagomålet på villkoren för hans fängelsevistelse och för transporterna.

157. I brist på förfaranden vid inhemsk domstol som rörde hans klagomål, anser domstolen att detta måste avvisas då inhemska rättsmedel inte har uttömts.

158.  Den delen av klagomålet är följaktligen otillåtlig i betydelsen av artikel 35 § 1 i konventionen och måste avvisas i enlighet med artikel 35 § 4.

B. Klagomål på kränkning av artikel 6 § 1 i konventionen

159. Klaganden gjorde gällande att han inte fått någon rättvis prövning eller de garantier som borde följa med brottmålsförfarande i samband med rättegången om verkställandet av den amerikanska arresteringsordern. Han stödde sig på artikel 6 § 1 i konventionen som föreskriver att:

"Vid fastställandet av en persons civilrättigheter och skyldigheter eller någon brottsanklagelse mot denne, har var och en rätt till en rättvis prövning och offentlig förhandling inom rimlig tid vid en oberoende och opartisk domstol såsom lagen fastställer".

160. Domstolen upprepar att utlämningsförfaranden inte omfattar något fastställande av en klagandes civila rättigheter och skyldigheter och inte har något att göra med fakta i någon brottsanklagelse mot denne i betydelsen av artikel 6 § 1 i konventionen (se Raf ./. Spanien (besl.), nr 53652/00, 21 november 2000, Peñafiel Salgado ./.Spanien (besl.), nr 65964/01, 16 april 2002; Sardinas Albo ./. Italien (besl.), nr 56271/00, ECHR 2004-I; Cipriani ./. Italien (besl.), nr 22142/07, 30 mars 2010; samt Schuchter, beslut som hänvisas till ovan). Av den anledningen kan artikel 6 § 1 i konventionen inte tillämpas på det ifrågasatta utlämningsförfarandet.

161.  Den delen av klagomålet är följaktligen otillåtlig i materiellt hänseende i betydelsen av artikel 35 § 1 i konventionen och måste avvisas i enlighet med artikel 35 § 4.

C. Klagomål på kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7

162. I sitt inledande klagomål, gjorde klaganden i huvudsak gällande att hans utlämning stred mot artikel 4 i protokoll nr 7 som lyder enligt följande:

"1. Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat .

2. Bestämmelserna i föregående stycke ska inte utgöra hinder mot att målet tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter, eller om ett grovt fel har begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet som kan ha påverkat utgången i målet.

3. Avvikelse från denna artikel får inte ske med stöd av artikel 15 i konventionen".

Protokol nr 7 trädde i kraft i Belgien den 1 juli 2012.

163. Klaganden uppmanade domstolen att sluta si till att den arresteringsorder som utfärdades den 16 november 2007 av distriktsdomstolen i District of Columbia inte hade kunnat förklaras verkställbar utan att kränka principen om ne bis in idem (inte två gånger för samma sak). Han gjorde gällande att en analys av brottsakten och de beslut som fattades avslöjade att samtliga "uppenbara handlingar" som räknades upp av de amerikanska myndigheterna till stöd för den första anklagelsepunkten och som upprepades till stöd för de övriga anklagelsepunkterna hade nämnts och/eller redogjorts för i detalj i samband med utredningen i Belgien.

164. Också med förutsättningen att denna del av klagomålet tidsmässigt är förenligt med konventionen, upprepar domstolen sin rättspraxis att artikel 4 i protokoll nr 7 inte garanterar principen om inte två gånger för samma sak när det gäller åtal och fällande domar i olika stater (se bl.a. källor Gestra ./. Italien (besl.), nr 21072/92, 16 januari 1995; Amrollahi ./. Danmark (besl.), nr 56811/00, 28 juni 2001; Da Luz Domingues Ferreira ./. Belgien (besl.), nr 50049/99, 6 juli 2006; samt Sarria ./. Polen (besl.), nr 45618/09, 18 december 2012).

165.  Ministerdekretet som beviljade klagandens utlämning förklarade att den amerikanska lagen gjorde klar skillnad mellan de faktiska brott för vilka utlämning begärdes och "uppenbara handlingar" som bara var faktorer som framlades till stöd för dessa anklagelser (se punkt 31 ovan). Statsrådet konstaterade att en jämförelse av alla "uppenbara handlingar" med de belgiska anklagelserna visade att "de förutnämnda inte har någon territoriell koppling till Kungadömet Belgien och innebär en serie handlingar som tjänar som ingående beståndsdelar i de fyra anklagelsepunkter som lades fram av de amerikansks myndigheterna" (se punkt 37 ovan). Domstolen kan inte finna något egenmäktigt eller oskäligt i dessa tolkningar och slutledningar.

166.  Den delen av klagomålet är följaktligen otillåtlig i materiellt hänseende i betydelsen av bestämmelserna i konventionen, eller är åtminstone uppenbart ogrundad i betydelsen av artikel 35 § 3 a) och måste avvisas i enlighet med artikel 35 § 4.

D. Klagomål på kränkning av artikel 8 i konventionen

167. Klaganden klagade till sist på att hans utlämning till Förenta Staterna utgjorde en inblandning i hans privat- och familjeliv i Belgien i strid mot artikel 8 i konventionen som lyder enligt följande:

"1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

168. Domstolen konstaterar att klagandens utlämning inte ger upphov till några frågor beträffande kriteriet att ett ingripande måste följa lagen och ha ett befogat syfte.

169. Beträffande behovet av åtgärden, upprepar domstolen att det bara är under särskilda omständigheter som en klagandes privat- eller familjeliv i en fördragsslutande stat kan uppväga det befogade syftet med hans eller hennes utlämning (see King ./. Storbritannien (besl.), nr 9742/07, § 29, 26 januari 2010, och Babar Ahmad m.fl., som hänvisas till ovan, § 252)

170. I föreliggande mål gjorde klaganden gällande att han blivit skild från sin partner som bodde i Belgien och som han ville gifta sig med. Enligt domstolens uppfattning utgör detta inte några särskilda omständigheter som förhindrar klagandens utlämning. Trots det stora geografiska avståndet mellan Belgien och Förenta Staterna samt åtföljande begränsning av kontakterna mellan klaganden och dennes partner om klaganden skulle fällas och bli kvar i fängelset, måste domstolen ta hänsyn till allvarsgraden för de brott som klaganden står åtalad för i Förenta Staterna. Den anser att det allmännas intresse av att lämna ut klaganden kan anses väga tyngre när det gäller alla berörda intressen. Av den anledningen och med tanke på Belgiens intresse av att fullgöra sitt åtagande gentemot Förenta Staterna – utan förfång för sitt åtagande att uppfylla övriga bestämmelser i konventionen, i synnerhet artikel3 och 34 – anser domstolen att utlämningen av klaganden inte stred mot artikel 8 i konventionen.

171.  Denna del av klagomålet är följaktligen otillåtlig i betydelsen av artikel 35 § 3 a) i konventionen och måste avvisas i enlighet med artikel 35 § 4.

IV. TILLÄMPNING AV ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

172. Artikel 41 i konventionen lyder enligt följande:

"Om domstolen finner att en kränkning av konventionen eller protokollen till denna har skett och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, ska domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse".

A. Skadestånd

173. Klaganden har begärt EUR 1 000 000 som skadestånd till följd av att han utlämnats i strid mot konventionen. Han uppgav att detta belopp täckte såväl materiell som idéell skada. Beträffande den materiella skadan, förklarade han att eftersom han var inspärrad i Förenta Staterna behövde han ha betydande ekonomiska resurser för att kunna betala för det advokatteam som kunde försvara honom.

174. Regeringen ansåg att detta belopp var grovt överdrivet och konstaterade att man i klagandens fall måste vara försiktig så att eventuella större ersättningsbelopp inte bidrog till att finansiera den internationella terrorism som han på grund av sina otaliga kontakter med radikala islamiströrelser fortfarande var insyltad i.

175. I brist på bevis för att bedöma huruvida den påstådda materiella skadan har styrkts och för att beräkna de belopp som begärts som ersättning för dessa skador, avvisar domstolen klagandens yrkanden i detta avseende.

176. Å andra sidan anser domstolen att klaganden har lidit idéell skada på grund av sin utlämning till Förenta Staterna. Genom att rättvist avgöra i enlighet med artikel 41 i konventionen beviljar den honom EUR 60 000 som idéellt skadestånd.

B. Kostnader och utgifter

177. Klaganden har också yrkat på ersättning för de kostnader och utgifter han ådragit sig i samband med försvaret vid domstolen i Belgien och denna domstol med ett sammanlagt belopp om EUR 51 350. En första kostnadsberäkning uppger ett belop på EUR 23 900 för rättegången vid den inhemska domstolen och EUR 7 400 för klagandens försvar vid denna domstol – beräknat utifrån en timkostnad på EUR 100. De belopp som beviljats för rättshjälp, dvs sammanlagt EUR 9 550, måste dras av från dessa belopp. Återstående kostnader uppstod till följd av utgifter för post och maskinskrivning. En andra räkning upprättades för det inhemska förfarandet som hölls i samband med klagandens utlämning samt fortsättningen av förfarandet vid denna domstol och uppgick till sammanlagt EUR 15 990.

178. Enligt domstolens vedertagna rättspraxis har en klagande rätt till ersättning för kostnader och utgifter enligt artikel 41 bara om det har kunnat påvisas att dessa faktiskt och ovillkorligen har ådragits och är skäliga ifråga om storleken. Dessutom är de bara ersättningsgilla i den utsträckning de har med konstaterad kränkning att göra (se efter vederbörliga ändringar M.S.S. ./. Belgien och Grekland [SK], nr 30696/09, § 418, ECHR 2011 och Creangă ./. Rumänien [SK], nr 29226/03, § 130, 23 februari 2012). I det sammanhanget upprepar domstolen att klagandens yrkanden här bara delvis godkändes.

179. Efter att ha gjort egna beräkningar utifrån tillgängliga uppgifter, anser domstolen det vara skäligt att bevilja klaganden EUR 30 000 som täckning för samtliga kostnader och utgifter.

C. Dröjsmålsränta

180. Domstolen anser det vara lämpligt att dröjsmålsräntan grundas på Europeiska centralbankens utlåningsränta till vilken ska läggas tre procentenheter.

AV DESSA SKÄL,

1. Förklarar domstolen klagomålet vara tillåtligt vad gäller artikel 3 i konventionen som rör klagandens utlämning och otillåtligt beträffande resten;

2. Fastställer domstolen att klagandens utlämning till Förenta Staterna innebar en kränkning av artikel 3 i konventionen,

3. Fastställer domstolen att svarandestaten har brustit i sina åtaganden enligt artikel 34 i konventionen,

4. Fastställer domstolen

(a) att svarandestaten till klaganden inom tre månader räknat från datum då utslaget vinner laga kraft i enlighet med artikel 44 § 2 i konventionen ska betala följande belopp

(i) EUR 60 000 (sextio tusen euro) plus eventuell skatt som kan påföras, som ideellt skadestånd,

(i) EUR 30 000 (trettio tusen euro) plus eventuell skatt som kan påföras, som ersättning för kostnader och utgifter,

(b) att från och med utgången av ovannämnda tremånadersperiod och fram till dess en uppgörelse har nåtts, ska ränta under dröjsmålet betalas på ovanstående belopp motsvarande Europeiska centralbankens utlåningsränta plus tre procentenheter ,

5. Avvisar domstolen resten av klagandens yrkande på skälig gottgörelse.

Upprättat på engelska och meddelat skriftligen 4 september 2014 i enlighet med regel 77 § 2 och 3 i domstolens arbetsordning..

              Claudia WesterdiekMark Villiger
              JustitiesekreterareOrdförande

I enlighet med artikel 45 § 2 i konventionen samt regel 74 § 2 i domstolsreglerna bifogas domare Yudkivskas separata uppfattning detta utslag.

M.V.

C.W.

DELAD UPPFATTNING FRÅN DOMARE YUDKIVSKA

Jag röstade med majoriteten för ett utslag om kränkning av artikel 3, om än med allvarliga betänkligheter. Bevisföringen i utslaget framstår som ganska undanglidande.

Föreliggande mål innebär ett välkommet avsteg från Babar Ahmad m.fl.. ./. Storbritannien och jag är glad över att kunna konstatera att domstolens tidigare uppfattning att "behandling som kan strida mot artikel 3 på grund av att en fördragsslutande parts handling eller försummelse eventuellt inte kommer upp i den minsta allvarsgrad som krävs för att det ska föreligga en kränkning av artikel 3 i ett utvisnings- eller utlämningsärende” inte gäller under dessa särskilda omständigheter. Det finns naturligtvis en risk att det med tanke på den anmärkningsvärda utökade omfattningen av artikel 3 och på utveckling av humanitära grundregler blir svårare att ställa upp något tydligt prov enligt vilket respekten för människovärdet skulle medföra förbud mot utlämning eller utvisning. Målet representerar dessutom också en utveckling av utslaget i Vinter m.fl.. Även om konsekvenserna av Vinter för utlämningsärenden var fullständigt klara – misstänkta personer får utlämnas endast om det riskerade livstidsstraffet i princip är reducerbart i den begärande staten – har domstolen enligt mitt förmenande missat tillfället att klart och tydligt definiera omfattningen av sin prövning i sådana mål. Det var särskilt nödvändigt i föreliggande mål, eftersom det handlade om en utvisning till Förenta Staterna i förhållande till vilket domstolen i Babar Ahmad konstaterade att "med undantag för mål som omfattade dödsstraff, har [domstolen] ännu mera sällan dragit slutsatsen att det skulle föreligga en kränkning av artikel 3 om en klagande skulle utvisas till en stat som hade en lång historik med respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsäkerhet”.Klaganden i föreliggande mål hade ännu inte fällts (till skillnad från klagandena i Vinter m.fl..) Det förefaller således ofrånkomligt att kravet i Vinter på att en "fånge som dömts till fullständigt livstidsstraff i utlämningsärenden, redan när domen avkunnas, har rätt att få veta vad han/hon måste göra för att komma ifråga för frigivning..." utvecklas till ett krav på att en potentiell livstidsfånge har rätt att få veta att det absoluta livstidsstraffet kan minskas redan när han/hon står anklagad. Detta utgör en alltför avlägsen och abstrakt bedömning av ett potentiellt "oreducerbart livstidsstraff" som kan komma att dömas ut 1) om anklagelserna mot klaganden styrks i samband med rättegången (för närvarandeförutsätts han vara oskyldig), 2) om han verkligen blir dömd till livstids fängelse och 3) om den rättsliga situationen och kriminalvårdspolitiken i Amerikas Förenta Stater om tjugofem till trettio år inte har förändrats och 4) om en framtida president inte beviljas honom nåd.

Med tanke på det definitiva i en utlämning kan man hålla med om att det fullständiga livstidsstraffet i klagandens fall är en "förutsägbar konsekvens i den begärande staten".

Vintermålet sträcker sig under alla omständigheter inte längre än till "rätten till hopp" som min kollega domaren Power-Forde så elegant uttryckte sig i sin separata uppfattning. Jag är inte alls övertygad om att det i föreliggande fall inte finns någon sådan "rätt till hopp".

Domstolen har sagt att oförenlighet med artikel 3 uppkommer när den inhemska lagen inte föreskriver någon som helst mekanism eller möjlighet till omprövning av ett fullständigt livstidsstraff. Det är inte domstolens sak att föreskriva den form (verkställande eller rättslig) som den prövningen skulle ta (se Vinter, punkt 120 och 122).

I punkt 137 i föreliggande utslag anser majoriteten att "ingen av de föreskrivna procedurerna innebär en prövningsmekanism som kräver att nationella myndigheter, utifrån objektiva och förutbestämda kriterier" fastställer huruvida klaganden skulle ha rätt till strafflindring.

Detta är ett formkrav som knappast kan anses överensstämma med domstolens uppfattning att konventionen inte syftar till att vara ett sätt att begära att de fördragsslutande parterna ska införa konventionens normer i andra stater.

Den här domstolen har ofta tagit upp procedurfrågor som en medlemsstat måste införa för att uppfylla konventionen. Vi är emellertid inte i en position där vi kan föreslå någon som helst procedur till en stat som inte är medlem. Samtliga förfaranderegler enligt konventionen är och förblir verktyg som syftar till att garantera en effektiv tillämpning i de nationella rättssystemen samt ett reellt skydd av konventionens rättigheter enligt den inhemska lagen i de stater som är bundna av konventionen.

I Eskinazi och Chelouche ./. Turkiet (besl.) som handlar om de turkiska myndigheternas skyldighet att skicka tillbaka ett barn till sin far i Israel, ansåg domstolen t.ex. följande: "Konventionen kräver inte att de fördragsslutande parterna ska införa sina normer i andra stater eller territorier, och att kräva att Turkiet enligt konventionen skulle ompröva samtliga aspekter av förfarandet i Israel skulle motarbeta den nuvarande trenden mot ökat internationellt samarbete inom rättsskipningen, en trend som i princip ligger i berörda personers intresse och som skulle riskera att förvandla internationella instrument till tomma ord, till nackdel för de personer som de ska skydda". Även om ärendet handlade om en helt annan fråga, var domstolens budskap tillräckligt klart: i ett extraterritoriellt sammanhang syftar konventionen inte till att garantera någon särskild procedur i mottagarstaten – domstolens enda uppgift är att garantera att den berörda personer inte utsätts för behandling i strid mot konventionens krav. Det är också kanske värt att nämna att Vinterutslaget lägger stor vikt vid rehabilitering som bidrar till fångens sociala återanpassning i samhället. Denna ståndpunkt kommer från en europeisk konsensus om kriminalvårdpolitik vilken, som domstolen har förklarat, "nu lägger tonvikten på fängelsestraffets rehabiliterande syfte", något som bekräftas av det stora antalet citerade källor. Även om samma sak, i mer eller mindre omfattning, också skulle kunna stämma beträffande andra delar av världen[1], kan vi inte i resten av världen införa utvecklingen av europeiska normer och det europeiska konceptet med återanpassning som huvudsyftet med fängelsestraff.

Vad som fortfarande är viktigt ifråga om föreliggande mål är detta till trots att artikel 3 enligt Vinter, måste tolkas som att den kräver möjlighet till strafflindring, i betydelsen av varje prövning som låter inhemska myndigheter avgöra om fortsatt inspärrning fortfarande är motiverad eller ej.

Enligt min uppfattning förefaller presidentens behörighet att bevilja nåd (del 1, artikel 2, paragraf II i den amerikanska konstitutionen, se punkt 81-82) vara tillräcklig för att uppfylla kravet på "rätt till hopp". Av den förklaring som lämnats av de amerikanska myndigheterna följer att USA:s president redan har utövat sin behörighet att omvandla straff, bl.a. sådana som har koppling till terroristangreppen på 1970- och 1980-talet Det finns ingenting som tyder på att detta rättsmedel aldrig kommer att kunna utnyttjas av klaganden.

Klaganden hävdar (se punkt 133) och av de amerikanska myndigheternas brev från 11 november 2009 (se punkt 22) följer att sedan attackerna den 11 september 2001, har presidenten inte beviljat någon nåd till personer som fällts för terrorism. Om så är fallet, kan det uppenbarligen förklaras av den relativt korta tid som gått sedan attackerna och efterföljande brottmålsdomar. Det finns ingen skyldighet enligt konventionen att ompröva livstidsdomar redan tio år efter att dom avkunnats.

Dessutom är reducerbarheten för livstidsstraff inte bara en europeisk standard utan också en förhärskande internationell trend inom kriminalvårdspolitiken. Förenta Staterna är inget undantag. USA National Report som publicerades av tankesmedjan The Sentencing Project 2009 "kräver att livstidsstraff utan möjlighet till villkorlig frigivning tas bort och att frigivningsnämnderna återfår sin rätt att bedöma lämpligheten för frigivning. Rapporten rekommenderar också att personer som avtjänar livstidsstraff med möjlighet till villkorlig frigivning förbereds för återgång till livet i samhället på ett korrekt sätt[2]. Eventuella ytterligare ändringar i det befintliga systemet med livstids fängelsestraff kommer mest sannolikt att följa denna princip i framtiden. Majoriteten har trots detta anmärkt att "de amerikanska myndigheterna inte vid något tillfälle har lämnat någon garanti för att klaganden inte kommer att dömas till livstids fängelse eller att om ett sådant straff skulle utdömas, skulle det åtföljas av en minskning eller omvandling av straffet" (se punkt 135). Såsom framhölls i Othman (Abu Qatada) ./. Storbritannien [3], har domstolen en skyldighet att undersöka huruvida diplomatiska försäkringar utgör en tillräcklig garanti att klaganden kommer att skyddas mot risken för övergrepp och domstolen ska bedöma kvaliteten på de försäkringar som lämnats bl.a. med avseende på "huruvida dessa försäkringar är uttryckliga eller allmänna och vaga". I en standardsituation hanterar domstolen emellertid försäkringar som rör handlingar som är omedelbara eller närliggande i tiden som krävs av en mottagande stat – inte att döma klaganden till döden; att snabbt få honom eller henne inför domstol och att garantera tillgång till oberoende juridisk rådgivning och läkarundersökning.
Sålunda ansåg domstolen t.ex. i målet Klein ./. Ryssland [4] där det fanns allvarliga skäl att tro att klaganden skulle behandlas illa vid sin ankomst till Colombia, att de försäkringar som det colombianska utrikesministeriet lämnat om att "Klein inte riskerade dödsstraff eller tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning" var ganska vaga och obestämda.

I mål som det föreliggande som prövas mot bakgrund av kraven i Vinter, uppkommer risken för övergrepp inte från konkreta fakta som tortyr i samband med förhör av klaganden eller att tillgång till advokat nekas, utan från blotta föreställningen att dennes livstidsstraff kan förefalla oreducerbart när domen avkunnas, vilket på så sätt berövar honom "rätten till hopp", något som är inbyggt i människovärdet. Därför är den enda nödvändiga och tillräckliga försäkringen en tydlig förklaring att det i den mottagande staten enligt lag och de facto finns en mekanism som syftar till att, med tiden, ompröva det berättigade med fortsatt inspärrning och att den i framtiden kan utnyttjas av klaganden. Det finns förstås inga konkreta garantier för att presidenten ifall klaganden skulle dömas till livstids fängelse om ca tjugofem år kommer att ta möjligheten att benåda honom under övervägande – sådana försäkringar skulle inte vara realistiska. Ingen kan förutsäga vad som ska hända om tjugofem eller trettio år, vilka lagar och principer som gäller då, varför statliga myndigheter inte kan förväntas lämna några "uttryckliga" garantier så långt fram i tiden. Det är därför som jag inte håller med majoriteten om att de förklaringar som de aktuella myndigheterna lämnat är "ytterst allmänt hållna och vaga". Jag anser att de under omständigheterna i föreliggande mål är tillfredsställande.

Den beklagliga osäkerhet som framgår av brevet från 11 november 2009 att nåd från presidenten "i Trabelsis fall bara är en teoretisk möjlighet" skulle detta till trots otvivelaktigt få klaganden att tro att om han döms till livstids fängelse, finns det ingen mekanism som gör att han i framtiden skulle kunna komma ifråga för frigivning. Det var denna olyckliga formulering i målet som fick mig att rösta för ett utslag om kränkning av artikel 3 i konventionen.

[1]

[2]

[3]

[4]

Full & Egal Universal Law Academy